3

Riksdagens skrivelse Nr 252.

meddelade föreskriften, att förstnämnda bestämmelse skall gälla jämväl
brännvin, som tillverkas vid bränneri under tid, då maniokarot eller andra
väsentligen lika stärkelserika, utländska ämnen där användas, skola,
under de villkor Konungen bestämmer, upphöra att gälla beträffande
brännvin, tillverkat i samband med pressjästberedning.

Denna förordning träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer,
och gäller tills vidare till dag, som likaledes av Konungen bestämmes,
dock ej längre än till den 1 maj 1918.

Riksdagen får härmed för Eders Kungl. Maj:t tillkännagiva, att
riksdagen, med bifall till Eders Kungl. Maj:ts förenämnda proposition,
nr 313, antagit ovan införda förslag till förordning om visst undantag
från tillämpningen av stadgandet i 13 § 4 mom. i förordningen den 11
oktober 1907 angående tillverkning av brännvin m. m.

Stockholm den 13 juni 1917.

Med undersåtlig vördnad.

Nr 252.

Godkänd av första kammaren den 5 juni 1917.
Godkänd av andra kammaren den 5 juni 1917.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion
angående rätten att till avsalu förskära vin med brännvin.

(Bevillningsutskottets betänkande nr 46.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har föreslagits, »att riksdagen,
därest njkterhetsgruppens motion om antagande av ny rusdrycksförsäljningsförordning
icke vinner riksdagens bifall, måtte besluta sådan

4

Riksdagens skrivelse Nr 252.

ändring av Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående försäljning av vin
och Öl den 9 juni 1905, att till avsalu förskäring av vin med brännvin
icke må äga rum annat än efter särskilt av kontrollstyrelsen lämnat bifall».

Vid detta ärendes behandling inom riksdagen har i vederbörlig
ordning begärts kontrollstyrelsens yttrande i anledning av förevarande
motion.

I sitt med anledning härav avgivna yttrande har kontrollstyrelsen
till en början framhållit, att de restriktiva åtgärder, som under de
senaste åren vidtagits gent emot brännvinsförsäljningen och särskilt
gent emot utminuteringen av brännvin, haft till följd ett ansenligt
ökande av vinförsäljningen samt att förbrukningen av alkoholhaltiga
drycker i stor omfattning inriktat sig på billiga, ej sällan mycket
alkoholstarka viner, vilka fått tjäna som surrogat för brännvin. Genom
de åtgärder, som vidtagits för stävjande av detta missförhållande —
såsom återkallande av försäljningstillstånd för sådana handlande, som
gjort sig kända för att utan urskillning försälja dylika viner, samt fastställande
av minimipriser för viner — syntes ringa påföljd hava
vunnits. Enligt kontrollstyrelsens mening kunde denna ur nykterhetssynpunkt
skadliga vinförsäljning förhindras, därest all vinförsäljning
lades under brännvinsförsäljningsbolag. Intill dess detta komme att
genomföras syntes emellertid vissa resultat i åsyftad riktning kunna
vinnas genom att ställa förskäring av vin med brännvin under kontroll.

Styrelsen har vidare uttalat, att de billiga viner, som hittills försålts
i Sverige, i mycket stor utsträckning endast till en mindre del torde
hava innehållit verkliga viner, d. v. s. jästa produkter av friska druvor.
I allmänhet hade de huvudsakliga beståndsdelarna i dessa viner utgjorts
av brännvin, safter, socker, vatten och även essenser. Sådan försämring
eller rent av förfalskning av viner hade kommit i bruk på grund av
den rådande skarpa konkurrensen mellan vinförsäljarna samt kunnat
ostört utveckla sig därigenom att varje kontroll på detta område saknats.

Styrelsen har härefter anfört, att av gällande brännvinsförsäljningsförordning
torde framgå, att en alkoholhaltig vätska, som är att anse
som förskuret vin, icke skall behandlas såsom brännvin, men att vad
som borde förstås med förskäring av vin icke funnes angivet i lagstiftningen.
Däremot hade, enligt det statsrådsprotokoll som bifogats propositionen
nr 79 den 6 mars 1905 med förslag till förordning angående
försäljning av brännvin, dåvarande chefen för finansdepartementet gjort
vissa uttalanden beträffande förskäring av vin. Efter att hava meddelat
ett utdrag härur har kontrollstyrelsen anfört, att av departements -

Riksdagens skrivelse Nr 252. 5

chefens uttalanden framginge den uppfattningen, att såsom förskäring
av vin vore att anse tillsättning av »en obetydlig myckenhet alkoholhaltig
vätska» till vinet »för hållbarhetens eller smakens skull», men att
tillsättning av brännvin till andra drycker än vin — och här hade tydligen
med vin avsetts s. k. naturvin, d. v. s. eu på druva, bär eller
frukt jäst dryck — ej kunde anses som förskäring. Den uppfattning,
som sålunda vid framläggandet av förslaget till gällande brännvinsförsäljningsförordning
kommit till uttryck, hade emellertid, enligt kontrollstyrelsens
mening, icke haft något inflytande på utövandet av vinberedningen
inom landet. Fastmera syntes i icke ringa omfattning hava
förekommit, att sådana med brännvin tillsatta drycker, vilkas försäljning
enligt chefens för finansdepartementet ovan omnämnda uttalanden bort
vara underkastad enahanda kontroll som handeln med brännvin, försålts
såsom vin. Anledningarna till dessa otillfredsställande förhållanden hade
enligt styrelsens mening varit dels bristen på närmare bestämmelser
om vad som bör förstås med vin samt om huruledes ett vin får tillverkas
och beredas eller med andra ord bristen på en lag om viner,
dels ock att det icke funnits någon myndighet som haft befogenhet att
övervaka förhållandena på dessa områden. Kontrollstyrelsen har vidare
erinrat, att åtminstone i viss utsträckning en tillfällig övervakning av
vinberedningen inom riket blivit införd genom den i kungörelsen den 3
november 1916 angående vissa inskränkningar i detaljhandeln med
brännvin samt försäljningen av vin och Öl intagna bestämmelsen därom,
att till avsalu förskäring av vin med brännvin icke må äga rum annat
än efter särskilt av kontrollstyrelsen lämnat tillstånd.

Efter det kontrollstyrelsen redogjort för de grundsatser, styrelsen
följt vid behandlingen av ansökningar om tillstånd att förskära vin med
brännvin, har styrelsen framhållit, att de erfarenheter, som vunnits under
den tid, styrelsen haft att taga befattning med vinförskäringsärenden
enligt styrelsens mening ådagalade önskvärdheten av, att förskäring av
vin med brännvin icke finge äga rum utan särskilt tillstånd. Kontrollstyrelsen
ville sålunda tillstyrka införandet i lagstiftningen av en bestämmelse
av sådant innehåll, som i förenämnda motion föreslagits.

På sätt framgår av motionärens i början av denna skrivelse
återgivna hemställan, avsåg denna, att den ifrågasatta bestämmelsen
skulle införas i lagstiftningen endast under förutsättning att »nykterhetsgruppens
motion om antagande av ny rusdrycksförsäljningsförordning
icke vunne riksdagens bifall». Då riksdagen numera för sin del antagit
förordning angående försäljning av rusdrycker, vilken förordning beträf -

6

Riksdagens skrivelse Nr 262.

fande försälj ningsbestämmelserna i Imvudsak överensstämmer med nykterhetsgruppens
motioner, synes den förutsättning hava bortfallit, under
vilken motionären tänkt sig, att den av honom föreslagna bestämmelsen
skulle vara behövlig. I fråga härom har emellertid kontrollstyrelsen anfört,
att, oavsett om innevarande riksdag beslöte en ny lagstiftning angående
försäljning av rusdrycker, det vore av behovet påkallat, att en bestämmelse
om särskilt tillstånd att förskära vin infördes i lagstiftningen. Då den
omförmälda bestämmelsen i kungörelsen den 3 november 1916 vore av
tillfällig natur och då en eventuell ny rusdryckslagstiftning icke kunde
beräknas komma att träda i kraft förrän något år efter beslutets fattande
— den av riksdagen antagna författningen är avsedd att träda i kraft
den 1 januari 1919 — syntes det styrelsen lämpligt, att intill tiden för
den nya lagstiftningens ikraftträdande vin icke finge förskäras utan
särskilt tillstånd. Slutligen har kontrollstyrelsen ånyo framhållit betydelsen
av att tillverkningen av viner inom landet blir reglerad genom
en särskild författning.

Den i motionen förordade bestämmelsen har kontrollstyrelsen ansett
lämpligen böra infogas under 3 § i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av vin och Öl, och har styrelsen i sådant hänseende
föreslagit ändrad lydelse av sistnämnda paragraf.

Genom den av riksdagen antagna förordningen angående försäljning
av rusdrycker har stadgats, att detaljhandel med vin, liksom dylik
handel med andra rusdrycker, må idkas endast av särskilda för ändamålet
bildade bolag. Den kontroll över vinhandeln, som därigenom kommer
till stånd, medför givetvis, att den i motionen föreslagna bestämmelsen
icke blir erforderlig. Men med hänsyn därtill att nämnda förordning
är avsedd att träda i kraft först den 1 januari 1919, har riksdagen i
anslutning till vad kontrollstyrelsen anfört funnit behovet påkalla, att
intill dess förordningen träder i kraft i lagstiftningen införes bestämmelse
därom att förskäring av vin med brännvin till avsalu icke må
äga rum utan inhämtat tillstånd av kontrollstyrelsen. Mot kontrollstyrelsens
förslag i fråga om bestämmelsens avfattning och infogande i
gällande förordning angående försäljning av vin och Öl har riksdagen
icke haft något att erinra.

Den kontroll över vinhandeln, som såväl den av riksdagen beslutade
bestämmelsen som ock den nya förordningen angående rusdrycksförsäljningen
torde möjliggöra, skall säkerligen vara ägnad att avhjälpa
till stor del de missförhållanden, om vilka kontrollstyrelsen talat. I
likhet med styrelsen hyser emellertid riksdagen den uppfattningen, att i

7

Riksdagens skrivelse Nr 252.

nämnda syfte även kräves att tillverkningen och beredningen av viner
inom landet blir reglerad genom särskild författning av i huvudsak det
innehåll, som kontrollstyrelsen antytt.

Riksdagen har därför velat hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning
om utredning och förslag i nu angivna syfte.

Riksdagen får för Eders Kungl. Maj:t tillkännagiva, att riksdagen
på grund av vad sålunda anförts beslutat, att 3 § i förordningen den
9 juni 1905 angående försäljning av vin och Öl skall erhålla följande
ändrade lydelse:

3 §.

1. Till avsalu må förskäring av vin med brännvin icke äga rum
annat än efter särskilt av kontrollstyrelsen lämnat tillstånd.

2. Vin eller Öl, som är försatt med något för hälsan skadligt
ämne eller med sackarin, får ej hållas till salu.

Därjämte får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville, efter
verkställd utredning i ämnet, låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till sådan lagstiftning i fråga om tillverkning och beredning av
viner, vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 5 juni 1917.

Med undersåtlig vördnad.