Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
1
Nr 172.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt, upplåtet område m. m.; given
Stockholms slott den 5 mars 1918.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade
förslag till
1) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område,
2) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom, samt
3) lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom.
De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 151 käft. (Nr 172).
1
2
Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 172.
Förslag
till
Lag
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har en för viss tid, överstigande tjugu år, till brukande upplåten
del av en fastighet av brukaren eller föregående brukare, vars rätt övergått
å honom, så bebyggts, att å området den 1 januari 1918 fanns och
vid upplåtelsetidens slut fortfarande tinnes nöjaktig bostad för brukaren
och hans familj, och belöper minst en fjärdedel av det värde, området
med därå befintliga byggnader äger, å de brukaren tillhöriga byggnaderna,
vare brukaren, där ej jordägaren begagnar sig av den rätt, som enligt 2 §
må tillkomma honom, vid upplåtelsetidens slut berättigad att lösa det upplåtna
området.
Lösningsrätt äge dock icke rum, om de brukaren tillhöriga byggnaderna
eldigt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren eller
om området frånträdes på den grund, att brukanderätten förverkats.
Är en del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall, evad
änka njuter brukanderätten till godo eller ej, vid den tid, då den upplåtna
brukanderätten upphör, vad i denna lag sägs om brukare på viss tid äga
motsvarande tillämpning i avseende å delägarna i brukarens bo, i den
mån ej nedan annat stadgas.
Vad i denna lag stadgas om till brukande upplåten del av fastighet
skall jämväl tillämpas å till fastighet hörande område, som upplåtits till
bostadslägenhet.
Knnyl. Majd* nåd. proposition Nr 112.
3
2 §•
Vill jordägaren, hellre än att upplåtet område löses enligt vad i 1 §
sägs, lösa de å området uppförda, nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna,
äge rätt därtill; dock skall, där upplåtelsetiden är minst fyrtionio
år, sådan rätt tillkomma jordägaren allenast om å huvudfastigheten
den 1 januari 1918 fanns och vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes
boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än tvåhundra meter
från området eller eljest områdets inlösen skulle medföra avsevärd
olägenhet för huvudfastigheten.
3 §•
Har område, som i 1 § avses, under upplåtelsetiden vunnit förbättring
därigenom att nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare,
vars rätt övergått på honom, nedlagt arbete eller kostnad å området
. utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller
uppenbarligen varit förutsatt, och vill jordägaren begagna sig av honom
enligt 2 § tillkommande rätt, vare pliktig att till nyttjanderättshavaren
gälda ersättning även för nämnda förbättring. Sådan ersättning skall beräknas
efter det ökade värde, området till följd av den åstadkomna förbättringen
kan anses äga, då den upplåtna nyttjanderätten upphör, men
må ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad.
Finnes å område, som nyttjanderättshavaren skall lösa, jordägaren
tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren skyldig att lösa även byggnaden.
4 §•
Nyttjanderättshavare, som vill enligt 1 § lösa område, give det jordägaren
tillkänna i fråga om upplåtelse för viss tid senast nittio dagar före
upplåtelsetidens slut och i fråga om upplåtelse för livstid inom trettio
dagar från den dag, då den upplåtna nyttjanderätten upphörde. Om sättet
för sådant tillkännagivande galle vad om uppsägning av arrendeavtal är
stadgat.
Vill jordägaren lösa de å området uppförda, nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnaderna, åligger honom att inom trettio dagar från tillkännagivande,
som ovan sägs, giva nyttjanderättshavaren meddelande därom
på sätt i föregående stycke är föreskrivet i fråga om tillkännagivande
från nyttjanderättshavarens sida.
4
Kungl. Maj:t» nåd. proposition Nr 172.
Kan lösningsrätt för nyttjanderättshavare till under nyttjanderätt
upplåtet område enligt denna lag äga ruin och varder ej, innan den upplåtna
nyttj ande rätten upphör, avgjort, att jordägaren kommer att utöva
honom enligt 2 § tillkommande rätt, må nyttjanderättshavaren icke mot
sitt bestridande förpliktas att från området avflytta tidigare än å den
fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst efter det lösningsfrågan
blivit slutligen avgjord. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren
sitter kvar utöver den dag, då den upplåtna nyttjanderätten upphörde,
njute jordägaren ersättning med belopp, som, där ej överenskommelse
träffas, bestämmes vid förrättning, varom här nedan i 6 § sägs,
därest dylik förrättning kommer till stånd, men eljest av skiljemän på sätt
i 5 § stadgas.
5 §•
Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse träffas om vad i
löseskilling eller såsom ersättning för förbättring, varom i 3 § förmäles,
skall utgå, eller varder i fråga om upplåtelse på minst fyrtionio år jordägarens
anspråk på lösningsrätt av nyttjanderättshavaren bestritt, skall
frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av
vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera
parten att utse skiljeman eller kunna de utsedda ej förena sig
om valet av den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen i orten att.
förordna om valet.
Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äge att draga
tvisten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom
nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i
beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga
för tvistens dragande under rättens prövning.
6 §•
Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen
för området med vad därtill hör skall på ansökning av nyttjanderättshavaren
avgöras vid förrättning i den ordning nedan stadgas; dock skall förhållande,
som i 1 § andra stycket avses, ej prövas vid förrättningen, med
mindre jordägaren det begär.
7 §•
I fråga om förrättning, som i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2
och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning ån
Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 172.
ft
lapa skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ansökning om förordnande
för lantmätare skall ingivas till Konungens befallningshavande,
om området är för viss tid upplåtet, sist å den dag, dä upplåtelsetiden
utlöper, och vid upplåtelse för livstid inom nittio dagar från den dag, da
•den upplåtna nyttjanderätten upphörde; dock att, där jordägaren framställt
anspråk på lösningsrätt och detta anspråk blivit, enligt vad i 5 §
förmäles, av nyttjanderättshavaren bestritt, sådan ansökning må till befallningshavanden
ingivas inom trettio dagar efter det beslut, varigenom jordägarens
lösningsanspråk ogillats, vunnit laga kraft.
Ansökning, varom nu är sagt, skall vara åtföljd av gravationsbevis
rörande fastigheten.
Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och
nyttjanderättshavaren genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med
posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem tillhanda
minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att
kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar
förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen,
-och införes i tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika innehålla,
att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma
och bevaka sin rätt.
Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran
eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt
11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt,
som nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro
kända och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda
kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren
och nyttjanderättshavaren är stadgat.
8 §•
Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten anmälan om
förordnande av lantmätare; och skall anteckning om förordnandet göras i
inteekningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting, så ock i
inteckningsboken.
9 §.
Finna förrättnings männen nyttjanderättshavaren vara enligt denna
lag berättigad till inlösen, skola förrättningsmännen därom meddela beslut.
Härjämte åligger lantmätaren att avfatta området å karta, så be
-
6
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
skaffad, som i 21 § första stycket i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jord avsöndring silgs, där ej sådan karta ändå
linnes tillgänglig, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över områdets
storlek, läge och gränser, skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet.
Vid bestämmande av löseskillingen skall avdrag göras för förbättring,
vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren
eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å
denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt. I fråga om beräkning
av sådant avdrag skall vad i 3 § första stycket stadgas om beräkning av
ersättning äga motsvarande tillämpning.
10 §.
Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, galle vad de
flesta säga.
Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, deri
mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men
i annat fall vad lantmätaren säger.
11 §•
Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, att rättsägare, som
är missnöjd med förrättningen, äger att fullfölja talan däremot på sätt
nedan stadgas. Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet skall
vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio
dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende person, som
av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften vara hos honom
tillgänglig för envar, som åstundan att den granska eller avskriva.
12 §.
År rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan
hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola ingivas till ordföranden i
ägodelningsrätten inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad
enligt vad i 11 § sägs; och skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten
samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående
klagan över avslutat laga skifte är stadgat.
Kungl. Maj:in nåd. ''proposition AV 172.
7
Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,
varom i 1 § andra stycket är sagt, må detsamma ej vidare åberopas
till bestridande av nyttjanderättshavarens lösningsanspråk.
1» §.
Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger
honom vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet
vunnit laga kraft hos Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda
löseskillingen.
Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet
samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området.
Försummas sådant, åligger Konungens befallningshavande att på nyttjanderättshavarens
bekostnad ofördröjligen anskaffa nämnda handlingar
och karta.
Löseskillingen skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen
insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.
14 §.
Finner Konungens befallningshavande områdets avskiljande överensstämma
med vad om joidavsöndring är stadgat, meddele Konungens befallningshavande
fastställelse därå, utan hinder därav att avhandling rörande
områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits. Vid ärendets
prövning har Konungens befallningshavande att så förfara, som vore området
av jordägaren avsöndrat, och, där till områdets avsöndrande särskilt
tillstånd skolat erfordras, sådant vore sökt.
Då beslutet om fastställelse vunnit laga kraft, vare områdets inlösen
fullbordad, och göre Konungens befallningshavande om beslutet ofördröjligen
anmälan hos domaren.
Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst
eller annan förmån, varom i 7 § fjärde stycket sägs. Angående
inlöst områdes befrielse från ansvar för i stamfastigheten intecknad gäld
är särskilt stadgat.
15 §.
Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Konungens
befallningshavande löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den,
som är därtill berättigad.
<S Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 §■
fjärde stycket sägs, äge stadgande^ om fördelning hos överexekutor av
köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning.
Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande
kallelse till sammanträdet genom Konungens befallningshavandes försorg
minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända
innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare
är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.
Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande
den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess
Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras.
Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,
åligger Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos
domaren samt tillika insända fördelningslängden.
16 §.
Kostnad för förrättning, som i 6 § avses, för fastställandet av inlöst
områdes avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttj
anderättshavaren.
17 §.
Har nyttjanderättshavare, vars rätt att bortföra honom tillhöriga
byggnader och annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i
lag är begränsad till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, enligt vad
ovan sägs gjort framställning om inlösen av området, men kommer inlösen
ej till stånd, skall tiden för bortförandet räknas från den dag, då nyttjanderättshavaren
skall avträda området eller rätten till inlösen upphört.
18 §.
Har en del av en fastighet den 1 januari 1918 sedan mer än tjugu
år innehafts av annan än ägaren till brukande eller eljest för ändamål,
varom i 1 § sägs, utan att jordägaren före nämnda dag för innehavarens
skiljande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder
till sådan påföljd, och visas ej avtal, avseende upplåtelse lör viss tid eller
för livstid, föreligga, äge vad ovan stadgas om upplåtelse för kortare tid
än fyrtionio år motsvarande tillämpning, och skall innehavaren giva jord
-
Kanyl. Maj:U nåd. proposition AV 172.
8 gar eu sitt lösningsanspråk tillkänna sist nittio dagar före den dag, då
området, frånsett stadgandet i 4 sista stycket, skall avträdas. Därest
avträde efter uppsägning skall ske inom kortare tid än etthundratjugu
dagar, må sådant tillkännagivande ske inom trettio dagar från uppsägningen
och ansökning om förordnande, som i 7 § avses, ingivas till
Konungens befallningsliavande inom nittio dagar från tillkännagivandet;
dock att, där tillkännagivande, varom nu är sagt, ägt rum tidigare än
nittio dagar före den dag, som med hänsyn till uppsägningen är att anse
såsom avträdesdag, sådan ansökning må ingivas senast å sistnämnda dag.
19 §•
Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande område, som
tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej heller i fråga om mark i
samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser.
Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1918.
Nyttjanderättshavare vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i
något fall pliktig att giva sitt lösningsanspråk jordägaren tillkänna före
den 1 december 1918, och må, då sådant tillkännagivande skett sist å
nämnda dag, ansökning om förordnande, som i 7 § avses, ingivas till
Konungens befallningsliavande inom nittio dagar från tillkännagivandet,
där ej nyttjanderättshavaren eljest äger längre tid därtill.
Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fäst egendom stadgas angående förlängning av arrendeavtal
skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet i 4 § sista stycket i denna
lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit å område,
varom i denna lag förmäles.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 154 käft. (Nr 172.)
10
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade
lydelse:
8 §•
Sökes lagfart å egendom, som till ny ägare övergått innan föregående
ägare, vilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort, må
lagfart å sista fånget ej beviljas, förr än med förre ägarens fång blivit
lagfaret.
Har det fång, varmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande
författningar om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov eller
om ändring eller utrivning av vattenverk eller om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vare
för lagfarts beviljande ej av nöden att med föregående fång lagfares, eller
att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § är föreskrivet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1918.
Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 172.
1 1
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade
lydelse:
24 §.
1 mom. Varder i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation
eller om ändring eller utrivning av vattenverk fast egendom avträdd
och ersättningen å behörig ort nedsatt, skall vad sålunda avträtts ej vidare
häfta för inteckning, som meddelats i egendomen: skolande därom, sedan
till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet, göras anteckning
i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.
Har egendom blivit avträdd jämlikt lagen om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, skall,
sedan områdets inlösen fullbordats, vad i föregående stycke stadgats äga
tillämpning.
2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning, som enligt lagen om
dikning och annan avledning av vatten tillkommer vattenverksägare för
skada eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna
i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning att utfalla å huvudstolen
av inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som
jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i
fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning å
huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat
12
Kungl. Maj:ti nåd. proposition Nr 172.
ske, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde därom,
sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning
gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.
Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande be
stämmelser om expropriation intecknad egendom tages i besittning av den
exproprierande före expropriationens fullbordande eller allenast till eu del
varder till honom avträdd eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till
intecknad egendom upplåtes samt, i något av de fall nu sagda äro vid
ersättnings fördelning betalning utfaller å huvudstol av inteckning, så ock
där eldigt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk
eller om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område allenast en del av intecknad egendom avträdes
och vid fördelning av löseskillingen betalning utfaller å intecknings
huvudstol.
36 §.
1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,
blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall egendomen,
sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, icke
vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt 131 §
utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som enligt
117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom,
efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.
Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller liera utmätningsvis
sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen
kunnat utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande
därom, när det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen
blivit godkänd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.
2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser
om expropriation en eller flera av gemensamt inteeknade egendomar helt
eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom före expropriationens
fullbordande tagas i besittning eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt
till eu eller flera av gemensamt intecknade egendomar upplåtes,
eller att en eller flera av gemensamt intecknade egendomar varda helt
eller delvis avträdda enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning
av vattenverk, eller att egendom, som gemensamt med annan häftar
för inteckning, delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att itdösa under nyttjanderätt upplåtet område, eller att
frälseränta, som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteck
-
A uiujl. Maj:ts nåd. proposition Nr 112.
ning, varder inlöst för statsverkets rakning eller avlöst, de övriga egendomarna
häfta för intecknat belopp, varför betalning utfallit vid ersättnings
fördelning; skolande jämväl därom göras anteckning i inteckningsprotokollet
enligt vad i''l mom. andra stycket sägs.
Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1918.
/
14
Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
måndagen den 31 december 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Sciiotte,
^ Petrén,
Branting,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anförde:
Östergötlands »I underdånig skrivelse den 22 mars 1910 har Östergötlands läns
ningssäifskap hushållningssällskap anfört bland annat följande:
ang. rätt till Trots det betydliga antalet lägenheter på ofri grund, som funnes
jord8för visea ^nom länet, hade likväl till hushållningssällskapet inkommit endast ett fålägenheter
på tal ansökningar om lån ur egnahemsfonden till friköpande av dylika lägenofn
grund, ^eter. Soin orsaker härtill angåves bland annat, att jorden, på vilken lägenheterna
voro belägna, icke vore till salu. Ett stort antal lägenheter vore
belägna på statens eller menigheters jord och kunde därför alls icke eller
endast med stora svårigheter friköpas, och även den enskilde jordägaren
vore ofta obenägen att avstå jorden till lägenhetsägaren.
I sällskapets skrivelse har vidare påvisats betydelsen av att det
stora antalet lägenheter på ofri grund kunde förvandlas till verkliga hem
Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 172.
15
på fri och egen grund. Härigenom vunne lägen hetsägarna eu helt annan
och långt tryggare ställning, lägenheternas åbyggnader och jord skulle
förbättras och vårdas på ett bättre sätt, än när lägen hetsägaren riskerade
att bliva uppsagd till avflyttning vid kontraktstidens slut. Den misströstan
och det armod, som nu ofta vore lådande bland dessa lägenhetsinnehavare,
skulle säkerligen mångenstädes förbytas i belåtenhet med tillvaron på det
egna hemmets grund och arbetet på detsammas förkovran och förbättring
leda till ett välstånd, som innehavaren visste sig kunna lämna i arv åt sina
efterkommande. Det kunde väl heller icke vara ekonomiskt riktigt att
understödja och underlätta bildandet av nya egna hem ocli samtidigt underlåta
att söka hindra redan befintliga sådana att förfalla, kanske försvinna.
Hushållningssällskapet ansåge sålunda, att åtgärder borde vidtagas
för att söka undanröja de ovan nämnda orsakerna, vilka onekligen motverkade
friköpandet av den jord, på vilken ifrågavarande lägenheter vore
belägna.
I skrivelsen har ytterligare framhållits, att man i andra länder stiftat
lagar, som möjliggjorde expropriation av jord för åstadkommande av egna
hem, och i vårt land funnes ju ^lösningsrätt stadgad i fråga om jords
avstående för allmänt behov. Det syntes som ifrågavarande förhållande
även kunde anses såsom ett allmänt behov av den allra största betydelse
och att en inskränkning i äganderätten till förmån för det allmänna även
i detta fall kunde anses berättigad.
Här gäilde det ju icke att skapa eu expropriationsrätt i vanlig mening.
En sådan lag som den här ifrågavarande avsåge endast att söka
bota missförhållanden, vilka uppstått på grund av svårigheter, som förut
varit förbundna med styckning av jord och forna tiders obenägenhet att
tillmötesgå krav, vilka man nu giorde allt för att söka fylla. Det vore
icke heller att befara, det nya lägenheter på ofri grund allt framgent
skulle komma att uppstå, varför tillämpningen av lagen på framtida förhållanden
vore så gott som utesluten. Naturligtvis finge inlösningsrätten
icke utsträckas till alla lägenheter av ifrågavarande slag, utan borde det
tillkomma viss myndighet att avgöra, huruvida sådan rätt finge göras
gällande eller ej. Jordägaren borde ock, där den prövande myndigheten
ansett, att avsöndring av jordområdet uppenbarligen skulle bliva till skada
eller avsevärd olägenhet för honom, lämnas rätt att, mot full ersättning
för åbyggnader, förbättringsarbeten med mera, för sin del erhålla inlösningsrätt
till dessa.
Med ardedning av vad hushållningssällskapet sålunda i sin skrivelse
anfört hemställde sällskapet, så vitt nu är i fråga, att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta utredning rörande möjligheten att åstadkomma en inlösnings
-
Torp kommis sionen -
16 Kungl. Maj:tu nåd. proposition Nr 172.
rätt till jorden för sådana lägenheter på ofri grund, där jordens värde i förhållande
till åbyggnadernas vore av mindre betydenhet.
Frågan om dylik inlösningsrätt har varit föremål för prövning jämväl
i det betänkande angående torparklassens tillbakagång, som den 6
maj 1911 avgivits av de enligt nådigt bemyndigande av chefen för jordbruksdepartementet
tillkallade sakkunniga i ämnet, den så kallade torpkommissionen.
I sagda betänkande har kommissionen — vilken såsom
utvägar till motverkande av torparklassens tillbakagång anvisat dels beredande
genom statsmakternas försorg av kredit till underlättande av torpens
friköpning för torparnas räkning dels ock vissa angivna åtgärder till
torpinstitutionens upprätthållande och befrämjande — till granskning upptagit
ett i motioner vid 1909 och 1910 års riksdagar framställt yrkande
om lagstiftning i ändamål att i erforderliga fall och under för framtiden
betryggande villkor åstadkomma avlösning, ytterst genom expropriation,
av jordbruket å torp av olika slag, upptagna å enskildas ägor, samt övriga
bebyggda jordlägenheter, tillkomna på enskildas ägor utan självständig
besittningsrätt. Efter en kritik av berörda yrkande har kommissionen
sammanfattat sin åsikt i frågan sålunda, att ett ingrepp i de bestående
äganderättsförhållandena i ändamål att på annan än det frivilliga avtalets
väg befordra jordtorpens friköpning icke vore av de rådande förhållandena
påkallat, icke ägde stödet av den sociala rättskänsla, som för åtgärder av
detta slag vore en ovillkorlig förutsättning, och ej heller skulle medföra
sådana fördelar i avseende å friköpningsrörelsens befrämjande, att dessa
uppvägde de av eu dylik tvångslagstiftning härflytande betydande olägenheterna.
I fortsättningen har kommissionen anfört följande:
Borde sålunda rörelsen för friköpning av jordtorpen såsom hittills
fortgå på det fria avtalets väg, så gåves det emellertid en jordlorparna
närstående kategori av nyttjanderättshavare på landsbygden, vilka syntes
böra, även genom längre gående åtgärder, beredas tillfälle att förvärva
äganderätt till sina lägenheter. Kommissionen åsyftade härmed sådana på
viss tid, vanligen fyrtionio eller femtio år, skedda avsöndringar, där lägenhetsinnehavaren
själv vore ägare till på avsöndringen uppförda byggnader
och där dessa byggnader representerade ett högre värde än jorden. Dessa
nyttjanderättshavare kunde visserligen icke kallas jord torp» re, för såvida
med jordtorpare menades sådana nyttjanderättshavare på hemmansägor. som
icke själva vore ägare till torp byggnaderna. Dock måste kategorien av
avsöndringsinnehavare i fråga anses tillhöra torparklassen, icke endast med
hänsyn till sitt ursprung och sin sociala ställning, men även på grund av
Kungl. Maj:t8 nåd. proposition Nr 172.
17
ett i vidsträckta delar av riket gängse språkbruk. Dessa avsöndringar på
viss längre tid hade under senare delen av 1700-talet och i synnerhet
under förra hälften av 1800-talet uppstått i på vissa orter mycket stor
myckenhet, jämsides med torpupplåtelser på kortare tid. Alltsedan förordningen
av den 19 december 1827 hade visserligen vissa dem berörande
bestämmelser inryckts i de tid efter annan utfärdade författningarna om
jordavsöndring; men numera gällde även för dem, liksom för jordtorpen,
den nya arrendelagens stadganden. Uti stora delar av riket, särskilt mellersta
och södra Sveriges skogsbygder, räknades dessa lägenhetsinnehavare
av allmogen allmänt till torparklassen; i somliga trakter (såsom vissa delar
av Småland, Kristianstads och Älvsborgs län samt Värmland) utgjordes
till och med huvudmassan av därstädes befintliga »torp» av sådana »på
viss tid köpta» eller förpantade lägenheter. Kommissionen hade visserligen
icke varit i tillfälle att åvägabringa en specialstatistik över antalet av dessa
på längre tid upplåtna torp. Flertalet av dem vore emellertid, åtminstone
inom vissa provinser, medräknade bland de i kommissionens statistiska
tabeller upptagna torpen, och hade kommissionen i allt fall av nu anförda
skäl ansett det falla inom ramen för sitt uppdrag att jämväl behandla
frågan om dessa nyttjanderättshavares ställning.
Vid betraktande av denna fråga syntes kraltiga skäl tala för önskvärdheten
därav, att tillfälle i viss utsträckning bereddes åt dessa lägenhetsinnehavare
eller torpare att med full äganderätt förvärva den jord,
varpå deras byggnader vore uppförda. Jordavsöndringarna på viss tid,
under en period av 1800-talet befrämjade av lagstiftningen, hade numera
kommit nästan alldeles ur bruk. Den ifrågavarande kategorien av
lägenhetsinnehavare befunne sig fördenskull, vid jämförelse med den i
våra dagar uppstående klassen av lägenhetsägare, i en mycket ogynnsam
ställning, som måste anses hava sin rot i historiska förhållanden, till vilka
lagstiftningen icke varit utan medverkan. Då vidare upplåtelserna skett
på så lång tid som fyrtionio eller femtio år, vore avsöndringarna i fråga icke
så nära förenade med huvudgården som fallet vore med de på kortare tid
upplåtna jordtorpen, och deras avskiljande under full äganderätt kunde
i regel icke innebära olägenheter för huvudgården. Ett sådant överförande
av den långvariga besittningsrätten till full äganderätt kunde icke
heller hava något anmärkningsvärt inflytande på huvudgårdens drift, ty
dennas arbetsförhållanden brukade icke i nämnvärd mån vara baserade på
dylika lägenhetsinnehavare åliggande dagsverken, som på sin höjd kunde
utgå med ett fåtal om året. Från lägenhetsinnehavarens synpunkt krävde
å andra sidan billigheten, att den, som vore innehavare av en på så lång
tid som ett halvt sekel avsöndrad besittning och som därå hade själv uppBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 154 käft. (Nr 172.) 3
18
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
fort eller genom arv eller genom köp förvärvat byggnader, vilka jämte de
på jorden utförda förbättringarna representerade det vida övervägande
värdet av lägenheten, jämväl tryggades i det fortsatta innehavet av besittningen.
Så mycket mera syntes detta vara fallet som en mindre omsättning
av innehavare torde hava ägt rum på de ifrågavarande avsöndringarna
än på de vanliga jordtorpen, så att dessa avsöndringar oftare innehades av
sina första förvärvare eller dessas arvingar.
Erfarenheten hade emellertid visat, att de nu avhandlade avsöndringarna
ofta vid upplåtelsetidens slut av jordägarna indroges till huvudgården,
antingen på den grund, att dessa över huvud vore ovilliga att sälja
jorden, eller till följd därav, att lösen för densamma, i förhållande till det
ursprungliga jordvärdet och till lägenhetsinnehavarens ekonomiska resurser,
alltför högt uppstegrades. Under sådana förhållanden och då de av kommissionen
mot en tvångsavlösningslagstiftning i avseende å de vanliga jordtorpen
riktade anmärkningarna icke både tillämpning å de ifrågavarande
upplåtelserna, syntes såväl ekonomiska som socialpolitiska skäl tala för en
lagstiftning, varigenom rättighet bereddes åt lägenhetsinnehavare av nu
nämnt slag att under vissa omständigheter även mot jordägarens vilja inlösa
den jord, varpå deras byggnader vore uppförda, till ett av allmänna
myndigheter åsatt, efter vissa grunder beräknat värde. Detta önskemål
hade även av Östergötlands läns hushållningssällskap, som för detta läns
vidkommande verkställt en utredning om den ifrågavarande kategorien av
upplåtelser, framburits inför Kungl. Maj:t i skrivelsen den 22 mars 1910.
En sådan rättighet syntes emellertid icke böra göras ovillkorlig, utan borde
den förbindas med vissa villkor och garantier, avseende att förebygga sådana
lägenheters evärdliga avsöndrande, vilkas upplåtande på viss tid icke
vore en från huvudgårdens synpunkt väl beräknad åtgärd eller vilka eljest
av olika anledningar vore huvudgården eller dess ägare till olägenhet.
Från nu angivna synpunkter hade kommissionen funnit det önskvärt,
att lösningsrätt tillerkändes innehavare av vissa på längre tid under
nyttjanderätt upplåtna lägenheter. Under en resa, som kommissionen företagit,
hade ock utrönts, att bland innehavarna av dylika så kallade förpanta
ngslägenheter i allmänhet rådde en livlig önskan att komma i åtnjutande
av en sådan rättighet. Väl hade det i många fall lyckats lägenhetshavarna
att med jordägaren träffa avtal om förvärvande av äganderätt
till lägenheten. Antalet av förpantningslägenheter hade därför, enligt
vad från liera orter vitsordats, under de senare åren minskats. Men i
många fall hade oöverstigliga hinder mött för att på skäliga villkor utverka
en överlåtelse från jordägaren. Lägenhetsinnehavarens ställning
Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 172.
19
vore då synnerligen prekär, då den honom tillhöriga åbyggnaden icke utan
betydande värdeförlust kunde flyttas till annan fastighet.
Anledningen till uppkomsten av dessa lägenheter vore företrädesvis
att söka i den obenägenhet mot jorddelningar, särskilt av avsöndrings natur,
som utmärkt vår äldre lagstiftning. Ofta hade därför vid arvskiften i
allmogehem förekommit, att eu stärbhusdelägare övertagit hemmanet odelat,
under det att de andra tillgodosetts genom upplåtelser på längre tid av
för nyodling och bebyggelse ägnade områden. Likaledes hade man ej sällan
använt utvägen att mot städja, som ofta motsvarat en normal köpeskilling,
på längre tid upplåta nyttjanderätten till ett jordområde åt den, som ville
grunda eget hem och jordbruk. Särskilt i det senare fallet både vid besittningsrätten
ofta fästs det villkor, att lägenhetsinnehavaren årligen skulle
utgöra ett fåtal dagsverken till jordägaren. Upplåtelsen hade avsett än
viss tid, vanligen fyrtionio år, än nyttjanderättshavarens och hans hustrus,
stundom även deras barns, livstid.
Med sitt betänkande har kommissionen överlämnat ett i eldighet
med dessa grunder utarbetat förslag till lag om lösningsrätt för innehavare
av vissa på fyrtionio år eller längre tid avsöndrade lägenheter.
Över nämnda förslag hava genom lantbruksstyrelseris försorg
Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott
blivit hörda, varefter lantbruksstyrelsen avgivit underdånigt
utlåtande i ärendet. Till förslaget får jag anledning återkomma i
det följande.
I sammanhang med det förslag till lag om expropriation, som fram- Riksdagens
lagts för riksdagen genom Kungl. Maj:ts proposition den 31 januari 1913, |srmajI * * * S°l9i^!
förelågo till riksdagens behandling motioner med förslag om längre gående
lagstiftningsåtgärder i syfte att genom tvångslösen av vissa slag av fast
egendom bereda personer tillhörande de obemedlade klasserna äganderätt
eller tryggad besittningsrätt till jord, av vilken de för bostads- eller
näringsändamål vore i behov.
1 en av dessa motioner hade, med upprepande av yrkanden, som varit
framställda i motioner vid föregående riksdagar, hemställts, att riksdagen
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda och, i den mån utredningen
därtill föranledde, för riksdagen framlägga förslag till lagstiftningsåtgärder
i ändamål:
att för jordbrukets upprätthållande och brukarnas frigörelse från beroende
i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor åstad
komma
avlösning ytterst genom expropriation (tvångsavlösning) av torpares,
bolagsarrendatorers och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner,
20
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
att i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor
åstadkomma avlösning ytterst genom expropriation (tvångsavlösning) av
mark från stora enskilda domäner för nya jordbruk och nya bostadslägenheter
samt
att i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor
åstadkomma avlösrdng ytterst genom expropriation (tvångsavlösning) av
marken till lågenhetsinnehavares besittningar på ofri enskild grund.
Lagutskottet, som avgav gemensamt utlåtande över propositionen
och motionerna, förklarade sig anse, att, oavsett om rätt till expropriation
över huvud taget borde medgivas för de i motionerna angivna ändamål, bestämmelser
därom icke borde infogas i förslaget till lag om expropriation.
Beträffande själva saken åberopade utskottet, i fråga om de föreslagna
lagstiftningsåtgärderna för att åstadkomma tvångsavlösning av torpares,
bolagsarrendatorers och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner
samt av mark från stora enskilda domäner för nya jordbruk och
nya bostadslägenheter, följande yttrande, som av 1912 års lagutskott
avgivits i samma ämne: Att införa en avlösningsrätt ytterst genom expropriation
kunde icke vara tillrådligt. Expropriationsinstitutet, sådant det
hittills i vår rätt gestaltat sig, vore uppenbarligen avsett för undantagsfall.
Varje utvidgning av detta institut syntes också böra ske med
stor varsamhet. Häremot skulle alldeles strida att nu ställa i utsikt
införandet av en sådan expropriationsrätt, som påyrkats. Den omgestaltning
av jordbesittnings- och jordägareförhållandena, som uppenbarligen
skulle bliva en följd av en dylik åtgärd, skulle säkerligen icke
heller undgå att medföra en oförmånlig inverkan på det ekonomiska livet.
1 varje fall torde en lagbestämd lösningsrätt till jorden till förmån för de
i motionen avsedda jord besittare, vilka icke själva ägde den jord de innehade,
vara ägnad att medföra ett tillstånd av osäkerhet i jordbesittningsförhållandena,
vars verkan såväl för dem, till vilkas förmån avlösningen
skulle ske, som för dem, emot vilka den vore riktad, det icke syntes
möjligt att överskåda. Det kunde väl även med skäl ifrågasättas, om över
huvud taget de med avlösningsrätten åsyftade förmånerna skulle vinnas.
Åtminstone torde de lägenheter, som innehades av vissa kategorier torpare,
i många fall vara för små för att ensamt det till dem hörande jordbruk
skulle kunna föda sin ägare. Likasom ofta torpen och de skyldigheter,
som ålåge deras innehavare, vore behövliga för de större jordbruk, dit
de hörde, måste det å andra sidan mången gång vara en angelägenhet av
vikt även för torparna själva att från nämnda jordbruk få det stöd i
ekonomiskt avseende, som för närvarande merendels lämnades dem och
som skulle bortfalla med en ställning, sådan som den man ville bereda
21
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
dom. I fråga om anskaffande av mark för bildandet av nya jordbruk och
nya bostadslägenheter borde slutligen åven erinras, att den frivilliga styckningen
av jorden under de senare åren väsentligen tilltagit samt att till
underlättande av densamma skifteslagstiftningskommittén i sitt den 28 juli
1911 avgivna förslag till lag om skifte av jord föreslagit sådan förändring
i gällande bestämmelser om ägostyckning, att nämnda institut skulle kunna
komma till användning i större utsträckning än förut.
Då vad sålunda anförts syntes fortfarande äga giltighet, fann 1913
års lagutskott sig icke kunna tillstyrka vidtagande av de i nämnda avseenden
föreslagna åtgärderna.
Beträffande frågan om avlösning av marken till lägenhetsinnehavares
besittningar å ofri enskild grund framhöll utskottet, att denna fråga komme
att till viss del finna sin lösning genom de i förslaget till lag om expropriation
meddelade bestämmelserna om rätt till expropriation för att
inom bebyggt område å ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden. I fråga om de kategorier av lägenhetsinnehavare,
som icke omfattades av dessa bestämmelser, anslöt sig utskottet
till en vid 1912 års riksdag av lagutskottet uttalad och av andra
kammaren godkänd uppfattning, att lagstiftningsåtgärder även till deras
förmån vore av behovet påkallade, och utskottet hemställde därför om en
skrivelse till Kungl. Maj:t i syfte att påskynda lagstiftning till betryggande
av ifrågavarande lägenhetsinnehavares ställning.
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.
I den av riksdagen beslutade skrivelsen till Kungl. Maj:t, vilken
skrivelse avläts den 28 maj 1913, anfördes följande:
Otvivelaktigt befunne sig lägenhetsinnehavare, som vore ägare till
byggnader på ofri enskild grund, i de flesta fall i en synnerligen
otrygg ställning. Även om de genom inteckning eller, enligt den nya
lagen angående nyttjanderätt till fast egendom, genom skriftlig avhandling
kunde trygga sin besittningsrätt till tomten eller lägenheten under
upplåtelsetiden, äventyrade de i allt fall att vid nyttjanderättstidens slut
nödgas bortflytta sina byggnader eller, för att undgå detta, på vida hårdare
villkor än förut söka få upplåtelsen förnyad, därest ej, såsom ofta torde
vara fallet, åbyggnaderna vid besittningstidens slut skulle jämlikt upplåtelseavtalet
utan lösen tillfalla markägaren. Även under själva besittningstiden
kunde villkoren mången gång vara obilliga och värdet av besittningen
förringas genom varjehanda vid densamma fästade villkor eller
äventyr.
Denna fråga om åtgärder till betryggande av deras ställning, som
ägde byggnader å ofri grund, hade visserligen upptagits av torpkommissionen,
22
Egnahems
aakkunuiga.
Kungl. Majzta nåd. proposition Nr 172.
men det lagförslag, som kommissionen framlagt, hade ännu icke ansetts
kunna föreläggas riksdagen. Uppenbarligen skulle, därest detta förslag
komme till genomförande, de olägenheter, som i förevarande avseende gjort
sig gällande, i avsevärd omfattning undanröjas. Det ville ock synas riksdagen,
som borde hinder ej möta, att nämnda författningsförslag åtminstone
i de delar, som berörde här ifrågavarande ämne, kunde, efter tilläventyrs
erforderlig förändring eller omarbetning, i den närmaste framtiden genomföras.
Härvid syntes jämväl böra komma under övervägande, huruvida icke
sådan lösningsrätt, som i torpkommissionens betänkande föresloges, lämpligen
borde kunna utsträckas att omfatta även andra innehavare av å ofri
grund befintliga byggnader än i nämnda förslag avsåges.
I varje fall vore det angeläget, att den förevarande frågan snarligen
av statsmakterna företoges till avgörande.
På grund av vad sålunda anförts hemställde riksdagen, det täcktes
Kungl. Maj:t låta skyndsammast möjligt framlägga för riksdagen förslag
i syfte att medelst stadgande om lösningsrätt bereda ägare av byggnader
å ofri grund en mera tryggad ställning.
Jämväl vid följande riksdagar hava ovan omförmälda yrkanden om
lagstiftningsåtgärder i syfte, bland annat, att åstadkomma avlösning, ytterst
genom expropriation, av marken till lägenhetsinnehavares besittningar å
ofri enskild grund genom motion bragts under riksdagens behandling,
utan att härigenom emellertid föranletts någon ytterligare åtgärd i frågan
från riksdagens sida.
Förutnämnda av Östergötlands läns hushållningssällskap gjorda underdåniga
framställning remitterades till de sakkunniga, vilka jämlikt nådigt
bemyndigande tillkallats av chefen för jordbruksdepartementet för att verkställa
utredning av egnahemsfrägan samt utarbeta därav betingade förslag.
Med skrivelse den 30 september 1913 överlämnade egnahemssakkunniga
det sålunda över hushållningssällskapets skrivelse infordrade utlåtandet —
intaget som bilaga i de sakkunnigas den 14 oktober 1914 avgivna betänkande
i egnahemsfrågan, första delen, sid. 555 och följande —; i nämnda
skrivelse hänvisade de sakkunniga jämväl till innehållet i riksdagens berörda
skrivelse av den 28 maj 1913.
I sitt omförmälda utlåtande erinrade egnahemssakkunniga, att, sedan
hushållningssällskapets skrivelse blivit till dem remitterad, torpkommissionen
avgivit sitt betänkande med förutnämnda lagförslag. Vid sådant förhållande
ansåge egnahemssakkunniga det bästa sättet att besvara remissen
vara att till granskning upptaga kommissionens berörda förslag.
Egnahemssakkunniga yttrade vidare i sagda utlåtande:
KuikjI. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
23
Av en genom de sakkunnigas försorg verkställd utredning framginge,
att antalet inom landet på ofri grund befintliga jordbrukslägenheter vore
i runt tal 36,000. Jämförde man denna siffra med den officiella statistikens
uppgifter om antalet jordtorp och andra jordlägenheter, funne man,
att de sistnämnda för hela landet utgjorde 138,677. Det vore sålunda eu
högst betydlig del av dessa, vilkas åbyggnader och jord hade skilda ägare.
De självständiga brukningsdelarna under två hektar uppginge till 88,967, och
vid eu jämförelse härmed framginge sålunda tydligt, vilken avsevärd mängd
nya egna hem, som skulle skapas, därest eu friköpning av de nämnda
lägenheternas jord så småningom skulle komma till stånd. Antalet bostadslägenheter
på ofri grund vore ännu större, och sammanräknade man
dem med jordbrukslägenheterna, nådde man med tära lig säkerhet över
100,000, ett antal så överväldigande, att man ej kunde annat än förvåna
sig över att så mången byggt utan att äga den jord, på vilken hans hem
vore uppfört.
Visserligen torde det icke kunna ifrågakomma att friköpa jorden till
samtliga på ofri grund befintliga åbyggnader, enär ett stort antal lägenheter
till följd av sin natur, ofullständiga jordupplåtelseavtal och andra
orsaker vore så beskaffade, att en friköpning icke torde kunna ifrågasättas.
Men antalet bleve i alla händelser så avsevärt, och den å desamma bosatta
folkmängden vore så betydlig, att den allra största uppmärksamhet måste
ägnas lägenheterna på ofri grund, när åtgärder till egnahemsfrågans lösning
vidtoges.
Orsaken till att ett så stort antal åbyggnader vore belägna på ofri
grund läge nära till hands. Hemmansklyvning hade förut fått äga rum
endast på jord av viss natur och där endast till en fastslagen minimigräns,
enär man fordrat, att innehavaren skulle vara fullt besuten på sin hemmansdel.
Åven avsöndring under full äganderätt hade åtminstone tidvis
varit tillåten blott under villkor att besutenhet uppnåddes. Ända intill
senaste tid hade det varit förenat med stora svårigheter att vid såväl arvskifte
som köp av jord till en mindre lägenhet erhålla lagfart därå, i det
att lagstiftningen ställt så gott som oöverstigliga hinder i vägen därför.
Då lagfart icke kunnat erhållas, hade icke heller inteckning kunnat sökas,
och därigenom hade omöjliggjorts för den mindre bemedlade att inköpa
lägenheter av lämplig storlek. Man hade sålunda på allt sätt sökt hindra
mindre lägenheters uppkomst. Kravet om besutenhet hade frånträtts fullständigt
först år 1881, i det att tillstånd då lämnats att skifta alla under
enskild äganderätt varande hemman till hur litet hemmantal som helst.
Och härmed hade således lägenheter^ lämpliga för egna hem, kunnat förvärvas
och lagfaras.
24
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
Det vore tydligt, att nar lagstiftningen lade Linder i vägen för köp,
behovet av mindre lägenheter måste framtvinga andra former för upplåtelser.
Sålunda hade uppstått förpantningslägenheterna samt ann;tn jordavsöndring
på livstid eller på viss tid, högst femtio år, den längsta tillåtna.
Att dylika upplåtelser kommit till stånd även långt efter sedan styckning
och avsöndring av jord medgivits för åstadkommande av mindre lägenheter,
kunde helt säkert tillskrivas det förhållandet, att jordägarens obenägenhet för
avyttring av jord till självständiga småbruk varit för djupt rotad för att omedelbart
försvinna, och säkerligen sutte denna obenägenhet ännu mångenstädes
kvar, även om en annan åskådning allt mera börjat göra sig gällande.
Den ogynnsamma och otrygga ställning, innehavare av lägenhet på
ofri grund intoge i jämförelse ined våra dagars självägande småbrukare,
berodde sålunda huvudsakligast på den äldre åskådningen om nödvändigheten
av full besutenhet och den därpå byggda lagstiftningen.
Förutsättningarna för besutenhet hade emellertid vid förenämnda
tidpunkt undergått förändring. Förr måste den mindre jordbrukaren för
att kunna kallas besuten hava så stor jordareal, att han därpå kunde producera
tillräckligt med spannmål, icke allenast till löda åt sig och sin
familj, utan även till försäljning för att därmed gälda jordränta och skatter
samt betacka kostnaderna för inköp av andra livsmedel för eget behov.
Senare hade produktionen väsentligen omlagts, i det småbrukaren jämsides
med spannmålen kunnat avyttra ägg, smör, fläsk och trädgårdsprodukter
med mera, mången gång till avsevärt höga belopp. Omläggningen hade
varit en följd av förbättrade kommunikationer och industriens utveckling,
varigenom avsättning vunnits för ifrågavarande produkter. Den areal, som
sålunda nu krävdes för att småbrukaren skulle kunna vara besuten, vore
därför en helt annan, betydligt mindre än förr, i synnerhet där jordens
bördighet och avsättningsförhållandena möjliggjorde ett intensivt bruk och
en produktion av värdefullare alster.
Att upplåtelse av jord på viss kortare eller längre tid eller på livstid
utan särskilt betryggande villkor vore olämplig, när fråga vore om åstadkommande
av småbruk eller andra bebyggda lägenheter, därom torde vål
knappast numera råda delade meningar. Olägenheterna av dylik jordupplåtelse
vore ock synnerligen stora.
Där jordägaren icke vore villig att avhända sig den jord, som upplåtits
och på vilken lägenhetsinnehavaren ägde husen, vore dennes ställning
vid upplåtelsetidens utgång skäligen svag. Hade upplåtelsen ägt rum före
den 1 januari 1908, den dag då den nya lågen om nyttjanderätt till fast
egendom trädde i kraft — och till den tiden torde flertalet här ifrågavarande
upplåtelser vara att hänföra — gällde beträffande hans rätt 24 §
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
25
i lagen den 27 juni 189G om hemmansklyvning, afstyckning och jordavsöndring.
Enligt berörda stadgande vore det honom eller, då lägenheten
varit upplåten på hans livstid, hans arvingar obetaget att därifrån avflytta
honom eller dem tillhörig åbyggnad, där ej stamhemmanets innehavare
ville lösa den. Klart vore, att jordägaren här bestämde priset. Utöver
värdet i nedrivet skick torde föga vara att erhålla, om lösen skulle ske.
Vare sig lösen skedde eller husen bortflyttades, lede lägenhetsinnehavaren
eller hans arvingar en icke oväsentlig förlust.
I samband med den nya lagen om nyttjanderätt till fast egendom
upphävdes berörda stadgande i 1896 års lag. A upplåtelser av ifrågavarande
slag, som skett efter den 1 januari 1908, gällde nya lagens bestämmelser
i 2 kap. 18 § angående hembud till jordägaren av byggnader, som
uppförts av arrendatorn. Dessa bestämmelser syntes emellertid vara föga
ägnade att upphjälpa ställningen för den sistnämnde. Lika litet som förut
hade här tillerkänts honom någon rätt till verklig ersättning för husen.
Väsentligen samma bestämmelser gällde i den särskilda arrendelagen för
Norrland och Dalarne den 25 juni 1909, vilken trätt i kraft den 1 september
samma år. Likväl bleve arrendatorns ställning så tillvida fördelaktigare,
som han till följd av stadgandet i lagens 8 § vore berättigad
att vid tillträdet erhålla för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader och
i motsatt fall ägde själv uppföra sådana med rätt till full ersättning därför
av jordägaren.
En följd av att lägenhetsinnehavaren sålunda icke hade utsikt att erhålla
någorlunda rimlig ersättning för sina utlägg vore, att han, då upplåtelsetidens
utgång närmade sig, hade föga intresse av att hålla byggnaderna
i gott stånd. Såsom erfarenheten från skilda delar av landet visade
plägade ock sådana lägenheter vid upplåtelsetidens utgång vara i hög grad
förfallna, mången gång olämpliga att vidare användas till bostäder. Att
härigenom stora värden ginge förlorade vore uppenbart, och i en tid, då
statsmakterna på flera sätt lade sig vinn om att främja strävandena för
bildandet av nya egna hem, skulle det innebära en uppenbar inkonsekvens
och en osund ekonomi att låta massor av redan befintliga små egna hem
försvinna.
Det vore emellertid icke endast ekonomiska svårigheter som vållades
lägenhetsinnehavaren genom att han uppförde åbyggnader på ofri grund.
Givetvis måste den otrygga ställning, han intoge, verka i hög grad menligt
även i en del andra avseenden. Därest han icke kunde förskaffa sig
äganderätt till lägenhetens jord, vore hans framtidsutsikt att hemmet eu
gång utan hans eget förvållande upplöstes samt att han själv måhända
tvingades att söka sig en annan verksamhet. Tyvärr vore det ganska vanligt,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 154 Käft. (Nr 172.) 4
26
Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 172.
Nya expropriationslagen.
att jordägaren antingen helt och hållet vägrade lägenhetsinnehavaren att
inköpa jorden eller, om han ginge denne tillmötes härutinnan, begagnade
sig av tillfället att betinga sig en oskälig lösesumma för densamma.
Det hade på grund av vad sålunda anförts synts de sakkunniga såsom
i högsta grad önskligt, att åtgärder måtte vidtagas för att ifrågavarande
lägenhetsinnehavare i så stor utsträckning som möjligt måtte ernå
en mera tryggad ställning. För detta ändamål måste man söka bereda
dem rättighet att vid upplåtelsetidens slut med full äganderätt förvärva
den jord, de bebyggt, eller, där detta av eu eller annan orsak icke läte
sig göra, skälig ersättning för vad de måste överlämna till jordägaren.
Från såväl den enskildes som framför allt från samhällets synpunkt torde
det första av dessa strävanden vara vad man i främsta rummet borde söka
genomföra.
Vid skyddandet av lägenhetsinnehavarens intresse måste emellertid
tillses, att jordägarens rätt icke träddes alltför nära. Man måste nämligen
ihågkomma, att vid det slag av lägenheter, varom här vore fråga, jorden
endast upplåtits till innehavaren och att ägaren vid upplåtelsetidens utgång
vore juridiskt berättigad att återfå densamma. Det vore därför obestridligt,
att den av torpkommissionen föreslagna lösningsrätten innebure
ett ingrepp i äganderätten, ty de förmåner, staten genom en dylik lag
komme att bereda den ena parten, skulle ske på den andras bekostnad.
Vad egnahemssakkunniga anfört för ett ingripande från statens sida till
förmån för lägenhetsinnehavaren syntes dock till fullo motivera en dylik
åtgärd, under förutsättning likväl att icke jordägaren därigenom bleve
otillbörligt lidande.
I fortsättningen av sitt utlåtande upptaga egnahemssakkunniga till
granskning de särskilda bestämmelserna i torpkommissionens omförmälda
lagförslag; och hava de sakkunniga för egen del i ämnet avgivit förslag
till lag om lösningsrätt av vissa lägenheter å ofri grund. För
detta förslag och dess motivering samt för skiljaktigheterna mellan kommissionens
och de sakkunnigas förslag kommer jag att redogöra i det
följande.
I detta sammanhang må ock erinras om vissa bestämmelser i den
av det nu förflutna årets riksdag antagna och av Kungl. Maj:t den 12 sistlidne
maj utfärdade lagen om expropriation. Enligt 1 § av nämnda lag kan
expropriation ske för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats
eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning
åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. Närmare bestämmelser angående
detta slags expropriation äro meddelade i lagens 99—101 §§. Rätt till
Kungl. Maj:U nåd. proposition Nr 172.
27
expropriation för sådant ändamål må, om den ej skall utövas av kronan,
icke beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område
den mark är belägen, som expropriationen skall avse; expropriationen
må allenast avse område, som är bebyggt med boningshus, tillhöriga
annan än markens ägare. l)å mark för ändamålet exproprierats, är 113m
ägaren pliktig att till varje husägare, som det begär, försälja eller upplåta
det till hans hus hörande område.
Lika med riksdagen samt Östergötlands läns hushållningssällskap, torpkommissionen
och egnahemssakkunniga finner även jag ett behov vara för handen
av lagstiftningsåtgärder med syfte att bereda ägare av hus å ofri grund en
förbättrad ställning. Och den lagstiftning, som för sådant ändamål erfordras,
synes icke böra anstå i avvaktan på att övriga i förut omförmälda motioner
framställda yrkanden kunna varda upptagna till närmare behandling. Från
riksdagens sida har ju ock, såsom i det föregående nämnts, framställts
begäran att lagförslag i s}’fte att bereda ifrågavarande kategori av husägare
en mera tryggad ställning måtte framläggas snarast möjligt. Att
förut omnämnda bestämmelser i den nya expropriationslagen icke i nu
förevarande hänseende äro tillfyllest, lärer vara uppenbart. Obestridligt
är nämligen, att, såsom ock inom riksdagen framhållits, ägaren av
ett hus å ofri grund kan vara lika otr}~gg i sin ställning, om huset
icke ligger i ett samhälle, som för det fall att så är förhållandet. Från
den enskilde husägarens synpunkt är därför behovet av lagstiftningens
mellankomst lika stort i det ena fallet som i det andra. För att ägaren
av grunden skall kunna, genom expropriation eller annorledes, tvingas att
avstå någon del av sin egendom till husägarens förmån, är det dock icke
nog med dennes enskilda intresse, utan härför måste förutsättas att ett allmänt
intresse starkt framträder. Aven med häns}''ii till det allmänna
torde emellertid tryggande av husägarnas ställning i dylika fall böra betraktas
såsom en angelägenhet av stor betydelse. Det intresse, som här
gör sig gällande, är i själva verket icke något annat än egnahemsintresset.
Det vore föga följdriktigt, om ett samhälle, som högt skattar och på olika
sätt understödjer bildandet av nya egna hem, icke skulle anse det vara
av vikt att söka bevara de egna hem, som redan finnas.
Utan att i detta sammanhang ingå på en allmän behandling av
frågan, huruvida och i vilka fall utöver de i den nya expropriationslagen
stadgade tvångsrätt för befrämjande av egna hems uppkomst kan anses
påkallad, finner jag goda skäl föreligga för den mening, som jämväl i
princip godkänts av riksdagen, att lagstiftningen bör, när fråga är om
tryggande av ett eget hem, som redan vuxit upp på ofri grund, ytter
-
Departe
ments
chefen.
28
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
ligare inöjligöra förenandet av äganderätt till jord och hus i samma hand.
Samhällets intresse är här särskilt starkt; det allmännyttiga syftet förverkligas
ju med större säkerhet, då det egna'' hemmet redan finnes,
kanske sedan lång tid tillbaka, än när det gäller att under mer eller
mindre ovissa förutsättningar skapa ett nytt. Även hänsynen till den
enskilde gör sig med särskild styrka gällande. Mot jordägarens intresse
står husägarens. För den förre är det fråga om ett jordområde, som
redan länge brukats skilt från hans övriga egendom och som i regel
icke utgör någon mera betydande eller värdefull del av egendomen. För
den senare gäller det byggnader och andra anläggningar, på vilka han
under ett flertal år nedlagt arbete och kostnad, och vilka ofta utgöra den
enda grundvalen för hans bärgning. Utan lagstiftningens ingripande är
han i jordägarens händer. Denne kan förr eller senare tvinga honom att
lämna det brukade området utan annan rätt för brukaren än att bortföra
vad han därå äger av beskatfenhet att kunna bortföras. Att detta
genom bortförandet i huvudsak förlorar sitt värde ligger i sakens natur.
Väger man de olika intressena mot varandra, torde husägarens regelmässigt
befinnas vara det mera behjärtansvärda. Billighet och rättfärdighet tala säkerligen
oftast starkare för att jordägaren skall avstå någon ringa del av
sin jord, naturligtvis mot full ersättning, än att resultatet av husägarens
arbete och kostnad skall väsentligen förspillas. Den förra lösningen är
ock den för samhället fördelaktigare; genom densamma bevaras ett eget
hem, som eljest försvinner. Den, som äger hus å annans mark, är icke
hjälpt med att annan jord finnes att tillgå. Hans intresse är''fäst vid
just den mark, där huset är uppfört, och behovet av en tvångsrätt till
hans förmån är därför i detta fall större än i andra. På jordäganderättens
trygghet kan införande av en sålunda begränsad lösningsrätt icke inverka;
snarare är det att räkna bland åtgärder, som tjäna till undanröjande av
uppenbara missförhållanden, åt vilka den oinskränkta jordäganderätten
— delvis med föranledande av en numera upphävd jordlagstiftning —
givit upphov.
Den lösningsrätt, om vilken nu är fråga, synes emellertid icke
böra iklädas formen av rätt till expropriation. Denna form lämpar sig
väl för det i lagen om expropriation upptagna fallet, att ett samhälle vill inskrida
för att på en gång bereda tryggade bostadsförhållanden åt ett större antal
ägare av hus å ofri grund inom visst område. Men det skulle uppenbarligen
vara olämpligt, om Kungl. Maj:ts tillstånd behövde inhämtas för varje
gång äganderätten till jord och hus å någon enstaka lägenhet skulle genom
tvång sammanföras. Och även i övrigt är expropriationsförfarandet
alltför tungt och förenat med för stora kostnader att icke verka hämman
-
Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 172.
2!»
de å det nu avsedda Ändamålets genomförande. Det rätta synes vara att,
såsom ock av torpkommissionen och egnahemssakkunniga föreslagits, införa
ett särskilt lösningsförfarande, anordnat så enkelt som kan vara förenligt
med säkerhet för att de olika intressenternas rätt blir behörigen tillgodosedd.
I enlighet med de huvudgrunder, som i det föregående angivits, har
jag — i anslutning till omförmälda av torpkommissionen samt egnahemssakkunniga
upprättade lagförslag — låtit inom justitiedepartementet utarbeta
förslag till lag om rätt för brukare av vissa områden till deras
inlösen. Vid den redogörelse, jag nu vill lämna för detta sistnämnda
förslag, kommer jag även att beröra huvudpunkterna i de tidigare förslagen
och angiva de skäl, på vilka jag i vissa delar ansett mig kunna
följa dessa förslag eller något av dem men i andra delar funnit avvikelser
böra göras från vad tidigare föreslagits.
Enligt torpkommissionens förslag skulle två huvudvillkor uppställas
för att en person, som brukade annans mark och bebyggt densamma, skulle
kunna förklaras berättigad till dess inlösen, nämligen dels att nyttjanderätten
till lägenheten upplåtits för viss tid ej understigande fyrtionio år,
dels att värdet av den till lägenheten hörande jord befunnes understiga
värdet av den nyttjanderättshavaren tillhöriga åbyggnaden. Att innehavare
av nyttjanderätt för livstid sålunda uteslutits från lösningsrätt har
av torpkommissionen motiverats därmed, att jämte upplåtelser på livstid
av samma typ som upplåtelserna för minst fyrtionio år funnes andra, i
den yttre formen överensstämmande livstidsupplåtelser till fördelstagare,
backstugusittare och andra med dem jämförliga grupper, vilka upplåtelsers
fortbestånd utöver den enskildes livstid ej kunde anses särskilt önskvärt.
1 fråga om upplåtelsetiden hava egnahemssakkunniga väsentligt utvidgat
förevarande lagstiftnings omfattning, i det de velat låta lösningsrätt
vid viss tids arrendeupplåtelse inträda, så snart tiden överstiger tjugu
år, samt förenat samma rätt jämväl med upplåtelse för arrendator^ livstid.
De sakkunniga hava förklarat sig anse, att genom den snäva begränsning,
lösningsrätten i torpkommissionens förslag erhållit, densamma
skulle få alltför liten tillämplighet och komma endast ett så ringa antal
lägenhetsinnehavare till godo, att ändamålet med den föreslagna lagstiftningen
skulle i avsevärd mån förfelas. Därtill komme, att ett stort antal på livstid
upplåtna lägenheter vore av den natur, att deras fortbestånd såsom
egna hem vore önskvärt ur samhällets synpunkt. Samtliga på livstid upplåtna
lägenheter borde bliva föremål för lösningsrätt, om de i övrigt uppfyllde
villkoren härför. För att än ytterligare utsträcka lagens räckvidd
30
Kungl. Maj:ti nåd. proposition Nr 172.
borde under samma villkor lösningsrätt finnas även i fråga om lägenheter
upplåtna för viss kortare tid än fyrtionio år. De sakkunniga hade sålunda
ansett sig böra föreslå en upplåtelsetid, överstigande tjugu år, såsom
den kortaste för att berättiga lägenhetsinnehavare till inlösen av jorden.
Eu längre upplåtelsetid än den av de sakkunniga föreslagna kunde icke
fordras, utan att ett stort antal lägenheter på ofri grund skulle uteslutas.
A andra sidan vore en kortare tid än den föreslagna icke tillrådlig,
dels därför att upplåtelser på kortare tid måste betraktas såsom
alltför tillfälliga för att berättiga innehavaren att inlösa jorden, dels därför
att på sådan tid upplåtna lägenheter i regel läge i alltför omedelbar
förening med huvudgården för att icke ett särskiljande med full äganderätt
skulle kunna medföra avsevärda olägenheter för densamma, ett förhållande
som icke i närmelsevis så hög grad gällde beträffande de på
längre tid eller livstid upplåtna. Vidare torde de fall, i vilka åbyggnader
vid kortare upplåtelsetid uppförts på ofri grund, höra till undantagen
och antalet dylika lägenheter sålunda vara alltför obetydligt för att
hänsyn behövde tagas till dem. Maximitiden för arrendeupplåtelser vore
därjämte i allmänhet tjugu år. Det vore ju ingalunda sällsynt, att till
en lägenhetsinnehavare på verkligt arrende utlämnades jord, gränsande
intill hans lägenhet, och givetvis skulle det vara olämpligt, om dylik
jord, som icke kunde räknas tillhöra lägenheten i egentlig mening, skulle
kunna bliva föremål för inlösen, vilket kunde bliva fallet, om inlösningsrätten
finge tillämpas vid tjuguårsupplåtelser.
Aven de av torpkommissionen föreslagna villkoren i avseende å lägenhetens
åbyggnader hava förändrats av de sakkunniga. Enligt deras förslag
skall nämligen endast fordras, att lägenheten är så fullständigt bebyggd;
att den utgör ett eget hem. De sakkunniga hava ansett det kunna
befaras, att genom det av torpkommissionen uppställda villkoret, att åbyggnadernas
värde skulle överstiga jordens, från lösningsrätt i många fall undantages
just de lägenheter, vilkas fortbestånd såsom självständiga egna
hem staten hade det största intresset av att trygga. Ehuru de småbruk,
där det huvudsakligaste värdet läge i jorden, sannolikt icke uppginge till
något större antal, vore det dock otvivelaktigt dessa, som i regel vore de
värdefullaste. För att utesluta lösningsrätt till sådana lägenheter, vara
innehavaren endast ägde mindre värdefulla byggnader, borde likväl som
villkor stadgas, att innehavaren skulle å lägenheten äga bostad och för lägenhetens
skötsel i övrigt nödiga byggnader.
I likhet med egnahemssakkunniga håller jag före, att, om det med
förevarande lagstiftning eftersträvade målet skall vinnas, man icke kan
stanna vid en lösningsrätt så starkt begränsad som enligt torpkommissio
-
Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 172.
31
nens förslag. Samma uppfattning synes hava gjort sig gällande hos riksdagen,
enligt vad som framgår av dess i förenämnda skrivelse framställda
anhållan, att det skulle tagas under övervägande, huruvida icke lösningsrätten
lämpligen borde kunna utsträckas till andra innehavare av byggnader
å ofri grund än de i sistberörda förslag upptagna.
Det förefaller mig ock, som om man, i den mån lösningsrätten skall
bero på upplåtelseavtalets innehåll, bör kunna biträda vad egnahemssakkunniga
föreslagit och alltså såsom villkor stadga, att upplåtelse skall hava
skett antingen för viss tid, överstigande tjugu år, eller för livstid. En
annan fråga, till vilken jag sedermera återkommer, är, huruvida icke även
besittning i mer än tjugu år bör kunna utgöra tillräcklig förutsättning
för lösningsrätt, oavsett om något upplåtelseavtal träffats eller vad ett
träffat avtal innehåller.
Vad därefter angår åbyggnadernas beskaffenhet och värde synes det
även mig vara en för sträng fordran, att deras värde skall överstiga värdet
av jorden. Att vidhålla en sådan fordran skulle säkerligen innebära
en ganska väsentlig inskränkning av lagstiftningens verkan. A andra
sidan är jag icke benägen att, såsom de sakkunniga föreslagit, helt och
hållet avstå från anspråket på att byggnaderna skola hava ett visst minsta
värde i förhållande till jorden. Genom fasthållande av detta anspråk, skäligen
begränsat, torde på ett lämpligt sätt givas uttryck åt att lösningsrätten
icke avser några större egendomar med högt jordvärde. Enligt
det nya förslaget måste sålunda, för att inlösen skall få ske, minst
en fjärdedel av det värde, jorden med därå befintliga byggnader äger,
belöpa å de brukaren tillhöriga byggnaderna. Vidare bör fordras, att
dessa byggnader äro sådana att de bereda nöjaktig bostad åt nyttjanderättshavaren
och hans familj. Denna fordran, som framställts även
av de sakkunniga, har erhållit uttryck jämväl i det nya förslaget.
Huru det uppställda villkoret om byggnadernas värde i förhållande
till jorden kommer att verka i tillämpningen, kan naturligtvis icke med
säkerhet bedömas, då man i detta avseende icke har att bygga på någon
mera fullständig eller tillförlitlig statistik. Torpkommissionen har i sitt
betänkande sammanfört uppgifter dels å prisen för tunnland åkerjord i de
olika länen dels rörande brandförsäkringsvärdet å torpens åbyggnader inom
olika delar av riket. De senare, ganska fåtaliga uppgifterna avse, åtminstone
i första rummet, egentliga torp, vilkas åbyggnader alltså tillhöra
jordägaren, men man torde kunna förmoda, att förhållandena äro ungefär
liknande, när brukaren äger åbyggnaderna. Beträffande de slutsatser, som
möjligen kunna dragas av dessa uppgifter, vill jag endast nämna följande.
Med en av torpkommissionen föreslagen medeltalsberäkning skulle
32
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
man kunna antaga åbyggnadernas värde till 2,000 kronor och jordens
värde till 300 kronor för tunnland. I fråga om lägenheter, vilkas jordvärde
icke överstiger 6,000 kronor, alltså lägenheter med en areal av högst
20 tunnland, skulle då lösningsrätt kunna tillkomma brukaren och sannolikt
ofta även beträffande större lägenheter, då byggnadernas värde ä
dem icke sällan torde överstiga det beräknade medelvärdet för samtliga
torp. Om vidare beaktas, att enligt en av torpkommissionen för aderton
län uppgjord statistik över torpens fördelning i olika storleksklasser 79,i
procent av torpen hava en areal av högst 10 tunnland, förefaller det antagligt,
att berörda villkor icke skall utgöra något hinder för att avlösningen
får en vidsträckt omfattning. Erinras må också, att egnahemssakkunniga
ansett sannolikt, att de småbruk, där det huvudsakligaste värdet ligger
i jorden, icke uppgå till något större antal.
Enligt såväl torpkommissionens som egnahemssakkunnigas förslag
förutsättes, åtminstone efter ordalydelsen, att samtliga byggnader å det
ifrågavarande området tillhöra nyttjanderättsinnehavaren. Om någon, även
den obetydligaste, byggnad tillhör jordägaren, skulle alltså lösningsrätt
vara utesluten. Detta synes dock knappast vara befogat. Man torde icke
hava anledning begära mer än att den huvudsakliga åbyggnaden tillkommit
genom brukarens försorg och är i hans ägo, och detta bör, praktiskt
sett, följa dels av bestämmelsen, att lägenheten skall hava på förut angivet
sätt bebyggts av brukaren eller föregående brukare, vars rätt övergått
å honom, dels därav, att värdet å brukarens byggnader skall motsvara
minst en fjärdedel av värdet å lägenheten med alla därå befintliga byggnader,
vem de än tillhöra.
Torpkommissionens förslag var avsett att gälla såväl lägenheter, upplåtna
före tiden för den föreslagna lagens ikraftträdande, som lägenheter, upplåtna
efter nämnda tid. Enligt egnahemssakkunnigas förslag däremot skulle
ett villkor för lösningsrätt vara, att lägenheten, då lagen träder i kraft, vore
med brukaren tillhöriga byggnader så fullständigt bebyggd, att den utgjorde
ett eget hem; och förslaget skulle alltså icke kunna tillämpas i fråga om
andra lägenheter än sådana, som upplåtits åt brukaren före lagens
ikraftträdande. Den senare ståndpunkten intages även av det nu förevarande
lagförslaget, som fordrar, att det till inlösen ifrågasatta området
redan ett år före den tidpunkt, då lagen träder i kraft, var av brukaren
eller föregående brukare, vars rätt övergått å honom, bebyggt med nöjaktig
bostad för brukaren och hans familj. Den föreslagna lagen är sålunda
av retroaktiv natur, i det densamma åt avtal, ingångna före lagens
ikraftträdande, tillägger en ny och vid avtalens träffande oförutsedd rättsverkan.
Det säregna i lagstiftningen framträder ännu starkare däri, att
Kuiigl. Maj:ta nåd. proposition Nr 172.
33
dess verkningar äro endast retroaktiva; avtal, som ingas efter lagens ikraftträdande,
lämnas oberörda av densamma.
Att förevarande lagstiftning måste verka retroaktivt, om dess syfte
skall vinnas, ligger i öppen dag. Det gäller ju att avhjälpa den nödställda
belägenhet, i vilken ägare av redan upppförda hus å annans mark nu
befinna sig eller kunna förväntas komma på grund av osäkerheten i deras
rätt till marken. Man har endast att välja mellan att antingen avstå
från tanken att på lagstiftningens väg bispringa dessa lägenhetsinnehavare
eller oek åtnöjas med att den nya lagen får en ur vanliga lagstiftningssynpunkter
mera ovanlig karaktär. Erkänner man, att ett viktigt allmänt
intresse ligger till grund för den föreslagna lösningsrätten — och utan ett
sådant erkännande kan dess införande givetvis icke ifrågasättas — måste
den för övrigt framstå såsom nära besläktad med expropriationsrätten,
ehuru iklädd en annan form än denna. Och att, då ett nytt expropriationsändamål
godkännes av lagstiftningen, även förut bestående äganderätts-
och nyttjanderättsförhållanden måste vika för detsamma kan icke
vara föremål för något tvivel.
Mera ovisst kan det möjligen förefalla, huruvida det är klokt att
icke låta den föreslagna lagen få tillämpning jämväl i fråga om upplåtelser,
som göras efter lagens ikraftträdande. Det torde emellertid, såsom
egnahemssakkunniga yttrat, förhålla sig så, att jordupplåtelser av ifrågavarande
beskaffenhet numera endast undantagsvis förekomma, enär jord
för bildande av verkliga egna hem på egen grund så gott som överallt
finnes att köpa. Önskvärt är också, att lösningsrätten så mycket som
möjligt göres oberoende av åtgärder, som en nyttjanderättshavare kan komma
att vidtaga i syfte endast att förvärva äganderätt till den upplåtna jorden.
Detta vinnes genom lagens fordran, att lägenheten skall vara på angivet sätt
bebyggd redan vid en tid, då förslagets innehåll ännu icke kommit till allmänhetens
kännedom, den 1 januari 1918, eller ett år före den tid, då lagen
är avsedd att träda i kraft. Med nämnda begränsning av lagens omfattning
innebär densamma icke någon för framtiden gällande förändring av
de rättsverkningar, som följa av upplåtelseavtal för längre tid, utan
allenast en övergående reglering för avhjälpande av bestående missförhållanden.
Såväl torpkommissionen som egnahemssakkunniga hava föreslagit,
att lösningsansprak i avseende å ett område ej skall kunna framstallas
förr än då nyttjanderätten till detsamma upphör; och i denna del överensstämmer
det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget med de
tidigare. Egnahemssakkunniga, vilka, på sätt jag i det följande kommer
att närmare omnämna, velat tillerkänna jordägaren rätt att genom
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 154 Käft. (Nr 172.) 5
34
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
att själv inlösa brukarens byggnader förekomma brukarens inlösen av
jorden, hava till stöd för sin ståndpunkt i nu förevarande hänseende
anfört, att, om en lägenhetsinnehavare före avtalstidens slut gjorde
framställning att få inlösa lägenhetens jord, jordägaren kunde genom
att använda den honom då tillkommande lösningsrätten till byggnaderna
i förtid frånhända innehavaren lägenheten. Måhända bör detta
skäl icke anses avgörande; om innehavaren, även med berörda risk,
föredrager att tidigare än vid angivna tidpunkt få sitt äganderättsanspråk
avgjort, kan det synas att detta borde stå honom fritt. Både
för innehavaren och i viss mån från det allmännas synpunkt kunde det
också vara fördelaktigt, att det egna hemmets betryggande i innehavarens
ägo — i de fall då lösningsförfarandet leder härtill — koinine till
stånd så snart som möjligt. Men då det nödläge för innehavaren, vilket
lagstiftningen har till ändamål att undanröja, icke inträder förr än vid
nyttjanderätt ens upphörande, torde det knappast vara befogat att låta
tvångsrätt före denna tid utövas mot jordägaren.
År det fråga om en upplåtelse för livstid, är enligt såväl äldre som
gällande lagstiftning nyttjanderättshavarens hustru i allmänhet berättigad
att njuta nyttjanderätt eu till godo, så länge hon förbliver änka. Behovav
lösningsrätt uppstår i sådana fall icke förr än efter änkans död eller
inträde i nytt gifte.
Lösningsrätten vid upplåtelse för viss tid bör tydligen tillkomma den,
som är brukare vid upplåtelsetidens slut. Denna regel gäller utan vidare,
även om efter den ursprunglige brukarens död delägarna i hans bo, enligt
vad lagstiftningen i regel medgiver, inträtt i hans ställe eller om
eljest brukanderätten — med eller utan jordägarens samtycke, allteftersom
den för varje fall gällande lagstiftning bestämmer — under upplåtelsetiden
övergått från en person till en annan. Vid upplåtelse för livstid
synes lösningsrätten, oavsett om den i det särskilda fallet uppkommer
vid brukarens död eller först när även änkas besittningsrätt upphör, böra
tilläggas delägarna i brukarens bo.
Beträffande naturen av de fastigheter, som skola kunna inlösas, föreligger
en viss skiljaktighet mellan torpkommissionens och egnahemssakkunnigas
förslag. Det förra avser endast lägenheter, som lyda under eu
huvud fastighet och icke äro för alltid utan endast för viss längre tid avsöndrade
från denna. Däremot förutsättes i det av egnahemssakkunniga
framlagda lagförslaget, att den under en huvudgård lydande lägenhet, som
skall inlösas, kan redan före inlösen vara en fastighet för sio-. De sakkunniga
anföra ock i sm motivering, att de lägenheter, om vilka i detta
sammanhang bleve fråga, visserligen vanligast icke utgjorde i kameralt
Kungl. Muy.ts nåd. proposition Nr 172. 35
hänseende självständiga fastigheter utan i allmänhet bestode av en under
huvudgården lydande äga, men att det ej vore uteslutet, att motsatsen
kunde inträffa. Lägenheten kunde, helt eller delvis, bestå av ett redan
frånstyckat område, en redan verkställd avsöndring eller en kameralt självständig
utjord; likafullt borde rätt till lösen medgivas innehavaren. I
det nu föreliggande förslaget har man återvänt till den uppfattningen, att
inlösningsrätten endast skall gälla jordområden, som icke äro för alltid
avskilda från huvudfastigheten utan avsöndrats på viss tid eller livstid
eller i annan form upplåtits med nyttjanderätt. Med hänsyn ej mindre
till jordägaren än även — då, enligt vad av senare bestämmelser framgår,
förefintliga inteckningar skola förlora sin giltighet i det inlösta området
— till inteckningshavare är det av vikt, att detta område icke kan
utgöra annat än en mindre de] av den fasta egendom, som tillhör jordägaren
eller svarar för inteckningarna. En dylik begränsning kan emellertid
svårligen fasthållas, om genom ägostyckning utbrutna eller eljest självständiga
fastigheter finge vara föremål för inlösen. Att på lämpligt sätt
ordna inteckningshavares ställning skulle ock för sådant fall i andra hänseenden
vara förenat med stora svårigheter. Det torde dessutom, såsom
även egnahemssakkunniga framhållit, vara det regelmässiga, att lägenheter,
som bebyggts av innehavaren, utgöra en del av en större fastighet. Och
behovet av en inlösningsrätt till självständiga lägenheter synes jämväl i
det avseendet vara mindre starkt framträdande, att desamma i allmänhet
torde vara lättare tillgängliga för förvärv genom avtal.
I båda de äldre förslagen hava meddelats föreskrifter om vissa undantag
från lösningsrätten. Sålunda har torpkommissionen föreslagit, att sådan
rätt icke skall äga rum, om ny t tj anderätten till lägenheten upplåtits
med det villkor, att de vid besittningstidens slut å lägenheten befintliga
byggnader skola utan lösen tillfalla jordägaren. Detta undantag har av
egnahemssakkunniga utsträckts att gälla, även då byggnaderna skola vid
upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren mot särskilt avtalad lösen. 1 det
nu föreliggande förslaget har samma undantag bibehållits med den ytterligare
utvidgning, att lösningsrätt skall vara utesluten, så snart byggnaderna
skola vid nämnda tidpunkt tillfalla jordägaren, oavsett på vilka
villkor detta skall ske.
Vidare har från egnahemssakkunnigas förslag hämtats det undantaget,
att lösningsrätt icke skall äga rum, då området frånträdes på den
grund, att brukanderätten förverkats.
Då. i torpkommissionens förslag stadgas, att lägenhet, som inlöses,
skall utbrytas från huvudfastigheten genom avsöndring, om vilken skall
gälla vad eljest är föreskrivet om jordavsöndring, torde detta stadgande
36 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
innebära, att de allmänna bestämmelserna om avsöndringsrättens begränsning
skola äga tillämpning. Vilken ståndpunkt egnahemssakkunnigas förslag
intager i samma fråga är mera ovisst. Såsom jag förut framhållit
torde det emellertid icke böra medgivas, att inlösen sträckes längre än till
en mindre del av huvud fastigheten. Den i 20 § av lagen den 27 juni
1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring givna bestämmelse,
enligt vilken av hemmans ägovälde icke må för alltid avsöndras
mer än en femtedel av ägovidden i en eller flera delar, synes i nämnda
hänseende innefatta en lämplig inskränkning. I en senare paragraf av
föreliggande förslag har jämväl meddelats en föreskrift, motsvarande den
av torpkommissionen föreslagna, att område vid inlösen skall avsöndras
från den övriga fastigheten.
Egnahemssakkunniga, vilka, såsom jag förut framhållit, velat väsentligen
utvidga förevarande lagstiftnings omfattning utöver de av torpkommissionen
uppdragna gränserna, hava emellertid på samma gång velat
betrygga jordägarens ställning genom att — med upptagande av ett av
Östergötlands läns hushållningssällskap i dess förenämnda skrivelse framställt
förslag giva jordägaren rätt att inlösa brukarens byggnader, om jordägaren
föredrager sådant framför att låta brukaren inlösa jorden. En dylik ömsesidig
lösningsrätt syntes, enligt vad de sakkunniga anfört, i "så stor utsträckning
som möjligt skipa rättvisa åt båda parterna. Intrånget i jordägarens
rätt skulle otvivelaktigt bliva av mindre betydelse och olägenheterna
för honom jämförelsevis små. Visserligen skulle lägenhetsinnehavaren
å sin sida icke hava garanti för att under alla förhållanden få friköpa lägenheten,
men utsikterna härför borde kunna bliva ganska stora, och även
om jordägaren koinme att lösa byggnaderna, hade ägaren av dessa dock
den fördelen att för dem erhålla skälig ersättning. Den osäkerhet, som
nu vore den svagaste punkten i dylika lägenhetsinnehavares ställning, skulle
genom den föreslagna anordningen bliva i huvudsak undanröjd. Härigenom
skulle säkerligen skapas lyckligare förhållanden för den ifrågavarande
samhällsklassen. Ur allmän ekonomisk synpunkt skulle ock stora fördelar
vara att vinna, i det lägenheterna skulle bliva bättre underhållna än vad
nu vore fallet, då deras innehavare genom den säkra utsikten att erhålla
skälig ersättning för de å byggnaderna nedlagda kostnader skulle hava all
anledning att väl underhålla desamma, även då upplåtelsetiden närmade
sig sitt slut.
Mot den av egnahemssakkunniga sålunda föreslagna bestämmelsen om
ömsesidig lösningsrätt skulle, åtminstone om, såsom enligt egnahemssakkunnigas
förslag är fallet, kravet på jordägaren begränsades till att avse allenast
inlösen av brukarens byggnader, kunna invändas, att med detta stad
-
Kun/jl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172. 37
gande risk förefunnes, att det inledda lösningsförfarandet ej komma att
resultera i det, som man med förevarande lagstiftningsarbete esrentlisren
ville uppnå, nämligen att genom jordäganderättens överförande i brukarens
hand hans egna hem bevarades åt honom. Denna invändning torde
icke vara utan ett visst berättigande. Emellertid torde man säkerligen
genom att så anordna berörda ömsesidiga lösningsrätt, att jordägaren icke
till följd av allt för lindriga lösningsvillkor huller för sig fördelaktigt att
utan verkligt skäl förhindra brukaren att förvärva äganderätt till brukningsområdet,
kunna väsentligen begränsa nämnda risk. Och det lärer svårligen
kunna förnekas att en ömsesidig lösningsrätt i rent praktiskt hänseende är
förenad med ej oväsentliga fördelar. Först och främst lärer den vara ägnad att
förmildra de invändningar om intrång i jordägarens rätt, som kunna komma
att göras mot den föreslagna lagstiftningen. Vidare bör erkännas,
att jämväl användande av jordägarens lösningsrätt leder till eu utgång
väsentligt bättre än den, som kan befaras under oreglerade förhållanden.
Aven genom jordägarens inlösen av byggnaderna förenas äganderätten
till jorden och till byggnaderna hos samme man; en lägenhet lämpad
att utgöra ett eget hem fortbestår, och man undgår det förspillande av
allmännyttiga värden, som ligger däri, att byggnader slopas och med dem
förenade anläggningar åtminstone delvis förlora sin betydelse. Såsom
egnahemssakkunniga framhållit, undvikes ock faran för att under de sista
åren av upplåtelsetiden brukaren skall låta byggnaderna förfalla. På
samma gång det allmännas intresse sålunda i viss mån bevaras, blir
husägarens ställning fördelaktigare. I stället för att han eljest skulle
kunna nödgas bortföra sina byggnader, som härigenom bleve i huvudsak
värdelösa, får han rätt till betalning för desamma efter det värde de
äga på den plats, där de äro uppförda.
I anslutning till vad sålunda anförts har jag ansett ett stadgande
om ömsesidig lösningsrätt böra inflyta i lagförslaget. Emellertid har i
detta stadgande upptagits en bestämmelse, vilken, om den ock närmast
tillkommit i syfte att för varje fall tillförsäkra brukaren skälig gottgörelse
för arbete och kostnader, som han på området nedlagt, jämväl torde bidraga
att göra förevarande lagstiftning effektiv i den riktning man främst
avser. Vid rätten för jordägaren att genom inlösen av brukarens byggnader
bevara äganderätten till brukningsområdet har nämligen knutits skyldighet
för honom att till brukaren gälda ersättning för jordförbättringar.
För de närmare föreskrifterna härom torde jag få redogöra vid behandlingen
av 3 § i förslaget.
Av vad ovan anförts till stöd för den ömsesidiga lösningsrättens
upptagande i förevarande lagstiftning följer emellertid icke med nödvän
-
Kanyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
38
dighet, att sådan rätt bör utan vidare äga ram i alla de fall, denna la»-stiftning avser att reglera. Då fråga är om upplåtelser av sådan art, som
i torpkommissionens förslag avsågs, d. v. s. där upplåtelsetiden är bestämd
till fyrtionio år eller längre tid, torde jordägarens intresse att bevara
äganderätten till den upplåtna lägenheten endast undantagsvis vara
så starkt, att möjlighet bör beredas honom att ställa sig i vägen för brukarens
lösningsanspråk. Kommissionen, vars förslag icke innehåller någon
bestämmelse om ömsesidig lösningsrätt, har sökt tillgodose jordägarens intresse
i sådana fall genom att stadga, att lösningsrätt icke skall tillkomma
brukaren, därest lägenheten ligger på mindre än tvåhundra meters avstånd
från till huvudgården hörande boningshus, tomtplats eller trädgård
eller eljest har sådant läge, att dess inlösen är ägnad att tillskynda huvudgårdens
ägare intrång eller olägenhet. Östergötlands län hushållningssällskap
har, såsom jag i det föregående omnämnt, föreslagit, att där inlösen
av marken till ofri lägenhet prövades uppenbarligen bliva till skada
eller avsevärd olägenhet för jordägaren, denne borde äga rätt att mot inlösen
av brukarens byggnader samt utgivande av ersättning för förbättringsarbeten
med mera bevara äganderätten till lägenhetens mark. Hår
är alltså fråga om ömsesidig lösningsrätt, ehuru sällskapet tänkt sig att i
alla händelser myndighet skulle pröva, huruvida förutsättning för densammas
utövande förelåge.
För egen del anser jag att, där fråga är om upplåtelse på fyrtionio
ar eller längre tid, lösningsrätt för jordägaren bör äga rum allenast i fall,
närmast motsvarande dem, i vilka kommissionen velat utestänga brukaren
från lösningsrätt. Där ett område under så lång tid som nära ett hälft
århundrade eller däröver brukats skilt från huvudfasti gbeten, torde i regel
därmed utan olägenhet för densammas ägare kunna fortfara, och det finnes
då knappast något skäl, varför denne utan särskild anledning skulle
kunna hindra brukaren att förvärva äganderätten till området. För den
händelse emellertid områdets belägenhet är särskilt ogynnsam för huvudfastigheten
eller därå befintlig anläggning — exempel på sådant läge har
i det föregående lämnats — kan jordägarens intresse av att bevara äganderätten
till detsamma givetvis vara så starkt, att det bör äga företräde
framför brukarens lösningsanspråk, dock naturligen under förutsättning,
att jordägaren till brukaren gäldar sådan ersättning, varom i lagförslaget
stadgas. Till nu förevarande fall synes mig således jordägarens lösningsrätt
vid upplåtelser å tid, varom nu är sagt, böra inskränkas. Lagförslaget
medgiver — dock under en särskild förutsättning, för vilken jag
strax skall redogöra — vid ifrågavarande långvariga upplåtelser jordägaren
lösningsrätt, där området ligger inom tvåhundra meters avstånd från bo
-
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
39
ningshus, tomtplats eller trädgård å huvudfastigheten, eller eljest områdets
inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet för densamma. Beträffande
formuleringen av sistnämnda villkor torde allenast böra anmärkas,
att med avsevärd olägenhet lärer böra förstås sådan olägenhet, som vid
opartisk prövning finnes vara till verkligt men för huvudfastighetens
lämpliga bruk. Skulle brukaren i fall, varom nu är fråga, bestrida, att
förutsättning för jordägares lösningsrätt föreligger, är, såsom av en följande
paragraf framgår, tvisten därom avsedd att lösas av skiljemän.
Det är emellertid icke nog med att det förhållande, som, enligt vad ovan
sagts, kan av jordägaren åberopas såsom grund för hans anspråk på lösningsrätt,
föreligger vid upplåtelsetidens slut, då frågan om områdets inlösen
bliver aktuell. Detsamma måste ock, för att kunna i förberörda hänseende
användas, hava förefunnits jämväl den 1 januari 1918. Förändringar,
vilka därefter inträffat, exempelvis genom anläggning eller utvidgning
av trädgård å huvudfastigheten, inverka icke. Jordägaren har nämligen
icke ansetts böra erhålla tillfälle att genom åtgärder, vidtagna efter
det förslagets innehåll varder för allmänheten känt, bereda sig möjlighet
att avvisa brukarens lösningsanspråk.
Uti en vid egnahemssakkunnigas betänkande fogad reservation har
av två av de sakkunniga föreslagils, att jordägaren, därest han ville
förekomma inlösen av jorden, för sådant ändamål skulle hava ej blott att
inlösa byggnaderna utan även att till brukaren utgiva ersättning för verkställda
jordförbättringar. De sakkunnigas majoritet har icke upptagit detta
förslag, då de ansett den förmån, som tillförsäkras brukaren därigenom att
han erhåller ersättning för byggnaderna, vid jämförelse med nuvarande
förhållanden vara så betydande, att någon anledning icke förelåge att
medgiva honom den därutöver föreslagna ersättningen. Jag anser mig
emellertid böra i denna fråga ansluta mig till reservanternas uppfattning.
Det synes mig ej väl överensstämma med förevarande lagstiftnings vare
sig allmänna förutsättning eller syfte, att jordägaren skulle genom att
allenast gälda lösen för brukarens b3^ggnader kunna omintetgöra dennes
strävan att såsom eget hem förvärva det område, han måhända genom
mångårigt arbete lyckats dana till en tryggande grundval för sin bärgning.
Kan brukaren icke med äganderätt förvärva sin lägenhet — att
han gör detta måste, såsom jag redan framhållit, givetvis i det övervägande
flertalet fall anses såsom det önskvärda — synes han dock ej böra helt
gå miste om frukterna av det arbete och de kostnader, han under upplåtelsetiden
å densamma nedlagt, och varigenom den på ett bestående
sätt vunnit i värde. Därest denna värdeförhöjning slutligen kommer jordägaren
till godo, lärer det icke kunna anses obilligt att denne, åtminstone i
40
Kung1. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
viss man, lämnar brukaren gottgörelse för densamma. Att i somliga fall
stegringen av områdets värde väsentligen kan hava sin grund i arbete och
kostnader, som nedlagts å detsamma icke av den brukare, vilken innehar
området, då frågan om dess inlösen uppkommer, utan av en föregående
innehavare, från vilken den förstnämnde härleder sin rätt, synes i detta
sammanhang icke vara av betydelse; det anspråk på gottgörelse i förevarande
hänseende, vilket skulle tillkommit en tidigare brukare, torde väl
fa anses hava i likhet med övriga av den ifrågavarande brukanderätten
härflytande rättigheter överflyttats å den senare innehavaren av berörda
rätt. I anslutning till vad jag nu anfört har i lagförslaget intagits stadgande,
att jordägare, vilken vill begagna honom tillkommande rätt att lösa
brukarens byggnader, har att gälda ersättning jämväl för förbättring, som
området under upplåtelsetiden vunnit.
1 vilken utsträckning sådan ersättning bör tillkomma brukare och
efter vilka grunder densamma bör bestämmas kan naturligen vara föremål
för olika meningar. Att ersättning kan ifrågakomma allenast för förbättring,
vunnen genom arbete eller kostnad, som brukaren eller föregående
brukare, vilkens rätt övergått å denne, å området nedlagt utöver vad honom
ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt,
torde emellertid få anses vara naturligt. För jordägaren lärer det
onekligen i många fall kunna ställa sig ganska svårt att "bedöma, i vad
män han, om han önskar bevara äganderätten till det upplåtna området,
kan bliva skyldig att gälda ersättning för därå åstadkommen förbättring,
men olägenheterna härav torde med hänsyn särskilt till den i de flesta
fåll ringa arealen samt beskaffenheten i övrigt av de områden, varom fråga
är, säkerligen i allmänhet icke bliva av allvarligare art. I övrigt torde
nu om förmälda omständighet jämväl kunna inverka därhän, att jordägaren
icke utan verkligt vägande skäl begagnar sig av den möjlighet att förebygga
brukarens inlösen av brukningsområdet, som kan tillkomma honom.
Beträffande frågan, efter vilka grunder den ersättning, som må tillkomma
brukaren för verkställda jordförbättringar, bör beräknas, må framhållas,
att visserligen billigheten må anses kräva, att en jordägare, vilken
får tillgodogöra sig av brukaren, utöver vad honom ålegat, med arbete
och kostnad åstadkommen stegring av det till brukande upplåtna områdets
värde, lämnar brukaren gottgörelse för det sålunda uppkomna resultatet,
men att å andra sidan lärer böra tillses, att jordägarens ersättningsskyldighet
icke göres alltför betungande. Från flen allmänna arrendelagens
stadg,anden kunna några föreskrifter i nu förevarande hänseende icke hämtas,
då denna lag icke medgiver arrendator ersättning för verkställda jordförbättringar
annat än i vissa undantagsfall. Lagen den 25 juni 1909 om
Kung t. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
41
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne intager emellertid
härutinnan en annan ståndpunkt. Där arrendatorn utfört jordförbättring,
varigenom fastighetens värde på ett varaktigt sätt förökats, äger han erdigt
1 1 $ i nämnda lag njuta ersättning därför av jordägaren, när fastigheten
avträdes. Sådan ersättning skall beräknas efter det ökade värde, fastiffheten
till följd av jordförbättringen kan anses äga, då den av arrendatorn
avträdes; dock må ersättningen ej överstiga den för arbetets utförande
nödiga kostnad. Bestämmandet av ersättningsbeloppet tillkommer de synemän,
vilka hava att förrätta avträdessyn å fastigheten. Genom införande
av liknande bestämmelser jämväl i nu förevarande lagstiftning synes mig
den utan tvivel ömtåliga frågan om ersättning till brukaren för verkställda
förbättringar å det brukade området kunna på ett någorlunda
tillfredsställande sätt lösas. Vad innehållet av de föreslagna bestämmelserna
beträffar, må till en början anmärkas, att en brukare, som med
användande av opraktiska och onödigt kostsamma metoder åstadkommit
en obetydlig förbättring å sin lägenhet, naturligtvis icke för av jordägaren
njuta ersättning för vad han i arbete och utgifter faktiskt påkostat för
vinnande av förbättringen; jordägaren skulle i så fall utan sin förskyllan
bliva den lidande. Har återigen brukaren genom användande av lämpliga
och riktiga metoder lvckats med relativt låga kostnader bringa det brukade
området upp i ett jämförelsevis högt värde, kunde det synas som om den
honom tillkommande ersättningen icke borde vara begränsad till hans
självkostnad utan därutöver borde inbegripa åtminstone någon del av den
uppkomna värdestegringen. Man må emellertid ej glömma, att brukaren
vid utförandet av sina förbättringsarbeten icke hade någon som helst utsikt
att ens få sina egna kostnader ersatta av jordägaren; i de fall, där
förbättringsarbeten av brukaren utförts, har denne endast kunnat räkna
med möjligheten att under brukningstiden bereda sig mot mödan och kostnaden
svarande fördel av desamma. Därest brukaren vid avträdandet
av sitt brukningsområde erhåller gottgörelse i omförmnlda hänseende uti
av mig föreslagen utsträckning, förbättras uppenbarligen hans belägenhet
synnerligen väsentligt; hans ställning blir långt gynnsammare i nu förevarande
avseende än nyttjanderättshavares i allmänhet. Det torde ej heller
vara rådligt att alltför långt utsträcka jordägarens skyldighet att lämna
gottgörelse för förbättringar, vilka han icke begärt och vilkas ersättande
han aldrig haft anledning tänka sig såsom villkor för bevarande av äganderätten
till det upplåtna området. Ej sällan torde jämväl inträffa, att dylika
förbättringar för sitt fulla värde äro beroende av att området fortfarande
förblir självständigt bebyggt och brukat, under det att deras betydelse
minskas, därest området sammanlägges till gemensamt bruk med
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 154 höft. (Nr 172.) 6
42
Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 172.
huvudfastigheten, något som återigen kan för jordägaren te sig såsom det
lämpliga. I anslutning till vad nu anförts har i förevarande paragraf upptagits
ett stadgande motsvarande omförmälda bestämmelse i berörda lag
den 25 juni 11)09. Att, därest överenskommelse ej uppnås rörande vad
såsom ersättning i förevarande hänseende skall utgå, tvisten därom skall
prövas och avgöras av skiljemän, framgår av en följande paragraf.
För den händelse byggnader å det upplåtna området tillhöra jordägaren
och han skulle nödgas vid områdets inlösen av brukaren bortföra dessa, skulle
han i detta avseende komma i en lika ofördelaktig ställning som den, från
vilken förevarande lagstiftning åsyftar att frigöra brukaren. Det ligger
därför i sakens natur att, om brukaren skall inlösa området, han måste
vara skyldig att även inlösa dylika byggnader.
4 $. Frågan om inlösen lärer lämpligen kunna väckas på det sätt, att
brukaren giver jordägaren tillkänna, att han vill inlösa det till brukande
upplåtna området. l)å det är angeläget att för sådant tillkännagivande
hava en form, genom vilken visshet vinnes att föreskrifterna i ämnet
behörigen iakttagits, har beträffande sättet hänvisats till vad som är
stadgat om uppsägning av arrendeavtal. De med denna hänvisning avsedda
bestämmelserna finnas i 2 kap. 38 § av lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom.
1 fråga om tiden för tillkännagivande, varom ovan nämnts, erfordras
olika bestämmelser, allt eftersom området är upplåtet för viss tid eller för
livstid.
1 det förra fallet synes tillkännagivande böra ske i god tid, enligt förslaget
minst nittio dagar, före upplåtelsetidens slut. Om, såsom torde vara
det vanliga, upplåtelsetiden utlöper den 14 mars, skall alltså tillkännagivande
äga rum senast den 14 december nästföregående år.
År området upplåtet för livstid, måste tydligen tillkännagivande få
göras någon tid efter det brukanderätten upphört, vare sig detta skett genom
brukarens frånfälle eller genom hans änkas död eller inträde i nytt gifte.
I förslaget har tiden för hembudet bestämts till högst trettio dagar från
brukanderättens upphörande.
5 §■ Om överenskommelse icke träffas mellan parterna angående löse
skillingen
för de brukaren tillhöriga byggnader, som jordägaren, därest
förutsättningarna för hans lösningsrätt föreligga och han önskar bevara
äganderätten till brukningsområdet, har att lösa, torde frågan härom lämpligen
avgöras genom skiljemansförfarande i vanlig ordning. Att skiljemän
skola avgöra tvist rörande förefintlighet av jordägares lösningsrätt, där
denna är allenast villkorlig, samt beträffande vad såsom ersättning till
4;!
Kungl. Maj:l8 nåd. proposition Nr 172.
brukaren för verkställda jordförbättringar bör utgå, då jordägaren skall
lösa, har jag redan nämnt.
Vill ej jordägaren begagna honom tillkommande lösningsrätt eller
äger sådan rätt för jordägaren icke rum, och erfordras alltså prövning av
brukarens lösningsanspråk, synes denna prövning böra ske vid lantmäteriförrättning.
Måhända kan det förefalla, som om samma förfarande borde anlitas,
vare sig frågan gäller prövning av här ovan först omförmälda lösnings-
och ersättningsfrågor eller avgörande av brukarens lösningsanspråk.
De särskilda förrättningarna äro emellertid av delvis olika natur, och det
kan endast i ett enda fall, nämligen då i tvist angående lösningsrätt för
jordägaren dylik rätt förklarats ej äga rum, förekomma, att i samma ärende
båda förrättningarna skulle behöva påkallas. Med hänsyn till de rättsverkningar
för även andra än parterna, som, på sätt av det följande kommer
att framgå, äro förenade med brukarens inlösen av sitt brukningsområde,
synes prövning av dennes lösningsanspråk böra företagas under medverkan
av offentlig tjänsteman. Att för prövning och avgörande av övriga
här ovan omförmälda frågor anlita lantmätare och gode män synes däremot
leda till onödig vidlyftighet och för dryga kostnader. Att låta exempelvis
frågan om värdering av brukarens å ofri grund uppförda byggnader
handläggas såsom skiftesmål med eventuell prövning inför ägodel ni ngsrätt
torde för övrigt icke gärna böra komma i fråga, då dessa byggnader
icke utgöra fast egendom.
Den i förslaget stadgade inlösen kan, särskilt med hänsyn till dess (> inverkan
å inteckningshavares rätt, i allmänhet icke ens med jordägarens begivande
ta sträckas utöver de i förslaget bestämda förutsättningarna; endast
då dessa äro uppfyllda, kan det anses ådagalagt, att det allmänna intresse,
som föranlett lagstiftningens ingripande, är för handen. Exempelvis
kan inlösen icke få ske av ett område, som icke är bebyggt i enlighet
med vad i 1 § stadgas. Vill jordägaren överlåta ett sådant område till
brukaren, kunna den föreslagna inlösens rättsverkningar icke förenas med
överlåtelsen. Den vid lösningsförrättningen förekommande prövning kan
fördenskull icke få inskränkas till de frågor, parterna hänskjuta till förrättningsmännen,
utan dessa måste tillse, att icke något försök till kringgående
av lagen föreligger eller eljest något brister i fyllande av lagens
fordringar. Vissa av dessa fordringar äro emellertid uppställda uteslutande
eller väsentligen i jordägarens intresse, och denne bör därför äga att eftergiva
deras tillämpning. Sådana fordringar äro de, som funnit uttryck i
bestämmelsen, att lösningsrätt icke äger rum, om de brukaren tillhöriga
byggnaderna skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren eller
om området frånträdes på den grund, att brukanderätten förverkats. Nå
-
44
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
gon provning av lösningsanspråket i dessa avseenden skall därför icke
företagas vid förrättningen, med mindre sådant av jordägaren begäres.
Beträffande nyssnämnda förrättning för prövning av frågan om brukarens
lösningsrätt samt om löseskillirigen för området skola enligt förslagets
7 § bestämmelserna i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse
annan lantmäteriförrättning än laga skifte, i tillämpliga delar lända till
efterrättelse. Härav följer, att förrättningen skall verkställas av lantmätare,
soin på ansökning förordnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande, samt
två gode män. Sådan ansökning har brukaren att ingiva till befallningshavanden,
därest området är för viss tid upplåtet, sist å den dag,
upplåtelsetiden utlöper, och vid upplåtelse för livstid sist inom nittio dagar
från brukanderättens upphörande. Har brukaren i fall, där sådant enligt
förslaget kan komma i fråga, bestritt av jordägaren framställt anspråk på
lösningsrätt, må ansökningen ingivas till befallningshavanden sist trettio
dagar efter det beslut i tvistefrågan vunnit laga kraft. Att i nu omförmälda
fall ansökning kan tänkas varda ingiven allenast i händelse beslutet
innehåller, att jordägarens lösningsanspråk ogillats, är tydligt.
Med undantag av sist omförmälda föreskrifter överensstämma stadgandena
i 7 § i huvudsak med motsvarande bestämmelser i ett för 1909 års riksdag
genom proposition framlagt förslag till lag om särskild värdering
av avsöndrad lägenhet, så ock med vad i lagen den 5 juli 1907 om enskilda
vägar på landet finnes stadgat angående förrättning, som äger rum
för prövning av rätt att för fastighet bygga eller begagna väg över annan
fastighets område eller av fastighets skyldighet att deltaga i vägs byggande
eller underhåll. I lagutskottets utlåtande över berörda förslag "erinrades
om att för vinnande av det därmed avsedda syfte vore av synnerlig
vikt, att kostnaden för värderingsförrättning icke stege till belopp,
som kunde avhålla från det föreslagna värderingsinstitutets anlitande.
Utskottet fann förslagets bestämmelser i nämnda avseende icke vara tillfredsställande.
Det syntes utskottet tydligt, att ändamålet med den föreslagna
lagen väsentligen skulle förfelas utan ändring av värderingsförfarandet
till större billighet för den, som ville därav begagna sig. Den
sålunda framställda anmärkningen föranledde förslagets fall.
Att förfarandet är förenat med minsta möjliga kostnader för sökanden
är utan tvivel en mycket viktig förutsättning även för att nu
föreliggande lagstiftning skall leda till åsyftat resultat. Men det synes
mig vara svårt att finna ett förfarande, som är billigare än det föreslagna
och likväl betryggar tillgodoseende av de olika rättsägarnas intressen.
Torpkommissionens och egnahemssakkunnigas förslag överensstämma i denna
del med det förevarande. Torpkommissionen, som jämväl framlade ett i
Knngl. Maj:ta nåd. proposition Nr 172. 4f>
vissa avseenden omarbetat förslag till lag om särskild värdering av avsöndrad
lägenhet, bibehöll däri samma förfarande och anförde till stöd härför, att,
då ifrågavarande värdering enligt kommissionens förslag skulle få vida mera
ingripande rättsföljder än eldigt det av riksdagen prövade förslaget samt
kravet på att värderingen anordnades på ett för alla rättsägare tryggande
sätt härigenom ytterligare stegrats, ett enklare förfarande knappast vore
att förorda. Vad sålunda anförts torde ännu mera äga giltighet beträffande
det nu föreliggande förslaget.
Utöver innehavare av fordran eller därmed likställd rätt, för vilken
fastigheten häftar, torde fastighetsägaren och brukaren böra kallas til!
förrättningen genom särskilda kallelser. Däremot synes det knappast
vara lämpligt att, såsom egnahemssakkunniga föreslagit, stadga skyldighet
att särskilt kalla jämväl ägare av fastighet, som är intecknad gemensamt
med den fastighet lägenheten tillhör. Att söka uppräkna alla dem, som
möjligen kunna bliva rättsägare vid förrättningen, och föreskriva, att dessa
skola var för sig inkallas, lärer icke vara att förorda; i sådant fall kunde
man för övrigt icke stanna vid egnahemssakkunnigas berörda förslag. Man
torde i fråga om andra rättsägare än de förstnämnda få åtnöjas med att
den offentliga kungörelsen angående förrättningen riktas till samtliga rättsägare
och befogenhet till talan mot förrättningen förbehåll dem alla.
Enligt torpkommissionens och egnahemssakkunnigas förslag skall, utan
hinder därav, att förordnande att verkställa berörda förrättning ej meddelats
samt kungörelse och kallelser ej i föreskriven ordning verkställts, förrättningen
få företagas och avslutas, om huvudgårdens ägare, nyttjanderättshavaren
och inteckningshavare äro tillstädes eller av lantmätaren bevisligen
kallats till förrättningen. Denna bestämmelse har ej upptagits i
det förevarande förslaget, enär förrättningen synes vara av för stor vikt och
kunna beröra alltför många intressen för att en eftergift i vissa fall av
de stadgade formerna skulle vara tillrådlig. Särskilt torde det vara nödvändigt
att offentlig kungörelse utfärdas till upplysning för de möjligen
förefintliga intressenter, som ej erhålla kallelse var för sig.
Med hänsyn till ifrågavarande förrättnings rättsverkningar torde det vara 8 §.
lämpligt, att, så snart ansökning om förordnande av lantmätare bifallits,
Kungl. Maj:ts befallningshavande gör anmälan därom hos domaren i orten,
för antecknings verkställande i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.
Såsom jag redan nämnt, torde det område, som inlöses, böra avskil- o §.
jas från den övriga fastigheten genom jordavsöndring. De härför erforderliga
åtgärderna synas icke lämpligen kunna anstå, till dess lösningsförrättningen
avslutats, eller överlämnas åt brukarens eget initiativ. Löseskillingen
skall nämligen, enligt vad senare bestämmelser i förslaget utvisa,
Kungl. Majtfs nåd. proposition Nr 172.
46
tillhandahållas inteckningshavarna, om sådana finnas. Uppenbarligen skalle
det kanna föranleda stora svårigheter, om, sedan inteckningshavarna utfått
sina andelar i löseskillingen, det befunnes, att förrättningen strede mot
gällande bestämmelser om jordavsöndring, och fördenskull, allt eftersom lösningsanspråket
finge förfalla eller jämkning av förrättningen skulle ske,
löseskillingen borde i sin helhet eller delvis återgå. För att undvika
donna möjlighet synes det vara nödvändigt, att avsöndringen slutligt
fastställes, innan fördelning av löseskillingen får äga rum. Förslaget
upptager därför bestämmelse om avsöndringens prövning av Kungl.
Maj:ts befallningshavande i sammanhang med lösningsförrättningens slutförande.
Då avsöndringen alltså måste verkställas under nämnda förrättnings
fortgång, synes det vara ändamålsenligt, att avsöndringens verkställande
såsom ett led i förrättningen uppdrages åt förrättningsmännen,
som ju i alla händelser måste undersöka, om den begärda inlösen är förenlig
med avsöndringsbestäinmelserna, samt utföra en del andra för själva
avsöndringsåtgärden grundläggande arbeten.
O O O O O
Vid bestämmande av löseskillingen torde, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som för ett jämförligt fall är stadgat i 100 § i lagen om
expropriation, avdrag böra medgivas för förbättring, vilken området vunnit
genom arbete eller kostnad, som brukaren eller föregående brukare, vars
rätt övergått å denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt
vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt. Att vid
beräkningen av avdraget vad i 3 § stadgas om beräkning av ersättning
till brukaren för jordförbättring skall äga motsvarande tillämpning lärer
få anses naturligt.
Egnahemssakkunniga, vilka ävenledes, i likhet med torpkommissionen,
föreslogo en bestämmelse i ovan angivna syfte, fogade vid densamma det
förbehåll, att inteckningshavares rätt icke finge förnärmas genom nedsättningen
i värdet. Huru viktigt det än är, att inteckningshavare icke bliva
lidande, finner jag nämnda villkor icke kunna bibehållas, då det i många
fall är omöjligt att vid värderingen avgöra, om och i vilken mån ett avdrag
kan föranleda, att en inteckningshavare går miste om full betalning.
Rätten till berörda avdrag torde för övrigt knappast kunna anses vara särskilt
äventyrlig för inteckningshavarna. De hava vid beräkning av fastighetens
värde givetvis icke kunnat taga hänsyn till brukarens byggnader,
vilka denne äger att när som helst bortföra. Aven annat, som han påkostat,
torde han i regel vara berättigad att bortföra, i den mån sådant
låter sig göra; åtminstone är dess bevarande åt fastigheten så ovisst, att
en inteckningshavare icke skäligen kan, med iakttagande av vederbörlig
försiktighet, grunda någon förhöjd uppskattning av fastigheten på dylika
17
Kurigl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
förbättringar. Annorlunda förhåller det sig visserligen med förbättringar,
vilkas resultat brukaren faktiskt icke kan åter skilja från fastigheten.
Dessa torde emellertid, såsom jag redan i annat sammanhang anmärkt,
icke sällan för sitt fulla värde vara beroende av att fastigheten fortfarande
blir självständigt bebyggd och brukad, och de förlora då i betydelse
genom byggnadernas bortförande, som inteckningshavaren alltid
måste taga i beräkning. Dessutom torde gränsen mellan vad som kali
eller icke kan bortföras vara så svävande, att inteckningshavaren, vars kännedom
om fastigheten icke kan antagas i regel gå långt i detalj, knappast
kan förmodas hava i någon högre grad byggt sin uppskattning på sådana
av brukaren skapade värden, som inteckningshavaren ansett vara av
beskaffenhet att ej kunna bortföras.
1 detta sammanhang torde höra nämnas, att det nya förslaget saknar
motsvarighet till en i såväl torpkommissionens som egnahem ssakkunnigas
förslag upptagen bestämmelse, enligt vilken löseskilling^! icke må
understiga kapitalvärdet av städja eller arrende, som betingats vid lägenhetens
upplåtande. Vid den föreslagna inlösen blir det så gott som alltid
fråga om upplåtelser, vilka ligga långt, ofta flera årtionden, tillbaka i tiden.
Genom dylika avtal bestämda avgifter torde icke i allmänhet förtjäna
att läggas till grund, då det gäller att komma fram till ett enligt
nuvarande förhållanden för såväl brukaren som jordägaren och inteckningshavarna
skäligt värde. Särskilt då arbetsskyldighet bestämts, lär avtalet
oftast vara i hög grad föråldrat och i regel, såsom byggt på äldre
tiders väsentligt lägre dagsverkspriser, ålägga brukaren förpliktelser, som
numera till sitt värde överstiga vad flan början varit åsyftat.
I 10 § meddelas bestämmelser, huru förrättningsmännens beslut skall 10 §.
anses utfalla, om de äro av olika meningar.
De i 11 och 12 §§ införda stadgandena om avslutande av förrätt-llochl2§§.
ningen och klagan över densamma överensstämma väsentligen med de i
tidigare förslag innefattade föreskrifterna i samma ämnen. Endast följande
avvikelser synas äga den betydelse, att särskilt omnämnande av dem
erfordras. Enligt 1909 års förslag till lag om särskild värdering av avsöndrad
lägenhet skulle klagan ej få föras över ägodelningsrättens beslut.
Att medgiva rätt därtill ansågs obehövligt med hänsyn till sakens enkla
beskaffenhet. 1 torpkommissionens förslag, till vilket egnahemssakkunniga
anslöto sig, ifrågasattes däremot, i betraktande av de grannlaga spörsmål,
som skulle komma under bedömande vid förrättningen med dess enligt
förslaget utvidgade uppgift, ej mindre att förrättningsmännens beslut
skulle underställas ägodelningsrättens prövning, än ock att klagan över
ägodelningsrättens beslut skulle få föras på sätt angående skiftesmål vore
4»
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
13 l
stadgat. Att medgiva talan mot ägodelningsrättens beslut torde även enligt
min mening vara nödvändigt, då ganska svårlösta frågor kunna föreligga
i dylika ärenden. Däremot synes det knappast finnas tillräcklig anledning
att föreskriva underställning av förrättningsmännens beslut. Sådan
åtgärd måste ju i fall, då båda parterna äro nöjda med förrättningen,
föranleda kostnader och tidsutdräkt, som det i dessa ärenden år
mycket angeläget att undvika.
Torpkommissionens och egnahemssakkunnigas förslag — det senare
såvitt det avser lägenheter, som icke äro före inlösen för alltid avskilda
från huvudfastigheten — överensstämma däri, att, då den lägenhet, som
inlöses, är besvärad av inteckning, löseskillingen skall nedsättas hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande, som fördelar den mellan inteckningshavarna, samt
att efter löseskillingens nedsättande lägenheten skall vara gravationsfri.
Den föreslagna inlösen likställes alltså i fråga om dess fullbordande och
O O
rättsverkan med expropriation.
Det för 1909 års riksdag framlagda förslaget till lag om särskild
värdering av avsöndrad lägenhet hade i förening med samtidigt framlagda
förslag till vissa ändringar i inteckningsförordnitigen och utsökningslagen
till ändamål att på lämpligt sätt bereda innehavare av avsöndrad
lägenhet lättnad i ansvarigheten för tidigare i stamheminanet meddelade
inteckningar. Förslagen inneburo, bland annat, dels att ansvarigheten för dvlik
inteckning, såvitt anginge lägenheten, skulle vara subsidiär, så att det intecknade
beloppet skulle i första hand uttagas ur stamhemmanet och allenast
möjligen uppkommande brist ur lägenheten, dels att även denna ansvarighet
skulle kunna genom särskild värdering av lägenheten begränsas till det denna
åsätta värdet; äskades därefter, att lägenheten skulle tillika med stamfastigheten
utmätningsvis säljas, skulle ej, om ett mot värdet svarande belopp nedsattes
hos vederbörande exekutor, lägenheten få utmätas eller förordnande
om dess försäljning få meddelas. I den förra delen ledde förslagen till
lagstiftning, men i den senare delen vunno de, på grund av förut berörda
anmärkningar mot värderingsförrättningen, icke riksdagens bifall.
Då sedermera torpkommissionen ansåg en ytterligare begränsning
av avsöndrad lägenhets ansvarighet för den odelade fastighetens inteckningar
vara ägnad att befrämja friköpandet av sådana torp, som ej
med fördel kunde bibehållas under huvudgården, fann kommissionen sig
föranlåten ifrågasätta, att i sådant syfte lägeuhetsägaren först och främst
skulle erhålla den i 1909 års förslag honom tillerkända rättigheten att
genom uppskattning av lägenhetens värde få den subsidiära ansvarigheten
för stamfastighetens gäld inskränkt till ett mot detta värde svarande högsta
belopp. Genom erläggande av detta belopp skulle lägen hetsägaren kunna
49
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
förekomma, att lägenheten utmätningsvis försåldes för täckande av de gemensamma
inteckningarna. Någon säkerhet mot äventyret för denne att, oaktat
han till fullo gnidit köpeskillingen för lägenheten, nödgas att för undvikande
av exekutiv försäljning betala den för andra gången vore emellertid,
eldigt vad torpkommissionen vidare yttrade, ej därmed vunnen. För
att bereda lägenhetsägaren skydd häremot syntes böra ifrågasättas att tillerkänna
honom ovillkorlig rätt att genom köpeskillingens erläggande på
visst i lagen föreskrivet sätt vinna motsvarande befrielse frän stamfastighetens
intecknade gäld. En sådan förmån vore för honom så mycket betydelsefullare,
som han därigenom, utan nu erforderliga dyrbara och invecklade
relaxationsåtgärder, skulle i allmänhet för sin lägenhet vinna den frihet från
inteckningar, som utgjorde en förutsättning för erhållande av egnahemslån.
Torpkommissionen erinrade vidare, att mot förslag av angivna innebörd
under frågans tidigare behandling anmärkts, att det skulle innebära
ett alltför vittgående ingrepp i inteckningshavares rätt, om han på detta
sätt nödgades före förfallodagen mottaga en del av sin fordran. Med hänsyn
till vikten av vad man ville vinna genom den ifrågasatta bestämmelsen
syntes emellertid alltför stor vikt ej böra fästas vid denna anmärkning.
Med den utveckling bankväsendet i dess olika former numera vunnit i
vårt land syntes det icke möta avsevärda svårigheter vare sig för enskilda
långivare eller för penninginrättningar att finna lämplig och lönande placering
för vad sålunda före beräknad tidpunkt kunde komma att utfalla å
intecknad fordran.
Bestämmelser grundade på den sålunda uttalade uppfattningen infördes
av torpkommissionen i dess förslag till lag om särskild värdering av
avsöndrad lägenhet och till därmed sammanhängande författningar. Rörande
samma bestämmelsers tillämpning vid den föreslagna inlösen av lägenheter
yttrade torpkommissionen endast, att för befriande av inlöst lägenhet
— vilken lantmätaren skulle avsöndra från den övriga fastigheten —
från ansvarighet för stamfastighetens intecknade gäld enahanda tillvägagångssätt
föreskrivits som för avsöndrad lägenhet i allmänhet.
Under anslutning till vad torpkommissionen anfört i nämnda fråga
har jag ansett även det nu föreslagna lösningsförfarandet böra medföra
gravationsfrihet för det inlösta området. Utan tvivel är en sådan rättsverkan
av stor vikt för att det med förfarandet avsedda ändamålet skall
vinnas. Att med hänsyn till rättssäkerheten något hinder icke möter mot
en sådan begränsning av en avsöndrad lägenhets ansvar som den i 1909
års förslag stadgade torde få anses erkänt. Och det synes icke vara något
särdeles långt steg från denna ståndpunkt till att låta lägenheten, genom
löseskillingens nedsättande och fördelning bland inteckninjrshavarna,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 154 käft. (Nr 172.) 7
50
14
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
befrias från stamfastighetens intecknade gäld. Varken i det ena eller i
det andra fallet kunna inteckningshavarna ur lågenheten utfå mer ån det
vid värderingen bestämda beloppet. Att de i det senare fallet nödgas mottaga
betalning i förväg kan ju vara en olägenhet, men är dock i regel
icke någon mera betydande sådan. Under det att saken alltså icke
torde vara av synnerlig vikt ur inteckningshavarnas synpunkt, är den mycket
betydelsefull för den nye ägaren. Visserligen borde, om lägenheten
fortfarande skulle svara för stamfastighetens inteckningar, löseskillingen
bestämmas med behörig hänsyn härtill. Men oavsett, att denna ansvarighet
icke alltid kan tillförlitligt beräknas, skulle lägenhetshavaren löpa risk
att vid exekutiv försäljning av huvud fastigheten nödgas ånyo utgiva
det från början såsom löseskilling erlagda belopp, varmed lägenhetens
värde ansetts överstiga nämnda ansvarighet. Att lägenheten blir gravationsfri
är ock i nu förevarande fall särskilt angeläget i det avseendet, att
erhållande av egnahemslån därigenom inöjliggöres för innehavaren. Till
stöd för vad förslaget innehåller torde till sist, även i denna del, vara
berättigat att erinra om att det föreslagna lösningsförfarandet till syfte
och betydelse står nära expropriationsförfarandet.
Den ansvarsfrihet, som genom löseskillingens erläggande på angivna
sätt skall beredas, bör givetvis i första rummet avse fordringsinteckningar.
Med dem hava enligt förslaget inteckningar för rätt till avkomst eller annan
förmån blivit likställda. Däremot torde det knappast vara behövligt att låta
lägenheten frigöras från inteckningar för nyttjanderätt eller servitutsrätt.
I 18 § av förslaget finnas bestämmelser om löseskillingens nedsättande
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande samt om vissa andra åtgärder,
som stå i samband med lösningsförrätt ningens avslutande. I enlighet med
vad egnahemssakkunniga föreslagit har vid underlåtenhet att inom viss
tid nedsätta löseskillingen knutits den påföljd, att lösningsrätten försittes.
Såväl i detta hänseende som i övrigt överensstämma de föreslagna stadgandena
väsentligen med motsvarande bestämmelser i lagen om expropriation.
Sedan vid löseskillingens nedsättande förrättningsmännens beslut ingivits
till Kungl. Maj:ts befallningshavande, har denna myndighet enligt
förslaget att utan särskild ansökning pröva, huruvida den verkställda avsöndringen
står i överensstämmelse med vad om jordavsöndring är stadgat,
och, om så finnes vara förhållandet, meddela fastställelse å avsöndringen.
Att den omständigheten, att avhandling rörande områdets överlåtande
icke upprättats eller ingivits, icke må utgöra hinder för fastställelse
meddelande, kunde väl anses ligga i sakens natur, men har dock
med hänsyn till ordalagen i 21 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring ansetts böra uttryckligen fram
-
Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 172. 51
hållas. Här må vidare erinras om att den i ‘20 § 1 mom. av berörda
lag meddelade bestämmelsen, att i de sex norra länen inägojord ej må
avsöndras till den omfattning, att hemmanets jordbruk därigenom märkligen
försvagas, ej lär kunna föranleda ogillande av förrättningen, billigt
föreskrift i 22 § av samma lag må nämligen nämnda bestämmelse
icke utgöra hinder för tillstånd till större avsöndring, om donna erfordras
för egnahemsanläggningar eller dylikt ändamål.
Medan enligt 49 § i lagen om expropriation sådan åtgärd år fullbordad,
så snart expropriationsersättningen nedsatts hos Kungl. Maj:ts
befallningshavande, kan en lösningsförrättning icke anses med visshet beståndande,
innan, efter löseskillingens nedsättande hos befallningshavanden,
fastställelse å avsöndringen vinner laga kraft. Först härmed fullbordas
alltså områdets inlösen.
Den anmälan om inlösens fullbordande Kungl. Maj:ts befallningshavande
— såsom motsvarighet till vad som är stadgat i 58 § första
stycket av lagen om expropriation — skall göra hos domaren i orten, för
att anteckning om områdets gravationsfrihet må införas i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken, bör därför också förläggas till sistnämnda
tidpunkt. Bestämmelse, att området skall vara gravationsfritt,
samt stadgande om nämnda antecknings verkställande hava sin plats i
inteckningsförordningen.
Eu föreskrift att inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från
rätt till avkom st eller annan förmån, för vilken stamfastigheten kan häfta,
erfordras emellertid för områdets frigörande från ansvar för i stamfastigheten
till säkerhet för dylik rätt meddelade inteckningar. Sådan föreskrift
har därför här intagits.
I)å beslut om avsöndringens fastställande vunnit laga kraft, är ock,
såsom jag förut nämnt, den tidpunkt inne, då löseskillingen kan utbetalas
till inteckningshavare och fastighetsägaren. De i 15 § meddelade stadgandena
om löseskillingens fördelning överensstämma i huvudsak med
motsvarande föreskrifter i 57 § av lagen om expropriation.
Enligt 20 § 4 mom. i lagen den 27 juni 1896 må avsöndring från
jord av fideikotnmissegenskap icke gälla annorlunda än såvitt med lag och
fideikommissbrev överensstämmer. Av vad föreliggande förslag, i överensstämmelse
med 15 § i lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa
frälseräntor samt 57 § i lagen om expropriation, stadgar angående fideikommiss
torde emellertid framgå, att en fastighets egenskap av fideikommiss
icke skall kunna utgöra hinder för att ett till fastigheten hörande
område inlöses enligt förevarande bestämmelser.
I enlighet med vad 58 § andra stycket i lagen om expropriation
15 §.
52
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
innehåller, har vidare i föreliggande förslag införts stadgande om skyldighet
för Kungl. Maj:ts befallningshavande att, sedan fördelningen blivit
godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren
och tillika insända fördelningslängden. Bestämmelse om vad denna anmälan
skall föranleda bör införas i inteckningsförordningen.
16 Bet torde ligga i sakens natur och har även av torpkornmissionen
och egnahemssakkunniga föreslagits, att brukaren skall gälda kostnaden
för lantmäteri förrättningen. Då denna enligt förslaget endast i händelse
av klagan skall komma under ägodelningsrätts prövning, har den i de äldre
förslagen upptagna bestämmelsen om gäldande av kostnaden för ägodelningsrättens
sammanträde nu utelämnats. Däremot har det synts nödvändigt
att utsträcka brukarens betalningsskyldighet till kostnaden för avsöndringens
fastställande och för löseskillingens fördelning.
17 § Därest en framställning om inlösen ej leder vare sig till att jord
ägaren
inlöser brukarens byggnader eller till att brukaren inlöser det upplåtna
området, har brukaren att begagna sin rätt till bortförande av byggnaderna
och annat, som han påkostat. Denna rätt kan emellertid vara
begränsad till viss tid från brukanderättens upphörande, i vilket avseende
särskilt må erinras om bestämmelsen i 2 kap. 18 § i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom. För att icke i dylika fall tiden skall utlöpa, innan
det blivit avgjort, huruvida inlösen skall ske, synes ett särskilt stadgande
om beräkning av nämnda tid vara erforderligt. Avslås lösningsanspråket
eller kominer inlösen ej till stånd på grumf därav att fastställelse å avsöndringen
vägras, bör tiden få räknas från det beslutet härom vunnit
laga kraft. En annan möjlighet år, att brukaren försummar tiden för löseskillingens
nedsättande och därigenom förverkar sin lösningsrätt. Det vore
för hårt, om en sådan försummelse även skulle leda till att han förlorade
sina byggnader. Tiden för bortförandet bör därför i sistberörda fall löpa
från utgången av den tid, inom vilken nedsättning kunnat ske.
ib §■ Bland egnahemssakkunniga hava framträtt olika meningar, huruvida
lösningsrätt bör kunna tillerkännas brukaren även i andra fall än då det
brukade området upplåtits för viss tid, överstigande tjugu år, eller för hans
livstid.
De sakkunnigas majoritet har icke velat gå utöver den sålunda angivna
begränsningen. Det vore, enligt vad i betänkandet anförts, ganska
vanligt, att formerna för uppgörelsen vore mycket svävande. Ofta saknades
skriftligt kontrakt mellan jordägaren och lägenhetsinnehavaren så ock
närmare bestämmelser angående villkoren för upplåtelsetiden, i vilka fall
lägenhetsinnehavaren helt enkelt med jordägarens muntliga medgivande
torde hava uppodlat ett mindre område i förhoppning att få behålla det
-
KungI. Majds nåd. proposition Nr 172.
Vå
samma även för framtiden, utan att något som helst avtal föreläge. Mången
gång vore ej en lägenhets gränser fullt exakt bestämda, utan lägenhetsinnehavaren
hade efter hand genom odling utvidgat det ursprungligen
upplåtna området. Ehuru det onekligen vore av stor betydelse, om
även dessa lägenheter kunde få friköpas och bliva verkliga egna hem på
fri och egen grund, vore dock i dylika fall upplåtelsevillkoren så svävande,
att de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå, att lösningsrätten utsträcktes
till innehavare av dem, även om såsom villkor härför bestämdes, att
lägenheten skulle hava utan anmärkning från jordägarens sida varit upplåten
under en tidrymd överstigande tjugo år. Lägenhetsinnehavaren
kunde exempelvis hava, visserligen med jordägarens tysta medgivande,
uppodlat jord på ett flertal olika ställen och skulle då kunna fordra att
få inlösa de odlingslägenheter, som han innehaft över tjugu år, under det
att han måste lämna de övriga, vilka han brukat kortare tid. Härvid skulle
lägenheten kunna erhålla olämpliga gränser, om innehavaren uppodlat mera
tjänlig men avsides befintlig jord för längre tid tillbaka än tjugu år, under
det att han senare tagit mera närliggande i bruk. Såvida något fullt bevisligt
avtal om upplåtelsen ej förelåge, kunde icke heller avgöras, vilket
jordområde hörde till lägenheten, och att låta den föreslagna värderings»
nämnden bestämma detta torde vara olämpligt. Vidare kunde i brist på
avtal knappast styrkas, vem lägenhetens åbyggnader skulle tillfalla vid upplåtelsetidens
slut. Under sådana förhållanden skulle, i händelse lösningsrätt
tillerkändes ifrågavarande innehavare, dessa erhålla en gynnsammare ställning
än sådana, beträffande vilkas lägenheter bevisligen fastslagits, att
åbyggnaderna skulle vid avtalstidens slut utan lösen tillfalla jordägaren. Jordägaren
skulle sålunda, om han ville behålla jorden, i förra fallet, där intet
avtal funnes, bliva nödsakad att inlösa byggnaderna, i senare fallet vara
befriad därifrån. Slutligen torde ett tillerkännande av lösningsrätt även
åt sådana lägenhetsinnehavare, som saknade upplåtelseavtal, lätt kunna
giva anledning till deras avhysning, måhända redan innan lagen trädde
i kraft.
1 den förut nämnda, vid egnahemssakkunnigas betänkande fogade
reservationen har däremot uttalats den mening, att lösningsrätten borde
utsträckas till alla fall, då lägenhetsinnehavaren utan anmärkning från
jordägarens sida innehaft sin lägenhet under en tidrymd av mer än tjugu
år. Reservanterna göra gällande, att — med samma fog som emot torpkommissionens
förslag anmärkts, att detta allt för mycket begränsade
den nya lagstiftningens tillämpning, varigenom ändamålet med densamma
i avsevärd mån förfelades — en liknande anmärkning kunde framställas
emot den av egnahemssakkunnigas majoritet föreslagna begränsningen,
54
Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 172.
varigenom praktiskt taget alla lägenhetsinnehavare, som ej ägde skriftligt
kontrakt med jordägaren, skulle utestängas från rätten antingen att få
lösa till sig den jordbit, som de under mer än tjugu år innehaft, eller
att, om de nödgades avstå därifrån, få någon ersättning för de byggnader,
som under långa tider utgjort deras hem. Befintligheten av ett avtal
torde nämligen i verkligheten svårligen kunna styrkas annorlunda än genom
antingen uppgjort och bevarat skriftligt kontrakt eller genom styrkt
faktiskt innehav av lägenheten under mer än tjugu år. Att exempelvis
genom vittnen styrka ett muntligt avtal flera årtionden efter dess avslutande
vore uppenbarligen så gott som undantagslöst omöjligt. Men ett mycket
stort antal av de jordupplåtelser, om vilka det här vore fråga, hade just
kommit till stånd helt enkelt genom ett muntligt avtal emellan jordägaren
och lägenhetsinnehavaren, ofta på grund därav, att lägenhetsägaren väl
haft förutsättningar för att odla jord och bygga sig ett eget hem men
däremot varit föga hemmastadd med sådana frågor som uppsättande av
•kontrakt. Att på grund av en sådan formell ofullkomlighet i avtalet
utestänga honom ifrån rätten att komma i åtnjutande av de med den
föreslagna nya lagstiftningen avsedda fördelarna eller ålägga honom en
bevisningsskyldighet, som vore praktiskt omöjlig, vore icke motiverat av
de utav de sakkunnigas majoritet anförda förhållanden. I detta
lika väl som i andra förekommande fall måste man anse, att de med lösningsrätten
förenade olägenheterna icke kunde bliva så särdeles stora, då
frågan om lösningsrätten i varje fall skulle prövas av opartiska personer
och densamma dessutom skulle göras ömsesidig.
Beträffande det sålunda från de olika sidorna anförda torde till en
början böra framhållas, att frågan, huruvida ett upplåtelseavtal kan styrkas
och avtalets innebörd med säkerhet utrönas, givetvis icke står i
något direkt beroende av upplåtelsetidens längd. Svårigheten att förebringa
erforderlig utredning kan icke förutsättas i allmänhet vara större,
när det gäller exempelvis ett avtal, som från början ingåtts för tio år och
sedermera tyst förlängts för obestämd tid, än när det är fråga om ett avtal
för mer än tjugu år. Detsamma kan, när ett uttryckligt avtal för
obestämd tid föreligger, sägas om innehållet i detsamma. Det linnés ingen
anledning antaga, att upplåtelsevillkoren i ett sådant avtal lämnats mera
obestämda än i de förenämnda. Däremot ligger det i sakens natur, att
ovisshet lätt kan råda, huruvida upplåtelse ägt rum, samt om upplåtelsens
omfattning och övriga innehåll, när brukaren icke kan åberopa något avtal
med jordägaren utan endast ett tyst medgivande från dennes sida; och
förhållandena i dylika fall, då det ju endast kan vara fråga om upplåtelse
för obestämd tid, kunna därför oförnekligen antagas ofta vara ganska
Kungl. Maj:t« nåd. proposition Nr 172.
55
svävande. Med hänsyn till kravet på en klar och bestämd upplåtelse
skulle alltså de brukare, som innehava sina lägenheter på de sist angivna
villkoren, men knappast någon annan klass av brukare kunna uteslutas
från lösningsrätt.
Det förefaller emellertid tvivelaktigt, huruvida det är lämpligt att
sålunda göra ett uttryckligt upplåtelseavtal till nödvändig förutsättning för
lösningsrätt. Naturligtvis kan, oavsett om ett dylikt avtal föreligger eller
icke, i de särskilda fallen inlösen icke få ske av andra områden än sådana,
beträffande vilka de stadgade villkoren för lösningsrätt äro uppfyllda och som
alltså exempelvis, därest ett villkor utgöres av viss tids innehav, enligt den
förebragta utredningen befinnas hava innehafts under den bestämda tiden.
Möjligt är, att, i brist på avtal, det ofta kan bliva svårt att åstadkomma
den erforderliga utredningen. I många fall torde däremot villkorens uppfyllande
framgå av faktiska omständigheter, som äro ostridiga eller allmänt
kända, och det torde därför, om det i övrigt anses önskvärt att viss
längre tids besittning, även utan en upplåtelse för motsvarande tid, skall
få medföra lösningsrätt, icke vara nödvändigt att avstå härifrån på grund
av förhållandenas svävande natur. Stundom torde, då ett upplåtelseavtal
faktiskt träffats, innehavet likväl utrönas lättare än upplåtelsens innehåll.
Upplåtelseavtalen härleda sig ju i allmänhet från en ganska avlägsen tid.
Det torde icke sällan förekomma, att skriftliga avtal gått förlorade eller
att, om vittnen till muntliga avtal från början funnits, sådana dock numera
icke äro att tillgå. Och även då sådana särskilda svårigheter icke
föreligga, torde det ofta nog på grund av avtals bristfälliga beskaffenhet
icke låta sig göra att ur dem hemta fullständiga och säkra upplysningar.
Utan tvivel är det, såsom särskilt reservanterna bland egnahemssakkunniga
påpekat, mycket vanligt, att jordområden, som bebyggts av annan
än ägaren, innehavas endast på grund av tyst medgivande från dennes
sida eller att åtminstone något formligt upplåtelseavtal numera icke kan
styrkas. För den ifrågasätta lagstiftningens effektivitet är dess tillämpning
även beträffande dylika förhållanden därför av synnerlig vikt. Att så är
fallet har framhållits jämväl av egnahemsakkunnigas majoritet. De invändningar,
som utöver den, om vilken jag redan yttrat mig, i betänkandet
framställts mot en sådan utvidgning av lagstiftningens omfattning, torde
knappast äga någon större betydelse. Vad som synes mig vara ägnat att
ingiva en viss betänksamhet är, att åbyggnader, som kommit till under
sådana osäkra förhållanden, kunna antagas i allmänhet mindre motsvara
skäliga anspråk än de, som grundats på mark, upplåten för någon på förhand
bestämd längre tid. Men om beträffande eu lägenhet av det förra
§6 Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 112.
slaget de i 1 § stadgade allmänna betingelserna föreligga, får lägenhetens
lämplighet att göras till föremål för inlösen anses därigenom vara ådagalagd.
Jag linner alltså .övervägande skäl tala för att, såsom reservanterna
bland egnahemssakkunniga föreslagit, låta viss längre tids besittning av
en lägenhet utan anmärkning från jordägarens sida medföra lösningsrätt
till lägenheten. Tiden för besittningen torde, ävenledes i överensstämmelse
med reservanternas förslag, lämpligen bestämmas till samma tid, som ett
upplåtelseavtal för viss tid måste avse för att medföra lösningsrätt, alltså
mer än tjugu år. Beträffande de närmare villkoren för ifrågavarande lösningsrätt
torde vad i lagförslaget stadgas om upplåtelse för kortare tid
än fyrtionio år böra erhålla motsvarande tillämpning. I nu omförmälda
fall skall enligt förslaget tiden för besittningen räknas tillbaka från den
1 januari 1918. Anledningen till att utgångspunkten för beräkningen
förlagts till sagda tidpunkt är, att jag velat förebygga möjligheten att
under tiden mellan det förslaget blir för allmänheten känt och den föreslagna
lagens ikraftträdande jordägare skulle i vissa fall kunna fråntaga
brukaren besittningen av lägenheten och härigenom förhindra lagens tillämpning.
Har brukaren under så lång tid som den angivna innehaft området,
måste jordägaren antagas i regel hava lämnat åtminstone e<t tyst medgivande
härtill. Det bör ankomma på jordägaren att styrka ett motsatt förhållande.
För att brukaren ej skall kunna anses hava under nämnda tid
utan anmärkning besuttit området, bör emellertid jordägaren före samma
tids utgång hava ej blott i en eller annan form givit uttryck åt sin obenägenhet
att låta brukaren kvarsitta utan även vidtagit någon åtgärd för
hans skiljande från området, exempelvis uppsagt honom eller, om uppsägning
ej erfordras, sökt att fä brukaren avhyst. Har sådan åtgärd före tidens
slut lett till åsyftad påföljd, kan brukaren, som alltså ej under stadgad
tid innehaft området, tydligen ej vara lösningsberättigad, och detsamma
bör gälla, om påföljden inträder sedermera. Fn dylik åtgärd, som icke
leder till någon påföljd, bör däremot icke utgöra hinder för att brukaren
får räkna hela tiden sig till godo.
För lösningsanspråkets anhängiggörande i de i förevarande paragraf
avsedda fall synas i allmänhet samma regler kunna tillämpas, som när
ett dylikt anspråk grundar sig på upplåtelse för bestämd tid. Tillkännagivande
att brukaren önskar inlösa området bör alltså göras senast
nittio dagar, innan brukaren av en eller annan anledning skall avträda
området. När skyldighet härtill inträder kan bero av olika förhållanden.
Det vanliga torde vara, att brukaren på grund av den äldre nyttjanderättslagstiftningen
är skyldig att avflytta å laga fardag efter uppsäg
-
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172. f>7
ning. Emellertid kan naturligtvis jämväl inträffa att ett upplåtelseavtal,
från början ingånget för obestämd tid, låter sig påvisas, samt att detsamma
i följd av stadgandet i 1 § i promulgationslagen till förenåmnda
lag den 14 juni 1907 kommit att gälla till en början fem år,
räknat från den 14 mars 1910, och därefter, på grund av uraktlåten anmaning
till brukaren att avflytta, ytterligare fem år. Skyldighet för brukaren
att avflytta skulle i så fall inträda den 14 mars 1920. Om
brukaren i ett dylikt fall den l januari 1918 innehaft sin lägenhet i mer
än tjugu år samt betingelserna för rätt till inlösen enligt föreliggande lagförslag
i övrigt äro för handen, har brukaren tydligen att sist nittio dagar
före den 14 mars 1920 tillkännagiva för jordägaren att han önskar inlösa
området.
Om för en brukanderätt, som skall frånträdas efter uppsägning, genom
avtalet bestämts eu kortare uppsägningstid än nittio dagar, kan det
uppenbarligen icke åläggas brukaren att göra dylikt tillkännagivande
minst nittio dagar före brukanderättens upphörande. För att
brukaren icke skall gå miste om sin lösningsrätt, har i förslaget införts
särskild bestämmelse, huru i dylika, sannolikt föga vanliga fall tiden för
tillkännagivande och därefter följande åtgärder skall räknas.
De båda tidigare förslagen gjorde från lösningsrättens tillämpning js j».
undantag för jord i allmän ägo eller tillhörig stiftelse eller fideikommiss.
Av dessa undantag har i föreliggande förslag endast det, som avser kronan
tillhörig egendom, bibehållits. Det torde vara lämpligt, att, liksom
denna ej kan bliva föremål för expropriation, ej heller den nu föreslagna
lösningsrätten kan göras gällande i fråga om densamma. Härutöver hava
vissa nya bestämmelser om undantag införts i förslaget. Tydligt torde
vara, att lösningsrätt enligt den nu föreslagna lagen icke lämpligen kan
äga rum inom område, som ingår i tomtindelning, i synnerhet som med
hänsyn till 27 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring, sådant detta lagrum numera lyder, hinder
säkerligen ofta skulle komma att möta för fastställelse av inlöst områdes
avsöndring från stamfastigheten. Likaledes lärer mark i samhälle, för
vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser,
böra undantagas från den föreslagna lagens tillämpningsområde,
då det avsedda lösningsförfarandet i regel ej torde lämpa sig i fråga om
dylik mark samt det föreslagna sättet för inlöst områdes avskiljande från
stamfastighet ej står i överensstämmelse med vad om fastighetsbildning i
sådant samhälle finnes stadgat.
Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1919. siutbestäm
Emellertid
synes en övergångsbestämmelse vara erforderlig med melsen.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 154 Käft. (Nr 172.) 8
58
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
hänsyn till möjligheten, att ett område, som kan göras till föremål för
lösningsanspråk, skall frånträdas inom så kort tid efter lagens ikraftträdande,
att det allmänna stadgandet om den tid, inom vilken brukaren
skall anhängiggöra sitt lösningsanspråk genom detsammas tillkännagivande
för jordägaren, antingen icke alls eller endast med svårighet kan
tillämpas. Skulle tillkännagivande behöva göras senast nittio dagar före
arrendetidens slut, vore tiden för detsamma måhända ute, innan lagen trätt
i kraft. Med hänsyn till dessa och liknande förhållanden torde lämpligen
kunna föreskrivas, att brukaren ej skall i något fall vara pliktig att giva
sitt lösningsanspråk tillkänna före den 1 april 1919 samt att, då tillkännagivande
skett sist å nämnda dag, ansökning om förordnande, som i 7 §
avses, må ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande inom nittio dagar
från tillkännagivandet.
Såsom jag framhållit vid redogörelsen för 14 § i förslaget till lag
om rätt för brukare av vissa områden till deras inlösen, föranledas av
nämnda förslag vissa tillägg till nu gällande bestämmelser om inteckning.
Dessa tillägg torde böra införas i inteckningsförordningens 24 och 36 §§;
jag får härvid erinra, att nämnda paragrafer erhållit ändrad lydelse senast
genom en i sammanhang med nya expropriationslagen utfärdad lag den
12 maj 1917. Ett stadgande, att område, som avträdes jämlikt den nu
föreslagna lagen, skall vara gravationsfritt, synes böra upptagas såsom ett
andra stycke av 1 mom. i 24 §. Vidare torde vad i 2 mom. av samma
paragraf samt — i fråga om gemensamma inteckningar — i 36 § 2 mom.
stadgas för det fall, att enligt gällande bestämmelser om expropriation
intecknad egendom allenast till en del avträdes, böra erhålla motsvarighet
beträffande sådan inlösen, som nu är i fråga.
I enlighet med dessa grunder har jag låtit inom departementet utarbeta
förslag till lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.
I detta sammanhang får jag slutligen anmärka, att enligt inteckningsförordningens
54 § vad i 24 och 36 §§ är stadgat med avseende å
inteckning för fordran skall äga motsvarande tillämpning i fråga om inteckning
för rätt till avkomst eller annan förmån, som på grund av egendoms
avträdande skall upphöra att gälla.»
Föredraganden uppläste härefter omförmälda två inom justitiedepartementet
utarbetade lagförslag, av den lydelse bilagor vid detta protokoll
utvisa, och hemställde, att för det i § 87 regeringsformen angivna ända
-
Kungl. Majas nåd. proposition Nr 172. 59
mål lagrådets utlåtande över förslagen måtte inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Mai:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
Israel Myrberg.
60
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om rätt för brukare av vissa områden till deras inlösen.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har en för viss tid, överstigande tjugu år, till brukande upplåten
del av en fastighet av brukaren eller föregående brukare, vars rätt övergått
å honom, så bebyggts, att å området den 1 januari 1918 fanns och
vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren
och hans familj, och belöper minst en fjärdedel av det värde, området
med därå befintliga byggnader äger, å de brukaren tillhöriga byggnaderna,
vare brukaren, där ej jordägaren begagnar sig av den rätt, som enligt 2 § må
tillkomma honom, vid upplåtelsetidens slut berättigad att lösa det upplåtna
området.
Lösningsrätt äge dock icke rum, om de brukaren tillhöriga byggnaderna
enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren
eller om området frånträdes på den grund, att brukanderätten förverkats.
År en del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall vid
hans död eller, om änka njuter brukanderätten till godo, vid den tid, då
hennes rätt upphör, vad i denna lag sägs om brukare äga motsvarande
tillämpning i avseende å delägarna i brukarens bo, i den mån ej nedan
annat stadgas.
2 §.
Vill jordägaren, hellre än att upplåtet område löses enligt vad i 1
§ sägs, lösa de å området uppförda, brukaren tillhöriga byggnaderna, äge
rätt därtill; dock skall, där upplåtelsetiden är minst fyrtionio år, sådan
rätt tillkomma jordägaren allenast om å huvudfastigheten den 1 januari
fil
Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 172.
1918 fanns och vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes boningshus, tomtplats
eller trädgård på mindre avstånd än tvåhundra meter från området
eller eljest områdets inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet för lmvudfastigheten.
3 §•
Har område, som i 1 § avses, under upplåtelsetiden vunnit förbättring
därigenom att brukaren eller föregående brukare, vars rätt övergått
på honom, nedlagt arbete eller kostnad ä området utöver vad honom ålegat
enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt, och
vill jordägaren begagna sig av honom enligt 2 § tillkommande rätt,
vare pliktig att till brukaren gälda ersättning även för nämnda förbättring.
Sådan ersättning skall beräknas efter det ökade värde, området
till följd av den åstadkomna förbättringen kan anses äga, då brukanderätten
upphör, men må ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad.
Finnes å område, som brukaren skall lösa, jordägaren tillhörig byggnad,
vare brukaren skyldig att lösa även byggnaden.
4 §•
Brukare, som vill enligt 1 § lösa område, give det jordägaren tillkänna
i fråga om upplåtelse för viss tid senast nittio dagar före upplåtelsetidens
slut och i fråga om upplåtelse för livstid inom trettio dagar
från brukanderättens upphörande.
Om sättet för sådant tillkännagivande galle vad om uppsägning av
arrendeavtal är stadgat.
Vill jordägaren lösa de å området uppförda, brukaren tillhöriga
byggnaderna, åligger honom att inom trettio dagar från tillkännagivande,
som ovan sägs, giva brukaren meddelande därom.
5 §■
Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse träffas om vad i löseskilling
eller såsom ersättning för förbättring, varom i 3 § förmå!es, skall
utgå, eller varder i fråga om upplåtelse på minst fyrtionio år jordägarens
anspråk på lösningsrätt av brukaren bestritt, skall frågan därom avgöras
av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de
sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse
skiljeman eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje,
äge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet.
Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äge att draga
62
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
tvisten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom
nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i
beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga
för tvistens dragande under rättens prövning.
6 §•
Frågan om brukarens lösningsrätt samt om löseskillingen för området
med vad därtill hör skall på ansökning av brukaren avgöras vid förrättning
i den ordning nedan stadgas; dock skall förhållande, som i 1 §
andra stycket avses, ej prövas vid förrättningen, med mindre jordägaren
det begär.
7 §• •
I fråga om förrättning, som i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och
3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga
skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ansökning om förordnande
för lantmätare skall ingivas till Konungens befallningshavande, om
området är för viss tid upplåtet, sist å den dag, då upplåtelsetiden utlöper,
och vid upplåtelse för livstid sist inom nittio dagar från brukanderättens
upphörande; dock att, där jordägaren framställt anspråk på lösningsrätt
och detta anspråk blivit, enligt vad i 5 § förmäles, av brukaren beströ,
sådan ansökning må till befallningshavanden ingivas inom trettio dagar efter
det beslut, varigenom jordägarens lösningsanspråk ogillats, vunnit laga kraft.
Ansökning, varom nu är sagt, skall vara åtföljd av gravationsbevis
rörande fastigheten.
Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och
brukaren genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten avsändas
så tidigt, att kallelserna kunna komma dem tillhanda minst fjorton
dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående
dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan
för den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning
inom orten; skolande kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende
av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.
Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran
eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt
11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt,
som nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro
kända och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda
kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren
och brukaren är stadgat.
Kumjl. May.ts nåd. proposition Nr 112.
63
8 §.
Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten anmälan
om förordnande av lantmätare; och skall anteckning om förordnandet göras
i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting, så ock i
inteckningsboken.
9 §■
Finna förrättningsmänncn brukaren vara berättigad till inlösen, skall
området genom förrättningsmännens försorg avskiljas från den övriga
fastigheten genom jordavsöndring.
Vid bestämmande av löseskillingen skall avdrag göras för förbättring,
vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som brukaren eller föregående
brukare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å området utöver vad
honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit
förutsatt. I fråga om beräkning av sådant avdrag skall vad i 3 § första
stycket stadgas om beräkning av ersättning äga motsvarande tillämpning.
10 §.
Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, galle vad de
flesta säga.
Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, den
mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i
annat fall vad lantmätaren säger.
11 §•
Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, att rättsägare, som
är missnöjd med förrättningen, äger att fullfölja talan däremot på sätt
nedan stadgas. Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet skall
vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio
dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende person, som
av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften vara hos honom
tillgänglig för envar, som åstundar att den granska eller avskriva.
12 §.
År rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja
talan hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola ingivas till ordföran
-
64 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
den i ägodelningsrätten inom sextio dagar från det förrättningen förklarats
avslutad enligt vad i 11 ^ sägs; och skall i fråga om rättegången
vid ägodelningsrätten samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad
angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.
13 §.
Har brukaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom vid lösningsrättens
förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga kraft
hos Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda löseskillingen.
Vid nedsättningen ingive brukaren till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och
när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området. Försummas
sådant, åligger Konungens befallningshavande att på brukarens bekostnad
ofördröjligen anskaffa nämnda handlingar och karta.
Löseskillingen skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen
insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.
14 §.
Finner Konungens befallningshavande områdets avsöndrande överensstämma
med vad om jordavsöndring är stadgat, meddele Konungens befallningshavande
fastställelse å avsöndringen, utan hinder därav att avhandling
rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits.
Då beslutet härom vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad,
och göre Konungens befallningshavande om beslutet ofördröjligen anmälan
hos domaren.
Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst
eller annan förmån, varom i 7 § fjärde stycket sägs. Angående inlöst
områdes befrielse från ansvar för i starnfastigheten intecknad gäld är
särskilt stadgat.
15 §.
Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Konungens
befallningshavande löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som
är därtill berättigad.
Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 §
fjärde stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av
köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning.
Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande
K un yl. MajU» nåd. proposition Nr 172.
65
kallelse till sammanträdet genom Konungens befall ningshavandes försorg
minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända
innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare
är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.
Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande
den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess
Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras.
Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,
åligger Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos
domaren samt tillika insända fördelningslängden.
10 §.
Kostnad för förrättning, som i 6 § avses, för avsöndringens fastställande
och för löseskillingens fördelning skall gäldas av brukaren.
17 §.
Har brukare, vars rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader och
annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag är begränsad
till viss tid efter brukanderättens upphörande, enligt vad ovan sägs gjort
framställning om inlösen av området, men kommer inlösen ej till stånd,
skall tiden för bortförandet räknas från det beslutet härom vunnit laga
kraft eller rätten till inlösen upphört.
18 §•
Har eu del av eu fastighet den 1 januari 1918 sedan mer än
tjugu år innehafts av brukare, Titan att jordägaren före nämnda dag
för brukarens skiljande från det brukade området vidtagit åtgärd, som
därefter leder till sådan påföljd, och visas ej avtal, avseende upplåtelse
för viss tid eller för livstid, föreligga, äge vad ovan stadgas om upplåtelse
för kortare tid än fyrtionio år motsvarande tillämpning, och skall brukaren
giva jordägaren sitt lösningsanspråk tillkänna sist nittio dagar före det
området skall avträdas; skall avträde efter uppsägning ske inom kortare
tid än nittio dagar, må sådant tillkännagivande ske inom nittio dagar från
uppsägningen och ansökning om förordnande, som i 7 § avses, ingivas till
Konungens befallningshavande inom nittio dagar från tillkännagivandet.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 154 höft. (Nr 172.) 9
66
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
19 §•
Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande område, som
tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej heller i fråga om mark i
samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.
Brukare vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i något fall
pliktig att giva sitt lösningsanspråk jordägaren tillkänna före den 1 april
1919, och må, då sådant tillkännagivande skett sist å nämnda dag, ansökning
om förordnande, som i 7 § avses, ingivas till Konungens befallningshavande
inom nittio dagar från tillkännagivandet.
Kurujl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
1)7
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade
lydelse:
24 §.
1 mom. Varder i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation
eller om ändring eller utrivning av vattenverk fast egendom avträdd
och ersättningen å behörig ort nedsatt, skall vad sålunda avträtfs ej vidare
häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande därom, sedan
till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet, göras anteckning
i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.
Har egendom blivit avträdd jämlikt lagen om rätt för brukare av
vissa områden till deras inlösen,- skall, sedan områdets inlösen fullbordats,
vad i föregående stycke stadgats äga tillämpning.
2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning, som enligt lagen om
dikning och annan avledning av vatten tillkommer vattenverksägare för
skada eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna
i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning att utfalla å huvudstolen
av inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som
jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i
fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning å
huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat ske,
vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde därom,
88
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning
gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.
Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande bestämmelser
om expropriation intecknad egendom tages i besittning av den
exproprierande före expropriationens fullbordande eller allenast till eu del
varder till honom avträdd eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till
intecknad egendom upplåtes samt i något av de fall nu sagda äro vid
ersättnings fördelning betalning utfaller å huvudstol av inteckning, så ock
där enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk
eller om rätt för brukare av vissa områden till deras inlösen allenast
eu del av intecknad egendom avträdes och vid fördelning av löseskillingen
betalning utfaller å intecknings huvudstol.
86 §.
1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,
blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall egendomen,
sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, icke
vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt 131 §
utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som enligt
117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom,
efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.
Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis
sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen
kunnat utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande
därom, när det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen
blivit godkänd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.
2 mom. Ej heller skola i det fåll; att enligt gällande bestämmelser
om expropriation en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt
eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom före expropriationens
fullbordande tagas i besittning eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt
till en eller flera av gemensamt intecknade egendomar upplåtes,
eller att en eller flera av gemensamt intecknade egendomar varda helt
eller delvis avträdda enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning
av vattenverk, eller att egendom, som gemensamt med annan häftar
för inteckning, delvis avträdes enligt lagen om rätt för brukare av vissa
områden till deras inlösen, eller att frälseränta, som gemensamt med
annan fast egendom häftar för inteckning, varder inlöst för statsverkets
Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 172. fil)
rakning eller avlöst, de övriga egendomarna häfta för intecknat belopp,
varför betalning utfallit vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom
göras anteckning i inteckningsprotokollet enligt vad i 1 mom. andra
stycket sägs.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari It)li).
70
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen den
19 februari 1918.
Närvarande:
Justitieråden Gullstkand,
von Seth,
WEDBEBG,
Regeringsrådet Planting-Gyleenbåga.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
31 december 1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättade förslag till lag om rätt för brukare av vissa områden till deras
inlösen och till lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den
16 juni 1875. angående inteckning i fast egendom.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av assessorn Bertil Wieselgren.
I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och
dess särskilda ledamöter:
Förslag till lag om rätt för brukare av vissa områden till deras inlösen.
1 §•
Lagrådet:
Enligt den terminologi, som tillämpats i lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom och som därefter iakttagits jämväl i
andra lagar, användes i fråga om fastighet uttrycket brukande allenast
för att utmärka nyttjande för jordbruksändamål. Av motiven till förevarande
förslag framgår emellertid, att detsamma avser även områden,
som nyttjas till bostadslägenhet. För vinnande av överensstämmelse med
nämnda terminologi torde åt detta förhållande böra givas särskilt uttryck
i lagen.
Kungl. May.ts nåd. -proposition Nr 172.
71
lakttages detta, hör någon jämkning även vidtagas i förslagets
rubrik.
Justitieråden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga:
Upplåtelsetidens
slut vid viss tids brukanderätt motsvaras i fråga
om dylik på innehavarens livstid upplåten rätt av tidpunkten för densammas
upphörande. Detta upphörande sammanfaller ej med tiden för
dödsfallet ens i den händelse att brukaren avlider ogift. Att stadgandet
i tredje stycket av nu förevarande paragraf hänför sig till brukarens död,
under det att flerstädes i följande delar av förslaget brukanderättens upphörande
angives såsom den avgörande tidpunkten, kan sålunda ej undgå
att väcka tvekan om bestämmelsernas rätta tillämpning.
Med hänsyn till det nu sagda och för att tillika viss redaktionell
oegentlighet uti ifrågavarande stycke må bliva avhjälpt, hemställes, att
åt detsamma gives det innehåll att, där en del av eu fastighet är upplåten
för brukarens livstid, skall, evad änka njuter brukanderätten till
godo eller ej, vad i lagen sägs om brukare på viss tid äga motsvarande
tillämpning i avseende å delägarna i brukarens bo, i den mån ej nedan
annat stadgas, med iakttagande att tidpunkten för brukanderättens upphörande
skall anses likställd med den till vissa år begränsade upplåtelsetidens
slut.
Justitierådet von Seth:
Den rätt att inträda i brukares lösningsbefogenhet, som enligt
tredje stycket tillerkännes delägarna i hans bo, bör enligt mitt förmenande
taga sin början omedelbart efter inträffandet av det faktum,
som föranleder brukanderättens upphörande, vare sig detta faktum utgöres
av brukarens eller hans änkas frånfälle eller av uppsägning, i den
mån sådan erfordras. Sedan detta faktum inträffat, äro nämligen alla
de förutsättningar för handen, vilka erfordras för att dödsbodelägarna
skola kunna fatta beslut, om de vilja begagna lösningsrätten, och det är,
på sätt framgår av vad jag kommer att anföra i fråga om 4 §, av eu
viss vikt, att de äro i stånd att giva jordägaren tillkänna sitt beslut
tidigare än vid tidpunkten för brukanderättens upphörande. Härmed
överensstämmer emellertid icke vad som i lagtexten sägs därom att, om
änka njutit brukanderätten tillgodo, stärbhusdelägarnas rätt skall inträda
vid den tid, då hennes rätt upphör. Vad som synes böra utsägas är att,
om del av fastighet varit upplåten för brukarens livstid, då skall efter
dödsfall eller uppsägning i anledning av omgifte, vilken medför brukande
-
72
Kung!.. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
rättens upphörande, vad i lagen sägs om brukare på viss tid äga motsvarande
tillämpning i avseende å delägarna i brukarens bo, i den mån
ej annat stadgas längre fram i lagen.
4 §•
Lagrådet:
Såsom paragrafen är uppställd, skulle bestämmelserna om sättet
för uppsägning av arrendeavtal bliva tillämpliga endast i fråga om det
tillkännagivande, som avses i första stycket, men däremot icke beträffande
det meddelande jordägaren har att gorå brukaren, om jordägaren vill
lösa. Något skäl att göra en dylik skillnad lärer icke finnas. Det hemställes
fördenskull om sådan jämkning i avfattningen, att nämnda bestämmelser
komma att gälla i båda de ifrågavarande fallen.
Justitierådet von Seth:
Enligt stadgandet i första stycket behöver vid upplåtelse för livstid
tillkännagivande från brukarens eller rättare hans dödsbodelägares sida,
att lösningsrätten begagnas, icke ske förr än viss tid efter brukanderättens
upphörande. Begagnas den sålunda medgivna betänketiden, blir
följden, att jordägaren först kommer att övertaga lägenheten under någon
tid efter avträdesdagen för att sedan i alla de fall, då ej han kommer
att lösa, nödgas återställa den till dödsbodelägarna efter lösningsfrågans
avgörande.
En dylik ordning kan naturligtvis i och för sig icke vara tilltalande
för någondera parten. Jordägaren har ej vidare intresse av att sörja
för lägenhetens hävd under mellantiden. Och vad skall den lösningsberättigade
taga sig till under samma tid? För den händelse i avtalet
om brukanderätten, såsom nog ej sällan är fallet, ingår bestämmelse att,
om brukaren ej före avträdesdagen begagnat sig av rätten att bortföra
honom .tillhöriga byggnader och andra anläggningar, dessa skola utan
lösen tillfalla jordägaren, kunna givetvis förvecklingar uppstå. Har lägenheten
under någon tid varit i jordägarens hand, kan det dessutom bliva
svårt att vid en blivande förrättning enligt 6 § avgöra, i vad mån gjorda
förbättringar äro att tillgodoräkna den ene eller den andre av parterna.
Bestämmelsen i fråga lärer ej heller vara nödvändig för tryggande
av den å brukarens sida lösningsberättigades intressen. Vid livstidsstädja
är nämligen, såvitt angår äldre avtal, enligt den uppfattning, som i ett
par nyligen avgjorda rättsfall gjort sig gällande, och delvis även på
grund av lag, samt i fråga om avtal, å vilka den nya nyttjanderättslagstiftningen
är tillämplig, på grund av uttryckliga bestämmelser i denna,
73
Kunyl. Maj:ts nåd. proposition AV 172.
brukarens dödsbo berättigat till åtnjutande av laga fardag och har således
under förutsättning att tiden för dess inträdande i de befogenheter som''
‘ förevarande hänseende tillkomma brukare, bestämmes på sätt jag vid
tal om 1 § hemställt, god tid att göra sin lösningsrätt gällande i samma
ordning som andra losmngsberättigade. För de fall åter, då det kan
vara tvivelaktigt, om rätt till laga fardag finnes, synes all rimlig hänsyn
tm dodsbodelagarnas intressen vara tagen, om de få betänketid under
hälften av den tidrymd, som ligger emellan det avträdesdagen blir på
för parterna bindande sätt bestämd och nämnda dag. På återstoden av
namnda tidrymd bör jordägaren skäligen kunna göra anspråk för att,
därest dodsbodelagama ej vilja begagna sin lösningsrätt, ordna med lägenhetens
framtida skötsel.
Det hemställes alltså, att ovanberörda bestämmelse måtte få ut<m
,U1''11 Paragrafeu och att i stället såsom undantag från huvudregeln, att
tillkännagivandet tran brukarens sida skall ske senast nittio dagar före
upplatelsetidens slut, stadgas att, där i fråga om upplåtelse för livstid
det icke ar uppenbart, att rätt till laga fardag åtnjutes, tillkännagivandet
skall vara gjort i ratt tid, om det äger rum senast å den dag, som inaller
nast efter det halva tiden förflutit mellan avträdesdagens slutgiltiga
bestämmande och sistnämnda dag.
Ordnas saken så, öppnas möjlighet för en för alla de av lagen berörda
fallen gällande bestämmelse att, om tillkännagivande, som i första
stycket avses, skett i ratt tid och ordning och det ej före avträdesdagen
bhr avgjort, att det blir jordägaren, som kommer att lösa, brukaren i
varje fall skall äga kvarsitta å lägenheten, till den fardag för arrenderad
fastighet, som infaller nast efter sex månader, sedan lösningsfrågan blivit
slutligen avgjord, naturligtvis mot ersättning, som i händelse av tvist
skall bestammas, därest jordägaren kommer att lösa, av de i 5 8 omförmalda
skiljemännen, men eljest vid den förrättning, som avses i fi S. De
invändning^- som kunna göras mot en dylik anordning, varigenom ett
mellantillstånd av ovan berörda art skulle undvikas, torde huvudsakligen
vara av teoretisk innebörd.
b §•
Lagrådet:
Det synes lämpligt och är måhända även förslagets mening att
om jordagaren icke vid förrättningen påkallat tillämpning av andra
stycket i 1 §, sådan tillämpning icke skall få äga rum ens i den rättegång,
som ma varda inledd genom besvär över förrättningen. Stadgandet
, et av0 förevarande paragraf lärer böra undergå någon redaktionell
jämkning, sa att det otvetydigt erhåller nu antydda preklusiva karaktär.
Bihang till riksdagens protokoll 1218. 1 sand. 1.54 käft. (Nr 172.) 10
74
Kung!. May.ts nåd. proposition Ni- 172.
7 §•
Justitierådet von Seth: ....
Iakttages vad jag vid tal om 4 § hemställt beträffande tillsägelse
om lösningsrättens utövande vid upplåtelse på livstid, blir bestämmelsen
i första stycket av förevarande paragraf, att ansökning om förordnande,
som här avses, vid dylik upplåtelse skall ingivas sist inom nittio dagar
från brukanderättens upphörande, för de flesta fallen obehövlig; och i de
fall, då vid upplåtelse för livstid tillsägelsen skulle få ske å senare tid
än ''den i allmänhet föreskrivna, torde en frist av nittio dagar från det
tillsägelsen skedde vara fullt tillräcklig.
9 §•
Lagrådet:
Stadgandet i förevarande paragraf, att avskiljandet från den Övriga
fastigheten av det område brukare berättigats lösa skall ske genom förrättningsmännens
försorg, lärer ej stå väl tillsammans vare sig med det
initiativ i nämnda hänseende brukaren enligt 13 § bar att taga genom
nedsättning av löseskillin gen eller med den prövningsrätt, som enligt 14 §
skall tillkomma Konungens befallningshavande.
De åtgärder förrättningsmännen skola vidtaga för områdets avskiljande
böra inskränkas därtill att, om förrättningsmännen finna brukaren
vara enligt denna lag berättigad till inlösen, de skola meddela uttryckligt
beslut därom med bifogande av sådan beskrivning å området och å
fastigheten i dess helhet, som erfordras för den Konungens befallningshavande
åliggande prövningen.
Justitierådet von Seth:
Beträffande formen för avskiljandet från huvudfastigheten ansei
jag övervägande skäl särskilt från praktisk synpunkt tala för bibehållandet
av stadgandet, att det skall ske genom jordavsöndring. Iakttages
vad lagrådet hemställt i fråga om den befattning därmed, som skall tillkomma
förrättningsmännen, kan det emellertid ifrågasättas, om berörda
stadgande har sin rätta plats i förevarande paragraf.
14 §.
Justitieråden Gullstrand och Wedherg samt regeringsrådet Planting
Gyllenbåga:
..
Det är förslagets mening, att äganderätten till området overtores
till brukaren oberoende av någon därpå riktad rättshandling från joid
Kungl. Alaj:ts nåd. proposition År 112.
75
ägarens sida. Annan fångeshandling skall ej vara av nöden än förrättningsmännens
beslut eller det utslag, varigenom på klagan över förrättningen
brukaren fått sitt lösningsanspråk godkänt. I detta hänseende
föreligger en bestämd avvikelse från de om jordavsöndring gällande
regler. Avsöndring kan nämligen ej komma till stånd utan en av jordägaren
verkställd överlåtelse. Då i förevarande paragraf talas om avsöndrande
av området och om fastställelse ä avsöndringen, är detta följaktligen,
liksom stadgandet i 9 § att området skall avskiljas genom jordavsöndring,
icke fullt riktigt.
Enligt vad departementschefens yttrande giver vid handen, avser
förslaget, att i fall, motsvarande de, om vilka i 22 § av lagen om hemmansklyvning
in. in. är fråga, Konungens befäl In ingshavande skall förfara,
som hade jordägaren sökt tillstånd till områdets avsöndrande. Vad
sålunda åsyftats lärer dock icke med erforderlig tydlighet framgå av
lagtexten.
Med hänsyn till det nu anförda hemställes, att första stycket av
nu förevarande paragraf måtte få det innehåll dels att, om Konungens
befallningshavande finner områdets avskiljande överensstämma med vad
om jordavsöndring är stadgat, befallningshavanden har att meddela fastställelse
därå, och dels att vid ärendets prövning skall så anses, som hade
området genom beslutet angående brukarens lösningsrätt avsöndrats av
jordägaren och, där till områdets avsöndrande särskilt tillstånd skolat
erfordras, sådant vore sökt.
Justitierådet von Seth:
Av ett uttalande i motiven synes det, som om det vore förslagets
mening, att över huvud taget samtliga i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning
m. m. i fråga om avsöndring meddelade bestämmelser
skulle kunna vinna tillämpning vid den prövning, som avses i förevarande
paragrafer, således jämväl bestämmelserna i nämnda lags 22 § och möjligen
även 25 §.
Det synes emellertid kunna ifrågasättas, om det i paragrafen använda
uttrycket, »finner Konungens befallningshavande områdets avsöndrande
överensstämma med vad om jordavsöndring är stadgat», giver rum
för en så vidsträckt tolkning.
Men även bortsett härifrån lärer i själva avfattningen av nämnda
paragrafer av 1896 års lag ligga ett hinder för att desamma skola kunna
vinna vidare tillämpning vid ifrågakomna prövning. Sålunda fordrar
22 §, för att däri omförmälda tillstånd över huvud taget skall kunna
komma i fråga att meddelas, ett initiativ från jordägarens sida i form
76 Knut/!. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
av ansökan om tillstånd till den mot grundreglerna i 20 § 1 mom. stridande
avsöndringen, vilket i de fall, varom nu är fråga, näppeligen är
att emotse annat än undantagsvis; och vad angår 25 §, är även den så
avfattad, att den, bortsett från att prövningsrätten ej tillkommer Konungens
befallningshavande, närmast synes åsyfta, att initiativet till den där
omtalade jämkningen skall tagas av stamhemmansägaren.
Det skulle dock ofta vara av betydelse för befordrande av det allmänintresse
förslaget avser att tillgodose, om Konungens befallningshavande
erhölle rätt att i samband med den i förevarande paragraf omförmälda
prövningen meddela tillstånd till större eller annorlunda beskaffad
avsöndring, än som eljest är tillåten, även på framställning av
brukaren. Med hänsyn till beskaffenheten och belägenheten av de lägenheter,
om vilka det här är fråga, vore i många fall deras avsöndrande
utan inflytande på huvudfastighetens skötsel, och deras värde är nog i
regel icke högre, än att även för inteckningshavarna deras avskiljande
skulle sakna väsentlig betydelse. Särskilt hårt skulle å andra sidan brukaren
drabbas i de fall, då det är förekomsten av avsöndringar, vilka
ägt rum efter lösningsrättens införande men innan den i det speciella
fallet kunnat göras gällande, som medför, att maximum för avsöndring
skulle komma att överskridas. Synnerligen viktigt är det även, såsom
framhålles i ovan åsyftade uttalande, att den i 20 § 1 mom. av 1896
års lag stadgade inskränkningen i rätten att avsöndra inägojord inom
vissa län ej får lägga hinder i vägen för det friköpande av lägenheter,
varom nu är fråga. Eljest skulle det ju kunna inträffa, att jordägaren
tvingade brukaren att avflytta för att omedelbart därefter vinna tillstånd
att avsöndra området till annan såsom egnahemsanläggning.
I varje fall synes det böra föreskrivas att, om brukaren så önskar
och möjlighet därtill finnes, Konungens befallningshavande må äga även
mot jordägarens bestridande verkställa sådan jämkning i lägenhetens område,
som avses i 25 § av 1896 års lag. Därigenom skulle ju mången
gång åtminstone en del av lägenheten kunna utan skada för någon räddas
åt brukaren.
De bestämmelser, som skulle erfordras för tillgodoseende av nu
framhållna önskemål, synas böra erhålla sin plats närmast efter förevarande
paragraf.
Därvid bör tillika sörjas för att, om jämkning kan ifrågakomma,
förslag därtill uppgöres vid den i 6 § omförmälda förrättningen samt
att särskild värdering av det mindre område, som efter jämkningen skulle
få lösas, kommer till stånd före fördelningen av det nedsatta beloppet, så
att från detta kan avskiljas vad som skall återbäras till brukaren.
KuhijI. Maj:ts nåd. proposition AV 172.
77
Vidare bör tillses, att i de fall, varom här är fråga, jordägaren
får lämplig tid efter erhållen del av Konungens befallningshavandes tillstånd
till den mot bestämmelserna i 20 § 1 mom. av 1896 års lag stridande
avsöndringen eller beslut om jämkningen att bestämma sig för
om han vill begagna den lösningsrätt, som må tillkomma honom enligt
2 § i förevarande lag. Det kan nämligen icke skäligen begäras av honom,
att han skall träffa avgörande härutinnan, innan han vet, om han
över huvud taget behöver underkasta sig den utgift, som är förbunden
med lösningsrättens utövande, eller huru stort område arrendator!! kan
bliva berättigad att till ösa sig.
17 §.
Justitie råden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlcmtingGyll&nbåga:
Har
ej genom avtal tillförsäkrats brukaren rätt att hava byggnaderna
kvarstående viss tid efter nyttjanderättens upphörande, och äro
ej heller bestämmelserna i lagen om nyttjanderätt till fast egendom tilllämpliga
å upplåtelsen, lärer det åligga brukaren att bortföra byggnaderna
medan nyttj anderätten ännu består. I själva verket torde, när tillämpning
av den föreslagna lagen kan ifrågakomma, brukarens ställning vanligen
vara den sist antydda. Han är i sådan händelse ej hjälpt med
stadgandet i nu förevarande paragraf. Uppenbarligen bör emellertid
brukaren få tillgodoräkna sig särskild tid för bortförandet i varje fall,
där han i behörig ordning gjort lösningsrätt gällande. En bestämmelse
härom torde lämpligen kunna innefatta att, där brukaren vederbörligen
gjort framställning om inlösen av området, men inlösen ej kommer till
stånd, bortförandet skall ske inom tre månader från det beslutet därom
vunnit laga kraft eller rätten till inlösen upphört, så framt ej enligt
avtal längre tid står brukaren till buds.
Frågan, huruvida inlösen skall komma till stånd, kan hållas svävande
under avsevärd tid. Skiljemännens beslut angående jordägarens
lösningsrätt kan sålunda av varjehanda orsaker låta vänta på sig, och
år kunna förflyta, innan en klandertalan mot beslutet blivit föremål för
prövning i alla tre instanserna. Likaså kan en rättegång i anledning av
besvär över förrättning, varvid brukarens lösningsanspråk behandlats,
draga ut på tiden. Förslaget innehåller ej något stadgande, hur med
nyttj anderätten till området skall förhållas under den tid frågan om inlösen
av området sålunda är under bedömande. Denna rätt lärer alltså
enligt förslaget tillkomma jordägaren. Och tydligt är, att en bestäm
-
78
Kungl. Maj:ls nåd. proposition Nr 172.
melse sådan som den nyss ifrågasatta om rätt för brukaren att hava
sina byggnader kvarstående ej heller skulle innefatta något avgörande
till brukarens förmån angående nyttjanderätten. Huru än beträffande
denna ordnas, kunna vissa intressekonflikter tänkas uppkomma. Det
lärer ej kunna med fog påstås, att de, vartill förslagets ståndpunkt må
giva upphov, mindre väl ägna sig att lösas genom godvillig uppgörelse
än de, som med den motsatta ordningen kunde följa.
Justitierådet von Seth:
Kommer icke, i enlighet med vad jag förut ifrågasatt, tillkännagivande
från brukarens sida, att han vill utöva sin lösningsrätt, att medföra,
att han får kvarsitta å lägenheten i alla de fall, då icke före avträdesdagen
blir avgjort, att det blir jordägaren, som kommer att lösa,
erfordras även enligt mitt förmenande en bestämmelse i enlighet med
vad lagrådets övriga ledamöter hemställt; och detta icke minst av hänsyn
till det av mig förut påpekade förhållandet, att i avtal om upplåtelser
av förevarande slag ofta förekommer bestämmelse, att brukaren
tillhöriga byggnader, som icke bortförts före avträdet, skola tillfalla jordägaren
utan lösen.
18 §.
Justitieråden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga:
Den
i 4 § meddelade bestämmelse att, då fråga är om upplåtelse
för livstid, tillkännagivande till jordägaren om lösningsrättens begagnande
kan ske så sent som trettio dagar efter brukningsrättens upphörande,
visar, att man velat för varje fall beakta önskvärdheten av tillräckligt
rådrum i berörda hänseende. Då emellertid i nu förevarande paragraf
för det fall, som där är i fråga, från den i paragrafen givna huvudregeln,
att lösningsanspråket skall tillkännagivas för jordägaren sist nittio
dagar före det området skall avträdas, stadgas undantag allenast för den
händelse, att avträde efter uppsägning skall ske inom kortare tid än nittio
dagar, har man försatt den brukare i synnerligen ogynnsam ställning,
som skall avträda sitt område jämt nittio dagar efter uppsägningen eller
ock ett fåtal dagar senare. Undantaget lärer fördenskull böra utsträckas
och synes kunna bestämmas så, att det omfattar de fall, då avträde efter
uppsägning skall ske inom kortare tid än ett hundra tjugu dagar.
I fråga om den förmån, som skall tillkomma brukaren, då undantaget
bliver tillämpligt, innehåller paragrafen, att han äger ett rådrum
av nittio dagar efter uppsägningen att tillkännagiva lösningsanspråket.
7!)
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 11 2.
Den sålunda utsträckta tiden synes icke vara erforderlig och inkräktar
otillbörligt på jordägarens rätt. En tid av trettio dagar lärer vara fullt
tillräcklig. .. , ,
Vid beaktande av vad sålunda erinrats lärer genom en to rand råd
redaktion av bestämmelsen om tid för ingivande av ansökning, som i 7 §
avses, i de fall, då undantagsstadgandet är tillämpligt, höra iakttagas,
att brukarens rätt att dröja med ansökningen intill tiden för avträdandet
icke fråntages honom och att således allenast för det fall, att tillkännagivandet
skett senare än nittio dagar före avträdestiden, tiden för ansökningen
om förordnandet bestämmes till nittio dagar från tillkännagivandet.
Justitierådet von Seth:
Såsom redan förut framhållits, kommer det alltid att vara förenat
med olägenheter, om brukaren skall äga dröja med tillkännagivande, att
han vill begagna sin lösningsrätt, till efter avträdesdagen. Berörda olägenheter
skulle i fråga om de rättsförhållanden, som avses i förevarande
paragraf, kunna utan åsidosättande av någondera partens berättigade intressen
undvikas, om bestämmelsen att, då avträde efter uppsägning skall
ske inom kortare tid än nittio dagar, sådant tillkännagivande må ske
inom nittio dagar från uppsägningen, utbyttes mot ett stadgande, att för
dvlikt fall tillkännagivandet skall vara gjort i rätt tid, om det äger rum
senast å den dag, som infaller näst efter det halva tiden förflutit mellan
uppsägningsdagen och avträdesdagen.
Genom bestämmandet av den 1 januari 1918 såsom den termin,
före vilken jordägaren skall hava vidtagit åtgärd för brukarens skiljande
från det brukade området, för att icke brukaren skall äga lösningsrätt,
har man velat skydda de brukare, om vilka här är fråga, fiån åtgärdd
från jordägarnas sida i direkt avsikt att beröva brukarna den förmån
förslaget avser att bereda dem. Såvitt ett avtal i någon form kan visas
föreligga, torde också i regel det avsedda syftemålet uppnås genom
ifrågavarande bestämmelse, och i allmänhet bör väl i den omständigheten,
att brukaren suttit å lägenheten så lång tid som den, varom här är fråga,
få anses ligga en stark presumtion för att avtal föreligger. I alla dessa
fall skall numera, då det ju här är fråga om avtal ursprungligen in
gångna på obestämd tid eller på uppsägning, jämlikt 1 § i lagen den
14 juni 1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
nyttjanderätt till fast egendom och promulgationsbestämmelsen till den
s. k. norrländska arrendelagen den nya nyttjanderättslagstiftningen äga
tillämpning å rättsförhållandet mellan parterna. En följd härav är att,
såvitt fråga är om verklig brukanderätt eller över huvud taget nyttjande
-
80
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
rätt, vara den norrländska arrendelagen är tillämplig, denna rätt numera
måste hava övergått till arrenderätt på viss tid, och att i övrigt allmänna
nyttjanderättslagens bestämmelse!- om uppsägningstid vid lägenhetsarrende
i de flesta fall komma att äga tillämpning. Till följd härav
kunna över huvud taget åtgärder för brukarens, respektive lägenhetsarrendatorns
skiljande från nyttjanderätten, som företagits under år 1918,
icke medföra, att nyttj anderätten upphör under samma år.
h ör ett fall, nämligen det, att tiden för en brukanderätt, som övergått
till arrende på viss tid, skulle utgå den 14 mars 1918, kan emellertid
arrendatorn komma att skiljas från brukanderätten och hans byggnadei
komma att bortrivas eller tillfalla jordägaren under samma år, men
sannolikheten för att ett dylikt fall skall inträffa är till följd av tidsbestämmelserna
i den nya nyttjanderättslagstiftningen högst ringa.
Detsamma kan bliva förhållandet, om vid lägenhetsarrende viss
kort uppsägningstid är avtalsvis bestämd. Även dessa fall torde vara
ganska sällsynta.
Talrikare komma nog de fall att bliva, då något avtal ej kan styrkas.
År detta förhållandet, torde nyttjanderättshavaren i regel på jordägarens
talan skiljas från nyttj anderätten utan åtnjutande av laga fardag;
och det är uppenbarligen icke uteslutet, att hela saken kan hinna
vara utagerad och byggnaderna utrivna under tiden mellan det den nva
lagen blivit känd och dess trädande i kraft.
I alla dylika fall är givetvis nyttj anderättshavarens ställning synnerligen
prekär. Även om till följd av stadgandet i denna paragraf han
formellt skulle hava kvar sin lösningsrätt, lärer han näppeligen, då han
vid tiden föi lagens trädande i kraft icke längre äger några byggnader å
området, kunna göra nämnda rätt gällande.
Givetvis vore det önskligt, om något kunde göras för att trygga
även dylika nyttjauderättshavare vid de förmåner förslaget avser att
bereda dem.
Möjligen kunde något vinnas genom eu bestämmelse i promulgationsstadgandet
att, om brukare, som avses i förevarande paragraf, till
följd av åtgärd från jordägarens sida, som vidtagits efter den 1 januari
1918, ålagts att avflytta från lägenheten å tid före lagens trädande i
kraft, han likväl skall äga kvarsitta till den 14 mars 1919, därest han,
senast då hans avhysning skall verkställas, på det i 4 § för där avsedda
fall föieskrivna sättet tillkännagiver för jordägaren sin avsikt att efter
lagens ikraftträdande begagna sig av lösningsiätten.
Även den av lagrådets övriga ledamöter föreslagna utvägen att
framflytta tiden för lagens trädande i kraft skulle givetvis kunna hjälpa
i en del fall.
Kung!. May.ts nåd. proposition Nr 172.
81
Övergångsstadgandet.
Justitieråden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga:
Det
lärer icke kunna förhindras, att den lösningsrätt, som genom
18 § medgives brukare, stundom bliver illusorisk, då nämligen jordägare
under den tid, som förflyter, innan lagen hinner träda i kraft, kan begagna
sig av honom nu i en del fall tillkommande rätt att vid brukarens
avträdande av innehaft område framtvinga bortförande av brukarens
byggnader. Faran för ett dylikt jordägarens utnyttjande av sin rätt,
vilken fara i någon mån förstoras genom den föreslagna lagens promulgerande,
lärer väsentligen kunna hävas genom lagens ikraftträdande ej
obetydligt tidigare än förslaget innehåller. Hinder för att lagen börjar
tillämpas redan den 1 september innevarande år synes knappast förefinnas.
Skulle denna ändring komma att ske, lärer övergångsstadgandet
böra därefter lämpas och sålunda innehålla, att brukares lösningsanspråk
ej behöver tillkännagivas före den 1 december 1918, samt att, då sådant
tillkännagivande skett nämnda dag eller dessförinnan, ansökningen om
förordnande, som i 7 § avses, skall ingivas inom nittio dagar från tillkännagivandet,
där ej brukaren eljest äger längre tid därtill.
Justitierådet von Seth:
Bestämmelsen, att brukaren ej i något fall skall vara pliktig att
giva sitt lösningsanspråk jordägaren tillkänna före den 1 april 1919 lider
av samma svaghet, som förut påpekats i fråga om vissa andra bestämmelser,
nämligen att det från åtskilliga synpunkter sett är mycket otillfredsställande,
om med tillkännagivandet kan dröjas till efter avträdesdagen.
Denna svaghet skulle undgås och det hela enligt mitt förmenande
bliva smidigare genom en bestämmelse att, om brukningsrätten
skall upphöra tidigare efter lagens trädande i kraft än ett hundra åttio
dagar, tillkännagivandet från brukarens sida, att han vill begagna sin
lösningsrätt, i varje fall skall vara gjort i rätt tid, om det äger rum
senast å den dag, som infaller näst efter det halva tiden förflutit mellan
dagen för lagens trädande i kraft och avträdesdagen. Härigenom skulle
uppenbarligen brukaren icke betagas den rätt att lämna tillkännagivandet
å senare tid, som kunde följa av den förändrade lydelse av 18 §, varom
jag hemställt.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 154 hult. (AV 172.) 11
82
Kungl. Maj-ds nåd. proposition Nr 172.
Förslag till lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom.
Lagrådet:
Föreliggande lagförslag avser att i vissa frågor rörande inteckningsväsendet
likställa fång enligt det nyss granskade förslaget om brukares
lösningsrätt med fång enligt gällande bestämmelser om expropriation och
om ändring eller utrivning av vattenverk. En sådan likställighet är av
dessa^ fångs besläktade karaktär väl motiverad. Den tillämnade nya arten
av fång överensstämmer emellertid med de båda äldre även därutinnan,
att förvärvaren icke härleder sin rätt från den närmast föregående jordägaren;
fånget är giltigt oberoende av vem denne är. Samma skäl, som
föranlett undantagsstadgandet i andra stycket av 8 § lagfartsförordningen,
torde alltså böra medföra, att stadgandets tillämplighet utsträckes till
fång på grund av den ifrågasatta lösningsrätten för brukare.
Iakttages vad lagrådet yttrat i fråga om rubriken till lagförslaget
beträffande lösningsrätten, föranledes härav någon jämkning även i nu
förevarande förslag.
Ur protokollet
Erik Öländer.
Kung!. Maj:ls nåd. proposition Nr 172.
83
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott tisdagen
den 5 mars 1918.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
den 19 nästlidne februari avgivna yttrande över det den 31 december
1917 till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt for brukare
av vissa områden till deras inlösen och till lag om andrad lydelse av
24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i
fast egendom.
Efter att hava redogjort för
innehållet i lagrådets yttrande anförde
departementschefen följande: 1
»Då vad lagrådet eller dess flesta ledamöter anfört i fråga om 1,
9, 14 och 18 §§ i förslaget till lag om rätt för brukare av vissa områden
till deras inlösen synes mig höra föranleda ändringar i samma paragrafer,
hava sådana vidtagits i huvudsaklig överensstämmelse med vad
lagrådet eller dess flesta ledamöter hemställt. I sammanhang härmed
har jämväl ändring vidtagits beträffande förslagets rubrik.
84
Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 172.
Vad angår 4 § i förslaget har densamma dels undergått ändring i
enlighet med vad lagrådet hemställt, dels ock ytterligare omarbetats i
anledning av erinringar, vilka framställts av en av lagrådets ledamöter.
Denne ledamot har därjämte, så vitt angår upplåtelser för nyttjanderättshavares
livstid, föreslagit ändrade bestämmelser rörande tiden för
verkställandet av sådant tillkännagivande till jordägaren, varom i förslaget
stadgas. Då emellertid de sålunda föreslagna bestämmelserna för
de fall, där det kan vara ovisst, huruvida rätt till laga fardag för änka
eller dödsbodelägare äger rum, synas kunna för de eventuellt lösningsberättigade
ställa sig ganska svåra att förstå och i praktiken tillämpa,
samt det enligt min uppfattning är av stor vikt att föreskrifterna om
vad vederbörande hava att iakttaga för att komma i åtnjutande av den
lösningsrätt, som kan tillkomma dem, äro enkla och lättbegripliga, har
jag icke ansett mig böra ansluta mig till nämnde ledamots förslag i förevarande
avseende. Däremot delar jag till fullo samme lagrådsledamots
uppfattning om det viktiga däri, att nyttjanderättshavaren eller hans
änka eller dödsbodelägare icke varda mot sin vilja avlägsnade från under
nyttjanderätt upplåtet område, medan frågan om vederbörandes lösningsrätt
till detsamma är oavgjord. Om man också måhända kunde antaga,
att, åtminstone i många fall, mellanhavandet i förevarande avseende
mellan jordägaren och den eller de eventuellt lösningsberättigade kunde
ordnas i godo, lärer det dock vara vida att föredraga, att de senare erhålla
en genom stadgande i lag uttryckligen fastslagen rätt att under
lfragavaiande tid kvarsitta å området. Ett stadgande i nu angiven riktning
synes lämpligen kunna givas det innehåll, att nyttjanderättshavare,
varunder vid livstidsupplåtelse naturligen inbegripes avliden nyttj anderättshavares
änka eller dödsbodelägare, icke må mot sitt bestridande förpliktas
att avflytta från området tidigare än å den fardag för arrenderad
fastighet, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord.
Emellertid lärer ett dylikt stadgande icke böra erhålla undantagslös
giltighet. Det torde nämligen vara uppenbart, att från stadgandets tilllämpmng
böra undantagas de fall, i vilka det redan innan den upplåtna
nytt]anderätten upphör varder avgjort, att jordägaren kommer att inlösa
nyttj anderättshavarens byggnader, vare sig avgörandet sker helt enkelt
genom en jordägarens förklaring, att han vill begagna sin inlösningsrätt,
där sådan utan vidare tillkommer honom, eller genom överenskommelse
mellan parterna eller skiljemäns utslag. Ofta nog kommer väl för övrigt
tidpunkten för den upplåtna nyttjanderättens upphörande i dessa fall att
sammanfalla med den fardag för arrenderad fastighet, som inträffar näst
efter lösmngsfrågans avgörande, då väl tiden för nyttj anderätten i all
-
85
Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 172.
mänhet utgår ä laga fardag. Vad eljest vidkommer den föreslagna bestämmelsens
verkan vid upplåtelser för annan tid än nyttjanderättshavareus
livstid, kan korteligen anmärkas, att sä snart det vid upplåtelsetidens
utgång är ovisst, huruvida nyttjanderättshavaren kommer
att inlösa området, får han kvarsitta å detsamma. Skulle därefter lösningsfrågan
avgöras därhän, att inlösen från nyttjanderättshavarens sida
icke kommer till stånd, har han att avflytta tidigast å därnäst infallande
fardag, vederbörande myndighet naturligen obetaget att, där denna fardag
infaller omedelbart efter det avgörandet skett, lämna nyttjanderättshavaren
skäligt rådrum att avflytta vid någon senare tidpunkt.
Vid livstidsupplåtelser kan tydligen alltid tiden för nyttj anderättens
upphörande genom det föreslagna stadgandet komma att framflyttas utöver
den tidpunkt, då samma rätt eljest skulle hava utgått, i allmänhet
väl troligen ett år. Sådant tillkännagivande, varom i 4 § i förslaget
sägs, behöver ju ej göras förrän efter den tidpunkt, då den upplåtna
ny ttj anderätten upphört. Detta förhållande synes dock knappast ägnat
att väcka några egentliga betänkligheter. En upplåtelse, som ägt rum
för en till sin långvarighet så obestämd tidrymd som nyttjanderättshavarens
livstid, torde åtminstone i regel utan svårare olägenhet kunna
utsträckas ett extra år. För övrigt bör ihågkommas, att man ju utgår
från antagandet att inlösen från nyttjanderättshavarens sida i regel skall
komma till stånd.
För den tid nyttjanderättshavaren, utöver den egentliga upplåtelsetiden,
kommer att på grund av den föreslagna bestämmelsen under nyttjanderätt
innehava det upplåtna området är jordägaren uppenbarligen
berättigad att åtnjuta ersättning. Denna ersättning synes, där ej överenskommelse
träffas mellan parterna, lämpligen kunna bestämmas vid
sådan förrättning, varom i 6 § i förslaget sägs, därest dylik förrättning
kommer till stånd, men eljest av skiljemän på sätt i 5 § i förslaget sägs.
I anslutning till vad nu anförts har såsom ett sista stycke i 4 §
i förslaget upptagits stadgande av ovan angivet innehåll.
o Godkännes nämnda stadgande i förslaget, torde för de fall, då vid
upplåtelse på viss tid nyttjanderättshavare på grund av samma stadgande
kommer att sitta kvar utöver upplåtelsetiden, böra föreskrivas
undantag från den i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom intagna bestämmelse. Man lärer ej
skäligen kunna fordra, att, där nyttjanderättshavare på grund av bestämmelse
i lag äger rätt att kvarsitta utöver upplåtelsetidens utgång,
jordägaren, vid äventyr att upplåtelseavtalet anses förlängt på fem år,
skall verkställa i sistnämnda lagrum omförmälda anmaning till nyttjan
-
86
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.
derättshavaren att avflytta. Stadgande om undantag i förevarande fall
från nu avsedda föreskrift har därför fogats vid lagförslaget.
I fråga om 6 § i förslaget har vad lagrådet rörande nämnda
paragraf anmärkt vunnit avseende därigenom att föreskrift i av lagrådet
angiven riktning upptagits uti ett vid 12 § i förslaget fogat andra
stycke.
Beträffande 17 § i förslaget lärer, med hänsyn till nyss omförmälda
i 4 § sista stycket upptagna bestämmelse, vad lagrådet anfört
icke höra föranleda paragrafens omarbetning. Paragrafen har emellertid
i sammanhang med berörda till 4 § gjorda tillägg till sin sista del
erhållit en i någon mån ändrad formulering.
Nämnda tillägg har jämväl föranlett vissa ändringar i formuleringen
av 18 § i förslaget.
Beträffande tiden för den föreslagna lagens trädande i kraft samt
övergångsstadgandet hava ändringar vidtagits i enlighet med vad lagrådet
anfört.
Lagrådets yttrande har tillika föranlett utarbetande av förslag till
lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom.
I sammanhang med att förslaget till lag om lösningsrätt erhållit
ändrad rubrik, hava jämkningar vidtagits i förslaget till lag om ändrad
lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom».
Departementschefen uppläste härefter de nu omförmälda lagförslagen
samt hemställde att desamma måtte, jämlikt 87 § regeringsformen,
genom nådig proposition föreslås riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.
TJr protokollet
Harry Guldberg.
Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet. P. Å. Norstedt & Söner.
133223