Kungl. Maj.ts nåd. proposition AV 54.

1

Nr 54.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen med förslug till
lag med vissa bestämmelser om sjöfynd; given Stockholms
slott den 18 januari 1918.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag med vissa bestämmelser
om sjöfynd.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 47 höft. (Nr 54.)

1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

Förslag till Lag med

vissa bestämmelser om sjöfynd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Var som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust
eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar övergivet fartyg
eller skeppsvrak eller till fartyg börande redskap eller gods, evad
sådant upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet eller drivet
å strand, vare skyldig att anmäla fyndet bos landsfiskal eller annan
polisman eller bos tulltjänsteman; och skall det åligga den, som mottagit
sådan anmälan, att därom ofördröjligen meddela distriktets tullförvaltning
underrättelse.

2 §.

Har fartyg under resa bärgat något, som i 1 § sägs, avlämne
befälhavaren det bärgade, jämte redogörelse för omständigheterna vid
bärgningen, till tullförvaltningen å den svenska ort, dit han först anländer.

Anlöpes ej svensk hamn, give befälhavaren, å den utländska ort ''
som han först anlöper, hos svensk konsul eller, där sådan ej finnes, hos
annan behörig myndighet bärgningen till känna och läte, för så vitt
det främmande landets lag ej annorledes stadgar, det bärgade å offentlig
auktion försäljas; insände ock till redaren redogörelse för omständigheterna
vid bärgningen samt redovise honom försäljningssumman.
Redaren åligge därefter att till närmaste tullförvaltning avlämna de insända
medlen jämte sagda redogörelse.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 54.

''5

3 §•

Tullförvaltning, som mottagit underrättelse om bärgning enligt vad
i 1 § eller 2 § första stycket sägs, vare skyldig att föranstalta om besiktningav
fyndet samt att därefter låta i allmänna tidningarna samt i de av lotsstyrelsen
utgivna Underrättelser för sjöfarande ävensom i tidning inom orten
införa kungörelse om bärgningen med föreläggande för ägaren till det
bärgade godset att anmäla sig bos tull förvaltningen inom nittio dagar
från kungörandet i allmänna tidningarna eller inom den längre tid, ej
överstigande ett år, från sagda kungörande, som generaltullstyrelsen kan
för särskilt fall finna skäligt bestämma.

Kan det bärgade godset ej vårdas utan fara för försämring,
skall det försäljas å offentlig auktion. De vid auktionen influtna medlen
skola nedsättas i riksbanken på sätt särskilt stadgas för att, efter utgången
av den i första stycket sagda tid, vederbörande tillhandahållas.

4 §•

Har kungörande skett och kommer ägaren inom förelagd tid samt
visar sin rätt, tage han sitt åter, mot det att han till bärgaren utbetalar
kostnaden för bärgningens kungörande och för fyndets vård samt bärgarlön,
vars belopp i händelse av tvist bestämmes av domstol.

Kommer ej ägaren, skall strandfynd, där ej fall som i 6 eller 7
§ avses är för handen, tillfalla kronan, efter avdrag av bärgarlön och
kostnad, som nyss är nämnd, men annat fynd skall tillfalla bärgaren.

5 §•

Hava, då bärgning skett enligt vad i 2 § andra stycket sägs, de
vid fyndets försäljning influtna medel avlämnats till tullförvaltning, varde
medlen nedsatta i riksbanken på sätt särskilt stadgas; och skola i fråga
om bärgningens kungörande och medlens tillhandahållande bestämmelserna
i 3 § första stycket samt 4 § gälla i tillämpliga delar.

6 §•

Finnes vid besiktning, som i 3 § omförmäles, sammanlagda kostnaden
för bärgningens kungörande samt för fyndets vård och försäljning
böra beräknas till så högt belopp, att efter gäldande av nämnda kostnad
skälig bärgarlön ej kan ur fyndet utgå, skall tullförvaltningen äga att,

4 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 54.

utan kungörande av bärgningen, omedelbart efter besiktningen utlämna
fyndet till bärgaren.

7 §•

Överstiger fynds värde ej tio kronor, enligt intyg av landsfiskal
eller av tulltjänsteman, vilken generaltullstyrelsen bemyndigat att utfärda
sådant intyg, må, där tullförvaltningen ej finner särskild anledning
föreligga för fyndets behandling i annan ordning, tullförvaltningen, utan
vidare besiktning och utan kungörande av bärgningen, utlämna fyndet
till bärgaren.

8 §.

Underlåter bärgare att göra sådan anmälan, som i 1 § sägs, eller
underlåter befälhavare eller redare att, på sätt i 2 § är föreskrivet, tillkännagiva
vad bärgat blivit, eller förskingrar eller undandöljer befälhavare
eller redare något av de influtna medlen, straffes efter allmän lag.

Lämnar bärgare, befälhavare eller redare, i sviklig avsikt, oriktig
uppgift angående omständigheterna vid bärgningen, eller vidtager han,
i sådan avsikt, särskild åtgärd med det bärgade godset, eller underlåter
befälhavare eller redare att, i enlighet med vad i 2 § stadgas, avlämna
det bärgade eller därför influtna medel, dömes till böter från och med
fem till och med femhundra kronor, där ej gärningen efter allmän lag
bör beläggas med strängare straff.

I de fall, nu sagda äro, äge rätten förklara bärgarlön förverkad
eller nedsätta dess belopp under vad eljest varit skäligt.

« §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna
strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 maj 1918.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1891, innefattande
vissa bestämmelser angående sjöfynd; dock skall i fråga om fynd, som
hos vederbörande myndighet angivits före den 1 maj 1918, sistnämnda
lag tillämpas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

O

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott måndagen den 31 december 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Branting,

Nilson,

Löfgren,

friherre PALMSTIERNA,

Rydén.

Efter o-emensam beredning med chefen för finansdepartementet anförde
chefen&för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren:

»Lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser angående
sjöfynd, återgiver, med någon jämkning i ordalagen, de stadganden,
som innefattades i 184 och 185 §§ av 1864 års sjölag. I första stycket
av 1 § i 1891 års lag betecknas såsom sjöfynd: övergivet fartyg,
skeppsvrak samt till fartyg hörande redskap och gods, som bärgas i
saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller i rikets segelbara
insjöar, floder eller kanaler, evad sådant upptages från botten
eller anträffas flytande på vattnet eller drivet å strand. Dylikt fynd
skall av bärgaren anmälas hos närmaste krono- eller tullbetjänt, och
denne har att ofördröjligen meddela distriktets tullkammare underrättelse

Lagen
den 12 juni
1891, innefattande

vissa

bestämmelser
angående
sjöfynd.

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

därom. Tullkammaren åligger enligt 2 § att om angivet fynd göra anmälan
lins Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet. Därefter skall befallningshavanden
låta kungörelse om bärgningen införas tre gånger i allmänna tidningarna.
Inom ett år från sista kungörandet står det ägaren öppet
att anmäla sig. Kan lian då visa sin rätt till godset, äger han återtaga
detsamma mot att han till bärgaren utbetalar kostnaden för godsets
kungörande och vård samt den bärgarlön, som domstol kan pröva
skäligt att bestämma. Kommer ej ägaren, gälla olika regler allt efter
som fråga är om strandvrak eller om annat fynd. Strandvrak tillfaller
kronan, därvid dock bärgarlön samt kungörelse- och vårdnadskostnader
avdragas. Annat sjöfynd får bärgaren behålla.
denTjST Til1 bestämmelserna i 1891 års lag ansluta sig stadgandena i

lön!. kungl. kungörelsen den 13 november 1891 angående antecknande och
kungörande av märken och andra kännetecken å sjöfynd ävensom de i
§§ 121—128 av tullstadgan den 1 juli 1904 samt §§ 107—109 av
tjänstgöringsreglementet för tullverket den 14 december 1910 meddelade
föreskrifterna om strandvrak och bottenfynd ävensom om gods, anträffat
i öppen sjö.

Motion 1915. I en vid 1915 års riksdag inom andra kammaren väckt motion,

bär anförts huvudsakligen följande: Då fråga vore om sjöfynd av
ringa värde, kunde bärgarlönen — som plägade utgå med 60 procent
av auktionsvärdet — icke anses ens tillnärmelsevis motsvara
bärgarens möda och den fara, bärgningen kunde hava medfört; därtill
komme, att bärgaren för att åtkomma bärgarlönen måste underkasta
sig åtskilliga kostsamma och tidsödande formaliteter. Den i 1891 års
lag stadgade proceduren borde därför, beträffande fynd till värde ej
överstigande 50 kronor, förenklas därhän, att bärgaren finge fritt disponera
godset mot ställande av borgen för att ägaren av det funna
godset, om han komme inom stadgad tid, skulle erhålla godsets värde
i penningar.

Vidare borde kronan, då det gällde strandvrak vars värde ej överstege
50 kronor och vartill ägare ej anmälde sig, avstå sin rätt till förmån
för bärgaren, som i de flesta fall vore mindre bemedlad. Kronans
inkomst av ringare strandvrak vore ganska obetydlig, särskilt med hänsyn
till de med auktionerna förenade kostnader. Om förfarandet på
detta sätt förenklades, kunde ock åtskilligt skrivarbete för tullförvaltningarna
inbesparas.

Vid motionen var fogat ett av general tullstyrelsens revisionsbyrås
statistiska avdelning utfärdat intyg av innehåll, att kronans behållning
av strandvrak, vars värde för varje redovisad post icke överstigit 50

7

Kungl. Maj.is nåd. proposition Nr 54.

kronor, utgjort under 1912 omkring 3,630 kronor samt under år 1913
omkring 4,315 kronor.

Lagutskottet har i sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande
förklarat sig anse gällande bestämmelser om sjöfynd vara i
vissa avseenden mindre ändamålsenliga. Det omständliga förfaringssätt,
som 1891 års lag föreskreve, vore föga lämpligt i de fall, då det
bärgades värde vore ringa. Det vore ock antagligt, att i dylikt fall
lagens bestämmelser ej sällan utan vidare eftersattes. Lnderstundom
kunde det även vara gagnlöst att kungöra godset, då ägaren, om han
finge kännedom om kungörelsen, ej både någon nämnvärd fördel av
att göra sin rätt gällande. Det syntes därför, önskvärt, att lagen rnedgåve
ett enklare förfarande, när värdet av det bärgade godset vore så
ringa, att det nu stadgade förfaringssättet icke lämpligen borde ifrågakomma.
Var den antydda värdegränsen lämpligen borde sättas torde
ej kunna med säkerhet bedömas utan särskilda undersökningar; det av
motionärerna föreslagna beloppet av 50 kronor vore möjligen för högt.
Hade godset vid besiktning befunnits falla under en fastställd värdegräns,
borde det icke möta betänkligheter att, såsom i motionen föreslagits,
låta godset fritt disponeras av bärgaren. Enligt motionen skulle
i detta fall ägare till godset, då han anmälde sig, utfå godsets värde
med vissa avdrag. Måhända vore det ändamålsenligt att gå ännu ett
steg längre och — såsom i den norska lagen den 20 juli 1893 om strandning
och vrak — föreskriva, att bärgaren skulle erhålla fyndet med
full äganderätt, därest dess värde icke uppginge till vad som erfordrades
för gäldande av bärgarlön sedan omkostnaderna för det i lagen föreskrivna
förfarandet betalats. Något åsidosättande av ägarens berättigade
intresse skulle en dylik bestämmelse ej innebära, då det i sådant fall ej
kunde anses vara någon fördel för denne att få sitt åter.

Beträffande motionärernas förslag, att strandvrak, vartill ägare ej
anmält sig, skulle, då dess värde ej överstege 50 kronor, tillfalla bärgaren
och icke såsom enligt nuvarande bestämmelser kronan, funne utskottet
en revision i sålunda angiven riktning vara önskvärd. Ur synpunkten
av kronans intresse av inkomst torde enligt utskottets mening
någon anmärkning mot en dylik anordning icke kunna göras, då inkomsten
vore alltför obetydlig för att kunna anses av nämnvärd vikt
för statsverket. För bärgaren kunde det vara av värde att ej, såsom
nu ofta torde vara fallet, nödgas inropa godset å auktion för att tillförsäkra
sig någon fördel av bärgningen.

I enlighet med utskottets i berörda utlåtande gjorda hemställan,
har riksdagen i skrivelse den 19 maj 1915 anhållit, att Kungl. Maj:t

Lagutskottet
1915.

Riksdagens
skrivelse
den 19 mai
1915.

Inkomna

utlåtanden

Departe ments chefen.

1 och 2 §§.

8 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

täcktes efter verkställd utredning för riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring av 1891 års lag, att dels det i lagen föreskrivna förfaringssättet
måtte beträffande sjöfynd av ringa värde förenklas, dels
och strandvrak av ringa värde måtte under vissa förutsättningar tillfalla
bärgaren.

över riksdagens ifrågavarande skrivelse hava infordrade utlåtanden
inkommit dels från generaltullstyrelsen, vid vars utlåtande fogats
yttranden från vederbörande tullförvaltningar, dels från kommerskollegium,
som tillika överlämnat yttranden från försäkringsaktiebolaget
Ocean samt Sveriges redareförening, dels och från Kungl. Maj:ts befällningshavande
i länen. Tillika har en skrivelse i ärendet ingivits av
svenska flottningschefsföreningen.

Kommerskollegium samt Kungl. Maj:ts befallningshavande ävensom
redareföreningen hava tillstyrkt åtgärder i det av riksdagen angivna
syftet. Däremot har försäkringsaktiebolaget Ocean uttalat sig mot
den föreslagna lagstiftningen. Flottningschefsföreningen har hemställt
om tillägg av viss bestämmelse angående flottgods.

Generaltullstyrelsen, som funnit stadganden i den av riksdagen
antydda riktning böra åvägabringas, har emellertid tillika förklarat sig
anse ett verkligt behov påkalla eu omgestaltning, även i andra avseenden,
av bestämmelserna i 1891 års lag. De av styrelsen föreslagna
ändringarna innefattas i ett av styrelsen utarbetat, vid dess utlåtande
fogat förslag till ny lag i ämnet. De särskilda stadgandena i styrelsens
lagförslag komma att i det följande närmare beröras.

Lika med riksdagen och de i ärendet hörda myndigheterna anser
även jag, att gällande bestämmelser om sjöfynd böra omarbetas i den
riktning, som i riksdagens förevarande skrivelse angivits. Emellertid
torde även vissa av de ändringar i övrigt, vilka av generaltullstyrelsen
föreslagits, vara av beskaffenhet att böra i detta sammanhang genomföras.
Då därav föranledas ändringar i båda de paragrafer, av vilka
den nuvarande lagen består, och därutöver vissa tillägg till de nuvarande
bestämmelserna, synes det vara lämpligast, att eu helt ny författning
i ämnet utfärdas; och har jag förty låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd. För
de särskilda bestämmelserna i detta förslag anhåller jag att nu få redogöra.

Generaltullstyrelsen har hemställt, att med hänsyn till kronans
eventuella äganderätt till strandvrak och i enlighet med en praxis, som
utbildat sig inom tullverkets förvaltning, såsom strandvrak, i styrelsens
lagförslag benämnt strandfynd, skulle anses varje fynd av den i lagen

9

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 54.

avsedda beskaffenhet, som anträffades drivet å strand eller flytande på
vattnet i saltsjön inom svenskt territorialvatten eller i rikets segelbara
insjöar, floder''eller kanaler; varemot med uttrycket fynd i öppen sjö
skulle förstås endast gods, som bärgats inom internationellt vatten.

Till genomförande av eu så väsentlig förändring i de grunder,
varpå den ifrågavarande lagstiftningen vilar, torde emellertid enligt min
mening tillräckliga skäl icke föreligga; och har alltså styrelsens berörda
hemställan icke föranlett någon åtgärd.

Förslagets 1 och 2 §§ motsvara gällande lags 1 §, med uteslutande
av ansvarsbestämmelserna, vilka förts till 8 § av förslaget, och med
vidtagande av vissa jämkningar i övrigt. Angående den ändring, som
gjorts i fråga om myndighet till vilken redare skall avlämna influtna
auktionsmedel, får jag hänvisa till redogörelsen för 3 § i förslaget.

Så väl generaltullstyrelsen och kommerskollegium som ett flertal
av Kungl. Maj:ts befallningshavande hava hemställt, att Kungl. Maj:ts
befallningshavandes befattning med ärenden angående sjöfynd måtte
upphöra och hithörande göromål uppdragas åt vederbörande tullförvaltningar.
En sådan anordning synes mig leda till ett enklare och snabbare
förfarande, vadan densamma upptagits i departementsförslaget.

I fråga om kungörande av sjöfynd har generaltullstyrelsen föreslagit,
att kungörelse skall införas jämväl i den av lotsstyrelsen enligt
dess instruktion utgivna veckoskriften Underrättelser för sjöfarande,
varjämte flottningschefsföreningen hemställt, att kungörande av fynd
skall ske även i någon ortstidning. Dessa framställningar har jag funnit
böra beaktas. Tillika har jag ansett, att ej flera än en kungörelse må
i varje särskilt fall erfordras; eu dylik inskränkning i kungörelsernas
antal har vidtagits i åtskilliga nyare författningar.

Kungl. Majits befallningshavande i Ålvsborgs län har framhållit,
hurusom stadgandet i 2 § av 1891 års lag om eu inställelsetid av ett
år för ägare till bärgat gods motsvarade ett äldre primitivt kommunikationsväsen;
vid den utveckling, samfärdselmedlen numera vunnit, borde
nämnda tid utan olägenhet kunna förkortas. Jämväl kommerskollegium
och generaltullstyrelsen hava tillstyrkt en förkortning av sagda inställelsetid.
Även jag anser eu dylik förkortning lämpligen kunna ske; i enlighet
med styrelsens hemställan har i departementsförslaget upptagits en
inställelsetid av nittio dagar från kungörandet i allmänna tidningarna,
vilken tid dock kan för särskilt fall av styrelsen utsträckas intill ett år.

Departementsförslagets 4 § återgiver motsvarande bestämmelser i
nuvarande 2 §, därvid emellertid beträffande rätten till strandfynd hänvisning
skett till 6 och 7 §§ i departementsförslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 47 höft. (Nr 54.)

2

10

Kungl. Maj. ts nåd. proposition Nr 54.

I 5 § hava bestämmelser meddelats för det i förslagets 2 § andra
stycket avsedda fall, att medel, som influtit för gods bärgat under fartygs
resa, av redaren avlämnats till vederbörande tullförvaltning.

Jag övergår nu till de bestämmelser i förslaget, vilka närmast
hänföra sig till riksdagens ifrågavarande framställning. Kommerskollegium
och Kungl. Maj:ts befallningshavande hava tillstyrkt, att, på sätt
nksdagen hemställt, strandvrak av ringa värde måtte tillfalla bärgaren
samt att det i 1891 års lag föreskrivna förfaringssättet måtte beträffande
sjöfynd av ringa värde förenklas.

o Motionärernas förslag, att bärgare skulle mot borgen tilläggas rätt
att få disponera funnet gods, har av åtskilliga av de genom generaltullstyielsen
hörda tullförvaltningarna ansetts vara ur praktisk synpunkt
olämpligt, om icke outförbar^ till följd varav detta förslag blivit av
dessa förvaltningar liksom ock av styrelsen avstyrkt.

Styrelsen ^ har däremot, såsom nyss antytts, förordat en bestämmelse
av innehåll, att fynd, vars värde vid besiktning finnes uppgå till
högst trettio kronor, må kunna, för så vitt beräknade kostnader för
bärgningens kungörande samt fyndets vård och försäljning prövas av
vederbörande tullförvaltning komma att uppgå till sammanlagt så högt
belopp, att skälig bärgarlön ej skulle kunna av fyndet uttagas, utan kungörande
av bärgningen och ändå att det bärgade är hänförligt till
strandfynd, till bärgaren utlämnas med full äganderätt mot gäldande av
kostnaderna för fyndets vård och besiktning. Vidare har styrelsen föreslagit,
att, där värdet av fynd uppgår till högst tio kronor, enligt''
intyg, avgivet av behörig krono- eller tullbetjäning i befälsgrad i
samband med den underrättelse om fyndet, som bärgaren är skyldig
att avgiva, fyndet må, där tullförvaltningen ej finner grundad anledning
föreligga för dess behandling i eljest stadgad ordning, av tullförvaltningen,
utan särskild besiktning eller kungörelse, till bärgaren utlämnas
med full äganderätt.

Styrelsens förslag i dessa delar ansluter sig i viss mån till
vad som stadgas i §§ 7 och 12 av den av lagutskottet omförmälda
norska lagen den 20 juli 1893 om strandning och vrak samt i §§ 10
och 14 av den danska strandningslagen den 10 april 1895.

Då de av styrelsen föreslagna bestämmelserna synas vara ändamålsenliga
och ägnade att tillgodose de av riksdagen i ämnet uttalade önskemålen,
har jag låtit i departemeutsförslaget införa föreskrifter i sådan
riktning. Därvid har emellertid beträffande det första av styrelsen belörda
fallet någon särskild värdegräns, motsvarande den av styrelsen

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

förordade vid trettio kronor, ansetts icke böra fastställas; departementsförslaget
överensstämmer härutinnan med nyssnämnda norska lag.

Något undantag från de allmänna bestämmelserna om tullavgift
för utifrån införda varor är icke för närvarande gällande beträffande
sjöfynd, utan äro särskilda föreskrifter om sådan avgifts utgörande,
vad sjöfynd angår, givna i tullstadgan §§ 127 och 128 samt i tjänstgöringsreglementet
för tullverket § 108. Styrelsen har nu i anslutning
till vad som gäller enligt sagda norska lag föreslagit, att sjöfynd, vars
värde uppgår till högst tio kronor och som, enligt vad nyss är sagt,
till bärgaren utlämnas utan särskild besiktning eller kungörelse, skall
vara fritt från tullavgift. En bestämmelse i denna riktning synes mig
lämpligen böra meddelas, men torde densamma hava sin plats i tulltaxeförordningen.
Förslag till ändring av förordningen i denna riktning
är under utarbetande i finansdepartementet.

I 1 § av 1891 års lag hava bestämmelser meddelats om ansvar
och annan påföljd för förseelse, som där avses. Dessa bestämmelser
fingo sin nuvarande lydelse genom lagen den 13 december 1912, de
då vidtagna ändringarna sammanhängde med de ändringar, som
samtidigt gjordes i nionde kapitlet sjölagen, och särskilt med införandet
i 225 § av de i nuvarande sista stycket av paragrafen upptagna
stadganden om påföljd för den, som under deltagande i bärgning
gör sig skyldig till stöld eller snatteri eller till undandöljande av bärgat
gods eller annan sviklig handling.

Generaltullstyrelsen har nu föreslagit, att vad i 1891 års lag
sålunda stadgas skall gälla även då bärgare, befälhavare eller redare i
bedrägligt syfte lämnar oriktig uppgift om förhållandena vid bärgningen.

Vidare har styrelsen funnit särskilda bestämmelser erforderliga
till förekommande av ett illojalt utnyttjande av de av styrelsen föreslagna,
i 6 och 7 §§ av departementsförslaget upptagna specialföreskrifterna
angående strandfynd av ringa värde. Den uppfattning, som
styrelsen härutinnan gör gällande, framträdde redan vid 18o0—51 års
riksdag, då i en motion hade föreslagits, att sjöfynd under tio riksdalers
värde skulle tillfalla bärgaren. Motionen avslogs på hemställan
av vederbörande utskott; i sitt utlåtande över förslaget anförde utskottet,
att ehuru det sällan torde inträffa, att ägare till strandat
gods av så ringa värde anmälde sig för att återfå detsamma, utskottet
likväl funne det betänkligt att i lag stadga rättighet för bärgaren att
behålla godset. Ett dylikt stadgande skulle enligt utskottets meningkunna
föranleda därtill, att den eller de, som bärgat gods av högre
värde, fördelade detsamma i smärre partier, vart och ett i värde under -

12

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 54.

stigande 10 riksdaler, som de uppgåve sig hava bärgat vid särskilda
Olif allen; bevisning om annat förhållande vore svår att åstadkomma,
då vid bärgningstill fallen andra personer än bärgaren sällan vore
tillstädes.

Lagutskottet vid 1915 års riksdag erinrade om detta yttrande
men ansåg de däri uttalade betänkligheterna ej kunna tillmätas avgörande
betydelse, helst som den besiktning och värdering av det bärgade, som
skulle av myndighet verkställas, kunde sammanbindas med någon lämplig
summarisk undersökning om bärgningens förlopp.

Den tankegång, som kom till uttryck i berörda utskottsutlåtande

vid 1850 51 års riksdag, har upptagits av försäkringsaktiebolaget Ocean i

dess förutnämnda skrivelse. Bolaget har anfört, att mängden och värdet av
det virke, °som dreves å land vid västkusten, ofta vore synnerligen avsevärda,
Då fartygs däckslast av trävaror spolades över bord, kunde högst
betydande virkesmassor bärgas. Därvid tillginge vanligen så, att ett
stort antal personer uppsamlade vrakgodset och toge detsamma, uppdelat
i många små partier, till olika ställen på skären och utefter kusten.
Om bestämmelser av nu ifrågavarande innehåll meddelades, läge det
nära till hands att göra den uppdelning, som erfordrades för att varje
särskild bärgares andel skulle vid värdering finnas understiga det fastställda
värdet, även om hela det bärgade partiet vore värt tusentals
kronor.

Med anledning av liknande farhågor, som framförts i åtskilliga
av de av tull förvaltningarna avgivna yttrandena, har generaltullstyrelsen
i sitt förslag _ infört ett stadgande därom, att, då vid värdering
av fynd eller eljest av å fyndet förefintliga märken eller av
andra omständigheter uppenbarligen framgår, att fyndet tillhör samma
ägare eller gått förlorat vid samma sjöolycka som annat samtidigt eller
under närmaste tiden därförut bärgat och hos tullförvaltningen anmält
sjöfynd av likartad beskaffenhet, fyndet skall behandlas med hänsyn till
sammanlagda värdet av de sålunda gjorda fynden. Vidare har styrelsen
med hänsyn till de av styrelsen föreslagna bestämmelserna om sjöfynd
av ringa värde hemställt, att en föreskrift måtte meddelas av
innehåll, att den, som i syfte att få fynd behandlat enligt omförmälda
bestämmelser uppsåtligen lämnade oriktig uppgift eller i sagda syfte
vid toge särskild åtgärd med fyndet, skulle hava förverkat bärgarlön,
där sådan eljest skolat till honom utgå, varjämte han skulle straffas
efter allmän lag.

Åven enligt min mening lärer det, vid genomförande av de nya
stadgandena angående sjöfynd av ringa värde, med skäl kunna be -

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

faras, att mindre nogräknade bärgare företaga sig att uppdela större
fynd i småposter, som var för sig falla nedom den fastställda värdegränsen.
Emellertid synes den omständigheten, att flera anmälda sjöfynd
finnas tillhöra samma ägare eller hava gått förlorade vid samma
sjöolycka, icke i och för sig böra utesluta tillämpningen av nyssnämnda
stadganden. Däremot torde, i enlighet med vad styrelsen hemställt,
särskilda ansvarsbestämmelser böra meddelas till förebyggande av missbruk
i nu ifrågavarande avseende. Dessa bestämmelser torde böra gälla
för varje fall, då bärgare, befälhavare eller redare i sviklig avsikt lämnar
oriktig uppgift angående omständigheterna vid bärgning eller vidtager
särskild åtgärd med bärgat gods. Med en sådan avfattning komma
ansvarsbestämmelserna att bliva verksamma icke blott i de nu närmast
avsedda fall, då fråga kan vara om tillämpning av föreskrifterna i 6
eller 7 §, utan även eljest då bärgare, befälhavare eller redare svikligen
lämnar oriktig uppgift om förhållandena vid bärgningen, exempelvis då
någon, som bärgat gods drivet å strand, uppgiver, att han anträffat
detsamma flytande på vattnet.

Förevarande 8 § av förslaget upptager, förutom bestämmelser motsvarande
de förutnämnda i 1 § av 1891 års lag meddelade, tillika stadganden
om ansvar för sådant sviklig^ förfarande, som jag nyss angivit.
Därvid har emellertid iakttagits, att för samtliga de i den föreslagna
paragrafen upptagna fäll föreskriften om förverkande eller nedsättning
av bärgarlön avfattats i överensstämmelse med stadgandet i sista stycket
av den förutnämnda 225 § sjölagen.

Slutligen torde jag få redogöra för flottningschefsföreningens förut
omförmälda skrivelse. Föreningen har däri anfört bland annat, att
vid Sveriges kuster årligen förolyckades stora mängder med inregistrerat
märke försett flottgods. Detta bleve vid tillvaratagandet behandlat
enligt 1891 års lag, ehuru enligt föreningens mening lagen
icke vore tillämplig å sådant gods. Sannolikt vore, att trots en
allt mera utvecklad flottningsteknik denna betydliga kvantitet komme
att ökas. Nu vore emellertid, enligt vad erfarenheten givit vid
handen, många olägenheter förenade med tillvaratagandet av virkesägarens
anspråk på återfående av sin tillhörighet, vare sig dessa anspråk
bevakades av honom själv eller av vederbörande flottningsförening; och
på grund därav uppstode stora förluster. Då de av riksdagen begärda
ändringarna syntes ytterligare försvåra virkesägarnas ställning, finge
föreningen hemställa, att lagen måtte förses med det tillägg, att densamma
icke omfattade flottgods, som bure hos flottningsförening inregistrerat
märke. Till fullständigande av ifrågavarande lag torde lämpligen böra

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

meddelas ytterligare bestämmelser, vilka eventuellt även kunde tänkas
inrymda i den nya flottningslagstiftning, vartill förslag vore under utarbetande.
Lämpligen torde genom dylika bestämmelser landets kuster
kunna indelas i olika distrikt, och borde inom vart och ett av dessa viss
flottningsförening vara berättigad att tillvarataga löskommet flottgods, varvid
eventuellt bärgare skulle ersättas av föreningen enligt officiellt fastställd taxa.

Att nu utan vidare undantaga från ifrågavarande lags tillämpning
sådant flottgods, som bär hos flottningsförening inregistrerat märke,
torde näppeligen låta sig göra. Vad föreningen i ämnet anfört synes
emellertid vara förtjänt av beaktande och skall uppmärksammas i samband
med det för närvarande inom justitiedepartementet pågående arbetet
med en allmän revision av flottningslagstiftningen.»

Föredraganden uppläste därefter ifrågavarande lagförslag, av den
lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställde, att för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande över
förslaget måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, täcktes Hans Makt Konungen
lämna bifall.

Ur protokollet:
Israel Myrberg.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

15

Bilaga.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om sjöfynd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Var som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust
eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar övergivet fartyg
eller skeppsvrak eller till fartyg börande redskap eller gods, evad
sådant upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet eller drivet
å strand, vare skyldig att anmäla fyndet hos landsfiskal eller annan
polisman eller hos tulltjänsteman; och skall det åligga den, som mottagit
sådan anmälan, att därom ofördröjligen meddela distriktets tullförvaltning
underrättelse.

2 §■

Har fartyg under resa bärgat något, som i 1 § sägs, avlämne
befälhavaren det bärgade, jämte redogörelse för omständigheterna vid
bärgningen, till tullfprvaltningen å den svenska ort, dit han först anländer.

Anlöpes ej svensk hamn, give befälhavaren, å den utländska ort
som han först anlöper, hos svensk konsul eller, där sådan ej finnes, hos
annan behörig myndighet bärgningen till känna och läte, för så vitt
det främmande landets lag ej annorledes stadgar, det bärgade å offentlig
auktion försäljas; insände ock till redaren redogörelse för omständigheterna
vid bärgningen samt redovise honom försäljningssumman.
Redaren åligge därefter att till närmaste tullförvaltning avlämna de insända
medlen jämte sagda redogörelse.

16

Kung/. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

3 §•

Tullförvaltning, som mottagit underrättelse om bärgning enligt vad
i 1 § eller 2 § första stycket sägs, vare skyldig att föranstalta om besiktningav
fyndet samt att därefter låta i allmänna tidningarna samt i de av lotsstyrelsen
utgivna Underrättelser för sjöfarande ävensom i tidning inom orten
införa kungörelse om bärgningen med föreläggande för ägaren till det
bärgade godset att anmäla sig hos tullförvaltningen inom nittio dagar
från kungörandet i allmänna tidningarna eller inom den längre tid, ej
överstigande ett år, från sagda kungörande, som generaltullstyrelsen kan
för särskilt fall finna skäligt bestämma.

Kan det bärgade godset ej vårdas utan fara för försämring,
skall det försäljas å offentlig auktion. De vid auktionen influtna medlen
skola nedsättas i riksbanken på sätt särskilt stadgas för att, efter utgången
av den i första stycket sagda tid, vederbörande tillhandahållas.

4 §•

Har kungörande skett och kommer ägaren inom förelagd tid samt
visar sin rätt, tage han sitt åter, mot det att han till bärgaren utbetalar
kostnaden för bärgningens kungörande och för fyndets vård samt bärgarlön,
vars belopp i händelse av tvist bestämmes av domstol.

Kommer ej ägaren, skall strandfynd, där ej fall som i 6 eller 7
§ avses är för handen, tillfalla kronan, efter avdrag av bärgarlön och
kostnad, som nyss är nämnd, men annat fynd skall tillfalla bärgaren.

5 §.

Hava, då bärgning skett enligt vad i 2 § andra stycket sägs, de
vid fyndets försäljning influtna medel avlämnats till tullförvaltning, varde
medlen nedsatta i riksbanken på sätt särskilt stadgas; och skola ifråga
om bärgningens kungörande och medlens tillhandahållande bestämmelserna
i 3 § första stycket samt 4 § gälla i tillämpliga delar.

6 §■

Finnes vid besiktning, som i 3 § omförmäles, sammanlagda kostnaden
för bärgningens kungörande samt för fyndets vård och försäljning
böra beräknas till så högt belopp, att efter gäldande av nämnda kostnad
skälig bärgarlön ej kan ur fyndet utgå, skall tull förvaltningen äga att,

17

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 54.

utan kungörande av bärgningen, omedelbart efter besiktningen utlämna
fyndet till bärgaren.

7 §•

Överstiger fynds värde ej tio kronor, enligt intyg av landsfiskal
eller av tulltjänsteman, vilken generaltullstyrelsen bemyndigat att utfärda
sådant intyg, må, där tullförvaltningen ej finner särskild anledning
föreligga för fyndets behandling i annan ordning, tullförvaltningen, utan
vidare besiktning och utan kungörande av bärgningen, utlämna fyndet
till bärgaren.

8 §•

Underlåter bärgare att göra sådan anmälan, som i 1 § sägs, eller
underlåter befälhavare eller redare att, på sätt i 2 § är föreskrivet, tillkännagiva
vad bärgat blivit eller avlämna det bärgade eller därför influtna
medel, eller förskingrar eller undandöljer befälhavare eller redare
något av de influtna medlen, straffes efter allmän lag.

Lämnar bärgare, befälhavare eller redare, i sviklig avsikt, oriktig
uppgift angående omständigheterna vid bärgningen, eller vidtager han,
i sådan avsikt, särskild åtgärd med det bärgade godset, dömes till böter
från och med fem till och med femhundra kronor, där ej gärningen
efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.

I de fall, nu sagda äro, äge rätten förklara bärgarlön förverkad
eller nedsätta dess belopp under vad eljest varit skäligt.

9 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna
strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 maj 1918.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1891, innefattande
vissa bestämmelser angående sjöfynd; dock skall i fråga om fynd, som
hos vederbörande myndighet angivits före den 1 maj 1918, sistnämnda
lag tillämpas.

Bihang till riksdagms protokoll 1918. 1 samt. 47 höft. (Nr 54.)

3

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd fredagen
den 18 januari 1918.

Närvarande:

Justitieråden Gallstrand,
von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommit utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
31 december 1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av chefen för justitiedepartementets lagavdelning Hjalmar Himmelstrand.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan anmärkning än att, enär
den i 8 § första stycket omförmälda underlåtenhet att avlämna det
bärgade eller därför influtna medel svårligen kunde anses falla under
något straffbud i allmän lag, den i lagrummet förekommande straffhänvisningen
icke borde omfatta ifrågavarande underlåtenhet, utan straff
för densamma borde utsättas, såsom i andra stycket av paragrafen skett
beträffande där omhandlade förseelser.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kanyl. Maj .in nåd. proposition Nr 54.

19

Utdrag ar protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 18 januari 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden: Petersson.

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde, efter
gemensam beredning med chefen för finansdepartementet, lagrådets denna
dag avgivna utlåtande över det den 31 december 1917 till lagrådet remitterade
förslaget till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd.

Föredraganden redogjorde för utlåtandets innehåll samt förmälde,
att han låtit i förslaget vidtaga den ändring, om vilken lagrådet hemställt.
Därefter uppläste föredraganden det sålunda omarbetade förslaget
samt hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Henry Lindberg.