Kungt. Ma jäs Nåd. Proposition Kr 27.

Nr 27.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
ersättning till professorn H. Sjögren för genom eldsvåda
förstörd egendom; given Stockholms slott den 31
december 1917.

Linder åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,

att av det för bestridande av kostnader för tryggande av rikets
neutralitet efter 1916 års utgång under fjärde huvudtiteln å extra stat
för ar 1918 beviljade anslag för egentliga neutralitetskostnader ett belopp
av 29,387 kronor 58 öre må tagas i anspråk för utbetalande till professorn
H. Sjögren av ersättning för genom eldsvåda förstörd egendom.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

E. A. Nilson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 24 häft. (AV 27.)

1

2

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 27.

Utdrag av protokollet över lantförsvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 31 december 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Branting,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén.

Departementschefen, statsrådet Nilson, anförde härefter:

»Efter avtal med ägaren till den i Stockholms län belägna Nynäs
gård, professorn H. Sjögren, erhöll i början av juli månad 1915 en
skvadron ur Livgardet till häst inkvartering uti eu till nämnda gård
hörande magasinsbyggnad. För manskapets inlogering uppläts inom
norra tredjedelen av magasinsbyggnaden först nedre bottnen mot en
ersättning av 6 öre för man och dag samt sedermera, i november månad
samma år, även andra våningen, i sammanhang varmed ersättningen
höjdes med 2 öre för man och dag. Härjämte disponerades en del av
magasinsbyggnadens vind för förvaring av munderingspersedlar, ammunition
m. m.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 27. 3

För eu effektiv uppvärmning av det provisoriska logementet uppställdes
i oktober 1915, i stället för till eu början använda fotogenkaminer,
två vedkaminer samt i december samma år ytterligare fyra
sådana kaminer.

Natten till den 8 februari 1916 utbröt eldsvåda i magasinsbyggnaden,
som därvid nedbrann till grunden.

Uti en den 15 maj 1916 dagtecknad, till arméförvaltningen ställd
skrift gjorde härefter Sjögren framställning om utbekommande av ersättning
för den honom genom ifrågavarande eldsvåda åsamkade förlust
samt anförde till stöd härför, bland annat, att kaminerna insatts
utan tillstånd och mot protest av gårdens förvaltare, att eldningsanordningarna
ej anbragts på ett mot eldfara betryggande sätt, att de anstalter,
som vidtagits för släckning i händelse av eldfara, varit i hög grad bristfälliga
och otillräckliga, att vederbörande helt och hållet försummat att
låta verkställa sotning av de plåtrör, som uppsatts i sammanhang med
eldstädernas inrättande, att särskild brandvakt ej avdelats, att vid eldsolyckans
inträffande ingen officer varit tillstädes, som kunnat leda släckningsarbetet,
samt att således vederbörande befäl gjort sig skyldigt till
vårdslöshet och försummelse, på grund varav kronan vore ansvarig för
skadan.

Enligt ett ansökningen i avskrift bifogat, av ordföranden och två
ledamöter i ösmo sockens brandstodskommitté utfärdat intyg hade don
nedbrunna magasinsbyggnaden haft ett värde av 22,000 kronor. I
magasinet hade förvarats dels spannmål, ärter, frö m. m. till ett värde
av 13,505 kronor 68 öre, dels kraftfoderämnen, värderade till 3,989
kronor, dels ock åkerredskap och gårdsinventarier till ett värde av
1,420 kronor 50 öre. Den skada, som genom branden tillskyndats Sjögren,
uppginge alltså till 40,915 kronor 18 öre. Direktionen för Stockholms
läns brandstodsbolag, hos vilket byggnaden varit brandförsäkrad
till 4,000 kronor, inbärgad gröda, spannmål och rotfrukter till 5,000
kronor samt åker- och körredskap jämte övriga gårdsinventarier till
20,000 kronor, hade lämnat de förut uppgivna värdena utan anmärkning
men vägrat utbetala brandskadeersättning av den anledning, att i
byggnaden efter brandförsäkringens beviljande insatts eldstäder samt att
därstädes förvarats ammunition, vilket strede mot försäkringsvillkoren.

På grund av vad sålunda anförts, anhölle Sjögren, att till honom
måtte utbetalas ersättning med förenämnda belopp, 40,915 kronor
18 öre.

Framställning
av professorn
H. Sjögren
om utbekommande
av
skadeersättning.

4

Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 27.

Utlåtande
av brandchefen
A. Svinhufvud
och
brandinspektören
A. E.

Holmer.

Av mllitarmyndigheterna
åvägabragt
utredning i
ärendet.

Undersökning
vid krigsrätt.

Vid ansökningen var i avskrift fogat ett av brandchefen A. Svinhufvnd
och brandinspektören A. E, Holmer i Stockholm avgivet utlåtande,
däri dessa, efter tagen del av vederbörligt krigsrättsprotokoll
samt efter besök å platsen, såsom sin uppfattning uttalat, bland annat,

att inkvarteringen i magasinsbyggnaden måste anses innebära en
ökad eldfara för byggnaden;

att uppsättandet av vedkaminer i eu dylik byggnad, huru nödvändig
denna åtgärd än vore för logementens uppvärmning, måste betecknas
såsom icke utan eldfara, även om kaminerna, såsom här varit fallet,
uppställdes på ett mot antändning av väggarna betryggande sätt;

att fel begåtts därigenom, att sotning av plåtrören icke verkställts
;

att elden sannolikt orsakats, genom att gnistor eller brinnande sotflagor,
troligen uppkomna genom soteld, nedfallit på taket och antänt
under tegelbetäckningen befintligt spåntak;

att bristfälliga eldsläckningsanordningar vidtagits;

att sannolikt ingen eller åtminstone mycket värdelösa instruktioner
lämnats med avseende på tillgängliga eldsläckningsredskaps användning
och eldsläckning för övrigt; samt

att ledning saknats vid eldsutbrottet, varigenom ett ordnat eldsläckningsarbete
ej omedelbart kunnat igångsättas för att kväva elden i sin
linda.

Med underdånig skrivelse den 18 augusti 1916 överlämnade chefen
för fjärde arméfördelningen dels protokoll, hållet vid sammanträde med
särskild krigsrätt inom Stockholms inskrivningsområde i Nynäshamn
den 9 februari 1916, dels ock vederbörande militära myndigheters i ärendet
avgivna yttranden.

Av protokollet över det vid förenämnda krigsrättssammanträde hållna
förhör inhämtas bland annat följande:

Ifrågavarande magasin hade helt och hållet varit byggt av timmer.
I den av skvadronen disponerade delen av byggnaden hade väggar och
tak varit beklädda med papp för bibehållande av värmen. Samtliga i
magasinsbyggnaden anbragta kaminer hade varit uppställda på postament
av murat tegel och såväl in emot väggen som åt sidorna omgivna
med murar av tegel. Samtliga rökgångar från kaminerna hade bestått
av plåtrör, isolerade från väggar och tak med plåtbeklädnad samt dessutom
vid alla takgenomskärningar med asbestpapp. Av brandmateriel
hade i förläggningslokalen förvarats fyra s, k. rapidsprutor jämte hin -

Kung!, Maj:tu Nåd. Proposition Nr 27. it

kar med vatten. Varje kväll hade avdelats en post, bestående av tre
man, vilka tjänstgjort turvis i skift om två timmar. I postens åliggande
hade ingått att so till värmegraden i logementen och underhålla
elden i kaminerna ävensom att vid eldfara alarmera truppen.

Röranordningarna i förläggningslokalen hade utförts av plåtslagarmästaren
T. L. Andersson jämte en hos denne anställd arbetare, vilka
båda hörts inför krigsrätten och därvid vitsordat, att eldanordningarna
varit betryggande. Andersson hade den 2 februari 1916 varit tillkallad
för att reparera ett bristfälligt rör och se till övriga eldningsanordningar
i förläggningslokalen, vilket uppdrag enligt skvadronschefens mening
även innefattat, att Andersson borde företaga sotning av kaminerna.
Andersson hade emellertid icke sålunda uppfattat det erhållna uppdraget.

På grund av vad vid krigsrättsundersökningen förekommit, förmälde
sig krigstiskalen anse konstaterat, att bristfällighet beträffande sotningen
kunde hava varit medverkande till branden, men förutsattes härför, att
det skulle hava gått hål på den rörgång, kring vilken elden först varsnats.
Då någon utredning i denna del ej kunnat vinnas och då det ej
vore uteslutet, att gnistor kunnat flyga upp ur röret direkt från eldhärden,
föranledde utredningen från krigsfiskalens sida ej annat yrkande
än att protokollet med däri konstaterad bristfällig sotning överlämnades
till vederbörande.

I avgiven rapport har löjtnanten P. O. Herrström anmält, att han
i egenskap av chef för ifrågavarande skvadron hos gårdens förvaltare
anhållit om tillstånd att få insätta tvänne vedkaminer i magasinsbyggnaden.
Förvaltaren såsom ombud för ägaren under dennes frånvaro
hade lämnat sitt bifall därtill och hade efter kaminernas insättande ej
haft något att anmärka emot de åtgärder mot eldfara, som därvid
vidtagits. Att förvaltaren vid något tillfälle skulle hava protesterat mot
insättandet av kaminerna, vore ej med förhållandet överensstämmande;
därtill hade han dessutom ej haft någ*on anledning, då han själv givit
tillstånd till åtgärden. Så fort ägaren av gården anlänt till densamma,
efter det Herrström övertagit befälet över skvadronen, hade Herrström
avlagt besök hos ägaren, varvid denne meddelat, att han icke hade något
emot de åtgärder, som vidtagits för att göra magasinet något så när
beboeligt. Vidare hade gårdens ägare under eu av juldagarna 1915 i
Herrströms närvaro inspekterat magasinsbyggnaden och hade då ej haft
något som helst att invända mot att kaminerna, som särskilt varit före -

Skvadrons chefens rapport.

6

KungI. May.ts Nåd. Proposition Nr 27.

Yttrande av
sekundchefen
för Livgardet
till häst.

mål för hans uppmärksamhet, insatts i byggnaden, ej heller mot de åtgärder,
som vidtagits för att minska eldfaran.

Uti yttrande av den 27 juni 1916 anförde sekundchefen för Livgardet
till häst huvudsakligen följande:

Sekundchefen, som vid inspektion av ifrågavarande inkvartering
funnit de i lokalen till en början insatta fotogenkaminerna synnerligen
eldfarliga, hade med anledning därav anbefallt vidtagande av åtgärder
för minskande av eldfaran och även för att åstadkomma en verkligen
effektiv uppvärmning av lokalen. Redan den omständigheten, att den
upplåtna lokalen blivit tagen i anspråk för en vinterförläggning av trupp,
innebure ju, att anordningar för lokalens uppvärmande måste självfallet
förutsättas såsom oundvikliga. Emellertid hade sekundchefen upprepade
gånger betonat, att givetvis gårdsförvaltningens medgivande måste inhämtas
för varje förändringsåtgärd inom byggnaden, särskilt beträffande
lokalens uppvärmning. Att gårdsförvaltningen i överensstämmelse härmed
även blivit i behörig ordning tillfrågad, framginge av skvadronschefens
rapport i ärendet.

I lokalen hade upphängts fyra stycken s. k. rapidsprutor i eldstädernas
omedelbara närhet, varjämte befallning givits, att hinkar med vatten
skulle utställas likaledes i närheten av eldstäderna. Anvisning hade lämnats
skvadronschefen att, så snart tillstånd utverkats för vedkaminers insättande,
anförtro installerandet av dessa åt fullt sakkunnig person, på
det att anordningarna skulle bliva utförda på ett med hänsyn till brandfaran
i möjligaste mån betryggande sätt. Av brandchefens och brandinspektörens
utlåtande framginge, att kaminerna uppställts på ett under
vanliga förhållanden betryggande sätt och att kaminrören uppdragits
med tanke på minskande av eventuell eldfara.

Det krävde icke några egentliga fackkunskaper för att förstå, att
en till neutralitetsvakt avdelad truppstyrka måste vara försedd med ammunition.
Att denna ammunition i regel måste förvaras hos truppen inom
förläggningslokalen, borde ju även kunna inses. Vid vinterförläggningens
intagande hade emellertid den försiktighetsåtgärden vidtagits, att
ammunitionen hopsamlats och förvarats i den till förrådslokal åt truppen
upplåtna översta bottnen i magasinet. Sekundchefen tillskreve denna
åtgärd möjligheten, att, såsom nu skett, all ammunition vid brandtillfället
kunnat utföras ur byggnaden trots de (rådande svåra omständigheterna.
Emellertid skulle skvadronschefen säkerligen på intet vis
hava motsatt sig ett förslag att förvara ammunitionen på annat i när -

Kung}. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 2''/. 7

heten varande mera betryggande ställe, om något lämpligt sådant funnits
och erbjudits.

Att icke någon sotning ägt rum, syntes förklarligt. Vid tidpunkten
för eldsvådan hade eldning i vedkaminerna endast pågått den jämförelsevis
korta tiden av knappa två månader. Icke desto mindre hade skvadronschefen
den 2 februari — alltså kort före branden — tillkallat den fackman,
som uppsatt kaminerna, för att noggrant besiktiga samtliga eldstäder
och rökgångar, vilket även skett utan anmärkning. Tcke heller
i detta fall kunde sålunda något läggas militärbefälet till last.

Åven påståendet, att den militära befälhavaren uraktlåtit att avdela
brandvakt, saknade fog. Posten, som under dagen varit placerad utanför
ingången till magasinet, hade bland annat haft till uppgift att under
natten inom byggnaden vaka över säkerheten mot eldfara. Någon annan
brandvakt hade naturligtvis icke varit av behovet påkallad, då ju hela
kommenderingen legat alldeles omedelbart inpå eldstäderna och i sin
helhet måste utrycka vid eldfara i byggnaden. Att under sådana förhållanden
för ändamålet avdela någon särskild brandvakt hade varit
meningslöst.

Så snart rapidsprutorna anskaffats, hade manskapet av skvadronschefen
personligen erhållit särskild undervisning i dessa sprutors föga
invecklade handhavande. Däremot förefölle det, som om gårdsförvaltningen
å sin sida helt och hållet underlåtit att vidtaga någon som helst
åtgärd för minskande av eldfara och begränsande av eldskada vid möjligen
uppstående eldsvåda. Den övervägande större delen av magasinsbyggnaden
hade icke varit upplåten åt de militära myndigheterna, och
hela byggnaden hade givetvis varit utsatt för eldfara just till följd av
förläggningen. Intet hade då varit naturligare, än att en eller liera av
gårdens brandsprutor uppställts i magasinet eller i dess närhet.

Att eldsolyckan fått en så stor omfattning, vore enligt sekundchefens
mening att tillskriva två omständigheter, nämligen dels byggnadens eldfarliga
beskaffenhet, och dels att elden utbrutit på natten i den del av
magasinet, där icke något manskap varit förlagt. Om elden utbrutit på
dagen och manskapet befunnit sig i den översta magasinsbottnen, hade
elden möjligen med stor rådighet och snabbhet kunnat begränsas och
eventuellt snart släckas med användande av rapidsprutorna och vattenhinkarna.
Men som förhållandet nu varit, hade detta legat utom möjligheternas
gräns. När elden icke snart sagt ögonblickligen vid dess
uppkomst i takspånen kunnat släckas, hade inga möjligheter funnits att
förhindra eldens spridning med oerhörd snabbhet över hela byggnaden
och dennas nedbrinnande till grunden.

Arméfördel ningschefens yttrande.

8 Kung/. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 27.

Pråligt sekundchefens förmenande vore det för det åsyftade ändamålet
alldeles onödigt att vid framställande av ersättningsanspråken för
de genom branden lidna skadorna huvudsakligen grunda motiveringen
härför på påstådda försummelser från militärbefälets sida. Ej heller
vore det nödvändigt att söka ett stöd i ett ännu mindre hållbart påstående,
att åtgärderna för uppvärmning av förläggningslokalen vidtagits
utan gårdsförvaltningens medgivande och mot dess protester, vilket påstående
bevisligen vore oriktigt och dessutom folie på sin egen orimliglighet.
Det vore för ändamålet alldeles tillräckligt att åberopa sig på
den omständigheten, att de militära myndigheterna tagit det ifrågavarande
magasinet i anspråk för en vinterförläggning av trupp och med
gårdsförvaltningens medgivande vidtagit åtgärder för byggnadens uppvärmning,
vilka åtgärder bevisligen ytterst föranlett eldsvådan. Det
syntes ej kunna ifrånkommas, att gårdsägaren borde göras skadeslös för
de förluster, som tillskyndats honom genom en under sådana förhållanden
uppkommen eldsolycka.

I sin förenämnda underdåniga skrivelse den 18 augusti 1916 har
chefen för fjärde arméfördelningen anfört följande:

Av sekundchefens för Livgardet till häst yttrande framginge, att
de av Sjögren gjorda tillvitelserna mot militärbefälet icke hade det
minsta fog för sig. Likaledes framginge, att det gjorda påståendet,
att eldstäderna utan tillstånd skulle blivit inredda i magasinet, icke vore
med verkliga förhållandet överensstämmande. Att ett dylikt tillstånd utverkats,
syntes tydligt av sekundchefens skrivelse, och detta förklarade
också anledningen, varför varken Sjögren eller hans gårdsförvaltare
nedlagt någon protest mot införandet av eldstäderna, utan vilka magasinsbyggnaden
för övrigt varit oanvändbar för vinterförläggning. Under
fortitikationsofhcerens vid fjärde arméfördelningens stab besök den 9
februari 1916 å brandstället hade även Sjögren medgivit, att tillstånd
lämnats att inreda eldstäderna, liksom ock att han, på grund av den
härav uppkomna stora eldfaran, givit tillstånd att upptaga en reservutgång
mellan den av skvadronen belagda delen av magasinet och
den andra, som använts för gårdens behov till förvaring av spannmål
m. in. Arméfördelningschefen ansåge sig i detta sammanhang böra
framhålla, att anledning även funnes att antaga, det elden uppkommit
på annat sätt, än som framginge av brandchefens och brandinspektörens
yttrande, nämligen genom upphettning av trävirket i närheten av rökgången,
vilken senare ej syntes hava varit nöjaktigt isolerad.

Kung!. May.ls Nåd Proposition Nr 27. 9

Av vad i ärendet anförts framginge, att ingen av personalen kunde
anses vara vållande till eldsvådan. Likaledes framginge av handlingarna
i ärendet, att Sjögren visserligen haft byggnaden samt inbärgad gröda,
spannmål och rotfrukter brandförsäkrade, ehuru ej till fulla värdet, men
att han, oaktat tillstånd eldigt samstämmiga militära uppgifter lämnats
till inredning av eldstäder, försummat att anmäla förhållandet till brandstodsbolaget,
varför ock bolaget vägrat utbetala någon ersättning.

Då det emellertid syntes rättvist och billigt, att Sjögren gottgjordes
för den förlust han utan eget förvållande lidit genom ifrågavarande
eldsolycka, hemställde arméfördelningschefen, att medel måtte anvisas
till täckande av berörda förlust.

Uti häröver den 26 september 1916 avgivet utlåtande framhöll arméförvaltningens
civila departement, att några bevis för riktigheten av de
utav Sjögren gjorda påståenden ej blivit förebragta. Dessa hade ock
med styrka blivit bestridda av de militära myndigheter, som i ärendet
yttrat sig. I fråga om sotningen framginge av det vid krigsrättsundersökningen
förda protokoll, att tre dagar före branden tillkallats
den fackman, som uppsatt kaminerna, för att noggrant besiktiga samtliga
eldstäder och rökgångar, vilken besiktning skett utan anmärkning.
Vid det förhållande att, såsom av handlingarna framginge, magasinsbyggnaden
blivit förhyrd mot viss avgift samt insättandet av de eldningsanordningar,
varigenom brandskadan ansåges hava uppkommit,
skett med gårdsägarens och hans ombuds medgivande, syntes det osannolikt,
att kronan skulle vara lagligen skyldig att ersätta den skada, som
uppstått. Då emellertid upplåtandet av ifrågavarande magasin för inkvartering
av trupp snarast vore att anse som ett tillmötesgående mot
det allmänna, men skada för gårdsägaren härav genom olyckshändelse
inträffat, syntes det civila departementet, som icke funne anledning till
erinran mot den skadade egendomen åsätta värden, skäligt, att ersättning
för samma skada lämnades av kronan. Därest Kungl. Maj:t skulle
finna vad departementet sålunda uttalat böra vinna beaktande, borde
ifrågakommande utgifter förskottsvis bestridas för att ersättas på samma
sätt som andra kostnader för skyddandet av rikets neutralitet.

Uti en den 6 december 1916 dagtecknad underdånig skrift har
Sjögren dels förklarat sig nedsätta det av honom förut framställda ersättningsanspråk
med ett av Stockholms läns brandstodsbolag sedermera
jämlikt skiljedom utgivet belopp av 11,527 kronor 60 öre, dels ock till

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 21 höft. (Nr 27.) 2

Utlåtande av
arméförvaltningena
civila
departement.

Nedsättning
av det utav
professorn
Sjögren fram -

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 27.

Hända ersätt- bemötande av vissa i ärendet gjorda uttalanden av de militära myndigpåmTnneUer
I lieterna anfört i huvudsak följande.

an''militär Beträffande frågan, vem som hade att bära ansvaret för den genom

myndig- insättningen av eldstäder i byggnaden ökade eldfaran, vidhölle Sjögren
hetemas ytt- eitt förut framställda påstående, att något tillstånd till kaminernas insättande
icke lämnats vare sig av Sjögren personligen eller av gårdsförvaltningen,
utan att fastmer gårdsförvaltaren avgivit protest mot
de vidtagna anordningarna; det funnes ingen anledning att betvivla
riktigheten av förvaltarens i förevarande hänseende lämnade bestämda
uppgifter. Vid det i skvadronschefens rapport omförmälda besöket hos
Sjögren, vilket ägt rum under senare hälften av december, då Sjögren
nyss återkommit från en utländsk resa, hade två kaminer redan varit
insatta omkring sju veckor och de fyra andra åtminstone en vecka. Att
Sjögren så långt efter kaminernas insättande icke protesterat däremot,
vore naturligt, så mycket mera som han haft sig bekant, att en protest
mot eldstädernas insättande redan avgivits och det från officerarnas sida
under samtalet framhållits, att kronan bure ansvaret, ifall eldsolycka inträffade.

Enligt Sjögrens förmenande uteslöte emellertid icke ett eventuellt
tyst eller ens ett uttryckligt tillstånd till kaminernas insättande, att
kronan måste anses hava iklätt sig ansvar för därigenom uppkommande
eldfara. Förhållandena hade nämligen varit sådana, att det eventuella
tysta eller uttryckliga samtycket med nödvändighet finge anses lämnat
under den förutsättning, att kronan stode ansvaret för den genom eldningsanordningarna
ökade eldfaran. Den låga ersättningen för upplåtelsen
kunde nämligen omöjligen antagas utgöra ersättning jämväl för
den ökade brandrisken eller en mot densamma svarande höjning av
brandförsäkringspremierna. ,

Att med fullständig visshet avgöra, vilken anledningen varit till
eldens uppkomst, syntes icke vara möjligt, men enligt Sjögrens förmenande
gåve den förebragta utredningen synnerligen starka skäl för
antagandet, att eldsolyckan uppkommit genom soteld, förorsakad genom
bristfällig sotning, och i sådant fall måste de militära myndigheterna
anses hava varit vållande till eldsvådan genom underlåtenhet att föranstalta
därom, att uttryckligt uppdrag lämnats kunnig person att verkställa
den för säkerhet mot eldfara så ytterst viktiga sotningen.

Från såväl militärt som på brandväsendets område speciellt sakkunnigt
håll hade man varit ense om, att de eldnings an ordningar, som
vidtagits i den ifrågavarande magasinsbyggnaden, gjort densamma till

11

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 27.

en ytterst eldfarlig inrättning, och till denna eldfarlighet hade naturligen
också förvarandet i byggnaden av ammunition varit bidragande.
Dessa förhållanden hade givetvis för militärmyndigheterna medfört skyldighet
att tillse, att byggnaden blivit försedd med brandredskap, som
icke lämnat något övrigt att önska. Särskilt hade vid byggnaden bort
Ii tinas åtminstone en stor och kraftigt verkande brandspruta, som kunnat
med framgång användas jämväl för det fall, att eld utbrutit i taket.
I stället hade man nöjt sig med några små s. k. rapidsprutor, vilkas
betydelselöshet vid verklig eldsvåda vore allmänt känd, även av icke
fackmän. Det hade också genom brandchefens och brand inspektörens
yttrande blivit ådagalagt, att de befintliga brandredskapen varit otillräckliga.
Att gårdsförvaltningen icke hade någon skyldighet att tillse,
att eldningsanordningarna inrättades på betryggande sätt, eller att förse
den av militärmyndigheterna förhyrda byggnaden med brandredskap,
läge i öppen dag, och synnerligen olämpligt skulle det dessutom hava
varit att, såsom sekundchefen föreslagit, vid den avsides belägna magasinsbyggnaden
placera gårdens för ett komplex av mer än tjugu byggnader
avsedda brandsprutor, som måste vara uppställda centralt och lätt
tillgängliga.

Slutligen anhölle Sjögren, att därest Ivungl. Maj:t icke skulle finna
det utrett, att de militära myndigheterna gjort sig skyldiga till sådant
förfarande, att kronan hade rättslig skyldighet att utbetala den begärda
ersättningen, Sjögren måtte av billighetsskäl hållas skadeslös för den
förlust han utan sin förskyllan lidit genom ifrågavarande brand.

Justitiekanslersämbetet, som den 14 februari 1917 avgivit utlåtande
i ärendet, har anfört följande:

Den undersökning rörande den timade eldsvådan, som ägt rum vid
krigsrätten, kunde icke anses ådagalägga, att någon av befälet eller
manskapet vid den ifrågavarande kommenderingen genom vårdslöshet
eller försummelse varit vållande till eldsvådan. Vid sådant förhållande
finge den även i svensk rätt (exempelvis i den nya jordabalken kap. 2
§ 15 och kap. 3 § 16) godkända allmänna rättsgrundsatsen, att ägaren
skall vidkännas skada, uppkommen genom olyckshändelse — dominus
sentit casum — i föreliggande fall anses äga tillämpning. Justitiekanslersämbetet
hölle således före, att kronan icke hade någon på lag
grundad skyldighet att ersätta Sjögren för den genom eldsvådan uppkomna
skadan.

Emellertid förelåge starka billighetsskäl för att kronan frivilligt
gottgjorde Sjögren för skadan. Dessa billighetsskäl hade såväl av Sjö -

Yttrande av
j ustitiekanslersämbetet.

12

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 27.

Framställning
av professorn
Sjögren angående
räntegottgörelse.

Departements chefen.

gren själv som av de i ärendet hörda myndigheterna utförligt framhållits
och utvecklats. Under hänvisning till vad i sådant hänseende
blivit anfört, ansåge sig således justitiekanslersämbetet kunna tillstyrka,
att Sjögren av statsmedel tillerkändes den begärda skadeersättningen
efter avdrag av det belopp, som gnidits av Stockholms läns brandstodsbolag,
där den brunna egendomen varit försäkrad.

Slutligen har Sjögren uti en till Kungl. Maj:t ställd skrift av den
7 augusti 1917 anhållit att, utöver förut begärd ersättning, 29,387 kronor
58 öre, utbekomma 5 procent ränta å ersättningsbeloppet för tiden
från den dag, branden inträffat, intill dess ersättningen bleve till honom
utbetalad.

Såsom justitiekanslersämbetet i sitt förenämnda utlåtande framhållit,
har genom den i ärendet verkställda undersökning icke blivit ådagalagt,
att något vållande med hänsyn till den inträffade eldsvådan kan
läggas den militära personalen till last. Icke heller lärer något stöd
kunna åberopas för den uppfattningen, att kronan i förevarande fall
skulle hava iklätt sig en till skada genom olyckshändelse utsträckt ansvarighet.
Ehuru alltså någon rättslig förpliktelse icke torde påvila
kronan att ersätta den förlust, som genom ifrågavarande eldsvåda drabbat
byggnadens ägare, anser jag emellertid, i likhet med de i ärendet börda
myndigheterna, billigheten fordra, att berörda förlust gottgöres av statsmedel.
Jag tillåter mig i sådant avseende särskilt framhålla, att även
om intet vållande från vederbörandes sida förelegat, branden i allt fall
förorsakats genom de eldningsanordningar, som måst vidtagas i sammanhang
med inkvarteringen, samt att den med lokalens användande
för inkvarteringsändamål förenade, avsevärt ökade risken med hänsyn
till brandskada icke kan anses stå i rimligt förhållande till den jämförelsevis
obetydliga ersättning, som gårdens ägare betingat sig för
inkvarteringen.

På grund av vad sålunda anförts och då jag icke har något att
erinra mot de värden, som åsatts den genom eldsvådan förstörda egendomen,
finner jag mig böra förorda bifall till det av Sjögren framställda
ersättningsyrkande, sådant det slutligen fullföljts, likväl med
den inskränkning, att då ifrågavarande ersättningsanspråk, såsom förut
framhållits, allenast torde kunna grundas på billighetsskäl, någon räntegottgörelse
icke synes böra ifrågakomma. Till Sjögren torde alltså få
utbetalas tillhopa 29,387 kronor 58 öre, och synes, vid det förhållande
att ifrågavarande kommendering varit föranledd av den rådande utrikes -

13

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 27.

politiska situationen, beloppet böra gäldas av de för tryggande av rikets
neutralitet beviljade medel.

Med hänsyn till ärendets natur torde emellertid riksdagens samtycke
till ifrågavarande medelsdisposition böra inhämtas.

Jag får alltså hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå
riksdagen medgiva,

att av det för bestridande av kostnader för tryggande av rikets
neutralitet efter 1916 års utgång under fjärde huvudtiteln å extra stat
för år 1918 beviljade anslag för egentliga neutralitetskostnader ett belopp
av 29,387 kronor 58 öre må tagas i anspråk för utbetalande till professorn
H. Sjögren av ersättning för genom eldsvåda förstörd egendom.»

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
A. Lindman.

Bihang till riksdagens protokoll 1918.

1 sand. 24 käft. (Nr 27.)

3