Kungl. Maja» nåd. proposition nr 100.

1

Nr 100.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen den 24 maj 1895 angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra
rekvisitioner för krigsmaktens behov; given Stockholms
slott den 8 februari 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den
24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra
rekvisitioner för krigsmaktens behov.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

E. A. Nilson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 91 käft. {Nr 100).

1

Kungl. Maj:t« nåd. proposition nr 100.

2 ''

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för
kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov.

Härigenom förordnas, att till § 9 i lagen den 24 maj 1895 angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner
för krigsmaktens behov skall fogas ett nytt moment av nedan angivna
lydelse samt att § 10 mom. 2 och § 14 mom. 1 i samma lag skola hava
följande ändrade lydelse:

§ 9.

4. Gäller för vara på grund av lag fastställt pris, som vid frivillig
försäljning ej må överstigas, må vid bestämmande av ersättning
för varan fulla värdet icke upptagas högre än som motsvarar nämnda
pris.

§ 10.

2. Riksvärderingsnämnden skall bestå av ordförande och fyra
andra ledamöter.

Ordföranden och två andra ledamöter jämte ställföreträdare till
nödigt antal utses för fyra kalenderår av Konungen. Av övriga två ledamöter
utses den ene, på därom av ordföranden gjord framställning, för
varje särskilt ärende av kommerskollegium eller lantbruksstyrelsen, med
iakttagande därav att den sakkunskap, som må för ärendet erfordras, varder
behörigen företrädd, samt den andre för ett kalenderår i sänder av
socialstyrelsen; skolande jämväl ställföreträdare för dessa ledamöter till
nödigt antal utses enligt vad nu är stadgat.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 100.

§ 14.

1. Likvid för fullgjord rekvisition skall, efter fordringsbeloppets
prövning och godkännande, där så lämpligen ske kan, erläggas kontant,
men eljest genom en högst nio manader etter utställandet till betalning
förfallen anvisning. Sådan anvisning löper med sex procent ränta från
och med dagen för utställandet.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1918.

4

Kung!. Maj-.t a nåd. proposition nr 100.

Utdrag av protokollet över lantförsvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 8 februari 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nii.son,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen statsrådet Nilson anförde efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet, chefen för sjöförsvarsdepartementet,
chefen för finansdepartementet och chefen för jordbruksdepartementet
:

»Enligt § 9 i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för
kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov
(rekvisitionslagen), sådan denna § lyder enligt lagen den 11 juli 1916,
skola taxor upprättas å ersättning för varor och tjänstbarheter, som genom
rekvisition tagits i anspråk. I § 10 mom. 1 av samma lag stadgas,
att för upprättande av dylika taxor, så ock för prövning och bestämmande
av fordringsbeloppen för sådana utgjorda rekvisitioner, för vilka ersättning
icke utgår efter behörigen fastställda taxor, skola tillsättas dels lokala

Knnyl. Ma}:ts nåd. pro//onilioii in1 100. ■>

värderingsnämnder, nämligen till ‘för varje landstingsområde och eu för
varje stad, som ej i landsting deltager, dels ock en värderingsnämnd för
hela riket (riksvärderingsnämnd), med åliggande för nämnderna tillika
att handlägga sådana övriga ärenden, som äga sammanhang med ersättning
för utgjorda rekvisitioner eller för därunder uppkommen skada. 1
mom. 2 av sistnämnda § lämnas föreskrifter om riksvärderingsnäinndens
sammansättning. Den skall bestå av ordförande och fyra andra ledamöter.
Ordföranden och två andra ledamöter jämte ställföreträdare till
nödigt antal utses för fyra kalenderår av Konungen. Övriga två ledamöter
jämte ställföreträdare för dem utses för varje särskilt ärende, på
därom av ordföranden gjord framställning, av kommerskollegium eller
lantbruksstyrelsen, med iakttagande därav att den sakkunskap, som
må för ärendet erfordras, varder behörigen företrädd. Enligt mom. 3
av samma § skall lokal värderingsnämnd bestå av tre för sakkunskap
och oväld kända ledamöter, nämligen eu ledamot, tillika ordförande,
vald av vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, eu intendenturofficer
eller annan person, utsedd av arméfördelningschefen (militärbefälhavaren),
samt en civil tjänsteman eller annan person, utsedd av
Konungens befallningshavande. För eu var av de utsedda skola väljas
två ställföreträdare. Såväl ledamöter som ställföreträdare utses för en
tid av fyra kalenderår.

Dessa värderingsorgan, vilka således tillkommit närmast för tillgodoseende
av krigsmaktens behov, hava emellertid under tiden för de nuvarande
bestämmelsernas tillämpning framför allt tagits i anspråk för uppgifter
av annan innebörd. Enligt såväl 1916 års som nu gällande lag om
förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
(förfoganderättslagen) skola nämligen anspråk på ersättning av
kronan, som av förfoganderättslagen föranledas, prövas enligt de grunder,
om vilka förmäles i rekvisitionslagen, och skall angående sätt och tid
för ersättningens bestämmande och erläggande gälla vad i sistnämnda
lag stadgas om likvid för fullgjord rekvisition.

Den av tidsförhållandena föranledda nödvändigheten för staten
att i allt större utsträckning tillämpa förfoganderättslagen i fråga om
åtskilliga för befolkningen oundgängliga förnödenheter har på såväl de
lokala värderingsnämnderna som framför allt riksvärderingsnämnden lagt
ett arbete av svår beskaffenhet och betydande omfattning. Med hänsyn
till naturen av detta arbete torde fog icke saknas för den mening,
att värderingsorganisationen, inrättad i första hand för helt andra uppgifter,
icke är fullt lämpad för detsamma. Denna mening har jämväl
framträtt inom riksdagen. Då vid 1917 års riksdag lagutskottet

6

Kung1. Maj:ts nåd. proposition nr 100.

avgav utlåtande i anledning av den dä framlagda propositionen med
förslag till förfoganderättslag, anmärkte utskottet, att en av anledningarna,
varför utskottet ansåge sig böra förorda förslagets antagande
för en tid av endast ett är, vore den, att inom utskottet yppats tvekan,
huruvida den i rekvisitionslagen angivna ordningen för ersättningens bestämmande
kunde anses såsom den i allo bäst lämpade för expropriation särenden
av den vidgade omfattning, som lagstiftningen avsåge.

I sammanhang med utarbetandet av det av chefen för justitiedepartementet
förut denna dag för Eders Kung!. Maj:t anmälda förslaget
till ny förfoganderättslag har jämväl den nu berörda frågan ansetts
böra upptagas till granskning. Härvid har jag i likhet med chefen för
justitiedepartementet kommit till den uppfattning att — då föga anledning
till anmärkning lärer hava förekommit mot de lokala enligt rekvisitionslagen
förordnade värderingsmyndigheterna och då området för dessas
verksamhet är genom riksvärderingsnämndens förefintlighet och arbete förhållandevis
ganska begränsat — tillräckliga skäl ej föreligga att ifrågasätta
omläggning av det lokala systemet för värderingsarbetets förrättande,
men att bestämmelserna om riksvärderingsnämndens sammansättning
lämpligen böra underkastas viss ändring.

Såsom nyss nämnts består riksvärderingsnämnden av dels tre av
Konungen för viss tid utsedda ledamöter och dels två ledamöter, som
utses av kommerskollegium eller landtbruksstyrelsen för varje särskilt
ärende, med iakttagande därav att den sakkunskap, som må för ärendet
erfordras, varder behörigen företrädd. Det torde få anses helt naturligt,
att sistnämnda bestämmelse så tolkas, att till ledamöter av nämnden inkallas
representanter för den näring, till vilken den förnödenhet, om
vars värderande är fråga, är att hänföra. Gäller ärendet värdesättning
av ett industrialster, inkallas målsmän för vederbörande industri; är åter
fråga om värdering av jordbruksalster, inkallas jordbrukare.

Mot denna anordning synes mig den anmärkning kunna göras, att
genom densamma riksvärderingsnämnden, mot vars beslut talan ej må
föras, kommer att till alltför stor del vara sammansatt av representanter
för det intresse, som genom beslutet omedelbart beröres. För visso
är det nödvändigt, att nämnden vid sin prövning äger tillgång till
den bästa sakkunskap, men för den skull torde icke krävas, att de
sakkunniga näringsidkare, vilkas utlåtande uppenbarligen bör tillmätas
mycket avseende, själva äro ledamöter av den prövande nämnden.
1 varje fall svnes tillräckligt, att allenast en dylik representant för näringsintresset
har säte i nämnden. Sakkunskapen bör i övrigt tillgodoses
genom hörande av experter utom nämnden.

Kungl. Maj:tx nåd. proposition nr 100.

7

Nu antydda anordning skulle ytterligare medföra den fördel, att
därigenom skulle bliva möjligt att, med bibehållande av uämndsledamötemas
nuvarande antal, inom nämnden bereda plats för eu ledamot
med särskilda insikter rörande de olika folkklassernas levnadsförhållanden,
tillgångar och behov, eu anordning, som synes mig påkallad med
hänsyn till prissättningens stora betydelse framför allt för de mindre
bemedlade. Enligt min mening bör lämpligen kunna anförtros åt socialstyrelsen
att utse den ledamot av nämnden, som särskilt bör representera
det vetande, varom jag nu talat.

I enlighet härmed har jag låtit utarbeta förslag till sådan ändrad
lydelse av stadgandena i § 10 mom. 2 rekvisitionslagen, att av de tva
ledamöter av nämnden, vilka icke utses av Konungen, den ena skall, på
framställning av nämndens ordförande, för varje särskilt ärende utses av
kommerskollegium eller lantbruksstyrelsen, med iakttagande därav att
den sakkunskap, som må för ärendet erfordras, varder behörigen företrädd,
medan den andre skall för ett kalenderår i sänder utses av socialstyrelsen.
För båda dessa ledamöter skola enligt förslaget därjämte
utses ställföreträdare till nödigt antal. Att den ledamot och de ställföreträdare
för honom, som det enligt förslaget ankommer på socialstyrelsen
att utse, skola omedelbart efter den ändrade lydelsens trädande i
kraft utses för återstoden av innevarande kalenderår torde utan särskilt
stadgande vara tydligt.

På skäl, som anförts av chefen för justitiedepartementet, anhåller
jag att jämväl få föreslå ett tillägg till § 9 i rekvisitionslagen. Syftet
med detta tillägg är, att då en vara, vard maximipris är satt, tagits i
anspråk för det allmännas räkning, antingen enligt rekvisitionslagen eller
på grund av förfoganderättslagen, vederbörande värderingsnämnd vid bestämmande
av ersättningen för varan icke skall kunna gå utöver maximipriset.
Denna regel bör givetvis gälla oavsett om varans pris enligt
§ 9 mom. 1 upptages i taxa eller enligt mom. 3 i samma § värderingen
sker för ett särskilt fall. Den nya bestämmelsen synes lämpligen böra
få sin plats såsom ett särskilt moment 4 i § 9.

Såsom chefen för justitiedepartementet vidare framhållit, har det befunnits
önskvärt, att för betalning av ersättning enligt förfoganderättslagen
stundom skulle få åtnjutas längre anstånd än som kan förekomma enligt
det i § 14 mom. 1 av rekvisitionslagen meddelade stadgandet, att likvid
skall, där så ske kan, erläggas kontant, men, då detta ej låter sig göra,
genom en tre månader efter utställandet till betalning förfallen anvisning.
Chefen för justitiedepartementet har i anledning härav ifrågasatt, att
en dylik anvisnings förfallotid skall kunna framskjutas till högst nio

8

Kung!. Maj:tx nåd. proposition nr 100.

månader efter utställandet. Då rätten till förlängt anstånd givetvis icke
kommer att av kronan begagnas i andra fall än då det är av förhållandena
påkallat, anser jag mig kunna tillstyrka, att sådant anstånd medgives
även inom rekvisitionslagens egentliga tillämpningsområde. Härvid
torde det tillika vara lämpligt att något jämka å förutsättningarna för
att betalning må ske annorledes än kontant. Med hänsyn till den jämförelsevis
långa tid, som sålunda i vissa fall kan komma att förflyta före
likviden, synes det även vara skäligt att i detta sammanhang höja den
nu bestämda låga räntefoten för utställda anvisningar till sex procent.
Förslag till ändring i dessa hänseenden av berörda stadgande i rekvisitionslagen
har därför uppgjorts.

Det må erinras, att något liknande behov av att förlänga den tid,
inom vilken betalning skall erläggas enligt 33 § i lagen den 2 juli 1915
angående anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på
krigsfot (hästutskrivningslagen), icke försports.

Tiden för de föreslagna nya bestämmelsernas trädande i kraft torde
lämpligen bestämmas till samma dag, den 1 april 1918, från och med
vilken enligt förslaget till ny förfoganderättslag denna skall erhålla tilllämpning.
»

Föredraganden uppläste därefter det sålunda utarbetade förslaget
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 24 maj 1895 angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov samt hemställde, att förslaget måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

C. E. Odhner.

Stockholm 1918. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner

180585