Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 327.

1

Nr 327.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen angående gäldande
av ersättning till ledamöterna i ett vid lantbruksstyrelsens
sida ställt lantbruksråd; given Stockholms slott den
12 april 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,

att till ledamöterna i ett vid lantbruksstyrelsens sida ställt lantbruksråd
må från nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar
utgå ersättning efter samma grunder, som gälla för av Kungl.
Maj:t utsedda kommittéledamöter.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 289 käft. (Nr 327.)

1

2

Kungl. Maj:t$ nåd. proposition Nr 327.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 april 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre PALMSTIERNA.

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Sakkunnig Oj
för omorganisation
av lantbruksstyrelsen

m. m.

Departementschefen, statsrådet Petersson anförde:

I skrivelse den 29 januari 1918 hava de för utredning av frågan
om omorganisation av lantbruksstyrelsen m. m. tillkallade sakkunniga
gjort framställning om vidtagande av åtgärder för upprättande av ett
lantbruksråd. De hava därvid anfört följande:

»I sitt den 31 december 1912 avgivna betänkande framhöllo departementalkommitterade
behovet och önskvärdheten av att anordningar träffades för att å ena
sidan bereda administrationen tillgång till den speciella praktiska sakkunskap, som
för vissa fall kunde vara erforderlig, ävensom till intim kontakt med och kännedom
om rådande uppfattningar och förhållanden inom den eller de grenar av samhällslivet,
som vidtagna eller föreslagna förvaltningsåtgärder närmast avsåge att gagna,
samt å andra sidan dels tillförsäkra den utom förvaltningen stående sakkunskapen
tillbörligt inflytande på vissa ärendens utredning, handläggning och avgörande, dels

3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 327.

ock ge de praktiska näringarnas utövare en inblick i och kännedom om de resurser,
som förvaltningen hade till sitt förfogande, och de normer, efter vilka dess arbete
bedreves. För lantbruksadministrationen syntes behovet av ett dylikt mera omedelbart
samarbete med utomstående representanter för de näringslivets olika områden,
som denna gren av administrationen företrädde, i särskilt hög grad göra sig gällande;
endast därigenom kunde den administrativa myndigheten hålla jämna steg med den
pågående utvecklingen och leda densamma i sund och målmedveten riktning. I anslutning
härtill föreslogo kommitterade upprättandet av en till lantbruksförvaltningen
knuten rådsinstitution, ett lantbruksråd.

Tanken på att. upprätta ett sådant råd var icke ny. Redan i statsverkspropositionen
till 1891 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till bildandet av
ett dylikt råd, bestående av ett utav vart och ett av rikets samtliga hushållningssällskap
utsett ombud, vilket förslag dock icke vann riksdagens bifall, huvudsakligen
på grund av farhågor för att ett sålunda sammansatt råd kunde komma att hämmande
.inverka på den allt livligare och mera fruktbringande verksamhet, som utövades
av de särskilda hushållningssällskapen.

Departementalkommitterade byggde emellertid sammansättningen av sitt
lantbruksråd på en väsentligt olika grund, i det att de föreslogo, att av rådets 24
ledamöter 12 skulle utses av Kungl. Maj:t och 12 av den sammanslutning mellan
de särskilda hushållningssällskapen, som äger rum i de möten, vilka årligen hållas
i huvudstaden.

Det av kommitterade föreslagna rådets allmänna uppgifter syntes kommitterade
böra bliva desamma, som angivits i den till 1891 års riksdag avgivna propositionen
i ämnet. Rådet borde sålunda hava å ena sidan att avgiva yttranden i de
ärenden, som bleve till rådet hänskjutna, och å andra sidan att självmant göra
framställningar i ämnen, som rörde dess kompetensområde. I regel borde det hava
att taga befattning allenast med frågor av större betydelse och räckvidd, såsom förslag
till lagar och författningar, andra åtgärder av mera genomgripande art på
ifrågavarande näringsgrenars områden, igångsättande och genomförande av större
utredningsarbeten m. m. Särskilt syntes det kommitterade lämpligt att höra rådet
över sådana förslag, som inom vederbörande myndighet uppgjorts med biträde av
särskilt tillkallade tekniskt sakkunniga personer.

Vidare ingick i kommitterades förslag en uppdelning av rådet i fyra särskilda
sektioner, nämligen en jordbrukssektion för jordbruksnäringen i allmänhet med binäringar,
en sektion för försöks- och kontrollväsendet, omfattande försöksverksamheten
på jordbruksområdet, kemiska stationer, frökontrollanstalter samt jordbrukets
vetenskapliga hjälpmedel i allmänhet, en fiskerisektion för fiskenäringen och en
veterinärsektion för veterinärväsendet. Av dessa sektioner syntes jordbrukssektionen,
såsom omfattande det största och mest mångskiftande verksamhetsfältet, böra bestå
av 12 ledamöter, under det var och en av de övriga tre sektionerna skulle utgöras
av 4 medlemmar,, därvid borde iakttagas, att inom varje sektion funnes lika många
av Kungl. Maj:t och av hushållningssällskapens ombudsmöte utsedda ledamöter.

Rådet skulle på kallelse av jordbruksdepartementets chef sammanträda till
plenum eller i sektion, så ofta sådant krävdes på grund av föreliggande ärenden.
Och vid inkallelse till tjänstgöring borde rådets ledamöter icke åtnjuta annan ersättning
än skäligt dagtraktamente, vartill borde komma för de utom Stockholm
boende resekostnadsersättning för resorna till och -från sammanträde.

4

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 327.

Sedan vi tagit närmare del såväl av de här omförmälda förslagen till ett
lantbruksråd som och av de anordningar, vilka blivit träffade för att på samma
väg åstadkomma samarbete mellan andra grenar av statsförvaltningen och de särskilda
praktiska verksamhetsområden, vars intressen envar av dessa förvaltningsgrenar
har att tillvarataga och befrämja (järnvägsrådet, sociala rådet in. fl.), har
det för oss allt tydligare framstått, att en dylik närmare samverkan emellan lantbruksstyrelsen
och de praktiska näringar, denna styrelse företräder, skulle vara av
synnerligt stort värde. I särskilt hög grad synas oss behovet och gagnet härav
föreligga under nu rådande förhållanden, då lantbruksstyrelsens verksamhet på grund
av under kristiden vunnen erfarenhet i främsta rummet måste mer och mer inriktas
på att sätta vårt jordbruk i stånd att i vida större utsträckning än hittills varit
fallet tillgodose och fylla landets näringsbehov, därvid det synes oss vara av synnerlig
vikt, att denna verksamhet planlägges och ledes i målmedveten och i bästa
mening praktisk riktning. För uppnåendet av detta från så många synpunkter sett
eftersträvansvärda önskemål kräves det intimaste samarbete mellan lantbruksstyrelsen
och det praktiska jordbrukets idkare: varje medel att åstadkomma ett dylikt samarbete
bör, enligt vår mening, nu anlitas, och då vi såsom ett verksamt dylikt medel
betrakta en personlig samverkan mellan administrationens män och representanter
för jordbruksnäringen, hava vi — — — ansett oss böra framlägga förslag till
ställande vid lantbruksstyrelsens sida av ett av utom förvaltningen stående sakkunniga
personer sammansatt lantbruksråd med de allmänna uppgifter, som av departementalkommitterade
blivit angivna.

Vår övertygelse är, att genom en dylik till lantbruksstyrelsen knuten rådgivande
och initiativberättigad korporation kan och skall uppnående av livgivande
och fruktbringande resultat vid arbetet på främjandet av landets jordbruk i mycket
väsentlig grad underlättas och befordras.

För att ett dylikt råd skall kunna fungera med erforderlig och önskvärd
snabbhet och smidighet synes det oss vara av vikt, att antalet ledamöter inskränkas
till det minsta möjliga. Därigenom vinnes ock, att den känsla av ansvar, under
vilken envar av rådets ledamöter bör deltaga i dess arbete, i sin mån ytterligare
skärpes. På grund av de många skiftande verksamhetsområden, ett lantbruksråd
har att representera, torde dock antalet icke böra understiga 12.

Då det givetvis är av stor betydelse, att sakkunskapen och erfarenheten på
de olika områden, som äro avsedda att inordnas under rådets verksamhet, blir företrädd,
anse vi, att rådet i enlighet med departementalkommitterades förslag bör
uppdelas på sektioner, vilkas antal dock lämpligen synes kunna inskänkas till endast
tre, en jordbruks-, en trädgårds- och en fiskerisektion, den förstnämnda med 8 och
de båda sistnämnda med var och en 2 ledamöter. Av jordbrukssektionens ledamöter
synas oss 4 böra representera lantbruksnäringen i allmänhet och sålunda vara utövare
av praktiskt jordbruk, därvid olika storleksgrupper av jordbruk så vitt möjligt
skola vara representerade, 2 höra representera lantbruksundervisnipgen — den högre
såväl som den lägre — och 2 försöksväsendet på jordbruksområdet, kemiska stationer
och frökontrollanstalter samt jordbrukets vetenskapliga hjälpmedel i allmänhet:
inom trädgårdssektionen bör sakkunskapen å ena sidan i fruktodling och å andra
sidan i köksväxtodling, däri inbegripet uppdragande av köksväxtfrö, vara representerad;
av fiskerisektionens båda ledamöter bör den ene äga praktiska insikter i
insjö- och den andra i havsfiske. •

5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 327.

Då särskilt det praktiska lantbrukets målsmän synas oss böra tillerkännas
ett visst inflytande på rådets sammansättning, något som tvivelsutan skulle icke
oväsentligt stärka rådets auktoritativa ställning, anse vi, att av de 4 representanterna
för lantbruksnäringen i allmänhet 2 böra väljas av hushållningssällskapens ombudsmöte.
Rådets samtliga övriga ledamöter synas oss däremot lämpligen böra utses
av Kungl. Maj t bl. a. på grund av att de två ledamöter, av vilka övriga grupper
enligt förslaget skulle komma att bestå, böra representera vissa angivna olika
grenar av vederbörande grupps verksamhetsområde.

Funktionstiden för ledamot torde böra bestämmas till tre år.

Rådet torde, beroende på föreliggande ärendes beskaffenhet, böra på kallelse
av lantbruksstyrelsen sammanträda antingen i plenum eller på sektion, med rätt
för lantbruksstyrelsen att av jordbrukssektionens ledamöter för viss frågas behandling
inkalla endast de ledamöter, som invalts i rådet med hänsyn till sin erfarenhet
på det verksamhetsområde, som föreliggande fråga närmast kan anses beröra, därvid
de till sammanträdet inkallade ledamöterna icke böra vara samlade längre tid än eu
vecka, med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnat medgivande.

Vid sammanträde med rådet, viss sektion eller viss del därav skola givetvis
i första hand behandlas de ärenden, som av lantbruksstyrelsen föreläggas vederbörande
eller i sammanhang därmed väckas av någon ledamot. Önskar eljest ledamot,
att annan fråga underställes rådet, torde han böra senast två dagar före
sammanträdets början därom inlämna motiverad framställning i ämnet till lantbruksstyrelsen,
till vars prövning det torde böra överlämnas att avgöra, huruvida sålunda
väckt fråga skall upptagas till behandling, för såvitt icke majoritet härför föreligger
bland de vid sammanträdet närvarande ledamöterna, i vilket fall frågan alltid bör
bli föremål för vederbörlig, behandling.

Ordförandeskapet i rådet synes, där icke departementschefen själv önskar
leda förhandlingarna, böra utövas av chefen för lantbruksstyrelsen eller den tjänsteman
han därtill förordnar, dock utan rätt för någondera att deltaga i omröstning,
där sådan förekommer. I förhandlingarna böra ock vederbörande föredragande samt
efter chefens bestämmande även annan styrelsens tjänsteman äga rätt att deltaga.

Föredragningen av samtliga ärenden skall givetvis åligga lantbruksstyrelsen.

Då ledamotskapet av lantbruksrådet torde kunna betraktas såsom ett allmänt
medborgerligt förtroendeuppdrag, anse vi, att för uppdragets fullgörande annan ersättning
icke bör ifrågakomma än den, som plägar utgå till av Kungl. Maj:t utsedd
kommittéledamot. Omförmälda ersättning torde kunna utgå av nionde huvudtitelns
anslag till rese- och traktamentspenningar.»

l utlåtande häröver den 20 februari 1918 bär lantbruksstyrelsen
förmält sig- ej hava något att erinra mot det av de sakkunniga sålunda
Iramställda förslaget, vari styrelsen alltså instämde.

Reservation mot detta lantbruksstyrelsens utlåtande bär avgivits
av byråcheferna Egerström, Ewe och Nordqvist, vilka anfört:

»Så livligt övertygade vi än äro om lämpligheten av ett samarbete mellan
lantbrukets och fiskerinäringens utövare å ena sidan samt administrationen å den
andra, kunna vi ej finna, att ett dylikt samarbete på den väg, förslaget avser, kan
vinnas. På detta sätt kan möjligen någon ökad sakkunskap stå att erhålla, fastän

Lantbruk*-styrelsen.

Reservation.

Departements chefen.

6 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 327.

detta enligt vår åsikt sker på ett långt bättre sätt genom att vid behov tillkalla
särskilt sakkunniga. Skall ett samarbete, såsom förslagets motiver synas åsyfta,
vinnas, bör ett sätt uttänkas, huru lantbrukets och fiskerinäringens utövare kunna
sättas i tillfälle att bland sig utse representanter, som äga deras förtroende, för att
samråda med myndigheterna. Kan*detta icke ske, anse vi den institution, som på
sådan grundval bildas, helt och hållet förfelad.

Av dessa skäl anse vi, att lantbruksstyrelsen bort avstyrka bifall till förslaget
i fråga.»

Såsom de sakkunniga framhållit, har frågan om inrättande av ett
lantbruksråd redan förut varit föremål för statsmakternas prövning, i
det att ett i sådant syfte år 1891 av Kungl. Maj:t framlagt förslag om
uppförande i riksstaten av anslag därtill icke vann riksdagens godkännande.
Sedan dess hava emellertid förhållandena i många hänseenden
förändrat sig, och en dylik rådsinstitution har inom liera förvaltningsområden
redan trätt i tillämpning. Jag vill endast erinra om
järnvägsrådet, det sociala rådet samt medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd och veterinärråd. Departementalkommitterade hava utförligt utvecklat
gagnet av den samverkan mellan förvaltningens och praktikens
män, som dylika råd möjliggöra, och för sin del föreslagit inrättande av
flera dylika. I förslaget till omorganisation av kommerskollegiet ingår
även inrättandet av ett näringsråd. Det bör även bemärkas, att det nu
framlagda förslaget rörande lantbruksrådet innefattar väsentliga skiljaktigheter
i avseende å rådets sammansättning och organisation m. m.
i jämförelse med 1891 års förslag.

Då de sakkunniga nu med vissa modifikationer upptagit departementalkommitterades
förslag om inrättande av ett lantbruksråd, anser
jag i denna omständighet ligga ett ytterligare bevis för att insikten om
gagnet av en dylik rådsinstitution såväl för lantbruksadministrationen
som för yrkets praktiska utövare synes hava trängt igenom och att
därför upprättandet av ett sådant råd nu kännes som ett behov.

För min del biträder jag denna uppfattning. Det må vara sant,
att, såsom reservanterna i lantbruksstyrelsen velat göra gällande, specialfrågor
ibland lättast och bäst utredas genom särskilt tillkallade fackmän
och att inhämtandet av utlåtanden från hushållningssällskapen eller
deras förvaltningsutskott iugalunda göres Överflödigt genom inrättandet
av ett lantbruksråd, men det synes mig likafullt vara alldeles tydligt,
att det tillfälle till personliga överläggningar, ett dylikt råds inrättande
medför, bör för främjandet av landets jordbruk och dess binäringar bliva
av stor betydelse. Därigenom böra många goda uppslag kunna framföras
och diskuteras samt leda till erforderliga åtgärders vidtagande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 327. 7

Särskilt för lantbruksstyrelsen, vars uppgifter äro i så hög grad av
praktisk natur, bör en nära och av former jämförelsevis obunden samverkan
med representanter för de näringar, vilkas intressen styrelsen
företräder inom förvaltningen, vara i hög grad fördelaktig.

Rådets allmänna uppgifter och arbetssätt torde böra bestämmas i
huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, varvid jag
emellertid vill framhålla, att det synes mig angeläget, att rådets befogenheter
icke regelbindas i alltför hög grad. Det viktigaste synes mig
nämligen vara, att den nya institutionen får verkligt liv och initiativkraft.
Någon beslutanderätt skulle dock naturligtvis icke tillkomma rådet.

I likhet med de sakkunniga och på de av dem angivna skäl anser
jag önskvärt, att antalet ledamöter i rådet blir så litet, som för beredande
av en någorlunda fyllig representation för de olika intressena är
möjligt, och torde det föreslagna antalet 12 vara i sådant avseende åtminstone
för närvarande lämpligt. Jag vill i detta sammanhang framhålla
vikten av att såväl det större som det mindre jordbruket blir
representerat, när det gäller att utse representanter för jordbruksnäringens
praktiska utövare.

I avseende på lantbruksrådets organisation och sättet för ledamöternas
utseende biträder jag de sakkunnigas förslag.

I fråga om den ersättning, som bör utgå till ledamot i rådet, hava
de sakkunniga föreslagit, att densamma skall bestämmas i likhet med
vad som plägar tillerkännas kommittéledamot. Genom Kungl. Maj:ts
beslut den 8 februari 1918 äro nya regler givna för dagtraktamenten
till kommittéledamot, innebärande i huvudsak att dylikt traktamente
utgår till den, som är bosatt å den ort, där arbetet försiggår, eller som
uppehåller sig där i följd av annat allmänt uppdrag, för vilket ersättning
åtnjutes, om han är anställd i statens eller kommunens tjänst eller han
samtidigt åtnjuter ersättning för annat allmänt uppdrag, med 6 kronor
och eljest med 12 kronor samt till den, som icke är bosatt å den ort,
där arbetet försiggår, eller uppehåller sig där till följd av annat allmänt
uppdrag, för vilket ersättning åtujutes, med 18 kronor. Resekostnadsersättning
till kommittéledamot plägar bestämmas att utgå efter tredje
klassen i resereglementet eller den högre klass, enligt vilken dylik ledamot
på grund av sin tjänst är berättigad att uppbära ersättniög. Mot
de sakkunnigas förslag i ersättningsfrågan har jag ej något att erinra
men vill framhålla, att bestämmandet av beloppet av dessa ersättningar
torde böra tillkomma Kungl. Maj:t, även om riksdagens medgivande
begäres till att använda visst anslag för deras gäldande.

Rå utgifterna äro beroende av huru ofta och länge rådet samman -

8

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 327.

träder samt av beloppet av de reseersättningar, som skola utbetalas,
synes det lämpligast, att, såsom de sakkunniga ock föreslagit och i
överensstämmelse med vad som gäller för det sociala rådet, ersättningarna
till lantbruksrådets ledamöter utgå från huvudtitelns anslag till reseoch
traktamentspenningar. Härtill torde emellertid riksdagens medgivande
böra utverkas.

På grund av vad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till ledamöterna i ett vid lantbruksstyrelsens sida ställt lantbruksråd
må från nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar
utgå ersättning efter samma grunder, som gälla för av Kungl,
Maj it utsedda kommittéledamöter.

Till vad departementschefen sålunda hemställt,
däruti statsrådets övriga ledamöter förenade sig, behagade
Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnade,
att proposition i ämnet skulle avlåtas till
riksdagen av den lydelse, bil. — vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Eric Paulsson.

STOCKHOLM. ISAAO MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.