Riksdagens skrivelse Nr 185.

1

Nr 185.

Godkänd av första kammaren den 25 maj 1917.
Godkänd av andra kammaren den 30 maj 1917.

Riksdagens skrivelse till Konungen, angående åvägabringande av
utredning i fråga om statsunderstöd till upprättande och
underhåll av kommunala rättshjälp sko nior.

(Första kammarens 2:a tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)
(Andra kammarens 5:e tillfälliga utskotts utlåtande nr 18.)

Till Konungen.

Uti en inom riksdagen väckt motion bär gjorts framställning om
åstadkommande av utredning angående statsunderstöd till upprättande och
underhåll av kommunala rättshjälpskontor.

Under det imitera främmande länders rättegångsväsen sakförareinstitutionen
erhållit en allt större betydelse — visserligen något växlande efter
det processuella förfarandets olika beskaffenhet — men överallt ingående
såsom ett led i rättegångsväsendets anordning, har i vårt land sakförareverksamheten
utövats såsom ett fritt yrke utan rättslig reglering. På grund
härav ankommer det hos oss på den enskilde att själv skaffa sig stödet av
det rättsbildade biträde, han vare sig i eller utom rättegången kan behöva,
och han lämnas därvid i regel utan ledning av i lag givna anvisningar eller
anordningar. Om han skall få den ofta nödvändiga hjälpen av ett rättegångsbiträde,
beror alltså dels på hans egen insikt om behovet härav och
hans förmåga att bestrida därmed förbundna kostnader, dels också på tillgången
av lämpliga och skickliga personer, som kunna vara villiga att åtaga
sig ett dylikt uppdrag. Det torde vara obestridligt, att den vittgående och
betydelsefulla inverkan, som den moderna samhällsutvecklingen övat även
på rättslivets område, medfört ett ofta oavvisbart behov för den enskilde,
som har att på rättslig väg söka hävda något sitt intresse, att anlita sakBihang
till riksdagens protokoll 1917. 14 samt. 52 käft. (Nr 185—187.)

2

Riksdagens skrivelse Nr 185.

kunnig hjälp hos för uppgiften, juridiskt eller tekniskt, särskilt rustade biträden.
Den möjlighet, som i gångna tider den enskilde hade att till följd
av förekommande rättstvisters enklare beskaffenhet och lagens folkliga karaktär
själv utan biträde bevaka sin rätt och utföra sin talan, har i stor utsträckning
försvunnit. Det behov av rättshjälp, som sålunda förefinnes,
kan ju av den ekonomiskt väl situerade i regel lätt nog tillfredsställas, men
för den obemedlade eller mindre bemedlade är behovet, om det ock yppas
mindre ofta, därför ej mindre trängande; och särskilt torde den rättshjälp,
som lämnas utom rättegång, härvidlag vara den ej minst påkallade.

Vår svenska rätt står visserligen av gammalt icke främmande för
obemedlade parters behov av rättshjälp, i vilket avseende må framhållas
det ännu gällande stadgandet i 15 kap. 9 § rättegångsbalken, att den, som
fått av rätten lov att rättegångssaker driva, är skyldig att utan betalning''
hjälpa de fattiga till rätta, då domaren det pålägger. Stadgandet i fråga
har emellertid icke fatt avsedd betydelse, då den förutsättning av auktoriserade
sakförare vid domstolame, varifrån stadgandet utgick, icke blivit förverkligad,
men det bär dock i ej så sällan förekommande fall givit våra
domare tillfälle att genom vid rätten praktiserande advokater lämna obemedlade
kostnadsfri rättshjälp.

Under senare år hava emellertid vissa åtgärder vidtagits för beredande
av rättshjälp åt obemedlade. I detta avseende kan särskilt framhållas, att
genom bestämmelserna om rättegångsbiträde åt häktad, innefattade i lagen
den 14 september 1906, ett viktigt steg tagits för förverkligandet av grundsatserna
om beredande av nödigt skydd för den tilltalades berättigade
intressen.

Bland övriga åtgärder i avsedda riktning må omförmälas de genom
1915 och 1916 års riksdagars beslut till Eders Kungl. Maj:ts disposition
ställda anslagsbelopp å 15,000 kronor till beredande av möjlighet för vissa
obemedlade och mindre bemedlade åbor och lägenhetsinnehavare på rekognitionshemman
och under bruk skatteköpta hemman att erhålla rättslig
prövning inför domstol eller annan behörig myndighet av sina anspråk till
hemmanen.

Då frågan om fri rättshjälp åt obemedlade icke blivit löst på den
allmänna lagstiftningens väg, men behovet av dylik rättshjälp flerstädes
visat sig synnerligen trängande, har denna fråga på vissa håll — om ock
i olika former — upptagits som kommunal angelägenhet, i vilket avseende
hänvisas till den av svenska stadsförbundet utarbetade redogörelse härutinnan,
som bilagts första kammarens vederbörande utskotts betänkande i
ämnet.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om, att 1915 års riksdag

Riksdagens skrivelse Nr 185. :>

hos Eders Kungl. Maj:t gjort framställning därom, att Eders Knngl. Maj:t
täcktes taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning åtgärder
kunde redan under nu gällande rättegångsordning vidtagas för beredande
genom det allmännas försorg av rättshjälp åt parter, som pa grund av svag
ekonomisk ställning eller oförmåga att tillvarataga sina intressen därav
kunde vara i behov, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av detta
övervägande kunde föranledas.

Vid den utredning, som med anledning av denna riksdagens framställning
av Eders Kungl. Maj: t igångsatts och som ännu pågår, har, såvitt
ett för riksdagen tillgängligt, av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunnige
utarbetat »utkast till lag om kostnadsfri rättegång» utvisar, frågan
om rättshjälp utom rättegång för närvarande lämnats oberörd, varjämte
rättshjälpen i rättegång, som i förslaget uteslutande avses, inskränkts till
underrättsprocessen i civila mål, inklusive brottmål, däri talan om ansvar
ej föres. För att i möjligaste mån nedbringa kostnaderna för det allmänna
har i utkastet vidare föreslagits, att rättegångsbiträde endast i sådana fall,
där det oundgängligen erfordras, skall på det allmännas bekostnad tillhandahållas
obemedlade parter, varjämte huvudvikten lagts därpå, att domstolen
och dess tjänstemän skola lämna sådana parter erforderligt biträde för målens
tillbörliga utredning. Utkastet förutsätter vidare, vad underrätterna
på landet beträffar, att å varje domsagokansli anställes på statens bekostnad
en förste notarie med vissa självständiga uppgifter särskilt i fråga om den
kostnadsfria rättegångens inledande. I avseende å städerna föreslås, att
dessa skola i viss proportion återgälda statsverket kostnaderna för den föreslagna
lagstiftningens tillämpning.

Enligt vad riksdagen har sig bekant, har föreliggande förslag varit
remitterat för yttrande till åtskilliga myndigheter, advokatsamfund med flera.
Därvid har det av eu del av dessa myndigheter framhållits bland annat,
att de sakkunnige i sitt förslag helt och hållet lämnat behovet av rättshjälp
utom rättegång åsido, ehuru det läge i sakens natur och vore av
erfarenheten till fullo bekräftat, att det för allmänheten vore långt viktigare
att hava sakkunnigt bistånd för ordnandet av sina rättsliga angelägenheter,
så att tvister förekommas, och för uppgörandet av uppkomna tvister utom
rätta, än att erhålla hjälpen först, när tvisten kommit till rättegång. Ett
förslag om införande av kostnadsfri rättshjälp borde därför jämväl vara inriktat
på rättshjälp till förekommande av tvisteanledningar och till uppkomna
tvisters ordnande utan rättegång. 1 avseende å sättet för den fria
rättshjälpens anordnande borde staten enligt avsedda myndigheters åsikt
lämpligen upptaga och fullfölja det från en del större stadskommuner givna
föredömet beträffande upprättande av rättshjälpskontor och i de domkretsar,

4 Riksdagens skrivelse Nr 185.

där sådant visade sig behövligt, låta en förvaltande myndighet, exempelvis
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen, förordna en eller flera
kunnige och i övrigt lämplige personer att kostnadsfritt biträda obemedlade
i deras rättsliga angelägenheter så inför som utom råtta. Förlikningsbara
tvister kunde då i godo uppgöras, obefogade och utsiktslösa rättegångar
avstyras, och de rättegångar, som funnos höra anställas, bliva utförda med
rättskunnig hjälp, i den mån så erfordrades. Kostnadsfrågan borde icke
verka avskräckande, ty den fasta avlöningen till de härovan avsedda personerna
kunde säkerligen hållas vid ett jämförelsevis lågt belopp, och utöver
denna ersättning borde domstolarna äga befogenhet att av allmänna medel
i sammanhang med slutligt utslag tillerkänna rättegångsbiträde åt obemedlad
part skälig ersättning för biträde i rättegång, därest sådan ersättning
ej kunde uttagas hos motparten eller skälig anledning till rättegång icke
saknats. De uppkomna kostnaderna kunde, där så funnes lämpligt, fördelas
mellan stat, kommun och landsting.

Till styrkande av ett statsunderstöds berättigande i förevarande fall
vill riksdagen i likhet med motionären framhålla den stora betydelse som
statsunderstöd på ett liknande område nämligen till arbetsförmedlingsverksamheten
inneburit. Utan statens medverkan hade med säkerhet arbetsförmedlingsanstalterna,
vilka äro kommunala institutioner, icke nått en så
hastig och tillfredsställande utveckling som nu är fallet. Och det är troligt,
att ett liknande gott resultat skulle ernås, om staten lämnade sin medverkan
vid rättshjälpens organiserande. Möjligen skulle för övrigt en organisatorisk
anknytningspunkt, vad landsbygdens rättshjälp angår, kunna stå till
buds i de offentliga arbetsförmedlingskontoren.

För riksdagen står det fullt klart, att det allmänna genom en på
detta sätt utsträckt rätt för obemedlade till fri rättshjälp skulle kunna drabbas
av kostnader, som möjligen komme att överskrida de kostnader, som
skulle bliva förenade med beredandet, på sätt de sakkunnige föreslagit, av
rättshjälp allenast i rättegång; och bär riksdagen ej heller förbisett de svårigheter,
som kunna bliva förenade med att i förevarande avseende skaffa
de obemedlade en verkligt värdefull rättshjälp, i synnerhet som statens bidrag
härutinnan av kostnadshänsyn torde höra inskränkas till allenast medverkan
i lämplig form för beredande av rättshjälp åt obemedlade.

I detta sammanhang vill riksdagen betona, att det naturligen icke
vore välbetänkt att bevilja värjo medellös fri rättshjälp. Att fattigdom icke
bör vara hinder för någon att göra gällande sin goda rätt är eu riktig och
tilltalande grundsats, men det får icke förbises, att en obehörig rättegång
icke endast orsakar staten och dess organ onödig uppoffring, utan att den

h

Riksdagens skrivelse Nr 185.

också pålägger motparten besvär och kostnader, vilka denne, måhända icke
utan stor svårighet, kan bära. Det är därför en lika viktig grundsats, att
fattigrätt i den utsträckning, varom här är fråga, icke i oträngt mål beviljas.

Emellertid lärer det ej kunna ankomma på riksdagen att närmare
angiva vare sig den omfattning, i vilken rättshjälp av förevarande slag bör
lämnas, eller de anordningar, som därför böra vidtagas, utan måste det
uppenbarligen överlämnas till Eders Kungl. Maj:t att göra dessa frågor till
föremål för noggrant övervägande i samband med merberörda nu pågående
utredning, därvid såväl de uppslag, som redan givits, som ock andra möjliga
utvägar böra komma under bedömande.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes, i samband med den pågående utredningen angående
beredande genom det allmännas försorg av rättshjälp åt parter, som på
grund av svag ekonomisk ställning eller oförmåga att tillvarataga sina intressen
därav kunna vara i behov, föranstalta om undersökning, huruvida
och i vad mån medverkan från statens sida må kunna lämnas till upprättande
och underhåll av kommunala rättshjälpskontor eller därmed till
syftet jämförliga anordningar, samt för riksdagen framlägga det förslag, som
av undersökningen må föranledas.

Stockholm den 30 maj 1917.

Med undersåtlig vördnad.