Kung!,. Majds nåd. proposition Nr 283.

1

Nr 283.

Kung!. Maj ds nådiga proposition till riksdagen med förslug till
förordning angående vissa ändringar i förordningen den
28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering med mera; given Stockholms slott den
12 mars 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga närlagda

1) förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den
28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxeringjämte
det vid berörda förordning fogade formulär nr 1 A;

2) förslag till förordning om ändrad lydelse av punkt 3:o) i
de vid förordningen den 28 oktober 1910 om‘inkomst- och förmögenhetsskatt
fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen;

3) förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § i de vid förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen;
samt

4) förslag till förordning om ändrad lydelse av de till förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt hörande tabellerna
III och IV.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 250 höft. (Nr 283.)

1

2

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 283.

Förslag

till

Förordning

om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering jämte det vid berörda förordning fogade

formulär nr 1 A.

Härigenom förordnas, att 6, 11, 18, 23, 28, 29, 54 och 63 §§ i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering jämte det vid berörda förordning fogade formulär nr 1 A
skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:

6 §.

Vid deklaration för verk eller bolag, som är försett med Kungl.
Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under
offentlig kontroll, så ock för annan uppgiftsskyldig, som näst föregående
år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker, skall för tid, som deklarationen
omfattar, fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående balansräkning
samt vinst- och förlusträkning, där sådan föres.

Så fort — — — — — — — — — — — — — — — avgiva.

11 §•

Till ledning vid — — — — — — — någon avlöningsförmån.

Vid fullgörande av uppgiftsskyldighet, som omförmäles i 2:o) b),
c), d), e) och g), iakttages, att särskild uppgift upprättas för en var
person, varom fråga är. Enahanda galle beträffande sådan i 2:o) f) omförmäld
uppgift, som avgives enligt deklarationsformulär nr 1 A. Där
så kan ske, bör härjämte uppgift enligt 2:o) b), c), d), ej, f) och g)
fullständigt angiva ej allenast personens namn och hemvist enligt mantalslängd
utan även bostadsadressen samt uppgift enligt e) och g) tillika

3

Kung!. Majds nåd. proposition Nr 283.

innehålla upplysning om födelseår och för den, som ej är svensk undersåte,
upplysning om hans nationalitet.

Samtliga uppgifter — — varje grupp av uppgifter avser.

Styrelse för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande
inrättning ävensom enskild man eller handelsbolag, som yrkesmässigt
driver bankrörelse eller liknande verksamhet, är skyldig att efter anmaning
lämna uppgift om namngiven skattskyldigs ränteinkomst från
den penningförvaltande inrättningen, personen eller handelsbolaget ävensom
om beloppet av den skattskyldiges innestående medel vid viss
angiven tidpunkt.

18 §.

2 mom. Samma påföljd inträder, därest i 6 § omförmäld skattskyldig
imderlåter hörsamma anmaning att avlämna påbjudna räkenskapshandlingar
eller, vad angår aktiebolag, förvaltningsberättelse, så
ock där i 2 § 1 mom. a) omförmält verk eller bolag, som fått emottaga
revisionsberättelse för senaste räkenskapsår, ej hörsammar anmaning att
till ledning för taxeringen avlämna bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar
av sådan berättelse.

23 §.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. är sagt om deklaration, gäller även
beträffande annan av skattskyldig till ledning för egen taxering lämnad
uppgift eller upplysning, så ock i tillämpliga delar i fråga om sådan
uppgift, som jämlikt 11 § lämnats rörande skattskyldigs från penningförvaltande
inrättning eller person uppburen ränteinkomst eller beloppet
av den skattskyldiges där innestående medel.

4 mom. — — — — — — — — — — — — — — — — —

28 §.

Erforderligt antal exemplar — — — — av överståthållarämbetet.
Kungl. Maj:ts befallningshavande äger att årligen, därest så anses
erforderligt, från varje taxeringsnämnd inom länet eller viss del därav
kalla antingen ordföranden eller den av Kungl. Maj:ts befallningshavande

4 Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 283.

utsedde ledamoten att å lämplig ort sammanträda inför Kungl Harts
befallningshavande eller landskamreraren för förberedande överläggningar
rörande taxeringsarbetet. 6

29 §.

2 fom- Före januari månads utgång skola till taxeringsnämndens
ordförande avlämnas, på landet av kommunalstämmans ordförande och
i stad, utom Stockholm, genom magistratens försorg, de i 36 § 4 mom.
och 47 § 3 mom. omförmälda avskrifterna av taxeringslängder och prövmngsnämndens
särskilda längder för nästföregående år.

Å landet är häradsskrivare och i stad, utom Stockholm, vederbörande
tjänsteman berättigad att efter januari månads utgång på rekvisition
få avskrifterna av fastighetslängderna till sig översända; åliggande
det den, som begagnat sig av denna rätt, att senast den 25 mars, vid
bot av tre kronor för varje överskjutande dag, återställa avskrifterna
till taxeringsnämndens ordförande.

54 §.

6 mom. A prövningsnämndens sammanträdesort icke bosatta ledamöter
i denna nämnd samt de taxeringsnämndsordförande eller av
Kung!. Mapts befallningshavande förordnade ledamöter i taxeringsnämnd
som pa . Kungl. Maj:ts befallningshavandes kallelse från annan ort infunnit
sig antingen till sådant sammanträde, som i 28 § omförmäles
6 7eJ 0(j„ 1 re8ldensstaden före eller under prövningsnämndens sammanträde
för upplysningars meddelande, äga åtnjuta traktamentsersättninounder
såval sammanträdes- som resedagar med tio kronor om dagen
samt ovng ersättning för resekostnaderna enligt fjärde klassen av gällande
resereglemente.

Enahanda ersättning tillkommer även ledamot i prövningsnämnd
som, på annan ort bosatt, efter kallelse av ordföranden inställt sio- för
att deltaga i protokollsjusteringen.

63 §.

2 mom- På grund av dessa sammandrag och sedan de vid deras
granskning anmärkta förhållanden blivit förklarade eller rättade, böra i

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 283. 5

Stockholms stad av därvarande uppbördsverk och i varje län av landskontoret
uppgöras särskilda sammandrag över Stockholms stads och
länets hela taxering och påförda statsskatt; och skola sistnämnda sammandrag,
därtill tryckta blanketter genom statskontorets försorg tillhaudahållas
vederbörande tjänstemän, av Kungl. Maj:ts befallningshavande till
statskontoret insändas så tidigt, att de kunna beräknas inkomma till
nämnda verk före den 1 december.

Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.

Verk och bolag så ock annan uppgiftsskyldig, som nästföregående
år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker, skola vid deklaration och
uppgift foga bestyrkt avskrift av in- och utgående balansräkning samt,
där. sådan föres, vinst och förlusträkning för senaste räkenskapsåret.
Aktiebolag skall därjämte, så snart ske kan, bifoga förvaltningsberättelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1919.

6

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 283.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av punkt 3:o) i de vid förordningen den 28 oktober 1910
om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade särskilda anvisningar till

ledning vid taxeringen.

Härigenom förordnas, att punkt 3:o) i de vid förordningen den
28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade särskilda
anvisningar till ledning vid taxeringen skall hava följande ändrade
lydelse:

3:o) Övriga inkomster av arbete.

Härunder upptagas:

— — — — — — — — jordbruk eller skogsbruk.

Därest inkomst av ett näringsföretag på grund av särskilda, av
näringsidkaren vidtagna åtgärder, varom här nedan närmare förmäles,
blivit lägre, än den eljest skolat bliva, skall inkomsten av företaget beräknas
till det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest
sådana åtgärder icke vidtagits.

Såsom åtgärder av här avsedd art är att beakta, att en näringsidkare
till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag
eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor till lägre
pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 283.

7

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 3 § i de vid förordningen den 28 oktober 1910 angående
bevillning av fast egendom samt av inkomst fogade särskilda
anvisningar till ledning vid taxeringen.

Härigenom förordnas, att 3 § i de vid förordningen den 28 oktober
1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst fogade
särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skall hava följande
ändrade lydelse:

3 §•

Med avseende å — — — — som taxeringsmännen finna skälig.

Därest inkomst av ett näringsföretag på grund av särskilda, av
näringsidkaren vidtagna åtgärder, varom bär nedan närmare förmäles,
blivit lägre, än den eljest skolat bliva, skall inkomsten av företaget beräknas
till det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest
sådana åtgärder icke vidtagits.

Såsom åtgärder av här avsedd art är att beakta, att en näringsidkare
till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag
eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor till lägre
pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920.

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 283.

Förslag

till

Förordning

om andrad lydelse av de till förordningen den 28 oktober 1910 om in kornatoch
förmögenhetsskatt hörande tabellerna III och IV.

Härigenom förordnas, att de till förordningen den 28 oktober 1910
om inkomst- och förmögenhetsskatt hörande tabellerna III och IV skola
erhålla den ändrade lydelse, härvid fogade tabeller utvisa.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 283. 9

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter eu räntefot av 5%, av en livränta eller annan förmån, som vid
slutet av varje år under en persons av mankön livstid utgår med belopp eller till värde av
1 krona (grundad å statistiska centralbyråns dödlighetstabell för årtiondet 1901 — 1910).

Ålder

i Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

1 Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

15.76

30

15.7 6

60

!

9.85

90

1.35

1

17.21 ,

31

15.65

Öl

9.56

91

1.72

2

17.52

32

15.53

62

9.2 7

92

1.50

3

17.60

33

15.li

63

8.0 6

93

1.16

4

17.63

34

15.27

64

8.6 7

94

1.3 5 |

5

17.62

35

15.13

65

8.3 0

95

1.25

6

17.60

36

14.99

66

8.05

96

1.17

7

17.56

37

14.si

67

7.73

97

1.12

8

17.51

38

14.69

68

7.43

98

1.03

9

17.45

39

14.53

69

7.11

99

0.90

10

17.38

40

14.86

70

6.80

100

0.81

11

17.31

41

14.20

71

6.18

101

0.69

12

17.23

42

14.02

72

6,7

102

0*5 5

13

17.14

43

13.85

73

5.86

103

O.io

14

17.05

44

13.66

74

0.5 5

104

|

0.23

15

16.95

45

13.17

75

5.2 5

16

16.36

46

13.27

76

4.95

i

17

16.77

47

13.07

77

4.06

18

16.69

48

12.86

78

''4.3 8

i

19

16.62

49

12.61

79

4.H

j

|

20

16.55

50

12.11

80

3.85

i

1

21

16.19

51 I

12.18

81

3.60

!

22

16.13

52

11.95

82

3.35

23

16.3 7

53 i

11.71

83

3.12

24

16.30

54

11.16

84

2.89

25

16.22

55

11.21

85

2.69

26

16.11

56

10.96

86

2.5 0

j

27

16.05

57

10.69

87

2.3 2

i

28

15.96

58

10.11

88

2.14 ''

29 |

15.86

59 I

10.13

89 |

1.98

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 0.25. „Utgår den
vi slutet av varje kvartal, ökas det med 0.37 5. Utgår den vid början av varje år, ökas det med 1.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 250 käft. (Nr 283.) 2

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 283.

Tabell IV

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5%, av eu livränta eller annan förmån, som vid
slutet av varje år under en persons av kvinnkön livstid utgår med belopp eller till värde av
1 krona (grundad å statistiska centralbyråns dödlighetstabell för årtiondet 1901—1910).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde;

0

16.13 .

30

16.0 0

60

10.3 6

90

2.10

l

17.33

31

15.9 0

61

10.06

91

1.95

2

17.59

32

15.80

62

9.76

92

1.80

3

17.66

33

15.69

63

9.4 5

93

1.67

4

17.69

34

15.58

64

9.13

94 ‘

1.55

5

17.0S

35

15.46

65

8.81

95

1.42

a

17.66

36

15.34

66

8.49

96

1.34

7

17.63

37

15.2 1

67

8.16

97

1.29

8

17.58

38

15.08

68

7.83

98

1.22

9

17.53

39

14.94

69

7.51

99

1.12

10

17.4?

40

14.80

70

7.18

100

1.02

11

17.40

41

14.65

71

o

CO

<x>

101

0.91

12

17.33

42

14.4 9

72

6.52

102

0.80

13

17.25

43

14.3 3

73

6.21

103

0.6 4

14

17.18

44

14.16

74

5.89

104

0.47

15

17.il

4o

13.98

75

5.57

105

0.26

i 16

17.04

46

13.7 9

76

5.27

17

16.9 7

47

13.59

77

4.9 7

18

16.91

48-

13.39

78

4.70

19

16.84

49

13.18

79

4.41

20

16.77

50

12.96

80

4.14

21

16.71

51

12.7 4

81

3.88

1 22

16.64

52

12.50

82

3.63

I 23

16.57

53

12.26

83

3.39

24

16.50

54

12.01

84

3.16

25

16.42

55

11.75

85

2.96

26

16.34

56

11.49

86

2.76

27

16.2 7

57

11.22

87

2.58

28

16.18

58

| '' 10.9 4

88

2.41

29

16.0 9

59

10.66

89

2.25

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 0.25. Utgår den
vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0.3 7 5. Utgår den vid början av varje år, ökas det med 1.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 283.

11

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
mars 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,.

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde härefter: Den

av det pågående världskriget föranledda inflyttningen av
utlänningar hit till riket har fäst uppmärksamheten på åtskilliga brister
i vår lagstiftning rörande utlänningars beskattning. I skrivelse den
15 juni 1916 påpekade riksdagen rådande missförhållanden i berörda
avseenden, varjämte riksdagen, som förmälde sig icke hava medhunnit
att på ett tillfredsställande sätt utreda av riksdagen antydda spörsmål,
uttalade önskvärdheten av, att berörda frågor bleve genom Kungl.
Maj:ts försorg utredda. I anledning därav uppdrog en min företrädare
i ämbetet åt landskamreraren Otto Vilhelm Landén att verkställa utredning
i ämnet samt avgiva det förslag, vartill utredningen kunde

12

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 283.

föranleda. Den 31 januari 1917 framlade landskamreraren Landén
ett av honom utarbetat förslag till vissa författningsändringar jämte
motivering därtill. Detta förslag, vilket i främsta rummet hade till
syfte att råda bot för de då rådande missförhållandena, avsåg i väsentliga
delar en blott provisorisk lösning av de mest brännande frågorna.
Att på ett slutgiltigt sätt ordna beskattningen av utlänningar och härstädes
icke mantalsskrivna svenska medborgare lärer ej heller låta sig
göra annat än i samband med en mer eller mindre omfattande revision
av vårt skatteväsen i övrigt. Förslaget blev emellertid icke förelagt
1917 års riksdag och med hänsyn till de numera ändrade förhållandena
äro de av förslaget berörda frågorna ej längre av samma aktuella
intresse som förut. På grund härav har jag ansett det lämpligast, att,
innan en slutlig utredning i förevarande avseenden verkställts, riksdagen
icke nu förelägges eu del mera speciella förslag rörande utlänningars
och härstädes icke mantalsskrivna svenska medborgares beskattning.

Såväl i sammanhang med ovannämnda utredning som eljest har
emellertid väckts fråga om vissa ändringar i våra skatteförfattningar
av mera omfattande betydelse och närmast avseende ökad effektivitet
av taxeringsförfarandet i allmänhet. Till följd av den allt större betydelsen
av våra direkta skatter och de alltmera invecklade förhållanden,
söm bli föremål för taxeringsmyndigheternas bedömande, har frågan
om större effektivitet vid taxeringen blivit av synnerlig vikt. Jag har
därför ansett, att nu antydda ändringsförslag, i den mån de kunna
antagas bliva av verklig praktisk nytta och ej heller komma att föregripa
en mera allmän revision av vår skattelagstiftning, böra föreläggas
redan innevarande års riksdag.

Därjämte lärer av olika anledningar, för vilka nedan skall närmare
redogöras, böra vidtagas vissa andra ändringar i våra skatteförfattningar.

Enskild näringsidkares skyldighet att vid deklaration foga utdrag

av räkenskaper.

I 6 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering stadgas, att vid deklaration för verk eller
bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat
såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, skall för tid, som
deklarationen omfattar, fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående
balansräkning samt vinst- och förlusträkning, där sådan föres.

Kanyl. Maj tis nåd. proposition Nr 283. 1:i

Redan i 21 § i förordningen den 21 juni 1902 om inkomstskatt
fanns intagen eu bestämmelse, varigenom verk eller bolag, som nu
nämnts, ålades en liknande skyldighet. I det förslag till förordning
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, som genom
eu Kungl. Maj:ts proposition förelädes 1910 års riksdag, hade emellertid
åt G § givits en sådan avfattning, att skyldighet att vid deklaration
foga avskrift av in- och utgående balansräkning samt vinstock
förlusträkning, där sådan fördes, skulle åligga, förutom verk och
bolag, som ovan nämnts, jämväl »annan uppgiftsskyldig, som nästföregående
år enligt lag varit pliktig föra handelsböcker».

Till närmare motivering av det sålunda föreslagna stadgandet
anförde dåvarande chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet:

»Enligt nu gällande lagstiftning åligger det ovillkorligen verk
eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat
såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, att till
bestyrkande av avlämnad inkomstuppgift bifoga bestyrkt avskrift av
in- och utgående balansräkning samt vinst- och förlustkonto för senaste
räkenskapsår. Därjämte är en var annan efter anmaning pliktig att
förete den utredning angående sina inkomstförhållanden, som vederbörande
anse vara för taxeringen erforderlig utöver själva deklarationen,
ivled tillämpning härav hava taxeringsmyndigheterna allt mer och mer
plågat att från enskilda personer, som enligt lag äro skyldiga föra
handelsböcker, infordra utdrag av deras räkenskaper för att jämte
deklarationer! läggas till grund för taxeringen. Eii sådan åtgärd behovet
och bör icke under alla förhållanden uppfattas såsom en yttring
av misstroende. Den beskattningsbara inkomsten skiljer sig i så många
avseenden från den bokförda vinsten och den förras beräknande kan
erbjuda så många svårigheter för den i hithörande stycken obevandrade,
att det är lätt förklarligt, om fel ibland förefinnes i deklarationen,
och att taxeringsmyndigheterna anse sig böra för fullgörande av sin
kontrollerande granskningsskyldighet taga kännedom om beskaffenheten
av avförda omkostnader, omfånget av gjorda avskrivningar o. d., varom
deklarationen ej lämnar upplysning. I insikt härom bifoga understundom
även enskilda skattskyldiga utan anmaning räkenskapsutdrag
vid vissa deklarationer. Där räkenskapshandlingar skola infordras,
kräves emellertid skriftligt förfarande med därav föranledd omgång
och tidsutdräkt. Med avseende härpå hava de sakkunniga fpreslagit,
att ovillkorligt åliggande att vid deklarationen foga avskrift av ifrågavarande
räkenskapskonton skall meddelas för den, som enligt lag är
pliktig föra handelsböcker, och att delägare i vanligt handelsbolag

1010 års
riksdag.

1913 års
riksdag.

14 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 283.

skall förpliktas att utan anmaning avlämna enahanda utdrag av bolagets
räkenskaper. De länsstyrelser, som yttrat sig häröver, hava kraftigt
understött detta förslag.»

Sedan dåvarande departementschefen återgivit ett par länsstyrelsers
yttranden samt lämnat en redogörelse för ärendets behandling
inom kammarrätten, vars majoritet tillstyrkt det av de sakkunnige
upprättade förslaget uti nu ifrågavarande avseende, anförde han vidare:
»Vid övervägande av denna fråga har jag väl insett, att den föreslagna
skyldigheten skulle åtminstone till en början för mången förefalla
såsom ett väl långt drivet inträngande i enskilda förhållanden. Men
då ifrågavarande skattskyldiga redan nu äro efter anmaning pliktiga
att förete dessa räkenskapsutdrag och desamma således icke få
undanhållas taxeringsmyndigheterna, då vidare det besvär, som förorsakas
de skattskyldiga genom utskrivningen av räkenskapsutdragen.
icke kan väcka någon betänklighet och då fördelen av säker och
snabb tillgång till dessa handlingar för taxeringsmyndigheternas arbete
och för taxeringsresultatet synes mig obestridlig, har jag funnit mig övertygad
om lämpligheten av den ifrågasatta skyldighetens införande.»

Efter hemställan av bevillningsutskottet gav emellertid 1910 års
riksdag åt ovannämnda 6 § i det riksdagen förelagda förslaget den lydelse,
som motsvarande § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering utvisar. Riksdagen yttrade
därvid, att riksdagen ansett gällande bestämmelser i ämnet böra bibehållas
oförändrade.

Genom proposition den 11 april 1913, nr 232, föreläde Kungl.
Maj:t nämnda års riksdag förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer
i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering samt av de vid nämnda förordning fogade
formulär. I detta förslag upptogs ånyo en bestämmelse, varigenom
skyldigheten att vid deklaration foga avskrift av in- och utgående
balansräkning samt vinst- och förlusträkning, där sådan fördes, utsträcktes
till varje uppgiftsskvldig, som nästföregående år enligt lag
varit skyldig att föra handelsböcker. Dåvarande departementschefen
yttrade härom till statsrådsprotokollet, »att han i fråga om skyldigheten
att förete räkenskapshandlingar ansett sig böra tillmötesgå de
alltjämt mötande enträgna framställningarna om skyldighet för en var.
som nästföregående år varit pliktig föra handelsböcker, att förete
balansräkning ävensom, när sådan räkning föres, vinst- och förlusträkningen
för nästföregående år, samt att han åberopade de skäl, som

Kuutjl. Maj.ts nåd. proposition Nr 283. 15

på sill tid anfördes för Kungl. Maj:ts förslag till 1910 års riksdag.
Därjämte anförde dåvarande departementschefen vidare, bland annat:

* För den skattskyldige själv bör det så mvcket mindre bjuda emot
att låta deklarationen åtföljas av räkenskapshandlingar, som anledningarna
att besvära honom med förfrågningar rörande inkomstberäkningen
minskas. Därest han från början fullgör sin uppgiftsplikt, behöver
han icke heller räkna med eventualiteten av en anmaning, som i det
allmänna föreställningssättet gärna framstår såsom eu yttring av obexättigad
misstro till riktigheten av en på heder och samvete lämnad
uppgift eu omständighet, som, på sätt jag redan framhållit, i sin
ordning alstrar påtaglig obenägenhet hos taxeringsnämndsordföranden
att anlita anmaningsförfarandet.»

Bevillningsutskottet vid 191B års riksdag yttrade härom: »Av

vad föredragande departementschefen, som huvudsakligen hänvisat till
de i 1910 års proposition åberopade skälen, nu anfört i ämnet, har
utskottet icke blivit övertygat om behovet av ifrågavarande anordning,
som däiemot helt visst komme att i många fall vålla deklaranterna
olägenheter. Då därtill kommer, att taxeringsmyndigheternas gransknmgsarbete
skulle väsentligt ökas utan, såvitt utskottet kan finna,
motsvarande nytta i kontrollavseende, synes tillräcklig anledning ej
föreligga för riksdagen att nu frånträda sin 1910 intagna ståndpunkt
i frågan.» Tre ledamöter av utskottet reserverade sig dock samt yrkade
bifall till det framlagda förslaget i förevarande avseende. Riksdagen
fattade emellertid sitt beslut i enlighet med utskottsmajoritetens mening.

De kommunalskattesakkunniga, vilka under år 1916 anmodats Kommunaltitt
avgiva yttrande angående vilka anordningar, som utan större
ändringar av nu bestående ordning kunde befinnas särskilt ägnade att
leda till ökad kontroll över inkomsttaxeringarnas tillförlitlighet och
således även till ett mera effektivt taxeringsresultat, inkommo med
utlåtande till finansdepartementet den 29 december 1916, däri de framhöllo,
att såsom en för ernående av bättre taxeringsresultat ofrånkomlig
anordning måste i främsta rummet betecknas införandet av skyldighet
för bokföringspliktiga rörelse- och yrkesidkare att, i likhet med
vad som gällde i fråga om verk eller bolag, vilket vore försett med
Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit som aktiebolag registrerat eller stode
under offentlig kontroll, opåmint vid inkomstdeklarationen foga bestyrkt
avskrift av in- och utgående balansräkning samt vinst- och förlusträkning,
där sådan fördes.

IG

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 2S3.

Sedan de kommunalskattesakkunniga därefter erinrat om frågans
föregående behandling i riksdagen, anförde de vidare:

»Erfarenheten från de nya skattelagarnas tillämpning visar emellertid alldeles
avgjort i en motsatt riktning. Otvivelaktigt förhåller det sig nämligen så, som i
motiveringen för det vid 1913 års riksdag fallna förslaget erinrades, att införandet
av nu ifrågavarande skyldighet skulle ge ett långt bättre taxeringsresultat än som
med den bestående ordningen praktiskt taget står att ernå. Väl har taxeringsnämnds
ordförande lika som kronans ombud hos prövningsnämnd befogenhet att anmana
skattskyldig, vilkens deklaration befunnits ägnad att väcka tvivelsmål om
dess riktighet, att fullständiga densamma eller inkomma med för hans taxering
eljes erforderlig upplysning — en bestämmelse, som måste anses innebära rätt att
infordra jämväl räkenskapshandlingar — men en var, som sysslat med taxeringsarbete.
vet, att sådan anmaning icke göres i andra fall än där deklarationens
oriktighet är alldeles påtaglig. Dels medgiver nämligen icke den knappa tid, som
tillmätts och under bestående ordning kunnat tillmätas för taxeringsarbetets fullbordande.
anlitande av anmaningsförfarande i någon större utsträckning, dels — och
framför allt — tillkommer den omständigheten, att taxeringsnämndsordförandena
endast ogärna tillgripa denna utväg, som för den skattskyldige framstår såsom en
yttring av misstro till hans på heder och samvete lämnade uppgift. Den sk att skyldige
förbiser nämligen lätt de vanskligheter, som möta för att en deklaration,
såvitt inkomstberäkningen angår, skall fylla de krav lagen uppställer för en materiellt
riktig deklaration. I själva verket äga affärsmännen i allmänhet föga eller
inga insikter i beskattningslagarna och deras rätta tillämpning, utan hava ofta den
oriktiga föreställningen, att det är den bokföringsmässiga nettovinsten, som utgör
den skattepliktiga inkomsten. Redan den omständigheten, att nettovinsten
veterligen beräknas av affärsmännen synnerligen olika, borde emellertid tillräckligt
visa omöjligheten att lägga nettovinsten utan vidare justering till grund för
beskattningen. Först och främst måste till nettovinsten läggas sådana före vinstens
beräknande avförda belopp, som av beskattningslagarna icke. erkännas såsom omkostnader,
utan äro att räkna såsom personliga utgifter. Åven om det numera
måhända får räknas till sällsyntheterna, att personliga levnadskostnader och dylikt
bokförts i räkenskaperna på sådant sätt, att de minska vad som i taxeringsavseende
skall räknas såsom inkomst — sådant förekommer dock helt visst fortfarande
i många fall — kan emellertid erinras exempelvis om utskylder, vilka i
allmänhet pläga avdragas såsom omkostnader, ehuru enligt beskattningslagarna
allenast vissa utskylder få avgå vid taxeringen. Vidare kan erinras om avskrivningar
å maskiner och inventarier, vilka avskrivningar i räkenskapen oftast
göras före nettovinstens beräknande och upptagas till omväxlande höga eller låga
belopp, allt efter som rörelsens årsresultat anses medgiva. Dessa avskrivningar
överensstämma ingalunda alltid utan måhända mera sällan med vad som enligt
beskattningslagarna kan medgivas till avdrag för värdeminskning. Exempel
givas också på att affärsmännen icke ens förstått sammanhanget mellan de sålunda
i räkenskapen gjorda avskrivningarna samt de enligt beskattningslagarna medgivna
avdragen för värdeminskning, utan — oavsett och utöver avskrivningarna i räkenskapen
— tillika beräkna särskilda värdeminskningsavdrag att avgå från den uppgivna
nettovinsten. Dubbla och måhända vart för sig för högt beräknade värde -

17

Klint/!. Maj:ts nåd. proposition Nr 283.

minskningsavdrag hava sålunda förekommit. Då nu sådant, tack vare de vid deklarationerna
fogade rälcenskapsutdragen, kunnat upptäckas i aktiebolags deklarationer,
torde anledning icke saknas till antagande, att det också — och måhända icke så
sällan — kan förekomma i enskilda affärsmäns deklarationer, ehuru möjlighet
saknats att därå öva kontroll. Slutligen förtjänar erinras dels om avdraget för
ränta å lånt rörelsekapital, vilket avdrag enligt deklarationsformuläret och med
hänsyn till bevillningstaxeringen skall göras vid uppgiften angående det skattepliktiga
inkomstbeloppet av rörelse, dels ock om avdraget för annan skuldränta,
vilket skall göras i slutet av deklarationen bland de s. k. allmänna avdragen.
Oavsett det förhållande, att innebörden av begreppet lånt rörelsekapital i bevillningsförordningens
mening torde för de flesta affärsmän vara tämligen okänt, föreligger
giltig anledning till antagande, att de. som till grund för sin uppgift om det
skattepliktiga inkomstbeloppet av rörelse lagt sin räkenskaps nettovinst — vid vars
beräknande väl i allmänhet all skuldränta avgår — kunna av förbiseende gorå
ränteavdrag på båda ställena i deklarationen och sålunda delvis göra dubbla ränteavdrag,
utan att sådant kan kontrolleras. Likaledes begås helt visst ofta felaktigheter
vid beräkningen av hyresvärdet å i rörelse använd fastighet, likasom
hven i vissa avseenden vid beräkningen av förluster. Allt som allt kan det utan
överdrift sägas, att något sä när riktig taxering aldrig kan ernås, utan att räkenskapsutdrag
till ledning vid deklarationernas granskning föreligga, likasom det ock
kan med bestämdhet påstås, att nödig kännedom om beskattningslagarnas grunder
för inkomstberäkningen knappast kan hos affärsmännen vinna insteg, förr än möjlighet
till kontroll å deras deklarationer beredes, så att taxeringsmyndigheterna på
detta sätt bliva i stånd att meddela upplysningar om begångna felaktigheter. Att
efter införandet av sålunda skärpt deklarationsplikt inkomstskatt skulle tillföras
staten i avsevärt större utsträckning än för närvarande lärer få anses vara ställt
utom allt tvivel, och man behöver i sådant avseende alldeles icke huvudsakligen
eller ens till någon större del räkna med avsiktligen oriktiga deklarationer, efteisom
helt säkert även de lojala affärsmännen i mycket stor utsträckning undgått
beskattning för avsevärda belopp, uteslutande på grund av bristande insekter om
beskattningslagarnas rätta tillämpning. Betraktar man nu föreliggande fråga trän
den skattskyldiges ståndpunkt, måste sägas, att besväret är för honom ringa oc i
mera än uppväges av den påtagliga fördelen av att slippa ifrån onödiga föiirägningar
rörande inkomstberäkningen, där denna med ledning av räkenskapen kan
till sin riktighet kontrolleras.»

Sedan kammarrätten anbefallts att efter inhämtande av yttrande
från Kung! Maj:ts befallningshavande inkomma med utlåtande i ärendet,
har kammarrätten, med överlämnande av de från Kungl. Maj.ts befallningshavande
infordrade yttrandena, den 8 februari 1911 avgivit

utlåtande i frågan. .

Kungl. Maj:ts befallningshavande hava samtliga instämt i vad de
sakkunniga sålunda föreslagit. I yttrandena vitsordas även riktigheten av
de sakkunnigas uttalanden, att felaktighet i näringsidkares deklaration
ej sällan är beroende av bristande insikt i skattelagarna och att sådan
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 250 käft. (Nr 283.)

Myndigheternas

yttranden•

18

Kungi. Maj.ts nåd. proposition Nr 283.

felaktighet endast genom eu jämförelse med räkenskaperna kan upptäckas;
att i följd av den knappa tid, som är tillmätt för taxerin4sarbetet,
den utväg, som för närvarande förefinnes att genom särskild
anmaning införskaffa räkenskapsutdrag, icke är av större praktisk
betydelse; samt att den skattskyldige i en särskild anmaning att förete
räkenskapsutdrag ofta ser en misstro mot hans på beder och samvete
lämnade deklarationsuppgifter. Såsom belysande torde några yttranden
böra bär återgivas.

Sålunda anför överståthållarämbetet: Under en följd av år hade
före prövningsnämndens sammanträde en eftergranskning av så stor del
av de avgivna deklarationerna, som kunnat medhinnas, ägt rum inom
överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden, och hade därvid
under de senaste åren flertalet enskilda näringsidkare anmodats
inkomma med bestyrkta avskrifter av sina räkenskaper, en åtgärd,
som tillfört både stat och kommun avsevärda belopp. Förutom den tid,
detta arbete krävde, vore detsamma även förenat med den av de sakkunniga
anmärkta olägenheten, att de skattskyldiga i en anmaning av
ifrågavarande slag ofta såge en misstro mot deras på heder och samvete
lämnade deklarationsuppgifter.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län uppgav, att
et mången gång visat sig, då kronoombudet hos prövningsnämnden
ansett sig höra infordra räkenskapsutdrag, att i deklarationen gjorda
avdrag varit i skatteavseende icke alls medgivna eller medgivna endast
till viss del.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län anför: Utan
skyldighet att bifoga räkenskapshandlingar underläte många, kanske
de flesta av ifrågavarande näringsidkare att uppgiva bruttoinkomst och
specificera avdrag, utan lämnade, i strid med deklarationsformulärets
anvisning, endast uppgift om nettoinkomsten. Även om uppgift om
bruttoinkomst och avdrag funnes, visade erfarenheten, att up°pgiften
oftast vore mindre omsorgsfull och riktig. Funnes däremot skyldighet
för vederbörande att bilägga avskrifter av räkenskaperna, bleve uppgiften
i deklarationen självfallet omsorgsfullare och kunde i vane fall
bättre kontrolleras. Behovet av kontroll gent emot enskilda yrkesldkare
syntes vara minst lika stort som gent emot aktiebolag med
vtfra'' „.0ch betydelsen för skatteresultatet av den kontroll, som skulle
bliva följden av skyldighet för enskilda rörelseidkare att vid deklaration
toga räkenskapshandlingar, torde icke böra underskattas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län framhöll att vid
granskningen av olika bolags och därmed likställda skattskyldiges

It)

liungl. Maj ds nåd. proposition Nr 283.

deklarationer, vilkas räkenskapers avslutning i allmänhet uppgjordes
nv jämförelsevis sakkunnigt folk, ständigt påträffades grova fel, samt
att vid sådant förhållande "enskilda rörelse- och yrkesidkare givetvis
i ännu högre grad torde missförstå sin deklarations- och skatteplikt.
Eu betydligt ökad taxeringsbar inkomst skulle ''därför helt visst framträda,
om en noggrannare granskning av skattskyldiges inkomster möjliggjordes
och verkställdes.

Under erinran hurusom kammarrätten redan i ett tidigare utlåtande
den 31 maj 1912 uttalat den uppfattning, att det ej vore
anledning att för delägare i handelsbolag och rederier giva andra
föreskrifter än för enskilda rörelseidkare i allmänhet, samt hurusom
genom förordningen den 24 oktober 1913 vanligt handelsbolag och
rederi för registreringspliktigt fartyg ålagts att vid de i 11 § 2:o f)
taxeringsförordningen stadgade uppgifter foga bestyrkt avskrift av inoch
utgående balansräkning samt, där sådan fördes, vinst och förlusträkning,
har kammarrätten med hänsyn till den allmänt vitsordade
otillräckligheten av nu gällande bestämmelser i fråga om enskild näringsidkares
uppgiftsplikt för sin del biträtt de sakkunnigas förslag, att även
enskilda bokföringspliktiga rörelse- och yrkesidkare måtte åläggas att
vid inkomstdeklarationen opåmint foga dessa handlingar. Visserligen
hade, anför kammarrätten vidare, näringsidkare enligt det senast antagna
deklaration sformuläret ålagts att särskilt angiva saluvärdet av
de förnödenheter och varor, som han ur affären tillgodogjort sig i
hushållet eller eljest för egen eller familjens räkning, ävensom att
uppgiva avskrivningar och driftkostnader i övrigt, men torde deklarationsformuläret
i denna del ofta missförstås och en verklig kontroll
över inkomstberäkningens riktighet endast kunna vinnas genom en
jämförelse med den skattskyldiges bokföring. Kammarrätten bär därjämte
framhållit, att den ifrågasatta skyldigheten att förete räkenskapsutdrag
syntes böra gälla även för de fall, då skattskyldig, som driver
rörelse inom annat distrikt än deklarationsorten, enligt 16 § taxeringsförordningen
har att å ort, som vederbör, avlämna särskild uppgift.

Visserligen har riksdagen tidigare ställt sig avvisande mot en
författningsändring i nu angiven riktning, men de skäl, som då förefunnits
för riksdagens beslut, torde knappast vidare föreligga. Helt naturligt
torde ju vara, att då år 1913 beslut fattades om åtskilliga ändringar
i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering i ändamål att gorå taxeringsförfarandet mera
effektivt, man ställde sig avvaktande till frågan, huruvida jämväl ett

Departe mentschefen.

20

Kungl. Maj As nåd. proposition Nr 283-

stadgande av nu ifrågavarande innehåll vore erforderligt. Emellertid
har den sedan dess vunna erfarenheten bibragt samtliga de myndigheter
— Kungl. Maj:ts befallningshavande-och kammarrätten —. vilka
måste anses vara framför andra sakkunniga, en bestämd övertygelse
om nödvändigheten av ett'' dylikt stadgande. De därvid åberopade
skälen synas mig fullt övertygande. Att genom ett mera effektivt
taxeringsförfarande beträffande skattskyldige i allmänhet avsevärda
skattebelopp skulle tillföras statsverket, torde vara otvivelaktigt. Givet
är emellertid, att de taxeringsförfarandet nu vidlådande bristerna göra
sig gällande bland annat just beträffande de skattskyldiga, varom nu
är fråga. Det torde ej låta sig göra att i förevarande avseende vinna
effektiv kontroll genom tillämpning av nu gällande bestämmelse om
befogenhet för beskattningsmyndigheten att anmana deklarationsskyldig
att inkomma med erforderlig upplysning. Den för taxeringsarbetet i
allmänhet ganska knappt tillmätta tiden medgiver i regel icke anlitande
av anmaningsförfarandet i någon större utsträckning, vartill kommer,
att med detta förfarande är, såsom myndigheterna framhållit, förenad
även den olägenheten, att de skattskyldiga i en anmaning av ifrågavarande
slag ofta se eu misstro mot deras på heder och samvete
lämnade deklarationsuppgifter. Den nu ifrågasatta skärpningen av
deklarationsskyldigheten skulle bereda icke så ringa tidsvinst och lättnad
vid taxeringsarbetet, men den skulle framför allt — till fromma för såväl
statens som kommunernas inkomster — bidraga till ett bättre och riktigare
resultat av beskattningen. Det får ej förbises, att i samma mån, som
den direkta beskattningen blir av större vikt, i samma mån ökas även betydelsen
av ett effektivt taxeringsförfarande. För de därav berörda skattskyldige
skulle visserligen det föreslagna stadgandet medföra ett ökat
besvär, men detta torde ej vara synnerligen betungande. Med avseende
å de affärsmän, vilka nu åsidosätta sin skyldighet att föra handelsböcker,
torde ett sådant stadgande därjämte medföra det gagnet, att dessa affärsmän
i allmänhet bragtes att bättre fullgöra sin berörda skyldighet.

Jag ansluter mig alltså till vad de kommunalskattesakkunnige i
denna del föreslagit. Föreskrift i det angivna syftet torde lämpligen
böra inrymmas i taxeringsförordningens 6 §, varjämte motsvarande ändring
bör göras i fastställda »Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.»
Lika med kammarrätten anser jag den ifrågasatta skyldigheten att förete
räkenskapsutdrag böra gälla även för de fall, då skattskyldig, som driver
rörelse inom annat distrikt än deklarationsorten, enligt 16 § i taxeringsförordningen
har att å ort, som vederbör, avlämna särskild uppgift. Då i
nyssnämnda 16 § redan finnes intagen bestämmelse, att i fråga om skyl -

21

Kunyl. Ma j ds nåd. proposition Nr 283.

dighet att förete räkenskapshandlingar skall gälla vad i 6 § är stadgat
beträffande deklaration, torde något särskilt stadgande i nyssberördf*
syfte icke vara erforderligt. I fråga om påföljd vid underlåtenhet att
på anmaning förete räkenskapshandlingar kan visserligen ifrågasättas,
huruvida icke bestämmelsen i 18 § 3 inom. av taxeringsförordningen
vore tillämplig jämväl å nu avsedda förhållande. Då emellertid i 2
mom av nämnda § meddelats ett uttryckligt stadgande rörande den
påföljd, som inträder, om verk eller bolag på anmaning underlåter att
avlämna föreskrivna räkenskapshandlingar, torde för .undvikande av
missförstånd nämnda stadgande böra utsträckas till att avse alla dem,
som enligt förslaget skola aviämna räkenskapsutdrag.

Angående viss uppgiftsskyldigliet för banker m. fl.

I 11 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering meddelas föreskrift rörande vissa
uppgifter, som av annan än den skattskyldige själv skola avlämnas att
tjäna till ledning vid taxeringen. Sålunda skola uppgifter lämnas av,
bland andra, arbetsgivare om hos dem anställda personers inkomst av
arbetet, förmyndarekammare och gode män för tillsyn å förmyndarskap
om omyndigas inkomst, när denna uppgått till minst 500 kronor, samt
styrelse för bolag angående den utdelning, som av aktieägare uppburits.

Vid olika tillfällen hava yrkanden framställts därom, att bankinrättningar
borde åläggas en motsvarande uppgiftsplikt beträffande
beloppet av uppburna räntor.

Sålunda föreslogs i en vid 1913 års riksdag i andra kammaren
väckt motion sådan ändring i ovannämnda förordning, att banker och
andra sammanslutningar eller enskilda personer, som mot ränta emottogo
penningar till förvaltning, ålades att till taxeringsmyndighet lämna
uppgift å beloppet av varje insättares under föregående år uppburna ränta.

° Bevillningsutskottet anförde härom, bland annat: Det torde kunna
antagas, att genom den föreslagna åtgärden statens och kommunens
skatteintresse skulle i många fall främjas. Huru önskvärt detta i och
för sig vore, syntes dock förslagets förverkligande möta allt för stora
praktiska svårigheter. Sålunda skulle uppgiftspliktens fullgörande åsamka
särskilt de större penninginrättningarna med deras tusental av insättare
ett synnerligen betungande besvär. Det med motionen avsedda syftet
hade emellertid synts utskottet kunna väsentligen tillgodoses på enklare
sätt, nämligen så, att penninginrättningar och enskilda, som av allmän -

1913 åra
riksdag.

1915 års
riksdag.

Landskam

re.raren

Landéns

förslag.

Myndig heternas yttranden.

22

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 283.

heten emottoge medel till förräntande, förklarades skyldiga att på
'' •F1 tJS an£rdra? aTn taxeringsmyndighet, närmare bestämt taxeringsnämnds
ordförande eller kronans ombud hos prövningsnämnd, uppgiga
viss skattskyldigs ränteinkomst. Därigenom vunnes möjlighet att''i fall

kontroll™ “denna “ “ °riktig eller ofallständ« »PPgiÄ.

I anslutning till vad utskottet sålunda anfört, föreslog utskottet
n sdagen att besluta viss ändring i förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering. Denna hemställan bifölls av andra
Kammaren men avslogs av första kammaren.

Vid 1915 års riksdag upptogs frågan ånyo i en uti andra kamr^kt
ftr BeviDurngsutskottet gjorde enahanda hemställan
„oe 1 Bagan fick inom riksdagens båda kammare samma utgång
som år 1913.

Det av landskamreraren Landén avgivna förslaget rörande utlänningars
beskattning upptog, bland annat, under 11 § i förordningen den

. oktober ,191( oni taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering
såsom ett särskilt moment följande stadgande: 6

Styrelse för bankbolag ävensom bankir och annan, som yrkesmässigt driver
bank- eller liknande verksamhet, är skyldig att efter anmaning lämna taxeringsmyndighet
eller kronans ombud hos prövningsnämnd upplysning om storleken och
*lstningfjn namngiven kunds hos den penningförvaltande inrättningen eller perrl!wir!nneS
Mdf mfde ’ ,0m .omsättningen på kundens konto och erforderliga meddelanden
i ovngt till upplysning om omfattningen av kundens affärsverksamhet.

inknmmT la0ndskamreraren Landéns förslag hava infordrade utlåtanden
inkommit från kommerskollegium, som emellertid icke haft att yttra
sig over forslaget i denna del, från överståthållarämbetet, Kungl. Marta
befallmngshavande i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom

lämnat^Gfif^P^P'' KUDg\ Maj:tS ÖVriga befallmngshavande, vilka
.näts tillfälle att avgiva de yttranden, vartill de kunde finna anledning,
hava icke begagnat sig därav.

Överståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts befallmngshavande i Göte i

nf iWgavatLéle?^ ^ SäMkilt

Kungl. Maj:ts befallmngshavande i Malmöhus län förklarar sig
mse att med fastställande av ifrågavarande åliggande för banker m. fh
ulle uppfyllas ett önskemål, som redan länge gjort sig gällande En
eventuell invändning om, att den för bankerna m. fl. tillämnade upp -

KungI. Maj:ts nåd. proposition Kr 283, 23

giftsplikten skulle innebära ett ingrepp i banksekretessen, syntes icke
förtjäna avseende.

Kammarrätten bär med avseende ä landskamreraren Landéns
förslag i ovannämnda de! anfört: »Detta stadgande har avseende å
skattskyldiga i allmänhet och ej allenast å utlänningar. Det torde
vara svårt att avgöra, huruvida detsamma, vilket starkt ingriper i enskildas
affärsförhållanden, lämpligen bör införas eller ej utan att en för
frågans bedömande erforderlig utredning verkställes. Om det även i
många fall kunde vara gagneligt för taxerings riktiga verkställande
att erhålla ifrågavarande upplysningar, torde säkerligen goda skäl jämväl
kunna anföras mot stadgandets antagande. Någon utredning härutinnan
synes ej vara verkställd, och kammarrätten anser sig därför icke kunna
i det skick, ärendet nu befinner sig, tillstyrka stadgandet. Härjämte
kan anmärkas, att omförmälda upplysningar i varje fall böra åtnjuta
samma skydd mot offentliggörande som deklarationer.»

Även i vissa av kommerskollegium rörande landskamreraren Landéns
förslag i andra delar infordrade yttranden har föreliggande fråga vidrörts.

Stockholms handelskammare anförde sålunda: Ävsikten med ifrågavarande
stadgande skulle vara att bereda erforderligt material för bedömande
av vederbörande näringsidkares skattskyldighet, men med den
avfattning, stadgandet erhållit, drabbade det icke blott utlänningar
utan även skattskyldiga i allmänhet. Att därvid tillgripa en sådan
utväg som att i viss mån häva banksekretessen, syntes emellertid synnerligen
olämpligt. Yad särskilt anginge utlänningar, skulle en dylik
föreskrift säkerligen bliva illusorisk, enär de utländska näringsidkarna,
åtminstone de, som mera tillfälligt bedreve verksamhet här i riket och
som man egentligen velat träffa med föreskriften i fråga, givetvis skulle
begagna utvägen att placera sina penningmedel å utländsk ort. I
varje fall syntes det icke tilltalande, att en dylik bestämmelses räckvidd
skulle utsträckas att omfatta även svenska näringsidkare eller
andra svenska skattskyldiga. En lämplig utväg att öva kontroll å
avgivna deklarationer för ifrågavarande slag av näringsverksamhet
vore enligt handelskammarens mening, att vederbörande myndighet
genom auktoriserade revisorer eller andra sakkunniga personer toge
del av den utländska näringsidkarens bokföring.

Handelskammaren i Göteborg förmenade, att den ifrågasatta
uppgiftsskyldigheten för banker m. fl. icke vore i överensstämmelse med
den allmänna uppfattningen om privatlivets helgd och den sekretess,
som bankinrättningar nödvändigt måste iakttaga. De meddelade uppgifterna
torde dessutom ofta bliva missvisande vid det förhållandet, att

24

Departement*.

chefen.

• Kangl. Maj ds nåd. preposition Nr 283.

samma person ofta anlitade skilda banker, jämväl belägna på olika
platser, vid sina affärsuppgörelser, och det torde icke kunna åläggas
honom att inför taxeringsmyndigheterna angiva de särskilda banker
eller bankirer, med vilka han stode i affärsförbindelser.

Sveriges allmänna exportförening ansåg, att en dylik bestämmelse
icke borde införas i svensk lag, alldenstund därigenom hittills gällande
banksekretess skulle starkt hotas, och detta stadgande finge anses så
mycket mera olämpligt, som infordrandet av dylika upplysningar även
skulle gälla svenska köpmäns bankaffärer.

Det av landskamreraren Landén framlagda förslaget avsåg visserligen
närmast frågan om utlänningars beskattning. Det torde emellertid
icke kunna förnekas, att stadgandet skulle även beträffande övriga
skattskyldiga fylla en lucka i vår lagstiftning. Behovet av en bestämmelse
i nu angiven riktning har ju också vid två olika riksdagar vitsordats
av såväl bevillningsutskottets majoritet som riksdagens andra
kammare.

Mot förslaget har i huvudsak erinrats, att banksekretessen därigenom
skulle hävas. Givetvis bör ett slopande av banksekretessen ej
ske onödigtvis, men det måste betonas, att vikten av densammas
bibehållande också kan överskattas. Visserligen givas många fall, där
banksekretessen tillgodoser ett verkligt och berättigat intresse, men
det torde nog också förekomma tillfällen, då den tjänar att skydda
affärstransaktioner, som ej tåla en närmare granskning. Vad angår
uppgiftspliktens omfattning, så upptager det remitterade förslaget en
vida mera omfattande uppgiftsskyldighet än den av bevillningsutskottet
på sin tid föreslagna bestämmelsen rörande uppgifter om namngivna
skattskyldiges ränteinkomster. Att begränsa uppgifterna till att avse
allenast ränteinkomsten, torde emellertid åstadkomma, att det föreslagna
stadgandet ej bleve av den verkliga nytta, som med detsamma
avsetts. Ur kontrollsynpunkt måste det nämligen anses vara synnerligen
viktigt, att kunna erhålla kännedom om en namngiven kunds inneståe
ide tillgodohavande vid viss tid. Det bör ihågkommas, att då de
motioner, som enligt vad ovan nämnts förelågo till bevillningsutskottets
behandling, avsågo endast skyldighet att lämna uppgifter om ränteinkomster,
utskottets betänkande ej lärer böra förstås så, att utskottet
ansett uppgiftsskyldigheten ej kunna givas den av mig ovan antydda
utsträckning. Däremot har jag funnit det möta betänkligheter, särskilt
innan närmare erfarenhet vunnits, att medgiva taxeringsmyndighet någon
mera allmän rätt att infordra upplysningar om vederbörande skattskyl -

25

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 283.

diges affärsverksamhet. Då med en sådan begränsning det ifrågasatta
stadgandet i princip icke torde avsevärt skilja sig från det förslag,
som bevillningsutskottet två gånger framlagt för riksdagen, lärer kammarrättens
yttrande om behovet av vidare utredning icke böra föranleda
frågans uppskjutande. Jag har därför låtit omarbeta det remitterade
förslaget därhän, att uppgiftsskyldigheten skulle begränsas till
de av mig här ovan särskilt angivna avseendena. Däremot lärer uppgiftsskyldigheten
böra utsträckas jämväl till sparbanker och andra
penningförvaltande inrättningar, varjämte orden »bankir eller annan»,
för vinnande av överensstämmelse med ordalagen i gällande lag om
bankrörelse, torde böra utbytas mot orden »enskild man eller handelsbolag».
Då sista stycket uti ifrågavarande 11 §, sådan densamma
lyder enligt förordning den 8 juli 1916, icke längre äger någon betydelse
vid den tidpunkt, då det nu ifrågasatta författningsförslaget är
avsett att träda i kraft, har nämnda sista stycke uteslutits såsom obehövligt.

Det synes mig synnerligen lämpligt att, såsom kammarrätten
föreslagit, kringgärda de upplysningar, varom här är fråga, med samma
garantier mot att de skola komma till obehörigas kännedom, som
finnas beträffande de skattskyldigas egna deklarationer. I enlighet
härmed har 23 § 3 mom. i taxeringsförordningen i det förslag, jag nu
framlägger, erhållit ett kompletterande tillägg. Ett motsvarande stadgande
lärer böra införas i tryckfrihetsförordningen.

Om beräkning av inkomst för visst fall.

Enligt det av landskamreraren Landén avgivna förslaget skulle
de vid förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen under
rubriken övriga inkomster av arbete förses med följande tillägg:

Inkomst, skall beräknas till sitt behållna verkliga belopp.

Därest inkomst av ett näringsföretag på grund av särskilda, av näringsidkaren
vidtagna åtgärder, varom här nedan närmare förmäles, blivit lägre än dep
eljest skolat bliva, skall inkomsten av företaget beräknas till det belopp, vartill den
kan antagas hava uppgått, därest sådana åtgärder icke vidtagits.

Såsom åtgärder av här avsedd art är att beakta, att en näringsidkare på
grund av sina förbindelser med någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag
eller kan öva inflytande""på företagets ledning och som icke är här i riket
skattskyldig för inkomst, som han på grund av sina berörda förbindelser med företaget
kan hava berett sig, till denne försålt varor till lägre pris eller av honom
köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 250 käft. (Nr 283.)

4

26

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 283.

Härjämte upptog förslaget ett tillägg av enahanda innehåll till
3 § av de vid förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning
av fast egendom samt av inkomst fogade särskilda anvisningar till ledning
vid taxeringen.

I den vid förslaget fogade motiveringen anfördes:

■»I fråga om inkomstens beräkning i visst fall inrymmer förslaget
ett stadgande av stor vikt för frågan om den inländska beskattningen
av viss här bedriven näring. Stadgandet hänför sig till. fall, vilkas
innebörd belyses av följande exempel. Ett svenskt bolag för tillverkning
av trämassa är ekonomiskt beroende av ett utländskt bolag för
tillverkning av papper. Det svenska bolaget säljer sina tillverkningar
till det utländska bolaget till pris, som vida understiga de vid tiden
för försäljningarna allmänt gällande, och redovisar såsom följd härav
en avsevärt mindre vinst, än som med hänsyn till gällande pris kunnat
förväntas. Då denna minskning av vinst endast beror därpå, att en del av
företagets vinst överflyttats till en av bolagets intressenter, och denne
icke är skattskyldig i Sverige för sin vinst från företaget, skall det
svenska bolagets redovisade inkomst för beskattningen ökas med det
belopp, vartill dess inkomst skolat uppgå, därest densamma beräknats
på grundval av allmänt gällande marknadspris å tillverkningar av enahanda
beskaffenhet. — Ett utländskt bolag för försäljning av mineraloljor
bildar ett svenskt dotterbolag för försäljningen inom Sverige.
Det svenska bolaget betalar för den från det utländska bolaget levererade
varan ett pris, som överstiger gällande marknadspris å liknande
vara. Såsom följd härav blir den vinst, som uppkommer av dotterbolagets
rörelse, vida mindre än den skulle hava blivit, därest inköpspriset
hade bestämts efter allmänt gällande marknadspris. Det svenska
bolagets redovisade inkomst skall för beskattningen ökas med motsvarande
belopp.

I fall, varom här är fråga, kan den utländska intressenten ej
direkt träffas av beskattning här i riket. Det har vid sådant förhållande
synts ändamålsenligt att lägga skattskyldigheten på det i
Sverige drivna företaget.»

Mot förslaget i denna del har kammarrätten förklarat sig icke
hava något att erinra; men syntes, enligt kammarrättens mening, orden:
»Inkomst skall beräknas till sitt behållna verkliga belopp», vilka ord
insatts i författningarna i samband med nu ifrågavarande bestämmelse,
böra ur förslaget utgå.

I övriga utlåtanden har icke framställts någon erinran mot förslaget
härutinnan.

27

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr HH3.

Förslaget har i denna del ej mötts av någon erinran och det J>ep%£j™n
föreslagna stadgandet torde också vara väl befogat. Emellertid synes
flen ifrågasatta bestämmelsen, som närmast har avseende å utlänningar,
böra givas en sådan avfattning, att densamma utsträckes att avse alla
fall, där näringsidkare genom åtgärder av angivet slag åstadkommit,
att inkomsten av hans rörelse blivit mindre än vederbort. Om såsom
exempel väljes det ej ovanliga fall, att näringsidkare inom en viss
bransch bildat ett aktiebolag för anskaffande av någon sorts vara eller
för försäljning av delägarnas produkter, lärer det nämligen ligga nära
till hands, att delägarna, för att undgå den dubbelbeskattning, som
äger rum i fråga om aktiebolags utdelade vinst, enas om sådana pris
mellan dem, å ena sidan, och det gemensamma bolaget, å andra sidan,
att det sistnämndas rörelse lämnar ringa eller ingen vinst. Liknande
avtal kunna, även tänkas i ändamål att nedbringa kommunalutskylderna
för affärsverksamhet, som drives i kommun med höga skatter. I anledning
härav har jag låtit inom finansdepartementet omarbeta förslaget
i nu angiven riktning. Därjämte har jag å detsamma vidtagit
en mindre ändring av rent redaktionell natur.

Genom ifrågavarande förslag införes emellertid i viss mån eu
dubbelbeskattning, i det att den skattskyldige, vilken förslaget närmast
angår, får betala skatt för hela den inkomst, som han kunnat få av
sin rörelse, därest någon åtgärd av här avsedd art icke vidtagits, under
det att den, vilken blivit gynnad av berörda åtgärd, enligt allmänna
regler beskattas för därav föranledd inkomstökning. Det synes mig
därför riktigast, att den föreslagna bestämmelsen ej göres tillämplig
beträffande den inkomst, som åtnjutes innevarande år och vilken torde
vara reglerad av redan ingångna avtal, utan lärer stadgandet böra
gälla allenast den inkomst, som åtnjutes från och med 1919 års ingång

Samman (Liden för överläggningar i taxeringsfrågor.

Enligt bestämmelserna i 45 § i förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering äger Kungl.
Maj:ts befallningshavande, där så anses erforderligt, kalla taxeringsnämnds
ordförande eller, vid förfall för honom, den av Kungl. Maj:ts
befallningshavande förordnade ledamoten i taxeringsnämnden att för
upplysningars meddelande före och under prövningsnämndens sammanträde
infinna sig å den ort, där nämnden sammanträder; och äger eu
ligt bestämmelserna i 54 § 6 mom. samma förordning sådan av Kungl.

28

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 283.

Maj:ts befallningshavande inkallad ordförande eller ledamot, vilken ej
är bosatt å prövningsnämndens sammanträdesort, åtnjuta traktamentsersättning
under såväl sammanträdes- som resedagar med tio kronor
om dagen samt övrig ersättning för resekostnaderna enligt fjärde klassen
av gällande resereglemente. Särskild ersättning av statsmedel är däremot
icke enligt lag medgiven ordförande eller av Kungl. Maj:ts befallningsliavande
förordnad ledamot i taxeringsnämnd, som inställer sig
vid sammanträde inför länsstyrelsen för gemensamma överläggningar i
taxeringsfrågor, innan taxeringsarbetet för året begynner.

Under erinran om nu omnämnda förhållanden anförde Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län i en den 8 november 1917
dagtecknad skrivelse:

Gemensamma överläggningar i taxeringsfrågor hava under de två sistförflutna
åren hållits inom Västerbottens län. Under år 1916 hölls sammanträde närmast
mellan ordförande eller ledamöter, som voro bosatta i närheten av residensstaden.
Under början av år 1917 utsändes åter från landskontoret uppmaning till samtliga
ordförande och ledamöter i taxeringsnämnderna inom länet att å bestämd dag för
gemensam överläggning i årets taxeringsfrågor sammanträda å länsstyrelsens sessionsrum.
Därvid närvoro 13 taxeringsnämndsordförande samt 11 av Konungens befallningshavande
förordnade ledamöter i taxeringsnämnderna eller något mera än eu
tredjedel av hela antalet.

Närmaste uppgiften vid mötet har varit att uppgöra förslag till beräkningav
värdet av fastighetsägares och därmed likställd skattskyldigs inkomst av fäst
egendom, för vilket ändamål inom länet använts en så kallad tilläggsblankett vid
sidan av den stadgade deklarationsblanketten.

Men såsom av bilagda avskrift av protokollet vid mötet framgår hava även
förekommit åtskilliga andra frågor, avseende åstadkommande av en mera enhetlig
taxering inom länet.

Att de åtgärder, som i enlighet med uttalanden vid sammanträdet vidtagits
under årets taxering, haft till följd, bland annat, en väsentligt ökad inkomst för
statsverket, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande haft tillfälle att framhålla
i sitt underdåniga förslag om ersättning för bestyret med 1917 års taxeringsarbete
inom länet.

Vid innevarande års prövningsnämnds sammanträde väcktes med stöd av årets
gynnsamma erfarenhet förslag om fortsatta sammanträden i förut avgivna syfte och
beslöt prövningsnämnden, på sätt framgår av bilagda utdrag av nämndens i"ärendet
förda protokoll, hemställa hos Eders Kungl. Maj ts befallningshavande att tillfälle
måtte såsom innevarande år lämnas ordförande och ledamöter i taxeringsnämnderna
att före nästinstundande års taxering sammanträda för gemensam överläggning i
taxeringen rörande frågor.

Med anledning härav har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ifrågasatt,
att under nästkommande januari månad skulle inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
hållas sammanträden mellan ordförande och av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
utsedda ledamöter i 1918 års taxeringsnämnder.

Nyttan med hällandet av sådan förberedande överläggning för den blivande

2!»

Kungl. Maj. tu nåd. proposition Nr 283.

taxeringen bliver givetvis större, för den händelse så inånga soin möjligt av taxeringsmännen
kunna därvid närvara. Möjligheten härav är emellertid givetvis beroende
därav, huruvida ersättning för inställelsen kan beredas.

Med hänsyn till syftet för mötet i fråga synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
befogat, att taxeringsmännen i fråga för närvaro vid sammanträdet
erhålla samma ersättning, som omförmäles i förenämnda 54 § 6 mom. av taxeringsförordningen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande får fördenskull i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes bevilja sådan ersättning för de ordförande
och av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnade ledamöter i 1918 års
taxeringsnämnder, som enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes kallelse inställa
sig vid det ifrågasatta mötet.

För att onödig kostnad icke må uppstå, kommer Eders Kungl. Majrts befällningshavande
givetvis att tillse, att i förekommande fall allenast endera av ordföranden
eller ledamoten till mötet inkallas.

Kostnaderna skulle enligt beräkning, som verkställts med hänsyn till storleken
av rese- och traktamentsersättning till prövningsnämndens ledamöter, komma att
uppgå till högst 2,500 kronor.»

Vid skrivelsen voro fogade däri åberopade bilagor.

Utlåtande infordrades från statskontoret, som därvid anförde:

Därest det ifrågasatta sammanträdet kunde anses behövligt för
ernående av effektivitet i beskattningen, torde anledning föreligga att
från statens sida befordra åstadkommande av dylika överläggningar
och ej något vara att erinra mot att, på sätt i första hand förordats,
ersättning till ordförande, respektive ledamot i taxeringsnämnd, som
deltoge i sådant möte, utginge efter enahanda grunder som den gottgörelse,
vilken jämlikt förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering, 54 § 6 mom., utginge till
vissa ledamöter av prövningsnämnd in. fl.

Sedan statskontoret härefter utlåtit sig angående vilka medel,
som i förevarande fall kunde anvisas för kostnadens täckande, yttrade
statskontoret vidare:

»Skulle Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i allmänhet anses
böra för framtiden beredas tillfälle att årligen eller då så vore särskilt
behövligt anordna överläggningar av förevarande slag, torde härför
erforderliga ändringar böra vidtagas i nådiga förordningen angående
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, varefter hinder icke
lärer möta att för ändamålet anlita anslaget till taxeringskostnader.»

Genom beslut den 31 december 1917 har Kungl. Maj:t funnit
gott medgiva, att för det av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens
län angivna ändamålet finge användas ett belopp av högst

30 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr i!83.

2,500 kronor att med tillgängliga medel av Kungl. Maj:ts befallningshavande
förskjutas.

Vid ett sammanträde, som den 11 december 1917 hållits inför
statsrådet och t. f. chefen för finansdepartementet med landskamrerarna i
rikets län och kamreraren i överståthållarämbetet rörande vissa taxeringsfrågor,
hade emellertid framhållits betydelsen därav, att taxeringsnämndernas
ordförande och de av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnade
ledamöterna av taxeringsnämnderna sammankallades för att överlägga
med landskamreraren i länet i taxeringsfrågor och särskilt om
lämpliga åtgärder för åstadkommande av en effektiv och rättvis taxering,
varjämte vid mötet upplystes, att dylika sammankomster redan anordnats
inom olika län.

Under erinran om de i nämnda fråga vid mötet gjorda uttalandena
anförde landskamreraren Axel Bökelund å de tillstädeskomna mötesdeltagarnas
vägnar i en påföljande dag dagtecknad skrivelse:

»Vid det fortsatta sammanträde, som i dag hållits för överläggning i andra
tjänsten rörande ämnen, har nämnda fråga åter berörts; och har därvid uttalats
önskvärdheten av, att ersättning måtte tillerkännas ordförandena och ledamöterna
för inställelse vid dylikt sammanträde vare sig det hålles i residensstaden eller annan
ort i länet. Denna ersättning syntes böra utgå efter enahanda grunder, som i 54 § 6
mom. av gällande taxeringsförordning äro bestämda för ersättning till ledamöterna
i prövningsnämnden med flera för resor till residensstaden.

Till följd av ortsförhållanden eller andra omständigheter kan det möjligen
befinnas lämpligare att för nämnda ändamål sammankalla ordförandena och ledamöterna
till annan ort än residensstaden eller anordna sammanträden å flera orter
inom länet med vissa grupper av ordförande och ledamöter.

I sådant fall ansåg mötet billigt, att jämväl landskamreraren må erhålla
ersättning enligt gällande resereglemente för sin inställelse vid sammanträdena. Dylik
ersättning torde måhända kunna utbetalas på grund av nådiga brevet den 25 oktober''
1901 angående landssekreterares och landskamrerares rätt till rese- och traktamentsersättning
för tjänsteförrättningar å annan ort än residensstaden (svensk författningssamling
nr 81), så framt Kungl. Maj:ts befallningshavande bemyndigas att förordna
landskamrerare att inställa sig vid sammankomst av ifrågavarande slag. Det torde
nämligen kunna ifrågasättas, huruvida stadgandet i 33 § 2 mom. i gällande landshövdingeinstruktion
är tillämpligt å sammankomst för överläggning i taxeringsfrågor.»

I anledning av vad sålunda förekommit har inom finansdepartementet
upprättats förslag till ändrad lydelse av 28 § och 54 § 6 mom.
i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering, enligt vilket förslag nämnda lagrum skulle
erhålla följande innehåll:

28 §. Erforderligt antal exemplar — — — — — av överståthållarämbetet.

Kungl. Maj:ts befallningshavande äger att årligen, därest så anses erforderligt,
från varje taxeringsnämnd inom länet eller del därav kalla antingen ordföranden

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 283. Ml

♦iller den av Kungl. Maj:ts befallningshavande utsedde ledamoten att å lämplig ort
sammanträda inför Kungl. Maj:ts befallningshavande eller vederbörande landskamrerare
för förberedande överläggningar rörande taxeringsarbetet.

54 §. 6 mom. Å prövningsnämndens sammanträdesort icke bosatta ledamöter
i denna nämnd samt de taxeringsnämndsordförande eller av Kungl. Maj:ts befallningshavande
förordnade ledamöter i taxeringsnämnd, som på Kungl. Maj:ts befallningshavandes
kallelse från annan ort infunnit sig antingen till sådant sammanträde, som

1 28 § omförmäles, eller ock i residensstaden före eller under prövningsnämndens

sammanträde för upplysningars meddelande — —------— protokollsjusteringen.

Uti infordrat utlåtande har kammarrätten förklarat sig icke
hava annan erinran att framställa mot det remitterade förslaget än
att 54 § 6 mom. 1 stycket syntes böra bibehållas oförändrat samt

2 stycket erhålla följande ändrade lydelse: »Enahanda ersättning

tillkommer även dels ledamot i prövningsnänmd, som, på annan ort
bosatt, efter kallelse av ordföranden inställt sig för att deltaga i protokollsjusteringen,
dels och taxeringsnämnds ordförande och av Kungl.
Maj:ts befallningshavande förordnad ledamot i taxeringsnämnd, som på
Kungl. Maj:ts befallningshavandes kallelse från annan ort infunnit sig
till sådant sammanträde, som i 28 § omförmäles.»

Fördelen av dylika sammanträden med ordförandena i eller av
Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnade ledamöter av taxeringsnämnderna
synes mig vara påtaglig. Genom de upplysningar och råd,
som därvid kunna lämnas mötesdeltagarna, och genom det ömsesidiga
utbytet av erfarenheter torde kunna vinnas såväl större effektivitet i
taxeringsarbetet som ock att enhetliga principer följas vid detsamma.
Jag ansluter mig alltså till den å mötet med landskamrerarna i riket
och kamreraren i överståthållarämbetet den 11 december 1917 uttalade
uppfattningen. De i skrivelsen påföljande dag framhållna önskemål
ifråga om rätt till ersättning såväl för de sålunda inkallade som ock
för landskamreraren i länet hava blivit beaktade i det inom departementet
upprättade förslaget.

Vad därefter angår kammarrättens anmärkning mot detta förslag,
så är densamma uppenbarligen av rent redaktionell art. Då emellertid
någon befogad erinran icke synes kunna göras mot att, på sätt som
skett, sammanbinda den föreslagna nya bestämmelsen med det redan
förefintliga stadgandet om ersättning till taxeringsnämnds ordförande
eller en av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnad ledamot av taxeringsnämnd
för inställelse enligt 45 § uti ifrågavarande förordning,
anser jag den framställda anmärkningen icke böra föranleda till någon
ändring av förslaget.

Departements

chefen.

32

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 283.

Övriga ändringsförslag.

FBavU9Tie Genom 11 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxerings förordningen

myndigheter och förfarandet vid taxering, enligt detta lagrums ursprung°Z
wuutet liga 1-5rdelse> stadgades, bland annat, att sådan upgift till ledning vid
"SV annans taxering, varom förmäldes i lagrummets 2:o b), c), d), e), f) och
farandet vid g), borde, där så kunde ske, innehålla personens fullständiga namn och
bostadsadress.

Nämnda stadgande erhöll emellertid genom förordning den 24
oktober 1913 den ändrade lydelse, att omförmälda uppgift förklarades
böra, där så kunde ske, fullständigt angiva personens namn och hemvist
enligt mantalslängd ävensom, där bostaden vore en annan än
hemvistet enligt mantalslängden, bostadsadressen.

Motivet till den sålunda genomförda författningsändringen framgår
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 11 april 1913, enligt
vilket dåvarande chefen för finansdepartementet vid framläggandet av
förslaget till nämnda författningsändring uttalade, att förslaget tillkommit
i ändamål, att skarpare än dittills understryka, att jämväl
uppgift om bostadsadress borde vara fullständig och i sådant avseende
främst upptaga hemvist enligt mantalslängden.

I en till överståthållarämbetet ingiven skrift hava emellertid
uppbördskommissarierna i Stockholm anfört, bland annat, att den vidtagna
författningsändringen för varje år visat sig medföra allt mera
ökade svårigheter vid de förberedande arbetena för taxeringen inom
huvudstaden, i det att ett allt större antal av de enligt 11 § uppgiftsskyldiga
för vederbörande personer angåve allenast församlingen, där
personerna ifråga vore boende; och då därtill komme, att uppgifterna
jämväl ofta varit på annat sätt ofullständiga, samt därigenom ytterligare
olägenheter uppkommit, hava uppbördskommissarierna ifrågasatt
en sådan ändring av förevarande stadgande, att uppgifterna i stället
för hemvist komme att upptaga mantalsskrivningsort, angiven med, förutom
församling, gata och adressnummer vid årets mantalsskrivning.

Med överlämnande till Kungl. Maj:t av omförmälda framställning
har överståthållarämbetet över densamma avgivit yttrande och därvid
för sin del vitsordat olägenheterna av ifrågavarande stadgandes nuvarande
lydelse.

På grund av nådig remiss har kammarrätten över berörda framställning
den 14 december 1916 avgivit utlåtande och därvid anfört
följande: Av vad i ärendet anförts syntes framgå, att det med för -

33

Kung!-. Majds nåd. proposition Nr 283.

fattningsändringen åsyftade ändamål ingalunda blivit, uppnått, utan
att fast hellre på grund av* den tillämpning, förevarande stadgande
i dess nuvarande lydelse erhållit, allvarliga svårigheter yppat sig vid
taxeringsarbetet inom huvudstaden. Att av enahanda skäl svårigheter
uppstått jämväl vid taxeringsarbetet å andra orter i riket, finge väl
anses otvivelaktigt. Vid sådant förhållande ansåge kammarrätten sig
böra tillstyrka sådan ändring av ifrågavarande 11 §, att, jämväl i fall
bostaden icke vore en annan än hemvistet enligt mantalslängden, uppgift
enligt lagrummets 2:o) b), c), d), e), f) och g) förklarades böra, där
så ske kunde, fullständigt angiva ej allenast personens hemvist enligt

mantalslängd utan även bostadsadressen.

»

Lika med myndigheterna finner jag en omformulering av ifrågavarande
stadgande behövlig. Mot den av kammarrätten i sådant
hänseende föreslagna lydelsen har jag intet att erinra.

Enligt 29 § 3 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering åligger det å landet
häradsskrivaren och i stad, utom Stockholm, vederbörande tjänsteman
att senast den 25 mars varje år till taxeringsnämndernas ordförande
avlämna på mantalslängden grundade fastighetslängder, upptagande
samtliga inom taxeringsdistriktet belägna fastigheter, å vilka särskilda
taxeringsvärden skola sättas, ävensom fastigheternas ägare eller i fall,
då innehavaren är skattskyldig för fastighet, innehavaren. Till ledning
vid dessa fastighetslängders uppgörande hava hittills funnits att tillgå
föregående årets fastighetslängder i original. Jämlikt 47 § 2 mom. i
berörda förordning tillkommer det nämligen Konungens befällningshavande
att inom. tre veckor efter prövningsnämndens sista sammankomst
till vederbörande häradsskrivare eller magistrat för debiterings
verkställande översända taxeringslängderna jämte tillhörande handlingar;
och dessa längder hava hittills icke behövt återställas till Konungens
befallningshavande tidigare, än att de kunnat därifrån insändas till
kammarrätten senast den 15 april. Enligt 1 § 3 mom. i kungörelsen
den 21 december 1917 med föreskrifter angående medelsförvaltningen
i länen skola emellertid taxeringslängderna jämte prövningsnämndens
förändringslängder hädanefter inom januari månads utgång av magistrat
och häradsskrivare avlämnas till Konungens befallningshavande för att
därifrån senast den 15 februari insändas till kammarrätten. Vid den tid
då det löpande årets fastighetslängder skola upprättas, finnas motsvarande
längder från föregående året sålunda ej längre tillgängliga. Denna
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 250 käft. (Nr 283.) 5

Departements chefen.

Ändrad
lydelse av 29
§ 2 mom. i
förordningen
om ta t eringsmyndigheter

och förfarandet
vid
taxering.

34 Kun g l. Maj-.ts nåd. proposition Nr 283.

olägenhet har synts lämpligen kunna avhjälpas genom att i stället
bereda vederbörande tillgång till de avskrifter av föregående årets taxelingslängder,
vilka före januari månads utgång skola från kommunerna
avlämnas till taxeringsnämndernas ordförande. I anslutning till nu
framhållna synpunkter har inom finansdepartementet upprättats förslag
till bestämmelser i ämnet, innefattade i ett tillägg till 29 § 2 monn
ovannämnda förordning av följande lydelse:

o »Vederbörande häradsskrivare är berättigad att efter januari månads utgång
pa rekvisition få avskrifterna av fastighetslängderna till sig översända. Har häradsskrivare
begagnat sig av denna rätt, åligger det honom, vid bot av tre kronor för
varje överskjutande dag, att senast den 25 mars återställa avskrifterna till taxeringsnämndens
ordförande.»

Kammarrätten har uti ett över nämnda förslag avgivet utlåtande
icke haft annat att erinra mot förslaget, än att det enligt kammarrättens
mening syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke även de tjänstemän,
som hade att uppgöra fastighetslängderna för städer utom Stockholm,
borde berättigas att under samma tid som häradsskrivarna få på
rekvisition förfoga över avskrifterna av fastighetslängderna.

Det lärer icke vålla nagra svårigheter, om taxeringsnämndernas
ordförande avhändas ifrågavarande avskrifter under tiden från och med
den 1 februari till den 25 mars, då fastighetslängderna skola avlämnas.
Taxeringsnämndernas ordförande kunna nämligen ej förrän efter sistnämnda
dag påbörja arbetet med fastighetstaxeringen. Då häradsskrivarna.
ehuru därtill icke skyldiga, i allmänhet torde taga avskrifter av taxeringslängderna
för eget behov, bland annat för att därav kunna meddela
taxeringsbevis, och det således i många fall icke föreligger något
behov för dem att få kommunernas avskrifter överlämnade till sig,
lärer det vara lämpligast att, såsom i det remitterade förslaget skett,
göra fastighetslängdernas översändande beroende på särskild rekvisition.

I anledning av vad kammarrätten erinrat, har jag, ehuru de föreslagna
bestämmelserna givetvis äga sin egentliga betydelse beträffande förhållandena
å landsbygden, latit åt det remitterade förslaget giva den
ändrade avfattning, som erfordras för tillgodoseende av det av kammarrätten
avsedda syftemålet.

Ändring av 63 Uti en den 19 december 1917 till finansdepartementet inkommen
§ i förordning skrivelse har statskontoret anfört:

om taxeringsmyndigheter och

förfäran- »Jämlikt § 63 moln. 2 av nådiga förordningen om taxeringsmyndigheter och

idaxerid törfarandet Vld taxering den 28 oktober 19lO åligger det Eders Kung!. Maj:ts be -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 283. 35

fallningshavande att varje år före den 1 december till statskontoret insända sammandrag
över Stockholms stads och varje läns hela taxering och påförda statsskatt.
Innevarande år hava emellertid från åtskilliga av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
ifrågavarande sammandrag hit inkommit först efter upprepade
påminnelser frän statskontorets sida och så sent, att först den 7 innevarande december
samtliga sammandrag här förelågo. Berörda förhållande inverkar avsevärt försenande
på statskontorets uppgörande av förslag till beräkning av statsverkets inkomster.
För att inskärpa vikten av att ifrågavarande uppgifter inkomma till statskontoret
inom den angivna tiden, vill statskontoret i underdånighet ifrågasätta sådan ändring
av ovan omförmälda § 63 mom. 2, att orden »av Kungl. Maj:ts befallningshavande
till nämnda verk insändas före den 1 december» utbytas mot »av Kungl. Maj.:ts
befallningshavande till statskontoret insändas så tidigt, att de inkomma till nämnda
verk före den 1 december».

I anledning härav har jag låtit inom finansdepartementet upprätta
förslag till ändrad lydelse av ovan nämnda lagrum i den av statskontoret
angivna riktningen.

Slutligen torde de vid förordningen den 28 oktober 1910 om
inkomst- och förmögenhetsskatt fogade tabellerna III och IV, vilka
grundats på statistiska centralbyråns dödlighetstabell för årtiondet
1891 — 1900, böra erhålla det ändrade innehåll, som föranledes av
resultatet av de nya beräkningar, vilka verkställts på grundval av
statistiska centralbyråns dödlighetstabell för årtiondet 1901—1910.

Sedan föredragande departementschefen uppläst ovan avhandlade
förslag, hemställde han, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga:

1) förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den
28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering
jämte det vid berörda förordning fogade formulär nr 1 A;

2) förslag till förordning om ändrad lydelse av punkt 3:o) i de
vid förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen;

3) förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § i de vid
förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst fogade särskilda anvisningar till ledning vid
taxeringen; samt

4) förslag till förordning om ändrad lydelse av de till förordningen

Departements chefen.

36 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 283.

den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt hörande tabellerna
III och IV.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter tillstyrkta
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga litt. ... vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Teodor Franzén.

STOCKHOLM, iSAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.