Bankoutskottets utlåtande Nr 60.
I
Nr 50.
Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1918 kl. 4 e. in.
Utlåtande, angående vissa ändringar i reglementet för riksgäldskontor
et.
l:o.
I en till bankoutskottet avlåten, den 14 sistlidna februari dagteeknad
framställning hava fullmäktige i riksgäldskontoret anfört följande:
»Genom beslut av 1915 års riksdag erhöll § 17 i riksgäldskontorets reglemente Ang. ändrad.
följande lydelse: lydelse av $ 17.
»1. Riksgäldskontorets kontanta tillgångar skola, såvitt och så länge de icke Fullmäktige.
behöva användas för samma verk åliggande utbetalningar, insättas i riksbanken eller
placeras i lätt förytterliga utländska valutor; dock gäller i fråga om placeringen av
riksgäldskontorets kassareserver vad här nedan stadgas.
2. Av de medel, 30,000,000 kronor, som av fullmäktige i riksgäldskontoret
enligt bemyndigande av riksdagen anskaffats för beredande av kassareserver åt riksgäldskontoret,
böra minst 15,000,000 kronor vara placerade i guld och återstoden i
regel hållas placerad i lätt förytterliga utländska valutor.»
Enligt lydelsen av ifrågavarande § före år 1915 hade fullmäktige sig medgiven
större frihet i avseende å placeringen av riksgäldskontorets medel, särskilt i vad anginge
riksgäldskontorets kontanta tillgångar. 1 detta avseende var föreskrivet, att
dessa skulle insättas i riksbanken eller hållas allmänna rörelsen tillhanda och göras
räntebärande, på sätt fullmäktige ansåge innefatta full säkerhet. Beträffande riksgäldskontorets
kassareserver var föreskrivet, att de i Tegel borde hållas innestående hos utländska
banker och bankirhus eller vara placerade i främmande staters skuldförbindelser.
Genom ifrågavarande år 1915 företagna reglementsändring, vilken tillkom på
grund av ett uttalande av 1914 års statsrevisorer, stadfästes dock endast en inom
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 8 samt. 40 käft. (Nr 50.) 1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
riksgäldskontoret sedan längre tid tillbaka tillämpad praxis. Från och med år 1905
hade nämligen fullmäktige, ehuru reglementet medgav dem rätt att driva utlåningsrörelse
inom landet och att använda riksgäl dskontorets medel till inköp av inländska
värdepapper, uteslutande placerat kontorets tillgängliga medel i utländska säkerheter
eller ock haft dem innestående på räkning i riksbanken. En sådan placering av riksgäldskontorets
medel är ock enligt fullmäktiges mening under normala förhållanden
den naturligaste och lämpligaste. De förhållanden, som skapats av det pågående
världskriget, hava emellertid härutinnan medfört en förändring. En placering i utländska
valutor kan för närvarande icke anses erbjuda den säkerhet och likviditet,
som därmed avsetts.
Ehuru frågan om placering av riksgäldskontorets medel för närvarande knappast
kan anses aktuell, i det att för den närmare framtiden icke lärer ifrågakomma vare
sig att placera ytterligare medel i utländska valutor eller, med hänsyn till rådande
kursförhållanden, att avyttra de utländska valutor, riksgäldskontoret nu innehar, anse
dock fullmäktige, på grund av vad ovan anförts, önskvärt, att redan nu en jämkning
vidtages i de år 1915 meddelade bestämmelserna; och synes denna böra avse att
återinföra en större frihet för fullmäktige vid placering av såväl riksgäldskontorets
medel i allmänhet som dess kassareserver. Givet är, att placeringen vid varje särskilt
tillfälle bör ske i samförstånd med riksbanken. För vinnande av ovan angivna syfte
erfordras enligt fullmäktiges mening endast den ändring av reglementets § 17, att ordet
»utländska» i paragrafens såväl första som andra stycke utgår. Ifrågavarande paragraf
skulle då erhålla följande lydelse:
»1. Riksgäldskontorets kontanta tillgångar skola, såvitt och så länge de icke
behöva användas för samma verk åliggande utbetalningar, insättas i riksbanken eller
placeras i lätt förytterliga valutor; dock gäller i fråga om placeringen av riksgäldskontorets
kassareserver vad här nedan stadgas.
2. Av de medel, 30,000,000 kronor, som av fullmäktige i riksgäldskontoret
enligt bemyndigande av riksdagen anskaffats för beredande av kassareserver åt
riksgäldskontoret, böra minst 15,000,000 kronor vara placerade i guld och återstoden
i regel placerad i lätt förytterliga valutor.»
På grund härav hava fullmäktige hemställt, att utskottet ville hos
riksdagen göra framställning om en dylik omformulering av § 17 i reglementet.
Vid behandlingen inom utskottet av denna fullmäktiges framställning
ifrågasattes emellertid, huruvida icke i samband med nämnda omformulering
även borde vidtagas den förändring beträffande mom. 2, att bestämmelsen
att minst 15 miljoner kronor skola vara placerade i guld skulle utgå och
att det således skulle överlämnas åt fullmäktige att avgöra, i vad mån
ifrågavarande kassareserver borde vara placerade i guld.
Med anledning härav anhöll utskottet, att fullmäktige ville avgiva och
till utskottet inkomma med yttrande över den inom utskottet sålunda ifrågasätta
förändringen av ovanberörda moment.
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
3
I skrivelse den 7 mars 1918 hava i anledning härav fullmäktige anfört
följande:
»Fullmäktige anse sig till en början böra lämna nedanstående redogörelse för Fullmäktige.
tillkomsten av den nuvarande lydelsen av nämnda reglementsföreskrift.
Sedan 1904 års riksdag bemyndigat fullmäktige i riksgäldskontoret att, för beredande
åt riksgäldskontoret av tillräckliga kassareserver i utlandet, genom försäljning
av statsobligationer till erforderligt belopp upplåna intill 15 miljoner kronor, föreskrev
riksdagen i det samma år utfärdade reglementet för riksgäldskontoret, att de medel,
som för berörda ändamål blifvit anskaffade, i regel borde hållas innestående hos utländska
banker och bankirhus eller vara placerade i främmande staters skuldförbindelser.
I sin år 1914 avgivna berättelse angående granskning av riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning uttalade riksdagens revisorer i fråga om placeringen av riksgäldskontorets
kontanta medel och höjning av riksgäldskontorets kassareserver m. m. —
efter att hava erinrat om nyssberörda reglementsbestämmelser — att dessa visserligen
under normala förhållanden kunde anses tillfredsställande men däremot icke under
en situation sådan som den dåvarande. Utbetalningen av tillgodohavanden hos utländska
banker och bankirer kunde förhindras genom påbjudande av ett moratorium,
och vidare saknades ej exempel på, att även större bankinstitut i utlandet kommit i
ekonomiska svårigheter. Yad åter anginge placeringen i utländska statspapper, kunde
det vid kritiska tillfällen vara ytterst svårt för att ej säga omöjligt att realisera dem,
varjämte dylika papper alltid vore underkastade kursväxlingar. Däremot'' bibehölle
guldet, vilket i alla stater med väl ordnat myntväsen bildade underlag för sedelutgivningsrätt,
under alla omständigheter sitt värde. Visserligen medförde placeringen
i guldvaluta en ränteförlust, men denna måste anses som en skälig premie för den
ökade trygghet, som innehavet av guld beredde. Dessa synpunkter hade, särskilt
sedda mot bakgrunden av den pågående världskrisen, synts revisorerna vara av sådan
vikt och betydelse, att revisorerna ej tvekade att föreslå, att hela beloppet av riksgäldskontorets
kassareserver placerades i guld.
I yttrande, som den 14 januari 1915 avgavs av fullmäktige i riksgäldskontoret
över revisorernas ovanberörda framställning, förklarade fullmäktige sig principiellt icke
hava något att erinra mot vad revisorerna anfört rörande placeringen av riksgäldskontorets
kassareserver men funno med hänsyn till de båda i regeringsformen omförmälda
kreditivens väsentligt olika karaktär det icke innebära någon oegentlighet,
att desamma motsvarande kassareserver i allmänhet placerades på olika sätt. Vid
sådant förhållande och då det näppeligen vore att förvänta, att riksgäldskontoret
skulle bliva i tillfälle att, innan frågan ånyo ett kommande år kunde bliva föremål
för riksdagens prövning, uppköpa så mycket guld, som erfordrades för uppnående av
en guldbehållning, motsvarande båda kreditivens belopp, uttalade sig fullmäktige för,
att stadgande om placering i guld meddelades endast beträffande 15 miljoner kronor.
Ett uppskov med anskaffande av guld i den föreslagna större omfattningen skulle
enligt fullmäktiges då Uttalade mening för övrigt medföra den fördelen, att under
den pågående krisen ytterligare erfarenhet kunde vinnas i fråga om gagnet och betydelsen
av hållandet av stora guldkassor.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
Fullmäktige i riksbanken yttrade i den 16 februari 1915 avgivet utlåtande, att
enligt fullmäktiges mening den bästa placeringen av ifrågavarande medel bleve den,
som erbjöde största trygghet för att medlen snabbt och utan svårigheter skulle kunna
förvandlas i riksbankens sedlar, vilket mål utan tvivel vunnes bäst, om medlen vore
placerade i guld. Då de kreditiven motsvarande kassareserverna kunde antagas bliva
använda till likvider såväl inom landet som i utlandet, funne riksbanksfullmäktige
sig emellertid böra förorda den av riksgäldsfullmäktige föreslagna modifikationen i
statsrevisorernas förslag, enligt vilken endast hälften av kassareserverna borde vara
placerade i guld.
I sitt utlåtande nr 19 vid 1915 års riksdag uttalade bankoutskottet, att utskottet
i likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret funnit det av revisorerna framställda
förslaget, att riksgäldskontorets kassareserver skulle, så snart sådant lämpligen kunde
ske, placeras i guld, vara principiellt riktigt. Betydelsen av att riksgäldskontoret
innehade en stark guldreserv läge förnämligast däri, att riksgäldskontoret med tillhjälp
av densamma kunde snabbt och utan hinder för den allmänna rörelsen fullgöra vissa
likvider, som det enligt reglementet ålåge riksgäldskontoret att verkställa och vilkas
belopp ej kunde på förhand beräknas. Detta gällde i främsta rummet de utbetalningar,
som anvisades å de båda kreditiven. Men riksgäldskontoret hade därjämte
skyldighet att, utan begränsning till visst belopp, bereda tillgång till kassaförstärkning
åt statsverket. — För likvider i utlandet kunde staten under vissa förhållanden tvingas
att exportera guld. Skulle detta tagas ur riksbankens guldförråd, kunde den därigenom
uppkomna minskningen av riksbankens guldkassa verka ytterligare oroande
på ett redan kanske nervöst affärsliv. Betydelsen av en guldreserv, oberoende av
riksbankens guldkassa, såsom ett led i vår finansiella beredskap vore under sådana
förhållanden påtaglig. Ehuru utskottet sålunda i princip anslöte sig till revisorernas
förslag, att riksgäldskontorets kassareserver i sin helhet borde placeras i guld, hade
utskottet dock ej ansett lämpligt, att en ovillkorlig föreskrift därom då meddelades,
utan syntes det utskottet vara tillfyllest att bestämma ett visst minimum för guldanskaffningen,
15 miljoner kronor, med rätt för fullmäktige att, då gynnsamt tillfälle
till ytterligare guldförvärv yppade sig, överskrida detta minimum.
Sedan bankoutskottet i enlighet därmed föreslagit den nuvarande lydelsen av
reglementets § 17, biföll riksdagen detta utskottets förslag.
Inom bankoutskottet har nu ifrågasatts, huruvida icke i sammanhang med viss
annan av fullmäktige föreslagen omformulering av § 17 i riksgäldskontorets reglemente
även borde vidtagas den förändringen beträffande mom. 2, att bestämmelsen
om visst minimibelopps placerande i guld skall utgå och således fullständigt överlämnas
åt fullmäktige att avgöra, i vad män ifrågavarande kassareserver böra vara
placerade i guld.
Fullmäktige få med anledning därav anföra.
Fullmäktige hava under åren 1913—1915 för riksgäldskontorets räkning inköpt
utländskt guldmynt till ett sammanlagt bokfört värde av kr. 10,010,246: 89. Detta
guldförråd, som efter sistnämnda år icke undergått någon förändring, innehaves fortfarande
av riksgäldskontoret.
Ifrågavarande guldreserv har icke vid något tillfälle kommit till sådan användning,
som ifrågasatts i 1915 års bankoutskotts ovan omförmälda utlåtande, d. v. s.
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
5
för fullgörande av riksgäldskontoret åliggande likvider inom eller utom landet. Däremot
hava fullmäktige, såsom framgår av fullmäktiges berättelse till innevarande riksdag,
i december 1917, efter framställning från riksbanken, till banken försålt
berörda guld till pris, motsvarande bokförda värdet, och med förbindelse för riksbanken
att, så snart lämpligen kunde ske, till riksgäldskontoret återförsälja samma
guld. Så skedde ock den 17 januari detta år.
Ehuru uppfattningen om gagnet och betydelsen av hållande av guldkassor utan
tvivel ej obetydligt förändrats sedan den tid, då fullmäktige avgåvo sitt ovan omförmälda
yttrande, anse sig fullmäktige dock sakna anledning att frångå sitt då gjorda
principiella uttalande i fråga om placeringen av riksgäldskontorets kassareserver.
Fullmäktige äro sålunda fortfarande av den meningen, att det kan vara av vikt för
riksgäldskontoret att innehava en guldreserv. Att föreskrift av riksdagen meddelas i
fråga om det belopp, vartill denna reserv skall uppgå, synes fullmäktige emellertid
, föga lämpligt. Fullmäktige hava ej heller under den tid, som förflutit sedan sådan
föreskrift första gången inflöt i riksgäldskontorets reglemente, på grund av rådande
förhållanden ansett sig böra uppbringa riksgäldskontorets guldreserv till mer än två
tredjedelar av det föreskrivna minimibeloppet. Vid sådant förhållande vore det enligt
fullmäktiges mening lämpligast, om det överlämnades åt fullmäktige att efter
sig företeende omständigheter bestämma, huru stor del av riksgäldskontorets kassareserver
som vid varje tidpunkt skall vara placerad i guld.
På grund av vad sålunda blivit anfört hava fullmäktige icke något att erinra
mot den inom bankoutskottet ifrågasatta omformuleringen av § 17 mom. 2 i det för
riksgäldskontoret gällande reglementet.»
Utskottet kan för sin del icke annat än instämma i fullmäktiges
bär ovan återgivna uttalande att, ehuru frågan om placering av riksgäldskontorets
medel för närvarande knappast kan anses aktuell, i det att för
den närmare framtiden icke lärer ifrågakomma vare sig att placera ytterligare
medel i utländska valutor eller, med hänsyn till rådande kursförhållanden,
att avyttra de utländska valutor, riksgäldskontoret nu innehar,
det är önskvärt, att redan nu en jämkning vidtages i de år 1915 meddelade
bestämmelserna; och torde en sådan jämkning böra avse att återinföra
en större frihet för fullmäktige vid placering av såväl riksgäldskontorets
medel i allmänhet som dess kassareserver. Särskilt vill utskottet
understryka, att placeringen vid varje särskilt tillfälle bör ske i samförstånd
med riksbanken.
För vinnande av nyss angivna syfte lärer, såsom fullmäktige erinra,
endast den ändring vara erforderlig, att ordet »utländska» i paragrafens
såväl första som andra stycke utgår.
Beträffande härefter frågan om upphävande av den nuvarande bestämmelsen
rörande visst minimibelopps placerande i guld torde det, på sätt också
fullmäktige framhålla, få anses vara av betydelse för riksgäldskontoret att
Utskottet.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
inneha va en guldreserv. Däremot synes det knappast vara lämpligt, att
föreskrift lämnas rörande det belopp, vartill denna reserv skall uppgå.
Såsom fullmäktige erinra, har icke heller, alltsedan en dylik föreskrift infördes
i reglementet, reserven uppbringats till mera än två tredjedelar av
minimibeloppet. Under sådana förhållanden anser även utskottet det vara
lämpligast, att det överlämnas åt fullmäktige att avgöra, huru stor del av
ifrågavarande kassareserver vid varje tidpunkt skola vara placerade i guld.
Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må besluta, att § 17 i riksgäldskontorets
reglemente skall erhålla följande ändrade
lydelse:
»1. Riksgäldskontorets kontanta tillgångar skola, såvitt och
så länge de icke behöva användas för samma verk åliggande
utbetalningar, insättas i riksbanken eller placeras i lätt förytterliga
valutor; dock gäller i fråga om placeringen av riksgäldskontorets
kassareserver vad bär nedan stadgas.
2. De medel, 30,000,000 kronor, som av fullmäktige i
riksgäldskontoret enligt bemyndigande av riksdagen anskaffats
för beredande av kassareserver åt riksgäldskontoret, böra vara
placerade i guld eller lätt förytterliga valutor».
2:o.
Å»ff. ändrad I en till bankoutskottet ställd, den 14 mars 1918 dagtecknad skrivelse
lydavd V g)32 hava fullmäktige i riksgäldskontoret vidare hemställt, att utskottet ville
föreslå riksdagen medgiva, att fullmäktige må för varje år såsom begravningshjälp
eller understöd för stärbhusen efter avlidna, obemedlade tjänstemän
och vaktbetjänte vid riksgäldskontoret och f. d. generalassistanskontoret
använda en summa av högst 500 kronor.
Till stöd för berörda hemställan hava fullmäktige anfört följande:
Fullmäktige. »I § 32 avd. 2 av det för riksgäldskontoret gällande reglementet finnes före
skrivet,
att fullmäktige äga att under loppet av varje år såsom begravningshjälp eller
understöd för stärbhusen efter avlidna, obemedlade tjänstemän och vaktbetjänte vid
riksgäldskontoret och f. d. generalassistanskontoret disponera en summa av högst
225 kronor.
En bestämmelse av liknande innehåll har funnits intagen i för riksgäldskontoret
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
7
utfärdade reglementen allt sedan År 1810, då det bestämdes, att fullmäktige skulle
äga att till nådegåvor åt stärbhus efter i torftighet avlidne tjänstemän och vaktbetjänte
årligen disponera till och med 150 Rdr. Banko. Den för ändamålet anslagna
summan har under de gångna 108 åren icke undergått någon förändring.
Det disponibla beloppet, 225 kronor, har av fullmäktige under en följd av år fördelats
mellan änkan efter en vaktmästare samt ogifta döttrar till två avlidna husdrängar
och en avliden vaktmästare. Sedan bemälda änka 1916 avlidit, har det
understödsbelopp, som till henne utgått, tilldelats hennes två ogifta döttrar. Samtliga
ifrågavarande personer, vilka leva i knappa omständigheter, torde alltjämt vara
i stort behov av det understöd, de från riksgäldskontoret kunna erhålla. Vid sådant förhållande
sakna fullmäktige möjlighet att, därest anledning därtill skulle uppkomma,
lämna begravningshjälp eller understöd åt behövande stärbhus efter andra befattningshavare.
Enligt fullmäktiges mening föreligga sålunda goda skäl för en förhöjning
av det för ifrågavarande ändamål till fullmäktiges disposition stående beloppet; och
synes detsamma lämpligen böra bestämmas till 500 kronor.»
På grund av vad fullmäktige sålunda meddelat rörande de understöd,
som utdelats från ifrågavarande anslag, har utskottet ansett sig böra under
hand av fullmäktige begära närmare upplysningar rörande dispositionen av
samma anslag; och har utskottet i anledning härav från riksgälsdskontoret
fått emottaga en så lydande promemoria.
»Nämnda anslag disponerades år 1917 av fullmäktige på det sätt, att följande
personer erhöllo nedannämnda understödsbelopp:
husdrängen C. E. Österbergs ogifta dotter Julia Charlotta österberg,
född år 1847..............................................................................kr. 55:—
vaktmästaren P. Bergs ogifta dotter Ida Berg, född år 1844 ............ * 55:—
husdrängen C. F. Berglunds ogifta dotter Helena Fredrika Elisabet
Berglund, född år 1860............................................................... » 55:—
vaktmästaren A. G. Malmbergs ogifta döttrar Emma Malmberg och
Alma Malmberg, födda år 1859 resp. 1863.............................. » 60: —
Kr. 225:—
Ovan omförmälda understödsbelopp hava uppburits, av Julia Charlotta Österberg
från och med år 1899, av Ida Berg från och med 1915, av Helena Fredrika
Elisabet Berglund från och med 1910 och av systrarna Emma och Alma Malmberg
från och med 1916.
bamtliga understödstagarna åtnjuta därjämte pension från riksgäldskontorets
änke- och pupillkassa med följande belopp årligen:
Julia Charlotta österberg.............................. kr. 23:96
Ida Berg......................................................... » 87:56
Helena Fredrika Elisabet Berglund............... » 71:88
Emma och Alma Malmberg tillsammans...... » 87:56
PM från
riksgäldskontoret•
-
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
Utskottet.
Understöd från anslaget i fråga beviljas för varje år särskilt och efter prövning
av inkomna ansökningar. För att kunna erhålla understöd erfordras att sökanden på
tillförlitligt sätt, vanligen genom intyg av vederbörande pastorsämbete eller roteman,
styrker sin medellöshet; härigenom erhåller anslaget karaktären av verkligt understöd,
under det att däremot pension utgår oberoende av vederbörandes förmögenhetsförhållanden.
Därest den nu begärda höjningen av anslaget beviljas, hava fullmäktige för
avsikt att använda det ökade beloppet såsom begravningshjälp eller understöd vid
inträffande dödsfall.
Om det skulle anses önskvärt, att anslagets uppgift att utgöra tillfälligt understöd
erhåller uttryck i reglementet, kan detta lätt ske genom en obetydlig ändring i
den nuvarande formuleringen av ifrågavarande reglementsstaägande; orden »såsom
begravningshjälp eller understöd för stärbhusen» torde i sådant fall lämpligen kunna
utbytas mot ”såsom begravningshjälp eller annat tillfälligt understöd för stärbhusen”
etc.»
Utskottet har för sin del icke något att erinra mot att här ifrågavarande
anslag höjes till det av fullmäktige ifrågasatta beloppet 500 kronor.
Då emellertid, såsom oekså ordalydelsen i reglementets bestämmelser
giver vid handen, anslaget är avsett att utbetalas såsom begravningshjälp
eller understöd till stärbhusen efter avlidna obemedlade tjänstemän och
betjänte i kontoret, synes det vara nödigt, att den förhöjning, som sålunda
ifrågasattes, också användes för därmed avsett ändamål eller för
dylika tillfälliga understöd. Utskottet är nämligen av den uppfattningen,
att frågor om understöd, vilka, såsom bär varit fallet, beviljats årligen
och således blivit permanenta, böra i varje särskilt fall underställas
riksdagens prövning. Emellertid böra givetvis nuvarande understöd stagar e
få behålla de dem tilldelade beloppen och i den mån genom dessa understödstagares
frånfälle understöden upphöra att utgå, torde anslaget i sin
helhet kunna tagas i anspråk för sitt egentliga ändamål.
Då det synes nödigt, att anslagets uppgift att utgöra ett tillfälligt
understöd erhåller uttryck i reglementet, lära, på sätt från riksgäldskontorets
sida blivit ifrågasatt, orden »såsom begravningshjälp eller understöd
för stärbhusen» böra utbytas mot »såsom begravningshjälp eller annat tillfälligt
understöd för stärbhusen».
Utskottet får alltså hemställa,
att § 82 avd. 2 g) i riksgäldskontorets reglemente
skall erhålla följande ändrade lydelse:
g) såsom begravningshjälp eller annat tillfälligt
understöd för stärbhusen efter avlidna obemedlade tjärn
Bankoutskottets utlåtande Nr 50. 9
steman och vaktbetjänte vid riksgäldskontoret och f. d.
generalassistanskontoret liga fullmäktige att under
loppet av varje år disponera eu summa av högst 500
kronor.
3:o.
Slutligen hava fullmäktige
skrivelse anfört:
i en den 14 februari 1918 dagtecknad Ang ändrad
lydelse av 5 da
mom. 4 a).
»I sin berättelse till innevarande års riksdag meddelade fullmäktige, att fullmäktige,
i överensstämmelse med vad i riksbanken sedan flera år tillbaka agt ram,
i november 1917 beslutat att för riksgäldskontorets tjänstepersonal anordna lunchservering
inom riksdagshuset. Detta hade möjliggjorts därigenom att riksdagsrestaurangen
numera hölles öppen året om. Då emellertid kostnaden for mtagan e^ av
måltid därstädes för den vida övervägande delen av riksgäldskontorets personal maste
anses alltför betungande, hade fullmäktige för anordningens genomförande ansett ett
bidrag från riksgäldskontoret erforderligt; och hade detta bestämts att utgå per måltid
med 25 öre för tjänstemännen och 40 öre för vaktmästare. Då restaurangens
innehavare beräknade ett pris av 65 öre för varm lagad rätt, kunde alltså sådan erhållas
för ett pris av 40, respektive 25 öre, vartill komme särskild betalning tor bro
och måltidsdryck. ..... . onr.
Kostnaden för riksgäldskontoret hade av fullmäktige beraknats till omkring 2UU
kronor per månad; och har densamma för december och januari månader uppgått
till sammanlagt 411 kronor. .. ,-u
Fullmäktiges ovanberörda beslut hade sin grund dan, att fullmäktige, särskilt
med hänsyn till den dagliga tjänstgöringstidens ökning från och med innevarande
år, ansett anordningen vara till gagn för arbetet inom riksgäldskontoret.
Ett medgivande för fullmäktige att av riksgäldskontorets medel tillhandahålla
bidrag för ändamålet synes emellertid böra intagas i riksgäldskontorets reglemente.
Då erforderliga medel böra utgå av förslagsanslaget till kontorsexpenser m. in., torde
reglementets § 32 avdelning 4 mom. a) lämpligen böra kompletteras i nu förevarande
avseende.»
På grund härav hava fullmäktige hemställt, att utskottet ville föreslå
riksdagen besluta, att nämnda moment skall erhålla följande lydelse;
»a) riksgäldskontorets kontorsexpenser, såsom utgifter för städning, anskaffning
av inventarier och förbrukningsartiklar, underhåll av inventarier,
belysning, bidrag till anordnande av lunchservering för riksgäldskontorets
personal m. m.» .
Även utskottet anser den ifrågavarande av fullmäktige vidtagna an- utskottet.
ordningen vara till gagn • för arbetet inom riksgäldskontoret särskilt med
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 8 saml. 40 käft. {Nr 50.)
1U Bankoutskottets utlåtande Nr 50.
hänsyn. till den dagliga tjänstgöringstidens ökning från och med innevarande
år. ^ Utskottet har därför icke något att erinra mot att ett bidrag
för ändamålet utgår av riksgäldskontor medel. Emellertid synes, i likhet
med vad som nyligen beslutits för riksbankens vidkommande, ett medgivande
härom höra intagas i reglementet. Utskottet får alltså tillstyrka
bifall till fullmäktiges förslag, allenast med den redaktionella ändring att
ordet lunchservering utbytes mot frukostservering.
Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må besluta, att § 32 mom. 4 a) i
riksgäldskontor reglemente skall erhålla följande förändrade
lydelse:
a) riksgäldskontor kontorsexpenser, såsom utgifter
för städning, anskaffning av inventarier och förbrukningsartiklar,
underhåll av inventarier, belysning, bidrag
till anordnande av frukostservering för riksgäldskontorets
personal m. m.
Stockholm den 3 maj 1918.
På bankoutskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Centraltryckeriet, Stockholm 1918.