Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 199.

Nr 199.

Kung!. Maj ds nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om utrotande av berberisbuskar å viss mark; given
Stockholms slott den 22 februari 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksäreöden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om utrotande av berberisbuskar å
viss mark.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 178 höft. (Nr 199.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Förslag

till

lag om utrotande av berberisbuskar å viss mark.

l §•

Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant
påkalla, äger Konungen, på framställning av hushålluingssällskapet och
vederbörande landsting, förordna, att buskar av vanlig berberis (Berberis
vulgaris) skola inom hushållningssällskapets område eller viss del därav
genom jordinnehavarens försorg utrotas å mark, belägen på mindre avstånd
än två hundra meter från åker; dock att förordnandet ej må omfatta
dylika buskar i botaniska trädgårdar, som äro förbundna med högre
undervisningsanstalter.

2 §•

1 förordnande, varom i 1 § sägs, skall tillika utsättas viss tid,
inom vilken utrotandet skall vara verkställt. Tiden må sättas olika för
olika delar av det område, förordnandet avser.

3 §•

Uraktlåter innehavare av mark, som i 1 § avses, att inom utsatt
tid verkställa föreskriven utrotning av å marken växande berberisbuskar,
straffes med böter från och med tio till och med två hundra kronor,
och må utrotandet på den skyldiges bekostnad verkställas genom vederbörande
åklagarmyndighets försorg.

4 §•

Förseelse, varom i denna lag sägs, åtalas av allmän åklagare.

Kungi. May.ls Nåd. Proposition Nr 199.

5 §•

Av böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle en tredjedel
åklagaren och återstoden kronan. Finnes särskild angivare, tage han
hälften av åklagarens andel.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

6 §•

Förordnande enligt denna lag skall tillika med erinran om påföljd
av förseelse däremot genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg
på statsverkets bekostnad införas i länskungörelserna och i tidning inom
orten samt anslås på lämpliga ställen inom det område, förordnandet avser.

i §•

På Konungen ankommer att meddela föreskrifter angående förbud
mot försäljning och plantering av berberisbuskar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungi. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 199.

Inledning.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 februari

1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HellNER,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anförde:

Allmänt bekant torde vara, hurusom den så kallade sädessvartrosten
(Puccinia graminis) i synnerhet under regnig väderlek anställer svåra
härjningar å sädesåkrarna. Särskilt är vete utsatt för nämnda växtsjukdom,
framför allt vårvetet, vilket på grund av sin sena mognadstid är
mindre motståndskraftigt mot sjukdomen, medan tidigt mognande höstvetesorter
stå sig bättre. Exempelvis må nämnas, att veteskörden på
åtskilliga trakter i mellersta Sverige sommaren 1916 fullständigt slog
fel till följd av svartrostens härjningar och att man till följd därav,
såsom det uppgivits, på flera gårdar ej ens ansåg det värt att köra
in den avmejade säden. Under regniga somrar angripes och förstöres
även havre av svartrost. Kornet återigen lider i regel mindre av parasiten
och likaså går rågen, som ju mognar relativt tidigt, i allmänhet
tämligen fri från densamma.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Mot ifrågavarande parasitsvamp torde icke, såvitt visats, någon
behandling av utsädet hjälpa. Genom tidig sådd, rationell gödsling,
dränering och användning av tidigt mognande sädessorter lärer man
väl ibland kunna minska svartrostens härjningar, men synnerligast om
väderleken gynnar ett tidigt uppträdande av svartrosten, torde ej ens
nämnda åtgärder vara något pålitligt skyddsmedel mot parasiten. Det
är på andra vägar, som hjälpen mot densamma torde kunna vinnas.

Den 27 september 1915 inlämnade Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott en skrivelse till Kungl. Maj:t, vari utskottet anlörde,

att då det kunde befaras, att vid inträffande våta somrar svartrosten komme
att uppträda härjande och förstörande å landets vetegröda, därest icke åtgärder
vidtoges till förhindrande av dess vidare spridning, och då såväl den vetenskapliga
forskningen som den praktiska erfarenheten med allt större enstämmighet påvisat,
att svartrostens spridning stode i direkt sammanhang med förekomsten av berberisbuskar,
anhölle utskottet, som särskilt fäste avseende på betydelsen för landet av
utsträckt veteodling, att Kungl. Maj:t måtte utfärda förbud mot försäljning och
plantering av berberisbuskar inom landet med undantag dock för officiella botaniska
trädgårdar ävensom taga i övervägande, huruvida icke åtgärder -kunde vidtagas för
berberisbuskens utrotande inom orter, där så kunde anses nödigt.

Vid skrivelsen hade fogats ett utlåtande av en utav förvaltningsutskottet
tillsatt kommitté, i vilket utlåtande yttrades följande:

Förvaltningsutskottet hade tillsatt kommittén med uppdrag att verkställa
utredning

a) angående den utsträckning, i vilken svartrosten förekomme inom länet,

b) angående sättet för sjukdomens spridning och

c) angående de åtgärder, som av det allmänna eller av enskilda borde vidtagas
till förebyggande av densammas vidare spridning.

För utredning av den första punkten avläts en rundskrivelse till hushållningssällskapets
pastoratsordförande, och de inkomna svaren visade tydligt, att svartrosten
under vissa år verkligen förekomme i sådan grad även inom Malmöhus län,
att effektiva åtgärder till dess bekämpande vore av nöden. Av inkomna 117 svar
förmälde nämligen ej mindre än 29, d. v. s. 25 procent, att svartrosten under de
närmaste åren före 1910, särskilt 1908—1909, uppträtt i så stor mängd på sädesslagen,
särskilt höstvete, inom vederbörande område, att märkbar nedsättning i kärnavkastning
därav blivit följden. 1 några andra fall omtalades, att större nedsättning
av kärna vkastningen '' visserligen ej kunnat påvisas, men väl försämring av
kärnans eller halmens kvalitet.

Under den period av varma somrar 1910—1914, som följde efter åren 1908—1909,
hade svartrosten, åtminstone på det särdeles viktiga sädesslaget höstvete, föga givit sig
till känna inom länet och knappast någonstädes förorsakat större skada, men
fara vore alltjämt för handen, att dessa härjningar kunde återkomma under år med
gynnsamma betingelser, i all synnerhet som berberisbuskar icke allenast fortfarande
funnes kvar i ej ringa mängd inom trädgårdarna utan till och med nyplanterades.

Framställning
av
Malmöhus
läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

Styrelsen för
centralanstalten
för
försöksväsendet
på jordbruksområdet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Sättet för svartrostens spridning genom berberisbusken torde numera vara så
allmänt erkänt och den påtagliga och betydelsefulla inskränkning i svartrosthärjningama,
som i Danmark ernåtts efter berberislagstiftningens genomförande 1903,
ett så känt faktum, att kommitterade ej behövde närmare inlåta sig på denna punkt.
En hithörande punkt ville de dock särskilt understryka, nämligen att de genom
berberis’ förvållande tidigt på sommaren angripna höstvetefälten efter hand kunde
bliva farliga smitthärdar för senare grödor, särskilt av vårvete. I själva verket
utgjorde angrepp av svartrost ett av de icke minst väsentliga hindren för den numera
av flera skäl särdeles önskvärda utvidgningen av vårveteodlingen på länets
bördiga jordar. Även denna omständighet finge därför anses som ett viktigt skäl
för effektiva åtgärders vidtagande i svartrostfrågan.

För att förebygga svartrosthärjningar, i den mån de förorsakades av berberisbusken
inom vederbörande område, kunde följande åtgärder förekomma:

1) kategoriskt lagförbud mot vidare nyplantering av berberisbuskar utom i
officiella botaniska trädgårdar;

2) utrotning av nu befintliga berberisbuskar antingen på frivillighetens väg
med hjälp av upplysningsåtgärder, eventuellt anslag etc. från stat, landsting, hushållningssällskap
eller kommuner, eller medelst lagstiftning av samma art som i Danmark.

Lagförbud mot vidare utplantering av berberis hade av föreståndaren för avdelningen
för lantbruksbotanik inom centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
professor Ernst Henning i en av honom författad broschyr med rätta ifrågasatts
för landet i dess helhet. Utrotning av nu befintliga berberisbuskar medelst
lagstiftning enligt Danmarks föredöme både däremot av Henning tills vidare endast
föreslagits för Norrland, där berberis hittills förekomme så gott som uteslutande i
odlat tillstånd och där lag om utrotning således borde kunna utan större svårighet
och fullt effektivt efterföljas.

Det ville emellertid synas kommitterade, som om förhållandet i landets sydligaste
delar, åtminstone med säkerhet Malmöhus län, skulle vara väsentligen detsamma
som i Norrland. På den för sädesodlingen särskilt viktiga skånska slätten,
där förhållandena vore fullt likartade med dem i Danmark, förekomme berberisbusken
hittills så gott som uteslutande odlad i trädgårdarna och torde här således
kunna lika lätt utrotas som i Danmark. Utanför den egentliga skånska slätten förekomme
visserligen berberisbusken numera, även inom Malmöhus län, här och var i
förvildat tillstånd, särskilt i utkanterna av skogar, dock ej i större omfattning än
att den även här torde med lätthet kunna utrotas.

På nu anförda grunder ville kommitterade uttala såsom önskvärt:

att, med undantag för officiella botaniska trädgårdar, all försäljning och
plantering av berberisbuskar inom Malmöhus län såväl som inom alla övriga delar
av riket genom lagförbud förhindrades;

samt att för Malmöhus län, på samma sätt som av professor Henning föreslagits
för Norrland, en lagstiftning, påbjudande nu befintliga berberisbuskars utrotande, infördes.

Ovan refererade skrivelse jämte bilaga remitterades till styrelsen
för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, som i utlåtande
den 5 november 1915 anförde följande:

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 199.

Professor Henning hade lämnat nedanstående utredning:

Åtminstone sedan 1600-talet hade berberisbusken varit misstänkt såsom bärare
av rostsmitta för säden. Redan 1660 offentliggjordes i Frankrike ett parlamentsbeslut,
som påbjöd utrotning av berberis. 1755 utkom eu liknande lag i Massachusetts
i N. Amerika och i början på 1800-talet utfärdades i liera av de tyska staterna
liknande förordningar. Den praktiska erfarenheten hade nämligen givit vid handen,
att sädesåkrar, i vilkas närhet förekommit berberisbuskar, blivit mera skadade av
sädesrost än andra. Dessa berberislagar folio emellertid i glömska och tillämpades
för övrigt med mildhet, detta otvivelaktigt sammanhängande därmed, att man gjorde
den erfarenheten, att sädesrosten kunde härja svårt även i trakter, där berberis
saknades och där den blivit utrotad, och i själva verket förelåg intet vetenskapligt
bevis för sambandet mellan skålrosten å berberis samt rosten på säden. Det exakta
vetenskapliga beviset härför framlades först 1865 av tysken de Bary, som genom
noggranna experiment kunde konstatera, att svartrosten å sädesslagen hade ett
utvecklingsstadium på berberis. Övriga sädesrostarter hade däremot intet med
berberis att skaffa.

Det vore således 50 år sedan denna vetenskapliga sanning blev känd, men
icke desto mindre hade i allmänhet de vilda berberisbuskarna fått kvarstå och föröka
sig, ja, i några länder t. ex. i Sverige hade odlingen av berberis under senare
tid blivit alltmera intensiv. Att faran för svartrostens spridning därigenom blivit
allt större, torde ingen bestrida, men man hade menat, att svartrosten kunde fortleva
oberoende av berberis och att berberisbuskens utrotande därför vore lönlös möda.
Man kände ock, att i Egypten och Indien svartrosten kunde fortleva utan att behöva
övergå på berberis och dock göra oerhörd skada, och likaså härjade svartrosten svårt
i Syd-Afrika och Australien, ehuru därstädes berberis ej angrepes av svartrost. Att
det milda klimatet i de sistnämnda länderna vore den väsentliga orsaken till
att svartrosten kunde fortleva oberoende av berberis, vore väl i hög grad sannolikt;
att samma förhållanden kunde göra sig gällande i europeiska länder med milda
vintrar, t. ex. England och Medelhavsländerna, vore i hög grad troligt om också
ännu ej bevisat, och att eu utrotning av berberis i dessa länder ej kunde hava
samma betydelse som i länder med strängare klimat, vore därför mycket sannolikt.

Vad de nordiska länderna beträffade pekade erfarenheterna avgjort i den
riktningen, att, svartrosten ej kunde fortleva utan att genomgå ett mellanstadium
på berberis. Detta hindrade dock icke, att såväl i vårt land som i Finland svartrosten
kunde uppträda i trakter, där berberis saknades på flera mils avstånd. Men
svartrosten förekomma då endast sporadiskt och nästan uteslutande på senskott,
d. v. s. då huvudmassan av säden redan vore mogen eller nära sin mognad, varför
svartrosten under sådana förhållanden ej gjorde någon skada, ty svampen kunde ej
angripa mognande säd. Därav förklarades, att i Norrland och Dalarna, där berberis
ännu obetydligt förvildat sig och där odling av densamma hittills varit relativt
obetydlig, svartrosten hittills ej spelat någon ekonomisk roll.

I ett från centralanstalten nyligen utgivet meddelande hade emellertid uppvisats,
att det huvudsakligen vore i vissa landskap, som busken såsom förvildad
uppträdde mera allmänt och där utrotandet av densamma kunde vara förenat med
större arbete och kostnader. Detta vore nämligen förhållandet endast med Uppland,
Södermanland, vissa delar av Västmanland och Närike, Östergötland, vissa delar av
Västergötland, Jönköpings och Kalmar län samt Blekinge. I övriga delar av landet

Sambandet
mellan
berberis och
svartrost.

Utländsk
lagstiftning
mot berberis.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

förekomma busken såsom förvildad mera sporadiskt och utrotning av enstaka förvildade
buskar torde därför ej stöta på några större svårigheter. Odlade buskar
torde mera sällan förekomma i sådan utsträckning på en egendom, att det kunde
vålla några större kostnader att utrota desamma.

Att emellertid även i trakter, där berberis uppträdde sparsamt såsom förvildad
men allmänt odlades, svartrosten kunde uppträda förhärjande, framginge av
den remitterade skrivelsen.

Vidare hade professor Henning lämnat en kortfattad framställning av den
nuvarande berberislagstiftningen i utlandet.

I Norge framlades i mitten på 1890-talet förslag om lagstiftning mot berberisbusken
genom dåvarande statsentomologen W. M. Schöyen, men detta förslag ledde
icke till något resultat, enligt upplysningar av Schöyen beroende därpå, att enligt
den kort därefter framställda mykoplasmateorien svartrostens spridning försigginge
på annat sätt än man förut antagit. Ett nytt förslag vore emellertid nyligen
inlämnat till norska jordbruksdepartementet, där det vore under behandling. *)

Redan 1896 stiftades i Danmark, en lag om berberisbuskens utrotande. Denna
lag råkade emellertid snart i glömska och efterlevdes icke. Ett nytt lagförslag
utarbetades dock i början av 1900-talet, och den 27 mars 1903 utfärdades en lag
om åtgärder mot rostsvamparnas spridning. I denna bestämdes bland annat, att
berberisbuskar finge förekomma endast i botaniska trädgårdar, som vore förbundna
med undervisningsanstalter. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1904. Enligt
årligen utkommande redogörelser för svampsjukdomarnas härjningar i Danmark
(Tidskrift for Landbrugets Planteavl) framginge, att svartrosten i Danmark avtoge
år från år allteftersom berberis utrotades. I redogörelsen för 1910 sades: »Sortrust
er optraadt overmaade sparsomt og der föreligger kun Meddelelse om et enkelt
Angreb av större Betydning; dette stod i Förbindelse med Förekomsten af et Par
Berberisbuske.» I redogörelse för år 1911 hette det: »Sortrust har vaeret yderst
sparsomt till Stedé; den er kun bemserket et Par Steder i August paa sent saaet
Havre og paa Stubskud af Rug. En enkelt Iakttager meddeler, åt han vaeret ude
af Stånd til åt paavise Sortrustangreb af Betydning selv i Naerheden af Berberisbuske,
der var angrebne af Skaalrust, altsaa et Vidnesbyrd om, åt Forholdene i 1911
har vaeret useedvanlig ugunstige för denne Rustarts Spredning.» I redogörelse för
1912 sades: »Sortrustens Angreb paa Kornarterne synes åt vaere gaaet tilbage Aar
for Aar i samme Grad som Berberisbuskene udryddes af Hegn og Haver, og denne
Rust synes nu kun åt findes paa Marker, der ligger i Naerheden af Haver, hvor
Berberisbuskene har faaet Lov åt staa endnu, f. Eks. i Nordsjaelland. Paa Kvik
findes der dog stadigt i Efteraarstiden en Del Sortrust.» Enligt redogörelse för år

i) Förslaget har resulterat i en författning av den 8 september 1916, vars huvudsakliga
bestämmelser äro följande: Plantering eller sådd av berberisbuskar är tillsvidare förbjuden. Ägare
eller brukare av jord har rätt att påfordra, att berberisbuskar, som finnas innanför ett avstånd
av 300 meter från egendomens gränser, skola avlägsnas. Begäran härom göres hos amtmannem
som giver föreläggande om buskarnas avlägsnande och utsätter den tid, inom vilken avlägsnandet
skall vara verkställt. Undantagna från dessa bestämmelser äro botaniska trädgårdar, som äro förbundna
med undervisningsanstalter, godkända av lantbruksdepartementet. Överträdelse av bestämmelserna
är belagd med straff. Krav på gottgörelse för utlägg eller arbete samt ersättning
för skada framställes hos lantbruksdepartementet, politiet eller vissa andra angivna funktionärer

Kungl. Maj ts Nåd. Proposition Nr 199.

1913: »Sortrust er set lust og her i Havremarker i ringe Msengde og uden Betydning
(f. Eks. paa Lolland); det eneste alvorlige Angreb, som er kommet til vor Kundskab,
var i Nserheden åt en Berberisbuske (Sydfyn).» Erfarenheten för 1914 formulerades
sålunda: »Sortrustens Skaalruststadium fandtes i rig Maengde paa Frugterne af
Mahonia ved Askov i Foraaret . . . dens Hvilesporstadium iakttoges i ödelseggende
Msengde paa sent saaet Havre (ved Kibask, Askov og Roskilde) i August,
ligesom den ogsaa kunde findes meget almindelig utbredt paa Stubskud . . . .» I
»Maanedlige Oversigter over Sygdomme hos Landbrugets Kulturplanter fra Statens
plantepatologiske Forsög» (Juli 1915) nämndes, »åt Sortrusten, der tidligere var
särdeles ödelseggende for sildigmoden Havre og isaer i Jylland kunde aldeles tilintetgöre
Afgröderne, ikke er bemoerlet nofptsPds i Aar».

Danske statskonsulenien J. Lind hade för övrigt i skrivelse av den 22 juni
1915 meddelat följande: »Indtil 1904 hade vi hseftige Sortrustangreb hvert 2—3
Aar, saa åt den gennemsnitlige Ödeläggelse efter E. Rostrups Beregning androg 10
Mill. Kröner. I alle de 11 Aar siden ha vi intet hseftigt Angreb haft, Sortrusten
er forsvundet aldeles jsevnsides med Berberisbuskene, og de faa Angreb, vi nu kan
maelde om i vore Maanedsberetninger fremkommer netop som maerkelige Undtagelser,
mens Angreberne for 1904 var saa almindelige, åt de knapt blev omtalte. Det
ligger efter min Mening et fuldgyltigt Bevis for, åt Sortrusten under vore Bredegrader
er absolut afhängig af Berberisbusken, og der föreligger ikke noget som helst
bevis for det motsatte.»

Någon lag angående berberis gällande för hela tuska riket existerade för
närvarande icke. Däremot funnes en sådan för storhertigdömet Sachsen av den 12
april 1877, som bestämde, att berberis ej finge förekomma på 100 meters avstånd
från åkerfält, och en liknande förordning vore utfärdad av Liibecks senat den 29
juni 1877. I många tyska stater hade plantering och utrotning av berberisbusken
reglerats genom polisförordningar. I konungariket Preussen grundade sig dessa
bestämmelser på en lag av den 1 april 1880, och några äldre bestämmelser grundade
sig på en lag av den 11 mars 1850.

Det väsentliga innehållet i dessa bestämmelser vore följande:

1. Antingen alls icke eller inom ett visst avstånd från åkrarna — i regel
100 meter — finge berberisbuskar icke planteras.

2. På visst avstånd från åkrarna — i regel 100 meter — befintliga vilda
buskar skulle efter kortare eller längre frist avlägsnas.

3. Överträdelser straffades med böter intill 150 mark eller med fängelse.

Vilken verkan dessa bestämmelser utövat i fråga om rosthärjningarnas

minskande hade man sig icke bekant. Enligt erhållna ''uppgifter hade bestämmelserna
ej synnerligen noggrant blivit åtlydda.

Ej heller i Österrike funnes någon rikslag gällande berberisbusken. För
Steiermark funnes en förordning av den 9 januari 1882, enligt vilken berberisbuskar,
som förekomme på mindre avstånd än 100 meter från åkerfälten, skulle utrotas.
Lagen tillämpades ej med nödig noggrannhet, ehuru myndigheterna vore ålagda att
övervaka bestämmelsernas efterlevnad. Överträdelser skulle egentligen straffas med
böter eller fängelsestraff.

I Ungern vore inga lagstiftningsåtgärder vidtagna mot berberis, detta huvudsakligen
beroende därpå, att svartrosten där gjorde ringa skada; det vore gulrosten,
som härjade å vetet.

bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 178 höft. (Nr 199.)

Förslag om
berherislagBtiftning
i
Sverige.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

I Ryssland vore inga lagbestämmelser angående berberis utfärdade.

I lloiland vore förhållandena ungefär desamma som i Ungern. Berberis vore
sällsynt och odlades obetydligt, och svartrosten gjorde ingen anmärkningsvärd skada.
Även här vore det gulrosten, som härjade mest.

Någon särskild lag om utrotning av berberis funnes icke i Schweiz. I de
sädesodlande trakterna av Schweiz förekomme berberisbusken sparsamt, och detta
vore, enligt upplysningar av professor Schellenberg i Zurich, orsaken till att speciella
bestämmelser angående utrotning av busken ej utfärdats. I de torra delarna i
Graubunden och Wallis ävensom i Juraalperna vore berberis visserligen allmän,
men sädesodlingen spelade där ingen roll.

I Frankrike skulle enligt förordning av den 7 juni 1912 berberisbuskar,
växande vid åkerkanter och skogskanter samt utmed landsvägar och järnvägar,
vara utrotade under årets lopp.

Några lagbestämmelser angående berberisbusken funnes ej i England, enär man
där hade den uppfattningen, att svartrosten kunde fortleva oberoende av berberis.

Canada. Sedan omkring 20 år tillbaka funnes en lagbestämmelse i provinsen
Ontario angående utrotning av berberis, men denna lag hade förblivit en död bokstav.

Förrida Staterna. Redan år 1755 utfärdades en lag i Massachusetts, som
bestämde, att berberisbusken skulle vara utrotad före den 50 juni 1760. Numera
existerade ingen lagbestämmelse i Förenta Staterna angående berberis, ehuru man
för närvarande vore sysselsatt med undersökningar, huruvida en sådan lag kunde
vara berättigad.

I Nord Dakota, där berberishäckarna i närheten av Fargo försöksstation
1904 och 1905 bidrogo att förstöra grödan på flera mils areal, vore man emellertid
övertygad om nödvändigheten av att utrota berberis för att skydda säden mot svartrost.
Men förhållandena kunde ju gestalta sig olika inom olika delar av den vidsträckta
unionen.

Av denna framställning framginge, att i det enda land, där berberislagstiftningen
hittills på allvar upptagits, nämligen Danmark, denna lämnat över förväntan
utmärkta resultat, och det rådde därför intet tvivel därom, att man på lagstiftningens
väg även i vårt land, där de klimatiska förhållandena inom mellersta och södra
delarna vore i stort sett jämförliga med Danmarks, även borde kunna komma till
goda resultat i fråga om svartrostens bekämpande.

Frågan om lagstiftning i Sverige mot berberisbusken hade varit före dels vid
1890 års riksdag och dels vid mötet mellan hushållningssällskapens ombud i Stockholm
den 8 — 12 november 1909. I en motion vid nämnda riksdag hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes i lagstiftningsväg
vidtaga åtgärder för berberisbuskens utrotande ur vårt land. Att
motionen vid denna tid framkom, berodde därpå, att under år 1889 svartrosten
härjat svårt å havre i stora delar av landet. Motionen avslogs på den grund, att
inom vårt land blott ringa erfarenhet vore förvärvad om naturen av de sjukdomar,
som förekomme å våra odlade växter, och att de senare årens erfarenhet visat, att
sädesrost kunde förekomma lika mycket i sådana delar av vårt land, där berberisbusken
saknades, som i de delar, där den vore allmän De numera vunna, här ovan
omnämnda erfarenheterna visade emellertid, att denna uppfattning vore alldeles oriktig.

Kungl. Mnj.ts Nåd. Proposition Nr 199.

Vid hushållningssällskapens ombuds möte 1909 inlämnades en motion angående
skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om lag angående berberisbuskens utrotande. Det
utskott, som hade att behandla denna fråga, ställde sig mycket tvivlande, huruvida
det ens vore möjligt, att en sådan lag inom vårt land tillräckligt noggrant kunde
efterlevas, och utskottet ville även framhålla den skillnad, som enligt utskottets
mening förefunnes mellan förhållandena i vårt land och i Danmark, nämligen att i
sistnämnda land lagen väl endast behövde och huvudsakligen också torde avse
hindrande av berberisbuskens odlande som prydnadsbuske i trädgårdar och anläggningar,
under det att hos oss lagbestämmelsen i fråga, för att bliva effektiv, komma
att företrädesvis gälla utrotandet av en snart sagt överallt inom landet i hagar,
skogs- och gärdesbackar högst allmänt växande buske. Det framhölls även, att vid
centralanstalten pågående undersökningar borde avvaktas.

Henning ville emellertid häremot erinra, att, såsom i det föregående framhållits,
de nyligen från central anstalten framlagda undersökningarna häröver visade,
dels att i stora sträckor av vårt land svartrosten ännu icke spelade någon ekonomisk
roll, dels att berberisbusken såsom förvildad uppträdde mera allmänt blott inom
vissa begränsade områden inom några landskap, varjämte den sedan 1909 i Danmark
vunna erfarenheten ytterligare i mycket hög grad ådagalagt berberislagens
goda verkningar. Att berberisbusken inom vissa delar av vårt land vore mera allmän
än den någonsin varit i Danmark, kunde väl vara möjligt, men vore ingalunda
bevisat. Att den ymniga förekomsten av berberis på vissa orter dock krävde
särskilda åtgärder, vore uppenbart; men faran vore ju också den, att ju längre
frågan uppskötes, desto svårare bleve det slutligen att kunna utrota busken. Största
svårigheterna med berberisbuskens utrotande mötte — såsom redan framhållits —
i de landsdelar, där denna buske blivit allmännare förvildad.

På grund av vad professor Henning sålunda anfört uttalade han som sin
mening, att det syntes nödvändigt, att offentligt understöd i en eller annan form
lämnades för buskarnas utrotande i de orter, där de allmänt förekomme, emedan
utrotandet ju bleve till nytta ej blott för den egendom, på vilken buskarna förekomme,
utan även för omgivande trakt. Han hänvisade till den så kallade »undsättningsfonden»,
från vilken betydliga understöd lämnats för utrotandet av ollonborrar,
och uttalade, under framhållande av omöjligheten att gorå noggranna beräkningar,
att för de 10 län, i vilka busken enligt den av honom gjoraa utredningen
allmänt förekomme, torde behövas i medeltal 12,000 kronor till understöd, eller tillsammans
120,000 kronor, varav hälften borde lämnas av enskilda, kommuner, landsting
eller hushållningssällskap. Statens bidrag skulle på detta sätt beräknas till
60,000 kronor, fördelade på 4 år.

För utrotande av berberis i trädskolor, trädgårdar och parker samt i norra
Sverige, där den enligt undersökningar, offentliggjorda i centralanstaltens meddelande
nr 107, föga förekomme, borde intet understöd behövas. Om andra arter av berberis
likasom den besläktade Mahonia syntes, ehuru de kunde bära svartrost, icke behöva
lagstiftas, då de vore jämförelsevis sällsynta och icke veterligen här funnes förvildade.

Professor Henning hemställde på grund härav, att centralanstaltens styrelse
måtte tillstyrka, att en lagstiftning om utrotande av berberis i Sverige, överensstämmande
med den i detta avseende gällande danska lagen, måtte utfärdas samt

Centralanstål
tens
styrelse.

12 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 199.

att understöd för utrotande av förvildade berberisbuskar i de delar av landet, där
de uppträdde mera allmänt, måtte beviljas att utgå i den mån motsvarande belopp
tillskötes av enskilda, kommuner, landsting eller hushållningssällskap.

Styrelsen, som i övrigt intet hade att invända mot den av professor Henning
lämnade utredningen och den på grund därav uttalade uppfattningen om önskvärdheten
av åtgärder på lagstiftningens väg till utrotande av berberis och till förhindrande
av dess plantering, där den kunde bliva till skada, vore dock icke övertygad
om det befogade i en fordran på understöd av statsmedel för buskens utrotande,
då dock vinsten därav i huvudsaklig del tillfölle jordägaren själv, likasom styrelsen
även ansåge, att ett eventuellt förbud mot att plantera berberis eller hålla denna
art växande icke hehövde vara så långt gående som i den åberopade danska lagen.
Då erfarenheten icke visat, att berberis medförde någon större fara för rostens
spridning annat än till närbelägna åkerfält, syntes det nämligen obehövligt att påbjuda
dess utrotande inom områden, som läge mer avlägset från sådana, varvid
gränsen torde kunna sättas till 200 meter, det avstånd, inom vilket professor
Henning ansåge, att berberis i botaniska trädgårdar ej borde få förekomma. En
sådan inskränkning skulle säkerligen avsevärt minska svårigheten att genomföra ett
förbud mot plantering och ett påbud om utrotande av berberis, i det att det ej skulle
beröra från åkerfält avlägsna trädgårdar, parker och kyrkogårdar, där busken kunde
hava affektionsvärde, och ej heller påfordra ett i mänga fall säkerligen mycket
svårt och kostsamt utrotande av busken i vidsträckta hag- och skogsmarker. Jämte
här ifrågasatta påbud mot plantering och lag om utrotning av berberis borde även
målet eftersträvas på frivillighetens väg och en kraftig upplysningsverksamhet i
detta syfte igångsättas. Visserligen torde verkan av dylika åtgärder utan lagliga
tvångsmedel knappast föra till målet, men om statsmakternas bifall till de ovan
omtalade stadgandena icke kunde vinnas, så vore upplysningsverksamheten om möjligt
än viktigare, vartill ej blott centralanstalten genom rådgivning och utgivna
skrifter utan även lantbruksstyrelsen genom de under densamma direkt eller medelbart
lydande lantbruksläroverk, undervisare och rådgivare borde kunna kraftigt
medverka.

Med stöd av vad ovan anförts finge styrelsen tillstyrka bifall till den remitterade
framställningen så till vida, att styrelsen hemställde, att Kungl. Makt
måtte

dels utfärda förbud mot försäljning av berberis och dess plantering annat än
i offentliga botaniska trädgårdar på minst 200 meters avstånd från åkerfält,

dels föreslå riksdagen utfärdandet av en lag om skyldighet för jordägare att
utrota berberisbusken på all mark, liggande inom 200 meter från åkerfält, samt

dels anbefalla lantbruksstyrelsen att söka genom under styrelsen lydande
undervisare och genom hushållningssällskapens tjänstemän sprida upplysning om
berberisbuskens skadlighet och önskvärdheten av dess utrotande.

Handlingarna i ärendet remitterades vidare till lantbruksakademien
med anmodan att, efter hörande av akademiens vetenskaps- samt sk"gsoch
trädgårdsavdelningar, däri avgiva utlåtande. Den 16 oktober 1916
avgav akademien det begärda utlåtandet, varvid fogades yttranden från

Kungl. Alaj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

nämnda båda avdelningar inom akademien jämte två inom vetenskapsavdclningen
avgivna särskilda meningar ävensom en mot akademiens
beslut i ärendet avlämnad reservation.

Det från vetenskapsavdelningen inkomna yttrandet, som avgavs
av därför utsedda kommitterade, hade följande innehåll:

»Kommitterade instämma till fullo med styrelsen för centralanstalten beträffande -

Lantbruk»-

akademien»

vctenskapsav delning.

önskvärdheten av lagstiftning i btrberisfrågan.

Kommitterade finna nämligen utrett:

1) att svartrosten inom stora och viktiga delar av landets sädesodlande områden
alltjämt uppträder förhärjande på sädesslagen, i synnerhet havre och vete,
samt förorsakar betydande nedsättning av skördens kvantitet och kvalitet, och att
dess bekämpande därför är ett önskemål av mycket stor ekonomisk betydelse för
landet;

2) att svartrostens uppträdande icke blott i hög grad gynnas genom förekomst
av berberisbuskar i våra sädesodlande områden — en punkt, varom man sedan länge
varit fullt ense —- utan enligt utredning av professor E. Henning i Sverige och
statskonsulenten J. Lind i Danmark i vårt klimat väsentligen betingas därav; det
har nämligen icke med säkerhet kunnat visas, att svartrosten i vårt klimat kan
överleva vintern på annat sätt än genom vintersporer, ej heller att dessa vintersporer
direkt, med överhoppande av berberisbusken, kunna smitta säd;

3) att smitta utan förmedling av i vårt land förefintliga berberisbuskar visserligen
i någon mån torde kunna äga rum genom spridning av sommarsporer i luften
på långt avstånd från andra länder, men att denna smittokälla vid sidan om berberis
ej torde spela någon ekonomisk roll, enligt här nedan i punkt 4) omnämnd erfarenhet
från Danmark;

4) att svartrostens beroende av berberisbusken i vårt klimat empiriskt och
på säkraste sätt visats genom den erfarenhet, som vunnits i Danmark, sedan lagstiftning
om berberisbuskens utrotande år 1903 där införts. Såsom särskilt konsulenten
Linds utredning av 1915 givit vid handen, har nämligen svartrosten gradvis försvunnit
från Danmark, i den män berberis där utrotats. De svåra svartrosthärjningar,
som före berberislagens införande där förekommo, hava numera fullständigt
upphört, och även lindrigare svartrostangrepp på säden äro sällsynta eller inträffa
först så sent på sommaren, att de ej spela någon roll för i normal tid sådda sädesgrödor;
endast där berberisbuskar ännu i något fall kunnat konstateras, förekommer
ännu svårare angrepp av svartrosten. Berberisbuskens utrotande i Danmark har
enligt Lind varit liktydigt med svartrostens utrotande.

Denna i Danmark nu vunna erfarenhet synes kommitterade vara att tillmäta
den största och avgörande betydelsen, när vi uttala oss för lagstiftning angående
berberis. Man kan på grund av denna erfarenhet hysa väl grundade förhoppningar
om, att svartrosten även i vårt land skall kunna bringas att praktiskt taget försvinna,
om berberisbuskarna utrotas. På bestämt och tydligt sätt talar även professor
Hennings påvisande därav, att svartrosten hittills ej visat sig gorå någon

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

skada i de landsdelar, speciellt Dalarna och Norrland, där berberis ännu endast förekommer
sporadiskt såsom förvildad.

Kommitterade hysa vidare den på erfarenheter från Danmark och vårt eget
land grundade bestämda uppfattningen, att berberisbuskens fullt effektiva utrotande
endast kan ske med lagstiftningens hjälp. Man skulle visserligen kunna göra gällande,
att utrotandet skulle kunna ske på upplysningens väg genom att utbreda allmän
kunskap om berberisbuskens skadlighet och över huvud taget genom en planmässigt
bedriven propaganda i saken.

Att emellertid denna väg svårligen kan föra till målet framgår kanske bäst
därav, att oaktat kännedomen åtminstone om berberisbuskens skadlighet sedan länge
varit ganska allmänt förhanden i vårt land, denna dock ej ens kunnat föra dithän,
att nyplantering av berberisbuskar i trädgårdar i våra bästa sädesdistrikt, t. ex. i
Skåne, och i områden, där berberis förut ej förekommit, hindrats, utan försäljning och
nyplantering av berberis alltjämt .förekomma. Sedan förbud mot försäljning och nyplantering
eventuellt utfärdats och lag, påbjudande buskens utrotande inom viss tid,
stadgats, torde en planmässig upplysning och propaganda i olika län lika fullt behövas,
för att lagen skall efterlevas; men denna propaganda har då, såsom förhållandena i
Danmark tydligt visat, mycket större utsikter att leda till verkligt effektiva resultat,
än om intet tvång samtidigt vore för handen. Kommitterade vilja därför sammanfatta
sin uppfattning om önskvärdheten av lagstiftning i berberisfrågan sålunda:

a) berberisbuskens effektiva utrotande torde efter allt att döma kunna medföra
svartrostens försvinnande, praktiskt taget, inom landet och medelst därigenom
ökade sädesskördar tillföra vårt land stora ekonomiska värden;

b) detta effektiva utrotande torde endast kunna ske med lagstiftningens hjälp.

Vad vidare beträffar

lagstiftningens karaktär

hysa kommitterade den uppfattningen, att lagstiftningen i Sverige liksom i Danmark
i princip bör gå ut på berberisbuskarnas fullständiga utrotande.

Centralanstaltens styrelse har visserligen hemställt, att lagen skulle innebära
skyldighet för jordägaren att utrota berberisbuskar endast i de fall, att de befinna
sig på mindre än 200 meters avstånd från sädesfält. Men att en sådan ofullständig
utrotning icke för till målet, visar erfarenheten av de lagar, som utfärdats i mellersta
Europa, låt vara att dessa lagar icke alltid med nödig stränghet blivit tillämpade.

Det har visserligen framhållits, att berberis själv ej skulle kunna smittas av
svartrost från sädesfält på längre avstånd än 50 meter. Men detta torde praktiskt
sett vara utan betydelse, emedan flera i närheten av berberis på dikesrenar, betesmarker
etc. allmänt förekommande gräsarter bära svartrost, som kan övergå på
berberis och från denna på sädesslagen. Avgörande blir därför, på huru långt avstånd
berberisrostens sporer kunna smitta sädesfälten. Efter föreliggande erfarenheter
från Danmark har man kunnat påvisa smitta från bestämda berberisbuskar
på över en kilometers avstånd (Kölpin-llavn), och enligt J. Lind har man t. o. m.
innanför en radie av 25 km risk för smitta, som åtminstone under för rostens utveckling
gynnsamma väderleksförhållanden kan medföra skada. Och då enligt Klebahn
berberisbuskens sporer kunna förekomma högt uppe i luften, så beror det väsentligen
på vindstyrkan, huru långt sporerna kunna föras omkring. Det har också
framhållits, att under torra år fara för smitta från berberisbuskama icke skulle

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 199.

vara synnerligen stor. Detta ilr nog riktigt, inen beror diirpå, att berberisbusken,
om torka råder, under tiden för dess lövsprickning ej plägar bli angripen av rost.
Detta visar således ej, att berberisrostens sporer, då de förefinnas, under torr väderlek
icke kunna spridas på längre håll, låt vara att sporerna under dylika förhållanden
torde vara mindre grobara.

Kominitterade anse därför, att lagstiftningen bör i enlighet med professor
Hennings förslag gå ut på berberis’ fullständiga utrotande.

Vidare vilja kommitterade framhålla

vikten av lagstiftningens snara genomförande.

Såsom professor Henning redan framhållit, är faran med ytterligare uppskov
i berberislagstiftningen den, att det, ju längre tiden går, blir förenat med allt större
svårigheter och kostnader att utrota busken. Ett bevis för detta erhåller man bl. a.
av J. Linds broschyr. På Möen kände man icke till svartrost före 1806. Första
inplanteringen av berberis därstädes skedde 1798—1801. Då man blev övertygad
om berberisbuskens skada, överenskom man 1815 att utrota busken. Rosten blev
borta, då busken nedhöggs, men kom igen, då nya skott vuxit upp. Genom utrotningen
var emellertid berberis försvunnen på Möen under 1840- och 1850-talen, och
ännu 1879 funnos där endast några få individer. Dessa individer hade emellertid
under de närmast följande tjugusex åren så förökat sig, att de 1905 funnos där ’i
utrolig Msengde, vildtvoxende överalt, de skyder up som Paddehatte, hvor der bliver
lidt Lys, og det vilde vsere praktisk umuligt åt udrydde dem i Faldene og paa de
med uigennemtrsengeligt Enebärkrat bevoxede Kridtbakker’.

I vårt land har också i flera landsändar, exempelvis omkring Sigtuna och
Strängnäs, på Vikbolandet, i trakten av Huskvarna o. s. v. hunnit bilda sig en sådan
massvegetation av berberis, att det redan nu är förenat med stora svårigheter att
på sådana platser utrota busken, och det är naturligen att vänta, att svårigheterna
och omkostnaderna med årens lopp skola bli allt större och större. Då man dessutom
i Danmark, såsom redan anförts, vunnit så goda praktiska resultat, föreligga
ytterligare skäl för ett snabbt ingripande.

Kommitterade instämma också med professor Henning däruti, att i samband
med lagstiftningens införande

offentligt understöd för berberisbuslcens utrotande

må kunna beredas åt jordägare inom de län, där busken uppträder förvildad i större
mängd eller till följd av växtplats i övrigt är särdeles svår att utrota. Understödet
torde kunna utgå i form av utav riksdagen beviljade medel på ungefär samma
villkor som bestämdes, då anslag ur den s. k. undsättning sfonden beviljades för
ollonborramas utrotande åren 1890 — 1908.

Utan möjlighet för erhållande av ett dylikt understöd synes det med den
spridning, berberis numera i vissa trakter av landet vunnit, mången gång vara rent
av obilligt att medelst lagstiftning tvinga den enskilde till utrotande av busken, som
kan medföra avsevärda kostnader. Kommitterade äro nämligen av den uppfattningen,
att buskens utrotande endast kan ske medelst dess uppdragning med lämpliga redskap
eller medelst buskens dödande.

I samband därmed synes också skäligt, att den i lagen bestämda tidsfrist,

Reservationer
inom vetenskapsavdelmngen.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

inom vilken busken skall vaVa utrotad, ej göres alltför kort. Den torde här i landet
icke böra göras mindre än 5 år efter lagens utfärdande.

Undantag från lagen.

Berberisbusken må kunna förekomma i offentliga botaniska trädgårdar vid
högre undervisningsanstalter, nämligen i enstaka exemplar, så placerade, att de
komma så långt som möjligt från åkerfält samt omgivas av trädgrupper eller häckar,
så att smitta genom kringflygande sporer i möjligaste grad förhindras.

Att ur andra synpunkter än undervisningens bibehålla berberisbuskar inom
landet, därför synas inga tillräckligt vägande skäl tala, lika litet som konserverandet
av vilda eller förvildade ogräs — med vilka berberis närmast kan jämställas — väl
på allvar skulle kunna ifrågasättas.

Att kommitterade slutligen omfatta kravet på

omedelbart förbud mot försäljning och nyplantering av berberisbuskar

är i betraktande av vad ovan anförts självklart och behöver ingen närmare motivering.

. Sammanfattning.

Såsom sammanfattning av detta utlåtande vilja kommitterade uttala önskvärdheten
därav:

1) att omedelbart förbud utfärdas mot försäljning och nyplantering av berberis
vulgaris annat än i offentliga botaniska trädgårdar, förbundna med högre undervisningsanstalter; 2)

att lag utfärdas om skyldighet för jordägare, resp. jordinnehavare att inom
en viss angiven tidsfrist utrota berberis vulgaris på sin mark;

3) att offentligt understöd för berberisbuskens utrotande lämnas åt jordägare
i de trakter, där den förekommer i större mängd och är svår alt utrota;

4) att lagstiftningen åtföljes av åtgärder, som kunna sprida allmän upplysning
om den stora ekonomiska betydelsen för den enskilde och för landet i sin
helhet av berberisbuskens utrotande.»

De inom vetenskapsavdelningen förekommande särskilda meningarna
avgå vos av:

a) fy va ledamöter,

som voro eniga med avdelningens övriga ledamöter i avseende på ovanstående punkter
1 och 4 men ansågo, att uppfattningen om gagnet av en fullständig utrotning av
berberis ej vore nog allmän och stadgad samt att möjligheten av ett absolut utrotningspåbuds
genomförbarhet vore alltför oviss för att utfärdandet av ett dylikt
för hela landet gällande påbud skulle vara lämpligt, vadan de i detta avseende tillstyrkte,
att en lag om ovillkorlig utrotning av berberis genom vederbörande jordägares
försorg och med 5 års frist på mark, som läge inom 200 meter från åkerfält,
utfärdades att gälla endast för Skåne, där förhållandena torde vara gynnsammast
för ett dylikt lagbuds genomförande, och att i övriga delar av landet av staten
understödda försök anordnades på enstaka, därtill lämpliga områden för utrönande
av möjligheten och verkningarna av ett fullständigt utrotande av berberis; samt

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 19!).

b) f. d. professor J. Eriksson, som i huvudsak yttrades följande:

Vid bedömandest av den ur liera synpunkter, däribland Hven i principiellt
hänseende, ganska allvarliga frågan, huruvida eu lagstiftning emot berberisbusken
såsom skyddsåtgärd mot skador av svartrost å våra sädesåkrar och betesmarker
finge anses befogad och tillrådlig, hade man i främsta rummet att för sig klargöra,
vilken betydelse denna buske, enligt vad hittills anställda forskningar gåve vid
handen, verkligen ägde såsom bärare och spri dåre av svartrost.

Anmärkningsvärt vore dä till en början, att uti de förslag till lagstiftningsåtgärder,
som framlagts dels av Malmöhus läns hushållningssällskap och dels av
föreståndaren för centralanstaltens botaniska avdelning, denna sida av saken blivit
uti motiveringen sä gott som alldeles lämnad å sido.

Däremot både Eriksson tid efter annan i utgivna skrifter behandlat frågan
om berberisbusken såsom svartrostspridare. Så skedde år 1896 uti uppsatsen »Nya
undersökningar rörande svartrostens specialisering, spridning och uppkomst». Av
där i detalj beskrivna studier och försök hade han dragit bland annat följande slutsatser:
att det av svartrost gåves ett flertal biologiskt skilda former, vilka vore
åtskilda icke blott uti sitt sommar- och vintersporstadium å gräsarterna, utan även
i sitt skålroststadium ä berberis; att då berberis vore bärare av ett flertal skilda
secidieformer, av vilka en motsvarade rågens och kornets svartrost, en annan havrens
o. s. v., en rostig berberis endast kunde smitta den eller do sädesåker, till vilken
eller vilka den föreliggande rostformen hörde; att svartrostens spridning från rostiga
gräsarter till berberis, liksom även från denna buske till gräsarterna, åtminstone under
vissa år stördes eller t. o. m. alldeles upphävdes icke blott genom ett skogsbälte
av jämförelsevis ringa (100 meters) genomskärning, utan även genom rätt obetydliga
(10—-25 meters) öppna avstånd; att, om man ginge utöver en berberisbusken
omgivande cirkel med 25 meters radie, man funne svartrosten uppträda nästan liktidigt
på alla avstånd, blott något olika efter plantornas olika yppighet, och detta
så, att de yppigaste plantorna bleve först rostiga; samt att detta av närbelägen
berberis oberoende, ungefär liktidiga framträdande av de första rostsåren, liksom
ock vissa olikheter i dessa sårs lokalisering i närheten av berberis och längre från
densamma, berättigade till den hypotesen, att i stort sett de första rostsåren mestadels
hade för sin uppkomst att tacka, icke ett närmare eller fjärmare grannskap
av berberis, varken direkt eller indirekt, utan en inre sjukdomskälla i gräsplantan
själv.

Nio år senare (1905) behandlades samma fråga utförligt i två skrifter, den
ena titulerad »Ueber das vegetative Leben der Getreiderostpilze. IV. Puccinia
graminis in der heranwachsenden Getreidepflanze», den andra »Zur Frage der Entstehung
lind Verbreitung der Rostkrankheiten der Pflanzen». En sammanfattning
av nyvunna resultat samt av berberisfrågans därmed inträdda allmänna läge gavs
året därpå (1906) dels uti den botaniska årsberättelsen av samma år, dels uti ett
meddelande om »Den rätta betydelsen av berberisbusken såsom spridare av sädesrost»,
intaget uti en vid lantbruksmötet i Norrköping framlagd broschyr.

Det måste förefalla anmärkningsvärt, att ingen av dessa skrifter, ehuru i
vårt land utgivna (dels uti lantbruksakademiens handlingar och tidskrift, dels uti
vetenskapsakademiens handlingar och arkiv för botanik) och avhandlande i vårt land
gjorda iakttagelser, blivit av förslagsställarna begagnade, ja, att ingendera av dem
röjde någon som helst vetskap om arbetenas tillvaro, och dock gällde det en lagBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 178 käft. (Nr 199.)

Kunyl. MajUs Nåd. Proposition Nr 199.

stiftning för vårt land. Envar, som ville göra sig mödan att genomläsa de nämnda
uppsatserna, skulle finna, att från dem ej kunde hämtas några stöd för en så besvärlig
och kostsam åtgärd som lagstiftning med ty åtföljande övervakande av lagens
helgd — men väl tvärtom.

Det hade uti ena förslagsskrivelsen sagts, att »man hade menat, att svartrosten
kunde fortleva oberoende av berberis, under det att erfarenheterna avgjort
pekade i annan riktning». Eriksson antoge, att detta yttrande åsyftade den av
honom först 1897 löst skisserade, sedermera under åren 1900—Öl utförligare motiverade
och slutligen från och med år 1903 uti skriftserien »Ueber das vegetative
Leben der Getreiderostpilze» i ny gestalt utformade s. k. mykoplasmateorien, enligt
vilken huvudkällan till sädesrosten vore att söka uti ett i utsädeskornet självt förborgat,
från moderplantan nedärvt sjukdomsfrö. På grund av detta hans antagande
kunde Eriksson ej underlåta att med några ord vidröra även denna sida av saken.
Det vore en sanning, att denna teori mött mycken motsägelse, och detta i talrika
fall utan att man ens satt sig in uti den, och över detta motstånd vore ju ej så
mycket att undra, då densamma hotade att väsentligen kullstörta den allmänna
grundval, varpå nu rådande uppfattning rörande växtsjukdomars uppkomst och spridning
vore byggd. Talrika vore visserligen de ansatser, som från olika håll gjorts
att vederlägga än en, än en annan lösryckt detalj ur denna teori. Men lika sant
vore, att trots alla dessa försök teorien ej blivit i någon enda detalj av vikt vederlagd
eller ens rubbad, utan fastmera genom nya studier ytterligare stadfäst.

Såsom motiv för det framburna lagförslaget hade man så gott som uteslutande
åberopat sig på dels vissa särskilt under de sista åren utförda undersökningar över
å ena sidan förekomsten av berberis, vild eller odlad, och å den andra av svartrost
inom olika delar av vårt land, dock utan något bestämt påvisande av de båda
förekomsternas inbördes samhörighet, dels — och hav vore tydligen huvudmotivet
att söka — på erfarenheter, som uppgåves vara vunna uti Danmark och som sattes
i samband uteslutande med en därstädes år 1903 utfärdad berberislag. De förstnämnda
undersökningarna hade enligt ordalydelsen i förslagsskrivelsen visat, dels
»att i stora sträckor av vårt land svartrosten ännu icke spelar någon ekonomisk
roll» — vadan alltså en lagstiftning här bleve att anse allenast som eu preventivåtgärd
— dels »att berberisbusken såsom förvildad uppträder mera allmänt blott inom
vissa begränsade områden inom några landskap». Man kunde med skäl fråga, om
dessa undersökningsresultat verkligen utgjorde några talande skäl för en svensk
lagstiftning. Och vad anginge den från Danmark omförmälda erfarenheten, så åberopades
särskilt ett kategoriskt uttalande av danske statskonsulenten J. Lind, så
lydande: »Det ligger efter min Mening et fuldgyldigt Bevis for, att Sortrusten under
vore Bredegrader er absolut avhengig av Berberisbusken».

Eriksson hade givetvis ingen rätt att draga i tvivelsmål riktigheten i uppgiften
om att svartrosten under det senaste årtiondet varit obetydlig å de danska
sädesåkrarna. Icke heller ville han frånkänna berberisutrotningen all andel i den
angivna förbättringen. Den, som tillskreve denna utrotning allt, gjorde sig dock
skyldig till en högst betydande och vilseledande överdrift. Han förbisåge alldeles,
att det funnes förutom värdskifteslagen även andra naturlagar, som gällde för svartrosten
såväl som för övriga sädes- och gräsrostarter, ja, för alla parasitsvamparter.
En bland dessa lagar vore den, att varje svampart hade sitt speciella utbredningsområde
och att särskilt mot periferien av detta område väderleks- och andra bredd -

Kung!. Maj:!a Mai!. Proposition AV IM). 19

gradsfaktorer inverkade pa ett avgörande sätt Att svartrosten å sädesarlerna i
Norrland spelade en underordnad roll, ehuru berberis där förekomme ymnigt, torde
helt säkert bero därpå, att densamma såsom sädesförstörare där befunne sig pa eu
utkant av sitt område, alldeles som t. ex. havrekronrosten i Stockholmstrakten eller
rajgräskronrosten norr om Skåne, oaktat vägtorn ingalunda saknades inom områdena.
Men även inuti ett område kunde tillfälliga eller beståndande förändringar inträffa.
Så uteblev vid Experimentalfältet under den värme- och regnfattiga sommaren 1902
havresvartrosten sä gott som alldeles, och ett liknande uteblivande omtalades från
vissa ställen i Danmark år 1911. T Tyskland syntes havresvartrosten hava under
sista årtiondet uppträtt ''mindre svårt än förut, trots där ingen större utrotning av
berberis ägt ruin, men hade på samma gång havrekronrosten visat en ökad livskraft.
En viss periodicitet i de olika rostarternas härjningar syntes ock vara ofrånkomlig.
På sådant sätt ville Eriksson förklara det förhållandet, att vetegul rost uppträdde
vid Experimentalfältet ojämförligt svagare under första decenniet av innevarande
sekel än under sista decenniet av det gångna, och detta oaktat samma vetesorter
varit därstädes i odling hela tiden.

Redan de nu anförda exemplen torde vara tillräckliga att visa, huru invecklat
sädesrostproblemet i själva verket vore, och storligen toge den miste, som föreställde
sig, att svartrosten ä. våra sädesåkrar och betesmarker skulle bliva röjd ur världen
genom en om än aldrig sa fullständig utrotning av berberis. Insikten härom hade
också börjat bliva annorstädes mer och mer allmän. Inom andra länder än Danmark
Både man börjat övergiva den gamla föreställningen om berberisbuskens skålrost
såsom en nödvändig länk i svartrostens utvecklingskedja. Alan hade alltmera kommit
till klarhet därom, att huvudkällan till svartrosten, liksom till de övriga sädesrostarterna,
vore att söka uti ett i utsädeskornet självt förborgat, från moderplantan
nedärvt sjukdomsfrö. Meningsskiljaktighet rådde allenast om, i vilken form detta
sjukdomsfrö där förekomme, såsom sporer och mycelium eller såsom plasma.

Eriksson både framhållit, att frågan om lagstiftning mot berberisbusken även
kunde hava eller få eu principiell betydelse. Beslöte man nämligen nu en sådan
lagstiftning, sä måste man också bereda sig på, att förslag kunde framkomma om
en snarlik lagstiftning för att utrota vissa strävbladiga åkerogräs (Anchusa, Lycopsis,
Pynoglossum m. fl.) för att skydda rågen mot brunrost, eller vägtorn för att skydda
havre, rajgräs, ängskavle, ängssvingel o. s. v. mot kronrost eller vårtörel för att
skydda ärter, klöver, luzern m. ii. baljväxtarter mot å dem uppträdande rostsvamparter.
I själva verket inginge också i den redan gällande danska berberislagen påbud
om utrotning av vägtorn och vårtörel, och förslag eller antydningar om en
ytterligare utvidgning av lagstiftning till nu nämnda och ännu flera fall hade förekommit
icke allenast vid internationella lantbrukskongressen i Haag år 1891 (av
E. Rostrup) utan även i allra nyaste tid, 1915 (av J. Lind).

På grund härav och då Eriksson ansåge, att en lagstiftning av det slag, som
blivit ifrågasatt, ej bjöde någon garanti för svartrostens avtagande i någon som helst
proportion till de kostnader och de besvärligheter, som bleve oskiljaktiga från lagens
genomförande och vidmakthållande, och då slutligen, såsom centralanstaltens styrelse
alldeles riktigt uti sitt utlåtande yttrade, »erfarenheten icke visat, att berberis medför
någon större fara för rostens spridning annat än till närbelägna åkerfält», så
kunde Eriksson för sin del ej tillstyrka det framlagda lagförslaget. Med den känne -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

dom, han hunnit i ämnet förvärva sig, ansåge han, att de åtgärder, som borde från
det allmännas sida ifrågakomma, borde inskränkas till följande:

l:o) att Kungl. Maj:t måtte lämna åt lantbruksstyrelsen i uppdrag att till
jordbrukarna inom landets alla sädesodlande bygder låta utgå genom hushållningssällskapen
en uppmaning, att envar sädesodlare för minskande av svartrostskador
å sädesåkrar och betesmarker läte sig angeläget vara att utan uppskov bortskaffa
inom ett avstånd av åtminstone 200 meter från sädesåker eller betesmark alla berberisbuskar,
som växte

a) utefter järn- och andra vägar samt vid järnvägsstationer,

b) i trädgårdstäppor och mindre trädgårdar samt i utkanterna av större trädgårdar,
samt

c) i utkanterna av skog;

2:o) att Kungl. Maj:t måtte ställa till lantbruksstyrelsens förfogande ett visst
penningbelopp, ur vilket, efter gjord och av ortsmyndighet vederbörligen tillstyrkt
ansökan, belöningar finge tilldelas personer, som på ett förtjänstfullt sätt verkställt
utrotning av berberis å platser av ovan angiven natur; samt

3:o) att Kungl. Maj:t måtte utfärda förbud för landets trädskolor, vid äventyrav
bestämt vite, att tillhandahålla och försälja berberisplantor (Berberis vulgaris}
ävensom förbud mot införande från utlandet av dylika plantor.

A andra platser, varest berberisbusken vore att betrakta såsom oskadlig,
kunde den däremot gärna få stå kvar. Till sådana platser vore att räkna parker
och trädgårdsanläggningar inuti städer och inuti villasamhällen, där ingen sädesodling
förekomme — varest särskilt den rödbladiga varieteten blodberberis blivit en omtyckt
prydnadsbuske — ävensom med vild berberis beväxta platser djupt inne i skog,
fjärran från odlade fält, samt de inre delarna av större trädgårdar på landet.

Skogs- och
t rädgårdsavdelninge
n.

Skogsfru]
an de:

och

trädgårdsavdelningens yttrande innehöll

huvudsak

Avdelningen biträdde för sin del åsikten, att Berberis vulgaris och dess varieteter
ej hädanefter borde få försäljas eller planteras inom landet, och detta så mycket
hellre som, efter vad kompetenta trädgårdsmän meddelat, dessa växter allaredan
så gott som försvunnit ur plantskolorna, i det att huvudarten nästan alls icke efterfrågades
och den rödbladiga varieteten väl planterades i en viss omfattning, men
dock ej vore någon betydande handelsvara. Förbud mot handel med dessa växter
skulle därför knappast vålla någon handelsträdgård i riket ekonomisk olägenhet,
och sagda förbud för såväl försäljning som plantering, inklusive påbud om utrotning
av all odlad Berberis vulgaris, borde därför kunna utan dröjsmål omedelbart utfärdas.

Avdelningen anslöte sig även till den åsikten, att berberis och dess varieteter.
skulle få odlas i offentliga botaniska trädgårdar under iakttagande av sådana försiktighetsmått,
att ingen skada därigenom förorsakades på närbelägna åkerfält. Det
kunde invändas, att en växt, som i allmänhet borde utestängas från landet, ej heller
behövde en plats i en botanisk trädgård, men berberis erbjöde dock ett viktigt och
lärorikt undervisningsföremål dels för kännedomen om skålrosten (Aecidium berberidis),
dels för den egendomliga bladmetamorfosen, varigenom törnarna uppkommit,
dels även för ståndarsträngarnas känslighet och rörelsefenomen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Det hade vidare ifrågasatta, att ej blott odlad, utan även vildväxande berberis
skulle inom en viss tidrymd utrotas inom landet. Med avseende på denna fråga ansåge
avdelningen, att sädesodlingens betryggande ovillkorligen fordrade berberisbuskens
effektiva utrotande i alla trakter och i alla ingen, där dess förekomst kunde
hota åkerfälten med svartrost, och avdelningen anslöte sig därvid till den mera
moderata åsikt, som styrelsen för centralanstalten företrädde, nämligen att jordägare
blott borde åläggas att utrota vildväxande berberis på mark, som läge inom visst
avstånd från åkerfält. Detta avstånd, som av styrelsen sattes till 200 meter, torde av
praktiska skål böra bestämmas till cirka 200 meter. Avdelningen ansåge nämligen,
att ett avstånd av 200 meter vore, då det gällde normala förhållanden, snarare för
högt än för lågt tilltaget och att ett eventuellt misstag på några få meter ej
vore av nämnvärd betydelse för svampsjukdomens överförande, under det att eu
viss amplitud i bestämmelsen vore ägnad att bereda jordägaren större trygghet mot
vite och tadel än fastslåendet av ett exakt minimum av 200 meters avstånd.

Avdelningen förordade utan tvekan, att nu anförda bestämmelser — såväl
förbudet mot berberisbuskens försäljning och planterande som påbudet om dess utrotning
i förut nämnd omfattning — utfärdades i form av lag. Genom landets stora
utsträckning samt folkets lynne och v anor försvårades kontrollen över dessa bestämmelsers
åtlydande, men de skulle med säkerhet tagas mera på allvar, om de ägde
karaktären av lagbud. Med avseende på lag om borttagandet eller utrotningen av
vildväxande berberis borde medgivas en övergångstid av 5 år.

Då avdelningen ej ansett sig böra tillstyrka berberisbuskens totala utrotning
och förstöring utan blott inom områden av cirka 200 meters avstånd från åkerfält,
ansåge den sig kunna avstyrka, att offentligt understöd lämnades jordägare i och för
växtens borttagande, och ansåge, att detta borde kunna bäras av honom personligen.
Härtill förelåge så mycket större skäl, som tvivelsutan praktiska svårigheter
skulle yppa sig vid utmätandet av understöd för ett så oberäkneligt arbete som uppgrävning
av ett större berberissnår med den mäktighet och styrka ett sådant kunde
uppnå i vissa lundassociationer. Nämnda arbete borde i så fall till sin kostnad på
förhand värderas, vilket å varje jordbruksfastighet, där berberis förekomme, krävde
undersökning genom kompetenta personer samt ersättning även för dessas arbete.

Såsom sammanfattning av detta yttrande finge avdelningen alltså förorda:

1) att all försäljning och plantering inom landet av berberis vulgaris och dess
varieteter omedelbart förbjödes, varjämte all odlad berberis borde så snart ske kunde
borttagas genom uppryckning, men att berberis finge odlas i offentliga botaniska
trädgårdar under sådana försiktighetsmått, att svartrost ej därigenom åsamkades
närbelägna åkerfält;

2) att vildväxande berberis utrotades på all mark, som läge inom cirka 200
meters avstånd från åkerfält, att detta utfördes av markägaren på egen bekostnad
och att en övergångstid av 5 år stadgades för utförandet härav; samt

8) att nu nämnda bestämmelser utfärdades i form av lag.

Lantbruksakademien yttrade i sitt utlåtande följande:

De, som deltagit i de båda avdelningarnas behandling av ifrågavarande ärende,
liksom också de, som uttalat sig därom, då ärendet förevar inom akademien, hade

Lantbruks akademien.

Erikssons

reservation

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

i allmänhet varit eniga i uppfattningen om den stora skada, som berberisbusken
kunde göra såsom förmedlare av svartrosts spridande till säden. Jämväl professor
J. Eriksson, vilken ansåge, att svartrosten även i vårt land liksom i sydligare områden
sprede sig också utan berberis som förmedlande länk, hade anslutit sig till
de övriga uttalandena om berberisbuskens skadlighet som rostspridare samt yrkat
på åtgärders vidtagande genom statsmyndigheternas försorg för berberisbuskens
undanrödjande från sädesodlade fälts närhet.

Den åtgärd i nämnda syfte, som lättast skulle kunna genomföras, vore förhindrande
genom lagstiftning av all försäljning och plantering av berberisbuskar
eller införsel av sådana från utlandet; och om önskvärdheten av lagbud i detta hänseende
vore alla, som yttrat sig i frågan, eniga. Däremot hade meningsolikhet
yppat sig angående frågan i vilken mån utrotande eller bortskaffande av vilt växande
berberis från fältens närhet kunde väntas förekomma eller minska skada av svartrost
och om möjligheten att genom lagbud framtvinga en utrotning av så förekommande
berberisbuskar.

Akademien hade för sin del beslutat att med anledning av den nu förevarande
remissen uttala önskvärdheten därav:

1) att omedelbart förbud utfärdades mot försäljning och nyplantering av berberisbuskar
(Berberis vulgaris) annat än i offentliga botaniska trädgårdar, förbundna,
med högre undervisningsanstalter:

2) att likaså lag med påbud om ovillkorlig utrotning av berberis genom vederbörande
jordägares försorg och med 5 års frist på mark, som läge inom 200 meter
från åkerfält, utfärdades att för de särskilda hushållningssällskapen träda i tillämpning
efter sammanstämmande framställningar därom av vederbörande hushållningssällskap
och landsting;

3) att i olika delar av landet av staten understödda försök anordnades på
enstaka, därtill lämpliga områden för utrönande av möjligheten och verkningarna
av ett fullständigt utrotande av berberis; samt

4) att lagstiftningen åtföljdes av åtgärder, som kunde sprida allmän upplysning
om den stora ekonomiska betydelsen för den enskilde och för landet i dess
helhet av berberisbuskens utrotande.

1 reservation mot akademiens i dess utlåtande innefattade beslut
upprepade Eriksson sin inom vetenskapsavdelningen avgivna särskilda
mening- samt yttrade därjämte bl. a. följande:

»Bland de skäl, som anförts för den ifrågasatta lagstiftningen och som jag i
det föregående ej berört, förekommer särskilt ett uttalande, som jag ej vill med
tystnad alldeles förbigå, då detsamma, enligt min erfarenhet, här icke alls kan såsom
skäl användas. Det säges uti Malmöhus läns kommittéutlåtande av den 15 juni
1915, att ''de genom berberis’ förvållande tidigt på sommaren angripna höstvetefälten
efterhand kunna bliva farliga smittohärdar för senare sädesgrödor, särskilt av vårvete’,
och att därför ''angrepp av svartrost i själva verket utgör ett av de icke minst
väsentliga hindren för den numera av flera skäl särdeles önskvärda utvidgningen av
vårveteodlingen på länets bördiga jordar’. Jag vill bär mindre fästa mig vid talet

huiiijl. Mv/ is Nåd. Proposition Nr 23

om att höstvetefälten ''tidigt på sömmare])’ bliva angripna av svartrost, eu uppgift
som näppeligen kan vara allvarligt menad, dä tidpunkten för denna rostarts framträdande
i vårt land inträffar först vid mitten eller mot slutet av juli månad, om
man undantager de sparsamma fall, dä den kan visa sig på brodden kort efter snöns
bortgång på våren för att mycket snart därifrån försvinna, eller de fall, dä inuti
eller invid en berberisbuske uppskjutande grässtrån av t. ex. vitrot (Triticum repens)
kunna uppvisa frambrutna svartrostsår redan första veckan av juli. Fastmera vill
jag fästa mig vid uppgiften om svartrostens spridning från höstvete till vårvete
såsom ett hinder för utvidgad vårveteodling. Uti ett år 1906 utgivet arbete (Ueber
das vegetative Leben der Getreiderostpilze, IV, sid. 16 17) har jag lämnat eu över siktsplan

över fördelningen av höst- och vårsäd å botaniska försöksfältet vid Experimentalfältet
under ö-årsperioden 1892—96 samt framhållit, hurusom, alldeles oberoende
av det under de olika åren växlande avståndet dels mellan höst- och vårsäd
inbördes dels från ett nära befintligt berberisbuskage, såväl det första utbrottet som
det snart därpå uppnådda intensitetsmaximum av svartrost alltid inträffade 2 -3
veckor tidigare pa höstvetet än på vårvetet. Detta visar, att den huvudsakliga
källan till sjukdomen måste vara att söka inom växten själv och att utbrottet måste
sättas i samband med ett visst utvecklingsstadium av plantorna vid tiden för utbrottet.
Sjukdomens intensitet och förstörelseförmåga bero i allra främsta rummet
på i vad mån de lokala förhållandena å växtplatsen i sig äro gynnsamma eller
ogynnsamma att bringa det inom plantan slumrande sjukdomsfröet till mognad och
utveckling och först i andra rummet på utifrån tillförda smittämnen.

Jag ber slutligen att få till stöd för min här uttalade åsikt fästa uppmärksamheten
vid erfarenhet, som inom en för svartrost svårt utsatt trakt av vårt land
vunnits rörande verkningarna av verkställd berberisutrotning. Godsägaren greve
Philip Klingspor å Ekenäs, Ringstorp i Östergötlands län, meddelade vid lantbruksakademiens
majsammanträde 1916, att han å sin egendom verkställt omfattande och
kostsamma utrotningar av berberis, men ej sett några verkningar av utrotningen,
utan hade å de ifrågavarande platserna svartrosten härjat lika svårt efter som före
utrotningen. Och''uti skrivelse av den 6 september 1916, skrivelsen föredragen vid
lantbruksakademiens sammanträde den 11 i samma månad, anför samme person följande:
Rosten här angriper svårast havren och har hos mig i år härjat mera på de trakter,
där det icke finnes någon berberisbuske på flera kilometers avstånd från åkern, än
å de trakter, där berberisbusken förekommer på närmare håll. .lag har på de jordar,
där havrerosten förut uppträtt svårast, använt korn i stället för havre och funnit,
att rosten ej hindrat utvecklingen av kornets kärna. Kan man därför använda
sädesslag, som tidigare gå till mognad än havren, har jag funnit, att man kan göra
sig mindre beroende av de skador, som rosten förorsakar växterna. Att stifta en
lag, som på ett kraftigt sätt skulle ingripa på jordägarens rätt och frihet, anser
jag ej av behovet påkallat. Man skulle säkerligen härmed använda större våld än
nöden krävde och ej vinna det mål man eftersträvar’.»

1 detta sammanhang må nämnas, att professor Henning i en år
1917 utgiven broschyr »Berberislagstiftningen och mykoplasmateorien»
(särtryck nr »Tidskrift för lantmän» för nämnda år) i anledning av det
utav Eriksson citerade uttalandet av greve Klingspor åberopade ett intyg

Stockholms
läns hushållningssällskap 7)1.

fl.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 199.

av assistenten vid centralanstaltens botaniska avdelning filosofie doktor
Thore Lindfors. Däri anföres följande:

»På uppdrag av professor E. Henning besökte undertecknad den 16 december
1916 greve Ph. O. L. Klingspors gods Ekenäs, beläget nära Ringstorps station i
Östergötland, i ändamål att söka utröna berberisbuskens eventuella förekomst å
nämnda gods och angränsande egendomar.

Jag konstaterade därvid, att å de strax nordväst om slottet belägna backarna
verkliga snår av berberisbuskar förekommo. Dagen före mitt besök hade kullhuggning
av buskarna påbörjats och fortgick ännu. Endast genom landsvägen skildes
snåren från en åker, där under 1916 vete odlats. Från denna plats gick jag rakt
mot norr längs de lövängsbackar, som ligga nära gränsen mot Svenneby. I dessa
iakttog jag här och där enstaka berberisbuskar. Vid det vägkors, där vägen från
Ekenäs stöter till vägen Örtomta—Björsäter, fann jag åter i en tallbacke massor
av berberisbuskar. Omedelbart omkring denna backe utbredde sig vida åkerfält,
hörande till Ekenäs gods.

Av inspektören på Ekenäs, vilken förut varit anställd vid det i öster angränsande
godset ''Sörby, erhöll jag upplysningen, att å Sörby berberisbusken förekommer
mycket rikligt. Följden har också blivit, att man på Sörby ej lär kunna
odla havre för svartrostens skull. Då Ekenäs som ett relativt smalt band sträcker
sig utmed Sörby, utgöra helt säkert berberisbuskarna på den sistnämnda egendomen
en fara för sädesodlingen även på Ekenäs.

Experimentalfältet den 18 december 1916.

Thore Lindfors.»

På grund av detta intyg torde anledning finnas att antaga, att
jämväl på egendomen Ekenäs svartrostens härjningar haft samband med
förekomsten av kvarstående berberisbuskar.

I särskilda, till Kungl. Maj:t ingivna skrivelser hemställde vidare
Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Örebro läns hushållningssällskap
samt Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ävensom Östergötlands lantbruksklubb om åvägabringande av effektiv
lagstiftning angående berberisbuskens utrotande inom landet. I skrivelserna
åberopades svartrostens härjningar å säden under de senare
åren, särskilt år 1916, samt de gynnsamma erfarenheter, som vunnits
av andra länders, i synnerhet Danmarks, lagstiftning mot berberisbusken.
Härjämte uttalades i några av skrivelserna den åsikten, att målet icke
kunde ernås på övertygelsens väg eller genom enskilda överenskommelser,
enär arbetet med berberisbuskens utrotande bleve i många trakter förenat
med betydliga kostnader och enär den enskildes åtgärder bleve för
honom förgäves, o''m hans grannar av olika skäl icke företoge något i
samma riktning. Angående lagstiftningens omfattning anhöll Stockholms
läns hushållningssällskap, att den måtte avse alla sådana platser, där

Ku tu/l. Ma j:in Nåd. Proposition Nr 199. 25

berberisbuskar kunde antagas främja svartrostens spridning pa kulturväxterna,
och Södermanlands läns hushållningssällskap förklarade sig
anse, att då i Sverige berberisbusken huvudsakligen förekomme på öppna
platser och i utkanterna av hagar och skogar, men avtoge i antal ju
längre man komme in i dessa, samt då busken, även om den här och
där skulle förekomma på öppna platser några hundra meter in i skogen,
knappast torde kunna därifrån sprida sina fördärvbringande sporer, behövde
utrotningen icke sträcka sig till längre avstånd från åker än 300
meter. An vidare framhöll sistnämnda hushållningssällskap, att då
berberisbuskens förekomst vore så ojämn och följaktligen mången jordinnehavare
komme att få underkasta sig ett högst betungande arbete
för utrotande av berberisbuskar till gagn huvudsakligen eller uteslutande
för andi-a, syntes nämnda arbete icke böra åläggas jordbrukare annorledes
än mot ersättning av allmänna medel, därvid ersättningens storlek
borde bestämmas med hänsyn till arbetets omfång och den nytta därav,
som beräknades komma den egna eller grannarnas åkerjord till godo,
varjämte arbetets planläggning, tillsynen över dess utförande och bestämmandet
av ersättningens storlek borde uppdragas åt hushållningssällskapen
genom deras underavdelningar i de särskilda orterna.

''Till följd av remiss har lantbruksstyrelsen yttrat sig i detta ärende
den 16 januari 1918 och därvid överlämnat en skrivelse från Västmanlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vari hemställts, att
lagstiftningsåtgärder för berberisbuskens utrotande måtte snarast möjligt
vidtagas.

För egen del har lantbruksstyrelsen anfört:

»Genom de utredningar, som i ärendet verkställts, anser lantbruksstyrelsen
framgå, att berberisbusken är den ojämförligt svåraste spridaren av den för sädesarterna
synnerligen förödande svampsjukdomen svartrost, samt att erfarenheten
visat, att utrotandet av berberisbusken väsentligen minskat faran för spridningen
av denna växtsjukdom. Ett dylikt utrotande kan emellertid icke tänkas komma
till stånd på frivillighetens väg, utan torde härtill lagstiftningen behöva anlitas.
Någon fakultativ rätt för hushållningssällskap eller landsting att inom vissa områden
låta utrotandet komma till stånd anser lantbruksstyrelsen icke medföra tillräcklig
trygghet för åtgärdernas vidtagande, utan anser lantbruksstyrelsen, att i
lag bör bestämmas skyldighet för jordinnehavare att å mark, belägen på mindre
avstånd än 200 meter från åker, utrota berberisbusken. Till förekommande av
misstag, rörande vilken berberisart, som avses, bör i lagen berberisbusken angivas
även med sitt latinska namn, Berberis vulgaris. De övriga åtgärder, som föreslagits
eller eljest kunna ifrågakomma till vinnande av ifrågavarande ändamål, synas böra
anstå, tills frågan om lagstiftning i ämnet blivit avgjord.»

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 178 höft. (Nr 199.)

Lantbruks styrelsen.

Departements chefen.

Kungi. Maj As K åd. Proposition Nr 199.

Av den utredning angående sambandet mellan berberisbusken och
svartrosten, som förebragts i ovan återgivna handlingar, torde framgå,
att även om man ej skulle vilja gå så långt som att påstå, att svartrostens
uppträdande betingas utav förekomsten av berberisbusken, så torde man
dock i allt fall med säkerhet kunna göra gällande, att svartrostens utbredning
under vår breddgrad i väsentlig mån gynnas därav. Härom
synas också de sakkunniga vara ense. Sålunda vill ju ej heller professor
Eriksson frånkänna berberisbuskens utrotande all andel i det gynnsamma
resultatet av lagstiftningen mot berberis i Danmark; han endast anser,
att vetenskapsavdelningens radikala förslag ej erbjuder någon garanti
för svartrostens avtagande i sådan utsträckning, att därmed skulle uppvägas
de kostnader och besvärligheter, som av förslagets genomförande
skulle föranledas. I överensstämmelse med denna sin uppfattning har
ju professor Eriksson ock föreslagit åtskilliga, fast ej så vittgående,
åtgärder från det allmännas sida till bekämpande av berberisbuskens
förekomst.

Då det synes ådagalagt, att berberisbusken är ett för sädesskördarna
i landet mycket farligt ogräs, lärer det också vara oundgängligen
nödvändigt att vidtaga åtgärder, varigenom densamma i görligaste mån
oskadliggöres. I likhet med lantbruksakademien och lantbruksstyrelsen
anser jag emellertid åtgärderna härutinnan böra inskränkas till att avse
den vanliga arten av berberis, vars latinska namn är Berberis vulgaris.
Jag har inhämtat, att professor Henning delar denna mening.

Att frågan om berberisbuskens utrotande icke torde kunna överlämnas
endast åt det enskilda initiativet, synes mig vara tydligt. Ett
dylikt bleve nog ofta utan avsedd nytta, såvitt ej jämväl grannen utrotade
sina berberisbuskar, och någon slags överenskommelse grannarna mellan
vore säkerligen endast i undantagsfall att påräkna, enär utrotningsarbetet
i allmänhet torde komma att tynga ganska ojämnt. Vid sådant förhållande
har det synts mig obetingat nödvändigt, att de bestämmelser i
ämnet, som i första hand böra ifrågakomma, utfärdas i lagstiftningsväg.
Inom jordbruksdepartementet har därför utarbetats förslag till bestämmelser
i ämnet, vilka sammanförts i ett förslag till lag om utrotande av
berberisbuskar å viss mark; och må det nu tillåtas mig att redogöra
för de synpunkter, som i huvudsak varit bestämmande vid förslagets
upprättande.

Huvudstadgandet i den föreslagna lagen syftar, såsom dess rubrik
angiver, till att berberisbusken skall i görligaste mån utrotas. Detta är
naturligtvis det enda fullt effektiva sätt, som för vinnande av målet —
svartrostens bekämpande — står till buds, såvitt angår nämnda buske.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199. 27

Råda ej skiljaktiga meningar härom, kan det å andra sidan vara tveksamt,
hur pass omfattande påbudet bör göras. \ Danmark gäller ju, att berberisbuskar
i allmänhet endast må finnas i botaniska trädgårdar, förbundna
med undervisningsanstalter, ett stadgande, vilket alltså i stort sett innebär,
att berberisbusken skall utrotas, varhelst den förekommer. Av ett så
vidsträckt stadgande har man givetvis rätt att vänta sig gynnsamma
resultat. Dessa hava ej heller uteblivit: svartrostens härjningar hava mer
och mer avtagit, allteftersom berberisbuskarna försvunnit, och numera
lärer svartrosten icke spela någon som helst ekonomisk roll i Danmark.
Ett så vidsträckt påbud torde emellertid knappast vara erforderligt i
Sverige och skulle för övrigt hos oss i tillämpningen vålla stora svårigheter.
Ej heller synes den norska lagen, enligt vilken ägare eller
brukare av jord har rätt att påfordra, att berberisbuskar, som finnas
inom ett avstånd av 300 meter från egendomens gränser, skola avlägsnas,
böra tjäna till efterföljd här i landet.

Vid bestämmandet av påbudets omfattning torde kravet åtminstone
att börja med ej få sträckas längre än att berberisbusken skall utrotas
å sådan mark, varifrån busken lätt kan fortsprida sin rostsmitta till
åkerfält. Nu är det så, att berberisbuskar mera sällan förekomma djupt
inne i en skog; skulle så undantagsvis vara förhållandet, torde de omgivande
träden utgöra tillräckligt skydd mot rostsmittans spridning genom
vinden. I stället förekomma berberisbuskarna i skogarnas utkanter, i backar
nära sädes- eller betesfält, särskilt utmed järnvägar, landsvägar, diken
o. d., varjämte de i odlat tillstånd förekomma i synnerhet i trädgårdar och
vid järnvägsstationer. Från dylika platser kan naturligtvis rostsmittan lätt
blåsa ut över sädesfälten. Med utgångspunkt härifrån har därför i lagförslaget
stadgats, att åtgärder för utrotandet av berberisbuskar skola
begränsas att avse mark, belägen på mindre avstånd än 200 meter från
åker. Med ett dylikt stadgande, som överensstämmer med vad centralanstaltens
styrelse och lantbruksakademien härutinnan föreslagit, torde
tillfredsställande skydd mot faran från berberisbuskarna kunna vinnas.

Att även föreskriva utrotningsskyldighet. inom visst avstånd från
betesmark kan jag åtminstone för närvarande icke tillstyrka. Behovet
av ett sådant stadgande är givetvis mycket mindre och det möter för
övrigt stora svårigheter att bestämt avgöra omfattningen av begreppet
betesmark.

Givetvis bör ett påbud om utrotande av berberisbuskar å viss mark
kompletteras med stadgande angående förbud mot att sälja och plantera
sådana buskar annat än möjligen i vissa särskilda fall. Då det emellertid
torde tillkomma Kungl. Magt att i administrativ väg meddela dylikt

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 1.9.9.

stadgande, har i förslaget intagits allenast en erinran härom. Varder förslaget
upphöjt till lag, torde jag få återkomma till ämnet.

I enlighet med lantbruksakademiens med fleras hemställan har
undantag från utrotandet gjorts för berberisbuskar i botaniska trädgårdar,
som äro förbundna med högre undervisningsanstalter, såsom universitet
och lantbruksinstitut m. fl. I dylika trädgårdar torde alltså
berberisbuskar kunna få stå kvar. Jag utgår härvid från att vederbörande
föreståndare vidtaga nödiga försiktighetsmått, så att närbelägna
åkerfält ej åsamkas svartrost av buskarna.

Vidare ber jag få framhålla, att det nu föreslagna stadgandet om
åtgärder för utrotande av berberisbuskar å viss mark synes böra träda
i tillämpning allenast i sådana delar av riket, där så verkligen erfordras.
Medan berberisbuskeu i Norrland och Dalarna såsom förvildad förekommer
endast sporadiskt — varav följt, att svartrosten i nämnda landsdelar
spelar endast en obetydlig roll i ekonomiskt hänseende — uppträder den
däremot i mellersta och södra delarna av landet mångenstädes ymnigt i
vilt tillstånd, särskilt i Uppland, Södermanland och vissa delar av Västmanland,
Västergötland och Närike ävensom i Östergötland, Jönköpings
och Kalmar län samt Blekinge. Såsom odlad förekommer berberisbusken
nog så gott som i alla landsändar. Behovet av ett stadgande om utrotande
av berberisbuskar är alltså mycket olika inom skilda delar av
landet. På grund härav har det synts mig önskvärt att anpassa stadgandet
efter olika lokala förhållanden, och dylik anpassning torde i enlighet
med lantbruksakademiens förslag lämpligen kunna åvägabringas
så, att stadgandet skall träda i tillämpning endast om och i den mån
vederbörande hushållningssällskap och landsting finna förhållandena sådant
påkalla och därom göra framställning hos Kungl. Maj:t, som har att
fatta beslut i ärendet och utsätta den tid, inom vilken utrotandet skall
vara verkställt. Därvid kan naturligtvis tiden utsättas olika för olika
delar av det område, inom vilket berberisbusken förklarats skola utrotas.
Skulle förordnande om berberisbuskens utrotande av någon anledning
icke längre anses erforderligt, bör Kungl. Magt äga rätt att, efter framställning
av nyssnämnda korporationer, besluta om dess upphävande.
Då en dylik rätt lärer ligga i sakens natur, har det ansetts överflödigt
att intaga något direkt stadgande härom i förslaget.

Jag anser mig ej kunna tillstyrka, att, såsom ifrågasatts, gottgörelse
eller belöning för berberisbuskens utrotande lämnas av statsmedel.
Vad den odlade berberisbusken angår torde skyldighet att utrota densamma
icke vålla någon kostnad eller möda att tala om, och då den
odlas allenast såsom prydnadsväxt, synes ersättning för förlusten av

Kanyl. Maj:tx Nåd. Proposition Nr 199. 29

densamma icke skäligen böra ifrågakomma. Beträffande den vilt växande
berberisbusken lärer arbetet med dess utrotande ofta nog uppvägas av
minskade eller helt, uteblivna härjningar av svartrosten inom jordägarens
fastighet, och för övrigt torde praktiska svårigheter möta för ett rättvist
utmätande av beloppet.

1 avseende på sättet för utrotandets verkställande vill jag framhålla,
att buskarnas avhuggande vid marken icke torde vara tillfyllest,
enär nya skott då slå upp från roten. Buskarna måste upptagas med
rötterna. Jag kan vidare nämna, att professor Henning i ett år 1917
utgivet flygblad rekommenderat användandet av sillake, som uppgivits
kunna inom kort tid döda även ganska stora buskar.

Någon ytterligare motivering av lagförslaget torde icke vara erforderlig.
Tilläggas må, att lagens värde komme att väsentligt förhöjas,
därest bland allmänheten spredes upplysning om den stora ekonomiska
betydelsen för den enskilde och för landet i dess helhet av berberisbuskens
utrotande. Härutinnan synas emellertid några särskilda åtgärder
från Kung!. Maj:ts sida icke nu behöva vidtagas vid det förhållande,
att centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet enligt sin
instruktion är skyldig att, i den mån lämpligen ske kan, meddela allmänheten
råd och anvisningar i praktiska frågor, som äro av vikt för
lantbruket och dess binäringar, för vilket ändamål centralanstalten bör
stå i livlig förbindelse med bl. a. lantbruksläroverken, rikets hushållningssällskap
och lantbrukets praktiska utövare. Härjämte åligger det
lantbruksstyrelsen, som har att med uppmärksamhet följa lantbrukets och
dess binäringars tillstånd, att själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå
de åtgärder, som styrelsen anser lämpliga för dessa näringars befrämjande.

Att, såsom lantbruksakademien hemställt, anordna särskilda, av
staten understödda försök på enstaka, därtill lämpliga områden inom
olika delar av landet för utrönande av möjligheten och verkningarna av
ett fullständigt utrotande av berberisbusken synes icke erforderligt. Då
centralanstalten för jordbruksförsök givetvis kommer att noggrant följa
verkningarna av åtgärder för buskens utrotande och för övrigt torde
kunna upptaga dylika försök på sitt arbetsprogram, synes detta vara
för ändamålet tillräckligt.

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande lagförslag samt
hemställde, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att
antaga detsamma.

Häruti instämde statsrådets övriga ledamöter.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt, 178 käft. (Nr 199.)

mKungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Hans Maj:t Konungen biföll vad statsrådet sålunda
hemställt; och skulle proposition till riksdagen
avlåtas av den lydelse, bilaga — vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

STOCKHOLM, ISAAC MARCT7S'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.