Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

1

Ifr 434.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse; given Stockholms slott den 7 maj 1918.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t* härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa
delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

/''. V. Thorsson.

Bikung till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 393 höft. (Nr 434.)

1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

Förslag
till
Lagom
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Härigenom förordnas dels att i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse
skola införas fem nya paragrafer av nedan angivet innehåll och
betecknade 52 a, 52 b, 168 a, 168 b och 252 a dels ock att 1, 2, 233
och 234 §§ i nämnda lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Förutom Sveriges riksbank må allenast bankaktiebolag och solidariskt
bankbolag här i riket bedriva bankrörelse.

Med bankrörelse förstås i denna lag sådan verksamhet, i vilken
ingår inlåning från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen
begagnas.

Angående emissionsbank, postsparbanken, sparbank, centralkassa
för jordbrukskredit och järnkontoret, så ock angående aktiebolag, som
uteslutande har till ändamål att idka fastighetsbelåning eller pantlånerörelse,
är särskilt stadgat.

2 §•

Ej må annan än Sveriges riksbank, bankaktiebolag, solidariskt
bankbolag, emissionsbank, postsparbanken, sparbank, järnkontoret och
Sveriges allmänna hypoteksbank i sin firma eller eljest vid beteckning
av affärsrörelsen använda ordet bank. Beträffande användning av ordet
bank i registrerad understödsförenings firma är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

3

52 a §.

Bankaktiebolag'' äger icke utan Konungens tillstånd utöva verksamhet
vid Avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är beläget.
Dylikt tillstånd må meddelas, när verksamheten finnes kunna
vara till nytta för det allmänna.

52 b §.

Å ort, där bankaktiebolag icke är berättigat att utöva verksamhet
vid kontor, må bolaget icke idka in- eller utlåning genom ombud eller
eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning.

Vad sålunda stadgats gälle dock icke beträffande samarbete, som
må kunna anordnas emellan bankaktiebolag och ekonomisk förening,
vilken har till ändamål att inom viss ort bereda driftkredit åt idkare
av mindre jordbruk (jordbrukskassa) och vilken jämlikt av Konungen
meddelade bestämmelser vunnit godkännande från det allmännas sida.

168 a §.

Solidariskt bankbolag äger icke utan Konungens .tillstånd utöva
verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är
beläget. Dylikt tillstånd må meddelas, när verksamheten finnes kunna
vara till nytta för det allmänna.

168 b §.

A ort, där solidariskt bankbolag icke är berättigat att utöva verksamhet
vid kontor, må bolaget icke idka in- eller utlåning genom ombud
eller eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning.

Vad sålunda stadgats galle dock icke beträffande samarbete, som
må kunna anordnas emellan solidariskt bankbolag och ekonomisk förening,
vilken har till ändamål att inom viss ort bereda driftkredit åt
idkare av mindre jordbruk (jordbrukskassa) och vilken jämlikt av
Konungen meddelade bestämmelser vunnit godkännande från det allmännas
sida.

;> o 9 C
ZOO

Bankinspektionen skall för varje bankbolag, efter inhämtande av
förslag av Konungens befallningshavande, förordna ett allmänt ombud.

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

Detta ombud åligger:

att deltaga i den granskning av styrelsens förvaltning och bolagets
räkenskaper, varom i 68 och 184 §§ förmäles;

att minst en gång under varje kvartal inventera kassan vid bolagets
huvudkontor samt undersöka om den översikt, bolaget jämlikt föreskriften
i 234 § senast upprättat, överensstämmer med räkenskaperna och är uppställd
i behörig ordning; skolande ombudet ofördröjligen delgiva bankinspektionen
anmärkning, som härvid må hava förekommit, ävensom i
övrigt meddela bankinspektionen alla de upplysniugar angående bolaget,
som av bankinspektionen äskas.

Utövar bolaget verksamhet vid kontor å annan ort än där huvudkontoret
är beläget, må för granskning av sådant kontors förvaltning
och räkenskaper särskilt allmänt ombud kunna förordnas.

4

234 §.

Styrelsen åligger:

att för den ledamot av bankinspektionen, vilken enligt de av
Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda
bankiDspektionen, för allmänt ombud, som i 233 § avses, samt för den
särskilda undersökning, Konungen kan finna för gott att låta anställa,
när som helst hålla bolagets kassa och övriga tillgångar ävensom böcker,
räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning;

att genast efter varje månads slut enligt formulär, som av bankinspektionen
meddelas, upprätta och till bankinspektionen insända en
översikt, utvisande bolagets tillgångar och skulder, jämte uppgift om
räntesatserna för bolagets in- och utlåning samt diskonto, som under
den tid, översikten omfattar, varit gällande hos bolaget;

att jämväl i övrigt meddela bankinspektionen och allmänt ombud
alla de upplysningar rörande bolaget, som av dem äskas;

att, så snart det kan ske, dels till bankinspektionen insända styrelsens
förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkningen samt
balansräkningen ävensom, efter verkställd revision, den däröver avgivna
berättelsen tillika med annan handling angående bolagets förvaltning
eller räkenskaper, vilka revisorerna må hava avlämnat till styrelsen,
dels ock låta införa revisionsberättelsen i allmänna tidningarna; samt

att, där bankinspektionen finner anledning till antagande, att bolaget
gjort sådana förluster, att tio procent av grundfonden förlorats,
på bankinspektionens anmodan ofördröjligen låta upprätta bokslut och
kalla revisorerna att granska detsamma.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

5

252 a §.

Förseelse mot 52 b § eller 168 b § straffes med böter från och
med femtio till och med fem tusen kronor.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1918.

Enskild man eller handelsbolag, som vid sagda tidpunkt sedan
minst två månader tillbaka driver bankrörelse, må fortsätta den rörelse
till och med den 31 december 1920. Om synnerliga skäl därtill äro,
äger Konungen medgiva, att rörelsen jämväl efter sistnämnda dag må
tills vidare fortsättas. I dessa fall må dock enskild man eller handelsbolag
icke under några omständigheter efter den 30 september 1919
utöva bankrörelse vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret
är beläget, ej heller, efter det denna lag trätt i kraft, å ort,
där kontor för rörelsen icke inrättats, idka inlåning genom ombud eller
eljest hava ombud för främjande av sin inlåning. Bryter någon mot
vad i föregående punkt stadgas, straffes med böter från och med femtio
till och med fem tusen kronor; och må han, om förseelsen upprepas,
tillika kunna dömas förlustig sin rätt att driva bankrörelse.

Bankbolag, som vid tiden för denna lags trädande i kraft utövar
verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är
beläget, må utan hinder av vad i 52 a § eller 168 a § stadgas fortsätta
den verksamhet under år 1918, därest avdelningskontoret öppnats efter
mars månads ingång detta år, men, därest avdelningskontoret öppnats
dessförinnan, intill utgången av den för bolaget meddelade oktrojen.

6

Kungl. ~Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 maj

1918.

Nä rvai''ande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson:

Sedan Kungl. Maj:t den 22 september 1917 tillsatt en kommitté
med uppdrag att verkställa utredning rörande vissa kreditfrågor, närmast
frågorna om emissionsväsendet, bankkoncentrationen och frågan
om anordnande av statlig bankverksamhet av samma art som vanlig
bankrörelse m. in., har nämnda kommitté den 12 nästlidne mars till
Kungl. Maj:t ingivit ett betänkande, däri kommittén, med förmälan att
kommittén under förhandlingarna rörande sitt arbetsprogram funnit påkallat
att till behandling i förtur upptaga vissa förhållanden, vilka syntes
kommittén föranleda omedelbara åtgärder, i sådant hänseende på närmare
utvecklade grunder hemställt dels om upphävande för enskild man

7

Kungl. May.tis nåd. proposition Nr 434.

eller handelsbolag, i vars firma ingår personnamn, av rätten att driva
inlåning från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen begagnas
dels ock om inskränkning i banks rätt att bedriva verksamhet
genom avdelningskontor och förbud att idka bankverksamhet genom
ombud.

Över nämnda betänkande hava infordrade yttranden avgivits av
fullmäktige i riksbanken samt av bankinspektionen och svenska bankföreningen.
Tillfälle att utlåta sig över betänkandet har därjämte beretts
svenska fondhandlareföreningen, vilken emellertid icke begagnat
sig därav, varemot tio medlemmar av föreningen inkommit med ett
gemensamt yttrande.

Efter att hava närmare redogjort för innehållet i ifrågavarande
betänkande, fortsatte departementschefen:

Verksamhet, vari ingår inlåning från allmänheten på räkning, som Bankirfirmors
av bank allmänneligen begagnas — sådan verksamhet benämnes enligt ''rörelse8’
den i gällande banklagstiftning använda terminologi bankrörelse — bär
i vårt land ända till de sista åren i huvudsak bedrivits endast av bankaktiebolag,
solidariska bankbolag och sparbanker. Dessa bankinrättnin-*
gars rörelse har städse från det allmännas sida varit underkastad inskränkningar
och kontroll i syfte att skydda allmänheten mot förluster
av insatta medel. Häri torde otvivelaktigt böra sökas anledningen till
att det hos oss ytterligt sällan inträffat, att bankmässigt inlånade medel
på grund av banks insolvens gått förlorade för insättarna ävensom att,
där så någon enstaka gång inträffat, förlusterna varit synnerligen obetydliga.
I andra länder, där bankrörelsen icke varit omgärdad med
garantier, hava avsevärda förluster av dylik anledning ingalunda varit
sällsynta.

För bankrörelse, utövad av enskild man eller handelsbolag, i vars
firma ingår personnamn, gälla emellertid ej några särskilda bestämmelser.
Sådan fri bankrörelse idkas för närvarande dels av ett tiotal handelsbolag
på landsbygden, som hava till ändamål att tillgodose den
mindre omsättningen inom viss ort och gemenligen benämnas kreditkassor,
dels ock av enskilda personer och bolag, som, vanligen under
benämning bankir, driva dylik rörelse i sammanhang med affärsverksamhet
av olika slag, i regel fond- och emissionsaffärer. Att ifrågavarande
utövare av bankrörelse icke äro underkastade kontroll och reglerande
bestämmelser har hittills, med hänsyn till deras ringa antal, den
föga betydande omfattningen av deras rörelse och det sätt, varpå de
överhuvud utövat sin verksamhet, icke varit ägnat att ingiva betänkligheter.
På sätt i kommitténs betänkande närmare skildras hava härvid -

8

Medlemmar
av fondhandlareföreningen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

lag förhållandena på de senaste tre eller fyra åren mycket ändrats. Antalet
enskilda personer och handelsbolag med personnamn i firman, som
ägnat sig åt bankiryrket, tilltager alltjämt och den omfattning, vari de
begagna sig av rätten att idka bankrörelse, blir större och större. Får
denna utveckling ohejdat fortgå, kommer säkerligen bankrörelse att inom
en icke långt avlägsen framtid i stor utsträckning bedrivas utan den
kontroll och överhuvud de garantier, vilkas värde i fråga om sådan
rörelse torde vara ovedersägligt. Härmed är den trygghetens grund,
varpå den bankmässiga inlåningen i vårt land vilar, på väg att rubbas.

Till förhindrande av att förhållandena gestalta sig på sådant sätt
synes mig ett ingripande i lagstiftningsväg vara i synnerlig grad av
behovet påkallat. Då den ifrågavarande utvecklingen snabbt fortgår,
torde det vara av stor vikt, att detta ingripande på sätt kommittén
hemställt sker ofördröjligen.

Behövligheten av reformer med anledning av de förändrade förhållandena
inom vårt bankirväsen förnekas icke i något av de över kommitténs
betänkande avgivna yttrandena. Rörande den närmare beskaffenheten
av dessa reformer hava emellertid delade meningar yppat sig.
Kommittén har i sådant avseende föreslagit, att genom ändringar och
tillägg i gällande lag om bankrörelse enskild man eller handelsbolag, i
vars firma ingår personnamn, måtte betagas rätten att driva inlåning
från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen begagnas, och
att sådant förbud måtte träda i kraft med ingången av år 1919; dock
att bankirfirma, som icke är kommanditbolag och som oavbrutet haft
bankmässig inlåning sedan tidpunkt före ingången av år 1908, måtte
efter särskild prövning av Kungl. Maj:t kunna tillåtas att fortfarande
driva sådan inlåning, likväl längst till utgången av år 1928.

Detta förslag betecknas i det av medlemmar av fondhandlareföreningen
avgivna yttrandet såsom ägnat att medföra allvarliga olägenheter.
I yttrandet framhålles att, såsom exempel från utlandet visa, ett
starkt bankirstånd är av icke ringa nytta och betydelse för ett lands
finansiella liv. Lämpligaste sättet att förbättra vårt lands bankirväsen
torde därför icke vara att amputera bort en viktig gren av bankirernas
verksamhetsområde. Därest det inom finansdepartementet utarbetade
förslaget till lag om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet
gjordes till lag, skulle sannolikt genom denna de missförhållanden, som
för närvarande vidlådde bankirverksamheten, till stor del avhjälpas.
Befunnes ytterligare reformer vara av nöden, borde beskaffenheten av
dessa göras till föremål för eu ny, grundlig och allsidig utredning,
därvid bland annat borde tagas under- övervägande lämpligheten av att

9

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 434.

Införa kontroll över bankirinstitut, som i tidningar annonsera räntesatser
för inlåning, ävensom att stadga vissa kvalifikationer såsom nödvändiga
för rätt att i annonser beteckna sig såsom bankir. Överhuvudtaget
syntes en utredning angående bankirrörelsen böra inrikta sig på att få
bankirföretagen att återgå till den i svensk lagstiftning förutsatta och
åsyftade mera personliga och intima karaktär, så att inlåningen
inskränktes till vederbörande bankirföretags egen trängre kundkrets
och icke i likhet med bankernas stode öppen för en större allmänhet
och annonserades medelst mer eller mindre vilseledande bankartade beteckningar.
För varje verklig bankirrörelse vore emellertid en nödvändig
förutsättning, att kunder hade löpande fordringar å konto. Vad
angår det sätt, varpå enligt kommitténs förslag bankirrörelsens avveckling
skulle äga rum, så vore detsamma onödigt bryskt. Visserligen
skulle ju enligt förslaget alla de bankirföretag, som ville bibehålla bankmässig
inlåning, kunna ombildas till banker, men därest verkligen
Kung]. Maj:t komme att bevilja oktroj för alla dessa sålunda ombildade
bankirinstitut, skulle säkerligen en oerhörd mängd småbanker uppstå,
vilket knappast kunde vara för vårt land önskvärt och nyttigt. Och
skulle, såsom antagligt vore, Kungl. Magt bland dessa bankirföretag
vilja göra en utgallring, bleve detta nog ytterligt svårt, då givetvis hänsynen
till respektive firmors storlek icke allenast (Inge vara tillräcklig
grund för Kungl. Maj:t för avgörandet av frågan om oktrojs beviljande
eller icke. Ej heller lyckligare syntes vara att, såsom kommittén föreslagit,
i fråga om rätten till bankmässig inlåningsrörelse bex*eda en särskild undantagsställning
åt de privatfirmor, som före år 1908 drivit inlåningsrörelse,
men däremot fråntaga alla yngre firmor och samtliga, även äldre, kommanditbolag
med motsvarande rörelse denna förmån. Därest inskränkningar
i bankirverksamheten ansåges böra omedelbart företagas, borde
detta ske genom en provisorisk, för ett år i sänder gällande lag. Denna
lag borde, för att ej orsaka onödiga svårigheter, icke vara tillämplig
på firmor, som ägt bestånd över tio år, oavsett om desamma vore kommanditbolag
eller icke, varjämte firmor av yngre datum borde erhålla
rätt att ansöka om dispens tills vidare och sålunda endast nybildade
firmor tills vidare helt avstängas.

Med auledning av nu omförmälda yttrande vill jag till en början Departement»
erinra om att det i yttrandet berörda förslaget till lag om fondkommis- chefen.
sionsrörelse och fondbörsverksamhet allenast avser sådana yrkesutövare,
vilka i kommission sälja och köpa aktier och liknande värdepapper.

Det är sålunda ingalunda säkert, att samtliga idkare av bankirverksamhet
komma att träffas av dess bestämmelser. För övrigt torde, även
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 393 käft. (Nr 434.) 2

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

om sagda förslag bland annat har till ändamål att beträffande utövare
av fondkommissionsrörelse skapa vissa garantier för ekonomisk soliditet,
dessa garantier icke vara avsedda att bliva så starka som i fråga om
utövare av bankrörelse är av nöden. Åven om förslaget blir lag, torde
alltså i nu ifrågavarande syfte för bankirverksamheten särskilda bestämmelser
tarvas. Såsom en utväg att i sådan händelse tillgripas i
stället för den av kommittén förordade antydes i nyssnämnda yttrande
anordnandet av offentlig kontroll över bankirfirmorna. Givetvis avses
härmed en tillsyn av enahanda art som den bankinspektionen utövar över
bankerna. Denna utväg erbjuder dock enligt mitt förmenande icke någon
tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål. Arten av den verksamhet,
bankirfirmorna driva, gör nämligen att deras ekonomiska ställning
är vida svårare att överskåda än bankernas. En banks verksamhet
är inskränkt till vissa närmare bestämda rörelsegrenar, så beskaffade,
att deras resultat kan tillförlitligt bedömas med ledning av bankens
räkenskaper. En bankirfirma ägnar sig åt många slag av verksamhet,
som en vanlig bank antingen alls icke eller endast i mindre omfattning
får utöva, såsom emissionsrörelse, aktiespekulationer, varu- och fastighetsaffärer
m. in. Att med ledning av ett dylikt företags räkenskaper och
övriga tillgängliga upplysningar kunna med någon större grad av
säkerhet bedöma företagets soliditet lärer i många fall komma att erbjuda
betydliga svårigheter. Vid sådant förhållande blir uppenbarligen den
garanti, som skulle ligga i kontrollen, av föga värde. Förefintligheten
av offentlig kontroll kunde dessutom av den stora allmänheten
betraktas såsom ett tecken på att bankirfirmorna vore lika säkra som
bankerna, med påföljd att nämnda firmor komme att i ännu större
utsträckning än förut anlitas för placering av penningmedel. Skulle
verklig trygghet i förevarande avseende ernås genom kontroll, måste
bankirfirmornas verksamhet imderkastas ungefär samma begränsningar,
som gälla för bankerna, alltså förbud i större eller mindre utsträckning
mot att vid sidan av bankrörelsen idka annan affärsverksamhet. Men
detta skulle i själva verket innebära tillskapandet av en ny kategori av
banker. Och något sådant anser jag för min del icke vara lämpligt.
De små och svaga banker, som härigenom möjligen skulle uppstå, äro
ur det allmännas synpunkt i åtskilliga hänseenden mindre önskvärda.

Därest alltså, under förutsättning av bankirfirmornas bibehållande
vid rätten till inlåning från allmänheten, anordnandet av offentlig
kontroll över dessa firmor icke kan anses medföra nödig trygghet för
insättarne, lärer sådan trygghet, under nyssnämnda förutsättning, ännu
mindre kunna med andra medel ernås. För avvärjande av de faror,

11

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 434.

som hota genom den inom bankirväsendet försiggående utvecklingen,
finner jag fördenskull det icke vara möjligt att beträda någon annan
väg än den av kommittén anvisade.

Att, på sätt i det av medlemmar av fondhandlareföreningen avgivna
yttrandet påstås, ett bifall''till kommitténs förslag skulle medföra,
att en viktig gren av en för landet betydelsefull verksamhet tillintetgjordes,
kan jag icke medgiva vara riktigt. Såsom ovan nämnts, syssla
i vårt land de yrkesutövare, vilka kalla sig bankirer, i huvudsak med
fondhandel och emissionsverksamhet. Ehuru jag ingalunda vill förneka,
att vissa av dessa bankirföretag gjort en nyttig insats i utvecklingen,
är dock givetvis gagnet av att fondhandel och emissionsrörelse bedrives
i sammanhang med bankmässig inlåning från allmänheten oftast
tvivelaktigt, medan olägenheterna därav äro påtagliga. Erfarenheten
från utlandet ger näppeligen stöd för antagandet, att bankirverksamheten
såsom sådan, d. v. s. i vad den avser bankmässigt tagande och givande
av kredit, skall komma att ökas i betydelse. Att bankirhus
utomlands i berörda hänseende fyllt viktiga uppgifter är sannt. Men
detta kapitel ur bankirväsendets historia börjar mer och mer tillhöra
en förfluten tid. Den roll, bankirhusen härutinnan spelat, har numera
till största delen övertagits av bankerna.

Vad åter angår betydelsen för bankirfirmorna själva av att få med
sin övriga verksamhet förena inlåning från allmänheten å räkning, som
av bank allmänneligen begagnas, må till en början bemärkas, att enligt
de i kommitténs betänkande lämnade upplysningar endast ett mindre
antal av ifrågavarande firmor (»åtminstone 29» av 105) i sina svar å
kommitténs rundskrivelse uppgivit sig driva dylik inlåning. Vidare har
jag under hand från kommittén inhämtat, att med ledning av det närmare
innehållet i berörda svar antagas kan, att ifrågavarande inlåning
i åtskilliga fall härrör allenast från eu trängre krets, ''i regel personer,
som pläga anlita vederbörande bankirfirma såsom kommissionär vid köp
eller försäljning av värdepapper, och att i själva verket allenast ett
tiotal firmor torde kunna sägas driva inlåning från allmänheten i egentlig
mening. Dylik verksamhet kan alltså näppeligen sägas utgöra en
viktig faktor i bankirfirmornas affärsutövning i allmänhet. I det av
medlemmar av fondhandlareföreningen avgivna yttrandet synes i viss
mån medgivas lämpligheten av att bankirfirmornas inlåning inskränkes
till en trängre kundkrets; och får jag med anledning härav framhålla,
att ett upphävande för dessa firmor av rätten att driva bankrörelse
icke avser att hindra dem från att mottaga penningar mot ränta från
eu begränsad kundkrets.

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

Såsom ovan nämnts skulle av det ifrågavarande förbudet komma
att beröras ej blott företag av den typ, som i det föregående betecknats
med benämningen bankirfirmor, utan även en del handelsbolag,
vilka uteslutande eller så gott som uteslutande driva bankrörelse, de
s. k. kreditkassorna. Dessa anstalter äro rester från ett tidigare ekonomiskt
skede; de driva sin rörelse i ringa omfattning och under jämförelsevis
primitiva förmer. Deras verksamhet har i allmänhet icke
givit anledning till egentliga anmärkningar, men otvivelaktigt skulle
de orter, där de verka, i det stora hela vara bättre betjänta med en sparbank
eller avdelningskontor av en bank. Detta är ock grunden till att
deras antal år från år förminskas; de sluta nämligen i regel med att uppgå
i en bank. Med hänsyn till detta slags anstalter torde en lagändring
i den av kommittén anvisade riktningen icke föranleda några betänkligheter.
Det är nämligen föga troligt, att nya kreditkassor skulle
komma att upprättas. Och vad de redan bestående angår, torde förbudets
verkningar kunna mildras genom lämpliga övergångsbestämmelser.

Med anledning av vad jag sålunda anfört, föreslår jag den ändring
i 1 § lagen om bankrörelse, att ur sagda stadgande måtte utgå vad
detsamma innehåller om rätt för enskild man eller handelsbolag, i vars
firma ingår personnamn, att driva bankrörelse. Ändringen torde böra
snarast möjligt träda i kraft beträffande företag, som icke tidigare befattat
sig med ifrågavarande slags verksamhet. Vad åter angår företag, som vid
tiden för ikraftträdandet idka bankrörelse, lärer för dem en viss övergångstid
vara av nöden. Kommittén har, med visst undantag, ansett
återstoden av innevarande år vara i sådant hänseende tillräcklig, därvid
dock kommittén tillagt, att medel, som vid årets utgång innestode
hos vederbörande företag på bankmässig inlåningsräkning, borde fortfarande
få förbliva där innestående.

I det av fullmäktige i riksbanken avgivna yttrandet framhålles,
att följden av en dylik bestämmelse skulle bliva, att bankirfirma, som
dreve bankrörelse, under återstoden av innevarande år sökte draga till
sig största möjliga belopp insättningar samt efter ingången av år 1919
sökte hålla dessa medel hos sig kvarstående så länge som möjligt. Då
bankräkningar — med undantag av depositionsräknirigen, vilken i detta
sammanhang vore av underordnad betydelse — på vilka endast uttagningar
finge göras, ej längre motsvarade sitt ändamål, borde enligt fullmäktiges
mening viss tid fastställas, inom vilken denna rörelse borde
vara avvecklad. Fullmäktige tillägga, att det syntes dem tveksamt,
huruvida nu ifrågavarande lagstiftning borde träda i tillämpning från
och med år 1919. Med hänsyn till den i många fall stora omfattningen

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

av de aftarsföretag-, varom här vore fråga, torde denna tid vara väl
knappt tillmätt.

De synpunkter fullmäktige sålunda framhållit torde förtjäna att
beaktas. Den av kommittén förordade övergångstiden synes mig för
»ivrigt även med ovannämnda förbehåll rörande inlåningen vara för kort.
Möjligheten till inlåning från allmänheten har naturligtvis i en del fall
av vederbörande tagits i beräkning vid organiserandet av affärsföretag,
till vilka, sedan berörda möjlighet blivit stängd, nödiga medel måste
anskaffas på annat sätt. Måste denna omläggning av finansieringen
verkställas allt för brådstörtat, kan detta leda till förlustbringande realisationer.
Befogenheten att jämväl efter årsskiftet hava de dessförinnan
insatta medel innestående kommer icke att innefatta någon säkerhet för
en lugn avveckling, då berörda medel ju när som helst kunna av insättarne
återfordras. Jag finner mig alltså böra föreslå en övergångsbestämmelse
av innehål], att de personer och handelsbolag, som vid
tiden för den av mig förordade lagändringens trädande i kraft driva
bankrörelse, må fortsätta därmed intill 1920 års utgång. Att rörelsen
därefter icke må fortsättas innebär givetvis, att densamma då skall vara
fullständigt avvecklad.

Till förhindrande av att någon efter offentliggörandet av detta
förslag börjar driva bankrörelse i syfte att få fortsätta därmed till 1920
års utgång, lärer ifrågavarande övergångsbestämmelse dock allenast
böra gälla dem, som idkat bankrörelse åtminstone från den 1 maj 1918.

Kommittén har förordat, att Kungl. Maj:t skulle äga att i viss
utsträckning dispensera från det av kommittén ifrågasatta förbudet. De
skäl, som härutinnan av kommittén åberopats, synas värda beaktande.
Om nämligen en bankir under en lång följd av år idkat bankrörelse,
utan att någon anmärkning förekommit vare sig emot hans sätt att
bedriva rörelsen eller emot hans soliditet, samt all anledning finnes till
att antaga, att han jämväl för framtiden skall sköta rörelsen på samma
sätt, synes mig billigheten kräva, att en sådan yrkesutövare icke tvingas
att upphöra med sin verksamhet endast därför, att på senare tid eu
mängd nya företag uppstått, vilkas befattning med enahanda slags
verksamhet antagits kunna medföra faror. Möjlighet torde ock böra
beredas handelsbolag, vilka såsom kreditkassor driva bankrörelse, att
få fortsätta sin verksamhet. Med anledning härav föreslår jag, att det
åt Kungl. Maj:t överlämnas att, då synnerliga skäl därtill finnas, medgiva
enskild person eller handelsbolag att fortsätta vid lagens ikraftträdande
utövad bankrörelse jämväl efter 1921 års ingång. Medgivandet
torde dock endast böra gälla rätt att få fortsätta rörelsen tills vidare,

14

Kungl. Maj it a nåd. proposition Nr 434.

så att det må kunna återkallas, när helst anledning därtill förekommer.
Att, på sätt kommittén förordat, uttryckligen begränsa rätten att i förevarande
hänseende erhålla Kungl. Maj:ts medgivande till sådana fall,
då vederbörande drivit bankrörelse i över tio år och icke är kommanditbolag
eller fastställa någon viss tidpunkt, då rörelsen under alla omständigheter
måste upphöra, synes mig icke fullt lämpligt. Med det
ifrågavarande undantagsstadgandets syfte torde vara mest överensstämmande,
att Kungl. Maj:t får fritt avgöra, i vilka fall och för vilken tid
medgivande bör lämnas. Klart är, såsom det föreslagna stadgandets
avfattning också utmärker, att det endast bör vinna tillämpning, när
starka skäl tala därför. Medgivande bör sålunda icke under några
omständigheter lämnas bankirföretag, som börjat sin verksamhet först
efter inträdet av nuvarande högkonjunktur. Vidare måste säkerhet finnas
för att -företagets ledning för framtiden kommer att ligga i samma
händer som förut. Att vederbörande bankirföretags inlåning från allmänheten
före den ifrågasatta lagändringens ikraftträdande uppgått till ett
mera avsevärt belopp, torde ävenledes böra utgöra ett av de villkor, som
böra uppställas för medgivandet.

Såsom kommittén i sitt betänkande framhåller, hava på senare tid
eu del banker börjat att i mycket stor utsträckning driva verksamhet vid
avdelningskontor ävensom att för sin rörelse anställa ombud å skilda
platser. På grund av de olägenheter, denna utveckling är ägnad att
medföra, har kommittén föreslagit åtgärder till densammas stävjande,
och kommer jag i det följande att i allt väsentligt tillstyrka bifall till
kommitténs förslag härutinnan. Även inom bankiryrket saknas icke
exempel på filialbildning och ombudsväsen. De föreskrifter, som på
grund härav torde vara nödiga i fråga om enskilda personer och handelsbolag'',
vilka äga fortsätta att idka bankrörelse efter ikraftträdandet
av den föreslagna ändringen i 1 § lagen om bankrörelse, återfinnas i
övergångsbestämmelsernas första styckes tredje punkt.

Av den föreslagna ändringen i 1 § lagen om bankrörelse torde
följa, att andra stycket i 2 § nämnda lag bör utgå. Detta medför
visserligen att någon bestämmelse om skyldighet att utsätta personnamnet
icke kommer att finnas för de enskilda personer och handelsbolag, som
efter lagens trädande i kraft äro berättigade att under viss tid eller
tills vidare idka bankrörelse. Denna lucka torde dock ej orsaka några
betänkligheter, då det näppeligen kan antagas, att nämnda företagskola
under den tid, som återstår dem för bankrörelsens bedrivande,
vidtaga ändring i sin en gång antagna firmabeteckning.

15

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

Beträffande banks rätt att driva rörelse vid avdelningskontor föreslår
kommittén, att sådan rätt ej må tillkomma bank utan Kungl. Maj:ts
eller, eventuellt, bankinspektionens tillstånd samt att en förutsättning
för sådant tillstånd bör vara att kontoret anses bliva nyttigt för det
allmänna. Emot detta förslag har i de över kommitténs betänkande
avgivna yttrandena icke framkommit någon gensaga.

Av kommitténs framställning synes mig oförtydbart framgå, att
olägenheter i olika avseenden kunna vara att förvänta, om bankerna icke
skyndsamt avstängas från möjligheten att utan vidare kunna öppna avdelningskontor
var som helst. Bankinspektionen ifrågasätter emellertid,
huruvida det för vinnande av det åsyftade ändamålet kan vara behövligt,
att särskilt tillstånd kräves för en bank till att inrätta kontor inom en
kommun, varest banken redan förut driver rörelse. Vad bankinspektionen
sålunda anfört, synes mig förtjänt av beaktande. Att en bank
önskar upprätta avdelningskontor å den ort, där huvudkontoret är beläget,
eller två avdelningskontor å samma ort, kan icke gärna tänkas
förekomma annat än i våra största städer. Och jag finner det ganska
rimligt att i en stor stad åt bankerna lämnas frihet att bestämma, huru
de med hänsyn till kundernas bekvämlighet och andra inverkande omständigheter
vilja fördela sin verksamhet på olika ställen i staden. Av
vad kommittén till stöd för sitt förslag anfört framgår ock, att detsamma
egentligen föranletts av förhållandena å mindre orter. Enligt
mitt förmenande bör därför ett eventuellt stadgande i ämnet lämna de
banker, som så önska, frihet att inrätta avdelningskontor å samma ort
som huvudkontoret ävensom avfattas sålunda, att hinder icke möter för
bank att erhålla generellt tillstånd att å viss ort utöva verksamhet vid
avdelningskontor.

Rörande kommitténs förslag i denna del har jag i övrigt icke något
att erinra och tillstyrker alltså att i lagen om bankrörelse måtte intagas
föreskrifter därom, att bank ej utan vederbörligt tillstånd må utöva verksamhet
vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är beläget
och att tillstånd till sådan verksamhet endast må meddelas, ifall densamma
prövas kunna bliva till nytta för det allmänna. Då det är Kungl. Maj:t,
som med hänsyn till nyttan för det allmänna har att avgöra, huruvida
bankbolag må bildas, torde det jämväl böra tillkomma Kungl. Maj:t att,
ur enahanda synpunkt,. bestämma, om bank får inrätta avdelningskontor.

Framhållas må, att den av mig sålunda tillstyrkta bestämmelsen
avser jämväl avdelningskontor, som uppkomma därigenom att en bank
övertager en annan banks rörelse.

Bankrörelse
vid avdelningskontor.

Departements chefen.

16

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

Vidare anser jag mig böra erinra om, att då oktrojen, d. v. s.
det tillstånd att idka rörelse, som meddelas bank, allenast gäller för
viss tid, den rätt att utöva rörelse vid avdelningskontor, som må varda
bank medgiven, icke kan sträcka sig utöver oktrojtiden. Följaktligen
lärer Kungl. Maj:t vid prövning av ansökan om förlängd oktroj för
bank, som tillåtits driva rörelse vid avdelningskontor, jämväl hava att
taga under övervägande, huruvida banken skall få hava kvar avdelningskontoret
under den nya oktrojen.

Kommittén har i fråga om övergången till de av kommittén förordade
bestämmelserna föreslagit, att desamma skulle tillämpas omedelbart
å de avdelningskontor, som upprättats efter det kommitténs betänkande
offentliggjorts, men beträffande avdelningskontor, som dessförinnan
tillkommit, icke förrän den för bolaget senast meddelade oktrojen
tilländagått, dock ej tidigare än två år förflutit från det lagändringen
trädde i kraft. Eu del medlemmar av kommittén hava framhållit lämpligheten
av att samtliga banker redan från och med 1923 års ingångunderkastades
ifrågavarande bestämmelser, då härigenom en hastig och
enhetlig reglering och fördelning av avdelningskontoren bankerna emellan
kunde befrämjas.

Ehuru det naturligtvis är önskvärt, att regleringen av avdelningskontoren
genomföres snarast möjligt, synes mig, då ännu så länge
filialbildningen icke givit anledning till allvarligare missförhållanden,
tillräckliga skäl för sistnämnda uppfattning icke föreligga. Endast när
avdelningskontor uppenbarligen inrättats med kännedom om att begränsningar
i förevarande hänseende förbereddes och för att undgå verkningarna
av blivande lagbestämmelser — och detta torde enligt mitt
förmenande i allmänhet vara fallet med de kontor, som upprättats efter
ingången av mars månad 1918 — anser jag desamma böra kunna slopas
efter eu kortare övergångstid; övriga kontor torde böra få äga bestånd
oktrojtiden ut. Härigenom blir övergångstiden i fråga om sistnämnda
kontor fullt tillräcklig; enligt vad jag från bankinspektionen inhämtat
utgår nämligen icke för någon av de banker, vilka för närvarande utöva
verksamhet vid avdelningskontor, oktrojen förrän tidigast vid 1920 års
slut. Jag föreslår alltså att bank, som vid tiden för ifrågavarande lagändringars
trädande i kraft idkar verksamhet vid avdelningskontor å
annan ort än där huvudkontoret är beläget, må. utan hinder av berörda
. lagbestämmelser fortsätta verksamheten till utgången av 1918, därest
verksamheten påbörjats tidigast den 1 mars detta år, men, därest avdelningskontoret
öppnats dessförinnan, intill utgången av den för banken
senast meddelade oktrojen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434. 17

För sitt förslag om förbud för bank att i och för sin bankverksamhets
bedrivande använda ombud har kommittén enligt mitt förmenande
förebragt giltiga skäl. I de över kommitténs förslag avgivna
yttrandena har icke heller gjorts någon anmärkning mot förslaget.
Emellertid har det kommit till min kännedom, att vid de möten, kommittén
hållit med representanter för bankvärlden, den åsikten förfäktats,
att bank, vilken gjort till sin speciella uppgift att verka bland lantbefolkningen,
vore för att kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sitt
ändamål nödsakad att hava ombud runt omkring på landsbygden. I
likhet med kommittén anser jag dock vad sålunda anförts icke böra få
inverka på avgörandet av föreliggande fråga. Det synes mig nämligen
knappast tänkbart, att en bank kommer att så speciellt inrikta sig på
att tillhandagå vissa befolkningslager, att på grund därav hänsyn till
bankens verksamhet bör föranleda inställande av eller inskränkningar i
åtgärder, som i fråga om bankverksamhet i allmänhet funnits lämpliga.
Vad särskilt lantbefolkningen angår, torde för övrigt genom lagstiftningen
rörande kassor för beredande av driftskredit åt idkare av mindre jordbruk
dess speciella behov å ifrågavarande område kunna bliva på ett
tillfredsställande sätt tillgodosett.

Därest ett förbud i den av kommittén angivna riktningen skall
intagas i lagen, bör emellertid åt detta stadgande givas en sådan avfattning,
att en bank icke därigenom förhindras, att för sin verksamhet
använda sig av ombud, när fullt legitimt behov därav föreligger.
Bankerna torde sålunda allenast böra förbjudas att låta sig å viss ort
mera varaktigt företrädas av ombud. Hinder bör nämligen icke läggas
i vägen för bank att vid något särskilt tillfälle utsända ombud för att
tillvarataga bankens intressen. Då rörelsen å en banks kontor kräver,
att de personer, som äro anställda å kontoret, allt emellanåt å bankens
vägnar handla under sådana omständigheter, att de äro att betrakta såsom
ombud för banken, torde vidare förbudet icke böra gälla användande av
ombud å ort, där banken äger rätt att hava kontor för sin rörelse.

Ej heller bör förbudet med avseende å den verksamhet, i och
för vilken ombud icke må anlitas, erhålla en så generell räckvidd, som
kommittén förordat, utan torde det böra begränsas till att avse användandet
av ombud i och för vissa bestämda rörelsegrenar. Enligt mitt
förmenande är det tillräckligt att i sådant hänseende nämna in- och
utlåningen. Det är nämligen härför bankerna hittills anlitat ombud i
orterna, och det är icke sannolikt, att det kan ligga i bankernas intresse
att anställa sådana ombud, sedan de icke längre få användas för sagda
rörelsegrenar.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 393 höft. (Nr 434.) 3

Ombudsväsendet.

18

Ansvarsbe stämmelser.

Ändring i
233 § banklagen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

1 överensstämmelse med vad jag sålunda anfört lår jag tillstyrka,
att i lagen om bankrörelse intages förbud för bank att å ort, där
banken icke äger utöva verksamhet vid kontor, idka in- eller utlåning
genom ombud eller eljest hava ombud för främjande av sin in- eller
utlåning.

Kommittén anser, att lörbudet mot användande av ombud för att
icke kunna kringgås lämpligen borde kompletteras med en bestämmelse,
som hindrade bank att direkt eller indirekt lämna ersättning för anskaffande
av inlåning till banken. Med prövningen, huruvida en dylik
bestämmelse bör införas, torde emellertid enligt mitt förmenande lämpligen
kunna anstå, tills det visar sig, om behov därav kommer att företinnas.
Skulle ett sådant förfarande, som av kommittén avses, mera
allmänt vinna insteg bland bankerna, bör måhända lagstiftningen ingripa.
Men det synes mig ingalunda osannolikt att bankerna, inför en sådan
utsikt, äro villiga att själva sins emellan vidtaga åtgärder till förhindrande
av att missbruk i förevarande hänseende uppstå.

Vad angår straffpåföljder för överträdelse av de föreslagna bestämmelserna,
lärer straff icke särskilt behöva stadgas för enskild person
eller handelsbolag, som utan rätt driver bankrörelse. Sådant förfarande
faller under bestämmelsen i 250 §. Ej heller torde straff böra stadgas
för bank, som olovligen inrättar avdeluingskontor. Rättelse härutinnan
kan lämpligen vinnas genom föreläggande av bankinspektionen. På det
att det för bank meddelade förbudet att driva verksamhet genom ombud
skall bliva effektivt, torde däremot en straffbestämmelse vara av nöden.
Pin sådan föreslås i 252a §.

För överträdelse av de i övergångsbestämmelsernas första styckes
tredje punkt meddelade föreskrifter föreslås straff i samma styckes
sista punkt.

I sammanhang med de ändringsförslag’, vilka jag sålunda med
föranledande av ovan omförmälda kommittébetänkande ansett mig böra
framställa, torde lämpligen kunna till behandling upptagas en annan
fråga om ändring i lagen om bankrörelse.

I en till Kungl. Maj:t ingiven, den 28 december 1916 dag;tecknad
skrivelse har nämligen bankinspektionen anfört, bland annat, följande:
»Enligt 233 § banklagen skall bankinspektionen för varje bankbolag
förordna ett allmänt ombud, som bland annat har att fungera såsom det
allmännas representant vid revision av bolagets räkenskaper och för -

19

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 434.

vältning. Med den under de senare åren starkt framträdande centraliseringstendensen
inom bankväsendet, vilken medfört ett flertal mera lokala
bankers sammanslutning till stora interlokala institut, kan det befaras,
att svårigheter skola uppstå för det allmänna ombudet i en bank, som
driver en omfattande verksamhet å vitt skilda orter, att vederbörligen
fylla denna dess ojämförligt viktigaste uppgift. Fall hava ock förekommit,
då de av bolagsstämman utsedda revisorerna efter fördelning verkställt
räkenskapsgranskning samtidigt vid flera kontor, därvid allmänna ombudet
kunnat närvara endast vid ett sådant. Det har därför för bankinspektionen
framstått såsom ett önskemål att kunna vid behov förordna
flera ombud för samma bank, av vilka dock endast ett skulle hava att
fullgöra de s. k. kvartalsinventeringarna. Bankinspektionen hemställer
alltså i underdånighet, att genom en ändring av 233 § banklagen bankinspektionen
medgives rätt att, där så prövas lämpligt, förordna flera
allmänna ombud för samma bankbolag.»

Till den av bankinspektionen sålunda förordade ändringen tinner
jag mig böra tillstvrka bifall. En mindre ändring jämväl i 234 § lagen
om bankrörelse torde därav föranledas.

Departementschefen uppläste härefter ett i överensstämmelse med
ovan av honom gjorda uttalanden inom finansdepartementet utarbetat
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse, av den tydelse bilaga till detta protokoll utvisar, och
hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte, för det ändamål
§ 87 regeringsformen om förmäler, genom utdrag av protokollet inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott bifalla.

Ur protokollet:

Sten Zethelhcs.

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Härigenom förordnas dels att i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse
skola införas fem nya paragrafer av nedan angivet .innehåll och
betecknade 52 a, 52 b, 168 a, 168 b och 252 a dels ock att 1, 2, 233
och 234 §§ i nämnda lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Förutom Sveriges riksbank må, allenast bankaktiebolag och solidariskt
bankbolag här i riket bedriva bankrörelse.

Med bankrörelse förstås i denna lag sådan verksamhet, i vilken
ingår inlåning från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen
begagnas.

Angående emissionsbank, postsparbanken, sparbank, centralkassa
för jordbrukskredit och järnkontoret, så ock angående aktiebolag, som
uteslutande har till ändamål att idka fastighetsbelåning eller pantlånerörelse,
är särskilt stadgat.

2 §■

Ej må annan än Sveriges riksbank, bankaktiebolag, solidariskt
bankbolag, emissionsbank, postsparbanken, sparbank, järnkontoret och
Sveriges allmänna hypoteksbank i sin firma eller eljest vid beteckningav
affärsrörelsen använda ordet bank. Beträffande användning av ordet
bank i registrerad understödsförenings firma är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 434.

21

52 a §.

Bankaktiebolag äger icke utan Konungens tillstånd utöva verksamhet
vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är beläget.
Dylikt tillstånd må meddelas, när verksamheten finnes kunna vara till
nytta för det allmänna.

52 b §.

Å ort, där bankaktiebolag icke är berättigat att utöva verksamhet
vid kontor, må bolaget icke idka in- eller utlåning genom ombud
eller eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning.

168 a §. ''

Solidariskt bankbolag äger icke utan Konungens tillstånd utöva
verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är
beläget. Dylikt tillstånd må meddelas, när verksamheten finnes kunna
vara till nytta för det allmänna.

168 b §.

Å ort, där solidariskt bankbolag icke är berättigat att utöva verksamhet
vid kontor, må bolaget icke idka in- eller utlåning genom ombud
eller eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning.

233 §.

Bankinspektionen skall för varje bankbolag, efter inhämtande av
lörslag av Konungens befallningshavande, förordna ett allmänt ombud.

Detta ombud åligger:

att deltaga i den granskning av styrelsens förvaltning och bolagets
räkenskaper, varom i 68 och 184 §§ förmäles;

att minst en gång under varje kvartal inventera kassan vid bolagets
huvudkontor samt undersöka om den översikt, bolaget jämlikt föreskriften
i 234 § senast upprättat, överensstämmer med räkenskaperna
och är uppställd i behörig ordning; skolande ombudet ofördröjligen delgiva
bankinspektionen anmärkning, som härvid må hava förekommit,

22

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

ävensom i övrigt meddela bankinspektionen alla de upplysningar angående
bolaget, som av bankinspektionen äskas.

Utövar bolaget verksamhet vid kontor å annan ort än där huvudkontoret
är beläget, må för granskning av sådant kontors förvaltning
och räkenskaper särskilt allmänt ombud kunna förordnas.

234 §.

Styrelsen åligger:

att för den ledamot av bankinspektionen, vilken enligt de av
Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda
bankinspektionen, för allmänt ombud, som i 233 § avses, samt för den
särskilda undersökning, Konungen kan finna för gott att låta anställa, när
som helst hålla bolagets kassa och övriga tillgångar ävensom böcker,
räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning;

att genast efter varje månads slut enligt formulär, som av bankinspektionen
meddelas, upprätta och till bankinspektionen insända en
översikt, utvisande bolagets tillgångar och skulder, jämte uppgift om
räntesatserna för bolagets in- och utlåning samt diskonto, som under
den tid, översikten omfattar, varit gällande hos bolaget;

att jämväl i övrigt meddela bankinspektionen och allmänt ombud
alla de upplysningar rörande bolaget, som av dem äskas;

att, så snart det kan ske, dels till bankinspektionen insända styrelsens
förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkningen samt
balansräkningen ävensom, efter verkställd revision, den däröver avgivna
berättelsen tillika med annan handling angående bolagets förvaltning
eller räkenskaper, vilka revisorerna må hava avlämnat till styrelsen, dels
ock låta införa revisionsberättelsen i allmänna tidningarna; samt

att, där bankinspektionen finner anledning till antagande, att bolaget
gjort sådana förluster, att tio procent av grundfonden förlorats,
på bankinspektionens anmodan ofördröjligen låta upprätta bokslut och
kalla revisorerna att granska detsamma.

252 a §.

Förseelse mot 52 b § eller 168 b § straffes med böter från och
med femtio till och med fem tusen kronor.

23

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1918.

Enskild man eller handelsbolag, som vid sagda tidpunkt sedan
minst två månader tillbaka driver bankrörelse, må fortsätta den rörelse
till och med den 31 december 1920. Om synnerliga skäl därtill äro,
äger Konungen medgiva, att rörelsen jämväl efter sistnämnda dag må
tills vidare fortsättas. I dessa fall må dock enskild man eller handelsbolag
icke under några omständigheter efter den 30 september 1919
utöva bankrörelse vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret
är beläget, ej heller, efter det denna lag trätt i kraft, å ort, där
kontor för rörelsen icke inrättats, idka inlåning genom ombud eller
eljest hava ombud för främjande av sin inlåning. Bryter någon mot
vad i föregående punkt stadgas, straffes med böter från och med femtio
till och med fem tusen kronor; och må han, om förseelsen upprepas,
tillika kunna dömas förlustig sin rätt att driva bankrörelse.

Bankbolag, som vid tiden för denna lags trädande i kraft utövar
verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är
beläget, må utan hinder av vad i 52 a § eller 168 a § stadgas fortsätta
den verksamhet under år 1918, därest avdelningskontoret öppnats efter
mars månads ingång detta år, men, därest avdelningskontoret öppnats
dessförinnan, intill utgången av den för bolaget meddelade oktrojen.

24

Kungl. Maj:ts nåd., proposition Nr 434.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen
den 6 maj 1918.

Närvarande:

Justitieråden Gullstrand,
von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 maj 1918,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om
bankrörelse.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av revisionssekreteraren Nils Edvard Gladde.

Justitierådet von Seth yttrade:

»Genom proposition nr 119 till 1915 års riksdag förelädes riksdagen
till prövning inom jordbruksdepartementét utarbetade förslag angående
åtgärder från det allmännas sida för beredande av driftkredit åt
idkare av mindre jordbruk. Dessa förslag, som vunno riksdagens godkännande,
avsågo att på kooperativ väg tillskapa en för tillgodoseende
av det mindre jordbrukets behov av driftkredit lämpad organisation av
över- och underordnade kreditföreningar, jordbrukskassor och centralkassor
för jordbrukskredit. Emellertid måste det förutses, att under den
första tiden centralkassor ej skulle kunna bildas för varje ort, och att,
om man önskade, att i orter, för vilka centralkassor ännu icke hunnit
bildas, men där behov av förbättrade kreditmöjligheter likväl fanns,
något åtgjordes för ändamålet, lösningen måste sökas genom bildande
av jordbrukskassor, som, tillsvidare åtminstone, samarbetade med redan

25

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 434.

befintliga penninginrättningar, särskilt banker och sparbanker. Samarbetet
tänkte man sig så ordnat, att vederbörande jordbrukskassa i stort sett
ej skulle hava någon självständig penningrörelse utan huvudsakligen
verka såsom ombud för den förlagsgivande penninginrättningen, vilken
särskilt genom möjligheten att med jordbrukskassan såsom mellanhand
uppdriva sin inlåning skulle vinnas för samarbetet. 1 överensstämmelse
härmed är också kungörelsen den 18 juni 1915 angående godkännande
från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor avfat! ad. Hithörande
bestämmelser återfinnas i §§ 13, 17 och 19. Erfarenheten har visat,
att åtskilliga dylika från centralkassor fristående jordbrukskassor bildats,
som haft ganska svårt att få det erforderliga finansiella stödet. De
förändringar, som, enligt vad jag erfarit, äro ifrågasatta att vidtagas i
organisationen av jordbrukskreditrörelsen, lära ej heller kunna helt undanröja
denna svårighet. Skulle nu genom de föreslagna bestämmelserna
i 52 b och 168 b §§ möjligheten för dylik jordbrukskassa att såsom
ombud för en bank komma i samarbete med denna avklippas, skulle
svårigheterna för sådana kassor ytterligare ökas. Det synes, som om
ett undantag från paragrafernas bestämmelser borde göras, som möjliggjorde,
att jordbrukskassa, vilken i enlighet med bestämmelser, som
Konungen meddelar, vunnit godkännande från det allmännas sida, fortfarande
kunde få begagnas som ombud för en bank. De olägenheter,
som medfölja det system med ombud, mot vilket paragrafernas bestämmelser
egentligen rikta sig, vidlåda ju icke ett ombudssystem, som
opererar med uteslutande jordbrukskassor som mellanhänder. Genom
tillkomsten av dylika kassor skulle också den fara för monopolisering
av penningrörelsen, som kunde bliva en följd av bestämmelserna uti de
ifrågavarande och de dem närmast föregående paragraferna, i viss mån
motverkas.»

Lagrådets övriga ledamöter lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt- 393 käft. (Nr 434.)

i

Kung/, Maj:ts nåd. proposition Nr 434.

26

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.i
Konungen i: statsrådet o ■ Stockholms slott den 7 maj

1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson.

SCHOTTE,

Petrén.

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna.

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anmälde, efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den
6 maj 1918 avgivna utlåtande över det den 3 maj 1918 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22
juni 1911 om bankrörelse.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande
departementschefen, att han med anledning av den inom lagrådet
gjorda erinringen låtit utarbeta ett tillägg till 52 b och 168 b §§ i förslaget
av innehåll, att förbudet för bank att idka in- eller utlåning genom
ombud eller eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning
icke skulle gälla beträffande samarbete, som bank kunde anordna med
vederbörligen godkänd jordbrukskassa.

Föredragande departementschefen uppläste härefter det omarbetade

27

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 434.

lagförslaget, och hemställde, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga litt. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Teodor Franzén.