Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

1

Nr 35?.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående inrättande
av en dränerings fond m. ni. / given Stockholms slott den
23 april 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Magt, med tillkännagivande
att anslag till kapitalökning för år 1919 till täckdikningslånefonden icke
kommer att av Kungl. Maj:t äskas, härmed föreslå riksdagen att

dels besluta, att eu särskild fond, benämnd dräneringsfonden, skall
inrättas för främjande under nu rådande kristid av täckdikningsföretag,
från vilken fond, som skall förvaltas av statskontoret, statslån må tilldelas
hushållningssällskap, som förklarat sig villigt att utlämna dräneringslån;

dels godkänna de av chefen för jordbruksdepartementet i statsrådsprotokollet
föreslagna allmänna villkor och bestämmelser för lån ur
denna fond;

dels medgiva, att fondens hela kapitaltillgång må disponeras för
det med fonden avsedda ändamål;

dels medgiva, att, där å dräneringslån, som från ifrågavarande
fond utlämnats av hushållningssällskap, uppkommit förlust, Kungl. Magt
må äga att, på framställning av hushållningssällskapet och efter prövning
av de i varje fall förekommande omständigheter, av fondens medel anvisa
hushållningssällskapet gottgörelse för den lidna förlusten med skäligt
belopp;

dels som kapitalökning för denna fond anvisa, att utgå av tillfälliga
lånemedel, ej mindre å tilläggsstat för år 1918 ett reservationsanslag

av ................................................................................................ kronor 3,000,000,

än även för år 1919 ett reservationsanslag av ............ » 6,000,000;

dels för bestridande vid företag, vartill lån ur dräneringsfonden
utgå, av kostnader för dagtraktamenten och resekostnadsersättningar
till vissa förrättningsmän och hos dem anställda tekniska biträden samt
till arvoden åt täckdikuingsförmän, allt i huvudsaklig överensstämmelse
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 317 höft. (Nr 357.) 1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

med av departementschefen tillstyrkta grunder, anvisa under nionde huvudtiteln
ej mindre å tilläggsstat för år 1918

ett förslagsanslag av .......................................................... kronor 200,000,

än även å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag av » 260,000;

dels å tilläggsstat för år 1918 anvisa till utbildningskurser för

täckdikningsförmän ett reservationsanslag av.................... kronor 25,000;

dels ock å tilläggsstat för år 1918 för anskaffande av mätningsinstrument,
att enligt de närmare föreskrifter Kungl. Maj:t meddelar utlämnas
till begagnande åt tekniska biträden och täckdikningsförmän,

anvisa ett reservationsanslag av ............................................. kronor 50,000.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 357.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
april 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren.

friherre PäLMSTIERNA,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Petersson anförde:

Vid anmälan den 14 januari 1918 av ärendena angående kapitalökning
för år 1919 till de till jordbruksdepartementet hörande utlåningsfonderna
anförde jag i punkten 6, att det synts mig önskligt, att utredning
skedde, huruvida icke villkoren för lån ur täckdikningslånefonden borde
undergå ändringar, särskilt med hänsyn till dels den stegring i prisen
å materiel och arbete, som skett och som delvis torde komma att bestå
även efter slutet av den nuvarande kristiden, dels ock önskvärdheten
att söka få eu rationell täckdikning allt mera genomförd i lantbruket
och därigenom dettas produktionskraft ökad och bättre säkerställd. Jag
meddelade, att jag anmodat lantbruksstyrelsen att inkomma med sådan
utredning. 1 avvaktan på den proposition, som efter utredningens framläggande
kunde komma att avlåtas till riksdagen, har Kungl. Maj:t på
min hemställan föreslagit riksdagen att för ifrågavarande fond beräkna
för år 1919 en kapitalökning av 150,000 kronor.

1 skrivelse den 19 februari 1918 har nu lantbruksstyrelsen avgivit
yttrande och förslag i ämnet.

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

Jag torde få erinra, att genom Kungl. Maj:ts ocli riksdagens beslut
år 1913 samt kungörelsen den 4 juli 1913 blevo villkoren för erhållande
och tillgodonjutande av lån ur täckdikningslånefonden först bestämda.
Mindre ändringar, avseende huvudsakligen vissa formella bestämmelser,
hava sedermera tillkommit, och återfinnas nu gällande bestämmelser angående
villkoien för lån från täckdikningslånefonden i kungörelsen den
19 juni 1917.

Från täckdikningslånefonden må årligen utlånas ett belopp av

200,000 kronor. Hushållningssällskapen skola vara låneförmedlare och lantis
ruksstyrelsen skall vara den Händighet, som har att bevilja hushållningssällskapen
lånen. I äckdikningslån må av hushållningssällskap
lämnas till ägare eller brukare av högst 50 hektar åker eller annan
odlad joid, vilken är i behov av dylikt lån, till brukare dock under
förutsättning att minst 10 år återstå av dennes brukningstid. Lån må
icke beviljas till högre belopp än 2,000 kronor och icke uppgå till mer
än 70 procent av den beräknade kostnaden vid användning av rör och
50 procent, då annat material användes. Vidare må låntagare på grund
av särskilda täckdikningslån ej samtidigt häfta i skuld till högre belopp
än 2,000 kronor. Lånen skola löpa med 4 procent ränta från lyftningsdagen
och, sedan lånen innehafts under 2 år från lyftningsdagen, skall
vid utgången av vart och ett av de därpa följande 7 åren årligen återbetalas
V7 av det ursprungliga beloppet. Plan och kostnadsförslag skola
vara uppgjorda av lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller annan
person, som vederbörande hushållningssällskap prövar vara därtill kompetent.
Till biträde vid arbetet skall låntagaren använda en i vederbörande
hushållningssällskaps tjänst anställd eller av lantbruksingenjör
godkänd täckdikningsförman.

Lantbruksstyrtlsen
,9/a
1918.

I sin skrivelse den
fört följande:

19 februari 1918 har lantbruksstyrelsen an -

»Oaktat de fördelar, som genom täckdikningslånefonden beretts åt särskilt
mindre jordbrukare, har sagda lånefond anlitats i ringa grad. Så hava från fonden
beviljats

år 1914 i lån .................... 46,571 kronor

» 1915 » » 90,738 »

» 1916 » » 94,603 »

» 1917 » » 79,860 »

tillsammans 311,772 kronor, utgörande i medeltal

per år 77,943 kronor.

5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

Anledningarna till fondens ringa anlitande torde vara av olika slag. De på
sista tiden stegrade arbets- och materialkostnaderna synas hava varit en medverkande
orsak. Vidare synas bestämmelserna om såväl varje lånebelopps som ock
sammanlagda lånens begränsning för en var låntagare till högst 2,000 kronor verkat
hämmande. Då täckdikningskostnaden för närvarande torde böra anses i medeltal
utgöra 500 kronor per hektar, skulle av förenämnda begränsning följa, att lån ej
kan tilldelas en och samma låntagare till större belopp, än som erfordras för täckdikning
av 4 hektar. Sedan täckdikningslånefondens inrättande år 1913 bestämdes,
har kostnaden för täckdikning förvisso mer än fördubblats. För att täckdikningslånen
med hänsyn till lånens storlek skola under nuvarande förhållanden verka lika
fördelaktigt som år 1913, bör den ovan angivna maximisiffran för lån, 2,000 kronor,
höjas mer än 100 procent och för att åstadkomma en ytterligare förbättring höjas
över det sålunda ökade beloppet. Om en egendom på 50 hektar åker indelats i sjuskiftesbruk,
torde böra beräknas, att ägaren önskar under ett år täckdika ett helt
skifte, d. v. s. något mer än 7 hektar. Men han torde ock för ett kommande år
behöva täckdika ett annat lika stort skifte. Han synes då böra i tid förvissa sig
om nödiga medel härtill, liksom han ock kan tänkas hava stor fördel av att i vissa
fall bedriva täckdikningsarbetena å vissa delar av dessa båda skiften under ett och
samma år. Han synes under sådana förhållanden böra vara tillförsäkrad nödiga
medel till dessa båda, i förevarande exempel till vid pass 15 hektar uppgående områden.
Täckdikningslånets storlek torde i detta fäll böra få uppgå till minst 500 x
15 = 7,500 kronor. Då emellertid, om prisstegringen fortfar, täckdikningen per
hektar kan bliva ännu dyrare, exempelvis 600 kronor, eller ännu mer, synas de här
avsedda maximitalen böra höjas till i runt tal 10,000 kronor.

Beträffande frågan om lämpliga ändringar i villkoren för lån från täckdikningslånefonden
i ändamål att få eu rationell täckdikning allt mera genomförd i
lantbruket och dettas produktionskraft ökad och bättre säkerställd, har lanthruksstyrelsen
ansett sig böra anföra följande.

I detta hänseende har lantbruksstyrelsen ansett, att de ändringar, som skola
ifrågakomma, böra vara betingade av endast sådana förhållanden, som äro att påräkna
under normala tider med lugn utveckling oberoende av nu rådande kriser.
För avhjälpande eller lindrande av kristidens störande inverkningar på förevarande
fråga synas andra mera snabbt verkande åtgärder böra vidtagas, än de, som genom
en lånefond av här ifrågasatt art kunna vara påkallade.

Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande den 8 juni 1910 angående bildande
av en täckdikningslånefond framhållit de synpunkter, som lantbruksstyrelsen ansett
böra i huvudsak följas för att få en rationell täckdikning inom landet genomförd.
Lantbruksstyrelsens i detta utlåtande uttalade uppfattning anser sig styrelsen även
nu höra vidhålla. Särskilt anser sig lantbruksstyrelsen böra ånyo framhålla, att det
är av största betydelse för ernående av ett varaktigt och fullständigt resultat av
dessa grannlaga företag icke allenast att de planer, som för ifrågavarande ändamål
uppgöras, upprättas under ledning av verkliga fackmän på detta område, utan även
att själva täckdikningsarbetet utföre.s under ledning av fullt sakkunnig och i sitt
yrke val erfaren person. Ledningen av företagen bör enligt lantbruksstyrelsens
åsikt överlämnas åt statens lantbruksingenjörer. Självfallet torde vara att, om denna
ledning anförtros åt sistnämnda statstjänstemän, dessa böra lämnas nödigt biträde
av tjänstemedhjälpare eller assistenter. Genom anställande av sådana torde en del

6

Kungl Map-ts nåd. proposition Nr 357.

av de hos hushållningssällskapen anställda personer, som nu också syssla med uppgörande
av täckdikningsplaner och täckdikningsarbeten, kunna för sådana arbeten
för hushållningssällskapens del undvaras. Enhetlig ledning och betryggande statskontroll
över dessa med statsmedel understödda arbeten böra eftersträvas och torde
enligt nu antydd anvisning kunna säkrast vinnas.

Täckdikningens rationella planläggande och utförande anser lantbruksstyrelsen
vara av största betydelse och höra utgöra oeftergivliga fordringar för statsunderstöds
erhållande.

Illa planlagda eller dåligt utförda täckdikningar verka i hög grad hämmande
på benägenheten att täckdika och exempel kunna anföras, hurusom utförda täckdikningsarbeten,
som på grund av felaktiga planläggningar eller otillfredsställande
arbeten misslyckats, verkat avskräckande under årtionden för fortsatt täckdikning
i trakten i fråga.

Under åberopande av vad lantbruksstyrelsen i sin förenämnda skrivelse av
den 8 juni 1910 framhållit får lantbruksstyrelsen vidare ånyo uttala önskvärdheten
av att täckdikningslån må kunna beviljas en var ägare eller brukare av åker eller
annan odlad jord, som behöver täckdikas, oavsett jordarealens storlek. Denna uppfattning
har lantbruksstyrelsen redan i sitt år 1910 avgivna här ovan åberopade
utlåtande starkt framhållit. Liksom det i fråga om län ur odlingslånefonden och
bidrag från norrländska och allmänna avdikningslagen icke gjorts någon skillnad
mellan ägare av större och mindre egendomar, anser lantbruksstyrelsen allt fortfarande
detta ej heller böra ske beträffande täckdikningslånen.

Av vissa praktiska skäl hade lantbruksstyrelsen i sitt utlåtande av år 1910
ansett sig höra förorda, att skillnad i vissa formella delar för lånets åtnjutande
borde kunna medgivas, då fråga vore om mindre och större jordbruk, särskilt beträffande
låneförmedlingen. På grund av riksdagens beslut i ärendet år 1913blevo
emellertid innehavare av de större jordbruken ställda utom möjligheten att åtnjuta
lån från täckdikningslånefonden, vilket emellertid såsom ovan nämnts bör enligt
lantbruksstyrelsens förmenande ändras, så snart ske kan. Lantbruksstyrelsens förslag
år 1910 avsåg en räntefot av 3.6 procent å lånen samt inbetalning av lånen
på 8 år. Lantbruksstyrelsen vidhåller fortfarande den uppfattningen, att räntan ej
bör sättas högre än 3.6 procent för att om möjligt än vidare än som skett frammana
täckdikningsarbetenas rationella bedrivande. Däremot har lantbruksstyrelsen
nu intet att erinra mot den redan bestämda 7-årsperiodens bibehållande för lånens
amortering. I sitt merberörda utlåtande hade lantbruksstyrelsen vidare föreslagit,
att plan och kostnadsförslag för täckdikningen skulle vara uppgjorda av lantbruksingenjör,
försåvitt gårdens åkerareal överstege 25 hektar, och täckdikningen vore
avsedd att verkställas med tegelrör, i annat fall av lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent.
Lantbruksstyrelsen håller fortfarande före, att lantbruksingenjörerna
böra vara de, som leda täckdikningsarbetena i orterna, och att det är av största
vikt, att i möjligaste mån de täckdikningsförslag och de täckdikningsarbeten, till
vilka statsunderstöd lämnas, komma under statens kontroll. Lantbruksstyrelsen anser
sig därför ej allenast såsom nyss nämnts böra vidhålla kravet på lantbruksingenjör
såsom förrättningsman, försåvitt med nyss angivna förbehåll gårdens åkerareal överstiger
25 hektar, utan även föreslå sådant tillägg till bestämmelsen för täckdikningslåns
erhållande, att planen och förslaget angående sådant statslån skola vara
granskade av vederbörande statens lantbruksingenjör.

Kungl. Majts nåd. proposition Nr 357. 7

Angående villkoren för lån till de s. k. större jordbruken synes lantbruksstyrelsens
förslag av år 1910 kunna lända till huvudsaklig ledning, dock med iakttagande
av vad ovan i detta avseende anförts.

För dessa lån till innehavare av större jordbruk torde emellertid även ett
maximibelopp för lånen böra bestämmas Eu enda bestämd summa torde härvidlag
ej vara lämplig att fastslå. Utgående från vad ovan i detta avseende framhållits
angående de mindre jordbruken, synes för de större jordbruken böra beräknas, att
lånebeloppet må uppgå till så stor summa, som kan anses erforderlig för att täckdika
ungefär ä/7 eller i runt tal 30 procent av gårdens åker. Lånet torde ej böra
på en gång beviljas till täckdikning av större areal än 100 hektar, vilket belopp
dock torde redan nu kunna begränsas till 50,000 kronor. Efter nyss angivna grunder
torde ock begränsningen av låntagares rätt att på grund av särskilda lån samtidigt
få häfta i skuld böra bestämmas.

Bibehålies bestämmelsen att lånet får tilldelas endast innehavare av högst
50 hektar åker eller odlingsmark och maximilånet ökas från 2,000 till 10,000 kronor,
synes fonden böra höjas till mer än dubbelt mot det nuvarande beloppet. Lantbruksstyrelsen
anser, att i detta fall fonden ej bör bestämmas till mindre belopp än

600,000 kronor. Utvidgas rätten att komma i åtnjutande av lån från fonden till
alla, som behöva täckdika sin jord, oavsett låntagarnas areals storlek, torde fonden
böra ökas till 2,000,000 kronor.»

Omedelbart efter det denna lantbruksstyrelsens skrivelse inkommit
till jordbruksdepartementet gjorde produktionskommittén i skrivelse den
23 februari 1918 framställning om vissa särskilda åtgärder, som med
anledning av kristiden syntes under de närmaste åren böra vidtagas
för att främja åkerjordens täckdikning. Kommitténs skrivelse är av
följande lydelse:

»Ett av de förnämsta medlen att åstadkomma en rikligare och säkrare
näringsproduktion erbjuder åkerjordens täckdikning. Härigenom vinnes icke blott,
att jorden kan bearbetas tidigare på våren och senare på hösten än så länge den
är ofullständigt avdikad, utan samtidigt uppnås, att jorden blir lättare att bruka
och att man med betydligt större fördel kan begagna sig av moderna åkerbruksmaskiner,
genom vilka mänsklig arbetskraft i hög grad inbesparas. Då de öppna
dikena omläggas till täckta, vinnes också en ganska betydlig åkerareal, enär de
öppna dikena med de oundvikliga dikesrenarna ofta upptaga 5 å 10 procent av
åkerns yta. Med de öppna dikena försvinna dessutom de i regel svåraste härdarna
för vissa ogräs, vilket otvivelaktigt är ägnat att i betydlig grad öka skördarnas
mängd och värde.

A den täckdikade jorden få, såsom nyss antyddes, våra kulturväxter eu
avsevärt längre växtperiod än på den icke täckdikade, vilket alltid ger dem bättre
utvecklingsmöjligheter och särskilt är en bestämd betingelse för rikligare skördar
av spannmål och rotfrukter. Ännu mera befordras kulturväxternas utveckling därigenom,
att temperaturen i en väl avdikad jord är betjulligt högre än i vattensjuk
dylik. Detta påskyndar växtlighetens utveckling, ger ökad verkan åt de använda
gödselmedlen och underlättar kampen mot ogräsen. Även blir jorden luckrare vid
bättre torrläggning, varigenom växtrötterna kunna utveckla sig kraftigare och tränga

Produktionskommittén.

8 Kungl. \laj:ts nåd. proposition Nr 357.

mera på djupet, så att de upptaga mer näring ur jorden. En omsorgsfull afdikning
är därför en förutsättning för en mera avsevärd ökning i den svenska näringsproduktionen.

Det är också till stor del på bristerna i detta hänseende, som skillnaden i
avkastning mellan landets främsta jordbruksdistrikt och de mera efterblivna beror.
En föreställning härom erhålles genom efterföljande sammanfattning av silfror ur
de officiella jordbruksstatistiska lokalundersökningarna för åren 1913 och 1914,
tillhopa omfattande ungefär en fjärdedel av hela rikets åkerareal. Siffrorna angiva
dels arealen täckdikad åker inom den lokalundersökta delen av varje hushållningssällskaps
område, dels denna areal i procent av hela åkerarealen inom de undersökta
områdena:

Område

Stockholms län ............

Uppsala län...................

Södermanlands län ........

Östergötlands län ........

Jönköpings län...............

Kronobergs län ...........

Kalmar läns norra del
Kalmar läns södra del

Gottlands län ...............

Blekinge län...................

Kristianstads län............

Malmöhus län ................

Hallands län ...............

Göteborgs och Bohus län

Hektar

c

Område

Hektar

o

.■ o

1,061.80

3.1

Älvsborgs läns södra del

8,450.33

40.o

8,006.35

24.2

Älvsborgs läns norra de]

4,423.5 7

13.8

14,272.08

38.5

Skaraborgs län............

6,301.16

6.7

15,219.32

29.5

Värmlands län...........

1,231.04

2.2

494.35

1.7

Örebro län................

8,497.84

15.o

2,139.85

5.9

Västmanlands län.......

30,167.51

51.9

544.60

4.2

Kopparbergs län ........

666.10

2.5

7,001.92

18.9

Gävleborgs län............

3,502.76

12.8

2,084.9 8

10.6

Västernorrlands län ...

437.17

2.i

1,949.58

12.5

Jämtlands län ...........

1,639.99

8.3

25,322.16

43.3

Västerbottens län.......

636.12

2.5

78,114.80

82.i

Norrbottens län ........

127.16

1.0

20,978.82

6,390.89

56.7

20.7

Hela riket

249,662.2 5

25.5 2.

I de officiella jordbruksstatistiska redogörelserna framhålles, att de mycket
starka växlingar, som framträda i ovanstående tablå med avseende å täckdikningens
omfattning inom olika delar av landet, till övervägande del torde bero på jordbrukets
allmänna utveckling, om de också därjämte betingas av det större eller mindre
behovet av dränering på grund av jordmånens beskaffenhet samt av lutningsförhållandena.
Uppenbarligen vittnar också den påfallande ringa arealen av täckdikad
åker inom flera viktiga jordbruksdistrikt, exempelvis Skaraborgs län, om bristande
förståelse för rationell utdikning, och synas möjligheter yppa sig för en betydande
ökning av landets näringsproduktion genom att det sålunda försummade inhämtas.

Emellertid synes täckdikningsarbetet i vårt land icke hava haft önskvärd
framgång under senare tid. Enligt uppgift, som vid ett år 1908 hållet föredraglämnades
av byråchefen i lantbruksstyrelsen Ewe, funnes skäl antaga, att i medeltal
vid pass 20,000 hektar åker blivit årligen täckdikade under nästföregående 50-årsperiod.
Under femårsperioden 1907—1911 omfattade täckdikningen enligt av byråchefen
Ewe lämnade uppgifter i årligt medeltal endast 13,000 hektar, varvid maximum
inträffade år 1911 med i runt tal 15,000 hektar. Vad beträffar de allra sista åren
finnes anledning antaga, att täckdikningen starkt hämmats genom de under kristiden
stegrade arbets- och materialpriserna, bristen på täckdikningsrör samt svårigheten
att anskaffa och behålla lämplig arbetskraft.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 857. 9

Visserligen hava statsmakterna sökt främja täckdikningsarbetet genom att
lämna ekonomiskt understöd och annan hjälp. ''Sålunda hava statens lantbruksingenjörer
varit verksamma genom uppgörande av täckdikningsplaner, handledande
av täckdikningsförmän in. in. Sedan några år tillbaka hava årligen anslagits 200,000
kronor till en statens täckdikningslånefond — — —.

Det har emellertid visat sig, att den anslagna fonden, särskilt under de sista
åren, på långt när icke tagits i anspråk till hela sitt belopp. Orsakerna härtill
torde i främsta rummet hava varit desamma, som verkat hämmande å täckdikningsverksamheten
överhuvud, nämligen stegrade priser samt brist på material och arbetskraft.
Under nu rådande förhållanden hava de erbjudna lånevillkoren uppenbarligen
icke kunnat erbjuda tillräcklig lockelse för igångsättandet av företag, vilka krävt
så betydande kostnader som täckdikning.

För att täckdikningen skall kunna uppdrivas till den omfattning, som särskilt
med hänsyn till kristiden kan anses önskvärd, är det enligt produktionskommitténs
mening nödvändigt, att staten på ett mera effektivt sätt än hittills träder emellan
för täckdikningens understödjande under de närmaste åren samt att understödet icke
begränsas till endast mindre och medelstora jordbrukare. Då täckdikningsföretaget
är av mindre omfattning, synes understödet lämpligen kunna utgå under form av
bidrag utan återbetalningsskyldighet till viss del av kostnaderna. Vid större täckdikningsföretag,
som kräva ett mera betydande kapital utlägg, synes däremot understödet
höra givas formen av ett kostnaderna motsvarande räntefritt lån att amorteras
efter viss tid, inom vilken det kan beräknas, att i de flesta fall de på täckdikningen
nedlagda kostnaderna bliva ersatta genom ökad avkastning.

Vad beträffar storleken av täckdikningskostnaderna, vilka sålunda böra vara
normgivande vid bestämmande av understöd, bär kommittén sökt beräkna dessa
med ledning av vissa från byråchefen Ewe erhållna uppgifter. Därvid har antagits,
att avståndet mellan täckdikena, som i viss mån påverkas av markens beskaffenhet,
i medeltal uppgår till 14 å 15 meter, samt att täckdikningen verkställes till normalt
djup, d. v. s. till 1.2 meter för sugdiken och 1.3 meter för stamdiken. Vid ett
medelavstånd mellan dikena av 14 å 15 meter uppgår deras sammanlagda längd
per hektar till cirka 700 meter. Arbetet med beredande av nödigt avlopp för vattnet
från täckdikessystemet har förutsatts inskränka sig till mindre omfattande upprensningar
eller fördjupningar av avloppsdiken eller avloppsgravar. Däremot synes
ersättning för upprensningar och vattenavledningar, som föranleda större kostnader
och svårigheter, böra beredas på annan väg än här föreslås. Under dessa förutsättningar
hava de normala kostnaderna för täckdikning beräknats till 500 kronor
per hektar.

Rimligt synes vara, att staten vid mindre täckdikningsföretag lämnar bidrag
med en tredjedel av de beräknade kostnaderna, och skulle alltså vid eu kostnad av
500 kronor bidraget uppgå till 166 kronor 67 öre per hektar. Allt efter sammanlagd
rörlängd och rörens storlek, markens beskaffenhet in. in. synes emellertid
statsbidragets belopp böra jämkas, dock sä att det i intet fall får uppgå till mer
än 200 kronor per hektar.

De täckdikningsföretag, till vilka utgår statsunderstöd under form av bidrag
utan återbetalningsskyldighet, synas lämpligen kunna begränsas till sådana, som
omfatta högst 6 hektar och för vilka den normala totalkostnaden följaktligen kan
beräknas till högst 3,000 kronor. Med hänsyn till de betydande fördelar här före Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 317 höft. (Nr 357.) 2

10

Kunyl. Maj ds nåd. -proposition AV 357.

slagna understöd kommer att bereda särskilt mindre täckdikningsföretag, synes den
sammanlagda arealen av dylika kunna beräknas till 15,000 hektar under vart och
ett av de närmaste åren. Det belopp, som skulle erfordras såsom statsbidrag utan
återbetalningsskyldighet, komme sålunda att uppgå till omkring 166.67 x 15,000 =

2,500,000 kronor årligen. Lämpligt synes vara, att samma belopp avses för vart
och ett av åren 1918—1920, varigenom erhålles en summa av 7,500,000 kronor
för de tre åren.

För större täckdikningsföretag, som omfatta en areal av mer än 6 hektar
och för vilka den normala totalkostnaden överstiger 3,000 kronor, synes, som nämnt,
den lämpliga understödsformen vara räntefria lån, avsedda att inom viss tid amorteras.
Med hänsyn tagen till den vanliga cirkulationsperioden inom jordbruket

synes denna tid böra bestämmas till 7 år, dock så att de första två åren lämnas
amorteringsfria, varefter amortering sker med en femtedel av kapitalet under vart
och ett av återstående fem år. Lånet bör täcka hela kostnaden för tåckdikningsarbetet
och följaktligen i normala fall utgå med 500 kronor per hektar. 1 de fall.
då särskilda förhållanden föreligga, såsom vid svårdikad jord, mer krävande avloppsarbeten
in. m., bör lånet kunna utökas, dock så att det i intet fall överstiger 600

kronor per hektar. För lånen synes lämpligen böra föreskrivas, att låntagaren

skall ställa av vederbörande odlingsråd godkänd säkerhet.

Under förutsättning att 5,000 hektar årligen komma att omfattas av större
täckdikningsföretag och efter en normal kostnad av, såsom förut beräknats, 500
kronor per hektar, .skulle det sammanlagda erforderliga lånebeloppet uppgå till

2,500,000 kronor om året. Lämpligt synes vara att beräkna samma belopp för
varf och ett av åren 1918—1920, varigenom den behövliga lånefonden för de tre
åren uppgår till 7,500,000 kronor.

Till grund för det ovan anförda har legat den förutsättningen, att täckdikningen
utföres med rör. Särskilt med hänsyn till den knappa tillgången å rör av
tegel eller cement synes emellertid även böra räknas med sådan täckdikning, som
verkställes med användande av annat material, nämligen sten eller virke. Enligt
kommitténs mening bör understöd lämnas jämväl i de fall, då material av sistnämnda
bägge slag komma till användning å mark, som kan anses härför lämplig. Med
hänsyn till dikenas mindre hållbarhet och de mången gång lägre materialkostnaderna
bör dock understödet utgå med lägre belopp, så att vid mindre dylika täckdikningsföretag
bidrag utgår med en fjärdedel av de beräknade kostnaderna, dock högst
med 150 kronor per hektar, och vid större företag lämnas räntefritt lån till tre
fjärdedelar av kostnaderna, dock högst till 450 kronor per hektar. I övrigt synes
för understöd vid täckdikning med sten eller virke kunna i tillämpliga delar gälla
samma villkor som vid täckdikning med rör. Mången gång bör dock den normala
totalkostnaden för här ifrågavarande företag ställa sig avsevärt lägre än ovan beräknats
för täckdikning med rör.

Med hänsyn till svårigheten att beräkna den sannolika omfattningen av de
täckdikningar, som sålunda kunna komma att utföras med användande av sten eller
virke, och i betraktande av att dessa företag i varje fall icke torde få någon större
utbredning har kommittén icke ansett sig behöva upptaga någon särskild summa för
de statsmedel, vilka för ändamålet kunna bliva erforderliga, utan förutsättes, att
dessa utgå av de belopp, som ovan avsetts för täckdikningar med rör.

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

gällande lag om nyttjanderätt till fast egendom 2 kap. 17 § är

erkställa täckdikning med användande av
legend r enei plan, num .~-r statens lantbruksingenjör eller klivit a\

jordägaren godkänd, berättigad att, sedan arbetet blivit behörigen utfört, av prd .

.... ersättning för så stor del av kostnaden, som motsvarar värdet a

Enligt g _ .

arrendator, som å fastigheten låter
tegelrör efter plan, som uppgjorts

ägaren erhålla
rören.

Då värdet av rören kan anses

motsvara ungefär halva kostnaden för täck -

dikningen skulle en arrendator, som erhölle statsbidrag enligt ovan föreslagna grander.
ersättas med sammanlagt fem sjättedelar av täckdikmngskostnaderna, varav
jordägaren skulle vara nödsakad bidraga med halva kostnaden. Detta synes emellertic
icke vara rättvist med hänsyn till det gagn, vederbörande intressenter kunna hava
av täckdikningens verkställande, i all synnerhet vid längre återstående arrendetid.
Rimligt torde därför vara, att statsbidrag vid mindre täckdikmngsforetag utgår med
lägre belopp för arrendatorer än eljest. A andra sidan synes jordägaren i dylikt
fall framför allt med hänsyn till de stegrade priserna å tegelrök hora tillerkännas
någon ersättning av staten, svarande mot åtminstone en del av de kostnader, han
måste vidkännas för rören. Lämpligen synes enligt kommitténs mening statsbidraget
kunna fördelas så. att hälften tillfaller jordägaren och hälften arrendator!! och att
sålunda vardera erhåller omkring eu sjättedel av täckdikmngskostnaderna

Då i liknande fall lån utlämnas till arrendator, som utför större tackdikmngsföreta°''
synes i enlighet härmed lånebeloppet böra inskränkas till arrendator^ egna
kostnader, under det jordägaren, efter därom gjord framställning, må under samma
villkor äga erhålla lån till belopp motsvarande kostnaden för rörens anskaffning.
Om härvid den vid lånets beviljande återstående arrendetiden skulle understiga lånetiden.
d. v. s. sju år, synes det böra ankomma på överenskommelse mellan vederbörande
jordägare och arrendatorn om lånets återbetalning.

1 samband härmed vill kommittén framhålla önskvärdheten av att, så vitt
möjligt även innehavare av ecklesiastika boställen bliva delaktiga av här ifrågavarande
bidrag och lån, vilket dock torde höra medgivas först etter prövning av
Kungl. Maj:t i varje särskilt fall.

Det bör i första

hand tillkomma de odlingsnämnder, om vilkas inrättande i
varje landskommun kommittén framställt förslag i skrivelse den 9 februari 1918.
att samråda med vederbörande jordbrukare inom kommunen angående de täckdikningsföretag,
som kunna
upplysningar

befinnas lämpliga att igångsätta, samt tillhandagå med låd och

am

;ående anskaffande

av rör och arbetskrafter. Likaså bör odlingsnämnden
i förekommande fall göra anmälan härom hos det av kommittén föreslagna
odlingsrådet med framställning om förordnande av förrättningsman. Livetvis
bör odlingsrådet äga att även utan dylik anmälan förordna förrattmngsman.
I främsta rummet synes ledningen vid täckdikningsplanernas upprättande och tackdikningens
utförande, kontrollen över arbetet in. in. höra anförtros åt lantbruksingenjörerna.
Där så lämpligen befinnes, bör emellertid efter odlmgsrådets bestämmande
dylikt uppdrag kunna lämnas även åt jordbrukskonsulent, länsagronom e ei
annan lämplig person. Att slutligt granska uppgjord plan, innan ärendet företages
till

LIJ lämplig ueinuii. ---- i ; ’ , . n i

avgörande av odlingsrådet, synes böra tillkomma lantbruksingenjor eller den.

odlingsrådet därtill förordnar.

Att fatta
komma vederbörande odlingsråd

beslut om bidrag och lån till

. ........ täckdikningsföretag synes höra till dela

omfattning och enligt de närmare föreskrifter,

12

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Sr S57.

Xr 8 °?ingjko1mTtt(i- Bidraget eller lånet bör utbetalas först

eftei det arbetet utförts och vederbörligen avsynats.

... . Enligt gällande taxa äga lantbruksingenjörerna att för upprättande av täck till

daPP ai1 Utr°Tier <?nen atn->uta kronor 4: 50 i dagarvode. Detta i förhållande
1 det ansvarsfuHa och modosamma arbetet alltför ringa arvode, vilket i huvudsak

kPfn^WnQndratl'' Sidtn a1'' -l?65, bör’.dä hänsyn jämväl tages till de stegrade levnadsdär,
wff’ ef-giP-f°mmittw menmg väsentligt höjas. Då lantbruksingenjörerna
därjämte för tackdiknmgsarbetenas utförande måste åsidosätta större och mera
inkomstbringande förrättningar under den för dessa förrättningar gynnsammaste
tiden, synes det kommittén skäligt, att deras ersättning vid här ifrågavarande förrattmngar
utgår med ett dagtraktamente av 20 kronor per dag. Övriga ledare av
tackdikmngsarbeten höra åtnjuta ett dagtraktamente av 15 kronor för varje för lanir1

flgSf fp P1'' resda§ hör utgå enligt fjärde klassen i resereglementet.

flerstädes å landsbygden skjuts icke tinnes att tillgå, synes vederbörande förrattmngsman
hora tillerkännas rätt att efter betalning mot gällande taxa rekvirera
skjuts hos den, som begärt förrättning. Under antagande att inom varje hushållningssällskaps
område ledaren tages i anspråk under 120 dagar av året, skulle dagslön"1?146™
för dessa inom hela riket uppgå till ett årligt belopp av 26 x 20 x 120==
62,400 kronor. Reseersättningarna torde kunna beräknas till i runt tal 50 000
kronor. ’

Vid ledarens sida måste finnas ett antal tekniska biträden (agronomer, teknici
m. tf) som stå till hans förfogande och vilkas antal torde kunna beräknas till 4 i
medeltal för varje distrikt. Efter ett dagtraktamente under förrättning av 12 kronor
tor bitradena och med en tjänstetid av i medeltal 120 dagar om året, skulle kostnaden
för Intradens dagtraktamenten uppgå till 100 >< 12 * 120=144,000 kronor årligen
Resekostnader för biträdena synas böra ersättas enligt femte klassen i resereglementet
och torde beloppet kunna beräknas till i runt tal 100,000 kronor Beträffande
skjuts synes böra gälla detsamma för ledarna.

För verkställande av rörläggningen, hophuggningen av rören samt för inövande
av arbetsbasar på de olika rörläggnmgsarbetena erfordras täckdikningsförmän. Att
bestråla dessas ersättning för ifrågavarande arbete av statsmedel synes varken vara
ehovligt eller lämpligt, utan bör ersättningen lämnas av vederbörande jordinne liavare,

som bör äga rätt att inräkna kostnaderna härför i kostnaderna för täckdiknmgen.

i» Fo,r, atl bereda tillgång till tillräckligt antal dikningsförmän vill kommittén
foieslå, att särskilda utbildmngskurser för dylika anordnas genom odlingsrådens
orsorg med understöd av staten. Kostnaden för dylika kurser, innefattande ersättning
för deltagarnas resor och dagtraktamente samt arvode åt kursernas ledare
in. m., torde, dä dylika kurser anordnas för omkring 200 personer med 10 å 15 del XVo

Stenör °Ch ^ UPPSär tiU ,1Ögsf 14 dagar’ k™na beräknas till

Slutligen synas ledarna för täckdikningsarbetet böra beredas särskild ersättmng
for upprättande av täckdikningskarta och därtill hörande arbeten. Denna ersattmng
bör lämpligen bestämmas till 1 krona per hektar av den mark, till vars
tacklande statsunderstöd utgår. T enlighet med förut gjorda beräkningar skulle
sålunda för detta ändamål erfordras ett belopp av 20,000 kronor årligen. Dessutom
synas nödiga mätmngsinstrument. i den mån sådana erfordras, böra ställas till de

13

Kungl. Maj.is nåd. proposition Nr 357.

tekniska biträdenas och täckdikningsförmännens förfogande. Det härför erforderliga
beloppet synes kunna beräknas till 75,000 kronor.

För understödjande av täckdikningen enligt ovan framställda förslag skulle
sålunda erfordras, att av statsmedel ställdes till förfogande att utgå under åren
1918—1920 dels en lånefond för större täckdikningsföretag å 7,500,000 kronor,
dels ett belopp av samma storlek att utgå såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet
till mindre täckdikningsföretag, dels ock ett belopp å 1,234,200 kronor att utgå
enligt följande grunder:

till ledare av täckdikningsarbeten:

dagtraktamenten ................................

187,200 kronor

reseersättningar....................................

ersättning för upprättande av täck-

150,000 »

dikningskartor m. m....................

60,000 »

till tekniska biträden:

dagtraktamenten ................................

432,000 »

reseersättningar....................................

300,000 i

till utbildning av dikningsförmän ............

till anskaffande av nödiga mätningsinstru-

30,000 »

ment ........................................................

75,000 »

Summa 1,234,200 kronor.

På grund av vad sålunda anförts får kommittén hemställa, att genom proposition
till innevarande års riksdag måtte utverkas medgivande till att av statsmedel
ställes till förfogande att utgå under åren 1918 — 1920 enligt de grunder,
som ovan angivits,

dels en lånefond å 7,500,000 kronor för större täckdikningsföretag,

dels ett belopp å 7,500,000 kronor såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet
till mindre täckdikningsföretag,

dels ett belopp å 1,234,200 kronor såsom dagtraktamenten, reseersättningar
in. m. åt ledare och biträden vid täckdikningsarbeten, för utbildning av täckdikningsförmän
samt för anskaffande av nödiga mätningsinstrument.» I

I utlåtande den 2 mars 1918 över denna produktionskommitténs
framställning har lantbruksstyrelsen anfört följande:

»Det trängande behov av ökad spannmålsproduktion, som nu inträtt, nödvändiggör
utomordentliga åtgärder såväl från statsmyndigheternas som från jordbrukarnas
egen sida. Därest staten icke skyndsamt med största målmedvetenhet
och kraft i möjligaste mån genom sakkunnigt stöd och materiella hjälpmedel underlättar
för jordbrukarna de arbeten, som för en effektiv sädesproduktion äro oeftergivliga,
torde utsikt icke förefinnas att avvärja den nöd, som nu hotar landet. En
av de viktigaste åtgärder, som för sädesskördarnas ökning kunna vidtagas, är åkerjordens
rationella täckdikning. Täckdikningen i och för sig förmår visserligen icke
frammana den ökade skördeavkastningen, som nu måste eftersträvas, men den förutan
kunna i regel endast jämförelsevis små skördar per ytenhet med säkerhet
påräknas.

Lantbruksstyrelsen
*js
1918.

14

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

Lantbruksstyrelsen inser väl, att stora svårigheter komma att möta för ett
fullt utnyttjande av det tillvägagångssätt, som produktionskommitténs förslag innebär.
Med täckdikningsarbetena kan ej förfaras på samma sätt som med andra
jordbruksarbeten. Täckdikningsarbetena måste utföras inom vissa områden eller
systemvis utan längre tidsavbrott. Arbetsnedläggelse eller strejker, även under en
endast jämförelsevis kort tid, kunna vid sådana företag förorsaka oberäkneliga och
så stora svårigheter, att det för året påräknade resultatet helt eller delvis förfelas.
Ovissheten att under nuvarande orostider till arbetet kunna påräkna dikesgrävare,
även om ovanligt högt dagsverkspris erbjudes, måste göra jordbrukarna betänksamma
och i många fall ovilliga att med så dryga kostnader, som täckdikning medför, söka
genom sådant arbete bidraga till den nu så trängande produktionsökningen. Anskaffning
av täckdikningsmateriel, särskilt tegelrör, i tillräcklig mängd och till
erforderlig tid är ock en uppgift av svårlöst beskaffenhet.

Oaktat nu anförda och jämväl andra ej särskilt omnämnda svårigheter säkerligen
komma att möta för fullföljande av produktionskommitténs ifrågavarande förslag,
anser sig lantbruksstyrelsen böra i huvudsak biträda detsamma.

Lantbruksstyrelsen finner sig dock i detta sammanhang böra erinra därom,
att täckdikning, särskilt då rör (tegelrör) användas, måste både vad planläggningen
och utförandet beträffar ledas av för detta ändamål fullt kompetent person. Kommittén
har ock framhållit vikten härav, och för den skull i första hand föreslagit
lantbruksingenjörerna som ledare. Men dessutom hava även andra personer, som
av vederbörande odlingsråd kunna anses därtill lämpliga, ansetts kunna av odlingsrådet
förordnas till ledare. Lantbruksstyrelsen har emellertid livlig erfarenhet av
de olägenheter, som jämväl för lång tid framåt kunna uppstå vid dylika företag,
om därvid den bästa möjliga sakkunskapen icke anlitas. Lantbruksstyrelsen anser
för sin del, att såväl planläggningen som själva täckdikningen bör stå under vederbörande
lantbruksingenjörers ledningr, varigenom välbehövlig statskontroll vinnes å
de statsunderstödda arbetena.

Kommittén har vidare ansett, att odlingsrådet skall kunna förordna förrättningsman.
En statens tjänsteman torde dock icke böra ställas under flera myndigheter,
och då statens lantbruksingenjörer sortera under lantbruksstyrelsen, torde
odlingsrådet böra hänvända sig till denna styrelse med anhållan om förordnande
för sådån tjänsteman till förrättningsman och eventuellt ledare av arbetena i fråga.

I sitt förslag har produktionskommittén vidare anfört, att för verkställande
av rörläggningen, hophuggningen av rören samt för inövande av arbetsbasar på de
olika rörläggningsarbetena erfordrades täckdikningsförmän. Att bestrida dessas ersättning
för ifrågavarande arbete av statsmedel har emellertid synts produktionskommittén
varken vara behövligt eller lämpligt, utan syntes ersättningen böra lämnas
av vederbörande jordinnehavare, som borde äga rätt att inräkna kostnaderna härför
i kostnaden för täckdikningen.

I denna del hyser lantbruksstyrelsen en mot kommittén avvikande mening.
Vad först och främst angår behovet av täckdikningsförmän vid utförande av bär
ifrågavarande arbeten, vill lantbruksstyrelsen till en början ytterligare betona och
understryka kommitténs uppfattning om nödvändigheten av att äga tillgång till
dylika förmän. Därest sådana icke stå till vederbörandes förfogande, kan hela det
med täckdikningen avsedda ändamålet äventyras, i det att företagen icke bliva så
utförda, att de kunna till fullo godkännas. Väl kan därvid framhållas, att de be -

15

Kunjl. Maj ds nåd. proposition Nr 357.

viliade statsunderstöden under sådana förhållanden icke komma att utlämnas. Men
enJ anordning, som verkar i dylik riktning, leder ej till det mål som nu åsyftas,
och ei heller bliva vederbörande jordägare härigenom uppmuntrade till igångsättande
av företag med risk att på nu anförda skäl få dem underkända. Vidare anser sig
lantbruksstyrelsen böra framhålla, hurusom det torde vara allmänt erkänt, att dessa
täckdikningsförmän böra stå under ledning och kontroll av vederbörande fackman.
Vid här ifrågavarande fall synes så mycket större skal föreligga att tillämpa denna
re-el som största skyndsamhet med arbetenas utförande blir av noden och vissa
hinder för anskaffande av erforderligt antal utbildade förman säkerligen komma att

UPPStåI nu gällande kungörelse den 19 juni 1917 angående villkoren för lån från
täckdikningslånefonden stadgas ock, att låntagaren skall till biträde vid arbetet
•, ö • . .itjänst, anställd eller civ lantbiuks -

använda

eu i vederbörande hushållningssällskaps tjänst anstalt eller av lantbruksineeniör
»odkänd täckdikningsförman. Då vederbörande hushållmngssallskap enli0t
förenämnda kungörelse måste ställa sig såsom låneförmedl are vid dylika lån hai
härav blivit en följd, att hushållningssällskapet i regel dragit försorg om, att tackdiknhigsförmän
finnas anställda till de täckdikandes biträde. Sålunda funnos under
år 1916 — det sista år, för vilket uppgifter i har ifrågavarande hänseende finnas
för lantbruksstyrelsen tillgängliga - sammanlagt 67 täckdikningsförman att tillgå

inom 16 oliks- liushållmngssällsksp. . , t . i n tnirrSno Dessa

sällskap hava emellertid icke nöjt sig med att endast beieda tillgång

till omordade förmän utan jämväl funnit sig böra dels anställa dem i sin tjänst för
att på detta sätt fastare binda dem vid nu ifrågavarande arbeten dels ock stål a
dem i regel direkt under vederbörande lantbru^ngenjors uppsikt .och ledning.

sättningen till
deras skicklighet
allmänhet omkring 200

unClGr VGuGl OOlcliiuu Uiuuui uivoiuoviijvxm Ä

dem utgår därvid dels i form av ett årsarvode, vilket, beroende pa
och vana. växlar från 50 kronor ända upp till 800 kronor — i
i 250 kronor —• dels ock med ett visst garanterat dagsarvode
under arbetstiden, av vilket sällskapet och rekvirenten var för sig bestrida

ViSS ”^Ovannämnda,611! 6 ^hushållningssällskaps sammanlagda utgifter till omordade
... torde under år 1916 kunna beräknas till omkring 32,000 kronor.

ttlCkd Redan i den omständigheten att ett icke ringa antal erfarna täckdiknings.
..., .. f;närvarande finnes att i skilda delar av landet tillgå, vilka forman

tilWäsentlio- del avlönas av allmänna medel, ligger för lantbruksstyrelsen ett tungt
7 cPal -itf icke biträda produktionskommitténs uppfattning rörande lämplig2“
av att de även av kommittén atom erforderlig, skända »MW*.

• Tnnfoofo till vad nu mångenstädes sedan flera ar tillbaka, ai fallet
STkol7 avlönast vSdäido reqvirent eller jordinnehav^ Därtill kommer
vtterlmare att härav, enligt lantbruksstyrelsens mening, lätt skulle kunna bliva en
fölfd att fö männen betraktade sig såsom fullt självständiga arbetstagare, vilka
anste sk beSttigade såväl att taga anställning, var helst och när helst de tunne
det'' med °sin fördel förenligt, som ock att av rekvirenten betinga sig villkoi, som
, , „ka;„i hot,inträde denne Ordnandet med täckdikningsförmannen skulle har ÄÄÄC

ledningen, och a?» in»

ä5Ä*-^****l Bil handen varande arbetet utan »ven genen,

Reservation.

16

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 357.

ZnSä °Cl1 ÄTa av d,e såluuda vidtagna otillfredsställande åtgärderna verka
hämmande på tackdikmngsarbetenas framtida utveckling.

llff.. , inga andra täckdikningsarbeten under de närmaste åren torde komma till
utförande an de bär ifrågavarande med statsmedel understödda, torde man kunna
£,Jän’ åt* de hushållningssällskap, som nu hava täckdikningsförmän i sin tjänst
anstaUda skola befinnas villiga att ställa dem till förfogande för vederbörande
dhngsråd, något varom den föreslagna odlingskommittén torde böra erhålla i unn
drag att med respektive hushållningssällskap träffa närmare överenskommelse. ?
h oi utom dessa täckdikningsförmän torde, om täckdikningsarbetena komma

omkHn?1 riO ‘ K™ Produktionskommittén beräknade omfattningen, ytterligare
forman komma att visa sig erforderliga, vilkas avlöning då bidra»

staten och® ''I" i mshallmngssällskapen torde kunna påräknas, måste bestridas av
staten och vederbörande rekvirent, I betraktande av de nu rådande dyra tiderna
och höga arbetspriserna, samt i övrigt med hänsyn till ovissheten om täckdiknin»sai
betets varaktighet under den bästa arbetstiden av 120 dagar om året då förmän hnshåO°a

Va-ifiatt tllIga för täckdikningarnas utförande, synas dessa ny antagna i
h ishal nuigssallskapeiis tjänst ej anställda förmän böra av statsmedel tillförsäkras
dds ett årsarvode av i medeltal minst 150 kronor dels ett dagsarvode under en
beraknad arbetstid av cirka 120 dagar av 3 kronor för dag. DäHämte torde vid
dfnaSa anstå1 ande hora bestämmas det ytterligare dagsarvode, varmed rekvirenten

SSi aDne- 3 bldrT j1 deraa avlöninS- M°t ovan0 angivna ersättning kan vis.
eiligen invandas, att de nya formännen ej kunna hava den erfarenhet och vana
id tackdikmngsarbetenas utförande, som de av hushållningssällskapen anställda

1 rf!” ? fiif"a”id0Ck’/tt verkligt goda tillfälliga förmän ej kunna i hast anskaffas’
om de ej tillfoisakras formaner, som kunna göra dem villiga att lämna andra be’
fattningar för åt mottaga den nu omnämnda mera osäkra anställningen

a 1 r-1 , , saIunda omnämnda 130 förmännen skulle alltså för år erfordras stats
medel till belopp av 130 x 150 + 130 * 120 x 3 = 19,500 + 46 800 = 66 300 W
manlagda statsbidraget för 3 år skulle alltså utgöra 198.900 kronor

1 1 a en?ellei''tld ,det av produktionskommittén till bestridande av vissa årlie-a

r?nrdpaf■TTdfe ,beloppet’ 1,234,200 kronor, enligt lantbruksstyrelsens mening

att*vid en förbr,ama et k°!Ta att -agas 1 anspråk’ synes det lantbruksstyrelsei?

1 11 1 höjning av detsamma till 1 runt tal 1,350,000 kronor tillräckliga mede
skube komma att finnas tillgängliga för bestridande jämväl av erfÄKÄ
for har ifrågavarande täckdikningsförmän.» muemga urgircer

b • uVrd dmtta lailtbr,lksstyrelsens utlåtande liar fogats reservation av
byråchefen Egerström av följande huvudsakliga innehåll.

o, .. , Reservanten ansåge, att varken nyodlingar eller täckdiknin»ar vore sådana
1 hord; vidtagas för undanröjande av de svårig°heter7 avse nde
a folkforsorjnmgen, som för närvarande råda. Väl hade han kunnat biträda lant fonöe.

fyre sen a 1S uSa °n? lltvid»at användande och ökning av täckdikningslånefond
eu, men detta hade berott därpå, att det icke då varit fråga om att fenom
understöd utan återbetalningsskyldighet locka jordbrukarna till tSdikningsföretag

ldelsTÄrbilldranfn0m d^dei erf01''dei''ligt kapital för

medelst lan pa billiga villkor, varvid 1 aterbetalmngsskyldigheten legat korrektivet

17

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

mot att täckdikningen förekomme i andra fall än där den utan olägenhet kunde
ske, på samma gång lantmannen därigenom på ett lämpligt sätt uppmuntrades till
dylika företag samt det högst olyckliga och obehövliga understödsgivandet undvekes.

* Yad lantmannen under förhandenvarande förhållanden saknade vore icke heller
penningmedel, ty han finge väl betalt för sina produkter, utan vissa delar av rcaikapitalet,
som han endast med svårighet kunde erhålla, såsom tillräckligt med dragare,
vissa redskap, gödselmedel, erforderligt utsäde m. m. Allt detta liksom den
skolade arbetskraften hade lantmannen även med skänker från statens sida svårt
att anskaffa. Skänkerna avsåge därför förmodligen närmast att uppmuntra lantmännen
till de åtgärder, man ville framkalla. Detta vore dock enligt reservantens
åsikt icke rätta vägen för vinnandet av sagda mål.

Den rådande misstämningen bland lantmännen upphävdes eller dämpades
icke genom penninggåvor eller räntefria lån, som icke vore nödvändiga och icke
begärdes, utan genom en förtroendefull ledning av dyrtidsatgärderna, lämnad av
sakkunniga, med lantmännens yrke och vanor förtrogna personer, anställda av staten
eller hushållningssällskapen. Det komme ocloå att straffa sig självt, om den centrala
myndighet, som eljest hade hand om statsåtgärderna för lantbrukets höjande,
samt hushållningssällskapen, såsom föreslaget blivit, ställdes om icke alldeles utanför
så dock jämförelsevis främmande för dyrtidsåtgärderna och dessa lämnades i
händerna på tillfälliga organisationer utan samma förutsättningar för uppgiften.

Till nu lämpliga direkta åtgärder för produktionens höjande borde icke annat
än i undantagsfall räknas ökande av åkerarealen ° genom nyodlingar eller åkerns
förbättrande genom täckdikningar, för vilka ändamål de vanliga anslagen och fonderna
stode till buds, utan åkerns samt betesmarkernas omsorgsfullare skötsel genom
gödsling, djupplöjning, användande av förbättrat utsäde, noggrant aktgivande på
och iakttagande av alla för växtkulturen viktiga faktorer, stegring av arbetsledningens
uppmärksamhet och inriktande på de viktiga uppgifter, varom nu vore
fråga, anskaffande av arbetskraft samt utensilier för jordbrukets räkning m. m.
Dessa åtgärder skulle avse alt under lantbruksstyrelsens ledning genom hushållningssällskapen
och deras förvaltningsutskott söka dels giva lantbrukarna ingående
upplysning och ledning vid samarbetet med de redan inrättade dyrtidsorganisationerna
till undvikande av misstag och övergrepp från båda hällen dels ock genom
uppmuntran och behövliga anvisningar på frivillighetens väg förmå lantmännen att
vidtaga lämpliga åtgärder för ökande av sin produktion så mycket som möjligt,
under kristiden och använda de av staten redan lämnade understöden härtill i
fonder och anslag.

För att vinna detta mål bolde såväl inom lantbruksstyrelsen som hos hushållningssällskapen
dyrtidsorganisationer bildas med anlitande av statsmedel. I

I eu till mig ställd skrift har svenska mosskulturföreningen framhållit
betydelsen av att vid genomförandet av det utav produktionskommittén
avgivna förslag till åtgärder för främjande av täckdikning särskilt
förbättrande av torrläggningen å mossodlingar medels läckdikning ägnades
all möjlig uppmärksamhet. Föreningen har tillika anfört, att till
följd av torvjordens från andra jordslag mycket avvikande egenskaper
avdikningen på dessa jordar, vare sig denna skedde genom öppna eller
Bihang till. riksdagens protokoll 1318. 1 sand. 317 höft. (Nr 357.) 3

Framställ
ning av svt
ska mosskv
turföreninge

18

Framställning
av föreningen

Sveriges jordbrukskonsulenter.

KungI. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

täckta diken, måste utföras på annat sätt än på fastmarks jorden och att
telen härutinnan både genom för svag eller stark torrläggning kunde
bliva ganska ödesdigra, om man ej härvid förfore på rätt sätt. Under
åberopande av att föreningen under sin mångåriga konsulterande verksamhet
vunnit ganska stor erfarenhet i härtill hörande frågor har föreningen
förklarat sig villig att, i den utsträckning detta vore möjligt,
ställa sina arbetskrafter till förfogande genom att dels genom sina kulturingenjörer
medverka vid de kurser, som skulle anordnas för utbildande
av dikniDgsförmän, dels lämna råd vid uppgörande av dikesplaner samt
vid granskning av desamma, när detta gällde moss- och myrmarker.

Lantbruksstyrelsen har i utlåtande häröver den 6 mars 1918 anfört,
att föreningens sålunda gjorde erbjudande vore värt allt beaktande.
Genom de organisationer, som av produktionskommittén föreslagits,
syntes emellertid betryggande åtgärder för sakkunskapens tillvaratagande
vara vidtagna, i det att därvid vederbörande råd eller nämnder skulle
äga rätt att, när de så tunne skäligt, inhämta den sakkunskap samt
de upplysningar, som i varje särskilt fall kunde anses erforderliga.
1 den mån experter sålunda i vissa frågor kunde behöva anlitas,
skulle säkerligen dessa råd eller nämnder icke försumma att begagna
sig härav. Mosskulturföreningens intresse för avdikning av mossar
vore i allmänhet känt i hela landet. Dess erfarenhet i hithörande
frågor komine därför antagligen att av vederbörande inhämtas, när
så kunde vara behövligt.

Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har i en till mig riktad
framställning vänt sig mot produktionskommitténs uttalande, "att ledningen
vid täckdikningsplanernas upprättande och täckdikningens utförande,
kontrollen över. arbetet m. m. borde i främsta rummet anförtros
åt lantbruksingenjörerna. Föreningen har framhållit, att dylika
arbeten flerstädes utförts av jordbrukskonsulenter och länsagronomer,
och befarat, att, om kommitténs förslag bleve oförändrat antaget, dessa
arbeten skulle fråntagas nyssnämnda personer. Föreningen har föreslagit,
att sagda arbeten måtte kunna anförtros »åt den person, som
ined erkänd förmåga under flera år varit ledare av täckdikningsarbete
inom länet, d. v. s. lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent, länsagrononi
eller annan lämplig person». Tillika har föreningen ansett det olämpligt,
att, såsom kommittén föreslagit, arvodet för ledarskapet sattes
högre för lautbruksingenjörer än för andra och hemställt, att det
måtte utgå efter lika grunder för alla.

19

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 357.

1 avgivet utlåtande tiar lantbruksstyrelsen förklarat denna framställning
icke föranleda något särskilt yttrande utöver vad styrelsen
anfört i sitt utlåtande den 2 mars 1918.

Med anledning av produktionskommitténs ovan återgivna fram- T>eVartemenuställning
har frågan om understödjandet från statens sida av täckdik- chefen
ningsföretag kommit i ett annat läge än vid tiden för statsverksproposit.
ionens avlåtande. Såsom jag förut erinrat, yttrade jag då, att de
nuvarande bestämmelserna angående lån från täckdikningslånefonden
syntes böra i åtskilliga hänseenden förändras dels med hänsyn till inträdda
prisstegringar och dels även eljest i syfte att främja utförandet
av täckdikningsföretag. Jag avsåg härvid icke direkt förhållandena
under kristiden utan ansåg de ifrågasatta förändringarna i varje fall
behövliga, ehuruväl jag naturligtvis icke förbisåg betydelsen av att de
bleve genomförda så snart som möjligt och kunde bidraga att under
kristiden öka jordbrukets produktionsförmåga.

Produktionskommitténs förslag däremot tager uteslutande sikte på
kristidsförhållandena och åsyftar kraftiga åtgärders vidtagande för åstadkommande
av en stark ökning av täckdikuingen under de närmaste åren.

.Tåg anser i likhet med kommittén, att täckdikningen är under nuvarande
förhållanden särskilt förtjänt av uppmuntran. Det kan befaras, att på
grund av nuvarande starkt stegrade kostnader ett grund förbättringsarbete
av detta slag, vilket först småningom ger full ersättning för kostnaderna,
kommer att utan sådan särskild uppmuntran underlåtas eller åtminstone
i hög grad inskränkas under de närmaste åren. Jag biträder därför
tanken på vidtagande från statens sida av särskilda åtgärder i nu angivet
syfte.

Om genom dylika särskilda åtgärder något väsentligt skall bliva
uträttat, måste uppenbarligen — såsom också kommitténs förslag innebär
— vida större förmåner genom dem erbjudas jordbrukarna än som
rimligtvis kunna erhållas genom lån ur den nuvarande lånefonden, även
om villkoren för sådana lån förändras så, att de bliva fördelaktigare än
Tiu samt lånen göras tillgängliga i större utsträckning än för närvarande.

Lånen från täckdikningslånefonden måste nämligen, då denna fond är
avsedd att bestå även efter kristidens slut, anordnas efter förhållandena
under mera normala tider. Lantbruksstyrelsen har på grund härav
framhållit, att den nuvarande lånefonden icke torde komma till användning
under de år, de särskilda kristidsunderstöden för täckdiknings främjande
finnas att tillgå. Detta styrelsens uttalande utgår från att enligt
produktionskommitténs förslag särskilt för ändamålet anslagna medel

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

egid vidi genom andra

täckdikningslånefonden och att sålunda kristids -

organ än som äro

skola

goras

fullständigt fri -

skola användas enligt andra regler och
föreskrivna beträffande
anordningarna på ifrågavarande område
stående från fonden.

Det kunde visserligen tänkas, att den nu bestående lånefonden så
utvecklades och lånevillkoren så förändrades, att den kunde — eventuellt
jämte särskilda på annat sätt beredda förmåner — fullt ut tjäna det
syftemål, . varom nu är fråga, nämligen att forcera täckdikningsarbetet
under kristiden i folknäringens intresse. Genom eu dylik anordning
skulle vinnas, att lånerörelsen, som ju medför skyldighet till återbetala
ning under en följd av år, kunde fortgå som vanligt, under det att de
särskilda ytterligare kristidsförmaner, som må hava beviljats, kunde
indragas i mån som kristiden upphörde. Kristidsåtgärderna skulle då
allenast utgöra vissa tillfälliga tillägg till de för normala förhållanden
avsedda bestämmelserna. Da emellertid utlåningssumman från fonden
för de närmaste aren även i detta fall säkerligen måste bestämmas avsevärt
högre än som kan anses erforderligt för vanliga förhållanden,
skulle fonden vid användande av denna metod antagligen behöva göras
ganska väsentligt större än som vore nödvändigt för en normal utlåning
i framtiden, hör övrigt synes det sannolikt, att även i avseende å själva
lånen vissa av kristiden föranledda jämkningar i de för vanliga förhållanden
avsedda bestämmelserna skulle finnas böra vidtagas, och om detta
visade sig nödvändigt, skulle den huvudsakliga fördelen av en anordning
av nu senast ifrågasatt slag försvinna.

I betraktande av dessa förhållanden synes mig den av produktionskommittén
föreslagna utvägen, nämligen genomförandet av särskilda,
fristående anordningar för täekdikningens kraftiga befordrande under
nu rådande förhållanden, vara den lämpligaste. Enär lantbruksstyrelsens
förenämnda uppfattning, att täckdikningslånefonden då icke torde komma
att under de närmaste åren få någon egentlig användning till nya lån,

synes riktig, lärer

någon särskild anledning att redan nu företaga

^ 0 - ------- -------en

revision av villkoren och bestämmelserna för lån ur denna fond icke
töiefinnas utan torde därmed kunna tillsvidare anstå, varigenom även
vinnes, att de erfarenheter, som kristidsåtgärderna på ifrågavarande område
må medföra, kunna tillgodogöras vid revisionen. Ej heller lärer
det då vara av behovet påkallat att, såsom i statsverkspropositionen
beräknats, anslag till kapitalökning för nämnda fond anvisas för år 1919
utan bör frågan om dylikt anslag få förfalla.

Vad^ därefter vidkommer de av produktion skommittén föreslagna
särskilda åtgärderna, vill jag först uttala min anslutning till kommitténs

21

Kungi. Maj;ts nåd. proposition Nr 357.

åsikt, att desamma icke böra, liksom de nuvarande lånen från täckdikningslånefonden,
begränsas till att utgå endast till innehavare av mindre
jordbruk, utan böra de avse alla jordbrukare samt både större och
mindre gårdar.

Kommitténs förslag innefattar, att till vissa mindre täckdikningsföretag
skulle utgå statsbidrag utan återbetalningsskyldighet, under det
att till större dylika företag skulle kunna bevil jas ränteri ia lån. Mot
detta förslag synes först kunna invändas, att själva täckdikningsföretagets
storlek icke torde vara lämplig grund för användandet av olika understödsformer.
Kommittén synes hava hämtat stöd för denna uppdelning
däruti, att större företag kräva större kapitalutlägg. Men det bör bemärkas,
att för eu mindre jordbrukare kan ett mindre företag betyda,
relativt taget, fullt ut lika stort och ofta större kapitalutlägg än ett mer
omfattande företag för en större jordbrukare. Då dessutom av kommitténs
framställning synes framgå, att kommittén ansett det föreslagna
bidraget utan återbetalningsskyldighet innebära större understöd''än de
räntefria lånen, bör observeras, att även en innehavare av större jordbruk
kan utföra ett täckdikningsföretag av den mindre omfattningen
och att det särskilt under nuvarande tider, med dyra arbets- och materialpris,
är ganska sannolikt, att även på åtskilliga större egendomar täckdikningar
under ett år begränsas till den av kommittén som villkor
för statsbidraget angivna arealen av högst G hektar. Att dessa större
jordbrukare skola av sådant skäl åtnjuta det såsom mera frikostigt avsedda
direkta understödet, synes icke lämpligt, -lag anser därför, att,
ifall någon gräns skall sättas, denna icke bör rätta sig etter själva fötetagets
storlek utan efter storleken av det jordbruk den person innehar,

som låter utföra arbetet.

Emellertid hyser jag starka betänkligheter mot själva det föreslagna
medgivandet av-bidrag utan återbetalningsskyldighet. Ett fortsättande -

ehuru med

CD

vissa

avvikelser

av täckdikningslånefonden inslagna vägen

på den genom inrättandet

__________________ _____________ ______ ^ att utlämna lån anser jag vara

att föredraga. Därest, såsom jag ämnar föreslå, dessa lan utlämnas
på särdeles göda villkor, böra de utgöra en kraftig uppmuntran till
företagande av täckdikningsarbeten. .lag har för denna ståndpunkt
det särskilda skälet, att det av kommittén föreslagna bidraget utan
återbetalningsskyldighet till eu tredjedel av kostnaden om det än
efter matematisk uträkning må representera en något större förmån
än ett hela kostnaden motsvarande räntefritt lån, som aterbetalas genom
amorteringar med en femtedel under vart och ett av det tredje till och
med sjunde året, — dock för bidragsmottagaren nödvändiggör att annor -

22

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 357.

ledes anskaffa de återstående två tredjedelarna. Detta kan säkerligen
understundom bliva förenat med svårigheter. Om anskaffandet sker
genom lån, måste säkerhet ställas och redan från början ränta betalas,
'' dket med nu gällande höga räntefot lätteligen kan i hög grad förminska
värdet av att en tredjedel av kostnaden erhålles utan återbetalningsskyldighet.
Det synes mig därför finnas skäl för antagande, att
ett medgivande av statsbidrag enligt kommitténs förslag ingalunda skulle
utgöra en så^ kraftig eggelse till igångsättande av täckdikningsföretag,
som kommittén antagit. Helt annorlunda förhåller det sig med de räntefiia
lånen, genom vilka hela det erforderliga kapitalet erhålles på särdeles
goda villkor. Jag vill därför tillstyrka, atc det nu avsedda statsunderstödet
må utgå till alla jordbrukare och alla företag i form av
räntefria lån. Härigenom vinnes också, att bestämmelserna bliva avsevärt
förenklade.

I likhet med vad kommittén förordat beträffande de av densamma
ifrågasatta lånen, anser jag lån böra vid täckdikning medelst rör kunna
utgå med hela kostnadsbeloppet och vid täckdikning med annat material
ined högst tre fjärdedelar av kostnaden, dock i varje fall endast intill
viss högsta kostnad per hektar. Denna högsta kostnad har kommittén
föreslagit vid användning av rör till i allmänhet 500 kronor för hektar,
vilket belopp dock på grund av särskilda förhållanden skulle kunna höjas till
000 kronor per hektar, samt vid täckdikning medelst annat material än rör
till 450 kronor för hektar. De av kommittén sålunda angivna maximibeloppen
synas mig väl höga. För min del anser jag, att, synnerligast
som arbetet nu torde böra främst avse sådan jord, där täckdikningen
är jämförelsevis lätt och därför kan omfatta större areal, maximibeloppet
för den kostnad, som må kunna läggas till grund för statsbidraget,
icke i något fall bör få överstiga 500 kronor per hektar, då rör användas,
och 400 kronor per hektar vid användning av annat material.
Jag vill för jämförelse härmed erinra, att lån från den nuvarande täckdikningslånefonden
beviljas blott till 70 procent av kostnaden, då rör
användas, och till 50 procent, när annat material begagnas. Något
maximum per hektar är ej bestämt för dylika lån. Däremot föreskrives
visst lånemaximum för den enskilde låntagaren. Sådant lånemaximum
bör nu icke stadgas. Då emellertid den totala lånesumman
för hela riket under visst år måste begränsas till visst belopp, lärer
höra föreskrivas, att lånen skola främst tillgodokomma dem, som
hava mest behov därav, och därav kan även följa, att lånebeloppen
för de ^ enskilda låntagarna måste reduceras. För återbetalande av erhållet
lån bör nöjaktig säkerhet ställas av låntagaren.

28

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 357.

I betraktande av den stora fördel räntefriheten innebär synes icke
något vara att erinra mot att för ifrågavarande lån bestämmes en kortare
amorteringstid än för lånen från den nuvarande fonden och att alltså,
såsom kommittén föreslagit, lånen skola, sedan de innehafts under två år,
återbetalas med en femtedel under vart och ett av de följande fem åren.

Kommittén har särskilt berört förhållandena, när täckdikningsarbete
utföres å en utarrenderad fastighet, och föreslagit, att, i det tall
att jordägaren jämlikt bestämmelserna i 2 kap. 17 § i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom bestrider kostnaderna för rören, endast halva
lånet skulle utgå till brukaren och andra hälften till jordägaren. Då
låuesumman ju icke bör överstiga kostnaden, grundar sig detta förslag
på det antagandet, att värdet av rören motsvarar halva kostnaden för
täckdiknmgen. Om än detta torde såsom allmänt medeltal vara ungefär
riktigt, kunna dock i enskilda fall avsevärda avvikelser inträffa, vilka
kunde medföra, att en låntagare härigenom finge lån utöver sina kostnader.
Jag anser det därför lämpligare, att lånet i nu angivet fall pa
ansökan delas mellan jordägaren och brukaren i förhållande till värdera»
beräknade kostnader. '' Därest ansökan i dylikt fall inkommer endast från
arrendatorn, kan lånets belopp tydligen ej sättas högre än som motsvarar
arrendatorns kostnader med avdrag för vad han sedermera enligt
lag äger utbekomma av jordägaren.

Kommittén har i sammanhang'' härmed uttalat att, därest den återstående
arrendetiden skulle understiga sju år, frågan om lånets återbetalning
borde bero av överenskommelse mellan jordägaren och arrendatorn.
Jag vill med anledning härav erinra, att den nuvarande bestämmelsen
i villkoren för lån ur täckdikningslånefonden, att lån må
kunna utgå till brukare under förutsättning, att dennes återstående brukningstid
omfattar minst tio år, det år lånet utlämnas oräknat, tillkommit
enligt beslut av 1913 års riksdag på grund av motion, varvid riksdagen
uttalade, att huvudsaken syntes vara, att brukaren själv finge under
brukningstiden njuta frukterna av företaget. T betraktande av de föiändrade
regler, enligt vilka de nu ifrågasatta lånen för täckdikningens
främjande böra utgå i jämförelse med lånen ur täckdikningslånefonden,
särskilt derutinnan att de icke äro begränsade blott till mindre jordbrukare,
och då huvudsyftet nu är att hastigt söka ta till stånd eu
omfattande täckdikning, synes mig kommitténs ståndpunkt i denna fråga
kunna godkännas, enligt vilken den återstående arrendetidens längd icke
bör utöva någon inverkan på frågan om låns beviljande. Då eu brukare,
som har blott några få år kvar av arrendetiden, väl torde vara mindre
benägen att vidtaga täckdikningsarbeten och ikläda sig betalningsskvl -

24

Kung!,. Maj ds nåd. proposition Nr 357.

dighet därför, torde det vara i jordägarens intresse att bringa företaget
till stånd genom att i form av överenskommelse med brukaren
exempelvis övertaga viss del av dennes betalningsskyldighet. Jordägaren
kan sedan, om han så finner lämpligt, söka ersättning härför
av en ny brukare.

Såsom kommittén uttalat synas innehavare av ecklesiastika boställen
höra kunna bliva delaktiga av nu ifrågavarande lån. Detta bör
även vara fallet med arrendatorer till kronoegendomar.

Kommittén föreslår, alt lån skall utbetalas först sedan arbetet utförts
och vederbörligen avsynats. Härigenom skulle emellertid låntagaren
försättas i nödvändigheten att förskottera all kostnad för företaget och
kanske härtill upplåna medel å annat håll. Detta synes mig kunna i
betänklig mån hindra uppnåendet av det med statsunderstödet avsedda
syftet.^ Jag håller före, att medel av lånet må kunna utbetalas i mån
av utfört arbete, dock endast i samma förhållande, vari lånet står till
den beräknade kostnaden, och att minst en fjärdedel städse bör innestå,
till dess hela arbetet avsynats och godkänts.

Kommitténs förslag innebär, att lånen skola av vederbörande
odlingsråd utlämnas direkt till låntagarna och att alltså det vid lån ur
täckdikningslånefonden och ett flertal andra statslånefomier till jordbrukets
gagn använda systemet med ekonomiskt ansvariga låneförmedlare
icke skall i detta fall komma till användning. Jag vill icke bestrida,
att vissa skäl kunna anföras för en sådan direkt utlåning. Särskilt
kan det befaras, att hos låneförmedlare — vare sig hushållningssällskapen
eller tilläventyrs andra organisationer, som kunde tänkas bliva
använda för ändamålet, — betänkligheter kunna yppa sig mot att
övertaga det omedelbara betalningsansvaret gent emot staten för de
ganska stora belopp, som nu skulle tillfälligtvis undor kristiden behövas.
Mot dessa skäl böra emellertid vägas de svårigheter eu direkt utlåning
skulle medföra, särskilt i betraktande av att d t säkerligen blir fråga
om ett mycket stort antal lån på i genomsnitt ett jämförelsevis mindre
belopp vart och ett. Åvenså bör det beaktas, att man väl bör kunna
antaga, att den kristidsorganisation, varav odlinusråden utgöra ett led,
icke skall behöva bibehåilas i verksamhet under hela den tid av sju åi\
under vilken återbetalningen skall ske, och då skulle man bliva nödsakad
att anordna särskilda utvägar för övertagande av odlingsrådens verksamhet
i detta hänseende. Efter övervägande av på frågan inverkande
särskilda omständigheter har jag funnit mig böra tillstyrka, att även i
delta fall systemet med ekonomiskt ansvariga mellanhänder vinner tillämpning,
och synes det naturligast, att hushållningssällskapen, vilka

25

Kung!.. Muj:ts nåd. proposition Nr 357.

förmedla de nuvarande täckdikningslånen, även i detta fall anlitas såsom
låneförmedlare.

Jag åsyftar emellertid icke, att genom en sådan anordning den
för kristidsåtgärder nyligen inrättade särskilda odlingsorgamsationen
skall berövas medverkan och inflytande å nu förevarande frågor. En
sådan medverkan synes mig tvärtom icke blott i hög grad lämplig utan
även nödvändig för att saken skall kunna bedrivas med all önsklig kraft
och skyndsamhet. Denna organisation, som sträcker sina grenar in i
varje kommun och som har till syfte att samla alla krafter till ett energiskt
arbete på jordbruksproduktionens ökande, bör enligt min mening vara
synnerligen ägnad att taga hand om frågor av detta slag. I likhet med
kommittén anser jag alltså det böra tillkomma odlingsnämnderna att.
med jordbrukarna inom vederbörande kommun samråda angående igångsättande
av täckdikningsföretag samt tillhandagå med anvisningar och
råd, biträda vid begäran om förordnande av lörrättningsman och vid
sökande av lån samt vid anskaffande av rör och arbetskrafter m. m.
Denna verksamhet tillkommer på ett naturligt sätt odlingsnämnderna
enligt deras allmänna instruktion och kan uppenbarligen bedrivas oberoende
av om lånen förmedlas genom hushållningssällskapen eller utgå
i annan ordning.

Vad därefter vidkommer odlingsråden, vilka enligt kommitténs
förslag skulle äga bevilja lånen och utöva åtskilliga andra funktioner
beträffande nu ifrågavarande åtgärder, är att märka, att dessa råd äro
i sin helhet tillsatta av hushållningssällskapens förvaltningsutskott och
alltså kunna på visst sätt anses såsom sällskapens egna organ. Om nu
hushållningssällskapen bliva ekonomiskt ansvariga låneförmedlare, är det
givet, att åt de särskilda sällskapen själva måste överlåtas att besluta,
genom vilket organ de vilja utöva denna lånerörelse, men det synes
ligga mycket nära till hands att, så länge odlingsråden fungera, sagda
uppgift uppdrages åt dem. Om odlingsråden upphöra före avvecklingen
av nu ifrågavarande lånerörelse, lärer deras uppgift i avseende å utestående
lån kunna utan större svårighet övertagas av förvaltningsutskottet
eller särskild nämnd. Jag vill framhålla, att då kostnaderna för
odlingsrådens verksamhet bestridas av statsmedel, denna låneförmedling
icke bör för sällskapen medföra några förvahningsutnifter, ifall bestyret
därmed uppdrages åt sagda råd. I vilket fall som helst synes det mig
lämpligt, att låneansökningar ingivas till odlingsrådet, som, ilall det icke
självt kan i sista hand besluta därom, med eget yttrande överlämnar
ansökningarna till det organ, åt vilket hushållningssällskapet uppdragit
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 317 höft. (Nr 357.) 4

26

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

beslutanderätten. Odlingsråden böra i varje fall handlägga övriga frågor
beträffande nu ifrågavarande täckdikning än som röra själva utlåningen.

Det är emellertid givet, att denna lånerörelse liksom varje annan,
som sker genom ansvariga låneförmedlare, kan för förmedlaren medföra
viss ekonomisk risk. Några särskilda bestämmelser för lindrande av
sådan risk vid vanliga täckdikningslån finnas visserligen icke meddelade,
men med hänsyn till den jämförelsevis stora omfattning, den nu ifrågasatta
lånerörelsen är avsedd att vinna under en kort tidsperiod, anser
jag motsvarande förfaringssätt böra tillämpas som beträffande lån ur
tiskerilånefonden, dock med viss förändring, vartill jag strax återkommer,
och att alltså riksdagens medgivande bör utverkas till att, där
å utlämnat lån uppkommit förlust, Kungl. Maj:t må på framställning av
vederbörande hushållningssällskap och efter prövning av de i varje fall
förekommande omständigheter äga att av fondens medel anvisa gottgörelse
för den lidna förlusten med skäligt belopp. Skiljaktigheten skulle
i så fall bliva, att låneförmedlarna i detta fall kunde få hela förlusten
ersatt, under det att förluster å fiskerilån kunna ersättas endast till hälften.

Då det är önskvärt, att bestämd skillnad iakttages mellan nu ifrågavarande
lån och lånen ur täckdikningslånefonden, isynnerhet om de förra,
såsom jag föreslår, skola liksom de senare förmedlas av hushållningssällskapen,
synes åt den nu ifrågavarande lånerörelsen böra givas en
särskild, så kortfattad och användbar beteckning som möjligt. Jag vill
föreslå, att den nya fonden kallas dräneringsfonden, lånen till hushållningssällskapen
statslån ur dräneringsfonden och lånen till jordbrukare
dräneringslån.

Enligt kommitténs förslag skulle ledningen vid täckdikningsplanernas
uppgörande och arbetets utförande, kontrollen m. m. i främsta
rummet anförtros åt lantbruksingenjörerna men, om så befunnes lämpligt,
kunna efter odlingsrådets bestämmande uppdragas även åt jordbrukskonsulent,
länsagronom eller annan lämplig person. Lantbruksstyrelsen
har såväl i sin skrivelse den 19 februari 1918 som i sitt utlåtande
över kommitténs förslag gjort gällande, att åtminstone vid vissa
större företag, då tegelrör användas, endast lantbruksingenjörer borde
anlitas såväl såsom förrättningsmän, varvid dessa dock skulle till sin
hjälp äga nödiga biträden, som Ock för planernas granskning före beviljandet
av lån. Då en sådan bestämmelse skulle kunna medföra, att
andra lika viktiga förrättningar — exempelvis sådana som avse utförandet
av större vattenavledningsföretag — bleve undanskjutna, é&är lantbruksingenjörerna
icke kunna médhinna allå défesa förrättningar, och då

27

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 357.

irågan om biträden åt lantbruksingenjörerna nu är under utredning,
finner jag det icke tillrådligt att nu stipulera eu så strängt inskränkande
föreskrift, som lantbruksstyrelsen föreslagit, utan anser, att det bör stå
odlingsråden fritt att anlita vem helst av de av kommittén angivna
förrättningsmän, som odlingsrådet finner lämpligt, för att ändamålet må
vinnas både hastigt och säkert.

Såsom jag i annat sammanhang framhållit synes någon befogenhet
att direkt förordna lantbruksingenjör att utföra förrättning icke höra
tillkomma odlingsråd, utan bör framställning om förordnande därtill
göras hos vederbörlig myndighet.

Kommittén har vidare föreslagit, att till förrättningsmän och tekniska
biträden åt dessa skall utgå ersättning av statsmedel enligt särskilda
föreslagna grunder. Härutinnan är jag så till vida enig med kommittén,
som jag anser, att, då nu ifrågavarande arbetens påskyndande är särskilt
angeläget, extra ersättning bör beviljas sagda personer för deras
biträde därvid och att staten bör bestrida densamma. Såsom kommittén
erinrat, äger nu lantbruksingenjör enligt arvodestaxan den 1 oktober
1886 att för av honom verkställd undersökning uppbära av den,
som påkallat förrättningen, arvode med 4 kronor 50 öre om dagen.
Kommittén föreslår nu för lantbruksingenjörerna ett dagtraktamente
av statsmedel av 20 kronor för dag. Huruvida enligt kommitténs
mening jämväl nyssberörda arvode skulle fortfarande utgå, framgår ej
tydligt. ''lag vill erinra, att fråga väckts om omarbetning av förenämnda
arvodestaxa och att denna fråga, som har nära beröringspunkter
med den jämväl väckia frågan om revidering av lantmäteritaxan, är
föremål för utredning av de särskilt tillkallade lantmäterisakkunniga.
Då dessa frågor icke torde kunna inom den närmaste framtiden bliva
föremål för slutligt avgörande, bör man nu utgå från, att den nuvarande
arvodestaxan för lantbruksingenjörer åtminstone ännu någon tid blir
gällande. Med hänsyn till önskvärdheten av att få förrättningar av nu
ifrågavarande slag till stånd i stor utsträckning och för att förebygga,
att på grund av de rekvirenten åliggande kostnader dessa förrättningar
kanske nästan uteslutande uppdragas åt andra förrättningsmän än lantbruksingenjörer,
synes mig rekvirenten böra befrias från att gälda det
nu bestämda dagarvodet av 4 kronor 50 öre. Under erinran att lantbruksingenjörerna
åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning efter
fjärde klassen i resereglemente^ och att för odlingsradens ledamöter i
anslutning till vad produktionskommittén föreslagit numera bestämts dagtraktamente
efter tredje klassen samt ersättning för själva resekostnaderna
efter f järde klassen, anser jag mig ej kunna för lantbruksingenjörerna, som

28

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 357.

ju äro avlönade statstjänstemän, tillstyrka högre dagtraktamente vid nu
ifrågavarande förrättningar och därav föranledda resor än efter tredje
klassen, ej heller för själva resekostnaderna högre ersättning än efter fjärde
klassen. Enligt numera fattat beslut utgår dagtraktamente enligt resereglementets
tredje klass med 14 kronor, vilket belopp alltså bör tillgodokomma
lantbruksingenjörerna, varemot det nuvarande dagarvodet
för förrättningsdagar av 4 kronor 50 öre bör bortfalla.

Till jordbrukskonsulenter och andra, när de i stället för lantbruksingenjörer
äro förrättningsmän, torde böra vid dessa förrättningar och
resor såväl dagtraktamentet som själva resekostnadsersättningen utgå
efter fjärde klassen i resereglementet. Dagtraktamentet blir då 11 kronor.
Något dagarvode till dessa förrättningsmän bör icke få avfordras rekvirent.

Enligt gällande arvodestaxa gäldas resekostnads- och traktamentsersättning
till lantbruksingenjör för resa till och från förrättning av statsmedel,
ifall förrättningen är upptagen i fastställd resplan, men eljest av
rekvirenten. Vid nu ifrågavarande förrättningar och av desamma föranledda
resor böra, såsom jag redan antytt, samtliga dagtraktamenten
och resekostnadsersättningar såväl till lantbruksingenjörer som till andra
förrättningsmän gäldas av statsmedel. I olikhet med kommittén anser
jag emellertid, att rekvirenten bör utan ersättning tillhandahålla skjuts
från närmaste järnvägs- eller ångbåtsstation eller gälda kostnaden för
dylik skjuts.

Behovet av tekniska biträden till förrättningsmännens förfogande
torde vara tydligt, enär dessa eljest icke torde kunna medhinna arbete
i avsedd utsträckning. Dagtraktamente och reseersättning böra till dessa
biträden utgå av statsmedel, beträffande skjuts dock med nyss nämnd
inskränkning. Kommittén har föreslagit dagtraktamente av 12 kronor.
Jag anser emellertid, att såväl traktamente som reseersättning bör utgå
till dessa biträden efter resereglementets femte klass, varigenom dagtraktamentet
blir 9 kronor.

Det torde vara uppenbart, att nu omförmälda dagtraktamenten och
resekostnadsersättningar böra utgå av statsmedel endast vid sådana företag,
till vilka dräneringslån erhållas.

Kostnaden för de täckdikningsförmän, som äro erforderliga vid
själva arbetets utförande, har kommittén ansett böra bestridas av jordinnehavaren,
som dock skulle äga rätt att inräkna sådan kostnad i täckdikningskostnaderna.
Härutinnan har lantbruksstyrelsen uttalat eu avvikande
mening. I likhet med lantbruksstyrelsen anser jag, att man
kan utgå från, att de täckdikningsförmän, som redan nu finnas anställda
hos hushållningssällskapen, skola komma att stå till förfogande vid nu

29

Kuny l. Maj-Is nåd. proposition Nr 357.

ifrågavarande företag. Anledning torde icke töretinnas att ifrågasätta,
att ^kostnaderna för dessa förmän nu skola till någon del övertagas av
staten, utan torde dessa kostnader böra bestridas i den ordning förut
brukats. Utöver nämnda förmän, vilkas antal enligt lantbruksstyrelsens
uppgift är 67, kräves emellertid ytterligare ett avsevärt antal. Beträffande
dessa synes det mig lämpligast, att visst årsarvode betalas av
statsmedel, varemot det dagarvode, som må tillkomma dem, och vars
belopp vederbörande odlingsråd bör äga bestämma, bör gäldas av rekvirenten,
dock med rätt för denne att inräkna denna utgift i täckdikningskostnaden.
Jag kan således icke ansluta mig till iantbruksstyrelsens
förslag, att dagarvodet till täckdikningsförmännen skulle bekostas delvis
av staten och delvis av rekvirenten, och finner desto mindre anledning
därtill, som jag anser det av lantbruksstyrelsen föreslagna årsarvodet
av i medeltal 150 kronor vara alldeles för lågt beräknat och böra
väsentligt höjas, varigenom statens andel i kostnaderna för dessa förmän
ökas. Då styrelsen uppgivit, att för hushållningssällskapens täckdikningsförmän
årsarvodet kan gå upp ända till 800 kronor och i allmänhet
håller sig vid 200—250 kronor, synes man, särskilt i betraktande
av nuvarande höga arbetspriser, icke böra för de nyantagna förmännen
räkna med lägre medelavlöning i form av årsarvode än 300 kronor.

Eu viktig förutsättning för ett gott resultat av täckdikningsarbetena
är att förmännen, vilka skola å arbetsplatsen övervaka hela arbetet och
själva utföra de delar därav, som kräva största skickligheten och noggrannheten,
besitta fullt tillräcklig vana och sakkunskap härför. Det
synes mig därför vara av stor betydelse, att sadana utbildningskursei,
som kommittén föreslagit, komma till stånd så snart som möjligt och
i erforderlig utsträckning. Åven efter kristidens slut kommer det säkerligen
att visa sig särdeles gagneligt att hava ett väsentligt ökat antal
skickliga täckdikningsförmän att tillgå. Kostnaden för kurserna böra
givetvis bestridas av statsmedel.

Kommittén har vidare föreslagit, att särskild ersättning av statsmedel
skulle utgå till ledaren av täckdikningsarbetet för upprättandet av
täckdikningskarta och därtill hörande arbeten, vilken ersättning föitslagits
till 1 krona per hektar. Med anledning härav vill jag erinra,
ansenligt förberörda arvodestaxa lantbruksingenjör äger av vederbörande
rekvirent uppbära 50 öre per hektar för täckdikningskarta i skala av minst
1: 4,000, som upptager dikens läge och med horisontalkurvoi angiver
markens1 lutning samt lämnar beräkning av erforderliga rördimensioner.
Huruvida kommittén åsyftat, att denna ersättning nu skulle upphöra,
synes ovisst. För min del kan jag ej finna annat, än att det bör åligga

30

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

jordinnehavaren att, därest han önskar täckdikningskarta, gälda ersättning
härför. Då emellertid sagda ersättning numera synes vara alltför
låg, vill jag tillstyrka, att den höjes till 1 krona för hektar. Detta belopp
bör av jordinnehavaren gäldas även då kartan upprättas av annan
än lantbruksingenjör.

Slutligen har kommittén ansett, att mätningsinstrument borde, i
den män sådana erfordrades, ställas till de tekniska biträdenas och täckdikningsförmännens
förfogande. Under framhållande att detta bör ske
i så begränsad utsträckning, som är förenligt med ändamålets
uppnående, samt att instrumenten böra förbliva statens egendom och
endast utlämnas till begagnande, intill dess staten finner lämpligt att
använda dem på annat sätt eller avyttra dem, samt att Kungl. Maj:t
bör äga meddela närmare föreskrifter angående dessa instruments utlämnande
m. m., vill jag biträda detta kommitténs förslag.

Kommittén har föreslagit, att de nu ifrågasatta åtgärderna skola
avse de tre åren 1918—1920. Ehuruväl jag i likhet med kommittén
håller för antagligt, att förhållandena komma att under hela denna treårsperiod
göra åtgärder av ifrågavarande slag från statens sida motiverade,
anser jag det givetvis icke behövligt, att redan nu medel anvisas till
åtgärder, som skola utföras först under år 1920. Ej heller synes ett
sådant anvisande redan nu vara påkallat därav, att täckdikningsplaner
böra upprättas i förväg och arbetena i övrigt förberedas.

Då det emellertid givetvis är omöjligt att i förväg exakt beräkna
lånerörelsens blivande omfattning under de särskilda åren, böra dels de
erforderliga anslagen anvisas som reservationsanslag och dels fondens
hela kapitaltillgång kunna utan inskränkning till visst belopp per år
disponeras för det med fonden avsedda ändamål.

Kommittén har ansett sig kunna antaga, att för vart och ett av
de tre åren skulle åtgå till statsbidrag och lån tillhopa 5 miljoner
kronor. I betraktande av den nu långt framskridna tiden och med hänsyn
till att täckdikningen är beroende av befintlig tillgång å rör torde
någon särdeles stor ökning i dessa arbeten under innevarande års vår
och försommar knappast kunna påräknas. För de arbeten, som då kunna
utföras, samt för täckdikningsarbeten under instundande höst torde ett
belopp av inalles 3 miljoner kronor till räntefria lån få anses vara tillräckligt.
För år 1919 torde däremot, då enligt mitt förslag statens
understöd skall i varje fall bestå av lån intill hela kostnaden — dock
inom vissa maximigränser — under det att kommittén beräknat, att
största delen skulle utgå såsom bidrag endast till en tredjedel av kostnaden,

31

Ktingl. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

det av kommittén ifrågasatta beloppet, 5 miljoner kronor, böra höjas till
b miljoner kronor. Efter en antagen medelkostnad av något över 400
kronor för hektar skulle iör dessa 9 miljoner kronor kunna täckdikas

22,000 å 23,000 hektar. Dessa belopp böra anvisas bland utgifter för
kapitalökning och utgå av tillfälliga lånemedel.

Vad beträffar övriga här ovan angivna ändamål böra medel därtill
utgå från anslag under nionde huvudtiteln.

Kommittén har antagit, att ledarna till ett antal av 26 skola tagas
i anspråk i medeltal 120 dagar om året. Mot denna beräkning har jag
ej något att erinra. Dagtraktamenten och resekostnadsersättningar enligt
förut av mig angivna grunder torde vad beträffar lantbruksingenjörerna,
som ju äro statstjänstemän, kunna vid ifrågavarande förrättningar
utgå från nionde huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till reseoch
traktamentspenningar. Detsamma gäller uppenbarligen för extra
lantbruksingenjörer samt vikarier för nu nämnda tjänstemän. För bestridande
av motsvarande kostnader för övriga förrättningsmän torde
däremot särskilt anslag böra anvisas. Om man antager antalet av
dylika förrättningsmän till 15, blir kostnaden för dagtraktamentena
15 x 120 x 11 = 19,800 kronor för år. Till reseersättningar för samtliga
26 ledare har kommittén beräknat 50,000 kronor. Då denna summa
synes mig ganska hög, torde för 15 förrättningsmän reseersättningarna
icke behöva beräknas uppgå till mer än omkring 20,000 kronor.

Tekniska biträden har kommittén antagit skola anställas till ett
antal av 100 och tjänstgöra i medeltal 120 dagar. Häremot har jag
ej något att erinra. '' Särskilt anslag för bestridande av dessa biträdens
resekostnads- och traktamentsersättningar synes vara av nöden. Kostnaden
för deras dagtraktamenten blir 100 x 120 x 9 = 108,000 kronor.
Kommittén har beräknat deras reseersättningar efter 1,000 kronor för
varje. Detta belopp synes mig väl högt och torde ett belopp av 80,000
kronor vara tillräckligt.

För bedrivande av täckdiknmgsarbetena i den av kommittén avsedda
omfattningen har lantbruksstyrelsen beräknat, att utöver de nuvarande
i hushållningssällskapens tjänst anställda täckdikningsförmännen behövde
anställas ytterligare 130 förmän. Till dem böra beräknas årsarvoden
å 300 kronor i medeltal, vilket gör en årsutgift av 39,000 kronor.

Samtliga nu nämnda särskilda anslagsbehov för personalen synas
böra tillgodoses medelst ett förslagsanslag, enär utgifternas storlek blir
beroende av antalet förrättnings- och resdagar m. m. Ovan angivna
belopp utgöra tillhopa 266,800 kronor. Då, såsom jag ovan antytt, arbetena
under år 1918 näppeligen kunna få den avsedda omfattningen,

32

Kungl. Maj.is nåd. proposition Nr 357.

anser jag det tillräckligt, om förslagsanslagets belopp sättes till 200,000
kronor för innevarande år. För år 1919 torde det böra upptagas till

260.000 kronor.

Till utbildningskurser för 200 personer har kommittén beräknat
ett belopp av 30,000 kronor. Då emellertid enligt förestående beräkningar
endast 130 nya förmän behövas, lärer detta belopp kunna något
sänkas. Då väl kostnaderna för kurserna icke i alla hänseenden äro
direkt proportionerliga till elevantalet, torde dock större sänkning än
till 25,000 kronor icke böra ske. Hela detta belopp torde böra anvisas
för innevarande år men erhålla reservationsanslags natur, enär det ännu icke
synes kunna bedömas, huru och när dessa kurser lämpligast böra ordnas.

Till anskaffande av mätningsinstrument anser jag ett anslag av

50.000 kronor böra få vara tillfyllest. Det bör anvisas för innevarande
år såsom reservationsanslag.

Chefen för finansdepartementet kommer att framdeles under riksdagens
lopp framlägga förslag angående beredande av medel för de nu
ifrågasatta utgifterna.

Det torde vara lämpligt, att de huvudsakliga regler, som skola
gälla för lån ur dräneringsfonden, sammanfattas i form av allmänna
villkor och bestämmelser. I betraktande av dels angelägenheten att
verksamheten erhåller största möjliga omfattning och för sådant ändamål
kan på lämpligt sätt anpassa sig efter olika orters förhållanden och dels
hela anordningens tillfälliga karaktär synas emellertid dessa bestämmelser
icke böra göras lika detaljerade som för den nuvarande täckdikningslånefonden
och andra liknande fonder.

Jag får nu framlägga följande förslag till dylika villkor och bestämmelser: 1)

Hushållningssällskap, som önskar från ifrågavarande fond erhålla statslån för
att därav utlämna dräneringslån, må ingiva skriftlig framställning därom till statens
odlingskommitté.

2) Statens odlingskommitté må efter prövning av sålunda gjorda framställningar
bevilja hushållningssällskap statslån från fonden; åliggande det kommittén
att om beviljat statslån meddela uppgift till statskontoret.

3) Finnes statslånebelopp vara disponerat på annat sätt än förevarande bestämmelser
tillåta, skall sådant lånebelopp, på yrkande av statens odlingskommitté
eller den myndighet, åt vilken kommitténs uppgifter i förevarande avseende må av
Kungl. Maj:t överlämnas, omedelbart återbetalas av hushållningssällskapet.

4) A statslån från dräneringsfonden erlägges icke någon ränta.

Sedan statslånet innehafts under två år från lyftningsdagen, skall vid utgången
av vart och ett av de därpå följande fem åren årligen återbetalas en femtedel
av det ursprungliga beloppet.

83

Kanyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

Med fullgörande av sålunda stadgade kapitalinbetalningar må dock hushållningssällskap
åtnjuta anstånd varje gång under tre månader från förfallodagen.

Därest hushållningssällskap icke inom sålunda föreskriven tid inbetalt förfallet
kapitalbelopp, skall därå erläggas sex procent årlig ränta från förfallodagen, tills
inbetalning sker.

5) Den, som av hushållningssällskap erhåller dräneringslån, skall åtnjuta enahanda
räntefrihet, som nyss nämnts, och skola jämväl de i nästföregående moment
stadgade återbetalningsvillkor tillämpas å dräneringslån, dock med iakttagande dels
att tiden för amorteringsskyldiglietens inträde skall räknas från den dag, då medel
av lånet första gången lyftats, och dels att hushållningssällskap icke är förpliktat att
medgiva anstånd med fullgörandet av förfallen kapitalinbetalning.

6) Dräneringslån må beviljas ägare eller brukare av åker eller annan odlad
jord, oberoende av storleken av den fastighet, där arbetet är avsett att utföras, och,
beträffande brukare, av brukningstidens längd; börande såvitt möjligt tillses, att lån
främst tillgodokomma dem, som äro mest i behov därav.

Är täckdikningsarbete å utarrenderad fastighet avsett att äga rum under sådana
förhållanden, att det jämlikt lag eller författning åligger jordägaren att bestrida
så stor del av kostnaderna, som motsvarar värdet å därvid använda tegelrör, må
lån beviljas såväl jordägaren som brukaren, envar dock allenast i förhållande till
hans beräknade kostnader.-

7) Dräneringslån, som lämnas för täckdikning med rör, må kunna uppgå till
hela beloppet av den beräknade kostnaden, dock ej till mer än 500 kronor för
hektar av den jord, som är avsedd att förbättras genom företaget. För täckdikning
med annat material må dräneringslån ej lämnas till högre belopp än som motsvarar
tre fjärdedelar av den beräknade kostnaden och ej heller överstiga 400 kronor
för hektar av sådan jord, som nyss sagts.

8) Vid beräkning av denna kostnad upptages såväl kostnaden för själva dikningsarbetet,
däri inräknad den ersättning till täckdikningsförman, vilken det åligger
jordinnehavaren att betala, som ock kostnaden för anskaffande av täckdikningsmaterialier.
Arbete för beredande av till täckdikningen hörande öppet avlopp må
icke inräknas i kostnaden i annat fall än då det utgöres av mindre omfattande upprensning
eller fördjupning av avloppsdiken och avloppsgravar samt statsbidrag
under form av anslag eller lån icke förut utgått därtill.

9) Dräneringslån utbetalas till låntagare i mån av arbetets fortgång, dock
endast i samma förhållande tdl kostnaden för det utförda arbetet, som det, vari det
beviljade lånet står till den för hela företaget beräknade kostnaden, samt med iakttagande
att minst en fjärdedel av lånebeloppet skall innestå, till dess arbetet blivit
avsynat och godkänt.

10) För återbetalandet av dräneringslån skall låntagaren ställa sådan säkerhet,
som av hushållningssällskapet godkännes.

It) Plan och kostnadsförslag för täckdikningen skola vara uppgjorda av lantbruksingenjör
eller, efter vederbörande odlingsråds bestämmande, av länsagronom,
jordbrukskonsulent eller annan person, som odlingsrådet prövar vara därtill kompetent,
och skall denne även avgiva yttrande om den föreslagna täckdikningsmetodens
lämplighet för marken i fråga.

12) Till biträde vid arbetet skall, där odlingsrådet ej annorlunda medgiver,
lantagaren använda täckdikningsförman, som är anställd i vederbörande liusbållningsB
i/tång till riksdagens protokoll HUS. / sand. 317 höft. (Nr 357.) •>

34 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

sällskaps tjänst eller godkänd av lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent eller
som med vitsord om godkänd skicklighet genomgått särskild genom statens försorg
för ändamålet anordnad utbildningskurs.

13) Vederbörande odlingsråd skall för sitt område mottaga ansökningar om
lån och med eget yttrande överlämna dem till den myndighet, som å hushållningssällskapets
vägnar beslutar om lånens beviljande; biträda vid tillhandahållande av
förrättningsman m. in.; tillse, att det med beviljat lån avsedda ändamålet vinnes:
samt i övrigt handhava ledningen och övervakandet av ifrågavarande täckdikningsföretag
ävensom inom tider, som bestämmas av statens odlingskommitté, till kommittén
avgiva redogörelse för lånerörelsen och medelst densamma understödda täckdikningsarbeten.

14) Statskontoret äger att till vederbörande hushållningssällskap utbetala beviljat
statslån mot hushållningssällskapets förskrivning därå.

15) Statskontoret har att, därest stadgad kapitalinbetalning å statslån icke
fullgöres i rätt tid, göra anmälan därom hos Kungl. Maj:t, som då vill bestämma,
huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skall återbetalas före den fastställda
amorteringstidens slut.

16) Kungl. Maj:t äger meddela de närmare bestämmelser, som kunna erfordras
för vinnande av det med ifrågavarande lån avsedda ändamål.

På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Eders Kung].
Maj:t måtte, med tillkännagivande att anslag till kapitalökning för år
1919 till täckdikningslånelönden icke kommer att av Kungl. Magt
äskas, föreslå riksdagen att

dels besluta, att en särskild fond, benämnd dräneringsfonden, skall
inrättas för främjande under nu rådande kristid av täckdikningsföretag,
från vilken fond, som skall förvaltas av statskontoret, statslån må tilldelas
hushållningssällskap, som förklarat sig villigt att utlämna dräneringslån; dels

godkänna de av mig föreslagna allmänna villkor och bestämmelser
för lån ur denna fond;

dels medgiva, att fondens hela kapitaltillgång må disponeras för
det med fonden avsedda ändamål;

dels medgiva, att, där å dräneringslån, som från ifrågavarande
fond utlämnats av hushållningssällskap, uppkommit förlust, Kungl. Maj:t
må äga att, på framställning av hushållningssällskapet och efter prövning
av de i varje fall förekommande omständigheter, av fondens medel
anvisa hushållningssällskapet gottgörelse för den lidna förlusten med
skäligt belopp;

dels som kapitalökning för denna fond anvisa, att utgå av tillfälliga
lånemedel, ej mindre å tilläggsstat för år 1918 ett reservations -

anslag av ... .......................................................................... kronor 3,000,000,

än även för år 1919 ett reservationsanslag av........... » 6,000,000;

35

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 357.

dels för bestridande vid företag, vartill lån ur dräneringsfonden
utgå, av kostnader för dagtraktamenten och resekostnadsersättningar
till vissa förrättningsmän och hos dem anställda tekniska biträden samt
till arvoden åt täckdikningsförmän, allt i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig tillstyrkta grunder, anvisa under nionde huvudtiteln ej
mindre å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag av kronor 200,000,
än även å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag av ... » 260,000;

dels å tilläggsstat för år 1918 anvisa till utbildningskurser för

täckdikningsförmän ett reservationsanslag av..................... kronor 25,000;

dels ock å tilläggsstat för år 1918 för anskaffande av mätningsinstrument,
att enligt de närmare föreskrifter Kungl. Maj:t meddelar
utlämnas till begagnande åt tekniska biträden och täckdikningsförmän,
anvisa ett reservationsanslag av........................................... kronor 50,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga ... till detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
J. Poss.