10
Riksdagens skrivelse Nr 274.
Nr 274.
Godkänd av forsta kammaren den 6 juni 1917.
Godkänd av andra kammaren den 6 juni 1917.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
angående ändring av 4 § i lagen den 8 juni 1915 om
övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring.
(Sammansätta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande nr 2.)
Till Konungen.
*
Vid innevarande års riksdag har enskild motionär hemställt, att
riksdagen måtte för sin del besluta om viss ändrad lydelse av 4 § i
lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av lagen
den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
Det sammansatta stats- och lagutskott, till vars förberedande behandling
förevarande motion hänvisats, anförde i ärendet följande:
»I motionen redogöres till en början för den behandling, som tidigare
ägnats frågan om retroaktiv utbetalning av pension enligt lagen om
allmän pensionsförsäkring. Sålunda hade enligt pensionsförsäkringslagens
ursprungliga lydelse ingen begränsning bakåt i tiden ifråga
om pensions utgående förefunnits. På hemställan av pensionsstyrelsen
hade förevarande fråga sedermera upptagits till behandling, och till
1914 års riksdag hade Kungl. Maj:t avlämnat proposition med förslag
till ändrad lydelse av 31 och 37 §§ av lagen om allmän pensionsförsäkring.
Enligt nämnda förslag (31 §) skulle pension icke hava utgått
för tid före ingången av kalenderåret näst före det år, under vilket
ansökan om pension ingivits, varjämte den föreslagna lydelsen av 37 §
skulle hava medfört, att det procenttal, efter vilket pensionsbeloppet
Riksdagens skrivelse Nr 274. 11
skulle beräknas, alltid hade bestämts efter det år, varunder rätten att
erhålla pension hade inträtt. Det sammansatta stats- och lagutskott,
till vars behandling berörda proposition hänskjutits, hade emellertid
funnit sistnämnda stadgande alltför hårt drabba de pensionstagare, som
komme i åtnjutande av övergångstidens reducerade pensionsbelopp, vadan
utskottet föreslagit riksdagen, att i stället för det av Kungl. Maj:t föreslagna
tillägget till 37 § införa ett stadgande, varigenom nämnda pensionstagare
skulle undantagas från bestämmelsen i 31 § angående den förflutna
tid, för vilken pension högst skulle utgå. Denna utskottets hemställan
både även bifallits av riksdagen.
Härefter anför motionären till stöd för sitt yrkande i motionen
följande:
»Denna bestämmelse i § 37 överflyttades 1915 till § 4 av nu gällande
»Lag 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av lagen
den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring». Denna § lyder: »I fråga
om pensionstillägg eller understöd, som i 3 § sägs, skall stadgandet i
31 § första stycket andra punkten av lagen om allmän pensionsförsäkring
icke äga tillämpning, dock att understöd, varom förmäles i 3 §
2 mom. här ovan, icke i något fall utgår för tiden före den 1 januari
1916.» Genom 1915 vidtagna ändringar i övergångsbestämmelserna
har vidare tiden för den 4:de §:s giltighet utsträckts från utgången av
år 1918 till utgången av år 1929, som är det sista år, under vilket
pensionerna utgå med till 90 % reducerat belopp. En person, som
1929 söker pension och befinnes ha varit pensionsberättigad redan 1914,
erhåller således pension på en gång för 15 år.
Att dessa på en gång utbetalade större belopp i ett avsevärt antal
fall icke komma till den nytta, vartill är önskvärt att pensionsväsendets
starkt begränsade tillgångar skola komma, är uppenbart. Redan nu ha
olägenheter visat sig vid utbetalandet av ett par års pensioner på en
gång och i den mån, som beloppen stiga, komma även missförhållandena
att ökas. Min erfarenhet går även i den riktning, att den förmån,
som den retroaktivt utgående pensionen lämnar, i stort sett ej ökar
pensionsväsendets popularitet. Det är sant, att det på en gång erhållna
efter pensionärens villkor stora penningbeloppet vållar honom mycken
tillfredsställelse, men penningarna försvinna snart och då blir besvikelsen
så mycket större, när de små månatligen eller kvartalsvis utfallande
pensionsbeloppen komma. Att avundsjuka också väckes hos dem, vilka
ej komma i åtnjutande av någon retroaktiv pension och vanligen ej
förstå anledningen härtill, är också givet.
12
Riksdagens skrivelse Nr 274.
För pensionsnämnderna ställer sig saken ej heller vidare angenäm.
Nämnden åligger att konstatera när rätt till pension inträder oberoende
av, om sökanden gör anspråk på retroaktiv pension och detta avgörande
blir svårare ju längre tillbaka i tiden nämnden blir tvungen att utsträcka
sina undersökningar. Nämnden är tvungen att tillstyrka utbetalandet av
ett större engångsbelopp, även då den vet, att användningen ej blir den
bästa. Samtidigt som nämnden med smärta måste iakttaga, huru de årliga
pensionerna ofta äro alldeles otillräckliga, måste den medverka till utbetalande
av engångsbelopp, vilkas gagn är tvivelaktigt.
Man kan ifrågasätta, huruvida den i § 31 pensionslagen fastställda
retroaktiva pensionen är berättigad; att den obegränsade rätten enligt § 4
i övergångsbestämmelserna medför mer skada än gagn synes mig uppenbart.
Det skäl, som av lagrådet 1914 åberopades för denna övergångsbestämmelse,
eller att ansökningarna i annat fall skulle kunna uppskjutas
till ett senare år, under vilket pensionerna utfalla med högre procent av
den normala pensionen, är ej längre i samma grad giltigt. 1 år utgå
pensionerna med 80 % av normalt belopp och från och med 1918 till
och med 1929 med oförändrat 90 %. De skäl, som kunde vara bärkraftiga
under åren 1914 till 1917, då pensionerna varje år ökades med
10 kunna därför ej längre åberopas. Har övergångsbestämmelsen i
§ 4 någon gång varit till gagn eller varit av behovet påkallad, är detta
nu ej längre förhållandet.
De belopp, som kunde inbesparas genom att denna bestämmelse
slopades, äro icke obetydliga. År 1916 utgjorde kostnaden för retroaktiva
pensionstillägg och understöd för 1914 enligt mig av pensionsstyrelsen
lämnade uppgifter 730,000 kronor, varav statens andel — tre fjärdedelar
— utgör 547,500 kronor. Fn del av de ansökningar, som ligga
till grund för utbetalniugen av detta belopp, äro ingivna under 1915 och
för dessa skulle även med tillämpning av § 31 pensionslagen retroaktiva
pensioner utgå för 1914, men man torde knappast räkna för högt, om
man beräknar enbart statens kostnad år 1916 för de retroaktiva pensionerna
enligt § 4 av lagen om övergångsbestämmelser till 400,000 kronor.
Huruvida denna summa under kommande år kommer att ökas eller
minskas, är omöjligt att säga. Det antagliga är, att antalet pensionärer
med retroaktiva pensioner kommer att minskas, men att de belopp, som
kommer var och en till del, i genomsnitt kommer att ökas och därmed
även de olägenheter, som jag förut omnämnt.»
Efter erinran att pensionsförsäkringen närmast är avsedd att sörja
för pensionstagarnas framtid, vadan skäl icke kan anses föreligga, att
Riksdagens skrivelse Nr 274.
13
pension skulle i större utsträckning än som stadgas i 31 § utbetalas för
förfluten tid, anförde utskottet vidare följande:
»Den allmänna folkpensioneringen torde numera vara så allmänt
känd, att det stora flertalet från tidigare år pensionsberättigade redan
hava sökt understöd, vadan de skäl, som år 1914 förefunnits för gällande
bestämmelser i berörda hänseende, icke längre äga samma giltighet.
De i motionen framhållna oegentligheter torde hava ytterligare ökats
genom den lagändring av år 1915, varigenom tiden för de reducerade
pensionsbeloppens utgående utsträckts till utgången av år 1929.
För genomförande av en ändring i den av motionären föreslagna
riktning torde vissa övergångsbestämmelser tarvas. Pensionsstyrelsen
ifrågasätter i sådant hänseende — under förutsättning att ifrågavarande
lagändring skulle träda i kraft den 1 januari 1918 — om icke
viss tid bör föreskrivas, inom vilken alla, som anse sig berättigade
till pensionstillägg eller understöd för tid före den 1 januari 1917, hava
att ingiva sina ansökningar.
Utskottet anser sig på dessa grunder och med hänvisning i övrigt till
de skäl, motionären anfört, hava anledning förorda viss ändring i motionens
syfte av 4 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av pensionsförsäkringslagen, varvid viss övergångsbestämmelse
torde erfordras.»
I anslutning till det av utskottet i anledning härav framlagda lagförslag,
har riksdagen för sin del antagit följande
Förslag
till
Lag:
om ändrad lydelse av 4 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
Härigenom förordnas, att 4 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring skall erhålla följande ändrade lydelse:
4 §•
I fråga om pensionstillägg eller understöd, vartill rätt inträtt före
den 1 januari 1917 och varom ansökan göres före den 1 januari 1919,
14
Riksdagens skrivelse Nr 274.
skall stadgandet i 31 § första stycket andra punkten av lagen om allmän
pensionsförsäkring icke äga tillämpning; dock att understöd, varom
förmäles i 3 § 2 mom. här ovan, icke i något fall utgår för tiden före
den 1 januari 1916.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.
Stockholm den 6 juni 1917.
Med undersåtlig vördnad.