Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

1

Nr 230.

Kungl. Maj.is nådiga proposition till riksdagen med dels förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften och dels
förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 6 november 1908 angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper; given
Stockholms slott den 12 mars 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga närlagda förslag till dels förordning om ändring i vissa delar
av förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften och dels
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas, och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 204 höft. (Nr 230.)

1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

F 8 r s 1 a g

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1911

angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 8, 20, 21, 25 och 27 §§, 36 §
2 mom., 47 § 1 mom. samt 54 och 55 §§ i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften ävensom de till nämnda förordning
hörande tabellerna I och II skola, 1, 3, 8, 54 och 55 §§ i nedan angivna
delar, hava följande ändrade lydelse.

I fråga om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna
till följande avdelningar:

Andra avdelningen:

Underdomstolar på landet ävensom vattendomstolar.

Fjärde avdelningen:

Rikets hovrätter----statistiska centralbyrån; byggnadsstyrelsen;
patent- och registreringsverket,-----folkskole överstyrelsen;

yrkesskoleöverstyrelsen; lantmäteristyrelsen med general lantmäterikontoret;

— —--— —---— —

vid Kungl. Maj:ts orden.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

3 §•

I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med
de här nedan i 7 § nämnda undantag, denna tariff:

i

Avd.

r

lvr. ö

Avd
Kr. ii. Kr.

3

Avd.

4

Avd.

Avd.

Kr. '' ö. Kr, : ö.

Bevis

att begärd expedition icke utbekommits.........

som rneddekis borgenär enligt 57 § utsöknings lagen

.................................................

vederhäftighets- ..........................................

Resolution, —-----— —------

» på ansökning om förordnande för lant mätare

eller med honom i avseende på behörighet
till vissa förrättningar likställd tjänsteman
att verkställa lantmäteriförrättning i ändamål att
vinna avsöndring av jord, vattenfall, fiske eller
annan dylik lägenhet eller att verkställa ägostyckning
i Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens
län.....................................................

fritt

fritt

fritt

fri

8 §-

Följande enskilda handlingar skola, även där de äro utfärdade
av offentlig myndighet, förses med stämpel på sätt här nedan stadgas.
Aktiebrev i inländskt aktiebolag skall, innan brevet av bolaget utgives,
förses med stämpel av 10 öre för varje fulla 10 kronor av det belopp,
varå den i brevet avsedda aktie lyder, eller, om brevet utfärdats
å två eller flera aktier, av det belopp, varå aktierna sammanlagt
lyda; dock att, ifall enligt bolagets beslut för aktie skall
erläggas betalning med högre belopp än det, varå aktien lyder,
stämpeln skall beräknas i förhållande till det högre beloppet.

4

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

Upprättat aktiebrev skall, ändock att det icke blivit av aktieägaren
mottaget, anses såsom av bolaget utgivet, då aktieägaren
äger att detsamma hos bolaget utbekomma.

Aktiebrev i utländskt aktiebolag skall, innan det första gången
efter det aktiebrevet till riket inkommit härstädes belånas, försäljes
eller på vad sätt det vara må överlåtes, förses med stämpel
av 10 öre för varje fulla 10 kronor av det belopp, varå den i
brevet avsedda aktie enligt den i 16 § här nedan angivna beräkningsgrund
skall anses lyda, eller, om brevet utfärdats å två eller
flera aktier, av det belopp, varå aktierna enligt samma beräkningsgrund
sammanlagt lyda. Vad nu stadgats skall dock icke äga
tillämpning i fråga om aktiebrev i utländskt aktiebolag, som inkommit
hit till riket före den 1 oktober 1918 samt före samma
dag uppvisats hos magistrat i stad. Om sådant uppvisande samt
om dagen därför skall magistraten kostnadsfritt verkställa påteckning
å aktiebrevet.

Aktiebrev, som utan erläggande av betalning utfärdas såsom
ersättning för förkommet eller förstört sådant brev eller i utbyte
mot aktiebrev i samma bolag, är fritt från stämpel, därest det
nya aktiebrevet utfärdas å belopp, icke överstigande det, varå det
förkomna, förstörda eller utbytta aktiebrevet lytt, eller, om det nya
aktiebrevet skall ersätta flera äldre brev, dessas sammanlagda belopp,
samt det eller de äldre breven varit försedda med stämpel i
vederbörlig ordning eller icke skolat med stämpel beläggas.

Aktiebrev, som sålunda utfärdas utan att beläggas med den här
ovan för aktiebrev stadgade stämpel, skall förses med anteckning
om orsaken härtill.

För inländskt aktiebrevs behöriga stämpelbeläggning eller förseende
med anteckning om orsaken till underlåten stämpelbeläggning svare
ledamöterna i bolagets styrelse eller, ifall tillsynen'' över stämpelbeläggningen
enligt bolagets beslut uppdragits åt en eller flera av
dem, dessa ledamöter.

Se för övrigt 27 §.

Andelsbevis; se Lottbrev.

Intecknat skuldebrev; se Skuldebrev.

Interimsbevis, lnterimskvitto å aktiebrev, lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis;
angående stämpelplikt se 27 §.

Invisning; lika med Växel.

Kunyl. Maj.ts nåd. proposition Nr 230. 5

Lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis i inländskt solidariskt bankbolag
eller annat inländskt bolag, som driver bankrörelse, så ock i kommanditbolag
skall, innan brevet eller beviset av bolaget utgives,
förses med stämpel av 10 öre för varje fulla 10 kronor av det belopp,
varå den i brevet eller beviset avsedda lott eller andel lyder,
eller, om brevet eller beviset utfärdats å två eller flera lotter eller
andelar, av det belopp, varå lotterna eller andelarna sammanlagt
lyda; dock att, ifall enligt bolagets beslut för lott eller andel skall
erläggas betalning med högre belopp än det, vara lotten eller
andelen lyder, stämpeln skall beräknas i förhållande till det högre
beloppet. Upprättat lottbrev skall, ändock att det icke blivit av
lottägaren mottaget, anses såsom av bolaget utgivet, då lottägaren
äger att detsamma hos bolaget utbekomma.

Lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis i utländskt bolag, som
driver bankrörelse, så ock i utländskt kommanditbolag skall, innan
det första gången efter det brevet eller beviset till riket inkommit
härstädes belånas, försäljes eller på vad sätt det vara må överlåtes,
förses med stämpel av 10 öre för varje fulla 10 kronor av det belopp,
varå den i brevet avsedda lott eller andel enligt den i 16 §
här nedan angivna beräkningsgrund skall anses lyda, eller, om
brevet eller beviset utfärdats å två eller flera lotter eller andelar,
av det belopp, varå lotterna eller andelarna enligt samma beräkningsgrund
sammanlagt lyda. Vad nu stadgats skall dock icke äga
tillämpning i fråga om lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis
i dylikt bolag, som inkommit hit till riket innan den 1 oktober
1918 samt före samma dag uppvisats hos magistrat i stad. Om
sådant uppvisande samt om dagen därför skall magistraten kostnadsfritt
verkställa påteckning å lottbrevet, andelsbeviset eller delaktighetsbeviset.

Lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis, som utan erläggande
av betalning utfärdas såsom ersättning för förkommet eller förstört
sådant brev eller bevis eller i utbyte mot lottbrev eller bevis i
samma bolag, är fritt från stämpel, därest det nya lottbrevet eller
beviset utfärdas å belopp, icke överstigande det, varå det förkomna,
förstörda eller utbytta lottbrevet eller beviset lytt, eller, om det
nya lottbrevet eller beviset skall ersätta flera äldre brev eller bevis,
dessas sammanlagda belopp, samt det eller de äldre breven eller
bevisen varit försedda med stämpel i vederbörlig ordning eller icke
skolat med stämpel beläggas.

Lottbrev eller bevis, som sålunda utfärdas utan att beläggas med

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

den här ovan för lottbrevet eller beviset stadgade stämpel, skall
förses med anteckning om orsaken därtill.

För den behöriga stämpelbeläggningen av inländskt lottbrev, andelsbevis
och delaktighetsbevis eller deras förseende med anteckning om
orsaken till underlåten stämpelbeläggning svare ledamöterna i bolagets
styrelse eller, ifall tillsynen över stämpelbeläggningen enligt
bolagets beslut uppdragits åt en eller flera av dem, dessa ledamöter.

Vad sålunda är stadgat gäller dock icke bevis å grundfonds tillskott

i sparbanker.

Se för övrigt 27 §.

Lottsedel — — — — — — — — -—• — — — — — — — — —

Obligation, — — — — — — — — —- —--— — — -—--

Obligation, som utgivits i utlandet, skall, innan den första gången
efter det obligationen till riket inkommit härstädes belånas, försäljes
eller på vad sätt det vara må överlåtes, förses med stämpel
enligt nyssnämnda grund, där icke annorledes här nedan stadgas.
Sådan obligation vare fri från stämpel, därest genom vederbörande
magistrats påteckning å obligationen styrkes, att den blivit för
magistraten uppvisad före den 1 januari 1895. A obligation, som
i utlandet utgivits och efter ingången av år 1895 men före den 1
juli 1917 inkommit i riket, äger innehavaren, om obligationen före
sistnämnda dag hos magistrat i stad uppvisas, kostnadsfritt bekomma
påteckning om dagen för uppvisandet. Obligation, som
blivit med sådan påteckning försedd, skall, då den första gången
därefter härstädes belånas, försäljes eller på vad sätt det vara må
överlåtes, beläggas med stämpel enligt de för obligation närmast
före den 1 juli 1917 gällande bestämmelser.

Sparkasseräkning eller därmed likartad räkning hos bank, annan kreditinrättning,
sparbank, bankir eller ekonomisk förening; lika med
D epositionsr åkning. Dock må frihet från stämpel äga rum, om beloppet
av den ränta, som under ett kalenderår tillgodoföres Afsättare,
vare sig medlen innestått hela året eller blott en del
därav, icke uppgår till, i fråga om medel, som innestå i sparbank,
centralkassa för jordbrukskredit, jordbrukskassa eller annan ekonomisk
förening, 100 kronor och, i fråga om medel, som innestå
å sparkasseräkning hos bank, annan kreditinrättning eller bankir,

50 kronor.

Se för övrigt 54 och 55 §§.

Testamente om fast egendom — — — — — — — — —--— —

Kunyl. Majds nåd. proposition Nr 230. 7

20 §.

Vill någon föra talan om återfående av stämpelavgift, som av
ämbets- eller tjänsteman debiterats eller i enlighet med dennes tillsägelse
blivit erlagd för sådan handling, vars stämpelbeläggning enligt
35 § skall i hovrätt granskas, må dylik talan inom sex månader från
det klandrade stämpelbeläggningen ägt rum anhängiggöras i den hovrätt,
varunder ämbets- eller tjänstemannen lyder. Part, som ej nöje»
åt hovrättens beslut, så ock advokatfiskalen i hovrätten, där han
finner sådant nödigt för bevarande av kronans rätt, äga över beslutet
anföra besvär, under villkor och i den ordning 30 kap. rättegångsbalken
stadgar i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts slutliga utslag
i dit fullföljt tvistemål eller ärende rörande penningar eller sådant,
som kan skattas i penningar.

21 §.

Förmår i fall, som avses i 20 §, den, vilkens rätt är av skedd
stämpelbeläggning beroende, visa, att talan om återfående av för högt
debiterad stämpelavgift icke kunnat av honom föras i den ordning,
som i samma paragraf är föreskriven, ankomme efter därom gjord
ansökning på Konungen att efter prövning av föreliggande omständigheter
förordna om restitution av vad i stämpelavgift för mycket erlagts.

Vad sålunda är stadgat gälle ock, där någon i fall, varom i
detta kap. icke eljest är stadgat, måst vidkännas stämpelavgift, som
antingen alldeles icke bort utgå eller bort utgå med lägre belopp än
det erlagda.

■ 25 §.

Då handling förses med beläggningsstämpel, skall denna, med
angivande av datum, makuleras genom lämplig påteckning, färg- eller
svartstämpling.

Den, som till offentlig myndighet ingiver handling, som skall
förses med dubbel beläggningsstämpel, skall, där icke enligt 34 § 1
mom. fjärde stycket stämpeln skall makuleras av vederbörande ämbetseller
tjänsteman, makulera den med nr 1 märkta delen, varemot den
andra delen makuleras av ämbets- eller tjänstemannen.

27 §.

Då aktiebrev, lottbrev, andelsbevis, delaktighetsbevis eller obligationer
enligt 8 § skola förses med stämpel, skall detta äga rum så -

S Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

lunda, att stämpling av blanketterna till aktiebreven, lottbreven, bevisen
eller obligationerna sker genom generalpoststyrelsens försorg.
Den, som vill låta stämpla dylika blanketter, anmäle sig därom skriftligen
hos generalpoststyrelsen med bifogande av blanketterna samt
tvefald uppgift å dessas valör och antalet av varje valör. Generalpoststyrelsen
fastställer därefter det belopp, med vilket stämpel enligt
bestämmelserna i denna förordning skall utgöras, och låter, sedan det
erforderliga stämpelbeloppet blivit inbetalt, verkställa stämplingen.

Därest någon vill låta utfärda interimsbevis eller interimskvitton
å aktiebrev, lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis, skall därom
hos generalpoststyrelsen skriftligen göras anmälan i ärendet med bifogande
av uppgift om det sammanlagda belopp, varå interimsbevis eller
interimskvitton skola utfärdas. Generalpoststyrelsen fastställer därefter
den stämpelavgift, som enligt bestämmelserna i denna förordning skall
utgöras för motsvarande aktiebrev, lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis.
Sedan stämpelavgiften blivit hos generalpoststyrelsen nedsatt,
vare sig genom kontant inbetalning eller genom avlämnande av
bevis, att beloppet blivit för generalpoststyrelsens räkning insatt i bankinrättning,
som av generalpoststyrelsen godkännes, meddelar generalpoststyrelsen
bevis därom, varefter vederbörande äger att, efter anteckning
å interimsbevisen eller interimskvittona om generalpoststyrelsens
bevis och datum därför, utsläppa ifrågavarande interimsbevis eller
interimskvitton. Den, vilken hos generalpoststyrelsen nedsatt stämpelavgift
på sätt nu är sagt, åligger att inom två månader, efter det full
betalning för tecknad aktie eller tecknat lottbrev, andelsbevis eller
delaktighetsbevis skolat erläggas, till generalpoststyrelsen lämna uppgift
angående den omfattning, i vilken interimsbevis eller interimskvitton
blivit utgivna, samt därvid, i den mån rätt till tecknad aktie eller
tecknat lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis icke blivit förverkad,
för stämpelbeläggning avlämna samtliga de aktiebrev, lottbrev, andelsbevis
eller delaktighetsbevis, som svara mot de utgivna interimsbevisen
eller interimskvittona; och skall, i händelse det nedsatta beloppet överskjuter
den å aktiebreven, lottbreven, andelsbevisen eller delaktighetsbevisen
belöpande stämpelavgiften, överskottet till vederbörande återbetalas.
Underlåter någon att fullgöra vad honom sålunda åligger,
äge rätten, på framställning av generalpoststyrelsen, genom vite tillhålla
den försumlige att fullgöra sitt åliggande.

Talan mot generalpoststyrelsens beslut i fråga om stämpelbeloppet
fullföljes i enahanda ordning, som är stadgad för överklagande av
generalpoststyrelsens beslut i allmänhet.

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 230.

9

30 §.

2. Finner advokatfiskalen på grund av anmärkning, som vid den
i 1 mom. omförmälda granskning förekommit, anledning att mot ämbetseller
tjänsteman anställa åtal för fel eller försummelse i avseende å
stämpelbeläggning, förfares på sätt 50 § stadgar. Advokatfiskalen vare
jämväl obetaget att, där han för bevarande av kronans rätt finner
sådant nödigt, i hovrätten föra talan mot enskild part om utgivande
av felande stämpelbelopp. Angående klagan över hovrättens beslut i
sistnämnda fall gälle vad i 20 § är föreskrivet.

47 §.

2. Åsidosätter någon vad i 8 § finnes föreskrivet om stämpelbeläggning
av aktie- eller lottbrev eller andels- eller delaktighetsbevis,
då det utfärdas av inländskt aktiebolag, inländskt solidariskt
bankbolag, annat inländskt bolag, som driver bankrörelse, eller inländskt
kommanditbolag, böte tio gånger den felande stämpelns belopp;
dock vare minsta bot tjugufem kronor.

Till enahanda ansvar vare den förfallen, som belånar, försäljer
eller på vad sätt det vara må överlåter aktiebrev i utländskt aktiebolag
eller lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis i utländskt
bolag, som driver bankrörelse, så ock i utländskt kommanditbolag,
utan att handlingen är försedd med i 8 § föreskriven stämpel eller
sådan påteckning av magistrat, som där omförmäles.

Utgiver någon interimsbevis eller interimskvitto i annan ordning
än i 27 § stadgas, böte tio gånger det belopp, varmed motsvarande
aktiebrev, lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis skolat stämpelbeläggas,
dock minst tjugufem kronor. Den som mot bättre vetande
lämnar oriktiga uppgifter angående den omfattning, i vilken interimsbevis
eller interimskvitton i anledning av meddelat tillstånd blivit utfärdade,
samt därigenom föranleder, att hos generalpoststyrelsen ned- *
satt stämpelavgift eller del därav återbetalas, böte tio gånger det av
sådan anledning återbetalade beloppet, dock minst tjugufem kronor.

54 §.

Den i8§ — — — — — — utgöras.

Bank, som — — — — — — säkerhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 204 höft. (Nr 230)

2

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

Sedan anmälan, varom nu blivit sagt, inkommit till KungL''
Maj:ts befallningshavande och avfordrad säkerhet blivit av Kung],
Maj:ts befallningshavande godkänd och avlämnad, skall Kungl. Maj:ts
befallningshavande för banken utfärda bevis, att hinder icke möter
för banken att i den i denna paragraf omförmälda ordning fullgöra
erläggandet av stämpelavgiften; och skall genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes
försorg på bankens bekostnad kungörelse om bevisets
meddelande en gång införas i Post- och inrikes tidningar, varjämte
Kungl. Maj:ts befallningshavande därom särskilt underrättar generalpoststyrelsen.
Kungl. Maj:ts befallningshavande skall ock förordna
ett ombud att hos banken utöva den befattning, varom i denna förordning
stadgas; och skall därvid iakttagas att, därest tillsyningsman
enligt 10 § i förordningen den 6 november 1908 angående eu
särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper redan blivit
vid banken utsedd för någon del av den tid, varom fråga är, denne
tillsyningsman skall förordnas till dylikt ombud, samt att i övrigt skall,
därest så lämpligen kan ske, vid bankbolag till sådant ombud utses det
allmänna ombud, som av bankinspektionen jämlikt gällande lag om
bankrörelse förordnats för bolaget.

Den inbetalning, varom ovan blivit stadgat, skall verkställas hos
generalpoststyrelsen inom utgången av mars månad, och skall, då sådan
inbetalning sker, tillika ingivas ett av förstnämnda ombud efter granskning
av bankens —--— erlägga.

Yerkställes icke — — — — rättighet.

Yad i denna paragraf är stadgat i fråga om bank skall äga motsvarande
tillämplighet i fråga om annan kreditinrättning, sparbank,
bankir eller ekonomisk förening.

55 §.

Bank, som — — — — inlåningsrörelse.

Tredskas banken — — — — fälla.

Vad ombudet — — — bevis.

Yppar ombudet — —- — — uppkommit.

Ombudet skall — — — — befallningshavande.

Yad i denna paragraf är stadgat i fråga om bank skall äga motsvarande
tillämplighet i fråga om annan kreditinrättning, sparbank,
bankir och ekonomisk förening.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 280. 11

Tabell I

utvisande kapitalvärdet, etter eu räntefot av 5 %, av eu livränta eller annan förmån, som vid
slutet nv värjo år under en persons av mankön livstid utgår med belopp eller till värde av
1 krona (grundad å statistiska centralbyråns dödlighetstabell för årtiondet 1901—1910).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

1.5.7 (i

ilo

15.7 0

60

9.8 5

90

1.85

1

17.24

31

15.65

61

9.56

91

1.7 2

2

17.52

32

15.53

62

9.2 7

92

1.59

O

17.60

33

15.11

63

8. fn!

93

1.18

4

17.03

34

15.27

64

8.6 7

94

1.85

5

17.62

35

15.13

65

8.3 0

95

1.2 5

o

17.60

36

14.99

66

8.05

96

1.17

7

1 /. 5 (>

37

14.84

67

7.7

97

1.12

8

17.5 1

38

14.69

68

7.48

98

1.08

9

17.4 5

39

14.53

69

7.11

99

0.90

10

17.36

40

14.36

70

6.so

100

0.81

11

17.31

41

.14.20

71

6.18

101

0.69

12

17.23

42

14.0 2

72

6.17

102

0.55

13

17.11

43

13.85

73

5.86

103

0.4 0

14

17.05

44

13.66

74

5.5 5

104

0.23

15

16.95

45

13.4 7

75

5.25

16

16.so

46

• 13.27

76

4.95

17

16.77

47

13.07

77

4.66

18

16.69

48

12.86

78

4. as

19

16.62

49

12.64

79

4.11

20

16.55

50

12.41

80

3.85

21

16.49

51

12.18

81

3.oo

22

16.43

52

11.95

82

3.3 5

23

16.3 7

53

11.71

83

3.12

24

16.3 0

54

11.46

84

2.89

25

16.22

55

11.21

85

2.69

26

16.14

56

10.96

86

2.50

27

16.05

57

10.6 9

87 -

2. 0 2

28

15.96

58

10.41

88

2.14

29

15.86

59

10.13

89

1.98

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 0.2 5. Utgår den
vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0.3 75. Utgår den vid början av varje år, ökas det med 1.

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 %'', av en livränta eller annan förmån, som vid
slutet av varje år under en persons av kvinnkön livstid utgår med belopp eller till värde av
1 krona (grundad å statistiska centralbyråns dödlighetstabell för årtiondet 1901—1910).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

16.13

30

16.00

60

10.3 6

90

2.10

1

17.30

31

15.90

61

10.06

91

1.95

2

17.59

32

15.80

62

9.76

92

1.80

3

17.eu

33

15.69

63

9.45

93

1.67

4

17.69

34

15.58

64

9.13

94

1.55

5

17.6 8

35

15.46

65

8.81

95

1.4 2

6

17.66

36

15.3 4

66

8.49

96

1.3 4

7

17.63

37

15.21

67

8.16

97

1.29

8

17.5S

38

15.08

68

7.83

98

1.22

9

17.53

39

14.94

69

7.51

99

1.12

10

17.47

40

14.80

70

7.18

100

1.0 2

11

17.40

41

14.6 5

71

6.85

101

0.91

12

17.3 3

42

14.49

72

6.52

102

0.80

13

17.25

43

14.33

73

6.21

- 103

0.6 4

14

17.18

44

14.16

74

5.89

104

0.4 7

15

17.ii

45

13.98

75

5.57

105

0.26

16

17.04

46

13.79

76

5.2 7

17

16.97

47

13.59

77

4.9 7

18

16.91

48

13.39

78

4.7 0

19

16.84

49

13.18

79

4.41

1

20

16.77

50

12.96

80

4.14

21

16.71

51

12.7 4

81

3.S8

22

16.64

52

12.50

82

3.63

23

16.57

53

12.26

83

3.39

24

16.50

54

12.01

84

3.16

25

16.42

55

11.75

85

2.96

26

16.34

56

11.49

86

2.76

27

16.2 7

57

11.22

87

2.58

28

16.18

58

10.94

88

2.41

29

16.09

59

10.66

89

2.25 .

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 0.25. Utgår den
vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0.3 7 5. Utgår den vid början av varje år, ökas det med 1.

Denna förordning träder i kraft i vad angår tabellerna I och II
den 1 augusti 1918 och i övrigt den 1 oktober 1918.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 230.

Förslag

till

förordning om ändring'' i vissa delar av förordningen den 6 november 1908
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte
av fondpapper.

Härmed förordnas, att 1, 3 och 10 §§ i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper
skola, 3 § i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

1 §■

Vid överlåtelse av fondpapper genom köp eller byte skall erläggas
en särskild avgift till belopp och i den ordning, här nedan sägs.

Med fondpapper förstås i denna förordning aktier, lotter i solidariska
bankbolag (banklotter) samt lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis
i andra bolag, som driva bankrörelse, eller i kommanditbolag
ävensom obligationer; och anses som obligation enligt denna
förordning jämväl förskrivning, vilken, ändock att den ej betecknats
som obligation, jämlikt förordningen angående stämpelavgiften skall
lika med obligation stämpelbeläggas.

Lika med överlåtelse av fondpapper anses överlåtelse av rätt till
teckning av sådana värdepapper eller, där teckning skett, överlåtelse
av den därpå grundade rätt.

3 §•

3. Stämpelplikt äger icke rum i följande fall, .nämligen:

a) ----------------

b) -----------------

c) ----------------

d) -----------------

14

Kungl. Ma.j:ts nåd. proposition Nr 230.

e) i fråga om aktiebrev i utländskt aktiebolag, lottbrev, andelsbevis
eller delaktighetsbevis i utländskt bolag, som driver bankrörelse,
eller i utländskt kommanditbolag samt obligation vid sådan överlåtelse,
då enligt förordningen angående stämpelavgiften handlingen skall före
utlämnandet eller före överlåtelsen förses med särskild stämpel.

§ 10.

Tillsyn över efterlevnaden av de i denna förordning givna föreskrifter
tillkommer överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande
i länen.

Denna tillsyn utövas genom särskilda tillsyningsman, som utses av
överståthållarämbetet för rörelse, som drives inom Stockholm, och eljest
av Konungens befallningshavande i vederbörande län; och skall därvid
iakttagas att, därest med avseende å viss rörelse någon redan blivit
förordnad till ombud enligt 54 § i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften för tid, varom fråga är, denne skall
utses till tillsyningsman beträffande samma rörelse, samt att i övrigt
skall, därest så lämpligen kan ske, vid bankbolag till tillsyningsman
utses det allmänna ombud, som av bankinspektionen jämlikt gällande
lag om bankrörelse förordnats för bolaget.

Nämnda tillsyningsman äga uppbära dels särskilt arvode, som
på förslag av överståthållarämbetet eller Konungens befallningshavande
fastställes av Konungen, dels ock vid resor i och för uppdragets fullgörande
resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen
i gällande resereglemente.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1918.

Kung!. Maj .in nåd. proposition Nr 230.

15

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 mars

1918.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde härefter:

Genom propositioner den 9 mars 1917, nr 95 A, och den 16 april
1917, nr 331, föreslog Kungl. Maj:t 1917 års riksdag att antaga vid
propositionerna fogade förslag till förordningar om vissa ändringar i
förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften. Med
skrivelse den 5 juni 1917, nr 261, anmälde riksdagen sitt beslut i
anledning av såväl nämnda båda propositioner jämte åtskilliga med
föranledande av propositionen nr 95 A väckta motioner som ock en
av riksdagens justitieombudsman gjord hemställan, avseende viss ändring
i förordningen den 19 november T914, varefter Kungl. Maj:t den 19
juni 1917, i överensstämmelse med vad riksdagen sålunda beslutat,
utfärdade förordning om vissa ändringar i nämnda förordning av den

16 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

19 november 1914 att gälla från och med den 1 juli, respektive den 1
september 1917.

I sin berörda skrivelse hemställde emellertid riksdagen vidare, att
Kungl. ]\Iaj:t ville verkställa utredningar och till riksdagen avlåta författningsförslag
i åtskilliga stämpelbeskattningen rörande frågor, varjämte
riksdagen i övrigt gjorde vissa uttalanden i dylika frågor.

Statskontoret, som anbefallts att verkställa de av riksdagen begärda
utredningarna ävensom att yttra sig beträffande riksdagens ovanberörda
uttalanden i övrigt, har den 12 november 1917 inkommit med
underdånigt utlåtande i ärendet och därvid avgivit förslag till vissa
ändringar i förordningen angående stämpelavgiften. Ett av dessa förslag
föranleder jämväl ändringar i förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Förutom i anledning av riksdagens ovanberörda skrivelse, torde
emellertid jämväl av andra skäl, för vilka nedan skall närmare redogöras,
vissa ändringar böra vidtagas i förordningarna av den 19 november
1914 och den 6 november 1908.

Utländska aktie- och lottbrev m. rn.

I sin berörda skrivelse har riksdagen anhållit, bland annat, att
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning om, huruvida aktier och
andra andelsbevis i utländska företag lämpligen borde bliva föremål
för stämpelplikt, innan de härstädes belånades, försåldes eller på annat
sätt överlätes, ävensom, därest utredningen därtill gåve anledning, till
riksdagen inkomma med förslag till bestämmelser i ämnet.

Enligt ursprungliga lydelsen i förordningen den 19 november 1914
angående stämpelavgiften skulle, i fråga om inländska aktiebolag, aktiebrev
i nybildat bolag förses med stämpel av 5 öre för varje fulla 10
kronor av det belopp, varå den i brevet avsedda aktien lydde, medan
aktiebrev, som eljest utfärdades, skulle förses med dubbelt högre stämpel.
Därest enligt bolagets beslut för aktie skulle erläggas betalning med
högre belopp än det, varå aktien lydde, skulle stämpeln beräknas i
förhållande till det högre beloppet. Lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis
i inländskt solidariskt bankbolag eller annat inländskt
bolag, som dreve bankrörelse, så ock i kommanditbolag skulle stämpelbeläggas
enligt samma grunder.

Genom förordningen den 19 juni 1917 höjdes stämpeln för aktie- och
lottbrev samt andels- och delaktighetsbevis i nybildade bolag till en procent,
så att likställighet åvägabragtes mellan samtliga dylika handlingar.

IT

Kung/. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

Någon motsvarande stämpelavgift för aktie- eller lottbrev in. in.
i utländska företag finnes ej.

Emellertid hade i en motion till 1917 års riksdag hemställts, att
riksdagen ville besluta sådant tillägg till 8 § i förordningen angående
stämpelavgiften, att utländska aktiebrev ävensom lottbrev, andelsbevis
och delaktighetsbevis i solidariskt bankbolag eller annat bolag, som
dreve bankrörelse, samt i kommanditbolag, innan de härstädes belånades,
försåldes eller på vad sätt det vara månde överlätes, skulle förses med
stämpel till samma belopp, som gällde för motsvarande handling i inländska
bolag.

Till .stöd för sin berörda hemställan hade motionären anfört:

»Uti gällande förordning liksom uti den nu föreliggande propositionen
föreligger beträffande nu nämnda handlingar den olikheten, att
för aktiebrev och lottbrev (samt de under denna rubrik fallande övriga
delaktighetsbevis) stämpelplikt förefinnes endast, såvida ifrågavarande
handlingar beröra inländska bolag, under det att obligation, som i
utlandet utgivits, även skall under vissa angivna förutsättningar här i
landet stämpelbeläggas.

Orsaken till. att aktier uti utländska aktiebolag icke ansetts böra
bär i landet stämpelbeläggas, torde väl få sökas närmast däruti, att
man ansett eu sådan beskattning icke komma att medföra någon avsevärd
inkomst för staten och sålunda icke vidare beaktats. — Då
emellertid under de senare åren inom landet placerats utländska aktier
i en icke obetydande utsträckning, torde det vara värt att tagas i
övervägande, huruvida icke sådana värdehandlingar även borde vara
underkastade stämpelavgift.

Rättvisan synes åtminstone kräva, att utländska aktier och lottbrev
med hänsyn till stämpelplikt behandlas lika som utländska obligationer.
Huruvida däremot en ännu längre gående stämpelskyldighet,
i likhet med den för inländska aktier och lotter, bör stipuleras, därom
torde icke utan vidare utredning något bestämt omdöme kunna uttalas.

Att för ifrågavarande utländska aktier och lottbrev in. m. införa
stämpelplikt i samma omfattning som för utländska obligationer torde
icke böra möta några betänkligheter, och torde icke heller för aktie-’
brev och lottbrev erfordras de undantag från stämpelplikt, som äro
för utländska obligationer gällande.»

Riksdagen anförde i sin ovanberörda skrivelse: »Under den förberedande
behandlingen av detta ärende i bevillningsutskottet har utskottet
sökt att erhålla upplysning om, i vilken ungefärlig omfattning
utländska aktier under senare tider inkommit på den svenska marknaden,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 204 höft. (Nr 230.) 3

18

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 230.

men några siffror i fråga härom synas icke finnas att tillgå. Emellertid
är det bekant, att aktier i ett antal utländska företag numera finna
köpare i Sverige, och att det då kan synas skäligt, att även sådana
värdepapper likaväl som utländska obligationer underkastas stämpelbeskattning,
då de bär i landet försäljas eller på annat sätt överlåtas.
Om riksdagen sålunda funnit den väckta frågan värd beaktande, har
riksdagen dock icke velat, på sätt i motionen avsetts, antaga bestämmelse
i ämnet. Frågan tarvar nämligen otvivelaktigt, icke minst ur
internationella synpunkter, en mera ingående utredning, än tillfälle
varit att inom riksdagen verkställa. Riksdagen inskränker sig därför
till att hos Eders Kung!. Maj:t anhålla om utredning av ifrågavarande
spörsmål ävensom, därest utredningen därtill giver anledning, om framläggande
för riksdagen av förslag i ämnet.»

Statskontoret anför i sitt utlåtande:

»Statskontoret vill till en början erinra därom, att då emissionsstämpeln
å inländska aktier år 1906 infördes, det icke, såvitt av
riksdagshandlingarna framgår, var tal om att jämväl söka träffa hit
införda utländska aktier med en motsvarande beskattning. Däremot
hade Kungl. Maj:t samtidigt föreslagit riksdagen att besluta stämpel
vid överlåtelse av såväl inländska som utländska aktier, vilken framställning
emellertid då avslogs av riksdagen. Sedermera har 1908 års
riksdag på förnyat förslag i ämnet beslutat sådan överlåtelsestämpel,
den sä kallade fondstämpeln, och nådig förordning härom utfärdats
den 6 november 1908. Anledningen till att någon emissionsstämpel
motsvarande beskattning av ifrågavarande värdepapper hittills icke
ifrågasatts torde, såsom i motionen framhålles, vara att söka därutinnan,
att utländska aktier eller lottbrev icke ansetts i någon mera avsevärd
mängd förekomma inom landet. Huru än må hava förhållit sig härmed
vid tiden för införandet av emissionsstämpeln, torde man emellertid
hava grundad anledning antaga, att under de senare åren med deras
starka stegring av affärsverksamheten i allmänhet och fondbörsspekulationen
i synnerhet så betydande poster utländska aktier inkommit och
allt fortfarande inkomma i landet, att de numera utgöra ett skatteobjekt,
som ur synpunkten av statens inkomster av stämpelavgiften
icke bör förbises. Någon ens ungefärlig uppgift om den omfattning, i
vilken ifrågavarande slag av värdepapper förekommer inom landet, är
påtagligen, såsom ock av riksdagen framhållits, omöjlig att lämna.

Principiellt sett lärer ej heller förefinnas skål'' till, att de utländska
aktierna skulle vara fria från stämpelbeskattning, under det att
inländska aktier och obligationer drabbas av dylik skatt. Enligt åt -

in

Kung!. Mnj:ts nåd. proposition AV 230.

obilliga främmande länders stämpellagstiftning äro också utländska
aktier, som inkomma i landet, stämpelpliktiga. Så är exempelvis fallet
i Storbritannien och Irland, Frankrike, Tyskland, Österrike och Danmark.
Beträffande den utländska lagstiftningen i ämnet tillåter sig
statskontoret för ovigt hänvisa till den i 1909 års stämpelskattekommitterades
betänkande härom lämnade redogörelse.

Då statskontoret sålunda anser sig böra tillstyrka införande av
ifrågavarande stämpelskatt, sker detta under förutsättning, att gällande
traktater med främmande makter eller andra utrikespolitiska hänsyn
icke lägga hinder i vägen för eu dylik åtgärd. Om dennas möjlighet
eller lämplighet ur nu antydda synpunkt är statskontoret givetvis icke
i tillfälle att uttala något omdöme.

Beträffande stämpelavgiftens storlek har i motionen ifrågasatts
samma skattesats som för utländska obligationer eller, eventuellt, eu
lika hög som för inländska aktier. Statskontoret kan för sin del icke
finna annat, än att det sistnämnda alternativet är det lämpligaste och
mest konsekventa. Tillräcklig grund för att i förevarande hänseende
sätta de utländska aktierna i en gynnsammare ställning än de svenska
torde icke föreligga. T flertalet av här ovan uppräknade främmande
länder tillämpas också den av statskontoret sålunda förordade principen.

Vidkommande frågan om övergångsbestämmelser vid införande
av den nya beskattningen bör erinras därom, att, då obligationsstämpeln
år 1894 beslöts, tillika bestämdes, att utländska obligationer, som
före dagen för den nya förordningens trädande i kraft, den 1 januari
1895, inkommit i riket, skulle vara stämpelfria samt att vid höjningen
innevarande år av denna stämpelavgift de från och med sistnämnda
dag till dagen för förhöjningens trädande i kraft, den 1 juli 1917, hit
inkomna utländska obligationer befriades frän den högre avgiften.
Otvivelaktigt vore det principiellt sett riktigast, att motsvarande bestämmelser
komme att gälla även beträffande utländska aktier, det vill
säga att de, i den mån de inkommit före den inländska aktiestämpelns
införande, den 1 juli 1906, skulle vara stämpelfria och, därest de inkommit
under tiden mellan denna dag och dagen för den förhöjda
aktiestämpelns trädande i kraft, den 1 juli 1917, endast skulle draga
den förutvarande lägre stämpeln. Då det emellertid icke låter sig göra
att, på sätt angående obligationerna är stadgat, genom uppvisande
för magistraten av aktierna styrka, att desamma inkommit
före viss dag, här den 1 juli 1906, respektive den 1 juli 1917, och
varje annat sätt att tillförlitligen ådagalägga tiden för deras in -

20

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 230.

förande i landet är, praktiskt taget, uteslutet, lära några övergångsbestämmelser
av nu antydd art till beredande av lättnad i stämpelplikten
icke kunna meddelas. Visserligen skulle kunna ifrågasättas,
att i stället stadgades stämpelfriket för de aktier, som inkommit i
landet före dagen för en blivande förordnings i ämnet trädande i kraft,
men då något större behov av övergångsbestämmelser icke synes föreligga
vid det förhållande, att dels ifrågavarande värdepapper måste
anses vara särskilt bärkraftiga skatteobjekt dels ock desamma först
under de senare åren torde hava i någon större myckenhet inkommit
i landet, anser sig statskontoret ej böra tillstyrka meddelande av en
sådan bestämmelse.

Vad nu anförts angående utländska aktier lärer också i tillämpliga
delar böra gälla beträffande lottbrev i utländska bolag, som driva
bankrörelse och i utländska kommanditbolag. Däremot torde interimsbevis
och int erim skvitto å utländska aktier eller lottbrev icke förekomma
i sådan omfattning, att stämpelplikt för dylika handlingar synes
böra stadgas.

De ändringar i stämpelförordningen, som bliva en följd av den
av statskontoret intagna ståndpunkten, skulle således bliva följande:

§ 8.

Rubriken aktiebrev.

Närmast efter första stycket, »aktiebrev---beloppet» in föres

ett stycke, så lydande:

»Aktiebrev i utländskt aktiebolag skall, innan det härstädes belånas, förpjes
eller på vad sätt det vara må överlåtes, förses med stämpel av 10 öre för
varje fulla 10 kronor av det belopp, varå den i brevet avsedda aktie lyder, eller,
om brevet utfärdats å två eller flera aktier, av det belopp, varå aktierna sammanlagt
lyda.»

Sista stycket under rubriken torde för tydlighetens skull böra
erhålla följande lydelse:

»För inländskt aktiebrevs behöriga stämpelbeläggning — — — ledamöter.»

Rubriken lottbrev.

Närmast efter första stycket, »Lottbrev — — — beloppet» införes
ett stycke av följande lydelse:

»Lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis i utländskt bolag, som driver
bankrörelse, så ock i utländskt kommanditbolag skall, innan det härstädes belånas,
försäljes eller på vad sätt det vara må överlåtes, förses med stämpel av 10 öre
för varje fulla 10 kronor av det belopp, varå den i brevet avsedda lott eller andel
lyder, eller, om brevet eller beviset utfärdats å två eller flera lotter eller andelar,
av det belopp, varå lotterna eller andelarna sammanlagt lyda.»

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 280. ''21

Näst sista stycket:

»För den behöriga .stämpelbeläggningen av inländskt lottbrev —
ledamöter.»

§ 47 mom. 2.

»Åsidosätter — — — utfärdas av inländskt aktiebolag — — — tjugufem

kronor.

Till enahanda ansvar är den förfallen, som belånar, försäljer eller på vad
sätt det vara må överlåter aktiebrev i utländskt aktiebolag eller lottbrev, andelsbevis
eller delaktighetsbevis i utländskt bolag, som driver bankrörelse, så ock i utländskt
kommanditbolag, utan att handlingen är försedd med i § 8 föreskriven
stämpel.»

0

Lika med motionären vid 1917 års riksdag finner jag rättvisan
kräva, att hit till landet införda utländska aktier och därmed jämförliga
handlingar icke förbliva fria från stämpelbeskattning. Vid
inom utrikesdepartementet verkställd utredning av frågan, huruvida
gällande traktater med främmande makter eller andra utrikespolitiska
hänsyn kunde anses lägga hinder i vägen för införandet av dylik
.stämpelskatt, har befunnits, att så icke torde vara förhållandet, därest
skatten drabbade från alla länder inkommande värdehandlingar av
ifrågavarande slag lika samt värdehandlingarna icke rönte en ogynnsammare
behandling än motsvarande svenska.

Med avseende å beloppet av den stämpelavgift, som bör uttagas,
synes det mig lämpligast, att utländska värdehandlingar av ifrågavarande
slag jämställas med motsvarande inhemska. Såsom från utrikesdepartementet
framhållits, torde någon strängare beskattning icke böra ifrågakomma,
men anledning finnes ej heller att ställa de ifrågavarande
utländska värdehandlingarna gynnsammare än de svenska. I detta
.sammanhang kan ju erinras om, att utländska obligationer beskattas
lika med de obligationer, som utfärdas här i riket, samt att förordningen
den 6 november 1908 angående eu särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper i fråga om stämpelavgiftens storlek icke
gör skillnad mellan inländska och utländska så kallade fondpapper.

Skyldighet att utgöra den ifrågasatta stämpelavgiften synes, i
likhet med vad redan finnes stadgat för obligationer och i överensstämmelse
med vad statskontoret föreslagit, böra göras beroende av,
att den utländska värdehandlingen härstädes belånas, försäljes eller
eljest överlåtes. Visserligen kan det ifrågasättas, att då aktiebrev,
lottbrev, andelsbevis och delaktighetsbevis i inländska företag skola
förses med stämpel före utgivandet^ skyldighet att utgöra stämpelavgift

Departe

ments chefwn.

22 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

för motsvarande utländska värdehandlingar borde inträda redan i och
med dessas införande i riket. En bestämmelse i sådan riktning torde
emellertid ur kontrollsynpunkt vara omöjlig.

Beträffande frågan om övergångsbestämmelser vid införandet av
den nya beskattningen, kan jag icke dela statskontorets uppfattning.
Statskontoret har ansett, att allenast de utländska aktier, vilka inkommit
före den inländska aktiestämpelns införande, borde vara fria
från beskattning; och har statskontoret, då något tillförlitligt sätt
icke funnes för att ådagalägga tiden för aktiernas införande här i
landet, förmenat, att några övergångsbestämmelser av antydd art till
beredande av lättnad i stämpelplikten icke kunde meddelas. Då emellertid
den nu ifrågasatta skatten är avsedd att utgöra en motsvarighet
till emissionsstämpeln å aktiebrev, lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis
i inländska bolag, lärer skatten rättvisligen ej heller böra
göras strängare än en dylik emissionsstämpelavgift; och att giva retroaktiv
verkan åt en sådan torde ej kunna ifrågasättas. En stämpelavgift
å till riket redan inkomna utländska aktiebrev och därmed
jämställda handlingar skulle orättvist drabba dem, som redan placerat
sina penningar i dylika värdehandlingar. Jag anser alltså, att frihet
från stämpelavgift bör äga rum i fråga om sådan handling, som före
ikraftträdandet av en blivande förordning inkommit hit till riket.
Emellertid måste det åligga vederbörande innehavare av handlingen
att styrka, det densamma inkommit före lagens ikraftträdande. Detta
synes lämpligen kunna ske därigenom, att handlingen uppvisas inför
magistrat i stad. Det lärer ej böra tillåtas valfrihet emellan olika
slags bevisning i förevarande avseende.

I övrigt har i det av statskontoret avlåtna förslaget till lagtext
vidtagits den redaktionella ändringen, att i detsamma inryckts en hänvisning
till 16 § rörande beräkning av utländskt aktie- eller lottbrevs
värde, varjämte bestämmelsen om när aktiebrev är att anse
såsom utgivet blivit, såsom endast avseende aktiebrev i inländska bolag,
inflyttat i första stycket under ifrågavarande rubrik. Föreslagna stadgandet
i 47 § har förtydligats.

Något material för bedömande av vilket belopp, som kan väntas
komma att tillföras statsverket genom den ifrågasatta beskattningen
av aktier och lottbrev i utländska bolag, finnes icke. Vid sådant förhållande
har jag ansett mig, åtminstone för det närvarande, icke böra
på grund av den nu föreslagna stämpelskatten ifrågasätta någon ändring
i inkomstberäkningen i den till innevarande års riksdag avlåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behov under år 1919 eller i
propositionen angående tilläggsstat för år 1918.

Kanyl. Maj ds nåd. proposition Nr 280. 23

De föreslagna ändringarna i 1914 års förordning torde emellertid
påkalla jämväl vissa ändringar i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Sålunda synes mig konsekvensen fordra, att begreppet fondpapper
utvidgas att omfatta alla de slag av handlingar, vilka nu gjorts
till föremål för beskattning. Då det förslag, som ligger till grund för
1908 års förordning, den 6 mars 1908 anmäldes inför Kungl. Maj:t,
yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet, att den ifrågasatta
skatten »skulle omfatta ej blott aktier i inländska och utländska
aktiebolag och lottbrev i inländska solidariska bankbolag utan även
• obligationer, d. v. s. alla fondpapper». Visserligen torde andra utländska
värdehandlingar än aktier eller obligationer endast i ringa
mängd förekomma inom landet, men då sådana handlingar av statskontoret
ansetts böra upptagas under rubriken lottbrev, torde de, såsom
ovan framhållits, jämväl böra inbegripas under bestämmelserna i
1908 års förordning. Därigenom åstadkommes även ett underlättande
av kontrollen över fullgörandet av en stämpelbeläggning enligt 1914
års förordning. Den av mig avsedda ändringen i 1908 års förordning
synes _ mig kunna åvägabringas lämpligast på det sätt, att de i 1 §
upptagna värdehandlingar uppräknas utan angivande av åtskillnad
mellan inländska eller utländska handlingar.

Vidare torde en ändring böra vidtagas i 3 § tredje momentet e)
i sistnämnda förordning, i det att där stadgade befrielse från stämpelplikt
i fråga om obligation vid sådan överlåtelse, då enligt förordningen
angående stämpelavgiften obligationen skall före överlåtelsen förses med
särskild stämpel, jämväl torde böra utsträckas till att avse de utländska
värdehandlingar, vilka genom de ifrågasatta ändringarna i 1914 års
förordning skulle göras till föremål för beskattning. Skälen till en befrielse
från stämpelplikt äro för båda fallen desamma. Den föreslagna
nya stämpelavgiften är att jämställa med en emissionsstämpel och den
överlåtelse, då berörda stämpelavgift skall utgöras, är alltså att anse
såsom ett slags första utgivande av vederbörande handling; vid en
sådan överlåtelse bör icke därjämte en omsättningsskatt enligt 1908
års förordning utkrävas.

Stämpelbeläggningen av interimsbevis och interimskvitton.

1 detta sammanhang bör redogöras för en annan i riksdagens
skrivelse berörd fråga, som avser tillsynen över utgörandet av stämpel -

24 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

avgiften vid utfärdande av interimsbevis och interimskvitton å aktieeller
lottbrev.

Enligt förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
skulle promess å aktiebrev eller å lottbrev stämpelbeläggas
lika med sådana brev. \ 27 § stadgades vidare, att då aktiebrev,
lottbrev, promesser, andelsbevis, delaktighetsbevis eller obligationer
skulle förses med stämpel, detta skulle äga rum sålunda, att stämpling
av blanketterna till dylika handlingar skulle ske genom generalpoststyrelsens
försorg.

På Kungl. Maj:ts därom framställda förslag uteslöt 1917 års riksdag
ur stämpelförordningen rubriken »promess» å aktiebrev och lottbrev
och införde i stället stämpelplikt för interimsbevis och interimskvitto
å dylika handlingar. Då till följd härav jämväl ur § 27 uteslöts
»promess», upptogs emellertid icke i dess ställe interimsbevis och
interimskvitto.

Rörande nämnda författningsändringar är nu att omnämna följande:

I en den 28 september 1915 till finansdepartementet inkommen
underdånig skrivelse hade Svenska bankföreningen, under framhållande
av vissa svårigheter, som vore förknippade med ovanberörda bestämmelser
i 27 §, i vad de avsåge promesser, föreslagit att, därest ett
bolag vid emission av aktier hos generalpoststyrelsen antingen nedsatte
sammanlagda beloppet av de stämplar, som erfordrades för de nya
akiebreven, eller ock för samma belopp ställde av generalpoststyrelsen
godkänd säkerhet, bolaget skulle äga utfärda promesser och interimsbevis
utan att låta stämpelbelägga dessa.

Generalpoststyrelsen, statskontoret samt patent- och registreringsverket
hördes i anledning av nämnda framställning.

Generalpoststyrelsen framhöll i utlåtande den 29 februari 1916,
att den iunnit de olägenheter, som kunde uppstå vid tillämpningen av
stämpelförordningens bestämmelser om stämpelbeläggning av promesser,
vara av den betydenhet, att de borde föranleda en ändring i sagda
förordning. Däremot hade den föreslagna bestämmelsen om rätt att
ställa säkerhet hos styrelsen väckt betänkligheter. Styrelsen föreslog
i stället vissa grunder, enligt vilka i fall, där framställning i sådant
syfte gjordes, avvikelse skulle kunna medgivas från vad eljest vore
stadgat beträffande stämpelbeläggning av de i 27 § angivna handlingar.
Enligt nämnda grunder skulle styrelsen äga att, på därom
gjord framställning, fastställa det belopp, vartill stämplarna å vissa
uppgivna aktier eller lottbrev borde beräknas, samt därefter, sedan detta
belopp inbetalts kontant eller medelst av vederbörligen erkänd bank

Kanyl. Majds nåd. proposition Nr 230. 25

utfärdat depositionsbevis, lämna tillstånd till utgivande av stämpelfria
promesser och interimsbevis å ifrågavarande aktier eller lottbrev. I
sammanhang med sålunda lämnat medgivande borde föreskrivas tid,
inom vilken aktiebreven eller lottbreven skulle för stämpelbeläggning
insändas till styrelsen, och borde stadgande om ansvar för åsidosättande
av vad sålunda i ena eller andra avseendet bleve föreskrivet införas
i stämpelförordningen.

Statskontoret förklarade sig i utlåtande den 28 september 191b
kunna för sin del biträda generalpoststyrelsens förslag; dock med den
erinran, att föreskrift boi‘de meddelas, att det skulle tillkomma generalpoststyrelsen
att ej mindre bestämma den tid, inom vilken aktiebreven
eller lottbreven skulle hos styrelsen företes för stämpel beläggning-, än
även övervaka, att i den mån, stämpling ägde rum, däremot svarande
del av inbetalda eller deponerade medel ofördröjligen bleve omförd
till statsmedlen.

Slutligen avgav patent- och registreringsverket den 14 februari
1917 utlåtande. Ämbetsverket uttalade däri, bland annat, att de föreslagna
åtgärderna visserligen torde vara ägnade att avhjälpa de av
bankföreningen påpekade svårigheter, som enligt gällande bestämmelser
kunde uppstå vid aktieemissioner, men att, så länge någon lagstadgad
skyldighet att inom viss tid utgiva aktiebrev icke funnes, förhållandena
i sin helhet ej kunde på ett tillfredsställande sätt ordnas. Även om,
på sätt föreslagits, stämpelbelopp blivit antingen i penningar eller i
depositionsbevis hos generalpoststyrelsen nedsatt, kunde det inträffa, att
vederbörande aldrig utfärdade aktiebrev. För att framtvinga detta hade
föreslagits, att anmälan om stämpling av aktier skulle ske hos generalpoststyrelsen
inom viss tid med ansvarspåföljd för uraktlåtenhet härav;
och skulle enligt statskontorets förslag det tillkomma generalpoststyrelsen
att bestämma denna tid. Att i flertalet fall det åsyftade
målet härigenom skulle nås, ville patent- och registreringsverket icke
förneka. Huru emellertid den tidpunkt, från vilken nämnda tidsfrist
borde löpa, skulle bestämmas, därom hade ämbetsverken icke yttrat sig.
Enligt patent- och registreringsverkets åsikt borde denna tidpunkt
ställas i bestämd relation till vissa stadganden i aktiebolagslagen. Med
en utan hänsyn härtill fastställd tidsfrist kunde fall inträffa, då vederbörande
vid fristens utgång icke ens finge utgiva aktiebrev. En straffbestämmelse
för underlåten anmälan kunde därför icke göras ovillkorlig.
Patent- och registreringsverket hölle för sin del före, att det lämpligaste
sättet att tillgodose såväl det allmänna som det enskilda intresset
vore, att i aktiebolagslagen infördes ett stadgande om skyldighet för
Bihang Ull riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 204 käft. (Nr 230.) 4

26 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

aktiebolag att under vissa i lagen angivna förutsättningar inom viss
tid utgiva aktiebrev jämte sträng ansvarspåföljd för uraktlåtenhet härutinnan.
Härigenom bleve varje bestämmelse om stämpelbeläggning av
promesser och interimsbevis överflödig.

En ledamot av patent- och registreringsverket anmälde emellertid
sin reservation mot ämbetsverkets utlåtande under framhållande av.
att han ansåge, att författningsändringar i vidare mån, än vad generalpoststyrelsen
och statskontoret föreslagit i stämpelförordningen, icke
borde ifrågasättas för ordnande av förevarande angelägenhet.

Då ärendet den 9 mars 1917 förekom till behandling i statsrådet,
framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Vennersten
de skäl, som talade för, att promesserna borde uteslutas ur förteckningen
över stämpelpliktiga handlingar och ersättas med interimsbevis
och interimskvitto, varefter departementschefen vidare anförde:

»Oavsett de skäl, som sålunda angivits för att ur stämpelförordningen
helt utesluta promesserna, hava, vad 27 § angår, särskilda
grunder föranlett deras undantagande från denna paragrafs speciella
stadganden. Då dessa grunder jämväl äga sin giltighet beträffande
interimsbevisen och interimskvittona, vilka nu .föreslagits skola träda
i promessernas ställe, tillåter jag mig något beröra denna fråga. Den
i 27 § stämpelförordningen stadgade skyldighet att låta stämpling av
aktiebrev, lottbrev, promesser m. fl. handlingar av likartad natur alltid
verkställas genom generalpoststyrelsens försorg har, vad beträffar
promesser, visat sig i praktiken medföra så gott som oöverstigliga
svårigheter. Promesser, likasom interimsbevis, kunna icke på förhand
stämpelbeläggas eller åsättas stämplingsbevis, avseende visst belopp,
enär det icke blir känt, huru de skola stämpelbeläggas, förr än just
vid det tillfälle, då de skola utgivas, d. v. s. sedan aktie- eller lottägaren
verkställt betalning; det ligger nämligen i hans makt att inom
vissa gränser i eu eller flera omgångar betala större eller mindre del
av det belopp, han skall erlägga för aktien eller lotten. Den apparat,
varmed stämpling hos generalpoststyrelsen verkställes, är icke anordnad
för stämpling av enstaka handlingar, utan kan med fördel användas
endast för stämpling på eu gång av ett större antal handlingar, vilka
alla skola åsättas stämpel till samma belopp. Genom dessa förhållanden
hava stora svårigheter uppstått såväl för de avgiftspliktiga bolagen
som för generalpoststyrelsen, och förslag hava framställts om ändrade
bestämmelser, åsyftande en mera lämplig ordning för ifrågavarande
stämplings verkställande. Då emellertid dessa förslag ännu icke kunnat
underkastas tillräckligt noggrann prövning och det är av vikt, att de

27

Kuntjl. Maj:ts nåd. proposition Nr 2H0.

Övriga förslag'' till ändringar i stämpelförordningen, som jag nyss berört,
*å snart ske kan överlämnas till riksdagens prövning, böra åtminstone
redan nu promesserna avskiljas från den grupp av handlingar, som
skola stämplas i den i 27 § angivna ordning, frånsett de skäl, som
eljes, enligt vad ovan sagts, tala för deras uteslutande ur förordningen
i allmänhet. Härigenom torde den mest påtagliga olägenheten av nu
gällande bestämmelser kunna på ett enkelt sätt avlägsnas, utan att
någon nämnvärd fara för beskattningsbestämmelsernas kringgående
torde behöva uppstå. Jag föreställer mig nämligen, att då generalpoststyrelsens
åliggande att ombesörja aktie- och lottbrevens stämpling
fortfarande bibehålies och nämnda styrelse har att fastställa det belopp,
med-vilket stämpel skall utgöras, generalpoststyrelsen icke torde medgiva
något avdrag vid stämpelberäkningen för stämpelbeläggning å
interimsbevis eller interimskvitto, utan att hava förvissat sig om, att
dylik beläggning i verkligheten ägt rum. Det ligger i sakens natur,
att då i förordningen interimsbevis och interimskvitton träda i promessernas
ställe, 27 § ej heller bör omfatta dem; vad nyss sagts om
de med där stadgade förfarande förbundna olägenheter i fråga om
promesserna, äger sin fulla giltighet även beträffande nämnda andra
handlingar.»

Sedan inom bevillningsutskottet, dit propositionen remitterats,
ifrågasatts viss ändring av Kung], Maj:ts förslag i förevarande del,
inhämtades i vederbörlig ordning yttrande från generalpoststyrelsen,
som däri förmenade, att viss olägenhet kunde tänkas uppstå, därest
det förslag till lösande av frågan om stämpelbeläggning av interimsbevis,
som innefattades i Kungl. Maj:ts proposition, bleve genomfört.
I anslutning härtill anförde styrelsen: »Enligt den avfattning, stämpelförordningens
8 och 27 §§ fått i detta förslag, skulle utgivare av aktiebrev
själv äga stämpelbelägga interimsbevis (interimskvitto), vilken
stämpelbeläggning skulle gälla även för det aktiebrev (lottbrev etc.),
mot vilket interimsbeviset sedermera utbyttes. Detta förfaringssätt
skulle i de sannolikt mycket ofta förekommande fall, då interimsbevisen
utbytas mot aktiebrev, lydande å samma belopp som bevisen,
innebära, att de belopp, varmed stämpel skulle utgöras å sagda aktiebrev,
bleve helt undandragna generalpoststyrelsens prövning och sålunda
icke ''bleve av generalpoststyrelsen fastställda på sätt i stämpelförordningens
27 § föreskrives, alldenstund, enligt förordningens 8 §,
vederbörande bolags styrelse är berättigad att själv förse aktiebreven
med påskrift om anledningen därtill, att desamma ej försetts med
stämpel. Endast i de fall, då aktiebrev komme att lyda på högre belopp

28

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

än interimsbevisen och fördenskull finge beläggas med fyllnadsstämpel,
skulle stämpelbeloppet komma att fastställas av generalpoststyrelsen.
I dylika fall kunde emellertid eu del olägenheter tänkas uppstå för
aktieutgivarna. Generalpoststyrelsen torde nämligen för att kunna
medgiva avdrag vid stämpelberäkningen böra kontrollera stämpelbeläggningen
å de interimsbevis, mot vilka aktiebreven skulle utbytas.
För detta ändamål måste interimsbevisen företes hos generalpoststyrelsen
i samband med aktiebrevens ingivande för stämpelbeläggning. Vid
större aktieemissioner torde det bliva förenat med kanske ej så oväsentliga
svårigheter för bolaget att insamla samtliga interimsbevis, därvid,
då aktiebrev ej finge omedelbart lämnas i utbyte, särskilda erkännanden
å interimsbevisens återställande förmodligen finge lämnas i utbyte.
Härtill komme, att granskningen hos generalpoststyrelsen av stämpelbeläggningen
å stora poster interimsbevis av olika valörer och hänförande
sig till skilda inbetalningsterminer givetvis bleve förenad med
tidsutdräkt. Vid nu anförda förhållanden anser generalpoststyrelsen sig
icke kunna förorda, att aktieutgivare berättigas att själv stämpelbelägga
interimsbevis, utan skulle styrelsen för sin del vilja föreslå, att de bestämmelser
i stämpelförordningen, som gälla interimsbevis (interim skvitto),
finge ungefärligen följande innehåll:

Utgivare av aktiebrev (lottbrev etc.), vilken ämnade utfärda
interimsbevis (interimskvitto) å samtliga i viss emission ingående aktier
eller del därav, skulle hava att hos generalpoststyrelsen skriftligen
göra anmälen i ärendet med bifogande av uppgift å det sammanlagda
aktiebelopp, beträffande vilket interimsbevis skulle utfärdas. Generalpoststyrelsen
hade därefter att fastställa det belopp, varmed stämpel
skulle utgöras, och. sedan det erforderliga beloppet blivit inbetalt till
styrelsen, meddela tillstånd till utfärdande av interimsbevis, vilka sålunda
icke skulle i något fall behöva beläggas med stämpel. Vederbörande
bolagsstyrelse hade att med angivande av datum å generalpoststyrelsens
beslut i ärendet förse interimsbevis med anteckning om,
att tillstånd till interimsbevisens utsläppande erhållits. Den, som av
generalpoststyrelsen meddelats tillstånd av nyssnämnda slag, skulle vara
skyldig att, inom två månader efter det full betalning för tecknad
aktie skolat erläggas, till generalpoststyrelsen för stämpelbeläggning
avlämna samtliga de aktiebrev, som svarade mot de på grund av tillståndet
utfärdade interimsbevisen. Skulle avlämnandet av aktiebreven
icke ske inom fastställd tid, borde på generalpoststyrelsen ankomma
att förelägga den försumlige att, vid äventyr av lämpligt vite, inom
av styrelsen fastställd tid inkomma med aktiebreven, ävensom att, i

Kanyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 2HO. 29

förekommande fall, ålägga den försumlige att utgiva vite, som försuttits.
»

T skrivelsen den 5 juni 1917 anförde riksdagen: »Generalpoststyrelsens
ovannämnda utlåtande har synts riksdagen ådagalägga, att den
av Eders Kungl. Maj:t nu föreslagna anordningen beträffande stämpelbeläggning
av interimsbevis icke är i allo tillfredsställande. Då föredragande
chefen för finansdepartementet emellertid uttryckligen betecknat
nämnda anordning såsom en provisorisk lösning av frågan, torde
riksdagen kunna uttala sin förvissning därom, att Eders Kungl. Maj:t
skall, efter verkställd ytterligare utredning i ämnet, till nästkommande
års riksdag avlåta förslag till de ändringar i vad som nu föreslagits,
till vilka utredningen kan giva anledning.»

Sedan statskontoret uti sitt nu infordrade utlåtande redogjort
för frågans läge, yttrar statskontoret vidare: »För egen del får stats kontoret

anföra, att de av generalpoststyrelsen framhållna olägenheterna
vid den enligt nu gällande bestämmelser utgivare av aktiebrev medgivna
rätt att själva stämpelbelägga interimsbevisen, särskilt svårigheten
att kontrollera att behörig sådan stämpelbeläggning ägt rum, synas
vara av den beskaffenhet, att annan utväg för undvikande av de svårigheter,
som voro förenade med det förutvarande sättet för stämpelbeläggning
av promesser eller interimsbevis, torde böra anlitas. I sådant
avseende bär generalpos.tstyrelsen, såsom ovan erinrats, redan den 29
februari 1916 framlagt förslag till bestämmelser, vilka statskontoret i
ett föregående underdånigt utlåtande i ärendet förklarat sig kunna biträda.
Det av styrelsen i dess ovanberörda yttrande till bevillningsutskottet
avgivna förslaget är till sina huvudgrunder överensstämmande
med det föregående. De båda förslagen skilja sig dock därutinnan,
att enligt det förra det syntes vara avsett, att vederbörande aktieutgivare
skulle äga rätt att välja mellan den i de ifrågasatta bestämmelserna
angivna utvägen att i förväg inbetala stämpelbeloppet för de
interimsbevisen motsvarande aktiebreven och det i § 27 förut föreskrivna
sättet att låta stämpelbelägga själva interimsbevisen hos generalpoststyrelsen.
under det att föreskrifterna i det senare förslaget äro avsedda
att tillämpas utan någon sådan valfrihet och stämpelbeläggning av
interimsbevis sålunda icke vidare förekomma. Dessutom har det i det
senare förslaget, dels i enlighet med vad statskontoret i sitt ovanberörda
utlåtande därom erinrat, stadgats viss tid — två månader efter
det full betalning för tecknad aktie skolat erläggas — inom vilken
aktiebreven skola för stämpelbeläggning avlämnas till generalpoststyrelsen,
dels ock inrymts rätt för styrelsen att förelägga och utdöma

30

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

vite föi’ försummelse härutinnan. Då det måste anses såsom eu avgjord
fördel, att interimsbevisen icke under några omständigheter behöva
stämpelbeläggas, och statskontoret icke i övrigt har något att erinra
mot de i det senare förslaget gjorda tilläggen, finner sig statskontoret
fortfarande böra biträda den av generalpoststyrelsen intagna ståndpunkten
i frågan. Endast i fråga om det föreslagna bemyndigandet
för styrelsen att, sedan erforderligt stämpelbelopp blivit inbetalt, ''meddela
tillstånd till utfärdande av interimsbevis’ vill statskontoret erinra,
att då rätten till utfärdande av sådant bevis grundar sig på en bestämmelse
i allmän lag — § 27 i aktiebolagslagen — och denna rätt
således icke kan göras beroende av medgivande från någon myndighet,
den av styrelsen utfärdade handlingen icke bör avse tillstånd till utgivande
av interimsbevis utan allenast bevis om, att behörig betalning
för den stämpel, som belöper på de interimsbevisen motsvarande aktier,
blivit erlagd, varefter vederbörande skola äga att, efter anteckning å
interimsbevisen om styrelsens erkännande av den erlagda betalningen
och datum härför, utsläppa desamma.

Såsom ovan erinrats, har patent- och registreringsverket, med
utgångspunkt från svårigheten att, då någon viss tid, inom vilken
aktiebrev skola utfärdas, icke är stadgad, framtvinga deras ingivande
till generalpoststyrelsen, till rådande av hot på denna olägenhet framlagt
förslag till bestämmelse i aktiebolagslagen om sådan tid samt till
åtskilliga andra härav föranledda ändringar i samma lag. Beträffande
detta förslag vill statskontoret framhålla, att, om än dess utgångspunkt
må vara teoretiskt riktig, det likväl, såsom även i patent- och registreringsverkets
utlåtande antydes. ytterst sällan torde förekomma fall,
där icke de av generalpoststyrelsen föreslagna bestämmelserna om
aktiernas ingivande till styrelsen skola visat sig fullt effektiva och att
således patent- och registreringsverkets förslag ur nu ifrågavarande
synpunkt icke torde kunna anses betingat av något praktiskt behov.
För övrigt bör märkas, att de av sistnämnda ämbetsverk föreslagna
lagändringarne givetvis icke kunna bedömas enbart med hänsyn till
stämpelfrågan utan först och främst måste betraktas såsom ett led i
aktiebolagslagstiftningen. Om och i vad mån ämbetsverkets förslag,
sett ur sistnämda synpunkt, lämpligen kan och bör låta sig genomföras,
därom är statskontoret icke i tillfälle att uttala något omdöme. Under
alla omständigheter synes frågan härom behöva göras till föremål för
afredning.

Då statskontoret sålunda anser, att generalpoststyrelsens senare
förslag till bestämmelse i § 27 av stämpelförordningen för närvarande

Kanyl. Maj ds nåd. proposition Nr 230. 31

bör kunna godtagas, vill statskontoret erinra om de ändringar i övrigt
i nämnda förordning, som synas böra bli en följd härav.»

I statskontorets utlåtande påpekas därefter vissa av generalpoststyrelsens
förslag föranledda ändringar i andra delar av stämpelförordningen,
vilka ändringar emellertid äro av rent redaktionell natur och
för vilka icke torde i detta sammanhang behöva närmare redogöras.

Det av generalpoststyrelsen framlagda och av statskontoret biträdda Departementsförslaget
synes mig innebära en tillfredsställande lösning av förevarande ''hef*nfråga.
Jag har därför låtit inom finansdepartementet upprätta förslag
till bestämmelser i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med generalpoststyrelsens
hemställan. I anledning av vad statskontoret därom
erinrat, har emellertid därvid åt 27 § givits en något annan avfattning
än vad generalpoststyrelsen föreslagit, varjämte jag ansett det lämpligast,
att domstol prövar frågan, huruvida vite för underlåtenhet att
avlämna aktiebrev för stämpelbeläggning bör föreläggas eller utdömas.

Under rubrikerna aktiebrev och lottbrev ha uteslutits de stycken, som
handla om stämpelbeläggning av interimsbevis och interimskvitton, varjämte
under rubrikerna interimsbevis och interimskvitton upptagits
hänvisning till .27 §. I 20 § har 2 mom. uteslutits såsom överflödigt,
i följd varav även redaktionella ändringar måst vidtagas i 21 och 36 §§,
som innehålla hänvisningar till 20 §. Slutligen ha i 47 § införts
ansvarsbestämmelser, för vilkas innehåll icke torde erfordras särskild
redogörelse.

Bäntestämpeln å sparkasse- och därmed likartade räkningar.

Vid 1917 års riksdag beslöts en omläggning av den förutvarande
kapitalstämpeln å vissa bankräkningar till en räntestämpel. Därvid
utsträcktes stämpelskyldigheten jämväl till vissa bankräkningar, vilka
förut icke drabbats av stämpel, däribland sparkasseräkning eller
därmed likartad räkning hos bank, annan kreditinrättning, sparbank
eller bankir. Beträffande sådan räkning stadgades, att den skulle draga
en stämpel av 10 öre för varje fulla 10 kronor av räntebeloppet; dock
att frihet från stämpel finge äga rum, om beloppet av den ränta, som
under ett kalenderår tillgodofördes insättare, vare sig medlen innestått
hela året eller blott en del därav, icke uppginge till, i fråga om medel,
som innestode i sparbank, 100 kronor och, i fråga om medel, som innestode
å sparkasseräkning hos bank, annan kreditinrättning eller bankir,

50 kronor.

32

Klingl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

Då 1917 års riksdag genom skrivelsen den 5 juni 1917 meddelade
titt beslut i denna del, anförde riksdagen tillika: »Vid behandlingen
av frågan om räntestämpeln har inom riksdagen uttalats önskvärdheten
därav, att insättningar å sparkasseräkning i sådan centralkassa för
jordbrukskredit, som omtalas i lagen den 18 juni 1915, innefattande
vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit, ävensom insättningar
å liknande räkning i andra kooperativa kassor icke måtte
drabbas av räntestämpel i större utsträckning än insättningar i sparbank.
Riksdagen, som icke varit i tillfälle att underkasta detta spörsmål
den närmare undersökning, det säkerligen tarvar, bär emellertid
ansett sig böra hos Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t
ville taga frågan i övervägande och, om förhållandena därtill föranleda,
förelägga riksdagen förslag till särskilda bestämmelser i ämnet.»

Statskontoret anför uti sitt utlåtande:

»Beträffande förevarande fråga torde först böra erinras därom,
att någon uttrycklig rätt för ekonomiska föreningar i allmänhet, vartill
de av riksdagen omförmälda kooperativa kassor äro att hänföra,
att bedriva inlåningsrörelse på sparkasseräkning icke är i lagen angående
sådana föreningar den 22 juni 1911 medgiven. Vid antagande av nu
gällande lag om bankrörelse yttrade emellertid 1911 års riksdag beträffande
Eders Kungl. Maj:ts förslag, att med bankrörelse skulle förstås
sådan verksamhet, i vilken inginge inlåning på räkning, som av bank
allmänneligen begagnades, att härigenom skulle förbjudas, bland annat,
den sparkasserörelse, som av kooperativa föreningar öppnats i skilda
delar av landet, även så vitt denna rörelse avsåge inlåning från egna
medlemmar. Någon anledning att vidtaga åtgärder, varigenom dylik
rörelse skulle komma att hämmas, syntes riksdagen icke förefinnas.
Nyttan och betydelsen av berörda verksamhet torde nämligen icke
kunna förnekas. Riksdagen beslöt därför, att den i banklagen avsedda
inlåningsrörelse skulle avse inlåning från allmänheten. På grund härav
anse sig de ekonomiska föreningarna oförhindrade att allt fortfarande
bedriva sparkasserörelse för egna medlemmar; och förekommer sådan
rörelse, enligt vad statskontoret har sig bekant, i ganska stor omfattning.

I avseende å de särskilda slag av ekonomiska föreningar, som
benämnas jordbrukskassa och centralkassa för jordbrukskredit, förekommer,
vad den förstnämnda beträffar, ej heller något uttryckligd
»tadgande om rätt för kassan att driva nu ifrågavarande rörelse, men
i § 10 mom. 4 av nådiga kungörelsen angående godkännande från det
allmännas sida av vissa jordbrukskassor den 18 juni 1915 förutsättes i

33

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 230.

bestämmelserna om disposition av årsvinsten, att kassan under året
drivit sparkasserörelse; ocdi vidkommande centralkassorna år i § 2 av
lagen angående sådana kassor den 18 juni 1915 stadgat, att Konungen
kan giva kassan tillstånd att från allmänheten mottaga insättningar å
sparkasseräkning.

Beträffande frågan om och i vad mån sparkasseräkningarna i
ovan angivna föreningar och kassor äro underkastade den nya räntestämpeln,
är det, vad jordbrukskassorna och centralkassorna vidkommer,
med hänsyn till deras ändamål tydligt, att de äro sådana kreditinrättningar,
som avses i bestämmelsen under rubriken »sparkasseräkning»
i stämpelförordningen. I fråga om övriga ekonomiska föreningar däremot
lärer det — då i lagen den 22 juni 1911 deras ändamål angives
vara att främja medlemmarnas ekonomiska intresse genom att anskaffa
livsmedel åt medlemmarna eller avsätta alster av medlemmarnas verksamhet
eller bereda bostäder åt medlemmarna eller anskaffa lån åt
medlemmarna eller idka annan ekonomisk verksamhet — kunna råda
en viss tvekan, huruvida en särskild förenings ändamål är sådant, att
föreningen kan betecknas såsom kreditinrättning. Av riksdagens först
här ovan återgivna uttalande i nu förevarande fråga lärer emellertid
få anses framgå, att riksdagens avsikt varit, att samtliga ekonomiska
föreningar, som driva sparkasserörelse, skola vara underkastade bestämmelsen
om räntestämpel och otvivelaktigt synes även vara, att en sådan
tolkning av stadgandet står i god överensstämmelse med ändamålet
med räntestämpelns införande — att på möjligast effektiva sätt med
stämpelbeskattning träffa det uppsamlade kapitalet. Statskontoret har
också i ett särskilt fall vid lämnande av begärd upplysning jämlikt
nådiga förordningen den 22 juni 1911, huruvida och på vad sätt stämpelbeläggning
skulle äga rum vid sparkasseräkning hos en förening, beträffande
vilken det kunde anses tvivelaktigt, om den vore en kreditinrättning,
förklarat, att räntestämpel skulle utgå såsom för sparkasseräkning
hos bank, annan kreditinrättning eller bankir.

Vidkommande den grund, efter vilken stämpeln skall beräknas,
kan densamma med bestämmelsens nuvarande formulering icke vara
annan än den av statskontoret i ovanberörda särskilda fall angivna,
det vill säga den, där ett belopp av högst 50 kronor är stämpelfritt.
Såsom sparbank kan nändigen en ekonomisk förening under inga omständigheter
betraktas. Riksdagen har nu uttalat sig för att insättningar
å sparkasseräkning i ifrågavarande föreningar och kassor icke
må drabbas av räntestämpel i större utsträckning än insättningar i
sparbank. Denna riksdagens åsikt synes hava goda skäl för sig. De

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 201 käft. . (Nr 230 .) 5

Departements

chefen.

34 Kung].. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

ändamål, som nämnda sammanslutningar avse att befrämja, måste anses
behjärtansvärda, och riksdagen har också förut, såsom ovan erinrats,
framhållit, att nyttan och betydelsen av deras verksamhet icke torde
kunna förnekas. Med hänsyn härtill och då givetvis en lättnad i
villkoren för den av dem bedrivna sparkasserörelsen i sin män bidrager
till att befrämja deras ändamål, vill statskontoret för sin del tillstyrka,
att den av riksdagen förordade förmånen i avseende å räntestämpeln
varder de ekonomiska föreningarna och kassorna beredd. Något nämnvärt
inflytande å beloppet av statsverkets inkomst av denna stämpel
torde en sådan åtgärd icke komma att utöva. I det vid Eders Kungl,
Maj:ts proposition i ämnet den 9 mars 1917 fogade statsrådsprotokollet
över finansärenden samma dag beräknas statsverkets merinkomst av
kapitalstämpelns omläggning till räntestämpel till i runt tal 800,000
kronor. I detta belopp ingår emellertid endast avkastningen från
solidariska banker, aktiebanker och sparbanker och det angives uttryckligen,
att hänsyn icke kunnat tagas till räntor å medel, innestående
hos enskilda bankirer och dylikt. Räntestämpel, härflytande från
ekonomiska föreningar och kassor, är således ej heller medräknad i
nämnda belopp. Vid sådant förhållande och då frågan endast rör sig
om att göra belopp mellan 50 och 100 kronor stämpelfria, lärer ur synpunkten
av ifrågavarande stämpeltitels avkastning någon tvekan icke
kunna råda beträffande lämpligheten av att genomföra den ifrågasatta åtgärden.
Härför erfordras emellertid, såsom framgår av vad statskontoret
här ovan anfört angående den hittills tillämpade tolkningen av bestämmelsen
i ämnet, ändring i detta stadgande. Genom den formuleringav
detsamma, som statskontoret här nedan föreslår, vinnes jämväl den
fördelen, att all osäkerhet undanröjes beträffande frågan, huruvida eu
viss ekonomisk förening är underkastad stämpelplikt eller icke.

På grund av vad sålunda anförts, får Statskontoret i underdånighet
hemställa, att ifrågavarande rubrik i stämpelförordniugen må erhålla
följande ändrade lydelse:

Sparkasseräkning eller därmed likartad räkning hos bank, annan kreditinrättning,
sparbank, bankir eller ekonomisk förening; lika med — — — i fråga om
medel, som innestå i sparbank, centralkassa för jordbrukskredit, jordbrukskassa
eller annan ekonomisk förening, 100 kronor — — — bankir, 50 kronor.»

Samma skäl, som i fråga om medel, vilka innestå i sparbank, föranlett
frihet från räntestämpel, därest räntebeloppet icke uppgår till 100
kronor, synas mig även tala för att motsvarande förmån bör få tillgodonjutas
ifråga om insättningar å dylik räkning hos centralkassa för

Kunf/l. Majds nåd. proposition Nr 230 35

jordbrukskredit, jordbrukskassa eller annan ekonomisk förening. Någon
vidare utredning eller motivering, utöver vad statskontorets utlåtande innehåller,
lärer härutinnan icke erfordras. Emellertid bör i detta sammanhang
erinras, att enligt 2 § i lagen den 18 juni 1915, innefattande vissa
bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit, kan dylik centralkassa
erhålla tillstånd att från allmänheten mottaga insättningar, förutom
å sparkasseräkning, jämväl å viss eller vissa andra bankmässiga
räkningar av beskaffenhet att icke medföra skyldighet att vid anfordran
återbetala insatt belopp. Vid sådant förhållande kan det med hänsyn
till ordalagen i riksdagens skrivelse ifrågasättas, huruvida icke den
föreslagna stämpelfriheten bör beträffande insättningar hos dylik kassa
uttryckligen begränsas att avse allenast sparkasserörelsé. Emellertid
torde samma skäl, som tala för eu stämpelfrihet i fråga om insättningar
å sparkasseräkning hos centralkassa för jordbrukskredit, jämväl
kunna åberopas beträffande insättningar å annan räkning, som kan
anses vara därmed likartad. Den av statskontoret föreslagna avfattningen
av ifrågavarande stadgande synes mig därför bäst överensstämma
med syftemålet i riksdagens ifrågavarande skrivelse. Förslaget
toi’de förutsätta, att 54 och 55 §§, för undvikande av missförstånd, uttryckligen
angivas avse jämväl ekonomiska föreningar.

Med hänsyn till den ringa minskning av statsverkets inkomster,
som genom en ändring i nu angiven riktning kan vara att emotse,
lärer någon förändrad beräkning av sagda inkomster icke behöva
vidtagas.

Kontrollen över fullgörande av skyldigheten att söka lagfart.

I riksdagens ovanberörda skrivelse begärdes vidare utredning
angående huruvida genom äventyr av höjd stämpelavgift eller annan
verksam påföljd rådande missförhållanden i avseende å underlåtenhet
att söka lagfart å fast egendom inom i lag föreskrivna tider kunde
avhjälpas.

Enligt förordningen den 19 november 1914 i dess ursprungliga
lydelse skulle avhandling om köp, byte och gåva av fast egendom
ävensom fideikommissbrev och testamente om sådan egendom, då dylik
avhandling företeddes för lagfart, förses med stämpel av 60 öre för
varje fulla 100 kronor av egendomens värde; dock att köpe- eller
bytesavhandling, på grund av vilken lagfart söktes för aktiebolag, som
icke dreve bankrörelse, skulle beläggas med en stämpelavgift av 1 krona
20 öre för varje fulla 100 kronor av egendomens värde. Genom beslut

36

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 230.

av 1917 års riksdag har stämpelavgiften höjts till respektive 1 krona och
2 kronor för varje fullt 100-tal kronor av egendomens värde, varjämte
meddelats dels särskilda bestämmelser rörande vissa fall, där fastighetens
värde ej överstiger 8,000 kronor, dels ock i övrigt något ändrade
stadganden rörande stämpelavgiften vid lagfart å fång för bolag.

I sin skrivelse den 5 juni 1917 har riksdagen, jämte det den
. lämnat meddelande om sitt beslut i ovannämnda avseenden, vidare anfört:
»Vid behandling av frågan om lagfartsstämpel har inom riksdagen
erinrats om den i 2 § av förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom förekommande bestämmelsen, enligt
vilken i regel lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting,''
som infaller häst efter sex månader, och i stad inom tre månader,
seflan fånget skedde. Beträffande tillämpningen av denna bestämmelse
har påpekats, hurusom det ofta förekommer, att lagfart icke sökes
inom laga tid. Det ville således synas, som om den i 3 § av nämnda
förordning stadgade vitespåföljden för försummelse i berörda hänseende
icke vore tillfyllest. Å andra sidan har framhållits, att fall kunna förekomma,
då skälig anledning finnes till uppskov med lagfarts sökande.
I anslutning till vad sålunda inom riksdagen anförts och då det synts
kunna befaras, att en höjd lagfartsstämpel kan bliva en ytterligare
anledning till uppskov, har riksdagen velat fästa Eders Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på det anmärkta förhållandet, vilket icke saknar betydelse
ur fiskalisk synpunkt. Riksdagen anhåller sålunda här nedan,
att Eders Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av de omständigheter,
som må utgöra skälig anledning till uppskov med sökande av lagfart,
låta verkställa utredning av frågan, huruvida genom höjd stämpelavgift
eller annan verksam påföljd förberörda missförhållande må kunna
avhjälpas.»

Till en början må erinras om, att redan 1906 års riksdag haft sm
uppmärksamhet riktad å förevarande angelägenhet. I en till nämnda
riksdag avlåten proposition föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att antaga
vissa ändringar i då gällande förordning angående stämpelavgiften,
avseende bland annat, dels en höjning av lagfartsstämpeln, dels ock
att underrubriken »köp av fast egendom» skulle införas en bestämmelse,
så lydande: »Sökes på grund av köpeavhandling lagfart senare, än efter
lag bort ske, skall avhandlingen förses med stämpel till dubbla beloppet
av vad nyss för varje fall är stadgat.»

Till stöd för detta förslag anförde dåvarande departementschefen
till statsrådsprotokollet över finansärenden den 18 april 1906 hurusom
det vore av vikt. att lagens stadgande angående fullgörande av skyldig -

Kungl. Maj.ta nåd. proposition Nr 230. 37

heten att söka lagfart efterlevdes, samt att detta utan rubbning i
gällande förordning om lagfart i ganska väsentlig mån torde kunna
vinnas genom att i det fall, att fångeshandlingen för lagfart företeddes
först efter föreskriven tid, höja beloppet av den stämpel, varmed handlingen
eljest vid ansökning om lagfart skulle förses.

Kungl. Maj:ts proposition vann emellertid i ovanberörda delar
icke riksdagens bifall. 1 skrivelse den 23 maj 1906 yttrade riksdagen
i fråga om den ifrågasatta höjningen av lagfartsstämpeln, bland annat,
att det redan då torde icke sällan förekomma, att utvägar av varjehanda
slag anlitades för att undandraga statskassan densamma rätteligen
tillkommande stämpelavgift. Skulle eu höjning vidtagas, funnes
grundad anledning befara, att dylika missbruk skulle än ytterligare
tilltaga. Rörande den i propositionen föreslagna påföljd för det fall,
att lagfart ej söktes inom behörig tid, anförde riksdagen vidare:

»Beträffande ifrågavarande förslag vill riksdagen till en början
erinra, att i förordningen om lagfart och börd av jord på landet den
13 juni 1800 fanns intaget ett stadgande, som erbjöd stora likheter
med den nu föreslagna bestämmelsen. I nämnda förordning föreskrevs
nämligen, att den, som försummade att inom viss tid söka lagfart,
skulle bota så mycket, som svarade emot värdet av det stämplade
papper, varmed köpebrevet borde förses. Denna bestämmelse, som upphävdes
först genom införandet av nu gällande lagfartslag, visade sig
emellertid olämplig icke allenast därigenom, att påföljden av försummad
lagfartsansökan kom att stå i relation till värdet av det fång, som
skulle lagfaras, och sålunda icke bestämdes efter graden av den felandes
försummelse, utan även därutinrian, att fastighetsägaren, när försummelse
en gång skett, av fruktan för bötesstraffet frestades att så länge som
möjligt avhålla sig från att söka lagfart. Samma anmärkningar lära
ock med fog kunna göras mot Eders Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag.
Det torde vidare ur rent principiell synpunkt icke vara lämpligt
att söka göra ett civilrättsligt stadgande, sådant som föreskriften om
skyldigheten att söka lagfart, effektivt genom påläggande av särskild
beskattning, varom erforderliga bestämmelser skulle intagas i stämpelförordningen.
Härtill kommer, att, såsom för övrigt ock i statsrådsprotokollet
framhålles, det föreslagna stadgandet icke skulle äga tilllämpning
å de fall, då särskild lagfartsstämpel icke ifrågakommer,
eller vid ansökan om lagfart på grund av giftorätt, arv eller skifte av
bolags samfällda gods; och det får icke förglömmas, att försummelser
i fråga om lagfartsansökningar måhända oftast förekomma vid fång,
grundade på giftorätt eller arv. Slutligen skulle ock den menliga

38 Kumjl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

påföljd kunna inträffa, att en köpare, om hans fångesman uraktlåtit
att inom föreskriven tid söka lagfart, bleve, utan att någon försummelse
läge honom till last, betungad med ej blott dubbel, utan i många fall
till och med flerdubbel stämpelskatt. På grund av vad sålunda anförts
och då, enligt vad riksdagen inhämtat, lagberedningen i sammanhang
med utarbetande av förslag till förändrade bestämmelser angående lagfart
å fång till fast egendom ägnat nu förevarande fråga särskild uppmärksamhet,
har riksdagen ansett sig böra avslå Eders Kungl. Maj:ts
förslag jämväl i vad det avser förhöjd stämpelskatt vid försummad
lagfartsansökning.»

I sitt ovanberörda underdåniga utlåtande lämnar statskontoret en
redogörelse för frågans tidigare behandling, varefter statskontoret i
huvudsak anför följande: Statskontoret delade en av 1909 års stämpelbeskattningskommitté
uttalad åsikt, att underlåtenhet att inom behörig
tid söka lagfart knappast torde förekomma i någon större utsträckning.
En tillförlitlig utredning i denna fråga torde dock icke vara möjlig att
åstadkomma. Beträffande den av riksdagen uttalade farhågan, att den
beslutade förhöjningen av lagfartsstämpeln skulle komma att förorsaka
eu ökning, av underlåtenheten att i tid söka lagfart, vore det visserligen
icke uteslutet, att så kunde komma att ske, men statskontoret hölle
-dock före, att denna ökning icke torde få någon större omfattning
och icke heller komme att något mera avsevärt öva inverkan på det
finansiella resultatet av stämpeluppbörden. Härav följde emellertid icke,
att ej lagfartsförsummelserna måste betraktas såsom ett missförhållande
både ur statsfinansiell och ordningssynpunkt; och all anledning syntes
föreligga till vidtagande av åtgärder för att i största möjliga mån och
med minsta tidsutdräkt framtvinga de försummade lagfartsansökningarna.
Detta borde emellertid icke ske genom en förhöjning av lagfartsstämpeln.
De skäl, som av 1906 års riksdag anfördes till stöd för avslaget å den
då föreliggande framställningen, syntes statskontoret fortfarande äga
full giltighet. Särskilt ville statskontoret framhålla, att då ifrågavarande
stämpelavgift vore en skatt på omsättningen, det måste anses vara
principiellt oriktigt att använda densamma på ett sätt, som, om det
än till formen vore en beskattning, likväl i realiteten utgjorde ett
straff. Ansåge man nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder till
förekommande av försummelsen, vore det givetvis riktigare att, såsom
i förordningen den 13 juni 1800, uttryckligen stadga viss straffpåföljd
för densamma.

I anslutning härtill anförde statskontoret vidare: »Statskon toret

håller emellertid före, att försummelserna på ifrågavarande

:(9

Kanyl. Muj:tt> nåd. proposition AV 230.

område icke äro av den betydenhet, vare sig'' beträffande antalet
eller stämpel uppbördens resultat, att de påkalla några sådana åtgärder.
I stadgandet i § o av lagfartsförordningen, att rätten äger
på framställning av allmänna åklagaien eller av den, vars rätt är beroende
därpå, att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige
att fullgöra sitt åliggande, har man nämligen, enligt statskontorets
mening, ett rättsmedel, som, rätt handhaft, lärer vara fullt tillräckligt
för att inom rimlig tid framtvinga lagfartsansökningarna. Inom riksdagen
har visserligen, under erinran om de ofta förekommande lagfartsförsummelserna,
framhållits, hurusom det således ville synas, som
om berörda stadgande icke vore tillfyllest. Givetvis är detta riktigt,
om man såsom stadgandets ändamål uppställer förekommandet av försummelsen.
Men då huvudändamålet tydligen icke är detta utan,
såsom ovan antytts, framtvingandet av lagfartsansökningen, sedan försummelsen
skett, torde man icke kunna säga, att stadgandet, i och för
sig är för detta ändamål otillräckligt. En annan sak är, att handhavandet
av den befogenhet, som paragrafen inrymmer åt åklagaren
och rä.tten, i många fall torde lämna åtskilligt övrigt att önska, och
det är på denna punkt, som enligt statskontorets förmenande strävandet
till en bättre sakernas ordning bör inriktas.

För närvarande torde utan överdrift kunna sägas, att på många,
kanske de flesta håll ringa eller ingen uppmärksamhet av åklagaren
ägnas åt ifrågavarande angelägenhet. Så vitt statskontoret- har sig
bekant, förfares i allmänhet så, att underrätterna vid olika tidpunkter,
vanligen med åtskilliga års mellanrum, på en gång utfärda en mängd
lagfartsförelägganden. Flertalet av dessa torde avse fång genom giftorätt,
arv eller testamente, varom kännedom vunnits av till rätten
ingivna bouppteckningar och initiativet till dessa förelägganden torde
i de flesta fall tagas av rätten själv eller dess ordförande. Fång
genom köp eller gåva, där de icke röra sig om anmärkningsvärt höga
belopp eller av annan anledning särskilt draga uppmärksamheten till
sig, torde däremot ofta undgå dylikt föreläggande och det är att
märka, att då lagfartsstämpel icke utgår vid arv och giftorätt, staten
ur synpunkten av denna stämpelinkomst endast har intresse av att
lagfart å de båda förstnämnda slagen av fång samt vid testamente och
fideikommissbrev äger rum.

Att det sålunda angivna förfaringssättet icke kan anses tillfredsställande
är tydligt; och för att avhjälpa det rådande missförhållandet
beträffande ifrågavarande angelägenhet lärer det vara nödvändigt, att
närmare bestämmelser meddelas angående åklagarens övervakande av

40 Kungl. Majds nåd. proposition Nr 230.

lagfartsansökningarna. Det första villkoret för att ett effektivt sådant
övervakande skall kunna äga rum är, att åklagaren erhåller kännedom
om förändringarna i avseende å äganderätten till fastigheterna inom
■ hans tjänstedistrikt. För vinnande av detta ändamål synes vederbörande
mantalsskrivningsförrättare böra åläggas skyldighet att, så
fort ske kan efter mantalsskrivningen, meddela åklagarne underrättelse
om de fastigheter inom respektive distrikt, vilka efter senaste mantalsskrivning
övergått till ny ägare. Sedan åklagaren med ledning
av denna uppgift verkställt undersökningen angående tiden för fången
samt huruvida lagfart å dessa sökts, skulle han vara skyldig att inom
viss tid årligen till rätten göra de framställningar om lagfartsföreläggande,
vartill omständigheterna kunde föranleda, eller, därest någon
dylik framställning icke vore påkallad, göra anmälan härom. Genom
bestämmelser i av statskontoret sålunda angiven riktning vill det synas,
som om en effektiv kontroll å fullgörandet av skyldigheten att söka
lagfart skulle vinnas och därigenom också varje behov av att genom
straff i den ena eller andra formen söka förhindra försummelsen vara
undanröjt. Vid sådant förhållande lärer lika litet hädanefter som för
närvarande erfordras några bestämmelser om rätt till uppskov i vissa
särskilda fall med fullgörande av skyldigheten att inom lagstadgad tid
söka lagfart, då rätten icke lärer underlåta att, vid beslut i ärendet
beträffande den tidsfrist, som varder vederbörande medgiven för fullgörande
av hans ifrågavarande skyldighet, taga den hänsyn till möjligen
förekommande uppskovsanledningar, som må vara av omständigheterna
skäligen påkallad. >

Departements- På sätt statskontoret yttrat, lärer någon tillförlitlig utredning

chefen. svårligen kunna förebringas rörande den omfattning, vari underlåtenhet
att inom behörig tid söka lagfart förekommer. Det torde,
enligt min mening, ej vara uteslutet, att en sådan underlåtenhet förekommer
i tändigen stor utsträckning. I varje fall är frågan om skärpande
av kontrollen över vederbörande fastighetsägares fullgörande av
deras skyldighet i förevarande avseende värd allt beaktande. Nämnda
fråga är nämligen av betydelse icke blott ur statsfinansiell utan även ur
privaträttslig synpunkt. Dock lärer, i enlighet med vad 1906 års riksdag
uttalat, frågan icke kunna eller böra lösas genom en förhöjning av stämpelavgiften
vid försummelse att söka lagfart. Emellertid kan även ifrågasättas,
huruvida icke en försumlig lagfartssökande borde åläggas att
gälda ränta å stämpelbeloppet. Åtskilliga svårigheter torde dock möta
vid tillämpning av en sådan bestämmelse, särskilt med avseende å

41

Kanyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

räntans beräknande i de fall, då fastighetens taxeringsvärde eller
stämpelavgiftens procentuella storlek under tiden undergått förändringar.
I detta sammanhang bör erinras, att den år 1917 beslutade förhöjningen
av lagfartsstämpeln redan medfört ett slags liknande påföljd
för de då försumliga lagfartssökandena. Då härtill kommer, att ett
stadgande om skyldighet att gälda ränta å stämpelbeloppet icke torde
bliva av någon större effektivitet, har jag ansett icke heller denna
anordning böra försökas. Däremot förefaller mig den av statskontoret
föreslagna utvägen vara värd beaktande. Då emellertid de åtgärder,
som böra vidtagas för ett lösande av frågan annorledes än genom
förhöjning av stämpelavgiften, närmast torde höra under statsrådets
och chefens för justitiedepartementets föredragning, har jag till honom
överlämnat avskrift i erforderliga delar av riksdagens skrivelse och statskontorets
yttrande.

Ifrågasatt beskattning av utländska lottsedlar.

Vid 1917 års riksdag beslöts, i enlighet med av Kungl. Maj:t därom
väckt förslag, att lottsedel för .deltagande i lotteri, som med Kungl.
Maj:ts tillstånd anordnats, skulle förses med stämpel, då lotteriet avsåge
penningar, av 10 öre för varje hel krona av det belopp, varå lottsedeln
lydde, och, då lotteriet avsåge andra värdeföremål, av 10 öre för varje
lottsedel.

Sedan riksdagen i skrivelsen den 5 juni 1917 anmält, att riksdagen
biträtt Kungl. Maj:ts förslag i nu angivna avseende, anförde riksdagen
i anslutning därtill vidare: »riksdagen har dock icke velat lämna
oanmärkt, att genom bifall till förslaget den olägenheten uppstår, att
utländska lotterier, som finna avsättning för sina lotter här i landet,
komma i en gynnsammare ställning än inhemska. Med hänsyn till det
enligt förordning den 6 augusti 18S1 gällande förbud mot att avyttra
lotter i, bland annat, utländska lotterier, kan någon stämpelbeläggning
av utländska lottsedlar, vilka trots nämnda förbud avyttras till köpare
i Sverige, uppenbarligen icke ifrågasättas. Huruvida genom någon
annan beskattningsform den önskvärda likställigheten mellan utländska
och inhemska lotterier i berörda hänseende må åvägabringas, har under
ärendets behandling i riksdagen icke givits tillfälle att utreda. Det har
emellertid synts riksdagen önskvärt, att frågan blir föremål för prövning
och har riksdagen därför velat fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på densamma.»

Statskontoret anför i sitt utlåtande i denna del:

Bihang till riksdagens protokoll 1018. 1 samt. 204 höft. (Nr 230.)

6

42

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 230.

»Statskontoret vill i avseende härå erinra därom, att, enligt § 1 av
kungl. förordningen den 6 augusti 1881 angående förbud mot lotterier och
andra dylika företag m. in., lotteri om penningar eller penningars
värde ej må för allmänheten inrättas eller öppnas; och är ej heller
någon tillåtet att för egen eller annans räkning utbjuda eller avyttra
lott eller annat bevis om rätt till delaktighet i dylikt, inom eller utom
riket anordnat företag eller att kungöra försäljning av sådant bevis.
Överträdelse av vad sålunda är stadgat, straffas, enligt § 4, med böter
från och med tio till och med ettusen kronor.

Såsom allmänt är känt, hava emellertid ovanberörda bestämmelser
visat sig i hög grad ineffektiva till förhindrande av utländska lottsedlars
spridande inom landet. Deltagande från svensk sida i spel på utländska
lotterier förekommer i synnerligen stor utsträckning, och den nettoförlust,
som härigenom drabbar landet, beräknas av de s. k. lotterisakkunniga
i deras den 16 februari 1910 avgivna betänkande till i
medeltal 9 å 10 miljoner kronor årligen. Otvivelaktigt vore det önskvärt,
att eu verksamhet med så betydande omsättningsbelopp kunde i
en eller annan form beskattas och detta önskemål framträder, på sätt
av riksdagen framhålles, så mycket starkare, sedan numera det inhemska
lotterispelet drabbas av beskattning i form av stämpelbeläggning av
lottsedlarna. Riksdagen har emellertid själv påpekat omöjligheten av
att införa motsvarande bestämmelse beträffande utländska lottsedlar —
detta med hänsyn till att försäljning av dylika inom landet är förbjuden;
och enligt statskontorets förmenande måste även varje annan
beskattningsform anses utesluten på grund av samma omständighet.
Staten kan nämligen icke vid införande av nya skatteobjekt räkna med
sådana, vilka lagligen icke få förekomma eller, med andra ord, staten
får icke bereda sig inkomst av eu förbjuden rörelse. Alla de sedan
lång tid tillbaka föreslagna och diskuterade olika åtgärder mot spel
på utländska lotterier hava också endast gått ut på förhindrande av
lottsedlarnas spridande inom landet. Att lottsedlarna, sedan de hit
inkommit, skulle göras till föremål för beskattning, har däremot, så
vitt statskontoret har sig bekant, icke tillförene ifrågasatts. Av den
av ovanberörda sakkunniga lämnade redogörelsen för lotterilagstiftningen
i främmande länder synes jämväl framgå, att medan förhållandena
i flertalet länder äro likartade med dem i Sverige så till vida, att tillhandahållande
av utländska lottsedlar är förbjudet, någon beskattning
av desamma icke ifrågakommer.

Statskontoret anser alltså, att med nu gällande grunder för vår
lotterilagstiftning någon skatteinkomst av spel å utländska lotterier

Kanyl. Maj ds nåd. proposition Nr 230. 4;5

icke kan beredas statsverket. Annorlunda ställer sig givetvis saken,
om man vill frångå förbudet för försäljning av utländska lottsedlar, i
vilket fäll skatt torde kunna uttagas vare sig genom stämpelbeläggning
av lottsedlarna eller i form av avgift för koncession för vissa lotterier
att inom landet bedriva lottsedelsförsäljning. På denna fråga lärer
statskontoret emellertid icke hava anledning att för närvarande närmare
inlåta sig.»

Frågan om lotteriväsendet har under senare år i olika avseenden
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Riksdagen har sålunda i
skrivelse den 30 april 1915 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag i syfte att stävja spelet på utländska
lotterier. Riksdagen förutsatte därvid, att Kungl. Maj:t dels efter
utredning, verkställd med ledning av utav sakkunnige för utredande
av lotterifrågan år 1910 samt sakkunnige för revision av tryckfrihetsförordningen
år 1912 framställda förslag, dels ock eventuellt jämväl
efter överenskommelser å internationell väg måtte förelägga riksdagen
förslag till restriktiva åtgärder, åsyftande att — i varje fall utan kränkning
av brevhemligheten — hindra spridande av utländska lottsedlar
inom landet. Vidare har riksdagen i skrivelse den 5 maj 1916 anhållit,
att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning rörande inrättande
av ett statsobligationslotteri eller någon annan form av ett under svenska
statens kontroll ställt penninglotteri samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning. Berörda framställningar
äro ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Jag finner det visserligen vara beklagligt, att, medan lotterier inom
landet underkastas beskattning, den omfattande handeln med utländska
lottsedlar går skattefri. Då emellertid enligt ovannämnda förordning
av den 6 augusti 1881 stadgats förbud bl. a. mot att för egen
eller annans räkning utbjuda eller avyttra lott eller annat bevis om
rätt till delaktighet i något inom eller utom riket för allmänheten
anordnat lotteri om penningar eller penningars värde, lärer staten
icke böra söka bereda sig inkomster genom beskattning i någon form
av utländska lotteriföretag, som med överträdande av förbudet lyckas
här i landet avyttra lottsedlar. För att avhjälpa det av riksdagen
påpekade missförhållandet torde man alltså hava att välja mellan
att antingen söka mera effektivt än hittills upprätthålla ovanberörda
förbud eller också att i en eller annan form frigiva försäljningen av
utländska lottsedlar mot erläggande av särskild skatt. Då emellertid
dessa frågor närmast synas böra komma under omprövning tillsammans

Departements chefen.

44

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 230-

med de av 1915 och 1916 års riksdagar gjorda, här ovan berörda framställningarna,
lärer riksdagens nu ifrågavarande yttrande härutinnan
icke böra för det närvarande föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Övriga ändringsförslag.

I 10 § av förordningen den 6 november 1908 angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, sådant nämnda
lagrum lyder enligt förordning den 1 juni 1912, stadgas, att tillsynen
över behöriga fullgörandet av de i förstnämnda förordning givna föreskrifter
tillkommer överståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länen, att sådan tillsyn utövas, vad angår annan fondhandlare
än solidariskt bankbolag och bankaktiebolag, genom särskilda, av överståthållarämbetet
eller Kungl. Maj:ts befallningshavande utsedda tillsyningsman,
men att, beträffande dylika bolag, tillsynen skall, med
undantag för vissa fall, utövas genom de av bankinspektionen jämlikt
gällande banklag utsedda allmänna ombud.

Genom förordningen den 19 juni 1917 om vissa ändringar i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften infördes
stämpel för vissa fall å räntebesked, räntekupong, kvittens eller annan
anteckning, varigenom insättare hos bank tillgodofördes eller erkände
sig hava mottagit ränta å penningar, som hos banken innestode. I
ett till stämpelförordningen fogat nytt kapitel stadgades emellertid i
54 §, att bank vore berättigad att under viss kontroll av ett av Kungl.
Maj:ts befallningshavande vid banken förordnat ombud för samtliga
insättare på en gång för helt år och utan användning av stämpel hos
generalpoststyrelsen inbetala ett belopp, motsvarande den stämpelavgift,
som under nästföregående år skolat utgöras. Vad i förordningen sålunda
föreskrevs i fråga om bank skulle enligt särskild bestämmelse äga motsvarande
tillämplighet i fråga om annan kreditinrättning, sparbank
och bankir.

I en till finansdepartementet den 13 september 1917 inkommenunderdånig
skrivelse har nu bankinspektionen — efter att hava erinrat
om o^anberörda bestämmelser — vidare anfört:

>. Enligt bankinspektionens åsikt bör, där tillsyn rörande banks
stämpelplikt i olika hänseenden anordnas, denna tillsyn utövas av en
och samma person. Och då den granskningsplikt, som för närvarande
åligger de allmänna ombuden, ligger vid sidan av deras egentliga uppgift
och i några banker är ganska betungande, synes densamma i sin
helhet böra anförtros åt de ombud, som enligt kungl. förordningen

. Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230. 45

deri 1!) juni 15)17 komma att särskilt förordnas. Detta bör emellertid
icke hindra, att, där så lämpligen kan ske, till granskningsmäu utses
vederbörande allmänna ombud. På så sätt skulle nämligen granskningsuppdraget
bliva anförtrott åt personer, som redan förut ägde full
kännedom om bankbolagets bokföring; och för bankerna skulle det
betraktas såsom en fördel, att ej liera utomstående än nödigt finge
taga kännedom om deras böcker och handlingar. På grund av vad
sålunda anförts, tillåter sig bankinspektionen i underdånighet hemställa,
att ovanberörda kungl. förordning den 6 november 1908 ändras så, att
den tillsyn, som enligt samma kungl. förordning åligger de av bankinspektionen
för bankbolagen utsedda allmänna ombuden, lägges å de
ombud, som komma att av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnas
jämlikt kungl. förordningen den 19 juni 1917. Tillika tillåter
sig bankinspektionen ifrågasätta, huruvida icke samtliga Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande borde i cirkulär anmodas att, där så lämpligen
kan ske, till stämpelgranskningsmän för bankbolag utse vederbörande
allmänna ombud.» .

Över berörda framställning har statskontoret den 30 oktober
1917 inkommit med infordrat underdånigt utlåtande, däri statskontoret
anför:

»I likhet med bankinspektionen anser statskontoret det vara
lämpligt, att den tillsyn, som rörande en banks stämpelplikt i olika
hänseenden anordnas, utövas av en och samma person. Det vill emellertid
förefalla, som om detta syfte svårligen skulle kunna vinnas genom den
av bankinspektionen föreslagna ändringen av nådiga förordningen den
6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift för fondpapper,
enligt vilken förordning tillsynen över efterlevnaden av de i förordningen
givna föreskrifter beträffande de solidariska bankbolagen och
bankaktiebolagen utövas genom de av bankinspektionen utsedda allmänna
ombud. Jämlikt nådiga förordningen den 19 juni 1917 angående
vissa ändringar i förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften ankommer det på Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
att förordna ombud med åliggande att utöva tillsyn över det'' behöriga
fullgörandet av bankernas stämpelskyldighet efter berörda förordning,
och för uppnåendet av det utav bankinspektionen uttalade önskemålet
beträffande tillsynen måste alltså förutsättas, att till sådana granskningsmän,
som av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnas,
utses vederbörande allmänna ombud. Det direktiv, som bankinspektionen
i detta avseende tänkt sig böra lämnas Eders Kungl. Maj ds befallningshavande,
synas emellertid statskontoret icke lämpligen kunna ifråga -

46

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

komma. Däremot vill statskontoret hemställa, huruvida icke nådiga
förordningen den 19 juni 1917 skulle kunna ändras så, att de av bankinspektionen
utsedda allmänna ombuden finge sig anförtrodd även den
i berörda förordning föreskrivna granskningsskyldighet.»

Bankinspektionen, som anmodats att avgiva yttrande i anledningav
statskontorets utlåtande, häri skrivelse den 12 december 1917 — efter
erinran om de båda av bankinspektionen och statskontoret framställda
förslagen till frågans lösning — anfört:

»Från bankinspektionens synpunkt är det emellertid icke likgiltigt,
vilkendera lösningen som väljes, och anledningen härtill är
följande. De av bankinspektionen förordnade allmänna ombudens
egentliga uppgift omförmäles i 233 § lagen den 22 juni 1911. Den
stämpelgranskningsplikt, som enligt ovannämnda kungl. förordning den
6 november 1908 skall bestridas av dessa ombud, ligger, såsom bankinspektionen
i sin underdåniga skrivelse framhållit, vid sidan av deras
berörda uppgift, och något verkligt samband mellan ombudens åligganden
i det ena och det andra hänseendet förefinnes icke. Så länge bankernas
fondrörelse var av relativt liten omfattning, medförde denna sammankoppling
av de till sin natur olika uppgifterna ingen olägenhet, men
sedan under nästlidet och särskilt under innevarande år denna rörelse
tagit en efter våra förhållanden högst betydande omfattning, har
stämpelgranskningen i vissa banker blivit ett ganska betungande arbete.
Och det kan befaras, att till allmänna ombud förordnade personer,
vilka äro väl lämpade att fylla de uppgifter, banklagen ålägger ombuden,
skola frånsåga sig detta uppdrag på grund av arbetet med stämpelgranskningen.
Det har därför sedan någon tid för bankinspektionen
framstått såsom önskvärt, att den obligatoriska hopkopplingen av de
ifrågavarande uppgifterna upphävdes. Detta önskemål synes nu kunna
förverkligas på det av bankinspektionen i dess underdåniga skrivelse
den 12 sistlidna september föreslagna sätt. Av det sagda torde framgå,
att den av statskontoret förordade lösningen av förevarande fråga icke
skulle leda till det mål, bankinspektionen åsyftat. Det är emellertid
endast i ett fåtal banker, som stämpelgranskningen enligt kungl. förordningen
den 6 november 1908 medfört ett mera tidsödande arbete,
och det kan antagas, att stämpelgranskningen enligt kungl. förordningen
den 19 juni 1917 för flertalet banker icke bör bliva mera betungande
än att den utan olägenhet kan bestridas av de jämlikt banklagen''
utsedda allmänna ombuden. Hinder bör därför icke möta, att beträffande
flertalet banker förordna de allmänna ombuden jämväl till stämpelgranskningsmän,
något som, enligt vad bankinspektionen i sin mera -

47

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 2110.

nämnda underdåniga skrivelse framhållit, skulle medföra vissa fördelar.
Bankinspektionen liar tillåtit sig föreslå, att Kungl. Maj:ts befallningshavandes
uppmärksamhet skulle fästas härå i en cirkulärskrivelse.
Statskontoret har utan angivande av skäl ansett sådant icke kunna
ifrågakomma. Bankinspektionen finner emellertid ingen anledning att
frångå detta sitt förslag.»

Såväl bankinspektionen som statskontoret äro ense därom, att
tillsynen över bankernas fullgörande av sin skyldighet i fråga om stämpelbeläggning
bör för varje bank utövas genom en och samma person.
Lämpligheten härav torde också ligga i så öppen dag, att då jag uttalar
min anslutning till ämbetsverkens uppfattning i denna del, någon särskild
motivering därför ej lärer erfordras. Emellertid bör erinras, att,
ehuru ämbetsverkens uttalanden närmast avse bankbolagen, samma skäl
tala för en sammanslagning av kontrollen även då fråga är om annan
bankinrättning eller bankir. Det bör alltså tillses, att för varje särskilt
fall, där kontroll skall äga rum över efterlevnaden i ovannämnda båda
avseenden av bestämmelserna i 1908 och 1914 års förordningar, denna
kontroll kommer att utövas genom samma person.

Beträffande åter frågan huru nu angivna önskemål bör ernås, så
hava ämbetsverken olika meningar. Emellertid synas mig de av bankinspektionen
i dess senare skrivelse framhållna synpunkter vara förtjänta
av stort beaktande. Att ovillkorligen med varandra förbinda två sådana
uppgifter som att vara allmänt ombud vid en bank och att utöva
kontroll över stämpelbeläggningen, lärer ej vara lämpligt. Såsom bankinspektionen
framhållit, kan det i så fall hända, att en person, som är
särskilt lämplig för det ena uppdraget, avsäger sig detta på den grund, att
han ej vill åtaga sig det andra. Även kan ju själva arbetsbördans
storlek tänkas bereda svårigheter att vid större bankföretag förena
båda uppdragen i en person. Gent emot statskontorets förslag är dessutom
att anmärka, att genom detsamma ovanberörda önskemål komme
att realiseras endast i fråga om bankbolag, under det att frågan beträffande
övriga fall skulle förbliva olöst. Ehuru jag sålunda principiellt
ansluter mig till bankinspektionens mening, synes mig denna
myndighets förslag dock icke kunna i alldeles oförändrat skick antagas.
Bankinspektionen föreslår nämligen, att tillsynen enligt förordningen
den 6 november 1908 skall utövas genom de ombud, som förordnas
enligt 54 § i förordningen angående stämpelavgiften. Denna anordning
är emellertid ej tillfyllest. Likasom fall kunna förekomma, där ombud
enligt sistnämnda förordning skola förordnas, utan att någon kontroll

Departements chefen.

48 Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 230.

enligt 1908 års förordning skall äga rum, kan nämligen också ett
motsatt förhållande tänkas. Lämpligast synes mig därför saken böra
ordnas så, att därest ombud eller tillsyningsman enligt endera förordningen
redan utsetts, detta ombud eller denne tillsyningsman tillika
skall, då fråga därom uppkommer, förordnas att utöva den kontroll,
som enligt den andra förordningen skall äga rum. Därav torde framgå
såsom självfallet, att, när ombud och tillsyningsman samtidigt skall
utses, därtill måste förordnas samme person.

Ehuru ett ovillkorligt sammankopplande av uppdraget såsom allmänt
ombud vid bank med utövande av kontrollen över stämpelbeläggningen
därstädes, såsom ovan nämnts, icke är önskvärt, torde dock
nämnda båda funktioner böra förenas, där ej hinder därför möter av förut
antydd eller annan orsak. En föreskrift i sådan riktning torde emellertid
närmast hava sin plats i de båda författningar, där övriga bestämmelser
rörande kontrollens utövande finnas meddelade. Att, på sätt bankinspektionen
föreslagit, på administrativ väg giva Kungl. Maj:ts befallningshavande
direktiv i förevarande avseende synes ej lämpligt. I
ändamål att de Kungl. Maj:ts befallningshavande, som själva kunde
anse syftet med bankinspektionens framställning vara förtjänt av beaktande,
redan nu skulle få sin uppmärksamhet fäst å frågan, har emellertid
genom cirkulärskrivelse den 22 december 1917 till Kungl. Maj:ts
befallningshavande lämnats meddelande om innehållet i berörda framställning.

Den av bankinspektionen föreslagna anordningen torde böra medföra
en ändring jämväl i annat avseende, nämligen i fråga om ersättningen
till tillsyningsinännen enligt 1908 års förordning. Enligt gällande
lag om bankrörelse skola arvodena till de allmänna ombuden erläggas
av vederbörande bankbolag Då sådant ombud haft att utöva tillsyn
enligt 1908 års förordning, har någon särskild ersättning hittills icke
utgått därför, utan har det enligt lagen om bankrörelse utgående arvodet
bestämts med hänsyn härtill. Då det nu föreslagits, att tillsyn å
efterlevnaden av 1908 års förordning icke ovillkorligen skall behöva
utövas av vederbörande allmänna ombud, torde det vara lämpligast att
ersättningen beräknas för vartdera uppdraget särskilt, även om båda
uppdragen skulle vara förenade i eu hand. Någon anledning finnes ju
ej heller, varför kostnaden för tillsyningsmännen skulle bestridas på
annat sätt, då fråga är om bankbolag i stället för annan fondhandlare.

49

Kanyl. Majds nåd. proposition Nr 230.

J övrigt torde i förordningen angående stämpelavgiften böra vidtagas
några smärre ändringar.

I 1 § torde sålunda ordet »överintendentsämbetet» böra utbytas
mot »byggnadsstyrelsen». De i Kungl. Maj:ts propositioner den 15
februari 1918 angående upprättande av praktiska ungdomsskolor och
den 15 mars 1918 med förslag till vattenlag ifrågasatta nya statsmyndigheterna
torde, i händelse nämnda propositioner bifallas, lämpligen
höra hänföras, vattendomstolarna till andra avdelningen och yrkesskoleöverstyrelsen
till fjärde avdelningen.

Genom lag den 14 juni 1917 om ändring i vissa delar av utsökningslagen
infördes i 57 § av nämnda lag det stadgande, att då
för utmätnings vinnande fordringsbevis avlämnas till utmätningsman,
han skall därom meddela borgenären bevis. Förslaget om berörda
lagändring framlades för 1917 års riksdag genom proposition den 15
maj 1917, nr 239. Anledningen till stadgandet var önskvärdheten av
att gent emot en oredlig utmätningsman äga bevis om ingivandet av
fordringshandlingen. Det intresse, som därigenom skulle tillgodoses,
var sålunda lika mycket ett statens som den enskilde borgenärens.
Dåvarande chefen för justitiedepartementet, vilken föredrog ärendet i
statsrådet, yttrade härom, att det syntes lämpligt, att beviset utfärdades
utan avgift och att utmätningsmannen ägde att, då sökanden
bodde å annan ort eller sådant eljest erfordrades, sända beviset till
sökanden såsom tjänstebrev. Genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 14
december 1917 angående ändrad lydelse av § 15 i förordningen den 7
december 1883 angående expeditionslösen har också stadgats, att bevis,
som meddelas borgenär enligt 57 § utsökningslagen, skall utfärdas utan
lösen. I enlighet härmed torde jämväl i förordningen angående stämpelavgiften
böra meddelas bestämmelse av motsvarande innehåll.

Genom förordning den 27 juni 1916 om vissa ändringar i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, infördes i
3 § av sistnämnda förordning under rubriken resolution ett stadgande
av innehåll, att resolution på ansökning om förordnande för lantmätare
eller med honom i avseende på behörighet till vissa förrättningar likställd
tjänsteman att verkställa ägostyckning i Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län skulle vara fri från
stämpelavgift. Detta stadgande hade sin grund i de undantagsbestämmelser,
som för nämnda fem län gälla i fråga om ägostyckning och
jordavsöndring. Då emellertid dessa undantagsbestämmelser genom lagen
den 19 juni 1917 om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 25 juni 1909
om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning gjorts tillämpliga
jämväl å Värmlands län, torde åt ovannämnda stadgande i stämpelförordningen
böra givas en motsvarande utsträckning.
fiihany till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 204 käft. (Nr 230.) 7

50

Kung},. Maj:ts nåd. proposition Nr 230.

I 8 § har under rubriken obligation vidtagits ett par uteslutande
redaktionella ändringar, avseende allenast att åvägabringa överensstämmelse
med de föreslagna nya bestämmelserna rörande aktiebrevs stämpelbeläggning.

25 § av förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
innehåller i första stycket stadgande om att, då handling förses
med beläggningsstämpel, denna skall på angivet sätt makuleras, varefter
i andra stycket lämnas föreskrift om vem, som skall verkställa makuleringen.
Därvid hänvisas i visst avseende till 84 § 3 stycket av samma förordning.
Genom förordning den 27 juni 1916 om vissa ändringar i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften gavs emellertid
åt berörda § 34 en annan lydelse, varigenom den i § 25 oförändrat
kvarstående hänvisningen kommit att bliva missvisande. I anledning
härav har nu rättelse i berörda hänseende föreslagits.

Slutligen torde de i 12 § av förordningen angående stämpelavgiften
omförmälda tabeller, vilka grundats på statistiska centralbyråns
dödlighetstabell för årtiondet 1891 — 1900, böra erhålla det ändrade
innehåll, som föranledes av resultatet av de nya beräkningar, vilka
verkställts på grundval av statistiska centralbyråns dödlighetstabell
för årtiondet 1901—1910.

Ändringen i berörda tabeller torde, till undvikande av de svårigheter,
som ett ombyte under pågående höstting skulle medföra, böra
vinna tillämpning från och med den 1 nästa augusti. Övriga författningsändringar
lära ej böra träda i kraft tidigare än den 1 oktober
innevarande år.

Föredragande departementschefen uppläste härefter inom finansdepartementet
i enlighet med vad han nu anfört upprättade förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften samt förslag till förordning om ändring
i vissa delar av förordningen den 6 november 1908 angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper; och hemställde
bemälde departementschef, att berörda förslag måtte föreläggas riksdagen
till antagande.

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen
bifalla; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga litt. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Teodor Franzén.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIE BOLAG, 1918.