2

Riksdagens skrivelse Nr 271.

Nr 271.

Godkänd av första kammaren den 6 juni 1917.
Godkänd av andra kammaren den 6 juni 1917.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
ifråga om viss pensionering av hos staten anställd
extra personal.

(Sammansätta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande nr 1.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag har av enskild motionär upptagits frågan
om pensionering av viss hos staten anställd extra personal genom
anslutning till den frivilliga försäkringen enligt 34 § i lagen den 30
juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.

Motionären har i förevarande fråga anfört huvudsakligen följande:

»Det torde vara otvivelaktigt, att utnyttjandet av den frivilliga pensionsförsäkringen
enligt lagen den 30 juni 1913 icke erhållit den omfattning,
som man haft anledning förvänta. Skälen härtill kunna vara
flera, men säkerligen är detta förhållande i viss män beroende av bristande
kännedom om de förmåner, som den enskilde kan bereda sig själv
och som arbetsgivaren kan tillförsäkra sina arbetstagare genom anlitandet
av lagens bestämmelser.

Tvivelsutan skulle det vara av stor betydelse, om staten såsom arbetsgivare
ginge i spetsen för vinnande av en allmännare anslutning till
den frivilliga pensionsförsäkringens idé. Staten använder i sin verksamhet
betydande grupper tjänstemän och arbetare med anställning av mera
tillfällig art, och det torde möta stora svårigheter, även ur rent försäkringsteknisk
synpunkt, att sörja för dessas ålderdom genom pensioneringsåtgärder,
motsvarande dem som gälla för fast anställd personal. Till
dessa personalgrupper torde räknas, bland andra, banarbetarne vid statens
järnvägar, arbetarne vid statens järnvägsbyggnader och vattenfallsstyrelsens
anläggningar, arbetare vid flottans varv och verkstäder, vissa
lägre tjänstemän vid statens affärsdrivande verk och andra anstalter.

Riksdagens skrivelse Nr 271.

3

Det lärer icke kunna undvikas, att många av dessa arbetares anställning
bliver av mera tillfällig art, då antalet arbetare växlar efter behovet,
medan det å andra sidan icke kan undgås, att anställningen ofta i realiteten
bliver mera eller mindre beständig. Åven i dylika fall har staten
ansetts äga en viss försörjningsplikt vid inträffad oförmögenhet till arbete
på grund av sjukdom eller ålderdom. Det har utbildat sig en fast
praxis, att riksdagen beviljar pension eller understöd åt sådana arbetare
efter framställningar från fall till fall. De sålunda beviljade understöden
uppgå till säkerligen icke obetydliga belopp, och det är anledning förmoda,
att denna praxis kommer att ytterligare utvecklas med en ständigt
växande utgiftssumma för staten. Å andra sidan kan det icke bortses
ifrån att denna form för försörjning, icke minst på grund av dess ovisshet,
måste vara föga tillfredsställande för den personal, som här är ifråga.

En utväg att frånkomma denna praxis men ändock vinna ett nöjaktigt
resultat borde därför vara önskvärd för såväl staten som arbetstagarne
själva.

Det synes mig, att eu mera omfattande användning av den frivilliga
pensionsförsäkringens grundprinciper borde möjliggöra en lösning
av denna fråga på ett tillfredsställande sätt.»

Det sammansatta stats- och lagutskott, till vars förberedande behandling
ifrågavarande motion hänskjutits, anförde i ärendet följande:

»Frågan om viss pensionering av hos staten anställd personal, som
enligt nu gällande bestämmelser icke är berättigad till statspension, står
i visst samband med det i Kungl. Maj:ts proposition nr 222 till innevarande
års riksdag framlagda förslaget till bestämmelser angående rätt
till pension för vissa å extra stat upptagna befattningshavare vid statens
järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk. Vissa grupper av
den personal, som motionären med sitt förslag torde avsett att bereda
möjlighet till erhållande av pension, hava sålunda medtagits i Kungl.
Majits berörda förslag. Detta förslag innebär, att viss närmare angiven extra
personal vid nämnda verk skulle tillerkännas vissa bestämda pensionsförmåner,
utgående från särskilda pensionskassor skapade för de nämnda verken,
för vilka kassor förslag till reglemente framlagts, innebärande bland annat
viss bidragsskyldighet från personalens sida. I övrigt skulle pensioneringen
bestridas medelst årliga avsättningar av vissa belopp från järnvägarnas
traf kmedel, från telegrafmedlen och från statens vattensfallsverks
driftinkomster. Vid utarbetandet av grunderna för ifrågavarande
pensionering hava jämväl möjligheterna för en kombinering med den
frivilliga försäkringen enligt 34 § av lagen om allmän pensionsförsäkring
varit föremål för utredning, men har i förevarande avseende i nyss be -

4

Riksdagens skrivelse Nr 271.

rörda förslag till reglementen allenast införts stadganden av det huvudsakliga
innehåll, att, som regel, för den delägare, som utan att vara berättigad
till pension från kassan upphör att innehava med delaktighet i
kassan förbunden tjänst och således utträder ur kassan, de av honom
själv erlagda pensionsavgifterna skola tillgodoräknas honom för beredande
av pension enligt pensionsförsäkringslagen.

Den uti motionen framlagda tanken, att staten såsom arbetsgivare
skulle bidraga till pensionering av hos staten anställd personal, som
hittills icke varit berättigad till statspension, skulle således i viss mån bliva
tillgodosedd genom ett bifall till den berörda kungl. propositionen nr
222, ehuru på något annat sätt än motionären tänkt sig.

Men en stor del av den personal, som i motionen avses, främst
banarbetarne vid statens järnvägar och med dem i tjänstgöringshänseende
jämställda arbetare vid en del övriga av statens affärsdrivande verk,
bliver icke tillgodosedd genom Kungl. Maj:ts berörda förslag. Anledningen
härtill torde närmast hava varit, att dessa av staten avlönade
arbetare ansetts icke innehava så fast anställning, att frågan om deras pensionering
bort upptagas i sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande förslag*

Den av motionären framkastade tanken, att staten såsom arbetsgivare
bör på lämpligt sätt bidraga till pensionering av den personal, för vilken
pensioneringsfrågan icke kan befinnas böra lösas i annan ordning än
genom den frivilliga pensionsförsäkringen, synes utskottet värd allt beaktande.
En dylik åtgärd, att staten så att säga går i spetsen för
att genom bidrag till sina arbetares försäkring i den frivilliga pensionsförsäkringen
i någon mån sörja för dessa arbetares framtid vid invaliditet,
skulle kanske även i sin mån bidraga till en önskvärd popularisering
av den frivilliga pensionsförsäkringen och bliva ett efterföljansvärt exempel
för enskilda arbetsgivare. Förevarande spörsmål kräver emellertid en
ingående utredning, vadan annat för närvarande icke synes böra i anledning
av motionen ifrågakomma än en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t.»

I anslutning till vad utskottet på grund härav hemställt får riksdagen
anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
huruvida och i vad mån staten, med anlitande av den frivilliga pensionsförsäkringen,
må kunna bidraga till pensionering av den vid statens
verk sysselsatta arbetspersonal, för vilken icke i särskild ordning
sörjts för pension genom statens försorg, samt därefter för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 6 juni 1917.

Med undersåtlig vördnad.