Riksdagens skrivelse Nr 79.
1
Nr 79.
Godkänd av första kammaren den 5 april 1917.
Godkänd av andra kammaren den 5 april 1917.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion
om ändring i § 12 mom. 1 b i förordningen med tulltaxa
för inkommande varor.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 13.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion har ifrågasatts, att riksdagen
måtte dels besluta en utsträckning från tre till fem år av den tidsfrist
för åtnjutande av tullrestitution eller befrielse från tullavgift för skeppsbyggnadsmaterialier
och skeppsförnödenheter, varom stadgas i § 12 i
gällande tulltaxeförordning, dels ock hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning
om utredning och åtgärder, i syfte att vid tullbehandlingen av
omförmälda artiklar ytterligare lättnader måtte beredas skeppsbyggnadsindustrien.
Då tullen å fartyg år 1891 upphävdes, beslutades samtidigt, såsom
en ersättning för det stöd varav den svenska skeppsbyggnadsindustrien
sålunda gick miste, vissa lättnader vid tnllbehandlingen av skeppsbyggnadsmaterialier,
varom bestämmelser infördes i § 8 av tulltaxeunderrättelserna.
Nämnda bestämmelser, vilka, i syfte att bereda skeppsbyggeri
et ytterligare förmåner, i vissa delar ändrades enligt beslut av
1904 års riksdag, hava fortfarande i huvudsak den då erhållna lydelsen.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 14 sand. 25 höft. (Nr 79—83.) 1
2 Riksdagens skrivelse Nr 79.
Till behandling förelågo vid sistnämnda riksdag motioner, i vilka
yrkats, dels att den i fråga om restitution av eller befrielse från tullavgift
då bestämda tiden av två år måtte utsträckas till tre eller, enligt
en annan motion, till fyra år, dels att vid tullbehandling av ifrågavarande
varuslag vederbörande tullförvaltning måtte, där ej särskild anledning
funnes att underkasta varorna vågning, berättigas att taga den
i faktura eller konossement uppgivna vikten för god. Till stöd för
det sistnämnda förslaget anfördes i huvudsak, att, därigenom att vid
import av ifrågavarande materialier och skeppsförnödenheter desamma
skola vägas, vederbörande verkstadsägare förorsakades onödiga utgifter.
I anledning av det förra förslaget beslöt riksdagen utsträcka tiden för
restitutionen eller befrielsen till tre år. Det senare förslaget däremot
föranledde i överensstämmelse med bevillningsutskottets hemställan
icke någon riksdagens åtgärd. Såsom skäl för denna sin hemställan
anförde bevillningsutskottet, att, oavsett det förhållande att ett stadgande
i sådan riktning icke syntes vara av beskaffenhet att kunna inrymmas
i tulltaxan eller därmed sammanhängande bestämmelser, alltför stora
betänkligheter mötte mot att i något fall frikalla tullmyndigheterna från
vidtagande av den tullbehandlingsåtgärd, som ensam kunde tillförsäkra
kronan, att tullavgifter, vilka skola utgöras efter inkommande varors
vikt, bleve med rätta belopp i tullverkets räkenskaper uppdebiterade.
Man kunde nämligen icke vara berättigad att i likhet med motionären
utgå från det antagandet, att i varje fall vara, som vid tullbehandlingen
anmäles skola användas på sätt, som i § 8 tulltaxeunderrättelserna avses,
också komme att finna sådan användning, utan syntes det väl kunna
inträffa, att den för varan belöpande tullen inflöte i tullkassan utan
att sedermera restitueras, varvid det naturligtvis vore av vikt, att
något tvivel icke förefunnes om riktigheten av grunden för beloppets
beräknande.
Vid 1906 års riksdag väcktes i samma ämne en motion med icke
oväsentligt större räckvidd än den nyssnämnda. 1906 års förslag avsåg
nämligen, att fakturans uppgifter skulle utan vidare godtagas. I motiveringen
till sistnämnda förslag utfördes närmare de skäl, som 1904 års
motion innehöll, varjämte framhölls olägenheten av den tidsspillan, som
föranleddes av de omfattande vägningarna. 1906 års bevillningsutskott
inhämtade vid behandlingen av den då föreliggande motionen i ämnet
yttrande av generaltullstyrelsen, vilken, under åberopande huvudsakligen
av vad bevillningsutskottet yttrat år 1904, avstyrkte bifall till förslaget.
Motionen föranledde emellertid eu riksdagens skrivelse till Konungen, i
vilken anfördes bland annat följande:
Riksdagens skrivelse Nr 79. 3
»Att skeppsbyggeriet är eu för vårt land naturlig näring, därom torde meningarna
icke vara delade, liksom icke heller därom, att densamma i olika hänseenden
är av synnerlig betydelse för landet i dess helhet. Varje förslag, som är
ägnat att verksamt bidraga till denna närings höjande och utveckling, synes därför
vara förtjänt av allvarligt beaktande från statsmakternas sida. Riksdagen har också
vid flera tillfällen visat sig vilja behjärta och tillmötesgå ifrågavarande närings krav.
Det må härvid särskilt erinras om de lättnader i tullhänseende, som genom beslut
vid 1904 års riksdag kommo denna näring till del i avseende å villkoren för åtnjutande
av tullrestitution eller befrielse från tullavgift för tullpliktiga fartygsmaterialier
och skeppsfömödenheter och särskilt i fråga om tiden för åtnjutande av
dylik restitution eller befrielse, vilken tid utsträcktes från två till tre år.
Om man sålunda kan utgå därifrån, att varje lämpligt förslag i syfte att
uppmuntra och understödja skeppsbyggerinäringen bör vinna behörigt beaktande,
måste man dock med nödvändighet tillse, att icke sådana åtgärder vidtagas, som
på något sätt träda statens berättigade intressen för nära».
Efter att hava erinrat om frågans behandling vid 1904 års riksmöte
fortsatte riksdagen:
»Såsom i motionen framhålles, är det visserligen sant, att, då i fråga om
här avsedda materialier tullen är fastställd att utgå efter vikt, vilken alltså måste
i varje särskilt fall av vederbörande tullmyndighet utrönas, sådant ofta nog med
hänsyn till dessa varors tyngd är förenat med ganska stora svårigheter. Särskilt
framträda dessa olägenheter, då fråga är om tullbehandlingen av mera betydande
skeppslaster, avsedda för byggande av större fartyg, ty, utom det att en dylik tullbehandling
vållar importören ej obetydliga direkta kostnader, föranleder den ock
tidsförlust, som naturligtvis i sin mån ej oväsentligt bidrager att öka dessa kostnader.
De krav på lättnader i berörda avseenden, som framföras i motionen, torde därför
få anses vara synnerligen behjärtansvärda.
På vilket sätt de ifrågavarande olägenheterna må kunna i möjligaste mån
avlägsnas, lärer emellertid onekligen vara ganska svårt att avgöra. Men det synes
åtminstone icke böra ske på den väg motionären föreslagit, ty detta skulle leda
till alltför betänkliga konsekvenser. De skäl, som av 1904 års bevillningsutskott
anfördes och vilka av generaltullstyrelsen i ett över motionen avgivet yttrande
åberopats för avstyrkande av det föreliggande förslaget, äro av så tungt vägande
art, att riksdagen ansett sig icke böra biträda detsamma.
Riksdagen föreställer sig emellertid, att motionärens syfte skulle kunna nöjaktigt
tillgodoses på annat sätt, och vill riksdagen i sådant avseende erinra, att
genom föreskrift i Eders Kungl. Maj:ts skrivelse till generaltullstyrelsen angående
ändringar i gällande bestämmelser rörande tullbehandlingen av från utrikes oft inkommande
varor den 12 oktober 1889 medgivits, att vid packhusbehandling av åtskilliga
i skrivelsen uppräknade varor vikten under vissa närmare angivna villkor
icke behövde utrönas genom vågning av varje kolli för sig, utan allenast genom
provvägning av ett större eller mindre antal kolli, som vederbörande tullförvaltning
ägde bestämma. Då det sålunda visat sig möjligt att i fråga om andra artiklar vid
tullbehandlingen åstadkomma avsevärda lättnader, föreställer sig riksdagen, att den
möjligheten ej skulle vara utesluten, att vare sig genom provvägning eller genom
andra åtgärder för beräkning av vikten jämväl med avseende å fartygsmaterialier
4
Riksdagens skrivelse Nr 79.
och skeppsfömödenheter lättnader i förevarande syfte kunde genomföras. De föreskrifter,
som därför erfordras, torde emellertid redan på grund av sin natur under
inga förhållanden höra inrymmas i tulltaxan eller därmed sammanhängande bestämmelser,
utan lärer det böra överlämnas åt Eders Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder,
som i förevarande avseende må befinnas ändamålsenliga. Riksdagen har
därför, behjertande frågans vikt och betydelse, ansett sig böra avlåta en skrivelse
i ämnet till Eders Kungl. Maj:t.
Under åberopande av vad sålunda blivit anfört, får riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta undersöka, huruvida genom provvägning eller på
annat ändamålsenligt sätt lättnader i tullbehandlingshänseende må kunna medgivas
vid införsel för innehavares av skeppsvarv eller mekanisk verkstad räkning av sådana
i § 8 tulltaxeunderrättelsema omförmälda materialier och skeppsfömödenheter, vilka
icke äro till husgerådssaker hänförliga, ävensom därefter vidtaga de åtgärder, vartill
en dylik undersökning kan giva anledning».
Sedan över nämnda riksdagens skrivelse infordrade utlåtanden avgivits
såväl av 1906 års tulltaxekommitté som av generaltullstyrelsen,
meddelade Eders Kungl. Maj:t beslut i ämnet den 21 maj 1910. Beslutet
innefattade, att vid packhusbehandling av plåtar av järn samt balk- och
fasonjärn, vilka inkomme i större partier och angåves till tullbehandling
för ändamål, som i § 8 av underrättelserna till då gällande tulltaxa sades,
vikten finge medels provvägning utrönas, i den mån särskilda stycken vore
till beskaffenhet och dimensioner sinsemellan lika samt vederbörande tullförvaltning
prövade vikten kunna med erforderlig säkerhet på detta sätt
utrönas, tullförvaltningen ävenledes förbehållet att bestämma antalet
stycken, som skulle underkastas sådan provvägning.
Sedermera har Eders Kungl. Maj:t i en den 10 november 1911 i
administrativ väg utfärdad kungörelse med föreskrifter beträffande tilllämpningen
av vissa i tulltaxan och därtill fogade underrättelser upptagna
bestämmelser stadgat, att vid tullbehandling av vissa i kungörelsen uppräknade
varor, av vilka ett flertal finna användning vid skeppsbyggnad,
må, såvitt desamma uppsorterats efter storlek och dimensioner, vikten
kunna utrönas genom vågning av ett större eller mindre antal kolli, som
vederbörande tullförvaltning äger bestämma. Enligt kungörelsen tillkommer
det tullförvaltning att i varje särskilt fall avgöra, huruvida
viktens utrönande enligt kungörelsens bestämmelser må äga rum eller icke.
Den strävan efter lättnader för den inhemska skeppsbvggnadsindustrien,
som tagit sig uttryck i de omförmälda, genom motioner vid
1904 och 1906 års riksdagar framställda yrkandena, har fullföljts genom
den nu ifrågavarande motionen.
I densamma har såsom skäl för otillräckligheten av den nu bestämda
tiden framhållits dels den långa tid, som större fartygsbyggen taga i
anspråk, dels den omständigheten att, i synnerhet under nu rådande
Riksdagens skrivelse Nr 79. 5
osäkra förhållanden, materialier importeras stundom lång tid innan de
skola tagas i bruk. Av ett skeppsvarv på Sveriges västkust hade upplysts,
att materialier för fartyg, vilka enligt träffat avtal skulle vara
fardiga år 1920, redan nu blivit importerade.
I fråga om den önskvärda lättnaden i tullbehandlingen har i motionen
uttalats, att denna kunde vinnas därigenom att den övervägande
delen av materielen finge attesteras efter i faktura upptagen vikt och
uppvägning av densamma sålunda undvikas, därvid emellertid vissa
fordringar angående tullfakturans tillförlitlighet borde uppställas, varjämte
vederbörande tulltjänsteman borde förbehållas rättighet till provvägning
för kontrollering av fakturavikten.
Vid den förberedande behandling, som bevillningsutskottet ägnat
ifrågavarande motion, har generaltullstyrelsens yttrande i anledning av
densamma i grundlagsenlig ordning begärts, i den skrivelse i ämnet,
generaltullstyrelsen med anledning härav avlåtit, har styrelsen, som tilllika
överlämnat av styrelsen infordrade utlåtanden från packhusinspektionerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö ävensom tullkamrarna i Norrköping
och Oskarshamn, till en början vidkommande den ifrågasatta
tidsutsträckningen från tre till fem år förklarat sig finna hinder häremot
icke möta med hänsyn till tullverkets intressen. Huruvida en dylik åtgärd
kunde vara av allmänt behov påkallad, tilltrodde styrelsen sig emellertid
icke kunna med visshet bedöma. Uppenbart vore nämligen, att fall kunnat
förekomma, där vederbörande på grund av nämnda tidsbegränsning gått
förlustig rätten till någon av om förmälda förmåner utan att styrelsen
genom ansökning om bibehållande i respektive fall av denna rätt därom
lämnats kännedom. Av fall, där allenast nyssberörda begränsning utgjort
hinder för beviljande av befrielse från tullavgift jämlikt § 12 tulltaxeförordningen
och om vilka styrelsen erhållit kunskap,''berörde styrelsen
härefter ett, som då förelåg och vilket avsåge materialier till pansarbåten
»Sverige». Härom anförde styrelsen följande:
»I angivna fall, vilket berör flera av våra största skeppsbyggeriverkstäder,
tiar omöjlighet611 att författningsenligt bifalla den sökta befrielsen förefallit så mycket
obilhgare s°m anledningen därtill synes hava varit, icke den, att de enskilda verkstäderna
fördröjt det på dem ankommande arbete utöver tre år från vederbörande
materialiers angivning till förtullning, utan den, att staten, som enligt uppgift för
sig reserverat det slutliga iordningställandet av pansarbåten, till följd av särskilda
utomordentliga omständigheter icke blivit i stånd att tillräckligt tidigt avsluta dessa,
htyrelsen har också med hänsyn härtill funnit sig böra i underdånig skrivelse den
31 januari 1917 hos Kungl. Maj:t ifrågasätta åtgärder för beredande åt vederbörande
verkstäder av den begärda förmånen av tullfrihet; och har styrelsen i sådant hänseende
föreslagit lämnande av sådant medgivande, att det i ovannämnda § 12 mom.
6 Riksdagens skrivelse Nr 79.
1 b) föreskrivna villkor förklaras icke skola äga tillämpning med avseende å sådana
för pansarbåten ''Sverige’ använda tullpliktiga materialier och skeppsförnödenheter,
som angivits till förtullning högst tre år före den dag, då det arbete, för vilket
artiklarna blivit använda, vederbörligen anmälts färdigt till besiktning».
Vad därefter angår frågan om lättnader i tullbehandlingen har
generaltullstyrelsen meddelat, att bland de i den ovan omförmälda kungörelsen
av den 10 november 1911 upptagna varuslag, beträffande vilka
vikten finge utrönas genom provvägniug, förekomme följande, som kunde
hava användning för fartygsbyggnadsändamål, nämligen:
cement, tulltaxerubriken 35;
järn: plåtar, tulltaxerubrikerna 734/5;
» rör, i raka längder, tulltaxerubrikerna 712, 755, 757/8;
» balk-, hörn- och annat varmvalsat, vägande per löpande
meter 20—60 kilogram, tulltaxerubriken 726; samt
maskiner och apparater, Avd. XIII A.
Styrelsen anförde vidare:
»Anledningen därtill, att den lättnad, som berörda förordning avsett att bereda,
icke kommit skeppsbyggnadsindustrien till godo i den utsträckning, som från
dess sida varit önsklig, lärer varit den, att för fartygsbyggnad använda större
artiklar, såsom plåtar och spantjärn, sins emellan äro av mycket växlande typer
och dimensioner, till följd varav även vid användning av rätten till provvägning
vägningen kommer att omfatta betydande delar av de införda partierna, varjämte
vissa viktigare skeppsbygnadsmaterialier, såsom balk-, hörn- och annat varmvalsat
järn av mindre vikt än 20 kilogram per löpande meter, icke inrymts i medgivandet.
Motionären tillh andakomna uppgifter giva även vid handen, att vid vissa skeppsvarv
provvägning icke alls förekommit, vilket torde hava berott, förutom på ovan
omförmälda förhållanden, även därpå, att uppsortering av de olika artiklarna icke
ägt rum på sådant sätt, att provvägning ansetts kunnat medgivas.
Särskilt med hänsyn till det behov av vår handelsflottas utökning, som för
närvarande lärer föreligga och även för framtiden torde komma att göra sig gällande,
samt med avseende å den omständigheten, att ett onödigt fördyrande av nyanskaffat
tonnage måste anses oförenligt med såväl det allmännas som enskildas intresse,
finner styrelsen skäligt, att skeppsbyggnadsindustrien beredes de lättnader i här
ifrågavarande hänseende, vilka utan åsidosättande av erforderlig kontroll må kunna
medgivas. .
Samtliga de tullförvaltningar, vilkas yttranden infordrats, hava också vant
ense därom, att vid tullbehandling av för fartygsbyggnadsändamål införda materialier
förenkling kan vinnas i sättet för utrönandet av den tullpliktiga vikten, utan att
statsverkets intresse därigenom äventyras. Såsom det lämpligaste sättet för ernående
av sådan förenkling förordas allmänt, att de av vederbörande leverantörer upprättade,
till antal och vikt samt i förekommande fall även till dimensioner specificerade
uppgifter, som redan nu pläga föreligga vid införtullningen av de viktigare såsom
skeppsbyggnadsmaterialier använda artiklarna och som, i vissa fall grundläggande
Riksdagens skrivelse Nr 79.
7
för prisräkningen å respektive varuslag, torde kunna förutsättas vara uppgjorda med
a 1 noggrannhet, av vederbörande tullförvaltningar utnyttjas för konstaterandet av
den vikt, som bör ligga till grund för tullberäkningen».
Styrelsen erinrade härefter om behandlingen vid 1904 och 1906
års riksdagar av motioner av liknande innebörd som den nu föreliggande
och anförde vidare:
»Aven om de sålunda åberopade skälen måste anses alltjämt äga giltighet
synas desamma styrelsen icke behöva utgöra hinder för förverkligandet av det i
den nu framlagda motionen uttalade önskemål på det sätt, att de avgivna uppgifterna
under viss förutsättning lämnas sådant vitsord, att vägningen må kunna inskränkas
till en mindre omfattande prowägning, varigenom kostnaderna för tullbehandlingen
avsevärt nedbringas. ö
Givet är emellertid, att, även vid mindre långt gående fordringar på uppsortermg
av de olika varuslagen, än vad i ovan omförmälda bestämmelse förutsattes,
det dock måste ankomma på tullförvaltningarna att pröva de ur kontrollsynpunkt
erforderliga förutsättningarna för tillämpningen av ett sådant förfaringssätt för
vi tens utrönande, och anser styrelsen sig äga anledning förvänta, att denna prövmngsratt
icke skall komma att stå hindrande i vägen för tillgodoseende av berättigade
anspråk på förenklingar av tullbehandlingen. Ehuru prowägning företrädesvis
lärer komma till användning beträffande de viktigare såsom skeppsbyggnadsmaterialier
använda förbrukningsartiklarna, lärer emellertid icke få anses nödigt
att inskränka medgivandet av viktens utrönande på detta sätt — vilket medgivande
likväl synes hora omfatta allenast nyssberörda artiklar, således ej husgerådssaker —
till vissa särskilt fastställda varuslag.
.... , fåsom, förutsättning för tillämpningen av det sålunda ifrågasatta förfaringssattet
för viktberäknmgen synes höra uppställas den fordran, att, i likhet med vad
som ar forhållandet beträffande prisuppgifter å varor, dragande värdetull, uppgifterna
skola vara av avsändaren genom namnunderskrift till riktigheten bekräftade».
Slutligen förklarade generaltullstyrelsen, att de närmare föreskrifter,
som av det ifrågasätta medgivandet skulle vara påkallade, syntes kunna
utfärdas såsom ett tillägg till exempelvis § 3 av förberörda kungörelse
den 10 november 1911 och erhålla ungefärligen följande lydelse:
•n tullbehandliDg av sådana för skeppsbygguadsändamål avsedda,
till husgerådssaker ej hänförliga varuslag, för vilka restitution av eller
befrielse från tullavgift enligt § 12 tulltaxeförordningen kan ifrågakomma,
må, därest vid varornas angivning till förtullning skriftlig anmalan,
som i mom. 1 a) av sagda paragraf sägs, blivit gjord, vikten
med ledning av förefintliga, vederbörligen specificerade och till riktigheten
medelst den utländska avsändarens namnunderskrift bekräftade
utrönas genom prowägning; ankommande på vederbörande
tullförvaltning ej mindre att bestämma det antal kolli, som bör vägas,
än även att avgöra, huruvida viktens utrönande på ovan angivet sätt
må äga rum eller icke.»
8
Riksdagens skrivelse Nr 79.
Den nu föreliggande utredningen i detta ärende har synts riksdagen
giva vid handen, att de åtgärder, som i syfte att stödja den inhemska
skeppsbyggnadsindustrien tid etter annan vidtagits dels genom
utsträckning av den med avseende å tullrestitutionen medgivna tiden dels
ock genom lättnader i fråga om tullbehandlingen, icke äro till fyllest.
Å andra sidan torde 1906 års riksdags ovan återgivna uttalande
om skeppsbyggeriet såsom en naturlig näring för vårt land och om
denna närings synnerliga betydelse för landet i dess helhet hava genom
den sedan dess försiggångna utvecklingen på detta område fått erfarenhetens
ytterligare bekräftelse. Därtill kommer, att under den brist på
tonnage, som för närvarande råder och som torde komma att gorå sig
gällande avsevärd tid framåt, värdet av inhemsk produktion av fartyg
i hög grad stegrats. Därmed synes ökad styrka hava givits åt ifrågavarande
närings, även av 1906 års riksdag allvarligt beaktade klav på
sådana lättnader i tullhänseende, som kunna genomföras utan att statens
intressen trädas för nära.
Vidkommande först den ifrågavarande tidsfristens utsträckning till
fem år, torde särskilt de senare årens erfarenhet hava visat önskvärdheten
för skeppsbvggerierna att kunna i god tid förse sig med sådana
materialier, som måste tagas från utlandet. Då nu generaltullstyrelsen
förklarat, att ur synpunkten av tullverkets intressen hinder mot en
sådan utsträckning icke mota, har riksdagen så mycket hellre velat vidtaga
den ifrågasatta förändringen, som härigenom endast fullföljas de
avsikter, åt vilka 1906 års riksdags ovanberörda beslut och uttalanden
givit uttryck.
Beträffande härefter förslaget att bereda skeppsbyggnadsindustrien
ytterligare lättnader i tullbehandlingshänseende torde därom i ännu
högre grad gälla, att det anknyter sig till vad som förekom år 1906.
Av utredningen framgår nämligen, att de fördtlar för omförmälda
industri, som sistnämnda års riksdag med sin skrivelse åsyftade, icke
hava vunnits genom de av Kungl. Maj:t vidtagna åtgärder, till vilka
skrivelsen givit anledning. Vid sådant förhållande har det synts riksdagen
vara en angelägenhet av vikt att nu söka finna medel att förverkliga
det av 1906 års riksdag angivna syftet även i fråga om sättet
för tullbehandlingen.
Riksdagen har givetvis icke haft anledning att ingå i närmare
prövning av det utkast till bestämmelse i ämnet, som generaltullstyrelsen
meddelat. Principiellt sett finnes emellertid från riksdagens sida ingen
9
Riksdagens skrivelse Nr 79.
erinran att göra mot den för irågans lösning härigenom antydda utvägen,
vilken går i den av 1906 års riksdag anvisade riktningen.
Riksdagen får lör Eders Kung!. Maj:t tillkännagiva, att riksdagen
pa grund av vad sålunda anförts beslutat, alt § 12 i gällande förordning
med tulltaxa lör inkommande varor skall i nedan angivna del från och
med ingången av år 1918 erhålla följande ändrade lydelse:
§ 12.
1. Den, som här i riket — — — — — — —
a) ------_
b) att det fartyg, till vilket artiklarna användas, inom fem år från
dagen för deras angivning till förtullning styrkes vara i fullfärdigt skick;
c) -----
Verkställes — — — — föreskrifter.
2. Enahanda--— slip.
Därjämte för riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville låta
verkställa utredning av frågan, huru den svenska skeppsbyggnadsindustrien
vid tullbehandlingen av de i § 12 tulltaxeförordningen omförmälda
materialier och skeppsförnödenheter må kunna, vare sig på det
sätt som generaltullstyrelsen, enligt vad ovan omförmälts, angivit eller i
annan ändamålsenlig ordning, komma i åtnjutande av sådana ytterligare
lättnader, att de för nämnda industri med ifrågavarande tullbehandling
förenade olägenheter varda, så långt ske kan med behörigt tillvaratagande
av statens intresse, slutligen avhjälpta.
Stockholm den 5 april 1917.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 14 sand. 25 käft. (Nr 79—83.) 2