Kung!. Majds -nåd. ■proposition Nr 18U
1
Nr 183.
Kung!. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag innefattande särskilda bestämmelser angående rätten
till inmutning inom vissa län; given Stockholms slott
den 19 mars 1918.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag innefattande särskilda
bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 163 höft. (Nr 183.)
1
2
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
Förslag
till
Lag
innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom
rissa län.
Med upphävande av lagen den 27 mars 1917 om inskränkning i
inmutningsrätten, förordnas härmed, att med avseende å rätten till inmutning
av mineralfyndigheter å sådan inom Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län belägen jord, som tillhör kronan och icke innehaves
under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe, skola följande
bestämmelser gälla:
1 §•
Inmutning av järnmalmsfyndigheter må ske endast för kronans
räkning.
2 §•
Med avseende å inmutning, som av annan än kronan verkställes
å inmutningsbar fyndighet av annat slag än i 1 § sägs, samt de rättigheter
och förpliktelser, som därav föranledas, skola föreskrifterna i 3—
12 §§ här nedan jämte bestämmelserna i gruvestadgan den 16 maj 1884
lända till efterrättelse, de sistnämnda i den mån de äro förenliga med
denna lag och i motsvarande tillämpning, där sådan av förhållandena
påkallas.
3 §•
I mutsedel, som utfärdas för inmutning, varom i 2 § förmäles,
skall erinran göras om att inmutarens rätt är begränsad genom stadgandena
i denna lag.
Kung!. Maj ds nåd. proposition Nr 183.
3
•i §•
Inmutare, varom i 2 § förmäles, skall vara underkastad de förändrade
bestämmelser, som genom ny lagstiftning kunna bliva fastställda
och hava avseende å rätten att nyttja den genom inmutningen uppkomna
gruvanläggningen eller gruvdriftens bedrivande a densamma; dock att,
inmutarens skyldighet i nämnda hänseende icke skall inträda förrän
tjugu år förflutit från mutsedelns utfärdande. För deri händelse genom
blivande lagstiftning rätt att bearbeta mineralfyndighet göres beroende
av särskilt tillstånd samt upptäckare av fyndighet medgives företräde
till erhållande av dylikt tillstånd, skall sådan företrädesrätt tillkomma
inmutaren för den genom inmutningen uppkomna gruvanläggningen.
Därest enligt ny lagstiftning företrädesrätt, varom ovan förmäles,
icke skulle tillkomma upptäckare av mineralfyndighet samt inmutaren
av sådan anledning skulle gå förlustig rätten till gruvan, skall inmutaren
vara berättigad till ersättning för värdet, å byggnader och övriga anläggningar,
som äro erforderliga för den fortsatta gruvdriften, ävensom
för"kostnaden för blottläggning och tillredning av mineraltillgångar,
vilka vid hans avträdande av gruvan ligga färdiga till brytning. Inmutaren
skall vara underkastad vad den nya lagstiftningen kan komma
att stadga angående sättet, huru dylik ersättning i händelse av tvist
skall fastställas.
5 §•
När inmutning skett enligt 2 §, äger inmutaren uteslutande rätt
att inom det inmutade området eller utmålet bearbeta och tillgodogöra
sig såväl den inmutade mineralfyndigheten som även andra enligt gruvestadgan
inmutningsbara mineral med undantag av järnmalm.
Förutom de mineral, vilka inmutaren efter vad nu är sagt äger
tillgodogöra sig, må järnmalm ävensom övriga mineraliska ämnen inom
det inmutade området eller utmålet även av honom brytas, i den män
sådant är erforderligt för gruvarbetets ändamålsenliga drivande, och äge
inmutaren därav använda vad som behöves för gruvdriftens ändamål.
Bruten järnmalm, som sålunda icke användes, må inmutaren icke utan
Konungens tillstånd behålla. Andra brutna mineral, som icke användas
för gruvdriftens ändamål, må inmutaren behålla, så framt de icke av
kronan, mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader,
avhämtas inom ett år efter tillsägelse. Uppstår tvist om
4
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 188.
beloppet av sådan gottgörelse, skall stadgandet i tredje stycket av 8 §
grnvestadgan lända till efterrättelse.
Därest brytning av järnmalm visas vara erforderlig för gruvarbetets
ändamålsenliga drivande, vare inmutaren berättigad att få sig av
kronan anvisat lämpligt område i närheten av utmålet för att användas
till upplagsplats för sådan malm, till den del densamma icke användes
för gruvdriftens ändamål. Anvisning av dylikt område äge inmutaren
påkalla vid utmålsförrättningen eller i den ordning, som i 35 § gruvestadgan
sägs. För begagnande av område, varom nu är fråga, vare
inmutaren icke skyldig att utgiva ersättning.
6 §•
Med avseende å fyndighet, som inmutats enligt 2 §, äge kronan
anmäla sig till begagnande av sin jordägareandel inom fem år från det
avskrift av mutsedeln på grund av föreskriften i 13 § 1 mom. gruvestadgan
blivit ingiven till Konungens befallningshavande.
Där kronan ej begagnar jordägareandelen, skall inmutaren njuta
densamma till godo med förpliktelse att för varje kalenderår från och
med året efter utmålsläggningen, inom mars månad nästföljande år, till
kronan erlägga den i tredje stycket av 17 § gruvestadgan angivna
avgäld.
Från den tid kronan bevisligen hos inmutaren gjort anmälan om
begagnande av sin jordägareandel, njute kronan delaktighet i anläggningen,
dock med förbindelse att vidkännas motsvarande andel i alla
kostnader, som för arbetets bedrivande därefter erfordras, ävensom att i
enahanda förhållande ersätta värdet av de för arbetet nödiga och nyttiga
byggnader, redskap och förråd, som dessförinnan blivit anskaffade. 1
kostnad, som inmutaren haft för fyndighetens undersökning och blottande,
vare kronan ej skyldig att taga del.
Uppstår tvist om beloppet av den ersättning, kronan bör giva,
gånge med bestämmandet därav enligt 12 § gruvestadgan, och kronan
njute icke desto mindre under tiden sin andel i anläggningen till godo.
7 §•
Det arbete å fyndigheten, som enligt 21 § gruvestadgan erfordras
för utmåls anvisande, skall vara av inmutare, varom i 2 § förmäles, fullgjort
och ansökning om utmål ingiven till bergmästaren inom ett år
från mutsedelns utfärdande, allt vid påföljd av inmutningsrättens förlust,
5
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
ägande dock bergmästaren på ansökning av inmutaren att, där arbetet
i följd av särskilda naturförhållanden lämpligen icke kan fullgöras inom
sagda tid, medgiva förlängd tid av högst ett år för arbetets utförande.
Sökt utmålsförrättning skall utan hinder av stadgandet i 22 § 1
inom. gruvestadgan om tiden för utmåla utläggande på kronojord av
bergmästaren företagas så fort ske kan.
Varder, på sätt i 24 § gruvestadgan sägs, sökt utmålsförrättning
inställd på grund av sökandens uteblivande, ankomme dess företagande
på ny anmälan inom den tid från mutsedelns utfärdande, som förut är
angiven i denna paragraf.
8 §•
För fyndighet, som inmutats enligt 2 §, inä utmål icke utläggas
på annan mark än sådan kronan tillhörig jord, som avses i denna lag.
9 §•
Har inmutning skett enligt 2 §, skall lösen för mark, som inmutaren
förklarar sig inom utmålet behöva för sitt arbete ovan jord, ävensom
sådan ersättning en gång för alla, varom 33 § gruvestadgan handlar,
icke erläggas förrän med anledning av bestämmelserna i ny lag, varom
i 4 § förmäles, dylik lösen och ersättning må hava blivit fastställd;
dock skall inmutaren enligt bestämmelserna i gruvestadgan vara skyldig
lämna full ersättning för å området uppförd byggnad eller annan anläggning,
som genom gruvdriften varder onyttig, ävensom för värdet
av därå växande skog, i den mån kronan icke kan tillgodogöra sig
densamma.
Intill dess i övrigt lösen och ersättning blivit fastställd, skall inmutaren
såsom gottgörelse för begagnandet av den mark, han tager i
anspråk inom utmålet, för skada och intrång samt för väg och plats
för kraftledning för varje år förskottsvis erlägga avgift till kronan
ävensom till envar annan, vilkens rätt är i fråga. Storleken av sådan
avgift skall vid utmålsläggningen bestämmas av förrättningsmannen och
gode männen.
Därest, på sätt i 35 § gruvestadgan sägs, efter utmålsförrättningen
för inmutaren yppas behov av ytterligare mark inom utmålet eller det
visar sig nödigt, att väg till gruvan upptages eller plats för kraftledning
beredes, skall på enahanda sätt årlig avgift därför bestämmas.
I händelse kronan efter utmålsförrättningen anmäler sig till be -
6
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
gagnande av sin jordägareandel, vare inmutaren berättigad påkalla ny
förrättning'' för erhållande av den jämkning i fråga om fastställd avgift,
som föranledes av kronans inträde i gruvföretaget.
Varder gruvanläggningen övergiven, innan full lösen eller ersättning
blivit fastställd, vare inmutaren skyldig utgiva gottgörelse för
all skada, som för framtiden uppkommit genom gruvanläggningen eller
arbetet därstädes. Under tiden, till dess denna gottgörelse blivit erlagd,
ansvare inmutaren för fulla beloppet av den årliga avgift, som kan hava
bestämts att utgå till den skadelidande. Yppas tvist om gottgörelse,
varom nu är fråga, gånge med bestämmandet därav som i 12 § gruvestadgan
sägs.
10 §.
Som säkerhet för erläggande av avgift, varom i 9 § förmäles,
skall inmutaren, inom trettio dagar efter det avgiften blivit bestämd,
ställa borgen av minst två löftesmän, de där borga, en för bägge och
bägge för en såsom för egen skuld, och vilkas vederhäftighet är för
Konungens befallningshavande känd eller behörigen styrkt. Sådan borgen
skall gälla för minst fem och högst åtta år.
Inmutare, som sådant föredrager, må i stället för borgen nedsätta
säkerhetshandlingar, som av Konungens befallningshavande godkännas,
i värde motsvarande avgiften för tre år.
Minst ett år före utgången av den tid, för vilken borgen gäller,
skall inmutaren avlämna ny säkerhet av den beskaffenhet, som förut är
nämnd. Dör löftesman eller finner Konungens befallningshavande, att
löftesman icke vidare kan anses för vederhäftig eller eljest att ställd
säkerhet icke längre kan anses tillräcklig, skall inmutaren inom tre
månader efter erhållet föreläggande avlämna ny säkerhet eller den ytterligare
säkerhet, Konungens befallningshavande kan bestämma.
Försummar inmutaren att inom föreskriven tid ställa säkerhet,
som ovan sägs, må Konungens befallningshavande förordna om inställande
av arbetet inom utmålet till dess säkerhet, som finnes antaglig,
blivit anskaffad.
11 §•
Med avseende å fyndighet, som inmutats enligt 2 §, äge inmutaren
intill utgången av nionde kalenderåret efter det, då mutsedeln utfärdades,
icke rätt att, på sätt i 41 § gruvestadgan sägs, betala årlig avgift i
stället för fullgörande av arbetsskvldighet.
Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
7
12 §.
Då inmutning skett enligt 2 §, vare överlåtelse av inmutningsrätten
icke giltig, med mindre bergmästaren å mutsedeln gjort anteckning om
överlåtelsen. För verkställandet av sådan anteckning skall mutsedeln
bifogas, när anmälan enligt 56 § gruvestadgan göres om överlåtelsen.
Därest den, till vilken överlåtelsen skett, icke äger att utan Konungens
tillstånd förvärva eller bearbeta mineralfyndighet samt dylikt tillstånd
icke erhållits, skall bergmästaren förvägra anteckning, varom ovan förmäles.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1918. Det i 1 § stadgade
förbud mot inmutning för armans än kronans räkning skall upphöra att
gälla den 1 oktober 1919, liksom lagens övriga bestämmelser icke skola
tillämpas med avseende å inmutning, som sökes efter sistnämnda dag,
allt så framt ej Konungen med riksdagen annorlunda förordnar.
8
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
tisdagen den 5 mars 1918.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern EdÉN.
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,
Statsråden: Petersson,
SCflOTTE.
Petrén,
Nilson,
Löfgren.
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anförde:
»Sedan år 1902 har frågan om det lämpligaste sättet att genom
lagstiftningen ordna rätten till gruvdrift å viss kronojord inom de nordligaste
delarna av landet varit föremål för behandling av statsmakterna.
1 avbidan på definitivt beslut i frågan har alltifrån nämnda år provisoriska
lagbestämmelser varit gällande. Den 6 juni 1902 utfärdades
lag, avsedd att gälla för ett år, enligt vilken inom Norrbottens län inmutning
endast för kronans räkning finge ske å kronojord, som ej inuehades
under ständig besittningsrätt eller vore anslagen till boställe.
Denna provisoriska lagstiftning förnyades sedermera och utsträcktes år
1907 att avse även Jämtlands och Västerbottens län. Ifrågavarande
inskränkning i inmutningsrätten har därefter genom särskilda lagar fastställts
att för omförmälda tre län gälla för ett år i sänder. De nuvarande
bestämmelserna i ämnet innehållas i lagen den 27 mars 1917,
i)
Kungl. Maj:ts nåd. prof>osition Nr 183.
»om gäller för tiden 1 oktober 1917—-1 oktober 1918. Du ett definitivt
avgörande av frågan icke kan nu komma till stånd, måste således under
alla förhållanden till behandling upptagas spörsmålet om provisoriets
förlängning under ytterligare någon tid. På grund av inträffade omständigheter
synes det emellertid vara nödvändigt att — utan avbidan
på den tidpunkt, då giltighetstiden för lagen den 27 mars 1917 utlöper
— i ett sammanhang till prövning upptaga fråga om den provisoriska
lagstiftningens omläggning i vissa avseenden.
Innan jag ingår härpå, torde jag likväl böra något uppehålla mig
vid de historiska förutsättningarna för ifrågavarande provisorium och
det allmänna läget av frågan om ny gruvlagstiftning.
I äldre tid hade kronan med teoretiskt stöd av regalrätt ordnat
bergshanteringen i minsta detalj. Under intryck av nya näringspolitiska
åsikter skedde under loppet av 1700- och 1800-talet häri väsentliga förändringar,
så att bergshanteringen i sin helhet lämnades fri som varje
annan näring. Denna utveckling tick sitt slutliga uttryck i 1855 års
gruvestadga och de i denna uttryckta principerna hava övergått till den
nu gällande gruvestadgan av den 16 maj 1884. Enligt dessa lagar
bibehölls inmutningsrätten i det allmännas intresse för att uppmuntra
till eftersökande och bearbetande av nya mineralfyndigheter, och kronan
avstod till förmån för inmutaren från sin jordägareandel på odisponerad
kronojord.
En reaktion mot den uppfattning, som ligger till grund för 1884
års gruvestadga, uppkom redan i slutet av 1880-talet och föranleddes
närmast av inmutningarna å de stora malmfälten i Gellivare, Kiirunavaara,
Luossavaara och Svappavaara. Helt naturligt riktade sig uppmärksamheten
till en början på den omständigheten, att kronan saknade
såväl inkomst av som inflytande på bergshanteringen å sin egen jord,
och i skrivelse den 15 maj 1889 anhöll riksdagen, att Kung], Maj:t
täcktes taga i övervägande, huruvida det kunde lända till fördel för
kronan att å odisponerad kronojord kronan tillerkändes rätt att till
hälften med inmutaren deltaga i gruvarbetet och den därav fällande
vinsten.
I anledning av denna riksdagsskrivelse meddelade Kungl. Maj:t
i en kungörelse den 19 augusti 1889 vissa provisoriska bestämmelser för
att åt en blivande lagändring bereda så mycket större verksamhet. Denna
kungörelse innehöll föreskrift om att i matsedel, som därefter utfärdades
för fyndighet å odisponerad kronojord, skulle intagas förbehåll om skyldighet
för inmutaren att vara underkastad de förändrade bestämmelser
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 163 höft. (Nr 183.) 2
10
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
om rätt för kronan att deltaga i gruvarbetet och den därav fallande
vinsten, som genom ny lagstiftning kunde bliva gällande. Dessutom
stadgades i kungörelsen, att utmål tills vidare icke finge anvisas för
fyndighet, därå inmutning erhållits under dylikt förbehåll.
Frågan om kronans jordägareandel löstes emellertid först vid 1899
års riksdag och ända till dess gällde de ovannämnda provisoriska bestämmelserna.
Lösningen innebar att kronan skulle försöka få sin jordägareandel
utarrenderad. För detta ändamål medgav riksdagen Kungl. Maj:t
att för tiden intill nästa lagtima riksdag åt svenske män i den ordning,
Kungl. Maj:t bestämde, mot årlig avgift och under de villkor i övrigt,
Kungl. Maj:t fastställde, under en tid för varje gång av högst 20 år
upplåta begagnandet av den kronan tillkommande jordägareandelen i
gruva med rätt därjämte för den, som erhållit upplåtelsen, att vid upplåtelsetidens
utgång äga företräde till jordägareandelens övertagande
även för en förnyad upplåtelsetid, därest sådan ifrågakomme. — Detta
medgivande har sedermera år från år förnyats för tiden till nästa
ordinarie riksdag. Utarrenderingen sker å auktion i enlighet med av
Kungl. Maj:t i en kungörelse den 20 oktober 1899 bestämda grunder.
— Samtidigt med att ifrågavarande medgivande 1899 lämnades, antog
riksdagen ett förslag till ändringar i gruvestadgan, vilket sedermera
promulgerades som lag, och varigenom bland annat föreskrevs, att å
annan kronojord än den, som innehaves under ständig besittningsrätt
eller är anslagen till boställe, inmutaren skall, för den händelse kronan
ej begagnar sin jordägareandel, njuta jordägareandelen till godo med
förpliktelse att för varje år till kronan erlägga en avgäld, motsvarande en
sjuttiofemtedel av värdet av alla de inmutningsbara ämnen, som under
året brutits och uppfordrats. Emellertid är inmutaren enligt samma lagändring
skyldig att från utgången av tjugonde året efter utmålsläggningen
vara underkastad de bestämmelser om rätt för kronan att själv
begagna jordägareandelen, vilka då kunna vara gällande.
Det må redan i detta sammanhang erinras om de olägenheter,
ifrågavarande arrendesystem medfört: Enligt gällande gruvestadga skall
jordägare sist vid utmålsförrättningen anmäla, huruvida han vill begagna
sig av sin jordägareandel. Huruvida anmälan om begagnande av kronans
jordägareandel skall ske beror på, huruvida arrende av jordägareandelen
dessförinnan kommit till stånd. Arrendeauktion hålles därför
före utmålsläggningen och således på ett stadium, innan ännu egentlig
kännedom om fyndighetens brytvärdighet erhållits ens å inmutarens sida
och så mycket mindre å kronans och eventuella spekulanters. Följden
blir att i regel inmutaren är den enda spekulanten, och han kan således
11
Kungl. Maj-.ts nåd. proposition AV 183.
bestämma priset eller genom att icke avgiva något anbud alls erhålla
jordägareandelen för den i gruvestadgan bestämda avgiften.
Såsom framgår av det föregående var under provisoriet 1889—
1899 icke inmutning utan endast utmålsläggning förbjuden å kronans
odisponerade mark. Under denna tid pågick särskilt i Norrbottens län
ett intensivt malmletande med åtföljande inmutningar. Då för dessa
icke kunde erhållas utmål, uppkommo emellertid svåra missförhållanden.
Under perioden måste nämligen inmutaren, om lian ville bevara sin på
inmutningen grundade rätt, varje år göra försvarsarbete och kunde
varken få ersätta detta med avgift i penningar och ej heller erhålla
vilostånd, emedan för åtnjutande av dessa förmåner enligt gruvestadgan
fordras, att utmål blivit tilldelat gruvan. Än mindre kunde gruvdriften
börja på allvar så länge utmål ej blivit lagt. Följden blev att inmutarne
ofta sökte komma ifrån försvarsarbetet på det sätt, att de år efter år
inmutade samma fyndighet. Härigenom utsatte de sig dock för faran
att vid inmutningen bliva förekomna av andra inmutare och det saknades
ej personer, som sökte begagna sig härav. Eu osäkerhet i förhållandena
uppkom, som ytterligare förvärrades därav, att den gav anledningtill
många inmutningar även på behörigen försvarade fyndigheter utan
annat syfte än att söka förmå den verklige rättsinnehavaren att betala
penningar för att slippa eu process om rätten till fyndigheten. Nu
skildrade förhållanden voro ägnade att framkalla en osund spekulation,
emedan såväl de inmutare, vilka hade eu behörigen grundad rätt, som
än mera de, vilkas rätt var tvivelaktig eller alls ingen, voro angelägna
att få avyttra sina mutsedlar och bjödo ut dem både inom och utom riket.
Dessa missförhållanden väckte till liv frågan, huruvida inmutningsrätten
borde inom Norrbottens län upphävas eller tills vidare suspenderas.
Kung!. Maj:t föranstaltade härom utredning, men innan något
förslag hann framläggas, bragtes frågan genom motioner inför 1902 års
riksdag. Riksdagen antog också för sin del ett förslag till provisoriska
bestämmelser och på detta sätt tillkom den lag, som, enligt vad förut
framhållits, utfärdades den 6 juni 1902.
Ehuru varken vederbörande utskott eller riksdagen i sin skrivelse
åberopade andra grunder för sitt beslut än de under 1890-talets provisorium
uppkomna missförhållandena, gjorde sig dock under frågans behandling
i riksdagen gällande vissa nationalekonomiska synpunkter av
mera omfattande räckvidd. Att det nya provisoriet sedermera kommit
att bestå så länge har berott på att, allt under det utredningen pågått
om slutgiltig lösning av förhållandena, dessa synpunkter tilldragit sig
allt större uppmärksamhet och slutligen allmänt ansetts vara av den
12 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
vikt, att de påkallade en helt och hållet ny lagstiftning om malmfyndigheters
uppsökande och tillgodogörande å kronojord. Frågan om mutsedelsjobberiets
stävjande har nedsjunkit till en detalj och huvudintresset
har anknutits till spörsmålet om grunderna för den nya lagstiftningen.
Såsom riktlinjer för en sådan ny lagstiftning om gruvdrift på
kronojord uppställdes på sin tid av dåvarande chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Albert Petersson,
1) att systemet skall erbjuda avsevärda lockelser till efterforskande
och bearbetande av fyndigheter på kronojord;
2) att gruvinnehavarne böra föranledas till rationell brytning av
gruvorna;
3) att staten måste sättas i tillfälle öva inseende över gruvorna
och, då så linnes böra ske, över malmexporten;
4) att staten bör erhålla en skälig avkastning av sina gruvor.
Under arbetena på åstadkommande av en så beskaffad lagstiftning
för krono]orden hava emellertid inom riksdagen starka röster höjts för
att genomföra en helt och hållet ny gruvlagstiftning, gällande såväl
enskild jord som kronojord, och byggd på ett koncessionssystem i stället
för inmutningsrätt.
Med avseende å de under tiden efter 1902 gjorda arbetena för
åstadkommande av ny gruvlagstiftning för kronojorden är det huvudsakligen
de av Kungl. Maj:t för 1909 och 1910 års riksdagar framlagda
förslagen, som i detta sammanhang äro av intresse;
Dessa förslag voro i det närmaste av samma innehåll. 1909 åt-s
förslag innebar i huvudsak följande: I stället för systemet med inmut
ning
föreslogs ett annat system, enligt vilket rätt till anställande av
arbete för undersökning av fyndighet (skärpningstillstånd) och rätt till
tillgodogörande av fyndighet (gruvdriftstillstånd) skulle tillkomma enskilde
enligt vissa bestämda grunder. De uppställda förutsättningarna
för skärpningstillstånd, vilket skulle meddelas av bergmästaren, voro i
sak desamma som villkoren för erhållande av matsedel enligt gruvestadgan;
och innehavare av skärpningstillstånd skulle, om han fullgjorde
den honom åliggande arbetsskyldigheten och ej bröte mot meddelade föreskrifter,
äga viss företrädesrätt till erhållande av gruvdriftstillstånd, som
meddelades av Kungl. Maj:t. Erhållet tillstånd skulle enligt förslaget fortvara
utan uppsägningsrätt från kronans sida under tjugufem år från meddelandet.
Efter nämnda tids förlopp kunde uppsägning ske, i vilket fall
tillståndet skulle upphöra vid utgången av femte kalenderåret efter det,
varunder uppsägning skett. Då gruvdriftstillstånd upphörde, hade kronan
rätt att inlösa vissa tillståndshavarens anläggningar. Skyldighet därtill
ävensom därutöver viss ersättningsplikt åläge kronan, därest tillstånd
18
Kungi. Alaj.ts nåd, proposition Nr 183.
upphörde på grund av uppsägning- från kronans sida. För upplåtelsen
skulle tillståndsliavaren till staten erlägga dels en årlig jordskyld, beräknad
efter den upplåtna markens värde, ock dels eu avgäld (royalty)
utgående, jämväl ärligen, å saluvärdet på arbetsplatsen av alla inom
det upplåtna området vunna, av tillståndsliavaren från arbetsplatsen försålda
eller bortförda produkter. Skärpning finge ej äga rum å områden,
som i särskild ordning förklarades för statsgruvefält. Bestämmelserna
skulle avse all odisponerad kronojord i landet. Slutligen både i förslaget
iutagits bestämmelser därom, att Konungen ägde vid tillståndets
meddelande föreskriva, att järnmalm, som vunnes ur fyndigheter, icke
eller endast i viss omfattning Unge exporteras ur landet såsom råvara.
Förslaget föll vid 1909 års riksdag, huvudsakligen beroende på
att det ännu icke blivit avgjort, vilka områden, som skulle utgöra statsgruvefält,
varjämte framhölls, att det borde tagas i övervägande, huruvida
icke den avgäld, som av ett gruvföretag skulle utgå till kronan,
kunde beräknas på företagets nettoavkastning i stället för bruttoavkastningen
såsom i det framlagda förslaget.
Vid 1910 års riksdag framlades förslaget ånyo, delvis omarbetat
i fråga om avgäldens beräknande: denna skulle utgå icke efter bruttoavkastningen
men icke heller efter den verkliga nettoavkastuingen utan
efter en på visst sätt beräknad nettoavkastning. Därjämte hade förslaget
kompletterats med förslag till utläggande av vissa områden i Norrbottens
län såsom statsgruvefält.
Riksdagen antog förslaget om utläggande av statsgruvefält och
förslag om vissa därav beroende ändringar i gruvestadgan. I övrigt
föll förslaget. Beträffande huvudfrågan hade sammansatta lag-och jordbruksutskottet
visserligen uttalat, att förslagets grunder syntes tillfredsställande,
men likväl avstyrkt bifall till detsamma och föreslagit en omarbetning
i vissa avseenden. Denna hemställan bifölls av första kammaren.
Andra kammaren åter biföll en reservation av åtta utskott sledamöter,
vari förordades en ny enhetlig gruvlagstiftning för såväl kronojord
som enskild jord, byggd huvudsakligen på koncessionssystem. — Riksdagens
skrivelse i ämnet är avfattad i enlighet med utskottets utlåtande.
Sedermera har Kung!. Maj:t icke vidare upptagit frågan förrän i
mars 1916 den vidare utredningen uppdragits åt en kommitté. Enligt
de riktlinjer för kommitténs arbeten, som uppställts av dåvarande chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot, skall kommittén företaga
en granskning och omarbetning av 1910 års förslag om gruvdrift på
kronojord, särskilt med hänsyn till vissa spörsmål, som berörts i riksdagens
skrivelse nämnda år, samt i samband därmed företaga den revision
av gruvestadgan, som är erforderlig för att, utan rubbande av
Framställningar
om
inmutningsr&ttens
frigivande.
Tillsättandet
av 1917 års
kommission.
14 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
grunderna för stadgan, bringa densamma i närmast möjliga överensstämmelse
med de stadganden, som kommittén kan komma att föreslå
beträffande krono]orden.
Det må emellertid här erinras om att gruvlagstiftningsfrågan även
efter 1910 genom enskilda motioner bragts på tal i riksdagen. Sålunda
väcktes år 1914 i andra kammaren en motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lagstiftning, varigenom
inmutningsrätten till mineral fyndigheter upphävdes och ersattes
med ett koncessionssystem för tillgodogörande av dylika fyndigheter.
Denna motion avslogs av första kammaren men bifölls av andra kammaren.
Vidare väcktes år 1916 i första kammaren en motion, att riksdagen
måtte anhålla, att vid den blivande utredningen om en slutgiltig
lösning av frågan om malmfyndigheters tillgodogörande största vikt
måtte läggas därpå, att malmerna förädlades inom landet, samtidigt
med att statens rätt som jordägare och intressent i övrigt fullt tillgodnsåges.
Denna motion bifölls. Riksdagens skrivelse i ämnet har
remitterats till gruvlagstiftningskommittén för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag.
Under det pågående kriget har genom importens så gott som
fullständiga avstannande stor brist uppstått på vissa metaller, som för
olika ändamål äro oundgängligen nödvändiga. Till Kungl. Maj:t hava
också inkommit framställningar från krigsmaterialkommissionen och industrikommissionens
arbetsutskott om vidtagande av åtgärder för upphävande
av gällande inskränkning i inmutningsrätten, så vitt angår kopparmalm,
nickelmalm och svavelkis. Oaktat behovet icke kunde väntas i sin helhet
bliva tillgodosett genom inmutningsförbudets upphävande, borde enligt
dessa framställningar ifrågavarande utväg till erhållande av kännedom
om nya mineralfyndigheter icke lämnas oförsökt, synnerligast som man
hade anledning att antaga förekomst av ej obetydliga mängder kopparmalm
i de delar av landet, där inmutningsförbud vore rådande.
Emellertid har under den tid, inmutningsförbudet gällt, åtskilliga
personer, vilka ansett sig hava upptäckt mineralfyndigheter å sådan
jord, som beröres av förbudet, hos Kungl. Maj:t gjort framställningar
om erhållande av särskild koncession till fyndigheternas bearbetande.
I andra fall hava upptäckarne hos bergmästaren under hand angivit,
att de gjort en upptäckt, i hopp att därigenom beredas någon företrädesrätt
i händelse av blivande lagstiftning. Härigenom fanns eu
möjlighet att erhålla kännedom om vissa redan upptäckta fvndigheter
15
Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 183.
och tanken uppstod då att — i avbidan på att särskilda lagstiftningsåtgärder
skulle hinna vidtagas — använda ifrågavarande utväg för att
söka med upptäckarne av vederbörande fyndigheter träffa uppgörelse i
ändamål att fyndigheterna omedelbart måtte tagas under arbete. Under
utredningen härom framhölls emellertid av kommerskollegium, att det
icke endast vore å koppar, nickel och svavelkis, som kännbar brist
vore rådande i landet, utan att enahanda förhållande rådde med avseende
å åtskilliga andra mineral.
Den 9 november 1917 fattade Kungl. Maj:t beslut uti förevarande
fråga och uppdrog därvid åt en kommission av sakkunniga personer
(i det följande kallad »1917 års kommission») att fortast möjligt igångsätta
arbete för vinnande av upplysning angående å kronojord, därå
inmutningsförbud gällde, redan upptäckta men ej närmare kända fyndigheter
av andra mineral än järnmalm, företrädesvis kopparmalm,
nickelmalm och svavelkis; att i sådant avseende, därest omständigheterna
därtill föranledde och så lämpligen kunde ske, låta verkställa försöksarbeten
å sådana fyndigheter samt att i övrigt efter omständigheterna
vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå åtgärder för fyndigheternas tillgodogörande.
Gruvlagstiftningskommittén, till vilken krigsmaterialkommissionens
och industrikommissionens arbetsutskotts ovannämnda framställningar
remitterats, avgav sedermera den 20 december 1917 i anledning av
desamma två lagförslag, avseende att genom inmutningsrättens frigivande
tillgodose det i framställningarna uttryckta önskemålet. Enligt
det första av ifrågavarande båda lagförslag skulle från den nu gällande
lagen den 27 mars 1917 göras det undantaget, att kopparmalm, nickelmalm
och svavelkis skulle på vissa i förslaget närmare angivna villkor
få under samma lags giltighetstid inmutas jämväl av enskilda. Det
andra lagförslaget avsåg att för det följande året eller 1 oktober 1918
— 1 oktober 1919 efterträda lagen den 27 mars 1917, och enligt detta
skulle inmutning fortfarande vara förbjuden för enskilda utom beträffande
kopparmalm, nickelmalm och svavelkis, i fråga om vilka inmutning
skulle kunna ske på enahanda villkor som i det första lagförslaget.
Över kommitténs förslag har utlåtande avgivits av kommerskollegium,
som därvid bifogat av kollegium infordrade yttranden från befallningshavandena
i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län,
chefen för Sveriges geologiska undersökning, bergmästaren i norra
bergmästardistriktet C. I. Asplund samt 1917 års kommission.
Graviagstipningskommitténs
förning.
16
Departe
mentschefens
yttrande.
Inmutning *-rätt eller
koncessionssystem.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
Det torde med hänsyn till det nuvarande nödläget vara en bjudande
nödvändighet att genom lagstiftningsåtgärder söka omedelbart
åstadkomma bearbetning av sådana mineralfyndigheter, som äro upptäckta
men av upptäckarne hemlighållas i avvaktan på ny lagstiftning,
ävensom så vitt möjligt uppmuntra till upptäckande av nya fyndigheter.
Tillsättandet av 1917 års kommission är icke tillfyllest i detta avseende,
något som denna kommission själv framhållit. Kommissionens verksamhet
kan sålunda icke hava någon egentlig betydelse för åstadkommande
av ett mera forcerat letande efter nya fyndigheter, och möjligheten
för kommissionen att genom uppgörelse med vederbörande upptäckare
föranleda till brytning av redan upptäckta fyndigheter torde
vara ganska begränsad, då nämligen upptäckarne lära i många fall
föredraga att söka fortfarande hålla fyndigheterna hemliga framför att
angiva desamma för kommissionen.
Om såledas lagstiftningsåtgärd måste anses nödvändig, kan det
emellertid ifrågasättas, huruvida denna behöver bestå i ett frigivande
av innantningsrätten och om icke samma ändamål kan vinnas genom
upplåtelser av rätt till gruvdrift enligt ett koncessionssystem. Gruvlagstiftningskommittén
har på tal härom uttalat att, då den tilltänkta
särskilda lagstiftningen uppenbarligen icke kunde erhålla annat än provisorisk
karaktär, det syntes mindre lämpligt att grunda densamma på
ett nytt system, innan ännu klarhet vunnits om riktlinjerna för en allmän
revision av bestämmelserna om bearbetande av mineralfyndigheter
på kronojord. Dessutom har kommittén framhållit, att genom den
provisoriska lagstiftningens anknytande till gällande gruvestadga och
därmed till rättsinstitut, som vore allmänt kända, samma lagstiftnings
konsekvenser vore lättare att överblicka och att därför också ett större
intresse kunde påräknas hos allmänheten för mineralfyndigheters efterletande
och bearbetande. De hörda myndigheterna hava samtliga förordat
inmutningsrättens frigivande.
Vare sig man grundar den provisoriska lagstiftningen på inmutningsrätt
eller på tillfälliga koncessioner, innebär naturligtvis valet
mellan system icke något avgörande för framtiden i detta hänseende.
Det gäller nu endast att finna den väg, som under de förhandenvarande
omständigheterna snabbast och säkrast leder till det önskade
målet eller att så fort som möjligt få fram största mängd av de mineral,
på vilka landet lider brist. Med avseende härå hyser jag samma
uppfattning som kommittén. Det är en synnerligen stor fördel vid
stiftandet av en provisorisk lag att kunna anknyta densamma till förut
17
KuntJ. Maj:ts nät), proposition Nr 183.
gällande lag och därigenom slippa skapa nya regler för alla rättsförhållanden
på det av lagstiftningen berörda området. Särkilt gäller
detta en lag, vilken som den nu ifrågasätta eventuellt skall bilda övergång
till ett nytt system. Enligt mitt förmenande bör det i ett dylikt
fall så vitt möjligt undvikas att genom den provisoriska lagen föregripa
den definitiva. De psykologiska faktorernas stora betydelse i förevarande
fäll bör icke heller förbises, och det torde vara obestridligt, att
inmutningsrätten för närvarande är synnerligen fäst rotad i det allmänna
föreställningssättet, särskilt i de trakter, varom här är fråga. Frigiver man
inmutningsrätten, lärer man också kunna räkna med att ingen, som upptäckt
en fyndighet, vågar längre hemlighålla densamma, då han nämligen
i sådant fall lätt riskerar att någon annan, som äger kännedom om densamma,
kommer honom i förväg. Ett allenast provisoriskt koncessionssystem
skulle däremot erbjuda större möjligheter för en upptäckare av
en fyndighet att söka ytterligare hemlighålla densamma i hopp om fördelaktigare
villkor genom en blivande definitiv lagstiftning. Jag anser
mig emellertid böra redan i detta sammanhang framhålla, att det enligt
mitt förmenande icke bör komma i fråga att tillerkänna inmutare enligt
den provisoriska lagstiftningen den ovillkorliga, för framtiden bestående
rätt till gruvanläggningen, som enligt gällande gruvestadga tillkommer
inmutare. Det synes böra sörjas för att de gruvanläggningar, som nu
uppkomma, framdeles skola kunna inordnas i det nya system, som
genom definitiv lagstiftning eventuellt kan komma till stånd. Angående
de begränsningar, som i detta avseende böra stadgas i den provisoriska
lagstiftningen, skall jag yttra mig längre fram.
Med anledning av det förut anförda har jag ansett kommitténs,
på inmutningsrättens frigivande byggda lagförslag böra läggas till
grund för Kungl. Maj:ts förslag i ämnet. Jag har emellertid låtit
inom justitiedepartementet verkställa en omarbetning av kommittéförslagen
i vissa delar, därvid dessa också sammanförts till ett enda
lagförslag.»
Föredragande departementschefen uppläste nu förslag till lag om
inskränkning i inmutningsrätten, vilket skulle biläggas detta protokoll
(bil. A).
Härefter anförde föredraganden vidare:
»Jag övergår nu till en närmare motivering för de bestämmelser,
som innehållas i det upplästa förslaget.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 163 höft. (Nr 183.)
.inom jusiUiedepartementet
utarbetetf
förslag).
3
18
Förslaget*
ingress.
ylika mineral
bör lagen
avse ''<
Kungl. Maj ds nåd. proposition AV 183.
Vad först angår förslagets ingress, så har det synts mig lämpligast
att omedelbart upphäva lagen den 27 mars 1917 och antaga eu
ny lag, som genast, ersätter den nämnda och därefter får gälla intill
den 1 oktober 1919. Den av kommittén föreslagna anordningen att
genom särskilda bestämmelser medgiva undantag från lagen den 27
mars 1917 och låta denna efterträdas av eu ny provisorisk lag var betingad
av kommitténs ståndpunkt, att inmutningsrätten borde frigivas
endast med avseende å kopparmalm, nickelmalin och svavelkis. Av
anledningar, som jag mera utförligt skall beröra sedermera, har jag
ansett inmutningsrättens frigivande böra utsträckas till alla inmutningsbara
mineral med undantag av järnmalm. Att låta ett Ingivande av
inmutningsrätten i så vidsträckt omfattning komma till stånd i form
av undantag från en alltjämt gällande lag har synts mig mindre
egentligt.
I ingressen har vidare i stället för den förut nyttjade beteckningen
»kronojord» använts uttrycket »jord, som tillhör kronan» för att
utmärka, att ''lagen icke endast avser kronojord i kameral bemärkelse
utan även jord, som kronan förvärvat och vilken icke hunnit omföras
till krono.
Såsom jag förut nämnt har gruvlagstiftningskommittén föreslagit
inmutningsrättens frigivande endast med avseende å kopparmalm, nickelmalm
och svavelkis. Kommittén har som skäl härför anfört, att kommittén
utgått från att frigivandet icke bör ske i större utsträckning än
som kan anses absolut nödvändig. Av de myndigheter, som blivit hörda,
hava endast de tre befallningskavande lämnat kommitténs förslag i denna
del utan anmärkning. Övriga myndigheter hava förordat inmutningsrättens
frigivande till alla inmutningsbara mineral med undantag av
järnmalm. Till denna senare uppfattning har även jag anslutit mig
och har jag låtit utarbeta förslagets 1 och 2 §§ i överensstämmelse
därmed. Jag anser mig i detta sammanhang böra påpeka, att under
kriget bristen på jämväl andra metaller än koppar, nickel och svavelkis
varit mycket kännbar. Så har förhållandet bland annat varit med de
såsom legeringsämnen för vissa slag av stål erforderliga metallerna
mangan, molybden, vanadin, krom in. fl. Av dessa finnas åtminstone
några, enligt vad känt är, inom de områden, där nu inmutningsförbudet
gäller. Vidare kan nämnas bly och zink, varav behovet icke på långt
när är fyllt genom kända inhemska tillgångar. Med den stora brist på
fosforsyregödselmedel, varav vår jordbruksnäring för närvarande lider,
synes ett upptäckande av större apatittillgångar ävenledes vara önskvärt.
It)
Kung!. Maj is nätt. proposition Nr 18H.
Med hänsyn till nu känt förekomstsiitt, råder i vårt land och särskilt, i
övre Norrland eu väsentlig olikhet mellan järnmalm, å ena sidan, och
andra enligt gruvestadgan inmutningsbara mineral, å den andra. Av do
förra äro ofantliga tillgångar hända och något behov att omedelbart
vinna kännedom om mera föreligger icke. De övriga enligt gruvestadgan
inmutningsbara mineralen förekomma däremot inom landet i dess helhet
i begränsade mängder eller saknas helt och hållet. Inom övre Norrland
är kännedomen om dessa minerals eventuella uppträdande mycket
bristfällig och ingen av de hittills uppdagade fyndigheterna har där
ännu visat sig äga större ekonomisk betydelse. Ett upphävande av
inmutningsförbudet skall säkert bliva ett gott hjälpmedel att så snart
som möjligt ernå kunskap om. huruvida inom ifrågavarande trakter
förekomma sådana hittills helt okända eller i otillräckliga kvantiteter
bekanta slag av mineral.
I det föregående har jag nämnt, att enligt mitt förmenande det
bör göras möjligt att i ett eventuellt nytt system inordna de gruvanläggningar,
som uppkomma enligt den föreslagna provisoriska lagen.
Detta måste då ske genom föreskrift att minut aren skall vara underkastad
bestämmelserna i ny lag. Det är givetvis svårt att på ett tillfredsställande
sätt reglera denna bundenhet av ny lagstiftning, då riktlinjerna
för densamma icke äro fastställda. Den blivande definitiva
lagstiftningen kan tänkas byggd på en av följande två principer. Antingen
kommer i likhet med 1909 och 1.910 års förslag lagstiftningen
att tillgodose upptäckarintresset genom att tillförsäkra upptäckaren av
en mineralfyndighet viss företrädesrätt till erhållande av tillstånd eller
koncession att bearbeta fyndigheten. Eller också kan lagstiftningen
vilja åt Kungl. Maj:t eller den myndighet, som får sig anförtrott att
meddela tillstånd till bearbetande av mineralfyndigheter, lämna valet
fritt i fråga om tillståndshavarens person. Skulle den definitiva lagstiftningen
byggas på den förra principen, bör givetvis deu, som enligt den
föreslagna provisoriska lagen inmutar en fyndighet, vara tillförsäkrad
gamma företrädesrätt, som enligt den definitiva lagstiftningen tillkommer
upptäckare, och under den antagna förutsättningen blir således inmutarens
intresse tillgodosett på bästa möjliga sätt. Då det emellertid
är möjligt, att den definitiva lagstiftningen blir byggd på den andra
av de båda förut angivna principerna, är det följaktligen icke uteslutet,
att inmutaren, om han är skyldig underkasta sig bestämmelserna i ny
lagstiftning, kan riskera att efter den nya lagstiftningens ikraftträdande
förlora all rätt till den av honom upptagna gruvan. Hans skyldighet i
Jnviut arens
skyldighet aft
vara underkastad
ny
lagstiftning.
20
Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr l83.
förevarande avseende är då lätt ägnad att för honom medföra en känsla
av osäkerhet, som karl motverka intresset för eftersökande av nya fyndigheter.
Denna omständighet har föranlett gruvlagstiftningskommittén,
som i sina lagförslag upptagit ett stadgande om skyldighet för inmutaren
att vara underkastad ny lagstiftning, att därvid göra deri begränsningen,
att ifrågavarande skyldighet icke skulle inträda förr än tio år förflutit
från mutsedelns utfärdande. På samma gång eu sådan föreskrift skulle
bereda inmutaren viss trygghet, skulle densamma enligt kommitténs förmenande
föranleda inmutaren till forcerad brytning under tio-årsperioden,
vilket åter i sin mån skulle bidraga till uppfyllandet av önskemålet om
bringandet i dagen av så stor mängd som möjligt av de mineral, vard
landet lider brist.
Under beredningen av förevarande lagärende bär den av kommittén
intagna oc-h även av mig företrädda ståndpunkten, att inmutaren
bör vara skyldig underkasta sig ny lagstiftning, mött starkt motstånd
från 1917 års kommission. 1 sitt yttrande vänder sig kommissionen
mot gruvlagstiftningskommitténs ståndpunkt och anmärker att i de fall,
då eu inmutad fyndighet, för fastställande av sitt värde fordrar långvariga
och dyrbara undersökningar eller är så belägen, att nya kommunikationsledet-
skola skapas och anordningar vidtagas för uppbyggande
av ett nytt samhälle, kanske långt inne i vildmarken, inmutaren icke
kunde vara nöjd med att hava ovillkorlig rätt till gruvan endast i tio
år. Förarbetena för gruvdriften kunde i dylika fall beräknas taga eu tid
av fem å tio år och företagaren skulle således i lyckligaste fall endast
under några år få skörda vinst av sitt i företaget nedlagda kapital och
arbete samt alltid hava den risken att kronan inlöste företaget allenast
mot ersättning för de arbeten och anläggningar, som vid den tidpunkten
hade värde för gruvföretaget. Kommissionen har befarat, att med andra
ord inmutaren skulle få för kronans räkning utan ersättning undersöka
fyndigheten och under några år vara kronans förläggare. Kommissionens
majoritet anser därför att ett upphävande av inmutningsförbudet bör
ske utan förbehåll att inmutaren skall vara underkastad ny lagstiftning.
Bergmästaren Asplund, vilken jämväl är ledamot av kommissionen, liar
intagit eu något avvikande ståndpunkt. Han bär uttalat, att den inmutare,
som under nuvarande brydsamma förhållanden nedlägger kostnader
i större omfattning på malmers efterletande och tillgodogörande,
bör vara tillförsäkrad ovillkorlig rätt framför andra enskilda till fortsatt
utnyttjande av fyndigheten men i övrigt underkastad eventuell lösningsrätt
för kronan och andra bestämmelser i en blivande ny lagstiftning.
De invändningar, som sålunda framställts, äro otvivelaktigt synner -
21
Kuntjl. Maj:lu nåd. proposition År ISH.
ligen beaktansvärda. Man får icke genom att allt lör snävt, begränsa
iumutarens riitt. äventyra vad man avsett att vinna genom den provisoriska
lagstiftningen. Emellertid lärer det icke kunna ifrågakomma att
helt lösgiva inmutningsrätten på sätt ib 17 års kommission hemställt.
Sedan inmutningsförbud varit stadgat i nära tjugu år för att icke effekten
av en blivande ny lagstiftning skulle på förhand berövas densamma,
skulle det vara föga konsekvent att nu lämna inmutningsrätten fri beträffande
alla mineral utom järnmalm och således äventyra att beträffande
de innmtningsfria mineralerna förlora hela vinsten av det föregående
långvariga provisoriet. Icke heller den av bergmästaren Asplund förordade
vägen torde vara lämplig. Därigenom skulle de på grund av
inmutning uppkomna gruvrättigheterna eventuellt komma att inom den
blivande definitiva lagstiftningens ram få en undantagsställning, som
vore ägnad att i betänklig grad förrycka denna lagstiftnings hela karaktär.
Enligt mitt förmenande behöver man icke heller gä så långt som
1917 års kommission eller bergmästaren Asplund föreslagit för att pa
ett tillfredsställande sätt betrygga inmutarens intresse. Gruvlagstiitningskommittens
förslag om en viss begränsad tid, varunder inmutaren skall
vara tillförsäkrad rätt att bearbeta gruvan, innan lian underkastas ny
lagstiftning, bar synts mig härvidlag vara ett gott uppslag. Eu period
av tio är torde dock i detta avseende vara för kort. På sätt 1917 års
kommission påpekat, kan under vissa förhållanden inmutaren under
denna tid icke medhinna mera iin att igångsätta företaget. Gruvlagbtiftniugskommittén
har också själv ifrågasatt, huruvida icke tiden borde
göras längre, men har, med hänsyn till önskvärdheten av att förevarande
provisoriska gruvrättigheter så snart som möjligt skulle kunna inordnas
i det väntade nya systemet, likväl föreslagit tiden till tio år. Att kommittén
ansett sig kunna stanna vid tio år torde också i viss mån hava
berott på att kommittén samtidigt föreslagit, att kronan skulle lör ifrågavarande
övergångsperiod avstå från att begagna siu jordägareandel,
varigenom inmutaren tillförsäkrades en förmån, som var ägnad att åtminstone
delvis uppväga nackdelen av. att samma period så starkt begränsats.
Av anledningar, som jag skall beröra i det följande, bär jagfunnit
det önskvärt att bereda möjlighet för kronan att begagna sin
jordägareandel och detta förhållande torde också tala för eu utsträckningav
övergångsperiodens längd.
Att på bästa sätt fixera periodens längd är givetvis icke så lätt.
Den bör å ena sidan vara tillräckligt lång för att bereda inmutaren
möjlighet till eu lugn utveckling av gruvföretaget och deu får å andra
sidan icke till eu allt för avlägsen framtid uppskjuta de fulla verkning
-
22
Kungl■ Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
ärna av en blivande definitiv lagstiftning. Efter att hava tagit i övervägande
de på, frågan inverkande omständigheterna har jag för min det
funnit den lämpligaste tiden utgöra tjugu ar. Ett särskilt stöd härför
torde också kunna hämtas därav, att liknande tidsmått förut kommit till
användning för eu analog begränsning av inmutares rätt. Jag syftar
härvid på de förut omtalade, år 1899 vidtagna ändringarna i gruvestadgan,
varigenom inmutare förpliktats att underkasta sig blivande
bestämmelser om rätt för kronan att själv begagna sin jordägareandel.
Bestämmelserna om inmutarens skyldighet att efter tjugu år vara
underkastad ny lagstiftning upptagas nu i 4 § av det inom justitiedepartementet
utarbetade förslaget. Jag har emellertid ansett, att här
också bör inflyta ett tillägg till vad gruvlagstiftningskommitténs förslag
härutinnan innehöll, nämligen angående inmutarens av mig förut berörda
likställighet med upptäckare i fråga om eventuell företrädesrätt
till erhållande av tillstånd eller koncession enligt ny lagstiftning.
Med avseende å det men, som för inmutaren kan anses ligga i
hans skyldighet att efter tjugu år vara underkastad ny lagstiftning,
anser jag mig böra göra ytterligare följande påpekanden: Åven om
blivande lagstiftning icke skulle stadga någon företrädesrätt för upptäckaren,
kommer det uppenbarligen endast i sällsynta undantagsfall
att inträffa, det inmutaren icke erhåller förlängt tillstånd att bearbeta den
av honom upptagna gruvan. Vidare kan erinras att, då ifrågavarande
provisoriska lagstiftning föreslagits för att landet snabbt skall kunna förses
med dess omedelbara behov av vissa mineral, det icke ligger någon
vikt uppå att fyndigheter, som äro avsides belägna eller för sitt tillgodogörande
fordra tidsödande anläggningar, nu tagas under arbete i
eu omfattning, som kräver särskilt stora kostnader. För den händelse
slutligen inmutaren skulle förlora rätten att bearbeta fyndigheten, skall
han naturligtvis också vara berättigad till ersättning av kronan. Denna
ersättningsfråga kommer förvisso att tillbörligen beaktas vid utformandet
av den blivande definitiva lagstiftningen och det kunde därför synas
tillräckligt att i den provisoriska lagen upptaga en erinran om att
inmutaren i händelse av frånträdande av gruvan skall vara berättigad
till ersättning i enlighet med vad som kan bliva stadgat genom ny
lagstiftning. Genom en dylik allmän erinran torde likväl inmutarens
intresse av tydlighet i fråga om hans rättsställning icke bliva tillräckligt
tillgodosett, och därför har i andra stycket av förslagets 4 § upptagits e»
bestämmelse, varigenom han på förhand tillförsäkras viss ersättning,
som synes särskilt kunna komma i fråga. Inmutaren blir sålunda under
alla omständigheter tillförsäkrad den ersättning, som angives i nämnd»
Kungl. Maja» nåd. proposition Nr 183. 23
punkt. Men det iir naturligtvis icke uteslutet, att genom den blivande
lagstiftningen hänsyn kan tagas till imnutarens intressen åven
i andra avseenden. Såvitt nu kan bedömas, synes dock vad i förslaget
upptagits vara tillräckligt. Inmutaren får visserligen icke härigenom
direkt ersättning för de kostnader, han nedlagt ä fyndighetens
undersökande, men under de tjugu år, lian fritt lår disponera fyndigheten,
torde han hinna göra sig fullt betäckt för dessa kostnader. Av
de anläggningar för gruvdriften, som göras under tjuguårsperioden,
torde med all sannolikhet det mesta bliva hänförligt till sådant, som är
erforderligt för den fortsatta gruvdriften och för vilket inmutaren enligt
det föreslagna stadgandet äger rätt till ersättning. Till den del någon
anläggning fäller utom detta begrepp, synes inmutaren jämväl härför
kunna gorå sig till fullo betäckt under tjuguårsperioden.
Till sist anser jag mig böra beröra några uttalade farhågor att
det allmännas intresse skulle kunna i vissa avseenden sättas pa spel
genom inmutarens rätt att under viss begränsad tid förfoga över gruvan.
Det har framhållits, att genom den forcerade brytning, som kan förväntas
under ifrågavarande tid, fyndigheten kan komma att totalt utbrytas
ävensom att inmutaren genom begränsningen i sin rätt kan föranledas
till gruvarbetets bedrivande på sådant vårdslöst sätt, att gruvans
framtida bestånd äventyras, oaktat total utbrytning icke äger ruin. Ett
totalt utbrytande av eu fyndighet synes emellertid icke behöva avskräcka,
om därmed ändamålet med den provisoriska lagstiftningen eller att
erhålla största mängd mineral viunes, helst som de fyndigheter, vilka
kunna utbrytas på tjugu år, nationalekonomiskt sett sakna större värde.
Med avseende å faran för ett vårdslöst drivande av gruvarbetet kan
erinras om den kontroll i detta hänseende, som det åligger bergsstaten
att utöva, och om de bestämmelser i gruvestadgans tf kapitel, vilka
tillkommit för att gorå denna kontroll effektiv. Eu ytterligare säkerhet
mot rovbrytning kan erbjudas genom det sätt, varpå enligt mitt förmenande
kronans jordägareandel bör begagnas och vartill jag skall
återkomma i det följande.
Jag övergår nu till eu annan fråga nämligen om deu omfattning, inmutarens
vari inmutaren skall äga att tillgodogöra sig de mineral, som anträffas
inom det inmutade området eller utmålet. Enligt 8 § i gruvestadgan
har inmutare rätt att inom det inmutade området eller utmålet tillgodogöra
sig icke blott den imutade fyndigheten utan även alla. andra där
befintliga mineral, som än» inmutningsbara. Med avseende å icke inmutningsbara
mineral, som finnas inom det inmutade området eller utmålet,
24
Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 183.
har han enligt samma lagrum rätt att bryta dessa i den mån sådant är
erforderligt för gruvarbetets ändamålsenliga drivande. Av vad som på
denna grund brytes har han till eu början ovillkorlig rätt att använda
det som behöves för gruvdriftens ändamål. Men även återstoden av de
brutna, icke inmutningsbara mineralen får han behålla, så framt icke
jordägaren vill lösa till sig desamma med belopp, motsvarande kostnaden
för brytning och uppfordring. — Dessa bestämmelser äro tydligen av beskaffenhet
att böra upptagas även i den provisoriska lagen. Emellertid
måste särskilda föreskrifter givas för järnmalm. Sådan förekommer ofta
i förening med andra mineral. Det torde kunna befaras, att denna omständighet
kommer att föranleda till försök att kringgå förbudet mot
inmutning av järnmalmsfyndigheter. Där t. ex. eu mager fyndighet
av kopparmalm förekommer i förening med eu rik fyndighet av järnmalm,
kan en person genom att inmuta kopparmalmsfyndigheten söka
bereda sig tillfälle att tillgodogöra sig jämväl järnmalmsfyndigheten. Det
kan därför till en början icke komma i fråga att jämställa järnmalm med
de enligt gruvestadgan inmutningsbara mineralen. Men det torde icke
heller vara lämpligt att utan vidare jämställa järnmalm med de icke
inmutningsbara mineralen. På grund av den i 8 § gruvestadgan förekommande
bestämmelsen, att inmutaren får behålla de mineral av detta
slag, som han brutit, om icke jordägaren vill lösa till sig desamma, kan
man eljest komma till samma resultat. I det anförda exemplet måste
inmutaren, för att komma åt kopparmalmen, sannolikt bryta en stor
mängd järnmalm. I de ojämförligt flesta fall skulle kronan icke hava
någon användning för järnmalmen och skulle således nödgas låta inmutaren
behålla densamma.
Bergmästaren Asplund har i sitt yttrande föreslagit att, där järnmalmen
förekommer underordnat i förhållande till inmutade mineral, inmutaren
skall äga utan vidare tillgodogöra sig jämväl järnmalmen men att däremot
särskilt tillstånd av Konungen att behålla järnmalmen skall erfordras
i sådana fall, där denna förekommer i större kvantiteter. En sådan anordning
torde vid genomförandet stöta på nästan oöverstigliga svårigheter,
i det att tvist ständigt skulle yppas om frågan huruvida järnmalmen
förekomme underordnat eller i större kvantiteter. Dessutom
kan skillnad i förekomstsättet finnas inom olika delar av ett och samma
inmutade område eller utmål. Något annat fullt effektivt sätt att hindra
kringgående av förbudet mot inmutning av järnmalmsfyndigheter synes
icke stå till buds än att förbjuda inmutaren att utan Konungens tillstånd
behålla järnmalm, som han behövt bryta och icke använt för gruvdriftens
ändamål. I överensstämmelse härmed har också 5 § i det inom justitie
-
Kung). Maj:ts nåd. proposition Nr IHd. 25
departementet utarbetade förelaget av! aftal a. Honom en dylik bestämmelse
kommer visserligen imnntaren i ett oförmånligt läge gent emot
kronan, enär kronan kan göra anspråk pa att få bortföra järnmalmen
utan någon som helst ersättning. Då kronan, såsom förut framhållits,
i regel icke har någon användning för järnmalmen, torde det emellertid
icke möta någon svårighet för en inmutare, som handlat lojalt, att
erhålla tillstånd att behålla malmen.
En annan betydelsefull fråga, som redan något berörts i det föregående,
är den om begagnandet av kronaris jordägareandel. Gruvlagstiftningskommittén
bär föreslagit, att under den av kommittén angivna
tioårsperioden kronan icke skulle begagna jordägareandelen utan att
inmutaren skulle få njuta densamma till godo, intill dess genom ny lagstiftning
annorlunda förordnades. Detta förslag sammanhänger med att kommittén
utgått från att kronan, i likhet med vad hitintills praktiserats, icke
skulle själv utöva gruvdrift utan bortarrendera jordägareandelen samt
ansett, att ett bortarrenderande under den begränsade tid, varom kommitténs
förslag rörde sig, icke skulle löna sig utan endast medföra komplikationer.
Genom att kronan avstode från att begagna jordägareandelen
skulle, på sätt i annat sammanhang påpekats, inmutaren emellertid
också vinna eu förmån, som till någon del komme att uppväga olägenheten
för honom av att endast för en begränsad tid vara tillförsäkrad
orubbad besittning av fyndigheten.
Emellertid hava 1917 års kommission och bergmästaren Asplund
föreslagit, att möjlighet skall beredas kronan att begagna sin jordägareandel.
Härmed avses likväl icke, att kronan enligt nu gällande bestämmelser
skall utarrendera jordägareandelen, utan att kronan skall använda
sig av denna utväg för att ingripa och få lämpliga fyndigheter undersökta
i sådana fall, där inmutaren visar sig liknöjd eller saknar möjlighet
att bedriva undersökningsarbete. Bergmästaren Asplund har särskilt
påpekat, att en medellös upptäckare skulle genom hänvändelse till kommissionen
kunna få sin fyndighet undersökt. Om denna då visade sig
brytvärd, skulle brytning å kronans andel kunna igångsättas och inmutaren
få sin andel av den eventuella vinsten eller kunna deltaga i gruvarbetet
för sin inmutarandel. I särskild framställning till Kungl. Maj:t
har också kommissionen anhållit om bemyndigande att, i den händelse
inmutningsrätten med förbehåll om kronans jordägareandel återinföres,
få med användande av kronans jordägarerätt undersöka de sålunda inmutade
fyndigheterna, därest desamma icke undersökas av inmutaren
samt fyndigheternas läge och beskaffenhet äro sådana, att kommissionen
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 163 höft. (Nr 183.) 4
I>e tf agnande t
av kronan.1
jordägare
av deL
26
Kunfjt. Mq/.in nåd. proposition Nr 183.
nnser en undersökning önskvärd. Åven kommerskollegium har anslutit
»ig till den uppfattningen, att kronan skall förbehållas ratten till jordägareandel
för att därigenom kunna öva inflytande över att inmutade
fyndigheter av här ifrågavarande slag också bliva bearbetade.
Av de yttranden, som avgivits av 1917 års kommission och bergmästaren
Asplund och i vilka endast talas om undersökning av fyndigheterna,
synes framgå att kronans jordägareandel skulle användas huvudsakligast
på försöksarbetets stadium för att framtvinga eu verklig undersökning
av fyndigheten. Däremot tages i dessa yttranden icke ståndpunkt
till frågan, huru kronan bör förfara, om inmutaren, sedan försöksarbetet
avslutats och utmål blivit lagt, skulle nedlägga arbetet å fyndigheten.
Kommerskollegium åter anser, att kronan även i sådant fall bör begagna
jordägareandelen för att, där så finnes lämpligt, åstadkomma ett bearbetande
av fyndigheten. Det är redan med hänsyn till den provisoriska
lagens utformning av väsentlig betydelse, i vilken omfattning och för
vilket ändamål kronan framdeles kan tänkas komma att begagna jordägareandelen.
Enligt 18 § i gällande gruvestadga skall nämligen anmälan
om begagnande av jordägareandel ske senast vid utmålsförrättningen.
Skall nu kronans jordägareandel endast användas för att möjliggöra
en effektiv undersökning av vederbörande fyndigheter, kommer
således frågan om kronan skall anmäla sig till begagnande av jordägareandelen
att bliva aktuell redan före utmålsläggningen och den i 18 §
gruvestadgan angivna fatalietid saknar då större betydelse för kronans
vidkommande. Skall åter kronan använda sin jordägareandel för åstadkommande
av verklig brytning i gruvan sedan utmål blivit lagt, måste
kronan på grund av merberörda bestämmelse i gruvestadgan redan vid
utmålsläggningen avgöra sig för huruvida anmälan om jordägareandelens
begagnande skall ske eller icke. Nu är det emellertid i många fall
svårt att vid utmålsläggningen avgöra, huruvida en fyndighet är brytvärd
eller icke. Detta låter sig icke så lätt göra enbart på grund av
den malmblottning, som utgör förutsättning för erhållande av utmål.
Ofta kan brytvärd heten bedömas först sedan verkligt gruvarbete någon
tid pågått. Med avseende å fyndigheter, som komma att inmutas enligt
den provisoriska lagstiftningen, blir denna svårighet i hög grad stegrad
för kronan. Av anledning, som jag senare skall beröra, hava nämligen
i förslaget upptagits särskilda bestämmelser för framtvingande av utmålsläggning
pa en tidigare tidpunkt än som är förutsatt i gruvestadgan.
På grund av den jämförelsevis korta tid, som enligt dessa bestämmelser
kommer att förflyta mellan mutsedelns utfärdande och utmålsläggningen,
måste eventuellt fordringarna på undersökningsarbetets omfattning i
27
Kunr/l. Mnj:ts nåd. proposition Nr 183.
någon man stinka». Den korta tiden i förening med deri störa mängd
inmutningar, som kan förväntas efter inmutningsrättens frigivande, torde
emellertid särskilt föranleda, att kronan ir;ke medhinner att redan vid
utmålsläggning träffa ett avgörande om jordägareandelens begagnande,
om nämligen detta avgörande skall grundas på ett bedömande av fyndighetens
brytvärdhet. Följden härav torde bliva att kronan, utan någon
prövning i sistnämnda hänseende, i alla förekommande fall anmäler sig
till begagnande av jordägareandelen. Kronan kommer härigenom att
belastas även med en mängd andelar i sådana gruvor, av vilka kronan
icke har något egentligt intresse, och blir nödsakad att för framtiden
följa med dessa gruvföretags utveckling. Med anledning av de påpekade
svårigheterna har kommerskollegium, som ju utgått från att kronan skall
begagna jordägare an del en även för åstadkommande av brytning i utmålslagda
gruvor, också föreslagit, att kronan utan hinder av stadgandet i
18 § gruvestadgan skall berättigas att när som helst anmäla sig till
begagnande av jordägareandelen.
Med avseende å de nu berörda frågorna hyser jag till en början
den uppfattningen, att, då avsikten med ifrågavarande provisoriska lagstiftning
ju är att så snart som möjligt skaffa i dagen största möjliga
mängd mineral, möjligheten bör hällas öppen för kronan att med begagnande
av sin jordägareandel åstadkomma brytning av fyndigheter i
de fall, då sådan eljest kan befaras icke komma till stånd; detta sa
mycket mer som man saknar verkligt effektiva medel att framtvinga
en brytning av inmutaren själv. Skall ett påtagligt resultat vinnas,
torde kronan emellertid icke böra inskränka sig till att använda jordägareandelen
för fyndigheters undersökande utan även i fall av behov
inträda och för egen räkning verkställa brytning i utmålslagda gruvor.
Det återstår då att avgöra, på vilken tidpunkt kronan skall vara skyldig
att anmäla sig till begagnande av jordägareandelen. Mot kommerskollegii
ovannämnda förslag torde kunna invändas, att inmutarens rättsställning
genom en sådan anordning blir allt för osäker. Kronan skulle
erhålla en spekulationsmöjlighet i det att kronan under den tid, då
vederbörande fyndighets värde vore okänt, överlämnade åt inmutaren att
ensam stå risken för gruvföretaget under det att kronan sedermera, om
fyndigheten visade sig värdefull, skulle kunna anmäla sig till begagnande
av jordägareandelen. Häremot kan visserligen erinras, att en sådan
spekulationsmöjlighet för kronan i viss mån finnes, även om kronan tvingas
att anmäla sig redan vid utmfdsläggningen. På sätt framgår av 6ö §
gruvestadgan behöver nämligen en jordägare, som anmält sig vilja begagna
jordägareandelen, icke deltaga i gruvarbetet i större omfattning
28
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
sia soni motsvara]- försvar sarbetet, och jordägaren kan således vänta
med ett effektivt deltagande till en för honom lämplig- tidpunkt. Emellertid
skulle inmutarens ställning givetvis bliva mera osäker, om lian
under hela den tjuguårsperiod, varunder han är tillförsäkrad rätt till
gruvan, skulle behöva sväva i ovisshet, huruvida kronan kommer att
över huvud göra sina anspråk gällande. Jag anser därför, att kommerskollegii
förslag icke bör upptagas. Alt kronan skulle vara skyldig att
redan vid den av mig föreslagna tidiga utmålsläggningen träffa ett
avgörande i nu ifrågavarande hänseende synes mig- å andra sidan innebära
ett allt för stort eftersättande av kronans intresse, särskilt med
hänsyn till det ändamål, för vilket kronans jordägareandel enligt mitt
förmenande bör användas. Då det är under de närmaste åren, som
kronan kan förväntas hava särskild anledning att framkalla en stor
brytning, synes ändamålet med lagstiftningen dock lika väl kunna vinnas
genom en föreskrift sådan som den i förslagets 6 § upptagna eller att
kronan skall anmäla sig till begagnande av sin jordägareandel inom
fem år från det avskrift av mutsedeln på grund av föreskriften i 13 §
1 mom. gruvestadgan blivit ingiven till Konungens befallningshavande.
Enligt det av mig framlagda förslaget skall ansökning om utmåla erhållande
göras inom ett, respektive två år från mutsedelns utfärdande.
Utmål sförrättningen skall därefter företagas så fort ske kan och lämplig
årstid är för handen. Man kan därför räkna med att från det ansökningen
om utmål inkom till dess själva förrättningen kan företagas icke
förflyter längre tid än ett år. Under förutsättning att avskrift av mutsedeln
ingivts till Konungens befallningshavande omedelbart efter dess
utfärdande, skulle med det föreslagna stadgandet kronan hava eu auståndstid
för sin anmälan om begagnande av jordägareandelen av minst
tre, respektive två år, räknat från utmålsläggningen.
Beträffande den ersättning för byggnader in. in., som kronan har
att utgiva till inmutaren, när kronan begagnar jordägareandelen, hava i
förslaget upptagits gruvestadgans bestämmelser oförändrade. Man kunde
möjligtvis ifrågasätta, huruvida icke dessa bestämmelser borde bringas
i närmare överensstämmelse med de stadganden, som föreslagits för det
fall att inmutaren skulle i anledning av ny lagstiftning gå förlustig
rätten till gruvan. Det har emellertid synts mig mindre egentligt att i
en provisorisk författning, som i huvudsak ansluter sig till eu gällande
lag, göra sådana avvikelser från bestämmelserna i denna lag, som icke
äro motiverade av den provisoriska författningens eget syftemål.
Med avseende å frågorna när kronans jordägareandel skall begagnas
och om sättet för densammas utnyttjande torde kompletterande före
-
29
lvu ti yl. Alu jun nåd. /)ro//ositi''tn Nr Wii.
skrifter böra meddelas för de myndigheter, som komma att handhava
dessa ärenden. Den närmare beredningen härav lärer böra företagas
inom jordbruksdepartementet.
Jag övergår härefter til! de i förslagets 7—10 §§ behandlade frågor,
vilka samtliga äga samband med utmålsläggningen.
Härvid kommer till eu början spörsmålet om tiden för utmålsläggningen.
Enligt 21 § gruvestadgan skall det arbete å eu inmutad fyndighet,
som erfordras för utmals anvisande, vara av inmutaren fullgjort
och ansökning om utmål ingiven till bergmästaren sist inom tre år från
mutsedelns utfärdande, allt vid påföljd av inmutningsrättens förlust.
Om arbetet i följd av särskilda naturförhållanden icke lämpligen kan
fullgöras inom sagda tid, kan bergmästaren på ansökan medgiva förlängd
tid av högst två år för arbetets utförande. — Det lärer inom sakkunniga
kretsar anses, att den sålunda utstakade tiden av ända intill fem år
redan under normala förhållanden är för lång. Om dessa bestämmelser
skulle nu bibehållas oförändrade, kunde man äventyra ändamålet med
den förevarande lagstiftningen eller att just under den rådande bristen
söka få fram de erforderliga mineralen, Tiden måste ur denna synpunkt
avsevärt förkortas. I enlighet med gruvlagstiftningskommitténs förslag,
som i denna del lämnats utan anmärkning av samtliga de hörda myndigheterna,
har därför i 7 § av det föreliggande förslaget upptagits
bestämmelse, att utmål skall sökas inom ett år frän mutsedelns utfärdande
och att bergmästaren må medgiva förlängning med högst ett år.
Kortare tid än ett år kan icke ifrågakomma, då nämligen hänsyn måste
tagas till att åtminstone eu sommar alltid måste falla inom den bestämda
tiden för undersökningsarbetet.
1 22 § 1 mom. gruvestadgan är föreskrivet, att å sådan kronojord,
varom här är fråga, utmål ej får läggas tidigare än två år efter
det avskrift av mutsedeln blivit ingiven till Konungens befallningshavande.
Detta stadgande bär tillkommit för att bereda kronan nödig
tid till vidtagande av åtgärder för jordägareandelens utarrenderande.
Om, på sätt ovan framhållits, kronans jordägareandel i de gruvor, som
tillkomma på grund av den nu ifrågasatta lagstiftningen, icke bör utnyttjas
genom utarrendering i enlighet med nu gällande grunder samt
dessutom kronan skall hava möjlighet att anmäla sig till begagnande
av jordägareandelen även efter utmålsläggningen, bör uppenbarligen
omförmälda bestämmelse i gruvestadgan icke komma i tillämpning’ med
avseende å fyndigheter, varom här är fråga. Bestämmelsen har därför
1''itten för
no Islägg nit*g
Utmål endas''
på kronojord.
Frågor om
markis?*
m. m.
•30 Kun f/l. Maj:ts nåd. proposition Nr 1S3.
satte ur kraft genom särskilt stadgande i andra stycket av det föreliggande
förslagets 7 §.
Enligt gällande gruvestadga föreligger icke något hinder för utläggande
av ett och samma utmål över ägoområden, tillhöriga olika
personer. Då det icke kan ifrågakomma att i förevarande ordning rubba
gruvestadgans allmänna regler för rättsförhållandet mellan inmutare och
enskild jordägare, skulle ett bibehållande av möjligheten till utläggande
av utmål på ovan angivna sätt. för fyndigheter, varom nu är fråga,
kunna medföra att inmutarens rätt bleve olika med avseende å skilda
delar av samma utmål. Gruvlagstiftningskommittén, som icke förbisett
denna konsekvens, har likväl funnit berörda förhållande icke vara ägnat
att medföra sådana olägenheter, att särskilda bestämmelser nu vore erforderliga
för reglerande av detsamma. Denna uppfattning kan jag
emellertid icke dela. Införas olika bestämmelser för rätt till gruvdrift
på kronojord och på enskild jord, måste enligt mitt förmenande garantier
skapas för att likartade regler komma att gälla för utmålet i dess
helhet såsom utgörande enhet för en gruvanläggning. Någon annan
utväg för vinnande av detta syfte torde icke erbjuda sig än att förbjuda
utmålets utsträckande över olika områden, med avseende å vilka skilda
rättsregler skulle tillämpas. I överensstämmelse härmed har i det föreliggande
förslagets 8 § stadgats förbud mot utmåls utläggande på annan
mark än sådan kronojord, som avses i den föreslagna lagen. Ett sådant
stadgande kan möjligtvis någon gång lända inmutaren till förfång, men
för det övervägande antalet fall torde han hava möjlighet att på förhand
skydda sig genom att. verkställa inmutningar jämväl på angränsande jord.
En blivande definitiv lagstiftning om rätt till gruvdrift på odisponerad
kronojord kan antagas komma att medgiva enskilda endast en till
tiden begränsad rätt att bearbeta mineralfyndigheter. Sannolikt komma
då också de nuvarande bestämmelserna om skyldighet för inmutaren att
inlösa den mark inom utmålet, som erfordras för gruvdriften ovan jord,
att bortfalla och ersättas med föreskrift, att enskild idkare av gruvdrift
på dylik kronojord skall i samma hänseende erlägga årlig jordskyld till
kronan. Huru i övrigt frågor om ersättning för mark samt skada och
intrång komma att ordnas, kan icke nu bedömas. Under sådana omständigheter
synes det olämpligt, att inmutare enligt den föreslagna,
provisoriska lagen för den begräusade tid, varunder han är tillförsäkrad
ovillkorlig rätt till vederbörande gruva, erlägger marklösen och sådan
ersättning en gång för alla, varom talas i 33 § gruvestadgan. Med anledning
härav har i förslagets 9 § införts bestämmelse om att uppkom
-
Kungl.
mande frågor om lösen och ersättning tills vidare skola ordnas genom
fastställande av ärliga avgifter. Undantag härifrån liar stadgats för de
fall, då fråga uppstår om ersättning för byggnader och andra nyttigheter,
som genom gruvdriften komma att gå förlorade. Ifrågavarande
anordning nödvändiggör även vissa andra jämkningar i gruvestadgaus
bestämmelser, varom föreskrifter jämväl intagits i förslagets 9 §. bände
årliga avgifterna måste uppenbarligen ställas säkerhet, och härför
hava regler givits i förslagets 10 §. Till ledning för dessa reglers avfattande
hava tjänat bestämmelser i 1909 och 1910 års förslag
1
sitt yttrande under ärendets beredning har bergmästaren Asplund Xrbcttsityiäuiföreslagit,
att åt det i 39 § gruvestadgan föreskrivna förs varsår betet mätte hetm''
givas eu vidgad omfattning för att därigenom måtte framtvingas större brytning
i överensstämmelse med den ifrågasatta lagens ändamål. Med hänsyn
till att dylikt försvarsarbete i och för sig torde vara av tvivelaktigt
värde, har jag ansett detta förslag icke böra föranleda någon åtgärd.
Däremot har jag anslutit mig till ett förslag av gruvlagstiftningskommittén,
att inmutaren icke skall hava rätt att betala avgift i stället för
att fullgöra försvarsarbete. Då tiden, varunder inmutaren skall vara
obunden av ny lagstiftning, enligt mitt förmenande bör utsträckas till
tjugu år, och det torde kunna anses obilligt att för eu så lång period
förvägra inmutaren den lättnad i fråga, om arbetsskyldigheten, som dess
fullgörande genom avgift erbjuder, har jag låtit avfatta förslagets 11 §
på sadant sätt, att avgift förbjudits för de första ilo kalenderåren av
gruvanläggningens tillvaro. Det kunde möjligtvis ifrågasättas, huruvida
icke förbud borde stadgas även mot meddelande av vilostånd. Delta
har jag emellertid icke ansett nödvändigt, då nämligen ovillkorlig rätt
till vilostånd icke förefinnes, utan enligt 42 och 44 §§ gruvestadgan
sådant kan medgivas endast då särskilda omständigheter därtill föranleda.
Jag utgår härvid från att de myndigheter — bergmästare och
bergsöverstyrelse — vilka hava att medgiva vilostånd, skola vid uppkommande
frågor härom beakta vikten av att arbetet i gruvor, vilka
upptagas på grund av ifrågavarande lag, kommer att så vitt möjligt fortgå
utan avbrott så länge de nuvarande svåra förhållandena äro rådande.
Rätten att fritt överlåta den på inmutning grundade rätten har överlåtet* av
ofta visat sig medföra missförhållanden i form av jobberi. Den i 56 §
gruvestadgan föreskrivna skyldigheten att anmäla, när rätten till inmutad
eller bearbetad mineralfyndighet övergått å annan, torde sakna all betydelse,
helst som underlåtenhet härutinnan icke medför annan påföljd
32
lid en i Sr
lagen}: ikrafl
trädande.
Kung!. Majds nåd. proposition Nr 183.
än tio kronors böter. Att helt stävja jobberi med mineral fyndigheter,
vilkas värde ofta är tvivelaktigt, torde icke vara möjligt ens genom att
såsom förutsättning för överlåtelses giltighet fordra särskilt tillstånd,
eu åtgärd som för övrigt enligt mitt förmenande skulle betaga inmutningsrätten
det väsentliga av dess rättsliga karaktär. Emellertid måste
i den provisoriska lagen inryckas föreskrift, som lämnar garanti för att
kronan skall kunna veta vem som på varje tidpunkt är behörig innehavare
av inmutningsrätten. Därav kommer kronan att hava ett alldeles
särskilt intresse på grund av det föreslagna sättet för begagnande av
kronans jordägareandel. En dylik garanti torde kunna erhållas genom
ett stadgande av det innehåll, jag låtit upptaga i förslagets 12 §, eller
att överlåtelse av inmutningsrätt icke är giltig, med mindre bergmästaren
å mutsedeln gjort anteckning om överlåtelsen, samt att för
verkställandet av sådan anteckning mutsedeln skall bifogas, när anmälan
göres om överlåtelsen enligt 56 § gruvestadgan. Genom en dylik föreskrift
möjliggöres även kontroll över att icke gruvor förvärvas av personer,
som enligt lagen den 30 maj 1916 angående inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom m. m. icke äro behöriga därtill. För
detta ändamål har i berörda paragraf av förslaget jämväl inryckts en
bestämmelse att, om överlåtelse skett till dylik person, bergmästaren
skall förvägra anteckning, varom förut är nämnt.
Det är önskvärt, att den föreslagna lagen kan träda i kraft så
snart, att eventuella inmutare erhålla möjlighet att redan under instundande
sommar utföra vederbörliga försöksarbeten. Då dylika försöksarbeten
i de trakter, varom här är fråga, och särskilt inom Norrbottens
län, där de flesta fyndigheterna kunna förväntas, icke lärer kunna påbörjas
förr än efter den 1 juni, har i förslaget intagits föreskrift om
att lagen skall träda i kraft nämnda dag.
I samband härmed torde jag böra något uppehålla mig vid ytterligare
en fråga.
Under den tid, inmutning varit förbjuden, hava i ett flertal fall
personer till Kung]. Maj:t ingivit ansökningar om att erhålla särskilt
tillstånd till bearbetande av fyndigheter, som de uppgivit sig hava upptäckt.
Sådana^ personer bliva efter inmutningsrättens frigivande utsatta
för fara att andra, som genom ansökningarna fått vetskap om fyndigheterna,
komma dem i förväg och låta för egen räkning inmuta fyndigheterna.
Med anledning härav har 1917 års kommission i sitt yttrande
föreslagit, att de personer, som sökt tillstånd för vissa fyndigheter, skola
33
Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 183.
erhålla rätt att under trettio dagar före inmutningsrättens frigivande
erhålla matsedlar för de i ansökningarna angivna fyndigheterna.
Detta förslag anser jag vara ägnat att kunna medföra ganska vådliga
konsekvenser. Det finnes nämligen ingen säkerhet för att icke en
person, som på angivna sätt sökt tillstånd, själv förskaffat sig kännedom
om fyndigheten på illojalt sätt, och genom den föreslagna anordningen
skulle därför den verkliga upptäckarens rätt kunna kränkas. Den som
har anledning befara, att hans upptäckt blivit röjd, kan emellertid skydda
sig genom att redan den dag, lagen träder i kraft, ingiva ansökning
om mutsedel; skulle någon annan samma dag begära mutsedel för
samma område, har enligt 7 § gruvestadgan den verkliga upptäckaren
möjlighet att åt sig vindicera fyndigheten genom att visa sin tidigare
upptäckt. Med hänsyn härtill är det likväl önskvärt, att en mera avsevärd
tid — åtminstone en månad — måtte förflyta mellan lagens promulgerande
och dess ikraftträdande. Skulle därför lagen icke hinna
promulgeras till den 1 maj, torde tiden för ikraftträdandet böra framflyttas.
»
Härefter hemställde föredraganden, att lagrådets utlåtande måtte,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över det
av föredraganden framlagda lagförslaget.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
Harry Guldberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 163 käft. (Nr 183.)
5
34
Knngl. Ma:jts nåd. proposition Nr 183.
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om inskränkning i inmutningsrätten.
Med upphävande av lagen den 27 mars 1917 om inskränkning i
inmutningsrätten, förordnas härmed, att för tiden intill den 1 oktober
1919 skola med avseende å rätten till inmutning av mineralfyndigheter
å sådan inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län belägen
jord, som tillhör kronan och icke innehaves under ständig besittningsrätt
eller är anslagen till boställe, följande bestämmelser gälla:
1 §
Inmutning av järnmalmsfyndigheter må ske endast för kronans
räkning.
2 §•
Med avseende å inmutning, som av annan än kronan verkställes
å inmuiningsbar fyndighet av annat slag än i 1 § sägs, samt de rättigheter
och förpliktelser, som därav föranledas, skola, jämte de i gruvestadgan
den 16 maj 1884 meddelade stadganden, såvitt de ej strida mot
vad i denna lag förordnas, föreskrifterna här nedan i 3—12 §§ lända
till efterrättelse.
Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
35
3 §•
I mutsedel, som utfärdas för inmutning, varom i 2 § förmärs,
skall erinran göras om att inmutarens rätt är begränsad genom stadgandena
i denna lag.
4 §•
Inmuta re, varom i 2 § förmäles, skall vara underkastad de förändrade
bestämmelser, som genom ny lagstiftning kunna bliva lastställda
och hava avseende å rätten att nyttja den genom inmutningen uppkomna
gruvanläggningen eller gruvdriftens bedrivande a densamma; dock att
inmutareus skyldighet i nämnda hänseende ieke skall inträda förrän tjugu
år förflutit från mutsedelns utfärdande. För den händelse genom blivande
lagstiftning rätt att bearbeta mineralfyndighet göres beroende
av särskilt tillstånd samt upptäckare av fyndighet medgives företräde
till erhållande av dylikt tillstånd, skall sådan företrädesrätt tillkomma
inmutaren för den genom inmutningen uppkomna gruvanläggningen.
Därest inmutaren i anledning av ny lagstiftning icke skulle bliva
bibehållen vid rätten till gruvan, skall inmutaren vara berättigad till
ersättning för värdet å byggnader och övriga anläggningar, som äro
erforderliga för den fortsatta gruvdriften, ävensom lör kostnaden för
blötläggning och tillredning av mineraltillgångar, vilka vid hans avträdande
av gruvan ligga färdiga till brytning. Sådan ersättning skall
fastställas av skiljemän.
5 §.
När inmutning skett enligt 2 §, äger inmutaren uteslutande rätt
att inom det inmutade området eller utmålet bearbeta och tillgodogöra
sig såväl den inmutade mineralfyndigheten som även andra enligt gruvestadgan
inmutningsbara mineral med undantag av järnmalm.
Förutom de mineral, vilka inmutaren efter vad nu är sagt äger
tillgodogöra sig, må järnmalm ävensom övriga mineraliska ämnen inom
det inmutade området eller utmålet även av honom brytas, i den mån
sådant är erforderligt för gruvarbetets ändamålsenliga drivande, och äge
inmutaren därav använda vad som behöves för gruvdriftens ändamål.
Bruten järnmalm, som sålunda icke användes, må inmutaren icke utan
Konungens tillstånd behålla. Andra brutna mineral, som icke användas
36
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
för gruvdriftens ändamål, må inmutaren behålla, så framt de icke av
kronan, mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader,
avhämtas inom ett år efter tillsägelse. Uppstår tvist om
beloppet av sådan gottgörelse, skall stadgandet i tredje stycket av 8 §
gruvestadgan lända till efterrättelse.
6 §.
Med avseende å fyndighet, som inmutats enligt 2 §, äge kronan
anmäla sig till begagnande av sin jordägareandel inom fem år från det
avskrift av mutsedeln på grund av föreskriften i 13 § 1 mom. gruvestadgan
blivit ingiven till Konungens befallningshavande.
Där kronan ej begagnar jordägareandelen, skall inmutaren njuta
densamma till godo med förpliktelse att för varje kalenderår från och
med året efter utmålsläggningen, inom mars månad nästföljande år, till
kronan erlägga den i tredje stycket av 17 § gruvestadgan angivna
avgäld.
Från den tid kronan bevisligen hos inmutaren gjort anmälan om
begagnande av sin jordägareandel, njute kronan delaktighet i anläggningen,
dock med förbindelse att vidkännas motsvarande andel i alla
kostnader, som för arbetets bedrivande därefter erfordras ävensom att i
enahanda förhållande ersätta värdet av de för arbetet nödiga och nyttiga
byggnader, redskap och förråd, som dessförinnan blivit anskaffade. I
kostnad, som inmutaren haft för fyndighetens undersökning och blottande,
vare kronan ej skyldig att taga del.
Uppstår tvist om beloppet av den ersättning, kronan bör giva,
gånge med bestämmandet därav enligt 12 § gruvestadgan, och kronan
njute icke desto mindre under tiden sin andel i anläggningen till godo.
7 §•
Det arbete å fyndigheten, som enligt 21 § gruvestadgan erfordras
för utmåls anvisande, skall vara av inmutare, varom i 2 § förmäles, fullgjort
och ansökning om utmål ingiven till bergmästaren inom ett år
från mutsedelns utfärdande, allt vid påföljd av inmutningsrättens förlust,
ägande dock bergmästaren på ansökning av inmutaren, att, där arbetet
i följd av särskilda naturförhållanden lämpligen icke kan fullgöras inom
sagda tid, medgiva förlängd tid av högst ett år för arbetets utförande.
Sökt ut målsförrättning skall utan hinder av stadgandet i 22 § 1
mom. gruvestadgan om tiden för utmåls utläggande på kronojord av
bergmästaren företagas så fort ske kan.
37
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
Varder, på sätt i 24 § gruvestadgan sägs, sökt utmålsförrättning
inställd på grund av sökandens uteblivande, ankorame dess företagande
på ny anmälan inom den tid från mutsedelns utfärdande, som förut är
angiven i denna paragraf.
8 §•
För fyndighet, som inmutats enligt 2 §, må utmål icke utläggas
på annan mark än sådan kronan tillhörig jord, som avses i denna lag.
9 §•
Har inmutning skett enligt 2 §, skall lösen för mark, som inmutaren
förklarar sig inom utmålet behöva för sitt arbete ovan jord, ävensom
sådan ersättning en gång för alla, varom 33 § gruvestadgan handlar,
icke erläggas förrän med anledning av bestämmelserna i ny lag, varom
i 4 § förmäles, dylik lösen och ersättning må hava blivit fastställd;
dock skall inmutaren enligt bestämmelserna i gruvestadgan vara skyldig
lämna full ersättning för å området uppförd byggnad eller annan anläggning,
som genom gruvdriften varder onyttig, ävensom för värdet
av därå växande skog, i den mån kronan icke kan tillgodogöra sig
densamma.
Intill dess i övrigt lösen och ersättning blivit fastställd, skall inmutaren
såsom gottgörelse för begagnandet av den mark, han tager i
anspråk inom utmålet, för skada och intrång samt för väg och plats
för kraftledning för varje år förskottsvis erlägga avgift till kronan
ävensom till envar annan, vilkens rätt är i fråga. Storleken av sådan
avgift skall vid utmålsläggningen bestämmas av förrättningsmannen och
gode männen.
Därest, på sätt i 35 § gruvestadgan sägs, efter utmålsförrättningen
för inmutaren yppas behov av ytterligare mark inom utmålet eller det
visar sig nödigt, att väg till gruvan upptages eller plats för kraftledning
beredes, skall på enahanda sätt årlig avgift därför bestämmas.
I händelse kronan efter utmålsförrättningen anmäler sig till begagnande
av sin jordägareandel, vare inmutaren berättigad påkalla ny
förrättning för erhållande av den jämkning i fråga om fastställd avgift,
som föranledes av kronans inträde i gruvföretaget.
Varder gruvanläggningen övergiven, innan full lösen eller ersättning
blivit fastställd, vare inmutaren skyldig utgiva gottgörelse för
all skada, som för framtiden uppkommit genom gruvanläggningen eller
38
Rungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
arbetet därstädes. Under tiden, till dess denna gottgörelse blivit erlagd,
ansvare inmntaren för lulla beloppet av den årliga avgift, som kan hava
bestämts att utgå till den skadelidande. Yppas tvist om gottgörelse,
varom nu är fråga, gånge med bestämmandet därav som i 12 § gruvestadgan
sägs.
10 §.
Såsom säkerhet för erläggande av avgift, varom i 9 § förmäles.
skall inmntaren, inom trettio dagar efter det avgiften blivit bestämd,
ställa borgen av minst två löftesmän, de där borga en för bägge och
bägge för en såsom för egen skuld, och vilkas vederhäftighet är för
Konungens befullningshavande känd eller behörigen styrkt. Sådan borgen
skall gälla för minst fem och högst åtta år.
Inmutare, som sådant föredrager, må i stället för borgen nedsätta
säkerhet shandlingar, som av Konungens befallningshavande godkännas,
i värde motsvarande avgiften för tre år.
Minst ett år före utgången av den tid, för vilken borgen gäller,
skall inmutaren avlämna ny säkerhet av den beskaffenhet, som förut är
nämnd. Dör löftesman eller finner Konungens befallningshavande, att
löftesman icke vidare kan anses för vederhäftig eller eljest att ställd
säkerhet icke längre kan anses tillräcklig, skall inmutaren inom tre
månader efter erhållet föreläggande avlämna ny säkerhet eller den ytterligare
säkerhet, Konungens befallningshavande kan bestämma.
Försummar inmutaren att inom föreskriven tid ställa säkerhet,
som ovan sägs, må Konungens befallningshavande förordna om inställande
av arbetet inom utmålet till dess säkerhet, som finnes antaglig,
blivit anskaffad.
11 §•
Med avseende å fyndig-het, som inmutats enligt 2 §, äge inmutaren
intill utgången av nionde kalenderåret efter det, då mutsedeln utfärdades,
icke rätt att, på sätt i 41 § gruvestadgan sägs, betala årlig avgift i
stället för fullgörande av arbetsskyldighet.
12 §.
Då inmutning skett enligt 2 §, vare överlåtelse av inmutningsrätten
icke giltig, med mindre bergmästaren å mutsedeln gjort anteckning om
39
Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
överlåtelsen. För verkställandet av sådan anteckning skall mutsedeln
bifogas, när anmälan enligt 56 § gruvestadgau göres om överlåtelsen.
Därest den, till vilken överlåtelsen skett, icke äger att utan Konungens
tillstånd förvärva eller bearbeta mineialfyndigliet samt dylik» tillstånd
icke erhållits, skall bergmästaren förvägra anteckning, varom ovan
förmäles.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1918.
40
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen
den 19 mars 1918.
Närvarande:
Justitieråden Gullstrand,
von Seth,
Wedberg,
Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
5 mars 1918, hade Kungl. Magt förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av assessorn A. Lindbagen.
Lagrådet yttrade beträffande:
Rubriken och ingressen.
Förslaget innefattar icke blott viss inskränkning i rätten att verkställa
inmutning, utan även särskilda bestämmelser om de rättsförhållanden,
vilka ur inmutning härflyta. Dessa förhållanden, som äro av
företrädesvis materiellt-rättslig men delvis även av processuell natur,
böra, oavsett när de uppstå och huru länge de fortfara, regleras av de
föreslagna bestämmelserna. Härmed synes ej stå i god samklang, att
bestämmelserna, jämlikt lagens ingress, skola gälla endast för''tiden intill
den 1 oktober 1919. Mer tillfredsställande lärer vara, att någon
allmän begränsning av lagens giltighetstid icke utsättes, men särskild
föreskrift meddelas därom, att förbudet i 1 § skall upphöra att gälla
den 1 oktober 1919 och att lagens övriga bestämmelser icke skola tilllämpas
med avseende å inmutning, som sökes efter nämnda dag.
41
Kungl. Majds nåd. proposition Nr 183.
Det linge ankomma på blivande lagstiftning att, i överensstämmelse
med vad hittills skett, periodvis utsträcka de ifrågavarande stadgandena
att gälla även framtida inmutningar. Att låta sådan utsträckning
ske genom samfällt beslut av Konungen och riksdagen utan iakttagande
av den i § 87 regeringsformen stadgade ordning lärer ej heller möta
betänklighet.
Blir lagens innehåll omlagt på sätt nu ifrågasatts, synes önskligt,
att rubriken ändras så, att lagen angives innefatta särskilda bestämmelser
angående inmutningsrätten inom vissa län.
2 §•
Vissa av bestämmelserna i gruvestadgan t. ex. 20 och 34 §§ hava
ett innehåll, som väl ej strider mot föreskrifterna i förslaget, men dock ej
kan omedelbart tillämpas å de förhållanden, vilka uppstått med stöd av
detsamma. Att gruvestadgans bestämmelser sålunda i vissa fall skola
äga motsvarande tillämpning, torde böra komma till uttryck genom
någon jämkning av ordalagen i förevarande paragraf.
4 §.
Det torde vara avsett, att inmutaren skall äga rätt till ersättningjämlikt
andra stycket allenast om han går förlustig rätten till gruvan
av den anledning, att företrädesrätt, som i första stycket sägs, icke
tillkommer honom. Denna mening synes dock ej fullt otvetydigt framgå
av lagtexten.
Stadgandet i sista punkten torde ej kunna tolkas annorlunda, än
att ersättningsfrågan skall med ovillkorligt bindande verkan prövas av
skiljemän. Att sålunda, utan att skiljenämndens sammansättning ens
autydes, söka betaga den blivande lagstiftningen varje möjlighet att låta
tvist om ersättning slitas i vanlig domstolsväg, synes knappast lämpligt.
Om över huvud någon bestämmelse nu bör meddelas angående
sättet, huru ersättningen i brist av godvillig uppgörelse skall fastställas,
lärer den böra innehålla allenast att inmutaren är underkastad vad den
nya lagstiftningen härutinnan kan komma att stadga.
5 §•
Stadgandet i andra stycket, att bruten järnmalm, som icke kommer
till användning för gruvdriftens ändamål, icke må utan Konungens tillBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 163 häft. (Nr 183.) 6
42
Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 183.
stånd behållas av inmutaren, lärer näppeligen kunna anses taga skälig
hänsyn till inmutarens intressen. Han skulle sålunda genom detsamma
kunna bliva försatt i den ställningen, att han för att ej hindras i gruvans
drift bleve tvungen både att skaffa upplagsplats för malmen utanför
gruvområdet och att utan ersättning ombesörja dess ditforslino".
Låmnas honom ej tillstånd att tillgodogöra sig malmen och vill kronan
ej heller själv taga hand om den, lärer det böra åligga kronan både att
anvisa inmutaren lämplig upplagsplats i närheten av utmålet och att
ersätta honom skälig kostnad för malmens ditförande och uppläggande.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.
43
Utdrag av protokollet över justitiedepartcmentsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
tisdagen den 19 mars 1918.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,
Statsråden: Petersson,
SCHOTTE,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre PaLMSTIERNA.
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den
5 mars 1918 inhämtade utlåtande över förslag till lag om inskränkning
i inmutningsrätten.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde löredra
gande
departementschefen vidare:
»Lagrådet har påpekat det oegentliga uti att den föreslagna lagen
enligt ingressen till densamma formellt skulle i sin helhet gälla endast
för tiden intill den 1 oktober 1919 under det att av lagen berörda rättsförhållanden
borde, oavsett när de uppstodo och huru länge de fortforo,
44
Kungl. Maj:t$ nåd. proposition Nr 183.
regleras av de föreslagna bestämmelserna i lagen. Med anledning bärav
har lagförslaget i enlighet med lagrådets hemställan undergått sådan
omarbetning, att dels någon allmän begränsning av lagens giltighetstid
icke utsatts,, och dels vid slutet av lagen infogats en särskild föreskrift
om att det i 1 § innehållna förbudet mot inmutning av järn malms fyndigheter
skall upphöra att gälla den 1 oktober 1919 och att lagens
övriga bestämmelser icke skola tillämpas med avseende å inmutnin»-som sökts efter nämnda dag, allt så framt ej Konungen med riksdagen
annorlunda förordnar. På sätt lagrådet jämväl framhållit, synes en
sådan anordning möjliggöra att periodvis utsträcka lagens stadganden
till även framtill a inmutningar utan att man behöver för varje gång
förnya lagen i dess helhet eller därvid inhämta lagrådets utlåtande. 1
samband härmed liar i enlighet med lagrådets förslag lagens rubrik förändrats
till lag innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till
inmutning inom vissa län.
för vinnande av det utav lagrådet uttryckta önskemålet, att
gruvestadgans bestämmelser måtte komma att äga motsvarande tillämpning
i vissa fall, har jämkning skett av ordalydelsen i 2 §. Likaledes
har på grund av lagrådets anmärkning första punkten i andra stycket
av 4 § underkastats en mindre ändring.
■»o*’ ^Gn * _andra punkten av sistnämnda paragrafs andra stycke
innehållna föreskriften, att frågor om ersättning vid eventuellt avträde
av gruvanläggningar skola avgöras av skiljemän, har lagrådet anmärkt,
att stadgandet icke kunde tolkas annorlunda, än att ersättningsfrågan
skulle med ovillkorligt bindande verkan prövas av skiljemän, samt att
det syntes knappast lämpligt att sålunda, utan att skiljenämndens sammansättning
ens° antyddes, söka betaga den blivande lagstiftningen varje
möjlighet att lata tvist om ersättningen slitas i vanlig domstolsväg.
Lagrådet har också ifrågasatt, huruvida över huvud någon bestämmelse
nu bör meddelas angående sättet, huru ersättningen i saknad av godvillig
uppgörelse skall fastställas, samt har uti alat, att, om sådan bestämmelse
skall meddelas, densamma lärer höra innehålla allenast, att
mmutaren är underkastad vad den nya lagstiftningen härutinnan kan
komma att stadga.
På sätt lagrådet anmärkt, torde det icke vara lämpligt att redan
nu fastslå, det uppkommande tvister om sådana ersättningsspörsmål,
varom här är fråga, skola avgöras av skiljemän utan rätt för den med
skuiemännens beslut missnöjde att överklaga skiljedomen. Då emellertid
mmutaren icke torde vara skyldig att underkasta sig skiljemäns beslut
45
Knngl. Maj:ts nåd. proposition År 183.
utan att stadgande härom nu intages i don provisoriska lagen, skulle
ett strykande av ifrågavarande bestämmelse i det till lagrådet remitterade
förslaget utan dess ersättande med annan föreskrift föranleda,
att tvister, som berörde inmutaren, konirne att gå till domstol, även om
den blivande lagstiftningen skulle föreskriva ett skiljedomsförfarande för
dylika rättstvister, och således eu koncessionsinnehavare enligt denna
lagstiftning vara berövad möjlighet att anlita domstol. På grund härav
och då det framstår som ett önskemål, att likartade tvister, som härflyta
ur analoga rättsförhållanden, lösas i enahanda ordning, liar jag
ansett i förslaget böra upptagas en bestämmelse om skyldighet för inmutaren
att vara underkastad ny lagstiftnings stadganden angående
sättet, huru ersättning, varom här är fråga, i händelse av tvist skall
fastställas. Skulle några föreskrifter i detta hänseende icke inflyta i den
blivande lagstiftningen, är inmutaren således oförhindrad att anlita
domstol.
Lagrådet har slutligen anmärkt, att, om inmutaren ej erhåller tillstånd
att tillgodogöra sig järnmalm, som han nödgats bryta och icke
använt för gruvdriftens ändamål, samt kronan icke heller vill taga hand
om samma malm, det bör åligga kronan både att anvisa inmutaren
lämplig upplagsplats i närheten av utmålet och att ersätta honom skälig
kostnad för malmens ditförande och uppläggande.
Med avseende härå får jag till eu början uttala min anslutning till
lagrådets uppfattning om lämpligheten att tillförsäkra inmutaren rätt
till särskild upplagsplats för att icke hinder för gruvdriften skall uppstå
genom anhopning av järn malmsupplag på själva utmålet. Det har
emellertid svnts mig lämpligast att bereda inmutaren tillfälle att erhålla
dylik upplagsplats så snart som möjligt och således även innan frågan
om hans rätt att tillgodogöra sig den brutna järnmalmen blivit avgjord.
Om inmutaren, så snart han kan visa, att brytning av järnmalm måste
företagas, kan erhålla upplagsplats för denna malm, behöver något inkräktande
av utmålet för malmens uppläggande aldrig äga rum, utan
järnmalmen föres direkt till upplagsplatsen. Därest en sådan möjlighet
beredes inmutaren, synes särskild ersättning för malmens transporterande
från utmålet till upplagsplatsen och uppläggande därstädes icke vara
påkallad. Föreskrift om anvisande av upplagsplats har av mig upptagits
i ett tredje stycke till 5 §.»
Departementschefen uppläste härefter det omarbetade lagförslaget
och hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 163 höft. (Nr 183.)
7
46
Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 183.
Denna hemställan, i vilken statsrådets övriga
ledamöter instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
C. G. Bruno.
STOCKHOLM, ISA A C MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1918.”