Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

1

Nr 415.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående vissa
ändringar i gällande bestämmelser om understöd av statsmedel
åt föreningar för beredande av driftkredit åt
läkare av mindre jordbruk; given Stockholms slott den
■HO april 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen
besluta, att mom. 2 och 5 i gällande bestämmelser angående
understöd av statsmedel åt föreningar för beredande av driftkredit åt
idkare av mindre jordbruk skola från och med den 1 januari 1919 erhålla
följande ändrade lydelse:

Mom. 2. Ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för ett
eller flera län av jordbrukskassor, (centralkassa för jordbrukskredit) kan,
sedan den i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl. Maj t meddelar,
vunnit godkännande från det allmännas sida, av statsmedel erhålla bidrag
utan återbetalningsskyldighet dels till organisatiouskostnader med

2,000 kronor jämte ett tillägg för varje län utöver ett, varav centralkassans
verksamhetsområde består, av 1,000 kronor för ett län och 500
kronor för varje ytterligare län samt dels till de årliga förvaltningskostnaderna
med 4,000 kronor under vart av de två första åren näst
efter det, då godkännandet givits, med 2,000 kronor under vart av de
följande fyra åren och med 1,000 kronor under vart av ytterligare fyra
är, med tillägg för varje län utöver ett, varav centralkassans verksamhetsområde
består, av 1,000 kronor om året för ett, län och 500 kronor
om året för varje ytterligare län.

Mom. 5. Fråga om erhållande av bidrag, som ovan sägs, handBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 374 käft. (Nr 415.) 1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

lägges av Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där vederbörande
kassas styrelse bar sitt säte.

Ansökan om förvaltningsbidrag skall vara åtföljd av:
dels styrkta avskrifter av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen
för näst föregående år samt protokoll angående ansvarsfrihet
för samma år för styrelsen,

dels ock, där ansökningen göres av jordbrukskassa, en av dess
styrelse på heder och samvete bestyrkt uppgift angående det antal
medlemmar, kassan under sin verksamhetstid närmast föregående år
städse haft, jämte särskilt yttrande över ansökningen antingen av det
ombud, som, efter ty ovan sägs, må vara förordnat att öva tills}7növer
kassans verksamhet, eller av styrelsen för vederbörande centralkassa,
därest jordbrukskassan är ansluten till en sådan,

samt, där ansökningen göres av centralkassa för jordbrukskredit,
yttrande över ansökningen av det ombud, som, efter ty ovan sägs, skall
förordnas för tillsyn över kassans verksamhet.

Efter prövning av ansökningshandlingarna äger Kung]. Maj:ts befallningshavande
att av det för ändamålet auvisade statsanslaget utanordna
det kassan, enligt vad ovan sägs, tillkommande bidraget.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30
april 1918.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna ,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Petersson anförde: *

Frågan om lämpliga åtgärder för ordnandet av det mindre jordbrukets
kreditförhållanden har sedan länge varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet. Första uppslaget till dess upptagande på dagordningen
gavs genom en underdånig skrivelse den 7 november 1903
från hushållningssällskapens ombud. Efter åtskilliga förarbeten hade
frågan slutligen kommit så långt, att propositioner i ämnet kunde föreläggas
1915 års riksdag.

De grundprinciper, på vilka det förslag, som sålunda blev föremål
för riksdagens övervägande, var byggt, voro, såvitt nu är av intresse,
följande.

Jordbrukets speciella kreditbehov kunna, som bekant, uppdelas i
tre stora kategorier, den egentliga fastighetskrediten, som har till ändamål
att förmedla fastighetsomsättningen och för den, som icke själv

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

förfogar över tillräckligt kapital, underlätta förvärvandet, av lämpligt
brukningsområde, den sekundära fastighetskrediten, som har till huvudsakligt
ändamål att bereda tillgång til! de kapital, som erfordras för
sådana anläggningar och förbättringsarbeten, som icke kunna beräknas
annat än efter längre tids förlopp återgälda nedlagda. kostnader, samt
slutligen själva driftskrediten, som avser att i första hand täcka de
regelbundet återkommande behoven av rörelsekapital men även att
bereda tillgång till medel, som erfordras för sådana förbättringsåtgärder,
som kunna förväntas mycket snart återgäldas genom ökad avkastning
från fastigheten.

Av åtskilliga skäl ansåg man sig, då man nu skulle söka åstadkomma
eu praktiskt tillfredsställande lösning av frågan om ordnandet
av det mindre jordbrukets kreditförhållanden, böra tillsvidare bortse
från förstnämnda båda kategorier av lånebehov. Dels kunde desamma
anses i någon mån tillgodosedda genom redan befintliga anordningar,
statens eynahemslånerörelse, hypoteksföreningar, sparbanker etc., dels
krävde tillfredsställandet av förstnämnda lånebehov helt andra rörelseformer
än tillgodoseendet av behovet av driftskredit, vadan de näppeligen
kunde tänkas tillgodosedda genom samma organisationer som
detta, och dels slutligen syntes oövervinneliga svårigheter skola komma
att möta att inom rimlig tid anskaffa de stora kapital, som skulle erfordras
för en tillfredsställande lösning av frågan i hela dess vidd på
en gång.

Man ansåg sig alltså böra begränsa sig till att tillsvidare endast
taga sikte på frågan om beredandet av möjlighet för de mindre j<>rdbrukarna
att på skäliga villkor erhålla den kredit, som erfordras för
uppehållandet av själva driften.

Med denna begränsning följde även en annan. Till följd av välbekanta
förhållanden måste tillfredsställandet av de ovan förstnämnda
kreditbehoven nästan uteslutande ske med anlitandet av själva fastigheternas
belåningsvärde, och under utvecklingens gång har för nämnda
ändamål detta belåningsvärde tagits i anspråk så starkt, att något nämnvärt
därav icke återstår för driftskrediten.

Man var således no d den begränsning, vari frågan upptogs, hänvisad
till att bygga uteslutande på den personliga kreditvärdigheten hos
låntagarna; och det gällde alltså att söka på bästa sätt tillgodogöra sig
denna. Detta kunde emellertid, om man ville vinna en lösning av frågan
efter större måttstock, då det gällde det mindre jordbruket endast
ske genom att lita till jordbrukarnas självverksamhet i kooperativa sammanslutningar.

o

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr ilo.

Sålunda gav sig själva stommen till organisation av sig själv.
Att icke den kooperativa formen skulle anlitas vid frågans lösning
ifrågasattes ej heller någonsin på allvar under förarbetena.

Vid det närmare utformandet gjorde sig emellertid även andra
synpunkter gällande. Först och fiämst gällde det att skaffa tillräckliga
kapital och att skaffa dem på villkor, som kunde anses tillräckligt
billiga för att lösningeu skulle innebära verkliga förmåner för dem det
gällde. Detta kunde, särskilt som man av åtskilliga skäl snart fann,
att man icke kunde allt för mycket bygga på statens mellankomst, endast
ske därigenom att organisationen gjordes sådan, att jordbrukarnas
personliga kreditvärdighet fick komma till sin fulla rätt. För detta
senare ändamål erbjöd sig den i gällande lag om ekonomiska föreningar
upptagna föreningsformen, föreningar med begränsad personlig ansvarighet,
med vars tillhjälp man kunde ställa hela den befolkningsklass,
det gällde, så gott som solidarisk gent emot långivarna. Vidare framstod
det som ett önskemål, värt synnerligt beaktande, att söka göra
ett slut på det å landsbygden florerande borgenssystemet och växelrytteriet.
Detta senare kunde tänkas ske framförallt på två vägar. Dels
kunde man genom att på lämpligt sätt avgränsa verksamhetsområdet förde
föreningar, som avsågos att uppbara rörelsen, öppna möjlighet för
att å ena sidan långivningen kunde ske med noggrann kännedom om
vederbörande lånesökandes personliga och ekonomiska förutsättningar
och å andra sidan kunde övervakas, att lånet verkligen finge en sådan
användning, som kunde bidraga till stärkande av hans ekonomi. Dels
ock kunde man genom en sträng begränsning av lånerätten och riskernas
fördelning på samtliga föreningsmedlemmar göra dem lättare att bära.
Genom många små riskers fördelning på ett flertal händer kunde i
organisationen inläggas ett moment av ömsesidig försäkring, som med
tiden åtminstone borde kunna bidraga till att göra kravet på särskild
borgens- eller annan säkerhet allt mera överflödigt allt efter som de
verksamheten uppbärande föreningarna hunne konsolidera sig genom
bildande av reserv- och andra dylika fonder.

Efter nu angivna synpunkter var det system, som föreslogs,
uppbyggt.

Grundstommen till det hela utgjordes av lokala föreningar med
strängt begränsade verksamhetsområden samt personligen ansvariga
medlemmar. De lokala loren ing-irnas, jordbrukskassornas, verksamhetsomiåden
skulle vara sammanhängande samt skilda från andra jordbrukskassors
och icke större, än att varje kassas medlemmar kunde förutsättas
känna varandras personliga och ekonomiska förhållanden. Förderas

6 Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 415.

soliditet sörjdes genom eu bestämmelse, att medlems personliga ansvarighet
icke finge bestämmas lägre än till ett belopp, motsvarande eu
och eu halv gång hans lånerätt, d. v. s. det belopp, intill vilket han
skalle vara berättigad att genom kassan erhålla lån. Till begränsning
av riskerna syftade bestämmelser, att för ägare eller brukare av jord
delaktighet i jordbrukskassa i regel icke kunna vinnas för större areal
odlad jord än han verkligen ägde eller brukade inom kassans verksamhetsområde
samt att ingen skulle kunna vinna inträde för mer än 50
hektar jord eller för större areal, än som motsvarade en tiondel av den
sammanlagda areal, för vilken medlemskap i kassan vunnits, ävensom
att medlems lånerätt icke finge sättas högre än till 75 kronor för varje
hektar jord, för vilken lian ägde delaktighet i kassan. Rörelsens begränsning
till att endast avse beredandet av driftkredit vanns genom
noggranna bestämmelser angående de ändamål, för vilka lån finge utlämnas.
Genom dessa bestämmelser sökte man även hindra kassorna
att inlåta sig på sådan kreditgivning för andra än rena jordbruksändamål,
som särskilt i Tyskland på vissa håll ägt rum och där medfört
ödesdigra verkuingar för kassornas medlemmar. Emellertid upptöa^
bland de ändamål, för vilka län skulle kunna lämnas medlemmarna,
även erläggande av insats för inträde i annan ekonomisk förening, som
avsåge antingen beredande av tillgång till redskap och maskiner, som
erfordras för jordbruket, eller utsäde eller foder- och gödselmedel eller
torvströ eller avelsdjur, eller ock tillgodogörande av produkter av jordbruket
eller någon dess binäring. I samma riktning, att begränsa verksamheten
till den rena driftskrediten, skulle även verka vissa bestämmelser
angående inskränkningar i den tid, för vilken lån finge utlämnas,
på samma gång som därigenom och genom en föreskrift om skyldighet
för jordbrukskassa, som för egen räkning dreve sparkasserörelse,
att hålla viss kassareserv avsågs att sörjas för bibehållandet av kassornas
likviditet.

Nästa led i organisationen skulle utgöras av centralkassor för
jordbrukskredit, Deras huvudsakligaste ändamål skulle vara å ena sidan
att var inom sitt verksamhetsområde övervaka och leda jordbrukskasserörelsens
utveckling samt å andra sidan att bereda tillgång till de medel,
som erfordrades för densamma.

De principer, efter vilka centralkassorna skulle orgauiseras, voro i
huvudsak desamma, som lagts till grund för jordbrukskassornas organisation.
Åven deras kreditvärdighet uppbyggdes sålunda på grundvalen
av de enskilda jordbrukarnas kreditvärdighet fastän medelbart
genom jordbrukskassorna såsom mellanled. Till medlem i centralkassa

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 415. 7

skulle endast fä intagas godkänd jordbrukskassa. De anslutna kassorna
skulle vara ansvariga för centralkassans förbindelser i förhållande till
sina insatser och fitigo var för sig ej ingå med så många insatser, attest
belopp, varmed den enskilda jordbrukskassan bleve ansvarig för
centralkassas förbindelser, komrne att överstiga två tredjedelar av det
sammanlagda belopp, intill vilket jordbrukskassans medlemmar i sin
ordning vore ansvariga för dess förbindelser. Jordbrukskassas lånerätt
i ceutralkassan skulle icke få sättas högre än till halva det belopp,
varmed jordbrukskassan ansvarade för centralmassans förbindelser, ökat
med hälften av det sammanlagda belopp, intill vilket jordbrukskassans
medlemmar i sin ordning ägde lånerätt i denna. Då. på sätt förut
nämnts, medlemmarnas i eu jordbrukskassa ansvarighet alltid skulle
med minst en tredjedel överskjuta deras lånerätt, var genom bestämmelserna
om ansvarighet och lånerätt i eu centralkassa sörjt för att till
skydd för dess risker alltid skulle stå en ansvarighet av de enskilda
jordbrukarna, som icke blott täckte nämnda risker utan med en tredjedel
översköte desamma. Därmed var sålunda eu fast grund lagd för centralkassornas
kreditvärdighet. För att Cf-ntralkassorna vid sin kreditgivning
skulle kunna bygga på eu ingående kännedom om de lånespkande jordbrukskassornas
förvaltning och kreditvärdighet och även för att kostnaderna
för centralkassornas övervakande och ledande verksamhet icke
skulle över hövan förstoras föreskrevs, att även deras verksamhetsområden
skulle vara strängt begränsade och icke fä överstiga tre län för varje
kassa samt att till medlem i centralkassa endast skulle få intagas jordbrukskassa,
vars stj^relse hade sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde.
Med denna sistnämnda bestämmelse hindrades emellertid även
att en centralkassa genom att draga till sig jordbrukskassor, som bildats
inom det blivande verksamhetsområdet lör annan ännu icke bildad
central kas^a, beredde svårigheter lör tillkomsten av donna. För att eu
centralkassa skulle kunna vinna godkännande fordrades nämligen, att
den vunnit anslutning av minst ti* > jordbruks kassör inom sitt blivande
verksamhetsområde. Till betryggande av centralkassornas likviditet och
även för att vinna garantier för att rörelsen hölies inom de gränser,
som betingades av dess ändamål att uteslutande avse tillgodoseendet av
jordbrukarnas behov av driftskredit, meddelades särskilda bestämmelser,
Sålunda skulle centralkassa alltid vara pliktig att hålla eu kassareserv,
motsvarande minst en tiondel av insättarnas behållning i densamma.
Lån skulle ej få beredas åt andra än anslutna jordbrukskassor. Vidare
skulle gälla, att lån, som centralkassa lämnade av medel, vilka den
anskaffat genom upptagande av lån, ej skulle få utlämnas på längre

8

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 415.

återbetalningstid än den ceutralkassan själv åtnjöte, samt att minst sex
tiondelar av de hos kassan insatta medh-n skulle redovisas i nyssnämnda
kassareserv eller i lån å återbetalningstid, som ej överstege ett år.

I de flesta främmande länder och särskilt i stor utsträckning i
Tyskland finansiera de jordbrukskassorna och centralkassorna motsvarande
organisationerna även övriga kooperativa jordbmkarsammanslutningar.
Detta skulle däremot icke bliva fallet hos oss. Visserligen skulle även
i Sverige registrerade ekonomiska föreningar få upptagas till medlemmar
i jordbrukskassor men i stort sett endast som understödjande medlemmar.
Till följd av den stränga begränsningen av de ändamål, för vilka lån av
nämnda kassor skulle få utlämnas, skulle nämligen faktiskt alla dylika
föreningar med undantag för sådana, som själva driva jordbruk, vara utestängda
från möjligheten att erhålla lån. I centralkassa lör jordbrukskredit
skulle, som nämnt, ej andra ekonomiska föreningar än godkända
jordbrukskassor få ingå såsom medlemmar. Man var visserligen fullt medveten
om, att det, från synpunkten av de föreslagna kassornas bärighet
och förmåga att anpassa sin verksamhet efter växlingarna i lånebehovet
under olika tider av året, skulle inneburit stora fördelar om deras verksamhet
kunnat redan från början utsträckas till att även omfatta jordbrukskooperationen
i dess helhet. Bestämda hinder syntes emellertid möta
mot att åt rörelsen gåves en sådan omfattning. Dels syntes icke någon
möjlighet finnas att bereda tillgång till de kapital, som erfordrades
därför. Och dels, vilket ej var det minst viktiga skälet, äro de svenska
jordbrukskooperativa föreningarna med ett fåtal undantag i motsats till
vad som är fallet med t. ex. de tyska föreningarna bildade under formen
föreningar utan personlig ansvarighet. Till följd härav mötte svårighet,
att inpassa dem i ett system, som av förut angivna skäl måste uppbyggas
just på grundvalen av jordbrukarnas personliga ansvarighet.

Fin fråga, som i de framlagda förslagen kom att intaga en mycket
framskjuten plats, var den, huru de för rörelsen erforderliga kapitalen
skulle kunna beredas. Från riksbankens sula hade visserligen ställts i
utsikt, att banken skulle kunna i stor utsträckning mottaga av de blivande
centralkassorna endosserade växlar till diskontering, men dels lämpade
sig denna kredit endast för tillgodoseende av de allra kortaste lånebehoven
och dels skulle densamma säkerligen ej förslå tdl täckande helt
och hållet ens av nämnda behov. Åven andra utvägar måste således
utfinnas. Genom en föreslagen ändring i banklagen och andra lagstiftningsåtgäi’der
avsågs sålunda att öppna möjlighet lör de blivande centralkassorna
att under visst villkor från allmänheten mottaga insättningar
på sparkasseräkning, så ock, i den män särskilda omständigheter för -

Kunyl. Maj.ts nåd. proposition AV 415

9

.inledde därtill, ä viss eller vissa andra bankmässiga räkningar av beskaffenhet
att icke medföra skyldighet att vid anfordran återbetala insatt
belopp. Mottagandet av insättningar å s. k. å vista räkningar ansågs
däremot medföra sådana krav på likviditet, att centralkassorna näppeligen
skulle kunna uppfylla desamma. Vissa av de ändamål, för vilka kredit
skulle få beredas, förutsatte emellertid, att även lån på längre återbetalningstid,
än som kunde beredas genom riksbankens växelkredit och
spat kasserörelsen, skulle få utlämnas. Då den kredit, centralkassorna
skulle kunna erhålla från banker, sparbanker och andra redan förefintliga
penninginrättningar, icke kunde beräknas skola bliva tillräcklig för
ändamålet, måste anstalter ttäffas även för tillgodoseendet av dessa lånebehov.
Av vissa skäl ansåg man sig härför ej böra anlita statens redan
förut hårt anlitade kredit. Däremot föreslogs en ändring i gällande bestämmelser
för postsparbanken, som skulle möjliggöra för denna att
inom viss gräns lämna lån mot skuldebrev åt centralkassa för jordbrukskredit,
som i enlighet med bestämmelser, vilka Konungen hade att meddela,
vunnit godkännande från det allmännas sida. Vidare hade genom
den allmänna pensionsförsäkringen utsikt öppnats, att från den s. k.
pensionsfonden lån skulle kunua beredas de blivande centralkassorna till
avsevärdare belopp; och det ställdes i utsikt, att de blivande bestämmelserna
angående utlåning från fonden skulle komma att bliva sådana,
att lån till kassorna skulle kunna utlämnas mot endast dessas förbindelser
utan ställande av särskild säkerhet.

På sätt härförut erinrats ansågs det böra fordras för bildande av eu
oentralkassa, att denna redan från början kunde vinna anslutning från
ett visst antal jordbrukskassor inom dess verksamhetsområde Bildandet
av jordbrukskassor måste således alltid i viss mån föregå bildandet av
centralkassor, och man hade följaktligen att, räkna med, att det kunde
uppstå jordbrukskassor, som icke till en början kunde vinna anslutning
till någon för orten bildad centralkassa. Att dessa skulle kunna möta
en del svårigheter att uppbringa för rörelsen erforderligt kapital, var
uppenbart. Då man av förut antydd anledning ansåg sig böra strängt
hålla på alt icke centralkassorna skulle fä intränga på varandras verksamhetsområden,
måste ett försök göras att på något sätt sörja för
finansieringen av dylika fristående jordbrukskassor. För sådant ändamål
föreslogs eu ändring i gällande lag om sparbanker, som skulle öppna
möjlighet för sparbank att uppträda som lörlagsgivare åt godkänd jordbrukskassa
genom öppnande för denna av löpande räkning eller kreditivräkning.

Då det kunde förutses, att kassorna skulle få svårt att, innan rörelsen
Bihang till riksdagens protokoll 1918. I sand. 874 höft. AV 415. 2

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

hunnit komma i gång, bära de med organiserandet och med förvaltningen
förbundna oundvikliga kostnaderna, ansågos vissa statsbidrag
nödvändiga för att hjälpa dem över de första svårigheterna. I detta
hänseende hade under förarbetena föreslagits, att dessa bidrag skulle
åtgå särskilt till jordbrukskassor och särskdt till central föreningar. För
jordbrukskassornas del både sålunda hemställts om ett till tiden obegränsat
förvalt ningsbi drag av 2 kronor för medlem, vilket bidrag för
de län,, där centralförening icke kunnat bildas, skulle kunna höjas till
4 kronor för medlem. Beträffande centralkassorna innebar det förberedande
förslaget, att statsbidraget skulle utgå i form av dels ett bidrag
till organisation-kostnader om 2,000 kronor en gång lör alla till varje
central kassa samt dels ett årligt förvaltningsbidrag om 4,000 kronor
under vart av de tio första åren av centralkassas verksamhetslid. I
det förslag, som av Kungl. Maj: t förelädes riksdagen, hade åtskilliga
modifikationer vidtagits i vad sålunda ifrågasatts. Det hemställdes nuj
att även förvaltningsbidraget till jordbrukskassa skulle utgå allenast
under de första tio åren efter kassas bildande och blott under de första
fyra åren med förut föreslagna 2 kronor för medlem, men därefter endast,
med en krona lör medlem. Organisationsbidraget till centralkassorna
bibehölls vid det under förarbetena föreslagna beloppet, 2,000 kr<mor
till varje kassa, men beträffande förvaltningsbidraget innebar Kungl.
Maj t förslag en väsentlig reduktion av vad under förarbetena ansetts
erforderligt, i det att nämnda bidrag föreslogs skola utgå med allenast

2,000 kronor under vart av de två första åren efter det kassan vunnit
godkännande från det allmännas sida, 1,000 kronor under vart av de
följande fyra åren och 500 krouor under vart av ytterligare fyra år.

Slutligen föreslogos vissa bestämmelser angående utauordnandet
av nämnda bidrag. Fråga om erhållande av bidrag skulle handläggas
av Kungl. Maj:ts befallningsha''ande i det lön, där vederbörande kassas
styrelse hade sitt säte. Ansökan därom skulle vara åtföljd av styrkt
avskrift av kassans stadgar samt bevis om behörig registrering och om
godkännande från det allmännas sida samt, såvitt fråga vore om förvaltningsbidrag,
dels styrkta avskrifter av förvaltningsberättelsen och
revisionsberättelsen för nästföregående år jämte protokoll angående
ansvarsfrihet för samma år för styrelsen, dels ock, där ansökningen gjordes
av jordbrukskassa, en av dess styrelse på heder och samvete bestyrkt
uppgift angående det antal medlemmar, kassan under sin verksamhetstid
närmast föregående år städse haft, jämte särskilt yttrande över ansökningen,
om ansökningen gjordes av fristående jordbrukskassa, av det
ombud, som enligt vad tillika föreslogs skulle vara förordnat att å det

u

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

allmännas vägnar öva tillsyn över kassans verksamhet, men, om ansökningen
gjordes av till centralkassa ansluten jordbrukskassa, av centralkassans
styrelse, samt, där ausökningeu gjordes av centralkassa, yttrande
Över ansökningen av det ombud, som skulle vara förordnat att å det
allmännas vägnar öva tillsyn över kassans verksamhet.

Till täckande av de med utgivandet av nämnda statsbidrag förbundna
utgifterna hemställdes om ett förslagsanslag å extra stat under
nionde huvudtiteln.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit bifölls av riksdagen, ehuru
redan då förslag framkommo avseende, bland annat, höjning av den för
medlemmar i jordbrukskassor föreslagna lånerätten.

I anledning av riksdagens sålunda fattade beslut utfärdade Kungl.
Maj:t den 18 juni 1915

dels lag innefattande vissa bestämmelser om centralkassor för
jordbrukskredit;

dels lag angående ändrad .lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse;

dels lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen den 29 juli 1892
angående sparbanker;

dels kungörelse angående understöd av statsmedel åt föreningar
iör beredande av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk;

dels kungörelse angående överlämnande till Sveriges riksbank av
svenska statens obligationer såsom pant för centralkassas för jordbrukskredit
förbindelser;

dels kungörelse angående godkännande från det allmännas sida
av vissa centralkassor för jordbrukskredit, i vilken kungörelse §§ 20 och
21 genom kungörelse den 18 februari 1916 erhållit ändrad lydelse;

dels ock kungörelse angående godkännande från det allmännas
sida av vissa jordbrukskassor.

Sedermera hava genom jordbruksdepartementets försorg utarbetats
och genom trycket offentliggjorts dels mönsterstadgar för jordbrukskassor
och centralkassor samt dels förslag till instruktioner för styrelser''
och revisorer i dylika kassor jämte formulär till bokföring m. in., allt
till ledning vid bildandet och förvaltandet av dessa kassor. Dessutom
har i reglementet angående förvaltningen av pensionsfonden den 17
juni 1916 medgivits, att den del av tendens medel, som ej erfordras
för bestridande av dess utgifter, må redovisas i, bland annat, skuldförbindelser,
utfärdade av centralkassa för jordbrukskredit, vilken i enlighet

12 Kmgl. Majds nåd. proposition Nr 415.

med bestämmelser, som Konungen meddelar, vunnit godkännande från
det. allmännas sida.

Redan kort efter bildandet av de första kassorna framkommo förslag
till jämkningar i de beträffande jordbrukskasserörelsen meddelade bestämmelserna.

Sålunda hemställdes i eu vid 1916 års riksdag inom andra kammaren
väckt motion nr 118 om sådan ändring i gällande författningar
rörande jo''dbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, att godkänd
jordbrukskassa inom ett område, där eu central kassa ej samtidigt med
eller högst ett halvt år senare än jordbrukskassan kunde träda i verksamhet,
erhölle tillåtelse att bliva ansluten till någon redan konstituerad
centralkassa utom dess område.

Efter handläggning av frågan i banko ut skottet, hemställde emellertid
utskottet, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda,
av skäl, bland andra, att det syntes utskottet icke lämpligt att redan så
kort tid efter det gällande bestämmelser i ämnet börjat tillämpas och
innan någon erfarenhet i avseende å dem vunnits däri vidtaga några
ändringar.

Riksdagen fattade beslut i enlighet härmed.

Sedermera, hava åtskilliga framställningar ingivits till Kung!.
Maj :t i av-ikt att få för jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit
gällande författningar reviderade.

De i framställningarna uttalade önskemålen avse dels ändringar
rörande inträdesvillkoren, lånerätten in. in. dels högre bidrag till förvaltnings-
och organisationskostnader, dels ock förenkling i bokföringen in. in.

Vad först angår inträdesvillkoren har Norrbottens läns hushållningssällskap
i skrivelse den 28 augusti 1916 hemställt om sådan ändring i
gällande bestämmelser om godkännande från det allmännas sida av vissa
jordbrukskassor, att delaktighet i jordbrukskassa och den på denna delaktighet
grundade lånerätt måtte vad Norrbottens län beträffar beräknas
efter det antal hektar odlad jord, som medlem äger eller brukar, med
tillägg av eu hektar för varje kreatursenhet, varmed det sammanlagda
antalet å egendomen underhållna kreatursenheter överstiger antalet hektar
odlad jord å egendomen.

1 sin motivering härför har sällskapet, bland annat, anfört:

»En sammanställning av de i Statistisk Årsbok för Sverige 1916 meddelade
uppgift erna om arealen odlad jord och om antalet brukningsdelar inom Norrbottens
län visar, att på varje brukningsdel icke kommer mer än 3.3 hektar odlad jord.
Aven om man frånräknar de allra minsta jordbruksfastigheterna, som endast i mindre

Kanyl. Maj ds nåd. proposition Nr 415. 13

utsträckning torde komma att begagna sig av sin rätt till inträde i en jordbrukskassa,
så kommer man dock till det resultatet, att de jordbrukare, som skulle komma
att bliva medlemmar i inom Norrbottens län bildade jordbrukskassor, icke hava större
areal odlad jord än i genomsnitt 4 å 5 hektar. Då varje jordbrukskassa, för att
erhålla godkännande från det allmännas sida, måste representera en åkerareal avminst
löd hektar, så följer härav, att en jordbrukskassa i Norrbotten, för att vinna
erkännande, måste hava minst 30—40 anslutna medlemmar i stället för det i författningen
förutsatta minimiantalet av 15. Detta kommer i många fall att möta
störa svårigheter, särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att kassans medlemmar
skola noga känna varandras ekonomiska förhållanden.

Aven inverkar den nu gällande bestämmelsen om länerättens anknytning till
arealen odlad jord i hög grad på möjligheten att bilda en centralkassa. Visserligen
medgiver författningen, att en centralkassa kan vinna godkännande, då minst 10
jordbrukskassor äro till densamma anslutna, men då centralkassans liksom jordbrukskassornas
vinst — - oavsett de från staten lämnade organisations- och förvaltningsbidragen
— är beroende av den utlåning, som göres till de enskilda, till jordbrukskassorna
anslutna medlemmarna, och dessas lånerätt av författningen är begränsad
till ett maximum av 75 kronor för varje hektar åker, med vilken de äro anslutna
till kassan, så är det lätt att räkna ut, huru stor omsättningen kan bliva för en
centralkassa med visst antal anslutna jordbrukskassor. Och då centralkassans vinst.
på ränteskillnaden emellan det inlånade och det utlånade kapitalet av naturliga skäl
och särskilt av hänsyn till kassans delägare, som äro dess enda låntagare, måste
hållas nere så lågt som möjligt, så är det ej heller svårt att på grundvalen av den
beräknade omsättningssumman beräkna centralkassans årsvinst.

Verkställes en sådan beräkning, så erhålles följande resultat.

Varje jordbrukskassa med tecknad minimiareal av 160 hektar åkerjord har
en lånerätt av 12,000 kronor. Om medeltalet för varje kassa sättes till 200 hektar
åkerjord, blir högsta lånerätten 15,000 kronor. Då naturligtvis icke alla medlemmar
i en jordbrukskassa komma att till det yttersta begagna sig av sin lånerätt, torde
man ej kunna beräkna årsomsättningen för varje jordbrukskassa till n er än cirka

10.000 kronor. För en cemralkassa med 10 anslutna jordbrukskassor blir årsomsättningen
alltså 100,000 kronor, med 50 kassor 500,00!) kronor och med 100 anslutna
jordbrukskassor 1 miljon kronor. Sättes den enskilda jordbrukskassans räntevinst
till V* procent och centralkassans räntevinst till en procent, så blir årsvinsten för
jordbrukskassan således 50 kronor och för en centralkassa med 10 jordbrukskassor

1.000 kronor, med 50 kassor 5,000 kronor och med 100 kassor 10,000 kronor.

Då hela den för denna lånerörelse gällande lagstiftningen utgått ifrån, att
lånerörelsen inom loppet av några år skall kunna bära sig själv, varför förvaltningsbidragen
också så småningom komma att indragas, och då en centralkassa, för att
fylla sin viktiga uppgift att fungera såsom gemensam låneförmedlare åt de enskilda
jordbrukskassorna och såsom det ledande och kontrollerande organet för hela den
av dem utövade verksamheten, måste disponera nödiga medel, så är det utan vidare
klart att, med de i jordbrukens storleksklasser grundade förhållandena inom Norroch
Västerbottens län, eu för dessa läns jordbrukare avsedd centralkassa ej får vara
bildad av allt för få jordbrukskassor. Fn räntevinst av 10,000 kronor synes mycket
val behövas för en fullt utrustad centralkassa, och 5.000 kronor i vinstmedel torde
få anses såsom ett absolut minimum för eu centralkassa, då därmed och med det

14

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 415.

lilla av staten lämnade förvaltningsbidraget av 1 å 2,000 kronor skall bestridas
samtliga utgifter för lokalhyra, tjänstemännens löner, inspektions- och revisionsresor
m. m. Redan denna lilla årsvinst förutsätter emellertid en anslutning av 50 stycken
iordbrukskassor. Helt annorlunda ställa sig förhållandena i de södra delarna av
landet, där, på grund av jordbrukens större arealer av odlad jord, författningens
bestämmelse om ett minimiantal av 15 medlemmar i varje jordbrukskassa och 10
jordbrukskassor i varje centralkassa, om icke täcker, så dock torde komma verkligheten
ganska nära. I Norrbottens län blir med de nuvarande bestämmelserna den
faktiska minimigränsen för jordbrukskassorna 30 -40 anslutna medlemmar och för
centralkassan 40—50 anslutna jordbrukskassor. I övre Norrland är det å ett hemman
underhållna antalet kreatur av långt större betydelse än antalet hektar odlad jord,
då det gäller alt bedöma såväl jordbrukets ekonomiska bärkraft som dess behov av

driftskredit---. Hushållningssällskapet har emellertid ansett det lämpligast, om

bestämmelserna för övre Norrland i detta avseende icke mer än nödigt bleve andra än
i de övriga delarna av landet, och har på grund härav icke velat ifrågasätta annan
ändring av bestämmelserna, än att i de fall, där arealen av odlad jord är allt för
liten för att lämpligen kunna läggas till grund för delaktigheten i jordbrukskassa,
hänsyn skulle få tagas även till det å fastigheten framfödda antalet kreatur på
sådant sätt, att arealen, för vilken delaktighet beräknades, finge utökas med en
hektar för varje kreatursenhet, varmed det sammanlagda antalet å egendomen underhållna
kreatursenheter överstiger antalet hektar odlad jord å egendomen. Vid beräkningen
av kreatursenheterna skulle då alla å egendomen underhållna kreatur få medtagas
i enlighet med den grund, som av Sveriges officiella statistik tillämpats vid
djurantalets reduktion till kreatursenheter.»

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län har i infordrat
utlåtande den 21 november 1916 tillstyrkt den ifrågasatta författningsändringen.

Med skrivelse den 11 december 1916 har Kungl. Maj:ts befallningskavande
i Västerbottens län, med förordande av bifall, överlämnat
en av hushållningssällskapet i länet gjord enahanda framställning i
ämnet.

Vidare hava jordbrukarnas riksförbunds arbetsutskott i skrivelse
den 14 november 1917 ävensom Kristianstads läns, Malmöhus läns och
och Mälarprovinsernas centralkassor i gemensam skrivelse den 21 november
1917 hemställt om höjning i den areal odlad jord, för vilken
delaktighet i jordbrukskassa kan vinnas. Central kassorna hava närmare
formulerat sin hemställan i denna del därhän, att medlems delaktighet i
jordbrukskassa måtte utsträckas till en femtedel av medlemmarnas sammanlagda
åkerareal eller högst 100 hektar odlad jord.

Rörande denna sin hemställan anföra centralkassorna bland annat:

»Vad medlems delaktighet i jordbrukskassa angår, är det nödvändigt att
denna utsträckes, och härigenom möjlighet beredes att tillgodose det medelstora och
större jordbrukets kreditbehov. Med den nuvarande delaktigheten av en tiondedel
av den sammanlagda jordarealen, eller högst 50 hektar, finna de medelstora och

15

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

större lantbrukarna det knappt mödan värt att ingå som medlemmar i jordbrukskassa,
då de lånebelopp, de för närvarande kunna erhålla, äro mycket för små för
deras förhållanden. Om de däremot beviljades rätt att ingå i jordbrukskassa med
exempelvis en femtedel av medlemmarnas sammanlagda jordareal eller högst 100
hektar odlad jord, och om samtidigt högre lånerätt per hektar medgåves, skulle de
kunna erhålla lån, som någorlunda motsvarade deras behov. För jordbrukskassorna
är det ett livsvillkor att tå även det medelstora och större jordbrukets idkare aktivt
intresserade i sin verksamhet, bland annat för att lättare erhålla kompetenta
personer för skötandet av sina angelägenheter, något som säkerligen är förenat med
svårighet, om kassorna bland sina medlemmar endast få räkna småbrukare och
egnahemsinnehavare.»

Ett ytterligare önskemål härutinnan framhåller arbetsutskottet och
centralkassorna i berörda sina skrive''ser vara, att medlem måtte kunna
vinna delaktighet i jordbrukskassa för intill 500 hektar skogsmark och
med en lånerätt av högst 10 kronor för hektar, detta särskilt för möjliggörande
av skogsodlingar, avdikningar och planteringar, å de mindre
egendomarnas skogsmarker.

Vad vidare angår lånerätten för den odlade jorden hemställer arbetsutskottet,
att densamma måtte väsentligen ökas. Enahanda framställning
göres av centralkassorna i deras ovanberörda gemensamma
skrivelse, i vilken de hemställa, att densamma måtte höjas intill 200
kronor per hektar eller ock att jordbrukskassas styrelse måtte berättigas
att i samråd med centralkassans styrelse bestämma det högsta belopp,
som de olika medlemmarna Unge erhålla som lån, enär det ju vore
uppenbart, att »framförallt de jordbrukskassemedlemmar, som bedriva ett
intensivt jordbruk, ej äro tillgodosedda genom den medgivna lånerätten.
75 kronor pr hektar, utan äro i behov av betydligt större lånerätt, särskilt
som man numera måste räkna med ett avsevärt minskat penningvärde».

I samband härmed framhålla central kassorna önskvärdheten av
att lånerätten för trädgårdsjord, som användes för uteslutande odling av
trädgårdsalster, bestämmes till högre belopp per hektar än för vanlig
åkerjord eller intill 400 kronor per hektar. Den jordaieal, som brukades
av trädgårdsmästare, vore i vatdiga fall så liten, att de lån, som
kunde erhållas enligt nuvarande lånebesiämmelser, bleve för små. Hänsyn
borde ju ock tagas till de betydligt större kostnader, icke minst
arbetskostnader, som vore förenade med trädgårdsjordens skötsel och
till deri större avkastning, denna gåve. An.-varigheten måste, därest
utsträckt lånerätt erhölles, som följd härav naturligtvis höjas eller annan
fullgod säkerhet avlämnas.

Mälarprovinsernas centralkassa har i särskild den 11 april 1917

It)

Kungl. Maj.-ts nåd. proposition Nr 415.

till chefen för jordbruksdepartementet ställd skrift förklarat sig anse
trädgårdsodlares lånerätt böra sättas till 375 kronor per hektar, mot
villkor att intet sådant lån finge utlämnas annat än mot av 1 angivande
jordbrukskassas styrelse godkänd säkerhet.

I berörda framställning den 14 november 11117 påpekar arbetsutskottet
vidare, att enskilda jordbrukare, bosatta u ort, där ej jordbrukskassa
vore belägen, borde få ansluta sig till närbelägen kassa och där erhålla
lånerätt, ävensom att ensamstående, i avlägsnare landsdelar befintliga
jordbrukskassor, till vilka centralkassa icke lämpligen kunde utvidga
sitt egentliga verksamhetsområde, måtte beredas möjlighet att vinna anslutning
till redan befintlig centralkassa, intill dess sådan kunde bildas
för det län, inom vilket dylik jordbrukskassa vore belägen.

Framställning om ändring i sistnämnda avseende av gällande författningar
bär dessutom gjorts, förutom i ovanberörda motion till 1916
års riksdag, även av Mälarprovinsernas central kassa för jordbrukskredit
i skrivelser den 26 mars och den 1 september 1917.

Centralkassan anför i sin skrivelse den 26 mars 1917:

»Det har visat sig, att bildandet av en jordbrukskassa måste föregås av ett
ingående personligt upplysningsarbete om kassornas uppgifter tick arbetssätt. Utan
sådant arbete kan enligt vår övertygelse ingeu jordbrukskasserörelse komma till
stånd. Detta upplysningsarbete kräver betydande uppoffringar av tid och penningar.

Då statens organisationsbidrag endast är avsett för redan bildade kassor,
måste kostnaderna för här ovan omförmälda upplysningsarbete i de län, där icke
hushållningssällskapen vilja ikläda sig garantier härför, bestridas av för saken intresserade
"enskilda personer. 1 de fall där hushållningssällskapen icke anse sig böra
lägga det krävande arbetet att organisera jordbrukskassor på sina redan förut av
mångahanda göromål strängt upptagna konsulenter, och ej heller det för en centralkassas
organisation behövliga, ganska betydande penningebeloppet kan uppbringas
på enskild väg, blir det således omöjligt att förverkliga syftet med den av 1915 års
riksdag antagna lagen om jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit.

"Med de kritiska förhållanden, som för närvarande råda för jordbruket, synes
det oss emellertid mer än någonsin förut vara nödvändigt att tillföra detta rörelsekapital
genom en stark och sund jordbrukskasserörelse. Ett steg i denna riktning
vore en ändring i gällande författningar rörande jordbrukskassor och centralkassor
för jordbrukskredit i det hänseendet att godkänd jordbrukskassa inom ett område,
där centralkassa ännu ej är bildad, erhölle tillåtelse att bliva ansluten till någon
redan konstituerad centralkassa utom dess område. Vi ha nämligen försport att jordbrukare
på många orter hava behov utav att sammansluta sig i jordbrukskasseföreuingar,
men då de icke lia utsikter till att få till stånd så många jordbrukskassor,
att centralkassa kan bildas, och en isolerad jordbrukskassa förvisso skulle få
mycket svårt att uppnå fördelaktig överenskommelse om samarbete med förutvarande,
i viss mån konkurrerande kreditanstalt inom ifrågavarande län, avstängas dessa
personer från möjligheten att utnyttja de fördelar, de skulle kunna vinna genom
medlemskap i en jordbrukskassa.

17

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

Såsom ytterligare skäl till en ändring av gällande författningar rörande jordbrukskassor
och centralkassor för jordbrukskredit i här antydd riktning vilja vi anföra,
att de redan bildade centralkassornas förvaltningskostnader i förhållande till
penningeomsättningen minskas ju flera jordbrukskassor de omfatta.»

I en den 29 juni 1917 dagtecknad skrift har Färilla norra jordbrukskassa,
förening m. b. p. a., hos Kung].. Maj:t anhållit att, därest nyssnämnda
av Mälarprovinsernas centralkassa förordade förändring komme
till stånd, lå ingå i sagda centralkassa.

Enahanda framställning har den 5 januari 1918 gjorts av styrelsen
för Sydvästra Gottlands jordbrukskassa, förening in.'' b. p. a.

I sin skrivelse den 1 september 1917 anför Mälarprovinsernas
centralkassa vidare:

»Vi tillåta oss här ytterligare påpeka vad vi i skrivelse av den 26 mars redan
framhållit, nämligen att det vore lämpligt om under den övergångsperiod, som
bildandet av nya jordbrukskassor betingar, verksamhetsområdena för centralkassorna
utvidgades. Behovet av nya jordbrukskassor framträder tillsvidare sporadiskt och
på så skilda områden, att bildandet av nya centralkassor i ett flertal län icke kan
tänkas komma till stånd på lång tid framåt. För de tre centralkassor, som redan
bildats, skulle emellertid en anslutning av nya spridda jordbrukskassor utom deras
fastställda område vara en uppenbar fördel, i det att rörelsens omfattning därigenom
spontant ökades. Några praktiska olägenheter av en sålunda utvidgad verksamhet
kunna heller icke påvisas. Så snart tillräckligt antal jordbrukskassor bildats, kan
utan svårighet en omreglering ske och det ligger ju i Kungl. Maj:ts makt att då
låta uppdela centralkasseområdena i mån av behov. Långt ifrån att en utsträckning
av befintliga centralkassors verksamhetsfält på ovan angivit sätt skulle vara
ett hinder för jordbrukskasserörelsens utveckling, bör den i stället kraftigt påskynda
och befordra densamma. Vår första uppgift måste under alla förhållanden bli att
bringa centralkassornas arbete på sådan bog, att det ger ett ekonomiskt tillfredsställande
resultat. Misslyckas detta, kommer hela rörelsen att misslyckas. Det
hjälper då icke att teoretiskt uppdela landet i ett stort antal centralkassedistrikt.
Lyckas man däremot giva befintliga centralkassor så omfattande verksamhet och
så solid ställning, att de vinna jordbrukarnas fulla förtroende, så kommer rörelsen
att utveckla sig av sig själv och slutligen nå den avsedda organisationens hela omfattning
och styrka.»

Overståthållarämbetet, till vilken denna framställning remitterats,
åberopar i skrivelse den 31 oktober 1917 såsom eget yttrande, vad inspektören
över centralkassan i infordrat yttrande den 9 oktober 1917
framhållit.

Denne anför:

»Det kan icke förnekas, att det kunde lända rörelsen till gagn, om jordbrukskassa,
som arbetade på plats, som ej är belägen inom någon centralkassas verksamhetsområde,
finge söka anslutning till redan konstituerad centralkassa. Men av
ett generellt medgivande i den riktningen kan befaras, att allvarliga brister uppstå
Bihcmj till riksdagens protokoll 1918. 1 sond. H74 höft. (Nr 415.) ?>

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

i det organiska sambandet med centralkassan, särskilt om jordbrukskassorna äro
mycket avlägset belägna i förhållande till centralkassan. Svårigheter, icke minst
av kostnadsskäl, måste nämligen då yppa sig för centralkassan att öva en effektiv
tillsyn över dem, ett skäl som för övrigt varit av avgörande betydelse vid bestämmandet
av den nu bestående ordningen. Bättre vore då enligt min mening att åstadkomma
en utvidgning av centralkassomas sammanhängande verksamhetsområden
och att låta frågan om fristående jordbrukskassors anslutning till redan befintlig
centralkassa göras beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. med
skyldighet för dylik jordbrukskassa att, därest centralkassa senare konstitueras med
verksamhetsområde, som innefattar den plats, där jordbrukskassan arbetar, söka
anslutning till denna; och skall därav betingade utträde ur den centralkassa, till
vilken den varit provisoriskt ansluten, hava skett inom viss tid, förslagsvis tre år.
efter det den nya centralkassan bildats.»

Kung!. Maj:ts samtliga befallningshavande liava till följd av remisser
yttrat sig över Mälarprovinsernas centralkassas i skrivelsen den
26 mars 1917 gjorda framställning i ämnet och därvid, med undantaglikväl
för befaliningshavandena i Södermanlands, Kalmar, Blekinge,
Malmöhus, Hallands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens
län, tillstyrkt ändringsförslaget. Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Uppsala län förordar framställningen dock endast så till vida att Kungl.
Maj;ts befallningshavande hemställer, att, när särskilda lokala förhållanden
«öra det önskvärt, att åt jordbrukskassa inom viss del av ett län beredes
tillfälle att ansluta sig till centralkassa i angränsande län i stället för
centralkassa inom eget län, sådant må kunna av Kungl. Maj t medgivas
utan hinder därav, att förstnämnda centralkassa därigenom kommer att
omfatta större område än tre län.

I samband med sitt avstyrkande ifrågasätter Kungl. Majits belallningshavande
i Malmöhus län, huruvida icke de fristående jordbrukskassorna
— i likhet med vad som enligt 1915 års lagstiftning skett
beträffande centralkassorna — böra tillerkännas den förmån, att staten
till stärkande av deras kreditvärdighet ställer viss säkerhet för deras
förbindelser. Mot en dylik anordning syntes befallningshavanden betänkligheter
ej böra möta ur synpunkten av den risk, staten därigenom
ikläder sig, då det torde vara att förvänta, att den tillsyn över till
ceutralknssa ej ansluten jordbrukskassa, som tillkommer det av Kungl.
Maj:ts befallningshavande förordnade ombudet, skulle visa sig innebära
erforderlig garanti för att staten ej genom ett dylikt åtagande åsamkades
förlust.

Slutligen hava Jordbrukarnas riksförbunds arbetsutskott i meranämnda
skrivelse den 14 november 1917 ävensom Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Norrbottens län, med instämmande i ett av hushållnings -

19

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

sällskapets i länet förvaltningsutskott avgivet yttrande, i samband med
berörda remissutlåtande uttalat sig för, att centralkassas område måtte
kunna, där förhållandena gjorde sådant önskvärt, omfatta flera än tre län.

Arbetsutskottet anför härom:

»Gällande föreskrift därom, att centralkassas verksamhetsområde icke får utsträckas
över mera än tre län, har även visat sig utgöra ett hinder för rörelsens
utveckling och utbredning. Som exempel härpå må anföras, att i Västmanlands
län bildade jordbrukskassor icke kunna vinna anslutning till Mälareprovinsernas
centralkassa, enär dennas verksamhetsområde icke lagligen kan utsträckas över det
nuvarande, vilket utgöres av Stockholms, Uppsala och Södermanlands län. Då jordbrukskassorna
i Västmanlands län icke äro och knappast heller hava utsikt att inom
den närmaste framtiden bliva tillräckligt talrika för att kunna uppbära en egen
centralkassa, äro de alltså genom ifrågavarande bestämmelse väsentligen hämmade
i sin verksamhet. En anslutning från dessa jordbrukskassors sida till Mälarprovinsemas
centralkassa skulle givetvis för denna vara till uteslutande fördel.»

I en del av de inkomna framställningarna har även upptagits
tanken på en ATäsentlig utvidgning av jordbrukskasseväsendets verksamhetsområde,
nämligen till att omfatta kreditgivning åt övriga kooperativa
sammanslutningar bland jordbrukarna.

Sålunda framhåller Jordbrukarnas riksförbunds arbetsutskott i skrivelsen
den 14 november 1917, att det vore önskvärt, att jordbrukskassorna
finge utvidga sin lånerätt därhän, att de kunde utgöra ett stöd
för jordbrukarnas övriga kooperativa sammanslutningar medelst tillgodoseende
av deras kreditbehov, och hemställer förty om sådana ändringar
i gällande bestämmelser, att lånerätt i jordbrukskassa må kunna beviljas
elektriska distributionsföreningar, mejeriföreningar och andra likartade
ekonomiska sammanslutningar inom jordbruket i sådan utsträckning, att
de ej behöva anlita annan penninginrättning, samt att lånerätten speciellt
för elektrifieringsändamål icke måtte bindäs vid någon arealbegränsning.

Vidare hemställa förenämnda centralkassor i sin skrivelse av den
21 november 1917 om sådan ändring i gällande bestämmelser, att som
medlemmar i centralkassa måtte få ingå, förutom jordbrukskassor, även
andra ekonomiska föreningar med uppgift att för sina medlemmars räkning
anskaffa förnödenheter för lantbrukets drift såsom småbrukare-,
mejeri-, elektriska distributions- och andra därmed likställda föreningar,
och att centralkassas styrelse efter noggrann prövning av deras ekonomiska
ställning finge bestämma deras lånerätt.

Till stöd härför anföra centralkassorna:

»Enligt Eders Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse av den 18 juni 1915 är central
kassornas verksamhet beträffande utlåningen begränsad till utlämnande av lån
till anslutna jordbrukskassor, och medför detta, att under de närmaste åren endast

20 Kuncjl. Maj-M nåd. proposition Nr 415.

ett fåtal av värt lands jordbrukare kunna komma i åtnjutande av de förmåner, som
jordbrukskasseverksamheten avser att bereda dem, nämligen en ordnad och för deras
förhållanden avpassad driftkredit. Med det föga utvecklade sinne för föreningsverksamhet,
våra lantbrukare i allmänhet hava, kommer det säkerligen att dröja flera
är, innan något större antal jordbrukskassor kommer till stånd, varav följer, att
jordbrukets kreditförhållanden fortfarande komma att bliva otillfredsställande. För
närvarande är ju jordbrukarnas kreditbehov starkt begränsat, beroende dels därpå,
att de lätt kunna avyttra sina produkter och dessutom därpå, att de på grund av
foderbristen nödgas realisera en stor del av sina kreatursbesättningar, varigenom kontanter
erhållas, dels ock därpå, att vissa..förnödenheter, såsom kraftfoder och konstgödning
in. m.. knappt kunna erhållas. Ävenledes kunna de för närvarande till följd
av den för tillfället rådande göda penningtillgången i såväl aftärs- som sparbanker
erhålla lån på osedvanligt billiga villkor. Dessa förhållanden kunna dock icke bliva
beståndande, utan. när normala tider inträda, kommer säkerligen jordbrukets kreditbehov
att bliva större än någonsin förut. Jordbrukarna måste då söka att bringa
sina kreatursbesättningar upp till normal storlek och i mänga fall inköpa en stor
del maskiner och redskap, som på grund av de osedvanligt höga priserna under
kristiden ej kunnat anskaffas, för att ersätta, vad som förslitits och ej kunnat
underhållas! Därtill kommer, att det överflöd på ledigt kapital, som för närvarande
synes förefinnas, med all sannolikhet hastigt kommer att tagas i anspråk för olika
ändamål, vadan följden blir, att jordbrukarna måste upptaga en stark tävlan med
andra kreditbehövande och därigenom bli nödgade att betala höga räntor för de lån,
de oundgängligen behöva. För alt centralkassorna för jordbrukskredit i någon större
utsträckning, än vad nu är fallet, skola kunna fylla jordbrukets lånebehov, borde,
synes det oss, bestämmelserna angående deras verksamhet ändras därhän, att som
medlemmar i desamma finge ingå, förutom jordbrukskassor, även andra ekonomiska
föreningar med verksamhet, som berör jordbruket. Vi tänka härvid, förutom på
elektriska distributionsföreningar, om vilkas anslutning till centralkassa Mälarprovinsernas
centralkassa för jordbrukskredit redan förut gjort underdånig framställning,
närmast på småbrukareföreningar och mejeriföreningar. Dessa sistnämnda föreningar,
vilka isynnerhet i de södra delarna av vart land förekomma rätt allmänt, bedriva
en omfattande verksamhet med anskaffandet av olika slags förnödenheter, såsom
utsäde, konstgödning, kraftfoder och torvströ in. in., till sina medlemmar och
äro därför av synnerligen stor betydelse för de orter, där de verka. Medel för sin
rörelse erhålla de oftast på det sättet, att medlemmarna likvidera sina inköp med
växlar, utställda av föreningen, vilken sedan diskonterar dessa växlar i någon bank,
eller måste föreningen upptaga lån för att kunna finansiera sin verksamhet, och i
båda fallen får den betala dryga räntor. Det synes oss. som om centralkassorna
för jordbrukskredit här skulle hava en stor uppgift att fylla genom att tillhandahålla
sådana föreningar nödigt rörelsekapital.

Formerna för centralkassornas utlåning till dessa jordbrukareföreningar torde
lämpligen kunna ordnas så, att respektive föreningar erhölle lånerätt i visst förhållande
till sina medlemmars sammanlagda jordareal, möjligen med avdrag för de
medlemmar, som eventuellt äro med i någon jordbrukskassa och således ha lånerätt
i denna, och att centralkassas styrelse efter noggrann prövning av deras ekonomiska
ställning finge bestämma deras lånerätt. Ansvarigheten synes oss böra göras lika
med medlemmarnas i jordbrukskassa, eller en och eu halv gång lånerätten. Central -

21

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

kassorna skulle alltså medgivas rätt att förmedla växellån för dessa föreningars
medlemmar i likhet med jordbrukskassornas ävensom att tillhandahålla direkta lån
mot skuldförbindelse av föreningens styrelse och eventuellt mot borgen eller annan
säkerhet.»

Mälarprovinsernas centralkassa har i särskild framställning den
29 augusti 1917 rörande upptagande av elektriska distributionsföreningar
såsom medlemmar i centralkassa anfört:

»Enligt Kungl. Maj:ts nådiga förordning av den 18 juni 1915 är centralkassornas-
och jordbrukskassornas för jordbrukskredit rörelse inskränkt till utlåninggenom
jordbrukskassorna åt dessas enskilda medlemmar, vadan genom dessa kreditinstitut
all utlåning åt andra vare sig sammanslutningar eller enskilda blivit omöjliggjord.
Redan under jordbrukskassornas första verksamhetstid har detta visat sig
medföra stora praktiska olägenheter. Jordbrukarnas kreditbehov är alltid underkastat
betydande variationer, beroende på växlande konjunkturer. För närvarande
har kreditbehovet blivit på ett oförutsett sätt inskränkt av kända företeelser framkallade
genom torkan och kriget. Sålunda har genom den oerhörda prisförhöjningen
all nyanskaffning av redskap och inventarier i hög grad inskränkts. Jordbrukarna
tvingas av foderbristen att i stor utsträckning sälja sina nötkreatur, svin och hästar
men äro å andra sidan nödgade att inskränka sina inköp av kraftfoder och gödselmedel.
Härigenom har uppkommit ett tillfälligt överflöd på kontanta tillgodohavanden,
och lånebehovet har i stort sett blivit minimalt. Det visar sig också, att de
nybildade kreditkassorna i så ringa utsträckning anlitas, att dessa för tillfället endast
fått användning för en mindre del av sina disponibla medel.

Det är klart, att denna betydligt inskränkta utlåning måste medföra ett
mycket klent driftresultat för nya centralkassor för jordbrukskredit, och det är fara
värt, att den dåliga start, som denna ay staten med så stora förväntningar påbörjade
kreditrörelse till jordbrukets fromma sålunda fått, skall bliva till stort framtida
men för rörelsens vidare utveckling. Då omsider efter krigets slut ett nytt stort
lånebehov uppträder, kommer jordbrukskasserörelsen, hämmad redan vid sin start,
om den icke nu effektivt understödjes, att sakna den omfattande verksamhet och
det allmänna förtroende, som äro alldeles nödvändiga för rörelsens tillbörliga utveckling.

A andra sidan uppträder för närvarande inom jordbruket ett starkt kreditbehov,
som på grund av ovan åberopade förordning icke kän tillgodoses genom jordbruksoch
centralkassorna. Vi åsyfta här de elektriska distributionsföreningarnas kreditbehov.
Jordbrukets elektrifiering, länge förberedd, har under kriget fått en stark
impuls framåt och framstår nu som ett verkligt livsbehov för såväl det större som
det mindre jordbruket. Med största bekymmer motse jordbrukarna följderna av
minskad tillgång på dragare i förening med brist på fotogen och råoljor. Den elektriska
kraften kan numera helt enkelt ej undvaras, och det finns all anledning att
antaga, att så även framgent blir förhållandet, då arbetskraften synes bliva allt
dyrbarare och allt mer svåranskafflig. Jordbrukarnas iver att anskaffa elektrisk
kraft visar sig bland annat i den starka tillväxten av elektriska distributionsföreningar,
vilkas uppgift är att bygga bygdenäten. De enskilda medlemmarna av jordbrukskassorna
kunna visserligen erhålla lån från dessa för installering av elektrisk drift
på sina gårdar, men distributionsföreningarna äro tills vidare helt och hållet hän -

22 Kungl. Maj ts nåd. proposition Nr 415.

visade till kreditanstalter, vilkas egentliga arbetsfält mestadels äro främmande för
jordbruksintressena.

Att en verklig fördel finnes för de elektriska distributionsföreningarna på
landsbygden att anlita jordbrukskassorna framgår därav, att framställningar inkommit
från sådana föreningar till Mälarprovinsernas eentralkassa om lån. I vissa
delar av vårt land gör sig redan en tydlig strävan gällande att få de elektriska
jordbruksföreningarnas kreditbehov ordnat genom statens försorg. I sådant syfte
har bl. a. en skrivelse ingått till Kungl. Maj:t från jordbrukare inom Västergötland,
vilken skrivelse av Kungl. Maj:t remitterats till en kommitté för vidare utredning.
Den mest närliggande och praktiska lösningen av detta problem synes oss vara, att
centralkassoma lämna jordbrukarnas elektriska distributionsföreningar nödiga rörelsemedel.
Även om det för tillfället icke möter så stor svårighet för dessa föreningar
att erhålla lån ur bankerna, tvingas de dock därigenom att göra sig beroende av
för dem främmande intressen. Vida lyckligare vore det om dessa föreningar från
början bliva ekonomiskt anslutna till jordbrukarnas egen kreditrörelse. Det är
uppenbart, att det ur alla synpunkter är lämpligast om samma kreditinstitut, som
lämnar de enskilda jordbrukarna medel till den elektriska driftens installering på
gårdarna, även finansierade de lokala distributionsnäten. Därigenom finge dessa
kreditanstalter fullt utnyttja sin kännedom om ifrågavarande anläggningar och kunde
också etablera ett mera intimt samarbete med distributionsföreningarna till stort
gagn för en kraftig utveckling av landsbygdens elektrifiering.

Då staten, genom vars initiativ och försorg jordbrukskassorna tillkommit,
även är såsom ägare av de förnämsta kraftkällorna och huvudnäten direkt intresserad
av den elektriska kraftens vidsträckta användning inom jordbruket, synes det
helt naturligt, att staten icke lägger hinder i vägen för utveckling i den riktning,
vi ovan anfört, utan fast mera på allt sätt understödjer och befrämjar densamma.»

Till följd av befallning att, efter hörande av vederbörande centralkassas
inspektör, häröver avgiva utlåtande har överståthållarämbetet i
skrivelse den 31 oktober 1917 betonat den stora betydelse, det ägde för
centralkassorna att kunna utsträcka sin kreditgivning utöver nu gällande
gränser, och hemställer om utredning, huruvida ej på den av inspektören
anvisade eller annan närliggande väg sökandens önskemål måtte kunna
vinnas.

Det av inspektören över centralkassan avgivna yttrandet är av
följande lydelse:

»Vad först beträffar förslaget att utom jordbrukskassor även elektriska distributionsföreningar
skola få ingå som medlemmar av centralkassoma vilar det enligt
min mening på en felaktig uppfattning av centralkassornas karaktär och innebär
helt enkelt ett upp- och nedvändande av hela jordbrukskasseorganisationen, därvid
man utgår från centralkassorna som det primära, vilka hava att med alla medel
söka en så bred bas som möjligt för sin verksamhet. I själva verket är det avsett,
att jordbrukskassorna skola representera det primära i organisationen och uppbära
hela det ekonomiska ansvaret, medan centralkassan endast skall vara ett organ för
dessas samarbete. Härav följer åter, att det blott bör vara i ett växande antal jordbrukskassor.
som grunden för en central kassas verksamhet bör kunna göras bredare.

23

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

Vad vidare gäller den ifrågasatta kreditgivningen till elektriska distributionsföreningar
erinras om, att den ledande principen vid fastställandet av bestämmelserna
för kassornas kreditgivningsrätt, förmodligen med hänsyn till kassornas exklusiva
ändamål att lämna län till stöd för jordbruksdriften, varit, att krediter endast
skulle kunna beviljas jordägande eller jordbrukande medlemmar och att storleken
av dessa medlemmars lånerätt skulle sättas i direkt relation till den areal brukad
jord, för vilken vederbörande vunnit medlemskap i jordbrukskassa. Härtill kommer,
att den begränsade personliga ansvarighet, som hör till verksamhetens grundvalar, i
sin tur bestämmes efter storleken av nämnda lånerätt. Varje förslag, som i likhet
med det förhandenvarande åsyftar en kreditgivning, som icke står i någon relation
till ägd eller brukad jord, innebär således ett brytande med den princip, som tjänat
till utgångspunkt, då kassornas organisation planlagts. En så radikal rubbning av
de principer, varå den ifrågavarande rörelsen är grundad, anser jag mig, i betraktande
av den ringa erfarenhet på området, som ännu kunnat vinnas, icke för närvarande
kunna förorda.

Det nu framkomna förslaget, vilket för övrigt icke vidrörer ansvarighetsfrågan,
som så intimt sammanhänger med kassornas kreditverksamhet, har givetvis
sin grund huvudsakligen i en strävan att förbättra kassornas vinstmöjligheter och
särskilt den kassas, vars styrelse inkommit med förslaget. Under de nuvarande
tiderna har det nämligen visat sig, att författningens restriktioner i avseende å
rörelsen lagt avsevärda hinder i vägen för kassornas bärighet. Kassorna få ju, som
redan sagts, icke lämna lån åt andra än sina jordägande och jordbrukande medlemmar,
och då tiderna nu blivit sådana, att dessa icke behöva låna, återstå för
penningplaceringen endast tvenne alternativ: att köpa vissa slag av obligationer,
närmare angivna i författningen, eller deponera medlen i bank. Den marginalvinst,
som kan erhållas i avseende å i kassan mot ränta insatta penningar, måste därvid,
åtminstone för närvarande, bliva skäligen obetydlig, vilket förhållande är så mycket
mera bekymmersamt för kassan, som rörelsen till att börja med har liten omfattning,
men ändå måste räkna med relativt höga omkostnader, förbundna med organiserandet.

Otvivelaktigt synes man vid utarbetandet av författningens föreskrifter i avseende
ä kassornas rörelse hava gått ut ifrån jordbrukarnas lånebehov som något,
konstant och icke räknat med att någon annan placering av betydelse för kassornas
existens skulle visa sig erforderlig. Under normala förhållanden skulle kanske ock
en sådan beräkning hållit streck, men under de nu rådande tiderna visar sig så ej
vara fallet, utan kassorna finna sig synnerligen illa ställda i uppgiften att skaffa
en tillfredsställande avkastning på sina penningmedel.

På grund härav synes mig skäl föreligga att söka en utväg för kassorna
att, med bibehållande av de grundläggande linjerna för deras verksamhet, få ökade
möjligheter till utlåning, och tillåter jag mig att för prövning framlägga följande
förslag. Jordbrukskassor må vid allmänt sammanträde kunna besluta att ställa viss
del av den lånerätt, som tillkommer jordägande eller jordbrukande medlemmar, till
förfogande för ekonomisk förening, verksam i orten och med ändamål uteslutande
att främja en rationell jordbruksdrift. Denna lånerätt skall kunna disponeras direkt
hos centralkassan, därvid dock jordbrukskassan skall vara ansvarig för krediten
som om den själv hade beviljat densamma, och, därest flera jordbrukskassor reducerat
sina medlemmars lånerätt till förmån för samma förening, skall ansvaret för den
kredit, denna erhåller hos centralkassan, delas pro rata parte med hänsyn till stor -

24

Kungl. Maj ts nåd, proposition Nr 415.

leken av den lånerätt, varje särskild kassa ställt till föreningens disposition. Lånerätt,
som på detta sätt utnyttjas, minskar direkt de enskilda medlemmarnas lånerätt.
Således, om en jordbrukskassa bestämt sig för en högsta lånerätt av kronor 75. -per hektar åt sina medlemmar, kan den besluta, att av denna rätt ställa till den
lånesökande föreningens disposition hos centralkassan exempelvis kronor 25.— per
hektar av den areal, för vilken låneberättigade medlemmar finnas, till följd varav
dessas egen lånerätt reduceras till kronor 50. - per hektar. Förutsättningen för
kreditgivningen till föreningar av nämnda slag. bör dessutom vara, att de äro medlemmar
av någon till centralkassan ansluten jordbrukskassa, varför bestämmelserna
i nu gällande författning icke lägga hinder i vägen, och vidare torde lånetiden lämpligen
begränsas exempelvis till högst tio år, med bestämmelse att, därest lånet tages
på längre tid än ett år, det skall amorteras med visst belopp per år.

Lägges en sådan rätt till kreditgivning i centralkassans händer, brytes icke
principen om lånerörelsens relation till den brukade jordarealen, varå medlemskap
i jordbrukskassorna grundar sig, och även andra sammanslutningar än elektriska
distributionsföreningar, vilkas verksamhet är av betydelse för jordbruksdriften, kunna
komma i fråga. Något bärande motiv för att, ställa de elektriska distributionsföreningama
i särklass synes icke förefinnas.»

I sin berörda framställning den 1 september 1917 har Mälarprovinsernas
centralkassa uttalat som ytterligare önskemål, att högre
bidrag till förvaltnings- och organisationskostnader måtte få utgå till
centralkassorna och anför till grund härför i huvudsak följande:

»Inrätttandet av jordbrukskassor i vårt land har i första rummet avsett att
bereda det mindre jordbruket en driftkredit, som motsvarar tidens ökade fordringar
på en rationell jordbrukskultur. Det ligger i sakens natur, att en rörelse med ett
så omfattande och delvis på framtiden inriktat ipål endast långsamt och gradvis
kan utveckla sig till den betydelse, som avsetts med den nya låneinstitutionen.
Stora svårigheter måste givetvis övervinnas, innan organisationen av detta kreditinstitut
blivit genomförd i landets alla delar. Det torde därför — såsom också från
tillkallade sakkunniga framhållits — varit önskvärt, att jordbrukskasserörelsen
redan från början erhållit ett statsunderstöd, som någorlunda motsvarat dess avsedda
betydelse och omfattning. Det visar sig nu, ett år sedan de första centralkassorna
bildats, att det beviljade statsbidraget icke på långt när är tillräckligt för att bereda
den under utveckling varande organisationen nödvändigt stöd. Självklart är.
att de först organiserade centralkassorna kräva större hjälp än som torde bliva
erforderlig, sedan nödig anslutning och stadga vunnits. Därtill kommer, att tidpunkten
för startandet av den nya kreditrörelsen varit synnerligen ogynnsam. Under världskrigets
senare skede ha förhållandena inom vårt jordbruk och marknaden för dess
produkter utvecklat sig på ett sätt, som knappast någon kunde förutse. De nödvändiga
tvångsåtgärderna, den knappa skörden, bristen på fodermedel och svårigheten
att anskaffa kraftfoder, gödselmedel, maskiner in. in. i förening med nödvändigheten
att minska ladugårdsbesättningen har skapat en alldeles exceptionell situation,
kännetecknad av stora försäljningar och bristande köplust. Jordbrukarnas behov
av rörelsemedel har sålunda tillfälligtvis blivit obetydlig, samtidigt som tillgången
på kontanta medel blivit ovanligt stor. De redan bildade centralkassorna och till

25

Kungl. Maj:ts nåd. ■proposition Nr 415.

dem anslutna jordbrukskassor b a därför ej varit i stånd att med nuvarande bestämmelser
driva sin utlåning i den omfattning, som avsetts, och samtidigt ha omkostnaderna
på grund av penningvärdets fall ökats utöver beräkning. Så uppgår vår
utlåning per den 31 augusti 1917 till anslutna 47 jordbrukskassor endast till öO,470.3 5
kronor.

Vi tillåta oss att fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på, att dessa förhållanden
kunna medföra en allvarlig fara för den nya jordbrukskreditinstitutionens
framtida utveckling. Beträffande Mälarprovinsernas centralkassa för jordbrukskredit,
är ställningen sådan, att, därest staten icke lämnar erforderligt ökat understöd, en
utdebitering på delägarna i respektive kassor blir nödvändig. Att en dylik utdebitering
redan under andra året av centralkassans verksamhet skulle väcka misstroende
för hela institutionen icke blott inom centralkassans verksamhetsfält utan
över hela landet, ligger i öppen dag. Det är icke osannolikt, att utdebiteringen
omedelbart skulle föranleda centralkassans upplösning, och därefter skulle det bli
synnerligen vanskligt att få nya centralkassor till stånd.

Av utlåningens ovan angivna belopp kan man sluta till, att vinsten på rörelsen
för innevarande år icke ens kommer att täcka föregående års förlust.

Omkostnaderna per den 31 augusti uppgå till 9,388.7 9 kronor, och beräkna vi
dem för återstående del av året till 4.110 kronor enligt nedanstående specifikation:

Löner:

Verkställande ledamoten............................................................ kronor

Kamreraren ............................................................................... »

Kassörskan ............................................................................... »

Styrelsens arvoden och resor 27/3—31/g ................................ »

icke lyftade V9—81/12.............. »

Revisorernas arvode och resor................................................ »

Inspektions- och organisationsresor........................................ »

Hyra........................................................................................... »

Kontorsmaterialier och trycksaker ....................................... »

Annonser ................................................................................... »

Telefoner ................................................................................... »

Porto, städning, lyse ............................................................... »

Omkostnaderna för hela året skulle således bliva
vartill kommer förra årets förlust...........................

eller tillsammans kronor 14,784.24.

Med de mycket begränsade utsikter till lånerörelsens ökning, som för närvarande
finnas, är det icke möjligt att under de närmaste åren uppnå ett tillfredsställande
resultat. Med den av oss beräknade vinstmarginalen, i regel ‘/2 procent,
erfordras, att lånerörelsen uppgår till cirka 3,000,000 kronor, för att omkostnaderna
skola täckas. Frånsett de tillfälliga hinder, som nu finnas för rörelsens utveckling,
ligger det i sakens natur, att ett nytt kreditinstitut inom jordbruket behöver rätt
lång tid för att arbeta sig fram till en solid ställning; detta förutsågs också av de
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 874 käft. (Nr 415.) 4

600.—

1,200.—

400-- 2,200.—
360.-

350.- 710.—
200.—
300.-300.—
100.—
100.—
50.

150.—
kronor 4,110. — .

kronor 13,498.7»

» 1,285.4 5

26

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 415.

tillkallade sakkunniga, som på sin tid föreslogo ett statsbidrag av 4,000 kronor per
år för varje centralkassa. Att anslaget sedermera inskränkts till 2,000 kronor under
de två första åren, för att slutligen nedbringas till 500 kronor under de fyra därpå
följande åren, innebar säkerligen även under dåvarande förutsättningar ett underskattande
av svårigheterna. Men såsom förhållandena nu utvecklat sig är denna
anslagsskala givetvis alldeles för låg, särskilt med hänsyn till penningvärdets fall.
Om jordbrukskasserörelsen skall kunna utvecklas enligt statsmakternas plan och
avsikter, erfordras ovillkorligen ett betydligt högre anslag. Ett vädjande till hushållningssällskapen
att fylla bristen har varit fruktlöst. Våra samtliga ansökningar
i dessa avseenden ha avslagits, bland annat med den motiveringen att det vore en
det allmännas sak att på ett effektivt sätt stödja denna organisation. Det återstår
då endast, att statsanslaget höjes, och tillåta vi oss föreslå en ökning av statsanslaget
för 1917 med ytterligare 10,000 kronor.»

Ån vidare har framhållits önskvärdheten av vissa förenklingar beträffande
jordbrukskassornas skötsel.

Förenämnda centralkassor anföra i sin skrivelse den 21 november 1917:

»Det torde ej kunna förutsättas, att de personer, som i allmänhet omhänderhava
kassornas bokföring, hava tid att sköta sin sysssla i full överensstämmelse
med nu gällande förordningar härom. Då härtill kommer, att arbetet i de flesta
fall är oavlönat, kan man ej förundra sig över, att det är svårt att få lämpliga
personer att sköta det. Lättast torde förenklingar kunna vidtagas beträffande de
statistiska uppgifter, som varje kassa är skyldig att avlämna. Dessa äro för närvarande
så invecklade och minutiösa, att knappast någon enda av jordbrukskassornas
sekreterare är i stånd att rätt ifylla blanketterna till desamma. I betraktande av
den noggranna kontroll, som från centralkassornas sida utövas över jordbrukskassornas
bokföring, torde det kunna sättas ifråga, huruvida ej långt gående förenklingar
kunde vidtagas med avseende på nämnda statistiska uppgifter. Åtminstone
synes det oss, som om uppgifter av någorlunda liknande lydelse, som de sparbankerna
avlämna, borde vara tillfyllest.

En annan formalitet, som torde kunna förenklas högst betydligt, är sökandet
av kassornas förvaltningsbidrag. För att utfå detta skall, enligt nu gällande förordning,
ansökan varje år ingivas och därvid vara åtföljd av följande handlingar:

l:o) styrkt avskrift av jordbrukskassans stadgar:

2:o) bevis om jordbrukskassans registrering;

3:o) bevis om jordbrukskassans godkännande;

4:o) styrkt avskrift av styrelsens förvaltningsberättelse;

5:o) styrkt avskrift av revisionsberättelsen;

6:o) styrkt utdrag ur protokoll, utvisande, att styrelsen beviljats ansvarsfrihet;

7:o) uppgift över det medlemsantal, jordbrukskassan städse haft under året;

8:o) yttrande över ansökningen av styrelsen för vederbörande centralkassa.

För jordbrukskassornas sekreterare, vilka i de allra flesta fall äro lantbrukare
och helt naturligt ej kunna offra den tid, som helt visst är erforderlig för att
kunna medhinna expedieringen av alla dessa skrivelser, skulle det vara en högst väsentlig
lättnad i arbetet, om vid sökandet av kassornas förvaltningsbidrag följande
handlingar vore tillfyllest:

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 415.

27

l:o) ansökan;

2:o) intyg om medlemsantalet;

3:o) yttrande över ansökningen av styrelsen för vederbörande centralkassa.

Det torde kunna anses uteslutet, att centralkassans styrelse tillstyrker ansökan
om förvaltningsbidrag för andra jordbrukskassor än de, vilkas verksamhet och
skötsel gjort dem berättigade till erhållande av sådant. Och, då centralkassorna
äga fullkomlig kännedom om verksamheten hos till dem anslutna jordbrukskassor
och dessutom från dessa årligen erhålla avskrifter av förvaltnings- och revisionsberättelse
samt vinst- och förlusträkning och balansräkning jämte protokollsutdrag
från föreningsstämma, bör väl förvaltningsbidrag till jordbrukskassorna kunna utbetalas,
så snart centralkassans styrelse tillstyrkt ansökan härom.»

Lantbruksstyrelsen, som i särskilda nådiga remisser anbefallts avgiva
yttrande över förenämnda framställningar, bar under hänvisning
till ärendets omfattning, som medförde, att det icke lämpligen läte sig
inom styrelsen under den närmaste tiden fullständigt utreda, hemställt,
att Kungl Maj:t täcktes, på sätt funnes lämpligt, antingen genom tillkallade
sakkunniga inom vederbörande departement eller annorledes låta
utreda den föreliggande frågan.

Aven vid innevarande års riksdag hava åtskilliga motioner väckts
i båda kamrarna för åstadkommande av ändring i de beträffande jordbrukskassor
och centralkassor för jordbrukskredit gällande bestämmelserna.

Sålunda hava i motion nr 37 i första kammaren och i motion nr 30 i
andra kammaren i huvudsak upptagits de önskemål, här ovan nämnda centralkassor
i sina respektive skrivelser framhållit. Motionärerna åberopa
den motivering, som anförts av jordbrukarnas riksförbunds arbetsutskott
och centralkassorna, samt påpeka ytterligare: att lånerätt för skogs-,
ängs- och betesmark skulle stimulera betes- och skogskultur; att det
intensiva trädgårdsbruket kräver större lånerätt per hektar; samt att
landsbygdens elektrifiering skulle verksamt främjas genom att lånerätt
medgåves elektriska distributionsföreningar.

På grund av det anförda föreslås, att riksdagen dels måtte besluta
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring i nu
gällande bestämmelser för jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit,
att

1. lånerätten per hektar odlad jord höjes intill 200 kronor;

2. lånerätt beviljas även för skogs-, ängs- och betesmark till 25
kronor per hektar;

3. lånerätt beviljas å trädgårdsjord ■ med 400 kronor per hektar;

4. den åsätta gränsen av 50 hektar jord såsom största areal, för
vilken medlem må vinna in träde i kassan, höjes till 100 hektar;

5. ekonomiska föreningar, såsom elektriska distributionsföreningar

28

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 415.

m. fl., erhålla rätt att liksom jordbrukskassa ingå som medlemmar i
eentralkassa och där åtnjuta lånerätt;

6. fristående jordbrukskassor eller föreningar, bildade i län, som
ligga utanför organiserad centralkassas verksamhetsområde, äga att
under förutsätttning av dess medgivande ansluta sig till sådan;

7. enskilda jordbrukare å ort, där ej jordbrukskassa finnes, må
kunna beviljas inträde i närmaste jordbrukskassa;

8. förenklingar i gällande bestämmelser beträffande jordbrukskassornas
skötsel måtte vidtagas.

Vidare hava i motionerna nr 38 i första kammaren och nr 90 i
andra kammaren hemställts, att riksdagen måtte besluta, att samtliga
godkända centralkassor för jordbrukskredit, som uppfyllt av Kungl.
Maj:t fastställda villkor, måtte äga att, för tillgodoseende av sina lånebehov,
mot revers på 10 å 20 år utbekomna årligen tillsvidare intill
Ve av pensionsförsäkrings!ondens årliga kapitalökning till en ränta, som
med V* procent överstege de ledande bankernas högsta depositionsränta.

Motionärerna framhålla till stöd härför huvudsakligen följande:

»I den av 1916 års riksdag godkända förordningen för pensionsförsäkringsfondens
förvaltning bestämmes uttryckligt, i vilka säkerheter fondens medel skola
redovisas, och bland dessa äro i femte rummet uppräknade skuldförbindelser, utfärdade
av centralkassor för jordbrukskredit, vilka i enlighet med bestämmelser, som
Konungen meddelar, vunnit godkännande från det allmännas sida. Då ytterligare
fyra kategorier uppräknas, får man väl därav draga den slutsatsen, att statsmakterna
ansett den utlåning, som i femte momentet avses, nämligen lån åt
centralkassorna, för fonden förmånlig, liksom även för det allmänna gagnelig och
detta i minst lika hög grad som i föregående moment omnämnda utlåningsobjekt.
Det torde även vara otvivelaktigt, att så förhåller sig. Med de bestämmelser, som
av Kungl. Maj:t fastställts för centralkassor och jordbrukskassor för jordbrukskredit,
måste centralkassornas säkerhet betraktas som förstklassig. Den ränta, som centralkassorna
torde vara villiga att betala, eller V4 % över de ledande bankernas
depositionsränta, bör också anses för pensionsfonden fullt tillfredsställande • - .

Emellertid synes det som om fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden icke
på ett tillbörligt sätt uppskattat ovannämnda förhållanden. Fullmäktige ha nyligen
avslagit en framställning om ett lån å endast 100,000 kronor från Mälarprovinsernas
centralkassa för jordbrukskredit, vilken centralkassa dock, enligt vad vi inhämtat
av dess revisorer och allmänna ombud, är mönstergillt skött — —• —. Detta är så
mycket mer att beklaga som även andra av statens stora kapitalförvaltande fonders
styrelser visat sig obenägna att tillmötesgå centralkassornas lånebehov. Sålunda
har även postsparbankens styrelse ställt sig avvisande. Denna utlånar ungefär på
enahanda grunder som pensionsförsäkringsfonden, d. v. s. den placerar sina medel
huvudsakligen med hänsyn till likvid och bekväm säkerhet och finner det bäst att
inköpa obligationer, utlämna lån åt kommuner och insätta övriga disponibla medel

29

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 415.

i bankema —--.Vi vilja påpeka, hurusom dessa institutioners motvillighet att

tillmötesgå centralkassornas lånebehov utgör en ytterligare anledning för statsmakterna
att tillse, att jordbrukets behov av driftkredit så långt möjligt är tillgodoses
genom lån åt centraikassor ur pensionsförsäkringsfonden, som årligen tillföres väldiga
nya kapital. Bland de nya uppgifter, som möta jordbrukskassorna står främst
anskaffandet av medel till sådana ändamål, som varaktigt befordra jordbrukets
höjande och avkastning och som endast inom långa perioder kunna väntas återbetalda.
Vi erinra därvid särskilt om centralkassornas plan att underlätta jordbrukets
elektrifiering genom lån till elektriska distributionsföreningar och om de
förslag, som i sådant syfte framlagts inför Kungl. Maj:t. Det ligger i sakens natur,
att en dylik utlåning liksom också lån genom jordbrukskassorna till elektrifiering
av enskilda egendomar måste ske mot långsam amortering. Det skulle givetvis
vara synnerligen olämpligt att grunda finansieringen av dylika vittutseende företag
på tillfällig inlåning, exempelvis genom vanlig bankrörelse. Bortsett från det faktum,
att centralkassorna ha ringa utsikt att upptaga konkurrensen med bankema, sparbankerna
och postsparbanken, vilken sistnämnda har kontor i snart sagt varje
socken, med avseende på inlåning från allmänheten, kan det icke anses överensstämma
med goda bankprinciper, att en kreditanstalt i mycket stor utsträckning
fastlåser dylika inlånta medel genom mångåriga amorteringslån. Jordbrukskassornas
centrala organ måste se till, att de kunna få en ständigt tillgänglig säker lånekälla
för dylika placeringar. Och då centralkassorna icke ha möjlighet att upplägga
obligationslån och deras utsikter att på andra sätt upptaga långa lån på förmånliga
villkor äro synnerligen begränsade, synes det nödvändigt att i viss utsträckning
anlita pensionsförsäkringsfonden, som för detta ändamål synes speciellt lämpad.
Man kan ju angiva vissa skäl, som tala för att postsparbanken företrädesvis söker
likvida säkerheter, då likviditeten för denna institutions rörelse har en viss bestämmande
betydelse. Men detta gäller ingalunda om pensionsförsäkringsfonden, för vars
ändamål det är förmånligare att lämna långvariga lån mot fullgod säkerhet och
tillfredsställande ränta.»

Enligt vad för mig blivit upplyst hava 128 lnntmannaorganisationer,
såsom inköpsföreningar, jordbrukskassor rn. fl., i skrivelser till
riksdagen uttalat sin anslutning till de i ovannämnda motioner framhållna
önskemålen. De hava dessutom föreslagit, att samtliga centralkassor
måtte medgivas rätt dels att öppna löpande räkning såväl med jordbrukskassornas
medlemmar som med lantbrukarnas ekonomiska sammanslutningar
och institutioner, dels ock att, när de till viss centralkassa
anslutna jordbrukskassorna iklätt sig en ansvarighet för dess förbindelser
intill ett belopp av minst 1 miljon kronor, de må äga rätt att från
allmänheten mottaga insättningar å bankmässiga räkningar.

De framställningar, för vilka jag ovan redogjort, avse, såsom av
redogörelsen framgår, ändringar i dels vissa av riksdagen antagna bestämmelser,
dels författningar, som av Kungl. Maj:t utfärdats, sedan

J departement
chefen.

30 '' Kungl. Maj;ts nåd. proposition Nr 415.

tillfälle beretts riksdagen att yttra sig över till desamma uppgjorda förslag,
samt dels förenämnda geuom departementets försorg utarbetade
förslag till instruktioner för styrelser och revisorer i jordbrukskassor
och centralkassor samt formulär till bokföring in. m.

Vad angår framställningarna om ändringar i sistnämnda förslag
och formulär m. m. kan jag fatta mig kort. Det är i detta hänseende
icke fråga om några till allmän efterrättelse utfärdade författningar utan
om råd och anvisningar, som visserligen böra följas, i den mån icke
erfarenheter under arbetets gång giva vid handen, att de äro opraktiska
eller eljest olämpliga, men från vilka avvikelser må göras, för så vitt
förbättringar därigenom stå att vinna. Vinner vad jag i övrigt kommer
att hemställa bifall, kommer det säkerligen att visa sig önskvärt att
underkasta nämnda förslag och formulär någon omarbetning, och då
blir det ju tillfälle att i desamma vidtaga även sådana jämkningar i
övrigt, till vilka vunnen erfarenhet kan giva anledning. Med åtgärder
i detta hänseende lärer emellertid i varje fall böra få anstå, till dess de
övriga förslag, jag kommer att framlägga, hunnit undergå vederbörlig
prövning.

Det otvivelaktigt största intresset knyter sig till de framställningar,
som gjorts om ändring i ovannämnda av Kungl. Maj:t utfärdade författningar.
Genom dessa regleras själva organisationen av jordbrukskasserörelsen,
och för grunderna till desamma, i den mån de beröras
av de framkomna ändringsförslagen, har jag redan förut i korthet
redogjort.

Här må endast framhållas, att man, då nämnda författningar förbereddes,
hade att räkna med helt andra förhållanden — ett jämförelsevis
stort och allmänt lånebehov hos de jordbrukare, för vilka organisationen
var avsedd, och en i förhållande därtill ganska åtstramad lånemarknad
— än som sedermera inträtt. Till följd av allmänt kända omständigheter
hava nämnda förhållanden helt och hållet omkastats. Såsom
i de gjorda framställningarna erinrats, råder för närvarande i allmänhet
icke någon brist på kontanta medel hos jordbrukarna. En följd
härav har blivit ett jämförelsevis ringa lånebehov bland dessa, medan
å andra sidan penningar influtit till respektive kassor i vida större utsträckning
än man kunde beräkna. Vidare har penningvärdets fall
gjort, att särskilt de lånebelopp, med vilka man vid rörelsens igångsättande
ansåg sig böra räkna, måhända redan från början väl försiktigt
beräknade, blivit alldeles otillräckliga för de avsedda ändamålen,
och detta förhållande har i sin mån bidragit till att tillslutningen till
rörelsen blivit mindre än man hade påräknat. Till följd av alla dessa

31

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

förhållanden hava svårigheter uppstått för de redan bildade kassorna att
uppbringa sin rörelse till den höjd, som erfordras för deras bärighet,
medan samtidigt bildandet av nya kassor väsentligen försvårats.

Det synes mig otvivelaktigt, att vissa ändringar i gällande bestämmelser
böra vidtagas, för att så vitt möjligt undanröja de svårigheter,
som sålunda uppstått för jordbrukskasserörelsen. Å andra sidan
får ej förbises, att de nu rådande förhållandena till största delen äro
av exceptionell art. Så snart mera normala förhållanden inträtt, lärer
man sålunda hava att räkna med ett väsentligen ökat lånebehov inom
de kretsar, som beröras av verksamheten, på samma gång som med en
växande svårighet att anskaffa för densamma erforderliga kapital. Vidare
måste tillses, att man icke för avhjälpandet av ögonblickets svårigheter
offrar något av den trygghet mot förluster och den soliditet, de nu
gällande föreskrifterna otvivelaktigt bereda. Det gäller således att söka
hålla de ändringar, som vidtagas, inom sådana gränser, att icke återgången
till mera normala förhållanden väsentligen försvåras.

Efter denna allmänna översikt över de grunder, jag anser böra
följas vid en revision av de gällande föreskrifterna i ämnet, torde det
tillåtas mig att övergå till en granskning av de framkomna ändringsförslagen
vart för sig.

Härvid anser jag mig först böra beröra de förslag, som från de
två nordligaste länen framställts om en väsentlig modifikation av de
bestämmelser, som meddelats beträffande rätten till delaktighet i jordbrukskassor.
Det synes mig obestridligt, att nämnda bestämmelser mindre
väl lämpa sig för förhållandena i berörda län. Den omständigheten,
att arealen odlad jord till varje brukningsdel uti ifrågavarande län är
så jämförelsevis ringa, måste givetvis, om nu gällande bestämmelser i
ämnet lämnas oförändrade, komma att lägga allvarliga hinder i vägen
för uppkomsten av en jordbrukskasserörelse i nämnda län. Att, på sätt
i de därifrån gjorda framställningarna föreslagits, bygga på kreatursantalet
såsom supplementär grund för delaktighetens beräkning anser
jag mig dock icke kunna föreslå. En sådan anordning, så tilltalande
den i övrigt kunde synas, kommer i alltför bestämd motsättning mot
den grund, efter vilken delaktigheten i övrigt beräknas och som ju utgår
från brukningsarealen såsom den bestämmande faktorn. Det''torde
vara otvivelaktigt, att denna grund i stort sett är ägnad att åt det hela
bereda den soliditet, utan vilken rörelsen snart skulle falla sönder, på
samma gång som den i tillämpningen är enkel att röra sig med. Stora
praktiska svårigheter skulle också möta att bygga delaktigheten på
kreatursantalet. Detta är icke på långt när så konstant som bruknings -

32 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr ilo.

arealen, och varje förändring i kreatursstockens storlek skulle ju komma
att medföra en förändring i delaktigheten och därmed i lånerätten med
ty åtföljande omreglering av lånebeloppen.

Jag anser därför andra utvägar böra sökas för att tillgodose behovet
inom nämnda län. Det gäller därvid att iå till stånd bestämmelser,
som på samma gång de icke innebära ett brott mot de en gång*
antagna organisationsformerna mera smidigt än de nuvarande låta sig
anpassas efter förhållandena i de orter, om vilka nu är fråga.

Ett uppslag i sådan riktning, värt att taga fasta på, synes mig
ock vara givet genom de förslag, som från andra hall väckts att till
grund för delaktighetens beräkning lägga även annan mark än den
odlade. Särskilt omfattningen av ängsmarken lärer för de nordligaste
trakterna av landet kunna lämna en g’od måttstock för jordorukets ekonomiska
bärkraft, isynnerhet om man därvid inskränker sig till den
med hänsyn till läge och beskaffenhet värdefullare ängsmarken och från
beräkningen utesluter de s. k. ströängarna, vilkas indragning för övrigt
står på dagordningen. Klart är emellertid, att försiktigheten kräver, att
inberäkningen av ängsmarken, om man vill undvika vanskligheter,
måste hållas inom vissa gränser. Jag har tänkt mig, att man i nämnda
hänseende borde fastslå en dubbel begränsning, dels så, att överhuvudtaget
endast en viss areal ängsmark får medtagas i beräkningen, samt
dels så, att den ängsmark, som medräknas, upptages endast till eu i
förhållande till den odlade jorden reducerad areal. Med enahanda begränsningar
synes även skogs- och betesmark kunna tagas med i beräkningen.

Efter vilken norm berörda dubbla begränsning rätteligen bör vidtagas,
kan ju vara föremål för olika uppfattning. Det synes mig emellertid,
som om man skulle komma de verkliga värdeförhållandena ganska
nära och på samma gång undvika alla äventyrligheter om det stadgades,
att, vid delaktighetens beräknande, intill ett sammanlagt antal av sextio
hektar ängsmark, ströängar icke inräknade, en hektar sådan mark finge
beräknas som eu tredjedels hektar odlad jord och, intill ett antal av etthundratjugo
hektar skogs- och betesmark, en hektar dylik mark finge
räknas lika med en sjättedels hektar odlad jord. Härigenom skulle ju
den areal, för vilken en medlem x eu jordbrukskassa skulle kunna vinna
delaktighet i denna, högst väsentligt ökas till fördel särskilt för de
mindre brukningsdelarna.

Åven en annan ändring i grunderna för delaktighetens beräkning
har ifrågasatts från olika håll. för närvarande gäller, som förut är
nämnt, att ingen får vinna delaktighet för mer än 50 hektar odlad

33

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

jord och ej heller för större areal, än som motsvarar en tiondel av den
sammanlagda areal, för vilken medlemskap i kassan vunnits. Som
nämnt, avses med dessa bestämmelser framför allt att fördela riskerna,
så att icke en medlems ekonomiska misslyckande får allt för ödesdigra
löljder för de andra. Gränsen 50 hektar har emellertid även valts med
hänsyn därtill, att hela organisationen ju avsågs att tjäna allenast det mindre
jordbruket. Nu har hemställts, att maximiarealen skulle bestämmas till
100 hektar, och att på samma gång delaktighet måtte få vinnas för
ända till en femtedel av den sammanlagda areal, för vilken delaktighet
i kassan vunnits. Vad angår nämnda hemställan i dess första del anser
jag mig böra biträda densamma. Det kan ju ej nekas, att utsikter
därigenom skulle öppnas för en livligare anslutning till rörelsen på
samma gång som väl även för densamma skulle kunna vinnas krafter,
som det med hänsyn till större kunskaper och förmåga att taga ledningen
skulle vara en styrka att få med i arbetet. Geut emot dessa
fördelar synes det vara av mindre betydelse, att måhända därigenom den
rationella gränsen mellan mindre och större jordbruk skulle komma att
i viss mån överskridas. Erinras må ock, att, om de av mig förut föreslagna
ändringarna i bestämmelserna om delaktighetens beräkning godtagas,
den areal, för vilken delaktighet kan vinnas, kommer att höjas
icke så obetydligt för de flesta medlemmarna, och att till följd därav
en höjning av maximiarealen icke kommer att få den verkan i riktning
mot en större ojämnhet i delaktigheten, som en dylik förändring skulle
fått, om den företagits ensamt för sig. Däremot anser jag mig icke
kunna biträda ifrågavarande hemställan i dess andra del. '' En ändring
i grunderna för delaktighetens fördelning, sådan som den ifrågasatta,
skulle säkerligen på många håll kunna bliva farlig såväl för vederbörande
kassors soliditet som för övriga medlemmar, vilkas risker ju
därigenom skulle kunna komma att ökas högst väsentligt. Det har
också i utlandet visat sig, att, då någon gång en kassa gått under,
detta berott på, att man utlämnat allt lör stor del av de för utlåning
tillgängliga medlen på en och samma hand, något som ju otvivelaktigt
skulle riskeras, om man läte en medlem vinna delaktighet, motsvarande
ända upp till en femtedel av samtliga medlemmars sammanlagda delaktighet.

framställningarna om lånerättens höjande såväl i allmänhet som
särskilt till förmån för trädgårds- och därmed jämförlig jord anser jag
mig böra i stort sett förorda. Penningvärdets fall bär gjort, att eu
länsrätt av endast 75 kronor för värjo hektar odlad jord, redan från
början låg, blivit alldeles otillräcklig. Det kan icke vara lockande att
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 374 höft. (Nr 415.) 5

34 Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

för erhållande av de små lån, som med nuvarande bestämmelser kunna
bekommas, ikläda sig de risker, som ju alltid äro förbundna med inträdet
i en jordbrukskassa. Det föreslagna maximibeloppet, 200 kronor
för varje hektar odlad jord, för vilken delaktighet vunnits, innebär, om
man tager hänsyn till nuvarande penningvärdet, i verkligheten icke någon
synnerligen stor ökning. Vad angår lånerätten för trädgårdsjord och
därmed jämförlig mark, måste det, i betraktande av. å ena sidan de
möjligheter till större avkastning det intensivare brukningssätt medför
och å andra sidan det större behovet av rörelsemedel, medgivas, att
den av centralkassorna föreslagna maximigränsen, 400 kronor för värjo
hektar, ingalunda är för hög. Det får emellertid icke förbises, att de
brukningssätt, om vilka det här är fråga, låt vara att de kunna medföra
större vinst än det egentliga jordbruket, också äro förbundna med
större äventyrligheter än detta. De vid nämnda brukningssätt odlade
växterna äro ofta mindre motståndskraftiga mot ogynnsamma klimatiska.
och andra inflytelser och de frambringade produkternas värde är ännu
mer beroende av avsättningsmöjligheterna än värdet av de produkter,
som frambringas vid det egentliga jordbruket. Försiktigheten bjuder
därför, att, om maximum för lånerätten lör jord, varom nu är fråga,
höjes till 400 kronor för hektar, det också iakttages den största varsamhet
vid begagnandet av den möjlighet till förhöjning i lånerätten, som
därigenom skulle öppnas. Fn garanti härför skulle vinnas, om det
föreskreves, att, där jordbrukskassa är ansluten till centralkassa, förhöjning
i lånerätten för trädgårdsjord och därmed jämförlig mark icke
må av jordbrukskassan beslutas annat än efter samtycke från centralkassans
styrelse och på de villkor i fråga om säkerket, som nämnda
styrelse bestämmer.

Genom de sålunda föreslagna ändringarna skulle det högsta belopp,
intill vilket samme medlem skulle kunna erhålla lån från en jordbrukskassa,
höjas högst väsentligt eller, om man bortser från trädgårdsjorden,
från .3,750 kronor till 20,000 kronor. Det är klart, att häri ligger eu
viss risk. För att i någon mån minska denna anser jag det höra
stadgas, att, därest jordbrukskassan är ansluten till centralkassa, åt
samme medlem ej må utan medgivande av centralkassans styrelse utlämnas
lån till sammanlagt belopp överstigande 10,000 kronor.

Vad som hemställts därom, att det måtte öppnas möjlighet for
jordbrukare, vilkas brukningsområden falla helt och hållet utanför eu
jordbrukskassas verksamhetsområde, att vinna inträde i denna, för den
händelse jordbrukskassa ej är bildad för den ort, inom vilken respektive
brukningsområde är beläget, synes mig icke böra vinna bifall. e -

35

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Kr 415.

stämmas jordbrukskassornas verksamhetsområden efter riktiga grunder,
bör, sedan organisationen blivit genomförd, ingen vara utesluten från
möjligheten att bliva medlem i en dylik kassa, och att under tiden för
organisationens genomförande tillåta den ena jordbrukskassan att inkräkta
på det blivande området för en annan dylik kassa skulle säkerligen
endast verka hämmande på rörelsens utveckling. Det må ock
erinras, att gällande bestämmelser medgiva stor frihet vid bestämmandet
av en jordbrukskassas verksamhetsområde.

Innan jag lämnar frågan om ändringar i gällande bestämmelser
för jordbrukskassorna, torde ännu ett spörsmål av stor betydelse för
jordbrukskasserörelsens utveckling böra upptagas, ehuru detsamma endast
obetydligt berörts i de framställningar, för vilka jag förut redogjort.
Särskilt i Tyskland hava de föreningar, som motsvara våra jordbrukskassor,
i stor utsträckning givit sin lånerörelse formen av löpande
räkning. Härigenom hava stora fördelar vunnits i avseende å underlättande
av penningomsättningen för föreningsmedlemmarna, på samma
gång som för föreningarna ernåtts det synnerligen förmånliga resultatet,
att deras medlemmar icke behövt hålla inne så stora kontanta
belopp för löpande behov, som eljest skulle varit erforderligt, utan
kunnat i största utsträckning genast insätta inflytande medel hos föreningarna.
En dylik form för kreditgivning har hittills icke varit medgiven
för våra jordbrukskassor, förnämligast av hänsyn till de större
krav på likviditet, densamma förutsätter. Det synes mig emellertid,
som om en ändring härutinnan borde företagas. Med centralkassornas
hjälp torde det icke möta större svårigheter för jordbrukskassorna att
upprätthålla den rörlighet i medelsförvaltningen, som är eu förutsättning
för en dylik låneverksamhet., och vid sådant förhållande lära
varken de eller deras medlemmar böra avstängas från möjligheten att
komma i åtnjutande av de fördelar en dylik låneverksamhet bereder.
Visserligen kan icke för alla de lånebehov, kassorna hava att tillgodose,
nämnda låneform lämpligen användas, men för den egentliga driftkrediten
och vissa andra krediter, som behöva anlitas endast för kortare
tid i sänder, erbjuder den så mycket större fördelar. Jag anser mig
alltså böra hemställa om sådan ändring i gällande bestämmelser, att
jordbrukskassor må kunna för vissa därför lämpade ändamål lämna sina
medlemmar kredit genom öppnande av löpande räkning och naturligtvis
då även genom öppnande av kreditivräkning.

Slutligen anser jag mig böra tillmötesgå en under hand gjord framställning
om höjning av det belopp, å vilket jordbrukskassa må gottgöra
insättare å sparkasseräkning ränta, från 2,000 kronor till 3,000 kronor.

36

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

1 fråga om centralkassorna samla sig de framskynda ändringsförslagen
på två linjer.

Först och främst har det visat sig, vilket ju också var att förutse,
att det är förenat med synnerligen stora svårigheter för jordbrukskassor
i orter, för vilka centralkassa ännu icke hunnit bildas, att vinna samarbete
med där redan befintliga penninginrättningar, och till följd av
de rådande förhållandena har bildandet av nya contralkassor icke fortskridit
så raskt som önskligt varit. Det torde också vara att förutse,
att under den närmaste tiden sistnämnda förhållande kommer att fortfarande
äga rum, såvida icke genom ändrade bestämmelser tillkomsten
av dylika kassor underlättas. De olägenheter, som sålunda uppstått
för en del redan bildade jordbrukskassor, komma givetvis också att
verka avhållande från bildandet av nya sådana i de orter, som icke
falla inom de redan bildade centralkassornas verksamhetsområden. Angeläget
synes därför vara, att något åtgöres för att råda hot på nämnda
olägenheter. Den utväg, som i detta hänseende i törsta hand ifrågasatts,
innefattar, att det borde medgivas dylika fristående jordbrukskassor
rätt att, till dess egen centralkassa för de orter, där de driva sin
verksamhet, hunnit bildas, vinna anslutning till någon för annan ort
redan bildad centralkassa. På sätt framgår av den föregående redogörelsen
står emellertid detta förslag i bestämd strid mot de grunder,
efter vilka de nu gällande föreskrifterna i ämnet utarbetats. Jag tror
också, att ett medgivande i dylik riktning skulle komma att verka synnerligen
Underligt för jordbrukskasserörelsens vidare utveckling, till
följd av de svårigheter, som därav skulle uppstå att genast från början
vinna den anslutning av jordbrukskassor, som erfordras för bildandet av
nya centralkassor. Däremot anser jag mig kunna ansluta mig till den
alternativt föreslagna utvägen att öppna möjlighet för att centralkassornas
verksamhetsområden tilltagas större, än som enligt hittills gällande
bestämmelser varit möjligt. Visserligen kommer härigenom samarbetet
mellan centralkassorna och de till dem anslutna jordbrukskassorna
att i någon mån försvåras och på samma gång kontrollen av
jordbrukskassorna från centralkassornas sida att fördyras, a andra sidan
må emellertid erinras, att i ett så glest befolkat land som vårt stora
svårigheter måste möta för en centralkassa att inom ett jämförelsevis
litet område vinna den anslutning av jordbrukskassor, som erfordras för
att omsättningen utan allt för stor marginal mellan in- och utlåningsräntan
skall kunna bära omkostnaderna för förvaltningen. Sörjes det
för, att åt verksamhetsområdena icke gives allt för oförmånlig form
och bibehålies länsindelningen såsom utgångspunkt för nämnda områ -

37

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 415.

dens bestämmande, synes det icke möta större betänkligheter att fastslå
det högsta antalet län en centralkassas verksamhetsområde får omfatta
till sex i stället för tre. Genom en dylik förändring torde utsikt
vara öppnad för, att det icke skall dröja allt för länge, innan centralkassa
finnes bildad för varje län, och sålunda en var jordbrukskassa
skall kunna vinna anslutning till eu centralkassa. Skulle det sedan visa
sig, att ett eller annat centralkasseområde tilltagits för stort, möter ju
intet hinder för en lämplig omreglering.

Övriga förslag till ändring i de för centralkassor gällande bestämmelserna
samla sig kring önskemålet att få till stånd en utveckling av
deras verksamhet till att avse kreditgivning åt ej blott jordbrukskassor
utan även övriga kooperativa sammanslutningar inom jordbruket. Såsom
redan framhållits, var man vid utarbetandet av nämnda bestämmelser
fullt medveten om de fördelar i avseende å rörelsens utveckling, som
skulle vinnas genom de möjligheter till omsättningens snabbare upparbetande,
en dylik anordning skulle medföra, och genom den ökade
bärighet, som sålunda skulle kunna ernås. De förhållanden, som sedermera
uppstått, hava gjort det ännu betydelsefullare att kunna på detta
sätt utvidga verksamheten på samma gång som det minskade lånebehovet
och den ökade tillgången på kontanta medel bland jordbrukarna
undanröjt ett av de allvarligaste hindren mot en dylik utvidgning av
verksamheten. Å andra sidan kvarstår emellertid det andra hindret
däremot, det, som ligger i den organisationsform, som här i landet företrädesvis
valts för de ifrågavarande sammanslutningaima. Dessa utgöras
fortfarande till största delen av ekonomiska föreningar utan personlig
ansvarighet. Att, inpassa dylika föreningar i ett system, som allt ifrån
grunden är uppbyggt på den personliga ansvarigheten, stöter givetvis
på oövervinneliga svårigheter. Visserligen hava nämnda föreningar i
stor utsträckning sökt ersätta den personliga ansvarigheten med särskilda
ansvarsförbindelser av medlemmarna, men dessa ansvarsförbindelser,
vilka i motsats till den personliga ansvarigheten kunna preskriberas
även under tiden för respektive föreningars bestånd, kunna givetvis
icke lämna samma fasta grund för organisationen som den sistnämnda.
Att åter medgiva kreditgivning åt dylika föreningar utan att
på samma gång låta dem omfattas av jordbrukskasseorganisationen,
synes mig ej heller tilltalande. En sådan anordning skulle uppenbarligen
innebära ett minst lika avgjort brytande med det en gång antagna
systemet, som att låta föreningar utan personlig ansvarighet ingå som
medlemmar i centralkassorna. Det förslag i förstnämnda hänseende,
som framställts av inspektören för Mälarprovinsernas centralkassa, eller

38

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 415.

att det skulle beredas möjlighet för jordbrukskassornas medlemmar att
på allmänna sammanträden besluta att avstå en del av sin lånerätt i
centralkassan till förmån för sådana föreningar, som de, om vilka det
här är fråga, lider enligt mitt förmenande av den väsentliga svagheten,
att det tager allt för ringa hänsyn till eventuella minoriteters inom jordbrukskassorna
rätt.

Vore ej behovet av att kunna genom en utvidgning av verksamhetsfältet
bereda rörelsen ökade utvecklingsmöjligheter så stort som
det är, skulle också nyssberörda svårigheter för mig utgjort tillräckligt
skäl att avråda varje försök i den ifrågasatta riktningen. Såsom förhållandena
nu gestaltat sig, anser jag mig emellertid ej kunna tillråda
intagandet av en rent negativ ståndpunkt i frågan. Vad som utan att
uppriva det en gång antagna systemet kan göras för att bereda möjlighet
för centralkassorna att utsträcka sin verksamhet till att omfatta
kreditgivning även åt andra jordbrukarföreningar än jordbrukskassor
lärer också böra göras.

Jag anser alltså, att det genom särskilda bestämmelser bör öppnas
möjlighet för centalkassorna att till medlemmar intaga även andra
ekonomiska föreningar än jordbrukskassor; detta dock av ovan anförda
skäl endast för så vitt de äro organiserade såsom ekonomiska föreningar
med begränsad personlig ansvarighet. Genom nämnda villkor hindras
visserligen den största delen av de redan bildade jordbrukarföreningarna
att omedelbart begagna sig av den möjlighet att ansluta sig till kassaverksamheten,
som sålunda skulle öppnas, men dels bildas alltjämt nya
dylika föreningar och jag har mig särskilt bekant, att inom intresserade
kretsar man ej är främmande för tanken att uppbygga de nya elektriska
distributionsföreningarna på den personliga ansvarighetens grund, dels
ock synas mig oövervinneliga svårigheter icke böra möta för att förening,
som önskar bliva medlem i centralkassa, ombild ar sig till en
förening med begränsad personlig ansvarighet. De formella föreskrifter,
avseende föreningar av detta slag, som nu gälla, äro ju så jämförelsevis
enkla och lätta att efterfölja, att den hittills här i landet rådande
motviljan mot användande av ifrågavarande föreningsform snart borde
kunna vara övervunnen. Vad särskilt beträffar elektriska distributionsföreningar
vill jag emellertid erinra om, att i en av Kungl. Maj:t i dag
beslutad proposition (nr 387) föreslagits inrättandet av en kraftledningslånefond,
från vilken sådana föreningars lånebehov skulle i viss utsträckning
tillgodoses.

Utöver den personliga ansvarigheten anser jag andra villkor icke
böra uppställas, för att annan ekonomisk förening än jordbrukskassa

39

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

»kall få intagas som medlem i en centralkassa för jordbrukskredit, än
att föreningens styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde
och att föreningen har till ändamål befordrandet av jordbrukets
eller någon till jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet
av genom jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter.
Särskilt låter det sig icke göra att härvidlag söka uppdraga någon skillnad
mellan större och mindre jordbruk, då ju de sammanslutningar, om
vilka här är fråga, till en stor del måste omfatta båda, om de skola
fylla sitt ändamål. Det är ju också att märka, att det härvidlag ej är
fråga om att utsträcka kreditgivningen längre än till själva föreningarna.

År villkoret om den personliga ansvarigheten fyllt, möta i stort
sett icke några hinder att inom centralkassorna likställa nu ifrågavarande
föreningar med jordbrukskassor. Endast i ett par hänseenden erfordras
beträffande de förra särskilda föreskrifter.

Sålunda måste bestämmelser meddelas angående dylika föreningars
lånerätt. Denna är nämligen, såvitt angår jordbrukskassor, i viss mån
satt i relation till den lånerätt, dessas medlemmar äga i desamma. Då
medlemmarna i de föreningar, om vilka nu är fråga, icke äga någon
lånerätt, kan givetvis nämnda grund för lånerättens begränsning i centralkassan
icke vinna tillämpning. I övrigt synas emellertid samma
grunder böra följas som i fråga om beräknandet av jordbrukskassornas
lånerätt och. således dels ekonomisk förenings lånerätt böra göras i viss
mån beroende av det antal insatser, med vilka den ingått i centralkassan,
dels ock böra tillses, att förenings sammanlagda lånerätt ej må
överstiga två tredjedelar av det sammanlagda belopp, intill vilket föreningens
medlemmar i sin ordning äro ansvariga för dess förbindelser.
Detta vinnes genom en föreskrift, att ifrågavarande föreningars lånerätt
icke må för varje förening sättas högre än till halva det belopp, varmed
den ekonomiska föreningen ansvarar för centralkassans förbindelser,
ökat med en tredjedel av det belopp, varmed föreningens medlemmar i
sin ordning äro ansvariga för dess förbindelser.

Då intet hindrar, att medlemmarna i en ekonomisk förening av
det slag, varom nu är fråga, tillika äro medlemmar i en till centralkassan
ansluten jordbrukskassa, kan man icke beräkna, att kreditunderlaget
för centralkassaus förbindelser ökas med hela det belopp, med vilket
föreningens medlemmar äro ansvariga för dess förbindelser. För att i
någon mån motverka den svaghet, som ligger däri, att av nämnda skäl
en dubbelansvarighet kan uppkomma, har jag ansett det böra stadgas,
att, oavsett det belopp, vartill en dylik förenings lånerätt kan uppgå,
åt sådan förening icke må, utan att särskild fullgod säkerhet ställes,

40

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 415.

genom centralkassan beredas lån till högre belopp, än som motsvarar
en tjugondei av samtliga medlemmars i centralkassan sammanlagda
lån erätt.

Givetvis är det av synnerlig vikt, att icke genom kreditgivningen
åt andra föreningar än jordbrukskassor centralkassans tillgångar fastlåsas
på ett sätt, som hindrar densamma att fylla sitt egentliga ändamål
att bereda driftkredit å själva jordbruket. Detta önskemål synes kunna
vinnas genom en föreskrift, att i låneförbindelse, som utfärdas av ekonomisk
förening, som här avses, alltid skall finnas intagen bestämmelse,
att lånet må av centralkassans styrelse uppsägas till inbetalning viss
tid, ej överstigande sex månader efter uppsägningen, därest styrelsen
finner sådant erforderligt, för att centralkassan skall kunna nöjaktigt
tillgodose de till densamma anslutna jordbrukskassornas lånebehov.

I övrigt böra, på sätt förut antytts, de ifrågavarande föreningarna
vara i allo likställda med jordbrukskassorna såväl i fråga om rättigheter
som beträffande skyldigheter.

Som nämnt erfordras enligt gällande bestämmelser en viss anslutning
av jordbrukskassor för att en centralkassa skall kunna vinna godkännande
från det allmännas sida. Ävenledes kan godkännandet återkallas,
om antalet anslutna jordbrukskassor nedgår under det föreskrivna.
Dessa bestämmelser böra av lätt förklarliga skäl fortfarande bibehålla
sin giltighet.

Dels till undvikande av allt för stora formella ändringar i kungörelsen
den 18 juni 1915 angående godkännande från det allmännas
sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit och dels för större överskådlighets
skull lära de bestämmelser, som enligt det förut anförda
skulle komma att meddelas angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit
att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor,
böra sammanföras i en särskild författning.

Slutligen bör erinras om vikten av, att de nya bestämmelser, som
enligt vad ovan anförts skulle komma att gälla för jordbrukskassor och
centralkassor för jordbrukskredit, få träda i tillämpning snarast möjligt.

I överensstämmelse med de gruuder, för vilka jag nu redogjort,
har jag låtit inom departementet utarbeta förslag till:

1) kungörelse om ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen den
18 juni 1915 angående godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor; 2)

kungörelse om ändrad lydelse av §§ 4, 20 och 24 i kungörelsen
den 18 juni 1915 angående godkännande från det allmännas sida av vissa
centralkassor för jordbrukskredit; samt

41

Kungl. Maj.-ts nåd. proposition Nr 415.

3) kungörelse angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att
till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.

Sedan departementschefen uppläst förenämnda förslag, erinrade
han, att de författningar, om vilkas ändrande nn vore fråga, före deras
utfärdande varit framlagda för riksdagen till granskning, samt hemställde,
att enahanda förfarande måtte iakitagas jämväl beträffande nu
omförmälda förslag, och att desamma för sådant ändamål måtte få såsom
bilagor fogas vid detta protokoll.

Härefter anförde departementschefen vidare:

Den återstående gruppen av ändringsförslag avse dels förenämnda
reglemente angående förvaltningen av pensionsfonden samt dels gällande
bestämmelser angående understöd av statsmedel åt föreningar för beredande
av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk.

Vad nämnda reglemente angår innehåller det, som nämnt, medgivande,
att den d< 1 av fondens medel, som ej erfordras för bestridande
av dess utgifter, må redovisas i, bland annat, skuldförbindelser, utfärdade
av central kassor för jordbrukskredit, vilka i enlighet med bestämmelser,
som Konungen meddelar, vunnit godkännande från det allmännas sida.
Det utgjorde under förarbetena till 1915 års propositioner alltid en förutsättning,
att härutöver foridens förvaltare skulle vara obunden av
vidare föreskrifter i ämnet, och att det skulle bero på prövning i varje
särskilt fall, såväl om och till vad belopp som mot vilken ränta lån
skulle kunna erhållas. Att nu, på sätt ifrågasatts, binda fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden genom uttryckliga bestämmelser i olika
hänseenden lärer icke vara vare sig påkallat av vad som hittills förekommit
ifråga om långivning från fonden till centralkassorna eller överhuvudtaget
tillrådligt. Jag tinner mig alltså icke kunna biträda de härom
väckta förslagen.

Beträffande bestämmelserna angående statsbidrag åt föreningar för
beredande av driltkredit åt idkare av mindre jordbruk gå de framställda
ändringsförslagen ut på dels högre bidrag åt centralkassorna samt dels
vissa lättnader i formalif terna vid ansökningar om bidrag.

Vad angår statsbidragens storlek kan det ifrågasättas, om desamma
icke redan under de förhållanden, som rådde vid deras fastställande,
voro väl små. ''bill följd av penningvärdets fall och de svårigheter,
som hittills mött att under nu rådande förhållanden upparbeta centralkassornas
rörelse till någon större omfattning, hava bidragen blivit alldeles
otillräckliga för det med dem avsedda ändamålet att lämna centralBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 874 käft. (Nr 415.) fi

42 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

kassornas det stöd, de behöva för att övervinna den första tidens svårigheter.
Särskilt är att märka, att, i den mån rörelsen för att vinna den
omsättning, som är erforderlig, för att kassorna skola kunna beräknas
en gång skola bära sig, måste utsträckas över områdena för ett flertal
län, såväl organisations- som förvaltningskostnaderna måste väsentligen
ökas. Främst gäller detta den del av organisationskostnaderna, som
belöper å det förberedande upplysningsarbetet, och sådana förvaltningskostnader
som kostnaderna för centralföreningarnas övervakande^ och
rådgivande verksamhet. Samtliga dessa kostnader växa ju med avståndet
från den plats, där centralkassans styrelse har sitt säte och medföra icke
motsvarande ökning i inkomsterna, förr än i varje ort ett större antal
jordbrukskassor hunnit uppstå och ansluta sig till vederbörande centralkassa.

Fn höjning i bidragen synes mig alltså erforderlig. Vad organisationsbidragen
angår, lärer denna höjning kunna inskränkas till medgivande
av särskilda tilläggsbidrag för varje län utöver ett, varav
eentralkassas verksamhetsområde består. I fråga om storleken av dessa
tilläggsbidrag anser jag desamma böra bestämmas till 1,000 kronor för
det första länet och 500 kronor för vart och ett av övriga län. Förvaltningsbidragen
åter torde böra undergå förhöjning saväl genom ökningav
själva grundbidragen som medelst årliga tilläggsbidrag, motsvarande
dem till organisationsbidragen. Med hänsyn till penningvärdets sjunkande
synes mig en fördubbling av grundbidragen icke vara oskälig.
De årliga beloppen av tilläggsbidragen torde böra fastställas till samma
belopp som de föreslagna tilläggsbidragen till organisationsbidragen.

Efter den höjning av de årliga förvaltningsbidragen, som sålunda
ifrågasatts, lärer något sådant särskilt understöd åt Mälarprovinsernas
centralkassa, som det, varom nämnda kassa gjort framställning, icke
böra ifrågakomma, dag hemställer alltså, att denna framställning måtte
lämnas utan vidare aveende.

Åven må erinras, att genomförandet av de av mig nu föreslagna
ändringarna icke torde böra medföra någon väsentlig förhöjning i statsverkets
utgifter för ändamålet. Till följd av den föreslagna utvidgningen av
maximum för centralkassornas verksamhetsområden till ända till sex län
lärer nämligen höjningen i det till varje centralkassa utgående bidraget
i stort sett komma att uppvägas genom minskning i antalet bidragkrävande
kassor överhuvudtaget.

Vad slutligen angår de önskningar, som framkommit om förenklingar
i formerna för ansökningar om statsbidrag, gå nämnda önskemål
ut på befrielse från skyldigheten att ingiva vissa handlingar. Beträf -

48

Kungl. Maj;ts nåd. proposition Nr 415.

laude sådana handlingar, som antingen, såsom föreningens stadgar, redan
förut böra finnas tillgängliga hos Kungl. Maj:ts befallningshavande,
eller vilka, såsom bevisen om registrering och om godkännande från det
allmännas sida, icke innehålla upplysningar om andra förhållanden än
sådana, som redan äro kända för Kungl. Maj:ts befallningshavande,
finner jag icke något hinder möta för att medgiva den sökta befrielsen.
Däremot anser jag det fortfarande böra åligga vederbörande kassor att
ingiva de övriga handlingar, som avses med de gjorda framställningarna,
nämligen avskrifter av förvaltnings- och revisionsberättelserna samt protokoll
angående ansvarsfrihet för styrelsen. Dessa handlingar kunna
nämligen icke undvaras, om Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövningskall
kunna göras fullt saklig och självständig.

På grund av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Kungl.
Maj:t täcktes genom proposition föreslå riksdagen att besluta, att mom.
2 och 5 i gällande bestämmelser angående understöd av statsmedel åt
föreningar för beredande av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk
skola från och med den 1 januari 1919 erhålla följande ändrade lydelse:

Mom. 2. Ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för ett
eller flera län av jordbrukskassor, (centralkassa för jordbrukskredit) kan,
sedan den i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl. Maj:t meddelar,
vunnit godkännande från det allmännas sida, av statsmedel erhålla bidrag
utan återbetalningsskyldighet dels till organisationskostnader med

2,000 kronor jämte ett tillägg för varje län utöver ett, varav centralkassans
verksamhetsområde består, av 1,000 kronor för ett län och 500
kronor för varje ytterligare län samt dels till de årliga förvaltningskostnaderna
med 4,000 kronor under vart av de två första åren näst
efter det, då godkännandet givits, med 2,000 kronor under vart av de
följande fyra åren och med 1,000 kronor under vart av ytterligare fyra
år, med tillägg för varje län utöver ett, varav centralkassans verksamhetsområde
består, av 1,000 kronor om året för ett län och 500 kronor
om året för varje ytterligare län.

Mom 5. Fråga om erhållande av bidrag, som ovan sägs, handlägges
av Kung!. Maj:ts befallningshavande i det län, där vederbörande
kassas styrelse har sitt säte.

Ansökan om förvaltningsbidrag skall vara åtföljd av:

dels styrkta avskrifter av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen
för näst föregående år samt protokoll angående ansvarsfrihet
för samma år för styrelsen,

dels ock, där ansökningen göres av jordbrukskassa, en av dess
styrelse på heder och samvete bestyrkt uppgift angående det antal

44

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr ilo.

medlemmar, kassan under sin verksamhetstid närmast föregående år
städse haft, jämte särskilt yttrande över ansökningen antingen av det
ombud, som, efter ty ovan sägs, må vara förordnat att öva tillsyn över
kassans verksamhet, eller av styrelsen för vederbörande centralkassa,
därest jordbrukskassan är ansluten till en sådan,

samt, där ansökningen göres av centralkassa för jordbrukskredit,
yttrande över ausökningen av det ombud, som, efter ty ovan sägs, skall
förordnas för tillsyn över kassans verksamhet.

Efter prövning av ansökningshandlingarna äger Kungl. Maj:ts befallningshavande
att av det för ändamålet anvisade statsanslaget utanordna
det kassan, enligt vad ovan sägs, tillkommande bidraget.

Till vad departementschefen sålunda hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade
Hans Maj:t Konungen lämna bifall och förordnade,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga . . .
vid detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Hugo Nordlander.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

45

Bilaga /.

Förslag

till

Kungörelse om Undrad lydelse i vissa delar av kungörelsen den 18 juni
1915 angående godkännande från det allmännas sida av vissa

jordbrukskassor.

Härigenom förordnas att §§ 3, 7, 8, 9, 14, 15, 17 och 29 i kungörelsen
den 18 juni 1915 angående godkännande från det allmännas
sida av vissa jordbrukskassor skola från och med den 1 juli 1918
erhålla följande ändrade lydelse.

§ 3.

Kassans stadgar skola innehålla bestämmelser uti de i §§ 4—21
samt § 29 andra stycket här nedan berörda ämnen; och må dessa bestämmelser
icke avvika från vad i nämnda paragrafer föreskrives.

§ 7.

Delaktighet i jordbrukskassan beräknas efter det antal hektar odlad
jord, för vilket medlem vunnit inträde i densamma.

För ägare eller brukare av jord inom kassans verksamhetsområde
må annan mark icke medtagas i beräkningen än den, han verkligen äger
eller brukar inom området; dock att, om brukningsdel sträcker sig över
gränsen för detta, delaktighet i kassan må kunna vinnas för brukningsdelen
i dess helhet. Vid beräknandet av delaktigheten för sådan medlem
må, intill ett sammanlagt antal av sextio hektar ängsmark, ströängar
icke inräknade, en hektar sådan mark beräknas som en tredjedels hektar
odlad jord och, intill ett sammanlagt antal av etthundratjugo hektar
skogs- och betesmark, eu hektar dylik mark räknas lika med en sjättedels
hektar odlad jord.

År fastighet av ägaren upplåten åt annan till brukande, må ägaren
ej vinna delaktighet för mer än hälften av fastighetens areal odlad jord
på ovannämnda sätt beräknad.

Beträffande annan medlem än i andra stycket avses, skola stadgarna
angiva det antal hektar odlad jord, för vilket sådan medlem skall
anses ingå i kassan.

46

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

I övrigt skall gälla, att ingen må kunna vinna inträde i kassan
för mer än etthundra hektar odlad jord eller för större areal, än som
motsvarar en tiondel av den sammanlagda areal, för vilken medlemskap
i kassan vunnits; att vid beräkning av den areal, för vilken delaktighet
må vinnas, område, som understiger eu hektar, räknas för eu hektar,
och att jämväl i övrigt brutet tal utjämnas till närmast högre hela tal;
att medlem icke må för samma brukningsdel vara medlem jämväl i
annan jordbrukskassa; samt att stadgarna skola innehålla bestämmelser
angående de jämkningar uti delaktigheten, som betingas därav, att medlem
må hava upphört att vara ägare eller brukare av jord, varför delaktighet
vunnits, eller att genom utträde av medlemmar den areal, för
vilken han äger delaktighet, kommit att överstiga en tiondel av den
sammanlagda areal, för vilken medlemmarna äga delaktighet i kassan.

§ 8.

Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket medlem är berättigad
att genom kassan erhålla lån, (medlems lånerätt) skall vara i stadgarna
bestämt, och må med det undantag, varom här nedan i § 29 sägs, ej
sättas högre än till tvåhundra kronor för varje hektar odlad jord, för
vilken han äger delaktighet i kassan.

§ 9-

Beträffande medlemmarnas bidragsplikt och deras ansvarighet för
kassans förbindelser skall särskilt iakttagas:

l:o) att medlems insats skall vara minst tio kronor för varje påbörjat
tiotal hektar odlad jord, varför han vunnit inträde i kassan;

2:6) att medlemmarna skola vid behov vara underkastade uttaxering
intill visst i stadgarna bestämt belopp för år räknat; samt

3:o) att medlems personliga ansvarighet icke må bestämmas lägre
än till ett belopp, motsvarande en och en halv gång hans lånerätt.

§ 14-

De ändamål, för vilka lån må kunna av kassan lämnas medlemmarna,
skola vara i stadgarna angivna och må ej vara andra än följande,
nämligen:

a) inköp av:

Do) för jordbruket nödiga eller nyttiga husdjur och maskiner;

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 415. 47

2:o) utsäde;

3:o) foder- och gödselmedel samt torvströ;

b) beredande av rörelsemedel i övrigt för jordbrukets drift under
de tider av året, då fastighetens avkastning är lägst;

c) beredande av medel för bedrivande av sådan binäring till jordbruket,
vilken lämpar sig för egendomen;

d) anläggande av vatten- eller avloppsledning eller anordning för
gödsels tillvaratagande eller för ekonomiskt utnyttjande av jordbruksegendoms
tillgångar med vad därtill hör;

e) anläggande av ängsvattning eller förbättringsarbeten å redan
befintlig sådan anläggning eller å hagmark eller annan betesmark;

f) smärre grundförbättringar samt uppförande av smärre ekonomibyggnader; g)

skogsodlingsåtgärder av mindre omfattning;

h) erläggande av insats för inträde i annan ekonomisk förening,
som avser antingen beredande av tillgång till redskap och maskiner,
som erfordras för jordbruket, eller utsäde eller foder- och gödselmedel
eller torvströ eller avelsdjur, eller ock tillgodogörande av produkter av
jordbruket eller någon dess binäring.

§ 15-

För tillgodoseende av lånebehov, som avses i § 14 under a) 2:o)
och 3:o) samt b) och c), må kassan kunna med medlem öppna kreditivräkning
eller löpande räkning till belopp, som efter prövning av föreliggande
behov finnes skäligt.

För ändamål, varom i § 14 under d), e), f) och g) förmäles, må
växelkredit icke användas.

I övrigt skall gälla, att för ett och samma ändamål växelkredit
ej må anlitas under längre tid i en följd än nio månader; att lån, som
kassan lämnar av medel, vilka den anskaffat genom upptagande av lån,
ej må utlämnas på längre återbetalningstid, än den kassan själv åtnjuter;
att, därest kassan är ansluten till centralkassa, åt samme medlem ej må
utan medgivande av centralkassans styrelse utlämnas lån till sammanlagt
belopp överstigande tio tusen kronor; samt att, därest kassan för
egen räkning mottager insättningar på sparkasseräkning, minst sex
tiondelar av de hos kassan insatta medlens sammanlagda belopp skall
redovisas i sådan kassareserv, som omförmäles i § 17 här nedan, eller
i lån å återbetalningstid, som ej överstiger ett år.

48

Kung!. Majds nåd. proposition Nr 415.

§ 17.

Utöver vad som följer av stadgandet i § 15 första stycket må
kassan icke för egen räkning driva annan inlåningsrörelse än å sparkasseräkning.
Ej heller må kassan å dylik räkning mottaga insättningar
annat än från medlemmarna eller, i den mån dessa utgöras av ekonomiska
föreningar, deras medlemmar.

Innan insatskapitalet uppgår till minst ettusen kronor, må sådan
inlåningsrörelse icke påbörjas.

Å medel, som insättas å sparkasseräkning, må icke goltgöras
ränta för högre belopp än tre tusen kronor av varje insättares tillgodohavande.

Ej må kassan ikläda sig skyldighet att återbetala på sparkasseräkning
insatta medel annorledes än viss tid efter uppsägning; styrelsen
dock lämnat öppet att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i
särskilda fall medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens
utgång.

Jordbrukskassa, som för egen räkning driver inlåningsrörelse, vare
skyldig att i tillgångar, bestående av statens, allmänna hypoteksbankens,
konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller kommuners obligationer
eller fordran hos bankinrättning, för vilken Kungl. Maj:t fastställt reglemente,
eller hos godkänd centralkassa för jordbrukskredit, till vilken
kassan är ansluten, redovisa kassareserv, som tillsammans med den
inneliggande kassan motsvarar minst en tiondedel av insättarnas behållning.
Pantsatt tillgång, som nu sagts, må härvid icke tagas i beräkning;
dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som ej av
kassan till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp, som kassan
enligt avtalet äger ytterligare utbekomma.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det
kan ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.

§ 29-

Till jordbruk hänföras i denna kungörelse även trädgårdsskötsel
och annan därmed jämförlig verksamhet, som avser frambringande av
kulturväxter.

För jord, som brukas på sätt, varom i denna paragraf är fråga,
må lånerätten kunna förhöjas till fyrahundra kronor för varje hektar,
dock, där jordbrukskassan är ansluten till centralkassa, endast efter samtycke
av dennas styrelse och på de villkor ifråga om säkerhet, som
nämnda styrelse bestämmer.

Kanyl. Mctj:ts nåd. proposition Nr 415.

49

Bilaga II.

Förslag

till

Kungörelse om ändrad lydelse av §§ 4, 20 och 24 i kungörelsen den
18 juni 1915 angående godkännande från det allmännas sida av vissa
centralkassor för jordbrukskredit.

Härigenom förordnas att §§ 4, 20 och 24 i kungörelsen den 18
juni 1915 angående godkännande från det allmännas sida av vissa
centralkassor för jordbrukskredit skola från och med den 1 juli 1918
erhålla följande ändrade lydelse:

§ 4.

Centralkassans verksamhetsområde skall vara sammanhängande
och skilt från andra centralkassors. Det skall sammanfalla med gällande
länsindelning och må ej omfatta mer än högst sex län.

§ 20.

Centralkassa må ej vinna godkännande från det allmännas sida
med mindre till densamma äro anslutna minst tio jordbrukskassor och
den har ett tecknat sammanlagt insatskapital av minst sex tusen kronor.

År centralkassas verksamhetsområde avsett att omfatta mer än ett
län, må godkännande ej lämnas med mindre nämnda område finnes
vara lämpligen bestämt. Vid prövningen härav skall särskild hänsyn
tagas därtill, att styrelsen må utan större svårigheter eller oskäliga kostnader
kunna övervaka de anslutna jordbrukskassornas verksamhet. Ej
heller må godkännandet lämnas, där från något av länen icke så stort
antal jordbrukskassor som tio anslutit sig till centralkassan, såvida icke
godkännandet tillstyrkts av detta läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

§ 24.

Godkänd centralkassa må ej idka annan rörelse än penningrörelse
eller bereda lån åt andra än sina medlemmar.

Bihang till riksdagens protokoll, HUS. 1 samt. 374 höft. (Nr 415.)

7

50

Ktmgl. Maj ds nåd. proposition Nr 415.

Bilaga III.

Förslag

till

Kungörelse angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till
medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.

Med ändring av vad kungörelsen den 18 juni 1915 angående godkännande
från det allmännas sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit
innehåller häremot stridande förordnas, som följer:

§ I Godkännande

från det allmännas sida må ej vägras centralkassa
för jordbrukskredit av anledning att enligt dess stadgar till medlemmar
i densamma må kunna intagas andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor,
därest i stadgarna finnas intagna bestämmelser i överensstämmelse
med vad här nedan i §§ 2—6 stadgas.

Ej heller må, där nyssnämnda villkor iakttagits, godkännande
vägras å sådan ändring i stadgarna för redan godkänd centralkassa, att
till medlemmar i densamma må kunna intagas andra ekonomiska föreningar
än jordbrukskassor.

§ 2.

Till medlem i centralkassan må ej intagas annan ekonomisk förening
än sådan, vilkens styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,
ej heller annan förening än sådan, vars medlemmar äro
personligen ansvariga för dess förbindelser och som har till ändamål
befordrandet av jordbrukets eller någon till jordbruket hörande binärings
utveckling eller tillgodogörandet av genom jordbruket med tillhörande
binäringar vunna produkter.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 415.

51

§ 3.

Det högsta belopp, intill vilket annan ansluten ekonomisk förening
än jordbrukskassa skall vara berättigad att genom centralkassan erhålla
lån (ekonomisk förenings lånerätt) skall vara i stadgarna bestämt och
må ej sättas högre än till halva det belopp, varmed den ekonomiska
föreningen ansvarar för centralkassans förbindelser, ökat med en tredjedel
av det belopp, varmed föreningens medlemmar i sin ordning äro
ansvariga för dess förbindelser.

§ 4.

Åt ekonomisk förening, som i § 3 avses, må, oavsett till vilket belopp
dess lånerätt uppgår, icke, utan att särskild fullgod säkerhet ställes,
genom centralkassan beredas lån till högre belopp, än som motsvarar
en tjugondei av samtliga medlemmars i centralkassan sammanlagda
lånerätt.

§ 5.

I låneforbindelse, vilken utfärdas av ekonomisk förening, som i
§ 3 avses, skall alltid finnas intagen bestämmelse, att lånet må av centralkassans
styrelse uppsägas till inbetalning viss tid, ej överstigande
sex . månader efter uppsägningen, därest styrelsen finner sådant erforderligt
för att centralkassan skall kunna nöjaktigt tillgodose de till densamma
anslutna jordbrukskassornas lånebehov.

§ 6.

1 allt, varom ej i enlighet, med ovan meddelade bestämmelser särskilt
stadgats, skall ekonomisk förening, som i § 3 avses, vara såväl i
fråga om rättigheter som beträffande skyldigheter likställd med till centralkassan
anslutna jordbrukskassor.

§ 7,

Genom vad härovan stadgats göres ej ändring uti vad i g 20 av
ovannämnda kungörelse deti 18 juni 1915 föreskrives ifråga om det minsta

52 Kungl. Maj:is nåd. proposition Nr 415.

antal jordbrukskassor, som skola hava anslutit sig till centralkassa, för
att denna må vinna godkännande från det allmännas sida, eller uti stadgandet
i § 28 av samma kungörelse därom, att åt centralkassa lämnat
godkännande kan återkallas, om antalet anslutna jordbrukskassor nedgåi
under tio och bristen ej inom viss tid fylles.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1918.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.