Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1918 kl. * 1/2 4 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av § 24 i förordningen om landsting.

Närvarande: herrar Mannheimer, Larsson i Västerås, Clason, Bellinder, Hellberg*), K. J.

Ekman, von Geijer, Olof Olsson, greve Alexander Hamilton*), von Zweigbergk,
Boberg, Magnusson i Tumhult, Janson i Kungsör, Hallén*), Kropp*),
Jansson i Edsbäcken, Hildebrand*), von Sneidern, Magnusson i Kalmar*)
och Norman.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 22, av herr Funt hemställer motionären, »att riksdagen
måtte för sin del besluta följande ändrade lydelse av § 24 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862:

§ 24.

Landstingsman eller suppleant åtnjuter av landstingets medel i dagtraktamente
under landstingets möte tolv kronor ävensom ersättning
för resekostnaden fram och åter, beräknad efter skjutslega för en häst,
där icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter
avgiften i andra klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en
hyttplats eller, när hyttplats ej förekommer, en salongsplats på ångfartyg,
där resan såmedelst sker.»

Till konstitutionsutskottet har vidare hänvisats en inom andra kammaren
väckt motion, nr 28, av herr Källman med en hemställan, som
endast i så måtto skiljer sig från herr Fants, att i stället för ordet »tolv»
insatts ordet »femton».

Slutligen har utskottet även förehaft en inom andra kammaren
väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 43, av herr Hage m. fl. (nedan
kallad herr Hages motion), däri motionärerna hemställt, »att riksdagen
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 5 sand. 2 käft. (Nr 2.) 1

2

* Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.

Herr Fants
motion.

måtte för sin del besluta, ändra § 24 i landstingsförordningen, så att den
kommer att få följande lydelse:

Landstingsman eller suppleant, som ej är bosatt å landstingets sammanträdesort,
åtnjuter av landstingets medel i dagtraktamente 12 kronor
för varje från klockan 12 på natten räknat dygn, som han helt eller delvis
nödgas tillbringa utom sin bostadsort på grund av sammanträde med
landstinget ävensom ersättning för resekostnader fram och åter, beräknad
efter skjutslega för eu häst, där icke järnväg är att tillgå, eller ångbåtslägenhet
begagnas, men efter avgiften i andra klassens vagn på
järnväg, där sådan finnes, och för en hyttplats eller när hyttplats ej
förekommer, en salongsplats på ångfartyg, där resan såmedelst sker.
Landstingsman, bosatt å sammanträdesorten, erhåller ersättning med 8
kronor för varje dag under landstingets möte.»

Till stöd för sin hemställan har herr Fant anfört följande:

»En för vår kommunala självstyrelse utmärkande grundsats innebär,
att de kommunala uppdragen såsom förtroendesysslor böra fullgöras
utan ersättning för därmed förenat arbete. I fråga om landstingsmannauppdraget
blev emellertid ersättningsprincipen i viss män godtagen genom
1912 års riksdags beslut om tillerkännande av dagtraktamente åt landstingsman
att utgå med sex kronor under landstingets möte.

I riksdagens skrivelse nr 150 nämnda år framhölls, genom hänvisning
till vad 1911 års konstitutionsutskott i samma ärende anfört, att
principen om oavlönade förtroendeuppdrag innebure, att innehavare av
lörtroendetjänster ej äga att åtnjuta ersättning för därmed förenat arbete
eller erhålla lön (arvode), men att dagtraktamente ej kunde anses
utgöra vare sig lön eller arvode i egentlig mening, utan blott innebära
ersättning för de direkta kostnader, som äro förenade med ett visst uppdrag;
ävensom att särskilt landstingsmannauppdraget vore av den art,
att dagtraktamente därför borde förekomma, då uppdraget för de allra
flesta landstingsman förutsätter vistelse på annan plats än hemorten, och
eftersom ju landstingsmän redan förut tillerkänts ersättning för den direkta
resekostnaden. I skrivelsen anfördes vidare, att införande av dag:-traktamente åt landstingsman kunde anses vara befogat, emedan det
innebar en konsekvens av 1909 års lagstiftningsarbete i fråga om vidgade
medborgerliga rättigheter.

Vilken uppfattning man än må hysa om den på sin tid mycket omstridda
lämpligheten av förenämnda 1912 års riksdagsbeslut, så lärer väl
dock alla kunna enas därom, att ett dagtraktamente av sex kronor —
som för övrigt utgår endast under mötesdagarna och sålunda ej under

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.

3

resan till och från landstinget — numera ingalunda kan anses skäligt
eller i någon mån motsvara kostnaden för landstingsmans uppehälle i
residensstaden. Dagtraktamentets otillräcklighet framträder än mer för
landstingets revisorer vid deras oita nog under flera veckors tid pågående
revisionsbesök vid landstingets sjukvårds- m. fl. anstalter. Samma
beräkningsgrund som för landstingsmän gäller även i fråga om ersättning
av landstingsmedel för vissa andra uppdrag, som nu medföra rätt
till dagtraktamente, t. ex. för ledamöter av skolstyrelse, nämnd och revisorer,
enligt lagen angående dövstumundervisningen. Det har ock
visat sig, att väckt fråga inom landsting att höja dagtraktamentet åt
landstingsmännen ej kunde påräkna vederbörande Konungens befallningshavandes
gogkännande.»

Herr Källman har till stöd för sin hemställan anfört bl. a.: Hers motion

»Prisstegringen och penningevärdets fall de senaste aren ha i allmänhet
medfört som konsekvens höjning även av löner och arvoden.

Den ersättning, som år 1913 tillerkändes landstingsmän, boende å
annan ort än där landstinget sammanträdde, med sex kronor per dag
och som 1917 utsträcktes att gälla alla landstingsmän, har redan frän
början med skäl ansetts såsom alldeles för låg. De landstingsmän,
vilka under det landstinget pågått haft att uppehålla sig utom sin hemort,
samt befunnit sig i mindre gynnsamma ekonomiska omständigheter,
hava för uppdragets fullgörande fått vidkännas en för dem kännbar förlust.

Med den ändring i 24 § landstingsförordningen, som företogs vid
1917 års riksdag, får det anses visat, att riksdagen icke har någon principiell
invändning mot, att landstingsmän jämväl erhålla någon ersättning
för förlorad arbetsinkomst.»

I den av herr Hage m. fl. väckta motionen anföres slutligen, sedan Herr Hages
motionärerna erinrat om nu gällande lydelse av § 24 förordningen om
landsting:

»Mot innehållet i detta stadgande kan med skäl framhållas två saker,
nämligen dels att dagtraktamentets belopp, isynnerhet med nuvarande
höga priser å mat och logi m. m. är allt för lågt tilltaget, dels också
att dagtraktamentet utgår endast för sammanträdesdag men ej för resedag,
använd av landstingsman för resan fram och åter från och till landstinget.
Bägge dessa förhållanden måste betraktas som synnerligen otillfredsställande.
För en person med små inkomster måste det vara synnerligen
ekonomiskt kännbart ej blott att under dagarna för landstingets sammanträde
mista sin inkomst, varpå familjen på hemorten skall leva,

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.

Utskottets
yttrande■

utan att dessutom ej ens erhålla så stort dagtraktamente, att det går
ihop att betala husrum och mat på platsen för sammanträdet. Då numera
inför de skedda pris för dyringarne på alla områden, arvoden och
resekostnadsersättning höjts för riksdagens medlemmar och även i vissa
fall för de i statens tjänst anställda, borde konsekvensen bjuda, att
dagtraktamentena för landstingets medlemmar, även höjdes. Härvidlag
anses, att dagtraktamentet för landstingsman, som ej är bosatt å plats,
där landstingets sammanträde hålles, bör utgå med 12 kronor för dag,
vilket belopp anses lämpligt med hänsyn till vad som i statens resereglementen
stadgats, samt att landstingsman, bosatt å nämnda plats,
bör få 8 kronor i dagtraktamente, som ersättning för förlust av inkomst
under sammanträdesdagarna.

Samtidigt borde då även den oformligheten rättas till, att dagtrakmente
nu ej åtnjutes av landstingsman för resedag fram och åter till
landstinget, vilket strider mot t. ex. de bestämmelser och den praxis,
som finnes för ^anordnande av resekostnadsersättning vid statens m. fl.
institutioner. Särskilt inom landstingsområden med stor utsträckning
och dåliga kommunikationer är frånvaron eller tillkomsten av en sådan
bestämmelse av synnerligen stor betydelse.»

Sedan vid ett flertal tillfällen motioner om införande av dagtraktamente
för landstingsmän avslagits av båda kamrarna eller endera av
dem, beslöt riksdagen 1912 i anledning av väckta motioner sådan ändring i
§. 24 förordningen om landsting, att landstingsman eller suppleant, som
ej bor. å den ort, där landstinget hålles, skulle åtnjuta av landstingets
medel i dagtraktamente under landstingets möte sex kronor. Yrkandet på
rätt till dagtraktamente även för landstingsmän, boende å ort där landstinget
hålles, återupptogs emellertid i motioner vid 1914 års B-riksdag
(av herr Waldén m. fl.) samt vid 1916 och 1917 års riksdagar (av herr
Hallén m. fl.) och vann, sedan det vid de två första tillfällena bifallits
av andra kammaren, men avslagits av den första, 1917 båda kamrarnas
bifall. § 24 förordningen om landsting erhöll då sin nuvarande lydelse:

»Landstingsman eller suppleant åtnjuter av landstingets medel i dagtraktamente
under landstingets möte sex kronor ävensom ersättning
för resekostnaden fram och åter, beräknad efter skjutslega för en häst,
där icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter
avgiften i andra klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en
hyttplats eller, när hyttplats ej förekommer, en salongsplats på ångfartyg,
där resan såmedelst sker.»

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr X.

5

Herrar Fänta och Källmans motioner åsyfta ingen annan ändring
i nu återgivna stadgande, än att dagtraktamentet för landstingmän och
deras suppleanter höjes från sex kronor till tolv (herr k ants motion)
eller femton kronor (herr Källmans motion).

Herr Hage föreslår däremot icke allenast eu höjning av dagtraktamentet,
utan också eu omläggning i vissa hänseenden av de grunder,
efter vilka det utgår. Dels anser han, att åtskillnaden mellan landstingsnhin,
som bo å ort där landstinget hålles, och övriga landstingsmän
bör återinföras och påyrkar för de förra ett dagtraktamente av åtta
kronor, medan dagtraktamentet för de senare sättes till tolv kronor.
Dels upptager han ånyo den vid flera föregående tillfällen — senast 1911 i en
motion av herr Branting in. fl. — framförda tanken, att dagtraktamentet
bör utgå icke endast under den tid landstingets möte varar, utan
också under den tid som åtgår för resor till och från detsamma.

'' Det står för utskottet klart, att en höjning av landstingsmännens
dagtraktamente är av behovet påkallad. De förändringar, som sedan
1912 skett i det allmänna prisläget, förorsaka, att den summa, till vilken
dagtraktamentet nämnda år sattes, numera icke på långt när förslår för sitt
ändamål, som av nämnda års konstitutionsutskott angavs sålunda, att
traktamentet borde utgöra en på sådant sätt beräknad ersättning, att
landstingsman »utöver de besvär, som äro förenade med uppdraget»,
icke åsamkades »särskilda direkta utgifter för uppdragets''fullgörande».

Utskottet har därnäst haft att taga ståndpunkt till frågan, huruvida
dagtraktamentet alltjämt bör sättas till samma belopp för alla landstingsmän
eller en åtskillnad göras mellan dem, som bo å sammanträdesorten,
och övriga. Vid denna frågas bedömande har icke den omständigheten
kunnat bliva för utskottet avgörande, att fjolårets riksdag på
utskottets förslag beslöt att tilldela den förra av dessa kategorier samma
traktamente, som förut gällde för den senare. Frågan gällde då, huruvida
dagtraktamente över huvud taget skulle tilldelas å sammanträdesorten
boende landstingsmän. Utskottet var — och är alltjämt — av
den uppfattningen, att så borde ske. Men att detta traktamente sattes
till samma belopp som det förut för övriga landstingsmän gällande, torde
ej hava berott därpå, att utskottet ansåg en åtskillnad mellan de båda
kategorierna principiellt ohållbar, utan endast därpå, att ett lägre belopp
än sex kronor varken föreslagits eller syntes böra komma i fråga
vid en ersättning av förevarande art. Då fråga nu uppstått om dagtraktamentets
höjande utöver det 1917 bestämda beloppet, kan således
1917 års beslut enligt utskottets uppfattning ej åberopas emot en sådan
åtskillnad, som i herr Hages motion ifrågasatts.

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.

För en åtgärd i denna riktning tala även positiva skäl. Det är obestridligt,
att å sammanträdesorten boende personer i regel åsamka sig mindre
kostnader för sitt uppdrags fullgörande än övriga. Genom ett beslut,
som toge hänsyn till detta förhållande, skulle riksdagen för övrigt komma
att tillämpa samma princip, som vid fjolårets riksdag lades till grund
för ett beslut i ett liknande fall, nämligen då arvodet för riksdagens
ledamöter bestämdes.

Om utskottet således i denna fråga ansluter sig till den uppfattning,
som uttalats i herr Hages motion, finner utskottet sig däremot
icke övertygat om behövligheten av den andra av de ändringar, som
motionären föreslagit beträffande grunderna för dagtraktamentets utgående.
Utskottet föreslår således, att dagtraktamentet alltjämt måtte utgå endast
för de dagar, som landstingets möte varar, och ej för de dagar, som
åtgå för resor till och från detsamma.

Efter att hava tagit ståndpunkt till frågan om de allmänna grunderna
för det ifrågavarande dagtraktamentets utgående har utskottet till
sist att uttala sig beträffande dettas belopp. Härvid bör hänsyn tagas
därtill, att ersättningen för kommunala förtroendeuppdrag, där sådan anses
böra utgå, ej får sättas så hög, att — i strid med själva principen
för vår kommunala självstyrelse — uppdraget blir eftersträvansvärt för
ersättningens skull. Å andra sidan bör icke höjningen ske med sådan
försiktighet, att behovet av en ny höjning inom alltför kort tid gör sig
kännbart; olämpligheten av alltför ofta återkommande ändringar i ifrågavarande
stadgande ligger i öppen dag. Utskottet har med "hänsyn till
dessa omständigheter stannat vid den av såväl herr Funt som herr "Hage
föreslagna fördubblingen av dagtraktamentet för landstingsmän, som ej
bo å den ort där landstinget hålles. Om beloppet i detta fall sättes till
tolv kronor, torde det för den andra gruppen —- å sammanträdesorten
boende landstingsmän — lämpligen kunna, med fasthållande av den
proportion, som är stadgad i fråga om riksdagsmannaarvodena, bestämmas
till nio kronor.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner
måtte för sin del besluta följande ändrade lydelse av
§ 24 i förordningen om landsting:

§ 24.

Landstingsman eller suppleant, som ej bor å den ort, där landstinget
hålles, åtnjuter av landstingets medel i dagtraktamente under

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.

7

landstingets möte tolv kronor ävensom ersättning för resekostnaden fram
och åter, beräknad efter skjutslega för en häst, där icke järnväg är att
tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter avgiften i andra klassens
vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en hyttplats eller, när hyttplats
ej förekommer, en salongsplats på ångfartyg, där resan såmedelst
sker. Landstingsman, som bor å den ort, där landstinget hålles, åtnjuter
av landstingets medel i dagtraktamente under landstingets möte nio
kronor.

Stockholm den 15 februari 1918.

På konstitutionsutskottets vägnar:

OTTO MANNHE1MER.

Reservationer:

dels av herr von Zweigbergk, som anfört:

»Tillräckliga skäl synas icke föreligga, varför riksdagen i år skulle
frånträda det beslut om lika dagtraktamente till samtliga landstingsman,
oberoende av bostadsorten, som fattades så sent som i fjol med uppgivande
av den 1912 intagna ståndpunkten. Däremot ha motionärerna
och utskottet utan tvivel rätt däri, att en höjning av _ ersättningen är av
behovet numera påkallad. Fixeringen av beloppet blir alltid i viss mån
en smakfråga. Mig har det förefallit, som om man, utan särskild utredning,
kunde anse sig ha funnit en skälig och lämplig lösning genom
att bestämma dagtraktamentet till tio kronor, och att sålunda utskottets
hemställan bort gå ut på,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner
måtte för sin del besluta följande ändrade lydelse av
§ 24 i förordningen om landsting:

§ 24.

Landstingsman eller suppleant åtnjuter av landstingets medel i dagtraktamente
under landstingets möte tio kronor ävensom ersättning för
resekostnaden fram och åter, beräknad efter skjutslega för en häst, där
icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter av -

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.

giften i andra klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en
hyttplats eller, när hyttplats ej förekommer, en salongsplats på ångfartyg,
där resan såmedelst sker»;

dels av herrar Clason, K. J. Ekman, von Geijer, greve Alexander
Hamilton, Boberg, Hildebrand och Norman, som anfört:

»Vi äro med utskottets majoritet ense därom, att frågan om dagtraktamente
åt landstingsmän icke kan anses slutgiltigt löst genom de
beslut i frågan, som fattades vid 1917 års riksdag. I likhet med utskottsmajoriteten
finna vi sålunda, att den då genomförda bestämmelsen
om samma dagtraktamente för landstingsmän, som bo å sammanträdesorten,
och för dem, som icke bo där och alltså för sin vistelse därstädes
måste underkasta sig extra kostnader, är principiellt ohållbar. Men
spörsmålet om dagtraktamente åt landstingsmän bör enligt vår uppfattning
icke behandlas isolerat från övriga traktamentsfrågor. Både dagtraktamentets
storlek i och för sig och den skillnad, man bestämmer
mellan beloppen för de å en förrättningsort boende och dem, som icke
bo där, bliva lätt prejudicierande för en serie andra traktaments- och
arvodesfrågor; och ett fastställande av det ena eller andra beloppet på
sådant sätt, att det komme att innebära mer än ersättning för direkta
kostnader, blir av betydelse för de allmänna principfrågorna om de
normer, som kunna finnas lämpliga för eventuell ersättning åt kommunala
förtroendemän. Då vi beträffande sistnämnda fråga biträtt en skrivelse
med begäran om allsidig utredning, hava vi inom utskottet yrkat,
att utskottet måtte i anledning av förevarande motion hemställa om
samtidig utredning angående frågan om ersättning åt landstingsmän»;

dels av herr Magnusson i Tumhult;

dels av herr Jansson i Edsbäcken;

dels av herrar Larsson i Västerås, Olof Olsson och von Sneidern
mot viss del av motiveringen.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1918*