Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
45
Nr 312.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till ändringar i gällande provinsialläkartaxa; given Stockholms
slott den 19 april 1918.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens
yttrande över bilagda förslag till ändringar i gällande taxa för arvode
åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg,
meddelade på enskild begäran, ävensom för tjänstförrättningar,
verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag; och
vill Kungl. Maj:t, efter emottagande av riksdagens svar, företaga den
slutliga prövningen av samma förslag och förordna om utfärdande av
ny författning i ämnet.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Schotte.
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
Allmänna
bestämmelser.
Arvode för
rådfrågning.
Taxa
för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård och
för intyg, meddelade på enskild begäran, ävensom för tjänstförrättningar,
verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag.
A. För enskild sjukvård och på enskild begäran meddelade intyg.
Nuvarande lydelse. Kungl. Maj:ts förslag.
§ I
1.
Förste provinsialläkare, som tillika är provinsialläkare, provinsial-,
extra provinsial- eller biträdande provinsialläkare, eller vikarie för
sådan läkare äger att för enskild sjukvård, som inom distriktet lämnas,
ävensom för intyg, som på enskild begäran meddelas, erhålla arvode och
i särskilda fall reseersättning enligt här nedan givna bestämmelser, där
ej högre arvode erbjudes.
2. När i denna taxa utrymme
lämnas för arvodets bestämmande
inom angivna gränser, skall av läkaren
hänsyn tagas såväl till sjukdomsfallets
natur samt det arbete,
läkaren därpå måst nedlägga, som
ock till den betalning sskyldiges förmåga
att utgöra arvodet, dock att
av personer i ringa förmögenhetsvillkor
under alla förhållanden endast
det lägsta beloppet må fordras.
§ 2.
1. Rådfrågas läkaren i sin bo- 1. Rådfrågas läkaren i sin bostad
eller annorstädes, utgår arvo- stad eller annorstädes, utgår arvodet
för rådfrågningen, vare sig re- det för rådfrågningen, vare sig recept
av läkaren meddelas eller icke, cept av läkaren meddelas eller icke,
med 1 krona. För förnyelse av re- med 1—3 kronor. För förnyelse av re
-
Kung!. ~Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
47
Nuvarande lydelse. Kanyl. Maj:ts förslag.
cept utan särskild rådfrågning ut- cept utan särskild rådfrågning utgör
gör arvodet 50 öre. arvodet 50 öre.
2. Det i mom. 1 bestämda arvode för rådfrågning utgår icke vid
sjukbesök, varom här nedan stadgas; och må sådant arvode ej heller
beräknas, därest vid sjukbesök på avstånd från läkarens bostad överskjutande
en halv mil läkaren rådfrågas av någon, som tillhör samma
hushåll som den sjuke.
§ 3.
1. För varje besök, som av lä- 1. För varje besök, som av lä- Arvode för
karen på anmodan göres hos sjuk karen på anmodan göres hos sjuk ino^två
på avstånd ej överstigande två ki- på avstånd ej överstigande två ki- kilometer,
lometer från läkarens bostad eller lometer från läkarens bostad eller
från annat ställe inom distriktet, där från annat ställe inom distriktet,
han uppehåller sig, utgår arvodet där han uppehåller sig, utgår armed
3 kronor. vodet med 3—5 kronor.
2. Överstiger i fall, som i mom. 1 omförmäles, avståndet från
läkarens bostad en kilometer och finnes farbar väg till den sjuke, skall
läkaren med tjänlig skjuts befordras till och från sjukbesöket. Sker
ej hämtning i sådant fall, vare läkaren berättigad till gottgörelse för
utgift, som han haft för sin fortskaffning till och från stället.
§ 4.
Överstiger vid sjukbesök våglängden
till den sjuke från läkarens
bostad eller annat ställe inom distriktet,
därifrån resan anträdes,
två kilometer, utgår arvodet, för
besök på avstånd ej överstigande
eu halv mil, med 5 kronor samt,
för besök på längre avstånd, med
ytterligare 1 krona 50 öre för
varje överskjutande börjad halvmil
intill fyra mil och därefter
med 1 krona 50 öre för varje
överstiger vid sjukbesök väg- Arvode för
längden till den sjuke från läkarens si|lktbe*!Hk P&
,, ° -n* t avstånd utöver
bostad eller annat ställe mom di- två kilometer,
striktet, därifrån resan anträdes,
två kilometer, utgår arvodet, för
besök på avstånd ej överstigande
en halv mil, med 5 — 7 kronor samt,
för besök på längre avstånd, med
ytterligare 2 kronor för varje överskjutande
börjad halvmil intill fyra
mil och därefter med 2 kronor för
varje överskjutande börjad mil av
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
Befordran till
och från
sjukbesök på
avståndutöver
två kilometer.
Ersättning för
sjukbesök,
beräknad
efter tid.
Nuvarande lidelse. Kungl. Maj:ts förslag.
överskjutande börjad mil av väg- våglängden till den sjuke, utan rätt
längden till den sjuke, utan rätt för för läkaren till särskilt arvode för
läkaren till särskilt arvode för åter- återfärden,
färden.
§ 5.
1. Till och från sjukbesök på avstånd överstigande två kilometer
skall läkaren befordras med tjänlig skjuts, och må därtill användas även
åkdon efter en häst, så vida åkdonet kan efter ortens sed såsom behändigt
anses. Vill läkaren i stället för den hämtandes åkdon begagna
eget lättare enbetsåkdon, vare han
2. Varder läkaren i fall, som
i mom. 1 sägs, ej hämtad, har han
att själv ombesörja sin befordran
till och från stället med rätt att därför
uppbära ersättning efter skjuts
med en häst jämte åkdonslega efter
30 öre för milen.
§
1. Begagnar läkaren, där han
ej med skjuts befordras, för resa
vid sjukbesök på avstånd överstigande
två kilometer, eller för del
av sådan resa, järnväg eller ångfartyg,
eller måste vid besök på sådant
avstånd vägen eller någon del
därav tillryggaläggas på båt, till
häst eller till fots, skall arvodet för
besöket beräknas efter den tid, som
för färden åtgår, sålunda att arvodet
utgår med 2 kronor för varje
börjad timme, intill tio timmar, och
för längre tid med 1 krona för
varje börjad timme, dock att arvodet
för sådan resa icke i något fall
därtill berättigad.
2. Varder läkaren i fall, som i
mom. 1 sägs, ej hämtad, har han
att själv ombesörja sin befordran
till och från stället med rätt att
därför uppbära ersättning efter
skjuts med en häst jämte åkdonslega
efter 35 öre för milen.
6.
1. Begagnar läkaren, där ban
ej med skjuts befordras, för resa
vid sjukbesök på avstånd överstigande
två kilometer, eller för del
av sådan resa, järnväg eller ångfartyg,
eller måste vid besök på sådant
avstånd vägen eller någon del
därav tillryggaläggas på båt, till
häst eller till fots, skall arvodet för
besöket beräknas efter den tid, som
för färden åtgår, sålunda att arvodet
utgår med 2 kronor 50 öre för
varje börjad timme, intill tio timmar,
och för längre tid med 1
krona 50 öre för varje börjad timme,
dock att arvodet för sådan resa
49
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
Nuvarande lydelse.
må understiga 5 kronor; skolande
denna beräkningsgrund tillämpas
jämväl om skjuts jämte något av
nu nämnda fortskaffningssätt användes.
Vid bestämmandet av den
tid, som för färden åtgått, inberäknas
även den tid läkaren måst
under färden avvakta järnvägseller
ångfar tygslägenhet; ägande
dock den betalningsskyldige att,
där han vill undgå kostnaden för
väntetid under hemfärden, själv ombesörja
läkarens fortskaffning till
hans hem. Däremot inberäknas icke
den tid,''som åtgår för nattlogi, som
i mom. 2 sägs.
Kung/. Maj:ts förslag.
icke i något fall må understiga 5
kronor; skolande denna beräkningsgrund
tillämpas jämväl om skjuts
jämte något av nu nämnda fortskaffningssätt
användes. Vid bestämmandet
av den tid, som för
färden åtgått, inberäknas även den
tid läkaren måst under färden avvakta
järnvägs- eller ångfartygsläo:enhet;
ägande dock den betalningsskyldige
att, där han vill undgå
kostnaden för väntetid under
hemfärden, själv ombesörja läkarens
fortskaffning till hans hem. Däremot
inberäknas icke den tid, som
åtgår för nattlogi, som i mom. 2
sägs.
2. Vid resa, varom i denna paragraf förmäles, tillkommer läkaren
utom arvode även reseersättning för färd på järnväg efter avgift för
plats i första klassens vagn och för färd på ångfartyg efter avgift för
enkel hyttplats eller, när hytt ej förekommer, en salongsplats; börande,
därest läkaren måste själv ombesörja färd med båt, häst eller skjuts,
honom ersättas stadgad, eller, där taxa icke finnes, betingad lega. Har
läkaren haft utgift för transport av resefifekter eller, vid sjukbesök -på
avstånd överstigande 4 mil, för nattlogi, skall sådan utgift honom gottgöras.
§ 7.
1. Varder läkaren under resa för ett sjukbesök anmodad att efter Ersättning för
besöket med avvikande från eller fortsättning av vägen besöka annan beidikunder en
sjuk, skall för varje sådant ytterligare sjukbesök arvode, efter de i § 3 resetnr
mom.
1 och § 4 stadgade grunder, utgå såsom för ny resa, beräknad
efter våglängden från den nya vägens början till den sjukes bostad;
och vare den, som kallat läkaren till det senare besöket, skyldig att,
vid avvägen eller där den nya vägen börjar, hämta läkaren samt ombesörja
hans hemfärd.
2. Skall, då flera sjukbesök i ett sammanhang företagas, läkarens
arvode, enligt vad i § G sägs, för något eller några av besöken beräknas
Bihang till riksdagens protokoll 11)18. I sand. 27(i höft. (Nr Ull—31 B), 7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
Särskilt arvode
för specialundersökningar
och
för barnförlossning.
Särskilt arvode
för besiktning
å.
levande person
m. m.
Nuvarande lydelse. Kungl• Maj:ts förslag.
efter tid, gäller samma beräkningsgrund för kela reseturen; skolande
arvodet mellan de betalningsskyldige fördelas efter den tid, som åtgått
för färden till och från varje särskilt sjukbesök, och svare var för den
hämtningsskyldighet eller reseersättning, som efter ovan stadgade grunder
på honom belöper.
§
För läkarens biträde vid barnförlossning
skall, utöver förut stadgade
arvode och reseersättning, där sådan
ifrågakommer, betalas ytterligare
arvode från och med 5 kronor
till och med 25 kronor efter förrättningens
mer eller mindre svåra
beskaffenhet och den tid, som därtill
åtgått, samt den betalningsningsskyldiges
förmåga att utgöra
arvodet.
§
1. För besiktning å levande
person med däröver utfärdad attest
njiite läkaren i arvode 3 kronor, där
ej besiktningen avser utrönande av
sinnesbeskaffenhet, i vilket fall arvodet
utgår med 10 kronor.
8.
1. För nedan angivna undersökningar.
, vilka må utföras endast efter
överenskommelse med patienten, skola
utöver förut stadgade arvode och reseersättning,
där sådan ifrågakommer,
följande arvoden erläggas:
för undersökning å magsaft kr. 3—<5,
» » mera tidsö
dande
å urin » 2—3,
» prövning å njurfunktionen kr. 5,
» undersökning å blod ... kr. 3—<5,
» » å bakterier » 3—<5,
» rå avföring )) 3—5,
» » av ögats bryt
ning
sförhållanden » 1—5.
2. För läkarens biträde vid barnförlossning
skall, utöver stadgade arvode
och reseersättning, där sådan
ifrågakommer, betalas ytterligare arvode
från och med 5 kronor till och
med 25 kronor.
9.
1. För besiktning av levande person
för utrönande av sinnesbeskaffenhet
jämte däröver utfärdad attest
njute läkaren ett arvode av 10 kronor.
För annan besiktning å levande person
jämte attest däröver utgår arvodet
med 3 kronor, där ej annat arvode
är särskilt stadgat.
Öl
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
Nuvarande lydelse. Hångla JMaJ ts förslag.
2. För utfärdande av sådant intyg om dödsorsaken, som omförmäles
i 3 § under b) av kungörelsen den 14 september 1917 angående
villkor för eldbegängelse, njute läkaren i arvode 10 kronor.
3. Har vid besiktning, som i denna paragraf är sagd, resa erfordrats,
åtnjute läkaren dessutom arvode och reseersättning såsom för sjukbesök
är stadgat.
§ io.
1. Anlitas läkaren under tiden mellan kl. 11 e. m. och kl. 8 f. in.
eller faller resa för sjukbesök eller del av resan inom samma tid, utgår vård under
arvodet för rådfrågning med 50 procent förhöjning och för sjukbesök viss tid.
med förhöjning av 1 krona för varje börjad timme, som under ovan
angivna tid för besök eller resa åtgått.
2. Förhöjning, som nu är sagd, äger dock icke rum, då fråga är
om biträde vid barnförlossning.
§ 11-
1. Har kommun åtagit sig att
betala läkarvård för vissa fattiga
eller mindre bemedlade medlemmar
av kommunen och företes inför läkaren
därom av kommunalnämnds
ordförande utfärdat intyg, utgår arvodet
för all sådan läkarvård med
endast tre fjärdedelar av här ovan
stadgade arvodesbelopp.
2. Varder läkaren till sådant
sjukbesök, som i mom. 1 avses, ej
hämtad, må resa på kommunens bekostnad
av läkaren företagas, endast
så vida medgivande därtill av kommunalmyndigheten
lämnats.
3. För likvids erhållande i fall,
varom i denna paragraf sägs, äger
läkaren att, med bifogande av lämnade
intyg, kvartalsvis till kommunalmyndigheten
ingiva räkning å
läkaren tillkommande arvode och
reseersättning.
fattiga eller
mindre bemedlade
betalas.
1. Har kommun enligt därom läkarvård,
■7 som av korn
ak
kommunalnämndsordf anande ut- mUn för vissa
färdat intyg åtagit sig att betala läkarvård
för vissa fattiga eller mindre
bemedlade medlemmar av kommunen,
må dock resa för sjukbesök
på kommunens bekostnad av läkaren
företagas, utom i trängande fall, endast
såvida medgivande därtill av
kommunalmyndigheten lämnats.
2. För likvids erhållande i fall,
varom i denna paragraf sägs, äger
läkaren att, med bifogande av lämnade
intyg, kvartalsvis till kommunalmyndigheten
ingiva räkning å
läkaren tillkommande arvode och
reseersättnim
fc>*
52
Enskildas
betalningsskyldighet
enligt denna
taxa.
Handräckning
för
betalningens
utbekommande.
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 312.
Nuvarande lydelse. Kungl. Maj:ts förslag.
§ 12.
Arvode och reseersättning enligt denna taxa, vilka skola av enskild
person gäldas, åligger det den sjuke eller den, som för dennes vård och
underhåll ansvarar, eller den, som eljest för annan person anlitat läkaren
att vid anfordran erlägga.
§ 13-
Tredskas den betalningsskyldige att erlägga arvode eller reseersättning
enligt denna taxa, njute läkaren för utbekommande därav handräckning
hos överexekutor, där läkaren styrker, att räkning å beloppet
b^vlt “lnist fjorton dagar före ansökningens ingivande till överexekutor
tillstånd den betalningsskyldige.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 312.
53
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19
april 1918.
Närvarande:
Hans excellens lierr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnek,
Statsråden Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anförde:
Enligt vad jag förut denna dag meddelat, har 1916 års provinsialläkarkommitté
i sitt den 1 december 1917 avgivna betänkande angående
reglering av löneförhållandena för förste provinsialläkare och provinsialläkare
ni. m. jämväl framlagt förslag till ändringar i nu gällande läkartaxa.
I samband med det till 1911 års riksdag avlåtna förslaget till ny lönereglering
för förste provinsialläkare och provinsialläkare framlade Kungl.
Maj:t i särskild proposition (nr 32), med anhållan om riksdagens yttrande,
förslag till vissa ändringar i då gällande taxa av den 31 oktober 1890
för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård
och för intyg, meddelade på enskild begäran, ävensom för .tjänstförrättningar,
verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag.
Gällande
läknrlaxn.
54
Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
Framställ
ni »gar om
ändringar i
läsart axan.
Svenska provinsialläkarföreningen
den lfiA 1915.
Förslaget åsyftade huvudsakligen vissa förhöjningar i de enligt tartan
utgående arvodena ävensom att dessa arvoden skulle i viss omfattning
utgå efter en graderad skala.
Det framlagda förslaget till ändringar i taxan blev emellertid i huvudsak
ej av riksdagen godkänt. Riksdagen uttalade, bland annat, att
riksdagen ej kunnat undgå att finna det föreslagna sättet för arvodenas
utgående efter graderad skala av beskaffenhet att böra så litet som möjligt
förekomma. Riksdagen ansåge, att en sådan gradering lagd i läkarens
hand bleve för honom ytterst svår att rättvist verkställa och att
den med all säkerhet bleve ojämn alltefter läkarnas förmåga och begär
att se sig själva ekonomiskt tillgodo. I vissa avseenden ansåg riksdagen
emellertid en ändring av taxan böra äga rum, och gjorde riksdagen
till villkor för godkännande av den samtidigt antagna nya lönestaten
för förste provinsialläkare och provinsialläkare, att ändringar av
taxan verkställdes endast i de avseenden och på det sätt riksdagen angivit.
I överensstämmelse med riksdagens mening utfärdades därefter
ny åkartaxa av den 15 september 1911 (sv. förf.-sand. nr 99). Denna
gäller fortfarande oförändrad; dock har ett den föreliggande frågan ovidkommande
tillägg genom kungörelse den 31 december 1917 (sv. formsand.
nr 956) ägt rum i syfte att under taxans bestämmelser inrymma
sådana intyg och yttranden i och för eldbegängelse, som omförmälas i
kungörelsen härom den 14 september 1917.
Den nu gällande taxan av den 15 september 1911 upptager i huvudsak
samma ersättning till provinsialläkare för enskild sjukvård som
den förut gällande taxan av den 31 oktober 1890. Arvodet för rådfrågning
i läkarens bostad eller annorstädes utgår sålunda till läkaren
efter 1911 års taxa med 1 krona, och samma ersättning utgick efter
1890 års taxa.
Redan före avlåtandet av 1911 års proposition hade yrkanden på
höjningar i taxans arvoden, särskilt från läkarkårens sida, tid efter annan
framställts (se kommittébetänkandet sid. 18—19). Nödvändigheten
av dylika förhöjningar hava jämväl sedermera vid olika tillfällen gjorts
gällande.
I ett den 15 juli 1915 avgivet yttrande i fråga om åtgärder för
undanröjande av svårigheterna att besätta övre Norrlands mer avlägset
belägna provinsialläkardistrikt med lämpliga innehavare framhåller styrelsen
för svenska provinsial läkar föreningen sålunda beträffande läkartaxan
följande;
55
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
Samtliga läkare torde vara fullt ense om, att ersättningen av en krona för
en rådfrågning vore otillfredsställande. Härmed vore dock icke sagt, att de av
fattiga och mindre bemedlade utgående ersättningarna skulle liöjas. Hårt syntes
det emellertid, att läkaren skulle vara nödsakad att av en person, som vore i god
ekonomisk ställning, mottaga ersättning för en rådfrågning på mottagningen med
ett så obetydligt belopp som en krona. Hetta gällde särskilt i sådana fall, då
rådfrågningen gåve anledning till en ofta ganska vidlyftig undersökning, exempelvis
urinundersökningar, tuberkulosundersökningar och dylikt. Ersättningen av
eu krona vore alldeles för låg, och avståendet från ett högre arvode, sådant som
de enskilt praktiserande läkarna i motsvarande fall skulle göra anspråk på, bleve
att betrakta som en gåva, vilken gent emot den behövande patienten visserligen
kunde lämnas villigt och gärna, men i övrigt måste betraktas såsom tillkommen
genom ett tvångsingrepp i läkarens förvärvsmöjligheter. En för låg läkartaxa
utövade ett mindre gott inflytande på den kår, som skulle tillämpa den vid sin
praktik. Läkarnas intresse för denna praktik äventyrades, och allmänhetens förtroende
för läkarens förmåga kunde lätt rubbas. Allmänheten vände sig ofta
hellre till de enskilt praktiserande läkarna, vilka den allenast på grund av det
högre arvode, som begärdes, okritiskt icke så sällan ansåge vara skickligare och
dugligare än tjänsteläkarna. Så hade det inträffat, att personer kostat på sig
långa och dyrbara resor till en specialist, ehuru de, såsom de av denne även
blivit upplysta, kunnat med fullt förtroende vända sig till närmaste tjänsteläkare.
Även kvacksalvares arbete värderades på flera orter högre, därför att de toge mera
betalt än läkare. I korthet sagt hade den alltför låga taxan mycket bidragit till
att ej endast sänka provinsialläkarnas utan även svenska läkarkårens anseende
och sociala ställning. Provinsialläkarföreningens styrelse måste därför såsom ett
livsvillkor för kårens framtida bestående och utveckling yrka på en höjning av
sagda ersättning. Styrelsen hade därvid tänkt uppställandet av en s. k. glidande
taxa med bibehållande av minimum å en krona men med rätt för läkaren att i
förhållande till föreliggande omständigheter begära och erhålla högre ersättning,
dock icke utöver tre kronor vid vanlig konsultation. De skäl, som anförts mot
eu dylik glidande taxa, syntes styrelsen icke avgörande. Provinsialläkarna torde
utan tvivel kunna avväga den för varje fall lämpliga ersättningen. Därvid borde
de då taga hänsyn till fallets art och svårigheterna vid dess skötsel samt patientens
ekonomiska ställning. En ersättning av tre kronor för en enkel rådfrågning
torde i regel icke orsaka patienten några svårigheter att erlägga. Där särskilt
ömmande omständigheter förelåge, torde man kunna vara förvissad om, att de
komrne att tagas i betraktande av provinsialläkarna vid bestämmande av arvodets
storlek. Detta komme då antagligen i många fall, liksom nu ofta skedde, ej ens
att utkrävas.
I skrivelse den 29 februari IDIG angående åtgärder för ordnande av
förste provinsialläkarnas, provinsialläkarnas och extra provinsialläkarnas
avlöningsförhållanden m. in. betonade medicinalstyrelsen önskvärdheten
av en revision av läkartaxan samt yttrade härom följande:
Beträffande bestämmelserna i § 2 av gällande läkartaxa om arvode för
rådfrågning i läkarens bostad funne medicinalstyrelsen en höjning av arvodet
nödvändig, och borde densamma självfallet vara gemensam för samtliga rikets provinsialläkartjäuster.
Eu sådan förändring komme otvivelaktigt att medföra eu ökad
Medicinalreta
eu de n
1916.
56
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
Svenska
provincialläkarföreninyens
fullmäktige
den ,7/ö 1917.
tillströmning till provinsialläkarbanan och torde härigenom inverka fördelaktigt
även för de norrländska distriktens vidkommande. Det i berörda § stadgade
arvode av en krona, vilket arvode fastställdes för cirka 25 år sedan, måste i anseende
till penningvärdets sjunkande anses vara en synnerligen knappt tilltagen
ersättning för läkarens arbete, särskilt i betraktande av den dyra och långvariga
utbildning, läkaryrket krävde. Aven borde hänsyn tagas till den omständigheten,
att de av läkare numera företagna undersökningar, tack vare nya och mera
noggranna undersökningsmetoder, ofta vore mera krävande än vid tiden för fastställandet
av berörda bestämmelser.
Vidkommande de närmare detaljerna vid ifrågavarande förändring förordade
medicinalstyrelsen beträffande rådfrågning i läkarens bostad införande av s. k.
glidande taxa med en minimiavgift av eu krona och en maximiavgift av tre kronor.
Förslag om införande av en sådan taxa hade för övrigt redan förut av
medicinalstyrelsen framställts i skrivelse den 27 februari 1907 till statsrådet och
chefen för civildepartementet samt i skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 maj 1910. I
överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen i nämnda skrivelser anfört, ansåge
styrelsen alltjämt, att tjänsteläkarna genom sin verksamhet otvivelaktigt erliölle
tillförlitlig kännedom om sina klienters ekonomiska ställning, samt att de, om
s. k. glidande taxa infördes, helt visst skulle komma att med urskilning och
moderation begagna sig av de möjligheter till ökade inkomster, som härigenom
erbjöde sig. Läkarens verksamhet förutsatte med nödvändighet, att hans klientel
hyste förtroende till hans omdöme och goda vilja. Skulle det visa sig, att provinsialläkaren
uppträdde godtyckligt fordrande, skulle inom kort förtroendet till
honom minskas och följderna härav bliva för honom kännbara nog genom minskning
i omfattningen av hans praktik. Då genom införande av eu dylik taxa såväl
de fattiga sjukas som tjänsteläkarnas intressen syntes bliva tillgodosedda, tillstyrkte
medicinalstyrelsen, att bestämmelsen i fråga ändrades på sålunda föreslaget
sätt.
Medicinalstyrelsen hänvisade jämväl till taxans § 8, varu ti stadgades, att
vid barnförlossning skulle, utöver förut bestämt arvode och reseersättning, där
sådan ifrågakomme, betalas ytterligare arvode från och med 5 kronor till och
med 25 kronor efter förrättningens mer eller mindre svåra beskaffenhet och den
tid, som därtill åtgått, samt den betalningsskyldiges förmåga att utgöra arvodet.
Den »glidande taxa», som förekomme i sistberörda §, hade, enligt vad medicinalstyrelsen
hade sig bekant, ej vållat befolkningen olägenheter, men hade berett
läkaren tillfälle till en rättvis uppskattning av hans arbete. I överensstämmelse
med vad som stadgades i berörda § 8, borde även ifråga om arvodet vid rådfrågningen
å läkarens mottagningsrum intagas föreskrift därom, att läkaren, vid
bestämmande av arvodets storlek inom angivna gränser, skulle taga hänsyn såväl
till rådfrågningens art och undersökningens omfattning'' som ock till den
hjälpsökandes ekonomi.
Därjämte framhöll medicinalstyrelsen det egendomliga uti, att den fattiga
befolkningen villigt betalade höga arvoden (5 kronor eller mera) till liomöopater
och kvacksalvare.
Vid sammanträde den 17 juni 1917 uppdrogo svenska provinsialläkarföreningens
fullmäktige åt föreningens styrelse att vidtaga åtgärder
för vinnande av vissa ändringar i gällande läkartaxa. Fullmäktige ansågo
sig böra uttala, att, för att läkaren skalle få skälig ersättning för
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312. 57
sitt arbete, en höjning av läkartaxan vore nödvändig, och förordade fullmäktige
därvid tillämpning av glidande skala. Under förutsättning av
att en sådan skala fastställdes, borde kommuns rätt till nedsättning av
kostnaden för läkarvård, som kommunen åtagit sig att betala för fattiga
och mindre bemedlade, upphöra och betalning lämnas enligt taxans
lägsta satser. Vidare borde upphävas rätten till kostnadsfri rådfrågning
för person, som tillhörde samma hushåll som den sjuke, hos tdlken läkaren
vore på besök.
Till fullgörande av berörda uppdrag har föreniugens styrelse därefter
i skrivelse den 1 augusti 1917 hos Kung!. Maj:t gjort framställning
i ämnet.
Beträffande behovet av en revision av läkartaxan anför provinsialläkarkommittén
i sitt betänkande följande:
Alltsedan fastställandet av 1890 års åkartaxa har arvodet till provinsialläkare
för en vanlig rådfrågning utgått med allenast 1 krona. Detta arvode ansågs
redan vid uppgörandet av förslaget till nyssnämnda taxa vara för lågt och
motsvarade endast hälften av vad som på många håll då faktiskt utgick till provinsialläkare.
Det måste väl vid sådant förhållande få anses obilligt, att samma
låga taxa av 1 krona för en rådfrågning alltjämt skall bibehållas. Provinsialläkarnas
avlöningsförmåner i övrigt blevo visserligen i sammanhang med fastställandet
av 1890 års läkartaxa något förbättrade, och sedermera har för provinsialläkarna
ytterligare en lönereglering genomförts under år 1911, men denna
medförde knappast någon förbättring av provinsialläkarnas villkor.
Från allmänhetens synpunkt '' måste det anses förmånligt, att en taxa för
provinsialläkare är fastställd och att denaa sättes ganska låg, men å andra sidan
kunna läkarna vara berättigade fordra, att läkartaxans bestämmelser skola vara
väl avvägda och lämpade efter tidsförhållandena.
Sedan år 1890 har penningvärdet befunnit sig i oavbrutet och raskt sjunkande.
En höjning av beloppen i nuvarande läkartaxa synes även med hänsyn
härtill vara väl motiverad. Det torde ock böra med styrka framhållas, att, om man
vill påräkna en god rekrytering av provinsialläkarkåren, det är oundgängligen
nödvändigt, att taxan ändras i den riktning, att högre ersättning än hittills tillerkännes
provinsialläkarna.
Kommitténs föreliggande förslag innebär i allmänhet en höjning av
nuvarande arvodesbelopp, därvid beträffande rådfrågning i läkarens bostad
och jämväl i vissa andra fall utrymme lämnats för läkaren att bestämma
arvodet inom angivna gränser. Till vägledning för läkaren vid arvodets
bestämmande i nu berörda fall har kommittén föreslagit en bestämmelse
av innehåll (§ 1 mom. 2), att hänsyn därvid skulle tagas såväl till sjukdomsfallets
natur samt det arbete, läkaren därpå måst nedlägga, som ock
till den betalningsskyldiges förmåga att utgöra arvodet, dock att av
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 276 käft. (Nr Ull—6 III.) K
Förelifr firande
förslag
om ändringar
i läkartaxan.
Kommittén.
ÖB
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
personer i ringa förmögenhetsvillkor under alla förhållanden endast det
lägsta beloppet finge fordras.
I övrigt innebär förslaget huvudsakligen, att ersättning för rådfrågning
i läkarens bostad skall utgå i stället för med 1 krona med 1 — 3
kronor (§ 2 mom. 1); att den nu vid sjukbesök på avstånd från läkarens
bostad överskjutande en halv mil medgivna rätten för person, som tillhör
samma hushåll som den sjuke, att kostnadsfritt rådfråga läkaren skall
bortfalla och att arvodet för dylik rådfrågning skall utgå med belopp
ej överskjutande 1 krona (§ 2 mom. 2); att arvodet för besök på avstånd
ej överstigande två kilometer från läkarens bostad skall utgå i stället
lör med 3 kronor med 3—5 kronor {§ 3 mom. 1); att arvodet för besök på
längre avstånd, dock ej över en halv mil, skall utgå med i stället för 5 kronor
med 5—7 kronor och att arvodet för varje påbörjad halvmil därutöver intill
fyra mil och därefter för varje börjad mil skall höjas med 2 kronor i stället för
1 krona 50 öre (£4); att, där arvode beräknas efter använd tid, detsamma
skall utgå i stället för med 2 kronor med 2 kronor 50 öre för varje börjad
timme intill tio timmar och för längre tid i stället för med 1 krona med
1 krona 50 öre för varje börjad timme (§ 6 mom. 1); att särskilt
arvode skall utgå för vissa mera ingående undersökningar (§ 8); att
arvodet vid sjukbesök mellan klockan lie. in. och klockan 8 f. in. för
visst tall skall höjas (§ 10); samt att den nu medgivna rätten till nedsättning
i arvodet för läkarvård för vissa personer, beträffande vilka
kommunen åtagit sig att betala läkarvård, skall bortfalla (§ 11 mom. 1).
Vidare har kommittén ansett en omredigering av § 9 erforderlig.
I detta sammanhang må erinras, att kommittén, i anledning av den
ökning av kostnaderna för sjukbesök på längre avstånd, som skulle bliva
en följd av kommitténs förslag, framlagt förslag om statsbidrag till bestridande
av nämnda kostnader i fråga om mindre bemedlade.
Beträffande de föreslagna taxebeloppen har kommittén framhållit,
att desamma bestämts utan hänsyn till den särskilda värdeminskning av
penningen, som förorsakats genom nu pågående världskrig, vilken värdeminskning
synts kommittén böra kompenseras på annat sätt.
Beträffande den närmare innebörden i kommitténs förslag må här
meddelas följande:
§ l: Kommittén liar till § 1 föreslagit tillägg av ett nytt moment av i huvudsak
samma lydelse som motsvarande moment i det förslag till ändringar i gällande
läkartaxa, som innefattades i Kung! Maj:ts proposition nr 32 till 1911 års riksdag.
Kommittén har liksom i sagda förslag upptagit glidande taxa och
ansett, att åt läkaren borde överlämnas att själv inom angivna gränser bestämma
arvodets belopp med hänsyn till sjukdomsfallets natur och det arbete,
läkaren härpå måst nedlägga, samt den betalningsskyldiges förmåga att utgöra
arvodet. Givetvis hade det, säger kommittén, för läkaren varit bekvämligast, om
Kung], Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312. f>9
en viss ekonomisk gräns kunnat bestämmas, under vilken taxans minimibelopp
skulle utgå, men då det är synnerligen svårt att bestämma en sådan gräns och
då en glidande taxa redan nu förefinnes i § 8 samt tillämpningen av densamma,
utan att någon ekonomisk gräns varit fastställd, ej givit anledning till klagomål,
torde arvodets bestämmande inom angivna gränser tryggt kunna läggas i läkarens
hand. Kommittén anser det med säkerhet kunna förväntas, att läkarna hädanefter
som hittills skola hänsynsfullt begagna sig av den dem medgivna rättigheten.
Enligt det föreslagna momentet skulle av personer i ringa förmögenhetsvillkor
under alla förhållanden endast det lägsta beloppet fordras. Till dessa personer i
ringa förmögenhetsvillkor skulle självfallet även räknas de fattiga eller mindre
bemedlade, för vilka kommun enligt §11 åtager sig att betala läkarvård.
Mom. 1. I § 2 har arvodet böjts från 1 krona för vanlig rådfrågning till § 2.
1—3 kronor eller samma arvode som upptogs i 1911 års förslag. Kommittén
har framhållit, att taxan för rådfrågning i allt fall blir låg. De enskilt praktiserande
läkarna i städerna taga vanligtvis 3—5 kronor för en vanlig rådfrågning,
men även högre belopp måste ej sällan av rådfrågande patienter erläggas.
Dessutom meddelas, att de enskilt praktiserande läkarnas taxa på flera ställen
redan avsevärt höjts.
För förnyelse av recept skulle fortfarande utgå eu ersättning av SO öre,
detta dock endast under förutsättning, att rådfrågning icke samtidigt förekommer,
då det härför bestämda arvodet skulle utgå.
Mom. 2. Enligt 1890 års läkartaxa fick arvode för rådfrågning ej beräknas,
därest vid sjukbesök läkaren rådfrågades av någon, som tillhörde samma hushåll
som den sjuke. På grund av beslut vid 1911 års riksdag ändrades nämnda bestämmelse
sålunda, att skyldigheten att lämna kostnadsfria konsultationer skulle
bortfalla vid sjukbesök på avstånd ej överstigande en halv mil från läkarens bostad.
Kommittén anser billigt, att lakaren erhåller någon ersättning för rådfrågning
av familjemedlem till den sjuke, även om avståndet från läkarens bostad
överstiger en halv mil, och har ett arvode av intill 1 krona, ehuru det för många
fall kunde vara för lågt, av kommittén ansetts lämplig för sådan rådfrågning.
Mom. 1. Det nu utgående arvodet, 3 kronor, för besök på avstånd ej över- § 8-stigande 2 kilometer från läkarens bostad har ändrats till 3—5 kronor och
skulle således liksom nu utgå med 2 kronor utöver arvodet för rådfrågning,
förutsatt att sistnämnda arvode bestämmes till 1—3 kronor. För personer i
ringa förmögenhetsvillkor bleve utgiften densamma som för närvarande är fallet
eller 3 kronor. Med den ifrågasatta glidande taxan har man, anför kommittén,
velat hindra, att läkaren onödigt kallades till den sjuke, då denne kunde besöka
läkaren i hans bostad. Kommittén framhåller därjämte, att, om avståndet
till den sjuke icke överstiger 1 kilometer, läkaren icke är berättigad till skjuts,
och torde en höjning av taxan med hänsyn härtill vara motiverad. I
I § 4 har arvodet för besök på avstånd ej överstigande en halv mil satts till § 4.
5—7 kronor i stiillet för såsom för närvarande 5 kronor. Det nu utgående arvodet
är 4 kronor högre än det, som utgår för rådfrågning; det ifrågasatta skulle
också bliva 4 kronor högre. Vidare har ersättningen för sjukbesök på längre
avstånd, vilken ersättning nu utgår med 1 krona 50 öre för värjo påbörjad halvmil
intill 4 mil och därefter för varje börjad mil, höjts till 2 kronor i respek
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
(JO
tive fall. Det Lar ansetts nödigt, att även för längre sjukvårdsresor ersättningen
till läkaren förbättrades, enär det eljest kunde uppstå svårigheter att få
läkarbefattningar tillsatta i distrikt med stort ytinnehåll. Kostnaderna vid sjukbesök
på längre avstånd bliva härigenom något ökade. För att mildra denna
olägenhet har, såsom förut omnämnts, kommittén ifrågasatt, att mindre bemedlade
i vissa fall skulle vara berättigade till bidrag från det allmänna.
§ 8- I § 6 ifrågasattes en höjning av den nu utgående ersättningen för sjuk
besök
beräknad efter tid sålunda, att nuvarande arvodet 2 kronor för varje
börjad timme, intill tio timmar, skulle höjas till 2 kronor 50 öre, och den nuvarande
ersättningen 1 krona för varje börjad timme för längre tid än tio timmar
skulle höjas till 1 krona 50 öre. __ Förhöjningen här är en konsekvens av den förhöjning,
som ifrågasatts i § 4. Även i detta fall skulle bidrag från det allmänna
under viss förutsättning utgå till mindre bemedlade.
§ 7. Någon ändring har icke föreslagits i § 7 i nu gällande taxa. Någon gång
har det, säger kommittén, ifrågasatts, huruvida icke § 7 mom. 2 skulle sålunda
tolkas, att, då liera sjukbesök i ett sammanhang företagits av läkare och ersättningen
för något eller några av besöken skall beräknas efter tid, läkaren
skulle vara skyldig att återbära viss del av redan uppburen ersättning, därest
under återresan rådfrågning eller sjukbesök förekomme, varom läkaren icke
haft någon kännedom, när resan anträddes. Enligt kommitténs uppfattning är
mellankommande rådfrågning och sjukbesök att betrakta såsom fristående och
något tvång för läkaren att återbära någon del av det uppburna arvodet föreligger
icke.
§ 8. Mom. 1. Vid förenämnda sammanträde den 17 juni 1917 beslöto svenska
provinsialläkarföreningens fullmäktige hemställa, att ersättning till provinsialläkare
för mera omfattande undersökningar måtte utgå efter specialtaxa. Kommittén
anför, att det för allmänheten skulle vara till fördel, om den åtminstone
kunde få vissa speciella undersökningar verkställda av provinsialläkare i stället
för att nödgas vända sig till måhända avlägset boende specialister. Fn del specialundersökningar
vore också av den beskaffenhet, att en provinsialläkare mycket
väl kunde utföra desamma, och det skulle dessutom helt visst verka höjande för
kåren, om provinsialläkarna hade att verkställa dessa undersökningar. På grund
härav hade kommittén i § 8 intagit en taxa för vissa speciella undersökningar.
Till dessa undersökningar räknades ej enklare kemiska, fysikaliska och andra
undersökningar för sjukdomarnas diagnosticerande. Undersökning exempelvis av
urin för konstaterande av närvaron av socker eller äggvita vore sålunda icke en
sådan undersökning, varför särskild ersättning borde utgå. De i mom. 1 omnämnda
undersökningar, som väl i regel och åtminstone till största delen måste
företagas på annan tid än läkarnas mottagningstid, borde verkställas först efter
det överenskommelse härom med patienten träffats. Vid tillämpning av taxan
skulle hänsyn tagas till de allmänna grunder, som innefattades i § 1 mom. 2.
Mom. 2. I mom. 2 har uteslutits bestämmelsen, att läkaren vid bestämmande
av arvodets storlek skall taga hänsyn till förrättningens mer eller
mindre svåra beskaffenhet och den tid, som därtill åtgått, samt den betalningsskyldiges
förmåga att utgöra arvodet. Därest mom. 2 till § 1 medtages, är nyssnämnda
föreskrift nämligen överflödig.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
Öl
Kommittén framhåller, att den besiktning å levande person med däröver
utfärdad attest, varför läkaren, på sätt i nuvarande § 9 sägs, äger åtnjuta ett arvode
av 3 kronor, endast avser erhållande av s. k. enkelt frisklietsintyg. Annan
mer omständlig undersökning ersättes redan nu, exempelvis vid intyg för riksförsäkringsanstalten,
med högre belopp än 3 kronor. Med anledning härav har i paragrafens
första punkt inskjutits orden »där ej annat arvode är särskilt stadgat»,
och har en omredigering av punkten på grund härav ansetts erforderlig.
Den i § 10 mom. 1 företagna ändringen avser att lämna läkaren en ringa ersättning
för obehaget att bliva väckt måhända mitt i natten för att företaga sjukresa.
För detta ändamål har föreslagits, att ersättningen för den första började
timmen skulle i visst fall utgå med 4 kronor i stället för nu 1 krona. Vid längre
resor skulle enligt kommitténs ovanberörda förslag till lindring i sjukvårdskostnaden
de mindre bemedlade komma att erhålla bidrag även till gäldande av den i
denna paragraf omförmälda särskilda avgift.
Därest glidande taxa, på sätt kommittén föreslagit, införes, anser kommittén
någon anledning icke vidare förefinnas att bibehålla nuvarande bestämmelse
i § 11 mom. 1 att arvodet för läkarvård åt vissa fattiga eller mindre
bemedlade medlemmar av kommunen skall utgå med endast tre fjärdedelar av
i taxan eljest stadgade ersättningsbelopp. Att ersättningen skall utgå efter taxans
lägsta belopp anser kommittén vara självfallet, och någon rabattering därutöver
torde icke böra ifrågakomma. På grund härav hava mom. 1 och mom. 2 i
nuvarande taxa omredigerats och blivit mom. 1 i den ifrågasatta nya taxan.
Mom. 3 i nuvarande taxa har bibehållits oförändrat men blivit mom. 2 i
den ändrade taxan.
Medicinalstyrelsen bär den 8 februari 1918 avgivit utlåtande över
kommitténs förslag och därvid överlämnat från förste provinsialläkarna
och Kungl. Majrts befallningshavande i rikets samtliga län infordrade
yttranden. Samtliga de i ärendet hörda myndigheterna hava funnit en
höjning av taxebeloppen av behovet påkallad, och ej heller förslaget om
glidande taxa har blivit av någon myndighet avstyrkt. Särskilt må
framhållas, att Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län, som
i avgivet yttrande över det förslag, som lag till grund för Kungl. Maj:ts
proposition till 1911 års riksdag, avstyrkt användningen av en dylik
taxa, numera med- hänsyn till nödvändigheten av en höjning av arvodesbeloppen
ansett sig böra biträda det föreliggande förslaget. Beträffande
en del detaljer hava erinringar mot förslaget framställts. Från några
båll har även tvekan uttalats angående huruvida de föreslagna förbättringarna
av läkarnas förmåner vore tillräckliga. Särskilt förste provinsialläkaren
i Västerbottens län har yrkat på en ytterligare höjning av
arvodesbeloppen.
Medicinalstyrelsen anför i sitt utlåtande följande:
»Den föreslagna ändringen av läkartaxan kommer otvivelaktigt att medföra
en ökad tillströmning till provinsialläkarbanan och torde därigenom verka till
§ io.
§ u.
Yttranden
iver förslaget.
3/ edicinalstyrelsen.
62
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 312.
Departe
ments
chefen.
fördel för de nu svårbesatta distrikten. Nämnda åkartaxa har nämligen, såsom
även av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län anförts, i högsta grad
bidragit till att minska tilloppet till provinsialläkarbanan. Utan höjning av taxan
synes därför ingen verklig förbättring i rekryteringsmöjligheterna på banan vara
att förvänta, vilket styrelsen anser sig böra uttryckligen framhålla. Läkartaxan
bör vidare taga hänsyn till de nya och mera ingående undersökningsmetoder,
som börjat användas under de senaste åren och som taga läkarnas tid och skicklighet
avsevärt i anspråk. Genom införande av särskilda bestämmelser i taxan
för dessa undersökningar torde de i större utsträckning komma att praktiseras
av läkarna på landsbygden och härigenom kostsamma och tidsödande resor till
specialister i stor utsträckning besparas landsbefolkningen. Kommittén har även
på ett lyckligt sätt i sitt förslag till taxebestämmelser beaktat dessa synpunkter.
Förslaget om en så kallad glidande taxa har av styrelsen redan åren 1907 och 1910
förordats. Även de myndigheter och tjänsteläkare, som hörts över kommitténs
betänkande, hava i det stora hela tillstyrkt de av kommittén föreslagna bestämmelserna.
Förste provinsialläkaren i Västerbottens län har ansett dessa bestämmelser
icke tillräckligt långt gående. Han föreslår sålunda en taxa med högre
arvoden än de av kommittén föreslagna. Styrelsen vill gärna medgiva, att det
vore önskvärt, om en ytterligare höjning av taxan kunde genomföras. Då
kommittén emellertid icke ansett sig böra i sitt förslag upptaga högre ersättning
än som skett, vill ej medicinalstyrelsen för närvarande yrka på en större höjning
av läkararvodena, även om med hänsyn till penningvärdets fall en sådan höjning
vore väl motiverad. Vid bestämmandet av taxan har kommittén särskilt beaktat,
att läkarna skäligen böra erhålla full ersättning för de långa och besvärliga sjukresor,
som å många orter, särskilt naturligen i Norrland, ofta förekomma och
som sätta läkarnas krafter på hårda prov. De av kommittén föreslagna höjningarna
i arvodet (§ 4 i taxan) komma visserligen att icke obetydligt öka kostnaderna
för den sjuke, som tillkallat läkaren, men, då förslaget även innebär en
lindring för de minst bärkraftiga genom möjligheten att erhålla statsbidrag för
viss del av kostnaderna, synes intet vara att anmärka mot förslaget i denna del.
Medicinalstyrelsen får för den skull tillstyrka taxeförslaget, men vill beträffande
ett par detaljbestämmelser framställa ett par anmärkningar.
I § 2 mom. 2 bör bestämmelsen enligt styrelsens mening ändras så, att
den tydligt angiver att, därest läkaren vid sjukbesök rådfrågas av någon, som
tillhör samma hushåll som den sjuke, arvode härför må utgå. Detta arvode bör
vid sjukbesök på avstånd från läkarens bostad av en halv mil och därunder
utgå såsom förut enligt mom. 1, men vid sjukbesök på avstånd från läkarens
bostad överskjutande en halv mil utgå med ett belopp, ej överstigande en krona
per person. Mom. 2 bör i anslutning härtill omformulas.
Beträffande § 5 bör framhållas, ett åkdonslegan numera enligt kungörelse
den 31 december 1917 blivit höjd till 35 öre respektive 50 öre allt efter det
använda åkdonets beskaffenhet. Då läkaren i regel torde använda sig av åkdon
av det slag, som betingar en åkdonslega till det lägre beloppet, synes billigheten
fordra, att hans ersättning i föreliggande fall icke må utgå efter högre belopp än
35 öre. Stadgandet bör för den skull ändras i enlighet härmed.»
Förut denna dag har jag vid anmälan av kommitténs betänkande
närmare berört den rådande läkarbristen och svårigheterna att få provinsialläkartjänsterna
besatta, och betonade jag därvid nödvändigheten
av att göra provinsialläkarbanan ekonomiskt mera lockande än nu är
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
63
fallet, därest utsikt skall förefinnas att råda bot för de föreliggande missförhållandena.
Som den viktigaste åtgärden i sådant syfte har framhållits
en ändring av Jäkartaxan. Från läkarhåll har även så gott som
enhälligt gjorts gällande, att det främsta hindret mot en ökad rekrytering
till provinsialläkarbanan hittills legat i den gällande taxans underskattande
av läkarnas arbeten. Det synes jämväl vara uppenbart, att,
då den nuvarande taxan i huvudsak bibehållits oförändrad alltsedan år
1890, en revision av densamma skall vara av behovet påkallad.
I likhet med det förslag till ny taxa, som framlades vid 1911 års
riksdag, medgiver jämväl det föreliggande förslaget i de flesta fall frihet
för läkaren att bestämma sitt arvode inom vissa angivna gränser. De
skäl, som förut anförts mot en dylik glidande taxa, synas numera icke
kunna tillmätas avgörande betydelse. Skall en höjning av arvodesbeloppen
ske — och om behovet av en dylik åtgärd äro samtliga hörda
myndigheter ense — kan ett fördyrande av läkarvården för den fattigare
befolkningen knappast undvikas, såvida icke den föreslagna utvägen tillgripes.
De maximibelopp, som kommittén föreslagit, synas icke överstiga
vad i normala fall kan anses utgöra eu skälig ersättning för läkarens
arbete. Genom en glidande taxa möjliggöres en nedsättning i
dessa belopp, då sådant kan påkallas av patientens svaga ekonomiska
ställning eller rådfrågningens enkla beskaffenhet. De farhågor, som uttalats
för att läkarna icke skulle veta att rättvist verkställa den på dem
ankommande graderingen, finner jag föga befogade, och torde dessa farhågor
knappast delas av allmänheten. Det förtjänar i detta sammanhang
nämnas, att Mala socknemän i en till Kungl. Maj:t gjord framställning i
fråga om ordnandet av läkarvården i Malå extra provinsialläkardistrikt
själva föreslagit tillämpningen för detta distrikt av en taxa i huvudsaklig
överensstämmelse med den nu föreslagna.
I allmänhet har kommittén bibehållit de nuvarande arvodesbeloppen
såsom minimibelopp. Beträffande sjukresor på längre avstånd komma
dock kostnaderna, även om det lägsta föreslagna arvodet tillämpas,
att ökas utöver vad nu är fallet. Givetvis får dock detta förhållande
icke inverka till ökande av de olägenheter, som redan nu i hög grad
föreligga beträffande sjukvården för den mindre bemedlade befolkningen
i avlägset belägna trakter, och kräver därför ifrågavarande höjning såsom
ett nödvändigt supplement, att genom statens medverkan kostnaderna
för läkarvården för de svagare ekonomiskt situerade å landsbygden
bliva lindrade. På grundval av kommitténs förslag i ämnet kommer
jag även att föreslå statsbidrag till bestridande i vissa fall av en de!
utav nämnda kostnader.
I ett den 11 mars 1918 avgivet utlåtande har riksförsäkringsanstal -
64 Kung!. Maj.ts Nåd- Proposition Nr 312.
ten framhållit, att den gällande taxan tolkats på det sätt, att därunder
icke skulle hänföras de fall, då den sjuke underkastades särskild behandling,
exempelvis mindre kirurgiska ingrepp. Allenast för sådan behandling,
som avsåge förlossning, funnes ersättning fastställd. Jämlikt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete skulle i vissa fall ersättning
utgivas av riksförsäkringsanstalten till ersättning för läkarvård eller
läkarbehandling av skador, föranledda av olycksfall i arbete. Med hänsyn
till det stora antal fall, då sådan ersättning förekomme, vore det
emellertid av betydelse, att ersättningen för behandlingen, åtminstone
beträffande smärre skador, fastställdes, och har anstalten därför hemställt,
att i den nya taxan bestämmelser därom måtte inflyta.
För all behandling, som icke avsett förlossning, har hittills ersättning
utgått med det belopp, varom läkaren träffat överenskommelse med
den betalningsskyldige. Några olägenheter av detta system hava ej
yppat sig, och torde som ett allmänt omdöme kunna sägas, att provinsialläkarna
på ett hänsynsfullt sätt framställt anspråk på ersättning. För
behandling av mindre omfattande art, såsom till exempel enkel applikation av
läkemedel eller desinfektionsmedel, har i regel ej begärts särskild ersättning.
Det skulle säkerligen bliva synnerligen svårt, att i taxan bestämma
ersättningen för alla de olika slag av behandlingar av sjukdomar, lyten
och skador, för vilka läkarens hjälp anlitas. För det enda slag av behandling,
som upptagits i den nuvarande taxan, har man nödgats sätta
en så pass vid latitud som från 5 till 25 kronor.
Ifrågavarande taxa gäller som bekant endast för provinsialläkare,
biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare. Att särskilt för
denna kår av läkare fastställa taxa beträffande behandling av försäkringsanstalternas
patienter synes icke lämpligt. Endast i ett mindre antal
fall torde på provinsialläkarna ankomma sådan behandling, som avses i
nyssnämnda lag. Man torde också böra räkna med den sannolika påföljden
av en låg taxa för läkarbehandling, att vederbörande provinsialläkare
komme att hänvisa till sjukhus sådana fall, där provinsialläkaren
icke skulle få skälig ersättning för sitt arbete. Detta skulle å andra
sidan medföra ökade kostnader för allmänheten. Jag anser mig med
hänsyn till det nu sagda icke kunna tillstyrka, att bestämmelser i förevarande
hänseende intagas uti provinsialläkartaxan.
De allmänna grunder, vilka läkarna skulle hava att tillämpa vid utmätandet
av arvoden enligt föreliggande taxa, återfinnas i förslagets §
1 mom. 2. Det torde här allenast behöva anmärkas, att det lägsta stadgade
arvodet alltid lärer böra utgå i de fall, då den sjuke kan bliva
berättigad till statsbidrag för bestridande av sjukvårdskostnaderna eller
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
65
då läkarbesöket avser sådan person, för vilken kommun åtagit sig att
bestrida läkarvården.
Beträffande förslagets detaljer har jag i huvudsak ansett mig kunna
biträda kommitténs förslag. Allenast i en del fall har jag erinringar att
framställa.
Beträffande § 2 har kommittén, såsom nämnts, föreslagit upphävande
av bestämmelsen om kostnadsfri konsultation, vid besök på avstånd
överskjutande en halv mil från läkarens bostad, för person, tillhörande
samma hushåll som den, ett sjukbesök gäller. Den ökade inkomst,
som härigenom skulle tillfalla läkaren, torde vara av ringa betydelse,
under det å andra sidan särskilt för den mindre bemedlade befolkningen
ifrågavarande bestämmelses bibehållande kan vara till gagn.
Något missbruk av denna rättighet har ej heller, såvitt jag har mig bekant,
förekommit, och torde ej heller för framtiden vara att befara. Den
föreslagna ändringen synes med hänsyn härtill icke vara behövlig.
Från åtskilliga håll har påpekats, att enligt kungörelse den 31 december
1917 legan för sådana åkdon, som här kunna ifrågakomma, numera
blivit höjd till 35 öre respektive 50 öre för mil, alltefter det använda
åkdonets beskaffenhet. Då, enligt vad medicinalstyrelsen framhållit,
läkarne i regel torde använda sig av åkdon av det slag, som betingar
åkdonslega till det lägre beloppet, torde den enligt § 5 stadgade
åkdonslegan böra höjas till detta belopp.
Enligt § 9 utgör arvodet för besiktning å levande person med däröver
utfärdad attest 3 kronor, därest ej besiktningen avser utrönande av
sinnesbeskaffenhet. Berörda intyg har av kommittén angivits avse »enkelt
friskhetsintyg)), varmed emellertid torde böra förstås ej endast sådan
attest, däri läkaren intygar, att den undersökte är frisk, utan varje
utlåtande, huruvida den undersökte är frisk eller ej, i senare fallet med
angivande av iakttagen sjukdom, lyte eller svaghet. Däremot skulle
paragrafens bestämmelser icke avse sådana intyg, som utfärdas enligt
vissa fastställda formulär på grund av exempelvis lagen om försäkring
för olycksfall i arbete eller kungörelsen den 21 december 1917 angående
anmälan om olycksfall i arbete in. m. Enligt kommitténs förslag
till formulering av § 9 skulle särskilda stadganden i fråga om taxan för
sådana intyg kunna meddelas.
Riksförsäkringsanstalten hemställer uti förenämnda utlåtande, att i
taxan måtte upptagas bestämmelser om avgift för sådana intyg, vilka
erfordras av riksförsäkringsanstalten eller annan i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete avsedd försäkringsinrättning och vilka avgivas
enligt vissa formulär.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 276 höft. (Nr till—313.)
9
66
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 312.
De intyg, som avses med riksförsäkringsanstaltens framställning,
och därmed likställda attester, vilka utfärdas enligt formulär, äro givetvis
av olika slag och kunna utfärdas såväl av tjänsteläkare som av
andra läkare, för vilka taxan icke är tillämplig. Det synes därför
lämpligast, att bestämmelser i detta hänseende icke meddelas i förevarande
sammanhang, utan att Kungl. Maj:t blir i tillfälle att, därest sådant kan
befinnas lämpligt, fastställa avgifter för dylika intyg. Utredning i detta
ämne har jämväl påbörjats. Med hänsyn till vad nu anförts finner jag
den föreslagna lydelsen av § 9 kunna godtagas.
Vad slutligen angår den föreslagna höjningen av arvodet för läkarbesök
under tiden mellan klockan 11 e. m. och klockan 8 f. m., har
från en del läkare uttalats önskemål om att denna ersättning borde än
ytterligare höjas och att den tid, under vilket det förhöjda arvodet utgår,
borde utsträckas.
Med hänsyn till den allmänna höjning av arvodesbeloppen, som
föreslagits, anser jag emellertid, att en ytterligare höjning av de i § 11
stadgade arvodesbeloppen icke bör ske, och avstyrker jag därför i denna
del kommitténs förslag.
Med de av mig nu föreslagna jämkningarna torde kommitténs förslag
böra läggas till grund för blivande författning i ämnet. Med hänsyn
till av riksdagen förut gjorda uttalanden lärer emellertid dess yttrande
böra inhämtas över förslaget. Därest detta biträdes av riksdagen, torde,
så snart riksdagens svar erhållits, de föreslagna bestämmelserna omedelbart
böra träda i kraft.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition inhämta
riksdagens yttrande över det av mig nu framlagda förslag till
ändringar i gällande taxa för arvode åt vissa i civil tjänst anställda
läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran,
ävensom för tjänstförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion
eller myndighets uppdrag, med förklarande, att Kungl. Maj:t
vill, efter emottagande av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen
av samma förslag och förordna om utfärdande av ny författning
i ämnet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.