Riksdagens skrivelse Nr 2$.

i>

/

Nr 28.

Godkänd av första kammaren den 7 mars 1917.
Godkänd av andra kammaren den 7 mars 1917.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i~anledning av väckt motion
om skrivelse till Kung!. Majd i fråga om meddelandet
av föreskrift angående beredning av vissa till avgörande
å kommunalstämma förekommande ärenden.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag liar enskild motionär liemställt, att riksdagen!
skrivelse till Eders Kungl. Maj :t måtte anhålla, det Eders Kungl. Makt
täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag om sådan ändring i
kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet av den 21 mars
1862, att ärende av ekonomisk innebörd bör, innan det å kommunalstämma
till avgörande företages, vara av kommunalnämnd eller av särskilda
därtill utsedda personer förberett.

Såsom motionären framhållit, finnes i kungl. förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd § 13 en föreskrift om beredning av
på kyrkostämma förekommande ärenden. Likartade bestämmelser finnas
i kungl. förordningen om kommunalstyrelse i stad §§16 och 36 beträffande
ärenden, som på allmän rådstuga eller hos stadsfullmäktige
skola till avgörande företagas. Med avseende på kommunalstämma är
däremot i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet ingen

Riksdagens skrivelse Nr 28.

C

beredning föreskriven i annan mån än att det enligt § 62 åligger kommunalnämnden
att uppgöra det förslag till inkomst- och utgiftstat, över
vilket kommunalstämman i oktober varje år har att fatta beslut. Stadgandet
i samma förordnings § 38 mom. 5 om kommunalnämndens skyldighet
att »avgiva infordrade betänlcanden uti kommunens angelägenheter»
innebär givetvis intet hinder för kommunalstämman att fatta
beslut utan föregående utredning.

Vid kommunallagarnas tillkomst bestämde man sig således i fråga
om reglerna för ärendenas beredning för en viss åtskillnad mellan å
ena sidan den kyrkliga kommunen ocli den världsliga kommunen i stad
och å andra sidan den världsliga kommunen på landet. De ärenden,
som förelågo till kommunalstämmornas behandling, ansågos förmodligen
ej så invecklade, att icke stämmodeltagarne även utan föregående utredning
ägde tillräcklig sakkunskap för deras handläggning. Sedan
dess hava kommunalstämmornas arbetsuppgifter blivit av väsentligt mera
komplicerad art, på samma gång som mångenstädes kommunerna —-i synnerhet de större — förlorat den homogenitet, som väsentligen
förenklade behandlingen av föreliggande frågor. I följd härav torde
det numera på många håll vara vanligt, att viktigare ärenden icke
företagas till avgörande å kommunalstämma utan att förut, åtminstone
i någon mån, hava förberetts av kommunalnämnden eller annan
myndighet inom kommunen. Då direkta bestämmelser härom saknas,
kan emellertid den omständigheten, att ett visst ärende icke blivit på
förhand berett, icke anses innebära, att beslutet tillkommit på ogiltigt
sätt, vadan besvär över kommunalstämmas beslut, grundade därpå, att
den föregående beredningen varit bristfällig, av Eders Kungl. Maj:t
lämnats utan avseende.

Av denna anledning och på de grunder, som motionären anfört,
anser riksdagen en lagändring i den av honom angivna riktningen böra
tagas under övervägande, låt vara att den i många fall närmast komme
att innebära lagfästande av en redan nu utvecklad praxis.

Emellertid torde det icke vara lämpligt att utan vidare till förordningen
om kommunalstyrelse på landet överflytta de övriga kommunallagarnas
princip, att varje ärende skall före avgörandet vara på visst sätt
berett av en kommunal nämnd eller delegation. Om en dylik föreskrift
utan möjlighet till undantag skulle införas för landskommunerna, synes
det vara att befara, att den skulle på många håll i kännbar mån
verka tyngande på det kommunala arbetet. I fråga om ärenden av en -

Riksdagens skrivelse Nr 2N. 7

klara natur torile den sålunda icke alltid vara behövlig. I vidsträckta
kommuner kan det dessutom stundom vara förenat med avsevärda svårigheter
för de beredande korporationernas medlemmar att vid den tidpunkt
som erfordras sammanträffa. Särskild uppmärksamhet kräver detta förhållande
i fråga om sådana ärenden av brådskande natur, som enligt kungl.
förordningen om kommunalstyrelse på landet § IG st. 2 kommunalstämman
får avgöra utan att kallelse till stämman kungjorts å eljest föreskriven tid.
Under alla omständigheter är det naturligtvis på landsbygden vida svårare
än i städerna att när som helst få en beredning till stånd. Men det
råder i detta avseende även en viss skillnad mellan den världsliga och
den kyrkliga kommunen på landet, nämligen så till vida, att i den
sistnämnda samma person i regel bekläder ordförandeskapet i den beredande
och den beslutande myndigheten, en omständighet, som uppenbart
i någon mån underlättar och förkortar beredningsproceduren.

Vid en blivande lagändring synes skälig hänsyn böra tagas till nu
antydda svårigheter. Åtskilliga spörsmål av mera speciell art framträda
därjämte: så t. ex. vilka korporationer eller personer beredningsuppdraget
i olika fall skall tillkomma, vilket förfaringssätt som skall tilllämpas
i händelse av meningsskiljaktighet i frågan, huruvida ett ärende författningsenligt
måste beredas och i så fall av vilken myndighet 0. s. v. I
likhet med motionären har riksdagen därför ansett frågan vara av så
pass ingripande art, att den icke bort bliva föremål för beslut, förrän
den underkastats av Eders Kungl. Maj:t föranstaltad utredning.

Motionären har begränsat sitt yrkande till »ärenden av ekonomisk
innebörd». Riksdagen är icke övertygad om att denna begränsning utan
vidare . bör. fastslås. Det synes visserligen troligt, att föreskriften om
beredning icke lämpligen kan, såsom i de övriga kommunallagarna, utsträckas
till alla ärenden utan undantag, och riksdagen behjärtar, som
ovan nämnts, till fullo de betänkligheter som mött mot beredningsföreskrifter
av den art, att de kunna verka alltför tyngande på det kommunala
arbetet. Men det torde dock finnas även andra ärenden än
de ekonomiska, som kunna tarva lika grundlig utredning, medan å
andra sidan vissa ekonomiska ärenden kunna tänkas vara av den relativt
oväsentliga art, att en föreskrift om beredning av dem skulle verka
onödigt hämmande på deras behandling. Det har av dessa skäl synts
olämpligt att binda den föreslagna utredningen vid ett redan på förhand
gjort uttalande, att den bör avse alla ärenden av ekonomisk natur, men
också blott dessa. Fastmera torde densamma böra gälla alla ärenden

8

Riksdagens skrivelse Nr 28.

och därvid beträffande olika slag av dessa undersökas, i vad mån det
kan anses behövligt och lämpligt, att de före avgörandet å kommunalstämman
bliva underkastade beredning.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t ville verkställa utredning, i vad mån det kan anses behövligt och
lämpligt att i förordningen om kommunalstyrelse på landet av den 21
mars 1862 införa bestämmelser därom, att ärenden, som skola företagas
till avgörande å kommunalstämma, böra förut beredas av kommunalnämnden
eller annan nämnd eller särskilt därtill utsedda personer, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 7 mars 1917.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1917.