Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
I
Nr 184.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till dels lag om ändrad lydelse av 5—8, 10, 16, 19,
20, 23, 24, 26 och 28—33 §§ i lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring, dels ock lag om
ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni 1915 om
övergångsbestämmelser i anledning av berörda lag den
30 juni 1913; given Stockholms slott den 12 mars 1918.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till dels lag om ändrad lydelse
av 5—8, 10, 16, 19, 20, 23, 24, 26 och 28—33 §§ i lagen den
30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, dels ock lag om ändrad
lydelse av 3 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i
anledning av berörda lag den 30 juni 1913.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Scliotte.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 164 haft. (Nr 184.)
1
2
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 5—8, 10, 16, 19, 20, 23, 24, 26 och 28—33 §§ i
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
Härigenom förordnas, att 5—8, 10, 16, 19, 20, 23, 24, 26 och 28
—33 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring skola i
nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:
5 §•
Pensionsavgift — — — — — oförmögen.
Från — — — — — person.
I övrigt ankommer på Konungens prövning, huruvida och under
vilka villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning
i statens tjänst, må undantagas från avgiftsplikt enligt
denna lag. *
6 §•
Pensions — — — sammanlagda belopp.
Därjämte utgår av allmänna medel ett tillägg till pensionen för pensionstagare,
som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst
ej uppgår för man till 300 och för kvinna till 283 kronor.
Pensionstillägget utgör för år räknat för man 150 och för kvinna
140 kronor med avdrag av sex tiondelar av det belopp, varmed pensionstagarens
årsinkomst må överstiga 50 kronor.
Därjämte — — — erlagd.
För pensionsberättigad änkling, änka eller ogift kvinna, som är till
arbete varaktigt oförmögen och har att försörja barn eller adoptivbarn
under femton år, ökas pensionen, därest årsinkomsten ej uppgår för
man till 300 och för kvinna till 283 kronor, jämte 125 kronor för varje
sådant barn, med särskilt pensionstillägg för barnen. Enahanda rätt
tillkommer jämväl pensionsberättigade äkta makar, som båda äro till
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 184.
.3
arbete varaktigt oförmögna och vilkas sammanlagda årsinkomst ej uppgår
till 583 kronor jämte 125 kronor för varje barn. Beloppet av sådant
pensionstillägg utgör 75 kronor för varje barn med avdrag av sex
tiondelar av det belopp, varmed årsinkomsten må överstiga 300 kronor
för änkling, 283 kronor för änka eller ogift kvinna och 583 kronor för
äkta makar.
Pensionsbelopp avrundas till närmast högre sådant tal, att dess utbetalning
i föreskriven ordning kan verkställas med ett för varje betalningstermin
lika, å helt tiotal öre slutande belopp. Utgöres pensionsbelopp
av dels pension enligt första stycket i denna paragraf och dels
pensionstillägg, skall avrundningen verkställas å pensionstillägget.
7 §•
Årsinkomst — — — 34 §.
Där inkomst, som i 6 § andra stycket avses, helt eller delvis utgöres
av naturaförmåner, skall vid uppskattning av dessa förmåners
årliga värde iakttagas, att, där naturaförmånerna räcka till full, om än
torftig försörjning, deras årliga värde ej må uppskattas till lägre belopp
än 300 kronor för man och 283 kronor för kvinna, och att, där naturaförmånerna
ej räcka till full försörjning, deras årliga värde uppskattas
till motsvarande lägre belopp, ävensom att årliga värdet av bostad ej
må uppskattas till lägre belopp än 50 kronor. Där uppskattningen ej
kan ske med ledning av dessa bestämmelser, verkställes densamma efter
de i orten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tilllämpliga.
I — — — person.
8 §•
Befinnes — — — mantalsskriven.
Åtnjuter pensionstagare med bidrag från pensionsstyrelsen sjukvård
eller yrkesutbildning, äger styrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter
förordna, att pension under tiden icke skall utgå. Har
han anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av honom, må
dem medgivas rätt att under samma tid uppbära pensionen eller eu
del därav.
Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sjukvård eller
yrkesutbildning, vartill bidrag erbjudits honom av pensionsstyrelsen, och
anses goda utsikter förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga inträ
-
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
dandet av varaktig oförmåga till arbete eller häva redan inträdd sådan,
må pension helt eller delvis tillsvidare förvägras honom, under förutsättning
att han gjorts uppmärksam på denna påföljd.
Har — — — år.
10 §.
Kostnaden — — — stadgas.
En åttondel av kostnaden fördelas mellan samtliga kommuner sålunda,
att varje kommun bestrider åttondelen av pensionstillägget för
pensionstagare, som av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till pension,
och att, där tillägget blivit jämlikt 8 § ökat, åttondelen av ökningen
bestrides av den kommun, vilkens pensionsnämnd fattat beslut om
ökningen. År pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner,
avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten med
hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då
pensionstillägget eller ökningen söktes. Minskas pensionstillägg, till
vilket två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners
andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras
förutvarande bidrag.
En — — — stort belopp.
Kommunernas — — — Konungen.
16 §.
Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 14 § må, där fråga gäller
tillämpning av 1 eller 5 §, av enskild sakägare ävensom av kommun
samt av ombud, varom i 27 § förmäles, sökas hos pensionsstyrelsen,
och skall ansökning därom vara pensionsstyrelsen tillhanda före utgången
av augusti månad året näst efter det, för vilket pensionsavgift påförts
eller bort påföras, vid äventyr att ansökningen eljest icke upptages
till prövning. Befinnes ändringssökandet vara lagligen grundat, skall
pensionsstyrelsen förordna om rättelse i avgiftspåföringen och i övrigt
vidtaga de åtgärder, som därav må föranledas. I andra än här ovan
anförda fall må ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 14 § sökas av
enskild sakägare ävensom av kommun samt av ombud, varom i 27 §
förmäles, genom besvär inom den tid och i den ordning, som angående
besvär över taxeringsnämnds beslut är stadgat. Har pensionsavgift
blivit påförd den, som sålunda sökt ändring, är han ändock skyldig att
erlägga avgiftsbeloppet med rätt att återfå vad han finnes hava för
mycket erlagt.
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
5
Har — — -— lios pensionsstyrelsen.
Finner pensionsstyrelsen vid granskning av den i 14 § omnämnda
förteckning eller eljest, att någon i strid mot 1 eller 5 § påförts pensionsavgift
eller befriats från erläggande av sådan avgift, må pensionsstyrelsen,
ändock att ändring ej sökts, vidtaga erforderliga åtgärder till
rättelse härutinnan. Förrän pensionsstyrelsen vidtager dylik åtgärd,
skall den, saken rör, lämnas tillfälle att yttra sig.
Har för någon, vilken pensionsavgift påförts, sedermera sådant förhållande
inträtt, att han, då avgiften skall erläggas, bör undantagas
från avgiftsplikt, må frågan inom den tid och i den ordning, här ovan
stadgats angående ändring i taxeringsnämnds beslut i fråga om tilllämpning
av 1 eller 5 §, hänskjutas till pensionsstyrelsen, som har att
i ärendet fatta beslut och i övrigt vidtaga de åtgärder, som därav må
föranledas.
19 §.
Varje — — — pensionsdistrikt.
Hava — — — pensionsdistrikt.
Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra
förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller
flera pensionsdistrikt. Likaså må, där så med hänsyn till föreliggande
förhållanden prövas lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till
ett pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning eller sammanslagning
ävensom om upphävande eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma
och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
av allmän rådstuga.
Beslutet — — — ogilla.
Fråga om fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt må
även väckas av Konungens befallningshavande, och skall därvid i övrigt
förfaras på sätt här ovan är sagt.
20 §.
För — — — sex.
Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av
Konungens befallningshavande för fyra år i sänder, Konungens befallningshavande
dock obetaget att återkalla sådant förordnande och för
den tid, som återstår, utse annan person.
Ledamöterna — — — återstått.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pension sdistrikt,
skall minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne
utses av varje kommun; och äger Konungens befallningshavande att,
efter vederbörande kommuners hörande, i övrigt bestämma, huru många
ledamöter jämte suppleanter varje kommun har att välja.
Sedan — — — — — ordförande.
Har — — — — — förrättas.
23 §.
Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer,
på kallelse av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens
antal och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår.
Sammanträde skall av ordföranden, i samråd med det av
pensionsstyrelsen jämlikt 27 § förordnade ombudet, utsättas till tid, då,
enligt vad antagas kan, ombudet är oförhindrat att närvara. Tid och
ställe för sammanträde läte ordföranden minst en vecka förut kungöra
i kyrka samt tillika på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens
kännedom; varjämte ombud, som enligt 27 § må vara av landstinget
för distriktet utsett, genom ordförandens försorg i god tid skall om
sammanträdet underrättas.
Suppleanten för ordföranden äger, om han icke är ledamot i
nämnden, likväl närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i
överläggningarna, men ej i besluten.
Ordföranden — — — å ångfartyg.
24 §.
Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,
minst två ledamöter äro tillstädes. I pensionsdistrikt, som
bildats genom sammanslagning jämlikt 19 § av två eller flera kommuner,
må pensionsnämnden ej handlägga ärende, som rör viss kommun, utan
att minst en ledamot från denna kommun är tillstädes.
Inträffar — — — infinna sig.
Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan
av pensionsnämnden godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde,
ävensom ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder
uraktlåter att underrätta suppleant, skall till kommunens kassa bota,
ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller
hans suppleant fem kronor; skolande, där pensionsdistrikt bildats genom
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
7
sammanslagning jämlikt 19 § av två eller flera kommuner, böter, som
erlagts av ordföranden eller hans suppleant, lika fördelas mellan kommunerna
samt böter, som erlagts av ledamot eller hans suppleant, tillfalla
kassan i den kommun, för vilken han är vald. Därest sammanträde
med hänsyn till bestämmelserna i första stycket av denna paragraf måste
inställas eller upplösas, bote ledamot eller stippleant dubbelt. Om uttagande
av böter, varom ovan sägs, förordnar Konungens befallningshavande
efter anmälan av ordföranden eller ledamot i vederbörande
pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens ombud i orten.
26 §.
Pensionsnämnds ordförande har att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna
i denna lag och de föreskrifter i övrigt, som rörande hans
åligganden må av Konungen meddelas.
Ordföranden — — — besvär.
Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger
det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut
kungjort ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka
beslut fattats, och anses härigenom meddelande om besluten hava skett
den dag anslag gjordes. Samtidigt skall ordföranden i betalt brev med
allmänna posten tillställa varje sökande besked om det beslut, som
fattats i anledning av hans ansökan.
28 §.
Ändring i ^pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom
av kommun samt av vederbörande i 27 § omförmälda ombud sökas hos
pensionsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till pensionsnämndens
ordförande eller i betalt brev med allmänna posten vara till denne
inkomna sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen
oräknad, då sådant skedde. Ordföranden äge ock att över nämndens
beslut anföra besvär, över inkomna besvär skall nämnden avgiva
yttrande.
Över — — — civildepartementet.
29 §.
Ansökning rörande pension skall ingivas till pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.
8
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla
nödiga upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt jämte en
av honom undertecknad, på heder och samvete avgiven förklaring, att
de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. År
sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av
upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden
förtrogna personer.
Vid ansökningen skall fogas prästbevis likaledes enligt fastställt
formulär.
30 §.
Har någon på grund av varaktig oförmåga till arbete gjort ansökning
om pension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade
upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna
prövning och kända förhållanden besluta, huruvida sökanden äger rätt
till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl pensionstillägg, bestämma
storleken av den årsinkomst, som skall läggas till grund för beräkning
av pensionstilläggs belopp.
Sedan den i 28 § första stycket stadgade besvärstid gått till ända,
skall beslutet i ärendet jämte tillhörande handlingar ävensom, därest besvär
anförts över beslutet, nämndens yttrande över besvären av ordföranden
snarast möjligt insändas till pensionsstyrelsen.
Söker någon, utan att till stöd därför åberopa varaktig oförmåga
till arbete, endast pension på grund av erlagda avgifter enligt 6 eller
34 §, skall pensionsnämndens ordförande ofördröjligen översända ansökningen
med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen.
Där — — — utfärdas.
Finnes pensionsnämnds beslut strida mot denna lag, äger pensionsstyrelsen,
där ej på grund av anförda besvär rättelse kan ske, att återförvisa
ärendet till förnyad prövning, dock att, där fel uppenbarligen
blivit begånget vid bestämmandet av storleken av sökandens årsinkomst
enligt 7 § samt detta fel antingen uppkommit allenast genom felräkning
eller o.ck icke överstiger ett belopp av 50 kronor, pensionsstyrelsen
må, efter vederbörandes hörande, utan återförvisning verkställa nödig
rättelse.
Vad om ansökning rörande pension samt om handläggning av sådant
ärende stadgats gäller i tillämpliga delar, där ej annorledes i denna
lag föreskrives, jämväl om ärende rörande ökning, minskning eller indragning
av pension. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende ro
-
0
Kungl, May.ts Nåd. Proposition Nr 184.
rande minskning eller indragning av pension, skall nämnden lämna
pensionstagaren tillfälle att yttra sig.
31 §.
Pension — — — förvärvats.
Lag — — — pension.
Finnes grundad anledning antaga, att pension bör minskas eller
indragas, äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning
fattats, förordna i förra fallet, att pensionen tillsvidare skall utgå
med det minskade belopp, vartill förhållandena må föranleda, och i senare
fallet, att pensionen tillsvidare icke skall utbetalas.
32 §.
Angående sättet och tiden för utbetalning av pension förordnas av
Konungen.
Pensionsbelopp, som ej lyftats före utgången av året näst efter det,
under vilket beloppet förfallit till betalning, vare förverkat.
På därom gjord framställning må pensionsstyrelsen till den, som
på grund av bestämmelsen i 30 § fjärde stycket icke äger uppbära
pension, återbetala av honom inom tid, som föreskrives i 14 och 15 §§,
erlagda pensionsavgifter, dock icke om han försummat att erlägga
honom påförd avgift och det årliga pensionsbeloppet på grund därav
ej uppgår till sex kronor, och ej heller förrän han uppnått en ålder av
sextiosju år.
33 §.
Den, som efter fyllda femton år bliver till arbete varaktigt oförmögen,
men för vilken avgifter till erhållande av pension icke blivit erlagda,
ävensom den, vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen,
äger erhålla understöd under villkor och med belopp, som
angående pensionstillägg är i 6 § stadgat.
Änkling, änka, ogift kvinna eller äkta makar, som äro till arbete
varaktigt oförmögna, men icke berättigade till pension, och vilka hava
att försörja barn eller adoptivbarn under femton år, äga erhålla understöd
lör sådant barn under villkor och med belopp, som i 6 § är stadgat
angående pensionstillägg för barn.
Beträffande understöd, varom ovan sägs, gäller även i övrigt i tilllämpliga
delar vad i denna lag är föreskrivet om pensionstillägg och om
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 164 höft. (Nr 184.) 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
kostnaden för dess bestridande samt om ansökning rörande pension och
om pensions utbetalande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919, dock att vad i 8, 29,
30 och 31 §§ stadgas skall äga tillämpning från och med dagen efter
den, då lagen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i
Svensk författningssamling; och må från och med sistnämnda dag ansökning
om sådant tillägg till pension eller understöd, varom stadgas i
6 § femte stycket och 33 § andra stycket, ingivas och till prövning upptagas
i enlighet med i denna lag meddelade bestämmelser, oaktat dessa
i övrigt ännu icke trätt i kraft.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
11
Förslag
till
Lag
om lindrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmiin pensionsförsäkring.
Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring skall erhålla följande ändrade lydelse:
3 §•
1 mom. För den,- som före utgången av år 1918, i enlighet med
vad nedan sägs, förvärvat rätt till sådant pensionstillägg, som omförmäles
i 6 § andra stycket i lagen om allmän pensionsförsäkring, eller till understöd,
varom stadgas i 33 § första stycket samma lag, eller till ökning
därav, bestäpimes, med den begränsning, som omförmäles i 2 mom. av
denna paragraf, beloppet av pensionstillägg, understöd och ökning till
följande procent av i 3 mom. här nedan stadgat belopp, nämligen
för den, som under år 1914 förvärvat sådan rätt, till 50 procent
33 |
33 |
2) |
» |
3) |
1915 |
3) |
33 |
33 |
33 |
60 |
33 |
33 |
)) |
33 |
33 |
3) |
1916 |
33 |
33 |
3) |
33 |
70 |
33 |
33 |
33 |
33 |
» |
3) |
1917 |
33 |
33 |
33 |
33 |
80 |
33 |
33 |
33 |
3) |
)) |
3) |
1918 |
33 |
33 |
33 |
33 |
90 |
33 |
Huruvida i fall, som i detta moment avses, rätt till pensionstillägg
eller understöd förvärvats, bedömes enligt bestämmelserna i lagen om
allmän pensionsförsäkring, i fråga om kvinna dock med den ändring,
att inkomstgränsen för sådan rätt utgör 280 kronor.
Inträder för någon, som i detta moment avses, rätt till ökning av
pensionstillägg eller understöd efter utgången av år 1918, skall ökningen
utgå i enlighet med bestämmelserna i 3 mom. här nedan.
2 mom. För den, vilken vid 1914 års ingång fyllt sextiosju år, så
ock för den, vilken vid nämnda tidpunkt fyllt femton men icke sextiosju
12
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 184.
år och redan då var till arbete varaktigt oförmögen samt år 1913 under
sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning antingen av
enskilda personer eller ock delvis av enskilda och delvis av fattigvården
eller välgörenhetsinrättningar, bestämmes beloppet av sådant understöd,
som omförmäles i 33 § första'' stycket i lagen om allmän pensionsförsäkring,
eller ökning därav till 50 procent av i 3 mom. här nedan stadgat
belopp.
För personer, tillhörande någon av de i detta moment angivna
grupper, gälla med avseende å rätten till dylikt understöd bestämmelserna
i nyssnämnda lag, i fråga om kvinna dock med den ändring, att inkomstgränsen
för sådan rätt utgör 280 kronor.
3 mom. För den, som tillhör någon av de i 1 och 2 inom. här
ovan angivna grupper, utgör grundbeloppet av pensionstillägg, som omförmäles
i 6 § andra stycket i lagen om allmän pensionsförsäkring, eller
understöd, varom stadgas i 33 § första stycket samma lag, för man 150
och för kvinna 140 kronor med avdrag, där årsinkomsten överstiger 50
kronor, av halva årsinkomsten, dock att, om årsinkomsten uppgår till 50
men icke till 100 kronor, avdrag skall ske allenast med det belopp, varmed
årsinkomsten överstiger 50 kronor.
Sker minskning i den inkomst, efter vilken pensionstillägget eller
understödet blivit bestämt, må tillägget eller understödet i enlighet därmed
ökas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.
Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
13
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
15 februari 1918.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:
Med skrivelse den 21 januari 1918 har pensionsstyrelsen inkommit
med förslag till dels lag om ändrad lydelse av 3, 5 8, 10, 14, 16, 19,
20, 23, 24, 26 och 28—33 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring, dels ock lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den
8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av nämnda lag den
30 juni 1913. Samtidigt har styrelsen gjort framställning om anvisande
av de medel, som erfordras för genomförande av vissa av de föreslagna
lagändringarna.
Rörande det närmare innehållet i de framlagda förslagen och de
till stöd därför anförda skälen må hänvisas till pensionsstyrelsens skrivelse,
vilken torde såsom bilaga (bil. C.) vidfogas detta protokoll.
14
Riktlinjer
för pensionsförsäkringens
utveckling.
Kungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Inledningsvis framlägger pensionsstyrelsen ett program i stora drag
för pensionsförsäkringens utveckling under den närmaste tiden, sådan
styrelsen tänkt sig denna utveckling. Detta program omfattar flera
viktiga och genomgripande reformer, alla med syfte att mer eller mindre
direkt söka åstadkomma, att pensionerna verkligen komma att fylla sin
uppgift att jämte pensionstagarens övriga inkomster bereda honom försörjning
utan anlitande av fattigvård eller hjälp från enskilda. Bland
dessa reformer framstå särskilt så betydande'' frågor som förhöjning av
pensionsavgifterna, en mera tillfredsställande anordning beträffande de
gifta kvinnornas pensionsavgifter och avgiftspensioner, en omläggning
av beräkningssättet för avgiftspensionerna, införande av pensionstillägg
för barn, förkortning av den nu beträffande lagens tillämpning för vissa
grupper pensionstagare stadgade övergångstiden, ändring i sättet för
påföring och uppbörd av pensionsavgifter, en mera effektiv anordning
beträffande arbetsgivares ansvar för hos dem anställdas pensionsavgifter
in. m.
Många av dessa frågor kräva vidlyftiga utredningar och undersökningar,
och pensionsstyrelsen har också förklarat sig icke beredd att
nu framlägga detaljerade förslag rörande dem alla. Av mera viktiga
reformer föreslår styrelsen nu allenast ett ändrat beräkningssätt för pensionstillägg
vid inkomst över 50 kronor, införande i viss angiven omfattning
av pensionstillägg för barn samt en begränsning av förenämnda
övergångstid till och med år 1918 eller samma tid, som stadgades i
pensionsförsäkringslagen enligt dess ursprungliga lydelse. Dessutom upptager
styrelsens nu föreliggande förslag en del andra ändringar i åtskilliga
paragrafer i pensionsförsäkringslagen, vilka ändringar i allmänhet hava
till ändamål att vinna av erfarenheten påkallade förenklingar och förbättringar
eller att ur lagen utsöndra en del detaljbestämmelser, som
ansetts vara av beskaffenhet att icke hava sin plats i en lag.
Att lagstiftningen på ifrågavarande område tid efter annan bör undergå
förändringar och utvecklingar lärer vara uppenbart. Vad särskilt beträffar
en så viktig sak som storleken av de pensioner, försäkringen erbjuder,
torde det icke råda mer än en mening därom, att dessa pensioner redan
från början tilltagits alldeles för små för att kunna fylla sitt ändamål
och att det framstår såsom ett eftersträvansvärt mål att snarast möjligt få
dem höjda. Detta krav har på sista tiden framträtt med växande styrka
allt eftersom levnadskostnaderna till följd av den rådande kristiden stegrats.
Ett genomförande av det av pensionsstyrelsen framlagda reformprogrammet
skulle helt visst vara av stor betydelse och ägnat att bringa
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184. IT)
pensionsförsäkringen i bättre överensstämmelse med sin uppgift. De
med de antydda reformerna förbundna dryga kostnaderna nödvändiggöra
emellertid, att förbättringarna ske succesivt. För närvarande torde man
därför få inskränka sig till att vidtaga ändringar på sådana punkter,
där utan allt för betungande kostnader de mest trängande behoven bliva
i görligaste mån tillgodosedda.
Av de lagändringar, styrelsen nu föreslår, hava två direkt till syfte
att stärka pensionerna, nämligen införandet av pensionstillägg för barn
och förkortningen av övergångstiden. I samma riktning verkar förslaget
om ändrat beräkningssätt för pensionstillägg vid inkomst över 50 kronor,
ehuruväl huvudsyftet med denna lagändring är att råda bot för
vissa med det nu föreskrivna beräkningssättet förenade missförhållanden.
Redan från början hava anmärkningar framställts mot det sätt, som
enligt 6 § pensionsförsäkringslagen skall tillämpas vid beräkning av
pensionstilläggs belopp. . Så påvisades vid 1913 års riksdag, att på
grund av stadgandet om pensionstilläggets höjning med 0,08 procent för
varje krona av till fullo erlagda pensionsavgifter beräkningssättet leder
till den oegentligheten, att i vissa fall pensionstillägget kommer att
minskas med större belopp än den egna inkomsten ökas. En inkomstökning
kan således medföra minskning av totalinkomsten, pensionen
däri inbegripen. Vidare har påpekats, att, även om, såsom vid understöd,
någon förhöjning med 0,08 procent icke ifrågakommer, totalinkomsten
förbliver oförändrad, då den egna inkomsten ökas från 50 till 100
kronor. Nästlidet års riksdag har ock hos Kungl. Maj:t anhållit om
verkställande av utredning, huruvida icke sådan ändring kunde vidtagas
i 6 § pensionsförsäkringslagen, att inkomst till ett belopp av omkring
100 kronor icke skulle medföra minskning — åtminstone icke i samma
utsträckning som med nu gällande bestämmelser — i beloppet av understöd
eller pensionstillägg enligt nämnda lag.
Vad denna sistberörda fråga angår, har pensionsstyrelsen påvisat,
att, om den skulle lösas på ett fullt tillfredsställande sätt, detta skulle
medföra så avsevärda kostnader, att man på den grund åtminstone tillsvidare
torde vara nödsakad avstå från en lagändring i sådan riktning.
De övriga mot beräkningssättet framställda anmärkningarna hava
av skäl, som närmare utvecklats i styrelsens framställning, föranlett styrelsen
föreslå, att pensionstillägget (understödet) skulle utgöra för man
150 och för kvinna 140 kronor med avdrag av sex tiondelar av det
belopp, varmed pensionstagarens årsinkomst må överstiga 50 kronor.
Därigenom skulle den först här ovan angivna oegentligheten avhjälpas,
Beräkningssättet
för
pensionstillägg
vid
inkomst
över 50
kronor.
16
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.
på samma gång som totalinkomsten vid en egen inkomst över 50 kronor
blir stadd i en jämn stegring.
Såväl detta förslag som gällande lag äro emellertid behäftade med
en olägenhet för de allra lägsta inkomsttagarna i jämförelse med de
något bättre ställda, en olägenhet, som icke vidlådde vare sig ålderdomsförsäkringskommitténs
eller Kungl. Maj:ts för 1913 års riksdag
framlagda förslag. Härvid åsyftas det förhållandet, att en minskning
av den egna inkomsten från 50 kronor till 0 icke åtföljes av en
ökning av pensionstillägget eller understödet.
Jämväl denna olägenhet skulle kunna avhjälpas t. ex. på det sätt,
att pensionstillägget bestämdes till 180 kronor för man och 170 kronor
för kvinna med avdrag av sex tiondelar av pensionstagarens årsinkomst.
Ett genomförande av detta förslag har beräknats medföra en ökning av
omkring 14 procent av kostnaden enligt nu gällande lag och omkring
7 procent av totalkostnaden efter genomförande av pensionsstyrelsens
förslag. Kostnadsökningen skulle bliva något mer än diibbelt så stor
som kostnadsökningen enligt styrelsens förslag.
En ytterligare förbättring skulle kunna vinnas genom att höja
årsinkomstgränsen för rätt till pensionstillägg och understöd till 350
kronor för man och 330 kronor för kvinna samt bestämma pensionstillägget
och understödet till 175 kronor för man och 165 kronor för
kvinna med avdrag av pensionstagarens halva årsinkomst. Detta förslag,
som i viss mån mera närmar sig ålderdomsförsäkringskommitténs och Kungl.
Maj:ts därpå grundade förslag utan att för något inkomstbelopp försämra
de enligt nu gällande lag utgående förmånerna, skulle emellertid ytterligare
något öka kostnaderna.
Med hänsyn till de betydliga kostnader, som skulle förorsakas av de sålunda
omförmälda ändringarna i pensionsstyrelsens förslag, finner jag
dessa böra för ögonblicket undanskjutas. Då den påvisade olägenheten
vid beräkning av pensionstillägg och understöd vid inkomst under 50
kronor måste anses jämförelsevis mindre betydande och då pensionsstyrelsens
nu föreliggande förslag med mindre kostnad avlägsnar övriga vid
ifrågavarande beräkningssätt påpekade missförhållanden, anser jag mig
böra tillstyrka detta förslag.
Pensions- Vad förslaget om pensionstillägg för barn beträffar, är det byggt
^bnrn.fÖr ungefär samma principer som det av Kungl. Maj:t på min tillstyrkan
för 1913 års riksdag framlagda förslaget i ämnet. Pensionsstyrelsens
förslag innebär nämligen, att för invalid änkling, änka och ogift kvinna,
som har att försörja barn eller adoptivbarn under 15 år, pensionen eller
Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.
17
understödet ökas med ett särskilt tillägg för barnen, därest årsinkomsten
ej uppgår för man till 300 och för kvinna till 283 kronor jämte 125
kronor för varje sådant barn. Enahanda rätt skulle ock tillkomma äkta
makar, som båda äro invalider och vilkas sammanlagda årsinkomst ej
uppgår till 583 kronor jämte 125 kronor för varje barn. Det särskilda
tillägget skulle utgöra 75 kronor för varje barn, när årsinkomsten icke
överstiger 300 kronor för man, 283 kronor för kvinna och 583 kronor
för äkta makar. År årsinkomsten högre, skall summan av maximitilläggen
för barnen minskas med sex tiondelar av det belopp, varmed årsinkomsten
må överstiga resp. 300, 283 och 583 kronor. Detta förslag skiljer sig
från det nyssberörda, år 1913 framlagda huvudsakligen däri, att det omfattar
jämväl invalida äkta makar med minderåriga barn och att tillägget
bestämts till högst 75 i stället för högst 60 kronor för varje barn.
Pensionsstyrelsen har till ett utförligt bemötande upptagit de invändningar,
som vid 1913 års riksdag framställdes mot det då föreliggande
förslaget till barnpensionering. Det torde ej vara nödigt att
här återgiva styrelsens utredning i denna del, utan tillåter jag mig hänvisa
till densamma. Utredningen synes giva vid handen, att de flesta
av de framställda anmärkningarna icke kunna göras gällande mot det nu
föreliggande förslaget. Kvar står huvudsakligen endast den invändningen,
att barnpensioneringsproblemet icke borde lösas fristående, utan i samband
med frågan om värnlösa barns vård.
Att sistnämnda två frågor stå i visst samband med varandra synes
icke kunna bestridas. Något utarbetat förslag till lösning av Irågan om
värnlösa barns vård föreligger emellertid ännu icke, och ovisst är, när
förslag i ämnet kan komma att föreläggas riksdagen. Ett bifall till det
nu framlagda förslaget om pensionstillägg för barn torde ej i någon
avsevärd mån försvåra lösningen av berörda fråga. Bland alla pensionstagare
är ock behovet av ytterligare hjälp kanske störst hos dem,
som hava att försörja utom sig själva jämväl minderåriga barn. Vid
sådana förhållanden lärer nyssberörda invändning icke vara av den betydelse,
att den bör föranleda ett ytterligare uppskov för obestämd tid
med införande av pensionstillägg för barn. Ett avvisande av ett förslag
i sådant syfte skulle för visso tungt drabba många fattiga föräldrar,
som äro i trängande behov av hjälp för sina barn.
De av styrelsen föreslagna ändringarna i det av Kungl. Maj:t år
1913 framlagda förslaget i ämnet synas vara att anse såsom avgjorda
förbättringar. På sätt framgår av mitt uttalande till statsrådsprotokollet
vid framläggande av sistnämnda förslag var det i huvudsak av kostnadshänsyn,
som förslaget hölls inom snävare gränser än det nu förevarande.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 164 höft. (Nr 184.) 3
Förkortning1
ar
övergångs
tiden.
Undantagande
från avgifts
plikt.
18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Då emellertid på grund av de stegrade levnadskostnaderna behovet av
ökad hjälp åt fattiga, invalida personer med oförsörjda barn sedan dess
avsevärt vuxit, får jag på det livligaste tillstyrka pensionsstyrelsens
framställning i denna del. Det både visserligen varit särdeles önskvärt,
om stadgandet rörande pensionstillägg för barn kunnat givas en än vidare
omfattning. Med hänsyn till de betydande kostnader, som i allt fall
föranledas av förslaget, torde det dock vara nödvändigt att tillsvidare
stanna vid detsamma.
Fördelarna för blivande pensionstagare av den förstärkning i pensionstillägg
och understöd, som följer av ett bifall till förslaget om förkortning
av övergångstiden, äro uppenbara. För flertalet av de personer,
som bliva berättigade till pensionstillägg eller understöd under
åren 1919—1929, skulle nämligen därigenom detta utgå med normalt
belopp och ej, såsom enligt lagens nuvarande avfattning, med endast 90
procent av normalbeloppet. De av denna lagändring föranledda kostnaderna
för statsverket bliva visserligen ganska betydande, för åren
1928—1933, då kostnaderna äro som störst, över lVa miljon kronor årligen.
Det förefaller dock, som om det icke skulle vara för mycket
begärt av staten att göra denna ekonomiska uppoffring för att låta den
nu levande generationen i något högre grad än eljest skulle varit fallet
komma i åtnjutande av pensionsförsäkringens förmåner. Och det måste
dessutom, ej minst med hänsyn till de ökade levnadsomkostnaderna, anses
vara en enkel gärd av rättvisa att, så snart sig göra låter, undanröja
den avknappning av pensionsbeloppen, som lagen den 8 juni 1915 om
övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen medförde
för flertalet av de personer, vilka under åren 1919—1929 förvärva rätt
till pension.
Beträffande 5 § pensionsförsäkringslagen föreslår pension sstyrelsen
sådana ändringar, att hustru till — och såsom en konsekvens därav
änka efter — i paragrafens andra stycke omnämnd befattningshavare
icke vidare skulle vara undantagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift
samt att den Kungl. Maj:t nu enligt tredje stycket i samma
paragraf tillkommande rätt att befria vissa personer från sådan skyldighet
skulle upphöra. Vidare uttalar styrelsen såsom ett önskemål, att
så snart ske kan avgiftsplikt måtte införas jämväl för alla de i andra
stycket angivna befattningshavarna. Tillika förutsätter styrelsen, att i
samband med upphävandet av tredje stycket flertalet av de av Kungl.
Maj:t med stöd av detta stadgande meddelade befrielsebeslut skulle
efter hand återkallas.
19
Kungl Maj:ts Nåd Proposition Nr 184.
Vad först angår frågan om införande av avgiftsplikt för hustru till
i andra stycket omnämnd befattningshavare må framhållas, att en vid
1916 års riksdag i sådant syfte väckt motion avslogs bland annat av
det skäl, att innebörden av en dylik lagändring ansågs icke rätt väl
kunna överskådas, innan en inom pensionsstyrelsen pågående utredningom
ändrad fördelning av äkta makars pensionsavgift å mannen och
hustrun slutförts och resultatet därav förelåg. Efter vad styrelsen meddelat,
har denna utredning ännu ej fullbordats, men torde kunna förväntas
bliva färdig inom den närmaste tiden. Vid sådant förhållande
och då ett uppskov med avgörande av denna fråga ej lärer föranleda
någon egentlig olägenhet, synes med densammas lösning böra tillsvidare
anstå.
På grund av den Kungl. Maj:t enligt 5 § tredje stycket tillerkända
befogenheten att meddela befrielse från skyldighet att erlägga pensionsavgift
hava omkring 30,000 personer fritagits från dylik skyldighet.
Pensionsstyrelsen har påvisat svårigheten att med iakttagande av nödig
konsekvens undgå att lämna bifall till ytterligare ansökningar om avgiftsbefrielse,
så länge lagen bibehålies oförändrad. Ju flera personer,
som sålunda bliva befriade, desto svårare blir det emellertid att vid påföringen
av pensionsavgifter hålla reda på dessa personer, och desto
mera förlorar pensionsförsäkringen karaktären av att vara allmän. Enligt
vad från pensionsstyrelsen meddelats, förekommer ock i mycket stor utsträckning,
att personer, som på grund av särskilda beslut blivit undantagna
från avgiftsplikt, med hänsyn till de sålunda antydda svårigheterna
ändock av taxeringsnämnderna påföras avgift. Vidare råder för
närvarande stor ojämnhet i fråga om den omfattning, vari avgiftsbefrielse
vunnits, i det att till exempel kommunala tjänstemän i vissa städer sökt
och vunnit dylik befrielse, under det att motsvarande tjänstemän i andra
städer icke gjort ansökan härom. Då sålunda en fortsatt tillämpning
av 5 § tredje stycket i dess nuvarande lydelse lätteligen skulle kunna
på ett betänkligt sätt söndersplittra hela den allmänna pensionsförsäkringen,
synes det böra tagas i övervägande, om ej till förebyggande av angivna
olägenheter en ändring av detta lagrum bör ske.
I detta sammanhang må här framhållas ytterligare en omständighet.
Bland de genom särskilda beslut från avgiftsplikt undantagna personer
finnes ett betydande antal småskollärarinnor, som hava rätt till en
liten pension från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.. I
den mån dessa ingå äktenskap, innan de uppnått pensionsåldern, bliva
de dock skyldiga att erlägga avgift enligt pensionsförsäkringslagen.
Genom att de förut varit undantagna från dylik avgiftsplikt komma de
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
emellertid att erhålla eu avgiftspension, som blir alldeles för obetydlig.
För flertalet av dessa personer vore det för visso till gagn, om de oavbrutet
erlagt avgift till pensionsförsäkringen. Ej minst dessa befattningshavare
torde man därför göra en verklig tjänst genom att för dem
återinföra avgiftsplikt.
Beträffande sättet för genomförande av den ifrågasatta ändringen
är att märka, att befrielse från avgiftsplikt enligt 5 § tredje stycket
kan avse antingen befattningshavare i statens tjänst, som ej äro särskilt
uppräknade i paragrafens andra stycke, eller ock andra grupper personer.
Huruvida, såsom pensionsstyrelsen uttalat som ett önskemål, införande
av avgiftsplikt bör efter hand äga rum för befattningshavare i statens
tjänst i allmänhet, därom är jag ej beredd att yttra mig; i allt fall är
denna fråga ej nu mogen för avgörande. Vid sådant förhållande synes
emellertid möjlighet fortfarande böra finnas att från avgiftsplikt frikalla
sådana statens befattningshavare, som visserligen icke för närvarande
äro undantagna, men som i övrigt hava enahanda ställning som de,
vilka redan äro från avgiftsplikt befriade. Så kan särskilt tänkas bliva
förhållandet med annan i statens tjänst anställd extra personal än den,
som nu är befriad från avgiftsplikt. Däremot synas betänkligheter ej
möta mot att beträffande övriga i tredje stycket avsedda kategorier personer
undantagande från avgiftsplikt ej vidare kan ske. Saken skulle
sålunda för närvarande lämpligen kunna ordnas på det sätt, att den
Kungl. Maj:t enligt 5 § tredje stycket tillagda befogenheten inskränkes
att gälla personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning
i statens tjänst.
Därest 5 § ändras i nu antydd riktning, synas de huvudsakliga
olägenheter, vilka, enligt vad erfarenheten givit vid banden, de nuvarande
bestämmelserna medföra, bliva undanröjda. Härvid torde ock
kunna ifrågasättas, att redan meddelade befrielsebeslut återkallas, i den
mån sådant efter verkställd utredning prövas kunna ske och besluten ej
avse befattningshavare i statens — därunder torde inbegripas riksdagens
— tjänst.
Vid bifall till vad jag nu föreslagit torde det icke vara behövligt
att vidtaga någon omformulering av 14 §. Givetvis har taxeringsnämnd
vid fattande av beslut jämlikt sistnämnda paragraf att taga hänsyn till
alla gällande beslut om avgiftsbefrielse, som fattats av Kungl. Maj'':t med
tillämpning av 5 § tredje stycket även enligt dess nuvarande lydelse;
att meddela föreskrift härom i en särskild övergångsbestämmelse synes
överflödigt.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
21
I övrigt synes emot de av pensionsstyrelsen föreslagna lagändrin- Övriga laggarna
icke vara något i huvudsak att erinra, utan torde desamma med an<,rln&ftr*
vissa jämkningar av väsentligen formell art böra förordas till antagande.
Såsom redan antytts, hava ändringarna i allmänhet till ändamål att,
med hänsyn till vunnen erfarenhet, i lagen införa eu del kompletterande
bestämmelser samt åstadkomma vissa lättnader och förenklingar vid
arbetet. Andra gå ut därpå att ur lagen utesluta en del föreskrifter,
som på grund av sin natur ansetts böra meddelas i administrativ ordning.
Rörande vissa av dessa lagändringar skall jag här något yttra mig.
Den av pensionsstyrelsen föreslagna redaktionella jämkningen i 3 § 3 §.
synes mig icke nödvändig.
I fråga om 8 § pensionsförsäkringslagen hemställer pensionsstyrel- s §.
sen om två tillägg, som avse att närmare sammanknyta pensionsförsäkringen
och styrelsens sjukvårdande verksamhet. Det ena tillägget
skulle giva pensionsstyrelsen befogenhet att efter omständigheterna förordna,
att pension icke skall utgå under den tid, en pensionstagare med
bidrag från pensionsstyrelsen åtnjuter sjukvård eller yrkesutbildning.
Det andra tillägget innehåller, att, om någon utan giltig anledning vägrar
att underkasta sig sjukvård eller yrkesutbildning, pension i vissa fall
helt eller delvis tillsvidare skall kunna förvägras en sådan person. Då
denna senare bestämmelse icke synes böra komma i tillämpning i andra
fall än sådana, där det är pensionsstyrelsen, som erbjudit bidrag till
sjukvård eller yrkesutbildning, torde detta böra uttryckligen stadgas och
bestämmelsen i sådant syfte kompletteras.
Enligt 10 § pensionsförsäkringslagen, jämförd med 33 § samma lag, 10 §•
skall en åttondel av kostnaden för pensionstillägg, understöd eller ökning
därav bestridas av den kommun, inom vilken pensionstagaren var mantalsskriven
vid den tid, från vilken tillägget, understödet eller ökningen bestämts
att utgå. Enligt pensionsstyrelsens uppfattning vore det mera ändamålsenligt
att låta kostnaderna ifråga bestridas av den kommun, vilkens
pensionsnämnd förklarat pensionstagaren äga rätt till dylik förmån. Ur
synpunkten av kommunbidragens rättvisa fördelning torde det sakna betydelse,
vilketdera sättet man väljer. Huvudsaken är, att man vid fördelningen
kommunerna emellan av deras bidrag alltid förfar efter enahanda
grunder. Gör man det, komma kostnaderna i stort sett att i
längden fullt rättvist fördela sig på de olika kommunerna. Den av pensionsstyrelsen
förordade anordningen synes på av styrelsen anförda skäl
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
19 §.
30 § femte
stycket.
32 § tredje
stycket
äga företräde framför den nu gällande, och torde därför intet vara att
erinra mot bifall till pensionsstyrelsens förslag i denna del. Åven enligt
detta förslag blir för övrigt det avgörande vid fördelningen av kommunbidragen
pensionstagares mantalsskrivningsort, emedan pension, understöd
och ökning därav, jämlikt 29 §, jämförd med 30 och 33 §§ i lagen,
skall sökas hos pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, där sökanden
senast blivit mantalsskriven, och det sålunda även blir denna nämnd,
som beslutar över ansökningen.
Pensionsstyrelsens förslag att genom en komplettering av bestämmelserna
i 19 § öppna möjlighet för kommuner, som så önska, att förena
sig till ett pensionsdistrikt, synes väl motiverat. För underlättande av
att en sammanslagning vid förefallande behov kommer till stånd, torde
det vara lämpligt, att Kungl. Maj:ts befallningshavande — i likhet med
vad som ifrågasatts i det nyligen beslutade förslaget till lag om fattigvården
— uttryckligen tillerkännes befogenhet att taga initiativ till en
dylik åtgärd. Fn bestämmelse i sådan riktning lärer därför böra intagas
i förevarande paragraf, därvid initiativrätten lämpligen torde böra utsträckas
att avse jämväl frågor om fördelning av en kommun i två eller
flera pensionsdistrikt.
Det synes av praktiska hänsyn påkallat att, på sätt vid 30 § föreslås,
lämna i pensionsstyrelsens hand befogenhet att under av styrelsen
föreslagna förutsättningar utan återförvisning rätta ett av pensionsnämnd
fattat beslut. Dessa förutsättningar äro, dels att yttrande först skall
inhämtas från vederbörande och därvid främst från den pensionssökande
själv, om hans rätt kan lida intrång av en eventuell rättelse, och dels
att fel vid bestämmandet av storleken av sökandens årsinkomst uppenbarligen
blivit begånget samt att detta fel antingen uppkommit allenast
genom felräkning eller ock icke överstiger ett belopp av 50 kronor. Att
en sådan befogenhet för pensionsstyrelsen skulle missbrukas, lärer ej
behöva befaras. För övrigt är att märka, att här endast är fråga om
ett ansökningsförfarande och att, om en sökande finner sin rätt kränkt
genom en av styrelsen vidtagen rättelse, han visserligen icke kan anföra
besvär över styrelsens beslut, men alltid har möjlighet att när som
helst till pensionsnämnden inlämna en ny ansökan för att få saken
Pragt under förnyad omprövning.
Åtgärder synas påkallade för att undanröja den orättvisa, som ligger
däri, att personer äro skyldiga erlägga pensionsavgifter, ehuru de, i
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184. 23
händelse pensionsbeloppet icke skulle uppgå till sex kronor om året,
jämlikt 30 § icke kunna erhålla någon valuta för dessa avgifter. Av
olika sätt för frågans lösning torde det enklaste vara, att i sådant fall
de erlagda pensionsavgifterna återbetalas på sätt pensionsstyrelsen föreslagit.
Visserligen skulle orättvisan kunna avlägsnas även genom att
ur lagen utesluta berörda bestämmelse i 30 §, men detta skulle, såsom
ock pensionsstyrelsen framhållit, medföra ett ganska betungande arbete
med utbetalning av en mängd helt obetydliga pensioner. Att, på sätt
ålderdomsförsäkringskommittén ifrågasatt, fritaga vissa före år 1860
födda personer från skyldighet att erlägga pensionsavgift synes ej lämpligt,
allra helst ett sådant fritagande nu skulle komma alldeles för sent
och för övrigt sakna betydelse för alla de efter år 1860 födda personer,
som komma att drabbas av berörda orättvisa.
De av mig ej omnämnda lagändringar, som av pensionstyrelsen
föreslagits, äro antingen en följd av förut berörda bestämmelser eller ock
av beskaffenhet, att någon särskild motivering utöver den av styrelsen
förebragta ej lärer erfordras.
Departementschefen uppläste härefter inom departementet utarbetade
förslag till dels lag om ändrad lydelse av 5—8, 10, 16, 19, 20,
23, 24, 26 och 28—33 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,
dels ock lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8
juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av berörda lag den
30 juni 1913, av den lydelse, bilagorna A och B till detta protokoll utvisa,
samt hemställde, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte, för
det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag av protokollet
inhämtas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
Gunnar Corin.
Övriga
ändringar.
Departe
ments
chefens
hemställan.
24
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
X om ändrad lydelse av 5—8, 10, 16, 19, 20, 23, 24, 26 och 28—33 §§ i lagen
den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
Härigenom förordnas, att 5—8, 10, 16, 19, 20, 23, 24, 26 och
28 33 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring skola
i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:
5 §•
• Pensionsavgift----— oförmögen.
Från — — — — — person.
I övrigt ankommer på Konungens prövning, huruvida och under
vilka villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning
i statens tjänst, må undantagas från avgiftsplikt enligt denna lag.
6 §.
Pensions — — — sammanlagda belopp.
Därjämte utgår av allmänna medel ett tillägg till pensionen för pensionstagare,
som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst
ej uppgår för man till 300 och för kvinna till 283 kronor.
Pensionstillägget utgör för år räknat för man 150 och för kvinna
140 kronor med avdrag av sex tiondelar av det belopp, varmed pensionstagarens
årsinkomst må överstiga 50 kronor.
Därjämte — — — erlagd.
För pensionsberättigad änkling, änka eller ogift kvinna, som är till
arbete varaktigt oförmögen och har att försörja barn eller adoptivbarn
under femton år, ökas pensionen, därest årsinkomsten ej uppgår för man
till 300 och för kvinna till 283 kronor, jämte 125 kronor för varje
sådant barn, med särskilt pensionstillägg för barnen. Enahanda rätt
tillkommer jämväl pensionsberättigade äkta makar, som båda äro till
arbete varaktigt oförmögna och vilkas sammanlagda årsinkomst ej uppgår
till 583 kronor jämte 125 kronor för varje barn. Beloppet av sådant
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184. 2o
pensionstillägg utgör 75 kronor för varje barn med avdrag av sex tiondelar
av det belopp, varmed årsinkomsten må överstiga 300 kronor för
änkling, 283 kronor för änka eller ogift kvinna och 583 kronor för äkta
makar.
Pensionsbelopp avrundas till närmast högre sådant tal, att dess utbetalning
i föreskriven ordning kan verkställas med ett för varje betalningstermin
lika, å helt tiotal öre slutande belopp. Utgöres peusionsbelopp
av dels pension enligt första stycket i denna paragraf och dels
pensionstillägg, skall avrundningen verkställas å pensionstillägget.
7 §•
Årsinkomst — — — 34 §.
Där inkomst, som i 6 § andra stycket avses, helt eller delvis utgöres
av naturaförmåner, skall vid uppskattning av dessa förmåners
årliga värde iakttagas, att, där naturaförmånerna räcka till full, om än
torftig försörjning, deras årliga värde ej må uppskattas till lägre belopp
än 300 kronor för man och 283 kronor för kvinna, och att, där naturaförmånerna
ej räcka till full försörjning, deras årliga värde uppskattas
till motsvarande lägre belopp, ävensom att arliga värdet av bostad ej
må uppskattas till lägre belopp än 50 kronor. Där uppskattningen ej
kan ske med ledning av dessa bestämmelser, verkställes densamma efter
de i orten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas till
-
lämpliga.
1 — — — person.
8 §.
Befinnes — — — — — mantalsskriven.
Åtnjuter pensionstagare med bidrag från pensionsstyrelsen sjukvård
eller yrkesutbildning, äger styrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter
förordna, att pension under tiden icke skall utgå. Har han
anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av honom, må dem medgivas
rätt att under samma tid uppbära pensionen eller en del därav.
Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sjukvård
eller yrkesutbildning, vartill bidrag erbjudits honom av pensionsstyrelsen,
och anses goda utsikter förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga inträdandet
av varaktig oförmåga till arbete eller häva redan inträdd sådan,
må pension helt eller delvis tillsvidare förvägras honom, under förutsättning
att han gjorts uppmärksam på denna påföljd.
Har-----år.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 164 höft. (Nr 184.)
4
26
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 184.
10 §.
Kostnaden----— stadgas.
En åttondel av kostnaden fördelas mellan samtliga kommuner sålunda,
att varje kommun bestrider åttondelen av pensionstillägget för
pensionstagare, som av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till pension,
och att, där tillägget blivit jämlikt 8 § ökat, åttondelen av ökningen
bestrides av den kommun, viikens pensionsnämnd fattat beslut om ökningen.
År pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner,
avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten med
hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då
pensionstillägget eller ökningen söktes. Minskas pensionstillägg, till
vilket tva eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners
andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras
förutvarande bidrag.
En — — — — — stort belopp.
Kommunernas — — — — - Konungen.
16 §.
Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 14 § må, där fråga gäller
tillämpning av 1 eller 5 §, av enskild sakägare ävensom av kommun
samt av ombud, varom i 27 § förmäles, sökas hos pensionsstyrelsen,
och skall ansökning därom vara pensionsstyrelsen tillhanda före utgången
av augusti månad året näst efter det, för vilket pensionsavgift
påförts eller bort paföras, vid äventyr att ansökningen eljest icke upptages
till prövning. Befinnes ändringssökandet vara lagligen grundat,
skall pensionsstyrelsen förordna om rättelse i avgiftspåföringen och i
övrigt vidtaga de åtgärder, som därav må föranledas. I andra än här
ovan anförda fall må ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 14 § sökas
av enskild sakägare ävensom av kommun samt av ombud, varom i 27 §
förmäles, genom besvär inom den tid och i den ordning, som angående
besvär över taxeringsnämnds beslut är stadgat. Har pensionsavgift blivit
påförd den, som sålunda sökt ändring, är han ändock skyldig att
erlägga avgiftsbeloppet med rätt att återfå vad han finnes hava för
mycket erlagt.
Har — — — — — hos pensionsstyrelsen.
Finner pensionsstyrelsen vid granskning av den i 14 § omnämnda
föiteckning eller eljest, att någon i strid mot 1 eller 5 § påförts pensionsavgift
eller befriats från erläggande av sådan avgift, må pensions
-
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
styrelsen, ändock att ändring ej sökts, vidtaga orforderliga åtgärder till
rättelse härutinnan. Förrän pensionsstyrelsen vidtager dylik åtgärd,
skall den, saken rör, lämnas tillfälle att yttra sig.
Har för någon, vilken pensionsavgift påförts, sedermera sådant förhållande
inträtt, att han, då avgiften skall erläggas, bör undantagas
från avgiftsplikt, må frågan inom den tid och i den ordning, här ovan
stadgats angående ändring i taxeringsnämnds beslut i fråga om tillämpning
av 1 eller 5 §, hänskjutas till pensionsstyrelsen, som har att i
ärendet fatta beslut och i övrigt vidtaga de åtgärder, som därav må
föranledas.
19 §.
Varje — — — — — pensionsdistrikt.
Hava — — — — — pensionsdistrikt.
Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra
förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera
pensionsdistrikt. Likaså må, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden
prövas lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett
pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning eller sammanslagning
ävensom om upphävande eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma
och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
av allmän rådstuga.
Beslutet — — — — — ogilla.
Fråga om fördelning och sammanslagning av pensionsdistrikt må
även väckas av Konungens befallningshavande, och skall därvid i övrigt
förfaras på sätt här ovan är sagt.
20 §.
För — — — — — sex.
Ordförande i pensionsnämud och suppleant för honom förordnas av
Konungens befallningshavande för fyra år i sänder, Konungens befallningshavande
dock obetaget att återkalla sådant förordnande och för
den tid, som återstår, utse annan person.
Ledamöterna — — — — — återstått.
Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt,
skall minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne
utses av varje kommun; och äger Konungens befallningshavande att,
efter vederbörande kommuners hörande, i övrigt bestämma, huru många
ledamöter jämte suppleanter varje kommun har att välja.
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Sedan — — — — — ordförande.
Har — — — — — förrättas.
23 §.
Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer,
på kallelse av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens
antal och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår.
Sammanträde skall av ordföranden, i samråd med det av
pensionsstyrelsen jämlikt 27 § förordnade ombudet, utsättas till tid, då,
enligt vad antagas kan, ombudet är oförhindrat att närvara. Tid och
ställe för sammanträde läte ordföranden minst eu vecka förut kungöra
i kyrka samt tillika på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens
kännedom; varjämte ombud, som enligt 27 § må vara av landstinget
för distriktet utsett, genom ordförandens försorg i god tid skall om sammanträdet
underrättas.
Suppleanten för ordföranden äger, om han icke är ledamot i
nämnden, likväl närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna,
men ej i besluten.
Ordföranden — — — å ångfartyg.
24 §.
Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,
minst två ledamöter äro tillstädes. I pensionsdistrikt, som bildats
genom sammanslagning jämlikt 19 § av två eller flera kommuner, må
pensionsnämnden ej handlägga ärende, som rör viss kommun, utan att
minst en ledamot från denna kommun är tillstädes.
Inträffar — — — infinna sig.
Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan
av pensionsnämnden godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde,
ävensom ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder
uraktlåter att underrätta suppleant, skall till kommunens kassa bota,
ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller
hans suppleant fem kronor; skolande, där pensionsdistrikt bildats genom
sammanslagning jämlikt 19 § av två eller flera kommuner, böter, som
erlagts av ordföranden eller hans suppleant, lika fördelas mellan kommunerna
samt böter, som erlagts av ledamot eller hans suppleant, tillfalla
kassan i den kommun, för vilken han är vald. Därest sammanträde
med hänsyn till bestämmelserna i första stycket av denna paragraf måste
Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.
29
inställas eller upplösas, bote ledamot eller suppleant dubbelt. Om uttagande
av böter, varom ovan sägs, förordnar Konungens befallningshavande
efter anmälan av ordföranden eller ledamot i vederbörande
pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens ombud i orten.
26 §.
Pensionsnämnds ordförande bar att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna
i denna lag och de föreskrifter i övrigt, som rörande hans
åligganden må av Konungen meddelas.
Ordföranden — — — besvär.
Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger
det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut
kungjort ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka
beslut fattats, och anses härigenom meddelande om besluten hava skett
den dag anslag gjordes. Samtidigt skall ordföranden i betalt brev med
allmänna posten tillställa varje sökande besked om det beslut, som
fattats i anledning av hans ansökan.
28 §.
Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom
av kommun samt av vederbörande i 27 § omförmälda ombud sökas hos
pensionsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till pension snämndens
ordförande eller i betalt brev med allmänna posten vara till denne
inkomna sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen
oräknad, då sådant skedde. Ordföranden äge ock att över nämndens
beslut anföra besvär. Över inkomna besvär skall nämnden avgiva
yttrande.
Över — — — civildepartementet.
29 §.
Ansökning rörande pension skall ingivas till pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.
Ansökningen skall avfattas enligt fastställt formulär och skall vid
densamma fogas prästbevis likaledes enligt fastställt formulär.
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
30 §.
Har någon på grund av varaktig oförmåga till arbete gjort ansökning
om pension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade
upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna
prövning och kända förhållanden besluta, huruvida sökanden äger rätt
till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl pensionstillägg, bestämma
storleken av den årsinkomst, som skall läggas till grund för beräkning
av pensionstilläggs belopp.
Sedan den i 28 § första stycket stadgade besvärstid gått till ända,
skall beslutet i ärendet jämte tillhörande handlingar ävensom, därest besvär
anförts över beslutet, nämndens yttrande över besvären av ordföranden
snarast möjligt insändas till pensionsstyrelsen.
Söker -någon, utan att till stöd därför åberopa varaktig oförmåga
till arbete, endast pension på grund av erlagda avgifter enligt 6 eller
34 §, skall pensionsnämndens ordförande ofördröjligen översända ansökningen
med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen.
Där — — — utfärdas.
Finnes pensionsnämnds beslut strida mot denna lag, äger pensionsstyrelsen,
där ej på grund av anförda besvär rättelse kan ske, att återförvisa
ärendet till förnyad prövning, dock att, där fel uppenbarligen
blivit begånget vid bestämmandet av storleken av sökandens årsinkomst
enligt 7 § samt detta fel antingen uppkommit allenast genom felräkning
eller ock icke överstiger ett belopp av 50 kronor, pensionsstyrelsen
må, efter vederbörandes hörande, utan återförvisning verkställa nödig
rättelse.
\ ad om ansökning rörande pension samt om handläggning av sådant
ärende stadgats gäller i tillämpliga delar, där ej annorledes i denna
lag föreskrives, jämväl om ärende rörande ökning, minskning eller indragning
av pension. Innan pensio.nsnämnd fattar beslut i ärende rörande
minskning eller indragning av pension, skall nämnden lämna pensionstagaren
tillfälle att yttra sig.
31 §.
Pension — — — förvärvats.
Lag — — — pension.
Finnes grundad anledning antaga, att pension bör minskas eller
indragas, äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning
fattats, förordna i förra fallet, att pensionen tillsvidare skall utgå
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
med det minskade belopp, vartill förhållandena må föranleda, och i senare
fallet, att pensionen tillsvidare icke skall utbetalas.
32 §.
Angående sättet och tiden för utbetalning av pension förordnas av
Konungen.
Pensionsbelopp, som ej lyftats före utgången av året näst efter det,
under vilket beloppet förfallit till betalning, vare förverkat.
På därom gjord framställning må pensionsstyrelsen till den, som
på grund av bestämmelsen i 30 § fjärde stycket icke äger uppbära
pension, återbetala av honom inom tid, som föreskrives i 14 och 15 §§,
erlagda pensionsavgifter, dock icke om han försummat att erlägga
honom påförd avgift och det årliga pensionsbeloppet på grund därav
ej uppgår till sex kronor, och ej heller förrän han uppnått en ålder av
sextiosju år.
33 §.
Den, som efter fyllda femton år bliver till arbete varaktigt oförmögen,
men för vilken avgifter till erhållande av pension icke blivit erlagda,
ävensom den, vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen,
äger erhålla understöd under villkor och med belopp, som
angående pensionstillägg är i 6 § stadgat.
Änkling, änka, ogift kvinna eller äkta makar, som äro till arbete
varaktigt oförmögna, men icke berättigade till pension, och vilka hava
att försörja barn eller adoptivbarn under femton år, äga erhålla understöd
för sådant barn under villkor och med belopp, som i 6 § är stadgat
angående pensionstillägg för barn.
Beträffande understöd, varom ovan sägs, gäller även i övrigt i tilllämpliga
delar vad i denna lag är föreskrivet om pensionstillägg och om
kostnaden för dess bestridande samt om ansökning rörande pension och
om pensions utbetalande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919, dock att vad i 8,
29, 30 och 31 §§ stadgas skall äga tillämpning från och med dagen
efter den, då lagen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit
i Svensk författningssamling.
32
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Bilaga B.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring skall erhålla följande ändrade lydelse:
3 §•
1 mom. För den, som före utgången av år 1918, i enlighet med
vad nedan sägs, förvärvat rätt till sådant pensionstillägg, som omförmäles
i 6 § andra stycket i lagen om allmän pensionsförsäkring, eller till
understöd, varom stadgas i 33 § första stycket samma lag, eller till ökning
därav, bestämmes, med den begränsning, som omförmäles i 2 mom. av
denna paragraf, beloppet av pensionstillägg, understöd och ökning till
följande procent av i 3 mom. här nedan stadgat belopp, nämligen
för |
den, |
som |
under år |
1914 |
förvärvat |
sådan |
rätt, |
till |
50 |
procent |
|
b |
B |
b |
b |
B |
1915 |
B |
B |
B |
B |
60 |
B |
b |
b |
b |
B |
1916 |
B |
B |
B |
B |
70 |
B |
|
b |
» |
b |
B |
B |
1917 |
B |
B |
B |
B |
80 |
B |
b |
B |
B |
B |
B |
1918 |
B |
B |
B |
B |
90 |
B |
Huruvida i fall, som i detta moment avses, rätt till pensionstillägg
eller understöd förvärvats, bedömes enligt bestämmelserna i lagen om
allmän pensionsförsäkring, i fråga om kvinna dock med den ändring,
att inkomstgränsen för sådan rätt utgör 280 kronor.
Inträder för någon, som i detta moment avses, rätt till ökning av
pensionstillägg eller understöd efter utgången av år 1918, skall ökningen
utgå i enlighet med bestämmelserna i 3 mom. här nedan.
2 mom. För den, vilken vid 1914 års ingång fyllt sextiosju år,
så ock för den, vilken vid nämnda tidpunkt fyllt femton men icke sextiosju
år och redan då var till arbete varaktigt oförmögen samt år 1913
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 184. 33
under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning antingen
av enskilda personer eller ock delvis av enskilda och delvis av fattigvården
eller välgörenhetsinrättningar, bestämmes beloppet av sådant
understöd, som omförmäles i 33 § första stycket i lagen om allmän
pensionsförsäkring, eller ökning därav till 50 procent av i 3 mom. här
nedan stadgat belopp.
För personer, tillhörande någon av de i detta moment angivna
grupper, gälla med avseende å rätten till dylikt understöd bestämmelserna
i nyssnämnda lag, i fråga om kvinna dock med den ändring, att inkomstgränsen
för sådan rätt utgör 280 kronor.
3 mom. För den, som tillhör någon av de i 1 och 2 mom. här
ovan angivna grupper, utgör grundbeloppet av pensionstillägg, som omförmäles
i 6 § andra stycket i lagen om allmän pensionsförsäkring, eller
understöd, varom stadgas i 33 § första stycket samma lag, för man 150
och för kvinna 140 kronor med avdrag, där årsinkomsten överstiger
50 kronor, av halva årsinkomsten, dock att, om årsinkomsten uppgår
till 50 men icke till 100 kronor, avdrag skall ske allenast med det belopp,
varmed årsinkomsten överstiger 50 kronor.
Sker minskning i den inkomst, efter vilken pensionstillägget eller
understödet blivit bestämt, må tillägget eller understödet i enlighet därmed
ökas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 164 höft. (Nr 184.)
5
34
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Bilaga C.
Till KONUNGEN.
När nu gällande lag om allmän pensionsförsäkring antogs av 1913 års riksdag,
utgick man säkerligen ganska allmänt från den förutsättningen, att de bestämmelser,
som i lagen fastställdes, endast voro avsedda att bilda en första
grundval för den svenska pensionsförsäkringen. Den praktiska erfarenbeten skulle
sedermera steg för steg visa vägen till de ändringar och kompletteringar, som
kunde anses påkallade.
Pensionsstyrelsens befattning med pensionsförsäkringslagens praktiska tillämpning
lämnade ganska snart anvisning på en del lagändringar, som syntes
önskvärda. Styrelsen har dock ansett sig höra i allmänhet avvakta någon längre
tids erfarenhet, innan förslag till några mera genomgripande reformer framlades.
Under de gångna åren har styrelsen sålunda inskränkt sig till att föreslå endast
sådana ändringar, vilkas genomförande av praktiska skäl icke utan avsevärda
olägenheter kunnat framskjutas. Av sådan natur var den redan år 1915 genomförda
utvidgningen av övergångsbestämmelserna, varigenom ett mycket stort antal
förut uteslutna, huvudsakligen äldre personer gjordes delaktiga i försäkringen.
Av samma skäl har en omläggning av den frivilliga försäkringen numera kommit
till stånd. En del mindre väsentliga lagändringar, vilka haft betydelse för handläggningen
av de löpande pensionsärendena m. m., hava dessutom vid olika tillfällen
blivit genomförda.
Pensionsstyrelsen anser emellertid tidpunkten nu vara inne att upptaga till
behandling frågan om vissa mera genomgripande ändringar i pensionsförsäkringslagen,
vilka enligt styrelsens förmenande äro behövliga, om verksamheten skall
kunna fylla sin uppgift att i önskvärd utsträckning understödja dem av landets
invånare, som till följd av arbetskraftens nedsättning eller förlust icke vidare
själva kunna förskaffa sig sin nödtorftiga försörjning.
Enligt styrelsens uppfattning torde dessa ändringar dock icke kunna genomföras
på en gång. Yissa av dem skulle nämligen komma att ställa så stora ekonomiska
krav såväl på det allmänna som på de enskilda samhällsmedlemmarna, att man endast
kan tänka sig att gå fram så småningom. Det är emellertid angeläget, att man
icke längre än oundgängligen nödvändigt uppskjuter fastställandet av principerna
och planen för dessa ändringar och genomförandet av desamma. Ett sådant uppskov
skulle komma att medföra avsevärda olägenheter för framtiden. En väsentlig
del av de förmåner, som pensionsförsäkringen avser att lämna, åstadkommes
nämligen i regel som ett resultat''av inbetalningar, fördelade på en lång följd av
år. Vill man sträva mot målet att inom en icke alltför avlägsen framtid få pensionsförsäkringsverksamheten
i stånd att på ett effektivt sätt fylla sin uppgift
i samhället, måste man se till, att de ekonomiska faktorer, som äro nödvändiga
Kung1. Maj.is Nåd. Proposition Nr 184. 35
härför, så snart som möjligt skapas. Varje uppskov härmed kommer att menligt
inverka på de framtida pensionernas storlek.
Ehuru pensionsstyrelsen icke är beredd att nu framlägga ett i alla detaljer
utarbetat reformförslag, vill styrelsen här lämna en redogörelse för de ändringar,
vilka enligt styrelsens förmenande borde under den närmaste framtiden kunna
genomföras. För de frågor, vilkas slutliga behandling av eu eller annan anledning
anses böra något anstå, angivas endast de stora linjerna i de förslag, som
sedermera torde komma att avlämnas. För sammanhangets skull beröras jämväl en
del mera avlägset liggande reformer, vilka enligt styrelsens mening förr eller
senare måste genomföras, men för vilka man ännu icke ansett sig kunna anvisa
en tillfredsställande lösning.
Detta program kan naturligtvis icke anses innebära en slutgiltig lösning av
frågan om den svenska pensionsförsäkringen. Någon sådan torde över huvud
taget aldrig kunna ernås. De behov, vilka pensionsförsäkringen har att tillgodose,
äro nämligen på det intimaste sätt anslutna till levnadsförhållandena och sålunda
underkastade samma förändringar, som dessaj tid efter annan undergå. Och det
är ett livsvillkor för en pensionsförsäkringsverksamhet, som skall kunna fylla sin
samhällsuppgift, att icke stelna i vissa former, vilka visserligen vid tidpunkten
för deras fastställande kunnat anses lämpliga, men under ett senare tidsskede
icke stå i överensstämmelse med de förändrade levnadsvillkor, som då råda.
I. Allmänna synpunkter.
A. Pensionernas uppgift.
Styrelsen erinrar om, att man vid fastställandet av de nuvarande lagbestämmelserna
för pensionsförsäkringsverksamlieten utgick från den förutsättningen,
att den pension, som försäkringen skulle lämna, i allmänhet skulle vara tillräcklig
att jämte pensionstagarens övriga inkomster bereda honom försörjning utan
anlitande av fattigvård eller hjälp från enskilda.
De härför erforderliga kostnaderna skulle bestridas genom dels av de försäkrade
inbetalda pensionsavgifter (avgiftspensioner) och dels bidrag från
det allmänna (pensionstillägg och understöd). Försäkringens uppgift att bereda
pensionstagarna en självständig försörjning kunde emellertid icke förväntas bliva
förverkligad, förrän verksamheten nått sin fulla utveckling d. v. s. efter förloppet
av 40 ä 50 år. Detta förhållande vore beroende på flera omständigheter. Avgiftspensionerna
kunde icke bliva av någon större betydelse, förrän lagen ägt bestånd
så länge, att de pensionsavgifter, som varje försäkrad haft att inbetala,
hunnit upp till någon mera avsevärd summa. Pensionstilläggen och understöden
skulle först sedan lagen ägt bestånd en viss tid komma upp till normalt belopp.
Ålderdomsförsäkringskommittén anför i sin motivering, att pensionerna skulle,
sedan försäkringen någon tid varit i verksamhet, i flertalet fall bliva tillräckliga
för att förebygga, att vederbörande skulle behöva anlita fattigvården. Och för
dem, som ville hava sitt uppehälle hos anhöriga, torde pensionen i allmänhet
räcka till för att pensionstagaren ej skulle bliva eu börda för dessa. När försäkringens
verksamhet började närma sig sin fulla utveckling, skulle pensionsbeloppen
bliva av ännu större betydelse. Under försäkringens första tid skulle pensionerna
dock endast räcka till för landsbygdens förhållanden.
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
För att, särskilt under övergångstiden, möjliggöra för pensionstagare på orter
med höga levnadskostnader att undgå tvånget att anlita offentlig eller enskild
fattighjälp föreslog ålderdomsförsäkringskommittén, att vederbörande kommun
skulle under vissa förbehåll vara berättigad att lämna pensionstagare tillskott till
pensionen, vilket icke skulle anses som fattigvård. Detta förslag vann till sitt
syfte gillande av 1913 års riksdag, men ansågs böra erhålla sin lösning på annat
sätt än genom bestämmelser i pensionsförsäkringslagen. Pensionsstyrelsen har
sedermera i skrivelse den 24 januari 1917 gjort framställning till Kungl. Maj:t
om en särskild lag angående kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag
utan fattigvårds karaktär.
För närvarande uppbära omkring 225,(XX) personer pensionstillägg eller
understöd från försäkringen. För större delen av dessa personer utgör högsta
beloppet 75 kronor för man och 70 kronor för kvinna. Endast för det jämförelsevis
ringa antal, som under åren 1915, 1916 och 1917 blivit invalider, kan ett
högre belopp utgå, nämligen högst resp. 90, 105 och 120 kronor för man och
resp. 84, 98 och 112 kronor för kvinna. Beloppen äro emellertid ofta lägre, enär
avdrag sker med hänsyn till den egna inkomsten. Medelbeloppet av pensionstillägg
och understöd är för närvarande omkring 60 kronor.
I vilken ringa omfattning de inbetalda avgifterna ännu lämna bidrag till
pensionerna framgår därav, att då år 1916 utbetalades i pensioner ett sammanlagt
belopp av cirka 15,182,000 kronor, endast omkring 33,400 kronor härav utgjorde
avgiftspensioner.
De förutsättningar angående levnadsförhållanden och levnadskostnader, från
vilka man utgick vid pensionsförsäkringslagens antagande, hava sedermera blivit
väsentligt rubbade. Någon bevisföring för att ådagalägga detta förhållande torde
knappast vara behövlig. Det torde vara nog att erinra om, att ålderdomsförsäkringskommittén
till grundval för sina beräkningar lade följande kostnader för full
årlig fattigförsörjning beträffande personer över 60 år.
Landsbygden |
Städerna |
|
Kronor |
Kronor |
|
för gift par ............... |
265 |
439 |
» ej gift man............................................................... |
164 |
277 |
» ej gift kvinna........................................................................... |
149 |
263 |
På grundval bland annat av dessa siffror fastställdes sedermera, att en årlig
inkomst av 300 kronor för man och 280 kronor för kvinna skulle anses vara tillräcklig
för eu självständig försörjning och sålunda icke berättiga till något från
allmänna medel utgående tillskott till avgiftspensionen. Det är visserligen sant,
att de nuvarande, pa mera tillfälliga förhallanden beroende oskäligt högaflevnadskostnaderna
varken böra eller kunna läggas till grund för bedömande av, i
vad man den förhöjning av existensminimum, som under de senare åren inträtt,
kan bliva för framtiden bestående. Så mycket torde dock vara ostridigt, att ovannämnda
siffror, på vilka den nuvarande försäkringen grundar sig, icke längre
kunna anses användbara, om försäkringen skall kunna bibehålla den anslutning
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 184.
37
till de framtida verkliga levnadskostnaderna, som man avsett och som är ofrånkomlig,
om försäkringen skall kunna fylla sin uppgift. Men är så förhållandet,
är det jämväl tydligt, att man icke längre än som är oundgängligen nödvändigt
bör uppskjuta att vidtaga erforderliga ändringar i pensionsförsäkringslagen. Eljest
kan det hända, att man en dag ställes inför den situationen, att pensionsförsäkringen
och de behov, som denna är ämnad att tillgodose, hava förlorat allt praktiskt
sammanhang med varandra. Att då med ett slag vidtaga en rättelse låter
sig av ekonomiska skäl icke göra. En dylik måste vidtagas i så god tid, att den
kan verka genom på en följd av år fördelade faktorer.
Om pensionsstyrelsen sålunda anser, att det är framsynt och riktigt att så
snart som möjligt vidtaga erforderliga åtgärder för förhöjning av pensionerna,
framställer sig naturligen det spörsmålet, vilka försörj ningskostnader lämpligen
böra läggas till grund för eu sådan förhöjning. Styrelsen anser emellertid, att
de nuvarande förhållandena näppeligen äro lämpliga för avgörandet av en sådan
fråga, utan att detta bör framskjutas till en tidpunkt, då man äger bättre förutsättningar
än nu att kunna bedöma storleken av det existensminimum, med vilket
man för eu längre tid framåt har att räkna. Denna omständighet bör dock icke vara
något hinder för att redan nu vidtaga vissa åtgärder för höjning av pensionerna.
Det torde nämligen kunna anses vara otvivelaktigt, att de förhöjningar, vilka det
kan vara fråga om att på detta område under den närmaste framtiden genomföra
komma att motsvara endast en del av den förhöjning, som i verkligheten kommer
att visa sig behövlig, om den nuvarande principiella grunden för pensionsbeloppens
storlek och uppgift skall bibehållas.
Beträffande de åtgärder, som under den närmaste tiden enligt styrelsens
mening böra vidtagas för förhöjning av pensionerna, torde det vara nödvändigt
att taga i anspråk ökade bidrag från båda de håll, vilka skapa de nuvarande
pensionerna, sålunda en förhöjning såväl av pensionsavgifterna som av pensionstilläggen,
och att dessutom vidtaga vissa andra åtgöranden, vilka kunna vara ägnade
att befrämja försäkringens möjligheter till utveckling i den riktning, som
man med densamma avsett.
B. Pensionsavgifterna och avgiftspensionerna.
För försäkringen i jämviktsläge beräknas de årligen utgående avgiftspensionerna
uppgå till omkring 65 miljoner kronor och pensionstilläggen (understöden)
till omkring 70 miljoner kronor. Av dessa siffror framgår, att det för de
framtida pensionernas storlek är av största betydelse att erhålla en tillfredsställande
ordning beträffande såväl pensionsavgifterna och avgiftspensionerna som
pensionstilläggen.
Styrelsen erinrar om, att den pensionsavgift, som varje försäkrad har att
inbetala, är beroende av hans inkomst och att befolkningen härför är indelad i
vissa inkomstklasser, för vilka fasta pensionsavgifter äro fastställda. Inkomstklasserna,
pensionsavgifterna och antalet personer i de olika klasserna vid 1915
års avgiftspåföring framgå av nedanstående tabell.
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
42 |
. |
Avgiftspension |
||||||
tfi |
Påfört avgiftsbelopp |
vid |
||||||
Inkomst- |
Årsinkomst |
GQ fl |
Antal perso- |
67 |
ar. |
|||
klass |
"oQ |
ner |
||||||
a> p-l |
Grundavgift |
Tilläggsavgift |
Summa |
Man |
Kvinna |
|||
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
||
I.......... |
Under 500 |
3 |
2 210 000 |
6 630 000 |
6 630 000 |
45 |
36 , |
|
It...... |
500—799 |
5 |
369 000 |
1 107 000 |
738 000 |
1845 000 |
76 |
61 |
III............ |
800-1 199 |
8 |
371 000 |
1 113 000 |
1855 000 |
2 968 000 |
122 |
97 |
IV..... |
1200 |
13 |
302 000 |
906 000 |
3 020 000 |
3 926 000 |
198 |
159 |
och högre |
||||||||
Summa |
3 252 000 |
9 756 000 |
5 613 000 |
15 369 000 |
Av tabellen framgår vidare den (nedåt avrundade) avgiftspension, vilken i
de olika inkomstklasserna erhålles genom inbetalning årligen av samma pensionsavgift
under hela försäkringstiden, d. v. s. från 16—66 års ålder. Styrelsen erinrar
jämväl om, att man för att främja en ordentlig inbetalning av pensionsavgifter
föreskrivit, att pensionstilläggen förhöjas med 0,08 procent för varje krona
av i rätt tid fullt inbetalda dylika avgifter.
Styrelsen anser, att en höjning av pensionsavgifterna är en ofrånkomlig åtgärd
för att ernå pensioner, som komma att stå i överensstämmelse med de framtida
försörjningskostnaderna.
En sådan höjning måste emellertid genomföras successivt och med varsamhet,
så att den icke verkar tryckande på de försäkrade och därigenom försvårar
pensionsförsäkringsverksamhetens genomförande. Innan några mera avsevärda
höjningar ifrågasättas, torde man för övrigt böra avvakta en stigande insikt hos
allmänheten om pensionsavgifternas betydelse för de framtida pensionsförmånerna,
så att dessa avgifter icke, såsom ännu ofta är fallet, jämställas med skatter. Höjningarna
böra dessutom föregås eller åtföljas av åtgärder, som avse att underlätta
inbetalningarna.
Det synes styrelsen vidare önskvärt att söka för pensionsavgifterna uppnå en
mjukare anpassning efter inkomsten än vad nu är fallet. Den nuvarande uppdelningen
i inkomstklasser synes icke vara lämplig, enär densamma medför vissa
ojämnheter. För personer med en årsinkomst av 300—1,200 kronor utgör pensionsavgiften
för ogift man eller kvinna 0,60—1,08 procent av inkomsten och för
makar 0,92—2 procent av deras sammanlagda inkomst. För personer med högre
inkomst är pensionsavgiften i förhållande till inkomsten betydligt lägre än för
de mindre inkomsttagarna. Man synes kunna uppnå en mera tillfredsställande
ordning genom att antingen låta pensionsavgiften utgå med en viss procent av
den till hela hundratal kronor avrundade inkomsten eller införa ett större antal
inkomstklasser.
Det skulle enligt styrelsens förmenande både vara rättvist och medföra stora
fördelar att genomföra en höjning av den inkomstgräns, för vilken den högsta pensionsavgiften
utgår. Den nuvarande inkomstgränsen, 1,200 kronor, måste anses
låg redan efter de förhållanden, som voro rådande vid lagens genomförande. Ge
-
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition År 184. d9
nom den nedgång i penningvärdet, som under de senaste aren ägt ruin, framstår
denna gräns som än mera oegentlig. En höjning av berörda inkomstgräns skulle
uppenbarligen medföra en välbehövlig förhöjning av avgiftspensionerna för stora
befolkningsgrupper och borde icke heller kunna anses verka betungande. Den,
som har eu inkomst av 1,200 kronor om året, betalar nu samma pensionsavgift
som den, vilken har 2,000 kronors inkomst. Den senare borde dock i allmänhet
kunna erlägga en högre pensionsavgift än den förre.
En omläggning av grunderna för de gifta kvinnornas pensionsavgifter. ar likaledes
i hög grad påkallad. Enligt nuvarande bestämmelser tillhöra samtliga hustrur,
som ej taxerats för egen inkomst av 500 kronor eller mera, den lägsta inkomstklassen.
Deras avgiftspensioner bliva på grund härav helt obetydliga. Detta
har ansetts orättvist och olämpligt samt givit anledning till mycket klander._ En
utbredd mening torde vara, att hustruns inkomst borde vid påföring av pensionsavgift
beräknas till omkring hälften av makarnas inkomst. Om man än icke
skulle anse lämpligt att sträcka sig så långt, torde dock en viss del av mannens
inkomst böra beräknas för hustrun. Dessutom torde böra vidtagas en del andra
åtgärder i syfte, bland annat, att pensionsavgift, som skall erläggas för gift kvinna,
må bliva ungefär lika stor som mannens pensionsavgift.
En omläggning av förut omnämnda bidrag från det allmänna med 0,0 8 procent
av pensionstillägget för varje krona av erlagda pensionsavgifter bör enligt
styrelsens förmenande äga rum. De grunder, efter vilka bidraget nu utgår, synas
icke i tillräcklig grad främja det ändamål, som man därmed avsett. Under övervägande
bör tagas, om ej statsbidraget bör användas såväl till att förbättra avgiftspensionerna
för hustrurna, särskilt dem, vilkas män tillhöra de lägsta inkomstklasserna,
som ock 4111 att bringa lättnad för de lägsta inkomsttagarna att
erlägga erforderliga pensionsavgifter, allt med iakttagande av sadana riktlinjer,
som äro ägnade att premiera en ordentlig inbetalning av pensionsavgifterna.
Styrelsen anser sig dessutom böra föreslå en ändring i beräkningsmetoden
för avgiftspensionerna i sådan riktning, att en del av pensionsavgiften, för vilken
en mera konstant inbetalning kan påräknas, betraktas som årsavgift för en viss
pension, utgående med samma belopp, när helst rätt till pension inträder. Detta
grundbelopp skulle sedermera årligen ökas med avkastningen av den återstående
delen av de inbetalda pensionsavgifterna, betraktade som engångsavgifter. För
ett dylikt system torde böra komma till användning ett försäkringstekniskt beräkningssätt
med hänsyn tagen till den ålder, vid vilken varje avgift erlägges. Detsamma
står naturligtvis i enkelhet tillbaka för den nuvarande beräkningsmetoden,
men erbjuder i ersättning härför så stora fördelar både för de försäkrade och för
försäkringen i dess helhet, att styrelsen icke tvekar att förorda detsamma. Dessa
fördelar äro i huvudsak följande: avsevärt högre invaliditetspensioner än de nuvarande,
ett mera rättvist tillgodogörande av de inbetalda pensionsavgifterna åt
de försäkrade, större möjligheter att kunna genomföra erforderliga successiva förändringar
i pensionsavgifterna samt större säkerhet i fondberäkningar och andra
försäkringstekniska beräkningar. Alla dessa omständigheter äro var för sig av
sådan betydelse för försäkringens gynnsamma utveckling, att de enligt styrelsens
åsikt mer än väl uppväga de olägenheter, som beträffande en sådan ordning
kunna påvisas. .
Styrelsens program för ändringar beträffande pensionsavgifterna och avgittspensionerna
är sålunda i huvudsak följande:
l:o) En varsamt och successivt genomförd förhöjning av pensionsavgifterna i
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
samband med en mjukare anpassning efter inkomsten och en höjning av inkomstgränsen
för den högsta pensionsavgiften.
2.o) En mera tillfredsställande anordning beträjfande de gifta kvinnornas pensionsavgifter
och avgiftspensioner.
3: o) En omläggning av bidraget från det allmänna i syfte att därmed dels
tillgodose under 2:o omnämnda ändamål och dels bringa lättnad för och uppmuntra
de lägsta inkomsttagarna att ordentligt inbetala sina pensionsavgifter.
4:o) En omläggning av beräkningssättet för avgiftspensionerna i syfte att uppnå
högre invaliditetspensioner och vissa andra för de försäkrade och för försäkringens
utveckling viktiga fördelar.
Styrelsen avser att längre fram inkomma med närmare utredningar och förslag
till dessa ändringar.
C. Pensionstilläggen.
För att erhålla nödig överensstämmelse mellan pensionsbeloppen och de
verkliga försörjningskostnaderna, torde det vara nödvändigt att jämväl genomföra
en förhöjning av pensionstilläggens grundbelopp, 150 kronor för man och 140 kronor
för kvinna. Denna fråga synes dock icke nu böra upptagas till avgörande,
utan bör därmed något anstå, så att man ma kunna erhålla en bättre överblick
över den framtida försörjningsfrågan. Det torde även vara önskligt att, innan
denna ändring genomföres, få närmare utrett, i vilken mån de ökade bidrag till
forsaknngen från det allmännas sida, som skulle kunna påräknas, böra användas
till förstärkning av mindre bemedlades avgiftspensioner. Då nämligen erhållande
av pensionstillägg erfordrar en omständlig undersökning angående sökandens ekonomiska
förhållanden, vilken undersökning ur många synpunkter kan förefalla
mindre tilltalande, vore det enligt styrelsens mening jämväl av detta skäl önskvärt,
om man genom en lämpligare fördelning av det allmännas tillskott mellan
pensionstilläggen och avgiftspensionerna, än vad nu är fallet, kunde öka avgiftspensionerna
och därigenom förhindra, att det framtida behovet av ökade pensions
tillägg komme att i mera avsevärd grad framträda.
Ett uppskov med frågan om höjning av pensionstilläggens grundbelopp synes
icke medföra någon praktisk olägenhet. Man kan nämligen knappast tänka
sig, att en dylik reform skulle, om den nu genomfördes, kunna erhålla retroaktiv
tiliämpning. Detta skulle medföra icke blott ett nästan oöverkomligt arbete för
pensionsnämnderna, utan även så stora kostnader för det allmänna, att det under
nuvarande förhållanden icke torde kunna ifrågasättas. Ett omedelbart avgörande
av denna fråga skulle sålunda av angivna skäl icke kunna få någon betydelse för
pensionstagarna. Vad åter beträffar de under de närmaste åren
nytillträdande pensionstagarna, synes det ligga närmast till hands, att, innan frågarn
om en höjning av pensionstilläggens nuvarande grundbelopp upptages till
behandling, en förkortning av övergångstiden först kommer till stånd. Denna
skall enligt nuvarande bestämmelser icke utgå förrän med år 1929. Styrelsen
anser sig .därför böra för närvarande inskränka sig till att i fråga om höjning av
pensionstilläggen föreslå, att de nu gällande övergångsbestämmelserna för pensions
tilläggen ändi as, sa att desamma komma att utgå med fulla belopp för de personer,
för vilka rätt till pension inträder fr. o. m. år 1919.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
41
Då styrelsen sålunda av ovan anförda skäl ansett sig icke kunna beträffande
en förhöjning av pensionstilläggen taga hänsyn till de nu utgående pensionerna,
betyder detta emellertid icke, att styrelsen ej haft under övervägande, huruvida
icke något borde åtgöras till förbättring av de nuvarande pensionstagarnas ställning.
Flera förslag med sådant syfte hava varit under övervägande, bland annat
den åtgärd, som vid första påseende synes ligga närmast till hands, nämligen att
föreslå, att de nuvarande pensionstagarna skulle — i överensstämmelse med vad
som tillämpats beträffande vissa andra, som uppbära från allmänna medel utgående
mindre pensioner — tillerkännas ett dyrtidstillägg till de nuvarande pensionerna.
En sådan åtgärd skulle otvivelaktigt vara i hög grad önskvärd. Styrelsen
vill erinra, att av de pensioner och understöd, som beviljats intill 1917 års
utgång, icke mindre än omkring åtta niondelar beräknats efter endast 50 procent
av normalt belopp. Alla övriga utgå ock med reducerade belopp. Dessa pensioner
och understöd hava redan från början ansetts ganska obetydliga och det
är utan vidare klart, att de än ytterligare sjunkit i värde till följd av penningvärdets
fall och numera icke närmelsevis motsvara den hjälp, de avsett att lämna.
Följden härav torde säkerligen bliva, att personer, som med dessa små understödsbelopp
eljest kunnat hålla sig fria från fattigvården, i allt större utsträckning
tvingas att vända sig dit med begäran om hjälp.
Under sådana omständigheter är det tydligen väl av behovet påkallat och
därtill ganska befogat, att åtgärder från det allmännas sida i största möjliga omfattning
vidtagas för att motverka dyrtidens tryck även för de nuvarande pensionstagarna.
Men skall på detta sätt eu verklig lijälp åstadkommas, måste
dylika dyrtidstillägg komma att medföra mycket avsevärda kostnader. Det hela
utlöser sig sålunda till en kostnadsfråga och då pensionsstyrelsen saknar förutsättningar
att bedöma, huruvida erforderligt belopp skulle kunna disponeras för ändamålet,
har styrelsen ansett sig icke i detta sammanhang böra göra någon framställning
i saken. Och detta så mycket mindre, som en dylik fråga kan ordnas
utan ändring i lagen.
Däremot finner sig pensionsstyrelsen nu böra hemställa, att — i huvudsaklig
överensstämmelse med de linjer, som av Kungl. Maj:t framlades för 1913
års riksdag — en höjning genomföres av pensionstilläggen till invalida änklingar,
änkor, ogifta kvinnor och äkta makar, som hava ett eller flera minderåriga barn att försörja.
En sådan reform fyller enligt styrelsens förmenade ett trängande behov
av hjälp åt många av de pensionstagare, såväl nuvarande som blivande, vilkas
understöd från pensionsförsäkringen icke står i rimligt förhållande till deras behov.
Och den innefattar samtidigt en viktig komplettering av pensionsförsäkringslagen,
en komplettering, som ju förr desto hellre synes böra komma till stånd.
Styrelsen vill även framhålla önskvärdheten av, att styrelsens i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 24 januari 1917 framställda förslag angående kommunala
pensionstillskott utan fattigvårds karaktär snarast möjligt upptages till behandling
och genomförande. En sådan åtgärd skulle vara av den största betydelse både
för de nuvarande pensionstagarna och för pensionsförsäkringsverksamhetens hela
utveckling. Utan att en reform i sådan riktning genomföres, finnes det enligt
styrelsens förmenande över huvud taget ingen möjlighet att såväl under övergångstiden
som framdeles kunna bereda pensionstagare, särskilt på orter med
dyra levnadskostnader, den från fattigvården fristående ställning, som pensionsförsäkringen
åsyftar. Styrelsen har i nyssnämnda skrivelse så utförligt utvecklat
nödvändigheten av sådana åtgärder, att det icke torde vara behövligt att här
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 184 höft. (Nr 184.) 6
42
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
närmare ingå därpå. Styrelsen vill blott konstatera, att den erfarenhet, som
under det gångna året ytterligare vunnits på detta område, styrkt den uppfattning,
som i skrivelsen uttalades, nämligen att gränsen mellan pensionsförsäkring
och fattigvård under nuvarande förhållanden lätteligen plånas ut och att de principer,
som lagts till grund för den svenska pensionsförsäkringen, icke kunna
fullföljas, såvida icke tillfredsställande ordning för dessa förhållanden kommer
till stånd.
Styrelsen har slutligen ansett sig böra föreslå en mindre ändring inom
ramen av de nuvarande pensionstilläggen, vilken ändring avser mera rationella
beräkningsgrunder för pensionstillägg vid inkomst över 50 kronor. Behovet av en
ändring i detta avseende påvisades redan vid 1913 års riksdag och har ytterligare
fått uttryck i skrivelse från 1917 års riksdag.
Styrelsens program för de ändringar beträffande pensionstillägg och understöd,
vilka under den närmaste framtiden borde genomföras, är sålunda, förutom
en eventuell höjning av pensionstilläggets grundbelopp, följande:
l:o) Sådan ändring av 3 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser,
att pensionstillägg och understöd, till vilka rätt inträder fr. o. m. år 1919, skola,
med vissa undantag, utgå med i pensionsförsäkring slag en stadgat normalbelopp, nämligen
högst 150 kronor för man och 140 kronor för kvinna.
Beträffande denna fråga hänvisas till under IY i denna skrivelse lämnad
utredning. Förändringen skulle för år 1919 medföra en ökad kostnad för statsverket
av cirka 86,000 kronor.
2:o) Sådan ändring av 6 § pensionsförsäkringslagen, att för invalid änkling,
änka eller ogift kvinna, som har att försörja barn eller adoptivbarn under 15 år,
pensionen, därest den egna inkomsten icke överstiger visst belopp, ökas med ett av
inkomsten beroende belopp, högst 75 kronor för varje sådant barn. Enahanda rätt
skulle även tillkomma pensionsberättigade äkta makar, som båda äro invalider.
Beträffande denna bestämmelse, vilken är avsedd att träda i kraft fr. o. m.
år 1919 och äga tillämpning även för sådana personer, vilka under de gångna
åren blivit berättigade till pension eller understöd, hänvisas till i denna skrivelse
under III intagen redogörelse. Den kostnad, som eu dylik lagändring
skulle medföra för staten, har beräknats för år 1919 till omkring 1,166,000 kronor.
3:o) Ändring i utjämnande syfte av den i 6 § pensionsförsäkringslagen förekommande
bestämmelsen, att, därest vid pensionstilläggets beräkning pensionstagarens
egen årsinkomst uppgår till 50 men icke till 100 kronor, avdrag skall ske med det
belopp, varmed årsinkomsten överstiger 50 kronor.
Beträffande detta förslag, vilket är avsett att med vissa undantag tillämpas
för beräkning av de pensionstillägg, till vilka rätt inträder fr. o. m. år 1919,
hänvisas till under II i denna skrivelse intagen redogörelse. Kostnaden för staten
för denna ändring beräknas för år 1919 uppgå till omkring 69,000 kronor.
D. Påföring och uppbörd av pensionsavgifter.
Det är tydligen av stor vikt för försäkringen och för de framtida avgiftspensionernas
storlek, att de avgiftspliktiga påföras de pensionsavgifter, som lagligen
böra åligga dem. Avgiftspåföringen handhaves jämlikt bestämmelserna i 14 § pensionsförsäkringslagen
av taxeringsmyndigheterna, vilka äga fatta beslut såväl an
-
43
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184
gående undantagande från avgiftsplikt som ock angående den pensionsavgift, som
skall erläggas av varje avgiftspliktig person.
Erfarenheten bär givit vid handen, att de nuvarande förhållandena på detta
område icke kunna anses tillfredsställande. I mycket stor utsträckning förekommer,
att personer icke påföras den pensionsavgift, som motsvarar deras verkliga
inkomst, utan en lägre avgift, något som naturligtvis utövar ett ofördelaktigt inflytande
på storleken av deras avgiftspensiöner. Detta missförhållande kan vara
beroende på flera orsaker. Beträffande personer, vilkas avlöning helt eller delvis
utgöres av naturaförmåner, såsom t. ex. tjänare, drängar, statare m. fl., tillämpas
ofta av taxeringsmyndigheterna en orimligt låg uppskattningsgrund för värdet av
naturaförmånerna. Härigenom uppstår ett anmärkningsvärt missförhållande mellan
pensionsavgifterna för personer, vilka i själva verket hava lika stor inkomst,
■Så påföres exempelvis en industriarbetare, som har en kontant inkomst av 1,200
kronor om året, 13 kronor i pensionsavgift, under det att en tjänare, som i lön
och naturaförmåner faktiskt har minst samma inkomst, påföres endast 3 kronor.
De grunder, som tillämpas för inkomsttaxering av ägare och brukare av jordbruksfastigheter,
giva även anledning till dylika missförhållanden. Många fastighetsägare,
som med hänsyn till sin ekonomiska ställning borde tillhöra någon
av de högre avgiftsklasserna, stanna ofta i den lägsta klassen, enär de påföras
allenast fastighetsbevillning. Detsamma gäller personer, bosatta på orter, där
det bevillningsfria avdraget utgör minst 500 kronor och där av sådan anledning
många personer med 500 kronors inkomst eller mera ej särskilt taxeras, utan
därför komma att tillhöra den lägsta avgiftsklassen. Det är ingalunda ovanligt,
att ägare eller arrendator av jordbruksfastighet påföres lägre pensionsavgift än
hos honom anställd person, som helt eller huvudsakligen uppbär kontanta avlöningsförmåner.
Att dessa missförhållanden förekomma i stor utsträckning framgår
med all tydlighet av tabellen å sid. 10*), enligt vilken av 3,252,000 personer,
som för år 1915 påförts pensionsavgift, icke mindre än 2,210,000 påförts avgift
för årsinkomst under 500 kronor. I detta tal ingå dock omkring 800,000 hustrur.
Styrelsen har haft under övervägande flera olika förslag avseende såväl att
vinna en mera tillfredsställande avgiftspåföring som att förenkla det därmed förenade
arbetet. Någon enklare anordning för uppgörande av de förteckningar,
vilka skola ligga till grund för avgiftspåföringen, har styrelsen dock icke kunnat
finna. Yad angår den brist på överensstämmelse, som visats råda mellan påförda
pensionsavgifter och verkliga inkomster, härleder sig denna för de personer, som
upptagas i taxeringslängderna över inkomstbevillning samt inkomst- och förmögenhetsskatt,
från taxeringsmyndigheternas arbete. Och då man icke gärna kan
tänka sig, att en persons inkomst skulle erhålla olika värdesättningar för beskattning
och för påföring av pensionsavgift, torde härvidlag knappast annat återstå
än att söka få till stånd en med de verkliga förhållandena mera överensstämmande
inkomstuppskattning från taxeringsnämndernas sida än vad nu är fallet.
En förändring i sådan riktning torde måhända inom en icke alltför avlägsen
framtid vara att förvänta. Beträffande åter det stora antal personer, som icke
upptagas i ovannämnda taxeringslängder, torde vara lämpligt och nödvändigt att
söka genomföra en ordning, som bättre än den nuvarande ansluter sig till de
verkliga inkomstförhållandena.
Pensionsstyrelsen tillåter sig erinra därom, att styrelsen redan i underdånig
skrivelse den 20 november 1914 inkommit med förslag till lösning av åtminstone
*) Sid. 38 i denna proposition.
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
vissa av dessa frågor samt att, sedan utlåtanden inhämtats från åtskilliga myndigheter
över detta förslag, Kungl. Maj:t den 7 april 1915 lämnat pensionsstyrelsen
tillfälle att yttra sig i anledning därav.
Vid övervägande av detta ärende har styrelsen haft åtskilliga förslag under
omprövning, utan att ännu hava fattat slutlig ståndpunkt i ämnet. Så mycket
synes emellertid vara klart, att taxeringsmyndigheterna höra befrias från all befattning
med påföring av pensionsavgifter. Arbetet därmed synes ligga närmare pensionsnämndernas
uppgift, därvid möjligen kunde tänkas, att själva uträkningen
av avgifterna kunde utföras av häradsskrivarna på landet och motsvarande tjänstemän
i städerna. För de personer, som upptagits i årets taxeringslängder över
inkomstbevillning samt. inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle däri fastställda
inkomstsiffror i regel bibehållas. För övriga personer skulle däremot verkställas
en skälighetsprövning av den inkomst, efter vilken pensionsavgift borde påföras..
Beträffande uppbörden av pensionsavgifterna erinrar styrelsen om, att den
nuvarande lagstiftningen överlåter även detta arbete till utom försäkringen stående
myndigheter. Grundavgifterna, för vilka kommunerna äro ekonomiskt ansvariga,
uppbäras och redovisas av dessa. I allmänhet har uppbörden av dessa
avgifter ägt runa tillsammans med kommunalutskylderna. I en eller annan kommun
har särskild uppbörd av pensionsavgifter förekommit. Tilläggsavgifterna
uppbäras av kronouppbördsmyndigheterna i samband med kronoskatten.
Resultatet av denna anordning har, såsom man kunnat vänta, icke varit
tillfredsställande. Då uppbördeu, såsom här i regel skett, sammanslagits med
skattebetalningarna, var det nästan på förhand givet, att en viss överensstämmelse
skulle bliva rådande mellan skatterestantierna och restantierna å pensionsavgifterna.
Om dessa sistnämnda, såsom här och där varit fallet, blivit något
flera, torde detta finna sin förklaring i den omständigheten, att restantierna å
små belopp alltid äro större samt att här tillkommit ett avsevärt antal mindre
inkomsttagare, vilka icke varit vana att vidkännas några nämnvärda utgifter till
det allmänna.
Pensionsstyrelsen anser det sätt, på vilket uppbörden av pensionsavgifter
anordnas, vara en för pensionsförsäkringsverksamhetens gynnsamma utveckling
synnerligen viktig fråga. Sedan såsom en bärande princip i den svenska pensionsförsäkringen
fastslagits, att den försäkrade är pliktig att genom egna inbetalningar
bidraga till åstadkommandet av sin framtida pension, bör man enligt
styrelsens förmenande sörja för, att inbetalningen av dessa pensionsavgifter
anordnas under sådana former, att avgiftsplikten fullgöres i så stor utsträckning
som möjligt och att allmänheten bibringas förståelse för dessa inbetalningars
betydelse och framtida värde. Nuvarande bestämmelser synas styrelsen knappast
ägnade att befrämja en utveckling i sådan riktning.
De ändringar, som styrelsen anser böra härutinnan genomföras, gå först
och främst ut därpå, att uppbörden av pensionsavgifterna fullständigt sJciljes från
uppbörden av skattemedlen. Sa länge så icke sker, torde det knappast vara
möjligt att ur den allmänna meningen avlägsna den uppfattningen, att pensionsavgifterna
äro likställda med skatter, en uppfattning, som torde vara en av de
främsta anledningarna till det hittillsvarande stora antalet obetalda pensionsavgifter.
Att, såsom nu är fallet, uppbörden fördelas mellan olika myndigheter, anser
styrelsen icke böra ifrågakomma. Styrelsen har haft under övervägande flera
45
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
olika förslag till lösning av frågan, vilken myndighet bör liandliava uppbörden
av pensionsavgifter. Bland dessa liar styrelsen ansett sig för närvarande böra
stanna vid förslaget, att uppbörden av såväl grundavgifterna som tilläggsavgifterna
överlämnas till kommunerna. Det skulle sedermera bliva deras sak att inom ramen
av vissa allmänna föreskrifter själva anordna uppbörden.
Som ett ytterligare led i strävandena att ernå en ordentlig avgiftsbetalning
har styrelsen, såsom av dess underdåniga skrivelse den 22 november 1917 framgår,
ansett sig böra föreslå, att varje försäkrad person erhåller en för säter ingsb ok,
i vilken inbetalda pensionsavgifter införas och kvitteras. Detta skulle otvivelaktigt
i mycket hög grad bidraga till att för de försäkrade klarlägga, att de erlagda
pensionsavgifterna närmast äro att betrakta som besparingar för att säkerställa
deras framtid. I dessa försäkringsböcker kunna även införas de bidrag
från staten, vilka enligt styrelsens under B uttalade mening skulle utgå till vissa
försäkrade för att lämna ett tillskott till pensionsavgifterna och för att premiera
ett punktligt fullgörande av avgiftsplikten.
Styrelsen har vidare till behandling upptagit frågan om arbetsgivares ansvar
för hos dem anställdas pensionsavgifter.
18 § pensionsförsäkringslagen innehåller i sin nuvarande lydelse den
bestämmelse, att arbetsgivare har rättighet men icke skyldighet att. verkställa
inbetalningar av pensionsavgift för hos honom anställd avgiftspliktig person.
Beträffande denna bestämmelse, vilken icke återfinnes i ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag, utan tillkom under lagens behandling hos Kungl. Maj:t, anförde
föredragande departementschefen bland annat, att ehuru han vid en försäkring
av den art som den föreliggande icke kunde finna tillräckligt fog för
upptagande av obligatoriska arbetsgivarbidrag till försäkringen, han emellertid
kände sig tilltalad av ett av kommerskollegium väckt förslag att möjlighet borde
öppnas för arbetsgivare att frivilligt ansvara för arbetstagares pensionsavgifter.
Departementschefen hyste nämligen den uppfattningen, att arbetsgivarna i stor
utsträckning skulle låta sig angeläget vara att genom ett dylikt, frivilligt ansvar,
vilket väl i flertalet fall skulle komma att utveckla sig till praxis, främja försäkringens
framgång och stabilitet, som i så hög grad vore beroende av en ordentlig
avgiftsbetalning.
Bestämmelsen i fråga har emellertid hittills icke visat sig vara av någon
egentlig praktisk betydelse för avgiftsbetalningen, enär tillämpning av densamma
endast rent undantagsvis förekommit. Behovet av mera effektiva föreskrifter
på detta område har dock befunnits vara synnerligen trängande. En mycket
stor del av hittills förekommande restantier gäller pensionsavgifter för huvudsakligen
yngre lönarbetare, vilka utan svårighet skulle kunna erlägga sina pensionsavgifter,
men försumma detta. Ett sådant missförhållande medför stora
olägenheter för försäkringen och för kommunerna, vilkas ansvarsbörda för obetalda
grundavgifter därigenom avsevärt ökas, samt icke minst för de avgiftspliktiga
själva, vilka ofta framdeles torde få anledning att ångra, att de icke bättre
förstått sig eget bästa. Ett vidgat upplysningsarbete på detta område torde
emellertid icke hava så synnerligen stora utsikter att ändra dessa förhållanden
vare sig beträffande arbetsgivarna eller de försumliga avgiftspliktiga.
Det är emellertid en mycket svårlöst fråga att åstadkomma en för avhjälpande
av dessa missförhållanden lämplig och på samma gång fullt effektiv ordning.
Av olika sätt för lösning av denna fråga synes det i den tyska social
-
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
försäkringen använda märkessystemet med dess mjuka anpassning efter avlöningsterminema
och synnerligen effektiva uppbördsresultat erbjuda betydliga fördelar
både för de försäkrade och för pensionsförsäkringen. Införandet av ett dylikt
system skulle likväl komma att medföra ett rätt avsevärt administrationsarbete
för arbetsgivarna, uppbördsmyndigketerna och pensionsstyrelsen. Under sådana
omständigheter har styrelsen icke ansett sig kunna, åtminstone för närvarande,
förorda detsammas införande. Man borde i stället enligt styrelsens förmenande
kunna tillsvidare åtnöja sig med en mindre omständlig anordning, även om denna
icke från början bleve fullt effektiv. De praktiska erfarenheter, som tillämpningen
av densamma skulle lämna, kunde sedermera bliva vägledande för bestämmelser,
som vore mindre betungande i tillämpningen och bättre anpassade efter härvarande
förhållanden, än om man skulle söka tillämpa ett märkessystem.
Enligt 18 § äro redan nu hos en arbetsgivare anställda avgiftspliktiga personer
skyldiga att vidkännas avdrag å kontant avlöning för de avgifter, arbetsgivaren
erlagt för den avgiftspliktige. Frågan rör sig sålunda i huvudsak om att finna
en för arbetsgivarnas medverkan vid uppbörden effektiv form. Såsom redan
nämnts har denna fråga visat sig synnerligen svårlöst, och styrelsen har ännu
icke varit i tillfälle att bilda sig en bestämd uppfattning om bästa sättet för
dess lösning.
De ändringar, som styrelsen finner önskliga beträffande påföring och uppbörd
av pensionsavgifter, äro sålunda i huvudsak följande:
Do) Sådan ändring av 14, 15 och 16 §§ pensionsförsäkringslagen att arbetet
med påföring av avgifter och vad därmed äger sammanhang överflyttas från taxeringsmyndigheterna
till andra myndigheter.
2:o) Sådan ändring av 13, 14 och 15 §§ pensionsförsäJcringsIagen, att uppbörden
av pensionsavgifterna verJcställes av kommunerna.
3:o) Sådan ändring av 18 § pensionsförsäJcringsIagen, att arbetsgivares ansvar
för erläggande av pensionsavgift för hos honom anställd, avgiftspliJäig person erhåller
ökad betydelse.
Styrelsen ämnar framdeles till Kungl. Maj:t inkomma med närmare utredning
och förslag angående dessa frågor.
II. Ändrat beräkningssätt för pensionstillägg vid inkomst
över 50 kronor,
I _ sitt förslag till lag om allmän pensionsförsäkring föreslog ålderdomsförsäkringskommittén
i 6 §, att av allmänna medel ett tillägg till pensionen skulle
utgå för pensiontagare, som vore till arbete varaktigt oförmögen och vilkens
årsinkomst ej uppginge för man till 300 och för kvinna till 250 kronor. Enligt
samma förslag skulle pensionstillägget för år räknat utgöra, i fråga om pensionstagare,
som ej åtnjöte någon inkomst, för man 150 och för kvinna 125 kronor,
och i fråga om pensionstagare, som åtnjöte inkomst, nämnda belopp med avdrag
av halva årsinkomsten. För varje år, för vilket endera av de i 4 § föreslagna
pensionsavgifter av 7 eller 12 kronor blivit erlagd, skulle vidare pensionstillägget
höjas med 1 Va procent.
Kungl Maj:ts proposition i ämnet till 1913 års riksdag överensstämde i
denna del med kommitténs förslag med undantag därav, att i propositionen höj
-
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
ningen av pensionstillägget bestämdes till 1 procent för varje år, för vilket endera
av de i 4 § av Kungl. Maj:t föreslagna pensionsavgifter av 8 eller 13 kronor
blivit erlagd.
Det särskilda utskott, till vilket ifrågavarande proposition hänvisats för behandling,
hemställde i tre hänseenden om ändring av Kungl. Maj:ts nyssberörda
förslag, nämligen dels att pensionstillägget för kvinna, som ej åtnjöte någon inkomst,
skulle höjas till 140 kronor, dels att i stället för den föreslagna höjningen
av pensionstillägg sådan höjning skulle äga rum med 0,0 8 procent för varje
krona av till fullo erlagda pensionsavgifter, dels ock att en årsinkomst, ej överstigande
50 kronor, icke skulle medföra något avdrag å pensionstillägget samt
att, om årsinkomsten uppginge till 50 men icke till 100 kronor, sådant avdrag
skulle ske allenast med det belopp, varmed årsinkomsten överstege 50 kronor.
Sistberörda ändring föranleddes av eu inom riksdagen väckt motion (n:r
304 i A. k.), vari yrkades, bland annat, den ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att
vid bestämmande av den inkomst, vilken skulle ligga till grund för pensionstilläggets
beräkning, inkomst under 100 kronor skulle räknas såsom obefintlig.
Till stöd för detta yrkande framhölls, att en bland de allmännare invändningar,
som framställts mot det framlagda förslaget, avsåge det sakförhållandet, att varje
inkomst, huru liten den än vore, skulle föranleda avdrag å pensionstillägget.
Utskottet ansåg sig av kostnadsskäl icke kunna förorda en så hög minimigräns
som den i motionen föreslagna, utan stannade vid en minimigräns av 50
kronor samt hemställde om viss jämkning i storleken av de avdrag, som skulle
göras vid årsinkomster mellan 50 och 100 kronor, på sätt här ovan närmare
angivits. Genom en dylik bestämmelse, anförde utskottet, undvikes olägenheten
av alltför stora differenser ifråga om inkomsttagare, vilkas inkomster ligga nära
minimigränsen, men på ömse sidor om densamma, och vinnes en mjukare anpassning
till inkomstens belopp.
Vid ärendets behandling inom riksdagen anmärkte en talare beträffande
den av utskottet föreslagna bestämmelsen om pensionstilläggs beräkning vid
inkomst mellan 50 och 100 kronor, att denna bestämmelse kunde leda till det
missförhållandet, att en ökning i pensionstagarens egen inkomst föranledde en
minskning i pensionstillägget med större belopp än ökningen i inkomst, varigenom
totalinkomsten sålunda bleve mindre, detta på grund av stadgandet i 6 §
om pensionstilläggets höjning med 0,0 8 procent för varje krona av till fullo erlagd
pensionsavgift. Denne talare föreslog därför en ändring av bestämmelsen
till närmare överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag. I anledning härav anförde
en annan talare, att berörda missförhållande icke komme att på minsta
sätt synas förrän åtskilliga år framåt, och att det förefölle, som om den lämpligaste
och bästa vägen att få denna sak utjämnad och rättad skulle vara, att
man utginge från, att pensionsstyrelsen komme att hava sin uppmärksamhet
fästad därå och göra framställning till Kungl. Maj:t om lämplig jämkning av
denna sak.
Riksdagen fattade sitt beslut i denna del i enlighet med utskottets hemställan.
Uti en vid 1917 års riksdag väckt motion (nr 8 i E. k.) föreslogs sådan ändring
av 6 §, att vid pensionstilläggs beräkning avdrag ej skulle ske för inkomst
upp till 100 kronor. Såsom skäl härför anförde motionären, bland annat, att de
personer, som stannade under denna gräns, levde i så bekymmersamma förhållanden,
att de mer än val behövde tilläggspensionen oavkortad åtminstone under
48
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
övergångstiden, om de skulle kunna förskaffa sig det för livets uppehälle allra
nödvändigaste. Genom en dylik ändring skulle man också i väsentlig grad bryta
udden av en annars ofta framställd anmärkning, att pensionsförsäkringen icke
uppmuntrade till sparsamhet. Därest förslaget i hela sin utsträckning icke skulle
vinna riksdagens bifall, hemställde motionären, att åtminstone för dyrorter den
föreslagna bestämmelsen bleve gällande.
Pensionsstyrelsen, som erhöll motionen till sig remitterad för yttrande, anförde
i avgivet utlåtande den 20 mars 1917, bland annat, att ett bifall till motionen
i oförändrat skick — vilket beräknats medföra en ökning i kostnaden för
pensionstillägg och understöd med omkring 7,3 procent — ledde till en orättvisa
för de personer, vilkas inkomster obetydligt överstege 100 kronor. En man
med 100 kronors egen inkomst skulle nämligen erhålla ett oavkortat pensionstillägg
å 150 kronor (och således en sammanlagd inkomst av 250 kronor), under
det att, om den egna inkomsten uppginge till exempelvis 102 kronor, pensionstillägget
skulle utgå allenast med 99 kronor (och den sammanlagda inkomsten
således utgöra endast 201 kronor). Ett sådant missförhållande skulle enligt styrelsens
mening tydligen tarva rättelse, som lättast kunde vinnas med användande
av samma princip, som läge till grund för bestämmelsen i 6 § tredje stycket
andra punkten. Men en dylik bestämmelse skulle uppenbarligen ytterligare öka
utgifterna för pensionsförsäkringen.
Sammansatta stats- och lagutskottet, till vilket motionen hänskjutits till behandling,
anförde i sitt utlåtande över densamma, bland annat, följande:
»Med hänsyn till att pensionstillägget, innan pensionsförsäkringen nått sin
fulla utveckling —- och särskilt under nu rådande krisförhållanden — uppenbart
är otillräckligt för en än så torftig bärgning, synes det utskottet synnerligen
önskvärt, att en förhöjning av det inkomstbelopp, som icke medför minskning i
pensionens storlek, äger rum, något som ock, i likhet med vad motionären framhållit,
torde i viss mån uppmuntra till sparsamhet.
Av pensionsstyrelsens yttrande framgår, att med ett bifall till motionens
syfte erfordras bestämmelser för att utjämna de differenser, som skulle uppstå i
fråga om pensionstilläggets storlek för personer med inkomster om något över
100 kronor. En närmare utredning kräves ock angående de utgifter och konsekvenser
i övrigt, ett bifall till motionen skulle medföra.»
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning, huruvida sådan ändring av
6 § i lagen om allmän pensionsförsäkring kunde vidtagas, att inkomst till ett belopp
av omkring 100 kronor icke måtte medföra minskning — åtminstone icke i
samma utsträckning som med nu gällande bestämmelser — i beloppet av understöd
eller pensionstillägg enligt nämnda lag, ävensom angående den ändring av
tredje stycket andra punkten i sagda paragraf, som därav kunde betingas, samt
därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Eiksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan (riksdagens
skrivelse n:r 272).
Genom nådigt brev den 29 juni 1917 har Kungl. Maj:t anbefallt pensionsstyrelsen
att verkställa den i riksdagens skrivelse begärda utredningen samt därefter
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet.
Såsom pensionsstyrelsen i sitt utlåtande den 20 mars 1917 framhållit, skulle
ett bifall till sist omförmälda motion kommit att leda, förutom till betydliga
49
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.
kostnader för det allmänna, jämväl till uppenbara missförhållanden. Skall pensionstillägg
(frånsett dess förhöjning på grund av erlagda pensionsavgifter) eller
understöd vid inkomst intill 100 kronor vara för man 150 och för kvinna 140
kronqr, måste, för att undvika dylika missförhållanden, pensionstillägget (understödet)
vid inkomst över 100 kronor sättas högre eller med andra ord avdraget
göras mindre än enligt nu gällande bestämmelser. Om inkomstgränsen 300 kronor
för man för rätt till pensionstillägg bibehålies, bör sålunda vid en ökning
av inkomsten från 100 till 300 kronor pensionstillägget eller understödet så
småningom sjunka från 150 kronor till 0, d. v. s. vid en ökning av inkomsten
utöver 100 kronor med 200 kronor skulle pensionstillägget sjunka med 3/4 av
200 kronor. Enklast skulle då vara att för mellanliggande inkomster bestämma
regeln sålunda, att pensionstillägget utgör 150 kronor med avdrag av % av det
belopp, varmed inkomsten överskjuter 100 kronor.
En sådan bestämmelse skulle dock medföra en betydande kostnadsökning
för pensionstillägg och understöd, enligt beräkning med omkring 15,9 procent.
Dessutom skulle en dylik bestämmelse medföra en liknande oegentlighet som
den ovan framhållna enligt nu gällande lag. Förutom att redan det avdrag, 3/4
av årsinkomsten, vilket vid uträkning av understöd skulle äga rum, synes vara
väl högt, skulle nämligen för pensionstillägg, om det nu gällande stadgandet
om förhöjning enligt 6 § fjärde stycket bibehölles oförändrat, avdraget från det
mot inkomst å högst 100 kronor svarande pensionstillägget bliva vid fullt erlagda
pensionsavgifter
å 100 kr...................... 81 % av inkomsten utöver 100 kr.,
» 200 » ..................... 87 » » » » 100 »
» 300 » .................... 93 » » » » 100 »
» 400 » ..................... 99 » » » » 100 »
» 500 » ..................... 105 » » » » 100 »
» 600 » ..................... 111 » » » » 100 »
» 663 » ..................... 114,7 8» » » » 100 »
Då pensionsavgifter till belopp av 417 kronor eller mer erlagts, skulle sålunda
vid en ökning av den egna inkomsten pensionstillägget minskas med mer
än inkomstökningen.
En utsträckning av inkomstgränsen för det avdragsfria pensionstillägget, t.
ex. till 100 kronor, verkar sålunda därhän, att avdraget då i stället blir desto
större vid inkomster utöver den höjda inkomstgränsen. För att motverka detta
skulle man nödgas även framflytta inkomstgränsen för rätt till pensionstillägg,
t. ex. för man till 350 eller 400 kronors årsinkomst. En sådan ändring skulle
ytterligare betydligt öka kostnaden för pensionstillägg och understöd.
Av det anförda torde framgå, att sådan ändring av 6 §, att inkomst till
belopp av omkring 100 kronor icke skulle medföra minskning i beloppet av understöd
eller pensionstillägg, icke är lämplig.
Däremot synes det icke böra möta några egentliga svårigheter att genom
en ändring av 6 § vinna det av riksdagen framhållna önskemålet, att inkomst
till belopp av omkring 100 kronor icke i samma utsträckning som enligt nu
gällande bestämmelser skulle medföra minskning i beloppet av understöd eller
pensionstillägg. Genom en sådan lagändring kunde man ock avhjälpa nyssberörda
missförhållanden.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 164 käft. (Nr 184.)
7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Utgår man därifrån, att en ändring av ifrågavarande bestämmelse icke på
någon punkt får medföra försämring av nu gällande villkor, men att den för övrigt
bör ske med minsta möjliga kostnad för det allmänna, synes ändringen böra
gå i den riktningen, att vid en ökning av den egna årsinkomsten från 50 till
300 kronor för man och 280 kronor för kvinna pensionstillägget (understödet)
skulle sjunka likformigt från det belopp, som nu är bestämt för 50 kronors inkomst
till 0.
Alltså skulle för en man en ökning i inkomsten från 50 till 300 kronor, d. v.
s. med 250 kronor, medföra, att understödet likformigt sjunker från 150 kronor
till 0. För varje krona, varmed inkomsten ökas över 50 kronor, skulle således
understödet minskas med 4$$ krona, d. v. s. med = 0,6 därav eller 60 öre.
För en egen inkomst mellan 50 och 300 kronor blir alltså understödet 150 kronor
med avdrag av sex tiondelar av det belopp, varmed inkomsten överstiger 50
kronor. Bestämmelsen för pensionstillägg blir densamma, frånsett stadgandet
om dess höjning med 0,os procent för varje krona av tillfullo erlagd pensionsavgift.
För kvinna skulle motsvarande bestämmelse under ovan angivna förutsättningar
egentligen bliva, att vid årsinkomst mellan 50 och 280 kronor pensionstillägget
(frånsett förhöjningen) utgör 140 kronor med avdrag av 43)!, d. v. s.
4! = 0,6087 av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 50 kronor. För att
undvika ett så svårhanterligt tal och tillika vinna större överensstämmelse med
den föreslagna bestämmelsen för pensionstillägg åt man skulle avdraget från pensionstillägget
även för kvinna kunna bestämmas till 0,6 av det belopp, varmed
årsinkomsten överstiger 50 kronor. Ben övre inkomstgränsen för kvinnas rätt
till pensionstillägg skulle då, i stället för nu 280 kronor, egentligen bliva 50 +
— 283V3 kronor, vilket belopp emellertid lämpligen kan avrundas till 283
kronor.
För avhjälpande av det meromnämnda missförhållandet behöver icke bestämmelsen
om pensionstillägg vid årsinkomst av 50 kronor eller därunder ändras.
För frågans närmare belysning hänvisas till nedan intagna tabeller, av vilka
tabell A utvisar sambandet enligt nuvarande bestämmelser (dock med bortseende
från övergångsbestämmelserna) mellan pensionstillägg, pensionstagarens egen inkomst
och de av honom erlagda avgifterna, tabell B lämnar en översikt av bestämmelserna
angående storleken av understöd enligt gällande lag och enligt pensionsstyrelsens
nu framlagda förslag till ändring däri samt tabell C innehåller en jämförelse
av understödsbelopp vid olika inkomst.
Genomförandet av berörda förslag skulle, därest alla, som redan äro eller
framdeles bliva berättigade till pensionstillägg (understöd), finge fördel av ändringen,
medföra en ökning i kostnaden för pensionstillägg och understöd med
omkring 6,6 procent. Kostnadsökningen skulle sålunda år 1919 uppgå till omkring
920,000 kronor och redan år 1921 till något över en miljon kronor samt
omkring år 1940 till något över 2 miljoner kronor.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
51
Tabell A.
Pensionstillägget (understödet) minskas med
nedanstående procent av det belopp,
varmed inkomsten ökas
avgifter |
vid inkomst t. o. m. 50 kr. |
vid inkomst mel-lan 50 och 100 kr. |
vid inkomst av |
kr. |
% |
% |
% |
• 0 |
0 |
100 |
50 |
100 |
0 |
108 |
54 |
200 |
0 |
116 |
58 |
300 |
0 |
124 |
62 |
400 |
0 |
132 |
66 |
500 |
0 |
140 |
70 |
600 |
0 |
148 |
74 |
663 |
0 |
153,04 |
76,52 |
En dylik lagändring bleve måhända väl betungande i ekonomiskt avseende
för staten och kommunerna. Den skulle dessutom åsamka pensionsnämnderna
och pensionsstyrelsen en under den närmaste tiden efter lagändringens genomförande
högst betydligt ökad arbetsbörda, i det att ju redan beviljade pensioner
skulle underkastas revision.
Då för övrigt den olägenhet i nuvarande bestämmelser, som förslaget avser
att upphäva, icke framträder lika skarpt i avseende på reducerade pensionstillägg
och understöd, torde ändringen böra omfatta endast dem, som erhålla mot sin
Tabell B.
Bestämmelser enligt |
Högsta möjliga |
Intet understöd |
Understödet minskas med nedanstående procent av |
Kostnad i % av |
||||
vid in-komst un-der 50 kr. |
vid in-komst mel-lan 50 och |
vid in-komst 100 kr. |
||||||
man |
tvinna |
man |
kvinna |
|||||
kr. |
kr. |
kr. |
kr. |
% |
% |
% |
% |
|
gällande lag ... |
150 |
140 |
300 |
280 |
0 |
100 |
50 |
100 |
förslaget ......... |
150 |
140 |
300 |
283 |
0 |
60 |
60 |
106,6 . |
inkomst svarande fulla, d. v. s. ej på grund av 3 § i lagen den 8 juni 1915 om
övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen reducerade pensionstillägg
(understöd), och således icke dem, som — därest styrelsens förslag
om återgående till lagens ursprungliga lydelse angående övergångstiden bifalles
52
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Tabell C.
Inkomst |
Understödets belopp för |
|||
man |
enligt |
kvinna enligt |
||
nuvarande bestämmelser |
| förslaget |
nuvarande bestämmelser |
förslaget |
|
kr. |
kr. |
kr. |
kr. |
kr. |
0-50 |
150 |
150 |
140 |
140 |
75 |
125 |
135 |
115 |
125 |
100 |
100 |
120 |
90 |
no |
150 |
75 |
90 |
65 |
80 |
200 |
50 |
60 |
40 |
50 |
280 |
10 |
12 |
0 |
2 |
300 |
0 |
0 |
0 |
0 1 |
— före år 1919 förvärvat rätt till pensionstillägg (understöd), ej heller dem, vilka
blivit delaktiga av försäkringen först genom lagen den 8 juni 1915.
Genom en dylik begränsning skulle, under förutsättning av en viss folkmängdsökning,
kostnaden för ifrågavarande ändringsförslag uppgå till ungefär
följande belopp:
år 1919 ................ |
..... 69,000 kronor |
år 1930.................. |
..... 1,281,000 kronor |
|
» 1920 ................ |
..... 205,000 |
» |
» 1931 ................... |
..... 1,361,000 » |
» 1921 .................. |
..... 336,000 |
» |
» 1932................... |
..... 1,436.000 |
» 1922 ................. |
..... 461,000 |
» 1933 .................. |
..... 1,506,000 » |
|
» 1923 .................. |
.. .. 581,000 |
> |
» 1934.................. |
.. .. 1,571,000 » |
» 1924 ................. |
..... 696,000 |
» |
» 1935................... |
..... 1,631,000 |
» 1925 ................ |
..... 806,000 |
» |
» 1936............... |
..... 1,686,000 » |
» 1926 .................. |
..... 911,000 |
» |
* 1937................. |
..... 1,736,000 » |
.» 1927 .................. |
..... 1,011,000 |
» 1938.................. |
..... 1,781,000 |
|
» 1928 ................. |
..... 1,106,000 |
» |
» 1939 ................. |
..... 1,821,000 » |
» 1929 .................. |
..... 1,196,000 |
» |
» 1940................. |
..... 1,856,000 > |
Om folkmängden förbleve konstant från och med år |
1919, skulle statens |
Då förslaget således med ganska måttliga kostnader avhjälper den anmärkta
oegentligheten, får pensionsstyrelsen hemställa om ändring av 6 § andra och
tredje styckena i ovan senast angiven riktning. Tillika erfordras vissa övergångsbestämmelser,
som lämpligen torde böra inarbetas i 3 8 i omförmälda lag av den 8
juni 1915.
III. Pensionstillägg för barn.
Redan nya arbetarförsäkringskommittén upptog i sitt år 1893 framlagda
förslag till lag angående försäkring för beredande av pension vid varaktig oförmåga
till arbete en bestämmelse om barnpensionering med pension å 30 kronor
för år till varje minderårigt barn inom äktenskapet efter avliden försäkrad man.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
53
I (len på detta kommittéförslag grundade regeringsproposition, som förelädes
1895 års riksdag, bibehölls bestämmelsen om barnpensionering, ehuru kostnaden
härför, som enligt kommitténs förslag skulle åligga arbetstagare och arbetsgivare,
överflyttats på staten. Det för frågans behandling av riksdagen tillsatta särskilda
utskottet avstyrkte visserligen bifall till propositionen i dess föreliggande form,
men hemställde samtidigt om riksdagsskrivelse rörande ny utredning i ämnet
samt förordade, att därvid bland annat borde iakttagas, »att vid meddelande av
bestämmelser rörande uppfostringshjälp åt minderåriga barn avseende fästes även
vid de oäkta barnen i de fall, där sådant läte sig göra».
I det förslag i ämnet, som av Kungl. Magt förelädes 1898 års riksdag, uteslöts
berörda stadgande helt och hållet, enär den tidigare föreslagna barnpensionen
ansetts för liten att fylla det därmed avsedda ändamålet, under det att den
beräknade kostnaden därför likväl uppginge till ett ganska betydligt belopp.
Ålderdomsförsäkringskommittén anförde i förevarande hänseende, att för
arbetsföra änkor, därest de hava minderåriga barn att försörja, behov av särskilt
understöd i många fall måste anses föreligga. Ett genomförande av eu barnpensionering
till förmån endast för inom äktenskapet födda barn syntes kommittén
emellertid icke tillfredsställa det behov, som i detta avseende förelåge, enär detta
i liknande mån måste anses vara förhanden i fråga om de utom äktenskapet
födda barnen ävensom beträffande barn till änklingar. Kostnaden för en dylik
pensionerings genomförande skulle dock stiga till ett avsevärt belopp.
Yad en särskild änkepensionering (inbegripande även änklingar) beträffar,
syntes dess syfte, anför kommittén vidare, i viss mån vara tillgodosett redan inom
ramen av den utav kommittén föreslagna försäkringen. En mera omfattande
pensionering av änkor (och änklingar) samt ogifta mödrar syntes kommittén visserligen
behjärtansvärd, men torde, för att kunna begränsas till en ej alltför hög
kostnad, böra i främsta rummet tillgodose det verkliga behovet av understöd.
En komplettering av kommitténs förslag i sådan riktning skulle sålunda, i överensstämmelse
med förslagets övriga läggning, avse att understödja behövande
änkor (och änklingar) samt ogifta mödrar med minderåriga barn. Av kostnadsskäl
ansåg sig likväl kommittén icke böra framställa något förslag härom. Och
anförde kommittén slutligen, att därest en dylik utvidgning av pensioneringens
räckvidd skulle synas ekonomiskt genomförbar, en bestämmelse i sådant syfte
torde utan svårighet kunna infogas i det av kommittén framlagda lagförslaget.
En av kommitténs ledamöter, herr Hj. Branting, var i förevarande hänseende
skiljaktig från kommitténs majoritet och anförde bland annat: Eu änka
eller ogift moder (och likaså änkling) med barn vore på visst sätt, även när hon
vore arbetsför, utan tvivel invalid i den mening, att en del av hennes arbetskraft
måste avses för barnens vård och uppehälle. Denna synpunkt gjordes gällande
redan av nya arbetarförsäkringskommittén, och det skulle vara ett steg tillbaka,
om man nu släppte denna viktiga del av invaliditetsfrågan ur sikte. Ur samhällets
synpunkt måste det ju för övrigt vara av alldeles särskild vikt att bringa
hjälp ej blott åt dem, som hade sitt arbetsliv bakom sig, utan också samtidigt
tänka på den kommande generationen. Herr Branting föreslog på grund härav
följande tillägg till 6 §:
»För änkling, änka eller ogift kvinna med minderåriga barn under 15 år
utgör pensionstillägget, därest årsinkomsten icke uppgår till ett belopp av 300
kronor för man och 250 kronor för kvinna jämte 150 kronor för varje sådant
barn, hälften av detta belopp, minskat med halva inkomsten. Tillägget utgår i
dessa fall, även om varaktig oförmåga till arbete icke är förhanden.»
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
De yttranden, som avgåvos över kommitténs förslag, innefattade i stor utsträckning
förord för ifrågavarande utbyggnad av försäkringen.
Sålunda uttalade sig Kung! Maj:ts befallningshavande i Värmlands, Kopparbergs
och Norrbottens län ävensom ett flertal kommuner för en sådan utbyggnad.
Kommerskollegium anförde, att det ändamål, som en dylik barnpensionering
skulle fylla, vore synnerligen belijärtansvärt och att pensionstillägg för barn
utgjorde en naturlig utveckling av förslagets egen tankegång. Kollegium ansåg
sig på grund därav höra förorda en utvidgning av pensionsförsäkringen i angiven
riktning.
Biksförsäkringsanstalten förordade även för sin del bifall i huvudsak till
herr Brantings yrkande. Biksförsäkringsanstalten anförde härom vidare bland
annat: Såsom tilläggsstadgandet avfattats, innebure det huvudsakligen en barnpensionering,
vilket ju ock vore det i föreliggande fall riktigaste. Emellertid
syntes tilläggets avfattning begränsa pensionstilläggets utgående till de fall, då
en av föräldrarna till det eller de barn, för vilka pensionstillägg skulle utgå,
levde. Men det torde icke finnas skäl att från rätten till understöd utesluta de
barn, som förlorat båda föräldrarna.
Däremot erinrade svenska fattigvå.rdsförbundets arbetsutskott emot förslaget,
i vad det avsåg understödjande av icke invalida ogifta mödrar, att detsamma,
om det icke kompletterades av reglerande bestämmelser, skulle dels leda till ett
direkt främjande av lösa förbindelser, då det nämligen skulle vara ekonomiskt
fördelaktigare för föräldrar med flera barn att icke ingå äktenskap utan i stället
uppbära understöden för barnen, och dels innebära, att samhällets krav å bidrag
från barnafadern så gott som definitivt avskreves.
Föredragande departementschefen anförde till statsrådsprotokollet i fråga
om pensionstillägg för barn följande:
»För min del anser jag önskvärt, att särskilt pensionstillägg för barn måtte
kunna i vissa fall utgå.
Då en självförsörjande änka (änkling) eller ogift moder med oförsörjda barn
har större behov av inkomster än en sådan utan barn, men icke i regel härför
kan påräkna högre inkomst av sitt arbete, vore det givetvis ett önskemål, att
staten för de minsta inkomsttagarna här trädde reglerande emellan. Vid närmare
granskning av förhållandena har jag dock för närvarande ansett mig böra
inskränka det pensionstillägg för barn, som jag anser önskvärt vinna, till änkor,
ogifta mödrar och änklingar, som äro invalider enligt förevarande lagförslags mening.
Uppenbart är med avseende å dessa behovet störst. Deras existensminimum
bör, när det finnes oförsörjda barn att draga försorg om, sättas högre, än
om de ej hade sådana barn. En ökning av detta existensminimum med 120 kronor
för varje barn synes mig därför i allo befogat. Därmed skulle pensionstilllägget
för varje barn uppgå till 60 kronor. Att jag ansett mig böra nedsätta det
av herr Bran ting föreslagna pensionstillägget från 75 till 60 kronor har skett av
kostnadsskäl. Och det synes mig också, att beloppet 60 kronor — jämt det
dubbla mot det som föreslogs 1895 — är ganska avsevärt i förevarande fall. Att
skillnad ej bör göras på gifta och ogifta mödrar synes mig uppenbart. På sätt
förut omförmälts uttalade sig också 1895 års riksdag mot varje skillnad i förevarande
hänseende.
På den nu antydda ståndpunkten stod nya arbetarförsäkringskommittén och
1895 års regeringsproposition hos oss (frånsett de ogifta mödrarna). Den är
55
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
också upptagen i don nya tyska riksförsäkringslagen. Och densamma drabbas i
ingen mån av de anmärkningar, som svenska fattigvårdsförbundets verkställande
utskott riktat mot herr Brantings reservation. Den överensstämmer, den sålunda
angivna ståndpunkten, också bättre med hela det föreliggande kommittéförslagets
anda och mening, då detta förslag ju alltid bygger på invaliditet såsom grund
för pensionstilläggs utgående.
Man skulle tilläventyrs vilja erinra, att förefintligheten av oförsörjda barn
även hos ett gift par borde föranleda särskilt pensionstillägg för barnen. Denna
erinran är tvivelsutan riktig och jag hoppas, att det icke skall behöva dreja alltför
länge, innan sådan komplettering av försäkringen kan ske, att jämväl i nu
antytt fall den minimiinkomst, som utesluter från pensionstillägg, kan höjas på
sätt ovan ifrågasatts för änka (eller änkling). Att behovet emellertid är mest
framträdande för den händelse, att den invalida är änka (eller änkling), synes
mig uppenbart. I dessa fall torde just befintligheten av oförsörjda barn utgöra
en ytterligare svårighet och föranleda ökade utgifter för vård av dessa.
För närvarande anser jag mig på grund av vad sålunda anförts allenast
böra föreslå, att pensionsberättigad änkling, änka eller ogift kvinna, som har barn
under 15 år, för varje sådant barn erhåller ett pensionstillägg av 60 kronor,
därest årsinkomsten ej uppgår till 800 kronor för man och 250 kronor för kvinna,
jämte 120 kronor för varje barn. För övrigt skulle samma regler och beräkningsgrunder
gälla för dylikt pensionstillägg som för andra sådana.
Jämväl i 33 § om understöd böra analoga bestämmelser införas.»
Yad kostnaderna beträffade meddelade departementschefen, att den ökade
utgift för det allmänna, som skulle uppkomma vid bifall till det framlagda förslaget,
beräknats-till högst 1,200,000 kronor. Sattes barnpensionsbeloppet till
75 kronor, bleve kostnaden 1,500,000 kronor. Biträddes herr Brantings reservation
i dess helhet, skulle kostnaden för det allmänna uppgå till 4,500,000 kronor
— för ett barnpensionstillägg av 60 kronor-till 3,600,000 kronor.
I överensstämmelse med departementschefens hemställan intogs i 6 § i
Kungl. Maj:ts förslag ett särskilt stycke av följande lydelse:
»För pensionsberättigad änkling, änka eller ogift kvinna, som är till arbete
varaktigt oförmögen och har att försörja egna barn under femton år, ökas pensionen,
därest årsinkomsten ej uppgår till 300 kronor för man och 250 kronor
för kvinna, jämte 120 kronor för varje barn, med särskilt pensionstillägg för
barnen. Beloppet av sådant pensionstillägg utgör 60 kronor för varje barn, där
årsinkomsten ej överstiger 300 kronor för man och 250 kronor för kvinna, samt,
där årsinkomsten överstiger nämnda belopp, 60 kronor för varje barn med avdrag
av hälften av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 300 kronor för man
och 250 kronor för kvinna.»
Därjämte föreslogs ett tillägg till 33 § i enahanda syfte.
Frågan om pensionstillägg för barn upptogs till behandling i åtskilliga inom
riksdagen i anledning av Kungl. Majds proposition väckta motioner. ^ Sålunda
framställdes i en motion (n:r 114 i F. k.) yrkande, att bestämmelsen måtte utgå,
och anfördes såsom skäl härför, att försiktigheten bjöde, att barnpensioneringen
ej medtoges. Försäkringen borde till en början ej göras för vittomfattande.
I en annan motion (n:r 117 i F. k.) yrkades likaledes avslag, varvid huvudsakligen
åberopades vad svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskott anfört i
frågan. Enligt motionärens mening var för övrigt barnpensioneringsproblemet,
åtminstone vad ogifta mödrar anginge, så intimt förbundet med andra frågor
56
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
rörande de värnlösa barnens vård, att det icke kunde lösas utan samband med
dessa. Och den form av barnpensionering, som det kungl. förslaget förordade,
stode uppenbarligen i strid med hela andan i modern fattigvårdsverksamhet. I
våra dagar hade man för länge sedan såsom förkastligt utdömt det gamla systemet
att blott »ge en summa pengar och sedan vända ryggen till utan att se efter,
huru pengarna användes».
I en tredje motion (n:r 306 i Å. k.) hemställdes jämväl om avslag. Denna
fråga ansågs visserligen vara av synnerlig vikt och ägnad att av statsmakterna
snarast möjligt upptagas till allvarligt övervägande i hela dess omfattning. Men
det i propositionen föreslagna steget till dess lösning ansågs icke lyckligt eller
välbetänkt. Genom de av departementschefen vidtagna ändringarna i herr
Bran tings förslag hade de av svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskott däremot
framställda anmärkningarna icke förlorat sin giltighet, om ock naturligtvis deras
räckvidd inskränkts. Fortfarande gällde, att en gift kvinna med barn, vilken
övergivits av sin man, skulle bliva sämre ställd än en ogift kvinna i samma belägenhet.
Fortfarande gällde, att barnpensionen till ogift moder skulle utgå utan
avseende på barnafaderns inkomster, oavsett huruvida modern verkligen vårdade
barnet eller finge det försörjt av andra samt oavsett om vården vore tillfredsställande
eller ej.
I flera motioner framställdes yrkanden om vissa ändringar i Kungl. Majrts
förslag. Så t. ex. yrkades, att pensionstillägget för varje barn skulle höjas från
60 till 75 kronor och att sådant tillägg skulle utgå, även om den änkling, änka
eller ogifta kvinna, som hade att försörja barnet, icke vore invalid (nr 304 i A. k.);
att pensionstillägg för barn borde tillkomma jämväl pensionsberättigade äkta
makar (nr 298 och 316 i A. k.), samt att dylikt pensionstillägg till ogift kvinna
borde utgå endast i den mån uppfostringshjälp från barnafadern ej kunde utfås
(nr 298 i A. k.).
Det av riksdagen för pensionsfrågans behandling tillsatta särskilda utskottet
anförde i förevarande hänseende, bland annat, följande:
»I de motioner, där avslag yrkats å nu ifrågavarande bestämmelser eller
anmärkningar riktats mot dess avfattning, har gjorts gällande, bland annat, dels
att förslaget vore för vittutseende, dels ock att de gifta kvinnorna därigenom i
åtskilliga fall kunde bliva sämre ställda än de ogifta och att pensionsbeloppet
till ogift moder skulle utgå utan hänsyn till barnafaderns inkomster, oavsett av
vem barnet vårdades och av vad art denna vård vore.
Utskottet finner de mot förslaget i denna punkt gjorda invändningar visserligen
i många fall sakna fog och ofta hänföra sig till fall, vilka i verkligheten
endast undantagsvis förekomma. De mot förslaget framställda erinringar och en
del av de med anledning därav framkomna förslag ådagalägga emellertid även,
att åtskilliga av de frågor, som äro mer eller mindre nära förbundna med den
nu ifrågavarande pensioneringens anordnande, ännu icke nått sin lösning i vårt
land och delvis icke kunnat förutsättas bliva lösta förrän i samband med den
revision av vår fattigvårdslagstiftning, vartill som bekant förarbeten för närvarande
pågå. Under sådana omständigheter har utskottet, ehuru det finner det med
barnpensioneringen avsedda syftet behjärtansvärt, icke ansett sig böra förorda bifall
till dess medtagande i nu förevarande lagförslag.»
Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
57
Då pensionsstyrelsen nu går att upptaga frågan om pensionstillägg för barn,
bär styrelsen ansett sig till eu början böra till bemötande upptaga de huvudsakliga
invändningar, som framställts emot förut i ämnet framlagda förslag.
Eu av de huvudinvändningar, som, enligt vad av det föregående framgår,
riktats mot det av Kungl. Maj:t till 1913 års riksdag framställda förslaget om
särskilt pensionstillägg för barn, var, att en dylik bestämmelse skulle direkt
främja lösa förbindelser, då det vore ekonomiskt fördelaktigt för föräldrar med
flera barn att icke ingå äktenskap. I anledning härav torde böra erinras, att
en liknande invändning riktats jämväl mot bestämmelserna om pensionstillägg
överhuvudtaget. Det skulle, anmärkte man, vara fördelaktigt för tvenne personer,
man och kvinna, som ville leva samman, att icke ingå äktenskap, enär, i händelse
av äktenskap, vid pensionstilläggets beräkning inkomsten skulle upptagas gemensamt
för dem båda. Riksdagen ansåg skäl icke föreligga att taga hänsyn till en
dylik anmärkning. Yacl barntillägget angår torde ock böra erinras därom, att
enligt Kungl, Maj:ts förslag tillägget skulle utgå endast då invaliditet förelåg
hos modern (änklingen). Bortsett från de sannolikt få fall, då redan invalida
personer ingå förbindelse med varandra, skulle sålunda en spekulation med hänsyn
till blivande invaliditet göra sig gällande vid avgörandet av frågan om laglig
äktenskaplig förbindelse eller icke. Det förefaller, som om fruktan för en dylik
spekulation vore alltför konstruerad.
Vidare invändes mot förslaget, att de gifta kvinnorna skulle i åtskilliga fall
kunna bliva sämre ställda än de ogifta. Denna invändning torde närmast syfta
på det fall, att båda makarna äro invalider. Onekligen måste det i dylikt fall
bliva en inkonsekvens, men denna avhjälpes, därest man, på sätt pensionsstyrelsen
nu föreslår, utsträcker rätten till pensionstillägg för barn jämväl till det fall, att
båda föräldrarna äro invalider. Anmärkningen torde även hava haft avseende på
gift kvinna med barn, vilken övergivits av sin man. I senare hänseendet torde
anmärkningen hava förlorat det väsentligaste av sin betydelse genom den år 1915
vidtagna ändringen i 7 § pensionsförsäkringslagen, att i fråga om äkta makar vid
bestämmande av pensionstilläggs belopp årsinkomsten för envar av dem skall
beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst, där icke i särskilda
fall pensionsstyrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter finner makes
årsinkomst böra tillsvidare beräknas såsom för ogift person.
Mot Kungl. Maj:ts förslag anmärktes ytterligare, att i avseende å detsamma
den oegentligheten förelåge, att pensionstillägget till ogift moder skulle utgå utan
hänsyn till barnafaderns inkomster samt oavsett av vem barnet vårdades och av
vad art denna vård vore. Avsikten torde väl hava varit och bör uppenbarligen
vara, att det bidrag, som lämnas av barnafadern till barnets vård och uppfostran,
skall räknas såsom inkomst för modern vid pensionstilläggets beräkning. I lagen
om barn utom äktenskap den 14 juni 1917 meddelas i 3 § den bestämmelse, att
barn, fött utom äktenskap, skall av föräldrarna njuta uppehälle och uppfostran
efter ty med avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt, och i 4 §
stadgas vidare, att i kostnaden för barnets underhåll envar av föräldrarna skall
taga del efter sin förmåga samt att fader eller moder, som icke har vårdnaden
om barnet, skall betala underhållsbidrag. Pensionstillägget torde sålunda komma
att beräknas jämväl med hänsyn till barnafaderns inkomster, där möjlighet finnes
att av denne erhålla bidrag "till barnets underhåll. I avseende å förevarande
invändning torde ock böra erinras, att enligt gällande lagbestämmelser (lag den
13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 164 käft. (Nr 184.) 8
58
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
barn) samhället har makt att ingripa och därvid kan kräva ett eventuellt utgående
pensionstillägg för barn till sig utbetalt (25 §).
En annan invändning emot Kungl. Maj.ts förslag var den, att genom förförslagets
antagande samhällets krav på barnafadern skulle kunna anses så gott
som avskrivet. Denna invändning torde, om den någonsin haft fog för sig, hava
förlorat i vikt efter tillkomsten av förutnämnda lag den 14 juni 1917 om barn
utom äktenskap, vilken lag uppställer noggranna regler för underhållsskyldigheten
och meddelar bestämmelser för utkrävande av denna skyldighet. Ett införande
i lagstiftningen av en barnpensionering, sådan som den ifrågasatta, bör ej gärna
kunna antagas komma att minska möjligheten att tillämpa sistberörda lags bestämmelser
eller försvaga utsikten, att de skulle komma till tillämpning. Därest
pensionstillägget icke bestämmes till avsevärt högre belopp än det, som hittills
föreslagits, torde detsamma bliva väsentligt mindre än det, bidrag, som barnafadern
kan åläggas utgiva. Huvudsaken synes för övrigt böra vara att tillse, det
modern och barnet erhålla medel till uppehälle och uppfostran.
Ytterligare har anmärkts, att harnpensioneringsproblemet vore, åtminstone
vad anginge ogifta mödrar, så intimt förbundet med andra frågor rörande de
värnlösa barnens vård, att det icke kunde lösas utan ''samband med dessa. Detta
är onekligen i viss mån riktigt, men hindrar icke, att förstnämnda spörsmål kan
åtminstone i viss omfattning lösas särskilt för sig. I flertalet fall, varom här är
fråga, gäller det barn och moder (eller änkling), som, huru än spörsmålet om
värnlösa barns vård kommer att lösas, icke beröras av en blivande lagstiftning
därom. Det må sedermera bliva en särskild lagstiftning för undantagsfallen.
Under nu rådande dyrtid synes ock ett ytterligare uppskov med frågan om pensionstillägg
för barn såvitt möjligt böra undvikas.
Yad slutligen angår sambandet mellan barnpensioneringen och en blivande
ändrad fattigvårdslagstiftning beröres den förra frågan lika litet eller lika mycket
av den senare som pensionsförsäkringen i dess helhet. Det bör erinras, att folkpensioneringen
är avsedd att söka bereda pensionstagarna en inkomst, så att de
bliva oberoende av fattigvården och sålunda kunna bestämma över sig själva.
Klart är, att med de små pensionsbelopp, som för närvarande utgå, försörjningsfrågan
ställer sig synnerligen svår, särskilt för de invalider, som utom sig själva
även hava att draga försorg om minderåriga barn. Det synes därför högeligen
önskligt och detta i all synnerhet med hänsyn till barnen, att man bereder dessa
pensionstagare någon förstärkning i pensionsbeloppen. Den dyrtid, som för närvarande
råder och väl kommer att en lång tid framåt bestå, synes ock motivera,
att en förhöjning av pensionsbeloppen äger rum, särskilt i de fall, som måste
anses mest ömmande, nämligen sådana, där pensionstagaren har att draga försorg
om icke blott sig själv utan även minderåriga barn.
Sedan pensionsstyrelsen sålunda till bemötande upptagit de huvudinvändningar,
som framställts emot förut väckta förslag om pensionstillägg för barn,
vill styrelsen övergå till frågan om de närmare bestämmelser, som enligt styrelsens
mening böra lämnas för eu barnpensionering.
Pensionstillägget för barn synes först och främst böra utgå till invalid änka,
änkling eller ogift moder. Men man synes böra gå ett steg längre och medgiva sådant
tillägg även i fall, då äkenskapet fortfar, men båda makarna äro invalider. Ehuru
behovet givetvis är mera framträdande för änka, änkling eller ogift moder än för
gift par, då endast en av makarna är invalid, är uppenbarligen behovet lika stort,
59
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
då båda makarna äro invalider, som då det är fråga om änka, änkling eller
ogift moder. Att gå längre än nu nämnts, torde av kostnadsskäl icke kunna
ifrågasättas.
Pensionstillägget synes böra bestämmas till 75 kronor för varje barn under
15 år, där årsinkomsten ej överstiger för änkling 1500 kronor, för änka eller ogift
kvinna 283 kronor och för äkta makar 583 kronor, samt, där årsinkomsten överstiger
nämnda belopp, 75 kronor för varje barn med avdrag av sex tiondelar av
det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 300 kronor för änkling, 283 kronor
för änka eller ogift kvinna och 583 kronor för äkta makar. — Styrelsen har satt
avdraget till sex tiondelar av nyssberörda belopp för att vinna likformighet med
det av styrelsen under II här ovan föreslagna avdraget vid beräkning av pensionstilläggs
belopp vid årsinkomst över 50 kronor. I sammanhang härmed har den övre
gränsen för den ökning i årsinkomst, som må förekomma för rätt till pensionstillägg
för barn, bestämts till 125 kronor för varje barn (sex tiondelar av 125
kronor = 75 kronor).
Med barn synes i detta hänseende styvbarn böra likställas. Pensionstillägg
för barn torde, under i övrigt givna förutsättningar, även böra tillkomma föräldrar
med adoptivbarn. Det torde icke vara anledning befara, att missbruk av
sådan rätt skall förekomma, helst frågan om adoption enligt lagen därom av den
14 juni 1917 alltid först skall underställas domstols prövning.
De barn, förutom adoptivbarn, som skulle omfattas av en dylik lagändring,
torde för år 1919 kunna uppskattas till nedanstående antal:
barn, födda inom äktenskapet:
barn av änkor..................................................................... 14,000
» » änklingar .......................................................... 1,600
» , vilkas båda föräldrar leva ...................................... 2,800 13,400
barn, födda utom äktenskapet............................................................ 9,000
eller tillhopa 27,400 barn.
Man synes emellertid böra begränsa rätten till pensionstillägg för barn till
de föräldrar, som enligt nu gällande bestämmelser äro inbegripna i försäkringen.
Sålunda skulle från dylik rätt uteslutas de. som den 1 januari 1914 voro invalider
och under sammanlagt mer än fyra månader år 1913 åtnjutit full försörjning av
fattigvården eller välgörenhetsinrättningar. Alla övriga, sålunda även de, som
genom 1915 års lagändring blivit delaktiga i försäkringen, skulle berättigas till
ifrågavarande tillägg, och utvidgningen torde böra utan övergångsbestämmelse
träda i full tillämpning redan från och med år 1919. Uppenbarligen bör pensionstillägg
för barn till invalida föräldrar tillgodokomma endast endera av föräldrarna
och icke samtidigt båda.
Gärna hade pensionsstyrelsen velat giva sitt förslag om pensionstillägg för
barn en vidare omfattning. Särskilt av kostnadshänsyn har styrelsen emellertid
ansett sig för närvarande icke böra utsträcka förslaget längre än som skett.
Utbetalning av pensionstillägg för barn i föreslagen omfattning skulle för stat
och kommun gemensamt draga en kostnad för år 1919 av omkring 1,555,000
kronor, varav på statens del skulle belöpa tre fjärdedelar eller omkring 1,166,000
kronor. Under de följande åren skulle detta belopp komma att ökas dels på
grund av befolkningens tillväxt och dels på grund av att antalet barn under 15
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
år, vilkas föräldrar den 1 januari 1914 varit invalider och under år 1913 mer än
fyra månader åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar,
minskas, en minskning, vilken uppskattats till 300 barn per år under de
närmaste 10 åren.
De för åren 1919—1940 för staten beräknade kostnaderna för den nu föreslagna
barnpensioneringen framgå av nedanstående tabell.
Statens kostnader för pensionstillägg för barn under 15 är i tusental kronor.
År.
1919
1920.
1921
1922
1923
1924
1925
1926
1927
1928
1929.
Kr.
1,166
1,192
1,217
1,243
1,268
1,295
1,321
1,346
1,373
1,399
1,426
1930.
1931
1932.
1933.
1934
1935.
1936
1937.
1938.
1939.
1940.
Kr.
1,437
1,449
1,461
1,474
1,486
1,498
1,511
1,524
1,538
1,551
1,564
Under åberopande av vad sålunda anförts får pensionsstyrelsen hemställa,
att i 6 § intages ett nytt stycke, innehållande bestämmelser om pensionstillägg
för barn i enlighet med vad ovan föreslagits. Tillika torde 33 § böra kompletteras
med bestämmelser i enahanda riktning.
IV. Ändring beträffande övergångstiden.
Enligt 37 § i lagen om allmän pensionsförsäkring i dess ursprungliga lydelse
skulle för dem, som före utgången av år 1918 förvärvat rätt till pensionstillägg
eller understöd eller till ökning därav, beloppen av pensionstillägg, understöd
och ökning bestämmas till följande procent av eljest stadgat belopp, nämligen:
för den, som under år 1914 förvärvat sådan rätt, till 50
> » » » » 1915 » » » » 60
» » » » » 1916 » » » » 70
» » » » » 1917 » » » » 80
» » » » » 1918 » » » »90
Jämlikt samma lagrum tillkom rätt till understöd enligt 33 § icke den, som
vid tiden för lagens ikraftträdande fyllt 67 år, och icke heller den, som då fyllt
15 år och var till arbete varaktigt oförmögen samt år 1913 under sammanlagt
mer än fyra månader åtnjutit full försörjning av fattigvården, välgörenhetsinrättningar
eller enskilda personer.
I underdånig skrivelse den 19 december 1914 framställde pensionsstyrelsen
förslag om ändring av sistberörda inskränkande bestämmelser beträffande den
nu levande generationens delaktighet i pensionsförsäkringen, och skulle enligt
pensionsstyrelsens då framlagda förslag endast den vara utesluten från rätten
till understöd, som vid 1914 års ingång fyllt 15 år och redan då var till arbete
varaktigt oförmögen samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit
full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar. För dem,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
(51
som genom ifrågavarande ändring berättigades till understöd, skulle dock detta
icke utgå med mera än 50 procent av eljest stadgat belopp ocli tidigast från och
med den 1 januari 1916.
Till bestridande av den ökade kostnad, som den föreslagna utvidgningen
av försäkringen skulle föranleda för statsverket, skulle enligt styrelsens förslag
användas dels den del av den s. 1c. arbetarförsäkringsfonden, som skulle kunna
frigöras ur fonden, därest i fråga om fondens ränteavkastning en räntefot av 4
procent beräknades, och dels ett årligt statsanslag av 2,230,000 kronor under vart
och ett av åren 1917—1940.
I samband med frågan om sättet för bestridande av kostnaderna för försäkringens
utvidgning yttrade styrelsen, att styrelsen haft under övervägande,
huruvida man icke, för att ytterligare stärka sannolikheten för att kunna införa
de då utestängda invalidgruppema i försäkringen utan att behöva i någon vidare
mån rubba de redan fastslagna kostnadsberäkningarna, skulle kunna vidtaga den
anordningen, att den i 37 § stadgade övergångstiden för pensionstilläggens (understödens)
uppbringande till normala belopp utsträcktes med ett eller annat år,
räknat från och med år 1916 eller 1917, på så sätt att samma nedsatta procentsatser
för pensionstilläggens (understödens) beräkning tillämpades för två eller
flera år i rad. Styrelsen anförde i detta avseende vidare: »De ekonomiska fördelar
för staten, en sådan anordning skulle medföra, skulle emellertid vinnas på
bekostnad av medellösa personer, vilkas nu av lagen tillförsäkrade förmåner skulle
komma att väsentligen förminskas. En dylik förändring skulle ock stå i rak strid
med de uttalanden, som förekommo vid lagens antagande beträffande önskvärdheten
att med så kort övergångstid som möjligt få pensionstilläggens (understödens)
uppbringande till deras normala belopp, och verka i den riktning, att
tidpunkten för pensionsförsäkringsverksamhetens möjlighet att fylla sitt ändamål
ytterligare bleve framskjuten. Under sådana omständigheter bör enligt styrelsens
uppfattning en försämring av dessa en gång fastslagna bestämmelser icke utan
mycket tungt vägande skäl ifrågasättas».
Med hänsyn till det då rådande tidsläget samt svårigheten att tillgodose
de stora krav, som ställdes på statsverket, ansåg sig dåvarande chefen för civildepartementet
förhindrad att framlägga något förslag till pensionsförsäkringens
utvidgning, som förutsatte äskande av ytterligare anslag för pensionsförsäkringen.
Han anmodade därför pensionsstyrelsen att verkställa utredning, huruvida och
i vad mån ändring av pensionsförsäkringslagens övergångsbestämmelser i angiven
riktning skulle kunna vidtagas, utan att ökat statsbidrag för ändamålet bleve
erforderligt.
I skrivelse den 8 april 1915 lämnade pensionsstyrelsen den sålunda begärda
utredningen och framställde därvid olika alternativ för frågans lösning. Ett av
dessa alternativ innebar, att samtliga de invalidgrupper, som styrelsens ursprungliga
förslag avsåg, skulle inbegripas i försäkringen och att kostnaderna skulle
gäldas dels genom bidrag från arbetarförsäkringsfonden, dels genom en utsträckning
av övergångstiden för pensionstilläggs och understöds uppbringande till
normala belopp, dels ock genom ett årligt statsbidrag. För det fall, att en ändring
av övergångsbestämmelserna i angiven riktning ansågs icke böra ifrågasättas, både
styrelsen verkställt utredning, under vilka förutsättningar den eller de av invalidgrupperna,
som enligt styrelsens mening kunde anses böra i främsta rummet
komma i fråga, skulle med oförändrade övergångsbestämmelser kunna införas i
försäkringen.
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1915 års riksdag upptog ett av dessa
senare alternativ, vilket icke skulle medföra någon särskild utgift för statsverket.
Emellertid framställdes i riksdagens båda kamrar likalydande motioner
(n:r 92 i E. k. och 237 i A. k.), innebärande, att samtliga de grupper, som avsågos
i pensionsstyrelsens ursprungliga förslag, skulle inbegripas i utvidgningen
av försäkringen. Motionärernas förslag innefattade endast så till vida en skiljaktighet
från pensionsstyrelsens, att motionärerna, i ändamål att de med reformen
förknippade kostnaderna måtte nedbringas, föreslogo en utsträckning av den
i 37 § stadgade övergångstiden för pensionstilläggs och understöds uppbringande
till normala belopp.
Motionerna hänvisades till sammansatt stats- och lagutskott. Detta anslöt
sig till motionärernas förslag och hemställde till riksdagen att antaga en särskild
lag om övergångsbestämmelser i anledning av lagen om allmän pensionsförsäkring.
Enligt den föreslagna lagen skulle från rätt till understöd vara utesluten
allenast den, som vid 1914 års ingång fyllt 15 år och redan då var till arbete
varaktigt oförmögen samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit
full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar.
Kostnaderna för den sålunda föreslagna utvidgningen av försäkringen skulle
enligt sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande betäckas dels genom bidrag
från arbetarförsäkringsfonden (27,462,000 kr.), dels av ett belopp motsvarande
den besparing i beräknade kostnader för understöd och pensionstillägg till i försäkringen
då redan inneslutna invalider, som skulle uppkomma vid en utsträckning
av övergångstiden för pensionstilläggs och understöds uppbringande till
normala belopp, dels ock genom ett under vissa år utgående årligt statsanslag
(662,000 kronor under åren 1917—1940 eller 548,000 kronor under åren 1917—1950).
I fråga om övergångstiden hemställde utskottet, att för dem, som under
åren 1919—1929 förvärvade rätt till pensionstillägg eller understöd, tillägget eller
understödet skulle utgå med 90 i stället för 100 procent av eljest stadgat belopp.
Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets hemställan och utfärdades
i enlighet härmed den 8 juni 1915 lag om övergångsbestämmelser i anledning
av lagen om allmän pensionsförsäkring.
För vartdera av åren 1917 och 1918 har riksdagen sedermera på extra stat
beviljat ett förslagsanslag, högst 548,000 kronor, att utgå som bidrag till täckande
av statens kostnad för understöd enligt 33 § pensionsförsäkringslagen åt de personer,
som genom lagen den 8 juni 1915 blivit delaktiga i den allmänna pensionsförsäkringen.
I underdånig skrivelse den 9 augusti 1917 har pensionsstyrelsen
hemställt, att detta anslag måtte för år 1919 höjas med 86,000 kronor
eller med samma belopp, som för sagda år motsvarar skillnaden i kostnaderna
för pensionstillägg och understöd, därest dessa beräknas efter 90 i stället för
100 procent.
Såsom av det föregående framgår gav pensionsstyrelsen i sin skrivelse den
19 december 1914 uttryck för starka betänkligheter mot en utsträckning av övergångstiden
för pensionstillägg och understöd samt uttalade, att en ändring av
övergångsbestämmelserna, som innebure en försämring av pensionstagarnas ställning,
icke borde utan mycket tungt vägande skäl ifrågasättas.
Tydligen var det ock eu nödfallsutväg, som slutligen tillgreps för att kunna
utvidga försäkringens omfattning. Det ansågs väl även, att den minskning av
förut fastställt pensionstillägg, som ändringen medförde för en del blivande pensionstagare,
mer än väl uppvägdes därigenom, att nära ett par hundratusental
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184. 63
förut från försäkringen uteslutna fattiga män och kvinnor skulle bliva delaktiga
av dess förmåner. Penningen hade ej heller vid beslutets fattande förlorat så
mycket i värde, som sedermera inträffat, och det pensionstillägg eller understöd,
som i alla fall skulle komma att utgå till dem, för vilka reduceringen skulle
äga rum, lämnade dock ett avsevärt bidrag till deras försörjning. Mången torde
ock hava förutsatt, att ändrade förhållanden borde kunna föranleda en återgång
till de i förevarande hänseende ursprungligen gällande bestämmelserna.
Kristid råder visserligen ännu och staten och kommunerna hava stora
svårigheter att dragas med. Men å andra sidan pressas den enskilde, som ej
har några förvärvsmöjligheter, ytterst hårt av de nu rådande exceptionella förhållandena
och av den stegring i prisen på alla nödvändighetsvaror, som särskilt
på senare tiden inträtt och som väl sannolikt kommer att till stor del bestå lång
tid framåt.
Pensionsstyrelsen har därför ansett nödvändigt att redan nu till behandling
upptaga frågan om en återgång till vad som gällde före lagen den 8 juni 1915
beträffande övergångstiden för pensionstilläggs och understöds uppbringande till
normala belopp. En sådan återgång torde i själva verket knappast komma att
innebära någon ökning av kostnaderna för det allmänna för ifrågavarande pensionstagares
underhåll, då, därest pensionen ej höjes, understöd i alla fall måste
under annan form lämnas flertalet av dem. För pensionsförsäkringens framgång
är det åter av icke ringa vikt, att vad den lämnar icke står i alltför stort missförhållande
till vad pensionstagaren behöver för sin bärgning.
Pensionsstyrelsen får därför föreslå sådan ändring av 3 § 1 mom. i lagen
den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen,
att beloppet av pensionstillägg, understöd och ökning därav skall utgå
med i samma paragraf angivna procent av eljest stadgat belopp allenast för dem,
som under något av åren 1914—1918 förvärvat sådan rätt, d. v. s. en återgång
till vad i detta hänseende gällde enligt 37 § pensionsförsäkringslagen i dess ursprungliga
lydelse.
Kostnaden för statsverket i anledning av denna ändring blir naturligen
densamma som besparingen genom den nu gällande inskränkande bestämmelsen.
Denna besparing har av pensionsstyrelsen förut beräknats till
för år |
tusental kronor |
för år |
tusental kronor |
för år |
tusental kronor |
1919 ... |
86 |
1929 ... |
...... 1,694 |
1939 ... |
...... 1,223 |
1920 ... |
...... 259 |
1930 ... |
...... 1,734 |
1940 ... |
...... 1,168 |
1921 ... |
...... 427 |
1931 ... |
...... 1,666 |
1941 ... |
...... 1,114 |
1922 ... |
...... 596 |
1932 ... |
...... 1,605 |
1942 ... |
...... 1,060 |
1923 ... |
...... 766 |
1933 .... |
...... 1,548 |
1943 ... |
...... 1,005 |
1924 ... |
...... 926 |
1934 ... |
...... 1,494 |
1944 ... |
...... 951 |
1925 ... |
...... 1,085 |
1935 .... |
...... 1,440 |
1945 ... |
...... 896 |
1926 .... |
...... 1,241 |
1936 .... |
...... 1,386 |
1946 ... |
...... 841 |
1927 .... |
...... 1,395 |
1937 .... |
...... 1,331 |
1947 ... |
..... 786 |
1928 ... |
...... 1,546 |
1938 ... |
...... 1,277 |
1948 ... |
...... 732 |
Ett bifall till detta pensionsstyrelsens förslag kommer således att föranleda
därtill, att under en lång följd av år medel måste äskas av riksdagen för ändamålet.
64
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
V. Övriga lagändringar.
Utöver vad här ovan föreslagits får pensionsstyrelsen nu hemställa om vissa
ändringar i åtskilliga andra paragrafer i pensionsförsäkringslagen, på sätt här
nedan under varje paragraf närmare angives.
3 §-
Under 30 § här nedan föreslås, att i vissa fall ansökningar om pension
skola, med förbigående av pensionsnämnderna, behandlas i första hand av pensionsstyrelsen.
Vid bifall härtill torde ordalagen i 3 § första stycket böra i
någon mån jämkas, och har styrelsen i sådant syfte upprättat förslag till ändrad
lydelse av detta stycke.
5 §•
Denna paragraf innehåller bestämmelser om dem, som äro undantagna från
avgiftsplikt. Lagen hänför dit två huvudgrupper, nämligen dels sådana personer,
som ansetts böra undantagas på grund av sin ålder eller inträdd invaliditet eller
emedan de icke äro i riket mantalsskrivna, dels ock sådana, som på grund av
anställning eller eljest äro tillförsäkrade pension. Den senare gruppen omfattar
två särskilda kategorier, nämligen dels de befattningshavare och deras hustrur,
som omförmälas i paragrafens andra stycke, dels ock, enligt tredje stycket, de
personer, vilka på ett eller annat sätt äro i annan ordning tillförsäkrade pension
och vilka Konungen prövar skäligt undantaga från avgiftsplikt. — Enligt
utslag av regeringsrätten skall ej heller änka efter sådan befattningshavare, som
omförmäles i 5 § andra stycket, anses avgiftspliktig.
Redan vid 1913 års riksdag framställdes i två särskilda motioner (n:r 283
och 290 i A. k.) yrkande att befrielse från att erlägga pensionsavgift icke måtte
medgivas de i 5 paragrafens andra och tredje stycken omförmälda personer.
Särskilda utskottet, som hade att behandla dessa motioner, avstyrkte emellertid
detta yrkande i huvudsak av det skäl, att för pensionering av dessa personer
redan vore i annan ordning sörjt. Riksdagen beslöt ock i enlighet med utskottets
hemställan att avslå motionerna i denna del.
I detta sammanhang vill pensionsstyrelsen erinra, att ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag till avfattning av 5 § innehöll även den bestämmelsen, att
från erläggande av pensionsavgift skulle undantagas jämväl den, i vilkens taxering
under året enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt förmögenhet
till värde av minst 6,000 kronor inberäknats. Denna bestämmelse bibehölls
i den till riksdagen framlagda propositionen i ämnet. I anledning av därom
väckta motioner beslöt emellertid riksdagen att ur paragrafen utesluta denna
bestämmelse och detta förnämligast av två skål, nämligen dels emedan det måste
te sig såsom en betydande oegentlighet att ur en allmän folkpensionering utesluta
dem, som äga en viss förmögenhet, d. v. s. hava större ekonomisk bärkraft
än andra av försäkringen berörda personer, dels ock emedan besittandet av förmögenhet
under någon tid av livet ingalunda innebär trygghet för att icke denna
förmögenhet kan komma att förloras, varigenom sålunda behov av högsta möjliga
pensionsbelopp kommer att föreligga i samma grad som för alla andra.
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184. 65
Enligt pensionsstyrelsens mening synes åtminstone (let sistberörda skälet
kunna åberopas som motiv för att ur lagen utesluta jämväl de i 5 § andra och
tredje styckena nu medgivna undantagen. En statstjänare kan gå förlustig hela
eller en del av den honom eljest tillförsäkrade pensionen genom att av en eller
annan anledning i förtid lämna tjänsten; och detta giiller i ännu högre grad beträffande
i enskild tjänst anställda personer. För såväl de förra som de senare skulle det
helt visst mången gång hava medfört en ej oväsentlig fördel, om de oavbrutet
fått erlägga pensionsavgifter och på detta sätt uppbringat avgiftspensionens
storlek.
Pensionsstyrelsen finner för sin del, att det varit såväl för pensionsförsäkringen
som för samtliga nyssnämnda personer fördelaktigast, om icke något undantag
medgivits från regeln att alla arbetsföra, i riket mantalsskrivna svenska
medborgare mellan 15 och 67 år skola erlägga pensionsavgift.
De omständigheter, som anförts för införande av dylika undantag, synas
styrelsen icke tillräckligt vägande i jämförelse med de avsevärda olägenheter,
som därigenom beredas såväl pensionsförsäkringen som de från avgiftsplikt undantagna.
Anledningen till dessa undantagsbestämmelser torde huvudsakligast
hava varit den, att man icke velat betunga vissa mindre inkomsttagare med erläggande
av högre pensionsavgifter än de, vartill de förut varit förpliktade genom
medlemskap i respektive pensionskassor. Men denna fråga hade då bort kunna
ordnas på ett för alla parter tillfredställande sätt, därigenom att vederbörande
kassor hade minskat sina pensionsavgifter och pensioner med ungefär motsvarande
belopp. I sådant fall skulle icke, som nu är händelsen, en person, som
i förtid avgår ur en pensionskassa, beträffande sin från folkpensioneringen utgående
pension hava kommit i sämre ställning än andra. I fråga om statstjänare
skulle mot en sådan anordning kunna anföras, att då båda de pensionsbelopp,
vilka därvid för flertalet skulle ifrågakomma, utgå genom statens försorg, det
vore enklare och mindre omständligt att låta det samlade pensionsbeloppet utgå
från ett håll. För medlemmar i enskilda pensionskassor kan däremot något sådant
skäl icke åberopas. Av dessa kassor borde med fog kunna påfordras, att,
då staten inrättar en hela befolkningen omfattande pensionering, desamma avpassa
sina reglementen och pensionsavgifter därefter, och icke, såsom nu i allt
större utsträckning göres gällande, tvärtom.
I eu motion vid 1916 års riksdag (n:r 174 i A. k.) yrkades, att hustrur till
i 5 § andra stycket angivna befattningshavare icke vidare skulle vara undantagna
från avgiftsplikt. I avgivet utlåtande över motionen tillstyrkte pensionsstyrelsen
detta förslag. Lagutskottet, som hade att behandla motionen, ställde sig ej heller
avvisande till förslaget, men ansåg, att riksdagen icke borde i det outredda läge,
vari frågan då befann sig, för sin del besluta lagändring i motionens syfte. Särskilt
betonades, att innebörden av den föreslagna lagändringen icke rätt väl
kunde överskådas, innan en igångsatt utredning om ändrad fördelning av äkta
makars pensionsavgift å mannen och hustrun slutförts och resultatet därav förelåge.
Riksdagen biföll utskottets hemställan om avslag å motionen.
Pensionsstyrelsen vill till en början upptaga det i motionen framställda
förslaget att orden i 5 § andra stycket »ävensom hustru till sålunda undantagen
person» borttagas ur paragrafen, och får styrelsen till stöd härför anföra följande.
Det pensionsbelopp, som enligt gällande författningar är tillförsäkrat befattningshavare
i statens tjänst, är i regel så avpassat, att det bör kvinna skänka
honom och hans familj en i förhållande till hans tjänsteställning nödtorftig
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 164 käft. (Nr 184.) 9
66
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
bärgning. Detta käft däremot näppeligen sägas vara förhållandet med de pensioner,
som äro tillförsäkrade änkor efter befattningshavare, vilka avses i 5 §
andra stycket. En inom pensionsstyrelsen verkställd utredning rörande dessa
pensioner har givit följande resultat.
För närvarande utgå pensioner till omkring 8,700 sådana änkor. Dessa
pensioners storlek framgår av följande tabell.
Pensionsbelopp.
Antal änkor.
Pensionsbelopp.
Antal änkor.
—100 kronor |
836 |
|
101—150 |
» |
1,330 |
151-200 |
» |
1,094 |
201—250 |
» |
1,020 |
251—280 |
149 |
|
281—300 |
268 |
|
301—350 |
775 |
|
351—400 |
» |
334 |
401—450 |
kronor |
242 |
451-500 |
480 |
|
501—600 |
» |
893 |
601-700 |
490 |
|
701—800 |
370 |
|
801—900 |
> |
167 |
901—1,000 |
» |
85 |
Över 1,000 |
152. |
Enligt gjord beräkning skulle av de enligt andra stycket från avgift undantagna
befattningshavarna något mer än 31,000 vara gifta. Rörande storleken av
de pensioner, som tillförsäkrats dessas änkor, hänvisas till nedanstående tabell.
Pensionsbelopp. |
Antal hustrur. |
|
—100 kronor |
311 |
|
101—150 |
» |
2,103 |
151—200 |
2.438 |
|
201—250 |
» |
7,364 |
251—280 |
» |
732 |
281—300 |
» |
3,837 |
301—350 |
» |
5,498 |
351—400 |
» |
1,419 |
401—450 |
562 |
Pensionsbelopp. |
Antal hustrur. |
|
451—500 |
kronor |
448 |
501—600 |
1,265 |
|
601—700 |
917 |
|
701—800 |
1,572 |
|
801—900 |
1,153 |
|
901—1,000 |
» |
424 |
1,001—1,200 |
572 |
|
1,201—1,500 |
» |
443 |
Över 1,500 |
» |
27. |
Att märka är, att storleken av de pensioner, som angivits i den senare
tabellen, i vissa fall är beroende av det antal ålderstillägg, som intjänats av
mannen, då änkepensionen börjar att utgå. I dessa fall har pensionen i tabellen
upptagits med minimibeloppet. I övrigt hänvisas till särskild, inom pensionsstyrelsen
verkställd utredning i ämnet, vilken samtidigt härmed» överlämnas.
Av den förra tabellen inhämtas, att omkring 4,400 eller mer än halva antalet
nu utgående pensioner till änkor efter sådana befattningshavare, som angivas i
5 § andra stycket, till beloppet icke överstiga 280 kronor och omkring 6,500 icke
överstiga 500 kronor. Enligt den senare tabellen hava av hustrur till sådana
befattningshavare omkring 12,900 att vänta en änkepension, icke överstigande
280 kronor, och'' omkring 24,700 en änkepension, icke överstigande 500 kronor.
Av denna utredning torde framgå, att änkepensionerna i regel äro så knappt
tillmätta, att de icke förslå till nödtorftig försörjning åt änkan. Yisserligen kan
hon före sitt giftermål och stundom även någon tid efter detsamma — om nämligen
hennes man vid äktenskapets ingående ännu icke varit ordinarie tjänst
-
<57
Kungl. Maj:t* Nåd. Proposition Nr 184.
innehavare — Lava erlagt pensionsavgifter, men dessas sammanlagda belopp år
i regel då så ringa, att avgiftspensionen blir helt obetydlig, För änkan både
det uppenbarligen varit av vikt, om hon vid inträdande invaliditet eller på sin
ålderdom såsom tillskott till den knappa änkepensionen haft att räkna med en
så stor avgiftspension som möjligt. För hennes man bör det icke hava erbjudit
oöverkomliga svårigheter att erlägga pensionsavgift för henne.
Men om hustrur till de i 5 § andra stycket omförmälda befattningshavarna
skola erlägga pensionsavgift, synes detta ock böra vara fallet i fråga om änkor
efter sådana befattningshavare. Väl kan det synas, som om, då deras änkepensioner
äro otillräckliga, man icke bör betunga dem med pensionsavgifter.
Men dels äro de i detta hänseende icke sämre ställda än flertalet andra från
avgift icke befriade änkor och dels böra de genom arbete kunna bidraga till sin
försörjning, såvida de icke redan äro invalider, i vilket fall de emellertid på den
grund äro undantagna från avgiftsplikt.
Såsom förut i denna skrivelse framhållits, pågår inom pensionsstyrelsen
utredning rörande en omläggning av sättet för pensionernas beräkning och i
samband därmed rörande ändrad fördelning av pensionsavgifterna äkta makar
emellan. Såvitt styrelsen kunnat finna, skulle den ifrågasatta ändringen ingalunda
kunna anses motverka förslaget om avgiftsplikt för nu ifrågavarande hustrur
och änkor.
Fn stor mängd ansökningar om undantagande från avgiftsplikt pa grund
av stadgandet i 5 § sista stycket har behandlats av Kungl. Maj:t. När pensionsstyrelsens
yttrande inhämtades över de första av dessa ansökningar, npprättade
styrelsen och ingav till Kungl. Maj:t ett förslag till huvudgrunder, som
enligt styrelsens mening borde följas vid prövning av sådana ärenden. Genom
de beslut om undantagande från avgiftsplikt, som sedermera av Kungl. Maj:t i
huvudsaklig överensstämmelse med detta förslag fattats, torde^ ett antal av omkring
30,000 personer blivit fritagna från skyldighet att betala pensionsavgift.
Ce sålunda befriade utgöras i allmänhet av befattningshavare i statens och riksdagens
tjänst, kommunala och därmed likställda tjänstemän samt befattningshavare
vid enskilda järnvägar. De största grupperna utgöras av lärare och lärarinnor,
som äro berättigade till understöd från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,
till ett antal av 10,000 ä 12,000 personer samt järnvägstjänstemän
till ett antal av omkring 15,000. ....
Det är således ett ganska stort antal personer, som med tillämpning av 0
§ sista stycket vunnit befrielse från avgiftsplikt.
Redan nu är det förenat med svårigheter att vid avgiftspåföringen hålla
reda på, vilka personer jämlikt 5 § äro undantagna från avgiftsplikt. Och ju
flera grupper bliva undantagna, desto mera ökas svårigheterna. Fara är ock för
handen, att om undantag från avgiftsplikt alltjämt medgivas, hela folkförsäkringen
kommer att söndersplittras.
Då det sålunda av flera skäl synes olämpligt att medgiva befrielse för ett
större antal personer än redan skett, anser sig pensionsstyrelsen böra hemställa,
att 5 § sista stycket pensionsförsäkringslagen upphäves.
Skulle man inskränka sig till att upphäva si^tberörda stycke ävensom sista
raden i andra stycket av 5 §, skulle således från avgiftsplikt fortfarande vara
undantagna dels de i andra stycket angivna befattningshavarna, dels ock de, som
genom särskilda nådiga beslut jämlikt tredje stycket redan medgivits avgiftsbefrielse.
68
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 184.
Yad den senare gruppen angår böra naturligtvis liustrur till och änkor
efter befattningshavare i denna grupp följa samma regler som hustrur till och
änkor efter i andra stycket angivna befattningshavare. Upphäves undantagandet
från avgiftsplikt för de senare, bör det ock upphävas beträffande de förra.
Emellertid blir det i hög grad oegentligt att i övrigt bibehålla de redan på
grund av 5 § sista stycket medgivna undantagen, men borttaga möjligheten att
medgiva nya undantag. Säkerligen finnas och komma framdeles att uppstå nya
grupper, som kunna fordra avgiftsbefrielse med fullt samma fog som redan nu
från avgiftsplikt undantagna. Det skulle mången gång förefalla egendomligt att
icke kunna från avgiftsplikt undantaga t. ex. ordinarie befattningshavare vid
poliskåren i en viss stad, ehuru motsvarande befattningshavare i en annan stad
blivit undantagna. Konsekvensen synes därför fordra, att i samband med upphävande
av 5 § sista stycket Kungl. Maj:t återkallar åtminstone flertalet av sina
med stöd av detta stadgande meddelade beslut om avgiftsbefrielse. Dessa beslut
hava ock med några få undantag avfattats så, att de gälla endast tillsvidare
och intill dess annorledes förordnats.
Nu är det utan vidare klart, att anledningen till medgivande om undantagande
från avgiftsplikt enligt sista stycket är den, att för de sålunda undantagna
personernas pensionering anses vara sörjt på lika betryggande sätt som
för i andra stycket angivna befattningshavares. Därav följer, att, om man återinför
avgiftsplikt för den förra kategorien, det blir svårt att tillfredsställande
motivera, varför den senare skall vara undantagen från avgiftsplikt,
Pensionsstyrelsen skulle ock hälst se, att avgiftsplikten utsträcktes jämväl
till denna kategori befattningshavare. Gent emot övriga medborgare intaga de
visserligen i allmänhet såtillvida en särställning, att de äro i statens tjänst och
att staten i annan ordning tillförsäkrat dem pension. Men denna omständighet
finner pensionsstyrelsen ej vara ett fullgiltig! skäl för att låta dem intaga
en särställning även till den allmänna pensionsförsäkringen.
Då emellertid pensionsstyrelsen anser sig för närvarande icke böra hemställa
om ett upphävande av hela andra stycket i 5 §, beror detta huvudsakligen
därpå, att en sådan åtgärd icke utan vidare torde kunna vidtagas. Den kräver
nämligen, att en del lagar och författningar rörande pensionering av i samma
stycke angivna befattningshavare samtidigt ändras, något som uppenbarligen
måste föregås av nödiga utredningar och taga ej obetydlig tid i anspråk.
Såsom redan antytts finnas bland de jämlikt 5 § sista stycket från avgiftsplikt
undantagna jämväl befattningshavare i statens tjänst. Så länge andra stycket
i 5 § — med undantag av sista raden — bibehålies, torde konsekvensen fordra,
att sistberörda befattningshavare tillsvidare få vara fritagna från skyldighet att
erlägga pensionsavgift.
Dessa befattningshavare äro dels justitieråd och regeringsråd, dels de ordinarie
tjänstemän vid statens järvägar, som blivit befriade från avgiftsplikt genom
nådigt brev den 23 maj 1914, dels, jämlikt nådigt brev den 30 november 1917,
personer, som erlägga avgift till statens järnvägars pensionskassa för pensionering
av icke ordinarie personal, telegrafverkets pensionskassa för pensionering
av verkstads-, förråds- och linjearbetare eller statens vattenfallsverks pensionskassa
för pensionering av icke ordinarie personal, dels ock de kronolänsmän,
vilka undantagits från avgiftsplikt genom nådigt brev den 14 november 1916.
Utgår _ man i likhet med pensionsstyrelsen därifrån, att jämväl 5 § andra
stycket i sin helhet framdeles bör upphävas, torde- de nådiga beslut, varigenom
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
(ii)
de fyra här ovan angivna grupperna statstjänare undantag^ från avgiftsplikt,
böra —• utom vad angår vederbörandes hustrur — få gälla endast tillsvidare.
Hyser man åter den uppfattningen, att de, som av staten blivit i annan
ordning tillförsäkrade pension, böra vara undantagna från avgiftsplikt enligt pensionsförsäkringslagen
och att följaktligen bestämmelsen i 5 § andra stycket, utom
vad angår hustrur, bör bibehållas, torde man böra till andra stycket öfverföra de
tre första här ovan angivna grupperna. Annat är förhållandet med de genom
nådiga brevet den 14 november 1916 undantagna kronolänsmännen. Dessa äro
sådana, som icke i enlighet med 18 § första stycket a) i lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension gjort anmälan, att samma
lags bestämmelser må å dem vinna tillämpning. Deras antal är numera helt
obetydligt och de komma efter hand att försvinna, utan att några nya komma
till. Därest de allt framgent skola vara undantagna från avgiftsplikt — varemot
pensionstyrelsen ej har något att erinra — torde detta enklast ordnas på det
sätt, att berörda nådiga brev den 14 november 1916 fortfarande får gälla utom
vad det angår deras hustrur.
Skola nyssberörda tre grupper statstjänare införas i andra stycket, synes
en viss omredigering av detsamma böra äga rum. Till en början vill styrelsen
anmärka, att avsikten med ovanberörda nådiga brev den 23 maj 1914 uppenbarligen
varit att från avgiftsplikt undantaga alla ordinarie tjänstemän vid statens
järnvägar, på vilka icke lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för sådana
tjänstemän ägde tillämpning, men som i annan ordning voro tillförsäkrade skälig
pension. Utöver i nådiga brevet den 23 maj 1914 angivna tjänstemän äro emellertid
numera ytterligare att hänföra dit dels en överdirektör och souschef i järnvägsstyrelsen,
dels överingenjören och chefen för statens järnvägsbyggnader samt
överingenjören och chefen för statens järnvägars huvudverkstäder, dels ock de
personer, som tillhörde den numera upplösta Understödsföreningen Mora—Yänerns
och Östra Värmlands järnvägars pensions- samt änke- och pupillkassa vid den
tid, då staten övertog de Mora -Vänerns järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägar.
För att undvika en uppräkning av dessa olika ordinarie befattningshavare vid
statens järnvägar — en uppräkning, som för övrigt sannolikt snart skulle bliva
ofullständig till följd av framdeles nytillkommande sådana befattningshavare —
torde det vara lämpligt, att såsom en särskild grupp från avgiftsplikt undantagna
i 5 § andra stycket upptaga »ordinarie befattningshavare vid statens järnvägar».
Alla dessa äro för närvarande genom statens försorg i annan ordning tillförsäkrade
pension och detta torde med all säkerhet bliva fallet även i fråga om nya
sådana befattningshavare.
Vidare torde lagen givas en sådan avfattning, att den kan omfatta även
annan extra ordinarie personal i statens tjänst än den i nådiga brevet den 30
november 1917 angivna. Det är nämligen möjligt, att genom statsmakternas beslut
en pensionering, liknande den för nyssberörda personal nu anordnade, kommer
att genomföras jämväl för andra grupper statsanställda, icke ordinarie befattningshavare.
Pensionsstyrelsens förslag rörande ändring av 5 § innebär emellertid som
sagt för närvarande endast, att sista raden i andra stycket och hela tredje stycket
upphävas, men styrelsen har ansett sig böra lämna ovan angivna anvisningar,
för den händelse styrelsens uppfattning, att hela andra stycket om ett par år
borde upphävas, icke skulle vinna gillande.
Därest, såsom pensionsstyrelsen förutsatt, Kungl. Maj:t skulle komma att
70
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
återkalla flertalet av sina jämlikt 5 § sista stycket meddelade beslut om undantagande
från avgiftsplikt, bör detta dock enligt pensionsstyrelsens mening i regel
icke verkställas omedelbart efter det den föreslagna lagändringen trätt i kraft.
Man bör allt efter de förhållanden, som för olika pensionskassor göra sig gällande,
medgiva en övergångstid för att bereda dem tillfälle att vidtaga de ändringar i
sina reglementen och pensionsavgifter, som kunna befinnas nödiga med hänsyn
till de försäkrades återinförda skyldighet att erlägga avgifter jämväl till den allmänna
pensionsförsäkringen.
Yad angår de ekonomiska verkningarna för pensionsförsäkringen av ett bifall
till pensionsstyrelsens ifrågavarande förslag vill styrelsen påpeka följande.
Det har redan antytts, att styrelsen har för avsikt att i en nära framtid föreslå
en omläggning av pensionernas beräkning, som vilar på rent försäkringstekniska
grunder. Skulle denna reform under de närmaste åren genomföras, skulle de
föreslagna ändringarna i 5 § icke medföra någon extra kostnad. Skulle åter pensionerna
utgå efter nu gällande grunder, har det beräknats, att upphävandet av
o § andra stycket sista raden skulle för pensionsförsäkringsfonden medföra en
kostnad, vars kapitalvärde den 1 januari 1919 skulle utgöra omkring 200,000 kronor.
Ett upphävande av tredje stycket skulle under sist angivna förutsättning
också, ehuru helt obetydligt, öka försäkringskostnaden, men detta skulle icke
spela någon avsevärd roll för försäkringens ekonomi. Alla nu genom särskilda
beslut från avgiftsplikt undantagna hava för övrigt medtagits bland avgiftsbetalarna
vid uppgörandet av de ekonomiska beräkningarna för försäkringen.
Slutligen kan anmärkas, att ett bifall till styrelsens förslag om ändring av
5 § måste åtföljas av en jämkning i ordalagen i 14 § andra stycket.
6 §•
Utöver de ändringar i denna paragraf, som föranledas av ett bifall till styrelsens
under II och ill här ovan framställda förslag, torde i sammanhang med
den nedan ifrågasatta ändringen i 32 § första och andra styckena en mindre omformulering
erfordras av 6 § sista stycket.
7 §•
I anslutning till den föreslagna ändrade lydelsen av 6 § bör det i 7 § angivna
lägsta belopp, till vilket årliga värdet av naturaförmåner, som räcka till
full om än torftig försörjning för kvinna, får uppskattas, höjas från 280 till 283
kronor. Därjämte torde med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om pensionstillägg
för barn begreppet inkomst i 7 § andra stycket behöva något förtydligas.
8 §•
Som bekant har pensionsstyrelsen sedan några år tillbaka medel till sitt
förfogande för vidtagande av åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet.
Styrelsen lämnar ock numera i avsevärd omfattning bidrag till sjukvård och
yrkesutbildning åt sådana medellösa eller mindre bemedlade personer, som äro
därav i behov och som eljest skulle falla pensionsförsäkringen till last.
Stundom kan inträffa, att, sedan en person på grund av varaktig oförmåga
till arbete beviljats pension, det efter längre eller kortare tids förlopp befinnes
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 184.
71
möjligt att genom sjukvård eller yrkesutbildning göra honom till självförsörjare.
Anslår då pensionsstyrelsen medel till sjukvård eller yrkesutbildning åt honom,
bör under (ten tid, han med bidrag från styrelsen åtnjuter vård eller utbildning,
pensionen i regel icke utgå. Han erhåller ju under denna tid från pensionsstyrelsen
medel, som vanligen överstiga pensionen. Att tvinga honom att använda
pensionen till sjukvård eller yrkesutbildning torde svårligen låta sig göra. Har
han anhöriga, som för sitt uppehälle äro beroende av honom, synes det rimligt,
att dessa i vissa fall kunna få under tiden uppbära hela eller eu del av pensionen.
Då det är pensionsstyrelsen och ej pensionsnämnd, som fattar beslut om
bidrag till sjukvård och yrkesutbildning, bör det uppenbarligen ankomma på
styrelsen att i sammanhang med fattandet av dylikt beslut bestämma, om pensionen
skall upphöra att utgå och om eventuellt pensionstagarens anhöriga skola
under vårdtiden få uppbära pensionen eller en del därav.
Pensionsstyrelsen får därför hemställa, att till 8 § ett nytt stycke fogas av
innehåll, att, om pensionstagare med bidrag från pensionsstyrelsen åtnjuter sjukvård
eller yrkesutbildning, styrelsen äger med hänsyn till föreliggande omständigheter
förordna, att pensionen under tiden icke skall utgå, samt att, om han
har anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av honom, styrelsen må medgiva
dem att under samma tid uppbära pensionen eller en del därav.
Ej sällan inträffar, att personer vägra att emottaga av pensionsstyrelsen
framställt erbjudande om bidrag till sjukvård eller yrkesutbildning, men yrka
bestämt på att erhålla pension. Då de icke mot sin vilja kunna tvingas att
underkasta sig sjukvård eller yrkesutbildning och då de utan sådan åtgärd i regel
äro eller i den närmaste framtiden komma att bliva ur stånd att försörja sig,
har man ofta svårt att avgöra, huru rätteligen skall förfaras med pensionsansökningen.
Till en början är klart, att i många sådana fall pension ej bör beviljas.
Så t. ex. om vederbörande icke kan anföra något giltigt skäl för sin vägran. I
andra fall åter ställer sig saken mer eller mindre svår att avgöra. Lagen innehåller
icke några föreskrifter i ämnet, helt naturligt för övrigt, då först efter
lagens tillkomst pensionsstyrelsen tillerkänts rätt att bevilja bidrag till sjukvård
och yrkesutbildning.
Emellertid synes det vara väl av behovet påkallat att genom ett lagstadgande
tillerkänna pensionsstyrelsen rätt att med hänsyn till föreliggande förhållanden
i dylika fall avslå en pensionsansökan, eventuellt bestämma att pension skall utgå
med nedsatt belopp. På så sätt beredes styrelsen möjlighet att med större utsikt
till framgång få vederbörande att underkasta sig sjukvård eller yrkesutbildning
i fall, där de äro ovilliga därtill.
Att uppställa detaljerade föreskrifter, huru förfaras skall med pensionsansökningar
i dylika fall, torde näppeligen låta sig göra; därtill äro förhållandena
alltför växlande. Främst gäller det naturligtvis att avgöra, huruvida det skäl,
som anförts för vägran, kan anses utgöra giltig anledning eller ej. Såsom en
förutsättning för att i nu förevarande fall förvägra en sökande pension synes
dock böra föreskrivas, att han gjorts uppmärksam på denna påföljd, men likväl
vidhåller sin vägran.
Pensionsstyrelsen får alltså föreslå, att ytterligare ett tillägg göres till 8 §
av innehåll att" i fall, som här ovan antytts, pension må kunna tillsvidare helt
eller delvis förvägras en sökande, under förutsättning att han gjorts uppmärksam
på denna påföljd.
72
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Emellanåt förekomma fall, där man från början kan förutse, att en person
på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte är ur stånd att försörja sig under ett
eller flera år framåt. I vissa av dessa fall är det sannolikt, att han efter denna
tids förlopp kan försörja sig, i andra är detta från början omöjligt att bedöma.
Beträffande t. ex. en person, som blivit sinnessjuk, måste han ofta stå under
observation flera år, innan läkaren med någon större grad av säkerhet kan avgöra,
huruvida sjukdomen är obotlig eller övergående, d. v. s. huruvida den sjuke
är varaktigt oförmögen till arbete eller ej. Många personer finnas, som på grund
av klen hälsa, lyte eller vanförhet väl skulle kunna försörja sig, om de — stundom
efter särskild yrkesutbildning — kunde erhålla en för dem speciellt lämpad
sysselsättning, men för vilka det är förenat med stora, kanske oöverstigliga svårigheter
att få en sådan.
Yissa skäl tala för, att i dylika fall pension beviljas för viss, redan från
början begränsad tid, som vore så avpassad, att efter dess förlopp med större
säkerhet kunde avgöras, huruvida personen verkligen kunde betraktas såsom invalid
i lagens mening eller ej.
Pensionsstyrelsen har ock varit betänkt på att framlägga förslag om lagändring
i sådan riktning, men efter närmare övervägande ansett sig böra avstå
därifrån. Saken torde i flertalet fall kunna tillfredsställande ordnas utan dylik
lagändring, helst om, såsom här nedan under 31 § föreslås, pensionsstyrelsen
tillerkännes befogenhet att i vissa fall förordna, att redan beviljad pension tillsvidare
i avvaktan på ärendets närmare prövning icke skall utbetalas. Intages
därjämte i lagen, såsom ock här ovan föreslagits, en bestämmelse, att pensionsstyrelsen
äger förordna, att pension icke skall utgå för tid, under vilken någon
med bidrag från styrelsen åtnjuter sjukvård eller yrkesutbildning, avhjälpes även
därigenom i någon mån behovet av pension för begränsad tid.
Sådana fall, som nu senast berörts, torde ofta kunna behandlas så, att pension
visserligen i vanlig ordning beviljas, men att fallet efter viss tids förlopp
genom pensionsstyrelsens försorg göres till föremål för förnyad grundlig undersökning
för att avgöra, huruvida pensionen fortfarande bör utgå eller, med tillämpning
av 8 § första stycket och eventuellt det nu föreslagna tillägget till 31 §,
indragas.
10 §.
Enligt denna paragraf skall en åttondel av kostnaden för pensionstilläggen
fördelas mellan samtliga kommuner sålunda, att varje kommun bestrider åttondelen
av pensionstillägget för pensionstagare, som var i kommunen mantalsskriven
vid den tid, från vilken tillägget bestämts att utgå, och att, där tillägget blivit
jämlikt 8 § ökat, åttondelen av ökningen bestrides av den kommun, i vilken
pensionstagaren då var mantalsskriven. Denna föreskrift, som föreslogs i nådiga
propositionen till 1913 års riksdag och av riksdagen oförändrad antogs, är endast
såtillvida avvikande från ålderdomsförsäkringskommitténs förslag, att enligt detta
en tredjedel av kostnaden för pensionstilläggen skulle på angivet sätt fördelas
mellan kommunerna.
1 sina motiv anför kommittén, bland annat, att då enligt förslaget pension
enligt 31 § skulle utgå från den dag, rätt till pension inträtt, och då detta ansåges
hava skett den dag, pension söktes, såvida ej annat förhållande visades,
pensionen i allmänhet komme att löpa från och med ansökningsdagen.
Kungl. Majris Nåd. Proposition Nr 184. 73
Kommittén anför vidare: »Under vissa förhållanden kan dock inträffa, att
dessa tidpunkter icke sammanfalla. Då emellertid vid pensionens uträknande
tillika fastställes den dag, från vilken pensionen skall löpa, bär kommittén ansett
det leda till större reda och enkelhet att anknyta kommunens delaktighet i kostnaden
till den senare tidpunkten, eu anordning, som även kommer att underlätta
pensionsrådets uträknande av kommunernas andelar i pensionskostnaden. I anslutning
till vad nu blivit nämnt om beviljande av pensionstillägg har föreslagits,
att, där tillägget blivit ökat, tredjedelen av ökningen bestrides av den kommun,
i vilken pensionstagaren då var mantalsskriven. Den kommun, som beviljat pensionstillägg
eller ökning därav, kommer med tillämpning av de föreslagna stadgandena
att själv få vidkännas en tredjedel av kostnaden. Härigenom har kommittén
trott sig giva ytterligare en garanti för en omsorgsfull provning av dessa
ärenden.»
Det förefaller emellertid, som om vad kommittén i de två sista meningarna
anfört ej rätt väl står i överensstämmelse med paragrafens ordalag och kommitténs
motivering i övrigt. Uttalandena i dessa två sista meningar — och även
vad kommittén anfört i sitt betänkande del I sid. 122 och 123 under motiven
till 29 § samt jämväl i viss mån särskilda utskottets n:r 1 vid 1913 års riksdag
utlåtande vid 10 § pensionsförsäkringslagen — synas nämligen vila på den för.
utsättningen, att föreskrivet bidrag till pensionstillägg alltid skulle lämnas av den
kommun, vilkens pensionsnämnd beviljat pensionstillägget eller ökningen därav.
Pensionsstyrelsen har ock den uppfattningen, att eu dylik anordning är den
ojämförligt bästa och mest praktiska samt, enligt vad erfarenheten redan givit
vid handen, nära nog den enda möjliga.
Till en början har man, såsom ock kommittén framhållit, större säkerhet
för en omsorgsfull prövning av ett pensionsärende, om den kommun skall bidraga
till pensionstillägget, vilkens pensionsnämnd behandlar ansökningen, än om det
vore eu annan kommun, som skulle vidkännas sådan kostnad. Kommun äger
vidare rätt att söka ändring i pensionsnämnds beslut. Denna rätt skulle säkerligen
i regel vara illusorisk i sådana fall, där en annan kommun än den, vilkens
pensionsnämnd behandlat ärendet, skulle betala eu del av pensionstillägget. Den
förra kommunen torde nämligen ytterst sällan före besvärstidens utgång få kännedom
om beslutet. Det av styrelsen förordade sättet medför slutligen en lättnad
i styrelsens arbete att påföra de olika kommunerna och landstingen deras andelar
i pensionskostnaden. Det kan nämligen eljest i vissa fall vara förenat med rätt
stort besvär att utröna, inom vilken kommun vederbörande varit mantalsskriven
det år, under vilket pensionen skall börja att utgå. Denna svårighet kommer
visserligen att minskas om ett par år genom den år 1917 vidtagna ändringen i
4 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen,
jämförd med 31 § i sistnämnda lag, men samtidigt kommer det
ock att falla sig allt mer naturligt att den kommun, vilkens nämnd beviljar pensionen,
jämväl bidrager till pensionstillägget. Den kommun, där pensionstagaren
varit mantalsskriven året förut, har han då redan lämnat, och det är givetvis en
viss sannolikhet för att han en tid framåt skall kvarstå i den kommun, där han
sedan blivit mantalsskriven.
På anförda skäl får pensionsstyrelsen hemställa om annan formulering av
10 §. Jämväl torde i sådant fall med hänsyn till föreslagen ändring av 19 §
erfordras ett förtydligande tillägg till 10 §.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 164 höft. (Nr 184.)
10
74
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.
14 §.
Såsom redan förut anmärkts, måste vid bifall till pensionsstyrelsens förslag
om ändring av 5 § en jämkning ske av ordalagen i 14 § andra stycket.
16 §.
I utlåtande, som avgavs med anledning av en vid 1917 års riksdag väckt
motion (n:r 6 i A. k.) om viss ändring i 16 § första stycket, framhöll pensionsstyrelsen,
att det såväl för pensionsförsäkringen som för den enskilde skulle
vara synnerligen fördelaktigt, om styrelsen kunde medgivas befogenhet att, även
om ändring icke sökts, verkställa nödig rättelse av oriktig avgiftspåföring och
föranstalta om den återbetalning, som därav kunde föranledas. Såsom skal härför
anförde styrelsen, att vid den inom styrelsen försiggående granskningen av
förteckningarna enligt 14 § uppenbara felaktigheter vid avgiftspåföringarna ofta
upptäcktes samt att det under nuvarande förhållanden icke läte sig göra att rätta
dessa felaktigheter. En befogenhet för styrelsen att i sådana fall vidtaga rättelse
hade visat sig vara i hög grad önskvärd.
Sammansatta stats- och lagutskottet, till vars behandling nyssberörda
motion hänskjuta, framhöll i sitt över motionen avgivna utlåtande, att i ett stort
antal fall, då avgift blivit felaktigt påförd, detta först lomme till synes vid den
granskning av förteckningarna enligt 14 §, som verkställdes inom pensionsstyrelsen.
Då emellertid denna fråga föll utom ramen för yrkandet i motionen,
ansåg sig utskottet icke böra upptaga till behandling jämväl frågan om ändring
av gällande bestämmelser därhän, att pensionsstyrelsen skulle medgivas dylik
befogenhet, oaktat starka skäl kunde anföras för att en lagändring i antydd riktning
skulle vara av ett framträdande behov påkallad.
Styrelsen anser sig nu böra ånyo hemställa om en dylik lagändring, därvid
styrelsen tillika föreslår sådan avfattning av 16 §, att därav tydligen framgår,
att på grund av nationalitet beroende frågor om avgiftsplikt jämväl falla under
styrelsens prövning,
Den invändningen skulle måhända kunna göras, att då, såsom under D
här ovan framhållits, ett förslag till omläggning av nu gällande ordning för påföring
och uppbörd av pensionsavgifter snart är att förvänta, någon ändring ej
dessförinnan borde göras i 16 §. Styrelsen vill emellertid betona, att det av
praktiska skäl är av stor vikt för styrelsen att snarast möjligt erhålla utsträckt
befogenhet att verkställa rättelse vid felaktig avgiftspåföring. Tillerkännes styrelsen
dylik befogenhet, bör emellertid tillika stadgas, att styrelsen i sådant fall
icke må vidtaga rättelse, innan den, saken rör, lämnats tillfälle att yttra sig.
Även beträffande sista stycket av denna paragraf har en ändring visat sig
önsklig. Pensionsstyrelsen syftar på den bestämmelse, som tillerkänner pensionsnämndsordförande
rätt att under viss förutsättning fatta beslut om avgiftsbefrielse.
Denna förutsättning består däri, att, sedan pensionsavgift påförts en
person, sådant förhållande för honom inträtt, att han, då avgiften skall erläggas,
bör undantagas från avgiftsplikt.
Det har visat sig, att pensionsnämndsordförandena i ett mycket stort antal
fall missuppfattat eller varit tveksamma om sin befogenhet att meddela befrielsebeslut.
Då pensionsnämndsordförandenas antal uppgår till omkring 2,650, är det
Kungl. Muj.ts Nåd. Proposition Nr 184.
75
vidare ganska förklarligt, att vid meddelandet av dylika beslut olika principer
tillämpas av olika ordförande, ehuru pension sstyrelsen genom utsända meddelanden
sökt motverka dylika ojämnheter. Skulle ett dylikt, av en pensionsnämndsordförande
meddelat beslut vara oriktigt och åtnöjes vederbörande ej
med detta beslut, kan frågan visserligen hänskjutas till pensionsnämnden, vars
beslut i sin ordning kan överklagas hos pensionsstyrelsen. Men om, såsom i
allmänhet är fallet, frågan icke hänskjutes till pensionsnämnden, torde i regel
den enda utvägen att få beslutet ändrat vara, att ett ingripande sker på initiativ
från pensionsstyrelsen. Emellertid är det ingalunda säkert, att styrelsen upptäcker,
att ett fel blivit begånget, och i alla händelser kan en sådan upptäckt
ske först lång tid efter det felaktiga beslutets meddelande, vilket givetvis ock är
ägnat att medföra olägenheter.
Det synes därför vara av behovet påkallat, att även i fråga om sådana fall,
som avses i sista stycket av 16 §, pensionsstyrelsen blir den myndighet, som
i första hand har att fatta beslut om avgiftsbefrielse. Beträffande tid och ordning
för ändringssökandet och vad därmed i övrigt äger sammanhang torde böra
gälla vad i 16 § första stycket nu stadgas angående ändring av taxeringsnämnds
beslut i fråga om tillämpning av bestämmelserna i 5 §.
19 och 20 §§.
Varje kommun skall i regel utgöra ett pensionsdistrikt, dock att, om två
eller flera socknar på landet hava gemensam kommunalförvaltning, de samfällt
skola utgöra ett distrikt. År detta senare icke fallet, tillåter icke lagen sammanslagning
av två eller flera kommuner till ett pensionsdistrikt. En sådan sammanslagning
skulle dock stundom vara önsklig beträffande kommuner med ringa
folkmängd. Enligt Sveriges officiella statistik fullnog den 31 december 1916
icke mindre än 386 landskommuner, vilkas invånarantal understeg 500, nämligen
25 kommuner med 100—199 invånare, 83 med 200—299 invånare, 128 med 300
—399 invånare och 150 kommuner med 400—499 invånare. De flesta av samtliga
dessa kommuner eller 249 voro belägna inom Gottlands, Malmöhus, Älvsborgs
och Skaraborgs län.
Olägenheterna av så små pensionsdistrikt hava visat sig vara ganska stora.
Ofta har det varit svårt att där finna eu person med förmåga att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra uppdraget att vara ordförande i pensionsnämnden. Nämnden
i ett sådant distrikt har vidare i regel ett så ringa antal ärenden att behandla,
kanske endast ett par om året, att den svårligen kan vinna intresse för
saken eller nödig erfarenhet vid handläggningen av pensionsansökningar. Pensionsstyrelsen
har därför ansett sig böra föreslå den ändring av 19 §, att möjlighet
beredes för sammanslagning av två eller flera kommuner till ett pensionsdistrikt.
I sammanhang därmed föreslås ock en komplettering av 10 §.
Yad i 19 § stadgas rörande beslut om fördelning av kommun i två eller
flera pensionsdistrikt samt om underställande av sådant beslut torde jämväl böra
gälla beträffande sammanslagning av kommuner till ett pensionsdistrikt.
Tydligt är, att ett beslut om dylik sammanslagning jämväl måste innefatta
överenskommelse vederbörande kommuner emellan rörande fördelningen av sådana
kostnader, som omförmälas i 23 och 26 §§.
Vid bifall till förslaget om ändring av 19 § torde i 20 § böra intagas en
föreskrift, att, om två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt,
76
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.
minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne skall utses
av varje sådan kommun. Genom en dylik bestämmelse torde man vinna full
säkerhet för nödig personalkännedom hos nämnden. Då ledamöternas antal
skulle kunna överstiga kommunernas, torde det få ankomma på Kungl. Maj:ts
befallningshavande att, efter kommunernas hörande, i övrigt bestämma, huru många
ledamöter jämte suppleanter varje kommun skall välja. Därvid synes folkmängden
inom de olika kommunerna böra i främsta rummet vara avgörande.
För att vinna trygghet att i ett sådant genom sammanslagning bildat pensionsdistrikt
vederbörande kommun alltid är representerad vid nämndsammanträde,
bör 24 § kompletteras med ett stadgande att i sådant fall ärende, som rör viss
kommun, ej får handläggas, där icke minst en ledamot från denna kommun är
tillstädes.
Pensionsstyrelsen anser sig ytterligare böra föreslå den jämkning av bestämmelserna
i 20 §, att Kungl. Majrts befallningshavande uttryckligen medgives rätt
att återkalla meddelat förordnande såsom ordförande i pensionsnämnd eller
suppleant för denne före utgången av den fyraårsperiod, för vilken förordnandet
gäller. Det har nämligen inträffat, att person, som förordnats till ordförande
i pensionsnämnd, snart nog visat sig mindre lämplig för uppdraget. Den, som
utses till hans efterträdare, bör emellertid icke förordnas för längre tid än intill
utgången av löpande fyraårsperiod.
23 §.
Den tid av minst 14 dagar, som skall förflyta mellan kungörandet av ett
pensionsnämndssammanträde och själva sammanträdet, särskilt i städer och till
ytinnehållet små landskommuner, har visat sig vara onödigt lång. En vecka bör
där vara nog. För stora landskommuner är dock en vecka måhända väl kort.
Styrelsen far nu hemställa, att uttrycket »minst fjorton dagar förut» i paragrafens
första stycke utbytes mot »minst en vecka föi''ut». Ordföranden har
då möjligheten att med hänsyn till de lokala förhållandena bestämma kungörelsetidens
längd.
Från många hall förspörjas klagomål däröver, att, när suppleanten för ordföranden
skall i dennes ställe leda förhandlingarna vid pensionsnämnds sammanträde,
suppleanten visar sig synnerligen obevandrad i tillämpningen av pensionsförsäkringslagen,
detta på den grund att han så sällan deltager i nämndens sammanträden.
Det lär till och med hava förekommit fall, där suppleanten fått tjänstgöra
som ordförande, ehuru han varit den ende av de närvarande, som aldrig
förut bevistat ett nämndssammanträde. Att detta är ett betänkligt missförhållande
är uppenbart. Ett sätt att råda bot härför synes vara, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
till suppleant utser en ordinarie ledamot av pensionsnämnden.
Lagen^ lägger icke något hinder däremot och denna utväg lär ock hava anlitats
på många håll. Pensionsstyrelsen söker jämväl verka för ett sådant förfarande.
Att genom en lagbestämmelse fastslå, att till suppleant för ordförande alltid
skall utses en ordinarie ledamot av nämnden, torde måhända icke vara välbetänkt.
Kungl. Maj:ts befallningshavande torde stundom komma att utse suppleant för
ordföranden, innan ännu kommunen valt ledamöter för nästa fyraårsperiod; och
eu person utom nämnden, t. ex. en förutvarande pensionsnämndsledamot, kan
givetvis ofta vara lämplig suppleant för ordföranden. För att emellertid i lagen
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
77
få ett uttryck för önskvärdheten av att till suppleant för ordföranden gärna bör
utses en ledamot i nämnden, vill styrelsen hemställa, att 23 § andra stycket
gives en något ändrad formulering.
24 §.
Yid bifall till pensionsstyrelsens förslag om ändring av 19 § bör 24 § första
stycket kompletteras på förut angivet sätt. Jämväl tredje stycket i 24 § behöver
kompletteras med vissa bestämmelser rörande böter för förfallolös utevaro från
pensionsnämndssammanträde i pensionsdistrikt, som bildats genom sammanslagning
jämlikt 19 § av två eller derå kommuner.
20 §.
Yad denna paragraf innehåller i första, tredje och fjärde styckena synes
vara av beskaffenhet att snarare hava sin plats i en på administrativ väg utfärdad
instruktion än i en av Konung och riksdag stiftad lag. Pensionsstyrelsen
anser därför lämpligt, att dessa stycken uteslutas ur paragrafen och ersättas med
ett allmänt stadgande, att pensionsnämnds ordförande har att ställa sig till efterrättelse
bestämmelserna i pensionsförsäkringslagen och de föreskrifter i övrigt,
som rörande hans åliggande må av Konungen meddelas.
28 §.
Beträffande första stycket av denna paragraf föreslås, att några ord uteslutas
av skäl, som närmare angives under 30 § här nedan.
29 §.
Under 30 § här nedan föreslår pensionsstyrelsen, att ansökning rörande
avgiftspension i visst fall skall genom pensionsnämndens ordförande översändas till
styrelsen utan att behöva behandlas av nämnden. Yid bifall härtill kräves en
omformulering av 29 § första stycket. Enligt dess nuvarande lydelse skall ansökning
rörande pension alltid göras hos pensionsnämnd. Det torde för ändamålet
vara tillfyllest, om ordalagen ändras så, att dylik ansökning skall ingivas
till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast
blivit mantalsskriven. Detta torde för övrigt icke innebära någon ändring i sak.
Yissa av bestämmelserna i andra och tredje styckena av denna paragraf
synas vara överflödiga. Ett stadgande att ansökningen skall avfattas enligt fastställt
formulär och att vid densamma skall fogas prästbevis likaledes enligt fastställt
formulär synes vara tillräckligt. Genom nådigt brev den 24 oktober 1913
har Kungl. Maj:t förklarat hinder icke möta för pensionsstyrelsen att fastställa,
bland annat, de i 29 § angivna formulär till ansökning rörande pension. Och
styrelsen kommer givetvis såsom hittills städse att tillse, att dessa formulär avfattas
kå, att ansökningarna komma att såvitt möjligt innehålla alla för deras
avgörande nödiga upplysningar. Formulär till prästbevis har fastställts genom
nådig kungörelse den 12 juni 1914.
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Godkännes pensionsstyrelsens under 30 § framställda förslag om en förenklad
behandling av vissa ansökningar rörande avgiftspension, torde formulären
för sådana ansökningar kunna göras synnerligen enkla. Enligt 29 § måste även ansökningar
om enbart avgiftspension innehålla upplysning om sökandens arbetsförmåga,
även om han uppnått 67 års ålder, detta med hänsyn till statistiken enligt ålderdomsförsäkringskommitténs
motivering. Pensionsstyrelsen kan dock icke finna, att
det skulle vara av vidare värde ur statistisk synpunkt att få reda på en pensionssökande
sextiosjuårings arbetsförmåga, då man i alla händelser i allmänhet
icke erhåller kännedom om tidpunkten för senare inträdd arbetsoförmåga. Den
ifrågavarande uppgiften skulle för övrigt i regel icke lämna någon ny upplysning.
Har nämligen en person blivit arbetsoförmögen före 67 års ålder, bör redan i
samband därmed avgiftspension hava börjat utgå och avgiftsbetalningen upphört;
har så icke skett, bör han vid 67 års ålder fortfarande vara arbetsför.
Pensionsstyrelsen finner det fördenskull onödigt att i nu omförmälda fall
fordra upplysning i pensionsansökningen om sökandens arbetsförmåga.
30 §.
Enligt denna paragraf skola alla ansökningar om pension först behandlas
av pensionsnämnd och detta är naturligtvis nödvändigt i alla sådana fall, där
pensionsrätten är beroende av, huruvida den sökande är att betrakta såsom till
arbete varaktigt oförmögen eller ej. Så är förhållandet, så snart någon söker
pension före uppnådd pensionsålder samt så* snart någon gör anspråk på pensionstillägg.
I senare fallet skall dessutom alltid en inkomstberäkning göras och
därtill är pensionsnämndens medverkan ofrånkomlig.
Annat är förhållandet, om någon söker endast avgiftspension enligt 6 §
eller pension enligt 34 § och till stöd för sin ansökning icke åberopar varaktig
oförmåga till arbete. Där gäller det allenast att fastställa den sökandes ålder
och därför kräves icke någon behandling i pensionsnämnd. Naturligtvis måste
här ock göras en tillförlitlig undersökning rörande de av sökanden i behörig tid
erlagda pensionsavgifterna, men möjlighet därtill har endast pensionsstyrelsen,
icke pensionsnämnden.
Det förefaller därför vara en alldeles onödig omgång att i dylika fall låta
ansökningarna behandlas av nämnden. Sådana ansökningar, avfattade enligt ett
synnerligen enkelt formulär, böra dock i ordningens intresse ingivas till pensionsnämndsordföranden,
men dennes befattning med dessa ansökningar synes böra
inskränkas därtill, att han ser till att allt är i sin ordning samt därefter skyndsamt
översänder dem till pensionsstyrelsen för avgörande. Liksom andra pensionsansökningar
böra även dessa alltid vara åtföljda av prästbevis enligt fastställt
formulär.
Det här föreslagna förenklade förfaringssättet beträffande vissa ansökningar
bör medföra lättnad i arbetet för alla myndigheter, även för pensionsnämndsordförandena,
vilka icke vidare skulle behöva föredraga dessa ansökningar i nämnden.
Då varken nämnden eller ordföranden fattar beslut över dylika ansökningar,
kan här icke förekomma sådant anslag och sådant meddelande av besked, som
omnämnes i 26 § sista stycket, ej heller kan det här bliva fråga om besvär enligt
28 § första stycket. Däremot bör naturligtvis ordföranden införa även dessa
ansökningar i ett register.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
79
Nu kan anmärkas, att, då enligt 28 § andra stycket klagan över pensionsstyrelsens
beslut ej får föras av enskild sakägare, denne saknar möjlighet att söka
ändring i beslut i sådana pensionsärenden. Detta är visserligen sant, men å
andra sidan bör han genom en ny ansökan hos pensionsstyrelsen kunna få rättelse
i beslutet, om han kan påvisa, att ett fel verkligen blivit begånget.
Pensionsstyrelsen får därför föreslå, att det i 30 § stadgade förfarandet för
behandling av pensionsansökningar ändras i ovan antydd riktning i fråga om ansökningar
om allenast pension på grund av erlagda avgifter enligt 6 eller 34 §,
där till stöd för ansökningen icke åberopas varaktig oförmåga till arbete.
Beträffande övriga pensionsansökningar torde det nuvarande förfarandet böra
bibehållas.
I 28 § första stycket sista punkten stadgas, att över inkomna besvär nämnden
skall avgiva yttrande, varefter handlingarna i ärendet skola av ordföranden
så snart ske kan insändas till pensionsstyrelsen. Enligt 30 § andra stycket skall
efter besvärstidens utgång beslutet i ärendet jämte tillhörande handlingar av
ordföranden ofördröjligen översändas till pensionsstyrelsen. Detta senare stadgande
står, åtminstone efter orden, ej i full överensstämmelse med det förra.
Eör att undanröja denna oegentlighet torde orden »varefter handlingarna i ärendet
av ordföranden så snart ske kan insändas till pensionsstyrelsen» böra uteslutas
ur 28 § och i stället ordalagen i 30 § andra stycket något kompletteras och förtydligas.
Av bestämmelserna i 30 § framgår, att pensionsstyrelsen icke i andra fall
än där besvär anförts kan rätta av pensionsnämnd fattade, mot lagen stridande
beslut, felaktigheterna må vara än så uppenbara. Det återstår då icke annan
utväg än att återförvisa ärendet till nämnden.
Vid granskning av pensionsärenden händer ej sällan, att pensionsstyrelsen
upptäcker ett uppenbart fel vid inkomstberäkningen — t. ex. att felräkning ägt
rum, att värdet av bostadsförmån utan giltig anledning upptagits eller uteslutits,
att en inkomstpost tydligen uteglömts o. s. v. Medgives felet eller är detsamma
eljest alldeles uppenbart, synes pensionsstyrelsen under vissa förutsättningar böra
tillerkännas befogenhet att utan återförvisning rätta det felaktiga beslutet. Den
viktigaste förutsättningen torde vara den, att, om sökanden genom den ändrade
inkomstberäkningen skulle bliva utan pension eller erhålla lägre sådan än enligt
det felaktiga beslutet, hans yttrande i saken först måste infordras. Har han därvid
intet att erinra, torde saken kunna betraktas som klar. Bestrider han, att
beslutet är felaktigt och anför han därför sannolika skäl, som icke kunna utan
vidare vederläggas, torde ärendet böra i vanlig ordning återförvisas till nämnden.
Stundom kan det vara erforderligt att, innan pensionsstyrelsen fattar sitt beslut,
infordra yttrande av styrelsens ombud eller annan, som saken kan röra. Givetvis
bör alltid pensionsnämndens ordförande lämnas tillfälle att yttra sig.
Såsom en ytterligare förutsättning torde enligt styrelsens mening böra föreskrivas
en viss gräns, utöver vilken rättelse utan återförvisning ej får ske. Huruvida
och i så fall var en sådan gräns bör sättas, kan vara föremål för olika meningar.
Det synes emellertid styrelsen, som om rättelsen ej borde i allt för hög
grad få inverka på den blivande pensionens storlek, och styrelsen har med hänsyn
härtill tänkt sig, att felet vid inkomstberäkningen icke lämpligen bör överstiga
ett belopp av 50 kronor, för gift par 100 kronor, för att pensionsstyrelsen
80 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 184.
skall äga att utan återförvisning vidtaga rättelse. Föreligger endast en felräkning,
synes någon gräns icke behöva sättas.
Ett bifall till detta pensionsstyrelsens förslag skulle medföra stora fördelar.
Antalet ärenden, där dylika felaktigheter i nämndsbesluten förekomma, är jämförelsevis
stort. En återförvisning av ett sådant ärende förorsakar ett avsevärt
dröjsmål med ärendets slutliga avgörande, ofta ett halvår eller mer. När ett sådant
fel efter av pensionsstyrelsen framställd förfrågan hos pensionsnämndens
ordförande erkänts, hemställer ej sällan denne, att styrelsen måtte utan återförvisning
ratta felet. Styrelsen anser sig emellertid i regel icke befogad därtill.
Under de förutsättningar, som här ovan angivits, synas några berättigade
invändningar knappast kunna framställas emot att tillerkänna pensionsstyrelsen
föreslagen befogenhet. “Visserligen kringskäres därigenom till synes den enskildes
möjlighet att anföra besvär — han får ju ej besvära sig över pensionsstyrelsens
beslut — men styrelsen skall alltid först inhämta hans yttrande, så snart
hans rätt genom ett av styrelsen fattat beslut om rättelse av inkomstberäkningen
lian tänkas lida intrång, och styrelsen kommer helt visst städse att taga all möjlig
hänsyn till av honom framställda, berättigade invändningar.
Yid bifall till pensionsstyrelsens under 8 § framställda förslag, att styrelsen
direkt skulle kunna förordna, att pension icke skall utgå under den tid, en pensionstagare
med bidrag från styrelsen åtnjuter sjukvård eller yrkesutbildning,
torde en jämkning av ordalagen.i 30 § sista stycket vara erforderlig.
31 §.
Enligt 30 § sista stycket gäller vad om ansökning rörande pension samt om
handläggning av sådant ärende _ stadgats i tillämpliga delar jämväl om ärende
rörande ökning, minskning eller indragning av pension. I fråga om ökning eller
minskning av pension gäller ock i tillämpliga delar vad i 31 § stadgats om den
tid, under vilken pension skall utgå. Är det således fråga om att indraga eller
minska en utgående pension, kan detta icke ske, förrän ett beslut därom i laga
ordning fattats av pensionsstyrelsen. Först måste ärendet då företagas till behandling
av pensionsnänmden. Där kan det bliva uppskjutet till nästa sammantiäcle
för inhämtande av närmare upplysningar. Så skall det efter besvärstidens
utgång översändas till pensionsstyrelsen, som kanske i sin tur ser sig nödsakad
införskaffa bättre utredning. Denna kan leda till ett beslut om återförvisning till
nämnden, som då ånyo bär att behandla ärendet, o. s. v. Även om en så tidsödande
behandling, som den nyss beskrivna, är mera sällsynt, förflyter alltid en
avsevard tid, sällan understigande ett par månader, mellan den tidpunkt, då
fråga väckts om indragning eller minskning av pensionen, och den, då pensionsstyrelsen
fattar slutligt beslut i ärendet. Under tiden utgår i regel pensionen
med oförändrat belopp och då beslutet om indragning eller minskning fattas,
uorde man ej kunna aterkräva av pensionstagaren vad han för mycket uppburit.
På detta sätt komma medel att utan skälig anledning årligen utbetalas,
i-ii råda bot för detta missförhållande vill pensionsstyrelsen föreslå, att
till 31 § fogas ett nytt stycke, som, därest grundad anledning finnes antaga, att
pension bör minskas eller indragas, tillerkänner pensionsstyrelsen rätt att, innan
beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna, i förra fallet att pensionen
tillsvidare skall utgå med det minskade belopp, vartill förhållandena må föran
-
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.
81
leda, och i senare fallet att pensionen tillsvidare icke skall utbetalas. Skulle det
sedermera visa sig, att minskning eller indragning av pensionen icke skäligen bör
ifrågakomma, skall givetvis snarast möjligt till pensionstagaren utbetalas vad lian
på grund av pensionsstyrelsens interimsbeslut icke utfått.
Eu dylik rätt för pensionsstyrelsen att interimistiskt besluta om minskning
eller indragning av pension bör ock väl komma till pass i sådana fall, som berörts
här ovan under 8 §, d. v. s. där man har anledning förmoda, att efter något
års förlopp sådana förhållanden inträtt för en pensionstagare, att lian bör helt
eller delvis kunna försörja sig själv.
32 §.
Såväl första som andra stycket i denna paragraf innehåller åtskilliga detalj -föreskrifter, som snarare borde hava sin plats i administrativa författningar än i
en lag. Det torde vara tillfyllest, om dessa stycken ersättas av en bestämmelse,
att angående sättet och tiden för utbetalning av pension förordnas av Konungen.
Beträffande sättet torde pensionsutbetalning, åtminstone tillsvidare, i regel
böra såsom hittills verkställas genom postsparbanken och postanstalterna. Man
kan likväl tänka sig — och förslag därom lär hava varit å bane — att t. ex. en
stad skulle vilja åtaga sig att utbetala pensionerna till inom staden boende pensionstagare.
Erhållas nödiga garantier för eu ordentlig utbetalning, synes anledning
icke föreligga att förhindra en dylik anordning. Möjligen kunna efter hand
jämväl andra sätt för pensionsutbetalning visa sig lämpliga. Ett medgivande av
Kungl. Maj:t till en partiell eller fullständig omläggning av sättet för sådan utbetalning
synes vara fullt tillräckligt.
Aven rörande tiden för utbetalningen torde detaljbestämmelser ej behöva
fastslås i lag. Yisserligen synas utbetalningar av pensioner fortfarande ej böra
ifrågakomma annat än månads-, kvartals-, halvårs- eller årsvis, men att utfärda
bestämmelser såväl därom som om vad i övrigt angår tiden för utbetalningarna
torde lämpligen böra överlåtas till Kungl. Maj:t.
Stadgandet i tredje stycket av 32 § att pensionsbelopp, som ej lyftats inom
viss tid, skall förverkas och tillfalla pensionsfonden, är i så måtto oegentligt, att
pensionstillägg, som ingår i ett sådant pensionsbelopp, eller understöd enligt 33 §
icke rimligen bör tillfalla fonden. Detta har sannolikt ej heller avsetts med
ifrågavarande stadgande. I förtydligande syfte torde därför orden »och tillfälle
den i 11 § omnämnda fonden» böra uteslutas.
I 30 § tredje stycket stadgas, att, då sökande funnits berättigad till pension,
pensionsstyrelsen skall beräkna och fastställa beloppet samt utfärda pensionsbrev.
Vidare föreskrives, att, om det beräknade beloppet icke uppgår till sex
kronor om året, pension ej må utgå och förty ej heller pensionsbrev utfärdas.
Enligt ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande (del. I sid. 97) är denna inskränkning
gjord »till förekommande av ett onödigt och betungande arbete med
utbetalning av en mängd mycket små pensioner.»
Pensionsstyrelsen tillåter sig erinra, hurusom styrelsen i underdånig skrivelse
den 20 april 1914 hemställt, huruvida icke lämpligen borde vidtagas sådan
ändring i pensionsförsäkringslagen, att försäkrad, som befunnits berättigad till
pension till mindre belopp än sex kronor om året och till vilken i följd därav
jämlikt 30 § i lagen pension ej skulle utgå, kunde efter därom hos pensions
Bihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 164 käft. (Nr 184.) 11
82
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
styrelsen gjord framställning vid uppnådd 67 års ålder få till sig återbetalade av
honom inom tid, som föreskreves i 14 och 15 §§, erlagda pensionsavgifter, dock
att därest den försäkrade försummat att erlägga honom påförda avgifter och det
årliga pensionsbeloppet på grund därav ej uppginge till sex kronor, återbetalning
icke skulle äga rum.
Till stöd för denna hemställan, som ännu icke lär hava av Kungl. Maj:t
upptagits till slutligt avgörande, anförde pensionssstyrelsen huvudsakligen följande:
Bestämmelsen i 30 § tredje stycket hade till följd, att en del försäkrade icke
erhölle någon valuta för de pensionsavgifter, som blivit av dem erlagda. Denna
påföljd komme att drabba alla dem, som bleve invalider eller uppnådde 67 års
ålder, innan de hunnit erlägga avgifter till tillräckligt belopp, och som icke vore
berättigade till pensionstillägg eller pension på grund av frivilliga avgifter av
sådan storlek, att beloppet därav tillsammans med avgiftspensionen uppginge till
sex kronor för år. Detta missförhållande komme att göra sig gällande särskilt
beträffande dem, som i början av lagens tillämpning befunne sig i hög ålder,
i synnerhet med hänsyn till bestämmelsen om reducering av eljest utgående
pensionsbelopp i dåvarande 37 § (nuvarande 1 och 3 §§ i lagen den 8 juni 1915
om övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen). Med all
sannolikhet komme ifrågavarande bestämmelse i 30 § att låta avgiftstvånget framstå
i en onödigt ofördelaktig dager samt att framkalla missnöje hos de försäkrade.
Dessa kunde icke anse med rättvisa och billighet förenligt, att de skulle
vara skyldiga att erlägga avgifter utan att hava någon som helst utsikt att erhålla
avgiftspension.
Över denna pensionsstyrelsens framställning har ålderdomsförsäkringskommittén
den 12 juni 1914 avgivit infordrat underdånigt utlåtande och därvid förklarat
sig ej kunna finna tillräckliga skäl för bifall till den föreslagna lagändringen.
Enligt kommitténs förmenande skulle den enda verkliga och ej med
försäkringens grunder sammanhängande olägenheten med ifrågavarande bestämmelse
i 30 § bestå däri, att vissa personer av mera framskriden ålder, vilka redan
från början med säkerhet visste, att de aldrig kunde erhålla någon pension, ändock
skulle erlägga avgifter. Detta gällde personer, vilka, då de bleve avgiftspliktiga,
redan från annat håll åtnjöte pension eller livränta eller vore tillförsäkrade
pension till sådant belopp, att de ej kunde påräkna pensionstillägg, och ej
heller hunne att före 67 år erlägga så många avgifter, att avgiftspensionen kunde
uppgå till sex kronor. I dylika fall handlade det tydligen ej om någon risk, som
skulle genom försäkringen täckas, och det vore därför överensstämmande med
lagens grunder, att avgifter icke onödigtvis erlades av dessa personer.
Kommittén ansåg dock, att detta ändamål kunde, såsom kommittén ock vid
uppgörandet av lagförslaget tänkt sig, lämpligast vinnas med hjälp av bestämmelsen
i sista stycket av 5 § och således utan lagändring, därigenom att de ifrågavarande
personerna undantoges från avgiftsplikt. En enkel utväg i sådant hänseende vore
enligt kommitténs mening t. ex. att från avgiftsplikt undantaga alla personer,
som vore födda före år 1860 och vilka från annat håll redan åtnjöte eller vore
tillförsäkrade en pension av sådant belopp, att pensionstillägg ej kunde erhållas.
Skulle man emellertid föredraga en lagändring, fann kommittén lämpligare
att ur lagen borttaga bestämmelsen om att pensioner till mindre årligt belopp
än sex kronor ej utbetalades, än att införa ett återbetalningssystem, vilket enligt
kommitténs uppfattning ej vore fullt förenligt med försäkringens grunder och
därjämte syntes kunna leda till ytterligare yrkanden på förändringar, som skulle
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 184. 83
medföra vittgående följder i kostnadshänseende. Det ökade besvär, som sålunda
genom utbetalande en gång om året av ett antal mindre pensioner skulle uppkomma,
ansåg kommittén, med hänsyn till att för eu stor del av pensionärerna
pensionen efter hand ökades till belopp överstigande sex kronor och således da
komme att utgå samt att det även i övrigt väsentligen handlade om ett övergångsstadgande,
ej vara av synnerlig betydelse för frågans avgörande.
Pensionsstyrelsens i dess berörda framställning uttalade förmodan, att
meranämnda bestämmelse i 30 § skulle komma att framkalla missnöje hos de
försäkrade, har visat sig vara synnerligen välgrundad. Muntligen och skriftligen
framkomma titt och tätt till styrelsen mer eller mindre skarpa uttryck för detta
missnöje och bestämmelsen har verkat i ej ringa grad menligt på hela pensionsförsäkringens
popularitet. Pensionsstyrelsen anser därför fortfarande, att vägande
skäl tala för, att åtgärder vidtagas för undanröjande av påklagade missförhållande,
ett missförhållande, vars tillvaro ålderdomsförsäkringskommittén ej kunnat
bestrida.
Att stundom pensionsavgifter till jämförelsevis störa belopp kunna komma
att erläggas utan att pension får utgå, framgår av följande tabell, som utvisar,
huru mycket en person minst skall hava erlagt i pensionsavgifter för att avgiftspensionen
skall uppgå till sex kronor (beloppen äro avrundade uppåt till hela
krontal):
Erlagda pensionsavgifter
Födelseår |
man |
kvinna |
||
1850—1868.......... 1869 1878 |
30 kr. 27 » |
38 kr |
||
1879 1883 |
. 24 » |
30 » |
||
1884—1888........... 1889— .......... |
. 22 » . 20 » |
28 » |
Kommittén anser, att missförhållandet skulle kunna undanröjas utan lagändring
med anlitande av den utväg, som finnes anvisad i 5 § sista stycket.
Kungl. Maj:t skulle, menar kommittén, kunna från avgiftsplikt undantaga t. ex.
alla före år 1860 födda personer, som från annat håll redan åtnjuta eller äro
tillförsäkrade en pension av sådan storlek, att pensionstillägg ej kan erhållas.
Att bedöma, huruvida en person fyller denna förutsättning, skulle emellertid ofta
nog bliva synnerligen svårt och dessutom vålla de myndigheter, som handhava
avgiftspåföringen, ett högst betydligt arbete. Ett dylikt beslut av Kungl. Maj.t
skulle vidare i viss mån bryta mot den hittills tillämpade principen att icke från
avgiftsplikt undantaga vissa enskilda personer. Pensionsstyrelsen har för övrigt
här ovan uttalat sig för ett slopande av hela sista stycket i 5 §.
Det andra av kommittén framställda alternativet eller att man ur 30 § skulle
borttaga den nu ifrågavarande bestämmelsen, sa att pension skulle utgå, även om
den understege ett årligt belopp av sex kronor, finner sig pensionsstyrelsen ej
heller böra tillstyrka. Att årligen utbetala en mängd så små pensioner skulle
nämligen medföra ett onödigt och allt för betungande arbete, något som kommittén
ock åberopat såsom stöd för införandet av ifrågavarande bestämmelse.
Pensionsstyrelsen kan icke finna annat än att den av styrelsen i dess skrivelse
den 20 april 1914 föreslagna lösningen av frågan är den bästa och får därför vidhålla
sitt däri framförda förslag. Yisserligen är det sant, att vid bifall till detta
förslag en del personer, som fått till sig återbetalade erlagda pensionsavgifter
84
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
och som sedermera bliva berättigade till pensionstillägg, skulle äga uppbära en
något högre pension, därest den avgiftspension, vartill de återbetalade avgifterna
berättiga, tillagts. Men denna ökning av pensionsbeloppet är så ringa, att den
knappast har praktisk betydelse.
Därest samtliga de avgifter, varom här nu är fråga, skulle återbetalas, skulle
återbetalningen beträffande den nu levande generationen röra sig om ett belopp
av omkring 4 miljoner kronor. Enär dessa nu icke utbetalbara pensioner ej
synas hava tagits i betraktande som inkomst vid beräkningen av försäkringskostnaderna,
kan, såsom styrelsen i sin berörda skrivelse den 20 april 1914 framhållit,
en återbetalning av dessa avgifter ske utan att försäkringens ekonomiska
grunder rubbas. Ej heller vid den år 1915 beslutade utvidgningen av pensionsförsäkringen
hava dessa avgifter medräknats såsom en inkomstkälla.
33 §.
Under hänvisning till vad pensionsstyrelsen här ovan under III anfört i
fråga om pensionstillägg för barn, får styrelsen hemställa, att i 33 § bestämmelser,
motsvarande dem i 6 § föreslagna, införas rörande särskilt understöd för barn
till invalida, icke pensionsberättigade änklingar, änkor och ogifta mödrar samt
äkta makar.
Av det föregående framgår, att ett bifall till pensionsstyrelsens under II,
Hl och IV här ovan framställda förslag föranleder särskilda kostnader för staten.
För år 1919 hava dessa kostnader beräknats till följande belopp:
för införande av ändrat beräkningssätt för pensionstillägg vid inkomst över 50
kronor.............................................................................. kronor 69,000: —
» pensionstillägg för barn ..................................................... » 1,166,000:_
och för ändring av övergångstiden........................................... » ’ 86,000:_
Summa kronor 1,321,000: —
Eu i beloppet 1,166,000 kronor ingående post å 66,000 kronor avser kostnad
för pensionstillägg för barn till personer, som genom lagen den 8 juni 1915 om
övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen blivit delaktiga i
den allmänna pensionsförsäkringen, och torde förty böra utgå från förslagsanslaget
till bidrag till täckande av statens kostnad för understöd enligt 33 §
pensionsförsäkringslagen åt nyssberörda personer. Detta förslagsanslag, som av
pensionsstyrelsen i underdånig skrivelse den 9 augusti 1917 för år 1919 föreslagits
till 634,000 kronor, torde således böra höjas med berörda belopp 66,000
kronor eller till 700,000 kronor.
Yad av ovanstående summa 1,321,000 kronor återstår efter avdrag av beloppet
66,000 kronor eller 1,255,000 kronor, avrundat till 1,250,000 kronor, torde
böra utgå av förslagsanslaget för bestridande av den på staten belöpande kostnad
för pensionstillägg och understöd åt personer, som äro därtill berättigade jämlikt
lagen om allmän pensionsförsäkring enligt dess lydelse före den 8 juni 1915.
Detta förslagsanslag har styrelsen i skrivelse likaledes av den 9 augusti 1917 för
år 1919 föreslagit till 71100,000 kronor. Anslaget torde emellertid höra höjas med
omformalda belopp 1,250,000 kronor eller till 9,150,000 kronor.
Kunf/l. Majp.ts Nåd. Proposition Nr 184.
85
Under åberopande av vad sålunda anförts får pension sstyrelsen i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå
riksdagen
dels besluta, att 3, 5—8, 10, 14, 10, 19, 20, 23, 24, 2G
och 28—33 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
ävensom 3 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av förstberörda lag måtte erhålla
den ändrade lydelse, som finnes angiven i härvid fogade
förslag (bil. 1 och 2),
dels — utöver det av pensionsstyrelsen i underdånig
skrivelse den 9 augusti 1917 för bestridande av den på staten
belöpande kostnad för pensionstillägg och understöd åt
personer, som äro därtill berättigade jämlikt lagen om allmän
pensionsförsäkring enligt dess lydelse före den 8 juni 1915,
för år 1919 äskade förslagsanslaget på extra stat av 7,900,000
kronor — för genomförande av vissa av de nu föreslagna
. lagändringarna anvisa ytterligare förslagsvis 1,250,000 kronor,
i följd varav berörda förslagsanslag för år 1919 skulle uppgå
till 9,150,000 kronor,
dels ock — utöver det av styrelsen i skrivelse likaledes
av den 9 augusti 1917 för år 1919 äskade förslagsanslaget på
extra stat av 634,000 kronor till bidrag till täckande av statens
kostnad för understöd enligt 33 § i lagen om allmän pensionsförsäkring
åt de personer, som genom lagen den 8 juni 1915
om övergångsbestämmelser i anledning av nyssnämnda lag
blivit delaktiga i den allmänna pensionsförsäkringen — likaledes
för genomförande av viss nu föreslagen lagändring anvisa
ytterligare förslagsvis 66,000 kronor, i vilket fall sist
omförmälda förslagsanslag för år 1919 skulle utgöra 700,000
kronor.
Transumt av protokoll vid styrelsens sammanträden med de till styrelsens
biträde förordnade sakkunniga bifogas (bil. 3 och 4).
Stockholm den 21 januari 1918;
Underdånigst
Adolf af Jochnick.
0. F. Enbom. Carl Broberg. Karl Dickman.
Hugo Elliot. Erik Stridsberg. Axel Telander.
86
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Bil. 1.
Förslag
till lag om iindrad lydelse av 3, 5—8, 10, 14, 16, 19, 20, 23, 24, 26 och
28—33 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
3§-
Pensionsärenden, som i denna lag avses, handläggas av en för hela riket
gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt i fall, varom i denna lag
närmare stadgas, av särskilda pensionsnämnder i orterna.
I — — — — — dom.
I--— — -— Riksdag.
5 §•
Pensionsavgift-----oförmögen.
Från av giftsplikt undantages jämväl:
a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension eller lagen den 4 juli 1910 angående
rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar äger tillämpning;
b) delägare i telegrafverkets eller folkskollärarnas pensionsinrättning samt
i arméns eller flottans pensionskassa;
c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst.
6 §•
Pensions — — — sammanlagda belopp.
Därjämte utgår av allmänna medel ett tillägg till pensionen för pensionstagare,
som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst ej uppgår
för man till 300 och för kvinna till 283 kronor.
Pensionstillägget utgör för år räknat för man 150 och för kvinna 140 kronor
med avdrag av sex tiondelar av det belopp, varmed pensionstagarens årsinkomst
må överstiga 50 kronor.
Därjämte —--erlagd.
För pensionsberättigad änkling, änka eller ogift kvinna, som är till arbete
varaktigt oförmögen och har att försörja barn eller adoptivbarn under femton år,
ökas pensionen, därest årsinkomsten ej uppgår för man till 300 och för kvinna
till 283 kronor, jämte 125 kronor för varje sådant barn, med särskilt pensionstillägg
för barnen. Enahanda rätt tillkommer jämväl pensionsberättigade äkta
makar, som båda äro till arbete varaktigt oförmögna och vilkas sammanlagda
årsinkomst ej uppgår till 583 kronor jämte 125 kronor för varje barn. Beloppet
av sådant pensionstillägg utgör 75 kronor för varje barn med avdrag av sex
tiondelar av det belopp, varmed årsinkomsten må överstiga 300 kronor för änkling,
283 kronor för änka eller ogift kvinna och 583 kronor för äkta makar.
Pensionsbelopp avrundas till närmast högre sådant tal, att dess utbetalning
i föreskriven ordning kan verkställas med ett för varje betalningstermin lika,
87
Kanyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.
å helt tiotal öre slutande belopp. Utgöres pensionsbelopp av dels pension
enligt första stycket i denna paragraf och dels pensionstillägg, skall avrundningen
verkställas å pensionstillägget.
7 §•
Årsinkomst---— 34 §.
Där inkomst, som i 6 § andra stycket avses, helt eller delvis utgöres av
naturaförmåner, skall vid uppskattning av dessa förmåners årliga värde iakttagas,
att, där naturaförmånerna räcka till full om än torftig försörjning, deras årliga
värde ej må uppskattas till lägre belopp än 300 kronor för man och 283 kronor
för kvinna, och att, där naturaförmånerna ej räcka till full försörjning, deras årliga
värde uppskattas till motsvarande lägre belopp, ävensom att årliga värdet av
bostad ej må uppskattas till lägre belopp än 50 kronor. Där uppskattningen ej
kan ske med ledning av dessa bestämmelser, verkställes densamma efter de i
orten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga.
I---person.
8 §•
Befinnes — -— — — — mantalsskriven.
Åtnjuter pensionstagare med bidrag från pensionsstyrelsen sjukvård eller
yrkesutbildning, äger pensionsstyrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter
förordna, att pension under tiden icke skall utgå. Har han anhöriga, vilka
för sitt uppehälle äro beroende av honom, må dem medgivas rätt att under samma
tid uppbära pensionen eller eu del därav.
Yägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sjukvård eller yrkesutbildning
och anses göda utsikter förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga
inträdandet av varaktig oförmåga till arbete eller häva redan inträdd sådan, må
pension helt eller delvis tillsvidare förvägras honom, under förutsättning att han
gjorts uppmärksam på denna påföljd.
Har----- — år.
10 §.
Kostnaden — —---stadgas.
En åttondel av kostnaden fördelas emellan samtliga kommuner sålunda, att
varje kommun bestrider åttondelen av pensionstillägget för pensionstagare, som
av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till pension, och att, där tillägget
blivit jämlikt 8 § ökat, åttondelen av ökningen bestrides av den kommun, vilkens
pensionsnämnd fattat beslut om ökningen. År pensionsnämnd gemensam för två
eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten
med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort vid det tillfälle,
då pensionstillägget eller ökningen söktes. Minskas pensionstillägg, till
vilket två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners andelar i
återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras förutvarande
bidrag.
En----— stort belopp.
Kommunernas-----Konungen.
88
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
14 §•
Sedan---— överlämnas,
Sedan förteckningen kommit taxeringsnämnden tillhanda, beslutar nämnden,
på grund av upplysningar från vederbörande pensionsnämnd angående de personer,
som äro berättigade till pension eller understöd, samt med hänsyn till
de förhållanden, som enligt 5 § andra stycket eller särskilda av Konungen meddelade
beslut medföra undantagande från avgiftsplikt, för varje i förteckningen
upptagen person, huruvida för året avgiftsplikt må åligga honom och vilka avgifter
böra av honom erläggas; skolande om besluten anteckning göras i förteckningen.
Där — — — innehåll.
Pensionsavgift — — — stycket.
De — — — pensionsbeloppet.
För---— avgiftspliktige.
Det —--- belopp.
Där — --stadgas.
Närmare — — — Konungen.
16 §•
Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 14 § må, där fråga gäller tillämpningav
1 eller 5 §, av enskild sakägare ävensom av kommun samt av ombud, varom
i 27 § förmäles, sökas hos pensionsstyrelsen, och skall ansökning därom vara
pensionsstyrelsen tillhanda före utgången av augusti månad året näst efter det,
för vilket pensionsavgift påförts eller bort påföras, vid äventyr att ansökningen
eljest icke upptages till prövning. Befinnes ändringssökandet vara lagligen
grundat, skall pensionsstyrelsen förordna om rättelse i avgiftspåföringen och i
övrigt vidtaga de åtgärder, som därav må föranledas. I andra än här ovan anförda
fall må ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 14 § sökas av enskild sakägare
ävensom av kommun samt av ombud, varom i 27 § förmäles, genom besvär
inom den tid och i den ordning, som angående besvär över taxeringsnämnds
beslut är stadgat. Har pensionsavgift blivit påförd den, som sålunda sökt ändring,
är han ändock skyldig att erlägga avgiftsbeloppet med rätt att återfå vad han
finnes hava för mycket erlagt.
Har------hos pensionsstyrelsen.
Finner pensionsstyrelsen vid granskning av den i 14 § omnämnda förteckning
eller eljest, att någon i strid mot 1 eller 5 § påförts pensionsavgift eller
befriats från erläggande av sådan avgift, må pensionsstyrelsen, ändock att ändring
ej sökts, vidtaga erforderliga åtgärder till rättelse härutinnan. Förrän pensionsstyrelsen
vidtager dylik åtgärd, skall den, saken rör, lämnas tillfälle att
yttra sig.
Har för någon, vilken pensionsavgift påförts, sedermera sådant förhållande
inträtt, att han, då avgiften skall erläggas, bör undantagas från avgiftsplikt, må
frågan inom den tid och i den ordning, här ovan stadgats angående ändring i
taxeringsnämnds beslut i fråga om tillämpning av 1 eller 5 §, hänskjutas till
pensionsstyrelsen, som har att i ärendet fatta beslut och i övrigt vidtaga de
åtgärder, som därav må föranledas.
8!)
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 184.
39 §.
Varje — — —--pensionsdistrikt.
Hava — — — — — pensionsdistrikt.
Dar på grund av kommuns vidsträckt!^ eller folkmängd eller andra förhållanden
så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller derå pensionsdistrikt.
Likaså må, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas
lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt. Beslut
om sådan fördelning eller sammanslagning ävensom om upphävande eller förändring
därav fattas å landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.
Beslutet------ogilla.
20 §.
För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av eu
ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex; dock att, där två eller flera
kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, minst en ledamot i pensionsnämnden
jämte en suppleant för denne skall utses av varje kommun; och äger
Konungens befallningshavande att, efter vederbörande kommuners hörande, i
övrigt bestämma, huru många ledamöter jämte suppleanter varje kommun har
att välja.
Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av Konungens
befallningshavande för fyra år i sänder, Konungens befallningshavande dock
obetaget att återkalla sådant förordnande och för den tid, som återstår, utse
annan person.
Ledamöterna------återstått.
Sedan---— — ordförande.
Har-----förrättas.
23 §.
Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse
av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal och vikt
finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår. Sammanträde skall
av ordföranden, i samråd med det av pensionsstyrelsen jämlikt 27 § förordnade
ombudet, utsättas till tid, då, enligt vad antagas kan, ombudet är oförhindrat
att närvara. Tid och ställe för sammanträde läte ordföranden minst en vecka
förut kungöra i kyrka samt tillika på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens
kännedom, varjämte ombud, som enligt 27 § må vara av landstinget för distriktet
utsett, genom ordförandens försorg i god tid skall om sammanträdet underrättas.
Suppleanten för ordföranden äger, även om han icke är ledamot i nämnden,
likväl närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men
ej i besluten.
Ordföranden — — — — — å ångfartyg.
24 §.
Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,
minst två ledamöter äro tillstädes; och gäller därjämte, att i pensionsdistrikt,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 164 käft. (Nr 184.) 12
90
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
som bildats genom sammanslagning jämlikt 19 § av två eller flera kommuner,
pensionsnämnden ej må handlägga ärende, som rör viss kommun, utan att minst
en ledamot från denna kommun är tillstädes.
Inträffar — — — — — infinna sig.
Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan av
pensionsnämnden godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde, ävensom
ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder uraktlåter att underrätta
suppleant, skall till kommunens kassa bota, ordföranden eller hans suppleant
tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant fem kronor; skolande, där
pensionsdistrikt bildats genom sammanslagning jämlikt 19 § av två eller flera
kommuner, böter, som erlagts av ordföranden eller hans suppleant, lika fördelas
mellan kommunerna samt böter, som erlagts av ledamot eller hans suppleant,
tillfalla kassan i den kommun, för vilken han är vald. Därest sammanträde med
hänsyn till bestämmelserna i första stycket av denna paragraf måste inställas
eller upplösas, böte ledamot eller suppleant dubbelt. Om uttagande av sådana
böter förordnar Konungens befallningshavande efter anmälan av ordföranden eller
ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens ombud i orten.
26 §.
Pensionsnämnds ordförande har att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna
i denna lag och de föreskrifter i övrigt, som rörande hans åligganden må
av Konungen meddelas.
Ordföranden-----besvär.
Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det
ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort ställe
anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats, och anses
härigenom meddelande om besluten hava skett den dag anslag gjordes. Samtidigt
skall ordföranden i betalt brev med allmänna posten tillställa varje sökande
besked om det beslut, som fattats i anledning av hans ansökan.
28 §.
Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av kommun
samt av vederbörande i 27 § omförmälda ombud sökas hos pensionsstyrelsen
genom besvär, vilka skola ingivas till pensionsnämndens ordförande eller i betalt
brev med allmänna posten vara till denne inkomna sist å trettionde dagen
efter beslutets meddelande, den dagen oräknad, då sådant skedde. Ordföranden
äge ock att över nämndens beslut anföra besvär. Över inkomna besvär skall
nämnden avgiva yttrande.
Över —---- — civildepartementet.
29 §.
Ansökning rörande pension skall ingivas till pensionsnämndens ordförande
i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.
Ånsökningen skall avfattas enligt fastställt formulär och skall vid densamma
fogas prästbevis likaledes enligt fastställt formulär.
Kung!.. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 184.
91
30 §.
Har någon på grund av varaktig oförmåga till arbete gjort ansökning om
pension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade upplysningar
och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning och kända förhållanden
besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen
avser jämväl pensionstillägg, bestämma storleken av den årsinkomst, som
skall läggas till grund för beräkning av pensionstilläggs belopp.
Sedan den i 28 § första stycket stadgade besvärstid gått till ända, skall
beslutet i ärendet jämte tillhörande handlingar ävensom, därest besvär anförts
över beslutet, nämndens yttrande över besvären av ordföranden snarast möjligt
insändas till pensionsstyrelsen.
Söker någon, utan att till stöd därför åberopa varaktig oförmåga till arbete,
endast pension på grund av erlagda avgifter enligt 6 eller 34 §, skall pensionsnämndens
ordförande ofördröjligen översända ansökningen med tillhörande handlingar
till pensionsstyrelsen.
Där —----utfärdas.
Finnes pensionsnämnds beslut strida mot denna lag, äger pensionsstyrelsen,
där ej på grund av anförda besvär rättelse kan ske, att återförvisa ärendet till
förnyad prövning, dock att där fel uppenbarligen blivit begånget vid bestämmandet
av storleken av sökandens årsinkomst enligt 7 § samt detta fel antingen
uppkommit allenast genom felräkning eller ock icke överstiger ett belopp av 50
kronor, pensionsstyrelsen må, efter vederbörandes hörande, utan återförvisning
verkställa nödig rättelse.
Vad om ansökning rörande pension samt om handläggning av sådant ärende
stadgats gäller i tillämpliga delar, där ej annorledes i denna lag föreskrives, jämväl
om ärende rörande ökning, minskning eller indragning av pension. Innan pensionsnämnd
fattar beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension,
skall nämnden lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.
31 §.
Pension----— förvärvats.
Lag — — — — — — pension.
Finnes grundad anledning antaga, att pension bör minskas eller indragas,
äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna
i förra fallet, att pensionen tillsvidare skall utgå med det minskade belopp, vartill
förhållandena må föranleda, och i senare fallet, att pensionen tillsvidare icke
skall utbetalas.
32 §.
Angående sättet och tiden för utbetalning av pension förordnas av Konungen.
Pensionsbelopp, som ej lyftats före utgången av året näst efter det, under
vilket beloppet förfallit till betalning, vare förverkat.
På därom gjord framställning må pensionsstyrelsen till den, som icke äger
uppbära pension på grund av bestämmelserna i 30 § fjärde stycket, återbetala
av honom inom tid, som föreskrives i 14 och 15 §§, erlagda pensionsavgifter,
92
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
dock icke om han försummat att erlägga honom påförd avgift och det årliga
pensionsbeloppet på grund därav ej uppgår till sex kronor, och ej heller förrän
han uppnått en ålder av sextiosju år.
33 §.
Den, som efter fyllda femton år bliver till arbete varaktigt oförmögen, men
för vilken avgifter till erhållande av pension icke blivit erlagda, ävensom den,
vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen, äger erhålla understöd
under villkor och med belopp, som angående pensionstillägg är i 6 § stadgat.
Änkling, änka, ogift kvinna eller äkta makar, som äro till arbete varaktigt
oförmögna,, men icke berättigade till pension och vilka hava att försörja barn
eller adoptivbarn under femton år, äga erhålla understöd för sådant barn under
villkor och med belopp, som i 6 § är stadgat angående pensionstillägg för barn.
Beträffande understöd, varom ovan sägs, gäller även i övrigt i tillämpliga
delar vad i denna lag är föreskrivet om pensionstillägg och om kostnaden för
dess bestridande samt om ansökning rörande pension och om pensions utbetalande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919, dock att vad i 3, 8, 29, 30
och 31 §§ stadgas skall äga tillämpning från och med dagen efter den, då lagen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utgivits i Svensk författningssamling.
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
93
Bil. 2.
Förslag
till lag om lindrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring.
3§-
1 mom. För den, som före utgången av år 1918, i enlighet med vad nedan
sägs, förvärvat rätt till sådant pensionstillägg, som omförmäles i 6 § andra stycket
i lagen om allmän pensionsförsäkring, eller till understöd, varom stadgas i 33 §
första stycket samma lag, eller till ökning därav, bestämmes, med den begränsning,
som omförmäles i 2 mom. av denna paragraf, beloppet av pensionstillägg,
understöd och ökning till följande procent av i 3 mom. här nedan stadgat belopp,
nämligen
för den, |
som |
under |
år |
1914 förvärvat sådan |
rätt, till 50 proc. |
||
» » |
» |
» |
» |
1915 |
» |
» |
» » 60 * |
» » |
» |
» |
1916 |
» |
» |
» » 70 » |
|
» » |
» |
» |
» |
1917 |
» |
» |
»'' »80 » |
» » |
» |
» |
» |
1918 |
» |
2> |
» »90 » |
Huruvida i fall, som i detta moment avses, rätt till pensionstillägg eller
understöd förvärvats, bedömes enligt bestämmelserna i lagen om allmän pensionsförsäkring,
i fråga om kvinna dock med den ändring, att inkomstgränsen för sådan
rätt utgör 280 kronor.
Inträder för någon, som i detta moment avses, rätt till ökning av pensionstillägg
eller understöd efter utgången av år 1918, skall ökningen utgå i enlighet
med bestämmelserna i 3 mom. här nedan.
2 mom. För den, vilken vid 1914 års ingång fyllt sextiosju år, så ock för
den, vilken vid nämnda tidpunkt fyllt femton men icke sextiosju år och redan då var
till arbete varaktigt oförmögen samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader
åtnjutit full försörjning antingen av enskilda personer eller ock delvis av enskilda
och delvis av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar, bestämmes beloppet
av sådant understöd, som omförmäles i 33 § första stycket i lagen om
allmän pensionsförsäkring, eller ökning därav till 50 procent av i 3 mom. här
nedan stadgat belopp.
För personer, tillhörande någon av de i detta moment angivna grupper,
gälla med avseende å rätten till dylikt understöd bestämmelserna i nyssnämnda
lag, i fråga om kvinna dock med den ändring, att inkomstgränsen för sådan rätt
utgör 280 kronor.
3 mom. För den, som tillhör någon av de i 1 och 2 mom. här ovan angivna
grupper, utgör grundbeloppet av pensionstillägg, som omförmäles i 6 §
andra stycket i lagen om allmän pensionsförsäkring, eller understöd, varom stadgas
i 33 § första stycket samma lag, för man 150 och för kvinna 140 kronor med
94
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
avdrag, där årsinkomsten överstiger 50 kronor, av halva årsinkomsten, dock att,
om årsinkomsten uppgår till 50 men icke till 100 kronor, avdrag skall ske allenast
med det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 50 kronor.
Sker minskning i den inkomst, efter vilken pensionstillägget eller understödet
blivit bestämt, må tillägget eller understödet i enlighet därmed ökas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
95
Transumt.
Bil 8.
Protokoll, hållet vid sammanträde inom Kungl.
Pensionsstyrelsen jämte de av Kungl. Maj:t förordnade
sakkunniga den 5 november 1917.
Närvarande: Generaldirektören af Jochnick, byråcheferna Enbom, Broberg,
Dickman, Elliot, Stridsberg och Telander, de sakkunniga herrar Kvarnzelius,
Nilsson, Åkerman samt fröken Wedberg.
§3.
Eöredrogos inom Pensionsstyrelsen utarbetade förslag till framställningar till
Kungl. Maj:t
1) angående pensionstillägg för barn;
2) angående ändring av den i 3 § av lagen om övergångsbestämmelser i
anledning av lagen om allmän pensionsförsäkring förekommande bestämmelsen,
att pensionstillägg och understöd utgå med allenast 90 % av eljest stadgat belopp
för dem, som förvärvat rätt till sådant tillägg eller understöd åren 1919
—1929;
3) angående ändring av den i 6 § tredje stycket av lagen om allmän pensionsförsäkring
förekommande bestämmelsen, att, därest vid pensionstilläggets
beräkning årsinkomsten uppgår till 50 kronor men icke till 100 kronor, avdrag
sker med det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 50 kronor;
5) angående ändringar i vissa andra paragrafer i pensionsförsäkringslagen.
De sakkunniga förklarade sig tillstyrka ifrågavarande förslag, dock att
fröken Wedberg beträffande förslaget till framställning om pensionstillägg för
barn hänförde sig till följande särskilda yttrande: »Då det torde vara att förvänta
att fattigvårdslagstiftningskommittén kommer att till behandling upptaga
frågan om ändrade former för samhällets barnavårdsverksamhet, anser jag att
96
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Pensionsstyrelsens förslag om särskilt tillägg till pensionen, då minderåriga barn
till pensionstagare finnas, bör vila i avvaktan på det förslag fattigvårdslagstiftningskommittén
kommer att i ärendet framlägga».
Som ovan
Carl Broberg.
I transumerade delar rätt avskrivet betygar:
Ex officio
Edward Henning.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 184.
97
Transumt.
Bil. 4.
Protokoll, hållet vid sammanträde inom Kungl.
Pensionsstyrelsen jämte de av Kungl. Maj:t förordnade
sakkunniga den 21 januari 1918.
Närvarande: generaldirektören af Jochnick, byråcheferna Enbom, Broberg,
Dickman, Elliot, Stridsberg och Telander, de sakkunniga herrar Branting, Kvarnzelius,
Nilsson samt fröken Wedberg.
3§.
Jämlikt § 3 i protokollet från Styrelsens sammanträde den 5 november
1917 föredrogos vid sistnämnda sammanträde inom Pensionsstyrelsen utarbetade
förslag till framställningar till Kungl. Maj:t bland annat angående:
11 pensionstillägg för barn;
2) ändring av den i 3 § av lagen om övergångsbestämmelser i anledning
av lagen om allmän pensionsförsäkring förekommande bestämmelsen, att pensionstillägg
och understöd utgå med allenast 90 % av eljest stadgat belopp för
dem, som förvärvat rätt till sådant tillägg eller understöd åren 1919—1929;
3) ändring av den i 6 § tredje stycket av lagen om allmän pensionsförsäkring
förekommande bestämmelsen, att, därest vid pensionstilläggets beräkning
årsinkomsten uppgår till 50 kronor men icke till 100 kronor, avdrag sker med
det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 50 kronor;
4) ändringar av vissa andra paragrafer i pensionsförsäkringslagen.
Sedan ifrågavarande förslag ytterligare bearbetats, föredrogos de nu ånyo,
varvid de sakkunniga förklarade sig tillstyrka förslagen, dock att fröken Wedberg
beträffande förslaget till framställning om pensionstillägg för barn alltjämt
hänförde sig till det särskilda yttrande, som funnes intaget i protokollet från ovanberörda
sammanträde den 5 november 1917.
Som ovan
Carl Broberg.
I transumerade delar rätt avskrivet betygar:
Ex officio
Edward Henning.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 164 käft. (Nr 184.)
13
98
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd tisdagen
den 12 mars 1918.
N ärvarande:
Justitieråden Gullstrand,
von Seth,
Wedberg,
Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civilärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 februari
1918, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omfprmälda ändamål inhämtas över upprättade
förslag till lag om ändrad lydelse av 5—8, 10, 16, 19, 20, 23, 24, 26
och 28—33 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
och till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av byråchefen i pensionsstyrelsen H. Elliot.
I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och
dess särskilda ledamöter:
Förslag till lag om ändrad lydelse av 5—8, 10, 16, 19, 20, 23, 24,
26 och 28—33 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
6 §■
Justitierådet von Seth:
Det torde vara avsett att, om barnen hava egen årsinkomst, även
denna skall i sin helhet sammanräknas med föräldrarnas, respektive faderns
eller moderns årsinkomst, då det gäller att avgöra, om det i paragrafen
omförmälda pensionstillägget för barn skall utgå, eller att beräkna dettas
storlek. Detta framgår emellertid ej fullt tydligt av ordalagen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184. 91)
Justitierådet Wedberg:
Ehuru, enligt förslagets avfattning, pensionstillägget för barn tillkommer
pensionstagaren, ej barnet, är det tydligen i själva verket här
fråga om ett ämne, som tillhör området för samhällets barnavårdsverksamhet.
Oavsett emellertid huruvida det är pensionstagarnes eller barnens
bästa, som i främsta rummet avses med bestämmelserna om sagda tillägg,
kan man ej undgå att finna förslagets räckvidd godtyckligt begränsad.
Giltig anledning torde ej föreligga vare sig att ställa invalida föräldrar
i gynnsammare situation än de, som av annan orsak äro i behov av
offentlig hjälp till sina barns underhåll, eller att särskilt omhulda de
barn, vilkas föräldrar äro invalider.
Att, såsom genom förslaget skett, till särskild behandling upptaga
blott vissa av de fall, då ett ingripande av samhällets understödjande
verksamhet med avseende å barnen må finnas påkallat, synes för övrigt
vara desto mindre lämpligt, som utredningen av hithörande frågor redan
är anförtrodd åt fattigvårdslagstiftningskommittén. Denna har ej blott
att företaga revision av lagarna om fosterbarns vård och om uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Till kommittén
har jämväl överlämnats riksdagens skrivelse den 11 juni 1917, däri hemställts,
att Kungl. Maj:t ville i sammanhang med den utredning om den
offentliga barnavården, som pågår inom kommittén, taga under övervägande
möjligheten att bereda förskott av allmänna medel åt barn utom
äktenskap ävensom i vissa fall åt barn inom äktenskap. Det torde härav
vara tydligt, att det ingalunda är, såsom man av pensionsstyrelsens
skrivelse och departementschefens yttrande kunde föranledas tro, blott
frågan om de värnlösa barnens vård, som kommittén har att syssla med.
Vidare må erinras, hurusom den nu församlade riksdagen beslutit hos
Kungl. Maj:t begära föranstaltande därom, att i samband med nu pågående
omarbetning av vissa barnavårdslagar en utsträckning av samhällets
barnavård även till andra områden av barnavård än dem, som beröras av
dessa lagar, måtte tagas under omprövning, och att därvid särskilt måtte
undersökas möjligheten av att inom varje kommun alla samhällets vårdande,
understödjande, kontrollerande och upplysande barnavårdsuppgifter
i görligaste mån sammanföras till enhetlig handläggning. Det
lärer kunna antagas, att även den sålunda beshitade riksdagsskrivelsen
varder remitterad till kommittén. Och onekligen innefattar riksdagsbeslutet
ett erkännande av den sanningen, att det ekonomiska understödjandet
är blott en av de flerahanda barnavårdsuppgifter, som påvila
samhället och vilka stå till varann i det nära förhållande, att ej en av
dem bör regleras oberoende av de övriga.
100
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Olägenheterna av att utbryta en detalj ur komplexen av barnavårdsfrågor
gorå sig ock i förslaget märkbara. Sålunda är det näppeligen
klart, under vilka förhållanden en pensionstagare enligt förslagets mening
har att försörja barn eller adoptivbarn. För de anmärkningar, som mot
äldre liknande förslag riktats därom, att pensionstillägget skulle komma
att utgå, oavsett huruvida pensionstagaren verkligen vårdar barnet och
oavsett om vården är tillfredsställande eller ej, synes även det nu föreliggande
lämna rum. Ovisst är, om och i vad mån vid beräkning av
pensionstagarens årsinkomst hänsyn är att taga till barnets egen ekonomiska
ställning. Pensionsstyrelsen uttalar, att det bidrag, som av barnafadern
lämnas till utomäktenskapligt barns vård och uppfostran, uppenbarligen
skall räknas såsom inkomst för modern. Med den nya lagstiftningen
angående barn utom äktenskap lärer det ej bliva sällsynt,
att faderns bidrag överstiger den här angivna årsinkomsten av 408
kronor. Skall i sådan händelse modem ej erhålla pensionstillägg ens
efter andra stycket av 6 §? Pensionsstyrelsen antyder vidare, att pensionstillägg
för barn till äkta makar naturligtvis bör tillgodokomma
blott den ena av föräldrarna, ej samtidigt båda. Åven om detta må
kunna utläsas ur den föreslagna lagtexten, kan mot densamma anmärkas,
att den ej ger ledning lör bedömandet, till vilken av makarna tillägget
skall utgå. Rakt stridande mot det centraliserande syftet i årets omförmälda
riksdagsbeslut är till sist att, såsom ett godkännande av förslaget
innebär, pensionsnämnden — en myndighet, som eljest intet har att
skaffa med barnavården och ej heller är sammansatt med hänsyn till en
dylik uppgift skulle hava att bestämma om sådana understöd som de
här ifrågavarande.
Departementschefen framhåller, att ett avvisande av förslaget i nu
förevarande del för visso skulle tungt drabba många fattiga föräldrar,
som äro i trängande behov av hjälp för sina barn. Härtill må erinras,
att ju de verkligt trängande behoven tillgodoses av den offentliga fattigvården
och att, vad särskilt angår de ogifta mödrarna, dessas ställning
blivit genom 1917 års lagstiftning avsevärt förbättrad i nu ifrågavarande
hänseende.
På grund av det anförda hemställes, att stadgandena om pensionstillägg
för barn måtte utgå ur förslaget.
29 §.
Lagrådet:
Det synes vara skäligen opåkallat att ur lagen utesluta vissa bestämmelser,
mot vilkas innehåll någon anmärkning ej är att göra, för
101
Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 184.
att därefter i administrativ ordning åter förläna dessa gällande kraft. I
varje fall torde förenklingen av nu ifrågavarande paragraf hava sträckts
längre än med förslagets syfte är förenligt. Det lärer nämligen vara
avsett att, såsom enligt paragrafens nuvarande lydelse är fallet, sökanden
under viss förutsättning har att vid sin ansökan foga intyg av två trovärdiga
personer. Ett sådant åliggande kan ej gärna inbegripas i skyldigheten
att avfatta ansökningen enligt fastställt formulär.
Slutstadgandet.
Justitierådet von Seth:
Det skulle givetvis innebära en fördel för pensions- och understödstagarna,
om prövningen av ansökningar om tillägg för barn kunde, såvitt
tillägget skulle utgå redan från oeh med den 1 januari 1919, försiggå
jämväl under tiden mellan den nya lagens promulgerande och
nyssnämnda dag. För vinnande av detta önskemål synes böra i slutstadgandet
intagas en tilläggsbestämmelse av innebörd, att framställning
om pensions- eller unders tödstillägg för barn kunde få ingivas redan
under innevarande år och att prövning av dylika framställningar med
tillämpning av de nya bestämmelserna skulle få äga rum, oavsett att
desamma i övrigt ännu ej trätt i kraft.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni 1915
om övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
» Ur protokollet:
Erik Öländer.
102
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
mars 1918.
N ärvar ande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson, *
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen, statsrådet Schotte anmälde lagrådets denna dag
avgivna utlåtande över de enligt beslut den 15 februari 1918 till lagrådet
remitterade förslag till dels lag om ändrad lydelse av 5—8, 10,
16, 19, 20, 23, 24, 26 qch 28—33 §§ i lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring, dels ock lag om ändrad lydelse av 3 § i
lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av berörda
lag den 30 juni 1913.
I anledning av de erinringar, som inom lagrådet framställts vid
granskning av förstnämnda lagförslag, anförde departementschefen följande:
»Vad
en av lagrådets ledamöter anfört emot att nu framlägga förslag
om pensionstillägg för barn har icke givit mig anledning frångå
min förut angivna ståndpunkt i ämnet.
Det kan tänkas, att, såsom två av lagrådets ledamöter påpekat,
de i 6 § föreslagna bestämmelserna om pensionstillägg för barn i vissa
fall kunna giva anledning till någon tvekan. Ordalagen, som i denna
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.
103
del överensstämma med de i Kungl. Maj:ts förslag i ämnet till 1913
års riksdag använda och då lämnats utan anmärkning, synas likväl
vara så avfattade, att misstolkning av desamma icke torde vara att
befara från de myndigheters sida, som komma att tillämpa stadgandet.
Uppenbarligen är meningen den, att, om ett barn, för vilket pensionstillägg
sökes, har egen årsinkomst, jämväl denna skall i sin helhet sammanräknas
med föräldrarnas, respektive faderns eller moderns årsinkomst,
då det gäller att avgöra, huruvida för detta barn pensionstillägg skall
utgå eller ej, samt, i förra händelsen, att uträkna barntilläggets storlek.
En omarbetning av det framlagda förslaget synes näppeligen vara erforderlig.
Den av lagrådet vid 29 § framställda anmärkningen har föranlett
en omarbetning av samma paragraf.
Väl värt beaktande synes mig vara det av en av lagrådets ledamöter
väckta förslaget att framställningar om barntillägg borde kunna få ingivas
och prövas redan under innevarande år, ehuruväl tilläggen icke börja utgå
förrän med 1919 års ingång. Därigenom skulle de personer, som dessförinnan
tillerkänts pension eller understöd och som uppfylla betingelserna
för att från och med sagda tidpunkt erhålla barntillägg, beredas
möjlighet att komma i åtnjutande därav redan omedelbart vid den nya
lagens ikraftträdande. Med hänsyn härtill hemställes om ett tillägg i
sådant syfte till lagens slutstadgande.»
Sedan departementschefen vidare meddelat, att han vidtagit en redaktionell
mindre ändring i det till lagrådet remitterade förslaget till ändrad
lydelse av 19 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,
uppläste departementschefen det sålunda omarbetade förslaget till
lag om ändrad lydelse av 5—8, 10, 16, 19, 20, 23, 24, 26 och 28—33 §§
i nyssnämnda lag ävensom förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 §
i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av
samma lag av den 30 juni 1913. Tillika hemställde departementschefen,
att dessa förslag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Conr. Falkenberg.