Kungl. Maj-.ts nåd. proposition nr 309.
1
Nr 309.
0
Kungl Maj:ts nådiga proposition till riksdagen ''med förslag till lag
om ändrad lydelse av 49 § i strafflagen för krigsmakten
den 23 oktober 1914; given Stockholms slott den 19
april 1918.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av
49 § i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
Bihang till riksdagens -protokoll 1918. 1 samt. 274 käft. (Kr 309.)
1
2
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 309.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 49 § i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914.
Härigenom förordnas, att 49 § i strafflagen för krigsmakten den
23 oktober 1914 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning,
dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.
Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom
denna § handlar, skall, ändå att brottet anses höra medföra fängelse,
tillika dömas till avsättning.
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 309.
'' 3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet infot
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 12 april 1918.
• Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstjerna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen statsrådet Löfgren anmälde, efter gemensam
beredning med chefen för lantförsvarsdepartementet och chefen för sjöförsvarsdepartementet,
riksdagens skrivelse den 26 februari 1918 i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående straffet för rymning från
mobiliserad avdelning av krigsmakten.
Härvid anförde föredragande departementschefen:
»Strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 stadgar i 49 § Bestämmelser
följande: Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad
avdelning, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med två makten Ing.
rymning.
4
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 309.
Lagutskottet
1918.
år. Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning för
rymning, dömas till fängelse i högst ett år.
Lagens 4 § innehåller, att såsom mobiliserad anses enligt samma
lag rikets krigsmakt eller avdelning av krigsmakten, då den för annat
ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot.
Jämlikt 50 § skall enligt huvudregeln krigsman, som rymmer i
annat fall än det i 49 § omförmälda, dömas till fängelse i högst sex
månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas
med disciplinstraff.
Olovligt undanhållande, som varar utöver viss angiven tid, anses
enligt 53 § såsom rymning.
I 153 § i lagens tredje del, krigsartiklarna — vilka enligt 5 § skola
äga tillämpning allenast i fråga om brott, som förövas i krigstid eller
eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad — stadgas, att där
krigsman eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman
begår rymning från trupp i fält, från fästning eller från fartyg, statt på
sjötåg, rymmaren dömes till straffarbete från och med sex månader till
och med åtta år.
I anledning av den av två ledamöter i andra kammaren väckta
motion, som föranlett riksdagens ifrågavarande skrivelse, har lagutskottet,
i utlåtande nr 6, efter att hava redogjort för nämnda bestämmelser i
strafflagen för krigsmakten, anfört följande:''
''Straffet för rymning är således [enligt gällande strafflag för krigsmakten]
olika, allt eftersom rymning begås under fredstid eller krigstid och
vad därmed är likställt samt i förra fallet, allteftersom rymning sker från
mobiliserad avdelning eller icke. Motionärerna ifrågasätta, huruvida den
höjning av straffet, som följer på rymning från mobiliserad avdelning,
är erforderlig, eller om det icke vore tillfyllest, att i lagen upptoges endast
två slag av rymningsbrott, rymning från avdelning på fredsfot och;
rymning från avdelning på verklig krigsfot. I varje fall anse de, att ett
förtydligande av vad som menas med mobiliserad avdelning är påkallat
samt att i samband därmed straffet för rymning från dylik avdelning,
bör sänkas.
Då man i fråga om vissa förbrytelser stadgat särskilt strängare
straff, därest de förövas under krig, har detta uppenbarligen skett förnämligast
därför, att de i sådant fall ansetts medföra en väsentligt
större fara för det allmänna än eljest. Samma'' skäl, som i nämnda fall
föranlett en höjning i straffet, tala emellertid för att eu sådan bör inträda
även under vissa andra förhållanden, som ligga kriget nära. Den
Kunyl. Maj:ts nåd. proposition nr 309.
5
ökade fara, som i fråga om vissa brott huvudsakligen betingar det högre
straffet, uppkommer nämligen icke i och med själva krigsutbrottet, utan
föreligger i regel även under tiden närmast dessförinnan, då kriget när
som helst kan väntas utbryta. Våra krigsartiklar äga sålunda tillämping
icke blott i krigstid utan jämväl, då rikets hela krigsmakt är mobiliserad.
Dårmot gälla hos oss de för krigsförhållanden egentligen avsedda
straffbestämmelserna, i motsats till vad som är fallet i vissa främmande
lagar, som regel icke under tid, då allenast en del av krigsmakten, den
avdelning, som den brottslige tillhör, är ställd på krigsfot. Men beträffande
vissa brott, och till dem hör rymningsbrottet, har det ansetts oundgängligen
nödvändigt, att de beläggas med särskilt strängare straff för
sist angivna fall. I 1881 års strafflag för krigsmakten var sålunda Öl
§, som i sak motsvarar 49 § i nu gällande strafflag, tillämplig i fråga
om varje rymning från avdelning, som av där omförmäld anledning ställts
på krigsfot, oberoende därav, huruvida så var förhållandet med krigsmakten
i dess helhet eller icke. Att i nu berörda hänseende frångå
denna lagens ståndpunkt kan utskottet icke förorda.
Däremot anser utskottet det kunna ifrågasättas, huruvida icke erfarenheten
visat, att en sänkning av straffet för rymning från mobiliserad
avdelning må kunna äga rum. Enligt de upplysningar, som inom
utskottet meddelats, torde, på sätt motionärerna framhållit, ej sällan hava
inträffat, att domstolarna funnit sig böra tillämpa andra momentet i 49 §,
även där inga förmildrande omständigheter visats hava förelegat. Anledningen
härtill har antagligen varit den, att eu tillämpning av lagen enligt
dess lydelse ansetts leda till obehörig stränghet. Motionärerna hava
jämväl framhållit, att i vissa fall straff, utmätt enligt paragrafens första
moment, nådevägen mildrats. Det är emellertid givet, att ett brott av
förevarande karakrär måste åtföljas av ett mera allvarsamt straff, och
att detta särskilt gäller, om brottet sker under krig eller mobilisering.
Men utskottet vill ifrågasätta, huruvida den ökade fara för det allmänna,
rymningsbrottet från mobiliserad avdelning medför, städse kan anses vara
så mycket större, att den höjning i straffet för nämnda brott, som kommit
till uttryck i bestämmandet av straffminimum till straffarbete i sex
månader, verkligen är av förhållandena påkallad, eller med andra ord
huruvida ett efter farans storlek för olika förhållanden avpassat straff
städse låter utmäta sig inom den sålunda nedåt bestämda strafflatituden.
Vad slutligen angår motionärernas yrkande därom, att i lagen måtte
tydligare angivas, när och i vilket fall mobilisering skall anses vara för
handen, är det givetvis av största vikt, att bestämmelserna härutinnan
erhålla nödig bestämdhet och tydlighet. Såvitt utskottet har sig bekant,
6
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 309.
lärer emellertid i nu angivna hänseenden någon oklarhet icke råda. Mobiliserad
i strafflagens mening är krigsmakten eller del därav, då mobilisering
av Kungl. Maj:t i generalorder påbjudits. Att dylik befallning
utgått, bringas till vederbörandes kännedom genom kungörelser, som
offentligen anslås, eller ock genom särskilda inkallelseorder.’
skriveh^dcn ^ en^£ket med därom av utskottet i nämnda utlåtande gjord hem
*26
februari1* Sällan har riksdagen i sin förevarande skrivelse anhållit, att Kungl. Maj:t
1918. täcktes, efter verkställd utredning taga under övervägande, huruvida det
i nu gällande strafflag för krigsmakten stadgade straffminimum för rymning
av krigsman vid mobiliserad avdelning, straffarbete i sex månader,
må kunna sänkas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
^rätten''" På grund av Kungl. Maj:ts remiss har utlåtande i ärendet avgivits
riten'' av krigshovrätten, som därvid anfört följande:
Då i § 49 av gällande strafflag för krigsmakten fastställdes ett —
i jämförelse med lägsta straffet för vanligt rymningsbrott — så högt
straffminimum som straffarbete i sex månader, lärer med goda skäl kunna
förutsättas, att lagstiftaren närmast haft i tankarna sådana fall, då rymning
sker antingen under pågående krig utan att rymmaren lyder under
krigsartiklarna eller ock då fara för omedelbart krigsutbrott är för handen.
För dylika fall kräves också helt visst, med hänsyn till den stora
faran för det allmänna, ett strängt straff. Under de förhållanden, som
för närvarande råda i landet och under senare åren rått eller att viss
del av armén och flottan hållits mobiliserad under fredstid, lärer däremot
icke kunna förnekas, att berörda straffminimum framstår såsom onödigt
strängt. Skillnaden mellan nyss nämnda förhållanden och de under fredstid
för krigsmakten vanliga lärer näppeligen framstå med sådan skärpa,
som motiverar den ovan angivna stora olikheten i avseende å straff för
rymning i ena och andra fallet. För krigshovrätten har det också vid
ifrågavarande lags tillämpning i vissa fall framstått såsom önskvärt att
äga tillgång till ett lägre straffminimum än straffarbete i sex månader
vid bedömande av rymningsbrott från mobiliserad avdelning. Med hänsyn
till vad sålunda anförts och vid frågans behandling inför lagutskottet
förekommit har krigshovrätten förklarat sig icke hava något att erinra
mot att åt ifrågavarande straffbestämmelse gåves den ändrade lydelse
att, med bibehållande av nuvarande straffmaximum, såsom lägsta
straff bestämdes fängelse även för fall, då omständigheterna ej vore synnerligen
mildrande.
Riksdagens Riksdagens militieombudsman, som beretts tillfälle att yttra sig i
ombudsman, ärendet, har i sitt yttrande framhållit, att tjänstgöring vid mobiliserad
7
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 309.
avdelning i allt väsentligt syntes likartad med tjänstgöring till rikets
försvar enligt § 28 värnpliktslagen eller s. k. krigstjänstgöring men att
detta oaktat minimistraffet för rymning från mobiliserad avdelning för
normala fall vore straffarbete i sex månader, under det att enligt under
senare tid tillämpad praxis rymning från s. k. krigstjänstgöring med
stöd av ett av Kungl. Maj:t den 30 juni 1915 meddelat utslag ofta nog
fått sonas med disciplinstraff. Denna omständighet torde kraftigt hava
medverkat till domstolarnas benägenhet att vid utmätande av straff för
rymning från mobiliserad avdelning tillämpa andra stycket i 49 § och
sålunda döma till allenast fängelse. Vid granskningen av de från marinen
till ° militieombudsmannen inkomna fångförteckningarna för sista
kvartalet år 1916 hade det också befunnits så gott som regel, att rymning
från fartyg med mobiliserad besättning, då återfall ej förelegat,
bestämts till fängelse. Att minimistraffet för rymning från trupp i fält,
från fästning eller från fartyg, statt på sjötåg, enligt 153 § sammanfölle
med minimum för rymning från mobiliserad avdelning enligt den normala
latituden tydde även på att samma latitud icke vore väl avvägd. Militieombudsmannen
förklarade sig därför anse, att en jämkning av straffskalan
för rymning från mobiliserad avdelning borde ske, vilken, med
beaktande av ovan omförmälda praxis, lämpligen kunde ske på det sätt
att straffet för rymning från sådan avdelning, där rymmaren tillhörde
manskapet och ej förut undergått bestraffning för rymning, bestämdes
till fängelse, även om ej synnerligen mildrande omständigheter förelåge.
Även enligt min mening måste det i 49 § stadgade straffet framstå Departesåsom
onödigt strängt under nu rådande förhållanden, då allenast en
mindre del av krigsmakten är mobiliserad och omedelbar krigsfara icke
är för handen. Att domstolarne delat denna uppfattning framgår därav,
att, såsom lagutskottet och militieombudsmannen framhållit, andra momentet
i 49 § i många fall kommit till tillämpning, ehuru förmildrande
omständigheter i egentlig mening icke förelegat. Man har synbarligen
icke ansett sig kunna underlåta att vid straffmätningen fästa avseende
därvid, att faran för det allmänna i ett dylikt fall ej kan framstå med
samma tydlighet för den brottslige som då allmän mobilisering anbefallts
i anledning av ett befarat krigsutbrott. Det har även inträffat i åtskilliga
fall, att Kungl. Maj:t av nåd nedsatt det straff, domstolarna med stöd
av denna § ansett sig nödsakade att ådöma. Så har i 22 olika fall, i
vilka straffarbete ådömts enligt 49 §, straffet nedsatts till fängelse eller
till straffarbete under kortare tid än sex månader eller ock den dömde
befriats från den del av det ådömda straffet, som han icke redan avtjänat.
Att helt och hållet upphäva den skärpning av det vanliga rymnings -
8
Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 301).
straffet, som nu finnes stadgad för här ifrågavarande fall, har icke av lagutskottet
föreslagits och kan icke heller av mig förordas så mycket mindre
som detta icke synes överenstämma med lagens bestämmelser i övrigt.
Jag vill i detta sammanhang erinra därom, att 153 § i krigsartiklarna
endast är tillämplig dels vid rymning från trupp i fält — varmed enligt
lagens motiv (se propositionen nr 67 till 1908 års riksdag sid. 96)
bör förstås en truppavdelning, som i anledning av inträffat eller befarat
krig lämnat sin vanliga förläggningsort — dels ock vid rymning från
fästning eller från fartyg, statt på sjötåg. Uraktlåtenhet att åtlyda en
utfärdad mobiliseringsorder skall sålunda, även då hela krigsmakten vid
ett krigsutbrott mobiliseras, enligt gällande lag straffas efter 49 §. Att
i ett sådant fall ett strängare straff än det vanliga är påkallat, synes
uppenbart. Och även vid eu mindre omfattande mobilisering såsom den
nuvarande lärer ett något strängare straff än det i 50 § stadgade höra
bibehållas. Jag anser mig dock kunna förorda en väsentlig nedsättning
av nu gällande straffminimum. Jag hemställer därför, i anslutning till
vad krigshovrätten i sitt yttrande föreslagit, att det nu i 49 § fastställda
straffet ändras sålunda att med bibehållande av nuvarande straffmaximum
det lägsta straffet bestämmes till fängelse i en månad även i sådana
fall, då omständigheterna icke äro synnerligen mildrande. Anledning
synes därvid icke föreligga att i detta fall göra skillnad mellan de
för officerare och underofficerare, å ena, samt för manskapet, å andra
sidan, gällande straff, helst bestämmelserna i denna §, i olikhet med vad
enligt äldre lagstiftning var fallet, även skola tillämpas å civila ämbetsocli
tjänstemän vid krigsmakten av officers och underofficers grad. Strafflatituden
lämnar i allt fall utrymme att fästa behörigt avseende vid den
försvårande omständighet, som får anses ligga i den brottsliges ställning
såsom officer eller underofficer. Jag har ‘icke heller funnit skäl att
bibehålla nu gällande stadgande därom, att den, som förut undergått
bestraffning för rymning, icke skall kunna ådömas lägre straff än straffarbete,
då han vid det senare brottets begående varit tjänstgöringsskyldig
vid mobiliserad avdelning. I sammanhang därmed att fängelse införes
i den normala strafflatituden torde den lägsta strafftiden för ådömt straffarbete,
i likhet med vad i 56 § är stadgat för andra än ämbets- och
tjänstemän, kunna nedsättas till två månader. I överensstämmelse med
50 § lärer därjämte böra föreskrivas, att officer eller underofficer, som
fälles till ansvar efter 49 §, tillika skall dömas till avsättning, även om
strängare straff än fängelse ej ådömes.
Då, såsom förut påpekats, den föreslagna lagändringen visat sig
påkallad på grund av de särskilda förhållanden, som nu äro rådande,
Kungl. Maj:ts nåd. -proposition nr 309.
9
synes det mig angeläget, att förslag i ämnet framlägges redan vid nu
pågående riksdag. Jag har därför låtit inom departementet utarbeta förslag
till lag om ändrad lydelse av ifrågavarande lagrum i strafflagen för
krigsmakten.»
Departementschefen uppläste härefter nämnda förslag till lag om
ändrad lydelse av 49 § i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914,
vilket skulle såsom bilaga fogas vid detta protokoll, samt hemställde, att
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande
över förslaget måtte genom utdrag ur protokollet inhämtas.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott bifalla.
Ur protokollet:
Henry Lindberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 274 käft. (Nr 309.)
2
10
KungI. Maj:ts nåd. proposition nr 309.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 40 § i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914.
Härigenom förordnas, att , 49 § i strafflagen för krigsmakten den
23 oktober 1914 skall erhålla följande ändi’ade lydelse:
Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad
avdelning, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.
Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom
denna § handlar, skall, ändå att brottet icke anses böra medföra strängare
ansvar än fängelse, jämte det straff, som jämlikt 1 mom. skall
följa å brottet, tillika dömas till avsättning.
Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 309.
11
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den
18 april 1918.
Närvarande:
J ustitieråden Gullstr and ,
von Seth,
Wedberg,
Regeringsrådet Planting-Gyllenbaga.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 12 april 1918, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 49 § i strafflagen för krigsmakten
den 23 oktober 1914.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av hovrättsrådet Olof af Geijerstam.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
12
KungI. Maj;ts nåd. proposition nr 309.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 19 april 1918.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen statsrådet Löfgren anmälde efter gemensam beredning
med chefen för lantförsvarsdepartementet och chefen för sjöförsvarsdepartementet,
lagrådets den 18 april 1918 avgivna utlåtande över
det den 12 i samma månad till lagrådet remitterade förslaget till lag
om ändrad lydelse av 49 § strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914;
och hemställde föredraganden, att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan anmärkning, måtte, sedan en mindre ändring av redaktionell innebörd
däri företagits, jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av
den lydelse-, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Harry Guldberg.
Stockholm 1918. Kungl. Boktrvckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
181726 ''