Riksdagens skrivelse Nr 324.
1
Nr 324.
Godkänd av första kammaren den 12 juni 1917.
Godkänd av andra kammaren den 12 juni 1917.
Riksdagens skrivelse till Konungen om beredande åt prästerskapets
änke- och pupillkassa av rätt till ytterligare ett
års behållen inkomst av vissa befattningar.
(Bankoutskottets utlåtande nr 62.)
Till Konungen.
I motioner inom riksdagen har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Eders Kungl. Maj:t förklara sig för sin del medgiva, att
prästerskapets änke- och pupillkassa tillerkännes rätt till ytterligare ett
års behållen inkomst av varje befattning, vars innehavare är pliktig att
vara delägare i kassan, i den mån dessa befattningar första gången efter
det sådan rätt tillerkänts kassan varda lediga, dock beträffande de befattningar,
föi vilka lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets
avlöning den 9 december 1910 stundar, först sedan ny lönereglering
blivit vid dem genomförd. °
Förevarande framställning avser, att prästerskapets änke- och pupillkassa,
i likhet med vad som skedde vid kassans bildande, måtte komma
i åtnjutande av förmånen av ett års behållen inkomst av varje i kassan
delaktig befattning. Den ifrågavarande kassans verksamhet har visserligen,
enligt vad som framgår av utredningen i ärendet, under den
gångna tiden lämnat ett vida bättre resultat än som från början beräknats.
Emellertid har bland kassans delägare och pensionärer den åsikt
allt mera gjort sig gällande, att de nuvarande pensionerna, särskilt med
hänsyn till det alltjämt sjunkande penningvärdet, vore alltför knappa
varför åtgärder syntes böra vidtagas i syfte att åstadkomma ökade pensioner
från kassan. 1
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 14 samt. 106 käft. (Nr 324—326.) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 324.
I detta avseende hava, såsom framgår av utredningen, olika förslag
framkommit. Den av motionärerna föreslagna utvägen av ett ytterligare
vakansår syntes emellertid hava ett bestämt företräde framför exempelvis
den ifrågasatta höjningen av delägarnas avgifter till kassan. Ty dels
skulle den härigenom uppkommande ökningen av pensionerna bliva
alltför ringa och först efter en längre tid komma pensionärerna till godo,
dels har i detta avseende framhållits, att kassans nuvarande delägare
icke torde kunna mot sin vilja tvingas att till kassan lämna något bidrag
ntöver vad som vid tiden för deras inträde i kassan funnits föreskrivet.
Vidare har ifrågasatts, att, då denna kassa icke, _såsom fallet vore med
en mångfald andra liknande kassor, förut åtnjutit något statsbidrag,
det icke syntes vara obilligt, att staten i detta fall trädde emellan. Med
avseende härå har framhållits, hurusom statens medel för närvarande
starkt toges i anspråk för mångfaldiga andra behov och enligt direktionens
för prästerskapets änke- och pupillkassa asikt borde från statens
sida så mycket mindre vara att invända mot bifall till motionärernas
framställning, som staten därigenom befriades från ett eljest till synes
ofrånkomligt krav. ...... ... ,
Ehuru även enligt riksdagens mening goda skäl föreligga för beviljandet
åt kassan av den begärda förmånen, har riksdagen likväl icke
ansett sig böra obetingat biträda motionärernas förslag. Det får nämligen
icke förglömmas, såsom också motionärerna erinra, att den kassan
i ''samband med dess bildande tillerkända vakansårsförmånen förknippats
med det villkor att, så snart pensionerna kunde utgå med fulla beräknade
beloppet, extra nådår icke vidare skulle kunna beviljas. Genom
nådiga cirkuläret den 28 mars 1896 har ock sedermera, efter det direktionen
för änke- och pupillkassan meddelat, att de pensioner, som då
utdelades, vore att betrakta såsom utgående med fulla beräknade beloppet,
förklarats, att extra nådår efter präst, som varit delägare i kassan
men avlidit efter det dåvarande ecklesiastikårets utgång, icke kunde
beviljas. . . .
Något sådant vederlag har emellertid icke i de föreliggande framställningarna
bjudits för den begärda vakansårsförmånen. Motionärerna
hava endast framhållit, att, därest ett sådant vederlag kunde anses behövligt,
det syntes lämpligast kunna utgå i form av en begränsning i
den tid nådårsberättigat stärbhus finge åtnjuta den behållna inkomsten
av tjänsten. .
Enligt gällande bestämmelser äga stärbhusdelägare uppbära de med
den prästerliga beställningen förenade löneförmånerna undei löpande
tjänstår eller till efter dödsfallet inträffande 1 maj, varefter änka samt
Riksdagens skrivelse Nr .924.
11
omyndiga och oförsörjda barn äga rätt att uppbära ett års inkomst, det
s. k. nådåret, allt mot skyldighet att avstå vad som erfordras för avlönande
av vikarie å tjänsten. Berörda förmån verkar emellertid, såsom
också motionärerna framhålla, ganska ojämnt, då ju dödsfallen kunna
inträffa under väsentligt olika tider av året. Det har därför synts riksdagen
med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke i samband med det
nu föreliggande förslaget om beviljande av ytterligare ett vakansår
frågan angående en omreglering av dessa förhållanden borde tagas
under övervägande. En dylik omreglering skulle enligt riksdagens mening
lämpligen kunna ske på det sätt, att stärbhusets rätt till det s. k. tjänståret
bortfölle och att tiden för änkans samt de omyndiga och oförsörjda
barnens kvarsittande å tjänsten begränsades till ett år från tiden för
tjänstinnehavarens frånfälle. Efter nådårets slut skulle sedan ett års
behållen inkomst av tjänsten tillfalla kassan. Såsom vederlag för sistnämnda
förmån skulle alltså prästerskapet avstå förmånen av det s. k.
tjänståret.
Åberopande vad sålunda anförts har riksdagen, i anledning av förevarande
motioner beslutit att för sin del medgiva, att prästerskapets
änke- och pupillkassa tillerkännes rätt till ytterligare ett års behållen
inkomst av varje befattning, vars innehavare är pliktig att vara delägare
i kassan, i den mån dessa befattningar första gången efter det
sådan rätt tillerkänts kassan varda lediga, dock beträffande de befattningar,
för vilka lönereglering av prästerskapets avlöning den 9 december
1910 stundar, först sedan ny lönereglering blivit vid dem genomförd,
samt under villkor att det prästerskapet tillförsäkrade s. k. tjänståret
bortfaller och att änkors samt omyndiga och oförsörjda barns nådår
alltså räknas från tiden för tjänstinnehavarens frånfälle.
Stockholm den 12 juni 1917.
Med undersåtlig vördnad.