Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

1

Nr 395.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 20 § i förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
samt avdelning 4:o) i de vid samma förordning fogade
särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen m. m.;
given Stockholms slott den 3 maj 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade

l:o) förslag till förordning om ändrad lydelse av 20 § i förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt samt
avdelning 4:o) i de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen; och

2:o) förslag till förordning om ändring i viss del av det vid förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering fogade formulär nr 1 A.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 355 höft. (Nr 395.)

1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 20 § i förordningen den 28 oktober 1910
om inkomst- och förmögenhetsskatt samt avdelning 4:o) i de vid samma
förordning fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Härigenom förordnas, att 20 § i förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt samt avdelning 4:o) i de vid
samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen
skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:

20 §.

Inkomstskatt — — — — o: 85.

Till kapital, varom nn är fråga, hänföres, med de inskränkningar
nedan sägs, dels bolagets aktie- eller lottkapital, upptaget till det belopp,
som angivits i ingående balansräkningen för nästföregående år, eller,
om aktie- eller lottkapitalet samma år undergått förändring, till medelstorleken
därav under nämnda år, dels ock bolagets reservfond, beräknad
enligt enahanda grunder.

I den mån aktie- eller lottkapital icke blivit före den 1 januari
1915 hos vederbörande myndighet inregistrerat eller anmält såsom inbetalt,
må till detsamma ej räknas mera än vad som motsvarar verkligt,
av delägarna gjort tillskott.

Ej heller må reservfonden upptagas till mera än femtio procent
av det belopp, vartill bolagets aktie- eller lottkapital enligt ovan angivna
bestämmelser skall beräknas; dock att i varje fall reservfonden må upptagas
till det belopp, vartill densamma må hava uppgått den 1 januari
1915, ökat med vad som sedermera blivit lagt till densamma av vid
aktieteckning influtna medel.

Kungl. Maj.-ts nåd. proposition Nr 395.

3

4:o) Inkomst från bolag m. ni.

Såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag eller solidariskt
bankbolag upptages dels det belopp, som under bolags bestånd delägare
nästföregående år uppburit eller ägt uppbära i utdelning från bolaget,
utan hänsyn till vilka bolagets tillgångar, som använts till utdelningen,
dels ock vad som vid bolags upplösning tillskiftats delägare näst föregående
år utöver den å honom belöpande andel i de bolagets tillgångar,
till vilka enligt 20 § hänsyn skall tagas vid beräknande av taxerad
inkomsts förhållande till bolags kapital. Har aktie eller banklott under
nästföregående år bytt ägare, upptages sådan utdelning, varom först
sägs, såsom inkomst för .den, som varit ägare av den till aktien eller
banklotten hörande kupongen vid den tidpunkt, då utdelningen blev
tillgänglig för lyftning. Under inkomst, varom här är fråga, hänföres
jämväl utdelning till kommanditlottägare i solidariskt bankbolag.

Delägare---— förvärvade vinst.

Denna förordning skall vinna tillämpning, i vad den avser ändring
av 20 § från och med den 1 januari 1919 och i vad den avser ändring
i avdelning 4:o) i särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen från
och med den 1 januari 1920; dock att, då fråga uppstår om efterbeskattning
för år före år 1919, beträffande eftertaxeringen skola tillämpas
de bestämmelser, som gällde för det år, eftertaxeringen avser.

4

Kunyl. Maj ds nåd. proposition Nr 395.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av det vid förordningen den 28 oktober 1910
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering fogade formulär nr 1 A.

Härmed förordnas, att det vid förordning-en den 28 oktober 1910
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering fogade formulär
nr 1 A, sådant detsamma lyder enligt förordning den 24 oktober 1913,
skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:

Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.

31. Till kapital räknas, med nedan aogivna inskränkningar, aktieeller
lottkapital samt reservfond; och skola bägge upptagas till belopp,
som angivits i ingående balansräkningen, där de ej under året undergått
förändring. I sådant tall bör upplysning lämnas, efter vilka grunder
medelstorleken av kapitalet beräknats.

I den mån aktie- eller lottkapitalet icke blivit före den 1 januari
1915 hos vederbörande myndighet inregistrerat eller anmält såsom inbetalt,
ma till detsamma ej räknas mera än vad som motsvarar verkligt,
av delägarna gjort tillskott.

Ej heller må reservfonden upptagas till mera än femtio procent
av det belopp, vartill bolagets aktie- eller lottkapital enligt ovan angivna
bestämmelser skall beräknas; dock att i varje fall reservfonden
må upptagas till det belopp, vartill densamma må hava uppgått den 1
januari 1915, ökat med vad som sedermera lagts till densamma av vid
aktieteckning influtna medel.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 395.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 maj
1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EDEN,

Hans excellens herr ministern fö''- utrikes ärendena HELLNER,
Statsråden: PETERSSON,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anlörde härefter:

Enligt 7 § 2:o b) i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
av den 28 oktober 1910 skall såsom inkomst av kapital beskattas ordningen om
utdelning å aktier i inländska aktiebolag eller å lotter i solidariska inkomst-^och^
bankbolag, medan enligt 20 § i samma förordning dylikt bolag skall Jatt
för hela sin inkomst erlägga inkomstskatt, oavsett huruvida utdelningav
inkomsten ägt rum eller ep

Med de nu angivna bestämmelserna bär icke åstadkommits eu
konsekvent genomförd beskattning av aktiebolags vinst. (Då här nedan
för korthetens skull endast talas om aktiebolag, aktiebrev och aktieägare,
underförstås likväl, att detsamma gäller om solidariska bankbolag
samt lottbrev och lottägare i sådana bolag.) Den del av vinsten,
som utdelas, göres nämligen, såsom av det anförda framgår, principiellt
till föremål för en dubbel beskattning, under det att återstoden av

6

Äldre bestämmelser.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 895.

vinsten beskattas allenast såsom en bolagets inkomst. Därest aktieägarna
besluta utdelning av ett bolags hela vinst, bliva de alltså tyngre
beskattade, än om vinsten fonderas inom bolaget och där göres räntebärande.
Allenast för ett särskilt fall bliver den inom bolaget fonderade
vinsten på sätt och vis beskattad jämväl hos aktieägaren. Därest en
aktie går i handel, skall nämligen därvid uppkommen vinst under viss
förutsättning beskattas såsom inkomst av arbete. Till den del eu fondering
av bolagets vinst föranlett förhöjningen av aktiens värde, kan
således sägas, att en beskattning äger rum jämväl hos aktieägaren av
den fonderade vinsten. Emellertid är det tydligt, att de delar av bolagens
årsvinster, som icke utdelas, i regel icke på detta sätt bliva föremål för
beskattning.

Under de senaste åren med de för företag inom skilda branscher ofta
synnerligen stora vinsterna har nu antydda fondering av vinstmedel inom
bolagen tagit en omfattning, som dragit till sig allmän uppmärksamhet.
I synnerhet torde detta hava gällt den form av fondering, som tagit sig
uttryck i utsläppande av så kallade gratisaktier.

Då det sålunda synts mig, som om kapitalbildningen genom fondering
inom bolagen av vinstmedel vore i beskattningshänseende särskilt
gynnad, har jag låtit inom finansdepartementet verkställa en utredning
i hithörande avseende. Ett i anledning därav inom departementet upprättat
förslag till författningsändring, avseende att i viss mån beskatta
avkastningen av dylika fonderade vinstmedel hårdare än avkastningen
av det av aktieägarna tillskjutna kapitalet, har remitterats till kammarrätten,
som den 13 februari 1918 inkommit med utlåtande däröver.

Innan jag redogör för innehållet i nämnda författningsförslag och
utlåtande, vill jag emellertid lämna en kort framställning av uppkomsten
av nu gällande bestämmelser i ämnet.

En dubbel beskattning av inländska aktiebolags (och enskilda bankbolags)
vinstmedel infördes första gången genom förordningen den 21
juni 1902 om inkomstskatt, i det att enligt nämnda förordning såväl
den enskilde aktieägaren skulle beskattas för erhållen utdelning som ock
bolaget självt erlägga skatt för sin vinst. Häri gjordes emellertid den
inskränkning, att vid taxering av bolagets inkomst avdrag fick ske för
ett belopp, som motsvarade den till aktie- eller lottägarna bestämda
utdelningen, dock icke för mera än sex procent å inbetalt aktie- (eller
lott-)kapital. I detta sammanhang bör omnämnas, att enligt 1902 års
förordning skatt utgick å bolags beskattningsbara inkomst progressivt

7

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 395.

efter inkomstens storlek utan hänsyn till, huruvida denna inkomst härledde
sig från ett större eller mindre kapital.

Under år 1907 utfärdades en ny förordning om inkomstskatt, men
därvid gjordes i berörda hänseende ingen ändring i dittills gällande
bestämmelser rörande bolags beskattning.

Genom förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
vidtogs däremot beträffande priuciperna för aktiebolags
och solidariska bankbolags beskattning den ändring, att dylika bolag
skulle erlägga inkomstskatt för hela sin inkomst, samt att skatten skulle
utgå med högre procent av inkomsten, ju större denna vore i förhållande
till bolagets kapital. Enligt nämnda förordning skulle såsom
bolagets kapital i nu berörda hänseende räknas allenast det inbetalta
aktie- eller lottkapitalet; och lämnades närmare bestämmelser angående
vad som vore att anse såsom inbetalt kapital.

I sitt den 8 januari 1910 avgivna yttrande över det till grund
för 1910 års berörda förordning liggande förslaget anförde kammarrätten,
bland annat, att verkningarna av bestämmelserna rörande bolags beskattning
bleve givetvis i många fall beroende av föreskrifterna därom, vad
med bolagets kapital skulle förstås. Enligt de i sista stycket av 20 §
härom föreslagna bestämmelserna skulle annat, kapital än aktie- eller
lottkapital under inga omständigheter få i detta avseende tagas i beräkning.
Det syntes likväl icke vara med billighet överensstämmande, att
då exempelvis nya aktier i ett bolag utbjödes till teckning till pris,
överstigande nominella beloppet, samt därvid, jämlikt föreskriften i 29 §
i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895, det belopp, som inflöte utöver
de tecknade aktiernas nominella värde, lades till bolagets reservfond,
detta belopp icke skulle få inberäknas i bolagets kapital. Kammarrätten
ansåge alltså, att allt av delägarna verkligen inbetalt kapital, oberoende
därav, huruvida det nedlagts i aktie- eller lottkapitalet eller i reservfonden,
borde få i nu förevarande avseende räknas till bolagets kapital.

Då författningsförslaget sedermera anmäldes inför Kungl. Maj:t,
anförde dåvarande departementschefen med hänsyftning på det av kammarrätten
avgivna utlåtandet:

»Kammarrättens erinran därom, att vid skattläggning borde få till
inbetalt aktiekapital räknas jämväl de till reservfond lagda medel, som
motsvara överkursen å nytecknade aktier, kan ju icke frånkännas fog.
Ja, man skulle, synes det mig, icke utan skäl kunna ifrågasätta, huruvida
icke progressionen vid aktiebolags beskattning borde göras beroende
av inkomstens förhållande till sammanlagda beloppet av bolagets alla
fonder. Den statsfinansiella betydelsen av en sådan omläggning skulle

Nu gällande
bestämmelser.

8 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

emellertid icke kunna med den nu föreliggande utredningen överskådas.
Härtill kommer, att den officiella kontroll över lämnade uppgifter, som
ligger i anmälningar till aktiebolagsregistret, skulle i såväl ena som
andra hänseendet saknas.»

Vid 1910 års riksdag upptogs frågan om vad som skulle förstås
med bolags kapital i en inom riksdagen väckt motion, däri yrkades, att
riksdagen måtte besluta, att 20 § i Kungl. Maj ds berörda förslag måtte
ändras så, att till inländskt aktiebolags eller solidariskt bankbolags kapital
i paragrafens mening skulle räknas jämväl sådant bolags reservfond.

1910 års riksdag fattade sitt beslut i enlighet med det av Kungl.
Majd framlagda förslaget. Då riksdagen i skrivelse den 9 juni 1910
anmälde sitt berörda beslut, anförde riksdagen emellertid i anledning av
motionen:

»Det i motionen framställda förslaget har synts riksdagen beaktansvärt.
Därest förefintligheten av eu reservfond och dennas tillväxt för
vederbörande bolag skulle komma att medföra lindring i skattskyldigheten,
torde detta kunna förväntas i sin mån bidraga till uppläggandet
av reservfonder i större utsträckning än till det lagstadgade minimibeloppet.
Ehuru en sådan utveckling, varigenom ökad soliditet för
bolagen skulle vinnas, måste anses önskvärd, har likväl riksdagen med
hänsyn till den av departementschefen anmärkta svårigheten att beräkna
verkningarna i statsfinansiellt avseende av en omläggning i den i motionen
angivna riktningen av bestämmelserna om. beräkningen av bolagets
kapital, funnit sig icke kunna bifalla motionen. Då det emellertid synts
riksdagen angeläget, att undersökning anställes rörande möjligheterna
för det ifrågavarande önskemålets förverkligande, har riksdagen, som
förutsätter, att någon minskning av den skattesumma, som enligt förslaget
är avsedd att uttagas från samtliga bolag inom landet, icke bör
ifrågakomma, och att fördelningen av skattskyldigheten mellan bolagen
sinsemellan avväges enligt rättvisa grunder, ansett sig böra hos Eders
Kungl. Maj:t anhålla om utredning, på vad sätt den i motionen föreslagna
ändringen i fråga om beräkningen av bolags kapital lämpligen
må kunna genomföras, samt om framläggande för riksdagen av det
förslag i ämnet, vartill utredningen må kunna föranleda.»

T anledning av berörda riksdagsskrivelse framlade Kungl. Maj:t
för 1911 års riksdag förslag till ändrade bestämmelser rörande aktiebolags
beskattning. Enligt detta förslag, som av riksdagen antogs,
skall vid den för skatteprogressionens bestämmande erforderliga beräkningen
av förhållandet mellan bolags vinst och bolags kapital till det

9

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

sistnämnda räknas aktie- eller lottkapital samt reservfond, oavsett huru
nämnda kapital och fond bildats. Förslaget innebar emellertid vidare
sådan jämkning i skatteskalan, att den föreslagna ändringen ej skulle
verka minskning av inkomstskattens totalbelopp.

Till motivering av nämnda förslag anförde dåvarande departementschefen
till statsrådsprotokollet, bland annat:

»Det är uppenbart, att då man för beskattningsändamål skall ställa
inkomst eller vinst hos ett bolag i förhållande till ett visst kapital, till
detta kapital bör räknas bolagsmännens hela behållna förmögenhet i
bolaget. Bolagets inkomst utgör avkastningen å allt det delägarna tillhöriga,
i bolarget nedlagda kapitalet. Principiellt sett bör alltså skatteprogressionen
följa inkomstens förhållande till bolagets samlade förmögenhet,
således till sammanlagda beloppet av bolagets samtliga fonder.

Enligt den hittills följda och även i gällande förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt tillämpade ordning tages emellertid vid skatteberäkningen
— om man frånser en del äldre bolag — icke hänsyn
annat än till det verkligen inbetalda aktie- eller lottkapitalet. Om de
under bolagets verksamhet intjänade och fonderade medlen överföras till
aktiekapitalet eller grundfonden, lämnas denna ökning av aktiekapitalet
eller grundfonden ur räkningen vid beskattningen. Ännu mindre kan
hänsyn tagas till bolagets såsom reservfond fonderade tillgångar.

En sådan begränsning av det bolagets kapital, i förhållande till
vilket skatteprocenten skall beräknas, är, såsom jag redan framhållit,
mindre rationell och därjämte eller rättare sagt just på grund därav i
saknad av den effektivitet, utan vilken en rättvis och jämlik beskattning
icke kan ernås. I sådant avseende må allenast framhållas, hurusom, då
ett bolag med ringa inbetalt aktiekapital men med stora fonderade tillgångar
av en eller annan anledning undergår ombildning, det nybildade
bolaget, där större delen av tillgångarna, för övrigt till fromma för
bolagets konsolidering, upptages såsom aktiekapital, kommer i tillfälle
att vid skatteberäkningen få tillgodoräkna sig större delen av det äldre
bolagets egna fonder såsom inbetalt kapital. Därjämte kan jag icke
underlåta att ytterligare framhålla den oegentlighet i nuvarande ordning,
som gör sig gällande vid emission av aktier och banklotter till överkurs.
Såsom kammarrätten i sitt förutnämnda utlåtande över förslaget till
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt påpekat, kan, ehuru vid
emission av nya aktier och banklotter aktie- och lottägarna ofta nog
betala den nya aktien och lotten med ett belopp, betydligt överstigande
nominella värdet, ändock icke den gjorda överbetalningen i någon som
Bihang till riksdagens protokoll 1918. I samt. 355 höft. (Nr 395.) 2

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

helst mån i skatteavseende räknas såsom inbetalt kapital. Enligt lag
skall nämligen överbetalningen läggas till reservfonden.

Dessa och andra med nuvarande skattebestämmelser förenade olägenheter
och oegentligheter skulle i stort sett undanröjas, om man uppbyggde
en ändring i fråga om bolagsbeskattningen å den av riksdagen
i dess framställning angivna grunden. Denna framställning måste nämligen,
såsom ock ”framgår av den motion, som legat till grund för framställningen,
anses utgå från den förutsättningen, att till det slags kapital,
varom här är fråga, bör vara hänförligt ej blott allt vad delägaren i
en eller annan form tillskjutit, utan även medel, som av bolaget i verksamheten
intjänats. Under sådana förhållanden kan man uppenbarligen
icke göra någon åtskillnad mellan medel, som lagts till reservfond, och
sådana, vilka överförts till aktiekapital eller grundfond. Finge i anslutning
härtill utom det av delägarna inbetalda kapitalet även de bolagets
intjänade medel, som lades till reservfond eller till aktiekapital eller
grundfond, tagas i betraktande vid skatteberäkningen, bleve nämligen
bolagsbeskattningen ordnad på ett sådant sätt, att det närmast ankomme
på bolagen själva att sins emellan vinna full jämlikhet i beskattningsavseende.
Ty även om till kapital skulle räknas allenast aktie- och
lottkapital samt reservfond, lärer dock ett bolag i regel hava i egen
hand att avgöra, om detsamma genom dispositionsfondens överförande
till reservfonden skulle komma i samma skatteläge som ett vart annat
bolag, som med det förra vore likställt i fråga om kapitaltillgångar och
avkastningsprocent.»

Att återigen utsträcka begreppet kapital i förevarande avseende
till att omfatta även dispositions- och därmed likartade fonder syntes
departementschefen icke tillrådligt, då dessa fonder, såsom i allmänhet
under bolagets verksamhet för delägarna disponibla, kunde förväntas
bliva alltför rörliga för att lämpligen kunna läggas till grund för skatteberäkningen.

Det av Kungl. Maj:t för 1911 års riksdag framlagda förslaget
tillstyrktes av bevillningsutskottets majoritet. Sex ledamöter av utskottet
reserverade sig emellertid däremot samt anförde i nu berörda hänseende
huvudsakligen följande:

Det skulle villigt medgivas, att 1910 års riksdag, genom att
peka på lättad skattskyldighet för bolag med större reservfonder som
en uppmuntran till ökad omtanke om bolagens soliditet, själv i någon
mån hjälpt till att föra Kungl. Maj:ts utredning in på just den väg,
som propositionen fullföljde. Ett närmare inträngande i det visserligen
ingalunda lättlösta problem, som hänskjutits till Kungl. Maj:t, borde

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

dock ha fört till, att även andra, efter reservanternas, mening viktigare
synpunkter kommit till sin rätt. Först genom eu mera ingående prövning
och genom vågning av olika synpunkters relativa berättigande torde man
kunna nå ett större mått av den rättvisa i skattehänseende mellan
bolagen inbördes, som riksdagen med all rätt framhållit som ett huvudvillkor
för en mera definitiv ordning på detta område.

Reservanterna framhöllo, att då skatteprogressionen enligt förslaget
skulle börja redan vid 4 procents vinstutdelning, beskattningen
komme att, i jämförelse med vad dittills varit fallet, höjas för alla nya
bolag, som icke hunnit förvärva reservfond, liksom för sådana äldre
företag, vilka gått mindre väl och därför icke varit i tillfälle att nämnvärt
använda vinstmedel till fondbildning; i anslutning härtill anförde
reservanterna vidare: Ett sådant allt annat än tilltalande resultat bleve den
oundvikliga följden av den ensidighet, varmed Kungl. Maj:t i sin proposition
hållit sig enbart till synpunkten, att reservfonds bildande borde
uppmuntras även med skattelindring, medan Kungl. Maj:t alldeles förbigått
den viktiga sida av saken, att med stora reservfonder för ett bolag
väl också i allmänhet borde följa ökad skattekraft. Att reservanterna ville
se detta beaktat, stode alldeles icke i någon motsättning till den bärande
grundtanken i föregående årets riksdagsskrivelse. Denna syntes fastmera
ligga däri, att det funnes fog för att vid beräkning av bolagens
vinst och på denna grundad beskattning taga hänsyn icke blott, som i
dittills gällande bestämmelser, till aktiekapitalet, utan även till reservfonden.
Aven efter reservanternas mening borde en ny skattelagstiftning för
bolagen byggas på denna nya grund. Men Kungl. Maj:t hade gått att
utföra denna tanke utan att taga tillräcklig hänsyn till att de väl konsoliderade
bolagen, som befunne sig — även frånsett skiftande vinster
så att säga i god förmögenhetsställning, just därigenom hade en större
skattekraft än lika stora bolag med samma vinstprocent, men utan nämnvärda
reservfonder. Undanskjutandet av denna synpunkt hade haft till
följd, att det nu framlagda förslaget, hur nära det än kunde sägas
förment anknyta sig till riksdagens skrivelse, dock efter reservanternas
mening ingalunda fyllde denna skrivelses fordran att skapa rättvisa
mellan bolagen inbördes. Kungl. Maj:ts proposition borde därför icke
av riksdagen antagas. 1 stället syntes böra utredas, om icke för bolagens
rättvisa beskattning eu viss analogi kunde sökas med de anordningar,
varigenom, då det gällde enskilda personer, inkomstskatten
kompletterades med en förmögenhetsskatt. Självklart borde tillses, att
skatten icke lades så tyngande, att den kunde motverka den för soliditeten
önskvärda fondbildningen. Men det borde ingalunda vara omöjligt

12

lortkggande

ändrings förslag.

Kunrjl. Maj:ts nåd, proposition Nr 395.

att finna en framkomlig medelväg mellan att, så som Kungl. Maj:t gjort,
gynna de starkaste och att belasta dem så hårt, att deras uppväxt till
styrka hämmades. Man kunde dock icke helt bortse från, att ett bolagmed
störa reservfonder vore ett starkt beskattningsobjekt, vilket knappt
kunde sägas om ett nybildat belag eller om sådana, vilkas rörelse varit
mindre inkomstbringande. Det borde även beaktas, att för det dåvarande
den del av vinsten, som avsattes till fonder, undginge den dubbelbeskattning,
som, ansåges böra påföras vinstmedel, vilka utdelades till
aktieägarna.

Riksdagen biföll emellertid Kungl. Maj:ts förslag.

Sedermera har vid 1913 års riksdag frågan rörande aktiebolags
beskattning i så måtto ånyo upptagits, att i eu inom andra kammaren
väckt motion föreslagits, bland annat, att utdelning av aktier eller lotter
i eget ellet annat aktiebolag skulle beskattas såsom vinstutdelning.

Bevillningsutskottet yttrade, att motionen i denna del avsåg beskattning
av så kallade gratisaktier, varefter utskottet vidare anförde:

»I detta avseende kan utskottet icke dela motionärens uppfattning.
Det far nämligen ihågkommas, att ett aktiebrev icke representerar någon
given rätt till just det belopp, varå det lyder. Eu aktie medför enligt
sitt begrepp allenast rätt till en viss kvotdel av bolagets behållna tillgångar.
^ Kvoten ändras ej därigenom, att aktieägaren i stället för eu
aktie får flera, som tillsammans förete ett högre nominellt belopp än
den förra. De nya aktierna tillföra icke aktieägarna något nytt värde
och företräda ej annan tillgång, än redan de gamla aktierna gjort,
utan innebära så att säga blott en klyvning av dessa senare. Att beskatta
sådan aktieutdelning maste därför anses oriktigt, vare sig utdelningen
skett under bolagets fortbestånd eller, såsom i ett av motionären
citerat rättsfall, vid ett äldre bolags uppgående i ett nytt i form
av aktier i detta.»

Eu del av de synpunkter, som sålunda reservations- eller motionsvis
framställts, hava lagts till grund för ovan omnämnda, inom finansdepartementet
nu upprättade författningsutkast, enligt vilket åt sista
stycket av 20 § i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och
förmögenhetsskatt skulle givas följande ändrade lydelse:

Med kapital förstås dels det bolagets aktie- eller lottkapital, som varit inbetalt
vid början av nästföregående år, eller, om kapitalet sagda år undergått förändring,
medelstorleken därav under året, dels ock därutöver bolagets reservfond
intill ett belopp av femtio procent utav ifrågavarande, vid föregående årets början
befintliga aktie- eller lottkapital. Såsom inbetalt kapital skall anses bolagets in -

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

registrerade eller anmälda aktie- eller lottkapital, i den mån detsamma motsvarar
verkligt, av delägarna gjort tillskott; skolande dock i varje fall aktie- eller lottkapital,
som intill den 1 januari 1915 hos vederbörande myndighet inregistrerats
eller anmälts såsom inbetalt, såsom sådant tillskott anses.

I eu vid författningsutkastet fogad promemoria angivas grunderna
för detsamma. Sedan i nämnda promemoria vidrörts de av mig här
ovan påpekade inkonsekvenserna i fråga om beskattning av aktiebolags
vinst, anföres med avseende å möjligheten att avhjälpa nämnda brist
i vår skattelagstiftning:

»Den närmast till hands liggande lösningen synes vara att, med
utgångspimkt från nu gällande bestämmelser rörande dubbelbeskattning,
stadga, att hos aktieägarna skall beskattas, ej den utdelning, som belöper
å en var av dem, utan det belopp, vartill utdelningen skolat uppgå,
därest all bolagets beräknade vinst utdelats. Till stöd härför skulle
kunna åberopas, att aktieägarens vinst är densamma, vare sig utdelningsker
eller ej; i sistnämnda fallet kan nämligen hans aktier anses hava
stigit med ett belopp, som motsvarar utdelningen i det förstnämnda
fallet. Ett dylikt beskattningssätt torde dock knappast vara att tillråda.
För en skattskyldig, som äger ett större antal aktier i skilda företag,
är det visserligen utan större betydelse vare sig lian erhåller kontant
utdelning å alla sina aktier eller utdelningen å vissa av dem fonderas;
lians skatteförmåga torde nog kunna anses vara densamma i båda fallen.
Helt annorlunda ställer sig däremot förhållandet i fråga om den, som
äger ett mindre antal aktier, måhända i ett och samma bolag. Han
kan ej avgörande inverka på frågan, huruvida eller till vilket belopp
utdelning skall ske. Redan nu torde det förekomma, att en ekonomiskt
mera uthållig majoritet bland aktieägarna i ett bolag besluta innehålla
utdelningen år efter år för att förmå de mindre aktieägarna, vilka hava
svårare att undvara den årliga räntan å sitt kapital, att slutligen sälja
sina aktier, understundom till underpris. Förvisso komme sistnämnda
aktieägare i eu än sämre ställning, om de bleve skyldiga att årligen betala
skatt för en inkomst, som ej vore åtkomlig för dem.

En särskild beskattning av bolagens fonderade vinster torde därför
böra ske hos bolagen. Riktigast vore måhända att i sådant avseende uttaga
viss procent av den ej utdelade vinsten. Mot detta förfaringssätt
kan visserligen anmärkas, att beskattningen blir densamma, vare sig
aktieägarna äro flera eller färre, mer eller mindre burgna, ehuru skatten,
som ju egentligen borde vila å aktieägarna, borde rätta sig efter dessas
skatteförmåga. En lösning inom ramen för vår nuvarande skattelagstiftning
torde dock knappast låta sig tänkas på annat sätt. Frågan

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

är emellertid av den synnerliga vikt, att en slutgiltig lösning i denna
riktning icke bör ske utan föregående noggrann utredning; möjligen
kunna vid en revision av vår skattelagstiftning i dess helhet nya, mera
lämpliga utvägar yppa sig.

Emellertid synes en tillfällig ändring kunna vidtagas, avseende
att i någon mån utjämna den olikhet i beskattningshänseende, varom
ovan talats. Enligt ursprungliga lydelsen av 20 § i 1910 års förordning
skulle vid beräkning av vinstens förhållande till bolagets kapital
icke tagas hänsyn till annat kapital än sådant, som verkligen blivit inbetalt.
Genom en återgång till nämnda bestämmelse skulle åstadkommas,
visserligen icke en dubbelbeskattning av de inom bolagen fonderade
vinsterna, men däremot en något strängare beskattning av bolagens
årliga avkastning, i den mån densamma till mera avsevärd del
härrör från dylika fonderingar. Någon fara för, att en sådan beskattning
skulle verka allt för hårt, synes ej förefinnas. Om såsom ett
exempel väljes ett bolag, vars kapital fördubblats genom fonderingar
och vilket går med eu vinst av 5 procent å det nominella och således 10
procent å det verkligen inbetalta kapitalet, utgör skillnaden i skatt 0.7 5
procent av årsvinsten. Med den nuvarande skatteprogressionen blir skillnaden
vid de högre vinstresultaten såsom regel än lägre; sålunda

skulle vid en vinst av 25 respektive 50 procent av bolagets kapital,

skatten ökas med allenast 0.6o procent av årsvinsten.»

Med avseende å de närmare detaljerna i ovannämnda författningsutkast
anföres i promemorian vidare:

»Med hänsyn till önskvärdheten av, att bolagen erhålla ekonomisk
stadga, torde emellertid fondering till en viss gräns böra uppmuntras.
Avkastningen av fonder inom denna gräns torde därför ej böra beskattas
hårdare än avkastning av det inbetalade aktiekapitalet. Först
då fondering verkställts därutöver, lärer den strängare beskattningen
böra tillgripas. Var en sådan gräns bör dragas är tveksamt. Behovet

av reservfond torde till och med vara olika för olika slags företag.

Att i beskattningshänseende uppställa skilda regler låter sig dock icke
göras, utan en enhetlig gräns måste bestämmas. Denna bör ej dragas
så snävt, som till det i 53 § av lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag
angivna minimibelopp för reservfond eller 10 procent av inbetalda
aktiekapitalet. Fastän det ansetts icke böra ovillkorligen åläggas aktieägarna
att avsätta större belopp till reservfond, än i nämnda lagrum
angives, äro dock större avsättningar önskvärda. Om däremot avsättningar
medgivas exempelvis upp till 50 procent av det inbetalda aktiekapitalet,

15

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 395.

torde intresset att uppmuntra ett säkerställande av bolagens ekonomi
vara fullt tillgodosett.

Vid en återgång i nu ifrågavarande hänseende till den ursprungliga
bestämmelsen i 1910 års förordning måste emellertid en begränsning
ske jämväl i annat avseende. Med hänsyn till skedda förändringar
i äganderätten till aktier lärer nämligen den hårdare beskattningen
utav avkastning från fonderad vinst icke böra gälla fonderingar, som
verkställts för längre tid tillbaka. I sist avsedda fall hava måhända
större delen av aktierna sedermera gått i handel och köparna hava
därvid erlagt köpeskilling med hänsyn tagen till bolagets avkastning
och storleken av dess tillgångar men utan avseende å, huruvida dessa
utgöra inbetalt aktiekapital eller ej. Sant är, att av samma skäl varje
retroaktiv verkan av en bestämmelse i nu ifrågavarande riktning kan
innebära en orättvisa. Faran härför blir emellertid mindre ju närmare
i tiden gränsen bakåt bestämmes. Lämpligen synes denna gräns kunna
sättas till den 1 januari 1915 d. v. s. den ungefärliga tidpunkt, då de
nuvarande, av krigstiden föranledda abnorma förhållandena inom affärsvärlden
kunna anses hava börjat. Fn skärpt beskattning skulle alltså
träffa endast de bolag, inom vilka efter nämnda dag verkställts fonderingar.
Vid en sådan begränsning torde någon fara ej förefinnas
för att senare aktieköpare drabbas av en orättvis beskattning. Dels kan
nämligen värdet av aktier i företag, vilka lämnat en så avsevärd krigstidsvinst,
att densamma i förevarande avseende är av betydelse, icke så
noga fastslås, att ej köp av sådana aktier i viss mån kan anses som ett
slags äventyrsavtal, dels måste det ock framstå såsom uppenbart för en
var, vilken köper aktier i dylika bolag, att desamma kunna, i enlighet
med vad genom förordningen om krigskonjunkturskatt redan skett, bliva
föremål för särskild beskattning.))

1 det angivna utlåtandet förklarade sig kammarrätten — i den mån
förslaget kunde anses utgöra ett steg i riktning mot genomförande
av en konsekvent dubbelbeskattning av aktiebolags vinst ,— bestämt
avstyrka, att en sådan princip lades till grund för beskattning av aktiebolags
inkomster. I anslutning härtill anförde kammarrätten:

»Vår skattelagstiftning har på alla områden av densamma — såsom
det vill sjmas med all rätt — sökt i möjligaste mån undvika verklig
dubbelbeskattning av samma inkomst. Att sådan ändock i viss utsträckning
äger rum beträffande aktiebolags inkomst, lärer bero på den omständigheten,
att man icke lyckats finna någon utväg att undgå densamma
vid ett skäligt och effektivt utnyttjande av den särskilda skattekraft,
som ansetts förefinnas hos aktiebolagen. Kammarrätten, som

16

Kungl. nåd. proposition Nr 395.

förut vid olika tillfällen i princip uttalat sig mot dubbel beskattning av
samma inkomst, bär icke funnit några sådana omständigheter hava tillkommit,
som kunna föranleda kammarrätten att frångå sin till grund
för nämnda uttalande liggande uppfattning.))

Sedan kammarrätten härefter erinrat, att det direkta syftet
med det nu framlagda förslaget angåves vara en något strängare beskattniDg
av bolagens årliga avkastning, i den mån densamma till

mera avsevard del härrörde från fonderade vinster, anförde kammarrätten
vidare:

»Vid framläggande för 1911 års riksdag av det förslag till ändrade
bestämmelser om aktiebolags beskattning, som då antogs, har dåvarande
chefen för finansdepartementet utförligt redogjort för de skäl, som föranledde
författningsändringen. Dessa skäl, vilka återgivits här ovan i
redogörelsen för tillkomsten av gällande bestämmelser, voro för kammarrätten
avgörande, då kammarrätten tillstyrkte förslagets antagande, och
enligt kammarrättens mening äga berörda skäl fortfarande i stort sett
sm giltighet. Så länge statsbeskattningen av aktiebolags inkomst är
. på den piincipen, att bolagens beskattning skall avpassas efter

inkomstens förhållande till kapitalet, synes också såsom kapital böra
anses allt det bundna kapital, varav inkomsten utgör avkastning. Bestammelser
av den art, förslaget innehåller, innebära icke, i motsats till
gällande bestämmelser, någon uppmuntran till en även från nationalekonomisk
synpunkt önskvärd kapitalbildning hos bolagen, utan måste
snarare antagas komma att motverka sådan kapitalbildning, då nämnda
bestämmelser locka bolagen att hellre utdela sina årsvinster i full utsträckning
än genom fonderingar stärka sin ekonomiska ställning. Förslaget
har sökt minska räckvidden av denna olägenhet genom att låta
även reservfonden till en viss grad få räknas såsom kapital i beskattningsavseende.
Enligt kammarrättens åsikt kan dock intresset att uppmuntra
bolagens konsolidering och utveckling icke vara fullt tillgodose^
genom nämnda bestämmelse. Ett dylikt stadgande synes i varje
i • re Vaia meC^ billighet överensstämmande, om större del av ett
aktiebolags reservfond, än där avses, utgör av delägarna verkligen inbetalt
kapital, varförutom detsamma skulle medföra en viss ojämnhet i
fråga om aktiebolags beskattning, i det att ett bolag, vars reservfond
icke uppginge till 50 procent av det verkligen inbetalda kapitalet och
som överförde besparade vinstmedel till aktiekapitalet, bleve hårdare beskattat
an ett annat bolag i samma ställning, som lade besparade vinstmedel
till reservfonden.

Enligt kammarrättens uppfattning skulle alltså förslaget, om det

17

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

genomföres, innebära ett redan i och för sig olyckligt sönderbrytande
av den grundläggande principen för aktiebolags beskattning enligt förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt. Ett dylikt tillvägagångssätt
synes kammarrätten desto mindre välbetänkt, som förslaget
uttryckligen avser att utgöra en tillfällig anordning. Därest vid den
i utsikt ställda noggranna utredningen av frågan om eu särskild beskattning
av bolagens fonderade vinster — genom uttagande av skatt
i form av viss procent av den ej utdelade vinsten eller på annat sätt —
det befinnes, att en sådan beskattning kan genomföras och att beskattningen
av bolagens inkomst i förhållande till kapitalet då bör ordnas
på sätt nu är förhållandet, kan det bliva förenat med ökade svårigheter
att verkställa en omläggning av hithörande bestämmelser, om desamma
kanske kort förut omformats i ett tillfälligt syfte.

Kammarrätten anser sig följaktligen icke kunna tillstyrka antagandet
av förslaget i vad det avser ändring av 20 § i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt.))

Kammarrätten förklarade sig emellertid, för den händelse att förslaget
ansåges böra läggas till grund för ändrad lagstiftning i ämnet,
vilja ytterligare anföra:

»Om det nu i enlighet med förslaget skulle vidtagas en begränsning
av kapitalbegreppet, skulle en förskjutning av skattetrycket de
olika bolagen emellan därav otvivelaktigt bliva följden, under förutsättning,
att den nu tillämpade skatteskalan bibehålies i oförändrat skick.
Kammarrätten saknar emellertid material att bedöma, hur en dylik förskjutning
skulle verka.

Enligt förslaget skall registrering av inbetalt aktie- eller lottkapital
äga vitsord, endast om registreringen skett före den 1 januari
1915, och har någon fara ej ansettä förefinnas att bestämma gränsen
uti ifrågavarande avseende till en förfluten tidpunkt, då denna tidpunkt
icke lägges längre tillbaka i tiden än nyss är nämnt. Kammarrätten
måste för sin del ställa sig tveksam om lämpligheten härav, då all fara
för orättvis beskattning måhända icke kan anses undanröjd, även om
gränsen sättes till en så pass nära liggande tidpunkt som den 1 januari
1915, men har å andra sidan icke ansett sig böra direkt avstyrka en
dylik anordning, enär utan densamma syftet med författningsändringen
till stor del skulle förfelas.

Slutligen anser sig kammarrätten icke böra underlåta att erinra
därom, att det måste antagas bliva förenat med betydande svårigheter
för beskattningsmyndigheterna att utöva en effektiv kontroll över bolagens
uppgifter om kapitalets storlek, om kapitalet skall beräknas på sätt
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 355 höft. (Nr 395.) 3

Departements chefen.

18 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 396.

förslaget angiver. Samma anmärkning kunde visserligen riktas mot
den före år 1912 gällande lagstiftningen på ifrågavarande område, men
med hänsyn till det alltjämt ökade taxeringsarbetet måste densamma
anses än mera befogad nu än förr. Till underlättande av kontrollen
synes därför, om förslaget genomföres, aktiebolag böra åläggas att i
deklarationen lämna uppgift om, huru och när det uppgivna kapitalet
tillkommit.»

Enligt min mening kunna de nuvarande bestämmelserna rörande
aktiebolags beskattning icke anses vara tillfredsställande. Såsom förut
framhållits, är det eu inkonsekvens att, medan i ett bolag, där vinsten
helt eller delvis utdelas till aktieägare, som eventuellt placera sina vinstandelar
i andra företag, dessa aktieägare bli underkastade beskattning,
varemot i ett annat bolag, där vinsten får stå inne och göras räntebärande
i bolaget, aktieägarna undgå beskattning för vinsten. Vare
sig all vinsten utdelas eller, genom en fondering, bolagets tillgångar och
i följd därav även aktiernas värde ökas år från år, har aktieägaren
egentligen haft. samma förmögenhetstillskott och borde följaktligen även
beskattas lika för båda fallen. Man kan ej jämställa en genom fondering
verkställd ökning av aktiers värde med t. ex. värdestegring i inskränkt
bemärkelse av fast egendom och på denna grund bestrida befogenheten
av en beskattning i nu antytt hänseende såsom stridande mot grunderna
för förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Aktiebrevet har
ju såsom sådant ej något värde, utan den aktiens värdeökning, varom
här är fråga, motsvarar närmast det fall, att någon använder en del
av sin årsinkomst till sin fasta egendoms förbättring eller placerar densamma
i sin affär. Denna del av inkomsten blir dock beskattad.

Ovan angivna olikhet med avseende å beskattning av bolags vinstmedel
blir emellertid så mycket större, som därigenom de mera vinstgivande
företagen i realiteten ofta gynnas mest. Erfarenheten torde
nämligen giva vid handen, att, medan ett bolag med vanlig affärsvinst
i regel utdelar största delen därav, de företag, som lämnat särskilt
stor avkastning, ofta utdela allenast en mindre del av densamma, under
det att återstoden fonderas inom bolaget genom överförande till aktiekapital,
reservfond eller på annat sätt.

Då de nu gällande bestämmelserna rörande beskattning av aktiebolags
vinst voro föremål för prövning, torde man ej hava tillräckligt
beaktat ovan berörda synpunkter. Man framhöll såsom oriktigt, att
två bolag med lika stora tillgångar och lika stor avkastning bleve olika
beskattade blott på den grund, att bolagens kapital ursprungligen upp -

19

Kungl. Majis nåd. proposition Nr 395.

kommit på olika sätt, det ena genom kontant tillskott från aktieägarna
och det andra genom fonderiug av vinstmedel, samt förmenade, att
bakom varje aktie i realiteten läge samma insats från aktieägarna, vare
sig aktieägaren gjort denna insats kontant eller genom underlåtenhet
att uttaga å honom belöpande vinstandel. Därvid synes man dock hava
förbisett den stora olikhet, som ligger däri, att kapitalbildningen varit i
det förra fallet beskattad på vanligt sätt och i det senare fallet skattefri
hos aktieägaren. Först i händelse denna olikhet utjämnas, blir den
tankegång, som låg till grund för 1911 års ändring i förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt, konsekvent fullföljd.

Bakom 1911 års beslut låg emellertid jämväl en strävan att underlätta
bolagens konsolidering. Därvid torde man emellertid ingalunda hava
förutsett, att denna »konsolidering» skulle taga den omfattning, som
sedermera blivit fallet. En sak är, att ett bolag för att säkerställa sin
ekonomi upplägger fonder, motsvarande viss del av aktiekapitalet. Helt
annat blir däremot förhållandet, då ett bolag, såsom numera understundom
sker, mångdubblar det ursprungligen inbetalta kapitalet. En dylik fondering
tjänar ej att trygga bolagets soliditet i egentlig mening utan
gör i själva verket bolaget till ett helt annat företag, än det från början
varit. Att i sådant fall åberopa nödvändigheten av bolagens konsolidering
för vinnande av särskilda förmåner i beskattningshänseende kan ej vara
riktigt. Jag vill i detta sammanhang upplysa, att, enligt vad en i patentoch
registreringsverket på uppdrag från dåvarande chefen för finansdepartementet
vid senaste årsskiftet verkställd utredning giver vid handen, ett
synnerligen stort antal bolag under den nu rådande kristiden genom
fondering av vinstmedel avsevärt ökat sina kapital. Dylik kapitalökning
har registrerats, under år 1915 till belopp av 9,653,110 kronor,
under år 1916 till belopp av 61,749,090 kronor och under år 1917 till
belopp av 164,816,365 kronor eller sålunda tillhopa 236,258,565 kronor.
De bolag, som berörda avgifter avse, hade vid 1917 års slut ett sammanlagt
aktiekapital av 600,220,479 kronor. Då emellertid i berörda
belopp ingår icke blott nämnda fonderade vinstmedel utan jämväl åtskilliga,
under kristiden verkställda nyteckningar (vilkas avkastning ännu
ej hunnit ingå bland berörda vinstmedel), kan det antagas, att dessa
bolags den 1 januari 1915 befintliga aktiekapital blivit åtminstone i det
närmaste fördubblat genom överförda vinstmedel. 1 detta sammanhang
kan det vara av intresse att omnämna, att samtliga de aktiebolag, som
under något av nu nämnda år verkställt en ökning av sitt aktiekapital,
vare sig genom nyteckning eller genom utsläppande av gratisaktier, under
år 1916 gått med eu vinst av 509,887,148 kronor 7 öre, medan deras

20

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 395.

sammanlagda aktiekapital vid 1915 års slut utgjorde 1,132,715,520 kronor.
I detta sammanhang är att ihågkomma, att i nämnda aktiekapital ingå
även utlämnade gratisaktier samt att vinstsiffran är hämtad från bolagens
balansräkningar, vadan de ändringar, som möjligen kunna hava vidtagits
av vederbörande beskattningsmyndigheter, icke här kommit till synes.
Vidare bör erinras om, att sistberörda siffror avse jämväl de bolag, som
på grund av mindre god ställning funnit erforderligt att anskaffa mera
aktiekapital genom nyteckning. De bolag, vilka haft att draga fördel
av den rådande kristiden, hava därför i verkligheten lämnat vida större
vinst än ovanberörda genomsnittssiffror giva vid handen. Vinster överstigande
hela aktiekapitalet äro icke ovanliga. Understundom hava de
flera gånger överstigit aktiekapitalet, i ett fall under år 1916 nära 39
gånger.

Av det ovan anförda lärer framgå, att ändring erfordras i gällande
bestämmelser rörande beskattning av aktiebolags vinst. Att på ett både rättvist
och effektivt sätt anordna en dylik beskattning möter emellertid
stora svårigheter.

Vad då först angår den av motionären vid 19.13 års riksdag föreslagna
skatten å så kallade gratisaktier, så torde det visserligen vara riktigt, såsom
riksdagen i enlighet med bevillningsutskottets hemställan yttrade, att gratisaktier
ej i och för sig innebära någon vinst för aktieägaren. Hans kvotdel av
bolagets tillgångar är ju densamma och dessa tillgångar hava ej i någon mån
ökats genom utdelningen av gratisaktier. Emellertid synes man därvid hava
förbisett motionens grundtanke, som torde hava varit att på nu angivna
sätt beskatta just den inom bolagen verkställda fonderingen. Sedd ur
denna synpunkt finner jag motionen hava varit värd allt beaktande.
Då jag likväl anser, att den av motionären föreslagna utvägen icke är den
lämpligaste, så är det därför, att genom densamma bolagens fonderade
vinstmedel icke bliva effektivt beskattade. Därest varje fondering av ett
bolags vinstmedel följdes av utsläppande av gratisaktier till motsvarande
belopp, vore visserligen beskattningen av gratisaktier ett praktiskt och
rättvist sätt att beskatta bolagens ej utdelade vinstmedel. Då emellertid
dessa medel lika väl kunna överföras till reservfonden eller på annat
sätt fonderas inom bolagen, blir eu sådan beskattning, såsom antytts,
ineffektiv och ojämn.

Ovanberörda missförhållande i avseende å beskattning av aktiebolags
vinst bör därför på annat sätt avhjälpas. Jag finner därvid det
till kammarrätten remitterade förslaget innebära en i sådant avseende för
det närvarande tillfredsställande lösning. Såsom i ovannämnda promemoria
antytts, torde nämligen förevarande fråga sannolikt icke eljest

21

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

kunna lösas annat än i samband med en revision av vår skattelagstiftning;
i alla fall lärer varje annan utväg visa sig för aktiebolagen medföra
en så avsevärt tyngre beskattning, att den ej kan tillgripas utan
föregående vidlyftig utredning. Jag finner emellertid frågan, särskilt
med hänsyn till det sätt, varpå under rådande kristid fonderingar
verkställts inom bolagen, vara av den principiella betydelse, att den ej
i avvaktan på andra skatteutredningar bör skjutas åt sidan. Visserligen
är en revision av vår lagstiftning'' rörande den direkta beskattningen till
staten ifrågasatt, men det är ju ovisst, huru snart en sådan revision
kan hinna bliva verkställd. Därjämte anser jag, i motsats mot kammarrätten,
att förslagets antagande icke kan komma att innebära ökade
svårigheter för en omläggning av hithörande bestämmelser. I detta
sammanhang bör erinras, att förslaget icke innebär någon för vår skattelagstiftning
främmande nyhet, mot vars införande man av sådan anledning
måste ställa sig tveksam.

Vad angår kammarrättens påstående, att förslagets antagande
skulle motverka lusten till kapitalbildning hos bolagen, så vill jag
erinra om att, därest vinsten i sin helhet utdelades, vederbörande aktieägare
skulle hava att för densamma erlägga en skatt, som med hänsyn
därtill, att aktieägarna i allmänhet äro till finnandes bland de mera burgna
samhällsklasserna, väl i allmänhet torde belöpa sig till några procent
av den utdelade vinsten. För att på nu angivna väg motsvararande
skatteeffekt skulle ernås, borde alltså av den årliga avkastningen av de
inom varje bolag fonderade vinstmedlen uttagas samma skatteprocent,
som skulle uttagits av själva det fonderade beloppet, därest detta i stället
utdelats, men den i anledning av vinstfonderingen orsakade skatteökningen
blir enligt förslaget mycket mindre. Det förefinnes alltså ingen grundad
anledning antaga, att förslagets genomförande skulle motverka bolagens
konsolidering. Därest dessutom bolags reservfond i den utsträckning,
förslaget angiver, likställes med inbetalt aktiekapital, lärer varje befogat
anspråk i sådant avseende böra vara tillfredsställt. Emellertid böra i det
remitterade förslaget vidtagas vissa ändringar. Då enligt hittills gällande
bestämmelser bolags reservfond skolat i beskattningshänseende tillerkännas
samma betydelse som aktie- eller lottkapital, har det varit för bolagen
likgiltigt, huruvida besparade vinstmedel blivit överförda till aktie- eller
lottkapitalet eller till reservfonden. Rättvisan synes därför kräva, att
om till bolags kapital i förevarande hänseende räknas hela dess vid en
viss tidpunkt inregistrerade eller anmälda aktie- eller lottkapital, oavsett
huru detsamma tillkommit, så bör jämväl hela den vid samma tidpunkt
befintliga reservfonden medräknas. Därjämte lärer, på sätt kammarrätten

22

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

erinrat, reservfonden böra få utan någon begränsning medräknas till den
del, som densamma utgör av delägarna verkligen inbetalt kapital.

Kammarrätten har vidare gjort gällande, att det remitterade förslaget
skulle medföra en viss ojämnhet i fråga om aktiebolags beskattning,
i det att ett bolag, vars reservfond icke uppginge till 50 procent
av det verkligen inbetalda kapitalet och som överförde besparade vinstmedel
till aktiekapitalet, bleve hårdare beskattat än ett annat bolag i
samma ställning, som lade besparade vinstmedel till reservfonden. Detta
är visserligen i viss grad sant; emellertid må det erinras, att den undantagsställning,
som reservfonden i viss utsträckning tillagts enligt det
remitterade förslaget, betingats uteslutande av hänsyn till önskan att ej
hämma bolagens konsolidering. Detta intresse synes vara tillräckligt
tillgodosett genom nämnda förslag. Jag finner därför ej anledning att
i denna del frångå det remitterade förslaget.

Den i förslaget valda tidsgräns, intill vilken allt registrerat aktiekapital
är att anse såsom inbetalt, finner jag vara lämpligt vald. På de
i promemorian framhållna skäl torde man ej böra gå alltför långt tillbaka
i tiden. Däremot lärer det ej behöva möta betänkligheter att
sätta tidsgränsen så tidigt som till den 1 januari 1915. Jag vill i detta
sammanhang erinra, att 1902 års förordning bestämde motsvarande gräns
till den 1 juli 1897 och alltså längre tillbaka i tiden. Vad kammarrätten
anfört därom, att det skulle möta svårigheter att utöva effektiv
kontroll över bolagens uppgifter om kapitalets storlek, synes mig icke
vara riktigt. Därest en felaktig uppgift lämnas, är ju vederbörande
underkastad ansvar därför och möjlighet finnes alltid att kontrollera uppgiftens
riktighet.

För att kunna i det remitterade förslaget införa de av mig ovan
berörda ändringarna, har jag funnit nödigt att låta detsamma jämväl i
övrigt undergå en omarbetning av redaktionell art. Härjämte bör åt
punkt 31 i de till deklarationsformuläret nr 1 A hörande »anvisningar
för deklarationsblankettens ifyllande», givas den ändrade lydelse, som
betingas av den föreslagna lagändringens genomförande.

Att med tillförlitlighet beräkna den ökade inkomst, som genom
ifrågavarande förslag skulle tillföras statsverket, låter sig ej göra. Enligt
en inom statistiska centralbyrån verkställd beräkning skulle denna ökade
inkomst för år 1919 kunna skattas till mellan 500,000 och 750,000
kronor. Till frågan om denna skatteökning lämpligen bör föranleda
uågon ändring av det belopp, vartill inkomst- och förmögenhetsskatten
blivit upptagen i förslaget till 1919 års riksstat, skall jag senare återkomma.

Kung!.. Maj:ts nåd. proposition Nr 395. 23

Det inom departementet upprättade författningsförslaget upptager
emellertid ytterligare en bestämmelse rörande aktiebolags beskattning.
Enligt förslaget skulle nämligen åt avdelning 4:o i de vid förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt fogade anvisningar till ledning vid taxeringen
givas sådan avfattning, att såsom beskattningsbar utdelning
från aktiebolag eller solidariskt bankbolag upptages jämväl vad som
vid bolagets upplösning tillskiftats delägare utöver den å honom belöpande
andel i de bolagets tillgångar, till vilka enligt 20 § i berörda
förordning hänsyn skulle tagas vid beräknande av taxerad inkomsts förhållande
till bolagets kapital.

I den vid förslaget fogade promemorian anföres härom, bland

annat:

»Eu återgång till de beskattningsprinciper, som infördes genom
§ 20 enligt dess ursprungliga lydelse, tarvar emellertid ändring i 1910
års förordning, avseende att förhindra, det skärpningen i beskattningsavseende
göres verkningslös därigenom, att bolag ombildas till n}m
bolag med större aktiekapital. Detta synes kunna ske allenast genom
föreskrift, att, därest vid bolags upplösning å aktieägare belöper mera,
än vad som motsvarar honom tillkommande andel i det kapital, vilket
i beskattningshänseende skall anses lika med bolagets inbetalta aktiekapital,
nämnda överskott beskattas såsom vinstutdelning. Visserligen
kan med fog anmärkas, att den, som inköpt en aktie för dennas verkliga
värde och vid bolagets kort därefter inträffade upplösning erhåller samma
belopp, kan bliva beskattad såsom för vinstutdelning, ehuru han ej haft
ett öres vinst. Emellertid torde en sådan farhåga ej hava så stor praktisk
betydelse, som vid första påseendet kan synas. De bolag, där en upplösning
är nödtvungen, lära nämligen ej heller lämna någon beskattningsbar
behållning. De fall, där frågan är av praktisk betydelse, avse alltså
frivilliga upplösningar. Dessa betingas vanligen av någon för aktieägarna
förmånlig affärssammanslagning. Ofta torde det emellertid även
förhålla sig så, att bolag bildats för fullföljandet av eu viss bestämd
affär, t. ex. ^styckning av en egendom i villatomter, samt att, till undvikande
av beskattning hos aktieägarna, vinsten ej utdelas utan fonderas,
tills bolaget upplöses. De fall, där en beskattning av nu antydd art
skulle framstå som en obillighet mot den enskilda aktieägaren, torde
bliva synnerligen få samt komma att inskränka sig till en tämligen
kort övergångsperiod. Den, som sedermera köper aktier, måste taga
med i beräkningen en eventuell skattskyldighet i händelse av bolagets
upplösning. Ehuru förslaget om eu lagändring i nu antydd riktningnärmast
föranletts av hänsyn till önskan att förhindra, det bestämmel -

Btiskattning
av engångsutdelning
vid
bolags upplösning.

24

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

ger rörande hårdare beskattning av avkastning från fonderad vinst än
från inbetalt aktiekapital göras ineffektiva, är nämnda förslag även i
annat hänseende av synnerlig betydelse. Visserligen kan ej därigenom
frågan om jämväl den fonderade vinstens dubbelbeskattning lösas. För
de flesta bolagen med deras långvariga fortbestånd blir nämligen bestämmelsen
utan verkan. Däremot förekommes, att aktieägarna till
undvikande av dubbelbeskattning fondera vinsten i avsikt att sedermera
utdela densamma i samband med bolagets upplösning. Mot en föreskrift
i nu angiven riktning synes väl kunna anmärkas, att därigenom,
till följd av skatteprogressionen, aktieägaren får betala högre skatt för
vad han i ett sammanhang bekommer vid bolagets upplösning än om
han bekommit motsvarande belopp vid skilda vinstutdelningar. Emellertid
torde denna obillighet bliva endast skenbar. Då ett bolag upplöses
först efter en längre tids fortbestånd, kommer säkerligen aktieägarens
räntevinst till följd därav, att han ej tidigare behövt utgöra skatten, att
uppväga en möjlig ökning av dennas belopp. Beträffande åter de
bolag, vilka äro avsedda endast för en mera kortvarig verksamhet,
är behovet av en konsolidering ej detsamma. En större fundering torde
där mera sällan erfordras, och det står således i aktieägarnas fria val
att besluta utdelning eller ej.»

I sitt utlåtande upplyser kammarrätten, att enligt rådande praxis beskattningsbar
utdelning å aktier icke ausåges vara för handen, då, i sammanhang
med bolags upplösning, till delägare utbetalades hans andel i
bolagets kapitaltillgångar; gjorde delägaren därvid en vinst, vore beskattningen
av denna beroende av de allmänna reglerna för beskattning av
vinster av tillfällig natur; ej heller ansåges någon beskattningsbar utdelning
föreligga, om ett bolag uppginge i ett annat och aktieägarna
i det äldre bolaget i utbyte mot sina aktier erhölle aktier i det
nya bolaget.

Kammarrätten meddelar vidare, att de kommunalskattesakkunniga
i sitt den 16 april 1917 avgivna förslag till lag angående kommunal
taxering och skattskyldighet upptagit ett stadgande av innehåll, att
kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt skall erläggas för, bland
annat, inkomst genom utdelning å aktier i inländska och utländska bolag
samt å lotter i solidariska bankbolag utan avseende å, huruvida utdelningen
utgjort årsutdelning eller utdelning vid bolagets upplösning, men
att dit dock ej skall hänföras utdelning, som bestått i aktier eller lotter
i samma bolag eller i annat bolag, som vid det förras upplösning övertager
dess verksamhet, och ej heller sådan utdelning, som innefattar
återbetalning av inbetalt kapital.

25

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

1 anslutning, härtill anför kammarrätten vidare: »Även enligt kammarrättens
uppfattning kunna principiellt sett goda skäl anföras till stöd
för att såsom inkomst hos aktieägaren beskatta vad som vid bolags
upplösning tillskiftas honom av tillgångar, som icke utgöra verkligt
tillskott av delägare. Sådan utdelning torde nämligen under vissa förutsättningar
med fullt fog böra anses såsom inkomst för delägaren, lika
väl som utdelning under bolags bestånd gör det. Då kammarrätten
dock icke anser sig kunna tillstyrka den föreslagna ändringen av avdelning
4:o) i de särskilda anvisningarna till ledning vid taxeringen, sker
det — frånsett att med kammarrättens ståndpunkt i fråga om förslaget
till ändring av 20 § i skatteförordningen ifrågavarande ändring, såvitt
den motiveras av sambandet med den föreslagna lydelsen av 20 §, icke
erfordras — av följande skäl.

Enligt grunderna för förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
skall inkomst beskattas bos den, som verkligen åtnjutit densamma.
Det är emellertid ingalunda säkert, att vad delägare i aktiebolag, som
upplöses, tillskiftas ur tillgångar, som icke utgöra inbetalt kapital, ens
till någon del utgör vinst för honom. Ofta nog lärer aktien en eller
flera gånger hava bytt ägare genom köp, varvid köparen med all säkerhet
fått betala en köpeskilling, som svarat mot aktiens till följd av fonderingar
hos bolaget ökade värde. Den sista ägarens skattskyldighet för
utdelning vid aktiebolags upplösning kan bliva i särskilt hög grad orättvis,
om 20 § i skatteförordningen erhåller den föreslagna lydelsen och
aktieägaren efter den 1 januari 1915 men före förslagets framläggande
förvärvat aktier i ett bolag, vars kapital i större utsträckning utgöres
av icke inbetalt kapital. Vid bolagets upplösning får då aktieägaren
skatta såsom för utdelning för vad som tillskiftats honom ur det icke
inbetalta kapitalet, ehuru det vid köpet av aktierna varit honom omöjligt
att nedbringa köpeskillingen genom hänvisning till en sådan eventualitet.
Därtill kommer, att utdelning vid bolags upplösning ej sällan kan uppgå
till betydande belopp och till följd av den progressiva skatteskalan föranleda
en väsentligt högre skatt för delägaren, än som både träffat
honom, därest vinsten beskattats i olika poster. Den räntevinst, som
tillfallit delägaren därigenom, att han ej tidigare behövt erlägga skatten,
torde ofta nog icke tillnärmelsevis motsvara ökningen av skatten. Här
nämnda förhållande måste antagas komma att, i likhet med en begränsning
av kapitalbegreppet, varom redan förut är nämnt, föranleda ökade
utdelningar på bekostnad av bolagens konsolidering genom fonderingar.

Kammarrätten kan å andra sidan icke annat än instämma i det
Bitning till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 355 höft. (Nr 395.) 4

26

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

uti motiveringen till förslaget gjorda uttalandet om önskvärdheten av
att förekomma, att. aktieägarna, genom fondering av ett bolags årsvinster
för utdelning först i sammanhang med bolagets upplösning, undgå beskattning
av samma inkomst. Därest med hänsyn härtill den ifrågasatta
beskattningen av vad vid bolags upplösning tillskiftas delägare,
trots de betänkligheter, som onekligen måste hysas däremot, anses böra
komma till stånd, torde denna beskattning dock i varje fall icke böra
erhålla en mera vidsträckt omfattning än som, på sätt ovan är antytt,
blivit av kommunalskattesakkunniga ifrågasatt. En dylik beskattning
synes emellertid, om den genomföres, utgöra ytterligare ett skäl att
icke genom den ifrågasatta skärpningen av aktiebolagens inkomstbeskattning
utvidga omfattningen av den redan förefintliga dubbelbeskattningen
på ifrågavarande område.»

Förevarande fråga har redan en gång förut varit föremål för riksdagens
prövning. I en inom andra kammaren vid 1913 års riksdag
väckt motion föreslogs nämligen, att riksdagen ville besluta, antingen,
att 7 § 2 mom. av förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
den 28 oktober 1910 skulle erhålla följande ändrade lydelse:

»b) Utdelning å aktier i inländska aktiebolag eller å lotter i
solidariska bankbolag, vare sig denna utdelning sker i penningar eller
penningars värde, genom utdelning av aktier eller lotter i eget eller
annat aktiebolag eller solidariskt bankbolag eller på annat sätt»;

eller ock, att punkt 4:o) i de vid berörda förordning fogade »Särskilda
anvisningar till ledning vid taxeringen» måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

»Såsom beskattningsbar — — — — till utdelningen. Likaledes
anses såsom beskattningsbar utdelning av nu nämnda slag all utdelning
av aktier eller lotter i eget eller annat aktiebolag eller solidariskt bankbolag,
ävensom varje annan utdelning till aktieägare eller lottägare av
penningar eller penningars värde, såvida utdelningen ej är att hänföra
till återbetalning vid bolags upplösning av inbetalt aktiekapital. Har
aktie — — — — (nuvarande lydelse) — — — — förvärvad vinst.»

Bevillningsutskottet, dit motionen hänvisades, lämnade en redogörelse
för gällande rätts ståndpunkt uti förevarande avseende, varefter
utskottet, såvitt nu är i fråga, anförde:

»Vad nu angår beskattningen av utdelning under ett bolags fortbestånd
synas, efter vad ovan anförts, lag och rättspraxis, utom beträffande
s. k. gratisaktier, redan motsvara motionens syfte, vadan ut -

Kungl. Maj;ts nåd. proposition Nr 395. 27

skottet hnner förhållandena i denna del ej påkalla några ändrade bestämmelser.

Däremot kunna onekligen de av motionären framhållna olägenheterna
framträda i många fall av bolags upplösning och tillgångarnas
utskiftande bland delägarna. Vad därvid utdelas blir, med nu gällande
bestämmelser, i regel skattefritt, ehuru i utdelningen ofta nog ingå medel,
som, materiellt sett, borde beskattas. Detta förhållande kan inbjuda till
bestämmelsernas kringgående, exempelvis så, att ett bolag, som, på grund
av sitt ändamål att t. ex. köpa och stycka en fastighet eller exploatera
ett patent, är av kort varaktighet, underlåter att utdela eventuell vinst
förrän i sammanhang med bolagets upplösning. 1 sådana och andra
liknande fall synes orättvist, att vinster, som, där de omedelbart hade
utdelats, blivit utan tvekan beskattade, skola undgå skatt blott därför,
att de i stället under några år fonderats för att sedan på en gång falla
aktieägarna till.»

I enlighet med av utskottet därom gjord hemställan beslöt därefter
riksdagen, enligt skrivelse den 30 maj 1913, anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes föranstalta om utredning, huruvida och i vad mån, då ett
aktiebolag eller solidariskt bankbolag upplöstes, bolagets uppsparade
tillgångar, vilka icke utdelades förrän i sammanhang med bolagets upplösning,
måtte kunna göras till föremål för inkomstbeskattning hos delägarna,
samt för riksdagen framlägga det förslag till ändring i gällande
författningar, som av utredningen kunde föranledas.

Ett stadgande i den riktning, det remitterade förslaget i denna
del innehåller, synes oundgängligt, därest icke den ovan ifrågasatta
skärpningen av bolags beskattning skall göras ineffektiv genom bolagens
upplösning och ombildande till nya bolag med större kapital. Såsom
av kammarrättens utlåtande framgår, lärer i främsta rummet kunna mot
det föreslagna stadgandet åberopas, att detsammas genomförande skulle
särskilt tungt drabba den aktieägare, vilken inköpt aktier för belopp,
något så när motsvarande aktiernas värde vid tiden för bolagets upplösning
men mera avsevärt överstigande aktiens nominella värde. Denna
olägenhet torde dock, såsom framhålles i den vid det remitterade förslaget
fogade promemorian, bliva av mindre praktisk betydelse samt
för övrigt komma att göra sig gällande allenast i händelse av en kort
övergångstid. Om det ifrågasatta stadgandet göres tillämpligt först i
fråga om de utdelningar, som äga rum efter den 1 januari 1919, torde
berörda obillighet kunna, om ej fullständigt bortfalla, dock högst väsent -

Departementschefenu -

28 Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

ligt inskränkas, och något hinder mot förslagets genomförande sålunda
icke behöva möta av denna orsak. Mot förslaget har emellertid
kammarrätten vidare erinrat, att utdelning vid bolags upplösning ej
sällan komme att uppgå till betydande belopp och på grund av den
progressiva skatteskalan föranleda en väsentligt högre skatt för vederbörande
delägare, än om vinsten beskattats i olika poster. Häremot
kan emellertid, såsom redan påpekats i ovanberörda promemoria, framhållas,
att aktieägaren i viss mån gottgöres genom räntevinsten till
följd därav, att han ej tidigare behövt erlägga skatten. I detta sammanhang
må erinras om, att kommunalskattesakkunnige i sitt av kammarrätten
vidrörda betänkande föreslagit, att en dylik beskattningsprincip
skulle tillämpas, då vid ett bolags upplösning dess tillgångar kontant
utdelades.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke såsom utdelning borde beskattas
allt vad delägarna vid bolags upplösning erhålla utöver gjorda
insatser. Emellertid synes det knappast vara tillrådligt att nu göra
ifrågavarande skatteskärpning strängare än vad som erfordras för tillgodoseende
av det i promemorian framhållna syftemålet. Vid sådant
förhållande kan dock frågan om beskattning av utdelning till aktieägare
i samband med bolags upplösning icke anses vara slutgiltigt ordnad.
Ihågkommas bör nämligen, att särskilt i de ovanberörda fall,
där ifråga om bolag av kort varaktighet vinsten icke utdelas utan
fonderas för att i ett sammanhang fördelas vid bolagets upplösning,
det icke kan anses tillfredsställande, att någon del av vad delägarna
bekomma utöver sin insats, går fri från beskattning. Denna beskattningsfråga
lärer dock bäst böra lösas vid en mera omfattande revision
av skattelagstiftningen.

I det remitterade förslaget har jag låtit vidtaga ett par mindre,
redaktionella ändringar, för vilka icke lärer behöva här redogöras.

Föredragande departementschefen uppläste härefter två i enlighet
med vad han nu anfört inom finansdepartementet upprättade förslag, det
ena till förordning om ändrad lydelse av 20 § i förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt samt avdelning
4:o) i de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning
vid taxeringen och det andra till förordning om ändring i viss
del av det vid förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering fogade formulär nr 1 A; och hemställde
föredragande departementschefen, att berörda förslag måtte föreläggas
riksdagen till antagande.

29

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 395.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sten Zethelius.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 355 käft. (Nr 395.)

i