Kung!. Maj:tu Nåd. Proposition Nr Viss.

1

Nr 168.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
anslag till anordnande av statsinspektion över fattigvården
m. in., given Stockholms slott den 12 mars 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att, under förutsättning att riksdagen antager det av Kungl. Maj:t för
innevarande års riksdag framlagda förslag till lag om fattigvården,

dels för anordnande av statsinspektion av fattigvården, i enlighet med
i statsrådsprotokollet angivna grunder, å extra stat för år 1919 under
sjätte huvudtiteln, rubriken »Fattigvård», anvisa ett förslagsanslag, högst
44,300 kronor;

dels för anordnande av en extra byrå för fattigvårdsärenden i civildepartementet,
enligt av departementschefen framlagt förslag, å extra
stat för år 1919 under samma huvudtitel, rubriken »Departementet», anvisa
ett förslagsanslag, högst 27,000 kronor;

dels ock medgiva, att det å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget
till fattigvården i allmänhet må tagas i anspråk för de ökade kostnader,
som kunna komma att för statsverket uppstå för omhändertagande
under en tid av högst trettio dagar i vederbörande gränskommun
eller residensstad av nödställda svenska medborgare, vilka av
svensk myndighet i utlandet eller av utländsk myndighet överlämnas
till svensk myndighet å gränsort, ävensom för sådana nödställdas sändande
till annan ort.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 150 käft. (Nr 168.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

Anslag för anordnande
av
statsinspektion
över fattigvården.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
mars 1918.

'' Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnek,
Statsråden Petersson,

Schotte,

. Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte, anförde:

»I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 8 februari 1918 beträffande
det förslag till lag om fattigvården, som genom nådig proposition
nämnda dag förelagts riksdagen, har jag antytt, hurusom i anledning
av nämnda förslag påkallades framställning till riksdagen om vissa anslag
m. m. Jag torde nu få återkomma härtill.

Därvid lärer först höra behandlas frågan om

Anslag till anordnande av statsinspektion över fattigvården.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att i avbidan på den proposition, som kunde komma att avlåtas med
förslag till ny fattigvårdslagstiftning, tillsvidare för anordnande av statsinspektion
av fattigvården å extra stat för år 1919 beräkna ett förslagsanslag,
högst 70,000 kronor.

3

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 16S.

Enligt Kungl. Maj:ts förenämnda förslag till lag om fattigvården
skola till biträde åt Kungl. Maj ds befallningshavande vid deras befattning
med fattigvårdsförvaltningen inom länen anställas särskilda tjänstemän,
kallade fattigvårdskonsulenter, vilka dessutom skola liava till
uppgift att tillhandagå med råd och anvisningar rörande fattigvården.

Det har avsetts, att riket skulle indelas i åtta konsulentdistrikt, vart och
ett med en konsulent. Enligt förslaget skall vidare i civildepartementet
anställas en tjänsteman, statens fattigvårdsinspektör, vilken det skall
åligga att verka för ett ändamålsenligt ordnande av fattigvården och
främja dess utveckling. Han skall bl. a. handlägga ärenden rörande fattigvård,
avgiva yttranden och verkställa utredningar i fattigvårdsfrågor,
vara en föreningslänk mellan konsulenterna och meddela anvisningar och
föreskrifter i allt vad som rör deras rådgivande verksamhet, tillhandagå
Kungl. Maj:ts befallningshavande med yttranden, råd och anvisningar
samt öva tillsyn över de föreslagna arbetshemmen. Såsom biträde åt
fattigvårdsinspektören skall anställas en assistent. Samtliga ifrågavarande
tjänster äro avsedda att tillsvidare uppföras på extra stat. I mitt
omförmälda yttrande till statsrådsprotokollet den 8 februari 1918 återfinnes
en närmare redogörelse för de föreslagna tjänstemännens arbetsuppgifter
m.'' m., vartill jag tillåter mig att hänvisa (sid. 268—275).

Jag övergår nu till ifrågavarande befattningshavares tjänsteställning
och löner och vad därmed har samband.

Vad då först beträffar konsulenterna, torde i avseende å dem delvis Konsulenterna.
kunna tjäna såsom förebild de bestämmelser, som meddelats beträffande
folkskoleinspektörerna.

I mitt yttrande beträffande förslaget till fattigvårdslag har jag an- Konsuienttytt,
att konsulentbefattningarna böra vara huvudsysslor för sina innehavare.
Distrikten böra nämligen göras så stora, att konsulenterna hava huvudsysslor,
full sysselsättning med besök i distriktens kommuner, i den mån sådana
anses böra ifrågakomma, och med fullgörande av de konsulenterna i
övrigt åliggande uppgifter, bland vilka märkas expedition och därmed
förenad skriftväxling med kommunala och andra myndigheter, granskning
av förslag till fattigvårdsreglementen och planer för anstalter, yttranden
i de frågor, som Kungl. Majits befallningshavande hänskjuta till dem,
sammanträden inför fattigvårdsinspektören, avfattande av berättelser om
sin verksamhet o. s. v.

Några bestämda yttre kompetensvillkor synas icke böra uppställas. KompetensKungl.
Maj:ts val bör sålunda ej bindas genom fordringar på avlagd Tlllkor''

4

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 168.

Anställningens
art och
formen därför.

examen, genomgången utbildning eller tidigare verksamhet. Klart är
dock, att för framgångsrikt fullgörande av en konsulents krävande uppgifter
eu ingående praktisk erfarenhet om fattigvård är en grundförutsättning,
vare sig att denna erfarenhet vunnits under anställning i den
offentliga fattigvårdens tjänst, under sysslande med frivillig understödsverksamhet,
såsom konsulent hos enskild förening eller på annat dylikt
sätt. Kunskaper om gällande författningar måste naturligen konsulenten
äga, likaledes torde ett visst mått av allmänbildning utgöra en förutsättning
för att konsulenten skall kunna behörigen hävda sin ställning
i förhållande till de kommunala myndigheterna och därjämte såväl på
tillfredsställande sätt tillgodogöra sig och i berättelser sammanfatta erfarenheterna
av sin verksamhet som draga nytta av de anvisningar och
den litteratur, som fattigvårdsinspektören kan ställa till hans förfogande.
De viktigaste förutsättningarna för att konsulenten skall kunna väl fullgöra
sin uppgift äro naturligen av mera personlig art. 1 detta hänseende
kan tillämpas vad statsrådet Fridtjuv Berg beträffande folkskoleinspektörerna
yttrade till statsrådsprotokollet vid framläggandet av förslaget
till omreglering av folkskoleinspektionen. Han anförde: »Av en
folkskoleinspektör måste krävas icke blott grundlig insikt i de mångahanda
spörsmål, vilkas lösning kan komma att påkalla hans medverkan,
utan också och framför allt den välvilliga rättrådighet, den lugna opartiskhet
och den personliga auktoritet, som kunna tillvinna honom såväl
skolstyrelsernas som lärarpersonalens aktning och förtroende. Det kräves
av honom det sunda omdöme och den människokännedom, som
sätta honom i stånd att framgångsrikt förhandla med menigheter och
enskilda. Och av honom måste tillika fordras den besinning och den
sega ihärdighet, som göra det möjligt att med lämpor undanröja svårigheter
och fullfölja föresätta mål. Men allt detta är egenskaper, som
icke genom något särskilt slag av utbildning kunna förvärvas och ej
heller genom något slag av examensintyg styrkas. Det skulle under
sådana förhållanden vara synnerligen olämpligt att genom uppställande
av formella kompetensvillkor av ett eller annat slag snävt begränsa antalet
av dem, bland vilka lämpliga innehavare av inspektörsbefattningarna
kunna sökas».

Såsom jag i mitt yttrande angående förslaget till fattigvårdslag
antytt, synas konsulenterna till en början böra tillsättas endast på
viss tid eller tills vidare.

Konsulentbefattningarna böra förklaras till ansökan lediga, varefter
vederbörande Kungl. Maj:ts befällningshavande sättas i tillfälle att yttra

Kuiifil. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 168.

sig över ansökningarna. Efter ärendets beredning inom departementet
genom fattigvårdsinspektören förord lins konsulenterna av Kungl. Maj:t.

Vid fastställande av konsulenternas avlöningsförmåner torde böra Avlöning,
tagas i betraktande, att de mera dugande fattigvårdsmännen — således
de som i främsta rummet kunna ifrågakomma vid besättande av konsulentbefattningarna
— äga möjligheter att vinna ganska förmånliga anställningar
såsom föreståndare för de större kommunernas, särskilt de
större och medelstora städernas, fattigvårdsanstalter och att det därför,
om konsulenternas avlöning blir allt för knappt tillmätt, torde komma
att visa sig svårt att förvärva dugliga krafter för befattningarna i fråga.

Med hänsyn härtill torde avlöningen böra sättas något högre än den
som för närvarande gäller för folkskoleinspektörerna (4,000 kronors
grundavlöning jämte två ålderstillägg om vartdera 500 kronor). Dessa
löneförmåner hava för övrigt befunnits otillräckliga, i det folkskolöverstyrelsen
till Kungl. Maj:t avgivit framställning om löneförhöjning
för folkskolinspektörerna, en framställning, som remitterats till löneregleringskommittén.

Fattigvårdskonsulenterna synas mig sålunda böra tillerkännas arvode
å 4,500 kronor, därav 1,500 kronor böra anses motsvara tjänstgörilöspenningar.
Den del av arvodet, som ej motsvarar tjänstgöringspenningar,
bör kunna efter 5 år ökas med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare
500 kronor. Den sålunda föreslagna anordningen, att redan nu tillerkänna
en befattningshavare med avlöning å extra stat rätt till ålderstillägg
äger för närvarande tillämpning i avseende å tjänstemän vid
statens vårdanstalt för alkoholister å Venngarn — till föreståndaren därstädes
utgå för övrigt kontanta avlöningsförmåner med enahanda belopp,
som här ifrågasättes för fattigvårdskonsulenterna — samt har tillförene
tillämpats å tjänstinnehavare vid statens uppfostringsanstalt å Bona,
innan de sistnämnda vid 1917 års riksdag blevo uppförda å ordinarie stat.

Då ifrågavarande befattningar äro avsedda att tills vidare uppföras
allenast på extra stat och pension därför ej lärer ifrågakomma, torde
konsulenterna böra vidkännas avdrag från sina arvoden med belopp,
motsvarande bidrag till egen pensionering. Detta bidrag torde böra upptagas
till 150 kronor för varje befattning. Konsulents arvode under år
1919 skull sålunda utgöra 4,350 kronor. För det fall, att konsulent
kommer i åtnjutande av båda de för honom föreslagna ålderstilläggen,
torde han i likhet med t. ex. föreståndaren vid Venngarn böra få vidkännas
ett avdrag för pensioneringsbidrag av 200 kronor.

6

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 168.

Ortstillägg.

Expensmedel.

Vikariats arvode.

Vad angår villkor och bestämmelser för åtnjutande av de föreslagna
löneförmånerna, har jag tänkt mig, att Kungl. Maj:t lämpligen bör föreskriva,
att i sådant hänseende skall i tillämpliga delar i huvudsak gälla
vad som stadgats i kungörelsen den 9 oktober 1914 angående avlöningsförmåner
åt folkskoleinspektörer m. m. Såsom jag i mitt yttrande rörande
förslaget till fattigvårdslag antytt, böra konsulenterna hava skyldighet
att underkasta sig jämkningar i distrikten och förflyttningar.
Sker förflyttning utan vederbörande konsulents ansökan eller uttryckta
önskan, torde han böra åtnjuta ersättning för flyttningskostnad.

I likhet med vad som gäller för folkskoleinspektörer synes ortstillägg
böra beviljas konsulenter å vissa orter. Sålunda torde konsulenten i
det distrikt, som omfattar Stockholms stad med kringliggande län, med
hänsyn till de höga levnadskostnaderna i Stockholm, böra tillerkännas
ett ortstillägg å 500 kronor i det fall, att han är bosatt i huvudstaden.
Vad beträffar de distrikt, som kunna komma att omfatta något eller
några av Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, betingas ortstillägg
av de ogynnsamma yttre förhållanden, under vilka konsulenterna
där komma att utöva sin verksamhet, såsom klimatets och kommunikationernas
beskaffenhet och de höga levnadskostnaderna, ävensom
konsulenternas skyldighet att resa även under vintern, de svårigheter
de då hava att förrätta sin tjänst och den dyrare utrustning av kläder
m. m., som de måste bekosta sig. Ortstillägget torde därför även för
dessa distrikt böra bestämmas till 500 kronor.

För den händelse konsulenterna icke kunna beredas arbetsrum med
telefon uti av staten upplåtna lokaler, vilket i åtskilliga fall borde kunna
äga rum, torde de böra äga att uppbära särskilda expensmedel, vilka
jag föreslår måtte utgå med 500 kronor om året.

Konsulent torde böra berättigas att åtnjuta en månads semester årligen.
Därunder och vid konsulents sjukdom lärer bliva erforderligt att för
honom förordnas vikarie. Vid sjukdom torde konsulenten vara skyldig att
till vikarien avstå den del av arvodet, som motsvarar tjänstgöringspenningar,
utgörande, enligt vad i det föregående föreslagits, 1,500 kronor.
Nämnda belopp torde emellertid icke vara tillräckligt för vikaries avlöning,
utan synes vid sjukdom ävensom under semestern vikariatsarvode
böra beräknas efter högst 3,500 kronor för kalenderår. Särskilda medel
erfordras sålunda till utfyllnad eller bestridande av vikariatsarvodena.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 7 68.

7

Konsulenterna torde böra förklaras berättigade till reseersättning
efter samma grunder som folkskoleinspektörerna, eller enligt fjärde
klassen i gällande resereglemente. Härom lärer särskild kungörelse böra
av Kung!. Maj:t utfärdas.

Vad beträffar fattigvårdsiuspektören synes för honom lika litet som
för konsulenterna några bestämda yttre kompetensvillkor böra uppställas.
Han torde, på sätt kommittén yttrat, böra likställas med en byråchef i
Kungl. Maj:ts kansli. Då befattningen är avsedd att tills vidare uppföras
allenast på extra stat, lärer fattigvårdsinspektören böra tillerkännas
ett arvode, beräknat efter 8,100 kronor med avdrag för belopp, motsvarande
bidrag till egen pensionering, upptaget till 300 kronor, eller sålunda
ett arvode å 7,800 kronor, därav 2,500 kronor böra anses motsvara
tjänstgöringspenningar. Enahanda beräkningsgrund har i ett flertal
fall tillämpats vid anställande av extra befattningshavare av motsvarande
grad inom den centrala förvaltningen.

Såsom villkor och bestämmelser för åtnjutande av dessa löneförmåner
har jag tänkt det kunna föreskrivas, att vad som stadgats i sådant
hänseende vid den år 1917 vidtagna regleringen av löneförhållandena
vid statsdepartementen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
För tjänsteresor lärer ersättning böra utgå enligt tredje klassen i resereglementet.

Såsom jag i mitt yttrande rörande förslaget till fattigvårdslag i
korthet antytt, kan det tilläventyrs befinnas lämpligt, att någon av konsulenterna
tjänstgör såsom assistent hos fattigvårdsinspektören. En dylik
anordning lärer dock icke böra fastslås såsom oeftergivlig, enär fall
kunna förekomma, då det är lämpligare, att annan person utses till denna
befattning. På sätt här ovan nämnts, bör emellertid konsulent vara skyldig
att mottaga förordnande såsom assistent. Meddelas sådant förordnande
utan konsulents ansökan eller uttryckta önskan, lärer konsulenten,
liksom vid förflyttning under liknande omständigheter från ett distrikt
till ett annat, böra komma i åtnjutande av ersättning för flyttningskostnad.
Tjänstgör en av konsulenterna såsom assistent, bör hans konsulentbefattning
bestridas av vikarie, som lärer böra åtnjuta de eljest med befattningen
förenade löneförmånerna i deras helhet. Assistenten synes
böra åtnjuta något högre löneförmåner än konsulent. Han torde böra bekomma
ett arvode, beräknat efter 5,800 kronor med avdrag för belopp,
motsvarande bidrag till egen pensionering, 200 kronor, eller sålunda ett

Reseersätt ning.

Extra byrå för
fattigvårdsärenden
1
civildepartementet.

Fattigvårdsinspektören.

Assistenten.

Övriga

biträden.

Yikariats arvoden.

Sakkunnige.

Kostnaderna
för år 1919.

8 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 16S.

arvode å 5,600 kronor, därav 1,800 kronor anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Vad ovan sagts beträffande fattigvårdsinspektören om villkor och
bestämmelser för åtnjutande av löneförmåner samt om ersättning vid
tjänsteresor bör även gälla assistenten.

Vidare erfordras en amanuens med ett arvode av 2,000 kronor
och ett kvinnligt skrivbiträde, som tillsvidare bör åtnjuta 1,200 kronor,
därifrån emellertid bör avdragas 50 kronor, motsvarande bidrag till egen
pensionering. Till vikariatsarvoden kan beräknas åtgå 2,000 kronor,
varjämte ett belopp bör avses för extra biträden och andra utgifter.

Då inspektören givetvis ofta kommer att behöva anlita sakkunnige,
speciellt i byggnadstekniska och hygieniska frågor, torde härför böra
beräknas 6,000 kronor.

Jag får nu närmare angiva de kostnader, som skulle erfordras för
uppehållande av fattigvårdsinspektörens och övriga tjänstemäns verksamhet
under år 1919.

Till arvode åt 8 i de särskilda distrikten tjänstgörande konsulenter
skulle, efter 4,500 kronor för envar, åtgå 36,000 kronor, därifrån
dock bör avdragas 150 kronor för varje konsulent, motsvarande
bidrag till egen pensionering, eller sålunda tillhopa 1,200 kronor. Vidare
erfordras för ortstillägg åt 3 konsulenter, efter 500 kronor till en var,
1,500 kronor samt för expensmedel ett belopp, som för närvarande ej
kan fixeras, dock tillhopa högst 4,000 kronor. Vikariatsarvoden för
alla distrikten torde böra upptagas till 4,000 kronor. Hela anslaget för
uppehållande under år 1919 av konsulenternas verksamhet torde sålunda
kunna beräknas till 44,300 kronor. Anslaget lärer i rikstaten böra uppföras
under rubriken »Fattigvård)) med titel »Statsinspektion av fattigvården».

Till arvoden åtgå vidare, för fattigvårdsinspektören 7,800 kronor
och för assistenten 5,600 kronor. Härtill komma vikariatsarvoden 2,000
kronor, arvoden till amanuens 2,000 kronor och till skrivbiträde 1,150 kronor,
samt till tekniskt sakkunniga 6,000 kronor ävensom till extra biträden
och andra utgifter 2,500 kronor. Hela anslaget för uppehållande under
år 1919 av den centrala myndighetens, den extra fattigvårdsbyråns,
verksamhet lärer sålunda kunna beräknas till 27,050 kronor, vilken
summa torde böra avrundas till 27,000 kronor. Sistnämnda anslag torde
böra uppföras under rubriken »Departementet».

Kostnaderna för rese- och traktamentsersättning till inspektören,
dennes assistent och konsulenterna torde böra bestridas från det å ordi -

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 168.

9

narie stat uppförda förslagsanslaget för rese- och traktamentspenningar,
för närvarande fastställt till 200,000 kronor. I årets statsverksproposition
har Kungl. Maj:t föreslagit, att detta belopp måtte höjas till 300,000 kronor.
Erfarenheten lärer få utvisa, om till följd av inspektionens verksamhet
någon ytterligare höjning av detta anslag kan bliva erforderlig.

Jag torde härefter få övergå till frågan om

Användande av förslagsanslaget till fattigvården i allmänhet för vissa i sammanhang
med den föreslagna fattigvårdslagstiftningen stående ändamål.

Alltsedan år 1848 har i riksstaten varit uppfört ett förslagsanslag under FSrsiagsrubriken
fattigvården i allmänhet. I början utgjorde detta allenast 15,000 fattigvården
kronor, men har sedermera så småningom höjts, 1870 med 20,000 kronor /'' allmänhet.
och 1886 med 40,000 kronor. År 1906 höjdes anslaget från 75,000
kronor till 175,000 kronor samt därefter år 1911 med 85,000 kronor
och 1914 med 90,000 kronor. Från och med sistnämnda år utgår anslaget
alltså med 350,000 kronor; enligt beslut vid 1917 års riksdag höjdes
anslaget för 1918 till 400,000 kronor.

Ifråga om anslagets användning framgår av uppgifter i fattigvårdslagstiftningskommitténs
betänkande (del III, sid. 327), att under år 1913
gottgörelse av statsmedel utgått enligt följande uppställning:

Grunden till att gottgörelse utgått av statsmedel.

Antal

fall.

Belopp.

Kr.

1)

Då understödstagares hemortsrätt ej utrönts.........

106

27,138: 41

2)

»

understödstagare ej varit svensk medborgare

268

52,609: 38

3)

»

» oavbrutet minst 5 år vistats

utom hemortskommunen......

729

233,078: 27

4)

»

» varit krigsman eller krigs-

mans hustru eller minder-åriga barn................................

83

13,053: 73

5)

»

» varit arbetare eller hantver-

kare vid kronans varv eller

verkstäder, deras hustrur
eller minderåriga barn ........

140

12,959: 10

6) Enligt kungörelsen den 9 juni 1871 angående understöd
av allmänna fattigvårdsmedel åt arbetsföra svenska
medborgare, vilka i nödställd belägenhet avlämnas

å svensk gränsort.............................................................. 17,134: 13

7) Till understödjande av fattiga lappar inom de tre nordligaste
länen ...................................................................... 51,781: 94

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 150 käft. (Nr 168.) 2

10

Ersättning av
staten för
fattigvård åt
personer, som
under viss tid
varit frånvarande
från
hemortssamhället.

Yttrande.

Departe mentschefen.

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 168.

Utöver här ovan omförmälda kostnader för inspektionsverksamheten
komma genom den nya lagens antagande att uppstå en del andra kostnader,
för vilkas bestridande jag ej ansett några medel böra för närvarande
begäras. Bland dessa kostnader må i främsta rummet nämnas
sådana, vilka skulle komma att utgå såsom bidrag till de föreslagna
arbetshemmen. På sätt jag i mitt yttrande rörande förslaget till fattigvårdslag
(sid. 199) anfört, lärer med denna frågas upptagande till lösning
böra någon tid anstå.

Vidare betingas ökade statsutgifter av de ändringar i fattigvårdslagstiftningen,
som föreslagits i fråga om statens skyldighet att ersätta
kommunernas utgifter för fattigvård åt personer, vilka under viss tid
varit frånvarande från hemortssamhället (60 § i Kungl. Maj:ts förslag
till fattigvårdslag). I detta hänseende ber jag att få hänvisa till den
framställning, som lämnats i mitt yttrande till statsrådsprotokollet beträffande
nämnda lagförslag (sid. 374). Här må allenast framhållas, att
genom nämnda förslag gjorts den ändring i statens ifrågavarande skyldighet,
att densamma inträder, då den, som tilldelats fattigvård, under 3
år (för närvarande 5 år) oavbrutet vistats utom sitt hemortssamhälle, samt
att skyldigheten inträder oberoende av kommunens ekonomiska ställning
och även om understödstagaren under ifrågavarande tid vistats inom
riket samt oavsett om för ändamålet anslagna medel lämna tillgång.
Utdelandet av gottgörelse av detta slag har vidare lagts i Kungl. Maj:ts
befallningshavandes i stället för i Kungl. Maj:ts hand.

Statskontoret har i avgivet yttrande över kommitténs förslag till fattigvårdslag
— som dock på denna punkt i så måtto skiljer sig från Kungl.
Maj:ts förslag, att den tid, varunder understödstagaren skall hava vistats
utom fattigvårdssamhället för att rätt för detta till ersättning av statsmedel
skall inträda, liksom enligt gällande fattigvårdsförordning bestämts
till 5 år — anfört, att då några beräkningar rörande den ökning i statens
utgifter för fattigvården, som kommitténs förslag komme att medföra,
ej torde kunna på förhand uppgöras, någon av samma förslag föranledd
höjning i förslagsanslaget till fattigvården i allmänhet knappast
borde vidtagas förr än erfarenheten utvisat, i vad mån en sådan kunde
vara erforderlig.

Därest de i 60 § av Kungl. Maj:ts förslag till fattigvårdslag upptagna
bestämmelser bliva genomförda, kommer därav att föranledas ett
ökat användande av förlagsanslaget till fattigvården i allmänhet. Då

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 168. 11

detta anslag nyligen blivit höjt och den ökning i statens kostnader, som
kommer att bliva en följd av de nu föreslagna förändringarna i lagstiftningen
på denna punkt, icke låter beräkna sig, synes för närvarande
ej påkallat att föreslå höjning av anslaget. Någon minskning
i anslagets användning torde för övrigt så småningom komma att uppstå
genom borttagandet ur lagstiftningen av stadgandena i 31 § 1 mom.
fattigvårdsförordningen rörande ersättande av fattigvårdssamhällenas utgifter
i vissa fäll för fattigvård åt manskap vid krigsmakten samt åt
arbetare eller hantverkare vid kronans varv eller verkstäder och deras
familjer (jfr 91 § 3 mom. i Kungl. Maj:ts förslag till fattigvårdslag).

Jag torde nu böra behandla spörsmålet om de statsutgifter, som
bliva en följd av gränskommunernas särställning i fattigvårdshänseende,
ett ämne som torde kräva en något utförligare framställning.

I sammanhang därmed att för 1871 års riksdag framlades förslag
till lag angående fattigvården avgavs även proposition därom, att av
det då under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda förslagsanslaget för
fattigvården i allmänhet måtte, förutom vad enligt den föreslagna nya
förordningen angående fattigvården borde såsom ersättning eller understöd
av staten utgå, tillika få i mån av behov utbetalas gottgörelse för
understöd, som antingen av Kungl. Maj:ts befallningshavande eller, där
detta icke lämpligen kunde ske, av vederbörande fattigvårdsstyrelse lämnades
till beredande av nödtorftigt uppehälle under högst 14 dagars tid
åt arbetsföra, men nödställda svenska medborgare, vilka av myndighet
utom riket avlämnades å svensk gränsort, varest de icke hade sina hemvist.
På hemställan av statsutskottet bifölls propositionen av båda kamrarna.
Samtidigt med utfärdandet av fattigvårdsförordningen utfärdades
också kungörelsen den 9 juni 1871 angående understöd av allmänna fattigvårdsmedel
åt arbetsföra svenska medborgare, vilka i nödställd belägenhet
avlämnas ä svensk gränsort, däri Kungl. Maj:t, efter relaterande av det
utav riksdagen sålunda lämnade medgivandet, förordnade, att fattigvårdsstyrelse
å svensk gränsort, varest Kungl. Maj:ts befallningshavande icke
hade sitt säte, ägde att för understöd, som i enlighet därmed av fattigvårdsstyrelsen
meddelats, söka gottgörelse, på sätt och i den ordning
32 § 1 mom. fattigvårdsförordningen bestämde, samt att Kung]. Maj:ts
befallningshavande, vilka hade att granska fattigvårdsstyrelsernas omförmälda
ansökningar och jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t insända
dem inom den i samma § och mom. stadgade tid, då jämväl borde till
ersättning anmäla vad, med iakttagande av ovan fastställda grunder,

Gränskommunernas

särställning
i fattigvårdshänseende.

12

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

Kungl. Maj:ts befallningshavande under det näst föregående året såsom
understöd i enahanda avseende förskottsvis utbetalt av under händer
varande medel.

Av uppgifter, som fattigvårdslagstiftningskommittén erhållit från jordbruksdepartementet,
framgår, att den vida övervägande delen av de belopp,
som staten enligt kungörelsen den 9 juni 1871 utbetalt till understödjande i
gränsort av från utlandet hemförpassade svenska undersåtar, utgått genom
vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande samt att huvudparten härav
kommit på befallningshavanden i Malmöhus län, som under åren 1904—13
utbetalt över 45,000 kronor; därnäst följer Värmlands län med omkring

11.000 kronor, Ålvsborgs län med omkring 7,500 kronor och Jämtlands
län med nära 4,000 kronor; i det återstående länet, där dylika utbetalningar
förekommit, nämligen Göteborgs och Bohus län, utbetaltes under
alla åren allenast 380 kronor. Siffrorna för de olika åren visa för
Malmöhus län en stark stegring från omkring 2,300 kronor till omkring

6.000 kronor; för Älfsborgs län är däremot en minskning i utgifterna
att anteckna.

De belopp, som av statskassan under åren 1904—13 enligt nämnda
kungörelse utbetalts till fattigvårdssamhällen vid gränsen, utgjorde enligt
uppgifter från jordbruksdepartementet omkring 24,000 kronor, därav
13,895 kronor komma på Dals-Eds och 9,351 kronor på Eda kommun.
Av de 5 kommuner, som därjämte erhöllo gottgörelse i detta avseende,
Trälleborg, Hälsingborg, Strömstad, Undersåker och Jukkasjärvi, kom
största beloppet, 397 kronor, på Undersåkers kommun.

Emellertid representera nu nämnda summor ej hela det belopp, som
gränskommunerna utgivit för understödjande av till riket hemförpassade
nödställda svenskar. För åren 1908—12, för vilka år kommittén infordrat
uppgifter i ämnet från vederbörande fattigvårdsstyrelser, hade
dessa kommuner utbetalt tillsammans ej mindre än 18,193 kronor till
understödjande av arbetsföra sådana personer samt 54,169 kronor för
icke arbetsföra dylika; en del av förstnämnda belopp säges dock hava
utgått till icke arbetsföra. Även här deltaga Dals-Eds och Eda kommuner
i utgifterna, nämligen med resp. 2,650 och 1,917 kronor. Huvudsakligen
är det emellertid andra kommuner, på vilka bördan här faller,
nämligen Malmö med en utgift av 10,542 kronor, Göteborg med utgivna
20,024 kronor, Strömstad med 6,506 kronor och Jukkasjärvi med 14,002
kronor. Största delen av dessa utgifter hava ersatts av staten, hemortskommun
eller enskild försörjningspliktig; dock återstå sammanlagt 25,380
kronor, som icke ersatts under perioden, varav största beloppet 8,740
kronor faller på Jukkasjärvi samt därefter på Göteborg 7,849 kronor,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168. 13

på Dals-Ed 4,448 kronor, på Malmö 1,878 kronor och på Eda 1,430
kronor.

Slutligen framgår av utredningen, att understödjandet av personer,
som, utan att vara hemsända av myndighet, återvänt till hemlandet och
blivit behövande i gränsorten, endast spelar någon roll i Göteborg och
Strömstad, vars fattigvårdsstyrelser för sådant ändamål under den nämnda
5-årsperioden iitbetalt resp. 2,139 kronor och 309 kronor, varav dock
omkring eu tredjedel ersatts av hemortskommun eller försörjningspliktig.

Vid riksdagarna 1893, 1899, 1900 och 1901 väcktes motioner i syfte
att för gränsorterna minska olägenheterna av att nödgas omhändertaga
ifrågavarande nödställda. Motionären vid 1901 års riksdag hemställde,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
sådan ändring i fattigvårdsförordningen, att nödställd från utlandet förpassad
person skulle av polismyndigheten i gränsorten fortskaffas till
Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där gränsorten var belägen,
och att Kungl. Maj:ts befallningshavande sedan skulle skaffa tillfällig
vård åt den behövande, till dess hemorten blivit utrönt och personen
kunde dit översändas eller försörja sig själv.

Riksdagen avlät i anledning av motionen en skrivelse till Kungl.
Magt med begäran om övervägande, huruledes de olägenheter, som för
gränskommuner äro förenade med skyldigheten att utgiva fattigvård till
från utlandet dit förpassade nödställda svenska undersåtar, lämpligast
må kunna undanröjas, samt med anhållan, att för riksdagen måtte framläggas
det förslag i sådant syfte, vartill förhållandena kunna giva anledning.

I motiveringen till denna riksdagens skrivelse anfördes följande:

»Det kan ej förnekas, att den skyldighet, sona vilar å gränskommunerna att
lämna fattigvård till från utlandet dit förpassade svenska undersåtar, som äro
enligt 1 § fattigvårdsförordningen till fattigvård berättigade, kan för dem bliva
en avsevärd tunga, ej blott i avseende å det besvär och arbete, som förorsakas
vederbörande fångvårdsstyrelse, utan framför allt till följd därav, att de belopp,
som av gränskommunen sålunda förskjutas, först efter lång tid, merendels efter
rättegång, återfås, och att gränskommunen ej ens då kan vara säker att få ersättning
för de verkliga kostnader, fattigvården till den nödställde betingat.

Riksdagen anser därför för sin del önskligt, att något i motionens syfte åtgöres.
Angående sättet, varpå ett bättre sakernas tillstånd bör åstadkommas, har
riksdagen intet att erinra mot vad motionären i sådant avseende föreslagit. Som
bekant, åligger det Konungens befallningshavande att beträffande svenska
undersåtar, vilka från utlandet blivit förpassade till gränsort, där Konungens
befallningshavande har sitt säte, och som, ehuru icke enligt 1 § fattigvårdsförordningen
berättigade till fattigvård, dock äro i behov av sådan vård, förskjuta
medel till deras nödtorftiga uppehälle samt föranstalta om deras hemsändande

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

Fattigvård slagstiftningskommittén.

till kommun, där de äga hemortsrätt. Fattigvårdsstyrelsen i dylika gränsorter
undgår sålunda i allmänhet att med sådana nödställda taga befattning, och förefaller
det riksdagen, som borde samma förfarande kunna äga rum jämväl beträffande
andra kategorier av från utlandet förpassade fattigvårdsbehövande
svenska undersåtar. I gränsorter, där Konungens befallningshavande ej har
sitt säte, överlämnas nu den förpassade av den utländska myndigheten till närmaste
underordnade polismyndighet, vilken sedan har att befordra honom till
fattigvårdsstyrelsen. Antagligen komme det icke att vålla större olägenhet, om
polismyndigheten i stället för att överlämna den nödställde till fattigvårdsstyrelsen
föranstaltade om hans översändande direkt till Konungens befallningshavande
i det län, där gränsorten vore belägen.

Denna utväg förtjänar efter riksdagens åsikt åtminstone att komma under
övervägande.»

Fattigvårdslagstiftningskommittén har dels i sitt förslag till fattigvårdslag,
63 § 4 mom. upptagit eu bestämmelse av innehåll, att särskilt
stadgande meddelats angående fattigvård åt svensk medborgare,
som av myndighet i utlandet överlämnats till myndighet i svensk gränsort,
dels ock framlagt förslag till författning, avsedd att träda i stället
för förenämnda kungörelse den 9 juni 1871. I motiveringen till det
sålunda uppgjoi-da författningsförslaget framhåller kommittén, att den
s. k. gränskommunfrågan från att i början hava gällt endast vissa
åtgärders vidtagande med anslutning till kungörelsen den 9 juni 1871
växt ut till det mera omfattande spörsmålet om undanröjande av
de olägenheter, som för gränskommunerna i allmänhet äro förenade
med skyldigheten att utgiva fattigvård till nödställda svenska undersåtar,
som från utlandet dit ankommit. Efter att vidare hava erinrat,
att genom nämnda kungörelse blott en del av spörsmålet bragts
till lösning, nämligen den om understöd åt arbetsföra och även denna
endast till en viss grad, men att ett icke mindre intresse för dessa kommuner
är att erhålla lättnad vid lämnande av fattigvård åt de till gränsorten
ankommande personer, som äro i behov av obligatorisk fattigvård,
anför kommittén, att gränskommunen ej är att fullt likställa med varje
annan vistelsekommun, ty denna senares skyldighet att giva fattigvård
betingas i regel därav, att vederbörande blivit i behov av fattigvård
under sin vistelse därstädes, under det att den person, som det här
gäller att taga hand om, var i nödställd belägenhet redan i utlandet,
innan han ankom till gränskommunen. Härefter fortsätter kommittén:

»Vidare är den hemsändning, varom här är fråga, ej att jämställa med den
vanliga hemsändningen mellan fattigvårdssamhällen; den är nämligen snarast att
betrakta såsom en fortsättning på ett sändande från en stat till eu annan. Det
kan för övrigt ifrågasättas, huruvida hemsändandet nödvändigt skall ske till den

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168. 15

kommun, där personen liar hemortsrätt, eller om det icke stundom är lämpligast,
att han sändes till den kommun, där han senast var bosatt, eller annan kommun,
där han har utsikter att försörja sig. Vid sådant förhållande anser kommittén,
att man i denna speciella fråga ej behöver känna sig alltför mycket bunden av
vad som gäller för de vanliga fattigvårdsfallens behandling.

Enligt kommitténs åsikt bör man vid reglerande av försörjning och hemsändande
av svensk medborgare, som av myndighet utom riket avlämnas å svensk
gränsort, sträva efter att minska fattigvårdsstyrelsens i gränskommunen både besvär
och kostnader, i den mån detta låter sig göra utan att åsidosätta den nödställdes
anspråk på att snarast möjligt få erforderlig vård eller sättas i tillfälle
att försörja sig med eget arbete. Att härvid taga med även andra än dem, som
myndighet utom riket översänt, synes att döma av de inkomna uppgifterna ej
vara av behovet påkallat. Någon handling från utländsk myndighet bör i regel
föreligga som bevis för att sådan myndighet inskridit, men i brist därpå torde
nödig upplysning härom kunna vinnas på annat sätt, t. ex. genom förhör, som
vederbörande myndighet i gränsorten anställer före hjälpens lämnande.

Om man betraktar understödjandet och hemsändandet av en från utrikes
ort till gränskommunen överlämnad person såsom eu fortsättning av hemförskaffandet,
är det naturligast, att man låter någon statens myndighet taga hand
om honom vid framkomsten och föranstalta om att han framkommer till bestämmelseorten.
Huruvida personen är arbetsför eller icke synes härvid ej böra
tillmätas någon avgörande vikt, särskilt som detta, enligt vad en av de i ärendet
hörda myndigheterna betonat, ej sällan är svårt att avgöra. Därest Konungens
befallningsliavande har sitt säte i gränsorten, är det lämpligast denna myndighet,
som tager hand om personen i fråga. På andra gränsorter är det mera tveksamt,
huru saken bör ordnas. Man kan ju tänka sig antingen att lägga uppdraget i
underordnad polismyndighets händer eller också att Konungens befallningshavande
i länet har att besluta i ärendet och att den underordnade polismyndigheten
allenast vidtager mera förberedande åtgärder.

För att kunna bedöma saken torde det vara lämpligt att först klargöra, huru
verksamheten i praktiken bör gestalta sig. År den nödställde arbetsför, skall
strävandet gå ut på att han snarast möjligt blir satt i arbete och sålunda får tillfälle
att försörja sig och de sina; det kan dock ej förutsättas, att han genast skall
finna sig till rätta i en främmande kommun, som han ej själv valt till sin vistelseort,
utan understöd kan krävas i avbidan på arbetsförtjänst. Om personen i
fråga har sin familj eller andra anhöriga inom landet eller har särskilda utsikter
att försörja sig i en viss kommun, bör understödjandet gå ut på, att han erhåller
hjälp för att komma till den kommun, dit han själv önskar resa eller som eljest
synes lämplig. Har personen varit länge borta, finnes kanhända ingen kommun,
som är skyldig att mottaga honom eller som han eljest har något intresse av att
komma till. För sådant fall har myndigheten ej annat att göra än att tillse, att
han får ett tillfälligt understöd, till dess han kan bliva i tillfälle att sörj a för sig
själv, varvid hans uppmärksamhet naturligtvis bör fästas på de utvägar, som stå
till förfogande, särskilt hänvändande till arbetsförmedlingsanstalt.

Är den, som avlämnats i gi-änsorten, i behov av fattigvård på grund av
oförmåga till arbete, erbjuder saken givetvis större svårigheter. För det fall att
hans hemort är bekant, bör hemsändning till denna äga rum, därest hans hälsotillstånd
tillåter sådant. Om någon underrättelse härvidlag kan förutskickas, är
detta önskligt, men något bestämt krav därpå kan ej uppställas och i allt fall

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

behöver det ej fordras något medgivande från detta samhälles sida. Kan ej
någon hemort genast påvisas eller kan hemsändning på grund av den behövandes
hälsotillstånd ej äga rum, bör myndigheten draga försorg om att han erhåller
vård genom fattigvårdsstyrelsen i gränskommunen och under tiden göra vidare
efterforskningar. För understöd den närmaste tiden efter ankomsten betalar den
myndighet, som begärt vården, ersättning av medel, som ställts till dess förfogande;
för tiden därefter har fattigvårdsstyrelsen att själv bereda sig ersättning
enligt gällande föreskrifter.

Med denna anordning skola fattigvårdsstyrelserna i många fall bliva helt
befriade från varje besvär och kostnad för dessa personer. Aven för de fall, då
de nödgas åtaga sig vården, erhålla de i regel full ersättning, antingen av staten
eller annat fattigvårdssamhälle. Den tid, för vilken staten åtager sig skyldighet
att giva eller ersätta understöd, bör dock ej sättas längre än till högst trettio
dagar eller lika lång tid som vistelsekommun eljest är skyldig att vidkännas
vårdkostnad åt person med hemortsrätt i annan kommun.

Givetvis måste å gränsort, varest Konungens befallningshavande ej har sitt
säte, någon underordnad polismyndighet vara den, som i första rummet tager
hand om dessa personer; redan ur allmän ordningssynpunkt skall sådant äga
rum. Men i anseende till personens nödställda belägenhet måste någon positiv
åtgärd vidtagas för att uppehålla honom, till dess normala förhållanden inträda.
Ett sätt vore då att utrusta denna polismyndighet, som i allt fall har hand om
honom, med befogenhet och penningemedel att ordna saken till slut. Vissa av
de åtgärder, som erfordras, såsom överlämnandet till gränskommunens fattigvårdsmyndighet
av den, som är så sjuk, att han ej kan forslas längre, eller hemsändning
av en person, vilkens hemortsrätt är klar och vilkens sändande till
annat håll ej ifrågasättes, äro av den natur, att den omständligare behandlingen
med ärendets förläggande till Konungens befallningshavande skulle vara en onödig
omgång. Men ej för varje fall är den åtgärd, som bör vidtagas, lika klar. Ej
sällan blir det en svår och grannlaga fråga att avgöra, varthän personen bör
skickas, och det är då av nöden, att besluten härom läggas i överordnad polismyndighets
hand. Härtill kommer, att Konungens befallningshavande i residensstaden
i regel har helt andra möjligheter i fråga om anordnande av vård vid
sjukdomsfall än den underordnade polismyndigheten i gränsorten. Det synes
därför kommittén, som om det lämpligaste vore att i anslutning till den praxis,
som redan förefinnes i vissa län, så mycket som möjligt likställa dessa fall med
dem, då den nödställde hemförpassats till eu residensort, så att polismyndighetens
i gränsorten huvudsakliga uppgift bleve att omedelbart förpassa en från
utrikes ort förpassad nödställd person vidare till Konungens befallningshavande
i länet. Undantag härifrån bör dock göras, för det fall att vederbörande har
hemortsrätt i gränskommunen eller anledning eljest finnes att låta honom tvärstanna
där, liksom ock för det fall då hans hälsotillstånd omöjliggör ett sändande
till residensstaden. Men även för sådana fall, då det är uppenbart, till vilket
fattigvårdssamhälle den nödställde bör sändas, och det visar sig lämpligare att
sända honom direkt till denna ort än till residensstaden, synes det böra ankomma
på polismyndigheten i gränsorten att själv vidtaga erforderliga åtgärder. Den
polismyndighet i gränsorten, som här avses, är i stad magistraten och på landet
länsman.

Med den lösning av förevarande spörsmål, som kommittén sålunda förordat,
synes det ej vara lämpligt att intaga stadgande i ämnet i fattigvårdslagen. Kom -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 108.

17

mittén liar därför avgivit förslag till en särskild förordning härom, genom vilken
förordning Kungl. kungörelsen den 9 juni 1871 skulle komma att upphävas.»

Det sålunda uppgjorda författningsförslaget, som har rubriken »Förordning
om vad iakttagas bör med avseende å nödställda svenska medborgare,
som från utländsk ort överlämnas till hemlandet», innehåller i 1 §:

»Varder nödställd svensk medborgare av svensk myndighet i utlandet
eller av utländsk myndighet överlämnad till svensk myndighet å
gränsort, där Konungens befallningshavande har sitt säte, skall den nödställde
omhändertagas av Konungens befallningshavande, som så snart
ske kan låter sända honom till det fattigvårdssamhälle, varest han äger
hemortsrätt, eller, om han är arbetsför, till det samhälle, där han senast
varit boende eller där han eljest må antagas lättast kunna försörja sig;
börande, därest han till följd av sjukdom eller av annan anledning är
i behov av omedelbar vård eller visst fattigvårdssamhälle, dit han bör
sändas, ej kunnat utrönas, Konungens befallningshavande foga anstalt,
att han genom fattigvårdsstyrelsen på platsen erhåller erforderlig vård.»

I 2 § stadgas följande:

»Överlämnas nödställd person, som i § 1 sägs, till svensk polismyndighet
å gränsort, där Konungens befallningshavande icke har sitt
säte, skall polismyndigheten föranstalta om hans sändande på sätt i § 1
förmäles, därest det är uppenbart, till vilket fattigvårdsamhälle han bör
sändas, och det befinnes lämpligare att sända honom till denna ort än
till den, där Konungens befallningshavande har sitt säte, men i annat
fall ofördröjligen överlämna honom till Konungens befallningshavande
för vidtagande av vederbörlig åtgärd; börande, där den nödställde till
följd av sjukdom eller av annan anledning är i behov av omedelbar
vård, polismyndigheten föranstalta, att sådan vård lämnas av fattigvårdsstyrelsen
i gränsorten.»

3 § innehåller slutligen följande:

»Kostnad för nödställdas sändande, som i denna förordning sägs,
samt för dem lämnat understöd till dess de blivit hemsända, dock icke
utöver en tid av trettio dagar, bestrides av staten och utbetalas av Konungens
befallningshavande.»

Kommitténs förslag tillstyrkes av fattigvårdsstyrelsen i Strömstad Yttranden,
samt av kronofogden i Norrvikens fögderi och länsmännen i Kville härad
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 150 käft. (Nr 168.) 3

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

och i Kiruna distrikt, varemot länsmannen i Bullarens härad mot 2 § i
förslaget anmärker, att det vore lämpligast, att polismyndigheten i varje
fall finge överlämna de nödställda till fattigvårdsstyrelsen å platsen.

Kungl. Maj ds befallning shavande i Älvsborgs län anser kommitténs
förslag till förordning i ämnet innebära ett förverkligande av länge
närda önskemål hos de gränskommnner, som beröras av den där avhandlade
trafiken. Befallningshavanden framhåller, att förslaget stadfäster
och förbättrar de metoder för behandling av hithörande ärenden, som
delvis på sidan om gällande författningsstadganden under årens lopp
framtvingats av förhållandena, vadan dess antagande måste av befallningshavanden
livligt förordas.

Kungl. Maj ds befallning shav ande i Malmöhus län anför:

»Förslagets begränsning att avse endast personer, som av myndigheter i
utlandet hemsändas, kan icke vara lämplig. Ofta inträfar, att personer, som
uppehållit sig i utlandet, utan myndighets medverkan taga sig hem till Sverige
antingen så, att de bekosta resan själva eller på det sätt, att de erhålla tillstånd
att avgiftsfritt medfölja ett till Sverige destinerat fartyg och bekomma kost under
resan, allt mot det att de utföra anvisat arbete å fartyget. Emellertid finna de
sig vid ankomsten till svensk gränsort i nödställd belägenhet, och mera än önskvärt
måste det vara att kunna bereda en sådan person möjlighet att begiva sig
till hemorten eller att eljest kunna bispringa honom. Hans belägenhet är oftast
högeligen bekymmersam. Naturligtvis förutsättes, att genom förhör, medförda
intyg eller på annat sätt utredes, att personen anlänt från utlandet, något som
icke erbjuder större svårighet.

Vidare håller Kungl. Maj:ts befallningshavande före, att svensk polismyndighet
å gränsort, där Kungl. Maj:ts befallningshavande ej har sitt säte,
bör beträffande hitsända eller anlända svenska medborgare äga samma befogenhet
som Kungl. Maj:ts befallningshavande, likasom förhållandet nu är enligt kungl.
kungörelsen den 9 juni 1871. Att, såsom förslaget förutsätter, ordna saken så,
att den nödställde under viss förutsättning skall sändas till Kungl. Maj ds befall
ningshavande kan icke annat än ådraga statsverket ytterligare kostnad utan någon
båtnad för den nödställde men till fördröjande av hans färd till hemorten eller
till ort, där han kan bereda sig utkomst.»

Kammarrätten framställer ett par detaljanmärkningar och yttrar vidare:

»Ehuru kammarrätten ansett sig ej kunna tillstyrka kommitténs förslag om
åliggande för vistelsekommun att själv ansvara för kostnaden för fattigvård, som
utgått under de första trettio dagarna, och följaktligen, därest kammarrättens uppfattning
härutinnan vunne godkännande, vistelsekommunen skulle vara berättigad
— under förutsättning att fattigvården utgått enligt 1 § — att med vissa undantag
av hemortskommunen utbekomna gottgörelse för den fattigvård, varom här
är fråga, anser kammarrätten sig likväl av billighetsskäl sakna anledning att förorda
ändring i förslagets bestämmelser angående statens ersättningsplikt i här
avsedda fall.»

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

Statskontoret har ej något mot förslaget att erinra samt framhåller,
att ifrågavarande kostnader böra gäldas av förslagsanslaget till fattigvården
i allmänhet.

Vad angår de särskilda bestämmelserna angående behandling av
ifrågavarande, till myndighet i svensk gränsort överlämnade svenska
medborgare, anser jag förslaget därtill böra i huvudsak förordas. På
sätt kommittén framhållit, bör såsom förutsättning för ifrågavarande särskilda
bestämmelsers tillämplighet föreskrivas, att myndighet överlämnat
personerna i fråga till myndigheten i gränsorten. Det torde vara lämpligt
att hava denna gräns mellan här avsedda fall och de fall, som äro att
behandla i vanlig ordning enligt fattigvårdslagen. Vad kommittén föreslagit
därom att i vissa fall polismyndighet i gränsort, där Kungl. Maj ds
befallningshavande icke har sitt säte, har att överlämna den nödställde
till befallningshavanden, synes mig på de av kommittén anförda skäl
böra godtagas.

I likhet med vad som skett vid tillkomsten av nuvarande bestämmelser
i ämnet torde förslag till den författning, som skall reglera hithörande
förhållanden, ej behöva föreläggas riksdagen för antagande, utan
torde utfärdandet av dylik författning ankomma på Kungl. Maj:t. Jag
har därför ej anledning att nu vidröra vissa detaljanmärkningar, som
framställts mot kommitténs förslag. Genomförandet av detsamma för
emellertid tydligen med sig ett något ökat användande av förslagsanslaget
för fattigvården i allmänhet, vadan framställning synes mig böra
göras till riksdagen om anslagets användande för de utgifter, vilka påkallas
för omhändertagande under en tid av högst trettio dagar i vederbörande
gränskommun eller residensstad av nödställda svenska medborgare,
vilka av svensk myndighet i utlandet eller av utländsk myndighet överlämnas
till svensk myndighet å gränsort, ävensom för sådana nödställdas
sändande till annan ort.

Slutligen torde det tilltag mig att till behandling upptaga spörsmålet
om

Ersättning av statsmedel åt kronobetjaningen för resekostnader för polisnndersökningar
i vissa fattigvårdsmål och för handräckning i vissa fall enligt
den föreslagna fattigvårdslagen.

Enligt 29 § i gällande fattigvårdsförordning skall, sedan i mål angående
ersättning för lämnad fattigvård skriftväxlingen avslutats, ytter -

Departe

mentschefen

Polisundersökningar
i fattigvårdsmål.

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

ligare utredning införskaffas, där så erfordras. Denna utredning verkställes
i regel av kronobetjäningen, vilken ej därför åtnjuter någon ersättning.

Framställning I skrivelse den 16 november 1911 bär föreningen Sveriges kroSveriges''kfon
nolänsmän gjort framställning om rätt för länsmännen till ersättnoiänsmän.
ning för resor för undersökningar i fattigvårdsmål. Denna framställning
har avstyrkts av fögderiförvaltningskommittén, vilken * dock
såsom ett önskemål uttalat, att länsmännen icke måtte besväras med resor
för utredning av sådana förhållanden, som kunna och således även böra
utredas av vederbörande fattigvårdsmyndighet. 1 yttrande till statsrådsprotokollet
den 14 april 1917 angående det för 1917 års riksdag framlagda
förslaget till omorganisation av fögderiförvaltningen har dåvarande
chefen för civildepartementet anfört, att nämnda framställning om rätt
för länsmännen till ersättning för resor för undersökningar i fattigvårdsmål
innefattade ett ämne, vilket, såsom berörande den ifrågasatta nya
fattigvårdslagstiftningen, syntes icke för det dåvarande böra göras till
föremål för Kungl. Maj:ts beslut.

Knngi. Ehuru enligt Kungl. Maj:ts förslag till fattigvårdslag (52 §) fattig ^ugylrdslag.

1 vårdsstyrelse, som vill söka ersättning för utgiven fattigvård av annat
fattigvårdssamhälle, av landsting eller staten, har att föranstalta om och
i protokoll upptaga utredning i vissa angivna hänseenden, förutser dock
förslaget, att ytterligare utredning kan finnas behövlig, samt stadgar (56 §),
att Kungl. Maj:ts befallningshavande har att själv eller genom parterna
införskaffa den utredning, som må vara behövlig för målets prövning.
Aven i ärende om ersättning av statsmedel för utgiven fattigvård samt
i mål om ådömande av tvångsarbete kan Kungl. Maj:ts befallningshavande
föranstalta om utredning (61 och 75 §§). Tydligen kommer
alltså även för framtiden kronobetjäningen att stundom beordras att
företaga undersökningar och utredningar i mål enligt fattigvårdslagen,
ehuru sannolikt i mindre utsträckning än för närvarande.

Yttranden. I åtskilliga av de utlåtanden, som avgivits över fattigvårdslagstift ningskommitténs

förslag till fattigvårdslag, har framhållits, att verkställandet
av dylika undersökningar blivit en stor börda för länsmännen
och åsamkat dem betydliga utgifter, särskilt resekostnader, enär detta
arbete i allmänhet ej kunde överlämnas åt fjärdingsmännen; att undersökningar
ofta föranletts därav, att fattigvårdsstyrelserna icke tagit reda
på de enklaste sakförhållanden eller för att befria kommunen från försörjningsskyldighet
bestritt kännedom om personer, vilka vistats inom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

21

kommunen en lång följd av år; samt att det därför vore billigt, att
kronobetjaningen finge ersättning för sina resekostnader och besvär vare
sig av vederbörande fattigvårdssamhälle eller av allmänna medel. Det
föreslås, att bestämmelser härom införas i fattigvårdslagen eller i kungörelsen
den 31 december 1908 angående ersättning åt kronofogdar och
länsmän för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter in. m.

Det ankommer vidare på kronobetj äningen såväl enligt gällande
iättigvårdsförordning som enligt Kungl. Maj:ts förslag till fattigvårdslag
att i vissa fall meddela handräckning. Redan under nuvarande förhållanden
hava från några håll klagomål framförts däröver, att kronobetjäningen
förelagts att utan ersättning delgiva fattigvårdsstyrelses beslut
om föreläggande till inställelse i arbete och om varning.

I Kungl. Maj:ts förslag har i 72 § stadgats, att vederbörande polismyndighet
har att på begäran meddela handräckning dels för delgivning
av föreläggande för försörjningspliktig att inställa sig till arbete, dels
för inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma sådant
föreläggande, dels ock för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig,
som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt. Dylik handräckning
skall, enligt vad vidare föreskrives, meddelas utan kostnad för
fattigvårdsstyrelsen eller anstalten. Då fångvårdsstyrelse enligt 74 §
beslutat varning, har polismyndigheten likaledes att verkställa delgivning
av protokollet över varningen utan kostnad för styrelsen.

Från olika håll har påyrkats, att även i dessa fall kronobetj äningen
borde tillerkännas gottgörelse för resekostnader.

Det synes mig vara rimligt och rättvist, att landsfiskalerna erhålla
gottgörelse för de resekostnader och särskilda utgifter, som föranledas
av ifrågavarande polisundersökningar och utredningar i mål och ärenden
enligt fattigvårdslagen ävensom av handräckning enligt nämnda lag.
Dessa resekostnader och särskilda utgifter synas alltid böra bäras av
statsverket och ersättas i den ordning, som stadgas i kungörelsen den
31 december 1908 angående ersättning åt kronofogdar och länsmän för
vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter m. m.

Därest erinran ej häremot framställes av riksdagen, torde jag senare
få tillfälle anmäla frågan om erforderliga ändringar i förenämnda kungörelse.

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes
föreslå riksdagen att

Handräckning
i vissa fall enligt
förslaget
till fattigvårdslag.

Yttranden.

Departe mentschefen.

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

dels för anordnande av statsinspektion av fattigvården,
i enlighet med av mig angivna grunder, å
extra stat för år 1919 under sjätte huvudtiteln, rubriken
»Fattigvård», anvisa ett förslagsanslag, högst 44,300
kronor;

dels för anordnande av en extra byrå för fattigvårdsärenden
i civildepartementet, enligt av mig framlagt
förslag, å extra stat för år 1919 under samma
huvudtitel, rubriken »Departementet», anvisa ett förslagsanslag,
högst 27,000 kronor;

dels ock medgiva, att det å ordinarie stat uppförda
förslagsanslaget till fattigvården i allmänhet må tagas i
anspråk för de ökade kostnader, som kunna komma att
för statsverket uppstå för omhändertagande under en tid
av högst trettio dagar i vederbörande gränskommun
eller residensstad av nödställda svenska medborgare,
vilka av svensk myndighet i utlandet eller av utländsk
myndighet överlämnas till svensk myndighet å gränsort,
ävensom för sådana nödställdas sändande till annan ort.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition
till riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Conr. Falkenberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918.