Jordbruksutskottet utlåtande Nr 21.
15
hänseende böra betraktas såsom en brist i den nuvarande lagstiftningen.
Önskvärdheten av lagbestämmelser i den angivna riktningen har
också blivit uttalad bland annat uti ett underdånigt utlåtande, som Eders
Kungl. Maj:ts befälIningshavande i Stockholms län avgivit i anledningav
en utav Värmdö socknemän gjord framställning.
Såväl till skyddande av rätten till vintervägar över isarna sona
ock för tillvaratagandet av liskarebefolkningens intressen finner riksdagen
en lagstiftning vara av behovet påkallad, därvid dock riksdagen,
med hänsyn till den stora betydelse för vårt lands näringar, som ligger
däruti, att sjötrafiken även under vintertiden såvitt möjligt upprätthålles,
anser nödvändigt, att icke sjöfarten genom en sådan lagstiftning i för
hög grad försvåras eller betungas.»
Sedan yttranden häröver avgivits av åtskilliga myndigheter, har
ärendet av Kungl. Magt remitterats till den inom kungl. finansdepartementet
jämlikt nådigt bemyndigande den 29 september 1911 tillsatta vägkommissionen.
I sitt den 15 december 1916 avgivna betänkande med
förslag till lag om allmänna vägar på landet har kommissionen i ärendet
framhållit huvudsakligen följande:
»Vad som föranlett påkallande av lagstiftningens mellankomst i detta
ämne är det i senare tid uppkomna förhållandet, att sjöfarten flerstädes
i kusttrakternas skärgårdar och jämväl över vattendrag i inlandet fortgår
även vintertiden genom uppbrytning och öppenhållande av isrännor
i tillfrusna farleder. Härigenom hava för befolkningen nyttiga och
behövliga isvägar, vilka förr utan svårighet kunnat begagnas, blivit
avskurna, så att de icke kunnat trafikeras annat än efter särskilda
kostsamma anstalter med flottbroar eller färjor, vilkas anskaffande och
hållande icke alltid blivit verklighet, då frågan om skyldigheten därtill
icke blivit genom lag ordnad. Jämväl för fisket har nämnda isbrytning
uppgivits förorsaka skada.
Med hänvisning på dessa förhållanden har riksdagen förklarat sig
finna en lagstiftning såväl till skyddande av rätten till vintervägar över
isarna som ock för tillvaratagandet av fiskarbefolkningens intressen av
behovet påkallad.
I 25 kap. 7 § byggningabalken stadgas: ''Allmän vinterväg, över
sjöar och mossar, skall var by för sina ägor utstaka, där isen starkast
är, och minsta fara: Där stora sjöar äro, göre det socknarna, som däromkring
ligga; ändre ock väg så ofta ''det _tarvas, och märke de ställen
ut, där store vakar och vråkar äro, och lede väg där förbi, eller bygge
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.
bro över; vid tre dalers bot. Häradsfogde have där inseende å, att
sådant i rättan tid sker. Väcker någon notvak vid vinterväg, märke
själv den ut. Var som hugger upp vinterväg över sjö, eller fördärvar
bro, plikte som i missgärningsbalken sägs och svare till skadan.’
Riksdagen har nu beträffande stadgandet om skadeståndsplikt för
upphuggande av vinterväg över sjö påpekat, att motsvarande stadgande
icke återfinnes i 1891 års väglag, som för landsbygden trätt i stället
för nämnda kapitel i byggningabalken; och ehuru anledning ej syntes
förefinnas att förutsätta, det en annan rättsuppfattning härutinnan inträtt,
finge dock saknaden av bestämd föreskrift i berörda hänseende
betraktas såsom en brist i den nuvarande lagstiftningen.
I de i ärendet avgivna yttranden har också givits uttiyck åt den
uppfattning, att varken berörda stadgande i byggningabalken, såsom för
landsbygden redan upphävt, eller allmänna strafflagens bestämmelser i
19 kap. 15 § om ansvar för skadegörelse å allmän väg kunde anses i
förevarande fall tillämpliga. I stället har hänvisats på gällande lagstiftning
om allmän farled den 30 december 1880 såsom innebärande
en viss möjlighet till ordnande av här avsedda förhållanden, då det enligt
nämnda lagstiftning ankomme på Konungens befallningshavande att i
avseende å farleds inrättande och begagnande meddela bestämmelser,
huru tjänligast förfaras borde, så att ändamålet måtte utan oskälig kostnad
vinnas med minsta olägenhet för den, vars rätt vore i fråga. Emellertid
har man mestadels ansett farledslagstiftningens bestämmelser icke vara
för här avsedda syfte tillräckliga utan uttalat sig för en kompletterande
lagstiftning i den av riksdagen angivna riktning.
För egen del får kommissionen till en början erinra, att, sedan,
på sätt i ärendet omförmälts, byggningabalkens förbud mot upphuggande
av isväg upphört att gälla för landsbygden och jämväl gästgivareordningen
den 12 december 1734, vilken i 7 § innehållit alldeles samma
stadgande, numera — genom stadgan om skjutsväsendet den 22 juni
1911 — blivit upphävd, lagstiftningen icke upptager någon speciell
bestämmelse till skydd för de allmänna vintervägarna över isarna.
Däremot torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke även dylik väg är
att hänföra till allmän väg i strafflagens mening, så att vad denna lag
stadgar om ansvar för skadegörelse å allmän väg är tillämpligt å det
fall, att isränna upptages så, att allmän vinterväg därigenom avskäres.
Här ifrågavarande vintervägars allmänegenskap enligt väglagen synes
åtminstone icke tvivelaktig. Den har fatt sitt uttryck genom bestämmelsen
i 66 §, att ’där särskilda vintervägar av ålder funnits eller nödiga
prövats, ingå jämväl de i ploglagsindelningen’. Vägkommittén, på vars
Jordbruksutskottets utlåtande, Nr 21.
17
förslag stadgandet tillkommit, anförde i sin motivering-, att detsamma
just a vs g isvägarna, att den förut mera obestämda skyldigheten till
deras utstakning borde fastare regleras och att den utjämning av hela
väghållningsbesväret, som med kommitténs lagförslag avsågs, borde omfatta
även isvägarna. På grund härav hade kommittén föreslagit, att
isvägarnas utstakning skulle ingå i plogiagsindelningarna, varav åter
bleve en följd, att kostnaderna därför fördelades på alla de beskattningsföremål,
som skulle bidraga till vinterväghållet. \)id ploglagsindeiningen
skulle avgöras, vilka isvägar av ålder funnits eller prövades nödiga.
Ännu tydligare fastslås i kommissionens förslag isvägarnas allmänegenskap
gennm en direkt förklaring, att för samfärdseln allenast vintertiden
avsedd körled, som av ålder funnits eller prövas nödig, (särskild
vinterväg) skall anses såsom annan väg i förslagets mening.
Nu är det emellertid givet, att anspråket på skydd för isvägen icke
kan eller får drivas därhän, att det allmänna intresset av sjöfartens uppehållande
vintertiden genom uppbrytning av isen, över vilken vintervägen
framgår, skulle behöva offras, där detta intresse finnes vara av större
betydelse än istrafiken. För en avvägning av de båda härutinnan stridiga
intressenas betydelse och en prövning, huruvida och på vilka villkor
istrafiken skall vara skyldig att tåla olägenheterna av isrännans uppbrytning
och öppenhållande, allt i varje särskilt fäll, måste lagstiftningen
anvisa former och giva regler. Någon särskild lagstiftning härom gives
för närvarande icke. Frågan kan då vara, huruvida vad som gäller om
farled i egentlig mening i förhållande till vanlig allmän väg utan vidare
skall gälla jämväl om en genom isbrytning åstadkomumn ränna för sjöfarten
i förhållande till allmän isväg. Historiskt sätt måste frågan
nekande besvaras, eftersom vid den tid, då nu gällande förordningen
om allmän farled och förordningen angående särskilda föreskrifter för
handläggning av frågor om farled, båda av den 30 december 1880,
tillkommo, sjöfartens bedrivande vintertiden på här ifrågavarande sätt
ännu torde varit så gott som okänt och nu avsedda förhållanden följaktligen
då icke rimligtvis kunnat vara föremål för lagstiftningens uppmärksamhet.
1 betraktande härav synes det kommissionen uppenbart,
att man icke är berättigad att utan vidare överföra tillämpningen av
farleds förordningarnas föreskrifter på förhållandena med avseende å
vintersjöfartens isrännor. I varje fäll torde de säregna förhållandena
här höra betinga särskilda bestämmelser åtminstone i vissa avseenden,
såsom i fråssa om förutsättningarna för isrännans erkännande som allmän
farled ävensom skyldigheten att bekosta anordningar till uppehållande
av trafiken å istänna korsande vinterväg.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 10 sand. 8 käft. (Nr 18—21.) 3
18
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.
Det nu antydda och ganska allmänt vitsordade behovet av en
särskild eller fullständigande lagstiftning i ämnet hänför sig emellertid
i huvudsak icke, såvitt kommissionen kan finna, till väglagen eller därmed
sammanhörande författningar utan skulle utgöra en utbyggnad av lagstiftningen
om farled. Förhållandena mellan vattenrättsliga intressen, å
ena, och allmän väg, å andra sidan, hava nämligen hittills i vår lagstiftning
reglerats genom de särskilda vattenrättsförfattningarna — om allmän
farled, om allmän flottled, om dikning m. m. — och icke genom väglagen.
Den föreliggande frågan borde följaktligen efter kommissionens
tanke tagas till bearbetning och behandling i sammanhang med den på
dagordningen stående frågan om ny vattenlagstiftning. I vattenrättsoch
dikningslagkommittéernas betänkande och förslag till vattenlag har
emellertid det nu förevarande ämnet icke berörts.
Med denna uppfattning och då den av riksdagen begärda lagstiftningen
skulle inrymma bestämmelser om skydd jämväl för vinter/?sÅ''e£,
har kommissionen funnit det icke ligga inom dess uppgift, lika litet som
inom dess kompetens, att avgiva förslag till frågans lösning. Endast
så till vida har det synts böra ankomma på väglagstiftningen att i
berörda avseende medverka, att däri gives klart uttryck åt isvägens
karaktär av allmän väg, och genom den i kommissionens förslag intagna
förut angivna positiva förklaringen i sagda hänseende beträffande vinterväg
blir också frågan i denna del slutgiltigt ordnad. Härav bör också,
vilket kan förtjäna framhållas, utan vidare följa, att kostnad för byggande
och hållande av för trafiken å allmän vinterväg nödig flottbro eller färja
över isränna skall, i den mån samma kostnad ej enligt den ovan antydda
särskilda lagstiftningen skall drabba farledsintresset eller möjligen statsverket,
bäras av vederbörande väghållningsdistrikt d. v. s. enligt kommissionens
förslag i huvudsak hela landstingsområdet.»
I såväl riksdagens skrivelse som vägkommissionens betänkande är
tydligt ådagalagt, att bestämmelser i motionens syfte äro erforderliga.
Vägkommissionen har funnit det icke ligga inom dess uppgift, lika
litet som inom dess kompetens, att avgiva förslag till frågans lösning,
och hava vattenrätts- och dikningslagkommittéerna, till vilka kommissionen
hänvisat, icke heller, enligt vad ovan nämnts, i sitt avgivna betänkande
och förslag till vattenlag berört det nu förevarande ämnet, varför detsamma
sålunda synes böra göras till föremål för särskild utredning.
Utskottet tillåter sig understryka nödvändigheten av att frågan vinner
sin lösning snarast möjligt.
Utskottet får sålunda hemställa,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.
19
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:!
anhålla om förnyad utredning, i vad mån, med nödighänsyn
tagen till sjötrafikens obehindrade fortgång,
de olägenheter, som i följd av vintersjöfarten förorsakas
befolkningen i flera orter av landet, måtte
kunna lindras eller förekommas, samt för riksdagen
snarast möjligt framlägga det förslag, vartill en sådan
utredning kan giva anledning.
Stockholm den 28 februari 1918.
På jordbruksutskottets vägnar:
RAOUL HAMILTON.
Närvarande. se utlåtande nr 20.