Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 236.
1
Nr 236.
Kunql. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
beredande av extra statsbidrag för är 1918 åt registrerade
sjukkassor; given Stockholms slott den 22 mars 1918.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att för beredande av extra statsbidrag för år 1918 åt sjukkassor,
som registrerats enligt lagen om sjukkassor den 4 juli 1910, på extra
stat för år 1919 anvisa ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor att fördelas
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som i nämnda
statsrådsprotokoll angivits.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bihang till riksdagms protokoll 1918. 1 samt. 210 käft. (Nr 236.)
1
2
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 236.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
mars 1918.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:
I skrivelse den 14 januari 1918 har Sveriges allmänna sjukkasseförbund,
som enligt egen uppgift omfattar sjukkassor med omkring
350,000 medlemmar, genom sitt verkställande utskott under åberopande
av det betryckta läge och de svårigheter, i vilka sjukkassornas medlemmar
under sjukdom råkade på grand av dyrtiden och penningens reducerade
bärkraft, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte för innevarande års
riksdag göra framställning om en förhöjning för år 1918 och tillsvidare
av det till sjukkassorna utgående statsbidraget i form av ett krigstidstillägg
av 50 öre för varje dag, för vilken sjuk- eller moderskapshjälp
utgått från sjukkassa. Därjämte ifrågasättes av förbundet en sådan ändring
av kungörelsen angående statsbidrag åt sjukkassor den 4 juli 1910,
3
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.%''.
att det i nämnda kungörelse upptagna högsta belopp per sjukdag, för
vilket statsbidrag erhölles, måtte förhöjas från 4 till exempelvis 6 kronor.
I skrivelse den 12 nästlidne februari har därefter rikssjukkassornas
centralorganisation, vilken omfattar sjukkassor, arbetande med lokalavdelningar
och med, enligt uppgift, omkring 160,000 medlemmar, för sin
del gjort framställning om proposition till riksdagen om sådan ändring
av grunderna för statsbidrag åt sjukkassor, att den del av detta bidrag,
som utgår i förhållande till lämnad sjukhjälp, måtte komma att utgöra
25 procent av dennas belopp med helt borttagande av nu stadgade begränsning
av bidraget i förhållande till sjukkassas medlemsantal, ävensom
att statsbidrag enligt dessa förändrade grunder måtte komma
sjukkassorna till del redan år 1918. På samma gång förklarar sig centralorganisationen
anse den av sjukkasseförbundet ifrågasatta utvägen
icke utgöra en tillfredsställande lösning av sjukkassornas dyrtidsproblem.
Över dessa framställningar hava såväl socialstyrelsen som socialförsäkringskommittén
avgivit utlåtanden.
I sitt utlåtande över Sveriges allmänna sjukkasseförbunds framställning
har socialstyrelsen anfört i huvudsak följande:
Dyrtiden, som hårt trycker särskilt de mindre bemedlade klasserna, måste
givetvis kännas dubbelt tyngande för den, som drabbas av sjukdom och till följd
därav berövas sin arbetsinkomst. Den sjukhjälp, vartill den sjuke på grund av
medlemskap i sjukkassa kan hava rätt och som under normala förhållanden
kunde anses något så när motsvara vad som oundgängligen krävdes till hans
eget och familjens uppehälle, har genom penningvärdets fall reducerats till ett
belopp, som knappt motsvarar mer än hälften av dess tidigare köpkraft. För
de sjukkassemedlemmar, som icke hava egna tillgångar, blir ett sjukdomsfall
under nuvarande förhållanden ofta detsamma som nöd och umbäranden och i
sista hand ett anlitande av den offentliga fattigvården. I viss mån kan detsamma
sägas gälla jämväl barnsängsfall.
Det lärer sålunda icke kunna bestridas, att det ändamål, för vilket understöd
av statsmedel i förevarande fall begäres, är synnerligen behjärtansvärt och
att det ifrågasatta tillskottet till sjuk- och moderskapshjälpen skulle bliva en god
hjälp i kampen mot dyrtidens härjningar.
Innan bidrag av statsmedel överhuvud taget ifrågasättes, torde emellertid
böra undersökas, huruvida och i vilken grad sjukkassorna själva skulle kunna tänkas
vara i stånd att av egna medel eller på annat sätt åvägabringa en allmän förhöjning
av sjuk- och moderskapshjälpen.
Beträffande denna fråga må till en början anföras, att sjukkassorna äro genom
sjukkasselagens föreskrifter strängt bundna med avseende på användningen av
sina egna medel. Dessa medel få sålunda användas endast till i stadgarna fastställd
sjuk- och begravningshjälp, förvaltning samt nödig fondbildning, och kunna
följaktligen icke disponeras exempelvis för höjande av understöden. Då tillsynsmyndigheten
jämlikt 25 § sjukkasselagen medgivit sjukkassa att tillsvidare upp
-
Socialstyrelsens
utlåtande
över Sveriges
allmänna
sjukkasseförbunds
framställning.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 236.
höra med avsättning till fond, skulle visserligen möjlighet för en dylik disposition
kunna tänkas föreligga. Men dels äro endast ganska få sjukkassor för närvarande
i den ställning, att fondavsättning kan för deras vidkommande undvaras, dels
kunna icke heller dylika överskottsmedel fritt disponeras utan skola jämlikt
föreskrift i sjukkasselagen användas på sätt sjukkassans stadgar för detta fall bestämma.
Knappast någon sjukkassa har dock förutsatt deras användning för
beredande av ökad sjukhjälp till medlemmarna i allmänhet. Dessa medel skola
enligt i sjukkassornas stadgar intagna bestämmelser så gott som undantagslöst
användas för beredande av förlängd sjukhjälp åt av långvarig sjukdom hemsökta,
behövande medlemmar eller ock till premiebetalning för äldre, behövande med-»
lemmar.
I länder med en rationellt genomförd obligatorisk sjukförsäkring, där sjukhjälpen
utgår i direkt proportion till arbetsförtjänsten och sålunda stiger eller
sjunker med denna, utjämnas konjunkturernas växlingar på automatisk väg genom
lagstiftningens egna bestämmelser. Dock är det av vikt, att den för försäkringsplikten.
stadgade högsta inkomstgränsen icke blivit satt alltför lågt. Det kan
eljest lätt inträffa, att de stigande arbetslönerna från försäkringen utestänga stora
arbetargrupper, för vilka försäkringen egentligen varit avsedd. I Norge har man
också sett sig nödsakad att under nästlidet år helt och hållet borttaga eller avsevärt
förhöja den i 1915 års sjukförsäkringslag föreskrivna, alltför lågt tilltagna
inkomstgränsen.
Under ett frivilligt försäkringssystem som det svenska ankommer det visserligen
teoretiskt på den enskilde sjukkassemedlemmen att själv genom att höja
sin försäkring på denna punkt motverka penningvärdets fall. Bortsett från den
försumlighet och liknöjdhet, varmed man alltid måste räkna, stöter emellertid en
dylik kompensation åtminstone med de svenska sjukkassornas nuvarande organisation
på mycket stora eller, i vissa fall, oöverstigliga hinder. Först och främst
har nämligen ett mycket stort antal sjukkassor endast en enda sjukhjälpsklass
och medgiva sålunda överhuvud taget icke högre sjukförsäkring. lien utväg, som
tidigare stod sjukkassemedlemmarne öppen, att genom inträde i flera sjukkassor
skaffa sig rätt till ökad sjukhjälp, är numera stängd genom uttrycklig föreskrift
i sjukkasselagen.
Vidare kräva de sjukkassor, inom vilka finnas upprättade olika sjukhjälpsklasser,
som villkor för rätt till inträde i högre klass, att sökanden icke överskridit
en viss i stadgarna angiven åldersgräns (som regel 40 ä 45 år). Den som
överskridit denna ålder är sålunda absolut utestängd från möjligheten att inom
den frivilliga sjukkasserörelsen förskaffa sig en högre sjukhjälp än den, vartill
han före nämnda ålder var berättigad. Inom sjukkassekretsar har visserligen
livligt diskuterats lämpligheten av att genom stadgeändring undanröja detta
hinder och därigenom bereda medlemmarna i gemen tillfälle till högre sjukförsäkring.
. Med hänsyn till de med åldern hastigt stigande morbilitets- och mortalitetsriskerna
är dock en dylik lösning synnerligen vansklig och skulle lätt
kunna äventyra sjukkassornas förmåga att fullgöra sina förbindelser till medlemmarna.
Man kunde sannolikt befara, att ett dylikt medgivande skulle komma
att begagnas framför allt av de svaga och sjukliga medlemmarna, varigenom
kassornas ekonomi skulle ytterligare undergrävas. Endast efter noggrann prövning
och med den allra största varsamhet torde därför en höjning av de för inträde
i de högre klasserna gällande åldersgränserna kunna anses tillåtlig.
:>
Kung!. May.ls Nåd. Proposition Nr 236.
Eu utväg synes visserligen vara, att sjukkassorna över lag väsentligt höjde
medlemsavgifterna och därigenom möjliggjorde eu allmän ökning av de kontanta
understöden. Att sjukkassorna i gemen skulle vilja eller kunna följa denna anvisning
kan dock på goda grunder betvivlas. Så hårt som småfolket redan förut
pressas av dyrtiden, torde det icke vara möjligt att genomdriva eu allmän, betydande
ökning av sjukkasseavgifterna. Hellre än att erlägga dessa högre avgifter
skulle säkerligen många, särskilt yngre medlemmar, lämna sina kassor.
Från många håll har ock gjorts gällande, att det vore mindre billigt, om på
detta sätt hela bördan lades på sjukkassemedlemmarna själva. Med nuvarande
bestämmelser angående statsbidrag till sjukkassor vore detta emellertid förhållandet,
i det att statsbidraget per sjukdag utgår med samma belopp oavsett sjukhjälpens
storlek.
Vid tillkomsten av 1910 års lag betonades uttryckligen, att sjukkassorna
visserligen till sin natur voro fullständigt frivilliga organisationer, men att de på
samma gång voro avsedda att fylla ett viktigt socialt ändamål och till en viss
grad ersätta en fullt genomförd, social sjukförsäkring. Denna senare uppgift
utgjorde ock anledningen till att sjukkassorna genom lagen underkastades materiellt
reglerande bestämmelser i långt större utsträckning än som eljest med
frivilligheten kunnat anses förenligt. Särskilt må i sådant hänseende framhållas,
att lagstiftningen fann det nödigt att fastställa vissa gränser med avseende på
understödstid och understödsbelopp, varunder sjukhjälp från registrerad sjukkassa
icke får utgå.
Klart är emellertid, att sjukkasseverksamhetens samhälleliga uppgifter äventyras
eller helt förfelas, därest den av sjukkassorna meddelade sjukhjälpen till
följd av penningvärdets fall blir allt för otillräcklig för den sjukes vård samt
hans och hans familjs uppehälle. Inför en dylik situation kan samhället uppenbarligen
icke stå likgiltigt. Det är tvärtom en samhällsangelägenhet av största
vikt, att sjukkassorna fortfarande förbli i stånd att lämna en tillräcklig och fullt
effektiv sjukhjälp. Betydelsen ur samhällelig synpunkt av den av sjukkassorna
utövade understödsverksamheten torde framgå exempelvis därav, att det sammanlagda
beloppet av genom sjukkassorna, utbetald sjuk- och begravningshjälp torde
för år 1916 hava uppgått till cirka 9 miljoner kronor. Vid sådant förhållande och
med hänsyn därtill, att sjukkassorna, på sätt ovan anförts, i gemen icke torde
vara i stånd att av egna krafter öka understöden till mot det nuvarande prisläget
svarande belopp, finner styrelsen goda skäl tala för bifall till den gjorda framställningen
om en ökning av det till sjukkassorna utgående statsbidraget.
Sättet och villkoren, under vilka det begärda statsbidraget skulle utgå, hava
icke närmare angivits i den underdåniga framställningen. Endast i allmänhet
har uttalats, att detta bidrag skulle utgå som ett slags kristidstillägg med 50 öre
för varje dag, för vilken under år 1918 av registrerad sjukkassa utbetalts sjukoch
moderskapshjälp. Vidare har förutsatts, att tillägget skulle förskotteras av
kassorna för att sedermera på ansökan tillhandahållas dem. Till sin natur skulle
sålunda detta tillägg bliva av väsentligt annan beskaffenhet än det statsbidrag,
som medgivits kassorna genom kungörelsen den 4 juli 1910. Detta senare
bidrag utgår nämligen till sjukkassorna såsom sådana under det att kristidstillägget
skulle utgå direkt till de medlemmar, som uppburo sjuk- eller moderskapshjälp
under året, och endast till dem.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 236.
Styrelsen, som förutsätter, att sjukkassa, som vill göra anspråk på tillägget
ifråga, skall åligga.att under hand, i den mån sjukhjälpen eller moderskapshjälpen
förfaller till betalning, förskottsvis till den understödsberättigade utbetala tillägget,
finner en sådan form för understödet vara den mest ändamålsenliga. Härigenom
framhäves ock särskilt understödets tillfälliga natur.
Kristidstillägget för år 1918 torde lämpligen böra utbetalas till sjukkassorna,
sedan dessa styrkt sin rätt därtill, i samband med det ordinarie statsbidraget
för år 1919. g
Enligt av styrelsen verkställda approximativa beräkningar utbetalte sjukkassorna
och fortsättningskassorna under år 1916 sjukhjälp för sammanlagt cirka
4,740,000 sjukdagar samt moderskapshjälp för 129,000 dagar. Ett bidrag av 50
öre för var och en av dessa dagar skulle sålunda hava ådragit statsverket en utgift
av icke mindre än 2,434,500 kronor. Under år 1917, vars bidrag beräknades
efter förhållandena 1916, uppgick beloppet av till sjukkassorna utbetalt statsbidrag
enligt kungörelsen den 4 juli 1910 till 1,571,104 kronor 63 öre samt enligt
kungörelsen den 30 juni 1913 till 77,743 kronor 60 öre eller tillhopa 1,648,448
kronor 23 öre. Det begärda tillägget skulle sålunda till beloppet betydligt överstiga
det understöd, som normalt utgår till sjukkassorna.
Huruvida ett så betydande anslag över huvud taget kan ifrågasättas är ett
sP.?.r?m^ av väsentligen statsfinansiell natur, som styrelsen för sin del saknar
böjlighet att bedöma. Skulle emellertid av finansiella skäl en nedsättning vara
nödvändig, synes denna lämpligen kunna ske på endera av följande vägar. Antingen
kunde dyrtidshjälpens dagliga belopp nedsättas eller ock dylikt understöd
förbehållas de ^ sjukkassemedlemmar, som drabbas av långvarigare sjukdomsfall
och sålunda måste anses i särskild grad förtjänta att understödjas.
En väl ordnad sjukkasseverksamhet är en angelägenhet, som är av intresse
för kommunerna icke mindre än för staten. Undergräver sjukdom den enskildes
ekonomi och gör honom oförmögen att med egna medel hålla sig uppe, drabba
följderna därav i första rummet kommunen såväl direkt som indirekt. Enligt
den senaste danska dyrtidslagen hava ock kommunerna tillerkänts rätt att bevilja
obemedlade sjukkassemedlemmar vid sjukdom ett tillskott till den från sjukkassorna
utgående sjukpenningen. Till följd härav utbetalas exempelvis i Köpenhamn
och Eredriksberg genom sjukkassorna, men på komniunens bekostnad, ett
dyrtidstillägg om 33 %, dock minst 50 öre per sjukdag. Även i åtskilliga danska
landsortsstäder utgår ett dylikt tillskott efter liknande grunder.
Utan att vilja uppställa beviljandet av bidrag av kommunen som villkor
för erhållande av bidrag av statsmedel, har styrelsen dock ansett sig höra i detta
sammanhang hänvisa till den utväg, som här förefinnes, att genom bidrag av
kommunen komplettera det understöd, som eventuellt kan komma att beviljas av
statsmedel.. I fråga om . sådant bidrag från kommun torde ock kunna uppställas
mera detaljerade föreskrifter med hänsyn till behovet i varje särskilt fall än vad
förhållandet är i fråga om ett bidrag av statsmedel.
. Med. avseende på villkoren för tilläggets utgående anser sig styrelsen utan
att ingå i detaljer böra i övrigt anföra följande. Då de sjukkassemedlemmar,
som på grund av tidigare förvärvade rättigheter tillhöra flera än en registrerad
sjukkassa,^ härigenom redan förut med hänsyn till bidrag av statsmedel intaga en
i viss mån gynnad ställning, finnes det knappast någon anledning att för dessa
medlemmar förutsätta tillägg med fulla beloppet i var och en av de sjukkassor
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 23(1.
do tillhöra. För sjukdagar, för vilka sjukhjälp utgått till dylika s. k. flermedlemmar,
torde sålunda dyrtidstillägget böra nedsättas till hälvten av det eljest
fastställda beloppet.
Då vidare olycksfallsförsäkringen numera genom lagen om försäkring för
olycksfall i arbete den 17 juni 1916 måste anses hava erhållit en jämförelsevis
tillfredsställande lösning och då det förutsatts, att kostnaderna för denna försäkring
böra bäras helt och hållet av arbetsgivarne, finnes det uppenbarligen ingen anledning
för det allmänna att särskilt understödja den, som är berättigad till understöd
enligt nämnda lag. Styrelsen förutsätter sålunda, att tillägg till sjukhjälpen
icke skall beviljas för dagar, för vilka rätt till ersättning föreligger enligt olycksfallsförsäkringslagen
.
I enlighet med det ifrågasatta bidragets natur av ett slags dyrtidstillägg
kunde visserligen tagas i övervägande, huruvida tillägget i fråga borde tillerkännas
samtliga sjukkassemedlemmar utan undantag eller om det icke snarare borde förbehållas
endast åt sådana sjukkassemedlemmar, vilkas inkomster icke överstiga
en viss fastställd gräns. Praktiskt taget skulle dock ett dylikt förbehåll spela en
ytterst ringa roll och icke uppväga det därav föranledda kontrollarbetet.
Att exakt angiva det belopp, vartill ett dyrtidstillägg enligt i huvudsak ovan
angivna grunder skulle belöpa sig, låter sig icke göra, då man icke känner varken
det antal sjukdagar, för vilka sjukhjälp utgått till s. k. flermedlemmar, eller det
antal dagar, som falla på sådana olycksfall, för vilka ersättning skall utgå enligt
olycksfallsförsäkringslagen. Men under antagande att förstnämnda antal dagar
står i samma proportion till antalet sjukdagar över huvud taget som antalet flermedlemmar
till samtliga sjukkassemedlemmar och under antagande vidare att antalet
olycksfallsdagar motsvara ungefär 5 % av samtliga sjukdagar, skulle kostnaden
för ett kristidstillägg av 50 öre per dag kunna beräknas uppgå till ett belopp
av omkring 2,250,000 kronor. Härtill skulle så komma cirka 65,000 kronor såsom
tillägg till moderskapslijälpen.
Vad slutligen beträffar den ovan ifrågasatta begränsningen av understödet
till endast långvarigare sjukdomsfall vill styrelsen framhålla följande. Därest
understödet ifråga beviljades att utgå från och med 8:de sjukdomsdagen, skulle
kostnaderna för statsverket nedbringas till cirka 1,700,000 kronor, och om understödet
utgick från och med den 15:de dagen till cirka 900,000 kronor. . Härvid
har i båda fallen förutsatts, att en dylik begränsning icke skulle gälla vid barnsängsfall,
utan att tillägget till moderskapslijälpen skulle utgå från och med
första dagen.
Vad därefter angår den ifrågasatta ändringen av kungörelsen angående
statsbidrag åt sjukkassor den 4 juli 1910 av innebörd, att statsbidrag skulle
få beräknas även för medlem, som tillförsäkrats sjukhjälp till belopp överstigande
4 kronor per dag, finner styrelsen en dylik ändring icke vara av behovet påkallad.
Enligt av styrelsen verkställd utredning voro nämligen vid 1917 års slut
inalles blott två sjukkassemedlemmar tillförsäkrade ett så högt understöd. Att
ett eventuellt kristidstillägg till sjukhjälpen icke skulle utgöra hinder för statsbidrags
beviljande även om sjukhjälpen tillsammans med kristidstillägget skulle
komma att överstiga 4 kronor per dag, torde ligga i sakens natur.
8
Socialstyrelsens
utlåtande
över rikssjukkassornas
centralorganisations
framställning.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 236.
I anledning av rikssjukkaesornas centralorganisations framställning
anför socialstyrelsen i huvudsak följande:
Erfarenheten har givit vid handen, att bestämmelserna i kungörelsen
angående statsbidrag åt sjukkassor den 4 juli 1910 äro i vissa hänseenden mindre
ändamålsenliga. Icke minst kan detta sägas gälla om det i styrelsens för rikssjukkassornas
centralorganisation framställning berörda stadgande, att statsbidraget
för lämnad kontant sjukhjälp inom i kungörelsen angivna gränser utgår med ett
och samma belopp, oavsett sjukhjälpens storlek. Redan tidigt har tillsynsmyndigheten
haft sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande och vid liera tillfällen
varit betänkt att hos Kungl. Maj:t göra framställning om en allmän
revision av grunderna för statens ekonomiska understöd åt sjukkasseverksamheten.
Sedan emellertid Kungl. Maj:t genom beslut den 31 december 1913 uppdragit
åt styrelsen att verkställa vissa utredningar i och för införande i vårt
land av obligatorisk sjukförsäkring och det sålunda syntes antagligt, att en ny
sjukkasselagstiftning vore att inom en ej alltför avlägsen framtid emotse, har
frågan om ett dylikt initiativ fått förfalla. Styrelsen har nämligen för sin del
ansett försiktigheten bjuda, att, intill dess grundlinjerna för den blivande tvångssjukförsäkringen
blivit klargjorda, någon ändring icke vidtages med avseende på
statens understödjande av den nuvarande frivilliga sjukkasseverksamheten. I överensstämmelse
med denna sin uppfattning avstyrkte styrelsen i underdånigt utlåtande
den 29. april 1914 eu av Sveriges allmänna sjukkasseförbunds verkställande
utskott på sin tid gjord framställning om sådan ändring av kungörelsen
om statsbidrag, att dylikt bidrag skulle komma att utgå jämväl för söndagar.
Genom beslut den 23 december 1914 förklarade ock Kungl. Maj:t,
att sistnämnda framställning icke för det dåvarande skulle föranleda till annan
åtgärd, än att densamma överlämnades till socialstyrelsen för att tagas i övervägande
vid den styrelsen anbefallda utredningen om införandet av obligatorisk
sj ukf örsäkring.
Sedan förarbetena för tvångssjukförsäkringen numera framskridit så långt,
att socialförsäkringskommitténs förslag till sådan lagstiftning möjligen kan väntas
föreligga redan under loppet av innevarande år, torde eu fristående revision av
bestämmelserna angående statens bidrag till sjukkassorna ännu mindre böra
ifrågasättas. Enär det likväl icke synes uteslutet, att kommittén under arbetets
gång kan komma att upptaga frågan om ändringar i lagen om sjukkassor den 4
juli 1910 och därmed sammanhängande författningar, synes förevarande framställning
lämpligen böra överlämnas till kommittén för att av densamma tagas i övervägande
vid dess utredning.
Genom den ifrågasatta ändringen i grunderna för statsbidraget skulle, framhåller
rikssjukkassornas centralorganisation, möjlighet beredas sjukkassorna att
fylla det under rådande dyrtid starkt framträdande kravet på ökad sjukhjälp, och
denna åtgärd sålunda utgöra en mera tillfredsställande lösning av sjukkassornas
dyrtidsproblem än det tidigare av Sveriges allmänna sjukkasseförbunds verkställande
utskott framställda förslaget om visst tillägg av statsmedel till den
från sjukkassorna utgående sjuk- och moderskapshjälpen.
Denna uppfattning kan styrelsen för sin del icke dela. Statsbidrag utgår
nämligen till sjukkassorna såsom sådana och icke direkt till de medlemmar, som
taga kassornas understöd i anspråk. Det av centralorganisationen framställda
förslaget lämnar därför icke någon garanti för, att det ökade statsbidraget skulle
komma medlemmarna direkt till godo. Den möjligheten vore tydligen icke ute
-
Kumjl. Mnj:ts Såll. Proposition AV 23(1. •*
sluten, att sjukkassorna, trots det ökade statsbidraget, fortfarande bibehöllo sjuk
hjälpen vid dess tidigare belopp. För att den av centralorganisationen föreslagna
ändringen skulle bliva till direkt gagn för medlemmarna under den nuvarande
dyrtiden, skulle därför såsom förutsättningar för det ökade statsbidragets utgående
med nödvändighet krävas, dels att klassindelning verkligen infördes i samtliga
sjukkassor, dels ock att de för inträde i högre klass fastställda åldersgränserna
i stor utsträckning upphävdes. På sätt styrelsen i sitt utlåtande över Sveriges
allmänna sjukkasseförbunds ovan åberopade framställning anfört, är dock eu
rubbning av dessa gränser en synnerligen vansklig åtgärd, som endast med den
allra största varsamhet kan anses tillrådlig. __ ... .
Styrelsen anser sig vidare böra framhålla, att den begärda förhöjningen av
statsbidraget skäligen icke skulle kunna ifrågasättas utgå till sjukkassorna förrän
under år 1919. Då, såvitt styrelsen har sig bekant, någon allmän höjning av
understöden eller uppflyttning i högre klass icke förekommit under år 1917 och
eventuella åtgärder i denna riktning förutsätta ändring av kassornas stadgar,
vilket för många kassors vidkommande skulle kunna ske först under loppet av
nästkommande år, skulle ett beviljande för år 1918 av det högre statsbidraget
närmast erhålla karaktären av ett tillskott till sjukkassornas fonder, eu åtgärd,
vartill icke någon anledning synes föreligga. . .
Under åberopande av vad ovan anförts och då en eventuell förhöjning av
statens bidrag till sjukkasseverksamheten icke under nuvarande förhållanden
lämpligen torde böra beviljas i annan form än som ifrågasatts av Sveriges allmänna0
sjukkasseförbund såsom en helt och hållet provisorisk anordning under
kristiden, får styrelsen hemställa, att förevarande framställning icke för närvarande
måtte föranleda till annan åtgärd, än att Kungl. Maj:t täcktes förordna, att framställningen
överlämnas till socialförsäkringskommittén för att tagas i övervägande
vid dess utredning rörande införandet i vårt land av obligatorisk sjukförsäkring.
Socialförsäkringskommittén har avgivit gemensamt utlåtande över
båda framställningarna och därvid anfört följande:
Yad först angår den av styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation
gjorda framställningen, avser densamma en väsentlig och definitiv förändring av
gällande grunder för statsbidrag åt registrerade sjukkassor. Eu dylik förändring
lärer emellertid icke böra genomföras utan en föregående allsidig utredning. På
grund härav och då frågan om ordnandet av dessa grunder star i samband med
den till kommitténs behandling hänskjuta frågan om införande av obligatorisk
sjukförsäkring, finner sig kommittén icke kunna för närvarande tillstyrka någon
Kungl. Maj ds åtgärd i den uti nu berörda framställning angivna riktning.
°Den av Sveriges allmänna sjukkasseförbund gjorda framställningen avser
åter allenast tillfälliga åtgärder för år 1918 eller den del av året, som må ifrågakomma,
till avhjälpande av vissa genom kristiden uppkomna missförhållanden.
Enligt framställningen skulle den ifrågasatta förhöjningen av statsbidraget icke
utgå för den egentliga sjukkasseverksamheten utan tillkomma de medlemmar,
vilka från kassorna åtnjuta understöd. Då dessa understöd, vilka utgå med
samma belopp som under tidigare normala förhållanden, under dyrtiden givetvis
ofta icke iiro tillräckliga för fyllande av de behov, som med dem avsetts, kan i
många fall en ökning av understödsbeloppen anses påkallad. I sådant hänseende
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 210 höft. (Nr 236.) 2
Socialförsäkringskommittén
s
utlåtande.
Gällande
grunder för
statsbidrag.
10 Kunt/l. Maj ds Nåd. Proposition Nr 23(1.
synes val i första hand kunna ifrågakomma, att sjukkassorna själva genom höjning
av sjukkasseavgifterna skulle bereda sina medlemmar en motsvarande ökning
av understöden. På sätt socialstyrelsen erinrat, torde emellertid dylika åtgärder
icke kunna genomföras utan avsevärd tidsutdräkt och det redan föreliggande
behovet av hjälp sålunda icke bliva på denna väg tillgodosett. Därjämte skulle
en höjning av sjukkasseavgifterna för åtskilliga medlemmar bliva alltför betungande
och enligt grunderna för den nuvarande sjukkasseverksamheten ej heller kunna
genomföras i fråga om sådana medlemmar, vilka uppnått högre ålder eller lida
av försvagad hälsa och för vilka ökade understöd företrädesvis skulle vara av
betydelse. Med avseende å dessa förhållanden och då det icke i förevarande fall
lärer tillkomma kommittén att pröva frågans statsfinansiella innebörd, finner sig
kommittén kunna förorda ett provisoriskt statsbidrag för sådant ändamål, som
avses i sjukkasseförbundets förevarande framställning.
Beträffande formen för utgivandet av ett dylikt statsbidrag synes det kommittén
lämpligt att detsamma, på sätt av sjukkasseförbundet föreslagits, utanordna®
..till sjukkassorna såsom särskilt bidrag till de understöd, vilka sjukkassorna
behörigen styrkt sig hava utgivit till medlemmar såsom sjukhjälp eller moderskapshjälp.
Visserligen kunde därvid ifrågasättas, huruvida icke för åtnjutande
av bidraget borde bestämmas vissa särskilda villkor, exempelvis, såsom skett i Danmark,
att ökade understöd finge tilldelas allenast mindre bemedlade medlemmar
eller sådana, som under viss längre tid lidit av sjukdom. Men med hänsyn till
de praktiska olägenheter, som otvivelaktigt skulle vara förbundna med tillämpningen
av dylika bestämmelser, och till bidragets provisoriska karaktär, anser sig
kommittén dock icke böra framställa förslag i sådant hänseende. Ej heller finner
kommittén anledning till erinran mot sjukkasseförbundets förslag, att det
ifrågasatta särskilda statsbidraget skulle utgå med 50 öre för varje dag understöd
utgivits, oberoende av understödets belopp. I stort sett beredes därigenom de
mindre bemedlade medlemmarna en relativt större hjälp än de medlemmar, vilka
vant i tillfälle att genom erläggande av förhöjda avgifter förvärva rätt till högre
understöd. Skulle emellertid av statsfinansiella hänsyn en begränsning av bidraget
finnas böra bestämmas, torde i sådant hänseende den utvägen vara lämpligast, att
i fråga om sjukhjälpen inskränka bidraget till att utgå allenast för sjukdom, som
varat mer än sju eller fjorton dagar, från och med åttonde resp. femtonde sjukdomsdagen.
De föreskrifter, som erfordras i händelse av bifall till ifrågavarande framställning
synas icke böra införas i nu gällande kungörelse angående statsbidrag åt
sjukkassor utan torde lämpligen meddelas i särskild förordning.
Innan jag i det följande övergår till att angiva min ståndpunkt till
de från sjukkassornas huvudorganisationer gjorda framställningarna och
underställa Kung!. Maj:t förslag om ytterligare understöd åt den frivilliga
sjukkasserörelsen, må till eu början i korthet erinras om de huvudsakliga
grunder, enligt vilka för närvarande statsbidrag utgår åt registrerade
sjukkassor.
Enligt kungörelsen den 4 juli 1910 utgår sådant bidrag med
a) 1 krona lör varje medlem, fortsättningskassa dock allenast 25
öre för medlem, därvid antalet medlemmar skall beräknas efter för
-
Kunijl. Maj:ts Nätt. Proposition Nr 236. 11
hållandena den 31 december nästföregående år; dock att för sjukkassemedlem,
som är medlem jämväl i annan sjukkassa, bidraget skall utgå
med endast 50 öre,
b) 25 öre för värjo sjukdag, söndagar oräknade, för vilken under
nästföregående år eller den dol därav, som kassan varit registrerad, kontant
sjukhjälp från kassan utgått med minst 90 öre eller vård å sjukhus av
kassan bekostats, dock för sjukkassa minst 50 öre och högst 2 kronor
samt för fortsättningskassa högst 50 öre, allt per medlem den 31 december
nästföregående år, samt
c) ett belopp lika med fjärdedelen av de utgifter, kassan under
nästföregående år eller del därav, som kassan varit registrerad, fått vidkännas
för bekostande av läkarvård och läkemedel åt medlemmarna;
dock för sjukkassa högst 1 krona och för fortsättningskassa högst
25 öre per medlem den 31 december nästföregående år.
Statsbidrag beräknas icke för medlem, vilken tillförsäkrats kontant
sjukhjälp till belopp, överstigande 4 kronor för dag.
Då lagen om sjukkassor den 30 oktober 1891 från och med år
1916 helt och hållet upphört att gälla, hava de i nämnda kungörelse
meddelade föreskrifterna angående statsbidrag åt sjukkassor, som registrerats
enligt omförmälda lag, förlorat all betydelse.
Genom kungörelsen den 30 juni 1913 angående statsbidrag åt sjukkassor,
som meddela moderskapshjälp, har föreskrivits, att registrerad
sjukkassa, som enligt de för kassan gällande stadgar åt sjukhjälpsförsäkrad
kvinnlig medlem av kassan meddelar moderskapshjälp, må,
enligt i kungörelsen närmare angivna villkor, tilldelas statsbidrag med 60
öre för varje dag, för vilken moderskapshjälp med minst 90 öre eller
vård å förlossningsanstalt utgått under nästföregående år. Moderskapshjälpen
skall av kassan lämnas för viss med barnsbörden sammanhängande
tid om minst fjorton dagar. Statsbidrag erhålles icke för
längre tid än fyrtiotvå dagar för varje barnsbörd och må icke utgå för
kvinnlig medlem, som av kassan tillförsäkrats kontant sjukhjälp eller
moderskapshjälp till belopp, överstigande 4 kronor för dag.
Framställningen från rikssjukkassornas centralorganisation avser en
väsentlig ändring på en viss punkt av grunderna för statens understöd
åt den frivilliga sjukkasseverksamheten. I stället för med ett visst, för
alla lika belopp, skulle enligt denna framställning den del av statsbidraget,
som utgår per sjukdag, för framtiden fastställas att utgå med en
fjärdedel av den dagliga sjukhjälpens belopp, varvid tillika föreslagits,
Departe
ments
chefen.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 236.
att bestämmelsen om statsbidragets begränsning med hänsyn till kassans
medlemsantal måtte helt och hållet borttagas. Någon ändring av grunderna
för statens bidrag till moderskapsförsäkringen har däremot icke
ifrågasatts av centralorganisationen. Även om vissa skäl tala för en ändring
i angiven riktning av grunderna för statens bidrag till sjukkasseverksamheten,
synes det dock uppenbart, att, på sätt såväl socialstyrelsen som
socialförsäkringskommittén anfört, det icke kan ifrågasättas att nu ändra
dessa grunder. Så nära förestående som ett definitivt ordnande av vår
sociala sjukförsäkring på försäkringspliktens grund torde vara, skulle
en dylik ändring kunna försvåra övergången till det nya försäkringssystemet.
Ett bifall till denna framställning skulle dessutom icke för sjukkassemedlemmarna
innebära en omedelbar lättnad i det nuvarande betrycket.
Den ökade sjukhjälp, vartill förslaget ifråga avses bereda tillfälle, skulle
först efter hand komma medlemmarna till del, i den mån de enskilda
sjukkassorna genom ändring av stadgarna höjde sjukhjälpsbeloppen.
Nuvarande äldre och sjukliga medlemmar skulle dessutom i stor utsträckning
utestängas från delaktighet i de ökade förmånerna.
Med avseende å centralorganisationens framställning om ändring i
grunderna för statens understöd åt sjukkasseverksamheten torde densamma
därför icke för närvarande böra föranleda till annan åtgärd än
att densamma överlämnas till socialförsäkringskommittén för att av nämnda
kommitté tagas i övervägande i samband med dess utredning rörande
införandet i vårt land av obligatorisk sjukförsäkring för arbetare.
Av helt olika natur är det extra statsbidrag, varom Sveriges allmänna
sjukkasseförbund gjort framställning. Detta förslag tager sikte
direkt på kristiden och det betryck, som den medför särskilt för dem, som
genom sjukdom berövas sin arbetsinkomst. Det ifrågasatta bidraget
skulle icke utgå till sjukkassorna såsom sådana utan direkt till deras
sjuka medlemmar eller barnaföderskorna såsom ett tillägg till den enligt
stadgarna fastställda sjuk- eller moderskapshjälpen.
Sjukkassorna torde näppeligen i allmänhet vara i stånd att med
egna medel åvägabringa en sådan ökning av de kontanta understöden,
som motsvarar penningvärdets fall. Det är snarare att befara, att försöken
att genomföra de härför nödiga avgiftsförhöjningarna skulle
mötas med ett starkt avfall särskilt bland de yngre medlemmarna med
deras i allmänhet lägre morbilitets- och mortalitetsrisker. I stället för
att hjälpa sjukkassemedlemmarna skulle resultatet lätt kunna bliva sådant,
att det allvarligt hotade och undergrävde sjukkassornas egen existens.
13
Kungl. Maj sfs Nåd. Proposition Nr SHfi.
Undersöker man närmare de allmänna förutsättningarna, under vilka
vår nu gällande sjukkasselag tillkommit, skall man visserligen finna, att
sjukkassornas egenskap av fullständigt frivilliga sammanslutningar starkt
betonats. Men på samma gång ansågos sjukkassorna skola fylla ett viktigt
samhällsnyttigt ändamål och till eu viss grad ersätta en fullt genomförd
social sjukförsäkring.
Sålunda framhålla de sakkunniga i motiveringen till sitt den 30
juni 1909 framlagda förslag till lag om registrerade sjukkassor, vad
särskilt beträffar befogenheten från det allmännas sida att pålägga sjukkasseverksamheten
materiellt reglerande bestämmelser, bl. a. följande.
»Såsom ofta framhållits, präglas emellertid sjukkasseverksamheten framför
allt av dess sociala betydelse. Den strävar att på den punkt, där
eu stor ekonomisk fara hotar samhällets mindre bemedlade medlemmar,
trygga dem eu dräglig tillvaro. Sjukförsäkringen är jämväl ägnad att
främja sparsamhet och omtänksamhet för framtiden bland befolkningslager,
där sådant är av största vikt. Men härför fordras, att den är
ekonomiskt riktigt anordnad och utövad. Den frivilliga sjukkasseverksamheten
giver vidare vana vid inbördes kontroll i gemensamt intresse
samt utvecklar förmågan att uppfatta och uppskatta allmänna uppgifter
och medlen för deras fyllande. Den förer individen i mångahanda avseenden
närmare samhället. Med hänsyn till vad sålunda anförts kan
staten ej förhålla sig likgiltig eller overksam i avseende å det materiella
anordnandet och utövandet av den verksamhet, som i vårt land förefinnes
för uppgiftens fyllande. Erkännandet härav ligger till grund för
statens ekonomiska understödjande av denna verksamhet, och numera
torde ej finnas mer än en mening därom, att understödet bör för den
närmare framtiden bliva vida kraftigare än hittills varit händelsen. Härför
hava samtliga de myndigheter uttalat sig, vilka under senare tider
haft att yttra sig i samband med strävandet att åstadkomma en ny lagstiftning
för sjukkassorna. Huvudsakligen på ovan antydda grunder
har föreliggande förslag utan tvekan ansetts böra upptaga materiella
bestämmelser för sjukkasseverksamheten. Och särskilt har, med utgående
därifrån att staten skall finnas böra i sammanhang med införande av en
nv lagstiftning avsevärt öka sitt ekonomiska understöd till sjukkassorna,
en del materiellt reglerande bestämmelser ansetts befogade, vilka tilläventyrs
eljest icke bort ifrågakomma vid ett ordnande av det frivilliga
sjukkasseväsendet.»
Bland materiellt reglerande bestämmelser, som i överensstämmelse
härmed komnio att inflyta i sjukkasselagen, må särskilt framhållas,
att för kassas ändamål fasta avgifter skola upptagas av medlemmarna,
14
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 236.
att dessa avgifter skola vara efter vissa grunder uträknade, att afgifterna
ej må användas till andra ändamål än dem, för vilka de upptagits,
att nödig fondbildning skall äga rum, att sjukkassa ej får utöva verksamhet,
som är främmande för dess egentliga uppgift, att sjukkassa
skall meddela sjukhjälp för alla slags sjukdomar med vissa mindre väsentliga
undantag samt att sjukhjälp skall omfatta ett visst minimum av understöd
och äga viss varaktighet. Av synnerlig betydelse i detta hänseende
är vidare den i 12 § sjukkasselagen meddelade föreskriften, att icke någon
må på samma gång vara medlem av mer än en sjukkassa. Härigenom
är nämligen den utväg stängd, som enligt den äldre sjukkasselagstiftningen
förefanns att genom inträde i flera sjukkassor skaffa sprätt
till ökad sjukhjälp.
lfa sålunda statsmakterna tidigare erkänt sig hava intresse därav,
att de från sjukkassorna utgående understöden bliva tillräckliga och fullt
effektiva och då sjukkassorna med deras nuvarande organisation och
verkningssätt icke i allmänhet torde vara i stånd att själva åvägabringa den
erforderliga förhöjningen, synes det påkallat, att staten här träder emellan
och genom beviljandet av ett tillägg till de från kassorna utgående
understöden i viss mån utjämnar verkningarna av penningvärdets fall.
Om understöden bliva otillräckliga för den sjukes och hans familjs uppehälle,
förfelar sjukkasserörelsen i allt väsentligt sin uppgift oeli undergräves
intresset för att genom medlemskap i sjukkassa trygga sig mot
de ekonomiska följder, varmed sjukdom i regel hotar ej minst de arbetande
klasserna. I saknad av en fullt genomförd social sjukförsäkring
synes klokheten bjuda att på allt sätt omhulda och understödja den
redan bestående frivilliga sjukhjälpverksamhet, som iitövas av de registrerade
sjukkassorna och som trots alla brister och ofullkomligheter dock
verkat och alltjämt verkar till stort gagn för stora och betydelsefulla
samhällsgrupper.
En av de största fördelarna vid den lokalt organiserade sjukkasseverksamheten
är, som bekant, det inbördes övervakande och den kontroll,
som medlemmarna förutsättas utöva gentemot varandra. I fråga
om ett tillägg till sjuk- och moderskapshjälpen, som i sin helhet bestrides
av statsmedel, skulle denna kontroll kunna tänkas bliva mindre
nog’8''rann- käran härav måste dock anses förebyggd därigenom, att tilllägget
skulle utgå endast till den, som uppbär understöd av kassan.
Sjukkassorna skulle sålunda alltid hava att av egna medel iitbetala understöd,
som i regel motsvarar minst tilläggets dubbla belopp.
Mot förslaget att tillägget skall utgå med femtio öre för varje dag
synes icke någon erinran vara att göra, utan finner jag detta ''belopp
Kiintjl. Maj:tf> Nåd. Proposition Nr Silf).
IT)
skäligt. Dock torde sådant tillägg böra beviljas endast för dagar, för
vilka kontant understöd vid sjukdom eller barnsbörd utgår med minst
90 öre. Att bevilja tillägg även för dagar, då understöd utgår med lägre
belopp, eller för de relativt fåtaliga dagar, då sjukhjälp eller moderskapslijälp
lämnas endast i form av anstaltsvård, synes icke böra
ifrågasättas. Ej heller lärer tillägget böra erhållas för sjuk- eller moderskapsdagar,
för vilka understöd utgått med mer än fyra kronor per dag
och för vilka icke heller statsbidrag i vanlig ordning må uppbäras.
Enligt vad socialstyrelsen anfört, kan ett extra statsbidrag i den
omfattning, som sjukkasseförbundets framställning avser, beräknas medföra
en utgift för statsverket av 2,434,500 kronor. Med hänsyn till de
stora krav, som från alla håll ställas på statskassan, har jag ansett mig
böra taga i övervägande, huruvida icke anslaget, utan att dess ändamål
i avsevärd grad äventyrades, skulle kunna nedbringas till ett lägre belopp.
Då en reducering av själva tilläggsbeloppet icke synes kunna
ifrågasättas, har en sådan nedsättning synts lämpligast kunna ske i
den form, att det extra statsbidraget icke beviljas för sjukdomsfall av relativt
kort varaktighet eller för de första dagarna av mera långvariga
sjukdomsfall. Under dessa torde nämligen den sjuke i allmänhet vara i
stånd att dx-aga sig fram med tillhjälp av egna medel jämte den från
sjukkassan utgående sjukhjälpen. Först om sjukdomen blir av längre
varaktighet torde svårigheterna att försörja sig och familjen på allvar
inställa sig. A andra sidan synes denna kai-enstid icke böra utsträckas
allt för långt. Fn tid av sju dagar torde vara en i detta hänseende
lämplig medelväg, varigenom sålunda tillägget skulle komma att utgå
från och med sjunde dagen efter den dag, sjukhjälp börjat utgå från
kassan. I fråga om sjukhjälp från fortsättningskassa bör däremot tilllägget
utgå från sjukhjälpens början. Icke heller synes någon karenstid
böra ifrågakomma vid barnsängsfall, utan bör tillägget i dessa fall utgå
från och med den dag, då moderskapshjälpen börjar utgå från kassan.
Sedan lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 191(1
numera trätt i kraft, finner jag, i likhet med socialstyrelsen, att något
tillägg ej bör utgå för sjukhjälpsdagar, beträffande vilka i’ätt till ersättning
föreligger enligt olycksfallsförsäkringslagen. På de grunder, som
av socialstyrelsen anförts, torde vidare för medlemmar, som på grund
av tidigare förvärvad rätt tillhöra mer än en registrerad sjukkassa,
tillägget böra nedsättas till 25 öre per dag.
Med hänsyn till det ifrågasatta tilläggets natur av en provisorisk
dyrtidsåtgärd har jag varit allvarligt betänkt på att föreslå eu
bestämmelse, varigenom denna förmån icke tillerkändes alla sjukkasse
-
1 (i Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr
medlemmar, utan endast de mindre bemedlade eller dem, vilkas inkomster
icke överstiga en viss maximigräns. Efter närmare övervägande
har jag dock kommit till den uppfattningen, att ett dylikt förbehåll
skulle sakna praktisk betydelse. Kontrollen från icke blott sjukkassornas
utan även tillsynsmyndighetens sida skulle dessutom medföra utgifter,
som antagligen skulle överstiga den härigenom vunna besparingen för
statsverket.
Utgifterna för statsverket av ett extra statsbidrag av femtio öre per
dag att utgå vid barnsängsfall från och med första dagen men vid sjukdomsfall
från och med sjunde dagen hava av socialstyrelsen för helt år beräknats
till 1,700,000 kronor. Emellertid har vid denna beräkning, enligt vad
jag inhämtat, hänsyn icke tagits till den nedsättning i anslaget, som
kan väntas uppstå därigenom, att dels dylikt extra bidrag icke erhålles
vid olycksfall i arbete, dels bidraget utgår med endast halva beloppet
för medlemmar, som tillhöra flera än en sjukkassa. Å andra sidan har
också sjukkassornas medlemsantal vuxit icke obetydligt sedan år 1910,
till vilket år socialstyrelsens beräkningar hänföra sig. Tagas alla dessa
omständigheter i betraktande, har det för ändamålet erforderliga beloppet
av socialstyrelsen ansetts böra beräknas till 1,500,000 kronor. På grund
av den mängd faktorer, som härvid spela in, måste en dylik beräkning
alltid bliva i viss mån osäker. Enligt vad man i socialstyrelsen meddelat
mig, torde dock denna siffra ligga snarare över än under den verkliga.
Vidare anser jag mig böra ifrågasätta, att statsbidrag ej lämnas retroaktivt
från början av år 1918, utan utgår först från förslagsvis den 1
maj samma år. För sjukdoms- eller barnsängsfall, som börjat före sistnämnda
dag, skulle tillägget sålunda beviljas från och med samma dag
eller, där vid sjukdomsfall den fastställda karenstiden då ej gått till ända,
från och med den sjunde dagen efter den, då sjukhjälpen börjat utgå.
Vid bifall till detta förslag skulle kostnaderna för ändamålet nedbringas
till omkring 1,000,000 kronor.
Då genom det ifrågasatta extra statsbidraget någon rubbning icke
är avsedd att äga rum i fråga om villkoren och grunderna för det till
sjukkassorna för närvarande utgående statsbidraget, böra kostnaderna
för det förra icke påföras det ordinarie anslaget »för sjukkasseväsendets
befrämjande», utan torde för ändamålet å extra stat böra uppföras ett
förslagsanslag å 1,000,000 kronor.
Av samma anledning lärer icke heller skäl föreligga att nu föreslå
någon ändring i kungörelsen angående statsbidrag åt sjukkassor den 4
juli 1910. För extra statsbidraget nödiga föreskrifter böra däremot meddelas
i en särskild kungörelse.
17
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 236.
Att det extra bidraget endast skall utgå till registrerad sjukkassa
torde ligga i sakens natur och icke behöva närmare motiveras. 1 likhet
med sjukkasse förbundet förutsätter jag vidare, att det skall åligga sjukkassa,
som för sina medlemmars vidkommande vill göra anspråk på dylikt
tillägg, att under innevarande år, i den mån rätt till sjuk- och moderskapshjälp
inträder, till den sjuke respektive barnaföderskan jämte det
dem jämlikt kassans stadgar tillkommande understödet utbetala jämväl det
extra statsbidraget. För sjuk- och moderskapshjälp, som må hava till
betalning förfallit efter den 1 maj 1918, men före den dag, då kungörelsen
angående det extra statsbidraget träder i kraft, må kassan äga
att genom efterbetalning uppfylla de för bidragets utbekommande stadgade
villkoren.
Till sjukkassorna skulle det extra bidraget komma att utbetalas
först under år 1919 i samband med det för nämnda år dem tillkommande
normala statsbidraget och sedan kassorna vederbörligen styrkt
sin behörighet därtill. Det för ändamålet erforderliga anslaget torde
därför böra uppföras å 1919 års stat. Beträffande frågan om beredande
av medel till förevarande utgift lärer framställning komma att senare
avlåtas av chefen för finansdepartementet.
De villkor och grunder, som skulle gälla för beviljande av extra
statsbidrag för år 1918 åt sjukkassorna, synas kunna sammanfattas
på följande sätt:
att extra statsbidrag utgår endast till sjukkassa, som är registrerad
enligt lagen den 4 juli 1910 och för den del av år 1918, kassan varit sålunda
registrerad;
att bidraget utgår endast under förutsättning, att kassan tillerkännes
statsbidrag enligt kungörelsen den 4 juli 1910 och, vad angår bidrag
till moderskapshjälp, enligt kungörelsen den 30 juni 1913;
att bidraget utgår med femtio öre per dag, dock att för medlem,
som tillhör även annan registrerad sjukkassa, bidraget utgår med allenast
tjugufem öre per dag;
att bidraget utgår endast för dagar, för vilka av kassan utbetalats
kontant sjuk- eller moderskapshjälp med minst nittio öre;
att bidraget icke utgår för dagar, för vilka sjuk- eller moderskapshjälp
utgått med mer är fyra kronor;
att bidraget vid sjukdom utgår från och med sjunde dagen efter
den, från vilken sjukhjälpen börjat utgå från kassan, men i fråga om
sjukhjälp från fortsättningskassa från sjukhjälpens början;
att bidraget vid barnsängsfall utgår från och med den dag, moderskapshjälp
från kassan börjat utgå;
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 210 höft. (Nr 236.)
3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 236.
att bidraget för sjukdoms- eller barnsängsfall, som börjat före den
1 maj 1918, må utgå från och med nämnda dag eller, där vid sjukdomsfall
sjukhjälp då icke utgått från sjukkassan för sju dagar, från
och med sjunde dagen efter sjukhjälpens början;
att bidrag icke må uppbäras för sjukdom, för vilken föreligger rätt
till ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17
juni 1916;
att det skall åligga sjukkassa att efter hand, i den mån sjuk- eller
moderskapshjälpen förfaller till betalning, till den understödsberättigade
förskottsvis utbetala bidraget;
att det skall åligga sjukkassa att behörigen styrka sin rätt till bidraget
för medlemmarna;
samt att kassan kan bliva bidraget förlustig, om densamma vid
sin ansökan om utbekommande av bidraget uppsåtligen eller av vårdslöshet
meddelat oriktiga uppgifter.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
att för beredande av extra statsbidrag för år 1918
åt sjukkassor, som registrerats enligt lagen om sjukkassor
den 4 juli 1910, på extra stat för år 1919 anvisa
ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor att fördelas i
huvudsaklig överensstämmelse med ovan angivna
grunder.
Till vad föredragande departementschefen sålunda
tillstyrkt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall och förordnade,
att proposition i ämnet skulle till riksdagen
avlåtas av innehåll, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Corin.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918.