Bevillningsutskottets betänkande Nr 4!>.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1918 kl. 3 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion
om åvägabringande av utredning i fråga om beredande
av möjlighet för skattskyldig till anstånd med erläggande
avutskylder, som belöpa å taxerat belopp, varom tvist pågår.

(2:a avd.)

Närvarande: herrar Hammarström, Jacob Larsson, Lyckholm, Antonsson, Elof
Ljunggren, Wijk, Källman, Nilsson i Bonarp, Holmström, Jonsson i
Hökhult, Rune, Nilsson i Kristianstad, Bergman, Danström, Forssman,
Jesperson, Söderberg, Bökelund och Johansson i Kullersta.

I en inom första kammaren av herr Hidt och greve Alexander Hamilton
väckt motion, nr 97, vilken hänvisats till bevillningsutskottet, har
föreslagits, »att riksdagen ville i skrivelse hemställa, det täcktes Kungl.
Maj:t låta verkställa utredning huruvida, i vad mån och på vilka villkor
skattskyldig må beredas möjlighet till anstånd med erläggande av utskylder,
som belöpa å taxerat belopp, varom tvist pågår, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen föranleder.»

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen.

Såsom motionärerna själva framhållit, är det föreliggande spörsmålet Utskottet.
av ganska invecklad natur. Statens och den enskildes intressen beröra
här varandra på ett sätt, som gör en för båda tillfredsställande lösning
synnerligen svår att finna.

Bihang till riksdagens protokoll 1918, 7 sand. 39 käft. (Nr 49.)

1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Det förfarande, mot vilket motionen riktar sig, är reglerat genom
bestämmelser i gällande uppbördsreglemente. I § 8 av detta reglemente
heter det, att besvär över taxering eller debitering icke befriar den skattskyldige
från att i behörig ordning inbetala honom påförda kronoutskylder,
och i § 21 stadgas, att en var, som vinner nedsättning i eller befrielse
från honom påförda kronoutskylder, är berättigad att, efter ansökning hos
Konungens befallningshavande i det län, varest debiteringen skett, kostnadsfritt
återbekomma vad han för mycket erlagt. På enahanda sätt förfares
i fråga om kommunalutskylder och andra allmänna avgifter, som
grunda sig på taxeringen. Någon ränta å belopp, som restitueras, utgår icke.

Av större betydelse än ränteförlusten kan givetvis i många fall vara,
att den skattskyldige under den långa tid, taxeringstvistens förande genom
alla instanser tager i anspråk, är berövad dispositionen av omtvistade
skattebelopp, som särskilt under närvarande tid med dess olika extraordinära
kristidsskatter kunna vara högst avsevärda. För de olägenheter,
som härav tillskyndas den skattskyldige, får han icke någon som helst
gottgörelse.

Utskottet vill giva motionärerna rätt uti, att berörda förhållanden
icke äro förenliga med rättvisa och billighet. För rättelse i
desamma kunna enligt sakens natur olika vägar anvisas. Motionärerna
hava anvisat en, nämligen medgivande åt den skattskyldige av anstånd
med inbetalning av tvistigt skattebelopp mot ställande av säkerhet för
detsamma. Om en, dylik anordning skulle möta för stora svårigheter,
t. ex. med hänsyn till statens eller kommunernas behov av omedelbar
tillgång till debiterade skattebelopp eller på grund av risken av i uppskovssyfte
väckta skattetvister, torde andra utvägar kunna erbjuda sig.
Ett minimum av rättvisa vore väl skyldighet för vederbörande skattemottagare
att gottgöra ränta å belopp, som restitueras.

Även för staten och övriga skattemottagare kan den nuvarande ordningen
medföra olägenheter, i varje fall för de senare. Det måste nämligen
verka mer eller mindre störande på t. ex. en kommuns budget, att uppburna
och tilläventyrs redan förbrukade skattemedel vid en senare tidpunkt
måste återbetalas.

Utskottet delar alltså tillfullo motionärernas uppfattning, att ifrågavarande
spörsmål bör underkastas en noggrann och allsidig utredning
genom Kungl. Maj:ts försorg. Emellertid har till utskottets kännedom
kommit, att en sådan utredning redan blivit igångsatt med anledning av
ett från enskilt håll taget initiativ. I underdånig skrivelse av den 8 november
1917 har Sveriges industriförbund hemställt, att Kungl. Maj:t

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

3

måtte föranstalta utredning i förevarande hänseende, och hava i denna
skrivelse jämväl angivits vissa möjligheter för frågans lösning. Industriförbundets
framställning har sedermera varit remitterad till kammarrätten,
som i utlåtande den 22 november 1917 uttalat sig för att åtminstone
rätt till ränta å återbekommet skattebelopp måtte tillerkännas den skattskyldige.
Härefter har ärendet överlämnats till statskontoret, som i detsamma
hört samtliga Konungens befallningshavande, vilka i sina yttranden
i allmänhet anslutit sig till kammarrättens ståndpunkt. Statskontorets
utlåtande är ännu icke avgivet.

Då en sådan utredning, som motionärerna begärt, således redan pågår,
och det givetvis kan antagas, att under densamma alla möjligheter för en
tillfredsställande lösning komma att beaktas, har utskottet funnit en framställning
i ämnet från riksdagens sida överflödig. Utskottet får därför
hemställa,

att förevarande motion, I: 97, av herr Hult och
greve Alexander Hamilton icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 juni 1918.

På bevillningsutskottets vägnar:
ALEXIS HAMMARSTRÖM.