Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 228.

1

Nr 228.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om förhud mot utsläppande av tjur eller hingst å
samfälld betesmark; given Stockholms slott den 22 mars
1918.

I lider åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna, dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om förbud mot utsläppande
av tjur eller hingst å samfälld betesmark.

De till ärendet börande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och jmnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 202 höft. (Nr 282.)

1

2

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 228.

Bilaga.

Förslag till lag

om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst a samfälld betesmark.

1 §•

Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant
påkalla, äger Konungen, på framställning av hushållningssällskapet och
vederbörande landsting, förordna, att inom hushållningssällskapets område
eller viss del därav tjur, som är över sex månader, eller hingst,
som är över ett år, icke må utsläppas å samfälld betesmark, med
mindre alla, som äga rätt till bete därstädes, det medgiva.

I dylikt förordnande skall tillika utsättas viss dag för dess ikraftträdande.

2 §•

Förseelse mot enligt 1 § meddelat förordnande, vare sig den sker
med uppsåt eller genom försummelse eller oförsiktighet, straffes med
böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
varom ovan sägs, densamma fortsätter, skall han för varje gång stämning
därför utfärdats och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen
äro stadgade.

3 §.

För förseelse, som med husbondes vetskap begås av hans hustru,
barn, husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden,
likasom vore förseelsen begången av honom själv.

4 §•

Var som inom område, för vilket förordnande enligt 1 § meddelats,
äger rätt till bete å samfälld betesmark, må intaga annan delägare

3

Kungl. Maj:ta nåd, proposition Nr 228.

tillhörig tjur eller hingst, som dit olovligen inkommit, och åligger det
djurets ägare att efter tillsägelse avhämta detsamma samt giva ersättning
för dess underhåll och vård; skolande därutinnan vad i §§ 25 och
26 samt 24—34 i förordningen om ägors fredande emot skada av
annans hemdjur samt om stängselsskyldighet den 21 december 1857 är
stadgat äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Förseelse, varom i denna lag sägs, åtalas av allmän åklagare.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och skola
vid bristande tillgång till deras fulla gäldande förvandlas enligt allmän
strafflag. ,

6 §•

Förordnande enligt denna lag skall tillika med erinran om påföljd
för förseelse däremot genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg
på statsverkets bekostnad införas i länskungörelserna och i tidninginom
orten.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 228.

Inkomna framställningar.

Norrbottens
läns hushållningssällskap.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
mars 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Heli,NER.
Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

PETRÉN,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstiebna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Petersson anförde:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 oktober 1906 anförde Norrbottens
läns hushållningssällskap följande:

»För nötboskapsavelns upphjälpande har under det senaste decenniet inom
vårt land bedrivits ett synnerligen energiskt och framgångsrikt arbete, för vilket
såväl staten som de olika hushållningssällskapen fått vidkännas synnerligen stora
uppoffringar. Så uppgick den sammanlagda kostnaden för de med statsmedel understödda
nötboskapspremieringama år 1904 — det sista, från vilket uppgifter varit
hushållningssällskapet tillgängliga — till icke mindre än 244,237: 43 kronor; och för
de s. k. kontrollföreningarna, som först under de sista åren börjat att i någon större
utsträckning bildas, uppgingo kostnaderna under samma år till 41,223: 3 3 kronor.
Under de två sista åren hava dessa utgiftsposter säkerligen högst betydligt ökats,
då statens bidrag till såväl premieringarna som kontrollföreningarna numera utgår
med avsevärt högre belopp än under det nämnda året. Under sådana omständigheter

Kanyl. Muj:ts nåd. proposition Nr 228. 5

bör det kunna betraktas såsom en synnerligen viktig uppgift för staten att, så långt
möjligt är, undanröja de hinder, som under arbetets fortgång visat sig i någon
större utsträckning motverka det med de nämnda stora anslagen avsedda syftemålets
vinnande.

Ett sådant binder för nötkreatursavelns upphjälpande bär inom Norrbottens
liins hushållningssällskaps område visat sig förefinnas uti den totala bristen på lagbestämmelser
beträffande enskilda kreatursägares rätt att pa gemensamma betesmarker
lössläppa tjurar.

Inom Norrbottens län har nämligen under de två senaste åren bildats ett
mycket stort antal tjurföreningar, allesammans organiserade i enlighet med en av
hushållningssällskapet uppgjord plan. Deras antal uppgår numera till icke mindre
än 50 stycken: och innevarande års nötboskapspremieringar hava på grund härav
kunnat helt och hållet förläggas till tjurföreningarna — eu anordning, av vilken
sällskapet väntar sig- synnerligen stora fördelar för avelsarbetet. Tjurföreningamas
medlemmar hava nämligen bl. a. förbundit sig att regelbundet provmjölka sina kor
minst 2 gånger i månaden, att endast använda föreningens av premieringsnämnden
godkända tjur till betäckning av sina kor, att för aveln tillvarataga avkomman
efter de bästa korna och att icke släppa någon tjur på bete tillsammans med föreningsmedlemmarnas
kor.

Det är utan vidare klart, av vilken stor betydelse dessa bestämmelser kunna
bliva för länets kreatursavel, sedan på detta sätt organiserade tjurföreningar numera
blivit bildade till så stort antal, som här ovan nämnts. Men inträdet i en tjurförening
är naturligtvis en helt och hållet frivillig sak; och även om de flesta
kreatursägarna i en by ingått uti den i byn bildade tjurföreningen, så står det
givetvis vilken enskild kreatursägare som helst inom samma by fritt att ställa sig
utom föreningen. Och därom är ju ingenting att säga, men betänkligare är, att en
sådan utom föreningen stående kreatursägare med nuvarande lagbestämmelser på
ifrågavarande område skall kunna i högst avsevärd mån omintetgöra hela tjurföreningens
arbete genom att på byns gemensamma betesmark släppa ut huru unga
och huru underhaltiga tjurar som helst. Tjurföreningens medlemmar hava genom
antagande av de utav hushållningssällskapet fastställda stadgarna förbundit sig att
icke utsläppa någon tjur på bete tillsammans med föreningsmedlemmarnas kor, men
för att kunna vinna det med denna bestämmelse avsedda, för en sund avelsriktning
så betydelsefulla syftemålet skulle de i många fall bliva tvungna att avstå ifrån
att begagna sig av byns gemensamma betesmark, endast därför att en enskild utom
föreningen stående person icke kan förmås att för ett eller annat enstaka handjur
avstå ifrån sin »lagliga» rätt till bete på byns gemensamma mark.

Detta, att en enskild kreatursägare av oförstånd eller illvilja skall kunna
omintetgöra resultatet av ett helt byalags målmedvetna, med statsmedel understödda
arbete för sin kreatursavels höjande, kan ej betraktas såsom annat än ett mycket
stort missförhållande. Om detta missförhållande icke snart kan avhjälpas, hotar
hela avelsarbetet inom detta län att bliva förfelat och de stora kostnader, som
numera nedläggas på detta arbete, att bliva bortkastade. Då samma missförhållande
sannolikt gör sig gällande även inom andra delar av vårt land, där man
har kreaturen ute på gemensamma beten, vågar Norrbottens läns hushållningssällskap
härmed underdånigst hemställa. •

att Kung!. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att det, till förebyggande

6

Hörda

myndig

heter.

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 228.

av avel med underhaltigt tjurmaterial, må bliva genom lag förbjudet att utan samtliga
kreatursägares medgivande släppa tjurar på bete å samfällda betesmarker.»

Framställningen remitterades till lantbruksstyrelsen, som — efter
anmodan till Kung]. Maj:ts samtliga befällningshavande att, efter vederbörande
hushållningssällskaps förvaltningsutskotts hörande, avgiva yttrande
i ärendet — inkom till Kungl. Maj:t med de sålunda avgivna
yttrandena ävensom med eget utlåtande.

Yttrandena av Kungl. Maj:ts befallningshavande och förvaltningsutskotten
kunna uppdelas i följande grupper:

a) Rent tillstyrkande voro yttrandena av Kungl. Maj:ts befallningshavande
och förvaltningsutskotten i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Värmlands, Örebro, Västernorrlands
och Västerbottens län, förvaltningsutskotten i Hallands och Västmanlands
län samt Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län.

b) Tillstyrkande med vissa tillägg eller ändringar voro yttrandena
av Kungl. Maj:ts befallningshavande och förvaltningsutskotten i Gottlands,
Blekinge, Skaraborgs och Kopparbergs län samt Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Hallands och Västmanlands län. I dessa yttranden
framhölls:

från Gottlands län, att utsläppande av tjurar på bete även å enskild
och inhägnad mark lätt kunde medföra olägenheter för grannarnas
kreatursavel, då hägnaden ofta icke utgjorde tillräckligt hinder för en
tjur att inkomma på grannars område, samt att med avseende härå den
föreslagna lagstiftningen icke kunde anses fullt medföra det skydd för
kreatursaveln, som därmed åsyftades;

från Blekinge län, att det ifrågasatta förbudet borde gälla allenast
till avel icke godkända tjurar;

från Skaraborgs län, att då gemensam betesgång med tjurar av
framstående kvalitet icke kunde anses bliva till men för avkomman och
då det framställda önskemålet torde kunna ernås med samma resultat
fast med mindre inskränkning i den enskilde kreatursägarens handlingsfrihet,
borde förbudet avse allenast sådana tjurar, som icke premierats;

från Kopparbergs län: De i framställningen berörda förhållandena
vore mycket beaktansvärda. Så länge oefterrättlighetstillståndet med
lämnande av tillträde för aveln utan ringaste urskiljning åt tjurar
av alltför späda åldrar och underlägsna kvaliteter varade, kunde varken
de åtgärder, som från det allmännas sida genom premieringar, understöd
åt kontroll- och tjurföreningar m. m. vidtoges, eller enskildas
ansträngningar för åstadkommande av eu förbättrad kreatursavel åstadkomma
den nytta, man hade skäl att därav vänta sig. Frågan bleve

7

Kuntjl. Majds nåd. proposition Nr 228.

»lock, huruvida annorledes än genom den klarare syn på tingen, som
genom ökad upplysning småningom trängde sig igenom, eu förändring
härutinnan till det bättre skulle kunna åstadkommas. Det kunde visserligen
icke förnekas, att eu lagstiftning sådan som den nu förslagsvis
framlagda skulle kunna leda till det antydda syftet, men, utom det
att utsikterna för att kunna få eu sådan lag antagen måste anses
ganska minimala, skulle den även, eu gång genomförd, i alla händelser
vid tillämpningen möta stora svårigheter och giva anledning till oupphörliga
förvecklingar. Sålunda måste det väl alltid komma att bliva
föremål för olika, uppfattningar och subjektiva tycken, vad som verkligen
borde anses som fullgott eller underhaltigt tjurmaterial; och vem skulle
därvid fälla det avgörande utslaget? Som förslaget vore formulerat
skulle en tjur kunna förbjudas beträda den gemensamma betesmarken
på en endas röst. Att mycket av egennytta, enskilt groll, ovilja och
intriger härvid skulle komma att spela in, vore ej svårt att förutse;
och även där domen fälldes med oväld och verklig sakkunskap, skulle
den det oaktat komma att väcka missnöje-och grumla grannsämjan.
Det enda, som för närvarande åtminstone skulle kunna på lagstiftningsväg
åstadkommas, torde vara lagförbud mot utsläppande av underåriga
tjurar på samfällda beten. Visserligen kunde därigenom icke
förhindras, att en mängd underhaltiga sådana bleve i tillfälle utöva
skada, men genom en sådan åtgärd skulle dock många av dessa ännu
i kalvåldern varande eller genom förtidig användning förkrympta individer,
till oomtvistat värde för aveln, hållas borta; och då det icke
skulle möta några egentliga svårigheter att få djurens ålder konstaterad,
hade man vid tillämpningen av en sådan lag en viss norm att följa,
som icke kunde lämna rum för enskilt godtycke eller giva anledningtill
misshälligheter byamännen emellan. Den föreslagna lagstiftningen
borde därför gå i sådan riktning, och som minimigräns för den ålder,
då tjurar skulle få utsläppas på gemensamma beten, borde stadgas densamma,
som vore fastställd för att dessa skulle kunna bli föremål för
premiering, eller ett och ett halvt år;

från Hallands län: Kung!. Maj:ts befallningshavande hade sig visserligen
icke bekant, att i länet ett sådant missförhållande, som berördes
i den gjorda framställningen, gjort sig gällande eller att eu av flera
bjnlelägare bildad s. k. tjurförenings med statsmedel understödda arbete
för nötkreatursavelns höjande förfelats därigenom, att enskild bydelägare,
som ej tillhörde föreningen, icke kunnat förmås att avstå från sin rätt
att utsläppa ett eller annat ungt eller underhaltigt handjur till bete på
byns gemensamma utmark, men Kungl. Maj:ts befallningshavande kunde

8

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 228.

emellertid, då av framställningen inhämtades, att ett dylikt missförhållande
visat sig förefinnas i Norrbottens län, och antagligt vore, att detsamma
rådde även i flera andra län, där byarna hade gemensamma betesmarker,
givetvis icke underlåta att uttala sig för lämpligheten av att något
gjordes för undanröjande av det anmärkta missförhållandet. Det torde
dock kunna ifrågasättas, om för detta ändamåls vinnande ett allmänt
förbud av så stor omfattning, som Norrbottens läns hushållningssällskap
yrkat, borde stadgas. Sannolikt funnes mångenstädes inom
riket jordbrukare, som icke hade tillgång till annan betesmark än den
för byn gemensamma, och även om ett i allmännyttigt avseende mindre
betydande intresse borde giva vika för ett större sådant och således
höjandet av den för den jordbrukande befolkningen så viktiga nötkreatursaveln
icke borde för en större mängd delägare i samfälld betesmark
hindras genom den rätt, en eller annan delägare i samma mark hade
att där låta sina kreatur beta, torde dock icke heller böra förbises, att
en lagstiftning sådan som den föreslagna skulle leda därtill, att en enda
delägare, vilken haft råd att förskaffa sig finare rasdjur, kunde förhindra
samtliga övriga, i mindre burgna villkor levande delägare i betesmarken
att för dem tillhöriga tjurar begagna sig av sin betesrätt samt tvinga
dessa senare delägare att vidtaga särskilda för dem kostsamma eller
med besvär förenade anordningar i och för deras tjurars utfodring
under den tid bete kunde äga rum. Rättvisa och billighet syntes därför
fordra, att om en lagstiftning i det syfte framställningen avsåge syntes
böra komma till stånd, frågan om förbud att å samfälld utmark till
bete utsläppa tjur gjordes beroende därav, att förening därom träffats
av flertalet av delägarna i utmarken, att dessa jämväl ägde största andelarna
i samfälligheten, att föreningen fastställts av domstol eller länsstyrelse
samt att lämpligt vederlag på sätt och i den ordning, Kungl.
Maj:t kunde finna skäligt föreskriva, bereddes delägare, som nödgats
avstå från att låta honom tillhörig tjur beta å samfälld betesmark; samt

från Västmanlands län, att det för syftets vinnande syntes lämpligt
att, utom stadgande av straff för olovligt utsläppande av tjur å samfälld
betesmark, det även medgåves delägare i sådan betesmark att intaga
därstädes olovligen släppt tjur.

c) I yttrandena av Kungl. Maj:ts befallningshavande och förvaltningsutskotten
i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län ävensom Alvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
framhölls, att förhållandena inom respektive landsändar
icke påkallade något sådant lagstadgande, som avsåges med den gjorda

9

Kung!. Maj:ts nåd. preposition Nr 228.

framställningen, enär gemensamma betesmarker eller gemensam betning
därstädes förekomme antingen icke-alls eller allenast i ringa utsträckning.x)

d) 1 avstyrkande riktning uttalade sig allenast Kungl. Maj:ts befallningshavande
och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gävleborgs
och Jämtlands län samt — med instämmande av Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Ålvsborgs län — detta läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. I dessa yttranden framhölls:

från Gävleborgs län, att framställningen väl vore till sitt syfte
beaktansvärd, men att, då ett förbud i föreslagen riktning skulle i höggrad
ingripa i den enskildes rätt och otvivelaktigt för stora delar av
landet medföra avsevärda svårigheter samt någon önskan om dylik lagstiftning
åtminstone dittills icke gjort sig gällande inom länet, framställningen
— vars befogenhet i fråga om de nordligaste länen dock ej
kunde förnekas — icke för det närvarande borde föranleda någon Kung!.
Maj:ts åtgärd, såvitt Gävleborgs län anginge;

från Jämtlands län: De av Norrbottens läns hushållningssällskap
framhållna skäl för den föreslagna lagbestämmelsen vore visserligen
mycket beaktansvärda, ty det torde knappast givas mer än en mening
därom, att utsläppandet av små och till avel även ur annan synpunkt
olämpliga tjurar på samfälda betesmarker i hög grad skadade och motverkade
det genom betydande anslag av såväl staten som hushållningssällskapen
understödda förädlingsarbetet i fråga om nötboskapen. Ur sådan
synpunkt syntes det givetvis önskvärt, att tjur ej finge utan samtliga
betesrättsägarnas medgivande utsläppas på gemensamt bete. Det förefölle
dock som, i händelse eu sådan lag bleve gällande, det skulle vara
att lägga allt för mycken makt i en enda persons hand, om denne
skulle inom en större samfällighet kunna med sitt veto förbjuda eller
förhindra tjurs utsläppande i betesmarken. Liksom det nu stundom
hände eller kunde hända, att en enskild kreatursägare av illvilja eller
snarare av oförstånd genom utsläppande av en dålig tjur delvis motverkade
andras arbete för kreatursavelns höjande, kunde det å andra
sidan även inträffa, att en person med lagens hjälp av oginhet eller
illvilja satte sitt veto för bättre tjurars förande tiil betesmarken. Den
ifrågasatta lagbestämmelsen skulle således bidraga till att åstadkomma
oenighet, tvister och stridigheter emellan betesrättsägarna, och då den
tillika måste anses göra ett stort ingrepp i självbestämnings- och den
fria nyttjanderätten, vore att befara, att den komme att av allmänheten
mötas med mycken ovilja. Av sådana skäl och då man hade anledning

*) Se även yttrandet här ovan från Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 202 höft. (Nr 228.) 2

10

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 228.

hoppas, att allmänheten, som mer och mer börjat inse tjurens värde och
betydelse såsom förädlingsmaterial, skulle kunna på den fria överenskommelsens
väg till egen fördel ordna sitt mellanhavande i fråga om
nyttjande av samfällda betesmarker, kunde bifall till den ifrågasatta
lagbestämmelsen icke tillstyrkas; samt

från Ålvsborgs län, att framställningen, hur behjärtansvärd den
än vore, likväl icke kunde tillstyrkas, såsom innebärande alltför stort
ingrepp i den fria äganderätten.

Lantbruksstyrelsen yttrade följande:

»Det kraftiga arbete, som med understöd av staten och hushållningssällskapen
för närvarande pågår inom landet till höjande av nötkreatursaveln, torde vara av
den vikt, att staten bör tillse, att sådana omständigheter, som ställa sig hindrande
i vägen för sagda arbetes framgång, varda, i den mån förhållandena medgiva,
undanröjda. Såsom ett dylikt hinder kan anses den obegränsade rätt, delägare uti
gemensam betesmark äger att å sådan mark utsläppa sina tjurar. En dylik ägare,
som ej har annan betesmark för sina kor och kvigor att disponera än den gemensamma,
blir härigenom ej sällan utsatt för den olägenheten, att hans kor varda
betäckta av olämpliga tjurar eller att de yngre hondjuren bliva alltför tidigt betäckta,
varigenom hans bemödanden att förbättra sin avel kunna motverkas eller tillintetgöras.

Ett oeftergivligt villkor för ett framgångsrikt arbete till nötkreatursavelns
höjande i de delar av landet, varest gemensamma betesmarker i större utsträckning
förekomma, torde därför vara, att åtgärder vidtagas till förekommande av ovan
sagda olägenhet. De allra flesta hushållningssällskap hava också uttalat sig för
åvägabringandet av en lagstiftning i sagda riktning och denna deras åsikt har vunnit
Kungl. Maj:ts befallningshavandes tillslutning. Meningarna hava dock varit delade
därutinnan, huruvida ifrågasatt förbud att utsläppa tjur på gemensam betesmark
bör gälla alla slag av tjurar eller inskränkas till sådana, som ej blivit av statens
premieringsnämnder godkända eller som icke uppnått sådan ålder, att de lämpligen
böra användas för avelsändamål.

Om det också måste erkännas, att ett dylikt på ena eller andra sättet begränsat
förbud skulle kunna bidraga till förekommande av att underhaltiga eller
outvecklade tjurar i så stor utsträckning, som för närvarande sker, komma att å
dylika betesmarker varda till avel använda och även till väckande av delägarnas i
de gemensamma betesmarkerna intresse för anskaffande av premierade tjurar, så
är det dock givet, att genom ett sådant förbud ej kan förekommas den skadliga
förtidiga betäckningen av kvigorna, som i det föregående blivit omförmäld. Lantbruksstyrelsen
anser också övervägande skäl tala för att, om en lagstiftning i ämnet
kommer till stånd, förbud däri bör intagas för delägare att å gemensam betesmark
utsläppa tjur av vad slag som helst, såvida ej samtliga delägare i den gemensamma
betesmarken förenat sig om att sådant i allmänhet eller för särskilt fall eller under
vissa villkor må äga rum.

Då det icke lärer förefinnas annan utväg till förekommande av ifrågavarande
olägenhet för kreatursaveln, än att lagstiftningsåtgärder för sådant ändamål vid -

Klingl. Maj:ts nåd. proposition Nr 228. 11

tagas, anser lantbruks*styrelsen anlitandet av denna utväg vara av omständigheterna
påkallat. Det skulle visserligen kunna härvid anmärkas, att pa detta sätt en inskränkning
göres i enskild delägares i betesmarken rätt att fritt förfoga över sin
andel i samma mark, men för sin del finner lantbruksstyrelsen att, då ett allmänt
intresse bjuder vidtagandet av en dylik inskränkning, någon betänklighet härutinnan
från lagstiftningssynpunkt icke förefinnes.

Som emellertid behov av en dylik lagstiftning icke gör sig gällande inom
alla delar av landet, synes tillämpandet av förbudet i lagstiftningen böra för särskilda
orter göras beroende på Kungl. Maj:ts, efter framställning av Kungl. Maj:ts vederbörande
befallningshavande, i varje särskilt fäll fattade beslut, varvid torde böra
iakttagas, att det område, för vilket bestämmelserna skola komma att gälla, kommer
att omfatta helt län eller hushållningssällskaps område, men icke mindre delar därav,
då oreda synes lätt kunna uppkomma, om inom samma län eller hushållningssällskaps
område olika bestämmelser i detta hänseende skulle vara gällande.

På grund av vad sålunda blivit anfört, får lantbruksstyrelsen hemställa, att
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för åstadkommande av en lagstiftning i ovan
angivna syfte.»

Genom beslut den 13 juni 1913 farm Kungl. Maj:t deri gjorda
framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Emellertid både Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvalt- Kalmar läns
ningsutskott den 19 juni 1912 till Kungl. Maj:t ingivit en skrivelse, h&u^gssälivari
anfördes bland annat följande: skaps för valtnings Förvaltningsutskottet

hade länge haft sin uppmärksamhet riktad på de svålig- utskott,
heter, med vilka ett rationellt avelsarbete på Oland hade att räkna härutinnan, att
undermåliga, till avel absolut olämpliga hingstar och tjurar i stor utsträckning under
betestiden fritt kunde ströva omkring. En mängd exempel gåves på, att till följd
härav unga ston och kvigor blivit alltför tidigt betäckta och därigenom för all
framtid fått sitt värde betydligt nedsatt ävensom att goda hondjur kommit att
lämna en relativt värdelös avkomma. Att så vore förhållandet berodde framför
allt därpå, att en icke oväsentlig del av den jordbrukande befolkningen envist fasthölle
vid att icke i tid låta kastrera handjuren, samt vidare därpå, att dessa handjur
släpptes på bete på de mycket dåligt inhägnade allvarmarkerna och där lämnades
så gott som utan tillsyn. Att med nu gällande stängselförordning råda bot
för detta onda syntes med tanke på de öländska naturförhållandena ej vara möjligt,
och ett allmännare tillgripande av skadeståndskrav skulle endast resultera i ett otal
av processer, där den klagande helt visst skulle draga kortaste strået, alldenstund
bevisföring svårligen skulle av honom kunna åvägabringas. Skadan vore ju då
dessutom redan skedd och vad här krävdes vore, att den förekommes.

På grund härav hemställde, förvaltningsutskottet, att den sålunda väckta
frågan måtte av Kungl. Maj.t upptagas till prövning.

Vid skrivelsen hade fogats dels tre till förvaltningsutskottet under
åren 1911 och 1912 inkomna utlåtanden från hästavelskommittén och
nötboskapspremieringsnämnden inom utskottets område samt från den

Hörda

myndig heter.

Riksdagen

1916.

12 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 228.

kommitté, som för åstadkommande av utredning i den med skrivelsen
avsedda frågan utsetts av Kalmar läns södra hushållningssällskaps underavdelning
för Olands södra mot, dels ock utdrag av protokoll, hållet vid
sammanträde med motsvarande underavdelning för Olands norra mot.

I nämnda handlingar hemställdes — under anförande av väsentligen
samma synpunkter som i förvaltningsutskottets ovan refererade skrivelse
till Kungl. Magt — om åtgärders vidtagande för avhjälpande av de
missförhållanden, som uppstode uti de i skrivelsen angivna hänseenden,
och förslag framställdes om förbud vid vite mot hingstars och tjurars
utsläppande å annan betesmark än sådan, som ägdes av djurens ägare
ensam och vore tillfredsställande hägnad. Därvid framhölls emellertid från
ett håll, att besiktnings- och kastrationstvång å kasserade handjur otvivelaktigt
vore det verksammaste medlet för ändamålets vinnande.

Over den i senast omhandlade skrivelse gjorda framställning av- •
gå vos utlåtanden av:

a) Stuteriöverstyrelsen, som hemställde, att då förbud mot hingstars
fria betesgång å gemensam betesmark eller å enskild betesmark,
som ej vore tillfredsställande hägnad, kunde, särskilt med hänsyn till
betesförhållandena å Oland och svårigheterna att å härvarande betesmarker
åstadkomma effektiva stängsel, komma att alltför mycket ingripa
i jordägarnas fria förfogande över sin egendom samt frågan i varje
fall icke syntes böra avgöras utan att ortsbefolkningen lämnats tillfälle
att uttala sin mening beträffande densamma, Kungl. Maj:t måtte anbefalla
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kalmar län att, efter vederbörande
kommuners och häradsrätters hörande, inkomma med utredning
och yttrande i ämnet, samt

b) Lantbruksstyrelsen, som — under erinran, att Norrbottens läns
hushållningssällskaps ovan omförmälda hemställan angående tjurars släppande
på bete å gemensam betesmark icke föranlett någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd — förklarade, att då vid sådant förhållande någon utsikt
ej torde finnas att på lagstiftningens väg vinna resultatet i fråga, men
det kunde vara möjligt att på andra vägar vinna målet, vilket styrelsen
för sin del funne eftersträvansvärt, styrelsen ansåge sig böra instämma
i stuteriöverstyrelsens hemställan.

Vid 1916 års riksdag väcktes motion i andra kammaren med
förslag att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte utfärda förbud mot tjurars utsläppande på allmänt
bete. Till stöd för förslaget anförde motionären följande:

13

Kuntjl. Maj:ts nåd. proposition Nr 228.

»Sedan liera är tillbaka både såväl staten som hushållningssällskapen utgivit
störa summor för att förbättra nötkreatursraserna inom landet. Emellertid motverkades
det arbete, som såväl härigenom som av enskilda utövades i samma
syfte, i hög grad därav, att det vore tillåtet att å allmänna beten utsläppa tjurar
av vad ras som helst.

För vid statens avelscentra uppställda tjurar vore föreskrivet, att de skulle
synnerligen noggrant skötas hemma i ladugård eller i stängd hage för sig. Medlemmar
i s. k. tjurföreningar finge förbinda sig att icke utsläppa tjur å allmänt
bete. Om emellertid tjurar tillhörande dessa kategorier utsläpptes på allmänt bete,
så vore det, vad rasen beträffade, av mindre skada, än då sämre tjurar utsläpptes,
om ock korsning av ej önskat slag skulle kunna uppstå. Om däremot tjurar av
dåliga raser utsläpptes, kunde detta förutom andra olägenheter medföra, att kor
tillhörande bättre raser bleve betäckta av dåliga tjurar och att rasen sålunda försämrades.

Förutom detta medförde tjurars utsläppande på allmänt bete flera andra
olägenheter: lantbrukaren finge sina kor betäckta, utan att han visste om det, och
det vore han naturligtvis ej nöjd med, ty en god lantbrukare ville veta, när hans
kor blivit betäckta. Kor, som kalvat, kunde bliva betäckta alldeles för tidigt,
vilket kunde medföra olägenheter av flera slag; kvigor, som vore alldeles för unga.
kunde bliva betäckta, vilket vållade unga mödrar och svag avkomma. Det hade
t. o. m. uppgivits, att kvigor blivit så förstörda, att de måst nedslaktas. Därjämte
tillkomma, att lösa tjurar ofta bleve ilskna, och många olycksfall torde sannolikt
årligen inträffa genom att folk stångades av ilskna tjurar.

Jordbruksutskottet, till vars behandling motionen överlämnades,
yttrade i utlåtande i anledning av densamma:

Liksom motionären funne utskottet, att starka skäl talade för införande av
ett förbud av antytt slag. Det kraftiga arbete på höjandet av kreatursaveln i
riket, som redan åren 1906 och 1907 påpekades av Norrbottens läns hushållningssällskap
och lantbruksstyrelsen, hade sedan dess fortgått och alltjämt ökats. Även
av nämnda hushållningssällskap och styrelse i övrigt anförda synpunkter syntes
utskottet allt fortfarande i huvudsak äga giltighet och vara förtjänta av statsmakternas
beaktande, om det bästa möjliga resultat skulle vinnas av de strävanden,
som gjordes för att höja kreatursstammen i riket.

Då utskottet sålunda delade motionärens tanke om det berättigade i det
ifrågasatta förbudet, hade utskottet likväl icke velat underlåta att framhålla, hurusom,
naturligt nog, förhållandena i vårt vidsträckta land vore så olika å skilda
orter, att det, som hade den största betydelse för en landsända, saknade varje
inflytande i en annan. Detta hade, enligt utskottets åsikt, varit den huvudsakliga
grunden till att en del hushållningssällskaps förvaltningsutskott och några Kungl.
Maj:ts befallningshavande avstyrkt Norrbottens läns hushållningssällskaps ovanberörda
framställning. Det torde därför vid en eventuell lagstiftning i ämnet lämnas vederbörande
rättsägare öppet att själva avgöra, huruvida ett förbud av ifrågavarande
slag skulle träda i kraft eller icke. Närmast till hands läge därvid, enligt utskottets
mening, att taga under övervägande lämpligheten av att införa det förfarande, som
kommit till uttryck i lagen den 23 december 1914 om hingstbesiktningstvång,
vari stadgades, att Konungen ägde förordna, att dylikt tvång skulle införas inom

Departements chefen.

14 Kungl. Mcij:ts nåd. proposition Nr 228.

hushållningssällskaps område eller del därav på framställning av hushållningssällskapet
och vederbörande landsting.

Likaledes borde till en blivande utredning överlämnas att fatta ställning till
de olika åsikter, som kunde göra sig gällande beträffande förbudets tillämplighet
allenast å tjurar under viss ålder eller av viss kvalitet, då enligt utskottets förmenande
vid en dylik utredning större möjligheter förefunnes att överblicka dessa
och hithörande spörsmål.

På grund av vad sålunda anförts finge utskottet hemställa, att riksdagen
ville, i anledning av förevarande motion i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t behagade låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
mot tjurars utsläppande å samfällda beten.

Utskottets utlåtande bifölls i båda kamrarna utan debatt, och i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 maj 1916 (nr 116) anhöll riksdagen
på de av utskottet anförda skäl om utarbetande och framläggande för
riksdagen av nyssnämnda lagförslag.

Det energiska och målmedvetna arbete, som numera bedrives för
nötkreatursavelns höjande, torde på allt sätt böra uppmuntras, liksom
ock de hinder, vilka yppa sig för ernående av gynnsamma resultat av
arbetet, i möjligaste män böra undanröjas.

Då det nu påpekats, hurusom ett begagnande av rätten att på
gemensam betesmark utsläppa tjurar, de må vara i hur outvecklat tillstånd
eller av hur låg kvalitet som helst, kan innebära ett icke oväsentligt
hinder för andra delägare i deras arbete på förädling av nötkreatursstammen,
synes därför staten, vars intresse av landets förseende med en
god nötkreatursstam är uppenbart, böra ingripa till förebyggande att förädlingsarbetet
av sådan anledning hämmas. En allmänt utbredd önskan
härom har också gjort sig gällande. Dels har ju riksdagen gjort framställning
i ämnet, och dels har det övervägande flertalet av såväl hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, vilka särskilt få antagas äga ingående
kännedom i hithörande förhållanden, som ock Kungl. Mai:ts befallningshavande
i sina utlåtanden över den första av de här ovan refererade
framställningarna vitsordat befogenheten av densamma.

Vad hästaveln beträffar har visserligen någon allmän önskan om
inskränkande av hingstars fria betesgång å gemensam betesmark
icke tagit sig uttryck. Allenast från Öland har dylikt önskemål
uttalats. Då emellertid hästaveln uppenbarligen kan röna menlig inverkan
av sådan fri betesgång, lärer det icke kunna anses opåkallat, att staten,
vars intresse för hästavelns främjande icke är mindre än dess intresse
i fråga om nötkreatursaveln, ingriper jämväl till hästavelns skyddande.

Kungi. Maj ds nåd. ''proposition Nr 228. 15

Förslag till bestämmelser uti nu ifrågavarande hänseenden har
utarbetats inom jordbruksdepartementet och innefattas i ett förslag till
lag om förbud mot släppande av tjur eller längst å mark, där gemensamt
mulbete finnes. Beträffande de synpunkter, som i huvudsak varit
bestämmande vid förslagets upprättande, må följande anföras.

Det har gjorts gällande, att ett sådant förbud som det i lagförslaget
avsedda* komme att alltför mycket ingripa i den enskildes rätt att
för sina handjur begagna den betesmark, däri han ägde del. Mot denna
synpunkt bör emellertid vägas övriga delägares berättigade intresse
att icke mot sin vilja få sina hondjur betäckta av underhaltiga eller i
övrigt ur rassynpunkt olämpliga individer eller betäckta vid för tidigålder
eller under eljest ogynnsamma förhållanden. Ett tillgodoseende
av detta intresse är, såsom ovan antytts, ett icke oväsentligt led i förädlingsarbetet
inom landet å hithörande område. Också hava hushållningssällskapens
förvaltningsutskott och Kungl. Maj:ts befallningshavande,
där de tillstyrkt ett ingripande från statens sida, icke tvekat att för sin
del förorda en sådan form för ingripandet, som det föreslagna förbudet
innebär, liksom ock riksdagen funnit starka skäl tala därför. Åven må
erinras, att ett med det föreslagna analogt förbud finnes meddelat i åtskilliga
kungörelser, däri till skydd för skogens återväxt stadgas, att
inom vissa angivna län betande av getter eller får å ohägnad mark,
som anses vara till gemensamt mulbete upplåten, skall under vissa
tider på året vara förbjudet, därest samtliga delägare ej annorlunda
överenskomma.

Emellertid synes ett förbud av nu ifrågasatt slag icke böra ifrågakomma
i andra delar av riket än sådana, inom vilka ett verkligt behov
därav gör sig gällande. I de landsändar, där gemensamma beten
antingen icke finnas eller också icke användas av hand]liren, vilka där i
stället hållas å enskild mark, är naturligtvis förbud överflödigt. En dylik
anpassning efter olika lokala förhållanden synes lämpligen kunna åvägabringas
på sätt, som föreskrives i lagen den 23 december 1914 om
hingstbesiktningstvång, eller så, att förbudet förklaras skola träda i
kraft inom olika landsändar, endast om och i den mån vederbörande
hushållningssällskap och landsting finna förhållandena sådant påkalla
och därom göra framställning hos Rungl. Maj:t, som har att fatta beslut
i ärendet. I överensstämmelse med föreskrifterna i nämnda lag lärer
det böra stadgas, att förbudet må kunna avse jämväl viss del av hushållningssällskapets
område. Vad särskilt de nordligaste hushållningssällskapens
vidsträckta områden angår, kunna olika delar av dem säkerligen
förete betydande skiljaktigheter uti förevarande hänseende.

16

Kungl. Maj.ts nåd. ''proposition Nr 228.

Skulle ändrade förhållanden därtill föranleda, bör Kungl. Maj:t äga
rätt att, efter framställning av nyssnämnda korporationer, förordna om
förbudets upphävande, vilket förordnande naturligtvis bör kunna avse
antingen förbudet i hela dess vidd eller endast en del av detsamma.
Då en dylik rätt lärer få anses ligga i sakens natur, bar det emellertid
ansetts överflödigt att intaga något direkt stadgande härom i förslaget Förbudet

torde böra gälla alla handjur över viss ålder, och lärer
denna ur nu ifrågavarande synpunkt kunna sättas till sex månader för
tjurar och ett år för hingstar.

Det kunde ju sättas i fråga, om icke förbudet borde omfatta allenast
sådana handjur, som varken premierats eller godkänts till avel.
En dylik begränsning synes emellertid, såsom ock lantbruksstyrelsen
framhållit, icke kunna förordas, enär därmed icke förekommes möjligheten,
att hondjur betäckas vid för tidig ålder eller under eljest ogynnsamma
förhållanden eller att korsning av icke önskat slag äger rum.

Då med lagförslaget avses att förhindra, att delägare i gemensam
'' betesmark mot sin vilja får sina hondjur betäckta, följer därav, att
delägarna böra genom enhällig överenskommelse kunna sätta ett meddelat
förbud ur tillämpning. Har dylik överenskommelse kunnat åvägabringas,
lärer man för övrigt nog i regel kunna utgå från, att frågan
om handjurens betesgång å den gemensamma betesmarken ordnats så
gynnsamt, som omständigheterna medgiva, vare sig ordnandet skett av
direkt intresse för aveln eller för undvikande av de svårigheter, som förbudets
tillämpning skulle medföra t. ex. i det fall, att den gemensamma
betesmarken ligger på långt avstånd från delägarnas enskilda ägor. Överenskommelsen
må naturligtvis kunna ingås utan några som helst villkor,
liksom den ock må kunna innehålla vissa förbehåll, såsom med avseende
å handjurens ras, tillsyn, antal m. m., allt eftersom sådana anses
lämpliga.

För att de föreslagna förbuden må bliva effektiva, hava i förslaget
införts såväl straffbestämmelser som stadgande om rätt för delägare att
intaga tjur eller hingst, som enligt förslagets bestämmelser olovligen
inkommit å den gemensamma betesmarken.

Tilläggas må, att tillräckliga skäl icke ansetts förebragta för en
utsträckning av förslagets räckvidd till att jämväl innehålla bestämmelser
om förbud mot tjurars och hingstars fria betesgång å enskild
mark. Härutinnan må föreskrifterna i stängselförordningen den 21 december
1857 och de i strafflagen 24 kapitlet 8 och 9 §§ meddelade
straffbestämmelser anses tillfyllest.

17

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 228.

Över det sålunda upprättade förslaget hava utlåtanden infordrats
från lantbruksstyrelsen ävensom Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande
efter hörande av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Därvid har enstämmigt tillstyrkts utfärdande av föreskrifter i
ämnet. Av nästan alla har det upprättade förslaget förordats utan förändring
eller lämnats utan anmärkning, varvid i flera fall uttalats, att
de betänkligheter, som förut hysts med anledning av att det befarats,
att lagstiftningen skulle alltför hårdhänt ingripa i den enskilde jordägarens
förfoganderätt över sin egendom och komma i strid mot ortens
sedvänja, ej ägde samma giltighet, då föreskrifternas tillämpning inom
olika orter enligt förslaget skulle bliva beroende av beslut av ortskorporationer.
Från flera håll har behövligheten av eu dylik lagstiftning
ånyo starkt betonats. Det har även framhållits, att den föreslagna lagen
icke lade hinder i vägen för att handjur, vare sig hästar eller nötboskap,
släpptes å gemensamma beten, därest de dessförinnan kastrerats.

Endast Jämtlands läns hushållningssällskap har vid sitt tillstyrkande
intagit en mera tveksam hållning och förklarat, att förslaget icke
lämpade sig för förhållandena inom länet och åtminstone för närvarande
icke skulle omfattas med gillande av befolkningen. Detta uttalande
bestyrker riktigheten av den föreslagna anordningen, att lagens tillämpning
i olika orter bör bli beroende av beslut av ortskorporationer.

Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har med
instämmande av Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet uttalat sig för
att den lokala beslutanderätten måtte överlåtas åt hushållningssällskapet
ensamt utan samverkan med landstinget. Jag har dock icke härav funnit
anledning frångå förslagets bestämmelser härutinnan.

Med anledning av eu i ett utlåtande uttalad uppfattning, att den
nu föreslagna lagen icke skulle stå i god överensstämmelse med lagen
om hingstbesiktningstvång så till vida, som delägare i gemensamt mulbete,
beläget å ort, där dylikt tvång införts, kunde enhälligt medgiva,
att en hingst, som icke fyllde betingelserna såsom avelsdjur, utsläpptes
på dylik betesmark, vill jag erinra, att genom ett dylikt medgivande
verkningarna av hingstbesiktningslagens bestämmelser icke upphävas.
Den straffpåföljd, sistnämnda lag stadgar, torde därför även i detta fall
kunna utkrävas, därest i övrigt förutsättningarna därför föreligga.

I ett utlåtande har antagits, att avsikten icke vore att hindra utsläppande
å gemensamt mulbete av t. ex. unghingstar bland övriga delägares
nötkreatur, och föreslagits, att förbudsbestämmelsen skulle lyda:
»icke må släppas tillsammans med till samma djurslag hörande hondjur
på mark» etc. Det må vara sant, att en sådan anordning i och för sig
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 202 höft. (Nr 228 ) 3

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 228.

ej skulle strida mot syftet med den föreslagna lagstiftningen. Då
emellertid eu dylik begränsning av förbudet skulle kunna leda till att
en delägare undginge straff, om hans band]ur utsläppts å betesmarken
vid en tidpunkt, då tillfälligtvis inga hondjur av samma djurslag funnes
därstädes, synes det mindre välbetänkt att välja den sålunda föreslagna
avfattningen av föi''budet. I de fall, då det kan vara önskvärt att låta
unghingstar och nötkreatur beta tillsammans, torde det för övrigt i
regel gälla mera begränsade, jämförelsevis lätt kontrollerade områden,
där delägarnas samtycke utan större svårighet torde kunna erhållas.

Vid slutlig överarbetning av förslaget inom jordbruksdepartementet
hava några redaktionella ändringar gjorts i detsamma. Jag vill
framhålla, att uttrycket »betesmark» är avsett att innefatta såväl betesvallar
och beteshagar som skog och annan mark, när den användes till
betning.

Departementschefen uppläste därefter ifrågavarande lagförslag i
dess sålunda omarbetade skick samt hemställde, att Kungl. Maj:t måtte i
proposition föreslå riksdagen att antaga samma förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga . . . till detta protokoll utvisar, skulleavlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Hugo Nordlander.

STOCKHOLM, ISAAC MAECUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG^ 1918.