10

Riksdagens skrivelse Nr 256.

Kr 256.

Godkänd av forsta kammaren den 5 juni 1917.
Godkänd av andra kammaren den 5 juni 1917.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 2 § 1 mom., 3 § 1 mom., 5, 8 och 23 §§ samt 25 §
2 mom. i förordningen den 7 augusti 1907 angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m. ävensom
en i anledning av nämnda proposition väckt motion.

(Bevillningsutskottets betänkande nr 53.)

Till Konungen.

Genom proposition, nr 96, av den 9 mars 1917 har Eders Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom., 3 § 1 mom., 5, 8 och 23 §§ samt 25 §
2 mom. i förordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker samt till förordning om ändrad lydelse av
1 § i förordningen den 18 juli 1913 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel,

dels besluta, att, där restitution av skatt skall äga rum för malt,
som omedelbart använts för tillverkning av lagrat dricka, restitutionen
må utgå direkt av maltskattemedlen,

dels ock, med ändring av vad i den till innevarande års riksdag
avlåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och behov under år
1918 föreslagits, beräkna inkomsten av maltskatten till 9,250,000 kronor.

11

Riksdagens skrivelse Nr 256.

Till behandling i sammanhang med nämnda proposition har riksdagen
förehaft en motion, (1: 113), däri hemställts bland annat, att
riksdagen ville för sin del besluta, att 8 § 1 mom. i förordningen den
7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
skulle erhålla följande ändrade lydelse:

8 §•

1. Vid skattepliktigt bryggeri må efter varje kvartals utgång
restitution av skatt efter 60 öre för kilogram räknat åtnjutas för det
under nästföregående kvartal omedelbart till svagdricka använda malt,
dock icke till högre belopp, än att den återstående skatten uppgår till
minst det i femte paragrafen stadgade medeltal.

Enligt 2 § i gällande förordning angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker skall för malt, som i bryggeri användes vid
tillverkning av maltdryck, i regel erläggas skatt med 23 öre för varje
kilogram, dock att för varje bryggeri skatten för de första under tillverkningsåret
avverkade 100,000 kilogrammen malt utgår med 17 öre
för kilogram och för de nästa 100,000 kilogrammen med 20 öre för
kilogram. Eders Kungl. Maj:ts föreliggande proposition avser en höjning
av nämnda skattesatser till 69, 63 och 66 öre för kilogram. Syftet med
den föreslagna väsentliga höjningen är, på sätt framgår av chefens för
finansdepartementet anförande till ovannämnda statsrådsprotokoll, i
främsta rummet att tillföra statsverket ökade inkomster. Med utgångspunkt
från antagandet att på grund av skatteförhöjningen förbrukningen
av alkoholstarkare maltdrycker komme att nedgå till hälften och förbrukningen
av »lagrat dricka» mer än fördubblas, har departementschefen
ansett sig kunna beräkna, att vid bifall till Eders Kungl. Maj:ts förslag
maltskatten komme att giva 3,550,000 kronor mera i inkomst, och sålunda
föreslagit, att beräkningen av maltskatten för år 1918 måtte höjas från
det i statsverkspropositionen upptagna beloppet 5,700,000 kronor till
9,250,000 kronor. Såsom motiv för förslaget om höjning av maltskatten
har departementschefen jämväl anfört den förhoppningen, att resultat skulle
vinnas i nykterhetsavseende.

I fråga om det statsfinansiella skälet, vilket uppenbarligen varit
det som föranlett framläggandet av propositionen, får riksdagen anföra
följande.

Vid den ovan omförmälda beräkningen av den sannolika maltförbrukningen
under år 1918 synes departementschefen företrädesvis

12

Riksdagens skrivelse Nr 256.

hava tagit hänsyn till de verkningar, som den föreslagna skatteförhöjningen
kunde antagas medföra. Såsom förhållandena numera utvecklat
sig har det synts riksdagen uppenbart, att man därjämte och i främsta
rummet måste söka bilda sig en föreställning om, huruvida och i vilken omfattning
spannmål kan under åren 1917 och 1918 bliva föremål för mältning.

Till ovannämnda statsrådsprotokoll har departementschefen framhållit,
hurusom den kris, som vårt land genomgår, föranlett Kungl. Maj:t
att vidtaga åtgärder, som för att bevara åt befolkningen livsmedel i tillräcklig
omfattning kraftigt ingripit i tillverkningen av alkoholhaltiga
drycker. I sådant hänseende har departementschefen erinrat om förordningen
den 7 november 1916 angående förbud mot mältning av
spannmål, däri stadgats, att för mältning av torrmalt spannmål icke må
användas, utan att folkhushållningskommissionen därtill lämnat tillstånd.
Därjämte kan i detta sammanhang omnämnas, att folkhushållningskommissionen
i ett den 15 februari 1917 avgivet underdånigt utlåtande,
i anledning av en framställning av Sveriges svagdricksbryggarförening
om åtgärder till säkerställande av de skattefria bryggeriernas tillverkning,
anfört, att kommissionen, som på seuaste tid icke meddelat tillstånd
till mältning, ansåge sådant tillstånd icke för det dåvarande kunna ifrågakomma.
I samma riktning uttalade sig kontrollstyrelsen och socialstyrelsen
i ett i anledning av väckt fråga om tillfälligt rusdrycksförbud
den 16 februari 1917 gemensamt avgivet utlåtande, däri anförts, att då
med hänsyn till under år 1917 inträdda förhållanden importsvårigheterna
ökats och landet syntes bliva hänvisat att nästan uteslutande existera
på de livsmedelstillgångar, som funnes inom detsamma, det vore påkallat
att hädanefter upprätthålla ett ovillkorligt förbud mot mältning. Enligt
vad under ärendets behandling inom riksdagen inhämtats har folkhushållningskommissionen
sedermera icke meddelat något tillstånd till mältning.

Beträffande utsikterna för nästa år är det givetvis omöjligt att
göra några säkra antaganden. Så mycket torde dock kunna sägas, att
det för närvarande synes övervägande sannolikt, att även under nästa
år våra egna spannmålstillgångar måste användas så gott som uteslutande
till bröd. Mältningen skulle sålunda vara hänvisad till spannmål,
som kan införas från utlandet. Oavsett att ett icke ringa behov av
brödsäd sannolikt kommer att återstå att fylla, sedan de inhemska tillgångarna
tagits i anspråk, har det synts riksdagen, att möjligheterna
till import av spannmål under nästkommande år för närvarande te sig
alltför osäkra, för att på dem skulle kunna grundas de antaganden i fråga
om maltavverkning under sistnämnda år, på vilka Eders Kungl. Maj:ts
förslag vilar. Då under sådana omständigheter någon väsentlig inkomst -

Riksdagens skrivelse Nr 256. 13

ökning icke torde stå att vinna på denna väg, har riksdagen icke velat
vidtaga de betydande höjningar av ifrågavarande skattesatser och övriga
i samband härmed stående ändringar i lagstiftningen, som förslaget
avser, och har riksdagen således icke kunnat bifalla den förenämnda
propositionen.

Enligt 8 § i gällande maltdryckstillverkningsförordning må vid
skattepliktigt bryggeri efter tillverkningsårets utgång restitution av
skatt, efter 14 öre för kilogram räknat, åtnjutas för det under samma
ar omedelbart till svagdricka använda malt, dock högnät för en tredjedel
av hela den vid bryggeriet under tillverkningsåret avverkade maltmängden
samt icke till högre belopp, än att den återstående skatten
uppgår till minst det i 5 § stadgade medeltal.

I ovannämnda motion har föreslagits, att bestämmelsen om visst
maximum för restitution av skatt för till svagdricka använt malt måtte
upphävas ävensom att restitution måtte utbetalas efter varje kvartals
utgång.

Omförmälda enligt 8 § nu gällande stadgande infördes i maltdryckstillverkningsförordningen
genom en förordning av den 20 augusti 1909.
Med propositionen nr 18 vid 1909 års riksdag hade Kungl. Maj:t
framlagt, bland annat, förslag om en höjd maltskatt och i samband
därmed förslag om restitution för malt, somt vid skattepliktigt bryggeri
omedelbart använts till svagdricka. Enligt det vid nämnda proposition
i utdrag fogade statsrådsprotokollet uttalade föredragande departementschefen
— efter att hava utrett, att endast bryggerier med till vissa
kvantiteter bestämd mindre årlig avverkning borde komma i åtnjutande
av skatterestitution — att även vid dessa bryggerier en begränsning
av restitutionen borde fastställas. Med den uppdelning av bryggerierna i
skattepliktiga och skattefria, som i och för maltdrycksbeskattning*en införts,
kunde förutsättas, att, om ej vissa omständigheter verkade förryckande,
bryggeri borde finna för sig förmånligast att mera övervägande
ägna sig åt tillverkning av skattepliktig vara eller helt och
hållet tillverka svagdricka. Under då gällande bestämmelser inträffade
emellertid allt emellanåt, att bryggeri, som kanske använde 80 procent
och därutöver av under året avverkat malt för tillverkning av svagdricka,
ändock funne det för sig ändamålsenligt att bedriva skattepliktig
tillverkning. Men även om ett övervägande svagdrickstillverkande bryggeri
funne det ekonomiskt fördelaktigt att för möjligheten till tillverkning
och försäljning av en mindre kvantitet alkoholstarkare drycker
betala skatt jämväl för den större maltmängd, som använts till svag -

14

Riksdagens skrivelse Nr 256.

dricksbrygd, borde sådant icke vara normerande för lagstiftningen. _ I
vilken form skattelindringen för svagdrickstillverkning vid skattepliktigt
bryggeri än anordnades, borde den aldrig sättas så högt, att ett skattepliktigt
bryggeri skulle kunna sägas driva övervägande skattefri tillverkning.
Departementschefen föreslog därför att maximum för restitution
av skatt skulle bestämmas till 50 procent av bryggeriets hela
maltavverkning. På förslag av bevillningsutskottet bestämdes emellertid
maximum för restitution av skatt endast till en tredjedel av bryggeriets

hela maltavverkning. _

I anledning av ifrågavarande motion, i vad den rör ändringar
i 8 §, har under den förberedande behandlingen av detta ärende bevillningsutskottet,
efter därom i grundlagsenlig ordning gjord framställning,
mottagit kontrollstyrelsens utlåtande. Däri har styrelsen anfört
bland annat följande:

»Bestämmelsen om visst maximum för restitution av skatt har enligt
kontrollstyrelsens mening huvudsakligen betydelse ur statsfinansiella
synpunkter. Därjämte kan emellertid denna bestämmelse hava en viss
betydelse i konkurrensen mellan skattepliktiga och skattefria bryggerier,
i det att de konkurrenskraftigare skattepliktiga bryggerierna därigenom
avhållas att utöver en viss gräns tillverka svagdricka. Därest bestämmelsen
om maximum för skatterestitution upphaves, kan det inträffa, att
skattepliktiga bryggerier komma att huvudsakligen tillverka skattefria
drycker.

Med de vid 1916 och 1917 års riksdagar framlagda förslagen
till höjd maltskatt, har åsyftats utom att bereda statsverket ökade inkomster
jämväl att åstadkomma ett överförande av maltdrycksföibrukningen
till alkoholsvagare maltdrycker. Enär det är obestridligt, att
detta syftemål kan avsevärt motverkas genom bestämmelsen i 8 § 1
mom. av maltdryckstillverkningsförordningen om maximum för skatterestitution,
finner sig kontrollstyrelsen böra tillstyrka, att denna bestämmelse,
på sätt i motionen I: 113 föreslagits, upphaves.»

Det torde framgå av vad ovan anförts ur föredragande departementschefens
yttrande, då förslag till ifrågavarande nu gällande bestämmelse
om restitution framlades, att med restitutionens begränsning avsågs
att upprätthålla en bestämd gräns mellan två skilda slag av
bryggerier, nämligen sådana, som övervägande tillverkade skattepliktiga
drycker, och sådana, som uteslutande framställde skattefria drycker.
Det har synts riksdagen, att detta syfte icke står väl tillsamman med
den tendens, som numera gör sig gällande på nykterhetslagstiftningens

15

Riksdagens skrivelse Nr 256.

område. Ändamålet med den förordning angående försäljning av rusdrycker,
som denna riksdag antagit, torde i stället bäst tillgodoses, om
bryggerierna i största möjliga utsträckning omlägga sin drift till framställning
av alkohols vagare maltdrycker. Det synes uppenbart, att den
bestämmelse, varigenom skatterestitutionen för till svagdricka använt malt
begränsas till eu tredjedel av den vid bryggeriet avverkade maltmängden,
är ägnad att motverka utvecklingen i nu angivna riktning. Å andra
sidan hava uttalats farhågor för att, om nämnda begränsning borttages,
de skattepliktiga bryggeriernas konkurrenskraft därigenom kunde komma
att ökas till men för de skattefria bryggerierna. Riksdagen har emellertid
ansett sig kunna antaga, att, i den mån tillverkningen av skattepliktiga
maltdrycker avtager, marknaden för svagdricka kommer att
utvidgas och därigenom avsättning beredas tillverkningen från såväl
skattepliktiga som skattefria bryggerier. Allmänhetens berättigade krav
på att gott svagdricka tillhandahålles i marknaden tillgodoses också
otvivelaktigt bäst, om tillverkningen bedrives icke blott av skattefria
utan även obehindrat av skattepliktiga bryggerier. Åven nykterhetsarbetet
främjas säkerligen därav att kvaliteten på denna vara höjes.
På nu anförda skäl har riksdagen funnit sig böra, i anslutning till vad
kontrollstyrelsen i frågan anfört, bifalla det i motionen framställda förslaget
om upphävande av bestämmelsen rörande visst maximum för
restitution av skatt för till svagdricka använt malt.

De av riksdagen sålunda vidtagna ändringarna i gällande villkor
för de skattepliktiga bryggeriernas tillverkning komma givetvis att för
dessa bryggerier ekonomiskt underlätta den omläggning av deras produktion,
som på grund av i andra avseenden ändrad lagstiftning på
ifrågavarande områden kan finnas vara i viss utsträckning påkallad.
Riksdagen har icke velat underlåta att framhålla, hurusom vad riksdagen
sålunda beslutat är ägnat att i sin mån tillmötesgå de krav på ersättning,
som med anledning av nyss antydda lagstiftning kunna framställas
från de skattepliktiga bryggeriernas sida.

Till stöd för sin hemställan att restitution måtte få åtnjutas efter
varje kvartals utgång har motionären åberopat de mindre bryggeriernas
svårigheter att anskaffa nödigt kapital till gäldande av så stora skattebelopp,
som belöpa på ett helt års avverkning. I likhet med kontrollstyrelsen,
som tillstyrkt även detta förslag, har riksdagen ansett sig böra
antaga detsamma.

På grund härav bör 8 § 1 mom. erhålla den av motionären föreslagna
lydelsen med den ändring av restitutionsbeloppet från 60 öre till

16

Riksdagens skrivelse Nr 256.

14 öre för kilogram^ som påkallas av att enligt riksdagens beslut
maltskatten kommer att utgå med oförändrat belopp.

På grund av vad rikdagen ovan anfört får riksdagen härmed för
Eders Kungl. Maj:t tillkännagiva,

att det med Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition, nr 96,
framlagda förslag till förordning om ändrad lydelse av vissa paragrafer
i gällande förordning om tillverkning och beskattning av maltdrycker
icke av riksdagen bifallits;

att vad Eders Kungl. Maj:t föreslagit därom, att, där restitution
av skatt skall äga rum för malt, som omedelbart använts lör tillverkning
av lagrat dricka, restitutionen måtte utgå direkt av maltskattemedlen,
icke föranlett någon riksdagens åtgärd; samt

att riksdagen beslutat, att 8 § 1 mom. i förordningen den 7 augusti
1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skall erhålla
följande ändrade lydelse:

8 §.

1. Vid skattepliktigt bryggeri må efter varje kvartals utgång
restitution av skatt, efter fjorton öre för kilogram räknat, åtnjutas för
det under nästföregående kvartal omedelbart till svagdricka använda
malt, dock icke till högre belopp än att den återstående skatten uppgår
till minst det i 5 § stadgade medeltal.

I anledning av vad Eders Kungl. Maj:t i förevarande proposition
föreslagit i fråga om beräkningen av inkomsten av maltskatten för år
1918 kommer riksdagen att framdeles meddela sitt beslut, vilket riksdagen
härmed får för Eders Kungl. Maj:t anmäla.

Stockholm den 5 juni 1917.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ EOKTBYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917.