Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 244.

1

Nr 244.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående an visande
av bidrag till svenska stadsförbundets verksamhet; given
Stockholms slott den 5 april 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för svenska stadsförbundets
verksamhet under sjunde huvudtiteln anvisa såsom förslagsanslag,
högst, dels å tilläggsstaten för år 1918 4,000 kronor dels ock å
•extra stat för år 1919 8,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 217 höft. (Nr 244.)

1

2

Kungl. Mapts nåd. proposition Nr 244.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 april

1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner;

Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre PALMSTIERNA, ,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:

I en till finansdepartementet inkommen, den 22 mars 1917 dagtecknad
skrift gjorde svenska stadsförbundets styrelse framställning om ett statsbidrag
å 4,000 kronor för täckande av kostnaderna under år 1917 för viss
utvidgning av stadsförbundets verksamhet. Styrelsen avsåg, att den
utvidgade verksamheten skulle kunna komma i gång omkring mitten av
nämnda år, och det begärda bidraget var sålunda beräknat efter 8,000
kronor för år. Ansökningen remitterades till statskontoret, som den 29
oktober 1917 inkom med utlåtande i ärendet. Sedermera har stadsförbundets
styrelse i december samma år inkommit med ny framställning,
avseende statsbidrag för enahanda ändamål under år 1918, därvid styrelsen,
under åberopande av den allmänna prisstegringen, beräknat det
erforderliga bidragets belopp till 12,000 kronor.

• 0

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 244. •>

Till det statsrådsprotokoll över linatisärenden lör deri 14 januari
1918, som bifogats samma års statsverksproposition, omförmälde jag,
under punkt 49, sistnämnda framställning och meddelade tillika, att jag
visserligen icke då var beredd att förelägga Kungl. Maj:t definitivt förslag
i ämnet, men att den förebragta utredningen syntes mig böra föranleda,
att medel för ändamålet begärdes hos riksdagen, dock endast
till ett belopp av 8,000 kronor för år räknat. Med bifall till vad jag
i anslutning härtill- hemställde, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att,
i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde bliva framlagd, bland
de extra anslagen under sjunde huvudtiteln såväl i tilläggsstaten för
1918 som i riksstaten för 1919 beräkna ett förslagsanslag, högst, å
8,000 kronor såsom bidrag till bestridande av kostnaden för viss utvidgning
av svenska stadsförbundets verksamhet.

Sedan den erforderliga utredningen numera slutförts, anhåller jag
att få förelägga Eders Kungl. Maj:t förslag till proposition i detta ämne.

Innan jag ingår på ett återgivande av innehållet i styrelsens för
stadsförbundet föreliggande framställning, skall jag tillåta mig i
korthet redogöra för förbundets syfte och organisation, sådana de framgå
av de stadgar, förbundet för sig fastställt.

Svenska stadsförbundet bär till ändamål att tillvarataga städernas, köpingarnas
och municipalsamhällenas gemensamma intressen, främja samverkan dem emellan och
sprida kunskap 1 kommunalpolitiska ämnen. Berättigade till inträde såsom medlemmar
i förbundet äro icke blott städer utan även köpingar och municipalsamhällen. Förbundet
sammanträder vart tredje år till ordinarie kongress, som i sista hand beslutar
över förbundets verksamhet. Vid kongresserna företrädas medlemmarna genom
valda ombud. Antalet ombud för varje samhälle står i visst förhållande till folkmängden.
Vid omröstning å kongress tillkommer varje ombud för samhälle med
intill 5,000 invånare en röst och samhälle med 5,000 invånare och däröver två
röster. Förbundets angelägenheter handhavas av eu styrelse och en representantförsamling.
Styrelsen, som har sitt säte i Stockholm, består av sju ledamöter och
tre suppleanter, som väljas vid ordinarie kongress för tiden intill dess nästa
kongress avslutats.

Styrelsen anordnar en kommunal centralbyrå, för vilken en av styrelsen utsedd
sekreterare är föreståndare. Centralbyrån har till uppgift att följa den kommunala
utvecklingen i Sverige och utlandet, att samla för studier i kommunala ämnen
behövligt material samt att besvara till byrån inkomna förfrågningar och sköta
förbundets löpande ärenden. Medlem i förbundet, kommunernas fullmäktige, magistrater
och tjänstemän samt ledamöter i kommunala nämnder, styrelser och delegationer
äga att kostnadsfritt anlita centralbyrån och må till styrelsen göra de
framställningar, som för egen kommuns räkning anses behövliga eller eljest kunna
vara till nytta för förbundets verksamhet.

Till förbundet är medlem pliktig gälda årsavgift, som utgår i förhållande
till medlems invånareantal enligt senaste befolkningsstatistik. Avgiftens belopp be -

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 244.

stämmes av styrelsen. Till representantförsamlingen utses vid ordinarie kongress
en ledamot och en suppleant dels för varje län, i vilket medlem uti förbundet finnes,
samt dels för varje till förbundet ansluten stad med ett invånareantal över 30,000.

Representantförsamlingens uppgift är att på kallelse av styrelsen sammanträda
till överläggningar och beslut gemensamt med styrelsen i sådana frågor, som,
utan att påfordra kongressens sammankallande, likväl finnas icke böra av styrelsen
ensam avgöras.

I förutnämnda, den 22 mars 1917 dagtecknade skrivelse, vari
svenska stadsförbundets styrelse gjorde sin första framställning om statsbidrag
för ifrågavarande ändamål, erinrade styrelsen till en början om
ett utlåtande, som styrelsen beretts tillfälle att avgiva i anledning av
det betänkande med förslag i fråga om beredande av lättnader för kommunernas
upplåning, som den 5 maj 1915 framlagts av särskilt tillkallade
sakkunniga och vari föreslagits inrättande genom statens försorg
av en kommunal lånefond. Jag begagnar här tillfället att meddela, att
nämnda betänkande, över vilket utom stadsförbundets styrelse även statskontoret
efter hörande av samtliga Kungl. Maj ds befallningshavande
yttrat sig, numera remitterats till fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden
såsom varande en av de myndigheter, vilka ifrågasatts såsom förvaltare
av den föreslagna kommunallånefonden. Efter att hava erinrat, hurusom
styrelsen i sitt yttrande över omförmälda betänkande tillstyrkt det däri
framställda förslaget med vissa modifikationer, anförde styrelsen vidare:

»Styrelsen har emellertid vid behandlingen av hithörande frågor funnit, att
för den nyordning av städernas låneväsen, som torde vara önskvärd, den av de
sakkunniga föreslagna kommunala lånefonden icke kan anses tillfyllest. Ej oviktiga
lättnader torde därjämte kunna beredas den kommunala upplåningen genom en
lämplig organisation av lånemarknaden i syfte att underlätta långivares och låntagares
förbindelser med varandra och i båda parternas intresse befrämja lämpliga
låneformer. Det torde vidare, med den omfattning den kommunala kredithushållningen
numera nått, vara önskvärt, att de kommunala lånebesluten underkastas
prövning ej blott med hänsyn till formen utan även till sitt innehåll. Tillgodoseendet
av båda dessa ändamål torde i väsentlig mån kunna underlättas genom viss
utvidgning av stadsförbundets verksamhet, och får styrelsen i detta hänseende i
underdånighet anföra följande.

Redan i det nyss anförda betänkandet har frågan om en viss kontroll av
den kommunala lånepolitiken, särskilt vad angår amorteringstiderna, blivit berörd,
dock endast i den mån lånen i fråga skola utgå ur kommunallånefonden. I det
betänkande angående statens och kommunernas skuldsättning, som den 10 september
1914 avgivits av andra, inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga, hava emellertid
hithörande frågor underkastats en mera ingående behandling och jämväl vissa
grundsatser uppställts, som enligt de sakkunnigas mening borde iakttagas vid prövningen
av de kommunala lånebesluten.»

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 244. 5

Jag inskjuter bär den upplysningen, att sistnämnda betänkande,
vari beträffande kommunernas upplåning förordats en i vissa hänseenden
ökad statskontroll, för vars anordnande vissa allmänna direktiv givits,
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Svenska stadsförbundets styrelse återgav vidare i sin förenämnda
skrivelse på följande sätt de i sistnämnda betänkande givna direktiven
för prövningen av kommunala lånebeslut:

»Upplåning må ske endast för anstalter med längre varaktighet, och återbetalningstiden
skall bestämmas med hänsyn till varaktigheten. All sparsamhet bör
iakttagas vid utgifter, som erfordra upplåning. Vid lån för icke inkomstgivande
företag böra strängare villkor stadgas än vid andra lån. I syfte att befordra användandet
av andra medel än lånemedel för utgifter, för vilka sådana medel
kunna ifrågasättas, bör exempelvis föreskrivas, att viss kvotdel av de erforderliga
medlen skall anskaffas på annat sätt än genom upplåning, och denna kvotdel torde
böra göras större för icke inkomstgivande än för andra företag. Samma resultat
kan ernås genom att för sådana lån stadga en väsentligt kortare amorteringstid än
som av anstaltens varaktighet betingas. Denna inskränkning av lånemedlens användning
torde emellertid betinga en annan källa för kapitalutgifter än lån, nämligen
fondmedel, och lämpligt avvägda bestämmelser om fondbildning av skattemedel
torde därför böra införas i kommunallagarna. Därest prövningen av de kommunala
låneärendena, som för närvarande väsentligen är av formell art, skulle, såsom här
föreslagits, fördjupas till en materiell granskning av det underställda beslutet, måste
enligt kommitténs mening särskilda sakkunniga anlitas för denna uppgift.»

För egen del anförde styrelsen härom, att under förutsättning att nödig varsamhet
iakttoges vid ovanstående grundsatsers tillämpning och hänsyn toges till de
svårigheter, som framför allt på grund av gällande kommunalskattelagstiftning vore
förenade med varje omläggning av nuvarande metoder för kapitalutgifters bestridande,
från kommunal synpunkt intet syntes vara att erinra emot införandet av en materiell
prövning av lånebesluten på sätt av sistnämnda kommitterade föreslagits.
Tvärtom borde jämväl för vederbörande kommuner den föreslagna ordningen för
låneväsendet i längden innebära stora fördelar.

Vidare anförde styrelsen:

»En oeftergivlig förutsättning för att den mera ingående prövning av kommunernas
kapitalutgifter, som i förevarande kommittébetänkande föreslås, skall kunna genomföras
och medföra avsett gagn, är emellertid, att den sker snabbt och sakkunnigt
samt, i främsta rummet, att den kommunala erfarenheten härvid må lämnas tillfälle
att göra sig gällande. Meningen bör ju icke vara att genom en strängt formell
tillämpning av nyss återgivna grundsatser åsamka kommunerna besvär och svårigheter,
utan att, helst genom i förväg lämnade råd och anvisningar, underlätta samt
bringa ordning och reda i den kommunala finansförvaltningen.

Genom svenska stadsförbundets försorg torde med lätthet anordningar kunna
träffas, varigenom såväl den kommunala sakkunskapen kunde komma till uttryck
vid låneärendens prövning som ock en löpande upplysningsverksamhet rörande kommunalfinansiella
frågors behandling möjliggöras.

6

Kungl. Maj-M nåd. proposition Nr 244.

Redan nu handläggas å förbundets kommunala centralbyrå ärenden av här
ifrågavarande art. Ej sällan inkomma till byrån finansiella frågor, vilka byrån,
eventuellt med anlitande av sakkunniga utom densamma, jämväl omåste söka utreda
och besvara. Dessa frågor tillhöra två bestämt skilda grupper. A ena sidan märkes
begäran om anvisande av lämplig långivare för kommunallån, å den andra frågor
av skiftande innehåll och omfattning rörande bokföringstekniska och andra finansiella
spörsmål. Det torde ej behöva särskilt framhållas, att den på ekonomiska
skäl beroende bristen på särskild sakkunskap och fackutbildning i dessa ämnen
bland byråns personal lägger hinder i vägen för sådana ärendens snabba och tillfredsställande
handläggning. Om denna brist kunde på ett effektivt sätt avhjälpas,
så skulle tillika med all säkerhet omfattningen av byråns konsulterande finanstekniska
verksamhet och därmed jämväl den nytta byrån kan göra i hög grad ökas.

Av Sveriges stadskamerala förening bär en framställning till stadsförbundet
i enahanda syfte blivit gjord, nämligen om inrättandet av en central kommunal
revisionsbyrå genom stadsförbundets försorg. Denna byrås uppgift skulle enligt
förslagsställarens mening vara i huvudsak följande. Byrån skulle lämna upplysningar
och råd, eventuellt i form av formulärförslag, rörande uppställande av staten
och de kommunula räkenskaperna samt biträda med handledning vid själva bokföringen.
I samband härmed borde den även vara behjälplig vid kommunala organisationsfrågors
handläggning. Slutligen skulle den — och detta borde, såsom
namnet anger, vara byråns huvuduppgift — tillhandahålla särskilda experter för
räkenskaps- och revisionsuppdrag. Dess verksamhet skulle givetvis i betydlig omfattning
påkalla personliga besök av byråns tjänstemän i de kommuner, som anlita
densamma.

Visserligen torde enligt styrelsens mening föga utsikt finnas för att en sådan
byrå skulle erhålla revisionsuppdrag från städerna i den omfattning, som kräves
för att dess tillvaro i ekonomiskt hänseende skulle vara tryggad. I allmänhet torde
de kommunala förvaltningsmyndigheterna vara benägna att sköta sitt räkenskapsväsen
på egen hand och utan främmande inblandning. Därtill kommer, att byråns
revisionsarbete onekligen måste hopas på några få månader av året, vilket givetvis
gör det rätt svårt att organisera detsamma utan alltför stora kostnader.

Emellertid skall härmed icke förnekas, att stadskamerala föreningens förslag
innebär flera beaktansvärda synpunkter. Såsom ovan framhållits, har redan kommunala
centralbyråns verksamhet visat, att ett verkligt behov av sakkunniga råd
och handledning i bokföringsfrågor och i allmänhet i finanstekniska spörsmål förefinnes
bland städernas drätselmyndigheter. Det torde ligga i öppen dag, att en utvidgning
av byråns verksamhet i denna riktning jämväl ur statens synpunkt skulle
vara i hög grad gagnelig och värd att understödja. Den ordning och reda i städernas
räkenskapsväsen, som genom densamma skulle befordras, ligger ju även i statens
intresse; och särskilt torde prövningen av underställda lånebeslut kunna härigenom
avsevärt underlättas, då kommunala centralbyrån givetvis komme att söka befrämja
tillämpningen av de grundsatser, som enligt vederbörande statsmyndighets meningböra
vara vägledande för den kommunala lånepolitiken. Den föreslagna utvidgningen
av byråns verksamhet torde emellertid icke annat än i särskilda undantagsfall böra
avse verkliga revisionsuppdrag, ehuru visserligen framdeles, då den nya verksamhetsgrenen
vunnit tillräcklig omfattning och stadga och för densamma beprövade, fack -

7

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 244.

utbildade tjänstemän finnas att tillgå, jämväl revisionsarbete i av stadskamerala
föreningen föreslagen omfattning kan visa sig lämpligen kunna och böra upptagas.

Den andra gruppen av de finansiella ärenden, med vilka kommunala centralbyrån
bar att taga befattning, avser förmedling av lån. Att byrån saknar lämpliga
organ för denna uppgift, och att den därför ofta måste nedlägga ett besvärligt och
resultatlöst arbete på uppdrag av sådan art, har redan förut betonats. Lika klart
har emellertid erfarenheten givit vid handen, att en sådan låneförmedlingsverksamhet,
rätt bedriven, bör hava en betydande uppgift att fylla, I alltför många fall
sakna de kommunala myndigheterna, företrädesvis i småsamhällena, goda förbindelser
med långivande inrättningar eller överhuvudtaget kännedom om var kommunala
lån kunna erhållas. Mycken omgång, besvär och kostnader förorsakas härav. Då
kommunala centralbyrån icke är organiserad att upptaga dylika ärenden, torde det
ock vara mindretalet av desamma, som numera komma till byråns kännedom.

En rationellt bedriven låneförmedling borde icke kräva någon större organisatorisk
apparat. Huvudsaken är givetvis att intressera de stora offentliga och
enskilda fondförvaltningarna för densamma, så att byrån kunde erhålla en något så
när fullständig kännedom om deras förmåga att upptaga kommunallån. För dessa
inrättningar synes det ock innebära fördeiar att kunna erhålla upplysningar om
placeringsmöjligheter. Inkommande låneansökningar borde av byrån prövas med
avseende å amorteringstider och lånets anordning i övrigt, och för långivaren borde
därför byråns förmedling lämna en viss trygghet, att lånet vore i god ordning.»

Efter att härefter hava erinrat, bland annat, att i den år 1912
beslutade riksdagsskrivelse, som föranlett kommittébetänkandet om beredande
av lättnader för kommunernas upplåning, vikten av en sådan
låneförmedlingsanstalt understrukits, anförde styrelsen:

»På grund av vad sålunda anförts synes det såväl för stadssamhällena som
för staten önskvärt, att stadsförbundets verksamhet utvidgas att omfatta även kommunalfinansiella
frågor, nämligen dels i form av en allmän konsulterande verksamhet
i bokförings- och finanstekniska spörsmål, dels genom låneförmedling. Styrelsen
övergår nu till frågan, huru en sådan utvidgning borde organiseras och ekonomiskt
möjliggöras.

Såsom redan förut betonats, torde för densamma åtminstone icke under de
första åren krävas någon större apparat. Att skilja den från kommunala centralbyrån
lär för övrigt så mycket mindre böra ifrågasättas, som denna byrå handlägger
och även framdeles kommer att handlägga orgaiiisationssfiörsmål och andra
ärenden, som nära sammanhänga med de finansfrågor, vilka tillhöra den nya verksamheten.
Denna synes därför i stället böra handhavas av en särskild avdelning av
kommunala centralbyrån, lämpligen benämnd kommunala centralbyråns -finansavdelning.
Utom erforderligt expeditions- och kanslibiträde synes för densamma till en början
endast behövas en, i kamerala och finansiella frågor skicklig och förfaren tjänsteman
såsom den nya avdelningens chef. I syfte att för detta uppdrag kunna förvärva
en verkligt dugande fackman torde tjänsten böra så anordnas, att den kan
innehavas såsom bisyssla emot ett årsarvode av förslagsvis 3,000 kronor. Denne
tjänstemans uppgift borde i första hand vara att organisera den nya avdelningens
verksamhet, framför allt vad låneförmedlingen angår, samt att sedermera leda och

8

Kungl. Maj:is nåd. proposition Nr 244.

hava ansvaret för dess behöriga fortgång. Denna uppgift synes väl kunna handhavas
vid sidan av annan tjänst.

Den nya verksamheten har emellertid en annan uppgift, som icke lämpligen
kan handhavas av kommunala centralbyrån ensam. Styrelsen har förut, i anslutning
till det år 1914 avgivna betänkandet om statens och kommunernas skuldsättning,
framhållit behovet av medverkan av sakkunniga med kommunal erfarenhet vid prövningen
av underställda lånebeslut och överhuvudtaget vid den statliga uppsikten över
kommunernas finansförvaltning. Därest stadsförbundets verksamhet utvidgas att omfatta
jämväl låneförmedling och andra finansfrågor, synes statens behov av en kommunalfinansiell
sakkunniginstans i anslutning härtill kunna tillfredsställas. Detta
torde lämpligen kunna ske på sådant sätt, att för den nya avdelningen av kommunala
centralbyrån tillsättes en särskild finansdelegation med uppgift att leda och
övervaka finansavdelningens verksamhet samt att avgiva yttrande i de frågor, som
till densamma hänskjutas av kommunala eller statliga myndigheter. Även frånsett
den betydelse en sådan delegation snart borde förvärva sig såsom en av statsmyndigheterna
anlitad remissinstans i låne- och andra kommunalfinansiella frågor,
torde det vara till gagn för kommunala centralbyråns finansavdelning att äga tillgång
till i drätselförvaltning erfarna personers råd och omdöme vid svårare frågors
behandling.

Antalet ledamöter i den föreslagna delegationen torde, med hänsyn till önskvärdheten
av att landsortsstäderna skola bliva i densamma väl företrädda, böra bestämmas
till sju. Föredragande i delegationen bör, under inseende av stadsförbundets
sekreterare, vara chefen för kommunala centralbyråns finansavdelning. Givetvis
bör det stå delegationen fritt att, där så befinnes lämpligt, anförtro sin beslutanderätt
åt ett mindre verkställande utskott. Ersättning hör utgå åt delegationens
medlemmar enligt samma grunder som i allmänhet gälla för kommittéuppdrag.

Kostnaderna för den föreslagna utvidgningen torde kunna hållas inom rätt
måttliga gränser. De synas till en början kunna beräknas sålunda:

Arvode till avdelningens chef ........................... kronor 3,000.—

Expeditions- och kanslibiträde............................ » 3,000.—

Arvode till finansdelegationen ............................ » 2,000.—

Summa kronor 8,000.—»

Sedan styrelsen, under åberopande av vid dess framställning fogade
översikter av stadsförbundets finanser, framhållit, att förbundet icke hade
råd att av. sina ordinarie inkomster bestrida dessa kostnader, fortsatte
styrelsen:

»Vad emellertid angår den utgift, som här ovan föreslagits, synes den vara
av så stor betydelse för tillgodoseende av rent statliga uppgifter, att styrelsen
med fog ansett sig kunna påräkna statsbidrag för dess täckande. I flera av de
utlåtanden, som av länsstyrelserna avgivits över kommittébetänkandet om lättnader
för kommunernas upplåning, har ock statsbidrag till en kommunal låneförmedlingsanstalt
tillstyrkts. För staten är den här föreslagna anordningen under alla förhållanden
både enklare och billigare än de anordningar, som eljest vore av nöden för
en sakkunnig prövning av kommunala låneärenden och en verklig tillsyn över kommunernas
finansförvaltning.»

9

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 244.

I det utlåtande, varmed statskontoret besvarade den av mig förut
omnämnda remissen av den nu i huvudsak återgivna skrivelsen, anförde
statskontoret:

»För så vitt Eders Kungl. Maj:t anser de utvidgningar av svenska
stadsförbundets verksamhet, som skulle möjliggöras genom det ifrågasatta
statsbidraget, böra från statens sida understödjas, vill statskontoret
framhålla, att då här icke torde vara fråga om en utgift allenast fölen
gång utan utgiften torde år efter år återkomma, statsunderstöd torde
böra beviljas endast efter därom till riksdagen gjord framställning. 1
sådant fall torde det erforderliga beloppet böra äskas såsom ett extra förslagsanslag,
högst, å 1919 års stat. Det synes statskontoret finnas så mycket
större skäl att underställa frågan riksdagens prövning, som det icke lärer
få anses uteslutet, att de anordningar, som äro avsedda att vidtagas förmedelst
det nu ifrågavarande anslaget, kunna komma att utveckla sigill
en omfattande och kostsam organisation.»

Jag har redan i början av mitt anförande i detta ämne omnämnt
den skrift från svenska stadsförbundets styrelse, vari framställning gjorts
om beredande för enahanda ändamål som i den återgivna skriften angivits
av statsbidrag med 12,000 kronor för år 1918. Såsom skäl för
det sökta beloppets höjning har styrelsen, på sätt jag förut antytt, åberopat
den allmänna stegring av omkostnaderna för löner och expedition,
som den rådande dyrtiden medfört.

Till belysning av den ifrågasatta utvidgningens ändamål och verksamhetsformer
liar stadsförbundets styrelse med sin senare skrift överlämnat
ett utkast till reglemente för de nya verksamhetsgrenarna. Av
skäl, som komma att framgå av vad jag ämnar för egen del anföra i
det föreliggande ämnet, saknar jag anledning att redogöra för innehållet
av nämnda reglementsförslag. Jag anser mig endast böra anmärka,
att enligt detsamma ersättning skulle utgå till medlemmar av
finansrådet — motsvarande finansdelegationen i den återgivna skriften
— efter samma grunder som till ledamöter av stadsförbundets styrelse,
vilka åtnjuta arvode enligt tredje klassen i resereglementet.

Det framgår av den nu återgivna skrivelsen, att den utvidgningav
svenska stadsförbundets verksamhet, för vilken statsbidrag sökes,
avser två olika huvuduppgifter, var för sig nära sammanhängande med
förbundets nuvarande arbetsområde. På sätt i nämnda skrivelse meddelats
inkomma från förbundets medlemmar till dess kommunala centralbyrå
icke sällan framställningar dels om anvisande av lämplig långivare
lör kommunala lån dels om råd och bistånd i bokföringstekniska och
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 217 höft. (Nr 244) 2

Departe mentschefen.

10 * Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 244.

andra finansiella frågor. De arbetskrafter, över vilka förbundet för
närvarande förfogar, äro emellertid, enligt vad styrelsen uppgiver, otillräckliga
för att på ett tillfredsställande sätt handlägga sådana ärenden.
Avsikten med framställningen är nu att sätta förbundet i stånd att
avhjälpa denna brist och att i sammanhang härmed ordna förstärkningen
av förbundets arbetskrafter på sådant sätt, att vederbörande statsmyndigheter
skulle kunna från förbundets sida påräkna sakkunniga utlåtanden
i kommunalfinansiella frågor.

Vad nu först angår den gren av den avsedda utvidgade verksamheten,
vilken skulle omfatta förmedling av lån, vill jag framhålla, att
frågan härom tillhör de spörsmål, som beröras i 1915 års betänkande
i fråga om beredande av lättnader för kommunernas upplåning. Det synes
mig givet, att sistnämnda spörsmål böra företagas till avgörande i ett sammanhang,
sedan den, på sätt jag förut omnämnt, ännu pågående utredningen
i ämnet förts till slut. Jag anser mig hava så mycket mindre skäl att
nu ingå i närmare prövning av förbundsstyrelsens framställning i denna
del, som stadsförbundet säkerligen icke av ekonomiska skäl behöver
avhållas från anordnandet av låneförmedling åt sina medlemmar, alldenstund
en verksamhet av denna art bör kunna med lätthet bära sina
egna kostnader.

Den andra nya verksamhetsgrenen skulle enligt förbundsstyrelsens
framställning utövas av ett antal i kommunalt finansväsende förfarna
personer,^ sammanslutna till ett finansråd, vars uppgift skulle vara tvåfaldig.
A ena sidan skulle finansrådet tillhandagå vederbörande myndigheter
inom kommuner, anslutna till stadsförbundet, med råd, anvisningar
och hjälp i bokföringstekniska och andra finansiella ärénden, å andra
sidan skulle rådet efter remiss från statens vederbörande myndigheter
avgiva yttrande i kommunala finansärenden. I förra hänseendet har
förbundsstyrelsen i sin framställning fäst uppmärksamheten därpå, att
den ordning och reda i stadskommunernas räkenskapsväsen, som genom
en sådan konsulterande verksamhet givetvis skulle befordras, även
ligger i statens intresse. Riktigheten av denna uppfattning belyses bäst,
om jag erinrar, att riksdagen i en den 17 maj 1913 dagtecknad skrivelse
(nr 116) anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och i
vilken utsträckning normerande bestämmelser från statens sida borde
utfärdas till ledning för bokföringen av kommunernas räkenskaper samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Något förslag i sistberörda ämne har, av skäl som jag strax
skall angiva, hittills icke framlagts för riksdagen. Att syftet med 1913
års riksdags omförmälda framställning bör, i fråga om de till stads -

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 244.

förbundet anslutna kommunerna, kunna på ett ganska verksamt sätt
främjas genom en sådan sakkunnig handledning, som förbundsstyrelsen
ifrågasatt, synes mig ligga i öppen dag. I detta sammanhang bör jag
måhända omnämna, att från svenska stadsförbundets sida under hand
ställts i utsikt, att förbundet, därest den nu ifrågavarande utvidgningen
av dess verksamhet komme till stånd, skulle kunna tillhandagå kommunala
myndigheter jämväl i landskommuner med anvisningar och rad
i finansiella frågor, därest sådant mot någon mindre ersättning påkallades.

Jag begagnar nu detta tillfälle att lämna några meddelanden om
den behandling, som ägnats riksdagens nyssnämnda skrivelse. Densamma
remitterades på sin tid till statistiska centralbyrån, som besvarade
remissen den 18 november 1915, kort efter det centralbyrån till Kungl.
Maj:ts prövning överlämnat förslag till nya, etter enhetliga grunder
utarbetade formulär för de räkenskapssammandrag, som det åligger kommunerna
att årligen avgiva för den kommunala finansstatistiken. I sitt
utlåtande angående riksdagsskrivelsen anförde centralbyrån bland annat,
att ämbetsverket genom att till nämnda formulär foga normerande anvisningar
för deras ifyllande ytterligare sökt ernå den likformighet
beträffande redovisningen i räkenskapssammandragen av inkomster och
utgifter, tillgångar och skulder, som vore en nödvändig förutsättning
för att den kommunala finansstatistiken skulle kunna nöjaktigt fylla
sitt ändamål. Det vore enligt centralbyråns mening ock att förvänta,
att genom de nya formulärens användande räkenskapssammandragen
komme att vinna den tillförlitlighet och överskådlighet, som enligt
riksdagens skrivelse erfordrades för den officiella statistiken ävensom
för prövning av ansökningar om rätt för kommunerna att upptaga
lån. Därmed syntes även statens intresse i denna fråga vara tillgodosett,
utan att det därför varit nödvändigt att ingripa i kommunernas
rätt att anordna sin bokföring så, som för en var kunde vara lämpligast*
Det kunde emellertid även förväntas, att, om formulären vunne fastställelse,
kommunerna skulle, till underlättande av arbetet med räkenskapssammandragens
uppgörande, småningom anordna saväl statuppställningen
som bokföringen i övrigt i huvudsaklig anslutning till formulären
och deras anvisningar. Och även om härför andra åtgärder kunde
befinnas önskvärda, syntes därmed lämpligen böra anstå, till dess erfarenhet
vunnits om de föreslagna formulärens verkningar. På nu återgivna
skäl uttalade statistiska centralbyrån såsom sin mening, att,
under förutsättning att de av centralbyrån föreslagna formulären till
den kommunala finansstatistiken bleve fastställda, riksdagens ifrågavarande
skrivelse icke borde föranleda till någon Kungl. Maj:ts ytter -

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 244.

ligaie åtgärd. Sedan yttranden över formulärförslagen inhämtats från
samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande och ett stort antal kommuner
ävensom svenska stadsförbundets styrelse m. 11. och efter det
förslagen, vid förnyad behandling i statistiska centralbyrån, med anledning
av gjorda anmärkningar i vissa delar ändrats, fastställde Kungl.
Maj:t den 9 november 1917 nya formulär för uppgifterna till den
kommunala finansstatistiken. På de skäl, som statistiska centralbyrån
anfört och jag nyss återgivit, har jag för egen del icke ansett mig
böra hittills ifrågasätta någon särskild utredning i anledning av riksdagens
omnämnda skrivelse.

Efter denna utvikning återgår jag till ämnet för min förevarande
framställning. Om det kan anses oomtvistligt, att det ligger i statens intresse
att främja en konsulterande finansteknisk verksamhet av ovan angiven
art, så torde detsamma till och med i högre grad gälla om den
verksamhet, som skulle ha till föremål att efter remiss från vederbörande
myndigheter i statsförvaltningen avgiva utlåtanden i finansärenden, som
angå städer, köpingar eller municipalsamhällen. De ärenden, som här
närmast komma i fråga, och vilka förslaget i denna del i främsta rummet
avser, äro sådana, som innefatta ansökningar om tillstånd för kommun
att upptaga lån. Stadsförbundets styrelse har erinrat, hurusom de sakkunniga,
vilka avgivit betänkandet angående statens och kommunernas
skuldsättning, förordat införandet av en effektivare statskontroll över den
kommunala upplåningen och därvid såsom förutsättning uttryckligen
framhållit kravet pa tillgång till kommunal sakkunskap vid de kommunala
låneärendenas handläggning i vederbörande statsdepartement. För
egen del är jag icke för närvarande beredd att intaga ståndpunkt till
vad sistnämnda sakkunniga ifrågasatt rörande utvidgandet av gränserna
för statens kontroll över den kommunala upplåningen. Då betänkandet
icke innehåller utformade förslag beträffande kontrollens anordnande
utan endast allmänna riktlinjer och anvisningar, är det i varje fall icke
ägnat att omedelbart läggas till grund för ändrad lagstiftning i ämnet
och ännu mindre att direkt omsättas i tillämpningen. Men alldeles
oberoende av frågan om ändringar i de grunder, efter vilka statens
uppsikt över kommunernas skuldsättning med stöd av nu gällande bestämmelser
utövas, finner jag det vara synnerligen önskvärt att vid
utövningen av nämnda uppsikt hava tillgång till sådan sakkunskap, som
förvärvats genom utövad verksamhet i kommunal finansförvaltning. På
sätt stadsförbundets styrelse även antytt borde dessa sakkunniga därjämte
kunna lämna vederbörande kommuner sådan vägledning i fråga
om deras finansförvaltning, som vore ägnad att för dem underlätta till -

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 244. '':i

lämpningen av de grundsatser, vilka av Kungl. Magt tillämpas vid
handläggningen av underställda beslut att upptaga lån eller andra kommunalt
finansärenden, soin komma under Kungl. Maj:ts provning. Behovet
av en sådan sakkunnig institution har icke sällan gjort sig gällande
vid ifrågavarande ärendens behandling i finansdepartementet.

Det föreliggande förslaget kan givetvis icke komma att fullständigt
täcka nämnda behov, alldenstund det endast avser de kommuner, vilka
kunna vinna inträde i svenska stadsförbundet. Jag vill emellertid påpeka,
dels att stadsförbundet står öppet för icke blott städer utan även
köpingar och municipalsamhällen, dels ock att de mera komplicerade
spörsmål, som möta vid kommunala lånefrågors behandling, merendels
falla inom ärenden, som inkomma från kommuner tillhörande någon av
sistnämnda tre grupper.

Jag förbiser icke heller, att förslagets genomförande säkerligen
kommer att möta vissa svårigheter. Det är givetvis angeläget, att
stadsförbundet vid utövningen av ifrågavarande verksamhet erhåller till
sitt förfogande sakkunskap, förvärvad inom kommuner av de med hänsyn
till folkmängd, huvudsakliga näringsgrenar m. m. olika kategorier,
sammanslutningen omfattar. Detta är av vikt icke blott för åstadkommandet
av fullt vederhäftiga utlåtanden utan även och icke minst
på det att statens vederbörande myndighet må erhålla. stödet av en
av ifrågavarande kommuner erkänd auktoritet. Om det hittills endast i
undantagsfall förekommit, att svenska stadsförbundets styrelse anlitats för
avgivande av yttranden i kommunala låneärenden, där sådant i och för
sig kunnat vara önskligt, torde detta till en del hava berott just därpå,
att förbundet saknar särskilt organ för utövande av en sådan funktion
och därför icke kunnat med säkerhet anses auktoritativt företräda de
kommunala intressen, vilka det i ärenden av ifrågavarande slag gäller.
De av mig antydda svårigheterna vid upprättandet av ett dylikt svenska
stadsförbundets organ ligga givetvis däri, att sakkunskapen bör vara å
ena sidan mångsidig och å andra sidan lätt tillgänglig, så att remitterade
ärenden kunna handläggas med erforderlig snabbhet. Först efter
någon tids vunnen erfarenhet lärer det kunna Iramgå, huruvida i lågan
kommer att, efter de linjer stadsförbundets styrelse tänkt sig, finna en
tillfredsställande lösning. De bägge uppgifter, som den tilltänkta utvidgade
verksamheten i nu ifrågavarande gren avser att fylla, äro emellertid
enligt mitt förmenande ur statssynpunkt av den betydelse, att jag
trots de invändningar, som ur de av mig nu angivna synpunkterna
kunna göras, anser det från stadsförbundets sida gjorda erbjudandet i
denna del böra antagas.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 217 höft. (Nr 244.)

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 244.

Organisationen av den utvidgade verksamheten anser jag böra helt
överlåtas åt stadsförbundet eller dess styrelse. Det är med hänsyn härtill
jag, på sätt _förut är antytt, icke anser nödigt att närmare redogöra
tor det utkast till ifrågavarande organisation, vilket lämnats i det av mig
omnämnda förslag till reglemente, som styrelsen företett.

Till grund för bestämmandet av det belopp, som bör för ändamålet
av riksdagen äskas, kan jag med den sålunda intagna ståndpunkten
beträffande organisationen icke anföra några ens approximativa
^-ei^ .“ed hänsyn till den allmänna prisstegringen till
i/,UUO kronor förhöjda summa, som stadsförbundets styrelse ifrågasatt
synes mig icke i och för sig oskälig. Då jag nu, i anslutning till vad
jag förut anfört, vid beloppets beräknande icke tager hänsyn till den
verksamhetsgren, som skulle avse förmedling av kommunala lån, bör
emellertid härav uppenbarligen föranledas någon sänkning, och jag anser
mig da kunna stanna vid det belopp för år räknat, som styrelsen i sin
forsta skrivelse begärt, eller 8,000 kronor. Givetvis kan verksamheten
icke komma i gång förrän inemot mitten av innevarande år, varför av
-i 1.] Proppsitionen angående tilläggsstat för samma år förslagsvis beräknade
beloppet, 8,000 kronor, nu endast hälften synes böra begäras.

tv i M$rUnd aV vad Ja£ sålunda anfört, hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att sås°m bidrag till bestridande av kostnaderna för svenska stadsförbundets
verksamhet under sjunde huvudtiteln anvisa såsom förslagsanslag,
högst,

dels å tilläggsstaten för år 1918............................ kronor 4 000

dels och a extra stat för år 1919 j> g qqq

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bil. litt. ... vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Sven Lidholm.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTTEBOt. a q, 1918.