Statsutskottets utlåtande Nr 138.

!i

Nr 138.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1918 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om krigstidstillägg till förut
uppburen ersättning eller annat understöd åt arbetslösa
tobaksarbetare.

(4:e avel.)

I en inom andra kammaren väckt, till statsutskottet remitterad
motion nr 228, har herr O. Hagman hemställt, att riksdagen ville besluta,
att till de arbetare inom tobaksindustrien, som på grund av monopolets
införande ej längre kunna erhålla sysselsättning inom sitt yrke,
samt på grund av ålder eller andra orsaker ej heller kunna erhålla annat
arbete, bevilja ett krigstidstillägg till förut bekommet ersättningsbelopp,
och att detta måtte utgå efter enahanda grunder som föreslås i K. Maj:ts
proposition nr 11, rörande f. d. befattningshavare i statens tjänst, eller,
därest detta ej kan godkännas, med beaktande av de svårigheter, vari
omskrivna yrkesarbetare kommit, efter andra grunder bevilja skäligt
understöd.

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin framställning,
får utskottet hänvisa till motionen.

De ersättningsbelopp och understöd, som i anledning av införandet
av statsmonopol å tobakstillverkningen tilldelats den inom tobakshanteringen
sysselsatta personalen, äro eu gång för alla utgående belopp. Att
i dessa vidtaga en förhöjning enligt de för krigstidstillägg bestämda
grunder synes i och för sig vara mindre riktigt, då dylikt tillägg är avBihang
till riksdagens protokoll 1918. 6 sand. 64 käft. (Nr 137—138.) 2

10

Statsutskottets utlåtande Nr 138.

sett att beräknas på årligen utgående förmåner. Beviljandet av ett
krigstidstillägg sådant -som motionären ifrågasatt skulle för övrigt endast
undantagsvis bereda annat än en tillfällig lättnad, då tydligen tilllägget,
som ju blott skulle uppgå till en mindre del av det ursprungliga
ersättningsbeloppet, måste komma att bliva mindre tillräckligt än grundbeloppet.

Även frånsett • dessa erinringar mot förslaget har utskottet icke
kunnat biträda detsamma. Ett beslut i den riktning motionären angivit
synes nämligen kunna leda till konsekvenser, som utskottet saknar möjlighet
överblicka. Att även annan tobakspersonal än arbetarna skulle
komma att framställa krav på tilläggsersättningar, för det fall att dessa
senare erhölle sådant tillägg, torde emellertid redan nu kunna förutses.

Därest förhållandena bland de arbetare, som genom tobaksmonopolets
införande blivit utan sysselsättning, skulle bliva sådana, att de
påfordra särskilt ingripande från statens sida, lärer Kungl. Maj:t ej underlåta
att taga under omprövning, i vad mån och på vad sätt ett sådant
ingripande bör ske. Härvid bör vederbörlig hänsyn kunna tagas
till övriga omständigheter, som kunna påverkas av ett eventuellt understöd
till tobaksarbetarna.

På grund av vad sålunda anförts och under erinran att, enligt
såväl nu gällande som de i propositionen nr 259 angående anslag till
arbetslöshetens bekämpande föreslagna grunder för statens bidrag till
understöd åt arbetslösa, staten i särskilda fall kan påtaga sig hela kostnaden
för dylikt understöd, får utskottet, med bifogande såsom bilaga till
detta utlåtande av en från byråchefen G. Huss erhållen promemoria i
anledning av den förevarande motionen, hemställa,

att herr Hagmans ovanberörda motion icke må
av riksdagen bifallas.

Stockholm den 14 maj 1918.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVAENZELIUS.

Närvarande: se under utlåtandet nr 137.

Statsutskottets utlåtande Nr Idb.

11

Bilaga.

P. M.

till statsutskottets förslag rörande herr Hagmans motion (nr 228 i 2. kammaren)
rörande kristidstillägg å ersättning eller understöd till arbetslösa tobaksarbetare.

Motionären hemställer om kristidstillägg å förut bekommet ersättningsbelopp
eller annat skäligt understöd åt tobaksarbetare, som på grund av tobaksmonopolets
införande ej längre kunna erhålla sysselsättning inom sitt yrke samt på
grund av ålder eller andra orsaker ej heller kunna erhålla annat arbete.

Då motionären sålunda med sin framställning icke åsyftat tobakshanteringens
hela personal utan begränsat densamma till endast vissa mera ömmande fall,
torde det icke vara erforderligt att lämna någon allmännare redogörelse för den
av staten i samband med tobaksmonopolets införande anordnade hjälpverksamheten
för ledigblivna tobaksarbetare. Det bör dock erinras, att enligt de efter riksdagens
hörande av Kungl. Maj:t härom utfärdade bestämmelserna denna verksamhet
avsåg dels ersättning beräknad efter vissa fastställda grunder, dels understöd
efter skälighetsprövning, samt att sådant understöd tilldelats både personer, som
fått ersättning, och personer, som icke fått sådan. Påpekas bör ock, att ersättning
eller understöd tillerkänts snart sagt alla grupper av tobakspersonal (utom
den vid detaljhandeln sysselsatta).

Beträffande den förutvarande tobaksarbetarkåren överhuvud torde kunna
konstateras,

att densamma i allmänhet varit i fysiskt avseende föga väl utrustad; yrket
har länge varit en tillflyktsort för olika slag av fysiskt defekta personer;

att arbetets natur icke varit ägnat att utbilda kroppskrafterna eller att
härda arbetarne för utearbeten;

samt att därför tobaksarbetarnas användbarhet för andra yrken är i allmänhet
synnerligen begränsad.

Detta omdöme gäller särskilt om de äldre (50 år och däröver), vilka nästan
undantagslöst sakna förutsättningar för övergång till yrke, där kroppskrafterna
eller allmän spänstighet spelar någon större roll.

Att likväl en större del av de ledigblivna tobaksarbetarna tidigare periodiskt
absorberats av arbetsmarknaden, beror tydligen på de exceptionellt gynnsamma
konjunkturerna under 1916 och 1917, då nästan all slags arbetskraft var
eftersökt. När nu konjunkturerna åter försämrats, så är det naturligt, att dylik
arbetskraft i första hand entledigas och att därför nu spörsmålet om deras hjäl -

12

Statsutskottets utlåtande Nr 138.

pande blivit mera aktuellt. En väsentlig del av de äldre torde emellertid icke
alls lyckats erhålla anställning utan varit hänvisad allenast till att leva på statshjälpens
ränta och kapital.

Arbetarnes läge är naturligtvis växlande med hänsyn till olika omtänksamhet
samt till statshjälpens olika storlek. Bäst torde förhållandena ställa sig
för dem, som omedelbart avflyttade till landsorten och använde någon del av
kapitalet för att i förutvarande hemort eller på annan billig plats skaffa sig en
stuga eventuellt en bit jord. Avkastningen härav jämte smärre tillskott av egen
arbetsförtjänst eller från anhöriga torde hava visat sig tillräcklig för nödtorftigt
uppehälle.

Vidare ha somliga äldre, som stannat kvar i städerna, kunnat genom att
flytta samman med barn eller andra anhöriga och genom att övertaga vissa innesysslor
nedbringa sina direkta utgifter, så att statshjälpen utdrygats.

Åtskilliga särskilt kvinnliga tobaksarbeterskor använde statshjälpen till
övertagande av någon mindre affär — cigarr-, mjölk- eller sybehörsaffär o. s. v. —
I vissa fall synas de härigenom hava tryggat sin framtid; i andra fall är det
känt, att trots alla ansträngningar affären under nuvarande för detaljhandeln
prekära förhållanden går tillbaka, så att kapitalet snart är förlorat.

För det övervägande flertal äldre tobaksarbetare, som icke kunnat förskaffa
sig annan avsevärdare inkomstkälla utan varit hänvisade till allenast statshjälpen,
är läget uppenbarligen mest bekymmersamt. Det bekomna beloppet torde
i allmänhet redan vara förbrukat, arbetarnas arbetskraft är i regel föga värd,
och deras öde torde bli att omhändertagas av det allmänna. Enligt motionärens
förslag skulle nu till dessa utgå ett kristidstillägg å förut erhållen statshjälp
eller annat skäligt understöd. Denna extra hjälp skulle sålunda begränsas till
de nu direkt behövande, men lämna obeaktat, huru det verkliga läget torde vara
för exempelvis sådana, som ännu lyckats behålla inköpta affärer eller ännu inneha
någon mer eller mindre tillfällig anställning. Förslaget synes också begränsat
endast till personal i arbetarställning och icke omfatta exempelvis kontorspersonal.

Det torde vara otvivelaktigt, att, därest tobaksmonopolet icke genomförts,
ifrågavarande äldre arbetare haft större utsikter att kunna försörja sig genom
eget arbete. Den genom monopoliseringen inträdda försämringen i deras utsikter
skulle ersättas med statshjälpen, vars värde emellertid minskats genom penningvärdets
fall under kristiden. Ur denna synpunkt synas vissa skäl onekligen tala
för den gjorda framställningen, ehuruväl dessa skäl konsekvent borde leda till
kristidstillägg för samtliga ersättnings- och nnderstödstagare enligt monopoliseringsbestämmelserna.

Det förtjänar anföras, att Sv. Sockerfabriksaktiebolaget under år 1917 beviljade
kristidstillägg av till en början 10 % sedermera 20 % å de ^ewsiowsbelopp,
som tidigare tillerkänts äldre arbetare med lång anställningstid vid nedlagda
fabriker. Sådant tillägg har däremot icke tilldelats arbetare, som vid fabrikernas
nedläggande erhöllo ett engångsbelopp.

Skulle sådant kristidstillägg, som av motionären föreslagits, anses böra beviljas,
uppkommer den ganska svårlösta frågan om organiserandet av utbetalningen.
Då endast de av ålder eller annan objektiv orsak arbetslösa skulle ifrågakomma,
måste särskild prövning i varje fall äga rum. ^ andra sidan borde vissa
garantier bjudas för att alla bli i tillfälle få sina anspråk prövade. Att för än -

Statsutskottets utlåtande År ldH.

damålet organisera särskilda organ, torde ställa sig alltför kostsamt i förhållande
till det jämförelsevis ringa antalet individer, varom på flertalet platser kan bli fråga.
Sannolikt skulle de kommunala arbetslöshetskommittéerna icke undandraga sig
uppgiftens fullgörande.

För en dylik anordning med statligt kristidstillägg kunde vidare anföras
det skälet, att, då tobaksmonopoliseringen var en statsåtgärd, staten borde helt
bära bördan av därmed följande olägenheter och sålunda icke på kommunerna
lägga ansvaret i fortsättningen för den lediga personalens försörjning.

Å andra sidan bör emellertid icke förbises, att beviljandet av ett kristidstillägg,
visserligen skulle giva en lättnad för ögonblicket men endast undantagsvis
kunna säkerställa framtiden. Då icke de ursprungliga ersättnings- och understödsbeloppen
blevo i längden tillräckliga, kan tydligen icke ett mindre tillägg
nu bliva till bestående gagn.

Det kan till och med ifrågasättas, huruvida överhuvud lämnandet på en
gång av ett samlat belopp är en ändamålsenlig form, samt huruvida icke en fortlöpande
understödsverksamhet vore lämpligare. Då motionären förutsätter arbetslöshet
såsom villkor för erhållandet av hjälp, synes principiellt intet hinder möta
för de ifrågavarande arbetarna att anlita den allmänna understödsverksamheten
för arbetslösa. Den omständigheten, att staten jämlikt monopoliseringsbestämmelserna
lämnat ett engångsbelopp för att därigenom bland annat underlätta övergång
till annat arbete, behöver väl icke utesluta möjligheten för arbetarna, att,
åtminstone i de fall, då de sedermera haft anställning men förlorat densamma,
betraktas såsom vanliga arbetslösa. Det bör emellertid ihågkommas, att åtskilliga
äldre arbetare knappast torde fylla det för arbetslöshetsunderstödet uppställda
villkoret att vara arbetsföra, samt att sådan understödsverksamhet icke pågår inom
alla kommuner utan endast å de orter, där vederbörande kommunala myndigheter
funnit densamma erforderlig.

Påpekas må vidare, att kostnaden för det allmänna arbetslöshetsunderstödet
delvis bäres av kommunerna. Under ett tidigare skede av kristiden har emellertid
— i avvaktan på ersättningarna enligt monopoliseringsbestämmelserna — en
särskild av staten ensam bekostad understödsverksamhet för arbetslösa tobaksarbetare
varit igångsatt. Närmare föreskrifter härom utfärdades genom kungörelser
den 10 april 1915; denna verksamhet omhänderhades av arbetslöshetskommittéerna
å resp. orter.

Stockholm den 5 maj 1918.

Gunnar Huss.