Bankoutskott et x utlåtande Nr 56.

I

Nr 56.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1918 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av visso framställningar angående pensioner
och understöd, avsedda att utgå å postverkets
pensionsstat.

Bankoutskott*^ fnr härmed avgiva utlåtande angående nedannämnda
till utskottet hänvisade dels Kung!. Maj:ts proposition nr 316 dels ock
molionerna nr 45 i första kammaren samt nr 35, 139 och 200 i audra
kammaren.

1:°) I en till riksdagen den 23 april 1918 avlåten proposition, nr
316, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositi on biiagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att förra restauratrisen å postångfartyg! t Öland Maria
Sofia Magnusson må, räknat från och med den 1 januari 1918, under
sin återstående livstid å postverkets pensionsstat uppbära ett årligt understöd
av 300 kronor.

Beträffande de till stöd för denna framställning anförda skäl får
utskottet hänvisa till ovan berörda statsrådsprotokoll.

Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslaghemställer
utskottet,

att riksdagen må medgiva, att förra restauratrisen
å postångfartyget Öland Maria Sofia Magnusson
må, räknat från och med den 1 januari 1918, under
sin återstående livstid å postverkets pensionsstat uppbära
ett ärligt understöd av trehundra kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 8 samt. 46 höft. (Nr 56.)

Angående årliut
understöd
åt för/ a restaur
o frisen å
po>tåi>gfarfyget
Öland Maria
Sofia Magnusson.

i

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

Angående årligt
understöd
åt f. lantbrevbäraren
A. F.

Landborg.

2:6) I en inom första kammaren av herr Rosén väckt motion, nr
45, har hemställts, »att riksdagen måtte bevilja förre lantbrevbäraren
Adolf Fredrik Lundberg i Kat an, Bygdeå församling, ett årligt understöd
av 400 kronor att utgå från och med 1918 under hans återstående
livstid ».

Till stöd för motionen har anförts följande:

»På grund av sjuklighet och hög ålder nödgades lantbrevbäraren Adolf Fredrik
Lundberg i Kat an, Bygdeå församling, den 5 april 1915 lämna sin tjänst som lantbrevbärare
å linjen mellan Ratans och Bydeå poststationer, vilken han innehaft
under en tid av omkring 46 år. Vid sitt frånträdande av befattningen erhöll Lundberg
av kungl. generalpoststyrelsen en mindre gratifikation.

Postmästaren i Umeå har meddelat mig, att å postkontoret i Umeå icke
finnas några tidigare anteckningar rörande postföraren Lundberg än från -8 ,, 1887,
då han enligt kontrakt forslade posten den 11 kilometer långa vägen Bygdeå —
Ratan och åter 2 gånger i veckan mot en lega av 1 krona 20 öre per tur fram och
åter. Från 2/u 1»89 höjdes legan till kronor 1:40 per tur och från 1905 utsträcktes
postföringen till 8 turer i veckan under sommarmånaderna juni - oktober
mot samma lega per tur. Postmästaren vitsordar uppgiften, att Lundberg lämnade
sin tjänst på grund av sjuklighet.

Enligt Lundbergs egna uppgifter har han under sin 46-åriga lantbrevbärartjänst
för postverkets räkning tillryggalagt sammanlagt 11,000 mil, och den ersättning,
som han härför uppburit, har uppgått till ej fullt 6,000 kronor, alltså föga
mer än 50 öre per mil.

Lundberg, som fyller 75 år den 29 november 1918, är fattig och sjuklig och
i oundgängligt behov av ekonomiskt understöd under sin återstående levnad. Enligt
bifogat intyg av kyrkoherden Alb. Markgren, f. d. kronolänsmannen, kommunalstämmoordföranden
Ludv. Wahlberg och f. d. poststationsförestånderskan Augusta
Bruhn, vilken under Lundbergs hela tjänstetid förestått Bygdeå poststation, har
Lundberg ''med synnerligen god ordning och påpasslighet’ fullgjort sin tjänst. Det
synes mig därför vara lämpligt, att denne statens gamla trotjänare icke lämnas på
bar backe utan beredes ett med hänsyn till hans långa och hedrande tjänst avpassat
skäligt understöd. Vid bestämmande av understödets storlek torde hänsyn även
böra tagas därtill, att Lundberg på grund av hög ålder och sjuklighet är oförmögen
att själv bidraga till sin försörjning.»

Vid motionen är fogat följande intyg:

»Att Adolf Fredrik Lundberg i Ratan, vilken i år uppnår 75 års ålder, under
en tid av omkring 46 år med synnerligen god ordning och påpasslighet tjänstgjort
såsom lantbrevbärare å linjen mellan Ratans och Bygdeå poststationer, utan att vid
sin avgång från befattningen hava erhållit annan erkänsla för sitt välförhållande i
tjänsten, än en gratifikation av 100 kronor, samt att han nu är i behov av ekonomiskt
understöd under sin återstående livstid, intygas. Bygdeå den 9 januari 1918.

Alb. Markgren Ludv. Wahlberg Augusta Bruhn

kyrkoherde. förutvarande kronolänsman i orten föreståndare för Bygdeå poststation

och ordf. i Bygdeå s:ns under Lundbergs hela

kommunalstämma. tjänstetid.»

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

3

Efter därom av utskottet i vederbörlig ordning framställd begäran
bar statskontoret beträffande åtskilliga till utskottet hänvisade motioner
rörande pensioner och understöd m. m., bland annat nu ifrågavarande
jämte de under punkterna 3:o)—*-5:o) bär nedan om förmälda, den It)
april 1918 avgivit utlåtande och har statskontoret därvid tillika överlämnat
yttrande från generalpoststyrelsen.

Generalpoststyrelsen har i ärendet anfört:

»Adolf Fredrik Lundberg antogs genom kontrakt den IG november 1871 att
från och med den 1 december samma år fullgöra postföring två gånger i veckan
mellan Ratans och Darlkarlså poststationer. Med denna postföring fortfor han till
och med utgången av år 1878. Från och med dm 1 januari 1879 till och med
den 31 mars 1888 forslade Lundberg posten med häst och åkdon från Ratans poststation
till Bygdeå poststation två gånger i veckan. För tiden därefter och intill
utgången av maj 1915 har Li ndberg tjänstgjort som gångpostförare å linjen Bygdeå—
Ratan, å vilken postföringen ombesörjts med tvenne turer i veckan fram och åter
med undantag beträffande månaderna juni—oktober under tiden 1 oktober 1903—
5 april 191 , då postföringen verkställts med tre turer i veckan.

För helt år räknat hava till Lundberg från postverket utgått följande ersättningsbelopp,
nämligen:

Vl2

1871—31/12

1871 .....................

..................... kronor

83: 20

1875—81/12

1878 .....................

...................... »

145: 60

‘A

1879—8i/,2

1889 ...................

...................... »

104: —

1 i

1890—so/a

1903 ...................

...................... »

145:60

Vxo

1903— 7,

1915 ....................

...................... »

176: —

6 /

74

1915—sy.

1915 .....................

...................... »

208: —

Vid utgången av maj 1915 hade Lundberg sålunda tjänstgjort som postförare
under sammanlagt 43 år 6 månader. Vederbörande postmästare och poststationsföreståndare
hava vitsordat, att Lundberg plikttroget fullgjort vad honom ålegat i
egenskap av postförare.

Lundberg har emellertid uteslutande tjänstgjort såsom postförare, icke såsom
lantbrevbärare. Skillnaden är den, att postföraren huvudsakligen har att transportera
slutna postkolli från den ena postanstalten till den andra, under det att en
lantbrevbärare i allmänhet har att med utgång från en fast postanstalt utdela ankomna
postförsändelser, med viss begränsning även värdeförsändelser, till adressater
utefter lantbrevbäringslinjen, ävensom att efter linjen uppsamla sådana försändelser
och för vidare befordran avlämna dem å den fasta postanstalten. Beträffande mottagna
försändelser har han att utfärda mot postverket bindande inlämningsbevis.
Därest de till honom från allmänheten avlämnade försändelserna icke äro frankerade,
skall han uppbära avgifter för desamma samt behörigen frimärka dem. Hans
tjänstgöiing förutsätter en viss kännedom om gällande taxerings- och andra reglementariska
bestämmelser och är sålunda av en annan och mer ansvarsfull art än
den, som förrättas av en postförare.

Generalpoststyreisen.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

Statskontoret.

Utskottet.

Enligt de av Kung!. Maj:t i nådigt brev till generalpoststyrelsen den 20 juni
1913 fastställda grunder för åtnjutande av årligt understöd gäller, att dylikt understöd
kan tilldelas lantbrevbärare, som i sådan egenskap tjänstgjort minst 25 år, och
som befinnes vara i behov av understöd. Dessa grunder hava fastställts efter riksdagens
hörande. Desamma medgiva icke tilldelande av understöd åt f. d. postförare.

Enligt dessa allmänna grunder skulle Lundberg således icke kunna erhålla
årligt understöd.

Frågan om sådant understöd har också varit underställd Kungl. Maj t, som
förbehållit sig prövningen av dylika ärenden och fann Kungl. Maj:t den 25 februari
1916 icke skäl bifalla gjord framställning från Lundberg om ett årligt understöd
av 150 kronor under Lundbergs och hans hustrus återstående livstid. Kungl. Maj:t
tilldelade dock Lundberg en gratifikation för en gång av 150 kronor.

Emellertid har under senare år vid tre skilda tillfällen inträffat, att riksdagen
med anledning av väckta motioner utav postmedel beviljat postförare understöd,
nämligen:

1909 åt Anders Johan Johansson, Furusund. till belopp av 300 kronor,

1911 åt Anders Johan Eriksson, Grinstad, till belopp av 120 kronor, och

1913 åt Olof Johansson Ferm, Bua, Örn, till belopp av 300 kronor.

Beträffande dessa tre fall är dock att erinra,

att Johansson ådragit sig men för sin hälsa under den honom åliggande synnerligen
ansträngande och understundom med livsfara förenade postföringen,

att Eriksson ådragit sig allvarliga skador under postförings verkställande, samt

att den av Ferm ombesörjda postföringen varit av mycket krävande och
mödosam beskaffenhet.

Särskilda omständigheter av detta slag föreligga ej i fråga om Lundberg.

Skulle därför Lundberg nu beviljas årligt understöd, måste detta anses vara
ett frångående av hittills tillämpade principer för understöds meddelande.

Om icke desto mindre riksdagen skulle finna anledning tilldela Lundberg
understöd, må beträffande det i motionen ifrågasatta understödets storlek framhållas,
att understöd åt en f. d. lantbrevbärare icke, enligt det förenämnda nådiga
brevet av den 20 juni 1913, får uppgå till mer än två tredjedelar av det utav
lantbrevbäraren senast uppburna årsarvodet. Tillämpat på Lundberg bleve detta
ungefär 140 kronor.»

För egen del har statskontoret anfört:

»Av motionen och däri åberopade intyg synes framgå, att starka billighetsskäl
tala för beredande av något årligt understöd åt förre postföraren A. F. Lundberg;
men å andra sidan synes det icke böra ifrågakomma att tilldela Lundberg
högre understöd än det, som under liknande förhållanden skulle tillkomma en lantbrevbärare,
eller enligt kungl. general poststyrelsens uppgift 140 kronor. Av bifall
till motionen oförändrad skulle följa, att Lundberg utöver pensionen å 400 kronor
skulle för innevarande år enligt bestämmelserna om kristidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst bekomma sådant tillägg med 333 kronor 33 öre.»

Aven utskottet finner starka billighetsskäl tala för beredande av
något årligt understöd åt Lundberg och lärer med hänsyn till vad i

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

5

ärendet blivit upplyst rörande Lundberg1 och hans verksamhet såsom
postförare under eu lång följd av år samt i betraktande av de låga avlöningsförmåner,
som till honom utgått, ett belopp av 200 kronor få
anses skäligt. Understödet to''de böra anvisas att utgå å postverkets
pensionsstat från och med den 1 januari 1918.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
1:45, må medgiva, att förre lantbrevbäraren Adolf
Fredrik Lundberg i Ratan må från och med den 1
januari 1918 under sin återstående livstid å postverkets
pensionsstat uppbära ett årligt understöd av tvåhundra
kronor.

3:o) 1 en inom andra kammaren av herr Svensson i Betingetorp
väckt motion nr 200, har hemställts, »att riksdagen ville bevilja f. d.
gångposttöraren och lantbrevbäraren Jonas Lilja en årlig pension av 300
kronor att utgå under hans återstående levnad».

Till stöd för berörda hemställan har anförts följande:

»F. d. lantbrevbäraren och gångposttöraren Jonas Lilja från Linnebjörke i
Dädesjö socken, Kronobergs län, vilken är född den 5 februari 1847 och såsom gångpostförare
samt lantbrevbärare tjänstgjort i postverkets tjänst i över 35 år, är nu
på grund av ålderdom oförmögen att fortsätta med nämnda tjänst, och det framgår
av bifogade bilaga, att Lilja sökt pension hos kung! generalpoststyrelsen men fått
avslag på denna sin framställning.

Då han således saknar nödig inkomst för sin återstående levnad, måste han
i saknad av tillräcklig försörjning erhålla ålderdomsunde i stöd i någon annan form.
Som Lilja ändock plikttroget offrat sina krafter i det allmännas tjänst, bör han
åtnjuta sitt understöd från av staten för sådant ändamål anslagna medel.

Av närlagda bilaga framgår, att Lilja under tiden han varit anställd som
gångpost och lantbrevbärare, skött sitt åliggande med pålitlighet och plikttrohet.
Lilja har dessutom varit soldat med mera samt alltid skött sitt åliggande på ett
hedrande sätt. Han erhåller en mindre pension från Vadstena krigsmanshuskassa.

Liljas ekonomi har alltid varit mindre god, enär han haft en stor familj.
Han har uppfostrat och försörjt 14 barn, och under senare åren har även hustrun
varit sjuklig och således ej kunnat bidraga till familjens underhåll.»

Vid motionen äro fogade följande bilagor:

Angäende
pension åt f.
gångpostjöraren
och
lantbrevbäraren

■T. Lilja.

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

(Avskrift.)

Bilaga 1.

Meddelande från kungl. generalpoststyrelsens II byrå till förre posiföraren
J. Ldja, Linn bjärte, Dääesjö.

Stockholm den 14 december 1917.

Med föranledande av eder framställning till kungl. general poststyrelsen om
ålderdomsunderstöd meddelas härmed, att, då ni varit anställd såsom lånt hr'' vb irare
allenast under 4 år och 10 månader och enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut
en tjänstetid såsom lantbrevbärare av minst 25 år erfordras för att kunna komma
i åtnjutande av dylikt understöd, kungl. generalpoststyrelsen icke funnit skäl bifalla
eder framställning. Som ovan.

På befallning.

Josef Andrée.

{Avskrift.)

Bilaga 2.

Till kungl. generalpoststyrelsen. Stockholm.

Jag underdånig, anhåller aldra ödmjukast om kungl. generalpoststyrelsen ville
bevilja mig en liten årlig pension. Jag har varit postbärare i trettiosex (36) år.
Är nu gammal och orkeslös att vidare fortsätta med postbärandet. Är född den 5
februari 1847.

Högaktningsfullt, vördsamt

J. Ldja.

Postförare å linjen Dädesjö—Herråkra.

Remitteras till yttrande av postmästaren i Växjö, som anmodas införskaffa
uppgifter rörande sökanden i enlighet med närslutna blankett.

Enligt här förvarade äldre kontrakt och andra handlingar antogs Lilja den
21 februari 1881 till gångpostförare å linjen Dädesjö—Drev, i vilken egenskap han
synes hava kvarstått till den 30 november lf-95.

Från och med den 1 juli 1896 har Lilja ombesörjt postföringen å linjen
Dädesjö—Herråkra, under tiden 1 juli 18y6—30 april 1901 i egenskap av lantbrevbärare.

Huru många barn har Lilja, särskilt oförsörjda?

Postdirektionen södra distriktet 10 november 1917.

På postdirektörens vägnar:

II. A. Ekfors.

Bankoutskuttets utlåtande Nr 56.

7

1 bil.

Aterställes med uppgiften kompletterad så gott sig göra låtit. Uppgift ä
tiderna för uppbärande av de olika beloppen såsom postförare har ej kunnat exakt
erhållas, då några anteckningar härom ej kunnat återfinnas här.

Postkontoret Växjö 23 november 1917.

Postmästaren.

Vno Tdly.

Vidare sändes vördsamt med bifogande av den sedvanliga uppgiften rörande
person, för vilken ifrågasatts ålderdomsunderstöd av postmedel, ävensom en särskild
sammanställning av de olika bestyr i postverkets tjänst sökanden förrättat.

Lilja har enligt uppgiften uppfostrat 14 barn.

Han är enligt vad jag inhämtat synnerligen väl värd ett ålderdomsunderstöd,
förslagsvis 300 kronor om året

Postdirektionen södra distriktet 30 november 1917.

På postdirektörens vägnar:

H. A. Ekfors.

2 bil.

F. soldaten J. Lilja har fungerat.

1

Såsom

Å linjen

Enligt
konlrakt
av den

Under tiden

Mot en
ersättning
pr tur av

Gångpostförare

Dädesjö—Dref

21 ä 81

V, 81 ?-»>/„ 84

1: 25

»

”/, 84

7, 85—*''/, 94

1:50 !

»

»

>7, 94

1 , 94—h,‘/u 95

1:— i

Lantbrevbärare

Dädesjö—Herråkra

i:% 96

V7 96—"°/i Öl

1: 25

Gångpostförare

»

273 Öl

7, Öl 31 „ 02

1: - 1

»

»

02

V. 03—- 7, ä 11

1:25 j

»

»

% 11

7, 12—30/,. 13

1: 50

»

»

10/o 13

Vv 11 87,2 16

1:50

»

»

28, 16

7i 17 äVi2 17

1:75 1

Postdirektionen södra distriktet 1 december 1917.

Bestyrkes
Paul Lofning.

t. f. kontrollör.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

Uppgifter rörande post station sföreståndare, lantbrevbärare, för vilken ifrågasatts
åiderdomsunde> stöd av postmedel.

1.

o

o.

6.

7.

Namn (till och förnamn).

Senast innehavda befattning i postverket.

Tidpunkt för densammas tillträdande.

Tidpunkt för densammas frånträdande.

Tjänsteålder vid avgången.

Annan befattning i postverket.

Vitsord rörande tjänstgöringen i
postverket.

Ersättning från postverket (därest
denna utgått med olika belopp
under olika tidsperioder, angives
detta detaljerat).

Jonas Karlsson Lilja.

Postförare å linjen Dädesjö - Herråkra
(tiden 1 juli 1896 - Bl december
1917).

1 april 1881 såsom postförare å linjen
Dädesjö—Dref (upphörde 30 november
1895).

31 december 1917 såsom postförare å
linjen Dädesjö—Herråkra.

36 V, år.

Nej.''

Synnerligen pålitlig och plikttrogen.

Å linjen Dädesjö - Sjösås—Dref under
åren 1881- 1895: 1 kr. resp. 1:25
och 1: 50 per tur. A linjen Dädesjö
—Herråkra under år 1896 1917:

1 kr. resp. 1:25, 1:50 och 1:75

per tur.

9.

Tjänstgöringens mer eller mindre

Linjen Dädesjö—Sjösås - Dref 4 mil per

ansträngande beskaffenhet.

tur och linjen Dädesjö—Herråkra
2 mil per tur.

10.

Födelsedag och levnadsålder.

5 februari 1847.

11.

Hälsotillstånd.

Numera värkbruten.

12.

Sysselsättning utom postverket:
huvudsakliga sysselsättning.

F. d. soldat samt jordbruksarbetare.

13.

Ekonomiska förhållanden (taxering,

Fattiga ekonomiska förhållanden med

försörj ningsplikt).

en sjuklig hustru. Har såsom sol-dat en årlig pension av 146 kronor.

14.

Övriga upplysningar.

Har uppfostrat 14 barn.

Postkontoret i Växjö 25 november

1917.

Po tmästaren.
i io Tilly.

(Avskrift)

Bilaga 3.

Härmed intygas, att kyrkvaktaren, f. d. lantbrevbäraren Jonas Carlsson Lilja
från Kviudda, Linnebjörke Säteri, nedanskrivne socken och län, befinner sig i ytterst
fattiga omständigheter, har haft en stor barnskara, samt därtill sjuklig hustru,
vilken under flera år varit sängliggande sjuk, att försörja, att han alltid i tjänsten
ådagalagt stor plikttrohet och samvetsgrannhet samt städse fört en nykter och
hedrande vandel, varför han på det allra varmaste rekommenderas till erhållande
av ålderdomsunderstöd.

Dädesjö församling i Kronobergs län den 24 januari 1918.

O. t‘almgren.

Kyrkoherde i Dädesjö pastorat.»

Bankoutskott etts utlåtande Nr 56.

9

På anmodan av statskontoret liar generalpoststyrelsen i avgivet
yttrande anfört:

»Jonas Lilja antogs för tiden från och med den 1 april 1881 till postförare
ä linjen Dädesjö—Drev, i vilken egenskap han tjänstgjorde till och med den 30 november
1895.

Från och med den 1 juli 1896 till och med den 30 april 1901 har han tjänstgjort
som lantbrevbärare å linjen Dädesjö—Herråk ra och under tiden 1 maj 1901 —
31 december 1917 slutligen som postförare å samma linje.

Han har sålunda tjänstgjort som lantbrevbärare under 4 år 10 månader samt
som postförare under 31 år 4 månader, eller tillhopa 36 år 2 månader.

Då han icke bestritt lantbrevbärarsyssla under längre tid än 4 år 10 månader
har han, enligt ovan omnämnda grunder för understöds utdelande, icke kunnat erhålla
årligt understöd som lantbrevbärare. I analogi med vad förut anförts beträffande
A. F. Lundberg har Lilja heller icke kunnat tilldelas årligt understöd i
egenskap av f. d. postförare.

Liksom i fråga om Lundberg gäller beträffande Lilja att inga sådana särskilda
omständigheter föreligga, på grund av vilka riksdagen tillerkänt understöd
åt vissa f. d. postförare, och att det sålunda vore ett frångående av hittills tilllämpade
grunder, om Lilja nu tilldelades understöd.

Den till Lilja under senaste tiden av hans tjänstgöring utgående ersättningen
motsvarar 273 kronor per år. Om på honom tillämpades de allmänna grunderna
i fråga om tilldelande av understöd, skulle, han kunna erhålla högst 2/3 av detta belopp,
eller ungefär 180 kronor.

Hans tjänstgöring har varit av beskaffenhet att kunna väl vitsordas.»

För egen del liar statskontoret åberopat generalpoststyrelsens yttrande
ävensom hänvisat till vad statskontoret i sitt utlåtande anfört i
fråga om motionen nr 45 i första kammaren angående årligt understöd
åt förre postföraren A. F. Lundberg. På grund av vad generalpoststyrelsen
framhållit och då Lilja åtujöte undeihåll från Vadstena krigsmanshuskassa,
hur statskontoret ansett understödet, därest sådant i anledning
av föreliggande förslag kunde finnas böra beviljas, böra begränsas
till det av nämnda styrelse angivna beloppet 180 kronor, att
utgå från och med innevarande år.

Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst rörande Lilja och
hans verksamhet såsom postförare, anser utskottet billigheten fordra,
att ett årliyt understöd av statsmedel beredes honom. Beträffande storleken
av detta understöd har utskottet ansett detsamma skäligen höra
bestämmas till samma belopp, som under nästföregående punkt föreslagits
i fråga om f. lantbrevbäraren Lundberg eller 200 kronor att
utgå från den 1 januari 1918 å postverkets pensionsstat.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 8 samt. 46 käft. (Nr 56.)

U entra !/po utstyr
elBdii.

Statskontoret.

Utskottet.

2

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

Angående
å l gt under
stöd åt post -stations förestå»
daren
Alfh Id
Brovall.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 200, må medgiva, att f. postföraren Jonas
Karlsson Lilja från Kludda må från och med den 1
januari 1918 under sin återstående livstid å postverkets
pensionsstat uppbära ett årligt understöd av
tvåhundra kronor.

4:o) I en inom andra kammaren av herrar Lithander och Olsson
i Berg '' äckt motion, nr 35, har hemställts, »att riksdagen måtte bevil ja
posts1 ation-föreståndaren i Lödöse Alfhild Brorall ett ärligt understöd
av 00" kronor att utgå å postverkets pensionsstat från och med månaden
näst efter den, som hon frånträtt sin befattning såsom poststationsföreständare.
»

Till stöd för motionen har anförts följande:

»Föreståndaren för poststationen i Lödöse, Älvsborgs län, fröken Alfhild
Brovall, har alltsedan den 1 oktober 1897 varit genom personligt kontrakt anställd
som föreståndare för nämnda poststation. Hennes tjänstetid som poststationsföreståndare
uppgår sålunda till över 20 år. Före sin anställning har hon dessutom
under 19 år varit anställd som biträde å postationen och därunder, efter vad av
bilagda, av bl ind annat kommunalnämnds- och kommunalstämmas ordförande undertecknade
intyg framgår, »faktiskt skött» befattningen såsom poststationsföreståndare.
Den tid, fröken Brovall varit verksam i postverkets tjänst, uppgår sålunda till
nära 40 år.

Sin befattning har hon under sin långa tjänstetid skött på ett sätt, som förskaffat
henne de bästa vitsord från befolkningen i den ort, där hon verkat.

I ersättning för poststationens handhavande har fröken Brovall från den 1
juli 1912, frånsett anslag till biträde, uppburit 600 kronor för år. Det är uppenbart,
att hon på denna knappt tillmätta avlöning, som före sistnämnda tidpunkt
var ännu lägre, icke kunnat göra några besparingar för sin ålderdom. Såsom
framgår av vidlagda intyg är hon också för sitt uppehälle uteslutande hänvisad
till sin arbetsförtjänst.

Då hon nu vid 72 års ålder — såsom även bifogat läkarebetyg giver vid
handen — till följd av hög ålder, sjuklighet och nedsatta krafter icke kan förväntas
längre kunna uppehålla poststationsföreståndarebefattningen eller överhuvud förrätta
för sin bärgning nödigt arbete, synes billigheten bjuda, att hon, från den tid, då
hon frånträder sin befattning som poststationsföreståndare, tillerkännes något understöd
för sina återstående dagar.

I postverkets stat för driftkostnader finnes uppfört ett anslag till understöd
m. • m. åt personer, som äro eller varit anställda vid postverket eller anlitas i dess
ärenden. Av detta anslag beviljar Kungl. Maj:t, efter av generalpoststyrelsen i
varje särskilt fall avgivet förslag, årliga understöd åt bland annat f. d. poststationsföreståndare.
För att komma i åtnjutande av understöd från detta anslag erfordras

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

11

emellertid att vederbörande varit medelst personligt kontrakt anställd i dylik egenskap
under minst 25 år.

Då, såsom ovan framhållits, den tid fröken Brovall varit på detta sätt anställd
i egenskap av poststa1 ionsföreståndare, uppgår till allenast 20 år och den tid av 19
år, hon varit anställd såsom biträde å poststation, icke kommer i betraktande vid
tilldelande av understöd från detta anslag, finnes ingen annan utväg att förskaffa
henne ett understöd än att vädja till riksdagens hjälpsamhet.

Riksdagen har förut vid flera tillfällen behjärtat framställningar om understöd
åt poststationsföreståndare, som befunnit sig i samma belägenhet som fröken Brovall.
Jag tillåter mig i detta hänseende erinra, att riksdagen år 1916 beviljade Anna
Broberg, född Lundberg, ett årligt understöd av 600 kronor samt år 1917 Hilma
Henrika Löfroth ett dylikt understöd av 500 kronor. I intetdera fallet har den
sammanlagda tjänstetiden varit så lång som den, fröken Brovall har att uppvisa.

Beträffande storleken av det understöd, som kan komma att beviljas fröken
Brovall, synes mig detsamma icke böra sättas till lägre belopp än att det medgiver
henne en anständig, om ock knapp bärgning, därvid hänsyn torde böra tagas till
nu inträdd ökning i levnadskostnader.»

Vid motionen finnas fogade, bland annat, följande intyg:

»Att fröken Alfhild Brovall alltsedan den 1 oktober 1897 innehaft och fortfarande
innehar föreståndarebefattningen vid Lödöse poststation inom Alvsborgs län:

att fröken Brovall även under de närmaste 19 åren före denna tid faktiskt
skött samma befattning, fastän en annan person stod skriven för densamma;

att fröken Brovall under hela denna tid — nära 40 år — med mycket stort
intresse och nit, berömvärd skicklighet, samt ovanligt stort tillmötesgående fullgjort
detta sitt uppdrag till allmänhetens fulla belåtenhet; och

att fröken Brovall till följe sin långa och nog så prövande tjänst nu vid
uppnådda 70 år är totalt nedbruten, det varder härmed på begäran intygat, alldenstund
det är ifrågasatt att utverka pension för henne, och vore det synnerligen
önskvärt, och även av behovet påkallat, att denna pension, särskilt med fästat
avseende på hennes långa och nitiska verksamhet i postverkets tjänst, ej bleve för
snävt tilltagen, ut{in att fröken Brovall kunde få tillbringa sina återstående dagar
i vila och ro, utan allt för stora ekonomiska bekymmer, vartill hon mer än mången
annan gjort sig väl förtjänt.

Lödöse den 15 december 1917.

Claes Nilsson,

ordf. i S:t Peders kom.-stämma,
pelis.-styrelsens ortsombud.

S. Olsson,

Handlande och godsägare.

J. A. Olsson.
Handlande.

Handlande, Lödöse.

O. P. Eklund,

C. P. Persson,
Hemmansägare, Lödöse.

Ad). Ryberg,

Föreståndare för Lödöse Varv
& Mek. Verkstad, Lödöse.

Olof A. Andersson,
Handlande, Lödöse.

Justus Johansson,
ordf. i S:t Peders kom.-nämnd.

12

Bankoutskott^ utlåtande Nr 56.

Qeneralpost dyrelsen.

Att poststationsföreståndaren i Lödöse, fröken Alfhild Brovall, frånsett den
inkomst av arbete hon kan erhålla, icke äger några tillgångar till sitt uppehälle,
varder härmed på grund av för mig kända förhållanden, intygat.

Heden Östra den 24 december 1917.

Justus Johansson.

Ordf. i S:t Peders kom.-nämnd.

Att fröken Alfhild Brovall, Lödöse, lider av kronisk nervverk och allmän
kraftnedsättning, till följd varav hon icke är i stånd att under ytterligare fem år
sköta sin befattning vid posten, intygar härmed på heder och samvete.

Göteborg den 8 december 1917.

Einar Ttodhe.

Leg. läkare.»

På anmodan av statskontoret har generalpoststyrelsen i avgivet
yttrande anfört följande:

»Alfhild Johanna Vilhelmina Brovall antogs för tiden från och med den
1 oktober 1867 till poststationsföreståndare i Lödöse, i vilken egenskap hon ännu
tjänstgör. Hennes tjänsteålder uppgår sålunda för närvarande till något över tjugu
åi-. Hennes tjänstgöring är, såsom av det vid motionen fogade, av postdirektören
i Västra distriktet utfärdade intyget utvisar, förtjänt av synnerligen gott vitsord.

Emellertid gäller, jämlikt meranämnda nådiga brev, beträffande poststationsföreståndare,
detsamma som beträffande lantbrevbärare, att ärligt understöd icke
tilldelas förr än efter 25 års tjänstgöring.

I motionen har nu åberopats, att Brovall, jämlikt vid motionen fogat intyg
från ett antal personer i orten, före antagandet till poststationsföreståndare i Lödöse.
i omkring 19 år »faktiskt skött» ifrågavarande poststationsföreståndarebefattning,
ehuru annan person stått skriven för densamma. Denna uppgift är generalpoststyrelsen
visserligen icke i tillfälle att kunna styrka med stöd av några här befintliga
handlingar, men från postdirektionen i Västra distriktet har meddelats, att Brovall
under sagda tidsrymd tjänstgjort som biträde å Lödöse poststation.

Vidare har i motionen erinrats därom, att riksdagen 1916 och 1917 beviljat
liknande understöd åt f. d. poststationsföreståndarna Anna Broberg, född Lundberg,
och Hilma Henrika Löfroth med 600. resp. 500 kronor per år. 1 båda dessa fall
har liknande tjänstgöring såsom biträde vid poststationens skötsel, som nu åberopas
beträffande B.ovall, räknats vederbörande till godo. Broberg har emellertid även
och framför allt att stödja sig på tjänstgöring som biträde å postkontor, en
tjänstgöring, som är betydligt ansvarsfullare, än tjänstgöringen som poststationsföreståndare.

Beträffande åter Löfroth äro förhållandena nära överensstämmande med dem,
som nu föreligga i fråga om Bro vall. Löfroth hade bakom sig 22 års tjänstetid
som poststationsföreståndare och omkring 5 års sådan biträdande tjänstgöring å
poststation, som Brovall synes hava bestritt.

Bankon/skottets utlåtande, Nr 56.

13

1 utlåtande till eder den 23 februari 1917 i anledning av då föreliggande
motion om understöd åt Löfroth uttalade generalpoststyrelsen principiella betänkligheter
mot tilldelande av understöd åt henne.

Då riksdagen emellertid tilldelade Löfroth understöd, torde väl få anses, att
riksdagen därmed uttalat sig för, att biträdestjänstgöring av nu omhandlat slag å
poststation må vid prövning av fråga om tilldelande av understöd kunna räknas
vederbörande till godo.

Tilldelande av understöd åt poststationsföreståndaren Alfhild Brovall skulle
då icke strida mot den på så vis godkända principen.

I detta sammanhang vill genera Ipoststyrelsen också meddela, att styrelsen
den 9 näst lidna februari, under åberopande bland annat av nu ifrågavarande motion
om understöd till Brovall hos Kungl. Maj:t gjort underdånig framställning i syfte
att åstadkomma i överensstämmelse häimed stående jämkning i de bestämmelser
om understöd, som givits i ovannämnda nådiga brev den 20 juni 1913, ävensom att
bereda möjlighet att åtminstone undantagsvis tilldela poststationsföreståndare årligt
understöd, även om dennes tjänstgöring icke skulle omfatta fullt 25 år.

T arvode för poststationens skötande har Brovall uppburit

3fi0 kronor under tiden 1 oktober 1897—31 december 1903

500 » » » 1 januari 1904—30 juni 1912

600 » från och med 1 juli 1912.

Därjämte har till Brovall utgått biträdesanslag med

120 kronor under tiden 1 augusti 1900-30 juni 1912

300 » » > 1 juli 1912-30 september 1916

480 » från och med 1 oktober 1916.

I ersättning för mistad frankoteckensprovision har Brovall från och med
den 1 januari 1910 erhållit ett personligt til läggsarvode av 70 kronor per år.

Efter den från innevarande års början verkställda reglering av ersättningen
för lånt poststationer uppbär Brovall, förutom ovannämnda tilläggsarvode av 70 kronor,
1,080 kronor i arvode samt 270 kronor i dyrtidstillägg.

Brovall sköter i samband med poststationen och med tillhjälp av två biträden
telefonväxelstationen i Lödöse.»

För egen del har statskontoret, med hänvisning till vad generalpoststyrelsen
anfört, såsom sin mening framhållit, att den nu rådande
stegringen av levnadskostnaderna, som i motionen åberopas för avpassande
av understödsbolnppet, icke syntes böra inverka till höjning, så länge
åberopade förhållande föranledde till beviljande av krigstidstillägg åt
pensionärer och understödstagare.

Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst angående fröken
Brovalls tjänstgöring vid postverket anser utskottet bdligheten fordra,
att hon, som uppnått en ålder av 72 år och numera är sjuklig, från
det allmännas sida tilldelas något understöd under sin återstående livs -

Statskontoret.

TJtskottet.

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

A> gående
und rstfid
åt förste
pos iljo nen
J. A. Almen.

tid; och har utskottet funnit detsamma skäligen böra bestämmas till
5<>0 kronor årligen eller summa belopp, som av förlidet års riksdag
till'' rkändes poststationsförestånderskan Löfroth, att utgå från och med
månaden näst efter den, då hon lämnar sin anställning i postverket.

BeUppet. torde böra anvisas å postverkets pensiunsstat.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 35, må medgiva, att poststationsförestånderskan i
Lödöse Alfhild Johanna Vilhelmina Brovall må från
och med månaden näst efter den, under vilken hon
erhåller entledigande från sin anställning i postvmket,
äga att under sin återstående livstid å postverkets
pensh msstat uppbära ett årligt understöd av femhundra
kronor.

5:o) I en inom andra kammaren av herr Lovén jämte ytterligare
tolv av kammarens ledamöter väckt motion, nr 139, har hemställts, »att
riksdagen måtte medgiva, antingen att understöd beredes J. A. Almén
å postverkets pensionsstat med 300 kronor om året eller lika med vad
honom av domstol tillerkänts för minskad arbetsförtjänst, räknat från
och med år 1907, eller ock att ett underst''dsbelopp en gång för alla
av 3,000 kronor å postverkets stat åt honom utbetalas.»

Till stöd för motionen har anförts följande:

»Den 18 mars 1907 blev postiljonen Johannes Andersson Almén under
tjänstgöring i postkupé å linjen Malmö—Simrishamn utsatt för rån och mordförsök,
i det att, då det postförande tåget befann sig mellan Staffanstorps och Djurslöfs
stationer, två personer inträngde i postkupén och avlossade revolverskott, av vilka
tre träffade Almén i huvudet, varjämte rånarna tillgrepo åt posten anförtrodda
värdeförsändelser till belopp av 5,254 kronor 81 öre. Förutom det att Almén
genom det honom övergångna våldet råkat i livsfarlig sjukdom, åsamkades honom
stadigvarande svårt men å hälsan. Vid röntgenfotografering har nämligen befunnits,
att tre kulor kvarsitta i ansiktets djupare delar, och han besväras ofta av huvudsmärtor
och trötthet.

Genom Torna och Bara häradsrätts utslag den 25 juli 1907, mot vilket
utslag besvär ej blivit anförda, ådömdes förövarna av brottet straffarbete på livstiden
och förpliktades bland anrcat att i skadestånd till Almén utgiva 550 kronor
samt 300 kronor årligen för minskad arbetsförtjänst. Enär de dömda saknade
tillgångar, har Almén icke tillgodokommit något av vad honom blivit tillerkänt.

Efter postrånet åtnjöt Almén på grund av det honom övergångna våldet
tjänstledighet tiden 19/3 19o7—■bl/12 1909. Den 1 januari 1910 återinträdde Almén
i tjänstgöring och placerades såsom t. f. förste postiljon inom samma postkupé,

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

15

där lian tjänstgjorde vid postrånet. Den 1 april lälO befordrades Almén till förste
postiljon med samma tjänstgöring som förut, och numera tjänstgör Almén som
förste postiljon å linjen Malmö—Genarp.

Det torde synas billigt och rättvist, att Almén av statsmedel hålles i någon
mån skadeslös för det honom tillskyndade lidandet och de minskade biinkomster
och ökade utgifter han genom det i postverkets tjänst undergångna våldet åsamkats.

Så bar emellertid inte skett. Hos kung!, generalpoststyrelsen ansökte Almén
om skadestånd av statsmedel, men vid föredragning av ärendet den 27 september
1912 avslogs detsamma av kung!, generalpoststyrelsen.

Vid 1913 års riksdag väckte ledamöterna av törsta kammaren herrar Fritz
Hallberg och A. Antonsson motion om understöd åt Almén. Riksdagen avslog
emellertid motionen, närmast därför att motionär erna icke förebragt någon utredning
angående den minskning i biinkomster som Almén till följd av sina nedsatta kroppskrafter
nu måste vidkännas, samt att han efter postrånet erhållit förhöjd avlöning
på grund av vunnen befordran.

Att generalpoststyrelsen avslog Alméns ansökan om skadestånd av statsmedel
är så mycket mera anmärkningsvärt, som generalpoststyrelsen tidigare hos
Kungl. Maj:t, förordat statsunderstöd åt i postverkets tjänst skadade personer.

Ett par sådana fall skola här anföras.

Vid arbete i filialpostkontorets lokal vid Linnégatan i Stockholm den 4 maj
1905 exploderade eu försändelse, med vilken postbetjänt Johan Gottfrid Sundvall
var sysselsatt. Utom Sundvall skadades i samma lokal sysselsatte postbetjänten
Jacob Bernhard Äsbrink. Sundvall och Äsbrink er höllo skador å ansikte och händer
samt ögonen och vårdades å sjukhus från —lft/7 1905. Sundvall ansökte hos
postdirektören i Stockholm om ersättning av postverket. Kungl. generalpoststyrelsen
hemställde hos Kungl. Maj:t om understöd åt båda, Sundvall med P<5 kronor och
Äsbrink med 45 kronor om året. Vidare hemställde generalpoststyrelsen om
understöd av 200 kronor årligen åt förre matrosen Anders Petter Holmstedt, som
den 20 december 1902 drabbats av olyckshändelse under arbete i. postverkets tjänst
å postångfartyget > Oland». Generalpoststyrelsens hemställan om understöd åt dessa
tre bifölls av Kungl. Maj:t, som i proposition till 19< 6 års riksdag föreslog riksdagen
att bevilja de understöd som av generalpoststyrelsen begärts. Riksdagen
biföll Kungl. Majrts proposition.

Motiven för ersättning åt dessa båda skadade anfördes av generalpoststyrelsen
vara de, att Sundvall icke vidare kunde, såsom före olyckan, vid sidan av sin posttjänstgöring
syssla med skoarbete, varav han dittills vetat förskaffa sig en biinkomst,
samt att riksförsäkringsanstalten förklarat, att, därest de skador, som tillfogats
Sandvall och Äsbrink, skulle hava bedömts jämlikt bestämmelserna i lagen angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901, de årliga livräntor,
som skulle hava tillkommit Sundvall och Äsbrink, skulle hava uppgått för
Sundvall till 135 kronor och för Äsbrink till 45 kronor om året, motsvarande nedsättning
i arbetsförmågan för Sundvall med 45 procent och för Äsbrink med 15
procent av normal arbetsförmåga.

Båda dessa här omförmälda postbetjänfe återgingo efter olyckshändelsen i
postverkets tjänst, men styrelsen ansåg dock, i likhet med postdirektören, att verkets
ersättningsskyldighet borde sträcka sig något längre, så att de av olyckan vid unga
år drabbade postfunktionärerna i någon mån gottgjordes för iråkad oförmögenhet

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

att vid sidan av sin postanställning genom arbete i enskild tjänst förskaffa sig välbehövlig
tillökning i årsinkomst.

Då generalpoststyrelsen, Kungl. Maj:t och riksdagen ansågo dessa här ovan
nämnda postbetjänte vara förtjänta av understöd, torde än starkare skäl föreligga
för att Almén kommer i åtnjutande av ersättning av statsmedel för undergånget
lidande och minskade biinkomster.

Vid postrånet var Almén utsatt för överhängande livsfara och svävade lång
tid därefter mellan liv och död. Under rannsakning med de för postrånet häktade
personerna erkände dessa var för sig, att de vid planläggningen av rånet överenskommit
om att icke åsamka Almén någon skada till liv och lem, om han godvilligt
ville låta binda sig och icke satte sig till motvärn. Utan att tänka på sig själv,
sitt eget liv och sin familj, gjorde emellertid Almén, vad hans plikt bjöd honom;
han kämpade modigt för att freda de i postverkets vård anförtrodda ekonomiska
värdena. Det var nu som postrånarna grepo till våld och försökte beröva Almén
livet för att kunna röva de avsevärda summor, som voro i hans vård. Postkupéens
utseende vid framkomsten till Malmö efter det våldet förövats vittnade om den hjältemodiga
strid, som Almén utkämpat mot våldsverkarna, och de tre revolverkulor,
som Almén ännu bär i sitt huvud, påminna honom städse om den livsfara, vari han
svävat, och den nedsättning i kroppskrafter, som han vid händelsen ådrog sig. Hade
Almén varit pliktförgäten och icke trots livsfara för ögonen försvarat de i hans
vård anförtrodda försändelserna, hade han nog ännu i dag varit fullt tjänsteduglig
och besparats de lidanden och obehag som nu komma att följa honom så länge han
lever. Det var icke små summor som postrånarna försökte komma åt. Cirka 18,000
kronor medföljde postkupén i kontanter, därav i en enda försändelse lo,O1 >0 kronor.
Endast räntan å sistnämnda summa utgör efter 5 procent årligen 750 kronor.

Visserligen har Almén icke på grund av det honom övergångna våldet fått
vidkännas nämnvärt avdrag på sin avlöning under den tid han varit urståndsatt att
tjänstgöra och fullgör han numera samma tjänsteåligganden som förut. Men hans
kroppskrafter äro, som förut nämnts, nedsatta, och han förmår icke vidare att såsom
förut vid sidan av sin postausiällning genom hantverk förskaffa sig välbehövlig
tillökning i årsinkomsten.

Att icke, såsom statsutskottet anförde för sitt avslagsyrkande 1913, Almén
kan förete någon utredning angående den exakta minskning i sina biinkomster han
lidit, beror därpå, att Almén icke fört några anteckningar över denna biinkomst.
Före det honom övergångna våldet sysslade han emellertid med skomakeriarbete i
hemmet på lediga stunder, och att han helt måst upphöra därmed torde innebära
en rätt avsevärd minskning i hans totala årsinkomster, även om han endast vore i
stånd utföra dylikt arbete för den egna familjens behov. Dessutom kan han icke
utföra de arbeten inom hemmet, som annars tillkomma en familjeförsörjare i Alméns
ställning, såsom vedhuggning och dylikt. Då Almén under sin krafts dagar utförde
dessa arbeten, var det honom en god ekonomisk hjälp. Så mycket svårare måste
det vara nu, under de för den mindre löntagaren så bekymmersamma ekonomiska
tiderna. Approximativt torde de minskade biinkomster, som Almén fått vidkännas
på grund av det i hans tjänst honom övergångna våldet, utan överdrift kunna uppskattas
till 3—400 kronor årligen.

Att, som statsutskottet 1913 säger, »Almén efter postrånet erhållit förhöjd
avlöning på grund av vunnen befordran», är riktigt så tillvida, att Almén, som vid

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

IT

rånet var t. f. förste postiljon med ett förhöjt arvode av 15 kronor i månaden,
sedermera i tur och ordning befordrats till ordinarie, vilken tjänstegrad infördes vid
postverket den 1 januari 1910. Den 1 januari 1908 erhöllo alla posttjänstemän av
lägre grad 300 kronors förhöjning årligen till följd av stegrat pris på livsförnödenheter,
och helt naturligt kom även Almén i åtnjutande av denna förmån. De reella
merinkomsterna till följd av vunnen befordran uppgingo för Almén allenast till 1
krona och 35 öre per månad.

Enligt vidfoga!, läkareintyg (bilaga 2) är Alméns vänstra öga svårt skadat,
så att synen på detta är nästan borta och är Almén således 20 procent invalid.

Därest de skador som tillfogats Almén skulle hava bedömts jämlikt bestämmelserna
i lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete av
den 17 juni 1916, skulle den årliga livränta, som skulle hava tillkommit Almén,
hava uppgått till 360 kronor årligen, motsvarande nedsättning i arbetsförmågan för
Almén med 20 procent av normal arbetsförmåga.

Det är dessutom ovisst, huru länge hans hälsotillstånd medgiver hans fortsatta
tjänstgöring inom postverket. Ingen försäkringsinrättning har funnits villig
att ens mot förhöjd premie bevilja Almén livförsäkring eller livränta. Reglementet
i den pensionsinrättning, vari Almén är delägare, föreskriver också, att den som är
sjuk — av sjukdom eller olycksfall — under 5 år är skyldig avgå ur tjänsten med
endast 75 procent av verkliga pensionsbeloppet. Aven om man kan förutsätta, att
riksdagen vore villig att ekonomiskt träda emellan, därest Almén nödgas avgå i
förtid ur sin tjänst, torde det vara till såväl statens som Alméns fördel, om han
fortfarande kan upprätthålla sin tjänst. Och att ingenting kan vara mera ägnat
att stärka livsmodet och intresset för tjänsten än vetskapen om att visat mod,
rådighet och sinnesnärvaro uppskattas av vederbörande arbetsgivare, i detta fall
statsmakterna, torde vara väl bekant för alla.

Att Almén, så snart han kände krafterna återvända, anmälde sig att återupptaga
sin tjänstgöring, torde icke utgöra något hinder för understöds utgående,
utan snarare tvärtom. Det lider intet tvivel, att en person som varit mindre samvetsgrann
och intresserad för sin tjänst än Almén mycket väl kunnat utan tjänstgöring
uppbära sin lön under en följd av år eller för all framtid, enär läkarna samt
och synnerligen på det bestämdaste avrådde Almén från att återinträda i tjänstgöring.
Professorn i rättsmedicin H. Bendz i Lund, som av rättens ordförande vid
ett tillfälle var tillkallad för att yttra sig om eventuellt framtida men för Almén
på grund av det honom övergångna våldet, uttalade sig efter avlagd vittnesed och
på särskild fråga av rättens ordförande, att Almén icke borde återtaga sin tjänstgöring,
enär det kunde medföra stor livsfara. Det är icke någon liten summa, som
Almén genom sin energi att ovillkorligen vilja ånyo tjänstgöra intjänat till statsverket.
Och även detta nit och samvetsgrannhet bör räknas honom till förtjänst,
när riksdagen nu går att pröva hans sak.

Under rättegången om postrånet blev Almén av rättens ordförande uppmanad
att fixera den summa, han begärde i ersättning för den skada som tillfogats honom.
Han begärde då endast att utfå den förlust i biinkomster, som åsamkats honom
genom övervåldet och vilken summa han beräknade till 300 kronor årligen. Rättens
ordförande replikerade då: »Det var minnsann måttliga anspråk». Även allmänheten
visade Ålmén ett livligt erkännande för hans mod och rådighet, dels i
form av brev, dels i form av smärre penningebelopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 8 samt. 46 höft. (Nr 56.) 3

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

O tneraipoststyrelten.

Det å Almén övergångna våldet och den livsfara vari han svävade vid tillfället
ifråga har nu snart fallit i glömska. Men fast det är nu flera år sedan detta
brutala våld ägde rum, torde det icke vara för sent, att staten visar sin erkänsla i
form av understöd åt en plikttrogen tjänare, som med sitt liv som insats icke ville
svika sin plikt.

Lika starkt som vår rättskänsla uppröres, när någon tjänsteman sviker sin
plikt och tillägnar sig anförtrodda medel, vilket brott ju också av lagen strängt
straflas, bör vår rättskänsla mana oss att visa vår erkänsla, när en tjänsteman,
icke ens med döden för ögonen, ett enda ögonblick tänker svika sin plikt. De
lidanden, Almén åsamkats, kunna icke göras om intet genom penningar, men de
direkta ekonomiska förluster, han måst underkasta sig, torde det vara statens skyldighet
att ersätta. Det är för att den allmänna rättskänslan skall bliva tillfredsställd,
som vi drista oss ånyo draga denna sak under riksdagens prövning.

Almén är i sin tjänstgöring synnerligt väl vitsordad, och enär han icke kunnat
av de därtill förpliktade utfå något av vad honom som skadestånd och som ersättning
för minskad arbetsförtjänst tillerkänts, synes det överensstämma med rättvisa
och billighet, att staten i någon mån håller honom skadeslös för den olycka, han i
sin tjänstgöring ofrivilligt iråkat.

Vid motionen finnes fogat, bland annat, ett så lydande läkarintyg: »Förste

postiljonen Johannes Almén har i mars 1907 genom en skottskada i
vänstra tinningen fått vänstra, synnerven svårt skadad, varigenom synen på detta
öga numera är nästan borta. Ögat förmår ej fixera centralt, vid excentrisk fixation
är synskärpan endast ungefär 1/50.

Höger öga är normalt.

Detta varder härmed på heder och samvete intygat.

Malmö den 4 januari 1918.

Johan Holmström.

Med. d:r, leg. läkare.»

På anmodan av statskontoret har generalpoststyrelsen i avgivet
yttrande anfört följande:

»Johan Andersson Almén, som är född den 23 oktober 1862, antogs till extra
postiljon den 10 juli 1885. Den 30 december 1887 befordrades han till ordinarie
postiljon och den 30 mars 1910 till sin nu innehavande befattning som förste
postiljon. Han har sålunda uppnått en levnadsålder av 55 år och en tjänsteålder
av 32 år.

Hans tjänstgöring i allmänhet förtjänar mycket gott vitsord, och i synnerhet
hans uppförande vid råntillfället i fråga måste anses vara förtjänt av det största
erkännande. Det torde vara uppenbart, att det endast berodde på Alméns rådighet
och självuppoffrande mod vid detta tillfälle, att brottslingarna icke i större utsträckning
än som skedde åtkommo de inom postkupén befintliga, i Alméns vård anförtrodda
värdeförsändelserna.

Den 16 september 1912 hemställde Almén hos generalpoststyrelsen, att det
skadeståndsbelopp. 300 kronor om året, vilka förövarna av våldet å Almén dömts

Bult k o u isko t tets utlåtande. Nr 56.

19

att till honom årligen utgiva, måtte få utgå av statsmedel. Generalpoststyrelsen
fann emellertid denna framställning icke höra föranleda åtgärd från generalpoststyrelsens
sida.

Genom det vid motionen fogade läkarintyget torde få anses styrkt, att Almén
genom det honom under tjänsteutövning övergångna våldet åsamkats verklig nedsättning
i arbetsförmågan. För posttjänsten har Almén icke på grund härav måst vidkännas
någon inkomstminskning. Han har nämligen kunnat erhålla sådan tjänstgöring,
där han trots sin inskränkta synförmåga kan göra full tjänst. Däremot
synes det genera Ipoststyrelsen icke lida något tvivel, att Almén genom de ådragna
skadorna och den härmed följande nedsatta arbetsförmågan vållats ekonomisk förlust,
i det han blivit urståndsätta att till sin ekonomiska fördel så utnyttja sin lediga
tid, som får anses behövligt för en familjeförsörjare i Alméns omständigheter.

De uti motionen omnämnda två fallen, där postvaktmästarna -J. G. Sundvall
och J. B. Asbrink, som under tjänsteutövning skadats av en exploderande försändelse,
av riksdagen tillerkänts understöd, böra, synes det generalpoststyrelsen vara
av prejudicerande betydelse för det nu omhandlade fallet. Sundvall och Asbrink
kunde efter tillfrisknandet åter förrätta full tjänst i postverket, och de dem tillerkända
understöden blevo sålunda gottgörelse för den ekonomiska förlust, som vållats
dem genom nedsatt förmåga att utnyttja sin tjänstefria tid.

Vid en jämförelse med dessa två fall finner generalpoststyrelsen det icke
vara i strid med principer, som tidigare fått göra sig gällande, om Almén nu tillerkännes
en lämplig avvägd ersättning.

Givetvis kan det erbjuda någon svårighet att rättvist bestämma understödets
storlek, men det synes generalpoststyrelsen skäligt att, med avseende såväl å innehållet
i vederbörande domstolsutslag som ock å den självuppoffrande och berömvärda
plikttrohet Almén ådagalagt vid råntillfället, Almén tillerkännes årligt understöd
till det belopp, 300 kronor, som domstolen tilldömt honom, och som han till
synes icke har någon utsikt att utfå från de dömda.»

Under hänvisning till generalpoststyrelsens yttrande har stats- statskontoret.
kontoret för egen del anfört följande:

»I detta fall har visserligen till följd av den lidna skadan icke uppstått någon
minskning av inkomsten av statstjänsten, men å andra sidan måste det anses lämpligt
att såsom uttryck av erkänsla för visad plikttrohet bereda någon ersättningför
förlorad biinkomst. Emellertid synes det kunna ifrågasättas, huruvida något av
de i motionen angivna alternativen är att förorda. Enligt båda dessa alternativ
skulle nu på en gång utgå ett förhållandevis stort belopp. Framför dessa sätt att
bereda ersättning synes vara att föredraga att ersättningsbeloppet i någon mån
höjes, exempelvis till 500 kronor, men icke utgår förrän vid ingången av år 1918.» I

I likhet med statskontoret anser utskottet det vara ett uttryck av utskottet.
erkänsla från statens sida att bereda Almén någon ersättning för den
ekonomiska förlust, som blivit en följd av hans genom de ådragna
skadorna nedsatta arbetsförmåga.

Beträffande storleken av en dylik ersättning må erinras, att Almén

♦

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

genom domstols utslag fått sig tillerkänd ett skadestånd av 300 kronor
om året för minskad arbetsförtjänst. Det har under sådana förhållanden
synts vara skäligt, att staten ikläder sig fullgörandet av ifrågavarande
förbindelse. Utskottet har därför ansett sig böra tillstyrka ett dylikt
förslag; och torde understödet böra utgå från och med dagen efter det
ifrågavarande våld ägde rum eller således den 19 mars 1907 och anvisas
å postverkets pensionsstat.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 139, må medgiva, att förste postiljonen Johannes
Andersson Almén må, räknat från och med den 19
mars 1907, äga att under sin återstående livstid å
postverkets pensionsstat uppbära ett årligt understöd
av trehundra kronor.

Stockholm den 6 maj 1918.

. På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTB.YCKEBI-AKTIEBOLAG, 1918,