Kungl. Majtis Nåd. Proposition Nr 277.
Nr 277.
Kunql. Maj tis nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 2 mom. f 2, 3 och 4, § 18
samt § 40 inom. 1 i förordningen om landsting den 21
mars 1862; given Stockholms slott den 12 april 1918.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1,
2, 3 och 4, § 18 samt § 40 mom. 1 i förordningen om landsting den 21
mars 1862.
De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 215 käft. (Nr 277.)
1
2
Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.
Förslag1
till
Lag
om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt § 40 mom. 1
i förordningen om landsting den 21 mars 1802.
Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt § 40
mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 skola erhålla
följande ändrade lydelse:
§ 2.
1. För val av landstingsman indelas länet i valkretsar, särskilt
för landsbygden och särskilt för städerna.
För varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman
och därutöver efter folkmängden en landstingsman för varje fullt tal
av 4,000.
2- Domsaga med en folkmängd av 24,000 eller däröver skall
delas i valkretsar under iakttagande, att för varje valkrets komma att
utses minst tre, högst sex landstingsmän; att området för varje valkrets
skall kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje; att delning
av domsaga, som utgöres av flera tingslag eller härad, verkställes, där
sådant utan avvikelse från redan givna regler kan ske, efter tingslag
eller härad; samt att eljest delning i valkretsar sker efter kommuner.
Utan hinder av vad nu är sagt må dock av tingslag bildas valkrets
med mindre folkmängd än 8,000, då synnerliga skäl därtill äro.
Med tingslag förstås sådan del av domsaga, som utgör egen domkrets.
Domsaga, vars folkmängd ej uppgår till 24,000, utgör en valkrets;
dock att, där folkmängden överstiger 20,000 eller samfärdsmedlens bristfällighet
eller andra liknande orsaker påkalla domsagans delning, domsagan
må, där så lämpligen kan ske, delas i två valkretsar; skolande
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.
3
vid en sådan delning iakttagas vad ovan för delning av större domsaga
finnes stadgat.
Höra delar av samma domsaga till olika landstingsområden, bildar
varje del en valkrets.
3. Stad, vars folkmängd uigör minst 8,000, bildar egen valkrets.
Stad med mindre folkmängd än 8,000 skall förenas med annan eller
andra sådana städer till en valkrets med minst 8,000, högst 16,000 invånare.
Kan förening ej sålunda ske, eller skulle den medföra synnerlig
olägenhet, må stad eller städer bilda en valkrets, ändå att folkmängden
däri ej uppgår till 8,000.
4. Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av nu
meddelade föreskrifter bör utses inom ett län, icke uppgår till tjugu,
skall såsom grund för rättigheten att efter folkmängden välja ombud
till landstinget bestämmas lägre tal än det uti mom. 1 antagna, på det
att landstingsmännens antal för hela länet må uppgå till minst tjugu;
och skall i övrigt vid valkretsindelningen för landsbygden iakttagas,
att landstingsmännens antal för varje valkrets ej må vara lägre än tre
eller högre än sex.
§ 18-
Landstingets lagtima möte kan fortfara sex helgfria dagar. Skulle
likväl de i stadgad ordning till behandling upptagna ärenden vara av
den mängd och omfattning, att behandlingen av desamma icke hinner
avslutas inom denna tid, må landstinget kunna förlänga tiden för sin sammanvaro
med ytterligare högst fyra helgfria dagar.
§ 40.
1. För att såsom landstingets beslut gälla, skall i följande ämnen
erfordras, att två tredjedelar av de avgivna rösterna om beslutet
sig förenat:
a) beslut, att domsaga med mindre folkmängd än 24,000 skall delas
i valkretsar; att av tingslag skall bildas valkrets med mindre folkmängd
än 8,000; eller att stadsvalkrets med mindre folkmängd än 8,000 skall
bildas i fall, då sådant ej är en ovillkorlig följd av vad i § 2 mom. 3
är stadgat;
b) underkännande av någons behörighet att såsom ledamot i landstinget
taga inträde eller medgivande, varom i § 32 sägs;
4
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 277,
c) påläggande av avgifter, som erfordra uttaxering för längre tid
än fem år;
d) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;
e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;
f)
upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år,
eller ingående av borgen;
g) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet;
hj förlängning av landstings lagtima möte utöver sex helgfria dagar;
och
i) uppskov till nästa landsting av väckta frågor.
Denna lag skall, såvitt angår frågan om förlängning av landstings
lagtima möte utöver sex helgfria dagar, gälla från och med den 1 september
1918. Bestämmelserna i lagen i övrigt träda i kraft den 1 januari
1922; skolande indelning i valkretsar och fastställande av antalet
landstingsmän för de särskilda valkretsarna år 1921 ske med tillämpning
av dessa bestämmelser.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.
Utdrag av protokollet över civilärenden, kallet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 12
april 1918.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Helen er,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Under,
Thorsson.
Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:
Enligt Kungl. Maj:ts beslut hava ett flertal frågor om ändringar i
kommunalförfattningarna förelagts innevarande års riksdag till prövning.
Åtskilliga av dessa ändringsförslag beröra landstingsförordningen.
Jag ber nu få underställa Kungl. Maj:t även ett par andra frågor om
ändring i denna förordning, vilka synts mig vara av den mera fristående
natur, att de lämpligast böra särskilt för sig upptagas till behandling.
Jag åsyftar härvid dels frågan om likställighet mellan städer och
landsbygd i avseende å grunderna för bestämmande av antalet representanter
i landsting, dels ock spörsmålet om utsträckning av tiden
för lagtima landstings sammanvaro; och ber jag att härvid till en början
få upptaga förstnämnda fråga till behandling.
Tillkomsten
av fjällande
bestämmelser,
6 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.
I. Likställighet mellan städer och landsbygd i avseende å grunderna för
bestämmande av antalet representanter i landsting.
Frågan härom har i anledning av väckta motioner varit föremål
för riksdagens prövning såväl vid 1914 års senare riksdag som vid
riksdagarna 1915, 1916 och 1917. Angående tillkomsten av nu gällande
stadganden om grunderna för bestämmande av antalet landstingsmän
i stads- och lantvalkretsar lämnades av konstitutionsutskottet vid
förstnämnda riksdag en redogörelse av följande innehåll:
Enligt landstingsförordningens ursprungliga bestämmelser valdes en landstingsman
för varje stad med 2,500 invånare eller därunder samt ytterligare en
för. varje fullt tal av 2,500. För landsbygden åter valdes en landstingsman för
varje. härad eller tingslag, vars folkmängd utgjorde 5,000 eller därunder, samt
ytterligare en för varje fullt tal av 5,000. Den i förhållande till folkmängden
starka representation i landstingen, som sålunda tillerkänts städerna, motiverades
av kommunallagskommittén i dess år 1859 avgivna betänkande sålunda: »--
— — på. det den numeriska undervikt, vari städernas ombud alltid komme att
befinna sig i förhållande till antalet av häradenas ombud, i sin mån måtte få en
motvikt, har det förhållande härvid blivit iakttaget, att i städerna hälften av den
folkmängd, som i häradena skulle berättiga till att utse ett ombud, ansetts böra
för de förra grundlägga samma berättigande.» Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet,
som vid 1859—1860 års riksdag avgav yttrande över kommunallagskommitténs
förslag, fann den föreslagna starkare representationen för städerna utgöra
en säkerhet emot »varje obehörig övervikt inom landstingen å landsbygdens sida».
Vid frågans behandling i riksstånden gjordes densamma till föremål för debatt
i prästeståndet och i borgarståndet i samband med det särskilt i borgarståndet
mycket omstridda spörsmålet, huruvida städerna överhuvud taget borde deltaga
i landstingen eller icke. Av åtskilliga talare gjordes gällande, att även om städerna
tillerkändes en i förhållande till deras folkmängd så stark representation,
som kommitterade föreslagit, de dock skulle komma att sakna nödigt inflytande
inom tingen samt riskera förtryck från landsbygdens sida, särskilt i ekonomiskt
hänseende. En talare, Lars Hjerta, förmenade till och med, att den föreslagna
representationsrätten för städerna innebure en orättvisa emot dem, enär städerna
hade en vida större skatteförmåga än landsbygden och därför borde äga representationsrätt
i förhållande härtill. Å andra sidan gjordes däremot gällande, att
de framställda betänkligheterna saknade grund. Vad kommitterade föreslagit
blev också godkänt.
Landstingsförordningens bestämmelser i denna punkt förblevo orubbade
ända till rösträttsreformen år 1907 — 1909. Först när frågorna om den kommunala
rösträtten och om den proportionella valmetodens införande vid landstingsmannavalen
upptogos i 1907 års kungliga propositioner, föreslogos även, i samband
med den förändrade valkretsindelning, som måste genomföras i och för
dessa proportionella val till landstingen, nya grunder för antalet landstingsmän
från varje valkrets. Kungl. Maj:t föreslog, att varje landstingsvalkrets skulle välja en
representant oberoende av dess invånareantal samt ytterligare en på landet för
varje fullt tal av 5,000 och i stad för varje fullt tal av 3,000. Den föreslagna
Kmif/t. Mnj:ts Natt. Proposition AV 277.
inskränkningen i städernas representation motiverades av föredragande departementschefen,
därmed, att proportionell mellan städernas och landsbygdens representation
på grund av den förhållandevis större folkökningen i städerna givit
städerna en gynnsammare ställning, än man vid landstingsförordningens genomförande
beräknat, samt att dessutom den föreslagna valkretsindelningen skulle
medföra en ytterligare förskjutning till städernas förmån av proportionen mellan
städernas och landsbygdens ursprungliga representation i landstingen. Vad
Kungl. Maj:t föreslagit blev av riksdagen utan debatt antaget.
Uti en vid förstberörda riksdag i andra kammaren väckt motion
(n:r 119) bär herr Johansson i Brånalt, med instämmande av fyra andra
ledamöter, hemställt, att riksdagen ville besluta sådan ändring av landstingsförordningen,
att städer och landsbygd bleve fullt likställda i avseende
å det antal landstingsmän, som de olika valkretsarna ägde rätt
att välja i förhållande till folkmängden, sålunda att det invånarantal,
som skulle utgöra grunden för val av varje landstingsman, bestämdes
till ett fullt tal av 4,000 i såväl stads- som lantvalkretsar.
Till stöd för sitt yrkande anförde motionären i huvudsak, att skäl
numera syntes saknas för bibehållande av den stadg-ade olikheten mellan
stad och land, vilken ej vore överensstämmande med rättvisa och
billighet. Motionären erinrade i detta samband om det inflytande, valen
av landstingsmän äga å valen till riksdagens första kammare, samt
framhöll, att den liknande företrädesrätt, städerna ursprungligen haft
vid valen till andra kammaren, bortfallit vid införandet av den allmänna
rösträtten vid dessa val. Till stöd för sitt förslag beträffande det invånarantal,
som borde läggas till grund för bestämmandet av landstingsmännens
antal, anförde motionären, att det syntes honom riktigast
att välja en medelväg mellan de nu gällande siffrorna.
I det utlåtande över motionen, som avgavs av konstitutionsutskottet
(m 12), anförde utskottet, efter nyssnämnda redogörelse för tillkomsten
av nu gällande stadganden i ämnet:
Såsom framginge av den lämnade redogörelsen för de ifrågavarande bestämmelsernas
tillkomst, hade rätten för städerna att i förhållande till sin folkmängd
erhålla en starkare representation i landstingen än landsbygden föranletts av eu
strävan att trygga städernas intressen emot att undertryckas från landsbygdens
sida, i det att man hyst farhågor för att inom landstingen intressemotsatser
skulle uppstå mellan landsbygd och städer, samt städerna härvid på grund av
sm ringare folkmängd kunde bliva lidande, därest de i fråga om rätten att välja
representanter jämställdes med landsbygden. Det syntes utskottet, att utveck1
ingen sedan ar 1862 gatt i den riktning, att dessa skäl icke längre hade samma
giltighet som förut. I regel torde nämligen numer några större motsättningar
mellan landsbygd och städer knappast förekomma inom landstingen. Å landsbygden
hade också eu stor mängd samhällen uppstått, som, ehuru de i admini
-
Riksdagen
1914 B.
Riksdagen
1915.
9 Kungi. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 277.
strativt hänseende fortfarande tillhörde denna, dock vore av mer eller mindre utpräglad
stadstyp. Och slutligen hade den genom inflyttning och andra omständigheter
starka folkökningen i städerna samt den under de senaste decennierna
livliga stadsbildningen gått i riktning av en utjämning mellan landsbygdens och
städernas inbördes folkmängdsförhållanden. Som framginge av en vid utskottets
utlåtande fogad tablå, hade denna förskjutning av befolkningsförhållandena till
minskning av landsbygdens övermakt icke minst fortgått efter 1907, då nu gällande
grunder för representationen i landstingen fastställdes. Det förliölle sig
också som motionären påpekat, att genom den olikhet i städernas och landsbygdens
representation i landstingen, som nu vore gällande, de i landstingen
deltagande städerna erhölle på valen till första kammaren ett större inflytande
än landsbygden.
Emellertid funne sig utskottet icke kunna på grund av den föreliggande
motionen tillstyrka någon åtgärd i dess syfte. Erågan vore nämligen av den
betydelsefulla och grannlaga natur, att den för sitt allsidiga bedömande krävde
en ingående prövning av åtskilliga olika omständigheter, som vid en rubbning
av dessa grunder för landstingens sammansättning måste komma i betraktande,
och tillräckligt material för en sådan prövning förelåge icke. Härtill komme, att
några allmännare önskningar i den av motionären angivna riktningen icke, så
vitt till utskottets kännedom kommit, blivit framställda.
Utskottets avstyrkande hemställan blev av riksdagens kamrar bifallen.
Vid 1915 års riksdag upprepade samme motionär sitt yrkande
(motion nr 66 i andra kammaren). Konstitutionsutskottet (utlåtande
nr 7) avstyrkte motionen även denna gång och anförde bland annat
följande:
I likhet med konstitutionsutskottet vid 1914 års B-riksdag ansåge utskottet,
att någon lagändring i den av motionären avsedda riktningen ej kunde vidtagas
utan en ingående undersökning av de olika omständigheter, som föranlett den
nu bestämda olikheten i landsbygdens och städernas representation inom landstingen
och som alltjämt måste tagas i betraktande. Någon sådan undersökning
hade motionären dock ej heller denna gång sökt åvägabringa. Han hade, utan
någon utredning i sak, liksom föregående år inskränkt sig till att föreslå, att
utan vidare en ny gemensam grund för antalet landstingsmän från såväl stadssom
lantvalkretsar skulle införas i landstingsförordningen, nämligen val av en
landstingsman för varje 4000-tal invånare.
För att åtminstone i någon mån kunna bedöma verkningarna av en dylik
lagändring hade utskottet med ledning av siffrorna för 1912 och 1914 års landstingsmannaval
verkställt en undersökning med avseende å sex län i riket. Det
hade därvid, såsom av en i utskottets utlåtande intagen tablå framginge, visat
sig, att i de län undersökningen omfattat landsbygdens representantantal skulle
ökas med 53 och städernas minskas med 19; den totala ökningen av landstingsmän
i ifrågavarande län komme sålunda att uppgå till 34. Om proportionen antoges
i stort sett hava sin motsvarighet för samtliga län i riket, skulle detta innebära
eu ökning av landsbygdens representantantal med över 200 och en minsk
-
Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 277. 9
ning av stadsrepresentanternas antal med över 70; alltså under nämnda förutsättning
eu totalökning av antalet landstingsmän med omkring 130. Dessa siffror
vore visserligen blott ungefärliga, men gåve dock otvivelaktigt vid handen,
vilka väsentliga rubbningar i landstingens sammansättning den ifrågasatta ändringen
av landstingsförordningen skulle åstadkomma.
Det visade sig ävenledes vid en undersökning av landstingsmännens antal
från stads- och från lantvalkretsar, att den numeriska övervikt, som landsbygden
ägde i landstingen gentemot de däri deltagande städerna, alltjämt vore högst avsevärd.
Så överstege stadsrepresentanternas antal allenast i två landstingsområden
eu tredjedel av landstingsmännens antal, uppginge i ett landstingsområde
till jämnt nämnda kvot samt komme icke i något av övriga tjugutre upp till
tredjedelen av landstingsmännens totalantal. Även detta förhållande syntes utskottet
ådagalägga, att något behov att nu företaga en så genomgripande omreglering
till landsbygdens förmån, som motionären föresloge, icke förelåge. Härtill
komme, att motionären lika litet nu som vid sistlidne riksdag förebragt några
bevis för att önskningar om en dylik omreglering skulle förefinnas.
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.
Vid 1916 års riksdag hemställde herr Olausson i en inom andra
kammaren avgiven motion (nr 14), att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
om sådan ändring i landstingsförordningen, att stad och land erhölle
lika representationsrätt vid val av landstingsmän, samt för nästa års
riksdag framlägga förslag i ämnet.
Till stöd för sin hemställan anförde motionären följande:
»Under de senaste riksdagarna ha motioner framkommit om sådan ändring
i landstingsförordningen, att såväl land som stad skulle erhålla lika representationsrätt
vid val av landstingsmän. Dessa motioner hava dock i brist på utredning
avstyrkts av vederbörande utskott och av riksdagen lämnats utan avseende.
Frågan om lika representationsrätt är dock av så stor betydelse, att den
med snaraste torde böra utredas genom riksdagens försorg. Att framföra alla
de skäl, som tala för avskaffande av den gamla från ståndstiden härstammande
orättvisan, att städerna skola äga nära nog dubbel representationsrätt emot landsbygden,
torde vara överflödigt, då de äro av alla kända och ingen numera torde
kunna med några som helst sakskäl framträda och taga dem i försvar.
Därmed att städer och landsbygd erhållit lika representationsrätt vid val
till andra kammaren har det sista skälet bortfallit för att bibehålla olika representationsrätt
vid val av första kammarens väljareförsamling.
Genom införande av den proportionella valmetoden vid val till riksdagens
första kammare har ett ytterligare skäl tillkommit för avskaffande av denna orättvisa.
Vid majoritetsval kunde städernas representanter ej utöva något för dem
fördelaktigt inflytande vid valen till första kammaren av det skäl, att de i landstingen
trots sin stora representationsrätt voro i minoriteten. I och med tillämpningen
av den proportionella valmetoden äro de i tillfälle att insätta representanter
i första kammaren i förhållande till sin numerär. De kunna sålunda numera
insätta i första kammaren nära nog dubbelt så många representanter som
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt 245 höft. (Nr 277.) 2
Riksdan eu
1916.
10
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 277.
landsbygden i förhållande till folkmängden. Detta utgör otvivelaktigt eu stor
orättvisa, som med skyndsamhet måste avskaffas.
Vad angår landstings uppgifter i övrigt finnas ej heller några skäl som
tala för bibehållandet av denna orättvisa. Bland dessa uppgifter torde i främsta
rummet kunna nämnas sjukvården och kommunikationerna. I dessa såväl
som i alla övriga uppgifter, som det tillkommer landstingen att taga vård om,
finnas numera inga olika intressen mellan stad och land.»
Konstitutionsutskottet yttrade i sitt utlåtande i anledning av motionen
(nr 20), efter att hava redogjort för utskottets ovan återgivna uttalanden
i frågan vid de båda närmast föregående riksdagarna:
»Det framgår av dessa uttalanden, att konstitutionsutskottet vid 1914 och
1915 _ års riksdagar icke ställt sig principiellt avvisande mot tanken på en utjämning
av städernas och landsbygdens representationsrätt i landstingen. 1914
års utskott har påvisat, att de skäl, som vid landstingsinstitutionens införande
föranledde bestämmelserna om en starkare representation för städerna än för
landsbygden, icke längre äga samma giltighet som förr, och vid 1915 års riksdag
upprepade utskottet samma uttalande. När motionerna vid dessa riksdagar
avstyrktes, berodde detta närmast därpå, att i dem framställdes yrkande om
en omedelbar lagändring, utan att motionären förebragt någon som helst utredning
i ärendet eller tagit hänsyn till de övriga frågor rörande valen till landsting,
vilka kunna stå i samband med en utjämning av grunderna för städers och
landsbygds representation. Utskottet vid 1914 års riksdag sammanfattade dessa
skäl mot ett bifall till den då väckta motionen så, att förevarande spörsmål är
av den betydelsefulla och grannlaga natur, att den för sitt allsidiga bedömande
kräver en ingående prövning av åtskilliga olika omständigheter, som vid en rubbning
av dessa grunder för landstingens sammansättning måste komma i betraktande,
och att tillräckligt material för en sådan prövning icke förelåge.
Den nu förevarande motionen av herr Olausson utmynnar icke, såsom de
föregående, i yrkande på omedelbar lagändring, utan föreslår skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om fullständig och allsidig utredning samt därpå grundat
förslag. Gentemot denna motion föreligga alltså icke de huvudsakliga betänkligheter,
som med skäl gjordes gällande mot 1914 och 1915 års förslag. Å andra
sidan synes det utskottet tydligt, att det principiella erkännande, som redan 1914
års konstitutionsutskott gav själva grundtanken om en utjämning mellan städernas
och landsbygdens representationsrätt i landstingen, icke blott bibehåller sitt
fulla berättigande, utan också numera måste givas med ökad styrka. Den hittills
rådande olikheten mellan städer och landsbygd i detta avseende ter sig alltmera
såsom ett privilegium för de förra, för vilket ej längre finnas tillräckliga
skäl, och kravet på en förändring börjar, sedan uppmärksamheten blivit fäst på
frågan, allt starkare framträda. Utskottet kan i detta avseende bl. a. hänvisa till
de önskemål i denna riktning, som framkommit även i motiveringen till de av
herr Kvarnzelius m. fl. och herr Eden in. fl. väckta motionerna angående förändringar
i den kommunala rösträtten. Vid sådant förhållande anser sig utskottet
böra tillstyrka en skrivelse till Kungl. Maj:t i den av herr Olausson väckta
motionens syfte.»
På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.
11
låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt sådan förändring i
förordningen om landsting kunde vidtagas, att den olikhet, som
förefunues mellan landsbygd och städer i avseende å valkrets- och
representationsbestämmelser för val av landstingsmän, utjämnades, samt
för ''riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Mot sistberörda utlåtande anmäldes reservationer dels av herr Bellinder
m. fl., dels ock av herr Räf.
Förstnämnda reservanter anförde:
»Allt från landstingsförordningens tillkomst Lava städerna tillerkänts en i
förhållande till folkmängden stark representation. Skälet har varit, att härigenom
»en motvikt skulle beredas mot den numeriska undervikt, vari städernas
ombud alltid komme att befinna sig i förhållande till häradenas ombud.» Detta
skäl angives i kommunallagskommitténs betänkande av år 1859 och liknande synpunkter
framhållas av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som vid 1859—
1860 års riksdag avgav yttrande över kommitténs förslag. Även om förhållandena
numera i viss mån förändrats, måste dock fortfarande det framhållna skälet
anses i avsevärd grad bärande. Dessutom har en utjämning på området vidtagits
genom 1909 års kommunala rösträttsreform. Frågan har därjämte en ganska
vittgående politisk betydelse genom dess inverkan på första kammarens sammansättning.
Några allmännare önskningar i den av motionen angivna riktningen
hava icke, så vitt till vår kännedom kommit, framställts. Frågan får därför betraktas
som ett led i det allmänna kravet på förändring från grunden av hela
vår kommunala författning, som på senare tider från vissa håll framförts. Det
framhålles också i några av de motioner med angivet syfte, som vid innevarande
års riksdag blivit framförda, att jämväl hithörande fråga bör tagas i beaktande.
Vid sådant förhållande och då vi ej finna skäl föreligga att tillmötesgå
detta krav samt ej någon omständighet blivit framhållen, på grund varav den
ifrågasatta förändringen i och för sig skulle anses nödig eller nyttig, hemställa
vi, att herr Olaussons ifrågavarande motion ej måtte till någon riksdagens åt
gärd föranleda.»
Herr Räf anförde i sin reservation, att han, med hänsyn till den
politiska karaktären av ifrågavarande val, ansåge, att någon förändring
av förordningen om landsting ej borde förekomma annat än i sammanhang
med en motsvarande förändring av den kommunala rösträtten i
syfte att motväga det politiska inflytande, som enbart en förändring av
landstings förordningen kunde medföra.
Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, men avslogs av
den första.
Vid 1917 års riksdag väckte herr Johansson i Brånalt ånyo motion
i ämnet (andra kammaren nr 129), därvid motionären anslöt sig
till det av herr Olausson nästföregående år framställda yrkandet.
Riksdagen
1917.
12
Departe
ments
chefen.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.
Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 3) anslöt sig till den ståndpunkt
i frågan, som intagits av 1916 års konstitutionsutskott, och gjorde
enahanda hemställan. Reservationer avgåvos även nu av samma innehåll
sorn nästföregående år. Utskottets hemställan blev även denna
gång bifallen av andra kammaren, men avslagen av den första.
Då de två första motionerna i förevarande ämne icke förmådde
tillvinna sig konstitutionsutskottets förord, torde detta, såsom även av
1916 års utskott framhölls, icke hava berott på något principiellt ogillande
av önskemålet om likställighet i angivna hänseende mellan stad
och land, utan fastmer på den form, vari detta önskemål i nämnda
motioner framkom. Redan vid behandlingen i andra kammaren av
1914 års motion uttalades sålunda från olika håll den uppfattningen,
att frågan förtjänade att upptagas till övervägande och att tiden syntes
vara inne att taga ett steg i riktning mot utjämning av proportionen
mellan stads- och landsbygdsrepresentanterna i landstingen. Samma
synpunkt har, såsom även i 1916 års utskottsbetänkande erinrats, framkommit
i motiveringen till vissa vid 1916 års riksdag väckta motioner
om ändringar i den kommunala rösträtten. I dessa motioner
framhölls särskilt, att vid utredning av frågan om avskaffande av
rösträttens hela nuvarande gradering även spörsmålet om en utjämning
av städernas och landsbygdens representation i landstingen syntes
komma i ett nytt läge och böra upptagas till allvarligt övervägande.
Vidare har, såsom nämnts, andra kammaren såväl år 1916 som år 1917
— båda gångerna utan votering — biträtt konstitutionsutskottets förslag
om skrivelse till Kung], Maj:t med begäran om utredning i ämnet.
På grund av vad sålunda i saken förekommit har jag ansett
mig äga fullgiltiga skäl att nu upptaga frågan till ingående övervägande.
Jag har därvid jämväl för egen del kommit till den uppfattning, att
tiden nu är inne att vidtaga åtgärder för avskaffande av den påtalade
olikheten i städernas och landsbygdens representation. Jag stöder
mig härvid i första hand på de skäl till förmån för en ändring, vilka
framlagts i de olika utskottsbetänkandena i frågan och särskilt i 1916
års betänkande. Särskilt beaktansvärt synes mig i detta hänseende vad
som anförts om såväl det successiva bortfallandet av de motsättningar,
som vid författningens tillkomst kunde, såsom ett arv från ståndsrepresentationens
tid, göra sig gällande mellan land och stad, som även den
efter hand fortgående utjämningen av den förut skarpa åtskillnaden
mellan landsbygdens och städernas struktur. I den mån dessa utjämningstendenser
få verka, bortfaller tydligen själva grunden för den an
-
Kanyl. Maj:ts Nätt. Proposition Nr 277.
13
givna olikheten. Utjämningen i politiskt inflytande mellan land och
stad har blivit genomförd vid andra kammarvalen. Att låta olikheten
alltjämt kvarstå vid valen av urväljarna till första kammaren kan då
ej längre i och för sig anses såsom önskvärt.
Några verkligt bärande principiella invändningar mot förslaget hava,
såvitt jag kunnat finna, ej heller framkommit. Den onekligen betydande
underlägsenhet, vari städerna, oaktat sin relativt större representation,
till en början befunno sig gentemot landsbygden, har numera
undergått en avsevärd förskjutning till städernas favör, oaktat städernas
representationsrätt, såsom nämnts, nyligen något minskats. Detta förhållande
framgår med tydlighet av en tablå, som jag låtit upprätta och
vilken torde som bilaga 1 få vidfogas protokollet. Den förskjutning, som
sålunda ägt rum, torde utan tvivel komma att ytterligare fortgå. Det förhållandet,
att städernas folkmängd genom inflyttningar från landsbygden
och inkorporeringar avsevärt ökas, medan landsbygdens i stort
sett står stilla, medför — såsom vid ärendets behandling i första
kammaren år 1917 framhölls — den verkan, att tid efter annan en ny
stadsrepresentant tager säte i landstingen, under det att ökning av
representanterna från landsbygdens sida sällan förekommer. Av förenämnda
tablå framgår, att utvecklingen redan nu gått därhän, att den
proportion mellan landsbygds- och stadsrepresentanter, som erhölls genom
landstingsförordningens ursprungliga bestämmelser, nu skulle komma
att i stort sett uppehållas, även om städernas representantantal beräknades
efter samma grund som den för landsbygden gällande. Den ökning
i antalet landstingsmän, som städerna vinna genom sin antydda bättre
ställning, är sålunda en förmån, som beredes dem utöver vad kommunallagskommittén
å sin tid räknade med. Några skäl för att i detta hänseende
gå längre än nämnda kommitté avsåg hava emellertid, såvitt jag
kunnat finna, alldeles icke anförts. De invändningar, som grundats på
ett fortfarande behov av en förmånligare ställning för städerna, synas
mig därför icke förtjäna beaktande.
Enahanda är förhållandet med de invändningar, som baserats på
frågans sammanhang med övriga spörsmål om ändring i de kommunala
rösträttsbestämmelserna, därest nämligen dessa spörsmål finna sin
lösning i den riktning, varom Kungl. Maj:t under de närmaste dagarna
torde komma att framlägga förslag. Under denna förutsättning bliver
nämligen berörda sammanhang närmast ett skäl för att även förevarande
fråga nu upptages till prövning.
Det har även, såsom förut nämnts, anmärkts, att några allmännare
önskningar om en förändring härvidlag icke skulle förefinnas å lands
-
14
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 277.
bygden. Att dylika önskningar finnas, synes mig dock framgå av de
upprepade motionerna i ämnet. Att några livligare opinionsyttringar i
sådan riktning ej förekommit, lärer väl sammanhänga med det av 1915
års utskott klarlagda förhållandet, att landsbygdens representanter dittills
i. samtliga landsting befunnit sig i en betydande majoritet. Vad
åter sistberörda förhållande angår, kan det visserligen, såsom nämnda
utskott anfört, synas tyda på, att något särskilt behov av omreglering
icke för närvarande föreligger, men detsamma synes dock icke i och
för sig kunna anses såsom något skäl för att bibehålla en å olikhet i
representationsrätt grundad anordning, för vilken inga objektivt bärande
skäl föreligga.
Det har slutligen under ärendets tidigare behandling anmärkts, att
frågan i då föreliggande skick icke varit föremål för nöjaktig utredning.
De brister, som härutinnan förefunnits, har jag sökt avhjälpa. Då
emellertid behovet av utredning mindre synes mig hava gjort sig gällande
beträffande frågans principiella sida än rörande vissa därmed
förknippade detaljspörsmål, torde de resultat, som utredningen ämnat,
lämpligen böra i sammanhang med dessa spörsmål i det följande beröras.
Utgår man alltså från, att ett och samma folkmängdstal bör vara
bestämmande för städers och landsbygds representation i landstingen,
framstår till besvarande spörsmålet, huruvida något skäl vidare förefinnes
för att bibehålla den nu gällande åtskillnaden mellan land och stad i avseende
å valkretsindelningen. Då emellertid denna åtskillnad vunnit
hävd och då dess avskaffande måhända skulle synas städerna ägnat att
medföra eu ytterligare förskjutning till deras nackdel, har jag ej ansett
mig äga tillräckliga skäl att föreslå någon ändring i detta hänseende,
utan förutsätter bibehållande av den gällande bestämmelsen, att varje län
indelas i valkretsar, särskilt för landsbygden och särskilt för städerna.
I fråga åter om sättet för valkretsarnas bestämmande torde gällande
föreskrifter påkalla ändring. Dess innebörd beror emellertid av vilket
folkmängdstal, som tages till utgångspunkt för representantantalets bestämmande.
I sistnämnda hänseende har, såsom nämnts, i de första två motionerna
i ämnet föreslagits ett tal av 4,000 såsom utgörande en medelväg
mellan de nu bestämda talen 3,000 och 5,000. I fråga om det
sålunda föreslagna talet har 1915 års utskott anmärkt, att detsamma
skulle medföra en ungefärlig ökning av antalet landstingsmän i hela
riket med 130. Jag har i detta avseende låtit utföra en ytterligare
beräkning, vilken som bilaga 2 torde få vidfogas protokollet. Denna
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.
15
nar lämnat till resultat, att talet 4,000 skulle medföra eu ökning av antalet
landsbygdsrepresentanter med 196 och en minskning av stadsrepresentanterna
med 71. ökningen av antalet landstingsman i hela riket
skulle sålunda utgöra 125. Otvivelaktigt visa dessa beräkningar, att
en ändring, sådan som föreslagits, skulle, såsom utskottet även anfört,
medföra en väsentlig rubbning i landstingens sammansättning. Talet
5,000 skulle emellertid i detta hänseende medföra en liknande verkan
i motsatt riktning. Dess antagande som gemensam norm skulle nämligen,
såsom likaledes framgår av nyssnämnda tabell, föranleda en
minskning av antalet landstingsmän i hela riket med 112. Då denna
minskning komme att nästan uteslutande drabba städerna, är det att
antaga, att detta alternativ skulle för dem förefalla betydligt mindre
tilltalande. Detsamma synes därför ej böra väljas, ehuru därmed vore
förenad den fördel, att valkretsindelningen å landsbygden skulle kunna
lämnas orubbad. Motsvarande fördel skulle för städernas del vara förenad
med väljande av talet 3,000. Den ökning i antalet landsbygdsrepresentanter,
som härav bleve eu följd, — ej mindre än 540 — bleve
emellertid så betydande, att densamma icke synes lämplig. Från det beståendes
synpunkt vore måhända mest önskvärt, att ett tal valdes, som i stort
sett bibehölle landstingsmännens antal vid det nuvarande och således läte
minskningen i städernas representation motsvaras av en lika stor ökning
i landsbygdens. Ett sådant tal skulle uppenbarligen komma att ligga
mellan 4,000 och 5,000. En olägenhet därmed vore dock, att detsamma
såsom icke varande jämnt tusental mindre väl lämpar sig att
läggas till grund för valkretsindelningen. Därjämte kan även mot detta
invändas, att den därigenom uppkommande minskningen av antalet
landstingsmän från städerna givetvis blir större än om siffran 4,000
väljes.
Jag har efter övervägande av dessa förhållanden stannat vid att
såsom lämplig grund föreslå talet 4,000. Härav föranledd ändring bör
alltså ske i § 2 mom. 1 av landstingsförordningen.
Jag återgår härefter till frågan om den föreslagna förändringens
inverkan å valkretsindelningen. I detta hänseende synes lämpligast, att
de tal, som nu i § 2 mom. 2 och 3 av förordningen angivas för land respektive
stad och vilka utgöra jämna multiplar av de nu gällande grundsiffrorna
5,000 respektive 3,000, ändras till att utgöra motsvarande multiplar av
4,000. Jag förbiser härvid icke, att andra möjligheter finnas. Med
hänsyn därtill att nu gällande bestämmelser om det antal landstingsmän,
som varje valkrets skall utse, torde böra bibehållas orubbade,
16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.
bar jag emellertid ansett det av mig nyss angivna förfaringssättet vara
att föredraga.
Under behandlingen i första kammaren av 1917 års motion liksom
även i vissa av de avgivna reservationerna mot utskottsutlåtandena i
ämnet anmärktes bland annat, att den ifrågasatta ändringen kunde medföra
verkningar av politisk betydelse genom dess inverkan å första kammarens
sammansättning. Närmast torde härmed hava avsetts den verkan i berörda
hänseende, som skulle följa av den relativa minskningen av stadsrepresentanternas
antal. Därjämte kan emellertid tänkas, att den ändring i
vissa valkretsars struktur, som ändringen medför, kan draga med sig
någon förskjutning i partiställningen. Att i detalj söka beräkna, vilka
verkningar i nu angivna båda hänseenden kunna uppstå, skulle kräva en
alltför omfattande utredning, som dessutom alltid i viss mån skulle nödgas
bygga på obekanta faktorer, då ju frågan om valkretsarnas bestämmande
i sina enskildheter ligger i händerna på vederbörande landsting
själva. Jag har därför ansett mig sakna skäl att föranstalta om eu dylik
utredning. I alla händelser torde man kunna utgå från, att dessa
politiska biverkningar skola bliva av jämförelsevis ringa betydelse.
De ändringar, som sålunda föreslås i § 2 mom. 1—3, föranleda jämkningar
i avfattningen av § 2 mom. 4 och § 40 mom. 1 av förordningen.
De nu ifrågavarande ändringarnas ikraftträdande synes böra ske
samtidigt med ikraftträdandet av det förut i dag framlagda förslaget
om avskaffande av valkretsarnas nuvarande fördelning i grupper. Ändringarna
torde sålunda böra lända till efterrättelse från och med den
1 januari 1922, dock att desamma redan år 1921 skola tillämpas vid
fastställandet av indelningen i valkretsar för 1922 års val samt av det
antal landstingsmäu, som vid detta val skall för varje valkrets utses. Därjämte
torde böra gälla, att tjänstgöringstiden för de landstingsman
och suppleanter, som härefter, men före den 1 januari 1922 utses, skall
utgå den 31 augusti 1922. Då emellertid stadgande i sistnämnda avseende
införts i de övergångsbestämmelser, som fogats till förenämnda förslag
om avskaffande av valkretsarnas nuvarande fördelning i grupper, torde
stadgandet ifråga ej böra upptagas jämväl i nu förevarande sammanhang.
II. Utsträckning av tiden för lagtima landstings sammanvaro.
Rörande den tid, landstings lagtima möte må fortfara, innehållas
bestämmelser i § 18 landstingsförordningen. Enligt detta stadgande,
som oförändrat kvarstått alltsedan förordningens tillkomst, kan landstingets
lagtima möte fortfara sex helgfria dagar. Skulle likväl något i
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.
17
stadgad ordning till behandling upptaget ärende fordra längre överläggning,
än att beslut inom denna tid hinner fattas, må landstinget,
därest minst tre fjärdedelar av dess såsom närvarande på landstinget
antecknade medlemmar därom överenskomma, kunna förlänga tiden för
sin sammanvaro med ytterligare högst två helgfria dagar. Kommunallagskommittén,
vars förslag upptog en i allt väsentligt likalydande bestämmelse,
motiverade densamma med att det ansetts nödigt att för
sammanvaron bestämma viss tid, varutöver den icke skulle få sträckas,
och detta bland annat därför, att landstingsmännen, som utan ersättning
skulle komma att såsom sådana tjänstgöra, icke för uppfyllandet
av sina plikter i detta liänsende måtte drabbas av alltför stora kostnader.
Såsom härav framgår, voro utom ''det sålunda särskilt framhävda
skälet även andra skäl bestämmande för kommitténs förslag. Ett sådant
skäl, och det väsentligaste, lärer väl hava varit att söka i önskan att
undvika onödigt dröjsmål med-fattande av beslut i de till landstinget
hänskjutna ärenden. Jämväl härav följde tydligen, att den stadgade
maximitiden ej borde tillmätas alltför lång. Å andra sidan krävdes
givetvis ett visst minimum av tid för att medhinna ärendenas behandling.
Den av kommittén föreslagna tiden tillmättes givetvis med hänsyn
till de arbetsuppgifter, som enligt kommitténs förslag kunde antagas
komma att åvila landstingen.
Kommittén förutsåg dock den möjligheten, att den stadgade tiden,
även med den under vissa förutsättningar medgivna förlängningen av
två dagar, under vissa omständigheter kunde visa sig för knapp. För
den händelse, yttrar kommittén, att viktiga frågor under den ordinarie
sammanvaron icke kunnat avslutas eller av en eller annan anledning
icke kunde till nästa ordinarie ting uppskjutas, hade förslaget velat
bereda tillfälle för sådana frågors upptagande vid urtima möte.
Att kommittén själv fann den angivna sammanträdestiden skäligen
knapp, synes i sin mån även framgå av att kommittén såsom ett skäl
för att landstingets ordförande icke borde genom val av tinget utses
anförde, att den tid, som för landstingets sammanvaro blivit föreslagen,
icke borde på bekostnad av den för de egentliga huvudärendenas prövning
erforderliga tid kunna avkortas genom möjliga meningsstrider om
vilken person borde till ordförande utses.
Under den tid av nära sextio år, som förflutit från det kommitténs
förslag avgavs, hava emellertid de förhållanden, med vilka kommittén
hade anledning att räkna vid utmätandet av landstingens sammanträdestid,
undergått betydande förändring. Redan den fortgående utveckling,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 245 Käft. (Nr 277.) 3
18
Kung1, May.ts Nåd. Proposition Nr 277.
s°m. ekonomiska livet under så lång tidrymd undergått, hade varit
tillräcklig att vålla en högst väsentlig ökning av landstingens arbetsuppgitter,
aven om desamma alltfort begränsats inom den ram, som vid
författningens tillkomst för dem uppdrogs. Härtill kommer emellertid
ytterligare, att genom författningar, som under tidernas lopp tillkommit,
landstingens verksamhetskrets högst väsentligt utvidgats. I betraktande
av de omständigheter, jag sålunda berört, må det synas föga överraskande,
att, såsom den officiella statistiken utvisar, sammanlagda beloppet
av de utav landstingsmedel bestridda utgifter ökats från 1 627 395
kronor år 1874 till 20,366,918 kronor år 1915.
Redan de siffror, jag sålunda anfört, torde visa, att de beräkningar
om behovet av tid för landstingens sammanträden, som kunna hava gjorts
av kommittén, numera icke "gärna kunna hålla streck. Om ock ej
några särskilda klagomål i detta hänseende framkommit, torde det dock
vara allmänt känt, att landstingens sammanträden ofta måste präglas
av en ganska stor brådska och att arbetet där måste i hög grad forceras.
Hetta gäller såväl om själva plenisammanträdena som även och ej minst
om det vid sidan därav fortlöpande berednings- och sekreterararbetet.
tiar således redan nu den ifrågavarande begränsningen av landstingens
lagtima sammanträdestid vållat svårigheter, torde en väsentlig
skärpning av dessa vara att befara, om vissa nu föreliggande lagförslag
JJn?a godkännande. Erinras må i detta hänseende om det av Kuno-L
Alapt för riksdagen framlagda förslaget till ny fattigvårdslagstiftning,
vilket palagger landstingen nya uppgifter av betydande omfattning.
Enahanda ar förhållandet med de av vederbörande sakkunniga utarbetade
förslag i fråga om ny organisation av vägväsendet å landsbygds11’
°ch en ytterhgare ökning av landstingens arbetsbörda torde vara
att förvänta efter det frågan om sinnessjukvårdens ordnande vunnit sin
lösning.
Vid nu angivna förhållanden — och då den av kommittén anvisade
utvägen att hänvisa ej medhunna frågor till urtima ting, ehuru
någon gång använd (se t. ex. Samling av kung!, brev, resolutioner och
utslag angående tillämpningen av kommunalförordningarna, nr 476) av
uppenbara skäl ej lämpar sig för någon mera utsträckt användning —
bär jag funnit mig böra taga i övervägande, huruvida ej tidpunkten nu
kunde vara inne att medgiva en utsträckning av sammanträdestiden för
lagtima landsting. En ytterligare anledning därtill föreligger i den
omständigheten, att frågan om ersättning åt landstingsmännen numera
kommit i förändrat läge.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277. 19
Enligt, landstingsförordningens ursprungliga lydelse (§ 24) ägde landstingsman
(suppleant) för sin inställelse vid landstingets möte oj tillgodonjuta
annan gottgörelse än på visst sätt beräknad ersättning för kostnaden
för resan fram och åter. Genom lag den 6 juni 1912 undergick
hithörande stadgande den förändring, att landstingsman (suppleant), som
ej bodde å den ort, där landstinget hölles, ägde att, förutom nämnda resekostnadsersättning,
åtnjuta sex kronor i dagtraktamente under landstingets
möte. Genom lag den 19 maj 1917 utsträcktes rätten att uppbära
nämnda dagtraktamente även till de landstingsmän (suppleanter),
som vore bosatta å sammanträdesorten. Och innevarande års riksdag
har i anledning av väckta motioner för sin del beslutit dagtraktamentenas
höjning för ledamöter, boende utom nämnda ort, till tolv kronor
och för andra ledamöter till nio kronor. När det sålunda-fattade beslutet
upphöjts till lag, lära några betänkligheter av ekonomisk art icke
vidare möta mot att ålägga landstingets ledamöter en mera utsträckt
tjänstgö ringsplikt.
Om sålunda den nu gällande tidsbegränsningen kan och bör jämkas,
torde dock alltjämt skäl tala för att en viss tidsbegränsning bibehålies.
I betraktande härav synes mig icke lämpligt att öka den i första
hand såsom normal mötestid stadgade tiden av sex helgfria dagar,
utan allenast att göra det möjligt för landstinget att förlänga sin sammanträdestid
med ytterligare högst fyra dagar, när arbetets mängd det
ovillkorligen kräver. Det synes vara fullt tillräcklig garanti mot missbruk,
att beslut härom fattas med två tredjedels majoritet, varom ett
stadgande torde böra infogas i § 40 av landstingsförordningen.
Den ändring i §§ 18 och 40 av förordningen om landsting, som av nu
berörda omständigheter påkallas, synes böra omedelbart vinna tillämpning
och torde sålunda få träda i kraft redan den 1 instundande september.
Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med vad departementschefen
sålunda anfört inom departementet utarbetat förslag
till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt § 40
mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 samt hemställde,
att detta förslag, vilket var av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, måtte föreläggas riksdagen till antagande.
20
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 277.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den. lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skulle till riksdagen avlåtas.
Ur protokollet:
Nils Ädelgren.
Kunt/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.
21
Bil. 1.
Tablå.
Å r. |
Landsbyg-dens folk-mängd. |
I landsting deltagande |
Av lands-bygden |
Av städer valda lands-tingsman. |
||
Summa. |
% av lands-bygdens |
S u m m a. |
% av antalet |
|||
1855* ............... |
3,198,000 |
274,000 |
8,ss |
820 |
158 |
19,27 |
1906**............... |
4,078,000 |
617,000 |
15,13 |
977 |
291 |
29,79 |
1910.................. |
4,155,000 |
693,000 |
16,68 |
955 |
262 |
27,43 |
1914.................. |
4,157,000 |
775,000 |
18,64 |
955 |
280 |
29,3 2 |
1916.................. |
4,140,000 |
813,000 |
19,64 |
950 |
296 |
31,16 |
:* Folkmängdsförhål landen a år 1855 lades till grund för kommunallagskommitténs beräkningar.
** Nämnda års folkmängdsförhållanden torde ligga till grund för 1907 års kungl. proposition.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.
Bil. 2.
Antalet å landsbygden och i städerna valda landstingsman åren 1914 och
1916 under olika förutsättningar.
Stockholms län... Uppsala » Södermanlands » Östergötlands » ... Jönköpings » ... Kronobergs » Kalmar läns norra ... Gottlands län*) ...... Blekinge län...... Kristianstads » ...... Malmöhus » Hallands » Götebigs 0. Bohus län Skaraborgs » Värmlands » Örebro » Västmanlands » Kopparbergs » ... 1 Gävleborgs » Västernorrlands » ... | Jämtlands » Västerbottens » Norrbottens » ... |
Landsbygd |
Städer |
Landstingsområdet |
||||||||
Enligt nuv. bestäm melser |
Enligt |
Enligt |
Enligt |
Enligt nuv. bestäm- melser |
Enligt |
Enligt |
Enligt |
Enligt nuv. bestäm- melser |
Enligt |
Enligt |
Enligt |
44 50 37 33 25 48 26 45 38 49 46 51 34 |
53 27 36 59 45 32 33 54 46 34 |
44 50 37 33 25 48 26 45 38 49 46 51 34 |
69 35 48 78 79 80 |
10 12 17 18 3 5 7 17 8 13 14 15 16 12 4 6 |
9 9 13 10 14 3 4 4 7 28 9 7 12 12 11 11 12 5 3 4 |
7 8 11 8 12 2 4 7 4 5 24 8 6 8 9 9 4 5 |
10 12 17 18 3 5 4 17 8 36 13 14 15 16 6 |
54 34 55 35 56 55 56 |
62 36 49 69 59 42 25 41 102 42 |
51 30 41 58 49 35 22 32 20 35 53 84 34 51 69 57 58 |
79 65 90 77 56 34 50 20 55 83 134 55 81 107 90 95 76 60 86 80 |
952 |
1,148| |
948 1,492| 295 |
2241 |
187| 292 |
1,247 |
1,372 |
1,135 |
1,784 |
Anmärkningar.
, Ing®“.i,h™syn iihar 1 tabellen tagits till fyllnadsval. Beräkningarna enligt de olika alternativen äro gjorda
under förutsättning, att samma valkretsindelning som hittills tillämpats.
Nuvarande bestämmelser: För varje valkrets utses en landstingsman och därutöver efter folkmängden en landstingsman
på landet for varje fullt tal av 5,000 och i stad för varje fullt tal av 3,000.
Alternativ I — Kungl. Maj:ts förslag: För varje valkrets utses en landstingsman och därutöver efter folk
mängden
en landstingsman för varje fullt tal av 4,000.
• f''''TarJ’e valkrets utses en landstingsman och därutöver efter folkmängden en landstingsman för
värjo fullt tal av 5,000.
• /flterna''lv 3." För varje valkrets utses en landstingsman och därutöver efter folkmängden en landstingsman för
varje fullt tal av 3,000. °
*) Beträffande den från sifferserierna för övriga län avvikande serien för Gottlands län jfr landstingsförordningen
§ 2: 4. jo
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918.