HnnkfMlslo ttel.s utlåtande Nr'' •><.

ir .

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj I9IM kl, 3 e in.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om tilläggspensioner, öwsedda
att utgå av trafikmedel.

l:o) I en inom andra kammaren av herr Loven väckt motion, nr
138, har hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att till förre stationsmästaren
vid Källstorps station Jöns Petter Henriksson Berg må från
och med år 1918 utgå en fyllnadspension av 629 kronor, så att han
kommer i åtnjutande av de förmåner, som enligt lagen av den 4 juli
1910 tillerkänts de i statens järnvägars tjänst skadade befattningshavarna.
»

Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:

»F. d. stationsmästaren vid Källstorps station vid statens järnvägar, Jöns
Petter Henriksson Berg, som är född den 23 december 1857, anställdes som packmästare
vid Malmö—Billesholms järnvägsaktiebolag den 18 september 1886. När
denna järnväg den 1 januari 1896 inlöstes av statsverket, inträdde Berg härigenom
i statens järnvägars tjänst såsom stationsmästare, vilken befattning han då innehade,
med placering vid Källstorps station.

Under tjänsteutöving den 9 juli 1908 blev Berg genom olyckshändelse skadad
(enligt närslutna läkarebetyg »högersidig lårbensurvridning»). Härigenom blev Berg
urståndsatt att förrätta sin tjänst under sagda år. Följande år kunde Berg blott
uppehålla tjänsten till i början av april månad, varefter han nödgades anlita lasarettshjälp.
Efter denna tidpunkt har Berg inte vidare kunnat förrätta sin tjänst.

Sedan järnvägsläkaren i närslutna intyg den 28 oktober 1913 förklarat urledvridningen
vara kronisk, och att Berg på grund av densamma vore oförmögen
att vidare förrätta sin tjänst, entledigades han från och med den 1 januari 1915
med pension.

Enligt gällande bestämmelser måste emellertid tjänstehavare, som varit anställda
vid av statens järnvägar inlösta enskilda järnvägar, även efter sitt inträde
vid statens järnvägar kvarstå i enskilda järnvägarnas pensionskassa och kunna icke
vinna inträde i statens järnvägars pensionskassa. Med anledning härav erhöll Berg
vid sin avgång ur statens järnvägars tjänst pension från enskilda järnvägarnas
pensionskassa. Enligt reglementet för denna kassa beräknas pensionens storlek å
den vid fyllda 50 år innehavda lönen, vilket medförde, att Berg kom i åtnjutande
allenast av 530 kronor årligen i pension. I enlighet med Kungl. Maj.ds nådiga beBihang
till riksdagens protokoll 1918. 8 samt. 47 höft. (Nr 57.) 1

Angående
tilläggspension
åt f.
stationsmäsiaren
J. P.
H. Berg.

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 57.

slut år 1913, angående rätt till fyllnadspension för de statens järnvägars befattningshavare,
vilka vid avgång ur tjänst kvarstodo i enskilda järnvägarnas pensionskassa
och därifrån utbekommo pension till lägre belopp än det som tillkom befattningshavare
vid'' statens järnvägar enligt lagen av den 4 juli 1910, tillerkändes
Berg i fyllnadspension 304 kronor årligen. Sålunda åtnjuter Berg tillsammans i
årlig pension 834 kronor.

I ovannämnda lag av den 4 juli 1910, angående rätt till pension för tjänstemän
vid statens järnvägar, finnes emellertid i § 7 angivet, att i paragrafen nämnd
pension (så kallad invalidpension), oberoende av antalet tjänsteår, skall utgå med
70 procent av avlöningen, därest förhållandena, som grundat rätten till pension,
omöjliggöra för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning.

Som detta sista i förevarande fall är förhållandet, något som statens järnvägar
själva vidgått, då de beviljat Berg avsked och icke överflyttat honom till
annan befattning eller arbete, torde man med fullt fog kunna anse, att ifrågavarande
bestämmelse bort tillämpas på Berg.

Berg, som vid sitt avsked ur statens järnvägars tjänst åtnjöt en lön av
1,380 kronor, skulle, om Berg erhållit pension enligt ovan nämnda lag av den 4
juli 1910 med 70 procent av lönen, erhållit 1,159 kronor om året i pension i stället
för nu erhållna 834 kronor.

Berg, som under sin hälsas dagar var en skötsam och väl vitsordad järnvägsman,
har endast den till honom utgående pensionen för sitt och sin familjs
underhåll. Han är därför i stort behov av den eventuella höjning i sin pension,
som kan erhållas, och det torde icke kunna bestridas, att likställighet bör vara
rådande för de befattningshavare, som skadas i sin tjänst vid statens järnvägar,
oavsett om de varit anställda vid av staten inköpt enskild järnväg eller ej.»

Vid motionen finnes fogat ett så lydande läkarintyg:

»Att stim P. Berg i Källstorp den 9 juli 1908 under arbete i järnvägens
tjänst (lossning av gods) ådrog sig högersidig lårbensurledvridning (luxation), vilken
av mig reponerades;

att samma urledvridning uppstod den 18 s. in., då det reponerades och vårdades
på Engelholms lasarett samt för tredje gången den 5 april 1909, då han
vårdades å Lunds lasarett, där det visade sig, att benet icke kunde hållas kvar i
sitt rätta läge, sedan det blivit reponerat, beroende på att kanten till ledpannan
var bortfrätt (Röntgen);

att urledvridningen således är kronisk;

att han haltar betydligt på grund av den förkortning, som högra benet företer
och på grund av bäckenets därav följande snedställning;

att Berg tillfölje härav varken kan sköta tjänst, som fordrar gående eller
stående; samt

att ingen utsikt förefinnes till förbättring av hans tillstånd;

detta allt intygas på heder och samvete.

Teekomatorp den 28 oktober 1913.

Ax. Ekdahl.

Med. doktor, järnvägsläkare.»

Därjämte har motionären till utskottet inlämnat ett den 11 sist -

liankoutskottets utlåtande Nr 57.

lidna februari dagtecknat, av leg. läkaren A. Lindeskoug i Malmö utfärdat
läkarintyg av följande lydelse:

»Att förre stationsmästaren vid Källstorps station J. P. Henriksson Berg,
som enligt intyg vid upprepade tillfällen varit utsatt för luxation i högra höftleden,
vid i dag verkställd undersökning företett betydlig atrofi av högra benets muskulatur
och fullständig oförmåga att utan bandage och käpp förflytta sig, samt att han
på grund härav är oförmögen att genom arbete sig försörja, intygas på heder och
samvete.»

På sätt närmare inhämtas av utskottets utlåtande, nr 55, angående
vissa framställningar rörande pensioner och understöd in. m. å allmänna
indragningsstaten, har statskontoret beträffande åtskilliga till utskottet
hänvisade motioner i dessa ämnen, bland dem även nu ifrågavarande
motion och den under nästföljande punkt omförmälda, den 10
nästlidna april avgivit utlåtande. Statskontoret har därvid tillika överlämnat
yttrande från järnvägsstyrelsen, i hithörande del så lydande:

»I anledning av motionen om fyllnadspension åt förre stationsmästaren Jöns
Petter Henriksson Berg tillåter sig styrelsen endast framhålla, att riktigheten av
motionärens uppfattning, att de förhållanden, som för Berg grundat rätten till pension,
skulle omöjliggöra för honom att vidare bidraga till sin försörjning, icke kan
anses vara ådagalagd genom det av motionären åberopade läkarintyget och ej heller
genom den omständigheten, att Berg av styrelsen ansetts icke kunna lämpligen förflyttas
till annan befattning vid statens järnvägar. Att Berg befunnits olämplig för bestridande
av tjänst vid statens järnvägar utgör nämligen enligt styrelsens mening
ingalunda bevis för att den åkomma, vilken hindrar honom att göra tjänst, som
fordrar gående eller stående, jämväl skulle medföra oförmåga för honom att genom
annat arbete bidraga till sitt uppehälle.

Av det ovan anförda torde framgå, att Berg, i motsats mot vad motionären
synes vilja göra gällande, erhållit den pension, som författningsenligt tillkommer
honom. Men även om man skulle kunna anse, att den skada, Berg under tjänsteutövning
ådragit sig, gör honom oförmögen att bidraga till sin försörjning, lärer det
i allt fall icke kunna ifrågasättas, att Berg skulle erhålla fyllnadspension enligt
motionärens förslag. Med tillämpning av nådiga brevet den 13 juni 1913 angående
förbättrade pensionsvillkor för viss personal, som i anledning av statens inköp av
enskilda järnvägar övergått i statens järnvägars tjänst, lärer Berg, i stället för den
honom jämlikt nyssnämnda nådiga brev tilldelade fyllnadspensionen 304 kronor,
endast höra erhålla en fyllnadspension, motsvarande två tredjedelar av skillnaden
mellan hans pension från enskilda järnvägarnas pensionskassa, 530 kronor, å ena,
samt den pension, vartill han under ovannämnda förutsättning skulle vara berättigad
enligt pensionslagen den 4 juli 1910 d. v. s. 1,159 kronor, å andra sidan, eller sålunda
419 kronor.»

För egen del har statskontoret åberopat vad järnvägsstyrelsen anfört.

Till fullständigande av järnvägsstyrelsens yttrande bar utskottet
från det däri omförmälda kungl. brev den 13 juni 1913 inhämtat, att

Järnvägs

styrelsen

Stats kontoret -

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 57.

Utskottet.

riksdagen på Kungl. Maj:ts framställning medgivit, bland anrtat, att —
i stället för de fyllnadspensioner, som enligt medgivande av 1902 års
riksdag skulle under viss förutsättning utgå till de västkustbanaj Jorut«
tillhörande, i statens järnvägars tjänst numera anställda befattningshavare,
som vore delaktiga i enskilda järnvägarnas pensionskassa —
till en var av nämnda tjänstinnehavare finge, därest beloppet av den
pension, vederbörande vid avgång ur tjänsten vore berättigad att erhålla
från bemälda pensionskassa, understege beloppet av den pension, han
skulle med tillämpning av lagen den 4 juli 1910 angående rätt till
pension för tjänstemän vid statens järnvägar hava erhållit av trafikmedel,
om han såsom ordinarie tjänstår i statens järnvägars tjänst finge
enligt grunder, som kunde av Knngl. Maj:t fastställas, tillgodoräkna
sig sin sammanlagda ordinarie tjänstetid vid den enskilda järnvägen
och statens järnvägar, efter avskedstagandet ur statens tjänst av trafikmedel
utbetalas fyllnadspension, motsvarande två tredjedelar av skillnaden
mellan sagda båda pensionsbelopp.

Enligt § 7 i lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för
tjänstemän vid statens järnvägar utgör årliga beloppet av s. k. invalidpension,
oberoende av antalet tjänstår, 70 procent av avlöningen, därest
de förhållanden, som grunda rätten till pension, omöjliggöra för vederbörande
att vidare bidraga till sin försörjning. Då dels genom de i
ärendet åberopade läkarebetygen, dels ock på grund av vad i övrigt
blivit upplyst rörande Berg och hans arbetsoförmåga, det numera får
anses vara utrett, att den skada, Berg under tjänstutövning ådragit sig,
gör honom oförmögen att vidare bidraga till sin försörjning, anser utskottet,
att Berg bör tillerkännas fyllnadspension i enlighet med bestämmelserna
i det av järnvägsstyrelsen åberopade kungl. brevet den
13 juni 1913. Under sådana förhållanden skulle Berg i stället för den
honom redan tilldelade fyllnadspensionen å 304 kronor komma i åtnjutande
av sådnn pension till belopp av 419 kronor. Denna högre
fyllnadspension torde böra beräknas från och med den 1 januari 1913
och anvisas att utgå av trafikmedel.

Utskottet hemställer,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
11: 138, må medgiva, att förre stationsmästaren Jöns
Petter Henriksson Berg, vilken från enskilda järnvägarnas
pensionskassa från och med den 1 januari
1915 uppbär pension med 530 kronor för år, må,
räknat från och med den 1 januari 1918, i stället för

Hankoutskottets utlåtande Nr 57. 5

deri honom redan tillerkända fyllnadspension å 304
kronor, erhålla sådan pension till belopp av fyrahundranitton
kronor ärligen, att utgå av trafikmedel.

2:o) I en inom andra kammaren av herr Bäcldund väckt motion,
nr 71, har hemställts, »att riksdagen må bevilja f. d. stationsförmannen
vid statens järnvägar Johan Petter Sahlgren i Falköping-Ranten en tillläggspension,
som till summan svarar emot skillnaden emellan hans
nuvarande pension och den pension han skulle erhållit, om det nu
gällande pensionsreglementet vid statens järnvägar varit gällande vid
hans avskedstagande.»

Till stöd för motionen har anförts följande:

»Då löneregleringar och förändringar i pensionsreglementen beslutas, uppstå
ofta s. k. gränsfall, som antingen verka så, att löne- och pensionstagaren kommer
att få fördel genom förändringen eller också blir förhållandet det motsatta.

Så blev även förhållandet, då nu gällande avlönings- och pensionsreglementen
för statens järnvägar fastställdes.

Som bevis för detta kan följande tjäna:

Stationsförmannen Johan Petter Sahlgren i Falköping-Ranten, född 9 januari
1845 hade som slutlön, innan han pensionerades, 1,500 kronor per år, och som
arvode i pensionshänseende 960 kronor. Avsked med pension erhöll han den 1
december 1910 och utfår i pension 922 kronor per år.

Stationskarlen Johan Jonsson i Falköping-Ranten, född den 2 juli 1845 hade
som slutlön, innan han pensionerades, 1,140 kronor per år, och som arvode i pensionshänseende
720 kronor. Avsked med pension erhöll han den 1 februari 1911
och utfår i pension 958 kronor per år.

Sahlgren utfår pension enligt det gamla pensionsreglementet och Jonsson
efter det nya, som trädde i kraft den 1 januari 1911.

Då sådana fall uppstå, synes det mig, som om statsmakterna av rättvisa
och billiglietsskäl borde reglera dessa.

Här tycks icke finnas några rättvist avvägda proportioner mellan å ena
sidan stationsförmannens pensioneringssumma 922 kronor och å andra sidan stationskarlens
958 kronor. I ena fallet liar avgiften till pensioneringen utgått efter 960
kronors pensionsunderlag och i andra fallet efter 720 kronors pensionsunderlag.

Då ryktena om det nya pensionsreglementets bestämmelser började cirkulera
bland statens järnvägars personal, var det tydligt, att detta reglemente i första
hand kom att intressera dem, som voro i närheten av pensionsåldersgränsen. Påtagligt
är, att de som blevo underkunniga om fördelen av ett kvarstannande i
tjänsten till det nya pensionsreglementets ikraftträdande också gjorde detta, även
om de förut tänkt att anhålla om avsked någon månad tidigare. Att Sahlgren
skulle försökt ordna det för sig på detta fördelaktigare sätt, därest han känt till
de nya pensionsbestämmelsernas innebörd, står utom allt tvivel. Hans bristande
vetskap härom berodde på, att han av sjukdom var förhindrad att tjänstgöra de
sista månaderna före avskedstagandet. Ingen gjorde honom heller uppmärksam på

Angående
tilläggspension
åt f.
stationsförmannen

./. P. Sahlgren.

Järnvägs styrelsen.

6 Banköutskottets utlåtande Nr 57.

dessa nya pensionsbestämmelser, då avskeds- och pensionsansökningen insändes till
vederbörande.

Allt detta synes tala för, att riksdagen bör bevilja nämnda Sahlgren en
pension i likhet med vad han varit berättigad att åtnjuta, därest avskedstagandet
skett någon månad senare.

Ett beslut i den av mig antydda riktningen torde knappast för framtiden
medföra några konsekvenser, alldenstund någon motsvarighet knappast torde förefinnas.
»

På anmodan av statskontoret har järnvägsstyrelsen i avgivet yttrande
anfört:

»I motionen om tilläggspension åt förre stationsförmannen Johan Petter Sahlgren
har motionären till stöd för motionen anfört, bland annat, att ett beslut i den
av honom antydda riktningen torde knappast för framtiden medföra några konsekvenser,
alldenstund någon motsvarighet mot de i motionen behandlade fallen knappast
torde förefinnas.

Styrelsen är för sin del av en motsatt mening och anser, att bifall till motionen
skulle medföra synnerligen vittgående konsekvenser, då det måste antagas,
att anspråk på att erhålla en motsvarande förmån komma att, under åberopande av
detta fall, framställas från ett stort antal f. d. befattningshavare vid statens järnvägar,
som i likhet med stationsförman Sahlgren fått sin pension bestämd efter
de grunder, som i dylikt avseende tillämpades efter genomförandet av den år 1907
beslutade löneregleringen för statens järnvägars personal intill den 1 januari 1911,
då lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
trädde i kraft. I anledning av berörda lönereglering hade Kungl. Maj:t genom
nådigt brev den 31 december 1907, varav ett avtryck här bifogas, föreskrivit:

att övergång till eller inträdande på den från ingången av år 1908 gällande
nya lönestaten icke skulle under tiden intill dess förändrade bestämmelser angående
tjänstemans pensionering trätt i kraft medföra andra rättigheter eller skyldigheter
för tjänsteman såsom delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning eller änkeoch
pupillkassa än, om nu gällande avlöningsbestämmelser på honom ägde tillämpning;
samt

att en var, som under nyssnämnda tid konstituerades eller jämlikt av Kungl.
Maj:t utfärdade övergångsbestämmelser överfördes till sådan befattning å den nya
lönestaten, som saknade motsvarighet i det gamla avlöningsreglementet, skulle under
samma tid i fråga om rättigheter och skyldigheter såsom delägare i förenämnda
pensionsinrättning eller änke- och pupillkassa behandlas såsom om han kvarstode i
den ordinarie befattning vid statens järnvägar, han vid utgången av år 1897 innehade
eller, därest han före konstituerandet icke varit anställd i ordinarie befattning
vid statens järnvägar, vara underkastad den särskilda föreskrift i sådant hänseende,
som av styrelsen, efter direktionens för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning
hörande, bleve meddelad.

De sålunda meddelade bestämmelserna voro, såsom ovan nämnts, gällande
under tiden från och med den 1 januari 1908 till och med den 31 december 1910.
Antalet befattningshavare, som under denna tid avgingo ur statens järnvägars tjänst
med pension och fingo denna bestämd i enlighet med föreskrifterna i förberörda

Banköutskottets utlåtande Nr 57. 7

nådiga brev, uppgick tiil 455, därav 345 pensionärer fortfarande äro i livet. Den
omständigheten, att Sahlgren avgått med pension i slutet av nämnda tidsperiod,
synes icke utgöra giltigt skäl för beviljande av den ifrågasatta tilläggspensionen,
varigenom Sahlgren skulle komma i en bättre ställning än övriga pensionärer av
ifrågavarande grupp.»

För egen del har statskontoret åberopat vad järnvägsstyrelsen i
förenämrida yttrande anfört och i likhet med nämnda styrelse samt
med hänsyn till konsekvenserna ansett starka betänkligheter förefinnas
mot bifall till förslaget.

I likhet med järnvägsstyrelsen anser utskottet, att ett bifall till
motionen skulle medföra synnerligen vittgående konsekvenser. Man
torde nämligen i sådant fall med visshet kunna utgå ifrån, att anspråk
på erhållande av enahanda förmån komma att framställas från ett stort
antal f. d. befattningshavare vid statens järnvägar, vilka fått sin pension
bestämd efter enahanda grunder som Sahlgren. Den omständigheten
att Sahlgren avgått vid slutet av ifrågavarande tidsperiod eller i
december månad 1910 lärer, såsom järnvägsstyrelsen framhållit, icke
heller utgöra giltig anledning för bifall till motionärens förslag, då ju
Sahlgren härigenom skulle komma i en bättre ställning än övriga pensionärer,
tillhörande samma grupp som denne. Statskontoret har
också för sin del uttalat starka betänkligheter mot bifall till forslaget.

Under sådana förhållanden anser sig utskottet böra avstyrka bifall
till motionärens framställning.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion II: 71 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1918.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

Reservation

vid punkt 2 :

(angående tilläggspension åt f. stationsförmannen J. P. Sahlgren)
av herr Bäcklund.

Statskontoret.

Utskott et.