Kungl. May.ts nåd. proposition nr 259.
1
Nr 259.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående anslag
till arbetslöshetens bekämpande; given Stockholms slott den
22 mars 1918.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet angivna grunder, anvisa
dels — utöver av 1917 års riksdag för ändamålet beviljade medel —
på tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag, högst 15,000,000 kronor,
dels ock på extra stat för år 1919 ett förslagsanslag, högst 4,000,000
kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 231 Käft. (Nr 259.)
1
2
Kungl. ilaj:ts nåd. proposition nr 259.
Anvisade anslag
och
gällande bestämmelser.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans May.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 mars
1918.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstiekna,
Rydén,
Unken,
Thorsson.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anförde:
Av 1914 års senare riksdag bemyndigades Kungl. Maj:t att såsom
bidrag till understödjande av arbetslösa använda och av tillgängliga
medel, mot framtida anmälan till ersättande, förskjuta ett belopp av
förslagsvis 5,000,000 kronor. Kungörelse i ämnet utfärdades den 28
september 1914 (svensk författningssamling nr 237); och påbörjades
redan i oktober 1914 sådan understödsverksainhet, som i kungörelsen
avsågs.
Sedan verkställd utredning givit vid handen, att statens andel i de
till den 1 december 1915 utbetalda understöden till arbetslösa kunde
beräknas uppgå i det närmaste till 425,000 kronor, föreslog Kungl.
Kungl. Muj:U nätt. proposition nr 250. 3
Mnj:t 19IG ars riksdag att till täckande av berörda kostnader å extra
stat för år 1917 anvisa ett belopp ä 425,000 kronor. Denna Kungl.
Maj:ts framställning blev av riksdagen bifallen.
T skrivelse den 13 april 1916, nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till arbetslöshetens bekämpande, har riksdagen
anmält, att riksdagen dels medgivit, att med avseende å statens
meddelande av understöd till arbetslösa finge tillämpas vissa ändrade
bestämmelser samt att Kungl. Maj:t tills vidare finge vidtaga nödiga
åtgärder för förebyggande av arbetslöshet i enlighet med av riksdagen
angivna grunder, dels ock bemyndigat Kungl. Maj:t att för nu omförmälda
ändamål använda och av tillgängliga medel mot framtida anmälan
till ersättande förskjuta ett belopp, uppgående jämte redan för
understödjande av arbetslösa under år 1916 förskjutna medel till 5,000,000
kronor.
Genom kungörelse den 19 maj 1916 (svensk författningssamling
nr 139) har Kungl. Maj:t därefter, med upphävande av kungörelsen den
28 september 1914, till efterrättelse fastställt ändrade bestämmelser angående
understöd åt medellösa arbetslösa samt bidrag av statsmedel
därtill.
Efter framställning av Kung]. Maj:t har slutligen 1917 års riksdag
å extra stat för är 1918 anvisat dels till täckande av kostnader för
arbetslöshetens bekämpande under tiden den 1 december 1915 30 no
vember
1916 ett förslagsanslag, högst 918,500 kronor, dels ock för bekämpande
av arbetslösheten i huvudsaklig enlighet med av Kungl. Maj:t
föreslagna och av riksdagen godkända grunder ett förslagsanslag, högst
11,500,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att därav förskottsvis redan
under år 1917 utanordna erforderligt belopp..
I anslutning till de av 1917 års riksdag antagna grunderna i avseende
å användande av sistnämnda anslag fastställdes genom kungörelse
den 7 december 1917 (svensk författningssamling nr 865) vissa
ändringar i och tillägg till kungörelsen den 19 maj 1916 angående understöd
åt medellösa arbetslösa samt bidrag av statsmedel därtill.
De sålunda gällande bestämmelserna i ämnet äro av huvudsakligen
följande innehåll.
Understöd må utgå allenast till välfrejdad och arbetsför svensk
medborgare, som fyllt 15 år, samt till hans familj under förutsättning,
att han under minst sex månader före det ansökan gjorts icke åtnjutit
understöd av fattigvården; dock att hänsyn icke skall tagas till sådant
understöd av fattigvården, som varit tillfälligt eller utgått i anledning
av sökandens eller hans familjemedlemmars sjukdom eller tilldelats so
-
4
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 259.
kande, som uppenbarligen efter bästa förmåga sökt försörja sig och de
sina, men till följd av särskilt betungande försörjningsplikt nödgats för
familjens nödtorftiga uppehälle mottaga sådant understöd. Förrän understöd
kan beviljas, skall undersökas, huruvida icke lämpligt tillfälle
till utkomst genom eget arbete kan beredas den arbetslöse. Till understöd
bidrager staten med högst 1 krona per dag för man och hustru
tdlhopa, 67 öre för ensam person, som fyllt 18 år, 40 öre för ensam person,
som fyllt 15 men ej 18 år, samt 20 öre för varje inom eller utom
äktenskapet fött barn. Därest arbete på annan ort än hemorten beredes
manlig familjeförsörjare mot avlöning, som är otillräcklig för att å hemorten
jämväl underhålla familjen, må understöd av statsmedel efter särskild
prövning utgå för familjens å hemorten kvarvarande medlemmar
med tillhopa högst 50 öre för dag eller, där barn finnas och särskilt ömmande
omständigheter föreligga, med tillhopa högst 75 öre för dag. För
det fall att den arbetslöse beredes arbete inom ett för hans utbildning
och förutsättningar främmande yrke och därvid icke från början förmår
vinna rimlig utkomst, må understöd av statsmedel till honom efter särskild
prövning utgå med högst 50 öre för dag och under en tid av högst
90 dagar. Samtliga dessa understöd av statsmedel utgå under förutsättning
i regel, att minst samma belopp tilldelas den arbetslöse av resp. kommuns
eller landstings medel. Erhåller den arbetslöse bidrag av arbetsgivare
eller arbetslöshetskassa, må understöd likväl till honom utgå, dock med
högst så stort belopp, att detsamma jämte nämnda bidrag uppgår till 2/s
av den i orten vanliga avlöningen för jämförlig arbetare. Understödets
storlek bestämmes efter den arbetslöses större eller mindre behov och
kan efter omständigheterna utgå i kontanta medel eller, helt eller delvis,
i naturaförmåner. Understödstagare är vid risk av understödets indragande
skyldig föra ett ordentligt och nyktert levnadssätt, att regelbundet
anmäla sig hos den offentliga arbetsförmedlingen samt att mottaga lämphgt
arbete, som anvisas honom. Understödet skall icke äga fattigvårds
karaktär eller medföra fattigvårdens rättsverkningar.
Enligt till socialstyrelsen ingångna uppgifter från de lokala arbetsloshetsorganen
hava för denna under stödsverksamhet från och med den 1
december 1916 utbetalats följande månatliga belopp.
Antal
orter.
Summa
kronor.
December 1916
6
11
18
1,100
4,245
10,802
Januari 1917
Februari »
Kungl. Maj:t.i nåd. ''proposition nr 259.
5
Antal |
Summa |
|
orter |
kronor. |
|
Mars 1917 .... |
.....27 |
36,213 |
April » .... |
.....25 |
58,439 |
Maj » .... |
.....24 |
47,195 |
Juni » .... |
.....20 |
30,620 |
Juli » .... |
.....15 |
19,680 |
Augusti • » .... |
.....9 |
9,957 |
September » .... |
.....12 |
9,430 |
Oktober » .... |
.....8 |
5,511 |
November » .... |
.....12 |
11,312 |
December » .... |
.....15 |
23,277 |
Januari 1918 . . . . |
.....19 |
49,489 |
Februari » .... |
.....»28 |
214,990 |
Kostnaderna för understödsverksamheten utgjorde sålunda under
hela den här behandlade perioden 532,260 kronor. Då härav ungefär
hälften belöper sig på staten, skulle dess kostnader hava uppgått till i
runt tal 266,000 kronor.
För sysselsättande av arbetslösa — företrädesvis sten- och textilarbetare
— hava anvisats följande belopp, vilka belasta det av 1917 års
riksdag anvisade anslaget å 11,500,000 kronor, nämligen:
till utförande av vissa automobillinjer i Bohuslän
m. m....................kronor 1,023,000: —
till skogsodlingsarbeten i Bohuslän....... » 500,000: —
till skogsodling och därmed sammanhängande arbeten
å under skogssällskåpets vård stående all
männingsområden.
............. » 86,000: —
till inköp av gatsten för statens räkning..... » 1,800,000: —
till ersättande av brist, som uppstått vid arbetskolonier
för arbetslösa textilarbeterskor från Norrköping
............... » 693: 55
till utbildningskurser för arbetslösa textilarbetare . » 100,000: —
till tvenne vägföretag vid Ystad » 9,500: —
till hjälpfoderinsamling, skogsodling m. m. företrädesvis
å allmänningsområden stående under skogs
sällskapets
vård............... » 2,000,000: —-
Sammanlagda beloppet av de för nu angivna arbetsföretag anvisade
statsmedlen utgör 5,519,193 kronor 55* öre. Om härtill lägges statens
6
drbetslöshets
kommissioncn.
Förhållandena
it arbetsmarknaden.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 259.
andel i kostnaderna för understödsverksamheten för tiden december 1916
—februari 1918, uppgår enligt för närvarande tillgängliga uppgifter summan
av de för arbetslöshetens bekämpande disponerade statsmedlen, vilka
belasta det av 1917 års riksdag beviljade anslaget å 11,500,000 kronor,
till omkring 5,785,000 kronor. Av sistnämnda anslag skulle sålunda
återstå omkring 5,715,000 kronor.
1 den till innevarande års riksdag avlåtna statsverkspropositionen
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avvaktan på den proposition,
som kunde komma att i ämnet avlåtas, för bekämpande av arbetslösheten
å extra stat för år 1919 beräkna ett förslagsanslag, högst 4,000,000 kronor.
1 skrivelse den 18 innevarande mars har nu arbetslöshetskommissionen
hemställt om åtgärder för utverkande av ytterligare anslag till arbetslöshetens
bekämpande samt om vissa ändringar i bestämmelserna rörande
arbetslöshetsunderstödet. Till stöd härför har kommissionen anfört följande.
Jämväl under krisåret 1917 har landets ekonomiska liv ställt sig
förmånligare än man haft anledning befara. Den alldeles övervägande
delen av näringslivet har nämligen kunnat hållas uppe, och inom åtskilliga
grenar hava ovanligt goda konjunkturer och prisförhållanden föranlett
fortgående driftsökningar och nyanläggningar. Det därav på vissa håll
framkallade behovet av arbetskraft har berett tillfällen till utkomst för
arbetare från de områden, där oöverstigliga hinder mött för driftens vidmakthållande.
Ehuru sålunda exempelvis margarin- och gummiindustrierna
varit nästan helt nedlagda samt sten- och byggnadsindustrierna,
bageriyrket, sprithanteringen ävensom sjöfarten starkt begränsats, kunde
den övertaliga arbetskraften i allmänhet finna annan användning.
Det allmännas hjälpande verksamhet behövde därför ej tagas i anspråk
i större omfattning utan kunde begränsas till det mindre antal arbetare,
som på grund av sin ålder eller av andra särskilda anledningar ej lämpligen
kunde användas inom annat yrke eller på annan plats än i hemorten.
De större näringsområden, där svårigheterna starkast framträdde,
voro sten- och textilindustrierna. Såsom kommissionen i tidigare framställningar
närmare utvecklat, hade redan under krisens tidigare skede
så gott som alla yngre vtixna stenarbetare fått lämna sitt yrke och
söka sig andra anställningar, för vilka de genom sin vana vid tyngre
utearbeten voro lämpade. Härigenom reducerades efter hand antalet hos
gatstensindustrifirmorna kvarstående arbetare till omkring 1/''s av den normala
styrkan. Såväl med hänsyn till angelägenheten av att icke denna
industri för framtiden helt och hållet desorganiserades genom fullständig
KutigI. Maj:tu nåd. proposition nr 259. 7
brist på yrkesduglig personal som ock av nödig omtanke om de äldre
försörjningspliktiga arbetarna och deras familjer vidtogos genom statens
försorg åtskilliga åtgärder för att genom vägbyggnader, ntdiknings- och
skogsodlingsarbeten, förmedling av gatstensleveranser till vissa kommuner
o. s. v. bereda utkomst åt denna äldre arbetarstam. Då under nästlidna
höst behov gjorde sig gällande av ytterligare arbetstillfällen, anvisade
Kungl. Maj:t på kommissionens hemställan statsmedel till inköp för vissa
statsmyndigheters räkning av 200,000 kvm. gatsten, genom vilken beställning
gatstensindustrien kan, om ock i mycket begränsad omfattning,
uppehållas under innevarande vinter samt måhända någon del av den
nästkommande.
För textilindustriens del ställde sig förhållandena under de
första krisåren synnerligt förmånliga, så att densamma kunde forcera
driften och väsentligt öka arbetsstyrkan. Ungefär från början av år 1917
inträffade emellertid på grund av den förminskade importen en återgång,
som medförde minskning i tillverkningen, successivt entledigande av en
del arbetskraft samt begränsad arbetstid för eu stor del av de kvarstående
arbetarna. Under sommaren och hösten 1917 måste eu stor del
av den fasta arbetarstammen permitteras, och för närvarande torde de
arbetslösas antal kunna uppskattas till omkring 7,000. Nästan samtliga
dessa voro kvinnor och minderåriga, under det att några tusental manliga
arbetare, som ej längre kunde bibehållas i den vanliga driften, av
resp. arbetsgivare beretts andra arbetstillfällen, huvudsakligen vid bränsleanskaffning
m. m. Jämväl för de arbetslösa kvinnorna och minderåriga
sörjde arbetsgivarna nästan undantagslöst genom lämnande av arbetslöshetsunderstöd
uppgående till 2/3 av den vanliga arbetsinkomsten.
Även om härigenom nödtorftig utkomst bereddes, kunde dock ej
förbises, att en längre tids sysslolöshet innebar allvarliga faror i moraliskt
hänseende för de yngre arbeterskorna samt de minderåriga. På
framställning av kommissionen beslöt Kungl. Maj:t därför den 31 december
1917 att till kommissionens förfogande ställa ett belopp av 100,000
kronor att utbetalas såsom bidrag till de kurser, som av vederbörande
kommuner anordnades för arbeterskornas och de minderårigas utbildning
j matlagning, sömnad, yrkeskännedom och allmänt medborgerlig kunskap.
Sådana kurser hava numera i 7 kommuner anordnats med över 1,500
deltagare, varjämte ytterligare anslutning är att emotse såväl i nyssberörda
orter som i några andra.
Ifrågavarande kurser komma emellertid att avslutas under loppet
av april månad 1918, då spörsmålet om beredande av lämplig sysselsättning
åter blir aktuellt. Kommissionen har också ansett sig pliktig
8
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 259.
att söka i god tid finna någon utväg. Efter ingående utredningar hemställde
kommissionen därför den 28 februari 1918 hos Kungl. Maj:t om
anvisande av statsmedel för anordnande under kommissionens inseende av
lättare jordbruksproduktiva arbeten, såsom ljung- och lövtäkt, bärplockning,
insamling av diverse surrogatmaterial, kottplockning, ris- och buskröjning
samt vissa skogsvårdande arbeten, samtliga företrädesvis å allmänningsområden
stående under skogssällskapets ledning. Sedan Kungl.
Maj:t den 8 mars 1918 bifallit detta förslag och för arbetenas utförande tillsatt
en med skogssällskapet samverkande arbetsdirektion, hava erforderliga
förarbeten påbörjats, så att redan i slutet av april arbetena kunna
taga sin början och i mån av behov utvidgas till att omfatta 2,000—3,000
arbetare, eventuellt även från andra områden än textilindustrien.
Importsvårigheterna hava givetvis gjort sig gällande även på en
mängd andra näringsområden. Trots den framgång, med vilken såväl
det allmänna som enskilda företagare sökt bereda ersättningsmedel för
eljest importerade råvaror och förnödenheter, blir bristen på sådana allt
mer kännbar. Samtidigt har den långvariga stockningen i exporten icke
kunnat undgå att verka återhållande på en mängd företag, som se sina
lager allt mer överfyllas.
Dessa och andra omständigheter hava uppenbarligen redan betydligt
dämpat den förutvarande livaktigheten inom industrien och affärsväsendet.
Därom vittna bland annat de uppgifter rörande arbetsmarknadens
läge, som av socialstyrelsen regelbundet införskaffas från flertalet
mera betydande industriföretag i landet. Dessa uppgifter, som för hela
året 1916 angåvo ett osedvanligt gott affärsläge, hava för varje kvartal
under år 1917 ställt sig allt mindre gynnsamma. En jämförelse mellan
siffrorna för sista kvartalet 1917 och motsvarande tid 1916 ter sig på
följande sätt:
Antal redovisade |
Arbetare (i %) hos arbetsgivare, vilka |
||
arbetsgivare |
arbetare |
såsom myc- god eller mindre än |
|
4:de kv. 1916 . . . |
.... 2.252 |
277.908 |
ket god medelgod medelgod 69 56 5 |
> > 1917 . . . |
.... 2,265 |
268,587 |
17 62 21 |
Under den här behandlade tidsperioden >hade sålunda det relativa
antalet arbetare vid arbetsställen, för vilka arbetstillgången rapporterats
såsom mycket god, minskats från 39 till 17 f, samtidigt med att
siffran för arbetare med mindre än medelgod arbetstillgång ökats från 5
till 21 %. Det förtjänar ock påpekas, att, ehuru rapporterna för 1917
omfatta några flera arbetsställen än för 1916, det redovisade arbetaran
-
Kung!- Muj:ts nåd. proposition nr 259. 9
talet dock under loppet av 1917 minskats med över 9,000. Även inom
industrier, sota hittills under krisen varit särskilt förmånligt ställda, såsom
exempelvis inalmförädlingsverk och mekaniska verkstäder, kunde nu förmärkas
bestämda tecken till avmattning.
Denna har även tagit sig uttryck i minskad efterfrågan å arbetskraft
vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna. De arbetssökandes
antal i förhållande till de lediga platserna var under 4:de kvartalet 1917
större än motsvarande tid 1916, och för januari innevarande år kommo
på 100 lediga platser inom industrien in. fl. yrkesgrenar 160 arbetssökande
mot endast 128 under samma månad år 1917.
Att likväl arbetslösheten hittills icke framträtt i mera oroväckande
grad, beror väsentligen därpå, att för landets självförsörjning med bränsle
ett långt större antal arbetare än vanligt måst tagas i anspråk underinnevarande
vinter. Vid de av staten organiserade vedavverkningarna
voro vid årsskiftet anställda c:a 57,000 man, varav c:a 36,000 man
under bränslekommissionens direkta ledning och e:a 21,000 man hos dess
entreprenörer. De höga vedprisen stimulerade även enskilda skogsägares
intresse av att bedriva skogsavverkningar, så att dessa torde hava hållits
uppe vid normal höjd, även om eu avsevärd minskning ägt rum beträffande
den del av skogsutdrivningarna, som åsyftat att bereda råvaror för
sågverk och pappersmassefabriker.
Eu betydligt större arbetsstyrka än vanligt har även tagits i anspråk
för upphuggning och detalj distribution till konsumenterna av den
levererade veden. Det kan med avseende bära anföras, att enbai t i
Stockholm beräknas c:a 5,000 personer, d. v. s. minst dubbelt så många
som vanligt, hava under vintern använts för detta ändamål. Härtill
kommer slutligen, att även för vedeldningen av större centralvärmeanläggningar
ökade arbetskrafter erfordrats.
Visserligen torde de egentliga vedavverkningarna och transporterna
i skogarna hava huvudsakligen utförts av den arbetskraft å landsbygden,
som även under normala förhållande!! i större eller mindre man undei
vintrarna sysslar med dylikt arbete. Vid de av staten organiserade arbetena
liksom vid de av en hel del industriföretag för egen förbrukningbedrivna
har emellertid använts åtminstone ett tiotusental industriarbetare,
som icke funnit sysselsättning inom sitt eget yrke. Samma förhållande
kan konstateras beträffande den extra arbetskraften för stadssamhällenas
bränsleförsörjning. Allra minst 20,000 eljest arbetslösa torde sålunda
hava under vintern funnit sin utkomst genom den omläggning av bränslefrågan,
som framtvingats genom kolimportens minskning.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 231 höft. (Nr 259.) 2
10
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 259.
Huvudparten av denna betydande arbetsstyrka utgöres av grov-,
transport-, sten-, sågverks- och byggnadsarbetare samt sjöfolk. Även
sådana högre yrkesutbildade som måleri- och bageriarbetare in. fl. hava enligt
meddelanden från arbetsförmedlingsanstalterna kunnat placeras vid hithörande
ax-beten. Vid de vedarbeten, som av industriföretag anordnats
för eget behov, hava i stor utsträckning deras egna yrkesarbetare kommit
till användning.
Oaktat sålunda bränsleanskaffningen tagit i anspråk så betydande
arbetsstyrkor såväl på landsbygden som i stadssamhällena, har arbetslöshet
förekommit i icke ringa utsträckning. Särskilt i de skånska städerna
hava förhållandena i detta avseende ställt sig ogynnsamma. Till
följd härav har på vissa håll den offentliga understödsverksamheten för
de arbetslösa måst igångsättas, ehuruväl densamma ej behövt taga större
omfattning. Under januari månad innevarande år utbetalades sålunda
för ändamålet av allmänna medel omkring 49,500 kronor, medan motsvarande
belopp för januari 1917 stannade vid omkring 4,250 kronor.
Det bör därjämte erinras, att långt större belopp under denna vinter
till resp. arbetare utbetalats av enskilda arbetsgivare; enbart inom textilindustrien
uppgingo sålunda understöden för januari månad till omkring
100,000 kronor.
På arbetsmarknadens utveckling under den närmaste tiden kommer
givetvis den med bränsleförsörjningen sysselsatta arbetsstyrkan att
utöva mycket stort inflytande. Enligt vad bränslekommissionen meddelat,
komma de redan påbörjade begränsningarna av skogsarbetena att successivt
skärpas, så att åtminstone avverkningarna i stort sett avslutas till instundande
1 maj. Därefter skulle endast några tusental arbetare bibehållas
för vissa transporter m. in. Motsvarande inskränkningar äro att
emotse hos enskilda företag samt vid distributionen och konsumtionen
under den varma årstiden. Härigenom komma sålunda mycket betydande
arbetsstyrkor att efter hand frigöras. Den övervägande delen av
personalen, som otvivelaktigt bestått av ortsbefolkning med huvudsaklig
sysselsättning inom jordbruket, återgår då till sina vanliga lantmannagöromål.
Från de enskilda industriföretagens skogsavverkningar kunna
måhända en del arbetare''återtagas i sitt vanliga arbete eller av arbetsgivaren
beredas annan sysselsättning. Ett mycket betydande antal av
de använda industriarbetarna — säkerligen minst 10,000, men antagligen
dubbelt så många — bliva emellertid hänvisade till att fortfarande söka
sin utkomst utanför det egna yrket.
Skulle därjämte import- och exportsvårigheterna kvarstå i huvudsak
11
, Kungl, Muj:U nåd. proposition nr 250.
oförändrade, lärer avmattningen inom industri, handel och transportverksamhet
komma att fortgå och därigenom ytterligare arbetskraft bliva
ledig. Härtill kommer vidare, att arbetena med de av staten förmedlade
eller föf dess räkning gjorda beställningarna av gatsten, vid vilka sysselsättas
omkring 2,000 stenarbetare, torde komma att avstannas senast
till den I maj.
Uppkommer sä frågan, i vad män nya arbetstillfällen kunna beräknas
bliva tillgängliga med den varma årstidens inträde. T främsta
rummet erbjuder sig bär jordbruket, som vid denna tidpunkt under
alla förhållanden plägar hava användning för mera arbetskraft än under
vintern. För den vanliga produktionens uppehållande torde emellertid
något mera betydande tillskott ej erfordras. Socialstyrelsens på senhösten
1917 gjorda undersökning om tillgången av arbetskraft för jordbrukets
behov ger vid handen, att i vissa trakter visserligen en avsevärd
brist på jordbruksarbetare då gjorde sig gällande, men att detta väsentligen
var att tillskriva de då började stora vedavverkningarna. Med
dessas avslutande komma sålunda förhållandena i sådana trakter i bättre
läge. Från andra trakter rapporterades — trots konkurrensen med den
forcerade bränsleanskaffningen — större tillgång än vanligt på jordbruksarbetare.
Detta förhållande har under vinterns lopp allt starkare framträtt,
så att arbetsförmedlingsanstalterna under de senare månaderna redovisat
jämförelsevis större antal arbetssökande lantarbetare än under
de föregående åren. Förklaringen härtill ligger otvivelaktigt i det ovan
anmärkta förhållandet, att industrien i stort sett under året 1917 minskat
sin arbetarstam och sålunda icke blott upphört med sin vanliga
sugning på landsbygdens arbetsmarknad utan ock återbördat en del från
denna förut tagen arbetskraft. Denna under år 1917 begynta återströmning
till landsbygden, som jämväl tagit sig uttryck i den ringa
ökningen av städernas invånarantal, kommer sannolikt att ökas i bredd
med den växande insikten hos arbetarna om industriens trångmål och de
små utsikterna att å industriorterna finna arbete och utkomst. Såsom
eu medverkande faktor böra vidare anföras arbetarnas bittra erfarenheter
om de svåra livsmedelsförhållandena i städerna.
Till stimulerande av denna återströmning till landsbygden bär
otvivelaktigt även bidragit den starka lönestegringen på detta område.
En av socialstyrelsen verkställd utredning härom utvisar,1 att under
kristiden lönerna inom jordbruket stegrats med i genomsnitt 60—75 %
för kontant avlönade arbetare samt med 75—100 % för de delvis natura
-
1 Soc. Med del. 1918 s. 24 tf.
12
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 259,
avlönade. Då denna .stegring nästan helt faller på åren 1916 och 1917
— under det senare året påtagligen influerad av skogsarbetarlönernas
ännu starkare ökning — och då lönehöjningen inom industrien i genomsnitt
visar lägre siffror, har under den senaste tiden eu utjämping av
den tidigare starka differensen mellan industriens och jordbrukets löner
ägt rum, vilken självfallet varit ägnad att öka lantbefolkningens intresse
av att kvarstanna vid jordbruket.
Nu berörda omständigheter göra det sannolikt, att större svårigheter
ej heller skola yppa sig för jordbruket att erhålla den ytterligare arbetskraft,
som kan erfordras för planerade vattenavlednings-, dikningsoch
odlingsarbeten — detta givetvis under förutsättning att vederbörande
arbetsgivare äro i tillfälle att kunna sörja för inkvartering och bespisning
av arbetarna. Skulle emellertid jordförbättrings- och nyodlingsarbeten
komma till utförande i så stor skala, att vid sådana arbeten helt
ovana industriarbetare skulle behöva användas, kunna emellertid särskilda
anordningar från det allmännas sida bliva erforderliga. Frågan härom
vill kommissionen i det följande något beröra.
Ytterligare ett arbetsområde av större betydelse torde emellertid
vara att påräkna för arbetslösas sysselsättande under sommaren. På
grund av såväl de höga bränsleprisen som bristen på gödningsämnen har
torvindustrien under kristiden vunnit ökad vikt och ställt sig ekonomiskt
fördelaktig. Dess produktion och arbetarantal beräknades hava
under sommarsäsongen 1917 fördubblats i jämförelse med år 1916, och
för instundande sommar torde, såvitt dömas kan av upplysningar inhämtade
av socialstyrelsen och torvkommittén, ytterligare en fördubbling
av torvtäkten vara att emotse. Här torde sålunda uppkomma arbetstillfällen
för dels flera tusen vid tyngre göromål vana arbetare, dels
— vid vändning, kupning och stackning av torven — något tusental
kvinnor och minderåriga, dessa senare dock i allmänhet tillhörande ortsbefolkningen.
Bristen på gödningsämnen torde vidare föranleda stark
utvidgning av kalkbrukens drift och ökning av deras arbetsstyrkor.
Slutligen bör här tilläggas, att den enskilda företagsamheten numera
torde i större utsträckning inrikta sig på insamling av skogsbär
och diverse surrogatmaterial, så att även för sådant ändamål några tusental
personer torde under sommaren bliva sysselsatta genom enskilt initiativ.
Även härtill lärer emellertid ortsbefolkningen företrädesvis bliva använd
och sålunda arbetslösa från stadssamhällena i mindre utsträckning anlitas.
Den här lämnade översikten över vissa viktigare, på arbetsmarknadens
utveckling inverkande moment torde giva vid handen, att den nu i
Kunyl. MajUs nåd. proposition nr 259. 13
icke ringa rnån framträdande arbetslösheten kommer att under de återstående
vintermånaderna oavlåtligt ökas samt att någon ändring härutinnan
icke denna gång är att emotse vid den varmare årstidens inträde.
Snarare kan förutses, att särskilt skogsavverkningarnas successiva inställande
samt industriens fortgående avmattning komma att under våren
lediggöra ett långt större antal arbetare än som kan behövas för
jordbruket och andra yrken, som under sommaren behöva fika sin arbetarstam.
Huru därefter förhållandena komma att gestalta sig under
nästinstundande höst och vinter, kan givetvis nu ej förutses. Därest
icke världskriget dessförinnan nått sin avslutning, lärer icke med visshet
kunna påräknas eu sådan allmännare livaktighet inom näringslivet, att
arbetslöshetsfaran kan anses i huvudsak avlägsnad. T allt fall föreligger
risk för att eu eventuell återgång från kristidens säregna förhållanden
skall medföra rubbningar, som icke så hastigt kunna utjämnas, och till
följd härav även arbetslöshet.
Utgår man från att läget och utsikterna te sig i huvudsak såsom
bär ovan angivits, måste det allmänna uppenbarligen träda hjälpande till
för att minska arbetslöshetsfaran och mildra dess verkningar. Vid de
olika tillfällen, då frågan härom behandlats av statsmakterna, har full
anslutning uttalats till den av arbetslöshetskommissionen städse hävdade
uppfattningen, att offentliga hjälpåtgärder böra så vitt möjligt vara
av förebyggande natur och åsyfta försörjning genom eget arbete. I enlighet
härmed hava också under hela kristiden strävandena inriktats på
att, när förhållandena nödvändiggjort offentligt ingripande för de arbetslösas
skyddande, söka bereda dem lämpliga arbetstillfällen. Krisens långvarighet
innebär ytterligare skäl att lägga huvudvikten vid denna sida
av hjälpverksamheten. Om också för eu kortare tids arbetslöshet det
kan befinnas ändamålsenligt och även lättast att genom understödslämnande
bringa snar hjälp, så ställa sig förhållandena annorlunda under
eu mera långvarig arbetslöshetsperiod. Understödsbeloppen måste nämligen
för att icke uppmuntra mindre samvetsgranna element till sysslolöshet
sättas jämförelsevis låga, så att de endast räcka till nödtorftigt
uppehälle under kortare tid men icke förslå för de normala utgifterna
under längre tid. Understödstagande verkar för flertalet förödmjukande
och kan i längden bliva demoraliserande. Utförandet av arbete uppehåller
däremot känslan av självansvar, det bereder en bättre utkomst
och innebär en för landet nyttig prestation. Även om sådant arbete
icke alltid kan beredas de arbetslösa i deras egen hemort, så kunna
åtminstone de yngre bland dem förflyttas till annan plats, därest arbets
-
Åtgärder
mot arbetslöshet
ro.
Arbets
tillfälle».
14
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 250.
löshetsperioden tydligen blir av sådan varaktighet, att erforderliga anordningar
kunna i tid förberedas och utföras.
All omsorg bör givetvis ägnas åt att de arbetslösa så vitt möjligt
kunna sysselsättas vid arbetsföretag, vilkas allmännytta är påtaglig och
vilka under alla förhållanden skola förr eller senare komma till utförande.
Ur denna synpunkt ändamålsenligast äro sådana företag, vilkas anordnande
av vederbörande myndigheter redan beslutats eller principiellt gillats. Iden
mån sålunda erforderliga anslag redan finnas anvisade, böra dylika företag i
främsta rummet ifrågakomma, även om tidpunkten för deras påbörjande
eller avslutande därmed skulle infalla tidigare än vad ursprungligen beräknats.
En beaktansvärd förmån är vidare i dylika fall, att tekniska
och formella förarbeten äro undangjorda samt att extraordinära anordningar
för administration och arbetsledning icke behöva vidtagas. Även om
staten företrädesvis torde vara i tillfälle att på nu angivna vägar förebygga
arbetslöshet, lärer kunna förväntas, att även landsting, kommuner och väghållningsdistrikt
in. fl. korporationer av offentlig karaktär skola lämna
sin kraftiga medverkan, i den mån förhållandena så kräva.
Tyvärr torde emellertid dylika arbetsföretag icke alltid vara att
påräkna i erforderlig omfattning. Det bör ej heller förbises, att den
arbetskraft, som behöver omhändertagas, till stor del kommer att sakna
nödiga förutsättningar för att kunna användas till och bereda sig utkomst
vid dylika ordinarie arbeten. Under nuvarande förhållanden måste
nämligen med skärpa fasthållas, att de bästa och arbetsdugligaste måste
inriktas till den av enskilda bedrivna produktionen, särskilt inom jordbruket,
varför det allmännas omvårdnad kommer att företrädesvis omfatta
personer med högre ålder, ringare kroppskrafter eller eljest mindre
förutsättningar för att bliva nyttiga utanför sitt eget yrke. Såväl härigenom
som till följd av den speciella omvårdnad, som måste ägnas åt
sådan arbetskraft, lära kostnaderna för särskilt anordnade arbetsföretag
ställa sig dyrare än under vanliga förhållanden. Dylika hinderliga omständigheter
få emellertid icke tillmätas avgörande betydelse gent emot
de fördelar, som de förebyggande åtgärderna erbjuda både för de arbetslösa
och för det allmänna, som dock därigenom får nyttigt arbete utfört
och samtidigt kan begränsa det helt improduktiva och i åtskilliga avseenden
skadliga understödslämnandet.
Nu anförda synpunkter voro för arbetslöshetskommissionen vägledande
vid planerandet av det ovanberörda av Kungl. Maj:t godkända
förslaget om organiserandet i större skala och på statens bekostnad av
hjälpfoderinsamling, bärplockning, skogsodling m. fl. arbeten, företrädesvis
å allmänningar stående under skogssällskapets förvaltning. Även om
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr ‘259.
15
planen huvudsakligen uppgjordes med hänsyn till det stora antalet arbetslösa
textilarbeterskor, vilkas användbarhet är mycket begränsad, kan
densamma emellertid efter omständigheterna bringas till utförande i sådan
utsträckning, att därmed beredes arbete åt även andra arbetargrupper.
Det bar också förutsatts, att likartade arbeten skulle genom vederbörande
kommuners försorg, eventuellt med statens stöd, komma till utförande å
städers jordar eller å annan mark, som ställes till förfogande.
Kommissionen har ansett sig böra överväga, vilka åtgärder borde
vidtagas, därest större antal vid jordbruksarbete helt ovan personal från
industrien skulle behöva anlitas för åkerarealens snabba utökning eller för
brådskande skördegöromål. Det är uppenbart, att mycket stora svårigheter
härvid möta både ur jordbruksföretagarnas och de arbetslösas synpunkt.
Jordbrukarna se sig ofta ur stånd att bei''eda inkvartering och
bespisning, de kunna icke alltid ordna särskild arbetsledning och löneberäkning,
som erfordras för ovant folk, och de befara olägenheter av att
med sin ordinarie arbetsstyrka sammanföra personer med helt andra arbetsvanor
och anspråk. Ifrågavarande arbetare åter sakna i regel lämplig
personlig utrustning för utearbeten å landet och känna sig helt främmande
för de levnads- och arbetsförhållanden, som där möta dem. De äro vidare
medvetna om sin ovana vid arbetet och sin därav härflytande oförmåga att
enligt de vid lantbruket gällande lönenormerna bereda sig nödig inkomst.
Dessa och andra omständigheter hava visat sig synnerligen hinderliga
för överflyttande gruppvis av arbetare från industriella yrken til.
lantarbete hos enskilda. Skulle emellertid omtanken om folkförsörjningens
tryggande nödvändiggöra sådan överflyttning, så lärer det åtminstone
i vissa fall visa sig oundgängligt att för densamma skapa
särskilda former, genom vilka olägenheterna så vitt möjligt undanröjas.
Kommissionen vill med avseende härå erinra om den nyssberörda planen
för textilarbeterskors m. fl. sysselsättande med vissa lättare lantarbeten,
för vilket ändamål en särskild organisation under skogssällskapets medverkan
skapats för arbetarnas omhändertagande och arbetets utförande.
I denna plan ingår bland annat, att de till allmänningarna förlagda
och företrädesvis å dem sysselsatta arbetsstyrkorna skola kunna i mån
av behov ställas till närboende lantbrukares förfogande för tillfällig hjälp
med brådskande inbärgning av foder, säd och rotfrukter. Dessa arbeten
skulle givetvis utföras enligt vederbörande jordbrukares anvisningar, men
under den särskilda arbetsledningens omedelbara befäl. Betalning för det
sålunda utförda arbetet skulle beräknas enligt gängse lönenormer i orten
och erläggas till arbetsledningen, vilken emellertid skulle lämna arbetarna
den sannolikt större ersättning, som de skäligen behöva. Skillnaden mel
-
16
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 259.
Arbetslös
uetsunder
ät8d.
lan den av jordbrukarna erlagda och den till arbetarna lämnade lönen
skulle bestridas av statsmedel.
Oaktat de betänkligheter, som onekligen resa sig mot anordningar
av detta slag, böra sådana enligt kommissionens uppfattning under nuvarande
särskilda förhållanden kunna tillgripas, därest de befinnas oundgängliga
för landets självförsörjning och för de arbetslösas skyddande.
Även om statens utgifter för ändamålet skulle överstiga vad eljest
skulle åtgå till arbetslöshetsunderstöd, äro fördelarna ur olika synpunkter
av produktivt förebyggande arbete alltför övervägande för att eu
eventuell mindre kostnadsökning skulle få verka avskräckande.
Beträffande särskilt textilindustriens arbetslösa kvinnor och minderåriga
har kommissionen jämväl redan erinrat om de utbildningskurser,
som för närvarande pågå och genom vilka man velat förebygga sysslolöshetens
skadliga verkningar samt på samma gång bereda dessa kvinnor
och minderåriga möjlighet att förvärva för deras framtid och yrke nyttiga
kunskaper. Kommissionen vill i anslutning härtill framhålla, att staten
icke heller i fortsättningen bör undandraga sig att ekonomiskt medverka
till beredandet av utbildningsmöjligheter för sådana arbetslösa, som icke
annorledes än genom arbetslöshetsunderstöd kunna erhålla hjälp.
Kommissionen vill med avseende å åtgärder av förebyggande art
slutligen framhålla, att på förhand icke kan närmare förutses, på vilket
sätt hjälp lämpligast bör åstadkommas. Förhållandena under olika årstider,
på olika orter och beträffande olika arbetargrupper kunna vara
så olikartade, att det måste få ankomma på Kungl. Maj:t att efter sig
företeende omständigheter träffa avgörande beträffande såväl arbetenas
beskaffenhet som formerna för deras anordnande.
Även om genom arbetslösas övergång till anställning hos andra
arbetsgivare eller till statens och kommuners m. fl. arhetsföretag eller
genom andra dylika förebyggande åtgärder arbetslösheten kan verksamt
oekämpas, är det ställt utom allt tvivel, att understödsverksamheten i
allt fall måste vidmakthållas. Enligt kommissionens uppfattning äro de
nu gällande bestämmelserna för densamma i det stora hela tillfredsställande.
Emellertid har kommissionen icke kunnat undgå att finna de
nuvarande understödsbeloppen alltför knappt tillmätta. Vid nästlidna
riksdag bemyndigades Kungl. Maj:t med hänsyn till den fortgående prisstegringen
å livsförnödenheter att i mån av behov öka de dåvarande
understödens maximibelopp med högst Vs. Sådan förhöjning vidtogs
genom utfärdandet av kungörelsen den 7 december 1917. Från den
17
Kumjl. Mctj:fn nåd. proposition nr 25!).
tidpunkt, då förslag av kommissionen väcktes om berörda förhöjning,
hava emellertid levnadskostnaderna befunnit sig i eu oavlåtlig stegring.
Någon utsikt föreligger icke för att denna prisutveckling kommer att
upphöra inom den närmaste tiden, utan måste man befara lortsatt stark
prisförhöjning å flertalet viktigare livsförnödenheter. Det bör även beaktas,
att den långvariga dyrtiden varit ägnad att efterhand försvaga flertalet
arbetstagares ekonomi, varför dessas bärkraft numera i allmänhet
är mindre än förut. Eu höjning av understödens maximibelopp med
ytterligare högst 50 % synes sålunda böra utverkas.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida en blivande ökning bör
ske likformigt för de olika kategorierna av understödda. Klart synes att
i främsta rummet familjerna böra kraftigt stödjas vid inträffande arbetslöshet,
så att hemmens ruinerande och upplösning så vitt möjligt förebygges.
Beträffande de ensamstående vuxna åter ställer sig saken något
annorlunda. Gentemot denna kategori av arbetslösa kan med största foggöras
gällande, att de i allmänhet skola vara beredda taga annat arbete
närhelst och varhelst dem erbjudes sådant under skäliga förhållanden
och lönevillkor. Skall genom överflyttning av dylika arbetslösa behovet
av arbetskraft för folkförsörjningen effektivt tryggas, är det icke nog med
att anvisa dem till sådant arbete, utan mycket beror ock på deras beredvillighet
att utföra detsamma. Endast lojalt arbetande kunna göra erforderlig
nytta i exempelvis jordbrukares tjänst. De yngre ensamstående,
som borde hava lättast att anpassa sig för nya arbetsförhållanden å annan
ort, äro emellertid ofta minst villiga att lämna stadssamhällena med deras
förströelsetillfällen, och bland dem förspörj es ofta en viss ringaktningför
landsbygdens enklare förhållanden. Sådana personer behöva, för att
vid inträffande arbetslöshet kunna nyttiggöras på annat håll, känna ett
verkligt tryck över sig för att ordentligt sköta det nya och för dem
mindre tilltalande arbetet. Om understödsbeloppen äro så pass höga,
att deras uppbärande möjliggör en någorlunda bekymmersfri existens,
komma mindre samvetsgranna individer att sköta dem anvisat arbete
på sådant sätt, att de snarast åter bliva arbetslösa och få utsikt till understöd
i hemorten. Då de nuvarande förhållandena ofrånkomligt fordra
kraftåtgärder till folkförsörjningens tryggande, böra enligt kommissionens
uppfattning möjligast starka garantier skapas för att icke yngre ensamstående
personer kunna komma att genom arbetsovillighet tillförsäkra sig
offentligt understöd, sahitidigt med att arbetskraft måhända saknas hos
jordbrukarna, vid torvföretag eller till insamling av hjälpfodermedel,
skogsbär och dylikt. Det kan sålunda enligt kommissionens mening vara
befogat att genom bestämmandet av ett jämförelsevis lågt understödsbe
Bihanq
tilI riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 231 höft. (År 259.) 3
18
Kungl. Maj Hs nåd. proposition nr 2ö ''d.
lopp — om ock något högre än för närvarande — för de ensamstående
sporra dessas intresse och energi att finna utvägar till arbetsinkomst och
att beredvilligt ställa sig till förfogande till fyllande av särskilt jordbrukets
arbetskraftsbehov.
En konsekvens av denna uppfattning blir å andra sidan, att kommissionen
finner höjning böra vidtagas i fråga om de understöd, som
må utgå dels till manlig familjeförsörjares familj, då den arbetslösa mannen
erhållit arbete å annan ort än hemorten och mot avlöning otillräcklig
för även familjens uppehälle, dels till arbetslös, som anställes i
främmande yrke, under viss utbildningstid för detta.
Kommissionen förbiser icke, att i samma mån som understödsbeloppen
höjas, flera fall kunna inträffa, då understödet närmar sig de arbetslösas
löneinkomst i det egna yrket. Inom vissa näringsområden hava
nämligen konjunkturerna under kristiden varit så dåliga, att företagarna
icke mäktat medgiva några avsevärda förhöjningar av arbetslönen. Denna
kan sålunda hava stannat kvar vid 3 å 4 kronor om dagen, ja, inom
hemindustrien å landsbygden vid lägre belopp även för manlig arbetare
av ordinär duglighet. Om nu sådan blir arbetslös och får understöd,
kan detta komma att nå upp mot den förutvarande lönen, åtminstone när
arbetaren i fråga har hustru och flera barn att försörja och får tillgodoräkna
sig understöd för dem. Med konsekvent vidhållande av behovet
såsom grundval för understödsbeloppens bestämmande kunde då göras
gällande, att det allmänna borde medgiva understöds utgående med oförminskade
belopp, om desamma i allt fall icke överstiga vad som synes
erforderligt för nödtorftigt uppehälle under nuvarande prisförhållanden.
De principiella betänkligheter, som måste resa sig mot att understöd
uppgår till lönens storlek eller eventuellt överstiger denna, föranledde
emellertid införandet i kungörelsen den 7 december 1917 av sådan bestämmelse,
att det allmännas understöd tillhopa med bidrag från arbetsgivare
eller arbetslöshetskassa får högst gå upp till 2/''s av den i orten
samtidigt gängse avlöningen för arbetare med samma arbetsförmåga och
liknande arbete. Denna princip synes nu böra generellt fastställas, ehuruväl
den nyss angivna gränsen bör sättas väsentligt högre. För att icke
en bestämmelse härom må verka hårt för arbetargrupper med stagnerade
löner vill kommissionen sålunda föreslå, att arbetslöshetsunderstöd icke
må utgå, vare sig enbart eller jämte bidrag från arbetsgivare eller arbetslöshetskassa,
till belopp, som överstiger 8/rt> av understödstagarens
gängse lön. Kommissionen vill med avseende härå framhålla, att även
ett så långt utsträckt understödjande endast under förevarande extraordinära
förhållanden kan anses tillrådligt.
Kuni/I. Maj tfa nåd. proposition nr 259.
1!)
Betonas bör dock härjämte, att det offentliga understödet avpassats med
hänsyn till vad som synts oundgängligt för det nödtorftiga dagliga uppehället
men icke beräknats räcka till för andra ofrånkomliga utgifter såsom
för hyra, kläder, skatter och dylikt. Skulle kommun eller annan
vara villig att även periodiskt bisträcka medel till täckande av dylika
utgifter, behöver sådant understödslämnande i och för sig icke inverka
på rätten att uppbära det av staten reglerade arbetslöshetsunderstödet
eller öva inflytande på dettas belopp.
Å andra sidan vill kommissionen bestämt uttala, att de understödsmaxima,
som av statsmakterna medgivas, icke böra betraktas såsom de
överallt normalt utgående. Understödsutdelningen måste alltid baseras
på noggrann individuell prövning av behovet, vilket givetvis bör föranleda
åtskillnad mellan personer med olika resurser och möjligheter att
reda sig samt mellan orter med olika levnadsförhållanden. Särskilt å eu
hel del orter å landsbygden, där även under normala förhållanden levnadskostnaderna
äro jämförelsevis långt billigare än i stadssamhällena,
bör understödet sålunda i allmänhet icke nå upp till maximibeloppen.
Ehuru under den gångna kristiden understödsverksamheten i det
stora hela icke behövt anlitas i någon mera betydande omfattning, hava
emellertid vissa orter och yrken hårdare drabbats av arbetslöshet och
följaktligen utgifterna för ändamålet starkt växlat. Då sådan ojämnhet
förutsetts skola inträffa och ansetts böra avhjälpas, har bemyndigande
lämnats Kungl. Maj:t att till mera betungade kommuner lämna starkare
bidrag av statsmedel än till andra. Medan sålunda staten i regel
bestrider halva kostnaden, skulle i undantagsfall större del av denna,
eventuellt hela dess belopp, kunna övertagas av staten. I 1917 års riksdagsskrivelse
i ämnet framhölls med avseende härå, att särskilt då genom
ransonering eller andra därmed jämförliga åtgärder arbetslöshet kunde
komma att i stor utsträckning inträffa i vissa kommuner, det vore angeläget,
att de arbetslösa bereddes säkerhet för att ej bliva utan arbetslöshetsunderstöd.
Detta kunde lämpligen ske genom återupplivande av
tidigare bestämmelser om att undantagsvis, på grund av särskilda omständigheter,
arbetslöshetsunderstöd måtte kunna, efter prövning av Kungl.
Maj:t, utgå av statsmedel utan att kommun eller landsting tillskjutit
lika stort belopp. Det givna bemyndigandet har i endast ett fåtal fall
— beträffande kommuner med större antal sten- eller textilarbetare —
kommit att tillämpas, då arbetslöshetsförhållandena i allmänhet hittills
icke hunnit skärpas. Såsom utvecklingen nu ter sig, torde emellertid ett
flertal kommuner se sig nödsakade att av finansiella skäl påkalla starkare
stöd från staten. Den sannolika ökningen av arbetslösheten samt den
20
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 259.
föreslagna höjningen av understödsbeloppen måste ju åstadkomma stark
stegring av kostnaderna för denna understödsverksamhet, samtidigt med
att de dyrtidslindrande åtgärderna trots betydande statstillskott kräva
högst avsevärda kommunala anslag. Även om på flertalet industriorter
skatteinkomsterna hittills stegrats, så måste ett bakslag nu befaras, då
de stora kårerna av arbetslösa få sin skatteförmåga nedsatt och arbetsföretagens
beskattningsbara inkomst sjunker. Den finansiella sidan av
understödsverksamheten blir därför inom flertalet kommuner bekymmersam.
Enligt riksdagens uttalande på denna punkt skulle statens övertagande
i större utsträckning av understödsbördan åsyfta att säkerställa
särskilt de till följd av ransonering och andra statsåtgärder arbetslösa.
Dylika statsåtgärder hava emellertid numera vidtagits inom ett mycket
stort antal näringsområden. Ingripandena äro i hög grad skiftande med
hänsyn till såväl form som effektivitet. Det är under sådana omständigheter
synnerligen svårt att avgöra, vilka näringsområden, arbetargrupper
och orter företrädesvis drabbats samt hur stor lättnad i de
särskilda fallen bör medgivas. Inom de flesta kommuner torde personer
finnas, vilkas arbetslöshet står i samband med statliga ransonerings- eller
regleringsbestämmelser. Då av praktiska skäl det icke synes lämpligt att
till samma ort statsbidraget utgår med olika belopp till skilda kategorier
av arbetslösa, lärer annan ändamålsenlig lösning av det föreliggande
spörsmålet ej givas än att statens andel i understödskostnaden normalt
sättes till högre belopp än hittills, enligt kommissionens mening lämpligen
till 2/3 av densamma. Genom utvidgande av statens ekonomiska medverkan
på sådant sätt lära kommunerna få anses röna allt tillmötesgående,
som i allmänhet kan och bör på detta område ifrågakomma. De fall,
där i fortsättningen staten skulle behöva sträcka sig längre, torde då
komma att inskränka sig till rena undantagsfall och avse orter, vilkas
näringsliv är alldeles särskilt beroende av någon eller några av arbetslöshet
synnerligt drabbade yrkesgrenar eller vilkas ekonomiska läge eljest
uppenbarligen nödvändiggör starkare stöd från statens sida.
Vad 1917 års riksdag anförde om behovet av åtgärder för att
säkerställa vissa arbetargruppers berättigade understödsanspråk synes giva
vid handen, att enligt riksdagens mening något för stark återhållsamhet
åtminstone på sina håll framträtt i avseende å arbetslöshetsunderstödets
utdelande. En likartad uppfattning har framförts av landsorganisationen
samt av representanter för arbetslösa å vissa orter och inom speciella
yrken. Kommissionen anser sig ock kunna vitsorda, att från vederbörande
kommuners sida nästan undantagslöst iakttagits mycket stor varsamhet
vid understödslämnandet. Om också fall icke saknas, där veder
-
21
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 25!).
hörande kommunala myndigheter visat hithörande spörsmål alltför ringa
intresse, så är å andra sidan otvivelaktigt, att man i allmänhet varmt
behjärtat de arbetslösas liige och sökt på ändamålsenligaste sätt bispringa
dem. Särskilt i de många fall, där kommuner enbart av hänsyn till svagfinansiell
ställning icke kunnat anordna eljest av behovet pakallad undeistödsverksamhet,
kommer den nu föreslagna jämkningen av kostnadsbördan
att möjliggöra anordnandet av sådan.
Att understödsorganen bestämt hävdat kraven på villighet från de
understödssökandes sida att antaga annat lämpligt arbete, hai varit väl
motiverat både ur principiella synpunkter och med hänsyn till nödvändigheten
att stödja den inhemska produktionen. Då samma motiv allt
framgent måste göras gällande, lära betänkligheter icke behöva möta mot
att genom ökning på nyss antytt sätt av statens andel i kostnaden minska
kommunernas ekonomiska ansvar för densamma. Genom de villkor, som
äro stadgade för arbetslöshetsunderstöds åtnjutande och för lämnande
av statsbidrag därtill, finnas effektiva medel till ingripande för det fall,
att understödsverksamheten inom någon kommun skulle handhavas
med för ringa hänsyn till det allmännas medel och till önskvärt utnyttjande
av de understödssökandes arbetskraft.
Kommissionen anser sig böra i detta sammanhang erinra om de
framställningar rörande särskild förmansställning i understödsavseende,
som från representanter för åtskilliga personalgrupper riktats till Kungl.
Maj:t eller till kommissionen. Det gäller här företrädesvis smärre företagare,
arbetsledare och andra anställda inom bageriyrket samt inom olika
grenar av sprithantering och restaurangrörelse. Med framställningarna i
fråga åsyftas i allmänhet erhållandet av ovillkorlig rätt till understöd,
högre understödsbelopp samt särskilda former för understödsverksamheten.
I anledning av likartade motionsvis framförda yrkanden uttalade emellertid
1917 års riksdag, att någon särställning i understödshänseende icke kunde
tillerkännas de genom livsmedelsransoneringen arbetslösa, särskilt med hänsyn
till de konsekvenser, som därav skulle kunna tänkas följa. Till följd
härav och då, såsom redan erinrats, ransonerings- och regleringsåtgärder
av olika skärpa och under olika former förekomma på många olika områden
och det i allmänhet icke låter sig med någon säkerhet avgöra,
huruvida statsingripandena äro i ett fall mera direkt än i ett annat orsak
till arbetslöshet, har kommissionen icke ansett sig böra föreslå några särskilda
understödsbestämmelser för vissa grupper av arbetslösa. Denna
ståndpunkt utesluter givetvis icke, att särskilda åtgärder av förebyggande
art böra så långt möjligt är anpassas efter olika arbetarkategoriers behov
och förutsättningar. Kommissionen ämnar därför i fortsättningen
22
Erforderliga
medel.
Kungl. Maj:ts nåd, proposition nr 259.
liksom hittills beträffande stenarbetare och textilarbetare — uppmärksamt
iakttaga förhållandenas utveckling samt överväga i vad mån speciella
arbetargruppers läge påkallar något speciellt statsingripande.
Av det förslagsanslag, högst 11,500,000 kronor, som av nästlidna
riksdag anvisades å extra stat för år 1918 till arbetslöshetens bekämpande,
med rätt för Kungl. Maj:t att därav förskottsvis redan under år
1917 utanordna erforderligt belopp, torde numera inemot halva beloppet
hava disponerats för avsett ändamål. De utanordnade medlen avse emellertid
till huvudsaklig del arbetsföretag, som ännu icke avslutats eller, i
visst fall, icke ens påbörjats. Genom dessa företag komma tillfällen till
arbete att kunna under längre tid framåt beredas flera tusen arbetslösa.
A andra sidan får icke förbises, att riskerna för betydligt ökad arbetslöshet
tyvärr äro stora. Kostnadsökningen för de arbetslösas omhändertagande
begränsar sig icke heller endast till den stegring av understödsbeloppen,
som kan bliva medgiven, utan gör sig naturligen gällande även i
fråga om anoidnade arbetsföretag. Da därför betydande penningmedel böra
finnas disponibla för innevarande år, finner kommissionen nödvändigt, att
årets anslag nu åter bringas upp till sitt fulla belopp av IIV2 miljoner kronor.
Det i statsverkspropositionen för år 1919 begärda beloppet av 4
miljoner kronor torde få anses tillräckligt för den korta tid under samma
år, som kan komma att förflyta, intill dess fråga om eventuellt tilläggsanslag
kan hinna undergå vederbörlig behandling.
Depa r törne
lits
chefen.
Den av arbetslöshetskommissionen meddelade redogörelsen för arbetsmarknadens
nuvarande läge samt för de närmaste utsikterna måste
ingiva allvarliga bekymmer för omfattande arbetslöshet. Redan länge
har det varit känt, att landets förråd av vissa utifrån hämtade oundgängliga
råvaror hotat fullständigt utsina. Erkännansvärda och delvis
framgangsrika försök hava gjorts att inom landet framställa samma råvaror
eller lämpliga ersättningsmedel för dem. I många fall kunna de gjorda
ansträngningarna dock icke förebygga, att importens upphörande åstadkommer
fullständig varubrist för hela industrier eller särskilda företag, varav
följa entlediganden eller permittering av arbetare. Inom vissa exportindustrier
förspörjas enahanda verkningar till följd av bristande avsättning
av tillverkningarna. Då de av trafikförhållandena under kriget framkallade
svårigheterna knappast kunna helt avlägsnas inom den närmaste
framtiden, lärer den påbörjade avmattningen inom näringslivet komma
att fortgå och möjligen utsträckas till områden, som ännu icke rönt större
påverkan av densamma.
Kanyl. Maj:tu nåd. proposition nr 2~)!L 23
I sådant läge måste givetvis den största uppmärksamhet ägnas åt
arbetsförhållandenas utveckling, och får från statsmakternas sida intet
underlåtas för att på lämpligt sätt söka förebygga arbetslöshet eller lindra
verkningarna av sådan. Om det redan under normala förhållanden kan
vara ödesdigert att bliva arbetslös, så är denna risk nu än svårare, då
de höga prisen och den stora bristen på snart sagt alla livsförnödenheter
hårt trycka även dem, som hava sin regelbundna och goda arbetsinkomst.
Särskilt bekymmersamt ter sig läget med avseende å arbetare inom yrken,
som under längre tid lidit av dåliga import- eller avsättningsförhållanden.
Då lönerna här icke följt med stegringen av levnadskostnaderna
och då perioder av förkortad arbetstid eller hel arbetslöshet redan förut
förekommit, har arbetarnas ekonomiska bärkraft försvagats, så att de i
mindre grad än eljest äro rustade att bära prövningarna av en fortsatt
långvarigare arbetslöshet.
Såsom utsikterna nu synas gestalta sig, lärer för övrigt arbetslöshetsrisken
allvarligt hota många andra än egentliga kroppsarbetare. De senaste
årens uppsving inom handel och afiarsväsen i allmänhet, som medfört
stor efterfrågan å butikspersonal samt förvaltningspersonal inom näringslivet,
torde nämligen icke förbliva oberört av industriens avmattning.
Sannolikt kommer därför arbetslöshet att träffa personer i ganska olikartad
ställning och med vitt skilda förutsättningar att själva sörja för
sin utkomst.
Med rätta har arbetslöshetskommissionen eftertryckligt betonat, hurusom
det nödläge, i vilket landet befinner sig med hänsyn till livsmedelsförsörjningen,
måste göra det till en bjudande plikt att i första hand inrikta
den lediga arbetskraften till anställningar inom jordbruket. Så
länge lantbrukarna icke hava sitt arbetarbehov fyllt, måste uppenbarligen
stor varsamhet iakttagas i fråga om arbetslösas omhändertagande genom
det allmännas försorg, så att icke för lantarbetet lämpade personer bliva
mindre villiga att ställa sig till förfogande för detsamma. På detta område,
liksom ock inom de närstående- näringsgrenarna torvindustri och
kalktillverkning, lära också yppa sig talrika tillfällen till utkomst för
arbetslösa, i synnerhet sådana som uppväxt på landsbygden och äga vana
vid tyngre utearbeten. Vad arbetslöshetskommissionen anför om den
minskade obenägenheten mot antagande av lantarbete och den märkbara
återströmningen till landsbygden synes ägnat att lugna farhågorna för
att jordbruket skulle komma att lida oroande brist på arbetare. Enbart
nyttigt vore ju även, om den nuvarande krisen medförde en rättvisare
uppskattning av jordbrukets betydelse icke blott ur produktiv synpunkt
för landets självförsörjning utan ock i dess egenskap att giva utkomst
24
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 259.
åt arbetstagare. Emellertid lära icke för stora förhoppningar få ställas
på jordbrukets samt torvindustriens och kalkbrukens m. fl. förmåga att
mottaga ledig arbetskraft från andra näringsområden. Intensifieringen
av driften har kunnat oavlåtligt fortgå genom förbättrade arbetsmetoder
och maskindrift men utan ökad användning av mänsklig arbetskraft.
Visserligen kan såsom följd av redan beslutade eller planerade statsåtgärder
förväntas ett livligare intresse även i fråga om vattenavlednings-,
diknings- och odlingsarbeten, sålunda jordbruksarbeten av mera extensiv
karaktär. Med hänsyn till åtskilliga omständigheter torde emellertid
några större dylika företag icke bliva igångsatta redan på våren, varför
jordbrukarna ej heller för sådana ändamål nu behöva avsevärt öka sin
arbetarstam. Bättre te sig däremot utsikterna för nästkommande höst,
då extra ordinära arbetstillfällen kunna i stort antal väntas uppkomma
vid olika slag av jordförbättringsarbeten.
Att döma av den omfattning, som arbetslösheten redan på sina
håll tagit, och av de allvarliga tecknen till fortsatt långtgående depression
inom vidsträckta områden av näringslivet komma jordbruket och andra
ännu livaktiga näringsgrenar i allt fall icke att kunna på långt när mottaga
alla dem, som behöva nya anställningar. Många av dessa sakna
för övrigt de särskilda förutsättningarna för att bliva nyttiga vid lantarbete
och få därför icke arbete hos jordbrukarna. Det kan sålunda
förutses, att ett stort antal arbetslösa för sin utkomst hänvisas allenast
till det allmännas åtgärder.
De tidigare under krisens förlopp fastslagna riktlinjerna för detta
samhällets skyddsarbete hava visat sig i stort sett ändamålsenliga. Såsom
arbetslöshetskommissionen framhåller, måste emellertid krisens långvarighet
och därav föranledda omständigheter nu göra det mera angeläget
än tillförene, att hjälpverksamheten så vitt möjligt inriktas på beredandet
av arbetstillfällen. Utöver de av kommissionen anförda mera principiella
skälen härför torde här allenast behöva tilläggas, att de arbetslösa
endast på denna väg kunna beredas en inkomst, som någorlunda
svarar mot dyrtidens krav.
Någon tvekan lärer ej heller föreligga om lämpligheten av att i
främsta rummet sysselsätta de arbetslösa vid arbetsföretag av ordinarie
karaktär. Dess bättre lärer tillgången till sådana nu vara jämförelsevis
stor. Olika omständigheter — höga priser och löner samt material- och
arbetarbrist — hava under de senaste åren föranlett en viss begränsning
i bedrivandet och igångsättandet av offentliga arbetsföretag, som- under
normala förhållanden bort komma till ofördröj ligt utförande. Detta gäller
i synnerhet om större arbeten för stat, landsting och kommuner. Känt
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 25!).
2!)
iir emellertid, att även åtskilliga vattenavlednings-, jordförbättrings- och
vägbyggnadsföretag, till vilka anslag av allmänna medel anvisats och
vilka redan bort vara avslutade, blivit uppskjutna eller fördröjda till följd
av kostnadsökningar och arbetarbrist. Det förefinnes sålunda nu eu reservtillgång
av arbeten, genom vilkas upptagande och forcerande betydande
arbetarstyrkor skulle kunna erhålla sysselsättning. Inför en större arbetslöshet
få uppenbarligen varken staten eller kommunerna av hänsyn till
nu stegrade priser avhållas från att driva sådana arbetsföretag i största
möjliga omfattning.
Det torde i detta sammanhang böra omnämnas, att jag tidigare
dels genom hänvändelse till cheferna för lantförsvars-, sjöförsvars- och
finansdepartementen hemställt om deras medverkan för att vederbörande
verk och inrättningar måtte vid behov av arbetskraft söka sådan bland
arbetslösa i orten och icke taga den från jordbruket ävensom för ändamålet
anlita de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, dels till de under civildepartementet
lydande centrala ämbetsmyndigheterna riktat enahanda anmodan,
dels påkallat Kungl. Maj:ts befailningshavandes medverkan för att
hos de kommunala myndigheterna vinna beaktande för samma synpunkter.
Jag har likaledes sett mig föranlåten att fästa vederbörandes uppmärksamhet
på vikten av att vid avvecklingen av de under bränslekommissionens
ledning stående skogsavverkningsarbetena den där anställda
personalens övergång till jordbrukets tjänst underlättas. Jag har också
inhämtat, att bränslekommissionen, efter samråd med socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen,
meddelat sina befattningshavare i orterna närmare
direktiv rörande entledigandet av arbetare" och dessas hänvisande till
att taga anställning inom lantbruket. Socialstyrelsen har slutligen anmodat
arbetsförmedlingsanstalterna att särskilt ägna intresse åt den betydande
reserv av arbetskraft, som här uppstår och som till alldeles övervägande
del är väl lämpad för olika slag av lantarbete. För underlättande
av förmedlingen till torvfabriker och kalkbruk äro genom styrelsens
försorg undersökningar verkställda om deras behov av arbetskraft och
upplysningar härom meddelade arbetsförmedlingsanstalterna.
Om också det viktigaste medlet att förebygga arbetslösheten är tillvaratagandet
av de arbetstillfällen, som stå öppna eller kunna beredas
vid normalt förekommande arbeten, lider det intet tvivel om att extra
ordinära åtgärder måste även i fortsättningen anlitas för ändamålet.
Beträffande arten av sådana hänvisar jag till arbetslöshetskommissionens
uttalanden samt till den inledningsvis meddelade redogörelsen för särskilda,
med stöd av arbets!öshetsanslaget redan anordnade företag. Ehuru
dessa planerats huvudsakligen för endast tvenne arbetarkategorier, sten
Bihang
till riksdagens pi''otokoll 1018. 1 sand. 231 käft. {Nr 253.) 4
26
Kungl. Maj:ls nåd. proposition nr 259.
och textilarbetare, äro de av delvis alldeles olikartad beskaffenhet, vilket
i sin mån belyser nödvändigheten att på olika vägar söka bereda
sysselsättning. Med den vidare utveckling av arbetslösheten, som man
har anledning befara, lärer det ock bliva nödigt att tillgripa en mångfald
av åtgärder, växlande efter årstider, orter och ifrågakommande arbetai
grupper. Något närmare bestämmande på förhand av det förebyggande
arbetets art och former kän sålunda ej ifrågakomma, utan måste
avgörandet härom överlämnas åt Kungl. Maj:t att träffas med hänsyn till
de särskilda omständigheterna i varje föreliggande fall.
Även med stor handlingsfrihet i detta avseende låter det sig
uppenbarligen icke göra att vid arbetslöshetens bekämpande enbart gå
fram på den förebyggande linjen. Även i fortsättningen måste understödsverksamheten
vidmakthållas, i främsta rummet naturligen för arbetare,
vilkas förutsättningar och utbildning äro sådana, att de icke lämpa
sig föi aibete annorstädes än inom det egna yrket, samt för äldre familjeförsörjare,
vilkas förflyttning till arbete å annan ort skulle vara förknippad
med påtagliga olägenheter. Det bör emellertid icke fördöljas,
att därest förhållandena å arbetsmarknaden icke förbättras, det särskilt
till vintern kan bliva oundgängligt att i brist på lämpliga arbetstillfällen
lämna understöd till jämväl andra arbetarkategorier.
Denna uppfattning om det offentliga understödslämnandet såsom
eu nödfallsutväg, vilken anlitas endast när andra utvägar äro stängda,
har under krisens förlopp gjort sig allmänt gällande bland de lokala ar-''
betslöshetsorgan och hos de kommunala myndigheter, på vilkas bedömande
anordnandet av understödsverksamhet närmast ankommer. Härav
förklaras i väsentlig mån, att denna verksamhet under hela kristiden
varit jämförelsevis mycket ringa och icke ens under denna vinter tagit
några mera avsevärda dimensioner. Givetvis har härtill medverkat, att
kommunerna varit medansvariga för kostnaden och återhållits av omtanke
om sin ekonomi. ° Det lärer icke heller kunna förnekas, att på sina håll de
nu anförda återhållande momenten visat sig hos vederbörande myndigheter
väg a sa tungt, att de arbetslösas skyddande kommit att sättas i andra rummet.
I bestämmelserna om understöd av statsmedel till denna understödsverksamhet
finnes nu inrymd anvisning till kommun, som icke förmår själv
bestrida den stadgade normala andelen, nämligen halva understödskostnaden,
att hos Kungl. Maj:t hemställa om lindring härutinnan. Under
intryck av de numera ökade svårigheterna hava också åtskilliga kommuner
sett sig nödsakade att begära befrielse helt eller delvis från bestridandet
av hela sin andel i kostnaden, och hava deras framställningar i
större eller mindre man av Kungl. Maj:t beviljats. Det är vidare anledning
antaga, att pa ett flertal orter, där understödsverksamhet vore
Kun yl. Maj;ls nåd. proposition nr 259.
27
nödvändig, anordnandet av densamma blir beroende av huruvida särskilt
tillmötesgående kan erhållas i avseende å statsunderstödet. Till
följd av ökningen i kommunernas kristidsutgifter samt de kommunala
inkomsternas beräknade sjunkande synes nu faktiskt läget vara sådant,
att vidhållandet av principen om kostnadens lika fördelning mellan staten
och kommunen komme att mångenstädes utgöra ett bestämt hinder
för understödsverksamhetens upptagande och sålunda även i ömmande
fall betaga arbetslösa utsikten till hjälp. Såsom arbetslöshetskommissionen
erinrat, förhindras i realiteten härigenom även hjälpandet av sådana
arbetslösa, som mera direkt träffats av statliga ransoneringsåtgärder och
därför enligt riksdagens uttalade uppfattning böra beredas trygghet
att erhålla understöd. Då sålunda numera inträdda förhållanden
synas verka därhän, att gällande bestämmelser om kostnadsfördelningen
föranleda alltför långt gående återhållsamhet i fråga om understödsverksamheten,
bör staten tydligen övertaga större del av kostnadsbördan.
Jag ansluter mig sålunda till arbetslöshetskommissionens förslag om att
staten skall bidraga med två tredjedelar av kostnaderna för understöd och
finner i likhet med kommissionen därjämte nödvändigt, att Kungl. Maj:t
jämväl i fortsättningen bemyndigas bestämma om att större del, eventuellt
i särskilda undantagsfall hela kostnaden, må kunna bestridas av statsmedel.
Kommissionens förslag om understödsbeloppens höjande synes vara
en naturlig konsekvens av den sedan nästlidne riksdag försiggångna och
alltjämt fortgående prisstegringen å alla livsförnödenheter. Förslaget skulle
innebära, att exempelvis understödet för man och hustru — oberäknat
eventuella tillägg för barn — kunde höjas från 2 till 3 kronor per dag.
Till följd av den jämväl föreslagna ändringen i kostnadsfördelningen
skulle i det föreliggande fallet kommunens andel stå kvar oförändrad vid
1 krona per dag men statens andel ökas från 1 till 2 kronor. Staten
skulle sålunda komma att ensam bekosta förhöjningen i understödsbeloppen
till arbetslösa. Ehuruväl en avsevärd förbättring härigenom skulle
beredas, synes mig höjningens begränsning till 50 % vara alltför snäv.
Stegringen av levnadskostnaderna fortgår alltjämt, och det kan tyvärr
befaras, att densamma skall fortgå med sådan hast, att en ökning utöver
de 50 / kan successivt erfordras. Det bör sålunda stå Kung!. Maj:t
fritt att med tagen hänsyn till sig företeende omständigheter medgiva de
nämnda understödsbeloppens höjande med intill 100 %.
Med genomförandet av en mera betydande ökning i understödsbeloppen
kan onekligen oftare inträffa, att dessa stiga upp emot den
gängse lönen inom vissa konstant eller tillfälligtvis lågt betalda yrken.
Ehuruväl så torde inträffa egentligen i fråga om försörjare med många
barn, alltså i fall av synnerligt ömmande karaktär, synas redan princi
-
28
Kung!. Maj:U nåd. proposition nr 259.
piella skäl tala emot, att den icke arbetande skulle erhålla lika mycket
i understöd som den fullt arbetande yrkeskamraten förtjänar i lön.
Det bör med avseende härå jämväl erinras, att den arbetslöses kostnader
för hans uppehälle böra kunna hållas lägre än den arbetandes dels till
följd av minskat födoämnesbehov och minskade slitningskostnader för
kläder in. m., dels därför att den i hemmet vistande kan själv utföra
sysslor därstädes, som inbespara utgifter. Hänsyn måste också tagas till
att den arbetslöse understödstagaren understundom kan genom tillfälliga
uppdrag få en inkomst, som visserligen är ringa och därför icke medför
förlust av understödet men likväl innebär ett gott tillskott för uppehället.
Jag ansluter mig sålunda till arbetslöshetskommissionens förslag om att
understödet, ensamt eller i förening med bidrag från arbetsgivare eller
arbetslöshetskassa, ej må överstiga 8/xo av den i orten vid samma tid
vanliga avlöningen för arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande
arbete som sökanden. Det säger sig självt, att i avlöningen här
inbegripas samtliga löneförmåner, sålunda även särskilda kristidstillägg.
A andra sidan böra erhållna hyresbidrag eller liknande försträckningar
icke tagas i betraktande vid det offentliga understödets bestämmande,
såvida nämligen icke den arbetslöses behov av understöd därigenom så
minskas, att en nedsättning av beloppet är befogad ur denna synpunkt.
I samband härmed må meddelas följande tablå:
Understödens maximibelopp per dag (kronor).
Enligt gällande |
Vid föreslagen ändrad kostnadsfördelning |
||||||||
Undcrstödskategorier. |
Sta- ten. |
Kom- mun. |
Till- hopa. |
50 procent. |
100 procent. |
||||
Sta- ten. |
Kom- mun. |
Till- hopa. |
Sta- ten. |
Kom- mun. |
Till- hopa. |
||||
Man och hustru.......... |
1: — |
1: — |
2: — |
2: — |
1: — |
3:- |
2: 67 |
1: 33 |
4: — |
Barn under 15 år......... |
0: 20 |
0: 20 |
0:40 |
0: 40 |
0: 20 |
0: 60 |
0: 51 |
0:26 |
0: 80 |
Ensam person över 18 år...... |
0: 67 |
0: 67 |
1: 34 |
1: 33 |
0: 67 |
2: — |
1: 79 |
0:89 |
2: 68 |
Ensam person mellan 15—18 år . . . |
0: 40 |
0: 40 |
0: 80 |
0: 80 |
0: 40 |
1: 20 '' |
1: 07 |
0: 53 |
1:60 |
Familjebidrag vid försörjares arbete |
|||||||||
i vissa fall .......... |
0: 50 |
0: 50 |
1: — |
1: — |
0: 50 |
1: 50 |
1: 33 |
0: 67 |
2: — |
undantagsvis......... |
0: 75 |
0: 75 |
1: 50 |
1: 50 |
0:75 |
2: 25 |
2: — |
1: — |
3: — |
Bidrag vid arbete i ovan sysselsätt-ning .............. |
0: 50 |
1: — |
1: — |
0: 50 |
1: 50 |
1: 33 |
0:67 |
2:- |
Kuiiyl. Maja» nåd. proposition nr 259.
29
I ovanstående tablå äro de nu gällande maximibeloppen för olika
kategorier av understödstagare sammanställda med dem, som skulle ifrågakomma
vid en eventuell höjning av förslagsvis 50 resp. 100 %. Därjämte
är i varje fall angivet, huru mycket av beloppet belöper sig på
staten och på resp. kommuner.
Jag anser mig böra med avseende å dessa belopp ånyo framhålla,
att visserligen en betydande höjning omedelbart synes av nöden, men
att ytterligare ökning upp till en fördubbling av beloppen endast bör
förekomma, i den mån prisförhållandenas utveckling gör densamma
behövlig. Med arbetslöshetskommissionen är jag enig därom, att vid
beloppens höjning någon åtskillnad kan ifrågakomma beträffande olika
understödskategorier. Därest sålunda svårighet skulle yppas att erhålla
tillräcklig arbetskraft för lantmannagöromål, kan det vara befogat hålla
understöden för ensamstående personer vid jämförelsevis lägre belopp,
så att dessa icke innebära lockelse för de arbetslösa att undandraga sig
arbetet på landsbygden.
För att närmare belysa, huru understöden i tillämpningen skulle
ställa sig för hela familjer, meddelas i efterföljande tablå beräknade
maximibelopp för man och hustru, resp. ensamstående försörjare, med
ett antal barn under 15 år.
Beräknade maximiunderstöd per dag (kronor) för familjer.
• |
Enligt gällande |
Vid föreslagen ändrad kostnadsfördelning |
||||||||
Sta- ten. |
Kom- mun. |
Till- hopa. |
50 procent. |
100 procent. |
||||||
Sta- ten. |
Kom- mun. |
Till- hopa. |
Sta- ten. |
II |
Till- hopa. |
|||||
Familj om |
||||||||||
Man, hustru och 1 barn...... |
1: 20 |
1: 20 |
2: 40 |
2:40 |
1: 20 |
3: 60 |
o: 20 |
1: 60 |
4:80 |
|
> > > |
2 > ...... |
1: 40 |
1: 40 |
2: 80 |
2: 80 |
1: 40 |
4: 20 |
3:73 |
1: 87 |
5:60 ! |
> > > |
3 * ..... |
1: 60 |
1: 60 |
S: 20 |
3: 20 |
1: 60 |
4:80 |
4: 27 |
2: 13 |
6: 40 |
> > > |
4 . ..... |
1: 80 |
1:80 |
3: 60 |
3: 60 |
1: 80 |
5: 40 |
4: 80 |
2: 40 |
7: 20 |
J » » |
5 » ...... |
2: — |
2: — |
4: — |
4: — |
2: — |
6:- |
5: 33 |
2: 67 |
8: — |
Ensam person |
och 1 barn ..... |
0: 87 |
0: 87 |
1: 74 |
1: 74 |
0: 87 |
2: 61 |
2: 32 |
1: 16 |
3: 48 |
» » |
> 2 > ..... |
1: 07 |
1: 07 |
2: 14 |
2: 14 |
1: 07 |
3: 21 |
2: 85 |
1:43 |
4: 28 |
> 1 |
>3 » ..... |
1: 27 |
1:27 |
2: 54 |
2:54 |
1:27 |
3:81 |
3: 39 |
1: 69 |
5: 08 |
80
Kungl. AlajUs nåd. proposition nr 259.
I fråga om de högsta här beräknade understödsbeloppen kan givetvis
ifrågakomma minskning i anledning av den föreslagna begränsningen
till högst /io av vederbörandes lön vid fullt arbete. Att därjämte alltid
understödsutdelningen måste baseras på noggrann individuell prövning
av behovet finner jag i likhet med arbetslöshetskommissionen uppenbart.
Det torde böra här framhållas, att mottagandet av arbetslöshetsunderstöd
icke innebär hinder för delaktighet i de förmåner, som inom
olika kommuner kunna beredas genom statens dyrtidslindrande åtgärder.
Fastmera ^ måste det anses ligga i sakens natur, att de arbetslösa såsom
särskilt hårt drabbade av kristidssvårigheterna i främsta rummet må betedas
tillfälle att erhålla billigare livsförnödenheter och därigenom få
köpkraften av de dock alltid mycket knappa understöden förstärkt. Betonas
bör emellertid vikten av att i kommunerna sträng åtskillnad uppehälles
vid den ekonomiska förvaltningen och redovisningen av å ena sidan
de s. k. dyrtidsmedlen och å andra sidan arbetslöshetsunderstödet, så att
icke, såsom på sina håll lärer förekommit, samma kommunala anslag
föi menats berättiga till statsbidrag från både arbetslöshetsanslaget och
anslaget för de dyrtidslindrande åtgärderna.
Arbetslöshetsunderstödets baserande på behovsprincipen måste otvivelaktigt
anses hava varit riktigt under de givna förutsättningarna. Någon
annan utgångspunkt kunde icke tagas, då den arbetslöshetsförsäkring, som
fanns ordnad av vissa arbetarnas organisationer, täckte endast en mindre
del av arbetstagarnes olika grupper och i många avseenden var ojämn och
bristfällig. Det har för övrigt visat sig, att under världskrisens omvälvningar
man saväl vid statens som enskildas företag funnit nödvändigt
att till och med vid lönernas bestämmande i större eller mindre män
anlägga behovssynpunkter. I tillämpningen har arbetslöshetsunderstödet
kommit att särskilt stödja familjeförsörjarne; för familjer med några
eller flera barn komma sålunda understödsbeloppen att bliva avsevärt
högre än exempelvis i Danmark, där dock det allmänna endast behöver
bidraga till arbetstagarnes egen arbetslöshetsförsäkring, icke såsom här
helt bekosta understödsverksamheten. Att ur andra synpunkter tillvaron
av en rationell arbetslöshetsförsäkring erbjuder mycket stora fördelar och
särskilt lättar det allmännas bekymmer, därom vittna bland annat erfarenheterna
från våra grannländer. Det är också min förhoppning, att
socialförsäkringskoinmittén inom kort skall kunna helt ägna sig åt sitt
uppdrag i fråga om arbetslöshetsförsäkringen, så att ett definitivt ordnande
av denna viktiga fråga snart skall bliva möjligt.
Med avseende å det föreliggande behovet av ytterligare statsmedel
för arbetslöshetens bekämpande beräknas, enligt vad tidigare fram
-
Knuff!. nåd. proposition nr 26!). .''il
hållits, av det för innevarande år beviljade anslaget å 11 Va miljoner
kronor återstå omkring 5,715,000 kronor. Arbetslöshetskommissionen har
emellertid fäst uppmärksamheten därå, att de medel, som från anslagel
redan anvisats, till stor del ännu icke förbrukats. En ungefärlig uppskattning
har givit vid handen, att de arbetstillfällen, som stå öppna
vid arbetsföretag, till vilka bidrag redan lämnats från anslaget, kunna
anses motsvara arbete för omkring 2,000 man under återstoden av året.
Såsom nyss framhållits måste därjämte ett mycket väsentligt stöd vid
arbetslöshetens bekämpande kunna erhållas i den företagarverksamhet,
som staten själv utövar eller understödjer med anslag. Enbart till de
under civildepartementet lydande ämbetsverkens förfogande komma sålunda
för- statsarbeten under återstoden av innevarande år stå medel,
vilkas sammanlagda belopp vida torde överstiga det för bekämpande av
•arbetslösheten för år 1918 anvisade anslaget. Betydande belopp äro vidare
anvisade eller begärda för understödjande av enskilda järnvägsbyggnader
samt allmännyttiga vägföretag Och jordförbättringsarbeten, för
uppförande av militära etablissement m. m. För statsarbeten eller med
statsmedel understödda arbeten under innevarande år äro sålunda disponibla
högst betydande belopp, vilkas användande uppenbarligen karl i
mycket avsevärd män förebygga arbetslöshet. Det är också min avsikt
att påkalla vederbörande myndigheters uppmärksamhet på att ifrågavarande
arbeten må bedrivas på det sätt, som med hänsyn till arbetslöshetens
bekämpande kan vara angeläget. T samma syfte synes även
en hänvändelse böra ske till kommunerna, där veterligen en mängd stora
arbetsföretag vänta på utförande. I betraktande av dessa omständigheter
och då vid understödsverksainheten kommunerna i regel skulle bestrida
73 av kostnaden, lärer statens mellankomst med ytterligare anslag under
år 1918 kunna, då av redan för 1918 beviljat anslag nu återstår omkring
5,715,000 kronor, begränsas till 15,000,000 kronor, varmed omkring
20,715,000 kronor skulle finnas odisponerade för arbetslöshetsunderstöd under
år 1918. Att jag böjt det av arbetslöshetskommissionen å tilläggsstat för
1918 äskade beloppet 5,785,000 kronor till 15,000,000 kronor beror dels
av den ökning, utöver vad kommissionen ifrågasatt, av arbetslöshetsunderstödets
belopp, som jag föreslagit, dels och framför allt därpå, att
förhållandena å arbetsmarknaden synas så hastigt försämrats, att klokheten
bjuder att för ändamålet hava disponibla rikligare medel än förut
antagits vara behövliga. De av mig här ovan antydda nya bestämmelserna
för arbetslöshetsanslagets utgående böra tydligtvis gälla såväl för
nu ifrågasatta anslag å tilläggsstat för år 1918 som för de medel till
samma ändamål, som anvisats av 1917 års riksdag och varav, på sätt
32
Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 259.
nyss framhållits, omkring 5,715,000 kronor ännu äro odisponerade, ävensom
för de för år 1919 ifrågasatta medlens användande.
Anslagsbehovet för nästkommande år kan av naturliga skäl nu
icke med någon säkerhet bedömas. Om de förhållanden, som föranlett
vårt nuvarande trångmål, även då göra sig gällande med oförminskad
styrka, lära stora krav komma att ställas å det allmännas verksamhet
för arbetslöshetens bekämpande. Enär emellertid det belopp av 4 miljoner
kronor, som för ändamålet beräknats å 1919 års riksstat, i varje
fall torde bliva tillräckligt för att möta de närmaste kraven, innan riksdagen
år 1919 kan bliva i tillfälle meddela erforderliga tilläggsanslag,
synes anledning saknas att nu ifrågasätta ändring i detta avseende.
Beträffande sättet för täckande av det å tilläggsstat för år 1918
äskade beloppet, vilket ej blivit i förslaget till tilläggsstaten beräknat,
kommer framställning under riksdagens lopp att avlåtas av chefen för
finansdepartementet.
€
På grund av vad nu anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig angivna grunder,
anvisa
dels — utöver av 1917 års riksdag för ändamålet
beviljade medel — på tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag,
högst 15,000,000 kronor,
dels ock på extra stat för år 1919 ett förslagsanslag,
högst 4,000,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
skulle av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Corin.
Stockholm 1918. Kung!. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söuer.