Riksdagens skrivelse Nr 150.
1
''Sr 150.
Godkänd av första kammaren den 11 maj 1917.
Godkänd av andra kammaren den 11 maj 1917.
lliksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion
om viss ändring i villkoren för statsbidrag till folkskollärares
avlöning.
(Statsutskottets utlåtande nr 65.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion kar hemställts, att riksdagen
måtte vidtaga sådan ändring i villkoren för statsbidrag till folkskollärares
avlöning, att lärares skyldighet till avgång ur tjänsten, då han uppnått
60 års ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel
pension, icke under åren 1917 och 1918 måtte äga tillämpning, annat
än för det fäll, att både vederbörande skolstyrelse och folkskoleinspektör
ansåge hans fortsatta tjänstgöring vara till skada för folkskolan.
Till stöd för framställningen har motionären anfört följande:
»De allvarliga ekonomiska bekymmer, det år efter år upprepade
undanskjutandet av en lönereglering för folkskolans lärarekår medfört
för medlemmarna av denna kår, hava i någon mån lättats genom de
tillfälliga löneförbättringar, som riksdagen för senaste åren beslutat. Och
det är att hoppas, att denna riksdag skall öka dessa tillfälliga löneförbättringar
till belopp, som hjälpa flertalet av lärarne över de värsta
svårigheterna.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 14 samt. 42 käft. (Nr 150—153.) 1
2 Riksdagens skrivelse. Nr 150.
För en del av dessa lärare medför emellertid uppskovet med den
definitiva löneregleringen bekymmer, som icke kunna avhjälpas med
löneförbättringar av tillfällig art. Detta är förhållandet med de lärare,
som uppnått eller under den närmaste tiden uppnå 60 års ålder. Dessa
lärare äro nämligen enligt de bestämmelser, som infördes i och med
1906 års lönereglering, skyldiga att, om de äro berättigade till hel
pension, avgå ur tjänsten, såvitt icke skolrådet medgiver, att de få
kvarstå.
Om nu en 60-årig lärare under den närmaste tiden kommer i
denna situation och nödgas avgå för ålderns skull, måste han under
hela sin återstående livstid nöjas med den låga pension, som utgår efter
nu gällande lönesatser, varemot, om han finge kvarstå i tjänsten, tills
den nya löneregleringen bleve genomförd, pensionsbeloppet bleve avsevärt
högre.
För att, så långt det kan ske utan skada för skolan, trygga dessa
gamla lärares möjlighet att uppnå den högre pensionen torde det vara
lämpligt att för den tid, som kan antagas återstå, innan en definitiv
lönereglering träder i kraft, införa en sådan bestämmelse, att ifrågavarande
lärare icke må vara skyldig att avgå, såvitt icke både skolråd
och folkskolinspektör finna det vara nödvändigt med hänsyn till
skolans bästa.»
Det föreliggande förslaget innebär en tillfällig utvidgning av den
redan nu förefintliga möjligheten för lärare att efter uppnådd pensionsålder
kvarstå i tjänst, om vederbörande skolstyrelse så medgiver. Förslagets
genomförande skxxlle för en del äldre lärare bliva synnerligen
gagneligt och riksdagen har därför, särskilt med hänsyn till det ytterligare
uppskovet med lösningen av folkskollärarkårens löne- och pensionsfrågor,
funnit förslaget värt beaktande. Riksdagen har tagit i övervägande,
huruvida ett bifall till den föreliggande framställningen skulle kunna
föranleda sådana konsekvenser med avseende på andra tjänstemannagrupper,
att förslaget ur denna synpunkt ej kunde förordas. Då emellertid
förslaget innebär allenast en mindre betydande förändring i fråga
om en vederbörande lärare redan tillkommande rätt, har riksdagen ej
funnit nu nämnda omständighet böra utgöra hinder för förslagets antagande.
Ur vissa synpunkter torde det kunna förväntas, att förslagets
genomförande även kan vara skolan till gagn. Med den nuvarande
bristen på folkskollärare måste som bekant pensionerade lärare eller icke
examinerade sådana i stor utsträckning antagas till vikarier vid folkskolorna,
och det vill därvid synas mera ändamålsenligt att en äldre
jRiksdagens skrivelse Nr 150. 3
lärare bibehålies ytterligare någon tid å sin förutvarande plats än att
han lämnar densamma för att taga anställning som vikarie vid annan
skola. Ävenledes bör det vara en fördel ur det allmännas synpunkt
att jämte den lokala skolmyndigheten även statens folkskolinspektör
har att pröva spörsmålet om en lärares kvarstannande utöver uppnådda
60 år. Med en mindre jämkning i formuleringen av motionärens yrkande
har riksdagen alltså funnit sig böra bifalla den föreliggande framställningen.
Riksdagen får sålunda anmäla att riksdagen medgivit, att vad
i kungl. kungörelsen den 1 juni 1900 angående avlöning åt lärare vid
folkskolor och småskolor § 1 mom. 5, sådant detta lagrum lyder enligt
kungl. kungörelsen den 14 september 1906, föreskrives om skyldighet
för lärare att, så snart han uppnått sextio års ålder och i vederbörlig
ordning förklarats berättigad till hel pension, avgå från tjänsten, må
under tiden från och med det kungl. kungörelse i ämnet trätt i kraft
och intill utgången av år 1918 äga tillämpning allenast i det fall, att
såväl vederbörande skolstyrelse som folkskolinspektör finna den pensionsberättigade
lärarens avgång nödvändig med hänsyn till skolans bästa.
Stockholm den 11 maj 1917.
Med undersåtlig vördnad.