Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1918 kl. 10 f. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
dels om ändring i § 28 regeringsformen, dels om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående ändring i §§ 4 och 28
regeringsformen.
Närvarande: herrar Larsson i Västerås, Clason*, Bellinder, Hellberg, von Geijer, von
Mentzer, Olof Olsson, greve Alexander Hamilton, von Zweigbergk,
Meurling, Gullberg*, Janson i Kungsord Kropp, Käf, Sterne, von Sneidern*,
Olsson i Broberg*, Sundberg, Persson i Tofta och Engberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 306, av herr Engberg m. fl. (i det följande kallad herr Engbergs
motion) hemställa motionärerna, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i regeringsformens § 28, att dess sjunde punkt får följande lydelse:
»Till prästerligt ämbete kan endast den utnämnas, som bekänner den rena
evangeliska läran».
Vidare har till utskottet hänvisats en inom andra kammaren väckt
motion, nr 309, av herr Möller m. fl. (i det följande kallad herr Möllers
motion) med hemställan, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Ivungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring av §§ 4 och 28 regeringsformen, att
orden »av den rena evangeliska läran» i § 4 utgå och att § 28 bringas i
överensstämmelse med denna ändring.
‘y. Till stöd för sin hemställan har herr Engberg anfört följande:
»Regeringsformens § 28 innehåller bl. a. följande bestämmelse:
— — »Till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, varmed är förenat ,Herr Er‘?~
a o oj 06VQS motion
åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap,
kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran.»
Som oundgängligt kompetensvillkor för erhållande av lärarebefattning
Bihang till riksdagens ''protokoll 1918. 5 samt. 6 käft. (Nr 7.) 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
i teologi eller kristendom vid statens undervisningsanstalter fordras alltså
att sökanden bekänner den rena evangeliska läran. Att bekänna den rena
evangeliska läran har emellertid en dubbel innebörd. Det betyder nämligen
antingen formell tillhörighet till svenska kyrkan eller försanthållande av
innehållet i svenska kyrkans bekännelseskrifter.
Därest innebörden är den förra, får icke den sökandes kompetens
bedömas ur synpunkten av hans åskådnings överensstämmelse med innehållet
i kyrkans bekännelseskrifter. Är innebörden åter den senare, måste
kompetensfrågan uppenbarligen avgöras med hänsyn till den sökandes personliga
ställning till innehållet i dessa bekännelseskrifter.
I det förra fallet blir det formella kompetensvillkoret tillhörigheten
till kyrkan och det reella den ådagalagda skickligheten. I det senare fallet
hlir det formella kompetens villkoret likaledes tillhörighet till kyrkan, men
det reella förutom ådagalagd skicklighet sökandens ställning till innehållet
i kyrkans bekännelseskrifter.
Till man sålunda i bestämmelsens kompetensfordran inlägga den förra
betydelsen, så kunna endast de sökande förklaras kompetenta, som råka
vara medlemmar av statskyrkan. Alla andra uteslutas, huru stor deras
skicklighet än må vara. Vill man åter i bestämmelsen inlägga den senare
betydelsen, så kunna endast de sökande förklaras kompetenta, som icke
blott formellt tillhöra kyrkan utan även därjämte försanthålla innehållet i
kyrkans bekännelseskrifter.
Sunda förnuftet säger, att i vilkendera bemärkelsen bestämmelsen än
fattas, den blir en absurditet. Ty lika orimligt som det är att, därest
fordran på ett försanthållande av kyrkans lära icke är kompetensvillkor,
likväl kräva tillhörighet till kyrkan, lika orimligt är det att t. ex., när det
gäller lärarebefattning i teologi, ens ett ögonblick söka upprätthålla skenet
av den vetenskapliga skicklighetens betydelse, därest man förhandsbinder
forskningens frihet på ett sådant sätt, att forskningsresultatet icke får
komma i konflikt med innehållet i kyrkans bekännelseskrifter. Tillträdet
till lärarebefattningar vid statens universitet och skolor får icke vara ett
monopol för medlemmarne av statskyrkan och naturligtvis ännu mindre ett
monopol för de statskyrkans medlemmar, som försanthålla innehållet i kyrkans
bekännelseskrifter. I vartdera fallet är den rätt till fri tävlan, som
särskilt på vetenskapens område måste omutligt hävdas, på ett otillbörligt
sätt kränkt.
Gällande lag gör det visserligen till ett tvång för eu svensk medborgare
att tillhöra något religiöst samfund, men den gör det icke till ett tvång
att tillhöra just statskyrkan.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
3
Men då så är, får regeringsformen icke innehålla bestämmelser, som
för icke kyrklig levnadsbana kräva tillhörighet till kyrkan. Ty dylika bestämmelser
ställa med nödvändighet i många fall medborgaren under ett
faktiskt tvång att tillhöra statskyrkan.»
Motiveringen i herr Möllers motion är av följande lydelse:
»I regeringsformens § 4 angivas de kvalifikationer, som krävas ayllen- Möllers
statsråden, sålunda, att Konungen till statsråd må kalla och utnämna motion.
»kunniga, erfarna, redliga och allmänt aktade, infödda svenska män av den
rena evangeliska läran». Det framgår härav att statsråden måste besitta
tre, eller kanske rättare fyra olika slags kvalifikationer: kunnighet och
erfarenhet, som hänföra sig till det intellektuella området, redlighet, som
hänför sig till det moraliska området, svenskheten, den nationella kvalifikationen,
och slutligen renlärighet i trossaker, en religiös kvalifikation.
Självklart är att av statsråden måste krävas vissa intellektuella egenskaper,
som garantera att de med förstånd och insikt förvalta sina ämbeten,
vissa moraliska egenskaper, som garantera att statens affärer skötas på ett
hederligt sätt; likaså måste det naturligtvis krävas, att statsråden äro svenska
män. Men lika självklart som allt detta är, lika svårfattligt är det förmänga
människor, att statsråden nödvändigtvis skola vara religiösa och icke
blott det utan till och med vara anhängare av eu viss bestämd bekännelseriktning.
Den omständigheten, att eu person är anhängare av den rena evangeliska
läran, torde icke i allmänhet i vår tid anses berättiga till någon företrädesrätt,
åtminstone icke i världsliga ting. Men i sin nuvarande avfattning
gör grundlagen uppenbarligen statsrådsämbetena till monopol för lutheraner.
Vid ministerskiften granskas och vägas i den offentliga diskussionen
sådana personer, som ifrågasättas till statsrådsposter, ur alla möjliga synpunkter,
och denna granskning är med vårt starkt utvecklade partiväsen
alltid mycket vass och absolut osminkad. Likväl torde det strängt taget
aldrig numera förekomma, att vederbörandes ställning i trossaker bringas
på tal i syfte att omintetgöra en statsrådskandidatur. Möjligen kan det
påvisas, att någon tidning, som tagit till speciell uppgift att kämpa för
religiösa intressen, kritiserat en ifrågasatt ecklesiastikministers hållning till
religionen, men i den stora politiska pressen torde man förgäves få leta
efter dylika synpunkter. Detta synes oss utgöra ett ganska tillförlitligt
bevis därför, att den allmänna meningen är fullständigt likgiltig för statsrådens
trosbekännelser, och att alltså grundlagens krav i fråga om den
rena evangeliska läran icke numera har stöd hos någon mera utbredd
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 7.
opinion. Helt naturligt för övrigt. De övertygade bekännarna av den
rena evangeliska läran torde vara ganska få; bland personer, som kunna
tänkas ifrågakomma till statsrådsposter, rent av så få, att om kravet skulle
i verklig mening upprätthållas, så kan det betvivlas, att vi överhuvud
skulle kunna erhålla en kompetent regering.
Grundlagens bud anses icke kräva, att nykallade statsråd skola underkastas
förhör i trons huvudstycken, ehuru detta torde vara den enda
möjliga utvägen att utröna, huruvida de verkligen omfatta den rena evangeliska
läran. Man har nöjt sig med att tolka grundlagens ord som en
föreskrift, att statsråden skola vara medlemmar av statskyrkan.
Statskyrkan har emellertid, som allmänt känt är, inom sig en betydande
kontingent notoriska hedningar och ännu flera, som hysa helt andra
meningar i bekännelsefrågor än den rena evangeliska lärans. Tillhörighet
till statskyrkan utgör sålunda på intet sätt en garanti för att grundlagens
bud bliva i anda och sanning efterföljda. Tvärtom torde man ha rätt att
anse denna tolkning som ett klart bevis för omöjligheten att upprätthålla
kravet på statsrådens renlärighet. Tolkningen innebär i själva verket, att
i denna sak formen är allt, innehållet intet.
Staten kräver i övrigt icke renlärighet af några andra ämbetsmän än
präster och sådana, som meddela undervisning i kristendom eller teologisk
vetenskap. Regeringsformens § 4 avser dock icke att göra statsrådsämbetena
till ett privilegium för präster och kristendomslärare, vilket måhända
någon härav skulle frestas att tro. Det kan naturligtvis vara en viss reson
i att ålägga prästerna bekännelsetvång, så länge statskyrkan består; att
begära dylikt tvång av teologiska lärare i allmänhet kan säkerligen icke
på rimligt sätt motiveras, men statsrådens jämställdhet med präster och
kristendomslärare i avseende på bekännelsetvånget synes fullkomligt meningslöst.
De skäl, som kunna ha förelegat i gången tid att utesluta judar,
katoliker och muhammedaner från möjligheten att bli statsråd, ha alldeles
ingen bärighet numera. Religionsstridernas tid, i deras form av statliga
maktstrider, torde vara definitivt förbi. Religionsfrihetens grundsats tränger
långsamt men oemotståndligt fram till herravälde i trossaker. Samhället
bör utan tvekan dra de därav följande slutsatserna för sin lagstiftning.
Uppenbart är att grundlagens bud om renlärighet för statsråd kränker religionsfrihetens
grundsats, och denna grundsats är dock en av de vackraste
frukterna av en utvecklad kultur.
Om man invänder, att religionsfriheten kränkes blott i form men icke
i sak, så är detta för det första icke alldeles sant och för det andra är
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
o
invändningen ett erkännande, att stadgandet saknar fog. Ty vad intresse
samhället kan ha att upprätthålla en kränkning i form och samtidigt förklara,
att kränkning icke bör (‘ller får ske i sak, lär ingen förnuftig människa
kunna fundera ut.
Så snart man medgiver, att man på grund av tolkningen av ifrågavarande
bestämmelse i grundlagen kan få både öppna religionsfiender och
metodister, baptister och andra frireligiösa till statsråd, så liar man erkänt,
att bestämmelsen är ett laglik. Det torde emellertid vara ett verkligt
samhällsintresse, att laglik icke tolereras i grundlagen. . För att kunna
upprätthålla den särskilda vördnad, med vilken man vill omgiva grundlagen,
måste dennas bestämmelser kunna tillämpas både enligt sin anda och sin
bokstav. Någon aktning för en grundlag, som börjar förlora kontakten
med det levande livet, torde icke i längden kunna urgeras, såvitt man
icke inskränker sig till att begära den aktning, som tillkommer ärevördiga
historiska dokument. Följaktligen är det angeläget, att grundlagens bud
hållas tidsenliga. Föråldrade bestämmelser böra utmönstras och grundlagens
utveckling följa tidens allmänna utveckling.
År 1913 väcktes motioner i här behandlade ämne i forsta kammaren
av professor Helge Bäckström och i andra kammaren av borgmästaren (Jarl
Lindhagen. Motionerna blevo på yrkande av konstitutionsutskottet avslagna
med hänvisning till, att den ifrågasatta ändringen även krävde
ändring i grundlagens § 28, där det bestämmes, att endast den, som tillhör
den rena evangeliska läran, kan få deltaga »i handläggning eller avgörande
av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar
inom den svenska kyrkan», och dels att riksdagen år 1909 i skrivelse till
Kungl. Maj:t begärt utredning om dissenters ställning i vårt land, och denna
utredning otvivelaktigt skulle syssla även med här ifrågavarande spörsmål.
Yad det förra argumentet angår, synes intet hinder rimligen kunna
resas däremot, att åberopade bestämmelse i regeringsformens § 28 ändras
samtidigt med strykningen av renlärighetskravet i § 4, ty bibehållandet
av statsrådens bekännelsetvång kan icke gärna enbart motiveras därmed,
att statsråden i vissa fall måste handlägga ärenden, som angå statskyrkan.
I och med det att tillhörigheten till statskyrkan är g 4:s verkliga innebörd,
står alltid kyrkan den risken, att dess ärenden bli handlagda av
människor av annan faktisk tro än den rena evangeliska lärans. Kyrkan
är alltså icke skyddad vare sig mot att religionsfiender eller religionslikgiltiga
få i egenskap av statsråd syssla med dess angelägenheter, och då
synes det verkligen vara av alldeles underordnad vikt, huruvida statsråden
formellt fylla kravet att tillhöra den rena evangeliska läran eller ej.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
Historik.
Vad argumentet nummer två angår, synes dess bärighet icke större än
det förras, ty icke lägger ett beslut om upphävande av nämnda bestämmelse
hinder i vägen för en utveckling i överensstämmelse med tidens krav
av hela dissentersfrågan, men däremot är det meningslöst att med åberopande
av en gammal riksdagsskrivelse hindra en ändring, vars sakliga
riktighet är insedd och erkänd.»
Enligt 1809 års regeringsform i dess ursprungliga lydelse skulle alla
civila ämbetsmän och domare vara av den rena evangeliska läran. I den
mån religionsfrihetens princip under 1800-talets lopp trängde igenom,
framkommo förslag om ändring i denna bestämmelse. Sedan ett mindre
väsentligt undantag från den allmänna regeln beslutats vid riksdagen 1862
•—63, genomfördes vid 1870 års riksdag den ordning i ifrågavarande hänseende,
som ännu är gällande.
Denna ordning innebär, att rättigheten att bekläda ämbeten och tjänster
utsträckts till bekännare av annan kristen troslära än den rena
evangeliska, ävensom till bekännare av den mosaiska trosläran. Från
denna allmänna regel gälla emellertid vissa undantag. För det första skola,
jämlikt föreskrift i § 4 regeringsformen, statsrådets ledamöter vara av den
rena evangeliska läran. För det andra kan till prästerligt ämbete endast
den utnämnas, som bekänner nämnda troslära. Enahanda bestämmelse
gäller för det tredje beträffande andra tjänster, varmed är förenat åliggande
att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap. För det fjärde
är konungens rätt att till lärarebefattningar vid universiteten såsom ock till
lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd
eller skön konst, ävensom till läkarebefattningar kalla utländske män av sällsynt
skicklighet begränsad genom villkoret, att den kallade skall bekänna
den rena evangeliska läran. Yttermera är i regeringsformen meddelad föreskrift
därom, att ingen, som ej tillhör den rena evangeliska läran, må
såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller
avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar
inom den svenska kyrkan.
I nu återgivna bestämmelser hava vid flere tillfällen förändringar
ifrågasatts i syfte att i olika hänseenden lindra det bekännelsetvång för
statens ämbets- och tjänstemän, som de innefatta.
Själva den grundläggande regeln, om tillhörighet till kristen eller
mosaisk troslära såsom villkor för beklädande av statstjänst, har vid två
tillfällen varit föremål för ändringsförslag. I samband med en framställning
om sådan ändring av den s. k. dissenterlagen, att medlem av svenska
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
statskyrkan, som omfattat främmande lära, skulle äga att ur kyrkan utträda
utan skyldighet att ovillkorligen övergå till något annat trossamfund, hemställde
nämligen herr Arnoldson vid 1882 och 1885 års riksdagar om
sådan ändring i § 28 regeringsformen, att orden »bekännare av annan
kristen troslära ävensom av den mosaiska» måtte utbytas mot orden »även
sådana personer, som icke bekänna sig till denna lära». Förslagen blevo
båda gångerna av konstitutionsutskottet avstyrkta och av riksdagen avslagna.
Frågan om ändring i § 28 regeringsformen i nu berörda hänseende
har ej sedan dess förevarit. Dock förtjänar det i detta sammanhang
omnämnas att, då den av herr Arnoldson väckta och vid flere senare
tillfällen återupptagna frågan om rätt till utträde ur svenska statskyrkan
utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund, omsider 1909 föranledde
ett riksdagens beslut om skrivelse till Kungl. Maj:t, detta skedde
i sådan form, att utredning begärdes icke blott »under vilka villkor det
må kunna tillåtas medlem av svenska kyrkan att, även utan uppgiven
avsikt att övergå till annat trossamfund, utträda ur kyrkan», utan även
»huru gällande lagstiftning lämpligast må kunna ändras därhän, att främmande
trosbekännare och de, som anmält sig till utträde ur kyrkan, ej
på grund därav uteslutas från rätt att deltaga i avgörandet av frågor,
som icke prövas vara av beskaffenhet att böra allenast av kyrkans medlemmar
handläggas».
I regeringsformens bestämmelser om undantag från den allmänna
regeln om tillhörighet till kristen eller mosaisk troslära såsom villkor för
beklädande av statstjänst hava allenast vid ett tillfälle, nämligen vid 1913
års riksdag, ändringar ifrågasatts. Det föreslogs nämligen då dels av
herrar Bäckström och Lindhagen, att bekännelsetvånget för statsråd skulle
bortfalla, dels av herr Lindhagen, att enahanda ändring skulle vidtagas
beträffande utlänningar, som kallas till vissa svenska ämbeten, dels av herr
Oscar Olsson, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning
villkoret att tillhöra den rena evangeliska läran må kunna bortfalla för
de ämbeten och tjänster, som omnämnas i § 28 av regeringsformen, och
till riksdagen inkomma med de förslag, till vilka denna utredning kan
giva anledning.
Konstitutionsutskottet, som till samtidig behandling upptog samtliga
dessa förslag, förklarade sig i frågan om bekännelsetvång för statsrådets
ledamöter dela den av motionärerna uttalade meningen. Det läte ur
principiell synpunkt näppeligen försvara sig att för statsrådsämbetena
fasthålla en fordran, som eljest i stort sett övergivits. Det stämde ock
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
enligt utskottets mening bäst överens med den allmänna uppfattningen i
våra dagar, att ingen må till följd av sin religiösa övertygelse utestängas
från ett ämbete, för vars beklädande han i övrigt innehar de nödiga
kvalifikationerna, såvida icke ämbetet är direkt förenat med handläggning
eller avgörande av frågor som angå religionsvård, religionsundervisning
eller befordringar inom den svenska kyrkan. Till sagda principiella skäl
komme ock den omständigheten, att det ur praktisk synpunkt måste anses
betydelsefullt, att vid statsrådsämbetenas tillsättande valet av personer kan
ske inom en så vid krets som möjligt. Utskottet anmärkte även att, efter
vad en i utlåtandet intag&n utredning angående lagstiftningen i berörda
hänseende i vissa främmande länder gåve vid handen, de därstädes omnämnda
lagstiftningarna, med undantag för den i Norge gällande, icke hade
någon motsvarighet till vår för statsrådets del gällande konfessionsklausul.
Det var emellertid enligt utskottets mening uppenbart, att den ifrågasatta
förändringen icke kunde genomföras genom att, på sätt motionärerna
föreslagit, utan vidare borttaga nämnda klausul i 4 § regeringsformen
(jämte tillhörande bestämmelse i 28 §). En dylik förändring borde till
en början betraktas i samband med reglerna för regeringsärendens behandling
i statsrådet. A ena sidan föreskreve 8 § regeringsformen, att statsrådets
samtliga ledamöter, där de icke äga laga förfall, skola övervara alla
mål av synnerlig vikt och omfattning, som i statsrådet förekomma, samt
att i intet fall beslut må i statsråd fattas, utan att minst tre av statsråden,
utom vederbörande föredragande, äro tillstädes. Å andra sidan
stadgade 28 §, att bekännare av annan troslära än den rena evangeliska
icke må såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning
eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller
befordringar inom den svenska kyrkan. Därest nu den för statsråd föreskrivna
skyldigheten att tillhöra den evangelisk-lutherska trosbekäunelsen
bortfölle, skulle enligt utskottets mening fall lätteligen kunna inträffa, i
vilka konflikt mellan nyssnämnda stadganden måste uppstå. Om i statsrådet
intoges män, som icke tillhörde sagda trosbekännelse, så kunde dessa
icke deltaga i behandlingen av berörda frågor. Ett liknande förhållande
kunde ock inträffa i de fall, då statsrådet i enlighet med 39—43 §§
regeringsformen hade att tjänstgöra såsom regering. Härtill komme, att
själva grunderna för tillhörighet till statskyrkan och därav härflytande
medborgerliga rättigheter i allmänhet under den närmaste framtiden kunde
väntas komma under omprövning. Utskottet hänvisade härutinnan till den
ovan berörda skrivelse, som riksdagen 1909 avlät till Kungl. Maj:t
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
9
Omedelbart hänvisades i denna skrivelse visserligen endast till de ur
statskyrkan uttriidandes rätt att deltaga i vissa kommunala avgöranden.
Men givetvis måste det resultat, vartill den av riksdagen begärda utredningen
kunde komma att leda, bliva av den största betydelse för de utträdandes
medborgerliga rättigheter också i övrigt, alltså även för deras
tillträde till statens ämbeten. Och i samband därmed måste tydligen
samtliga grundlagens bestämmelser rörande de krav, som i konfessionellt
hänseende ställas på svenska medborgare för tillträde till statens ämbeten,
således även till statsrådsämbetena, komma under omprövning. Då frågan
följaktligen i alla händelser inom den närmaste framtiden kunde förväntas
bliva föremål för behandling samt det ej kunde anses lämpligt, att densamma
företoges till avgörande, innan det vidsträcktare spörsmålet om
rätt till utträde ur statskyrkan och dess konsekvenser kunde helt överblickas,
fann sig utskottet icke böra tillstyrka någon särskild framställning
till Kungl. Maj:t med anledning av de förevarande motionerna i nu
avhandlade del.
Vad därnäst angick frågan om den vid utlänningars kallelse till
svenskt ämbete gällande konfessionsklausulen, ansåg utskottet åtskilliga
principiella skäl tala för ifrågavarande klausuls borttagande. Det vore
värt beaktande, att det vid dennas tillkomst näppeligen varit avsett att i
omhandlade hänseende uppställa andra och strängare fordringar på utlänning
än på svensk undersåte, utan att stadgandet på sin tid vore en
naturlig och nödvändig konsekvens av den ståndpunkt, som lagstiftningen
då i allmänhet intoge, och enligt vilken alla, även inländska, civila ämbetsmän
måste tillhöra den evangelisk-lutherska trosläran. Bristen på överensstämmelse
mellan de för svenska undersåtar och för utlänningar gällande
regler hade uppstått först sedermera, då religionstvånget för de förras del
mildrades, utan att motsvarande lättnader genomfördes beträffande de senare.
Å andra sidan måste det enligt utskottets mening erkännas, att knappast
något praktiskt behov ditintills gjort sig gällande av vidgat tillträde
för utlänning till svensk statstjänst. Tvärtom vore det uppenbart, att det
senaste århundradets utveckling av svensk vetenskaplig och konstnärlig
odling lett därhän, att dylikt inkallande av utlänning endast i rena undantagsfall
kunde anses vara av omständigheterna påkallat. Yid sådant förhållande,
och då, efter vad erfarenheten från senare tid givit vid handen,
hos utländska vetenskapsmän en ökad benägenhet framträtt att söka förvärva
beställningar vid våra universitet, borde givetvis en fråga, som kunde
sägas gå ut på att för dem underlätta tillträde till svenska lärarebefattningar,
behandlas med en viss försiktighet. Slutligen vore att märka, att
Bihang till riksdagens ''protokoll 1918. 5 saml. 6 Käft. (Nr 7.) 2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
Utskottets
yttrande.
det alltid stode öppet för en utlänning, vilken på allvar ville bliva medlem
av det svenska samhället, att efter naturalisation komma i åtnjutande
av fulla medborgerliga rättigheter. Just för fall av här ifrågavarande slag,
då det gällde utlänning, som gjort sig känd för utmärkt skicklighet i vetenskap
eller konst, hade ock vederbörande möjlighet att tidigare, än eljest
i regel kunde ske, förvärva svensk medborgarerätt. I varje fall syntes
det utskottet, att, då, såsom förut påpekats, 28 § regeringsformen under
alla omständigheter inom den närmare framtiden kunde väntas bliva föremål
för lagstiftarens uppmärksamhet, tillräckliga skäl knappast förelåge
att under dåvarande förhållanden vidtaga någon ändring. På grund av
vad sålunda anförts, avstyrkte utskottet herr Lindhagens motion i ifrågavarande
del.
Yad slutligen angick herr Olssons yrkande, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t begära utredning av frågan, huruvida och i vilken omfattning
villkoret att tillhöra den rena evangeliska läran kan bortfalla för de
ämbeten och tjänster, som omnämnas i 28 § regeringsformen, hänvisade
utskottet allenast till vad utskottet i anledning av övriga förslag yttrat.
Vad som därutinnan anförts, ägde i tillämpliga delar giltighet även för det
av herr Olsson framställda yrkandet, vilket därför av utskottet avstyrktes.
Båda kamrarna beslöto till alla delar i överensstämmelse med konstitutionsutskottets
hemställan.
Av det allmänna spörsmålet, huruvida och i vilken utsträckning tillhörighet
till den rena evangeliska läran bör gälla såsom villkor för beklädande
av statens ämbeten, hava i nu förevarande motioner två olika
delar upptagits till behandling. Herr Möller har föreslagit bekännelsetvångets
bortfallande för statsrådets vidkommande. Med hänsyn tagen
till den av konstitutionsutskottet 1913 framhållna omständigheten, att
en ändring i nu berörda hänseende av § 4 regeringsformen skulle
kunna medföra konflikter mellan denna § i dess nya lydelse och stadgandet
i § 28 regeringsformen om tillhörighet till den rena evangeliska läran
såsom villkor för behörighet att handlägga vissa ärenden, hava motionärerna
emellertid ej föreslagit omedelbar lagändring utan allenast hemställt
om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till erforderliga
ändringar i §§ 4 och 28 regeringsformen. I motiveringen ifrågasättes,
huruvida icke samstämmighet mellan de båda stadgandena lämpligast
kan ernås därigenom, att även i det sistnämnda någon ändring vidtages.
Herr Engbergs förslag går därpå ut, att bekännelsetvånget skulle
bortfalla för sådana tjänster (med undantag för de prästerliga), med
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
11
vilka är förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller
teologisk vetenskap.
Beträffande frågan om den för. statsrådets ledamöter gällande konfessionsklausulen
kan utskottet i vissa hänseenden åtnöja sig med att hänvisa
till vad konstitutionsutskottet 1913 härom uttalade. Utskottet delar
sålunda den meningen, att den ifrågavarande klausulen varken ur principiell
eller praktisk synpunkt kan försvaras. På sätt 1913 års konstitutionsutskott
närmare utvecklat, torde emellertid en ändring i nu berörda
hänseende av § 4 regeringsformen icke kunna äga rum utan att hänsyn
samtidigt tages till vissa bestämmelser i § 28 regeringsformen. — I den
av nämnda års konstitutionsutskott uttalade uppfattningen, att ifrågavarande
spörsmål tills vidare borde vila i avvaktan på resultatet av den utredning,
som kunde föranledas av riksdagens 1909 avlåtna skrivelse om rätt till
utträde ur svenska kyrkan utan uppgiven avsikt att ingå i annat trossamfund,
kan utskottet däremot icke instämma. Såvitt utskottet har sig
bekant, har merberörda riksdagsskrivelse ännu icke föranlett någon Ivungl.
Maj:ts åtgärd. I denna för nio år sedan avlåtna skrivelse kan utskottet
således icke se något hinder för att nu upptaga frågan om genomförandet
av en reform, vars behövlighet stod klar redan för 1913 års konstitutionsutskott
och sedan dess framträtt i ännu starkare belysning. På
grund av vad sålunda anförts, har utskottet intet att invända mot det av
herr Möller framlagda skrivelseförslaget.
I princip har utskottet icke heller någonting att erinra mot herr
Engbergs förslag angående bekännelsetvångets avskaffande för vissa
lärarebefattningars vidkommande. Utskottet vill erinra, att ifrågavarande
stadgande äger synnerligen stor praktisk räckvidd. Det gäller för lärarebefattningar
vid de teologiska fakulteterna, för alla lärarebefattningar vid
läroverk och gymnasier, i vilka ingår skyldighet att undervisa i kristendom,
för det stora flertalet folkskollärarebefattningar och för alla lärarebefattningar
vid seminarier. Om innebörden av det krav på »bekännelse»,
som stadgandet uppställer, hava två olika meningar yppats. Stadgandet
har för det första uppfattats så, att kravet i regel skulle vara uppfyllt
genom formell tillhörighet till kyrkan. Om det så tolkas, motsvarar det
på intet sätt det syftemål, som föranlett dess intagande i regeringsformen:
den formella tillhörigheten till kyrkan garanterar givetvis ingalunda den
bekännelsetrohet, som lagstiftaren önskat hos dem, som skola meddela
undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap. I och för sig ändamålslöst
leder stadgandet i denna tolkning allenast därhän, att personel'',
som av samvetsbetänkligheter föranletts att utträda ur kyrkan, försättas i
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
en mindre gynnad ställning än de, som ehuru helt främmande för kyrkans
åskådning kvarstanna i densamma. Starka skäl föreligga således, om
denna tolkning är riktig, för den ifrågavarande klausulens avskaffande.
En dylik åtgärd synes utskottet så mycket mera påkallad, som vid
sidan av den nu angivna även en annan uppfattning av stadgandets
innebörd gjort sig gällande såväl vid dettas praktiska tilllämpning som i
den offentliga diskussionen. Man har nämligen för det andra i detsamma
velat inlägga en fordran på inre tillhörighet till kyrkan och gjort
gällande, att den, som icke bekände sig till de av kyrkan uppställda
lärosatserna, vore obehörig att bekläda de tjänster, som i stadgandet avses.
Så tolkat kan stadgandet enligt utskottets mening icke i vår tid upprätthållas.
I och för sig ohållbart i belysning av den friare riktning, som
alltmer gör sig gällande inom teologisk forskning och vetenskap, blir
stadgandet i denna tolkning särskilt orimligt beträffande sådana tjänster
(i synnerhet folkskollärare- och seminarieläraretjänster), i vilka åliggandet
att meddela undervisning i kristendom utgör endast en mindre del av
de till tjänsten hörande uppgifterna. Alldeles oavsett huruvida sistnämnda
tolkning är den riktiga eller ej, anser utskottet redan den omständigheten,
att en dylik tolkning faktiskt alltjämt understundom förekommer, utgöra
ett ytterligare skäl för en ändring i den av herr Engberg föreslagna
riktningen.
Utskottet finner sig likväl icke kunna tillstyrka herr Engbergs förslag
om omedelbart genomförande av en grundlagsändring i nu berörda
hänseende. Frågan om bekännelsetvånget för statsråd har av utskottet
ansetts böra föranleda en begäran hos Kungl Maj:t om utredning, och
det av herr Engberg väckta förslaget synes vara av beskaffenhet att böra
på sådant sätt handläggas, att de båda nära sammanhörande spörsmålen bliva i
ett sammanhang prövade. Den utredning av de båda frågorna, som sålunda
enligt utskottets mening bör företagas, skulle enligt vad nu anförts
komma att omfatta de två ojämförligt viktigaste av de fall, där enligt
utskottets mening det i regeringsformen stadgade tvånget att tillhöra den
rena evangeliska läran bör bortfalla. Det torde emellertid vara anledning
att till övervägande även upptaga de övriga stadganden av ifrågavarande
art, som innefattas i § 28 regeringsformen, och att således i ett sammanhang
pröva spörsmålet, i vilken utsträckning merberörda tvång bör
kvarstå för de olika ämbeten och tjänster, som i §§ 4 och 28 regeringsformen
omförmälas.
På grund av vad sålunda anförts, hemställer utskottet,
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
13
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, i vilken
utsträckning villkoret att tillhöra den rena evangeliska
läran må kunna bortfalla för de ämbeten och tjänster,
som omnämnas i §§ 4 och 28 regeringsformen, och
till riksdagen inkomma med de förslag, till vilka utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 14 mars 1918.
På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOK LARSSON.
Reservationer
dels av herrar Clason, Bellinder, von Gei jer, greve Alexander Hamilton,
Meurling, Olsson i Broberg och Sundberg, vilka anfört:
De föreliggande motionerna likasom åtskilliga andra vid denna riksdag
väckta, avse att i grund förändra det hävdvunna förhållandet mellan stat
och kyrka i Sverige.
I den ena åsyftas, att medan Konungen såsom statskyrkans överhuvud
alltjämt skall vara av den rena evangeliska läran, samma förpliktelse
icke vidare skulle gälla statsråden. Oegentligheten härav framgår
redan därav, att statsrådet enligt §§ 39—42 regeringsformen i vissa fall
har att utöva riksstyrelsen med (i allt väsentligt) konungslig makt och
myndighet, och att enligt § 43 dess medlemmar kunna förordnas att såsom
tillförordnad regering avgöra regeringsärenden. Då följaktligen statsrådet
i alla dessa fall handlar i konungens stad och ställe, kan det, såsom redan
1867 års konstitutionsutskott framhöll, icke vara lämpligt att inträde däri
skulle vara medgivet andra troslärors bekännare.
Därtill kommer jämväl den i § 28 regeringsformen införda föreskriften,
att icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, må
»såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning
eller avgörande av fråga, som angår religions vård, religionsundervisning
14
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
eller befordringar inom den svenska kyrkan». Skall, såsom naturligt är,
denna grundsats upprätthållas, omöjliggör även den att använda främmande
trosbekännare såsom statsråd. Enligt § 8 regeringsformen skola nämligen
statsrådets samtliga ledamöter, som ej äga laga förfall, övervara alla mål av
synnerlig vikt och omfattning, varjämte i de fall, då riksstyrelsen jämlikt
§§ 39—42 regeringsformen föres av statsrådet, »skola dess samtliga ledamöter,
där de icke äga laga förfall, vara närvarande och rösta.»
Eedan av dessa skäl framgår, att den i nn berörda motion föreslagna
ändringen icke kan genomföras utan att rubba bestämmelser, som äro
grundläggande för vår författnings stadganden angående förhållandet mellan
kyrka och stat.
Den andra av nu förevarande motioner påyrkar borttagande ur § 28
regeringsformen av dess föreskrift att — jämte vad som gäller prästerliga
tjänster — även »till annan tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela
undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, kan endast den
utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran». Ett bifall härtill
skulle självfallet innebära en fullständig sekularisering av undervisningen i
kristendom, en åtgärd, som enligt vår övertygelse varken är förenlig med
statskyrkans upprätthållande, gagnelig för vårt undervisningsväsende eller
överensstämmande med vårt folks uppfattning i dessa frågor.
I detta sammanhang må slutligen även erinras att 1909 års riksdag i
skrivelse till konungen anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande,
under vilka villkor det må kunna tillåtas medlem av svenska kyrkan att,
även utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund, utträda ur
kyrkan, ävensom huru gällande lagstiftning må kunna ändras därhän, att
främmande trosbekännare och de, som anmält sig till utträde ur kyrkan,
ej på grund därav uteslutas från rätt att deltaga i avgörandet av frågor,
som icke prövas vara av beskalfenhet att böra allenast av kyrkans medlemmar
handläggas. För så vitt motionärernas förslag skulle åsyfta frågor
av sistnämnda beskaffenhet, har alltså utredning redan begärts om spörsmålet.
Yi hava på dessa grunder hemställt om avslag på motionerna;
dels av herrar von Mentor och Ilåf, vilka anfört:
Tära förfäder hava i vårt älskade fosterland och dess samhällsordning
åt oss överlämnat ett stort och härligt arv. Den dyrbaraste klenoden i
detta arv är den rena evangeliska läran. I striderna för denna hava de
givit sina liv och sitt blod. För att även för framtiden bevara denna
klenod hava de i våra grundlagar infört stadganden, vilkas rubbning skulle
vara av mycket ödesdiger art. Då nu emellertid allvarsamma försök göras
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.
15
att åstadkomma dylik rubbning, vill man stödja dessa försök genom att
hänvisa till det, som man kallar »sunt förnuft» och »vetenskaplig forskning».
Vid tanken härpå framställer sig av sig självt den frågan, huruvida
det icke är skäl att ihågkomma, huru det mer än en gång blivit
ådagalagt, att det, som velat giva sig sken av »sunt förnuft» och »vetenskaplig
forskning», varit vacklande och vilseledande, under det att Guds
Ord och löfte visat sig vara det, som består och som skänker kraft åt de
personer och stater, vilka vidbliva detsamma.
På grund härav ävensom av de skäl, som anförts i den av herr Clason
m. fl. framlagda reservation, hemställa vi om avslag å motionerna.