Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 7 februari 1918 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av 54 § 5 mom. i förordningen om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
(2:a avd.)
Närvarande: herrar Hammarström, Röing, Ollas Ericsson, Jacob Larsson, Lyckholm,
Elof Ljunggren, Bäckslröm, Öslberg, Wijk, Källman, Nilsson i Bonarp,
Månsson i Hagaström, Holmström, Jonsson i Hökhult, Nilsson i Kristianstad,
Berg i Staby, Bergman, Knaust, Forssman och Olsson i Ramsta.
I eu inom andra kammaren av herr Eronn samt ett flertal andra
ledamöter väckt motion, nr 17, som hänvisats till bevillningsutskottet,
föreslås, »att riksdagen måtte för sin del besluta, att i förordningen av
28 oktober 1910 med ändring 30 juni 1913 angående taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering 54 § mom. 5 måtte erhålla följande
ändrade lydelse: Av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd äga
att av kommunens medel åtnjuta dels traktamentsersättning under såväl
sammanträdes- som resedagar med minst fem och högst tio kronor om
dagen, varvid beloppet bestämmes av vederbörande kommunalstämma,
eller, där kommunalfullmäktige finnas, dessa eller i stad stadsfullmäktige,
dels ock då de icke äro bosatta å den ort, där nämnden sammanträder,
samt då skjuts, järnväg eller ångfartyg för resa till och från sammanträdesorten
verkligen begagnats, resekostnadsersättning med högst lega
för skjuts efter en häst eller för båtskjuts eller utgift för II klass å
järnväg eller för salongsplats å ångfartyg».
Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa
till motionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 7 samt. 3 höft. (Nr 3—4.)
1
Vtskottet.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.
Befogenheten för kommun att i enlighet med förevarande stadgande
tillerkänna ersättning åt av kommunen vald ledamot i taxeringsnämnd
tillkom först år 1913. Rätten till ersättning är fakultativ och
för ersättningens belopp är fastställt visst maximum. Det tillkommer
kommunen att i varje särskilt fall pröva, såväl huruvida som med vilket
belopp ersättning skall utgå.
Den föreliggande motionen avser bland annat den principiella
ändringen, att rätten till ifrågavarande ersättning skulle göras ovillkorlig,
så att ersättning under alla förhållanden skulle utgå till kommunens
ifrågavarande förtroendemän och detta beträffande traktamentsersättning
med minst visst belopp.
Häremot vill utskottet emellertid erinra, att förutsättningen för
tillkomsten av ifrågavarande undantag från regeln om kommunala förtroendeuppdrags
egenskap av oavlönade var en sådan anordning av
ersättningen, att denna icke gjorde uppdraget eftersträvat för ersättningens
skull. 1 sin skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t uttalade
1913 års riksdag, att anordningen av ifrågavarande gottgörelse såsom
allenast villkorlig och till storleken inom visst maximum beroende av
prövning i varje särskilt fall syntes innesluta garanti för att ersättningen
icke tillmättes på sådant sätt, att intresset för arbetsuppgiften uppvägdes
av eller kunde förväxlas med intresset för betalningen. Vad
riksdagen sålunda anförde 1913 synes utskottet alltfort äga full giltighet,
och får utskottet därför avstyrka ett bifall till motionen i nu berörda
avseende.
Däremot finner utskottet de senare årens allmänna prisstegring och
penningvärdets fall påkalla någon höjning av författningens nuvarande
maximum för traktamentsersättningen, fyra kronor om dagen. Då emellertid
denna ersättning såväl enligt sitt ''begrepp som efter ovan anförda
synpunkter ej bör omfatta mera än gottgörelse för vederbörandes direkta
kostnader samt hänsyn givetvis får tagas till beloppet av de traktamentsersättningar,
som utgå för andra allmänna uppdrag av jämförlig natur,
lärer den av motionärerna föreslagna höjningen till tio kronor för dag
vara väl högt tilltagen. Behovet torde bliva tillgodosett med en maximisats
å sex kronor, varom utskottet således får framställa förslag.
I samband med den ändring i författningstexten, som av sistnämnda
förslag föranledes, har utskottet funnit lämpligt förorda ett fullständigande
av stadgandet i så måtto, att bland kommunala myndigheter,
som äga bevilja ifrågavarande ersättning, jämväl upptages allmän
rådstuga. Vid stadgandets tillkomst har det tydligen förbisetts, att
stadsfullmäktigeinstitutionen ej införts i alla rikets städer. Fortfarande
Bevillning sutskott et s betänkande Nr 3. ^
finnas nämligen två städer, som sakna stadsfullmäktige, och det kan ju
tänkas, att nva städer tillkomma utan stadsfullmäktige ävensom att tilläventyrs
en eller annan stad återgår till allmän radstuga såsom för
staden beslutande organ. Det är således ej endast formskäl, som motivera
antydda komplettering.
På grund av det ovan anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
II: 17, av herr Eronn in. 11., måtte besluta, att 54 §
5 mom. i gällande förordning om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering skall erhålla följande ändrade
lydelse:
5 mom. Av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd
äga, därest sådant, beslutas av vederböiande
kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige finnas,
av dessa eller i stad av stadsfullmäktige eller, där
stadsfullmäktige ej finnas, av allmän rådstuga, att av
kommunens medel åtnjuta dels traktamentsersättning
under såväl sammanträdes- som resedagar med högst
sex kronor om dagen, dels ock, då de icke äro bosatta
å den ort, där nämnden sammanträder, samt då skjuts,
järnväg eller ångfartyg för resa till och från sammanträdesorten
verkligen begagnats, resekostnadsersättning
med högst lega för skjuts efter en häst eller föi båtskjuts
eller utgift för andra klass å järnväg eller för
salongsplats å ångfartyg.
Stockholm den 7 februari 1918.
På bevillningsutskottets vägnar:
ALEXIS HAMMARSTRÖM.
Reservation:
av herr Källman, som med instämmande av herrar Bäckström,
Holmström och Nilsson i Kristianstad anfört:
Ehuru synnerligen starka skäl tala för att tillstyrka förevarande
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.
motion även i sa måtto att rätten till ersättning lör ledamot i taxeringsnämnd
bleve obligatorisk, hava också vi, i syfte att få förslaget antaget
i riksdagens båda kamrar, stannat vid att förorda en sådan begränsning
av yrkandet i densamma, att ifrågavarande rätt till ersättning fortfarande
illa bli beroende av kommunalt beslut. Vi räkna dock därvid med att
dylik ersättning i allmänhet skall komma att utgå och detta framförallt
i samtliga de taxeringsdistrikt, där arbetet är mera omfattande. Eljest
inträffar det fortfarande, att för uppdraget särskilt lämpliga, men av
sin arbetsinkomst beroende personer, av ekonomiska skäl icke kunna
åtaga sig. uppdrag som ledamöter i taxeringsnämnd. Ett sådant förhållande
strider emot taxeringsförordningens bestämmelser, att olika samhällsklasser
där skola vara representerade.
Så långt och på här angivna skäl ha vi kunnat biträda utskottsmajoritetens
uppfattning om fakultativ rätt till ersättning, varom här
är fråga. Vi kunna emellertid icke finna, att utskottet vid avgivande
av förslag till den högsta ersättning, som i förevarande fall må kunna
beslutas, tagit hänsyn fill det verkliga behovet.
Aven om, såsom utskottets majoritet framhåller, ifrågavarande ersättning
ej bör avse annat än gottgörelse för vederbörandes direkta
kostnader, blir det i verkligheten så, att en arbetarerepresentant, som
för deltagande i taxeringsarbetet får avstå sin arbetsinkomst, måste av
den ersättning, han sålunda erhåller, jämväl täcka den mistade arbefsförtjänsten.
Vid sådant förhållande synes det oss orimligt, att icke en kommun
skall äga rätt, där den så vill och kan, tillmäta sina representanter i
taxeringsnämnd en sådan ersättning, som i någon mån svarar emot den
förlust, vederbörande tillfogas genom att för uppdragets fullgörande
nödgas avstå sin arbetsförtjänst.
Om den högsta ersättning, som må för sådant uppdrag kunna beslutas
i överensstämmelse med motionens yrkande sättes till 10 kronor
per dag, lärer ingen kunna påstå, att beslut därom kommer att fattas
med hänsyn till att någon skall göra ekonomisk vinst på uppdrag av detta
slag. Men den kommunala självstyrelsen bör verkligen icke vara så
våldsamt inskränkt, att icke en kommun, som så önskar, må äga rätt
att tilldela sina representanter skälig ersättning för det här ifrågavarande
uppdraget.
Det hemställes därför,
att riksdagen — — — — — —----
— — — — — (lika med utskottets förslag med
den ändring att ''»sex kronor» utbytes mot »tio kronor».)