Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.

1

Nr

•»

Ankom till riksdagens kansli den 22 febr. 1918 kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om skrivelser till Kungl. Maj:t angående rätt för kommuner
att tilldela innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
ersättning i vissa hänseenden.

Närvarande ■ herrar Munuhcinier, Larsson i Våsterus, Olason, Bellinder, Hellberg,
K. J. Ekman, von Geijcr, Olof Olsson, greve Alexander Hamilton,
von Zweigbergk, Boberg *), Magnusson i Tumhult *), Janson i
Kungsör *), Hallén, Kropp, Jansson i Edsbäeken, Hildebrand, von
Sneidern, Magnusson i Kalmar *) och Norman *).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering:.

] en inom första kammaren vackt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 56, av herr Dalberg hemställer motionären, att riksdagen
ville besluta »att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kung].
Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad mån kommun må
berättigas att till innehavare av förtroendeuppdrag besluta ersättning för
mistad arbetsförtjänst och för direkta utgifter i och för sådana uppdrags
fullgörande, samt för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i gällande
kommunalförfattningar, vartill utredningen må kunna föranleda».

Till konstitutionsutskottet har vidare hänvisats en inom andra kammaren
väckt motion, nr 119, av herrar Borg och Tengdahl med hemställan,
att riksdagen måtte besluta »att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utarbetande och framläggande för riksdagen av tillägg till kommunalförordningarna
av innebörd, att kommunerna berättigas besluta ersättning
Bihang till riksdagens protokoll 1918. U samt. 3 höft. (Nr 3.) 1

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.

Herr
Dalberg<
motion.

■)

till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst
och direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande».1)

Herr Dalberg bär till stöd för sin hemställan anfört:

»Bestämmelsen om att kommunala förtroendemän ej kunna få åtnjuta
ersättning för mistad arbetsförtjänst och direkta utgifter för förtroendeuppdrags
fullgörande bär i många fall varit ett hinder för att
dels fä behålla de mest lämpliga personerna för uppdragen och dels fa
dem att ägna nödig tid åt det uppdrag, vartill de blivit valda. Många
exempel kunna framvisas, att de dugligaste i eu kommun avsagt sig uppdrag
därför, att kommunen ej kunnat hålla dem skadeslösa.

Därför bär man i flera kommuner måst till slut överträda nämnda
bestämmelse och besluta om ersättning. Man har ansett, att eu lag,
som hindrade sådana beslut, då det vore nödvändigt, är så gammal och
otidsenlig, att den ej kunde följas. Då så är, måste liden vara inne
att få en efter förhållandena bättre avpassad lag.

Förliden höst var undertecknad med på eu stämma i eu av landets
största lantkommuner, då det beslöts ersättning till förtroendemän. Det
gjordes visserligen invändning, att lagen förbjöde ett sådant beslut, men
de flesta voro ense om att lagen i alla fall ej kunde efterlevas. Att
alla sågo det berättigade i ett sådant beslut, bevisas därav, att ingen
ville överklaga detsamma. Förut har inom samma kommun måst fattas
liknande beslut utan att överklagande skett. Som ovan nämnts, finnas
liknande exempel från flera andra kommuner.

1 eu del fall skulle det kommunala livet svårligen kunna ordnas,
om ej lagen måste överträdas. Hur skulle man t. ex. kunna få eu skolkassor
i ett större skoldistrikt att fullgöra sitt uppdrag utan ersättning?
Nu kan invändas, att man kan välja särskild utom skolrådet stående
kassör. Men om skolrådet anser det nödvändigt, att eu av dess medlemmar
får hava hand om kassan, helst det anses, att han bör vara närvarande
vid och deltaga i beslutens fattande, bör väl kommunen hava
rätt att ordna det på sätt den finner lämpligt. Förr i tiden gick det

'') Motionärernas yrkande bär här återgivits i den form, vari det återfinnes i det till
utskottet överlämnade exemplaret av motionen. I den tryckta upplagan är yrkandet ändrat
därhän, att det sammanfaller med 1915 års konstitutionsutskotts hemställan i dess utlåtande
nr 9 och andra kammarens i anledning därav fattade beslut, eller därhän att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville verkställa utredning,
huruvida och i vad mån, med bibehållande såsom regel av gällande rättsgrundsats, att kommunala
förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, kommun må berättigas att till innehavare
av dylika uppdrag under de begränsningar och villkor, som kunna befinnas erforderliga, besluta
ersättning, samt för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i gällande kommunalförfattningar,
vartill utredningen må kunna föranleda.

Konstitutionsutskottets utlåtande. Nr 3.

nu att fullgöra förtroendeuppdrag ulan ersättning, da det var korta-sammanträden
någon gång under äret. Men om man tar i betraktande, bni
det är nu i flera större kommuner, skall man finna, att det ej är någon
likhet. Det kan t. ex. för ett skolråd i ett större skoldistrikt bliva cirka
tjugufem sammanträden under aret och varje sammanträde varar så länge,
att eu hel dag cftersättes. För dess ledamöter blir det alltför stor uppoffring,
om ej någon ersättning erhålles, helst i liera fall järnvägsbiljett
eller skjuts måste bekostas*.

Motiveringen i herrar Borgs och Tengdahls motion är av följande
lydelse:

»(lång efter annan fa vi bevittna, huru svart det är att förmå insiktsfulla
och redbara arbetare, yrkesidkare och små jordbrukare att bita
invälja sig i kommunala nämnder, kyrka- och skolråd in. fl. sammansättningar,
detta i bestå fall på grund av, att det icke tillätes kommunerna
att besluta ersättning för mistad arbetsförtjänst.

Mången gång befinnes det, att alla som deltaga a den eller den
stämman äro eniga om, att de och de männen böra inväljas i nämnden
eller rådet, tv man har funnit, att dessa i högsta grad äro ägnade att
handha kommunens angelägenheter pa ett utomordentligt sätt, men som
det nu inte lämnas någon ersättning i form av dagtraktamente e. d.
nödgas dessa män, som man vill invälja, avböja inval i ovan nämnda
nämnder och råd.

Talet om att det kommunala arbetet bör fullgöras som oavlönade
förtroendeuppdrag håller inte streck, tv det är orimligt begära, att eu
man, som är absolut beroende av sin arbetsförtjänst, skall kunna åtaga
sig ett uppdrag, som åsamkar honom avsevärda förluster. Ett förtroendeuppdrag
upphör ju icke att vara detta, därför att eu fattig människa icke
tvingas att direkt förlora på detsamma.

Vill man, att alla samhällsklasser skola bli i tillfälle deltaga i
det kommunala arbetet, bör man även vara med om eu ändring i berörda
avseende.»

Herrar
Borga och
Tengdahls
motion.

Frågan om beredande av ökad möjlighet att lämna ersättning åt Historik
kommunala förtroendemän har vid flera föregående tillfällen varit föremål 1900—1918.
för riksdagens prövning. Till eu början inriktade sig strävandena närmast
på ett speciellt uppdrag, nämligen ordförandeskapet i kommunalnämnd.
Vid de undersökningar, som därvid verkställdes, visade det sig,
att med utgångspunkt i det alltsedan kommunalförfattningarnas tillkomst
gällande stadgandet, att kommunalnämndsordföranden kunde tillerkännas
gottgörelse för skrivmaterialier, postporto samt skrivare- och räkenskaps -

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nv 3.

hjälp-, så småningom på manga håll utbildats eu praxis att tilldela honom
ersättningsbelopp av den storlek, att de måste anses innefatta jämväl
gottgörelse för nedlagt arbete och tidspillan. Efter upprepade motioner
i riksdagen — den första år 1900 — kom så är 1913 ovanberörda lagändring
till stånd, varigenom kommunalstämma erhöll rätt att åt ordföranden
i kommunalnämnden anslå, förutom nyss angivna ersättningar,
även arvode för det med uppdraget förenade besvär.

I hela dess vidd drogs förevarande spörsmål under riksdagens
prövning första gången år 1909 genom eu av herr Tengdahl i andra
kammaren väckt motion, nr 158, som bland andra önskemål tog sikte
också på frågan om brytande av principen om de kommunala förtroendemännens
gratisarbete. Motionen avstyrktes av lagutskottet och avslogs
av riksdagen. I en vid 1912 års riksdag väckt motion, nr 104, hemställde
därefter herr Tengdahl in. fl. om skrivelse till Kungl. Maj:t för
åvägabringande av sådant tillägg till kommunalförordningarna, att kommunala
förtroendemän bleve berättigade till ersättning för mistad arbetsförtjänst
och lör direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande.
Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet, som särskilt anmärkte,
att förslaget avsåge stadgande av rätt för den enskilde förtroendemannen
till ersättning, icke enbart rätt för kommunen att, om den så prövade
nödigt, besluta gottgörelse. 1 enlighet med utskottets hemställan avslogs
motionen av riksdagen. — Med beaktande av denna 1912 års
konstitutionsutskotts anmärkning yrkade vid påföljande riksdag herr
(lerh. Magnusson i motionen nr 71 i första kammaren samt herr Tengdahl
m. fl. i motionen nr 166 i andra kammaren på skrivelse till Kung].
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande för riksdagen av
förslag till tillägg till kommunalförordningarna av innebörd, att kommunerna
berättigades besluta ersättning till innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst och för direkta utgifter i
och för sådana uppdrags fullgörande. I sitt över motionerna avgivna
utlåtande, nr 30, förklarade konstitutionsutskottet, att utskottet funne
motionärernas yrkande i vad det avsåge rätt för kommun att tilldela
sina förtroendemän ersättning för mistad arbetsförtjänst så allmänt avtattat,
att utskottet ej ansåge sig kunna med då föreliggande material
tillstyrka ett initiativ från riksdagens sida på berörda betydelsefulla område,
varemot utskottet, i enlighet med motionärens yrkande i dess andra
del, hemställde till riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta efter verkställd utredning framlägga förslag
om införande av sådana bestämmelser i gällande kommunalförfattningar,
genom vilka kommunerna berättigades besluta ersättning till innehavare

Konstitutionsutskottets utlåtande AV 3.

5

av kommunala förtroendeuppdrag för direkta utgifter i och för sadana
uppdrags fullgörande. Utskottets hemställan hlev av andra kammaren
Infallen men avslogs av första kammaren.

Motioner av herrar Magnusson och Tengdahl in. fl. med enahanda ''*>14 A.
yrkande som 1913 väcktes jämväl vid 1914 ars A-riksdag, men kommo i
anledning av riksdagens upplösning icke att upptagas till behandling.

Vid 1915 års riksdag upprepade samma motionärer sitt yrkande (niotio- "»lönerna
i första kammaren nr 53 och i andra kammaren nr G5), varjämte
eu motion i ämnet väcktes även av herr Öberg (i andra kammaren nr 39),
däri motionären hemställde om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om sådan utredning och förslag till ändrade bestämmelser i förordningen
om kommunalstyrelse på landet, att kommunerna erhölle vidgad befogenhet
att ersätta de arbeten, som de pålägga eu del av sina medlemmar.

J det utlåtande, nr 9, som konstitutionsutskottet i anledning av y,l(1,,,",asko"t
berörda motioner avgav, redogjorde utskottet till eu början — efter att teth ^5.
hava belyst innebörden av begreppet »kommunal förtroendeman» — för
gällande rättspraxis och lagstiftning i fråga om ersättning åt dylika förtroendemän
:

»Medan kommunen givetvis måste anses hava icke blott rätt att avlöna hos Principen,
densamma anställda tjänstemän utan ock gentemot tjänstemannen en civilrättslig att koniförpliktelse
i nämnda hänseende, äro de kommunala förtroendeuppdragen oavlönade förtroende—
såväl i den bemärkelsen, att förtroendemannen saknar rätt att framställa an- J uppdrag
språk på ersättning, som och såtillvida, att regelmässigt ej heller kommunen äger skola vara
befogenhet att med laga verkan besluta, att ersättning skall utgå. Principen oavlönade.
härom finns visserligen ingenstädes uttryckligen fastslagen, men har hos oss sedan
gammalt ansetts gälla i kraft av allmän rättsgrundsats. Densamma har ock städse
tillämpats av Kungl. Maj:t i de besvärsmål, vilka dragits under högsta instansens
prövning, såsom framgår av åtskilliga i regeringsrättens årsbok från senare år
refererade rättsfall. (1910: Ref. 34; 1912: Ref. 51 och 74; 1913: Ref. 76, 77 och 127.1)

De anförda ävensom andra hithörande prejudikat antyda jämväl, vilken
innebörd principen, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, enligt
svensk rättspraxis äger. Det lärer sålunda framgå, att kommun hos oss saknar
rätt icke blott att tillerkänna den kommunale förtroendemannen ersättning för den
arbetskraft liksom ock för den arbetstid han ägnar åt uppdragets fullgörande,
utan även att gottgöra honom för de'' direkta ekonomiska uppoffringar, som därav
följa för honom. Detta skulle med andra ord innebära, att enligt gällande rättsuppfattning
varken arvode för i kommunens tjänst nedlagt arbete eller ersättning
för därigenom tillskyndad inkomstförlust, ej heller dagtraktamente, reseersättning

x) Det torde böra anmärkas, att i några av dessa rättsfall avses helt eller delvis
nämndemän, ledamöter i taxeringsnämnd eller andra kommunala förtroendemän i vidsträcktare
mening.

6

Konstitutionsutskottets utlutande Nr 3.

och gottgörelse för andra direkta personliga utgifter — i varje fall ej för sådana
personliga utgifter, som få anses normalt sammanhöra med det ifrågavarande
uppdraget — kan utgå till en kommunal förtroendeman.

Däremot beröra ej de åberopade rättsfallen utgifter sadana som för postporto,
skrivmaterialier, kuvert, blanketter, kungörelser och dylikt. Frågor angående
gottgörelse för sådana utlägg hava endast i mindre mån dragits under myndigheternas
prövning, men såvitt detta skett, synas utslagen giva vid handen, att
ersättning må kunna utgå. (Se Walldéns m. n. kommunala prejudikatsamling nr
228. Jfr regeringsrättens årsbok för 1912: Not. C. 5(i och 145.) Det torde fä
anses, att kostnader av nu ifrågavarande slag äro kommunens egna utgifter, låt
vara att den kommunale förtroendemannen understundom av praktiska skäl förskotterar
dem och att förtroendemannen förty självfallet har anspråk på förskottens
återgäldande, åtminstone i den mån desamma ej överstiga vad som med hänsyn
till uppdragets beskaffenhet kan finnas skäligt. I två fall har kommunalkorporation
uttryckligen medgivits rätt att anslå ersättning för sådana kostnader, varom
här är fråga, i det att enligt § 51 av kommunalförordningen för landet kommunalnämndsordföranden
och jämlikt § 18 fattigvårdsförordningen fattigvårdsstyrelsens
ordförande kan tillerkännas ersättning för skrivmaterialier och postporto. "

Undantag

Från regeln, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, finnas

från regeln, åtskilliga lagbestämda undantag. Vad först vidkommer möjlighet för kommun
att bevilja kommunala fö troendemän arvode, får enligt byggnadsstadgan för rikets
städer sådant anvisas åt byggnadsnämndens ledamöter. Vidare kan enligt nyssnämnda
§ 51 av förordningen om kommunalstyrelse på landet, såsom detta lagrum
lyder enligt lagen den 13 juni 1913, kommunalstämma anslå arvode åt kommunalnämndens
ordförande, dock att beslutet därom skall underställas Konungens befallningshavandes
godkännande. Slutligen må enligt ovanberörda § 18 fattigvårdsförordningen
fattigvårdssamhälle besluta gottgörelse åt fattigvårdsstyrelsens ordförande
(förutom för skrivmaterialier och postporto) jämväl för skrivnings- och
räkenskapshesrhV), vilken sistnämnda ersättning lärer böra betraktas såsom ett
slag av arvode. Rätt till ersättning för direkta personliga utgifter, föranledda av
kommunalt förtroendeuppdrag, finnes stadgad endast för landstingsmän, nämligen
såtillvida, att jämlikt § 24 landstingsförordningen landstingsman eller suppleant,
som ej bor å den ort, där landstinget sammanträder, äger att åtnjuta dagtraktamente
med sex kronor samt reseersättning. Dessutom kunna numera bland ovannämnda
kommunala förtroendemän i vidsträcktare mening av kommun valda ledamöter
i taxeringsnämnd ävensom ledamöter i pensionsnämnd utav vederbörande
kommun erhålla traktamentsersättning med högst fyra kronor om dagen och reseersättning,
varjämte olika slag av ersättningar kunna utgå till rådmän, nämndemän,
ledamöter i ägodelningsrätt, gode män vid lantmäteriförrättningar, ledamöter av
vägnämnd, fjärdingsman och andra förtroendemän i vidsträcktare mening.

Emellertid Kar det visat sig, att kommunerna även i andra fall än de enligt
lag uttryckligen medgivna funnit sig behöva tilldela vissa förtroendemän ersättningar.
Särskilt är detta ingalunda ovanligt i fråga om sådana kommunala förtroendeuppdrag,
som innefatta mer tidskrävande uppgifter eller stå tjänsteuppdragen
nära. Sålunda framgår dels av en genom Svenska stadsförbundet år 1913 verkställd
utredning, dels av vad utskottet därutöver har sig bekant, att i vissa städer
arvoden till understundom ganska höga belopp tillerkänts exempelvis ordförande

Konstitutiousntukottets utlutande AV <V. 7

och verkställande ledamöter i drätselkammare, ledamöter av renhållningsstyrelse,
kommunala revisorer och kommittéledamöter. Huruvida och i vad mån beslut om
dylika ersättningar skulle i händelse av klagan godkännas av vederbörande prövningsmyndigheter
lärer val vara tvivelaktigt.»

Utskottet gav därefter eu framställning av i Norge, Danmark,
Preussen, Sank sen och Wurtemberg utgående ersättningar åt kommunala
förtroendemän. Efter att slutligen hava lämnat den redogörelse för frågans
tidigare behandling inom riksdagen, ur vilken den ovan givna historiken,
i den mån den avser tiden t. o. in. 1913 års riksdag, är hämtad, och
erinrat om de förslag beträffande arvoden åt innehavare av vissa förtroendeuppdrag
inom Stockholms kommunalförvaltning, som framlagts i
ett av bankdirektören P. R. Hake 1914 avgivet betänkande, yttrade utskottet
till sist:

»Styrkan hos ett system för den kommunala självstyrelsens utövning, inom
vilket, såsom hos oss är fallet, icke endast den högsta beslutanderätten inom kommunen,
direkt eller indirekt, tillerkänts dess egna medlemmar, utan även den
kommunala förvaltningen i första hand anförtrotts åt kommunens valda förtroendemän,
ligger uppenbarligen däri, att detsamma genom att draga in kommunmedlemmarna
i det direkta arbetet och det därmed förknippade ansvaret för kommunens
bästa, är i hög grad ägnat att skapa och underhålla en stark och sund allmänanda,
en levande känsla av solidaritet med samhället. För att systemet skall
verka i avsedd läkning kräves emellertid givetvis, att de medborgerliga krafterna
drivas till sitt arbete i kommunens tjänst av rent intresse för kommunens angelägenheter
och icke av begär efter ekonomisk vinning. Den kommunala självstyrelsen
förutsätter därför såsom ett naturligt komplement, att de kommunala
förtroendemännen — oberoende av den förmögenhetsställning de intaga — skola
lämna sitt arbete utan ersättning. Det är även, såsom ovan påpekats, en hos oss
liksom annorstädes sedan gammalt gällande grundsats, att de kommunala förtroendeuppdragen
skola vara oavlönade, och det lärer väl ej råda något tvivel,
att den oberoende och självständiga ställning, som lekmännen innehava inom vår
kommunala självförvaltning, i väsentlig mån är att tillskriva berörda omständighet.
Också har det synts utskottet självklart, att grundsatsen om oavlönade förtroendeuppdrag
bör såsom regel upprätthållas.

Emellertid lärer det ej kunna förnekas, att det sätt, varpå nämnda grundsats
hos oss för närvarande tillämpas, går väsentligen utöver det ändamål, densamma
vill tillgodose, och därigenom i alltjämt växande omfång föranleder allvarliga
olägenheter. Grundsatsen innebär dock icke i och för sig, att en kommunal
förtroendeman skall för sitt uppdrag nödgas underkasta sig understundom
måhända rätt avsevärda direkta utgifter, såsom kostnader för resor och extra
kostnader för livsuppehälle. Under vissa omständigheter kunna även de indirekta
förluster, som ett förtroendeuppdrag förorsakar i form av mistad dagspenning
eller annan inkomst, leda till betänkliga konsekvenser. Visserligen innebär det
ingen orimlighet, att man får något offra — även annat än sin arbetskraft — i
arbetet för kommunen. Men uppoffringarna få icke göras så stora, att de verka
avskräckande eller rent av förhindrande från deltagande i kommunens angelägen -

Allmänna

synpunkter.

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.

heter, ty därigenom skada de mera än gagna självstyrelsens syfte att åstadkomma
en i möjligaste mån allmän medverkan i det kommunala arbetet och ansvaret.
Här kan nu, enligt vad erfarenheten utvisat, inträffa, att förtroendeuppdrag i den
svenska kommunala självstyrelsen dels medföra så pass kännbara direkta kostnader,
dels förorsaka sådana indirekta förluster för innehavarna, att hela grupper
av medborgare praktiskt taget blivit nästan avskurna från möjligheten att mottaga
dylika uppdrag. För medborgare i svagare ekonomisk ställning, såväl löntagare
som små jordbrukare, hantverkare o. d., blir så alltför lätt fallet, och detta
mera, ju mer intensiteten i det kommunala arbetet växer och ju mera tid och
arbetskraft de kommunala förtroendeuppdragen i följd härav måste kräva. Eu
utveckling i den riktningen, att de mindre bemedlade i praktiken utestängas från
det aktiva kommunala förvaltningsarbetet i styrelser, nämnder och andra särskilda
uppdrag, bör ej få fortgå, allra minst sedan genom 1907—1909 års kommunala
rösträttsreform de ekonomiskt svagare samhällsklasserna beretts ökad möjlighet
att göra sina synpunkter gällande i beslut rörande kommunala angelägenheter.
Konsekvensen synes då fordra, att tillfälle också gives dessa klasser att låta sig
företrädas i det kommunala förvaltningsarbetet. Vad som på ifrågavarande område
kan göras för att de hinder, som resa sig däremot, må undanröjas, bör icke
underlåtas, så länge själva principen, att det kommunala förtroendeuppdraget,
d. v. s. det kommunala arbetet, skall vara oavlönat — rätt fattad — ej därigenom
trädes för nära.

Ersättning Vad först angår ersättning för direkta utgifter, förorsakade av kommunala

för direkta förtroendeuppdrag, torde någon åtgärd icke behöva vidtagas för att bereda möjutgifter.
][g}iet till gottgörelse för vissa utlägg, som den kommunale förtroendemannen gör
för kommunens räkning (såsom för postporto och skrivmaterialier), enär, enligt
vad ovan framhållits, för dylika utlägg ersättning redan nu bör kunna utgå.
Däremot kunna, enligt gällande rättstillämpning, sådana utgifter som resekostnader
och extra kostnader för livsuppehälle icke ersättas av kommunen. Det
lärer dock, såsom redan 1913 års konstitutionsutskott framhållit, icke kunna förnekas,
att mången gång starka billighetsskäl tala för att ersättning för utgifter
av mr nämnt slag må kunna lämnas. Särskilt gäller detta i sådana fall, då den
kommunale förtroendemannen har lång vägsträcka att tillryggalägga till vederbörande
förrättningsställe, eller då förrättningen, i synnerhet om den därjämte äger
rum å annan ort än den, där förtroendemannen har sitt hemvist, tager någon
längre tid i anspråk. Också är ju, med beaktande av dessa synpunkter, redan
nu föreskrivet, att landstingsman och deras suppleanter, som ej bo å den ort, där
landstinget hålles, skola åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning, liksom
ock motsvarande ersättningar kunna utgå till ledamöter i taxerings- och pensionsnämnder.
Att även i andra fall skäl kunna förefinnas att medgiva gottgörelse
framför allt för resekostnader ligger, särskilt i betraktande av de stora avstånd
som förekomma inom vårt land, i öppen dag. Huruvida ersättningen bör utgå
efter bestämd taxa eller med belopp motsvarande den verk! i ga kostnaden lärer ej
kunna avgöras utan närmare utredning.

Ersättning Då frågan om ersättning för mistad arbetsförtjänst vid 1912 års riksdag

vid förlust förelåg till prövning, riktade konstitutionsutskottet emot förslaget den anmärk av

inkomst. n;ngellj att detsamma närmast toge sikte på sådana kommunala förtroendemän.

som erhölle timlön för sitt borgerliga arbete, men endast med svårighet kunde

Konstitutionsutskottet!! utlåtande -AV 3.

<renomföras beträffande de många, som uppbure fast avlöning eller utövade näring
eller fritt yrke, enär ersättningen åt dessa senare skulle kunna beräknas endast
efter fri uppskattning av den mistade arbetsförtjänsten, vilket givetvis maste leda
till stora orättvisor i tillämpningen. 1 anslutning härtill ma anmärkas, att, om
eu lagstiftning för möjliggörande av ersättning av ifrågavarande art skall komma
till stånd, så synes ersättningen dock näppeligen hora bestämmas etter eu sträng
uppskattning av den kontanta arbetsförtjänst, som i varje tall torlorats. Det kan
icke vara vare sig rimligt eller möjligt att ersätta exempelvis en affärsman efter
beräkning av det värde, hans arbetstid ägt, om den anvants i hans arbete loi
egen räkning, utan ersättningen måste inriktas pa det huvudsyfte, som ovan anförts,
nämligen att undanröja de hinder, som för medborgare av de mindre bemedlade
klasserna resa sig emot ett deltagande i det kommunala arbetet, Ersättningen
bör sålunda icke få överskrida ett visst mindre belopp, avsett att tacka
en normal arbetsförtjänst, som eu sällan person av namnda anledning gar förlustig.
Ett lågt maximum lärer med andra ord böra bestämmas, benom en dylik anordning
undgår man den konsekvens av principen om ersättning för mistad arbetsförtjänst,
som antyddes av 1912 års konstitutionsutskott, nämligen atu förtroendemän
i eu lyckligare ekonomisk ställning skulle kunna göra anspråk pa mycket boga
ersättningar, beroende pa det högre värde, vartill deras arbetstid kan uppskattas.

Huruvida sedermera inom gränsen för det fastställda maximum olika gradationer
skola kunna förekomma för olika fall och olika kommuners förhållanden,
torde få ankomma på eu närmare utredning att avgöra, l uder alla omständigheter
synes böra övervägas även den möjligheten, att ersättningen ma utgå med
visst fixt mindre belopp, oberoende av inkomstförlusten i det konkreta fallet,
varigenom givetvis åtskilliga praktiska fördelar vore att vinna, En dylik snörening
skulle, i betraktande av beloppens ringhet, ingalunda hava karaktaren av
arvode i den meningen, att den skulle innebära en verklig ersättning för nedlagt
arbete Däremot komme ersättningen att förete stor frändskap med en traktamentsersättning,
och kunde givetvis, i fall att båda slagen av ersättningar ansåges
böra utgå, desamma, släs tillsamman i ett gemensamt belopp, sålunda tala
de0 i ovanberörda förslag till omorganisation av Stockholms städs förvaltning
ifrågasatta »arvodena:, till .styrelsers och nämnders ledamöter, vilka ju skulle utgå
med fixa belopp, förslagsvis fem kronor, vara att betrakta såsom en kombinerad
traktamentsersättning och ersättning för mistad arbetsförtjänst.

Utskottet har ovan såsom sin mening uttalat, att den i det kommunala
förtroendeuppdragets natur grundade principen, att den kommunal förtroendemannens
arbets skall vara oavlönat, alltjämt bör fasthållas. A andra sidan lärer det
ej kunna bestridas, att i särskilda fäll undantag från denna regel kunna vara pakallade.
Vid bedömande av frågan härom måste beaktas, att sjävstyrelsen till
sin natur förutsätter, att kommunmedlemmarna ombestyra de kommunala angelägenheterna
vid sidan av de dagliga sysslor och värv, som utgöra deras egentliga arbete
och som skänka dem deras utkomst, och att sålunda den kommunale förtroendemannens
arbetstid och arbetskraft gemenligen allenast till en del upptages av
hans kommunala verksamhet. Om ett kommunalt uppdrag har det omfång, att
det helt tager sin man i anspråk, lärer därför det regelmässiga höra vara, att en
avlönad tjänsteman anställes. Emellertid kan det inträffa, att ett kommunalt
uppdrag visserligen ej är av den omfattning, att det giver full sysselsättning a

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 5

nl. 3 käft. (Nr 3.)

Arvoden i
vissa fall.

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr d.

en för dess skötande särskilt anställd tjänsteman, men likväl medför eu så avsevärd
arbetsbörda, att det icke rimligtvis kan begäras, att en av eget arbete upptagen
kommunmedlem skall utan ersättning betungas därmed. Gällande lagstiftmng
har, såsom framgår av vad ovan anförts, endast i så måtto tagit hänsyn till
dylika tall, som flen medgivit kommun rätt att besluta arvoden för ordförande i
kommunalnämnd, ordförande i fångvårdsstyrelse och ledamöter i byggnadsnämnd
Häremot har, såsom jämväl förut påvisats, på många håll vid sidan av lagen utbildat
sig ^en praxis att även i andra fall anvisa arvoden åt kommunala förtroendeman,
såsom åt (verkställande) ledamöter i drätselkammare, revisorer och kommitteledamöter.
Den utsträckning, vari detta skett, visar enligt utskottets mening
oförtydbart, att ett verkligt behov uti ifrågavarande avseende gör sig Gällande.
och torde därför också härutinnan skäl föreligga för ett lagstiftningens
ingripande till reglering av den rörelsefrihet, vilken linnes böra på förevarande
område tillerkännas kommunerna.

fattning ”"ch • Pen föregäfnde framställningen torde hava visat, att frågan om ersättning

yrkande. at innehavare av kommunala förtroendeuppdrag utgör ett omfattande spörsmål, som

ager nära samband med grunderna för den kommunala självstyrelsen och som på
grund av denna självstyrelses faktiska utveckling i riktning emot ökad demokratisering
och vidgade arbetsuppgifter trängt fram till sådan aktualitet, att frågan
icke gärna längre kan undanskjutas. Enligt utskottets mening är också tiden nu
inne till verkställande av en grundlig och allsidig utredning av förevarande
spörsmål i hela dess sammanhang.

.... Vid denna utredning lärer böra fasthållas, att den hos oss sedan gammalt
gällande, av självstyrelsens egen natur betingade grundsatsen, att kommunala förtroendeuppdrag
skola vara oavlönade, i allmänhet bör förbliva orubbad, så att
^U,n. förtroendemannens arbete i kommunens tjänst framdeles såsom
hittills ma lämnas utan ersättning. Men samtidigt bör ihågkommas, å ena sidan
att det ej _ kan anses innebära, att berörda princip trädes för när. därest ersättnmg
medgiyes för en del direkta utgifter, särskilt resekostnader och extra kostader
för livsuppehälle, ävensom för vissa indirekta förluster i form av mistad
arbetsförtjänst eller arbetstid, varför gottgörelse nu icke kan utgå, samt å andra
sidan att omsorgen om principens uppehållande ej må hindra, att i vissa särskilda
undantagsfall av ovan antydd art ersättning även för nedlagt arbete bör kunna
ifrågakomma. Emellertid synes det utskottet alltid böra fasthållas, att innehavarna
av de representativa kommunala uppdragen, stadsfullmäktig- och kommunaltullmaktigskap,
icke må kunna berättigas till ersättning för sitt medlemskap
i namnda korporationer av vare sig det ena eller det andra slaget, annat än möiligen
till gottgörelse för resekostnader. J

, . Vidare är det för utskottet, liksom för 1912 och 1913 årens konstitutionsutskott,
självklart, att det icke , må tillkomma den enskilde förtroendemannen
någon rätt att kräva ersättning utöver vad kommunen kan finna gott att för
varje fall besluta. Genom att lägga beslutanderätten i kommunens hand vinnes
a ena sidan möjlighet till anpassning efter lokala och andra förhållanden och å
andra sidan skyddas kommunerna emot framställande av oberäkneliga anspråk.
Uppenbarligen är det av vikt, att ej heller kommunerna missbruka den rätt att
besluta ersättning, som kan komma att tillerkännas dem. Vilka särskilda garantier
till skydd häremot böra föreskrivas, lärer vid frågans utredning böra tagas

Konstitution,''tutskottets utlåtande, A v 3.

11

under noggrant övervägande, i sadant avseende må erinras därom, att redan enligt
gällande kommunalförfattningar alla kommunala beslut, som gä ut på_ beviljande
av anslag till nya ändamål eller behov, fordra viss kvalificerad majoritet,
ävensom att för giltighet av landskommuns beslut om tilldelande av arvode och
annan gottgörelse åt ordföranden i kommunalnämnd samt om förhöjning därav
fordras Konungens befallningshavandes godkännande. Givetvis kunna garantier
av motsvarande eller annan art tänkas också för andra fall av ersättning åt kornmunal
a förtroendemän. »

Pa grund av vad sålunda anförts, hemställde utskottet att riksdagen
i anledning av förevarande motioner måtte besluta att i skrivelse
till Ivuugl. Maj:t anhålla, det Kung]. Maj:t ville verkställa utredning,
huruvida och i vad mån, med bibehållande såsom regel av gällande rättsgrundsats,
att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, kommun
må berättigas att till innehavare av dylika uppdrag under de begränsningar
och villkor, som kunna befinnas erforderliga, besluta ersättning,
samt för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i gällande
kommunalförfattningar, vartill utredningen må kunna föranleda. Denna
hemställan bifölls av andra kammaren, men blev av första kammaren, i
enlighet med ett av fyra reservanter inom utskottet gjort yrkande, med
69 röster mot Öl avslagen.

Till de skäl, som 1915 anfördes för eu utredning rörande frågan,
huruvida och i vad män kommun må berättigas att under vissa begränsningar
och villkor kunna besluta ersättning till innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag, kunna numera nya läggas. Så hava, bland annat
i samband med kristiden, förhållanden alltmera framträtt, som tendera
att utvidga de verksamhetsområden, som falla under kommunala myndigheters
handläggning, och mängden av dem, som sysselsättas med
kommunala förtroendeuppdrag, är därför stadd i tillväxt. Vidare äro
även i andra häneeenden eu rad frågor om den kommunala förvaltningens
förmer eller utveckling a bane, och det synes icke osannolikt, att organisationen
av det kommunala livet och de arbetskrafter, som skola gorå
tjänst därvid, kunna komma att därav röna väsentligt inflytande. Enligt
utskottets mening föreligga alltså, jämte de 1915 anförda skälen, ytteiligare
grunder, som göra det påkallat, att spörsmålet om eisättning till
dem, som hava att fullgöra dithörande uppdrag, göres till föremål fölen
allsidig utredning.

Grundläggande för eu sådan utredning måste, såsom redan 1915
betonades, vara, att såsom regel skall bibehållas gällande rättsgrundsats,
att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade. Det blir sålunda

it skottets yttrande.

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.

för vissa undantagsfall, som det gäller att bereda möjlighet till dylik ersättning,
men dessa undantagsfall få icke kännetecknas så, att de draga
med sig ett övergivande av den allmänna principen. Vidare måste det,
såsom också 1915 betonades, vara av nöden, att bestämmelser träffas
rörande de former, under vilka beslut om eventuella ersättningar skola
fattas, och de belopp, till vilka de med hänsyn till olika förhållanden
kunna uppgå, så att nödiga garantier lämnas mot missbruk i dessa
hänseenden. Den utredning, som är önskvärd, bör jämväl enligt utskottets
mening vara förknippad med en undersökning dels i vilka fall
och i vilken omfattning redan nu dylik ersättning utgår, dels om de kostnader
en rubbning i hittills pa området gällande principer skulle kunna
tänkas medföra • för rikets kommuner i stort sett, därest den skulle genomföras.

Beträffande formen för den hemställan om utredning, som pa dessa
grunder utskottet vill föreslå riksdagen att besluta, har det synts utskottet
mest ändamålsenligt att återupptaga det yrkande, omkring vilket 1915
.utskottets majoritet och en av riksdagens kamrar samlade sig.

På grund av vad sålunda anförts och med hänvisning jämväl till
vad 1915 års konstitutionsutskott yttrat i ämnet, får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner
matte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida
och i vad mån, med bibehållande såsom regel av gällande
rättsgrundsats, att kommunala förtroendeuppdrag
skola vara oavlönade, kommun må berättigas att till
innehavare av dylika uppdrag under de begränsningar
och villkor, som kunna befinnas erforderliga, besluta
ersättning, samt för riksdagen framlägga de förslag till
ändringar i gällande kommunalförfattningar, vartill utredningen
må kunna föranleda.

Stockholm den 22 februari 1918.

På konstitutionsutskottets vägnar:

OTTO MANNHEIMEK.

Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

180856