• ©

BETÄNKANDE

AVGIVET AV

DE AV STATSRÅDET OCH CHEFEN FÖR KUNGL. CIVILDEPARTEMENTET
DEN 12 SEPTEMBER 1913 TILLKALLADE SAKKUNNIGA
FÖR VERKSTÄLLANDE AV UTREDNING

ANGÅENDE

PENSIONERING AV STATENS JÄRNVÄGARS

OCH

TELEGRAFVERKETS EXTRA PERSONAL

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
1914.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för Kun sfi. civildepartementet....... V

Inledning:....................................... 1

De sakkunnigas uppdrag.............................. 1

Redogörelse för pensionsfrågans tidigare behandling .............. 3

Statens järnvägar:

Kungl. Maj:ts proposition den 4 april 1913.................... 3

Pensioneringens omfattning enligt Kungl. Maj:ts förslag............. 3

Pensionsålder enligt Kungl. Maj:ts förslag.................... 7

Högsta pensionsbelopp enligt Kungl. Maj:ts förslag................ 11

Den ekonomiska innebörden av Kungl. Maj:ts förslag.............. 20

Frågan om övergångsbestämmelser ....................... 24

Motion vid 1913 års riksdag........................... 26

Riksdagens skrivelse den 1 juni 1913...................... 27

Telegrafverket:

Framställning från telegrafverkets personal.................... 28

Telegrafstyrelsens utlåtande den 18 februari 1913................. 28

Telegraf- och telefonmannaförbundets framställning i anledning av telegrafstyrelsens
förslag.................................... 32

Huvudgrunderna av de sakkunnigas förslag ................... 33

Pensioneringens omfattning............................. 34

Avgiftsplikt för personalen............................. 35

Undantag från avgiftsplikt för viss extra personal vid statens järnvägar....... 38

Pensionsbelopp för e. o. tjänstemän vid statens järnvägar.............. 40

Pensionsbelopp för verkstads- och förrådsarbetare.................. 41

Pensionsavgifternas belopp...............''.............. 47

Pensionsrättens inträde samt pensionsålder...................... 47

Ansökan om pension och pensions utbetalande.................... 52

Övergångsbestämmelser för den nu anställda personalen............• • • 53

Kostnadsberäkning och medelförvaltning....................... 58

Sid.

Förslag: till bestämmelser angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän
samt verkstads- och. förrådsarbetare vid statens järnvägar .... 64

Förslag till bestämmelser angående rätt till pension för telegrafverkets verkstads-,
förråds- och linjearbetare........................ 74

Specialmotivering.................................. 82

Särskild mening................................... 90

Bilagor:

N:r 1. Bestämmelser angående avlöning åt extra ordinarie tjänstemän av lägre grad vid

statens järnvägar...............................101

N:r 2. Bestämmelser om minimilöner m. m. för verkstads- och förrådsarbetare vid statens

järnvägar...................................105

N:r 3. Kungl. Maj:ts förslag till 1913 års Riksdag till bestämmelser angående rätt till pension
för extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens
järnvägar............... 107

N:r 4. Bestämmelser angående pensionering av statens järnvägars ordinarie personal . . . 113

N:r 5. » » » » telegrafverkets ordinarie personal.....133

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kung!. Civildepartementet,

På grund av nådigt bemyndigande den 12 september 1913 att ej
mindre tillkalla högst sju sakkunniga för att inom Kungl. Civildepartementet
verkställa utredning angående pensionering av statens järnvägars
och telegrafverkets extra personal samt inkomma med det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda, än även utse sekreterare åt de sakkunniga
har dåvarande chefen för Kungl. Civildepartementet genom
skrivelse samma dag dels uppdragit åt undertecknade Bärg, Jacobi, Lamm,
Landström, Laurin och Lundquist att i egenskap av sakkunniga biträda
med ifrågavarande utredning dels anmodat undertecknad Laurin att såsom
ordförande leda de sakkunnigas arbeten dels ock utsett undertecknad
Jacobi att tjänstgöra såsom sekreterare åt de sakkunniga.

De sakkunnigas sammanträden började den 22 oktober 1913 och
fortsattes till den 17 december samma år. Därefter hava de sakkunniga,
av vilka två haft att fullgöra riksdagsmannauppdrag, hållit samman -

träden under följande tider innevarande år nämligen: 7—24 januari,
23 april—10 juni samt 12 oktober—12 december.

Till fullgörande av det åt de sakkunniga lämnade uppdrag få sakkunniga
härmed vördsamt överlämna betänkande med däri framställt
förslag till bestämmelser i det till sakkunnigas behandling hänskjutna
ämnet.

Avgiven särskild mening bifogas.

Stockholm den 12 december 1914.

P. G. LAURIN.

A. J. BÄRG. GEORG JACOBI. HERMAN LAMM.

K. E. LANDSTRÖM.

G. R. LUNDQUIST.

Inledning.

Då frågan om tillsättande av de sakkunniga den 12 september 1913
förevar inför Kung! Maj:t, anförde, enligt vad som inhämtas av det
transumt av statsrådsprotokollet, som tillhandahållits de sakkunniga, dåvarande
statsrådet och chefen för civildepartementet, bland annat, följande:

»I en den 4 april 1913 avlåten proposition (nr 228) framlade Kung!
Maj:t för Riksdagen förslag dels till bestämmelser angående rätt till pension
för extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare
vid statens järnvägar dels om avsättning av medel till ifrågavarande
pensionering.

På sätt jag i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet omnämnde,
förelåg även ett förslag till pensionering av telegrafverkets
verkstadspersonal, vilket förslag jag emellertid ansåg vid nämnda tidpunkt
icke kunna föranleda proposition till Riksdagen.

I skrivelse den 1 juni 1913 (nr 241) har Riksdagen anmält, att Riksdagen
icke ansett sig kunna bifalla Kungl. Maj:ts proposition och såsom
skäl därför anfört, att den framlagda frågan syntes böra behandlas i
sammanhang med frågan om pensionering av telegrafverkets nämnda
personal, vilka båda frågors lösning syntes böra göras beroende av lagen
om allmän pensionsförsäkring. Tillika har Riksdagen uttalat, att uppskov
med ärendets avgörande syntes vara så mycket mera tillrådligt,
som Riksdagen ansåge att till förnyad prövning borde upptagas frågan
om skyldighet för pensionstagarna att för rätt att erhålla pension själva
i enlighet med de principer, som numera i sådant avseende gjorts gällande,
bidraga till pensioneringen, vilken då syntes böra utgå med de
högre belopp, vartill en sådan skyldighet kunde anses föranleda. Slutligen
uttalade Riksdagen, att Riksdagen förutsatte, att förslaget om pensionering
av ifrågavarande personal vid såväl statens järnvägar som
telegrafverket skulle komma att föreläggas nästkommande Riksdag.

En utredning i nämnda avseende torde således böra äga rum, därvid
jämväl pensioneringen av telegrafverkets extra linjearbetare och förrådsarbetare
bör tagas under behandling.

Utöver de kategorier av arbetare, som nu berörts, finnas, såsom jag

De sakkunnigas
uppdrag.

i mitt nyssnämnda yttrande till statsrådsprotokollet framhöll, ett antal
arbetare med extra anställning i statens verksamhet, särskilt vid arméns
verkstäder och förråd, för vilka arbetares pensionering icke för närvarande
är sörjt. Vid ärendets behandling i riksdagen ifrågasattes, att
även denna extra personals pensionering skulle bliva föremål för utredning
samtidigt med behandlingen av pensionsfrågan för statens järnvägars
och telegrafverkets extra personal. Då jag emellertid befarar,
att, om frågan gåves en sådan omfattning, statens järnvägars och telegrafverkets
extra personal, vilkens pensionering synes i första hand vara
trängande, skulle skjutas alltför långt fram i tiden, torde det vara lämpligast,
att utredningen för närvarande begränsas till att omfatta allenast
sistnämnda två verks extra personal.

Den av Riksdagen berörda synpunkten, att ifrågavarande pensions
tagare skulle kunna åläggas att själva bidraga till sin pensionering,
fordrar naturligtvis allt beaktande och bör bli föremål för en ingående
utredning. Genom dylika bidrag skulle möjlighet åstadkommas till
något högre pensioner, utan alltför avsevärda utgifter för statsverket.
Skulle emellertid, på grund av de stora svårigheter, som äro förbundna
med en sådan anordning och om vilka jag hade tillfälle erinra såväl i
mitt nyssnämnda yttrande till statsrådsprotokollet som i Riksdagen, något
tillfredsställande förslag i nämnda riktning icke kunna erhållas, torde i
stället böra undersökas, huruvida med anledning av lagens om allmän
pensionförsäkring bestämmelser om pension på grund av frivilliga avgifter,
en förbättrad pensionering kan åstadkommas för ifrågavarande
extra personal. Möjligen kräves härför en mindre ändring i nyssnämnda lag.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag härmed anhålla om
bemyndigande att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom civildepartementet
verkställa utredning angående pensionering av statens järnvägars
och telegrafverkets extra personal samt inkomma med det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.))

Redogörelse för pensionsfrågans tidigare behandling.

Statens järnvägar.

I nådig proposition den 4 april 1913 framlade Kungl. Maj:t förslag Kungi. Maj:ta
till bestämmelser angående pensionering av viss icke ordinarie personal ^4 april
vid statens järnvägar. Detta förslag överensstämde i allt väsentligt med 1913.
ett inom järnvägsstyrelsen uppgjort, i underdånig skrivelse den 2 februari
1912 till Kungl. Maja överlämnat förslag, varöver statskontoret sedermera
avgivit infordrat yttrande.

I nyssberörda skrivelse erinrade järnvägsstyrelsen till eu början, att Pensionerinden
ordinarie personalens vid statens järnvägar pensionsförhållanden !lejjng°7liigt
senast blivit ordnade genom lagen angående rätt till pension för tjänste- Kungl. Maj-u
män vid statens järnvägar den 4 juli 1910 och i sammanhang därmed
utfärdade övergångsbestämmelser, vilka författningar trädde i kraft den
1 januari 1911.

Emellertid framhåller styrelsen, att vid statsbanorna finnes anställd
en stor personal, vilken antingen på grund av arten av sin anställning
eller därför, att vederbörande nått för hög ålder, eller av annan anledning,
exempelvis iråkad obotlig sjukdom, icke har utsikt att erhålla ordinarie
befattning. Bland förstnämnda kategori av hithörande personal
bör i främsta rummet nämnas de vid statens järnvägars verkstäder
och förråd anställda arbetare. Hit höra även mästare och förmän vid
verkstäderna samt de vid större stationer å linjen placerade lokomotivoch
vagnreparatörerna, vilka samtliga kunna antagas till extra ordinarie
tjänstemän. Detta slag av anställning innebär, att vederbörande erhåller
ett s. k. antagningsbevis, varigenom han tillförsäkras avlöningsförmåner
enligt vissa av styrelsen fastställda allmänna grunder. En särskild ställning
bland nu ifrågavarande personal intaga de huvudsakligen vid
banavdelningen anställda arbetarne, av vilka en stor del visserligen
år efter år arbetar vid statens järnvägar, men vilka dock icke kunna
anses äga stadigvarande anställning, beroende därpå att underhållsarbetet
vid nämnda avdelning, varmed dessa arbetare vanligen sysselsättas, icke
pågår i samma omfattning året om.

Samtliga ovannämnda personalgrupper äro alltså i den ställning,
att de vid den tidpunkt, då de på grund av ålderdomssvaghet eller
sjuklighet äro oförmögna till tjänstgöring, icke äro tillförsäkrade pension
av allmänna medel. Styrelsen omförmäler emellertid, attjärnvägsförvaltningen
till förebyggande därav, att personer, som under lång tid
ägnat sina bästa krafter åt statens järnvägars tjänst, skulle hemfalla åt
nöd, dels medgivit, att ålderstigna arbetare fått, om ock med reducerad
avlöning, kvarstanna i arbetet så länge vederbörande kunnat utföra åtminstone
lättare sysslor, dels ock i sådana fall, då nämnda utväg icke
lämpligen kunnat anlitas eller vederbörande varit alldeles oförmögen till
arbete, tilldelat honom s. k. sjukavlöning. Jämlikt § 11 i nådiga kungörelsen
den 3 december 1897 angående tilläggsbestämmelser till nådiga
avlöningsreglementet för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar
den 15 oktober 1897 har nämligen järnvägsstyrelsen tillerkänts rätt att,
i enlighet med av styrelsen fastställda grunder, anvisa lämpligt understöd
åt extra ordinarie tjänstemän och betjänte samt arbetare, vilka på
grund av sjukdom icke kunna tjänstgöra. Med stöd av nämnda föreskrift
har dylikt understöd under benämningen sjukavlöning och uppgående
till i regel hälften av vederbörandes avlöning tilldelats jämväl
personal, som lidit av obotlig sjukdom eller på grund av ålderdomssvaghet
varit oförmögen till tjänstgöring.

Styrelsen framhåller nu, att såväl den ena som den andra av nyssnämnda
anordningar, avsedda att draga försorg om för all framtid
otjänstbar eller mindre arbetsför personal, måste anses otillfredsställande.
Styrelsen har därför, sedan numera tidsenliga normer för den ordinarie
personalens pensionering trätt i kraft, ansett tiden vara inne att framlägga
förslag till bestämmelser rörande pensionering av viss icke ordinarie
personal vid statens järnvägar.

Vad då först angår omfattningen av den ifrågasatta pensioneringen,
har styrelsen ansett sig böra utgå därifrån, att densamma endast bör
avse personal med ständig tjänstgöring året om vid statens trafikerade
järnvägar eller sålunda personal, som uteslutande ägnar sig åt järnvägens
tjänst. De ovan omförmälda, under allenast viss tid av året
tjänstgörande banarbetarna samt all mera tillfälligt anställd personal
skulle sålunda icke inbegripas i de allmänna bestämmelser i förevarande
avseende, som styrelsen föreslagit. Vad angår nyssnämnda banarbetare,
har styrelsen i detta sammanhang erinrat om det slag av understöd,
som i form av gratifikationer å ett belopp av i regel 150 kronor för
var gång plägar, på framställning av styrelsen, av Kungl. Maj:t till -

delas huvudsakligen dylik personal. I enlighet med vad ovan anförts,
anser sig styrelsen icke böra föreslå, att den personal, som plågar tilldelas
dylika gratifikationer, skulle bliva delaktig i den nu ifrågasatta
pensioneringen. Ej heller bör enligt styrelsens mening denna pensionering
omfatta de vid statens järnvägsbyggnader anställda förmän
och arbetare, vilkas anställning i åtskilliga avseenden är olika med den
vid statens trafikerade järnvägar anställda personalens. Dylika förmän
och arbetare hava också i flera fall, på framställning av Kungl. Maj:t,
beviljats pensioner av Riksdagen enligt vissa under senare tid regelbundet
tillämpade grunder.

Då numera, fortsätter styrelsen, i stort sett all icke ordinarie personal
med stadigvarande anställning utgöres av antingen extra ordinarie
tjänstemän eller verkstads- och förrådsarbetare, bär styrelsen ansett, att
•den pensionering, varom nu är fråga, bör omfatta endast dessa båda
huvudgrupper av personalen. Beträffande sådan till nämnda grupper
icke hörande extra personal, som på grund av långvarig om också ej
stadigvarande anställning kan anses förtjänt av att komma i åtnjutande
av pension, torde framställning i sådant syfte böra göras i varje särskilt
fall.

Styrelsen anför vidare, att styrelsen för att erhålla kännedom om
antalet av den personal, som enligt förenämnda grunder skulle ifrågakomma
till erhållande av pension, låtit verkställa utredning rörande den
under år 1911 i styrelsen och vid distrikten anställda personal av nu
omförmält slag. Av extra ordinarie personal har därvid endast inedtagits
dels sådan som den 1 januari 1912 fyllt 50 år dels sådan som,
oavsett levnadsålder, lider av ålderdomssvaghet eller sådan sjukdom, att
vederbörande icke vidare kan antagas bliva tjänstbar, dels ock sådan
som på grund av arten av sin anställning kan antagas icke komma att
erhålla ordinarie befattning, d. v. s. extra ordinarie personal innehavande
befattning, som saknar motsvarighet å ordinarie stat. Vidkommande
ovannämnda åldersgräns har styrelsen erinrat, hurusom Kungl. Maj:t i
sammanhang med fastställande av avlöningsstaten för år 1912 medgivit
anställande å ordinarie stat av befattningshavare, vilkas ålder
väsentligen överstigit den för antagande i ordinarie befattning i allmänhet
gällande åldern 30 år, men vilka icke uppnått 50 års ålder. Genom
denna åtgärd hava med få undantag samtliga i tjänst varande extra
ordinarie tjänstemän av lägre grad, som äro yngre än 50 år och innehava
befattningar med motsvarighet å ordinarie stat, fått sina pensionsförhållanden
tryggade. I ovannämnda utredning har vidare medtagits
samtliga verkstads- och förrådsarbetare. Enligt denna utredning upp -

går antalet extra ordinarie tjänstemän, däribland även ett mindre antal
sådana av högre grad, till 1,285 personer samt verkstads- och förrådsarbetare
till 2,858 personer.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 4 april 1913 har föredragande
departementschefen beträffande den ifrågasatta pensioneringens
omfattning anslutit sig till den av järnvägsstyrelsen härutinnan uttalade
mening. Sedan departementschefen erinrat därom, att inom järnvägsstyrelsen
påginge utredning i syfte att å ordinarie stat överföra ett avsevärt
antal av den nu å extra stat stående personalen, anför departementschefen
i den föreliggande frågan, bland annat, följande:

»Emellertid lärer det vara uppenbart, att av personal även inom kategorier,
som sålunda kunna uppflyttas i ordinarie tjänst, en del bör förbli
i extra anställning, ävensom att i allt fäll avsevärda grupper av järnvägspersonal
finnas kvar, för vilka icke ordinarie anställning, men väl
en särskild pensionering kan ifrågasättas. Ur pensioneringssynpunkt
måste bland dessa först avskiljas alla sådana, som icke hava stadigvarande
anställning. Det är utan vidare klart, såsom ock från personalens
sida i annat sammanhang erkänts, att staten icke kan på ett särskilt
sätt sörja för pensionering av personer, som allenast hava kortvarig eller
rent tillfällig anställning i dess tjänst. En ställning för sig intaga också
de, som äro anställda vid statens järnvägsbyggnader. Av naturliga skäl
måste, åtminstone för den stora massan av dem, den tillfälliga anställningsformen
bibehållas. En del förmän och arbetare övergå efter någon
tid till den trafikerade banan, såsom banmästare eller dylikt och komma
då i åtnjutande av den ordinarie personalens pensionsförmåner. Andra
åter kvarstå under längre tid i anställning vid järnvägsbyggnaderna, och
för deras pensionering hava genom åtskilliga i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar meddelade riksdagsbeslut utbildat sig en fast praxis.
För närvarande torde man ej kunna komma längre beträffande denna
personal. Särskilt föreställer jag mig, att med den växling i antalet vid
statens järnvägsbyggnader anställda personer, som i ej ringa grad måste
förekomma, det skulle stöta på betydande svårigheter att med någon säkerhet
försäkringstekniskt beräkna kostnaderna för eu pensionering av
arbetarna vid järnvägsbyggnaderna. Jag påpekar också, att samma
förhållande råder beträffande de vid statens järnvägsbyggnader anställda
ingenjörerna.

Härefter återstå bland de på stadigvarande sätt anställda dels ett
antal extra ordinarie tjänstemän och dels verkstads- och förrådsarbetarna,
vilka kategorier omfattas av den pensionering, som av järnvägsstyrelsen
och statskontoret föreslagits.»

Järnvägsstyrelsen hade i avseende å huvudgrunderna för sitt förslag Pensionsålder
tagit till utgångspunkt de bestämmelser, som gälla för don ordinarie en^‘:ts ''
personalen; styrelsen framhåller nämligen, att i den mån skilj aktigheter slag.
icke betingas av den olika ställning, som intages av ordinarie personal,
å ena, och nu ifrågavarande personal, å andra sidan, eu viss likformighet
jämväl i pensionshänseende bör råda mellan personal inom samma
verk. Styrelsen har ansett sig särskilt böra betona nämnda synpunkt,
då nämligen, såsom framgår av det följande, styrelsen funnit sig böra
ifråga om högsta pensionsbelopp och villkor för erhållande av pension
föreslå bestämmelser, som i avsevärd mån avvika från dem, som enligt
nådiga kungörelsen den 25 november 1910 gälla för pensionering av
de vid marinen anställda förmän bland daglönare, sjukvaktare och övriga
daglönare, vilken personal eljest ifråga om anställningsvillkor skulle kunna
jämföras med verkstadsarbetarna vid statens järnvägar.

Vad då först angår rätten till ålderspension, erinrar styrelsen, att
enligt 2 § c) i pensionslagen den 4 juli 1910 gäller, att sådan rätt tillkommer
den som vid avgång från tjänsten uppnått viss för olika kategorier
av personal fastställd levnadsålder, under förutsättning tillika att
vederbörande under minst 10 år innehaft anställning i ordinarie statstjänst,
därav åtminstone de fem sista åren i statens järnvägars tjänst.

Full pension utgår enligt 5 § i samma lag, därest tjänstemannen innehar
minst 30 tjänstår, eljest utgår en i förhållande till tjänstårens antal
avkortad pension.

Beträffande minimi-tjänståldem för erhållande av pension, tio år,
meddelar styrelsen, att medelåldern för anställning i ordinarie tjänst för
de befattningshavare, som kunna likställas med nu ifrågavarande personal,
enligt statistisk utredning kan beräknas till omkring 26 år, under
det att anställning i extra tjänst i de flesta fall sker betydligt tidigare.

Då nu för den ordinarie personalen ovannämnda minimitid, tio år, löregåtts
av en längre tids anställning i icke ordinarie tjänst, samt, vad
angår tjänstetiden före 21 års ålder, densamma icke synes höra medräknas,
bland annat av det skäl, att så icke sker för den ordinarie personalen,
eftersom antagning i ordinarie tjänst äger rum tidigast vid
nämnda ålder, har styrelsen föreslagit, dels att såsom villkor försatt
pension på grund av viss uppnådd levnads- och tjänstålder (ålderspension)
skall ifrågakomma, måtte föreskrivas, att vederbörande skall innehava
minst femton tjänstår, dels ock att vid beräkning av tjänstålder tjänstetid
före fyllda 21 år icke medräknas.

I konsekvens härmed bör ock enligt styrelsens mening föreskrivas,
att för erhållande av högsta ålderspension erfordras en tjänstålder av
35 år.

Den levnadsålder, som skulle erfordras för full ålderspension, anser
styrelsen böra utgöra

för manliga extra ordinarie tjänstemän i järnvägsstyrelsen 67 år;

för manliga extra ordinarie tjänstemän av högre grad vid distrikten''
de vid verkstäderna anställda extra ordinarie tjänstemän av lägre grad
samt verkstads- och förrådsarbetare 65 år;

för extra ordinarie tjänstemän av lägre grad vid distrikten med undantag
av de nyss nämnda 63 år; samt

för kvinnliga tjänstemän 60 år.

I fråga om pension på grund av kroppskada eller sjukdom, ådragen
i eller utom tjänsten — invalid- eller sjukpension — erinrar styrelsen,
att i pensionslagen § 2 stadgas följande:

»Pensionsrätt tillkommer:

a) den som till följd av olycksfall i statens järnvägars tjänst eller
eljest till följd av sjukdom, vilken han genom utövning av sådan tjänst
ådragit sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller
av järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning
samt fördenskull erhåller avsked eller entledigas;

b) den som efter minst 10 års tjänstgöring i ordinarie anställning
vid statens järnvägar antingen till följd av kroppsskada eller sjukdom i
andra fall än under a) sägs eller ock till följd av väsentligen minskad
arbetsförmåga icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej
heller av järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan
befattning samt fördenskull erhåller avsked eller entledigas;

skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare
behörigen sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning avfattat
läkar betyg, utfärdat, vad den till fri läkarvård berättigade personalen
angår, av vederbörande järnvägsläkare.»

Styrelsen anser, att dessa bestämmelser böra gälla även för den
icke ordinarie personalen, dock att ifråga om rätt till sjukpension d. v. s.
pension under de förhållanden, som omförmälas under punkt b) härovan,
dylik rätt skulle, i likhet med vad som föreslagits beträffande ålderspension,
inträda först efter eu tjänstetid av femton år.

I sitt underdåniga utlåtande över järnvägsstyrelsens förslag har
statskontoret anmärkt, att den övervägande delen av ifrågavarande personal
utgöres av verkstads- och förråds- med flera arbetare, vilka i avseende
å anställning och göromål in. m. synas vara närmare att jämföra
med övrig dylik personal i statens tjänst, exempelvis de vid marinens
verkstäder anställda månads- och daglönare, än med statens järnvägars
ordinarie personal. Enligt statskontorets uppfattning böra därför pensio -

neringsgrunderna för nu ifrågavarande personal vid statens järnvägar
närmast ansluta sig till de redan prövade grunderna för pensionering av
personalen vid marinens verkstäder och förråd. I detta sammanhang
har statskontoret erinrat därom, att den kommitté, som erhållit uppdrag
att utarbeta förslag till ordnande av det militära pensionsväsendet, i sitt
den 31 maj 1912 avgivna betänkande föreslagit, att pensioneringen av
de vid marinen anställda månadslönare bör ordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som tillämpas för pensionering av de vid
marinen anställda förmän bland daglönare, sjukvaktare och övriga daglönare,
och som fastställts i förenämnda nådiga kungörelse av den 25
november 1910. I denna omständighet har statskontoret hämtat ett
ytterligare stöd för sin mening, att pensioneringen av statens järnvägars
motsvarande personal lämpligen bör ordnas enligt huvudsakligen enahanda
grunder, på det att icke väsentliga skiljaktigheter må förefinnas
mellan pensioneringsgrunderna för arbetarepersonal vid statens olika verk.

I överensstämmelse härmed har statskontoret erinrat, att lägsta tjänståldern
för pension åt marinens daglönare vid 1904 års riksdag föreslagits
till 20 år, men av riksdagen fastställts till 25 år. Statskontoret
anser därför, att även beträffande nu ifrågavarande personal rätt att
komma i åtnjutande av pension i regel bör inträda först vid 25 tjänstår.

Därjämte har statskontoret uppställt såsom förutsättning för åtnjutande
av pension en iippnådd levnadsålder av 65 år, dock att vid försvagat
hälsotillstånd eller nedsatta krafter pension kan erhållas redan vid
uppnådda 60 år samt att rätt till dylik förmån inträder redan vid 55
års ålder för den, som till följd av sjuklighet är oförmögen att sköta
sin befattning.

I anledning av järnvägsstyrelsens förslag dels i fråga om minimitjänstålder
för rätt att erhålla pension och dels beträffande den för erhållande
av högsta ålderspension ifrågasatta levnadsålder bär svenska
järnvägsmannaförbundet i en till statsrådet och chefen för civildepartementet
ingiven skrift framställt yrkande såväl därom att berörda minimitjänstålder
borde bestämmas till 10 år som ock att den av järnvägsstyrelsen
i huvuvudsaklig överensstämmelse med reglerna i pensionslagen
av den 4 juli 1910 föreslagna pensionsåldern borde nedsättas.

I fråga om de av järnvägsstyrelsen och statskontoret uttalade meningar
angående huvudgrunderna för pensioneringen av järnvägens icke
ordinarie personal yttrar departementschefen följande:

»Järnvägsstyrelsens och statskontorets föreliggande förslag innefatta
två principiellt skilda ståndpunkter. Järnvägsstyrelsen betonar, att sta 2 -

tens järnvägars extra personal bör i avseende å pensioneringen Båvitt
möjligt ansluta sig till den ordinarie personalen. Statskontoret däremot
anser detta visserligen i viss mån riktigt, men finner det ligga närmare
till hands att låta reglerna för den nu ifrågavarande extra personalens
pensionering följa de grunder, som av Kungl. Maj:t och Riksdagen år 1910
godkänts för pensionering av viss extra personal vid marinen. Principavgörandet
inverkar icke allenast på frågan om tjänståldern, utan även på
pensionernas belopp, såsom framgår av den följande redogörelsen. För min
del förstår jag visserligen statskontorets betänkligheter mot att nu avvika
från vissa nyligen godkända grunder för pensionering av vissa tjänstinnehavare
med extra anställning. Om man emellertid utgår ifrån, att
pensioneringen bör såvitt möjligt rätta sig eller vederbörandes avlöningsoch
levnadsförhållanden under tjänstetiden, måste det onekligen förefalla
mindre påkallat att låta järnvägens personal i pensionsavseende följa
marinens daglönare, från vilka de extra ordinarie järnvägsmännen säkerligen
under tjänstetiden i de flesta avseenden äro ganska vitt skilda. I
stället gör sig under tjänstetiden olikheten mellan ordinarie och extra ordinarie
anställning vid statens järnvägar i allmänhet icke synnerligen märkbar.
Den extra personalen åtnjuter åtskilliga förmåner, såsom fribiljetter, läkarvård,
medicin i likhet med den ordinarie personalen. Från den extra
ordinarie personalens leder rekryteras ofta de ordinarie tjänstemännen,
och de extra känna sig säkerligen själva över huvud taget såsom järnvägsfolk.
Det kan under sådana omständigheter ingalunda vara ägnat
att knyta dem fastare vid det verk, där de hava anställning, om man
efter utgången av deras arbetstid låter dem i mycket väsentlig grad
ställas under deras förutvarande kamrater. Därtill kommer att en sådan
försämring skulle bliva ännu mer bjärt framträdande genom att den hittillsvarande
formen för pensionering, — tilldelande av sjukavlöning eller
kvarhållande i tjänst efter det full arbetsduglighet upphört — i många
tall varit mera lörmånlig än till och med det av järnvägsstyrelsen framlagda
förslaget. Så mycket tyngre skulle reduktionen synas med statskontorets
förslag. På dessa skäl har jag ansett mig böra i denna huvudfråga
ansluta mig till järnvägsstyrelsens förslag.

Vad särskilt beträffar den av järnvägsstyrelsen föreslagna lägsta
tjänståldern, 15 år, samt förslaget att tjänstetiden före 21 års ålder icke
må tagas i beräkning, hava dessa tillkommit i syfte att likställa den
extra personalen med den ordinarie. Åven den föreslagna levnadsåldern
är bestämd i nära överensstämmelse med vad som gäller för den ordinarie
personalen.

Att på sätt förbundet föreslagit låta extra personal pensioneras efter
10 tjänstår, skulle i själva verket innebära, att denna personal bleve

gynnsammare ställd än den ordinarie. Lika litet anser jag förbundets
erinringar mot den av styrelsen föreslagna levnadsåldern för vissa befattningshavares
pensionering böra föranleda ändring i styrelsens förslag.))

Vidkommande härefter frågan om högsta pensionsbelopp anförde Högsta
järnvägsstyrelsen i sin underdåniga skrivelse i ämnet, att härvid in- ”enligt
verkar i första rummet spörsmålet, huruvida vederbörande böra i Kungi. Majis
likhet med den ordinarie personalen bidraga till sin pensionering eller f°,,lanej.
I avseende härå framhåller styrelsen den olikhet beträffande anställningen,
som råder emellan den ordinarie personalen och den personal,
varom nu är fråga. Denna senare personal är nämligen anställd
endast tills vidare och kan sålunda exempelvis till följd av inskränkningar
i eller förändringar vid järnvägsdriften entledigas. Styrelsen
anser lämpligt, att berörda skillnad erhåller sitt uttryck i avseende
å pensionsvillkoren på sådant sätt, att nyssnämnda personal i
olikhet med den ordinarie icke bör bidraga till sin pensionering. En
motsatt anordning skulle, säger styrelsen, kunna komma att medföra
anspråk från vederbörande att vid entledigande återfå, helt eller delvis,
erlagda pensionsavgifter, vilket strider mot grunderna för den ordinarie
personalens pensionering. Om också, såsom ovan anmärkts, styrelsen
icke ansett sig kunna ifråga om pensionsbelopp och villkor för rätten
till pension följa de grunder, som enligt nådiga kungörelsen den 25 november
1910 gälla för daglönare vid marinen, har styrelsen alltså anslutit
sig till den princip, som i nu förevarande avseende finnes tillämpad
i nyssberörda författning, nämligen att några pensionsavgifter från
personalens sida icke böra ifrågakomma.

Styrelsen anför vidare, att, om man utgår från nämnda förutsättning
och söker, såsom styrelsen anser riktigt, avväga pensionens storlek i
visst förhållande till den ordinarie personalens pensioner, hänsyn bör
tagas dels därtill, att högsta pensionen för sistnämnda personal utgör
70 % av vederbörandes arvode jämte den till 20 % därav uppskattade
inkvarteringsförmånen, dels ock till värdet av de av den ordinarie personalen
erlagda pensionsavgifter. Enligt den utredning, som förekommer
i sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande i pensionsfrågan
vid 1910 års riksdag, äro de genom pensionslagen fastställda avgifterna
avvägda så, att de i genomsnitt beräknas täcka en tredjedel av kostnaden
för vederbörandes pensionering. Då statens bidrag till den ordinarie
personalens pensionering sålunda beräknas utgöra två tredjedelar
av kostnaden härav, samt pensionen utgör 70 % av avlöningen, borde
alltså, om enahanda förhållande lägges till grund för pensioneringen av
den icke ordinarie personalen, högsta pensionen utgöra 46,67 % av av -

löningen. Styrelsen har ansett sig böra utgå från en efter nämnda
grundsats beräknad pension.

Innan styrelsen övergått till frågan om sättet för beräkning av
pensionen på grundvalen av nyssnämnda princip, bär styrelsen redogjort
för sättet, på vilket avlöningen bestämmes för de olika kategorierna av
nu ifrågavarande personal.

Vidkommande extra ordinarie personal av lägre grad har styrelsen
den 8 februari 1908 genom order nr 485, vilken med däri sedermera
vidtagna förändringar, i hithörande delar såsom bilaga nr 1 bifogas
detta utlåtande, lastställt grunder för avlöningen för de flesta grader
av denna personal. Personalen har i avseende å avlöningen, som är
bestämd till visst belopp för månad, indelats i vissa klasser, och inom
varje klass utgår månadsavlöningen olika allt efter den ort, där vederbörande
är placerad. Begynnelselönen ökas med ålderstillägg efter
vissa år (i regel 3-årsperioder). I vissa fall kunna modifikationer äga
rum från de sålunda fastställda grunderna, beroende på huruvida vederbörande
innehar vissa högre kvalifikationer. Beträffande mästare och
förmän i verkstäderna, vilka jämväl räknas till extra ordinarie tjänstemän
av lägre grad, finnas inga allmänna grunder för deras avlöning fastställda,
utan bestämmes avlöningen av vederbörande maskindirektörer.

Vad härefter angår verkstadspersonalen, utgår man vid bestämmande
av avlöningen för densamma efter den för varje arbetare bestämda timlönen;
styrelsen har den 30 mars 1908 genom order nr 502, vilken i dess
nuvarande lydelse såsom bilaga n:r 2 bifogas detta utlåtande, fastställt
viss minimitimlön för tre olika huvudgrupper av personal, allt efter vederbörandes
yrkesutbildning, med iakttagande därjämte att timlönerna variera
inom varje grupp efter de olika orter, där verkstäderna äro belägna.
Härvid må emellertid framhållas, att flertalet arbetare äro tilldelade
högre timlön än minimilönen, beroende på vederbörandes yrkesskicklighet
eller ålder i tjänsten. Timlönerna bestämmas av vederbörande maskindirektörer
vid de dem underlydande verkstäderna.

Vad slutligen angår det fåtal extra ordinarie tjänstemän av högre
grad, å vilka ifrågavarande bestämmelser skulle komma att tillämpas,
lastställes deras avlöning i allmänhet av styrelsen efter vederbörandes
utbildning och skicklighet.

Efter denna redogörelse har styrelsen anmärkt, att då det gäller att
formulera bestämmelsen om högsta pensionsbelopp, man skulle kunna
tänka sig denna endast böra innefatta, att pensionen skall utgöra 46,67
eller avrundat 47 procent av vederbörandes avlöning, antingen den som
han innehar vid entledigandet eller medelavlöningen för de senare åren.
Frånsett att pensionsbeloppen, på detta sätt bestämda, skulle bliva syn -

nerligen växlande, vilket torde vara olämpligt, skulle emellertid därigenom,
i motsatts mot vad som fastslagits för den ordinarie personalen,
den omständigheten att vederbörande under sin tjänstetid varit placerad
å en ort med dyra levnadsförhållanden komma att inverka på hans pensionsbelopp.
Till förebyggande av en dylik oegentlighet har, såsom ovan
anmärkts, i pensionslagen införts ett stadgande av innebörd, att inkvarteringsförmånen
alltid skall beräknas till 20 % av arvodet, oaktat enligt
gällande avlöningsreglemente ersättning för bostad och bränsle kan
uppgå till 40 % av arvodet.

För undvikande av att pensionsbeloppen skulle bliva allt för mycket
växlande har styrelsen förordat fastställande av fixa pensionsbelopp efter
en skala, i vilken dessa belopp motsvara ungefär 47 % av avlöningen
inom vissa gränser, med iakttagande att högsta pensionen, som kunde
ifrågakomma, skulle utgöra 1,500 kronor och lägsta pensionen 430
kronor, allt på sätt § 4 i styrelsens förslag till bestämmelser närmare
utvisar.

Styrelsen håller sålunda före, att en maximipension bör bestämmas
för nu ifrågavarande personal. Att denna, såsom ovan nämnts, blivit
föreslagen till 1,500 kronor beror därpå, att endast ett fåtal av denna
personal uppbär högre avlöning än 3,000 kronor. Skulle i undantagsfall,
särskilt i fråga om extra ordinarie tjänstemän av högre grad, vederbörande
på grund av speciell utbildning innehava så hög avlöning, att
den nu ifrågasatta maximipensionen kan anses bliva otillräcklig, torde
styrelsen oavsett dessa bestämmelser anse sig oförhindrad att göra särskild
framställning i ärendet.

Vidare anser styrelsen, att man vid bestämmande av pensionen bör
utgå från medelavlöningen per år under de fem senaste anställningsåren.
För tillgodoseende av den ovan anmärkta synpunkten, att dyrortsförhållanden
icke må obehörigen inverka på pensionsförhållandena, har styrelsen
förordat, att vid beräkning av pension för den extra ordinarie
personal, vilkens avlöning reglerats av styrelsen allt efter den ort, där
personalen är placerad, vederbörande skall anses åtnjuta den avlöning,
som utgår för innehavare av samma befattning å ort, där avlöningen
utgår med lägsta belopp.

Beträffande sättet för beräknande av avlöningen i pensionshänseende
för verkstads- och förrådsarbetare bör man enligt styrelsens mening utgå
från den vederbörande tilldelade timlönen och sålunda bortse från inkomst
på grund av förekommande betingsarbete. Timlönen anser styrelsen
nämligen utgöra ett uttryck för en arbetares yrkesskicklighet,
under det att den större eller mindre inkomsten på grund av betings -

arbete kan bero på mera tillfälliga omständigheter såsom ökad arbetstillgång
å en viss verkstad eller i ett visst fack o. s. v.

Vidare framhåller styrelsen, att, i överensstämmelse med de för den
extra ordinarie personalen här ovan angivna grunder, avlöningen bör
beräknas efter den timlön, som kan anses gälla vid verkstäder å de
billigaste orterna. Den verkstadspersonalen tilldelade timlönen bör alltså
i förekommande fall alltefter den ort, där vederbörande är placerad, nedsättas
med ett belopp, som enligt gällande bestämmelser utgör skillnaden
mellan minimitimlönen å placeringsorten, å ena, samt minimilönen å den
ort, där minimilönen är lägst, å andra sidan. Då dyrhetsförhållandena
å olika orter äro underkastade växlingar, synes icke vara lämpligt att i
en blivande författning fastslå, vilka nedsättningar skola äga rum vid
de särskilda verkstäderna, utan bör det kunna överlämnas åt järnvägsstyrelsen
att fastställa grunderna i förevarande avseende.

En anmärkning, säger styrelsen, som skulle tunna göras mot det
av styrelsen föreslagna sättet för bestämmande av pensionen för hela
den personal, varom nu är fråga, är den, att då avlöningarna fastställas,
för det stora flertalet extra ordinarie personal av styrelsen och för samtliga
verkstads- och förrådsarbetare av vederbörande maskindirektörer,
statsmakterna skulle bliva förhindrade att överskåda pensioneringens
innebörd samt, särskilt vad angår verkstads- och förrådsarbetares pensionering,
densamma komma att alltför mycket göras beroende av vederbörande
avdelningsföreståndares bestämmanderätt.

För hävande av de betänkligheter, som från nyssnämnda synpunkter
skulle kunna göra sig gällande mot styrelsens förslag, har styrelsen föreslagit,
att i pensionsbestämmelserna borde införas föreskrift om vissa
maximipensioner för de i avlöningshänseende likställda huvudgrupperna
av personalen, vilken pension skulle motsvara ungefär 50 % av högsta
nu gällande avlöning inom dessa grupper.

För att visa, huru pensionerna för olika kategorier av personal
komma att ställa sig enligt de av styrelsen föreslagna bestämmelserna,
har styrelsen lämnat följande redogörelse härutinnan.

Då avlöningen för flera manliga extra ordinarie tjänstemän av högre
grad uppgår till eller överstiger 3,000 kronor, kommer enligt förenämnda
regler den absoluta maximipensionen, 1,500 kronor, att utan särskild
föreskrift härutinnan utgöra maximum för denna grupp.

Bland kvinnliga tjänstehavare i motsvarande ställning åtnjuter den
högst avlönade 2,100 kronor, och torde alltså 1,000 kronor höra fastställas
såsom maximum för denna grupp.

Vidkommande mästare och förmän i verkstäder bestämmes, såsom
ovan nämnts, deras avlöning av vederbörande maskindirektörer, vilka å

ett möte år 1909 enat sig om att utbetala en maximiavlöning för do
förre av 3,300 kronor och för de senare av 2,520 kronor, vilka avlöningar
också faktiskt utgå i åtskilliga fall. Maximipensionen skulle sålunda
komma att för mästarna motsvara det absoluta maximibeloppet, 1,500
kronor, och synes för förmännen lämpligen kunna sättas till 1,200 kronor.

Vad härefter angår de extra ordinarie tjänstemän av lägre grad,
vilkas avlöning reglerats genom styrelsens ovan omförmälda order den
8 februari 1908 (nr 485), borde enligt ovan angivna grunder maximipensionen
motsvara ungefär 50 % av högsta enligt berörda order nu
gällande avlöning å billigaste ort för vederbörande grupper. Vid dylik
beräkning har styrelsen ansett lämpligt, att, om avlöningen ligger emellan
två hundratal, densamma avrundas uppåt till närmast högre hundratal.

Enligt dessa grunder skulle maximipensionerna komma att ställa sig
på följande sätt för ifrågavarande personal.

För lokomotivreparatörer samt maskinister vid elektriska
kraft- eller belysningscentraler (klass I i

order 485)........................................................................ 850 kronor;

för vagnreparatörer, gasverksförmän och kranskötare

vid kollossningskran (klass II)................................... 800 » ;

för förrådsförmän, maskin- och pannskötare, lokomotiveldare
samt telefon- och elektrisk belysnings arbetare

(klass III) ....................................................... 700 kronor, samt

för banvakter, stationskarlar och med dem likställda

ävensom bromsare (klasserna IV och V).................. 650 »

I order 485 regleras avlöningen även för vagnstäderskor, med vilka
en annan grupp av kvinnliga befattningshavare, nämligen s. k. effektvårdare,
skola anses likställda; och utgör högsta avlöningen för dem å
andra orter än Stockholm 70 kronor i månaden eller 840 kronor om
året. Med hänsyn till den låga avlöningen har styrelsen för dessa befattningshavare
föreslagit en maximipension av 450 kronor.

Beträffande slutligen verkstads- och förrådsarbetarna anför styrelsen,
att vissa svårigheter erbjuda sig att fastställa maximipension för denna
personal, då nämligen timlönen växlar i hög grad, beroende på yrkesskicklighet
och även i viss mån å avlöningarna inom motsvarande fack
å den allmänna arbetsmarknaden å respektive orter. Medan sålunda för en
del av de högst betalda arbetarna, t. ex. modellsnickare, verktygsarbetare
och en del filare, den beräknade timlönen för år kan uppgå till över
1,800 kronor, kan avlöningen för vanliga grovarbetare, t. ex. hantlangare,

uppskattas till högst 1,200 kronor. Att bestämma särskilda maximipensioner
för var och en av de tre huvudgrupper, i vilka verkstadsarbetama
med hänsyn till minimi-timlönen är uppdelad enligt ovannämnda
order den 30 mars 1908 (nr 502) låter sig icke lämpligen göra
med hänsyn därtill, att en bestämd skillnad mellan de två första grupperna,
som bägge innefatta yrkeskunniga arbetare, knappast kan uppdragas.
Däremot anser styrelsen svårigheter icke möta att fastställa
gränsen mellan personal, som arbetat så länge inom ett fack, att de
kunna anses såsom fullt utbildade yrkesarbetare, å ena, samt arbetare,
vilka icke besitta sådan utbildning, å andra sidan; och har styrelsen
därför föreslagit särskilda maximipensioner för dessa båda kategorier.
Ifråga om maximipensionens belopp håller styrelsen före, att detta
för fullt utbildade yrkesarbetare icke bör sättas högre än för lokomotivreparatörer
eller 850 kronor, och att detsamma för övriga arbetare
sättes lika med det för extra ordinarie banvakter m. fl. föreslagna eller
650 kronor. Enligt verkställd uträkning kan högsta pensionen för samtliga
verkstads- och förrådsarbetare, beräknad enligt förenämnda grunder,
uppskattas i genomsnitt till omkring 700 kronor.

I detta sammanhang har styrelsen påpekat, att en del extra ordinarie
banarbetare äro utbildade yrkesarbetare och avlönas med timlön.
För dem anser styrelsen alltså samma regler böra gälla som för verkstads-
och förrådsarbetare.

I likhet med järnvägsstyrelsen har statskontoret i sitt förenämnda
underdåniga utlåtande uttalat sig för att den extra personalens mindre
fasta anställning borde, i överensstämmelse med vad som gäller för
pensioneringen av daglönarna vid marinen, medföra, att några pensionsavgifter
från personalens sida icke ifrågakomma. Beträffande de av
järnvägsstyrelsen föreslagna pensionsbeloppen har statskontoret av kostnadsskäl
och vid jämförelse med de för daglönarna vid marinen bestämda
pensionsbelopp funnit dem bliva väl stora. Statskontoret anser
sig därför böra ifrågasätta, att pensionerna begränsas till omkring 40 %
av vederbörandes avlöning, beräknad på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit,
därvid såsom absolut pensionsmaximum borde gälla 1,200 kronor och,
med hänsyn till vad järnvägsstyrelsen i sådant hänseende anfört, såsom
pensionsmaximum för de lägst avlönade, d. v. s. de kvinnliga extra
ordinarie tjänstemännen av lägre grad, skäligen borde bestämmas 400
kronor. Utöver sistnämnda belopp anser statskontoret icke lämpligt att
bestämma dessa kvinnliga befattningshavares pension, då till exempel
en kokerska vid fångvårdsstaten, vilken dock innehar ordinarie tjänst,

högst kan i pension erhålla 400 kronor. Vidare anser statskontoret,
att sålunda bestämt pensionsbelopp bör uppnås först efter 40 års tjänstgöring
i stället för redan vid 35 tjänstår enligt järnvägsstyrelsens förslag;
varvid statskontoret emellertid föreslår, att tjänstår må få räknas
redan från fyllda 18 år, vid vilken tidpunkt extra ordinarie anställning
kan vinnas, i stället för först från uppnådda 21 år enligt järnvägsstyrelsens
förslag.

Statskontoret erinrar vidare, att enligt förenämnda kungörelse av
den 25 november 1910 angående pensionering av daglönare vid marinen
visst pensionsbelopp vid 25 tjänstår är bestämt för varje grupp av befattningshavare;
för varje tjänstår därutöver höjes pensionen med vissa
belopp olika för de särskilda grupperna; och uppnås pensionsmaximum
vid 40 tjänstår.

Statskontoret anmärker nu, att det visserligen icke kan förnekas,
att det av järnvägsstyrelsen föreslagna sättet för pensionens beräknande
mera smidigt avpassar pensionen efter avlöningen i varje fall än det sätt
för bestämmande av pensionsbeloppet, som sålunda tillämpas beträffande
daglönarna vid marinen enligt nyssnämnda nådiga kungörelse och i
fråga om de vid marinen anställda månadslönarna föreslagits av förberörda
kommitté, liksom statskontoret icke kan annat än erkänna att
järnvägsstyrelsens förslag i och för sig löser pensioneringsfrågan på ett
tilltalande sätt. Statskontoret ifrågasätter dock, huruvida icke, när det
gäller pensionering av personal, vars avlöning är beroende av konjunkturförhållanden
och andra omständigheter, som från tid till annan äro
underkastade växlingar, det för marinens daglönare använda sättet är
att föredraga.

Järnvägsmannaförbundet har såsom huvudanmärkning mot järnvägsstyrelsens
förslag anfört, att den pension, som skulle komma
att utdelas, blir så knapp, att den med hänsyn därtill att pensionen
i de flesta fall är den pensionerades enda inkomst ej kan anses tillräcklig.

Förbundet framhåller, bland annat, att det vore ett högst betydande
antal personal, som enligt järnvägsstyrelsens förslag skulle få stanna vid en
pension, understigande 650 kronor per år. Vid sådant förhållande och
med hänsyn till de allt mera stegrade levnadskostnaderna anser förbundet,
att pensionen i många fall skulle bliva alldeles otillräcklig för
att kunna skänka vederbörande en i ekonomiskt avseende dräglig ställning.
Frågan är då, huru man skall kunna tillgodose personalen, så
att den vid nämnda tidpunkter kan utan alltför stora ekonomiska svårigheter
draga sig fram. Att ifrågasätta en så pass hög pension av

enbart statsmedel att någorlunda trygghet i ekonomiskt avseende vinnes,
synes förbundet f. n. utsiktslöst, särskilt med hänsyn därtill att
den vid samma verk anställda ordinarie personalen icke pensioneras
efter dylika grunder. Enda vägen till målet syntes således, enligt
förbundets mening vara, att här berörda personalgrupper, i likhet med
den ordinarie personalen, själva finge bidraga till sin pensionering för
att såmedelst höja pensionens belopp i nivå med vad som för den ordinarie
personalen av statsmakterna har ansetts rimligt och skäligt.

Förbundet erinrar, att järnvägsstyrelsen i sitt förslag som skäl
för frånträdande av principen om egna bidrag anfört »att en motsatt
ordning skulle för övrigt kunna komma att medföra anspråk från vederbörande
att vid entledigande återfå helt eller delvis erlagda pensionsavgifter».
Förbundet anser också, att denna järnvägsstyrelsens förutsättning
är nog så riktig, för att icke säga ett nödvändigt villkor, varemot
det skäl, som järnvägsstyrelsen i sammanhang härmed vidrör, nämligen
att dylika anspråk icke medgivas den ordinarie personalen, ingalunda
anses vara så vägande, att på grund därav återbekommanderätt till inbetalta
bidrag helt skulle frånkännas den extra personalen. Tvärtom är
enligt förbundets förmenande avsaknandet av denna rätt för den ordinarie
personalen en oegentlighet, som i sinom tid torde påkalla en rättelse.
Stöd för denna uppfattning finner förbundet också däri, att i det
av Kungl. Maj:t fastställda reglementet för enskilda järnvägarnas pensionskassa
just inryckts en bestämmelse, som medgiver personalen rätt
att under vissa förhållanden helt eller delvis återfå inbetalda bidrag.
Ur rent statsekonomisk synpunkt torde också ett sådant medgivande
gott låta försvara sig, om statsverket av uppburna räntemedel eller ett
eventuellt avdrag för skäliga förvaltningskostnader hålles skadeslöst. Då
som sagt den extra personalens anställningsförhållanden mera än för
övrig järn vägspersonal påkallar dylik återbekommanderätt till erlagda
bidrag och, särskilt i de fall avskedande sker på grund av förhållanden,
till vilka personalen icke i någon mån själv varit bidragande, skulle
enligt förbundets mening medgivande av dylik rätt vara med billighet
och rättvisa fullt överensstämmande. #

Beträffande järnvägsmannaförbundets hemställan, att den extra järnvägspersonalens
pensionering måtte, i likhet med vad som gäller för den
ordinarie personalen, grundas på egna avgifter samt den av förbundet
angivna förutsättningen härför eller att personalen vid avgång ur tjänsten
utan pension skulle återfå sina pensionsavgifter helt och hållet eller
med avdrag av något mindre belopp såsom gottgörelse för förvaltnings -

kostnaderna anmärker departementschefen, att en sådan anordning står i
strid mot vad som gäller för ordinarie statstjänare. Efter framhållande
av att i gällande pensionsbestämmelser för dessa senare genomförts den
principen, att pensionsavgifter icke i regeln kunna återfås i annan ordning
än såsom pensionsförmån samt att anledningen härtill i första hand
är av pensionsteknisk art anför departementschefen vidare, att så länge
man icke ens vid pensioneringen av de ordinarie statstjänstemännen,
vilkas avgång utan pension, frånsett dödsfall, kan antagas vara relativt
ringa, ansett sig böra medgiva återfående av pensionsavgifter annat än
i sällsynta undantagsfall, kan en dylik anordning icke ifrågasättas i förevarande
fall, där största delen av de försäkrade utgöres av verkstadspersonal
med dess svårberäkneliga avgång. Departementschefen erinrar
därjämte, att en anordning som den av järnvägsmannaförbundet ifrågasatta
— vare sig inbetalda avgifter skulle återfås vid avgång eller ej -—•
medför betydande praktiska svårigheter vid genomförandet. 1 allt fall
syntes det icke vara möjligt att för närvarande vidtaga anordningar
i sådant syfte. Sedan departementschefen på ytterligare anförda skäl
uttalat sig för att pensioneringen åtminstone för det dåvarande måste
grundas uteslutande på statens bidrag, yttrar han slutligen beträffande
frågan om pensionernas storlek följande.

»Det är tydligt, att även med järnvägsstyrelsens förslag extra personalens
pensioner måste bli avsevärt lägre än den ordinarie personalens,
samt att statskontorets förslag innebär en väsentlig försämring i detta
avseende. Det torde kunna ifrågasättas, om de pensioner, som ifrågavarande
tjänstemän skulle erhålla enligt sistnämnda förslag, äro tillräckliga
för personer i den levnadsställning och med den avlöning under
tjänstetiden, varom här är fråga.

I sista hand blir avgörandet naturligtvis en kostnadsfråga, och jag
hänvisar därför redan här till den överslagsberäkning för de olika alternativen,
som jag låtit verkställa. Enligt denna uppgå kostnaderna för statskontorets
förslag knappast till mer än 75 procent av kostnaden för järnvägsstyrelsens
förslag.

I övrigt synes mig järnvägsstyrelsens förslag framför statskontorets
hava den förtjänsten, att det förra ansluter sig till pensioneringsbestämmelserna
för den ordinarie personalen jämväl däri, att pensionen såvitt
möjligt rättas efter den individuella inkomsten under tjänstetiden, under
det statskontorets förslag i sistnämnda avseende, såsom järnvägsstyrelsen
påpekat, kan medföra mycket stora ojämnheter.

I följd av vad nu anförts anser jag, att statskontorets förslag icke
ger de pensioner, varpå ifrågavarande personal, med hänsyn till ställning

Den ekonomiska
innebörden
av
Kungl. Maj:ts
förslag.

och avlöningsförmåner, bör kunna äga skäliga anspråk; och då den ökade
kostnad, som järnvägsstyrelsens förslag medför, icke synes mig i sig alltför
avskräckande, förordar jag i förevarande avseende sistnämnda förslag.»

Beträffande den ekonomiska innebörden av det utav järnvägsstyrelsen
avgivna och av Kungl. Maj:t i den nådiga propositionen framlagda
förslaget har, på uppdrag av styrelsen, dåvarande t. f. byrådirektören i
riksförsäkringsanstalten Karl Dickman verkställt matematisk utredning.
I fråga om denna utredning har styrelsen till en början framhållit, att
i det ursprungliga förslaget skett en del jämkningar, till vilka hänsyn
icke tagits vid utredningen. Styrelsen har emellertid ansett sig kunna
utgå från de gjorda beräkningarna utan hänsyn till berörda jämkningar,
vilka dessutom komma att nedsätta pensioneringskostnaden.

Av utredningen framgår, säger styrelsen vidare, att, om de föreslagna
bestämmelserna redan nu vore gällande, skulle icke mindre än
480 personer redan vara berättigade att erhålla pensioner till ett sammanlagt
belopp, för år räknat, av 255,263 kronor, motsvarande ett kapitalvärde
av 2,185,184 kronor.

Härvid är att märka, att nyssnämnda belopp, 255,263 kronor, icke
kan anses såsom en ökad utgift för statens järnvägar i följd av den
ifrågasatta pensioneringen. Först och främst bör detta belopp minskas
med ett belopp, som ungefär motsvarar summan av under år 1911 till
viss del av ifrågavarande personal utbetald sjukavlöning eller omkring
100,000 kronor. Härtill kommer, att en stor del av den i tjänst varande
personalen på grund av ålderdom och därav nedsatta kroppskrafter utför
mindervärdigt arbete. Verkställd utredning giver vid handen, att av
den i tjänst varande personalen 355 personer med en avlöning av tillhopa
omkring 450,500 kronor uppnått pensionsålder enligt de ifrågasatta
bestämmelserna, och att av dem icke mindre än 118 personer med
en avlöning av omkring 140,000 kronor hava uppnått en ålder av 70
år eller däröver. Då större delen av dessa befattningshavare vid avgången
icke kommer att ersättas av ny personal, samt deras. avlöning
sålunda inbesparas, antager styrelsen, att de pensionsbelopp, som under
de närmaste åren komma att utbetalas, knappast kunna anses medföra
någon ökad utgift för statens järnvägar.

Av utredningen framgår vidare, att kapitalvärdet av eventuella pensioner
för övriga nu anställda, i beräkningen medtagna personer till ett
antal av 3,663 stycken kan uppskattas till 8,221,075 kronor.

Kostnaden för pensionering av nyinträdande personal i den utsträckning,
att antalet extra befattningshavare inom de särskilda åldersgrupperna

framdeles blir lika stort som för närvarande, bär beräknats till 4,116,974
kronor.

Kapitalvärdet av pensionerna för såväl nuvarande personal som
för dem, vilka inträda i de avgångnas ställe, utgör alltså sammanlagt
14,523,233 kronor, vilken kostnad skulle kunna täckas genom ständigt
lika årliga förskottsavsättningar av 531,679 kronor.

De nu omförmälda beräkningarna äro gjorda under förutsättning,
att ifrågavarande personal bibehålies vid samma antal som för närvarande.
Emellertid antager styrelsen, att en ökning av pensionskostnaden kommer
att inträda genom ökning av personalens antal. Detta gäller åtminstone
verkstadspersonalen, under det att, vad angår den extra ordinarie personalen,
snarare en minskning i antalet av dem, å vilka ifrågavarande
pensionsbestämmelser skulle tillämpas, kan förutses beroende på ändrat
rekryteringssätt ifråga om denna personal.

För att erhålla uppfattning om i vad mån en ökning av verkstadspersonalen
kommer att medföra ökning av pensioneringskostnaden har
styrelsen låtit byrådirektören Dickman verkställa särskild utredning,
varav inhämtas, att det genomsnittliga kapitalvärdet av pensionen för
varje nytillkommen verkstadsarbetaretjänst utgör 1,485 kronor, vilket
belopp skulle kunna täckas genom en årlig avsättning av 54 kronor
38 öre.

Då personalens ökning är beroende på omständigheter, som svårligen
kunna på förhand beräknas, samt för övrigt, såsom ovan anmärkts,
ökningen av verkstadspersonalen kan antagas i viss mån motvägas av
minskning i antalet extra ordinarie tjänstemän, har styrelsen ansett sig
kunna beträffande frågan om lämpligaste sättet för ordnande av pensioneringens
ekonomiska sida utgå från det nuvarande personalantalet.

Såsom förut nämnts, skulle pensioneringskostnaden för en personal
av samma storlek som den nuvarande kunna täckas genom årliga förskottsavsättningar
av 531,679 kronor.

Att det icke kan ifrågasättas att endast årligen gälda förfallande
pensioner, vilkas belopp skulle hastigt stiga och varigenom större delen
av pensionskostnaden komme att kastas på framtiden, finner styrelsen
uppenbart.

Tvärt om synes det styrelsen lämpligt, att man söker ordna saken
så, att genom årliga avsättningar, förslagsvis under 40 år, pensioneringskostnaden
gäldas dels för den nuvarande personalen, dels ock för nyantagen
personal i den mån, som anställning sker i avgången personals
ställe, så att man efter nämnda tids förlopp endast behöver erlägga ett
belopp, som motsvarar den normala kostnaden för pensioneringen.

Enligt en av byrådirektören Dickman verkställd utredning rörande
sättet för pensioneringskostnadens gäldande i dylik riktning visar det
sig, att om under vart och ett av de 40 närmaste åren avsättning sker
av 609,854 kronor, skulle därefter för täckande av hela pensioneringskostnaden
erfordras en årlig summa av 262,347 kronor, motsvarande
årliga kostnaden för härefter nyantagen personals pensionering.

Styrelsen har förordat ett dylikt sätt för bestridande av kostnaden
för ifrågavarande pensionering; och skulle alltså i överensstämmelse härmed
årligen avsättas av trafikmedel ett visst belopp, betydligt överstigande
de för en lång framtid årligen utfallande pensionerna. Av
dessa avsättningar skulle alltså bildas en fond, som göres räntebärande.
Styrelsen föreslår, att förvaltningen av denna fond övertages av statskontoret,
på sätt redan ägt rum beträffande pensionsfonden för den
ordinarie personalen vid statens järnvägar. De årligen utfallande pensionerna
anser styrelsen böra förskottsvis gäldas med trafikmedel av
järnvägsstyrelsen, som vid inbetalningen till statskontoret av den fastställda
avsättningen gottgör sig det sålunda utbetalda beloppet.

Enligt järnvägsstyrelsens förslag skulle sålunda av trafikmedel utgå
till pensionering av ifrågavarande personal ett årligt belopp av 610,000
kronor. Enligt det föregående inbesparas emellertid genom pensionering
från och med år 1913 av extra personal samt verkstads- och förrådsarbetare
i sjukavlöningar c:a 100,000 kronor samt i avlöningar till personer
70 år gamla och därutöver c:a 140,000 kronor. Ytterligare inbesparingar
beräknas kunna ske genom pensioneringen av de 237 personer,
som visserligen uppnått åldersgränsen för pensions erhållande
men ännu icke 70 års ålder. Denna personalgrupp uppbär c:a 310,000
kronor i avlöning, och anser styrelsen en väsentlig del av detta belopp
kunna inbesparas genom anställande av ett mindre antal fullt
arbetsdugliga personer i de pensionerades ställe. Att närmare beräkna
denna besparings storlek är icke möjligt, säger styrelsen, men torde med
ledning av de anförda siffrorna kunna antagas, att statsbanornas budget
för år 1913 ej genom den föreslagna pensioneringen kommer att belastas
med mer än omkring 300,000 kronor.

I avseende å de beräknade kostnaderna för den ifrågasatta pensioneringen
har statskontoret påpekat, att med dess förslag måste följa en
ej oväsentlig nedsättning av kostnaderna.

Statskontoret framhåller emellertid, att i alla händelser kostnaderna
för nu ifrågavarande pensionering bliva synnerligen betydliga. Att
dessa kostnader icke böra till väsentlig del kastas på framtiden utan

alltifrån början ett anslag utgå, som betydligt överstiger vad som för
närvarande är att vänta i årskostnad, finner statskontoret i likhet med
järnvägsstyrelsen vara välbetänkt och riktigt. Hnruvida en så ansenlig
fondbildning, som med järnvägsstyrelsens förslag synes följa, är lämplig
eller av förhållandena påkallad, anser statskontoret dock kunna ifrågasättas.
I alla händelser har emellertid statskontoret icke något att
erinra mot att bestyret med förvaltningen av den blivande fonden anförtros
åt statskontoret; och anhåller statskontoret att i sinom tid bliva
satt i tillfälle att avgiva förslag till de närmare bestämmelser i detta
avseende, som kunna anses erforderliga.

Beträffande särskilt den ifrågasatta fonderingen av pensionskostnaden
yttrar departementschefen följande:

»Statskontoret har också ifrågasatt, huruvida en så ansenlig fondbildning,
som järnvägsstyrelsens förslag innebär, verkligen är nödvändig.
Nämnda fondbildning kan ju anses motsvara kostnaden för den nuvarande
generationens - pensionering. Avsättningen kan bortfalla eller minskas,
om man helt och hållet eller till större eller mindre del avstår från att
sörja för denna kostnad genom fondbildning, men följden blir då enligt
Dickmans beräkning, att inom ganska kort tid pensioneringskostnaden
skulle växa till omkring 850,000 kronor. Något sådant torde knappast
vara av statskontoret åsyftat. Det kan också tänkas, att den årliga
kostnaden nedbringas, därigenom att fondbildningen lördelas på flera år,
exempelvis 60 eller 80, i stället för de av järnvägsstyrelsen beräknade 40.
En av byrådirektören Dickman på min begäran verkställd beräkning
visar, att vid avsättning under 60 år den årliga kostnaden uppgår till
577,181 kronor, svarande mot det i järnvägsstyrelsens skrivelse omnämnda
beloppet 609,854 kronor. Emellertid synes det mig mindre välbetänkt
att fördela kostnaden på en längre följd av år än 40, särskilt med hänsyn
till den oberäkneliga ökningen av verkstadspersonalen. Den årliga av- ^
sättningen skulle därför i enlighet med järnvägsstyrelsens förslag beräknas
till 610,000 kronor, varav emellertid 300,000 kronor av styrelsen anses
uppvägas av inbesparingar å sjukavlöningar m. m., merkostnaden skulle
således utgöra 310,000 kronor. Med hänsyn till det belopp, vartill
nettoinkomsten av statens järnvägar beräknats för år 1914, torde försiktigheten
emellertid bjuda att ej belasta statsbanornas utgiftskonto för
nämnda år med hela det sistnämnda beloppet, utan torde det böra fördelas
på samtliga för fondens åstadkommande beräknade 40 år, vilket
medför en ökning av avsättningen och merkostnaden med 14,643 kronor.

I avrundade tal uppgår således den verkliga utgiften för statens järn -

Frågan om
övergångsbestämmelser -

vägar i följd av försäkringen till 325,000 kronor om året och den årliga
avsättningen till 625,000 kronor.»

Beträffande lydelsen av Kungl. Maj:ts förslag hänvisas till bil. n:r
3 till detta utlåtande.

Såsom en huvudanmärkning mot järnvägsstyrelsens förslag har järnvägsmannaf
orbundet i sin ovan omförmälda skrivelse anfört, att det skulle
innebära en avsevärd försämring för sådan personal, som nu är pensionerad
medelst sjukavlöning. I övrigt har förbundet, delvis med hänsyn
till den av förbundet gjorda hemställan om pensioneringens grundande
jämväl på tjänstemännens egna avgifter, föreslagit följande övergångsbestämmelser
rörande vid pensionsbestämmelsernas ikraftträdande anställd
personal:

a) att personal, som icke uppnått en levnadsålder av 35 år, har
skyldighet erlägga bidrag till sin pensionering;

b) att personal, som uppnått eu levnadsålder av 50 år, erhåller vid
avsked på grund av inträffad sjukdom eller invaliditet eller vid uppnådda
60 ^levnadsår en pension motsvarande den enligt förutvarande praxis
utgående sjukavlöningen;

c) att personal i en levnadsålder av 35—50 år må efter eget val
äga rätt att erlägga avgifter och då erhålla pension enligt samma grunder
som personal med mindre än 35 levnadsår, eller också att icke erlägga
avgifter, då pension beräknas efter enahanda grunder som för personal
med högre levnadsålder än 50 år;

d) att personal, som omförmäles under punkt c), och som själv
erlagt avgifter, men som på grund av sjukdom eller invaliditet erhåller
pension före den tidpunkt, då gällande Bfestämmelser berättiga därtill,
erhåller pension enligt samma grunder som under punkt b) omhandlade
personal, dock med den förhöjning, som motsvarar värdet av erlagda
avgifter;

e) att ingen försämring må vidtagas för den personal, som enligt
kungl. styrelsens order nr 8 § 11 tilläggsbestämmelse redan åtnjuter eller
kan komma i åtnjutande av en högre ersättning än halv daglön vid
sjukdom eller invaliditet till följd av skada i tjänst; samt

f) att eventuell minskning i löneförmåner, beroende på hög ålder
eller eljest nedsatt arbetsförmåga icke må inverka på pensionen.

Härom anför järnvägsstyrelsen i särskilt avgivet yttrande, att järnvägsmannaförbundets
förslag innebär, att var och en, som vid bestämmelsernas
trädande i kraft uppnått 35 års ålder, skall vara befriad från

att erlägga pensionsavgift, men i allt fall vara berättigad till en pension,
motsvarande minst halva avlöningen. I överensstämmelse härmed skulle
alltså exempelvis en 40-årig verkstadsarbetare med en årslön av 1,200
kronor, vilken efter en tioårig tjänstetid pensioneras på grund av sjukdom,
erhålla i pension 600 kronor, under det att, såsom ovan påvisats, en
ordinarie stationskarl, som pensioneras under liknande omständigheter,
skulle få åtnöjas med en pension av 215 kronor. Uppenbart är, säger
styrelsen, att styrelsen icke kan biträda ett förslag, som medför dylika
missförhållanden. Vad särskilt angår den personal, som nu är i åtnjutande
av sjukavlöning och som enligt styrelsens förslag skulle tilldelas en i
förhållande till tjänstetiden bestämd sjukpension, kan ju icke bestridas,
att densamma kan få vidkännas en nog så kännbar nedsättning i sin
årsinkomst. Styrelsen framhåller dock härvidlag, att för de fall, då
vederbörande icke kan bidraga till sin försörjning, styrelsen föreslagit en
sjukpension, som oavsett tjänsteåldern motsvarar minst 35 procent av
vederbörandes avlöning. För övrigt framhåller styrelsen, i anledning av
vad från järnvägsmannaförbundets sida i detta sammanhang anförts, att
den omständigheten, att styrelsen, i avvaktan på den föreliggande pensionsfrågans
lösning, icke ansett sig böra nedsätta sjukavlöningens belopp,
icke rimligen bör medföra, att nu ifrågavarande personal författningsenligt
tillerkännes en ställning i pensionshänseende, som i många fall
skulle bliva vida fördelaktigare än vad som gäller för den ordinarie
personalen.

Departementschefen yttrar i förevarande ämne följande:

»Vad beträffar dem, som för närvarande uppbära sjukavlöning, har det
synts mig önskvärt, om en sådan övergångsbestämmelse kunde givas, att
dessa undginge att få sina levnadsvillkor försämrade genom pensioneringen.

En undersökning, som jag i sådant syfte vidtagit, har emellertid
givit vid handen, att stora svårigheter möta mot att låta de personer
fortfarande uppbära sjukavlöning, som för närvarande uppbära sådan
avlöning, men enligt förslaget icke bliva berättigade till full pension.
Jag fäster mig då mindre vid att därmed kostnaderna för pensioneringen
naturligtvis skulle ökas. Detta bleve i allt fall ett tillägg, som minskas
och slutligen upphör i samma mån, som de nu sjukavlönade falla bort.
Den årliga merkostnaden för pensioneringen uppgår ej heller, enligt vad
jag inhämtat, till något särdeles avsevärt belopp, omkring 36,500 kronor
till en början.

Däremot har en jämförelse med vad som gäller för den ordinarie
personalen i motsvarande hänseende väckt mina betänkligheter mot övergångsbestämmelser
i antytt syfte. Det förhåller sig nämligen så, att

enligt 6 § i 1910 års lag sjukpension till ordinarie personal utgår allt
efter antalet av de år, under vilka den pensionsberättigade innehaft ordinarie
statstjänst, med belopp som först vid 25 tjänstår kommer upp till
50 procent av avlöningen. Denna regel överensstämmer tydligen också
med de i 1907 års lag om pension för civila tjänstemän givna bestämmelser
om avkortad pension för den, som avgår med lägre tjänstålder
än den i pensionslagen stadgade. Dessa föreskrifter torde också vara av
en så grundläggande betydelse, att någon ändring däri svårligen kan nu
ifrågasättas. Men vid sådant förhållande synes det mig, att en övergångsbestämmelse,
enligt vilken de, som nu åtnjuta 50 procent i sjukavlöning,
finge behålla densamma för framtiden, oavsett tjänstålder, skulle gentemot
den ordinarie personalen framstå såsom en orättvisa.

Korrektivet mot allt för låga pensioner torde dessutom finnas i bestämmelsen
i § 7 av förslaget, enligt vilken bestämmelse sjukpension
icke må understiga 70 procent av den eljest vederbörande tillkommande
pensionen, därest de förhållanden, som grundat rätten till sjukpension,
omöjliggöra för vederbörande att bidraga till sin försörjning. Med tilllämpning
av detta stadgande tror jag, att de största svårigheterna vid
övergången skola kunna övervinnas.

Skulle i något speciellt fall övergången till de av mig föreslagna
bestämmelserna medföra en alltför kännbar reduktion i livsuppehället, torde
järnvägsstyrelsen icke sakna utväg att vidtaga särskilda åtgärder för avhjälpande
av ett sådant förhållande.»

Motion vid
1913 års
Riksdag.

I anledning av Kungl. Maj:ts förslag rörande pensioneringen väcktes
inom andra kammaren motion i ämnet.

Motionärerna beklaga till en början, att förslaget icke blivit byggt
på principen om bidrag till pensioneringen från personalens sida.

Emot förslaget hava motionärerna i övrigt gjort huvudsakligen följande
erinringar.

Det i § 7 bestämda minimibeloppet för sjukpension, 150 kronor,
synes allt för knappt tillmätt. Man må ju lägga märke till att en dylik
pensions erhållande måste föregås av minst 15 tjänstår och entledigandet
har skett sedan järnvägsstyrelsen konstaterat, att personen ifråga
icke kunnat behörigen sköta sin befattning eller ens lämpligen kunna
användas i annan dylik. Härav bör ju följa, att förvärvsförmågan för
en sådan sjuk är ytterst obetydlig eller ingen. Starka billighetsskäl
synas motionärerna således tala för att denna summa åtminstone höjes
till 200 kronor.

Bestämmelsen i § 12, att pensionstagare, som blivit dömd till förlust
av medborgerligt förtroende, skall hava lörverkat sin pension, anse
motionärerna böra utgå.

1 avseende å den personal, som nu åtnjuter sjukavlöning, erinra
motionärerna att, därest den föreslagna pensioneringen skall omfatta jämväl
denna personal, följden bleve den, att särskilt, i vissa tall en betydande
reducering av nämnda förmån komme att inträda. Denna reducering
kommer att uppstå främst i de fall, där de stipulerade tjänste- och
levnadsåren för full pensions erhållande icke uppnåtts. Vidare minskas
sjukavlöningen från nuvarande 50 till töreslagna 47 procent av lönen
samt även till följd därav, att den nu innehavda avlöningssumman icke
skall oförändrad ligga till grund för den procentuellt utgående pensionen,
utan skall denna summa minskas med ett belopp, motsvarande skillnaden
mellan resp. gruppers minimilöner å anställningsorten och motsvarande
minimilöner på den plats vid järnvägen, där lönerna äro lägst. För den
timavlönade personalen beräknas heller icke lönen efter 3,500 timmar
per år utan 2,900 timmar. Allt detta betyder ju särskilt för dem, som
hårdast drabbas härav, en så avgjord försämring att förhållandet måste
uppmärksammas. I ännu högre grad torde dessa förhållanden komma
att drabba personal, som till följd av skada i tjänst bliva oförmögna
till arbete och vilka nu i regel åtnjuta en sjukavlöning av 75 procent
av lönen.

På dessa och i övrigt anförda skäl förorda motionärerna en sådan
anordning, att de föreslagna pensionsbestämmelserna icke måtte medföra
någon minskning i förmåner för dem av personalen, som för närvarande
uppbära sjukavlöning.

I skrivelse till Konungen den 1 juni 1913 har Riksdagen anfört
följande:

»Då, enligt vad i statsrådsprotokollet meddelas, förslag till pensionsbestämmelser
för telegrafverkets verkstadspersonal föreligger hos Eders
Kungl. Maj:t och då den nu föreliggande frågan synes böra behandlas
i sammanhang med frågan om pensionering även av nämnda verkstadspersonal,
anser sig Riksdagen icke kunna nu bifalla Eders Kungl. Maj:ts
föreliggande proposition, helst båda dessa frågors lösning synes böra
göras beroende av lagen om allmän pensionsförsäkring.

Härvid har Riksdagen velat uttala, att Riksdagen förutsätter, att förslag
om pensionering av ifrågavarande personal vid såväl statens järnvägar
som telegrafverket kommer att föreläggas nästkommande ars
riksdag. Uppskov med föreliggande ärendes avgörande synes vara så

Riksdagens
skrivelse den
1 juni 1913.

mycket mera tillrådligt, som Riksdagen anser, att till förnyad prövning
bör upptagas frågan om skyldighet för omförmäla pensionstagare att,
för rätt att erhålla pension, själva, i enlighet med de principer, som numera
i sådant avseende gjort sig gällande, bidraga till pensioneringen,
vilken då synes böra utgå med de högre belopp, vartill en sådan skyldighet
må kunna anses föranleda.

Riksdagen har alltså icke bifallit Eders Ivungl. Maj:ts förevarande
proposition.»

Telegrafverket.

nin^frånteic ^ en ^en ^ januari 1912 till kungl. civildepartementet ingiven skrigr
a,fv erkefä velse hade H. Lundin, M. Jönsson med flera för telegraf- och rikstelefonpersonai
arbetarförbundet samt Walfrid Larsson med flera för telegrafverkets
verkstadspersonal hemställt, att statsrådet ville vidtaga åtgärder i syfte
att bereda pensionsförmåner åt den extra personalen vid telegrafverket.
rehZTuUä- Uti lläröver .infordrat, den 18 februari 1913 avgivet utlåtande har
tande den is telegrafstyrelsen framlagt förslag till huvudgrunder för pensionering av
februan 1913. den . del av telegrafverkets extra ordinarie personal, som tillhör linjeavdelningen
och verkstaden.

Såsom utgångspunkt för sitt förslag har telegrafstyrelsen ansett sig
böra taga det förslag angående allmän pensionsförsäkring, som framlagts
a\ ålderdomsförsäkriugskommitten. Till stöd härför framhåller styrelsen,
bland annat, lämpligheten av en anordning, varigenom även statsverkets
arbetare inordnades i den allmänna pensioneringen ehuru med en efter
deras särskilda förhållanden lämpligen avvägd överbvggnad.

I avseende å pensioneringens omfattning har "styrelsen tänkt sig,
att denna förmån skulle beredas endast dem, som hava ständigt arbete
året om och sålunda uteslutande ägna sig åt telegrafverkets tjänst.
De arbetare, som i sådan egenskap skulle komma i åtnjutande av pension,
äro anställda dels vid det egentliga linjearbetet och förråden, till ett
antal av omkring 950, dels vid verkstaden, till ett antal av omkring 470,
därav omkring 50 kvinnor.

Med hänsyn till den olikhet, som i avseende på anställningen råder
mellan den ordinarie personalen och den personal, varom nu är fråga,
anser styrelsen, att sistnämnda personal i motsats mot den ordinarie icke
bör bidraga till sin pensionering.

Pensionens storlek synes, efter styrelsens mening, böra avvägas i
ungefär samma förhållande till avlöningen, som gäller för pensioneringen

av den närmast jämförbara kategorien av verkets ordinarie personal eller
reparatörerna. Pensionsunderlaget för dessa utgör 65,2 % av den högsta
avlöningen, och de avgifter, som de själva erlägga för denna pensionering,
beräknas täcka 34 % av kostnaden för densamma. Då statens
bidrag till denna personals pensionering således beräknas utgöra 66 %
av kostnaden därför samt pensionen, såsom nyss angivits, utgör 65,2 %
av avlöningen, borde alltså, om enahanda förhållande lägges till grund
för pensioneringen av den icke ordinarie personalen, högsta pensionen
för denna utgöra 43 % av högsta avlöningen. Styrelsen har också ansett
ur alla synpunkter lämpligt och skäligt att låta denna grundsats
vara vägledande för beräknandet av pensionerna i fråga.

Vidare håller styrelsen före, att den lägsta tjänstetid, som bör erfordras
för att komma i åtnj utande av pension, ej bör eller behöver
sättas högre än 10 år.

För tjänstetid, som understiger den för erhållande av högsta pension
bestämda tjänstetid, bör givetvis pensionsbeloppets storlek proportioneras
direkt efter förhållandet mellan dessa båda tjänstetiders längd.

I fråga om sättet för bestämmande av pensionsbeloppet framhåller
styrelsen, att föreskrifterna härutinnan böra vara så enkla som möjligt
och pensionsbeloppen så litet växlande att var och en skall kunna själv
utan vidare räkna ut, huru hans pensionsförhållanden komma att under
faktiska omständigheter ställa sig. Dessutom torde i stort sett de behov,
som en pension är avsedd att fylla, vara för den kategori arbetare,
varom här är fråga, av så likartad beskaffenhet, att olikheten i de avlöningsbelopp,
som för en detaljerad utmätning av pensionsbeloppen skulle
bliva normerande, icke bör tillmätas en sådan betydelse. Med hänsyn
härtill och då, såsom framgår av det följande, en avrundning uppåt i
alla händelser måste företagas, har styrelsen ansett det sista alternativet
vara att föredraga och därför så nära som möjligt stött sina beräkningar
på den högsta i normala fall gällande, av särskilda förhållanden
oberoende avlöningen.

För linje- och förrådsarbetarna utgör den normala slutavlöningen
en daglön av 4,50 kronor eller, för 300 arbetsdagar, 1,350 kronor om
året, och skulle således högsta pensionsbeloppet med beräkning av ovannämnda
43 % uppgå till 580,50 kronor.

För verkstadsarbetarna utgår avlöningen i form av timlön eller
ackordsbetalning. Enligt styrelsens mening bör man dock vid beräknandet
av deras avlöning i pensionshänseende utgå från timlönen och
således bortse från inkomst på grund av förekommande betingsarbete.
Timlönen utgör nämligen ett uttryck för eu arbetares yrkesskicklighet

under det att den större eller mindre inkomsten på grund av betingsarbete
kan bero på mera tillfälliga omständigheter, såsom ökad arbetstillgång
å en viss avdelning och dylikt. Timlönen i sin ordning måste
åter variera ganska mycket, beroende på vederbörandes yrkesskicklighet
eller ålder i tjänsten. Sålunda utgör för närvarande, efter de olika
timlönerna beräknat, den lägsta dagavlöningen för den manliga verkstadspersonalen
1,38 kronor och den högsta 4,79 kronor; för den kvinnliga
personalen äro motsvarande siffror 1,56 kronor, respektive 3,06 kronor.
Därvid är dock att märka, att det icke är de äldsta arbetarna eller
arbeterskorna, som uppbära den högsta timlönen, beroende detta på
verkstadsarbetets särskilda beskaffenhet och olika krav. Det visar sig
nämligen, att för den manliga personalen det är under åldern mellan
30 och 59 år, som den högsta timlönen — varierande på grund av
särskilda förhållanden mellan 45,9 öre och 47,9 öre — ernås med kulmen
under 40-talet. Medelavlöningen under denna period utgör 4,64 kronor
om dagen. Förhållandena för den kvinnliga personalen åter visa, att
under tiden mellan 20 och 49 år lämnas en betydligt högre timlön —
varierande mellan 21,6 och 30,6 öre — än under den övriga tiden.
Medelavlöningen för sagda period utgör 2,71 kronor om dagen. Med
hänsyn därtill och då den största delen av verkstadsarbetet är utlämnat
på beting, vilket för de olika arbetarna medför en ännu större olikhet i
den verkliga inkomsten, har styrelsen ansett, att för denna del av personalen
medelavlöningen under den åldersperiod, för vilken timlönen i
allmänhet är störst, bör läggas såsom grund för bestämmande av högsta
pensionsbeloppet. För eu manlig verkstadsarbetare skulle efter denna
beräkning högsta årsavlöningen anses utgöra 1,392 kronor och för en
kvinnlig 813 kronor samt således högsta pensionsbeloppet, med beräkning
av ovannämnda 43 för manlig verkstadsarbetare 598,56 kronor
och för kvinnlig 349,59 kronor.

Såsom ovan beräknats, skulle en linje- och förrådsarbetares högsta
pensionsbelopp utgöra 580,50 kronor. Med hänsyn till den ringa skillnaden
mellan detta belopp och det för manlig verkstadsarbetare beräknade
högsta pensionsbelopp 5 98,56 kronor, och med tanken på önskvärdheten
av största möjliga enkelhet i pensionsberäkningen har styrelsen
ansett, att pensionsbeloppet kan och lämpligen bör avrundas till samma
belopp för båda dessa kategorier av telegrafverkets arbetare eller till
600 kronor.

För den kvinnliga verkstadspersonalen, vars pensioneringsförhållanden
icke kunna direkt jämföras med den manligas, torde pensionsbeloppet
böra skäligen avrundas uppåt till 400 kronor.

Dessa pensionsbelopp, 600 kronor för man och 400 kronor för
kvinna, skulle således utgöra vad telegrafverket för full tjänstetid garanterar
arbetaren i pensionsavseende.

Den större ovisshet i avseende på anställningens fortbestånd, som
utmärker arbetarens förhållande till telegrafverket i jämförelse med den
ordinarie tjänstemannens, har för styrelsen varit ett skäl, varför arbetaren
icke bör själv bidraga till sin pensionering. Samma synpunkt bör
emellertid även enligt styrelsens mening kräva, att arbetarens pensionsfråga
ordnas så, att han är för alla eventualiteter tillförsäkrad åtminstone
samma pensionsförmån, som en blivande lag om allmän pensionsförsäkring
avser att bereda arbetare i allmänhet. Sedermera bör det bliva
beroende på anställningen inom telegrafverket, om och i vilken mån
han dessutom kan komma i åtnjutande av den ökade pensionsförmån,
som styrelsen anser, att staten bör kunna bereda sina arbetare. Det är
därför styrelsen ansett sig lämpligen kunna lägga förslaget till nämnda
lag såsom grundval för pensioneringen av verkets arbetare. Lagförslaget
skulle således vara i alla dess delar gällande för dessa arbetare,
och den undantagsställning, som lagförslaget i 5 § tredje stycket förutsätter
beträffande vissa personer, skulle icke beträffande telegrafverkets
arbetare ifrågakomma.

Beträffande den av ålderdomsförsäkringskommittén föreslagna bestämmelsen,
att rätt till pension skulle, därest varaktig arbetsoförmåga
ej dessförinnan förefunnits, inträda först vid fyllda 67 år uttalar styrelsen
tvekan rörande lämpligheten av bestämmelsens tillämpning å telegrafverkets
personal; men har styrelsen på anförda skäl låtit sina betänkligheter
falla.

Pensioneringen, sådan styrelsen tänkt sig densamma, grundad på
ålderdomsförsäkringskommitténs förslag men med ett betydligt högre
belopp såsom total pension än vad däri medgives, skulle förutsätta, att
såväl de i 4 § föreskrivna pensionsavgifterna som ock de i 34 § omhandlade
frivilliga försäkringsavgifterna till sina högsta tillåtna belopp
ordentligt erlades under den tid arbetaren vore vid verket anställd. Då
vidare enligt styrelsens mening arbetarna själva icke skulle vidkännas
några utgifter för sin pensionering, skulle dessa avgifter bestridas av
telegrafverket och erläggas genom dess försorg. Sedermera och om
arbetaren vid den tidpunkt, då enligt en blivande lag rätt till pension
inträder, vore och under minst 10 år varit i verkets tjänst anställd,
skulle han, efter det vederbörande myndighet fastställt det belopp han
på grund av nyssnämnda två slag av avgifter är berättigad att av stats -

Telegraf- och
telefonmannaförbundets

framställning
i anledning
av telegrafstyrelsens

förslag.

verket erhålla såsom pension, dessutom av telegrafverket uppbära ett fyllnadsbelopp,
som skulle utgöra skillnaden mellan sistnämnda pension och
det belopp, vartill han på grund av sin anställning vid telegrafverket anses
vara enligt ovan angivna beräkningsgrunder berättigad d. v. s. för 50
års tjänst högsta beloppet (600 kronor för man och 400 kronor för
kvinna) samt för kortare tids tjänst ett i förhållande därtill direkt proportionerat
belopp.

Styrelsen förutsätter, att den rätt till pensionstillägg, som enligt i
lagförslaget angivna grunder kunde tillkomma en pensionstagare, icke
skulle röna någon inverkan av styrelsens förslag till pensionering, utan
skulle dessa för telegrafverkets arbetare liksom för arbetare i allmänhet
utgå under i övrigt de villkor och med de belopp, som för olika förhållanden
stadgas. Därvid skulle således uttryckligen föreskrivas, att
telegrafverkets fyllnadsbidrag icke få anses såsom sådan inkomst som
enligt § 6 i lagförslaget inverkar på pensionsbeloppets utgående eller
storlek.

För bestridande av de utgifter, som orsakas telegrafverket av denna
pensionering dels i form av erläggande av pensions- och frivilliga försäkringsavgifter
och dels genom fyllnadsbeloppens utbetalande borde
enligt styrelsens mening av telegrafverkets inkomster erforderligt belopp
årligen avsättas och fonderas på sätt av Kungl. Maj:t framdeles kunde
komma att bestämmas. Med ledning av approximativa beräkningar, som
styrelsen låtit verkställa, har styrelsen ansett sig kunna antaga, att
det erforderliga årliga beloppet konirne att uppgå till omkring 80,000
kronor.

I anledning av det sålunda av telegrafstyrelsen framlagda förslaget
till grunder för pensionering av viss extra ordinarie personal vid
telegrafverket har telegraf- och telefonmannaförbundet i en till statsrådet
och chefen för civildepartementet den 22 september 1913 ingiven
skrivelse framfört åtskilliga anmärkningar mot förslaget. Förbundet
anser det icke vara rätt att förslaget blivit byggt på principen
att personalen icke skall bidraga till sin pensionering. För att
söka åstadkomma, att det erhallna pensionsbeloppet på ett något så
när tillfredsställande sätt fyller sin uppgift bör personalen antingen,
där så . utan olägenhet kan ske, erlägga retroaktivavgifter eller ock en
efter vissa levnadsår eller åldersklass beräknad stigande avgift. Vad
angår pensionsåldern anser förbundet, vad särskilt telefonpersonalen vidkommer,
icke tänkbart, att denna personal, med den tjänstgöring och
övriga tjänsteförhållanden, som den måste underkasta sig, skulle kunna

ens tillnärmelsevis fullgöra den långa tjänstetid, som telegrafstyrelsen
ifrågasatt. Förbundet framhåller i sammanhang härmed, att don statistik,
som redan nu finnes att tillgå, har till fullo gjort det klart för personalen,
att en tjänstetid på 25, undantagsvis 30 år, är den högsta, som kan
uppnås. Detta gäller den s. k. linjepersonalen, vilken enligt förbundets
mening får räknas till den personal, som har den strängaste och hälsofarligaste
tjänstgöringen — beträffande personer, som innehava lindrigare
tjänstgöring, anser förbundet det vara naturligt, att denna gräns kan
överskridas.

Personalens önskemål i fråga om pensioneringen sammanfattas av
förbundet i följande punkter:

1) att full pension må utgå vid fyllda 55 levnadsår och 30 tjänstår
och utgå efter samma grunder, som nu är gällande för den ordinarie
personalen;

2) att personalen må, för så vitt matematiska beräkningsgrunder
sådant tillåta, bidraga till sin pensionering i samma proportion som
den ordinarie personalen;

3) att dessa personalens bidrag må enligt matematiska grunder anpassas
efter viss tjänstålder, som närmare kan komma att bestämmas;

4) att sjuk- och invaliditetspension må utgå efter samma grunder,
som nu äro gällande för den ordinarie personalen;

5) att minsta tjänstetiden för dylik pensions erhållande bestämmes
till 10 tjänstår;

6) att de, som av en eller annan anledning erhålla avsked ur telegrafverkets
tjänst utan att komma i åtnjutande av pension, äga rätt
återfå sina inbetalta medel dock utan ränta;

7) att sättet för personalens avskedande i samband med pensionsbestämmelsernas
genomförande ordnas på ett mera tillfredsställande sätt;

8) att ingen försämring må vidtagas i pensionshänseende för sådan
person, som innehavande viss tjänstålder, som närmare kan komma att
angivas, ådragit sig sjukdom eller invaliditet i telegrafverkets tjänst;
samt

9) att eventuell minskning i löneförmåner beroende på hög ålder
eller eljest nedsatt arbetsförmåga icke må inverka på pensionen.

Huvudgrunderna av de sakkunnigas förslag.

I sin ovan omförmälda skrivelse den 1 juni 1913 har Riksdagen
såsom skäl för att Riksdagen icke ansett sig kunna bifalla Kungl. Maj:ts

Pensione ringens omfattning.

proposition angående pensionering av extra ordinarie tjänstemän samt
verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar anfört, att den framlagda
frågan syntes böra behandlas i sammanhang med frågan om pensionering
av viss extra personal vid telegrafverket, vilka båda frågors
lösning syntes böra göras beroende av lagen om allmän pensionsförsäkring
den 30 juni 1913. Då vi ansett oss böra utgå därifrån att det av
Riksdagen angivna sättet för behandling av berörda pensionsfrågor haft
till syfte att åstadkomma i möjligaste mån likartade bestämmelser för
pensioneringen av de båda verkens extra personal, hava vi vid fullgörande
av vårt uppdrag iakttagit nämnda grundsats. Vi hava härvid
måst tillse, att de av oss föreslagna bestämmelserna i de delar, där
avvikelser icke betingas av personalens olika anställningsvillkor, icke
äro stridande mot de huvudprinciper, som äro gällande i bestämmelserna
angående pensioneringen av den ordinarie personalen vid respektive verk.
Med hänsyn därtill att nyssnämnda bestämmelser förete eu del skiljaktigheter
sins emellan, har det dock icke kunnat helt undvikas att, för
uppnående av enhetlighet vid den nu ifrågasatta pensioneringen, den
eljest önskvärda överensstämmelsen i avseende å pensionering av ordinarie
och icke ordinarie personal vid samma verk måst uppoffras.

Av historiken framgår, att Kungl. Maj:ts förslag av den 4 april 1913
endast* avser pensionering av de vid statens järnvägar anställda extra
ordinarie tjänstemännen samt verkstads- och förrådsarbetarne. Sålunda
har från pensioneringen uteslutits dels sådan personal, som icke har stadigvarande
anställning vid järnvägen och dels den vid statens järnvägsbyggnader
anställda personalen. Vad förstnämnda personal angår, synes det
uppenbart, att den icke bör inbegripas i den pensionering, varom nu är
fråga, och vidkommande personalen vid statens järnvägsbyggnader torde
det ligga utom ramen för vårt uppdrag att närmare undersöka, huru
pensioneringen för denna personal bör ordnas.

Beträffande telegrafverkets personal har telegrafstyrelsen i sitt lind.
utlåtande den 18 februari 1913 endast ifrågasatt pensionering av arbetare,
anställda vid telegrafverkets verkstad, förråd och linjedistrikt. Även i
det ovan intagna transumt av protokollet över civilärenden för den 12
september 1913, då frågan om tillsättande av de sakkunniga förevar inför
Kungl. Maj:t, är endast fråga om pensionering av telegrafverkets
extra linjearbetare samt verkstads- och förrådsarbetare. \ id sådant förhållande
hava vi icke ansett oss böra framställa förslag angående pensioneringen
av de extra ordinarie befattningshavarna vid telegrafverket.
En anledning till att deras pensionering ordnas annorlunda än den

extra ordinarie järnvägspersonalens finna vi även i den olikhet, som förefinnes
mellan bestämmelserna för den ordinarie personalens pensionering
inom de båda verken. Den ordinarie telegrafpersonalen får nämligen vid
sin pensionering räkna sig till godo sina tjänstår som extra ordinarie,
vilket däremot den ordinäre järnvägspersonalen icke får. I följd härav
synes det vara lämpligt, att den extra ordinarie telegrafpersonaiens pensionering
ordnas på det sätt, att för de grupper, vilka anses böra erhålla
pensionsrätt, stadgas skyldighet att ingå i telegrafverkets pensionsinrättning
med rätt att åtnjuta pension till visst för varje grupp fastställt belopp.

Vid ärendets tidigare behandling hava olika meningar uttalats angående
frågan, om personalen borde med egna avgifter bidraga till sin
pensionering.

Såväl järnvägsstyrelsen som statskontoret hava i fråga om statens
järnvägars personal framhållit, att den icke ordinarie personalens mindre
fasta anställning betingar, att avgifter från personalens sida icke böra
ifrågakomma. Denna personal är nämligen anställd tills vidare och kan
sålunda exempelvis till följd av indragningar i eller förändringar vid
järnvägsdriften entledigas. Järnvägsstyrelsen har särskilt framhållit,
att om avgifter skulle erläggas, skulle det kunna komma att medföra
anspråk från personalen att vid entledigande återfå, helt eller delvis,
erlagda pensionsavgifter, vilket emellertid vore stridande mot grunderna
för den ordinarie personalens pensionering. Järnvägsmannaförbundet,
som i sitt yttrande över järnvägsstyrelsens förslag hemställde om åläggande
för personalen att erlägga avgifter, yrkade även, att dessa avgifter
skulle återbäras vid entledigande. I det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget hävdades samma ståndpunkt som den av järnvägsstyrelsen
och statskontoret intagna; och föredragande departementschefen framhöll
gentemot järnvägsmannaförbundets förslag, att dylikt återbärande
av erlagda avgifter vore ur försäkringsteknisk synpunkt betänkligt.

Även telegrafstyrelsen har i sitt ovan omförmälda und. utlåtande
den 18 februari 1913 uttalat den uppfattningen, att den extra personalen
vid telegrafverket icke borde medelst erlagda avgifter bidraga till sin
pensionering.

I Riksdagens skrivelse uttalas, att Riksdagen ansåge, att till förnyad
prövning borde upptagas frågan om skyldighet för personalen att
för rätt till pension själv i enlighet med de principer, som numera i
sådant avseende gjorts gällande, bidraga till pensioneringen, vilken då
syntes böra utgå med de högre belopp, vartill en sådan skyldighet kunde
anses föranleda.

Av gifts plikt
för

personalen.

Då frågan om tillsättande av de sakkunniga förevar inför Kungl.
Maj:t, anförde dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet,
att om den ingående prövning, som naturligtvis borde göras angående
personalens avgiftsplikt, skulle visa, att en tillfredsställande anordning
därav icke stode att finna, så borde det i stället undersökas, huruvida
med anledning av lagens om allmän pensionsförsäkring bestämmelser
om pension på grund av frivilliga avgifter kunde åstadkommas en förbättrad
pensionering för ifrågavarande extra personal.

Såsom framgår av denna resumé, har önskvärdheten av att personalen
mot erläggande av avgifter måtte beredas högre pensioner med
styrka betonats från olika håll.

Åven vi ansluta oss till denna uppfattning.

På de skäl, varom ovan erinrats, anse vi, att erlagda avgifter icke
böra återbäras till den, som entledigas i förtid. Å andra sidan anse vi,
att den mindre fasta anställningen gör det obilligt att ålägga personalen
avgifter, med mindre det kan ordnas så, att befattningshavaren, vid
entledigande i förtid, kan bibehålla åtminstone i huvudsak den pensionsrätt,
som svarar mot av honom erlagda avgifter. En sådan anordning,
som tidigare varit praktiskt outförbar, är numera möjlig, sedan
allmän pensionering införts. Problemets lösning är alltså att finna på
den väg, som departementschefen, på sätt ovan nämnts, antytt.

Enligt lagen om allmän pensionsförsäkring åligger det ifrågavarande
personal att erlägga en pensionsavgift av högst 13 kronor samt medgives
det densamma att därutöver erlägga en frivillig avgift av högst 30
kronor.

Vårt förslag bygger nu på dessa pensionsförsäkringslagens bestämmelser
på det sätt, att nyssnämnda frivilliga avgifter i viss utsträckninggöras
obligatoriska enligt de av oss ifrågasatta pensionsbestämmelserna,
så att personalen genom sina avgifter till folkpensionsfonden bereder sig
en pension, som tillsammans med den av järnvägs- eller telegrafmedel
bekostade pensionen ungefär motsvarar den pension, vilken tillkommer
ordinarie personal med samma löneförmåner.

För att förtydliga saken må ett exempel anföras.

Om eu ordinarie tjänsteman vid järnvägen skulle hava en avlöning
av 1,000 kronor, är lian vid viss ålder berättigad till en pension av 700
kronor och är skyldig att erlägga en avgift av 32 kronor. Hans avgifter
inbetalas till en pensionsfond, av vilken så stor del av pensionen skall
bestridas, som enligt försäkringstekniska grunder motsvarar hans erlagda
avgifter. Återstoden av hans pension bestrides av järnvägens trafikmedel.
Hans totala pension kan alltså tänkas uppdelad i en avgiftspen -

zion, som motsvarar lians avgifter, och en statspension, som bestrides av
järnvägens medel. För tjänstemannen är denna uppdelning utan betydelse,
då h^n ej har annan rätt till avgiftspensionen än till statspensionen.

Om man nu vill bereda en verkstadsarbetare med samma lön samma
pensionsförmån mot samma avgift som den ordinarie tjänstemannen, så
skall alltså arbetaren även erlägga en avgift av 32 kronor och vid viss
ålder vara berättigad till en pension av 700 kronor. Vårt förslag innebär
nu, att hans avgifter ej skola samlas i en för denna personals pensionering
bildad fond, utan skola inflyta i folkpensionsfonden, nämligen
i form av dels hans av pensionsförsäkringslagen stadgade obligatoriska
avgift 8 kronor, dels en enligt samma lag frivillig avgift 24 kronor.
Kvarstår arbetaren i järnvägens tjänst, tills han uppnår pensionsåldern,
får han sin pension, 700 kronor. Om åter arbetaren entledigas före uppnådd
pensionsålder, behåller han enligt pensionsförsäkringslagen sin rätt
till den pension, som svarar mot hans avgifter, under det han förlorar
sin rätt till statspensionen. Här är alltså pensionens uppdelning i avgiftspension
och statspension av betydelse för arbetaren, i det hans rätt till
den förra, så långt de erlagda avgifterna räcka, är oberoende av hans
kvarblivande i tjänsten.

Den lösning av vårt problem, som på denna väg vinnes, måste
emellertid i följd av vissa bestämmelser i pensionsförsäkringslagen i
någon mån modifieras.

Denna lag begränsar nämligen, såsom redan nämnts, den frivilliga
avgiften till 30 kronor. Den högsta pensionsavgift (den obligatoriska
avgiften iuräknad), som kan inbetalas till folkpensionsfonden, är alltså
43 kronor. För en del av de bättre avlönade icke ordinarie befattningshavarna
är en avgift av 43 kronor otillräcklig, om deras pension skall
bliva av ungefär samma storlek som pensionen för ordinarie befattningshavare
med samma löneförmåner och om de med sina avgifter skola
betala ungefär samma andel ('' 3) av pensionen, som beräknats för de ordinarie.
Så länge denna begränsning av den frivilliga avgiften bibehålies
i pensionsförsäkringslagen, måste den del av pensionsavgiften, som överskjuter
vad som kan inbetalas till folkpensionsfonden, inbetalas till en
annan för ändamålet bildad fond. Och befattningshavare, som avskedas i
förtid, förlorar då icke blott rätten till statspensionen utan även rätten
till den pension, som svarar mot denna del av hans erlagda avgifter.
Då emellertid denna överskjutande del av pensionsavgiften är ringa i
förhållande till avgiften i dess helhet, samt härtill kommer, att personal,
som erlägger så höga avgifter, endast i undantagsfall torde avgå från

Undantag
från av giftsplikt
för viss
e o. personal
vid statens
järnvägar.

tjänsten i förtid, hava vi ansett, att den anmärkta omständigheten icke
kan giva anledning till berättigad erinran.

Vidare är att märka, att enligt pensionsförsäkringslagen pensioneringen
på grund av frivilliga avgifter är så anordnad, att för de
avgifter, som av en person inbetalas efter uppnådda 50 år, icke erhålles
i värde motsvarande pensionsrätt. I följd härav synes det oss lämpligt
föreskriva, att, när befattningshavare fyllt 50 år, endast hans obligatoriska
avgift skall inbetalas till folkpensionsfonden samt återstoden ingå till
ovannämnda särskilda pensionsfond. Mot denna anordning skulle kunna
invändas, att om en befattningshavare, som efter uppnådda 50 år inbetalt
pensionsavgifter, entledigas innan han är pensionsberättigad enligt de av
oss föreslagna bestämmelserna, kommer den pension, som tillfaller honom
på grund av de av honom efter 50-årsålderns inträde erlagda avgifter,
att motsvara endast de obligatoriska avgifterna till folkpensionsfonden.
Då det emellertid endast undantagsvis torde inträffa, att en befattningshavare
efter uppnående av nyssnämnda ålder avgår i förtid, hava vi
ansett nu anmärkta förhållande sakna betydelse.

Vi hava tänkt oss, att den avgift, som befattningshavaren enligt
pensionsbestämmelserna skall erlägga, uppbäres genom avdrag på hans
avlöning i den ordning, som verkets styrelse bestämmer. Inbetalningen
till folkpensionsfonden av såväl de obligatoriska som de »frivilliga» i
pensionsbestämmelserna föreskrivna avgifterna verkställes genom verkets
försorg. Enklast torde det vara, att alla de, som skola erlägga avgifter
enligt nu ifrågavarande pensionsbestämmelser, få anmälas av verkets
styrelse hos de olika taxeringsmyndigheterna, så att deras obligatoriska
avgifter icke uppföras på debetsedlarna.

Under det vi anse, att avgiftsplikt bör åläggas alla verkstads- och
förrådsarbetare från deras första anställning, vilja vi på nedan angivna
skäl förorda, att avgifter icke böra fordras av extra ordinarie befattningshavare
vid statens järnvägar förr än från 30 års ålder.

Sedan Kungl. Maj:ts förslag i ämnet avgivits, hava omständigheter
inträffat, som kunna antagas komma att medföra, att pensioneringen av
extra ordinarie tjänstemän vid statens järnvägar får en betydligt mindre
omfattning än vad i nämnda förslag ifrågasatts. Av järnvägsstyrelsens i
Kungl. Maj:ts proposition intagna yttrande inhämtas, att styrelsen beräknat,
att den ifrågasatta pensioneringen skulle komma att omfatta 1,285 extra
ordinarie tjänstemän, däribland även ett mindre antal tjänstemän av högre
grad. Denna personal innefattar enligt styrelsens uppgift dels sådan,
som den 1 januari 1912 fyllt 50 år, dels sådan, som, oavsett levnads -

ålder, lider av ålderdomssvaghet eller sådan sjukdom, att vederbörande
icke vidare kan antagas bliva tjänstbar, dels ock sådan, som på grund
av arten av sin anställning kan antagas icke komma att erhålla ordinarie
befattning, d. v. s. extra ordinarie personal, innehavando befattning,
som saknar motsvarighet å ordinarie stat.

Vad angår de två förstnämnda kategorierna, särskilt de överåriga,
torde man kunna utgå därifrån, att, om man frånser från de nu anställda,
dylik personal i extra ordinarie tjänstemannaställning endast
undantagsvis kan ifrågakomma till erhållande av pension. Enligt vad vi
inhämtat, har nämligen järnvägsstyrelsen nyligen utfärdat dels rekryteringsföreskrifter
och dels skärpta bestämmelser angående läkarbesiktning,
vilka åtgärder just avsett att förebygga tillkomsten av överåriga
eller i allmänhet för befordran till ordinarie befattning olämpliga extra
ordinarie tjänstemän.

Beträffande den återstående gruppen av extra ordinarie tjänstemän
vilja vi erinra därom, att järnvägsstyrelsen har i underdånig skrivelse
den 24 oktober 1913, bland annat, föreslagit upptagande å ordinarie
stat av ett stort antal nya befattningar, som för närvarande endast finnas
å extra ordinarie stat. Av dessa befattningar äro särskilt att märka
lokomotiv- och vagnreparatörer, vilka grupper för närvarande innefatta
ett stort antal extra ordinarie tjänstemän. Enligt vad järnvägsstyrelsen
i berörda skrivelse meddelat, skulle förslaget medföra, att 227 extra
ordinarie tjänstemän komme att överflyttas å ordinarie stat. Därest järnvägsstyrelsens
förslag vinner bifall, kommer alltså det i Kungl. Maj:ts
proposition angivna antalet extra ordinarie tjänstemän, som den ifrågasatta
pensioneringen skulle omfatta, att minskas med nyssnämnda tal.
Järnvägsstyrelsen har dessutom i samma skrivelse hemställt om ett generellt
bemyndigande att i den av Kungl. Maj:t för varje år för statens
järnvägar fastställda avlöningsstaten få upptaga jämväl andra tjänstebefattningar
av lägre grad än de i gällande avlöningsreglemente för tjänstemän
vid statens järnvägar omförmälda samt att dessa befattningar tilldelas
arvoden till sådana belopp, som i nämnda avlöningsreglemente
fastställts för befattningar med motsvarande tjänsteställning.

Under förutsättning av bifall till vad styrelsen i denna del föreslagit,
skulle i framtiden i regeln icke förekomma några extra ordinarie tjänstemannabefattningar
av lägre grad utan motsvarighet å ordinarie stat.

På grund av ovan åberopade omständigheter hava vi ansett oss
kunna utgå därifrån att de extra ordinarie tjänstemän med månadsavlöning,
som hädanefter anställas, komma att i regeln bliva befordrade till
ordinarie befattning. Att ålägga dessa avgiftsplikt under tiden från anstäl -

Pensionsbelopp
för
extra ordinarie
tjänstemän
vid
statens järnvägar\ -

landet i extra ordinarie tjänst till dess befordran till ordinarie befattning
äger rum, synes oss nr flera synpunkter olämpligt. Genom ordinarieblivandet
tillförsäkras dem ju en pension, som av statsmakterna ansetts
tillfredsställande och för vars ökning avgifter icke synas i denna ordning
böra åläggas personalen.

Emellertid kan ju alltid även i framtiden komma att inträffa, fall,
då en extra ordinarie tjänsteman icke kan erhålla ordinarie befattning,
och beträffande em sådan befattningshavare synes det önskvärt, att honom
beredcs tillfälle att genom erläggande av avgift bereda sig en pension,
som ungefär motsvarar den ''pension han såsom ordinarie skulle hava
erhållit.

För tillgodoseende av såväl den ena som den andra av ovan anförda
synpunkter föreslå vi, att avgiftsplikt må för extra ordinarie
tjänstemän med månadsavlöning inträda vid den tidpunkt, då de nått
en sådan levnadsålder, att ordinarieskap för dem med största sannolikhet
kan beräknas icke ifrågakomma. Denna levnadsålder anse vi på
grund av de upplysningar vi erhållit rörande befordringsförhållandena
vid statens järnvägar böra bestämmas till 30 år.

Då för den ordinarie järnvägspersonalen pensionen är bestämd till
70 % av avlöningen, synes det oss lämpligt, att samma pensionsbelopp
fastställes för de extra ordinarie järnvägsmännen. Av den ordinarie
personalens pension beräknas */3 vara statspension och V» avgiftspension.
Vi föreslå samma fördelning för de extra ordinarie.

I § 4 av Kungl. Maj:ts förslag finnas vissa maximipensioner fastställda
för olika kategorier av befattningshavare. Skulle denna anordning
bibehållas, borde enligt vårt förslag maximipensionerna för e. o.
tjänstemän motsvara 70 procent av de för närvarande enligt av järnvägsstyrelsen
utfärdade allmänna bestämmelser gällande högsta slutavlöningarna
för resp. befattningar å de orter, där avlöningarna äro lägst.
Emellertid hava vi kommit till den uppfattning, att ingen fördel är att
vinna genom att begränsa pensionsbeloppen på detta sätt särskilt med
hänsyn till vårt förslag att tjänstemännen skola genom egna i förhållande
till avlöningen bestämda avgifter gälda en tredjedel av kostnaden
för sin pension. Härigenom blir nämligen en följd, att om avlöningarna
väsentligt höjas och avgifterna sålunda ökas, personalen kan göra gällande
skäliga anspråk på att maximipensionerna höjas, enär i motsatt
fall personalen icke skulle vinna en mot ökade avgifter svarande förmån.
Enär den ifrågasatta anordningen endast skulle medföra, att statsmakterna,
så snart avlöningarna blivit av järnvägsstyrelsen ökade för

någon eller några kategorier av den extra ordinarie personalen, komme
att besväras med framställningar om motsvarande höjning av maximipensionen,
vilka framställningar svårligen torde kunna tillbakavisas, hava
vi i vårt förslag till pensionsbestämmelser, i vad angår den extra ordinarie
personalen, uteslutit föreskrifter om maximipensioner.

Då enligt de för den ordinarie personalen gällande bestämmelserna
såväl som enligt de av oss nu för den extra ordinarie'' personalen föreslagna
pensionen utgör viss procent av- avlöningen, kunde det synas
rimligt att till grund för pensionens beräkning för verkstads- och förrådsarbetare
lägga arbetarens hela avlöning och sålunda taga hänsyn
såväl till hans efter timlönen beräknade inkomst som till den förtjänst
på grund av ackordsarbete, som i stor omfattning åtnjutes av personalen
vid statens järnvägars och telegrafverkets verkstäder. Såsom järnvägsstyrelsen
påpekat (se sid. 13 här ovan) är emellertid inkomsten på
ackordsarbete i ännu högre grad än timlönen beroende på tillfälliga
omständigheter och sålunda ännu mera växlande än den senare, vilken
omständighet gör det mindre lämpligt att lägga nämnda inkomst
till grund för pensionens beräkning. Av denna anledning finna vi det
å ena sidan riktigt, att man såsom i Kungl. Maj:ts förslag vid pensionens
beräknande utgår från vederbörandes tim- eller dagavlöning och
icke från hans inkomst på grund av ackordsarbete, men hålla vi dock
å andra sidan före, såsom i det följande närmare skall visas, att man
vid val av formel för pensionens beräkning ur tim- eller daglönen bör
taga viss hänsyn till omförmälda inkomst.

I fråga om timlönens beräkning finna vi oss även böra godkänna
den i § 6 av Kungl. Maj:ts förslag intagna regeln att timlönen, allt efter
den ort, där vederbörande är placerad, skall i förekommande läil nedsättas
med ett belopp, som enligt av järnvägsstjTelsen fastställda grunder
utgör skillnaden mellan minimilönen å placeringsorten, å ena, samt
minimilönen å den ort, där minimilönen är lägst, å andra sidan. Några
motsvarande bestämmelser beträffande olika minimilöner å olika orter finnas
icke för telegrafverkets personal, beroende därpå att telegrafverket
endast har en verkstad, belägen vid Nynäshamn, men anse vi oss kunna
utgå därifrån, att om den ifrågasatta pensioneringen kommer till stånd enligt
vårt förslag, telegrafstyrelsen kommer att utfärda föreskrifter i sådan
riktning, att likformighet i förevarande avseende vinnes emellan statens
järnvägars och telegrafverkets personal. Beträffande de skäl, som tala
för det nu omhandlade beräkningssättet, tillåta vi oss att hänvisa till järn -

Pensionsbelopp
för
verkstads- och
förråds -ar b et are.

vägsstyrelsens i den nådiga propositionen intagna yttrande härutinnan
(sid. 14 här ovan).

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle ålderspensionen för verkstadsoch
förrådsarbetare utgå med belopp, som ungefär motsvarade 47 %
av arbetarens årsinkomst beräknad efter 2,900 timmars arbetstid och
den honom tillkommande timlönen, reducerad i förekommande fall i
enlighet med nyssnämnda grunder. Ålderspensionen skulle dock minst
vara 430 kronor och högst 850 kronor för verkstads- och förrådsarbetare,
som äro yrkesutbildade hantverkare, samt 650 kronor för övriga. I
övrigt må erinras om att, då pensionen föreslogs till 47 % av den beräknade
årsinkomsten, detta motiverades därmed, att statspensionen till
ordinarie tjänstemän beräknas vara 2 la av 70 % av avlöningen.

Statskontoret föreslog, att ålderspensionerna skulle utan hänsyn till
avlöningen bestämmas till vissa belopp för särskilda grupper av personal,
varvid verkstads- och förrådsarbetare, som vore yrkesutbildade
hantverkare, skulle erhålla 675 kronor, övriga 475 kronor.

I telegrafstyrelsens utlåtande den 18 februari 1913 föreslås en
ålderspension av 600 kronor för linje- och förrådsarbetare samt manliga
verkstadsarbetare och av 400 kronor för den kvinnliga verkstadspersonalen.

Då det onekligen skulle i hög grad förenkla den ifrågasatta pensioneringen,
därest, på sätt statskontoret och telegrafstyrelsen föreslagit,
statspensionen kunde fastställas till vissa belopp, som hänföra sig icke
till avlöningen utan till särskilda grupper inom personalen, hava vi
tagit under övervägande olika utvägar för en lösning av pensionsfrågan
i dylik riktning. Efter en ingående undersökning, som huvudsakligen
avsett förhållandena vid statens järnvägars verkstäder, där en mängd
olika fack äro företrädda bland personalen och sålunda avlöningarna
växla i hög grad, hava vi emellertid kommit till samma uppfattning i
det föreliggande spörsmålet som järnvägsstyrelsen, nämligen att en anordning
av nu ifrågasatt slag skulle kunna medföra alltför stort missförhållande
mellan en befattningshavares avlöning samt den pension, som
enligt berörda system skulle tillkomma honom. Men icke no g härmed
utan även uppenbar orättvisa skulle kunna uppkomma till följd av en
dylik anordning så till vida, att en befattningshavare med högre avlöning
än en annan kunde under i övrigt lika förhållanden bliva tilldelad en
lägre pension än denne senare. Anledningen härtill är den, att timlönerna
även inom samma fack förete avsevärda olikheter, vilket förhållande beror
på olika yrkesskicklighet. Sålunda inträlfar icke sällan, att inom
ett fack, vars utövare tillhör gruppen yrkesutbildade hantverkare, en

arbetare har lägre timlön än en arbetare med lika tjänstetid inom gruppen
icke yrkesutbildade. Enligt statskontorets förslag skulle den förre
erhålla icke oväsentligt högre pension än den senare, vilket väl förefaller
föga tilltalande.

Av det föregående framgår alltså, att vi ansluta oss till den i Kungl.
Maj:ts proposition uttalade grundsatsen att statspensionen bör bestämmas
av vederbörande timlön. Likaledes finna vi det riktigt, att statens kostnad
för nu ifrågavarande personals pensionering blir ungefär densamma
som om personalen varit ordinarie. Vid tillämpningen av dessa principer
skiljer sig emellertid vårt förslag från Kungl. Maj:ts proposition.

Enligt denna proposition var statspensionen i stort sett proportionell
mot timlönen (se kol. 3 i tabellen å sid. 45). För timlöner, som
äro lägre än 30 öre, voro pensionsbeloppen proportionsvis högre, beroende
därpå att ett minimum av pension fastställts, nämligen 430 kronor.
För de högsta timlönerna voro pensionsbeloppen proportionsvis lägre,
därför att ett maximum av 850 kronor stadgats. Pensionen steg icke jämt
med timlönen utan språngvis, i det en höjning av timlönen med ett öre
kunde medföra en höjning av pensionen med 40 å 50 kronor. Det
synes oss önskvärt, att timlönens inflytande på pensionen blir mindre. Å
ena sidan bliva de mot den lägre timlönen svarande pensionerna eljest
alltför små; och detta förhållande blir så mycket beklagligare, som de
lägre timlönerna förekomma mest i de yngre årsklasserna, vilken omständighet
medför, att genom fastställande av en pensionsskala, där pensionen
är proportionell mot timlönen, särskilt sjuk- och invalidpensionerna
bliva avknappade. Å andra sidan är det icke ovanligt, att arbetare
inom ett visst fack erhålla en hög timlön av den anledning, att
deras arbete icke är av det slag, att ackord där lämpligen kan förekomma.
Den högre timlönen är i detta fall avsedd att ersätta den
minskning i inkomst vederbörande får vidkännas därigenom att han icke
blir satt i tillfälle att förtjäna på ackordsarbete. I ett dylikt fall komme
ju den med högre timlön avlönade arbetaren att i pensionshänseende
obehörigen gynnas i förhållande till en måhända lika yrkesskicklig kamrat,
som innehar lägre timlön därför att hans arbete i vidsträckt grad
kan utföras på ackord. Åven eljest förekomma nog ej sällan ojämnheter
i timlönen, vilka ej äro betingade av högre yrkesskicklighet och
därför ej borde hava inflytande på statspensionen.

Av dessa skäl hava vi föreslagit en sådan utjämning av statspensionens
belopp för olika timlöner, att när timlönen varierar från 25 öre
till 55 öre, varierar statspensionen jämt från 450 till 750 kronor; och
att när timlönen blir högre än 55 öre, statspensionen dock icke stiger.

Vid val av formel för bestämmande av pensionens förhållande till
timlönen inom dessa gränser hava vi, såsom ovan nämnts, ansett oss
böra taga hänsyn till det förut omförmälda förhållandet, att ifrågavarande
arbetare i ganska stor utsträckning arbeta på ackord och därigenom
förskaffa sig en årsinkomst, som kan ej oväsentligt överstiga
den, som svarar mot deras timlön. Om också, såsom vi ovan framhållit,
det icke kan anses lämpligt att vid bestämmande av statspensionen
utgå från arbetarens årsinkomst, ackordsvinsten inberäknad, synes det
oss å andra sidan rimligt, att sagda vinst får i viss mån inverka på
pensionsskalan. Enligt vad vi från vederbörande verkstadsbefäl inhämtat,
kan ackordsförtjänsten lågt räknat i genomsnitt uppskattas till 20 %
av den inkomst, som svarar mot timlönen.

I nedanstående tabell hava vi i kol. 4 angivit de belopp, som äro
47 % av den årsinkomst, som svarar mot timlönen (kol. 1). Beloppen i
kol. 5 äro 20 % högre än beloppen i kol. 4 och äro alltså 47 % av den
årsinkomst, som svarar mot timlönen och en ackorsförtjänst på 20 %.
För en arbetare, som icke har någon ackords förtjänst, skulle alltså statspensionen
bestämmas till de belopp, som angivas i kol. 4, därest den
skulle utgöra samma de! av hans årsinkomst som en ordinarie befattningshavares
statspension. För en arbetare, som arbetar på ackord,
skulle under samma förutsättning statspensionen bestämmas till de i kol.
5 angivna beloppen.

Vid övervägande av dessa förhållanden har det synts oss riktigt att
välja en sådan skala för statspensionerna, att dessa komma att ligga
mellan de i kol. 4 och 5 angivna beloppen. Undantag härifrån synas,
av förut angivna skäl, endast böra göras ifråga om pensioner, som svara
mot de lägsta eller de högsta timlönerna.

Efter åtskilliga försök att finna en tillfredsställande lösning hava vi
slutligen stannat för följande formel för statspensionens bestämmande:

»Statspensionen motsvarar ett belopp, som med 200 kronor överstiger
1,000 gånger medeltalet av de timlöner, efter vilka befattningshavarens
avgifter beräknats under de senast förflutna fem åren, dock
högst 750 kronor.»

Kol. 2 i tabellen anger statspensionens belopp enligt vårt förslag.

För jämförelses skull anföras i kol. 3 pensionsbeloppen enligt Kungl.
Maj:ts förslag.

1.	2.	3.	4.	5.
Timlön.	Statspension enligt de sakkunnigas förslag.	Pension enligt Kungl. Maj:ts förslag.	Pension, som är 47 % av årsinkomst, be-räknad efter timlönen (2,900 timmar per år).	Pensionen i kol. 4 ökad med 20 %.
25	450	430	341	409
30	500	430	409	491
35	550	520	477	572
40	600	570	545	654
44	640	620	600	720
45	650	660	613	735
46	660	660	627	752
47	670	660	641	769
48	680	660	654	785
49	690	710	668	" CO
50	700	710	682	818
55	750	760	750	900
60	750	850	818	982

I detta sammanhang må följande anföras angående de timlöner, som
de nu anställda arbetarna vid järnvägen åtnjuta. Om man beräknar
medeltalet av de timlöner, -— reducerade i förekommande fall på sätt i
Kungl. Maj:ts förslag bestämts — som arbetare tillhörande en viss
åldersklass åtnjuta, finner man, att denna medeltimlön växer ganska jämt
från inträdesåldern till åldern 49 år: vid medelinträdesåldern (26 år)
är den 28 öre och vid den sistnämnda åldern 44 öre. För de
högre åldersklasserna är medeltimlönen ungefär densamma som vid 49
år eller något lägre. Om denna löneskala bleve oförändrad under de
närmaste 35 åren, skulle alltså de arbetare, som då pensionerades vid
uppnådd pensionsålder, få en statspension av i medeltal 640 kronor. För
tolegrafarbetarna finner man på liknande sätt och under samma förutsättningar
att statspensionen i medeltal blir 670 kronor.

Vad härefter angår frågan om avgiftspensionen, så är det uppenbart,
att man vid dess bestämmande icke såsom ifråga om statspensionen
behöver avväga densamma, så att den icke överstiger den avgiftspenpension,
som tillkommer de ordinarie befattningshavarna. Avgiftspensionen
bekostas nämligen av arbetarna själva genom deras avgifter. Då
nu enligt vårt förslag statspensionen bestämts på ett sätt, som för de
arbetare, vilka hava ingen eller obetydlig ackordsförtjänst, innebär en

större fördel än för ordinarie med samma inkomst, så synes det lämpligt
att av dessa arbetare fordra högre avgifter, än som motsvarar den avgiftspension,
vilken den ordinarie personalen med samma inkomst beräknas
bestrida med sina avgifter. Härigenom vinnes, att de i allt fall
små totalpensionerna så långt som möjligt förbättras. Vi hava för den
skull föreslagit, att avgiftspensionen skall vara 800 gånger timlönen.
Detta belopp har bestämts på följande sätt. Efter beräkning av 2,900
arbetstimmar är årsinkomsten lika med 2 900 timlöner; genom ackordsförtjänster
beräknas inkomsten höjas med 20 procent eller till 3 480
timlöner; 23 procent därav är 800,4 timlöner.

Vi finna alltså, att våra formler för bestämmande av statspensionen
och avgiftspensionen innebära, att desamma, liksom för de ordinarie
befattningshavarna, skola vara resp. 47 och 23 % av vissa beräknade
årsinkomster, men att dessa årsinkomster beräknas på olika sätt; för
de ordinarie är årsinkomsten lika med arvodet ökat med 20 %-, för arbetarna
är årsinkomsten lika med den efter timlönen och 2 900 arbetstimmar
beräknade inkomsten, ökad med 20 % vid avgiftspensionens
bestämmande, men ökad med mindre än 20 % vid statspensionens
bestämmande.

I nedanstående tabell angivas för olika timlöner de förslagna beloppen
av statspension, avgiftspension och totalpension.

Om den ovan omförmälda löneskalan för järnvägens arbetare bleve
oförändrad i 35 år, kom me totalpensionen för arbetare, som därefter
uppnår pensionsåldern, att i medeltal bliva 992 kronor. För telegrafarbetare
är detta medeltal 1,046 kronor.

1.	2.	3.	4.
Timlön.	Stats-	Avgifts-	Hela
pension.	pension.	pensionen.
25	450	200	650
30	500	240	740
35	550	280	830
40	600	320	920
45	650	360	1,010
50	700	400	1,100
55	750	440	1,140
60	750	480	1,180

Såsom ovan anmärkts, hava vi ansett pensionsavgifterna böra av- Pensla,,s
vägas så, att de motsvara kostnaden för avgiftspensionen. ai>keh££a*

För extra ordinarie tjänstemän med månadsavlöning hava vi vid
beräkning av avgiften ansett oss kunna, med stöd av nu gällande lönebestämmelser,
antaga att lönen i medeltal stiger med tjänstetiden enligt
en viss skala, i följd varav avgiftsprocenten kunnat bestämmas till 3,5
under hela tjänstetiden.

För den övriga personalen har det visat sig lämpligt att uppdela
avgiften i en grundavgift, som beror av vederbörandes timlön vid den
första avgiftens erläggande, samt tilläggsavgifter, som börja att erläggas,
när löneförhöjning inträder, och som bero av timlönens ökning samt av
vederbörandes tjänsteiilder vid tidpunkten för löneförhöjningen. Om t. ex.
en verkstadsarbetare antagits i tjänst med en i förekommande fall enligt
förut omförmälda grunder reducerad timlön av 30 öre, skall han enligt
§ 4 i de föreslagna bestämmelserna per månad erlägga en grundavgift,
motsvarande 7 gånger timlönen eller 2 kronor 10 öre. Ökas hans timlön
efter tre års tjänstetid med 3 öre, skall han erlägga en tilläggsavgift
motsvarande 8 gånger nämnda ökning eller 24 öre, vadan sålunda hela
månadsavgiften kommer att utgöra 2 kronor 34 öre; stiger timlönen
efter fyra år med ytterligare 4 öre, är motsvarande tilläggsavgift 12
gånger detta belopp, vadan hela månadsavgiften blir 2 kronor 82 öre.

Beträffande villkoren för erhållande av pension i fråga om tjänste- Pemionsoch
levnadsålder har järnvägsstyrelsen såsom ledande grundsats för sitt ''^"pensions''-förslag härom liksom för övrigt beträffande den extra personalens pen- Ålder.
sionering över huvud taget, uttalat, att i den mån skiljaktigheter icke
betingas av den olika ställning, som intages av ordinarie personal, å ena,
och nu ifrågavarande personal, å andra sidan, en viss likformighet jämväl
i pensionshänseende bör råda mellan personal inom samma verk.

Såsom förut blivit antytt, äro även vi av den åsikten att man måste
tillse, att grunderna för den nu ifrågavarande pensioneringen icke bliva i
väsentliga delar stridande mot vad som gäller för den ordinarie personalen.

Enligt pensionslagen den 4 juli 1910 gäller såsom villkor för erhållande
av såväl ålders- som sjukpension, bland annat, att befattningshavare
innehar minst 10 tjänstår. För erhållande av full ålderspension
erfordras minst 30 tjänstår.

I § 7 av nådiga avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket
föreskrives likaledes en minimitjänstålder av 10 år för rätt att
över huvud taget komma i åtnjutande av pension, men är här den för

erhållande av full pension erforderliga tjänståldern fastställd till 35
tjänstår, varvid dock vederbörande, i motsats mot vad som gäller för
statens järnvägars personal, är berättigad att tillgodoräkna sig anställningstiden
i extra tjänst.

I Kungl. Maj:ts förslag har minimitjänståldern för pensionsrättens
inträde bestämts till 15 år samt den för erhållande av full pension erforderliga
tjänstetiden fastställts till 35 år.

Såsom skäl för denna anordning har järnvägsstyrelsen, såsom
framgår av historiken, anfört, att medelåldern för anställning i ordinarie
tjänst för de befattningshavare, som vore att likställa med nu ifrågavarande
personal, kunde enligt statistisk utredning beräknas till omkring
26 år, under det att anställning i extra tjänst i de flesta fall skedde betydligt
tidigare. Då nu för den ordinarie personalen ovannämnda
minimitid, tio år, föregåtts av en längre tids anställning i icke ordinarie
tjänst, samt, vad angår tjänstetiden före 21 års ålder, densamma
icke syntes böra medräknas, bland annat av det skäl att så icke sker
för den ordinarie personalen, eftersom antagning i ordinarie tjänst äger
rum tidigast vid nämnda ålder, föreslog styrelsen, dels att såsom villkor
för att såväl pension på grund av viss uppnådd levnads- och
tjänstålder (ålderspension) som sjukpension skulle ifrågakomma, måtte
föreskrivas, att vederbörande skulle innehava minst 15 tjänstår, dels ock
att vid beräkning av tjänstålder tjänstetid före fyllda 21 år icke borde
medräknas. I konsekvens härmed ansåg styrelsen böra föreskrivas, att för
erhållande av högsta ålderspension erfordras en tjänstålder av 35 år.

För såvitt man, vilket väl torde vara lämpligast, avser att åstadkomma
likformiga bestämmelser i förevarande avseende för all den personal,
som komme att beröras av av den nu förevarande pensioneringen,
göra sig vissa svårigheter gällande vid fastställande av fordringarna å
såväl minimitjänstålder för pensionsrättens inträde som tjänstålder för
erhållande av högsta ålderspensionen, beroende dels därpå att medelåldern
vid första anställning är olika för extra ordinarie tjänstemän, å
ena, samt verkstads- och förrådsarbetare, å andra sidan, dels på den
ovan angivna skillnaden mellan de för den ordinarie personalen vid
statens järnvägar gällande bestämmelserna om villkor för erhållande av
bögsta ålderspension, å ena, samt motsvarande bestämmelser för telegrafverkets
ordinarie personal, å andra sidan.

För de extra ordinarie tjänstemännen vid statens järnvägar torde
medelåldern vid första anställningen kunna bestämmas till omkring 22
år, under det att av oss anställda undersökningar giva vid handen, att
verkstadspersonaiens anställningsålder i medeltal måste sättas högre.

För personalen i dess helhet befinnes medelinträdesåldern vara 26 år.
Om man tar med i beräkningen endast dem, som anställts under de
sista 10 åren, blir medelinträdesåldern 24 år.

Järnvägsstyrelsen torde, såsom framgår av det ovan sagda, hava
vid framställande av sitt förslag i denna del huvudsakligen utgått från
de för den extra ordinarie personalen gällande förhållanden.

Beträffande vår ståndpunkt till den föreliggande frågan vilja vi, vad
först angår minimitjänståldern för rätt att över huvud taget erhålla
pension, framhålla, att bestämmelsen härom, praktiskt taget, endast har
betydelse i sådana fall, där sjukpension skulle utgå, eftersom det väl
endast i sällsynta undantagsfall torde inträffa att personal, varom nu
är fråga, skulle anställas så sent, att vederbörande vid den för ålderspensionens
inträde stadgade levnadsåldern icke skulle innehava minst 15
tjänstår. Vidare vilja vi erinra därom, att, på sätt framgår av det
föregående, pensioneringen enligt vårt förslag endast i ringa mån kommer
att i framtiden omfatta extra ordinarie tjänstemän och sålunda
framför allt synes böra anpassa sig efter de för verkstadspersonalen
gällande förhållanden. Då nu verkställd utredning utvisar, att anställningsåldern
för verkstadspersonalen mera närmar sig den, som antages
gälla för den ordinarie personalen, än den, från vilken järnvägsstyrelsen
— huvudsakligen med tanke på den extra ordinarie personalens förhållanden
— torde hava utgått, samt härtill kommer, att det ur flere synpunkter
synes önskligt att med inträdet av rätten till sjukpension för
en befattningshavare, som i allt fall har en längre tjänstetid bakom
sig, icke fördröjes utöver den för den ordinarie personalen fastställda
minimitjänstetiden, 10 år, vilja vi föreslå den ändring i Kungl. Maj:ts
förslag, att minimitjänståldern för erhållande av såväl ålders- som sjukpension
bestämmes till tio år.

Genom minimitjänstålderns sänkning och genom höjningen av de
mot de lägre avlöningarna svarande maximipensionerna har en väsentlig
förbättring vunnits av sjuk- och invalidpensioneringen. Att detta skall
vara av stor fördel för personalen ligger i öppen dag. Till belysande
härav må anföras, att minimiålderns sänkning medför, att antalet arbetare,
som vid bestämmelsernas ikraftträdande innehava minimitjänståldern
men icke genast skola pensioneras, ökas med 80 procent.

Vad däremot angår den för erhållande av högsta ålderspension erforderliga
tjänståldern, ansluta vi oss i denna del till Kungl. Maj:ts förslag.
Vi hava härvidlag i främsta rummet låtit bestämma oss av syftet
att åstadkomma likformighet i avseende å huvudgrunderna för pensioneringen
mellan verkstadspersonalen vid de båda verken. Då för den

ordinarie personalen vid telegrafverket gäller såsom villkor för erhållande
av full ålderspension, att vederbörande innehar minst 35 tjänstår,
lärer det för närvarande icke kunna ifrågasättas att för verkstadspersonalen
vid detta verk bestämma en lägre tjänstålder såsom villkor i motsvarande
avseende, och vad statens järnvägars verkstads- och förrådsarbetare
beträffar, framgår av det föregående, att fog förefinnes att för
denna personal stadga en något längre tjänstetid för erhållande av full
pension än vad som gäller för den ordinarie personalen. Vi vilja i detta
sammanhang framhålla, att det i praktiken icke har så synnerligen stor
betydelse för personalen, om man fastställer tjänståldern till 30 eller 35 år,
alldenstund de allra flesta arbetare, åtminstone i framtiden, torde komma
att anställas före fyllda 30 års ålder och sålunda, då vi tänkt oss levnadsåldern
för erhållande av ålderspension böra för denna personal utgöra
65 år, i allt fall i regeln kunna komma upp till full pension. Vidkommande
den nu anställda personalen ämna vi föreslå övergångsbestämmelser, som
i viss mån motverka de olägenheter, som för en eller annan befattningshavare
kan komma att inträda på grund av nu omhandlade stadgande.

Vad angår frågan om rätt att räkna tjänstår i pensionshänseende
före 21 års ålder, gäller, såsom ovan anmärkts, för den ordinarie personalen
vid statens järnvägar, att tjänstårsberäkningen börjar tidigast
vid nämnda ålder, eftersom hänsyn tages endast till anställningstiden i
ordinarie tjänst samt befordran till ordinarie befattning enligt gällande
bestämmelser icke kan ske tidigare. Någon motsvarande inskränkning
i avseende å åldern vid erhållande av ordinarie anställning finnes icke
stadgad för telegrafverkets personal. Då vi ansett denna fråga vara av
underordnad betydelse och lämpligen kunna lösas så att motsvarighet
äger rum mellan ordinarie och extra personal inom resp. verk, vilja vi
förorda, att den av Ivungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen att vid beräkning
av tjänstålder i pensionshänseende tjänstetid före fyllda 21 år icke
medräknas blir gällande för järnvägens extra personal, men att en dylik
inskränkning icke stadgas för telegrafverkets motsvarande personal.

Beträffande villkoren i övrigt för erhållande av invalid-, sjuk- eller
ålderspension äro bestämmelserna härom i § 2 av Kungl. Maj:ts förslag
avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med vad som enligt pensionslagen
den 4 juli 1910 gäller för den ordinarie personalen vid statens
järnvägar. Föreskrifterna härutinnan i avlöningsreglementet för
tjänstemän vid telegrafverket äro i någon mån avvikande från nyssnämnda
bestämmelser, men då skiljaktigheterna icke synas oss vara av
större betydenhet, vilja vi för vinnande av likformighet förorda, att de
av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna, emot vilka vi icke hava

något att erinra, må bliva gällande för Båväl järnvägens som telegrafverkets
nu ifrågavarande personal.

I § 2 d) av Kungl. Maj:ts förslag finnes införd en bestämmelse om att
pension skall utgå till den, som efter uppnådda 50 levnadsår och minst 15
års anställning vid något statens verk eller inrättning, därav åtminstone
de 5 sista åren i stadigvarande tjänst vid statens tralikerade järnvägar,
entledigas annorlunda än efter egen ansökan eller på grund av fel eller
försumlighet i tjänsten eller därför att han ådömts straff för grövre
brott. Denna bestämmelse har tillkommit av billighetsskäl i deras intresse,
som utan egen förskyllan t. ex. på grund av förändring eller inskränkning
i någon viss del av verkets drift skiljas från sin anställning vid
detsamma.

Med avseende på denna punkt vilja vi först framhålla, att enligt
vårt förslag var och en, som entledigas i förtid, vare sig av nu ifrågavarande
anledningar eller annorledes, bibehåller sin rätt att av folkpensionsfonden
erhålla den pension, som motsvarar de för honom erlagda
avgifterna till denna fond. Men detta är icke nog, när entledigandet
har nu angivna förutsättningar. Befattningshavaren kan anses hava
under sin tjänstetid intjänat även en viss del av sin statspension och
bör därför, när han utan egen förskyllan entledigas, få behålla även sin
rätt till denna del av statspensionen.

Vår uppfattning sammanfaller alltså på denna punkt ganska nära
med Kungl. Maj:ts förslag. Men vi kunna dock icke finna det lämpligt,
att pensionen skall börja utgå omedelbart efter avskedet, alltså vid en
ålder, då vederbörande måhända är i besittning av full arbetskraft.
Den del av avgiftspensionen, som skall utgå från folkpensionsfonden,
tillfaller icke befattningshavaren förr än han enligt pensionsförsäkringslagen
är berättigad till pension d. v. s. då han blivit invalid eller fyllt
67 år. Det svnes oss då riktigare att låta även den del av statspensionen,
som han efter vad ovan sades kan anses hava intjänat före entledigandet,
börja utgå först, när han enligt pensionsförsäkringslagen förklarats
berättigad till pension.

Om man vill tillämpa denna tankegång, bör man undersöka, hur
stor del av ålderspensionen (och den därefter beräknade invalidpensionen),
som en befattningshavare har intjänat, när han tjänstgjort visst antal
år. Det visar sig då, att om man antar, att den totala pensionskostnaden
(för både stats- och avgiftspensionen) täckes genom lika stora
årliga bidrag under tjänstetiden, skulle efter 10 år värdet av dessa årsbidrag
vara ungefär lika med värdet av hälften av de pensionsförmåner,
som tillkomma i tjänsten kvarstående befattningshavare, och för varje år

Ansökan om
pension och
pensions utbetalande.

skulle förstnämnda värde i medeltal stiga med värdet av 2 % av samma
pensionsförmåner.

På grund härav ha vi föreslagit, att den befattningshavare, som
avskedas under angivna förutsättningar efter 10 års anställning, skall
vid 67 års ålder äga rätt till så stor fyllnadspension från järnvägen eller
telegrafen, att hans totala pension blir 50 % av den, som han skulle
hava erhållit, därest han kvarstått i tjänsten ända till pensioneringen,
och att detta procenttal ökas med 2 % för varje tjänstår, han vid entledigandet
räknar utöver 10.

Genom att ordna saken på detta sätt undgår man att behöva införa
en sådan åldersgräns, 50 år, som Kungl. Maj:ts förslag innehöll.

\ i vilja framhålla att de fall, då sådan pensionering förekommer,
torde bliva mycket sällsynta. Där dylikt entledigande i följd av ändring
i järnvägens eller telegrafens drift måste äga rum, lärer nämligen denna
åtgärd i första hand träffa den yngre personalen, som icke varit i verkets
tjänst i tio år.

Enär pension enligt de föreslagna bestämmelserna skall utgå dels av
folkpensionsfonden dels ur en av verkstyrelsen förvaltad fond, skulle
alltså egentligen pensionstagaren uppbära sin pension på två håll. Detta
skulle förorsaka icke blott besvär för pensionstagarna utan även ökade
förvaltningskostnader för statsverket. Vi finna det därför önskvärt, att
pensionen i sin helhet utbetalas genom pensionsstyrelsens försorg. Ordningen
för ansökan om och utbetalande av pension skulle då bliva följande.

1) Om ansökan avser ålderspension, ingives den till verkstyrelsen.
Om densamma beviljas, utfärdar verkstyrelsen pensionsbrev å den pension,
som enligt bestämmelserna tillkommer den sökande ur den av verkstyrelsen
förvaltade fonden. Denna pension är icke konstant. Under
de första åren, intill 67 års ålder, är den lika med hela den pension,
som enligt de föreslagna bestämmelserna tillkommer pensionstagaren.
Under tiden därefter är den lika med denna pension minskad med den
pension, som enligt bestämmelserna i lagen om allmän pensionsförsäkring
svarar mot de av verkstyrelsen för pensionstagaren till pensionsstyrelsen
inbetalda avgifterna. Det av verkstyrelsen utfärdade brevet kommer
alltså att lyda på ett större belopp för åren intill 67 års ålder och ett
mindre belopp för åren därefter.

Brevet översändes till pensionsstyrelsen, som därefter tillställer pensionstagaren
detsamma och utanordnar pensionen genom postsparbankens
förmedling.

När pension stagaren sedermera uppnår 67 års ålder, erhåller h an
på ansökan pensionsbrev av pensionsstyrelsen å det belopp, som svarar
mot alla de avgifter, som för honom inbetalts till pensionsstyrelsen.

Summan av pensionsbeloppen enligt de båda av verkstyrelsen och
pensionsstyrelsen utfärdade pensionsbreven är lika med den förut uppburna
pensionen, därest pensionstagaren icke erlagt andra avgifter till
folkpensionsfonden än dem, som gått genom verkstyrelsen, men är större
än den förut uppburna pensionen, därest pensionstagaren, t. ex. före
sin anställning i verkets tjänst, erlagt andra avgifter till folkpensionsfonden.

Om pensionstagaren blir invalid samt söker och erhåller invalidpension
före fyllda 67 år ur folkpensionsfonden, utbytes verkstyrelsens brev
mot ett nytt, lydande å nedsatt belopp, som beräknas på ovan angivna
sätt. Den invalidpensionerades hela pension från verkstyrelsen och pensionsstyrelsen
blir lika med eller större än den förut uppburna ålderspensionen
från verkstyrelsen.

Verkstyrelsen gottgör pensionsstyrelsen de pensionsbelopp, som utbetalas
å de av verkstyrelsen utfärdade pensionsbreven, jämte de därav
förorsakade särskilda kostnaderna.

2) Om ansökan avser sjuk- eller mm/h/pension, blir tillvägagångssättet
i allmänhet enklare. Tv åtminstone när det gäller huvudgruppen,
nämligen verkstads-, lörråds- och linjearbetare, torde förutsättningarna
för att invaliditet, som berättigar till pension, skall anses vara för handen,
i praktiken vara desamma enligt de föreslagna bestämmelserna och
enligt pensionsförsäkringslagen. Pension bör alltså sökas samtidigt hos
verkstyrelsen och pensionsstyrelsen och torde komma att beviljas samtidigt
av verkstyrelsen och av pensionsstyrelsen och pensionsbrev utfärdas samtidigt
av båda styrelserna. Utbetalningen av sammanlagda pensionsbeloppen
sker liksom i fråga om ålderspensionen genom postsparbanken.

Enligt vårt förslag skola avgifterna täcka kostnaden för avgiftspensionerna.
Av det följande framgår, att denna princip icke kan fasthållas
i fråga om de äldre bland de nu anställda. Men för att dock tillämpa
nämnda regel så långt som möjligt, föreslå vi övergångsbestämmelser av
innehåll, att för de nu anställda vid beräkning av tilläggsavgifter och avgiftspensioner
endast tjänstår efter den 1 januari 1916 skola tagas i beräkning.
Detta innebär alltså i fråga om pensionering av en befattningshavare,
som är anställd den 1 januari 1916, att visserligen vid statspensionens
bestämmande enligt skalan i § 7 i de föreslagna bestämmelserna
alla hans tjänstår, före och efter nämnda dag, skola räknas, men

Öv er g ångst)t
stämmelser
för den nu
anställda
personalen.

att vid avgiftspensionens bestämmande endast hans tjänstår efter denna
dag räknas. En arbetare, som den 1 januari 1916 räknar t. ex. 15 tjänstår
och pensioneras, när han räknar 35 tjänstår, får full statspension (200 kronor
+ 1,000 timlöner), men avgiftspensionen blir enligt § 7 endast 50^
av full avgiftspension (800 timlöner). Var hans timlön 50 öre, blir alltså
hans statspension 700 kronor och hans avgiftspension 200 kronor, alltså
totala pensionen 900 kronor.

Aven med denna inskränkning av avgiftspensionen blir den motsvarande
avgiften alltför betungande, när befattningshavaren den 1 januari
1916 är 40 år eller däröver. Vi hava därför ansett oss böra föreslå ett
maximum för månadsavgiften, nämligen 5 % av månadslönen för de
extra ordinarie tjänstemännen och 10 timlöner för de timavlönade. Den
del av avgiftspensionen, som icke täckes av de föreslagna avgifterna
och som sålunda får bekostas av statsverket, växer med befattningshavarens
ålder den 1 januari 1916 och uppgår för dem, som hava endast
tio år kvar till den i § 2 c) bestämda levnadsålder, till ungefär 25 %.

Såsom framgår av historiken (sid. 24—27), har fråga om utfärdande
av övergångsbestämmelser, avseende i främsta rummet att för viss del
av den för närvarande anställda personalen förebygga försämring i nu
gällande levnadsvillkor, varit föremål för behandling såväl i den Kungl.
propositionen i ämnet som vid pensionsfrågans handläggning i riksdagen.
Särskilt har härvid uppmärksammats det förhållande, som skulle genom
tillämpningen av de av järnvägsstyrelsen och Kungl. Maj:t föreslagna
bestämmelserna komma att inträda för den personal, som sedan längre
tid åtnjuter s. k. sjukavlöning, motsvarande i regeln halva avlöningen, nämligen
att pensionen komme att i många fall icke oväsentligt understiga sjukavlöningen.
Från personalens sida liksom också i den inom riksdagen
väckta motionen, har därför yrkats, att en sådan anordning måtte komma
till stånd, att blivande pensionsbestämmelser icke måtte medföra någon
minskning i förmåner för dem av personalen, som för närvarande uppbära
sjukavlöning. Mot en dylik anordning, som skulle innebära, att
pensionen för dem, som nu åtnjuta sjukavlöning, skulle oavsett vederbörandes
tjänstetid uppgå till minst 50 procent av avlöningen, har
järnvägsstyrelsen erinrat, att härigenom skulle den personal, varom nu
är fråga, tillerkännas en ställning i pensionshänseende, som i många fall
skulle bliva vida fördelaktigare än vad som gäller för den ordinarie
personalen, för vilken sjukpensionen efter exempelvis 10 tjänstår utgör,
därest inga särskilda omständigheter föreligga, allenast 17,5 procent av
avlöningen. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 4 juli 1913
har departementschefen visserligen uttalat önskvärdheten av att en sådan

övergångsbestämmelse kunde givas att de, som för närvarande åtnjuta
sjukavlöning, undginge att få sina levnadsvillkor försämrade genom
pensioneringen men dock förklarat sig förhindrad, särskilt med hänsyn
till jämförelsen med den ordinarie personalen, att föreslå övergångsbestämmelser
i ovan angiven riktning.

Därest frågan bedömmes endast från strängt principiell ståndpunkt,
svnes ingen erinran kunna göras emot den såväl av järnvägsstyrelsen
som av departementschefen hävdade rrppfattningen. Emellertid synes det
oss, som om man i förevarande fall, där det gäller övergångsförhållanden,
icke borde fästa allt för stort avseende vid jämförelsen med den
ordinarie personalen. När personalens pensionering ordnats, kan det
icke vidare inträffa, att sjukavlöning får åtnjutas år efter år under längre
tid. Och det lärer icke kunna bestridas, att den omständigheten att enligt
mångårig praxis sjukavlöning med halv avlöning till oavkortat belopp
utgått till personal icke blott vid sjukdom utan även på grund av ålderdomssvaghet
givit personalen visst fog för den uppfattningen, att
den för all framtid vore tillförsäkrad ifrågavarande förmån såsom en
form av pension. Vid sådant förhållande komme det nog att för personalen
framstå såsom en orättvisa, om genom tillämpning av nu
föreslagna pensionsbestämmelser sjukavlöningen komme att ersättas av
en pension till i många fall betydligt lägre belopp. Med fästat avseende
härå har det synts oss önskvärt, att en sådan anordning komme
till stånd, som åtminstone i någon mån kunde utjämna skillnaden,
som vid pensionsförslagets genomförande komme att uppstå mellan den
enligt förslaget utgående pensionen och sjukavlöningen. Emellertid hava
vi vid en undersökning av förhållandena funnit, att man härvidlag icke
endast får taga hänsyn till sjukavlönad personal utan även till sådan
ålderstigen personal, som fortfarande tjänstgör. Såsom framgår av järnvägsstyrelsens
utlåtande i ämnet (sid. 4 här ovan), måste nämligen det
i vidsträckt omfattning vid statens järnvägars verkstäder tillämpade förfaringssättet
att låta ålderstigna arbetare kvarstanna i arbetet så länge
de kunna utföra åtminstone lättare sysslor betraktas såsom en form av
pensionering jämförlig med utbetalning av sjukavlöning till befattningshavare,
som lida av ålderdomssvaghet. Enligt av oss verkställd utredning
funnos år 1913 icke mindre än 209 vid statens järnvägars verkstäder
anställda arbetare, som uppnått en ålder av 70 år eller därutöver. Av
dessa vora 103 sjuka och hade i sjukavlöning 84,568 kronor samt 106
tjänstgjorde och hade en avlöning av 134,010 kronor. Enligt vår åsikt
vore det icke överensstämmande med rättvisa och billighet, om man skulle
giva den personal, som åtnjuter sjukavlöning, en bättre ställning i före -

varande avseende än den, som skulle komma de i tjänst varande åldringarna
till del, tv för dessa senare skulle ju i många fall skillnaden
mellan den nuvarande inkomsten och en pension enligt vårt förslag
bliva ännu större än för dem, som uppbära sjukavlöning.

Vid övervägande av dessa förhållanden hava vi funnit oss böra
föreslå övergångsbestämmelser av följande innehåll.

Den, som vid sin pensionering uppnått den i § 2 c stadgade levnadsålder
eller räknar 35 tjänstår, men icke intjänat 10 tjänstår efter
den 1 januari 1916 skall, oavsett om eller hur länge han varit avgiftspliktig,
uppbära förutom sin statspension den avgiftspension, som enligt
§ 7 svarar mot 10 tjänstår och medeltalet av den avlöning, efter vilken
hans avgift beräknats eller skolat beräknas under de sista 5 åren, därest
pensionsbestämmelserna varit gällande under denna tid.

Till förtydligande av denna bestämmelses innebörd må ett par
exempel anföras:

1) En arbetare, som den 1 januari 1916 är 70 år och räknar 30 tjänstår,
har haft en reducerad timlön av 40 öre i medeltal under de 5 sista åren eller
en beräknad årsinkomst av 1,160 kronor. Om han omedelbart pensioneras,
är enligt §§ 6 och 7 hans statspension 75 % av 600 kronor eller 450
kronor. Då, enligt vad ovan sagts, vid bestämmande av avgiftspension
för den nu anställda personalen endast tjänstår efter den 1 januari 1916
räknas, skulle han icke få mer än dessa 450 kronor i pension, därest
icke ovan omförmälda övergångsbestämmelse funnes. Men enligt denna
skall han utöver statspensionen 450 kronor åtnjuta en pension av 25 %
av 800 x 40 öre eller 80 kronor. Hans pension blir alltså 530 kronor.

2) En arbetare, som den 1 januari 1916 är 60 år och räknar 30 tjänstår,
pensioneras 5 år därefter. Medeltalet av hans timlöner under de 5 sista
tjänståren är 50 öre, hans årsinkomst alltså ungefär 1,450 kronor. Han
erlägger under dessa år i medeltal en månadsavgift av 10 timlöner eller
5 kronor. Hans statspension blir 700 kronor, enär han har 35 tjänstår
vid avskedet. Enär han ej har 10 tjänstår efter den 1 januari 1916, skulle
han icke erhålla någon avgiftspension, därest icke nu avhandlade övergångsbestämmelse
tillförsäkrade honom 25 % av 800 x 50 öre eller 100
kronor. Hans totala pension blir alltså 800 kronor.

3) En arbetare blir den 1 januari 1920 sjuk och måste begära sitt

avsked. Han är då 60 år och räknar 35 tjänstår. Han har under 4

år erlagt avgift efter en timlön av 55 öre, alltså 5 kronor 50 öre i

månaden. Hans årsinkomst var ungefär 1,600 kronor. Hans timlön

var även under år 1915 55 öre. Hans statspension blir 750 kronor.

Enligt nu avhandlade övergångsbestämmelse får han dessutom 25 % av

800 x 55 öre eller 110 kronor, lians totalpension blir 860 kronor.
Hade han vid avskedet icke räknat 35 tjänstår, skulle lian fått endast
statspensionen 750 kronor.

4) En arbetare, som den 1 januari 1916 är 56 år och räknar 35 tjänstår,
är sjuk sedan 5 år och måste omedelbart pensioneras. Den timlön,
efter vilken hans sjukavlöning beräknats under de sista 5 åren, har
varit 48 öre. Han har under sin sjukdom uppburit halv avlöning med
840 kronor om året.°) Han antages vara anställd å ort, för vilken den
i § 8 omförmälda reduktionen utgör 6 öre. Hans statspension blir 620
kronor. På grund av övergångsbestämmelserna får han därutöver 25 %
av 800 x 42 öre eller 84 kronor. Totalpensionen blir alltså 704 kronor.

De anförda exemplen torde visa, att ifrågavarande övergångsbestämmelse
är av stor betydelse för att hindra, att pensionerna för de nu
anställda bliva alltför små i jämförelse med de sjukavlöningar, som hittills
utbetalts.

Emellertid hjälper denna bestämmelse icke dem, som måste pensioneras,
innan de nå pensionsåldern eller 35 tjänstår. Särskilt märkes,
att den sålunda icke hjälper andra av de nu sedan längre tid sjukavlönade
än dem, som uppfylla något av dessa villkor. Det har därför
synts oss nödigt, att tillfoga en övergångsbestämmelse, enligt vilken de,
som haft sjukavlöning i 10 år eller däröver, bliva i huvudsak likställda
med dem, som hava uppnått pensionsåldern eller 35 tjänstår. Åven
dessa få alltså förutom sin statspension den avgiftspension, som svarar
mot 10 tjänstår. Dock uppställes som villkor härför, att sjukavlöningen
skall överstiga den pension, som eljest skulle tillkomma befattningshavaren,
och göres den inskränkningen, att den förhöjda pensionen i
varje fall icke får överstiga sjukavlöningen.

Som exempel på sist omnämnda övergångsbestämmelses tillämpning
må följande fall anföras.

En arbetare, som den 1 januari 1916 är 55 år och obotligt sjuk, har
haft sjukavlöning i mer än 10 år, motsvarande halv avlöning efter 44
öre i timmen, eller därest arbetaren är anställd å ort, där minimilönen
är lägst, ungefär 770 kronor om året. Hans tjänstålder är 34 år. Hans
statspension blir 95 % av 640 kronor eller 608 kronor.

Enligt de förut avhandlade övergångsbestämmelserna skulle han
icke erhålla mer än denna pension. Men enligt den sist anförda bestämmelsen
får han en tilläggspension av 25 % av 800 x 44 öre eller 88
kronor. Hans pension blir alltså 696 kronor.

*) Enär sjukavlöning utgår jämväl för sön- och helgdagar, har beräkningen
skett efter 3,500 timmar per år.

Kostnadsberäkning
och
medel förvaltning.

Vid kostnads- och avgiftsberäkningarna hava använts samma försäkringstekniska
grunder som de, vilka lågo till grund för beräkningarna
till Kungl. Maj:ts förslag, med det tillägg att inflytandet av befrielsen
från avgifter vid sjukdom beräknats efter erfarenhet från engelska sjukkassor.
Beräkningarna hava utförts av undertecknad Laurin och fil. lic.
R. Palmqvist.

Vi skola nu redogöra för beräkningarnas resultat för järnvägspersonalen
och telegrafpersonalen var för sig, varvid vi i fråga om den
förra inom parentes angiva motsvarande tal (där sådana finnas) enligt
beräkningarna till Kungl. Maj:ts förslag.

Järnvägspersonalen.

Det statistiska materialet har utgjorts av en av järnvägsstyrelsen
överlämnad förteckning över extra ordinarie och extra personal. Av
extra ordinarie tjänstemän hava icke medräknats de, som kunna väntas
bliva ordinarie och sålunda även personal, tillhörande de kategorier, i
fråga om vilka järnvägsstyrelsen i sin ovan omförmälda und. skrivelse
den 24 oktober 1913 föreslagit deras överförande å ordinarie stat. Förteckningen
upptager för varje befattningshavare, som var anställd i
början av 1913, hans födelse- och anställningsår, hans avlöning under
1912 m. m.

Hela antalet var 4231 (4143). Av dessa skulle enligt de föreslagna
bestämmelserna 482 personer på grund av uppnådd pensionsålder genast
vara berättigade till pension till ett sammanlagt belopp för år räknat
av 263,831 kronor, motsvarande ett kapitalvärde av 2,196,000 kronor.
Dessutom hava 33 personer, som räkna mer än 10 tjänstår, åtnjutit
sjukavlöning i flera år och därför beräknats komma att omedelbart erhålla
pension. Sammanlagd sjukavlöning för dem var 31,020 kronor, sammanlagda
pensioner 12,307 kronor och dessas kapitalvärde 152,000 kronor.

Tillsammans skulle således 515 (480) personer genast pensioneras
med ett årligt pensionsbelopp av 276,138 (255,263) kronor, motsvarande
ett kapitalvärde ay 2,348,000 (2,185,000) kronor. Härav utgöra

296,000 kronor värdet av den ökning med 35,000 kronor i pensionsbeloppen,
som är betingad av punkt 3 i övergångsbestämmelserna.

33 personer skulle på grund av ålder eller sjukdom genast pensioneras,
därest de nu haft 10 tjänstår. De hava antagits erhålla pension
10 år efter deras inträde i järnvägens tjänst (dock senast vid 67
års ålder). Kapitalvärdet av deras pensioner utgör 50,000 kronor.

I fråga om återstående 3 683 (3 663) personer innehåller följande
tabell uppgift om pensionsålder, årliga avgifter, stats- och avgiftspensioner
samt kapitalvärden av statspension, avgiftspension och avgifter.

Pensions- ålder. \|	Antal personer.	Årliga avgifter. kr.	Stats- pension. kr.	Avgifts- pension. kr.	Kap	i t a 1 v ii r d	e a v	Skillnaden j mellan de i\| kolumnernal 7 och 8 angivna belopp. 1 kr.
statspension kr.	avgifts- pension kr.	avgifter kr.
1 l.	o _	3.	4..	5.	6.	7.	8.	9.
i 60	87	3,575	21,828	7,706	122,000	35,000	31,000	4,000 i
63	586	36,069	265,954	58,472	1,646,000	294,4400	237,000	57,000
65	3,045	194,549	1,615,786	590,819	5,496,000	1,648,000	1,469,000	179.000
67	5	557	5,104	1,145	30,000	5,000	3,000	2,000
	3,683	164.750	1,908,672	658,142	7,294,000	1,982,000	1,740,000	242,000

Att avgiftspensionernas kapitalvärde är större än avgifternas beror
på övergångsbestämmelserna, punkt 1) och 3).

Vid beräkningen av pensionerna och deras kapitalvärden har här
räknats med den avlöning, som vederbörande hade 1912 och alltså hänsyn
icke tagits till den löneförhöjning, som personalen kan väntas få under
sin återstående tjänstetid. Om man antager, att löneskalan blir oförändrad
som den nu är inom de olika grupperna, finner man i fråga om
den största gruppen, verkstads- och förrådsarbetarna, att löneförhöjningarna
kunna beräknas höja medelpensionen för den nuvarande personalen
från 724 kronor (enligt ovanstående tabell) till 894 kronor; i fråga
om de övriga grupperna är höjningen mycket ringa. Kapitalvärdet av
statspensionerna höjes med ungefär 367,000 kronor, eller till 7,661,000
(8,221,000) kronor.

Någon beräkning av hur mycket avgiftspensionernas kapitalvärde
höjes har icke verkställts, alldenstund ökningen av avgiftspensionerna
motsvaras av ökning av avgifterna, så att statens kostnad för pensioneringen
icke påverkas.

Av det föregående framgår, att kapitalvärdet av de förbindelser till
den nu anställda personalen, som staten åtager sig genom fastställande
av de föreslagna bestämmelserna, kan uppskattas till 2,348,000 + 50,000
+ 7,661,000 + 242,000 = 10,301,000 (10,406,000) kronor.

Vi föreslå, att statens kostnad för såväl den nuvarande personalens
som nyanställdas pensionering täckes genom årsbidrag, som beräknas
på följande sätt.

1) För de månadsavlönade är statspensionen, frånsett övergångsbestämmelserna,
dubbelt så stor som avgiftspensionen. Efter övergångstidens
slut är alltså ett statsbidrag, som är dubbelt så stort som månadsavlöningarnas
avgiftssumma, tillräckligt att täcka statens kostnad för denna
grupps pensionering. Vi föreslå därför, att en del av statsbidraget
skall på detta sätt beräknas.

2) För de timavlönade finner man, att för nyanställda statpensionens
kapitalvärde vid deras anställning kan i medeltal uppskattas till
927 kronor, under förutsättning att anställningsålder och löneskala bliva
desamma som för närvarande. Detta kapital kan täckas genom årliga
lika stora förskottsinbetalningar under hela tjänstetiden av 54 kronor.
På grund härav föreslå vi, att en del av statsbidraget skall utgå med
4 kronor 50 öre för varje månadsavgift, som erlägges av en timavlönad
befattningshavare. I förbigående må erinras om att enligt de till grund
för Kungl. Maj:ts förslag liggande beräkningarna var även för den då
föreslagna pensionsrätten statens konstanta årsbidrag för pensioneringen
av en verkstads- eller förråd sarbetare ungefär 54 kronor.

3) De statsbidrag, som beräknats på nu angivna sätt, äro tillräckliga,
när övergångstiden är slut. Under densamma äro de otillräckliga.
Vi föreslå, att vad som sålunda fattas täckes genom konstanta årliga
förskottsbetalningar under 40 år.

Beräkningen visar nu, att dessa årliga statsbidrag böra få följande
storlek.

1) Statsbidraget för de månadsavlönade blir till en början ungefär

100.000 kronor. Åven om man bortser från att antalet befattningar
av ifrågavarande slag sannolikt kommer att sjunka, kommer detta belopp
att något minskas av den anledning, att efterträdare efter de nu
anställda komma att börja sin avgiftsbetalning vid tidigare ålder.

2) Statsbidraget för de timavlönade blir ungefär 158,000 kronor.
Detta belopp kommer att förbliva oförändrat, så länge antalet befattningshavare
i denna grupp blir oförändrat och sådana ändringar i
anställnings- och löneförhållandena icke göras, att en ny beräkning av
statsbidraget blir nödvändig.

3) Statsbidraget för amortering under 40 år av vad som utöver
de enligt 1) och 2) beräknade statsbidragen erfordras för den nuvarande
personalens pensionering blir ungefär 352,000 kronor.

^ i framhålla, att vårt förslag i fråga om statsbidragets beräkning
i princip överensstämmer med Kungl. Maj:ts förslag. För jämförelse
må erinras om att enligt detsamma beräknades statens kostnad till ungefär

610.000 kronor under vart och ett av de första 40 åren och därefter
ungefär 262,000 kronor.

Enligt våra beräkningar skullo alltså första året, de föreslagna
bestämmelserna äro i kraft, ett statsbidrag utgå ur statsbanornas trafikmedel
av 610,000 kronor.

Detta bidrag kan emellertid icke anses i sin helhet som en ökad
utgift för statsbanorna, i det att vissa besparingar komma att göras
genom införande av pensioneringen.

Först och främst besparas den sjukavlöning, som nu utgår till
sådana sjuka, 170 till antalet, vilka genast komma att pensioneras.
Denna sjukavlöning uppgår till ett belopp av 146,000 (100,000) kronor.

Vidare märkes, att av den tjänstgörande personalen 345 (355)
personer med en avlöning av tillhopa omkring 452,000 (450,500) kronor
uppnått pensionsålder enligt de föreslagna bestämmelserna och att
av dem icke mindre än 106 (118) personer med en avlöning av omkring

134,000 (140,000) kronor hava uppnått en ålder av 70 år eller däröver.
1 betraktande av att det arbete, som dessa åldringar utföra, bör kunna
efter deras pensionering utföras av ett väsentligt mindre antal nyanställda,
beräknades i Kungl. Maj:ts förslag en lönebesparing till ett
belopp av 210,000 kronor.

På grund av det nu anförda torde man kunna beräkna, att statsbanornas
budget första året icke belastas med en ökad utgift av mer
än omkring 250,000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle statsbidraget ingå till en av
statskontoret förvaltad fond. Det synes oss emellertid väsentligt enklare
att såväl statsbidrag som den del av personalens avgifter, vilken icke
skall inbetalas till folkpensionsfonden, stannar under järnvägsstyrelsens
förvaltning och användas för statsbanornas behov. Därigenom vinnes,
att mindre upplåning behöver göras för statsbanorna, än om dessa
medel skulle överlämnas till statskontoret och av detta placeras på
annat håll. Att statsbanorna genom att behålla dessa medel övertagit
förbindelsen att svara för personalens pensionering, får sitt uttryck i
järnvägsstyrelsens bokföring genom uppläggande av ett pensionsfondskonto.

Detta konto gottskrives enligt § 18 i bestämmelserna

1) den del av befattningshavarnas avgifter för året, som icke inbetalas
till folkpensionsfonden;

2) statsbidraget för året; samt

3) ränta för året;

och belastas med:

summan av de enligt av järnvägsstyrelsen utfärdade pensionsbrev
under året utbetalda pensionsbeloppen.

Telegrafpersonalen.

Det statistiska materialet kar utgjorts av en av telegrafstyrelsen
uppgjord förteckning över de vid slutet av år 1913 anställda.

Hela antalet var 1,547 personer. Av dessa skulle 4 personer på
grund av uppnådd pensionsålder genast vara berättigade till pension
till ett sammanlagt belopp för år räknat av 1,964 kronor, motsvarande
ett kapitalvärde av 18,000 kronor.

6 personer skulle på grund av ålder pensioneras, men hava icke
tjänstgjort 10 år. De hava antagits erhålla pension 10 år efter deras
inträde i telegrafverkets tjänst (dock senast vid 67 års ålder). Kapitalvärdet
av deras pensioner utgör 8,000 kronor.

I fråga om återstående 1,537 personer innehåller följande tabell
uppgift om pensionsålder, årliga avgifter, stats- och avgiftspensioner,
samt kapitalvärden av statspensioner, avgiftspensioner och avgifter.

Pensions- ålder.	Antal personer.	Årliga avgifter.	Stats- pension.	Avgifts- pension.	Kapitalvärde	av	Skillnaden mellan de i, kolumnerna 7 och. 8 an-givna belopp.
statspension	avgifts- pension.	avgifter.
1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.	9.
; 60	64	1,362	23,540	10,284	62,000	26,000	22,000	4,000 i
! 65	1,473	54.267	804.911	392.758	1,706,000	839.000	834,000	5,000
\|	1,537	55,629	828,451	403,042	1,768,000	865,000	856,000	9,000 \|

Att avgiftspensionernas kapitalvärde är större än avgifternas beror
på övergångsbestämmelserna.

Vid beräkningen av pensionerna och deras kapitalvärden har här
räknats med den avlöning, som vederbörande hade 1913 och alltså hänsyn
icke tagits till den löneförhöjning, som personalen kan väntas få
under sin återstående tjänstetid. Om man antager, att löneskalan blir
oförändrad inom de båda grupperna, finner man i fråga om den största
gruppen, att dessa löneförhöjningar kunna beräknas höja medelpensionen
för den nuvarande personalen från 812 kronor (enligt ovanstående tabell)
till 1,005 kronor. Kapitalvärdet av statspensionen höjes med ungefär

174,000 kronor eller till 1,942,000 kronor.

Av det föregående framgår, att kapitalvärdet av de förbindelser
till den nu anställda personalen genom fastställande av de föreslagna

bestämmelserna kan uppskattas till 18,000 -f 8,000 + 1,942,000 + 9,000
= 1,977,000 kronor.

Liksom i fråga om järnvägspersonalens pensionering föreslå vi,
att statens kostnad täckes genom årsbidrag, som beräknas på följande
sätt:

1) Ett bidrag, som utgår med 5 kronor för varje av befattningshavare
erlagd månadsavgift. — Detta bidrag utgår med ett belopp av
ungefär 92,000 kronor och förblir oföränderligt, så länge antalet befattningshavare
icke ändras och sådana ändringar i anställnings- och
löneförhållande icke göras, att en ny beräkning måste verkställas.

2) Ett bidrag av 25,000 kronor, som erlägges i förskott årligen
under 40 år.

Aven ifråga om telegrafpersonalens avgifter och telegrafverkets
bidrag föreslå vi, att medlen förvaltas av telegrafstyrelsen och användas
för telegrafverkets behov, med iakttagande av samma bokföring, som
föreslagits i fråga om statsbanorna.

Sedan vi sålunda redogjort för de huvudsakliga grunder, vilka
enligt vår åsikt böra tillämpas vid den ifrågasatta pensioneringen, få vi
framlägga följande förslag till bestämmelser i sådant avseende, därvid
vi ansett lämpligast att särskilda bestämmelser utfärdas för statens järnvägars
och telegrafverkets personal.

Förslag

till

bestämmelser angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän
samt verkstads- och förrådsarbetare vid Statens järnvägar.

§ I Rätt

till pension enligt dessa bestämmelser tillkommer vid Statens
järnvägar anställda extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare.

§ 2.

Pensionsrätt tillkommer:

a) den som till följd av olycksfall i Statens järnvägars tjänst eller
eljest till följd av sjukdom, vilken han genom utövning av sådan tjänst
ådragit sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller
av järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning
samt fördenskull entledigas;

b) den som efter minst 10 års anställning vid Statens järnvägar
antingen till följd av kroppsskada eller sjukdom i andra fall än under
a) sägs eller ock till följd av väsentligen minskad arbetsförmåga icke
vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller av järnvägsstyrelsen
anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull
entledigas;

skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare
behörigen sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning av vederbörande
järn vägsläkare utfärdat intyg;

c) den som vid avgång från anställningen uppnått här nedan för
olika slag av anställning stadgade levnadsålder, under förutsättning
tillika att vederbörande under sammanlagt minst 10 år innehaft anställning
vid något statens verk eller inrättning, därav åtminstone de
5 sista åren i stadigvarande tjänst vid statens trafikerade järnvägar.

Nämnda levnadsålder utgör:

för manliga extra ordinarie tjänstemän i järnvägsstyrelsen 67 år;

för manliga extra ordinarie tjänstemän av högre grad vid distrikten,
de vid verkstäderna anställda extra ordinarie tjänstemän av lägre grad
samt befattningshavare med dag- eller timavlöning 65 år;

för extra ordinarie tjänstemän av lägre grad vid distrikten med
undantag av nyss nämnda 63 år; samt

för kvinnliga befattningshavare 60 år;

d) den, som efter minst 10 års anställning vid något statens verk
eller inrättning, därav åtminstone de sista fem åren i stadigvarande
tjänst vid statens trafikerade järnvägar, entledigas annorlunda än efter
egen ansökan eller på grund av fel eller försumlighet i tjänsten eller
därför att han ådömts straff för grövre brott; skolande pensionsrätt i
detta fall inträda först sedan vederbörande förklarats berättigad till pension
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913.

§ 3.

Vid beräkning av tjänstålder enligt dessa bestämmelser medräknas
icke tjänstetid före fyllda 21 år. Tjänstår beräknas endast för tid,
varunder befattningshavaren verkligen tjänstgjort, därvid avdrag dock
ej må ske för tid, varunder befattningshavaren varit på grund av sjukdom
eller för fullgörande av värnplikt hindrad att tjänstgöra eller åtnjutit
tjänstledighet med bibehållande av full avlöning eller för fullgörande
av offentligt uppdrag eller för resa, som med vederbörligt tillstånd
företagits för egen utbildning.

Avdrag enligt förestående punkt göres endast för hel ledighetsdag.

Befattningshavare, som av annan anledning än ovan nämnts, utan
vederbörligt tillstånd, varit ur tjänst under längre tid än tolv månader
men tillätes att återinträda i tjänst, förlorar rätten att räkna tjänstår för
den tid han tjänstgjort, innan tjänstgöringen sålunda avbröts.

I fråga om pension för den, som vid avgång från befattning, som
i dessa bestämmelser avses, innehar pension för annan sådan tjänst eller
annan statstjänst, må tjänstår, som beräknats för erhållande av den
pension, ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund av annan
tjänstgöring än den, på vilken den förra tjänstårsberäkningen grundats,
må såsom tjänstår beräknas.

§ 4.

Extra ordinarie tjänsteman med månadsavlöning, som fyllt 30 år,
är skyldig att från och med månaden efter det han uppnått nämnda
ålder erlägga en månadsavgift av 3,5 procent av månadsavlöningen.

Befattningshavare med dag- eller timavlöning är skyldig att från
och med antagningsdagen, om denna utgör den första dagen i månaden,
eller eljest från och med månaden därefter erlägga den månadsavgift,
som enligt vad nedan stadgas motsvarar hans avlöning, därvid
för befattningshavare med dagavlöning, timlönen anses utgöra Vio av
hans daglön.

Månadsavgiften utgöres av dels grundavgift, motsvarande 7 gånger
vederbörandes timlön, när avgift första gången erlägges, och dels tilläggsavgifter,
som motsvara erhållna löneförhöjningar och beräknas enligt
nedanstående tabell:

Antal tjänstår när löne-förhöjning erhålles.	I tilläggsavgift er- j lägges nedanstående ! mångfald av er-hållen löneförhöj-ning.
mindre än 5 .................	8
5- 9...........................	12
10—14...........................	17
15—19...........................	25
20-24...........................	35
25—29.........................	45
mer än 29 .....................	60

Om befattningshavares avlöning nedgår, skall han dock erlägga
avgift, svarande mot den förutvarande högre avlöningen.

Avgift erlägges icke för tid, överstigande halv kalendermånad, under
vilken befattningshavare på grund av sjukdom eller för fullgörande
av värnplikt varit hindrad att tjänstgöra.

Avgift för den tid, under vilken befattningshavare av annan anledning
än sjukdom eller fullgörande av värnplikt varit ur tjänst utan
att därvid, på sätt i § 3 sägs, förlora rätten till tjänstårsberäkning, erlägges,
när befattningshavaren första gången efter återinträde i tjänst

uppbär avlöning, med enahanda belopp, som skulle hava erlagts, därest
avbrott i tjänstgöidngen icke skett. Om avbrottet räckt två månader
eller däröver, må avgiften fördelas på lika många månader, som avbrottet
varat.

Angående sättet för avgifternas erläggande förordnar järnvägsstyrelsen.

§ 5-

Pension utgöres av dels statspension och dels avgiftspension.

§ 6.

Pensionsberättigad, som innehar minst 35 tjänstår enligt de i §§ 2
och 3 angivna beräkningsgrunder, erhåller såsom ålderspension enligt
stadgandet i § 2 c)

a) extra ordinarie tjänsteman med månadsavlöning

70 procent, därav 2is utgör statspension och Vs avgiftspension, av medeltalet
av den avlöning för år, efter vilken befattningshavarens avgift
beräknats under de fem senaste tjänståren;

b) befattningshavare med dag- eller timavlöning

dels statspension, motsvarande ett belopp, som med 200 kronor
överstiger 1,000 gånger medeltalet av de timlöner, efter vilka befattningshavarens
avgift beräknats under de fem senaste tjänståren, dock
högst 750 kronor, samt

dels avgiftspension, motsvarande 800 gånger samma medeltal.

För befattningshavare, antagen i tjänst före den 1 januari 1916,
gälla särskilda övergångsbestämmelser.

§ 7.

Understiger tjänstårens antal 35, utgör årliga beloppet av ålderspension,
allt efter antalet tjänstår, beräknade på ovannämnda sätt,

viss procent av den enligt § 6 i förhållande till vederbörandes avlöning
beräknade högsta ålderspensionen sålunda, att

för	fulla	10 tjänstår	erhålles ..................	............. 25	O/ /o
b	»	11	B	B ...................	............ 27,5	B
B	»	12	B	B ...................	............. 30	B
B	»	13	B	B ..................	............ 32,5	B
B	»	14	B	B ..................	............. 35	B
B	B	15	B	B ...................	............. 37,5	B
B	»	16	B	B ..................	............ 40	B
B	B	17	B	B ...................	............. 42,5	B
B	B	18	B	B ...................	............. 45	B
B	B	19	B	B ..................	............. 47,5	D
B	B	20	B	B ...................	............ 50	B
B	B	21	B	B ...................	............. 52,5	B
B	B	22	B	B ...................	............. 55	B
B	B	23	B	B ..................	............. 57,5	B
B	B	24	B	B ...................	............. 60	B
B	B	25	B	B ...................	............. 62,5	B
B	B	26	B	B ....................	............ 65	B
B	B	27	B	B ....................	............. 67,5	B
B	B	28	B	B ....................	............. 70	B
B	B	29	B	B ....................	............. 72,5	B
B	B	30	B	B ....................	............. 75	B
»	B	31	B	B ....................	............. 80	B
))	B	32	B	B ....................	............. 85	B
B	B	33	B	B ....................	............. 90	B
B	B	34	B	B ....................	............. 95	B

§ 8.

Vid beräkning av avlöning enligt dessa bestämmelser skall läggas
till grund:

för extra ordinarie tjänstemän av lägre grad med månadsavlöning
den månadsavlöning, som jämlikt av järnvägsstyrelsen fastställda allmänna
grunder är bestämd för den kategori av tjänstemän, vartill vederbörande
hör, med iakttagande att han alltid skall anses placerad å ort,
där jämlikt av Kungl. Maj:t med stöd av § 9 punkt 3:o) i nådiga avlöningsreglementet
för tjänstemän vid statens järnvägar den 15 november
1907 fastställda grunder ersättning för bostad och bränsle utgår med
20 % av arvodet;

ortstillägg, övertidsersättning m. m. medräknas icke härvid;

för befattninghavare med dag- eller timavlöning den vederbörande
tilldelade timlönen, med iakttagande, att timlönen, allt efter den ort, där
vederbörande är placerad, nedsättes i förekommande fall med ett belopp,
som enligt av järnvägsstyrelsen fastställda grunder utgör skillnaden
mellan minimilönen å placeringsorten, å ena, samt minimilönen å den
ort, där minimilönen är lägst, å andra sidan.

För extra ordinarie tjänstemän av högre grad äger järnvägsstyrelsen
bestämma den avlöning, efter vilken såväl pensionsavgifter som pension
skola beräknas.

§ 9.

Årliga beloppet av pension, som utgår på grund av stadgandet i
§ 2 b) (sjukpension), utgör, allt efter antalet tjanstår, den procent av
vederbörande tillkommande högsta ålderspension, som är i § 7 för motsvarande
antal tjänstår bestämd.

Därest de förhållanden, som grundat rätten till sjukpension, omöjliggöra
för vederbörande att bidraga till sin försörjning, må beloppet av
dylik pension icke understiga 70 procent av vederbörande enligt § 6
tillkommande högsta ålderspension.

§ io.

Årliga beloppet av pension, som utgår på grund av stadgandet i
§ 2 a) (invalidpension), utgör, om anställningstiden vid statens verk eller
inrättning icke uppgår till 29 år, 70 procent av den enligt § 6 i förhållande
till vederbörandes avlöning beräknade högsta ålderspensionen,
om anställningstiden uppgår till 29 men icke till 35 år, den procent av
samma belopp, som är i § 7 för motsvarande antal tjänstår bestämd,
och, om anställningstiden uppgår till 35 år eller därutöver, den vederbörande
tillkommande högsta ålderspensionen; skolande dock pension,
varom nu är fråga, oberoende av antalet tjänstår, utgå med sistnämnda
belopp, därest de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra
för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning.

§ n.

Årliga beloppet av den pension, som jämlikt § 2 d) tillkommer
befattningshavare, utgör viss av antalet tjänstår vid entledigandet beroende
del av den pension, som skolat tillkomma befattningshavaren, därest
han varit i järnvägens tjänst intill den tidpunkt, då pensionen börjar

utgå. Denna del utgör för 10 tjänstår 50 % samt växer med 2 %
för varje ytterligare tjänstår, dock att pensionen icke får överstiga den
enligt § 6 i förhållande till vederbörandes avlöning vid entledigandet
beräknade högsta ålderspensionen.

§ 12.

Därest vid beräkning av pensions belopp detta slutar å bråktal av
kronor, skall det höjas till närmast högre krontal.

§ 13.

Rätt till pension enligt dessa bestämmelser tillkommer ej den, som
blivit för fel eller försumlighet skild från sin anställning vid Statens
järnvägar, och ej heller den, som vid avgång från anställningen icke
är svensk medborgare.

§ 14.

Pension, beräknad enligt dessa bestämmelser, utgår enligt lagen om
allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 från den i samma lag omförmälda
fond, i vad den motsvarar de enligt § 18 här nedan för befattningshavare
till sagda fond inbetalda avgifter.

Den återstående delen av pensionen utgår från den i § 18 omförmälda,
av järnvägsstyrelsen förvaltade fond.

Pension, som tillkommer befattningshavare jämlikt näst föregående
punkt, sökes hos järnvägsstyrelsen, som, därest ansökningen bifalles, utfärdar
pensionsbrev å det belopp den pensionsberättigade äger utbekomma
från den i § 18 omförmälda, av järnvägsstyrelsen förvaltade
fond.

Pension enligt det av järnvägsstyrelsen utfärdade pensionsbrevet
utgår från och med månaden näst efter den, under vilken anställningen
vid Statens järnvägar upphör, till och med den månad, under vilken
pensionstagaren dör eller förverkar sin pension.

§ 15-

Pension enligt dessa bestämmelser utbetalas genom pensionsstyrelsens
försorg jämlikt bestämmelserna i lagen om allmän pensionsförsäkring
den 30 juni 1913, därvid pensionsstyrelsen har att med järnvägsstyrelsen
verkställa avräkning beträffande de pensionsbelopp, som skola
utgå från den i § 18 här nedan omförmälda fond.

§ io.

Har pensionstagare blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende,
skall han hava förverkat sin pension enligt det av järnvägsstyrelsen
utfärdade pensionsbrevet vid den tid nämnda beslut vunnit
laga kraft; dock att pensionstagare äger utbekomma den del av pensionen,
som enligt järnvägsstyrelsens beräkning motsvarar hans erlagda
avgifter, i den mån dessa icke enligt § 18 här nedan inbetalts till folkpensionsfonden.

§ 17.

Pension enligt dessa bestämmelser får icke åtnjutas samtidigt med
annan pension eller livränta av statsmedel eller pension från pensionsanstalt
med bidrag av statsmedel i vidare mån än det belopp, varmed
pensionen enligt dessa bestämmelser, för år räknat, överstiger pension
eller livränta av nyssnämnda slag.

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke pension, som utgår från
folkpensionsfonden.

§ 18-

Befattningshavares avgifter enligt § 4 överföras till en av järnvägsstyrelsen
förvaltad fond.

Denna fond bestrider för varje befattningshavare:

1) den obligatoriska avgift, som det åligger honom att erlägga
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring,

2) till och med det år, då befattningshavaren fyller 50 år, så stor
avgift, som enligt § 34 i samma lag må erläggas, dock ej mera än det
belopp, varmed befattningshavarens för året erlagda avgifter må överstiga
den obligatoriska avgiften.

Till fonden överföres vid varje års slut av Statens järnvägars trafikmedel: 1)

ett belopp, som är lika med dubbla summan av de avgifter, som
under året erlagts av extra ordinarie tjänstemän med månadsavlöning,

2) ett belopp som motsvarar 4 kronor 50 öre för varje under året
av befattningshavare med dag- eller timlön erlagd avgift,

3) ett belopp av 352,000 kronor under 40 år, samt

4) ett års ränta efter 3,8 procent å ett belopp, som utgör summan
av a) fondens storlek vid årets början, b) vad som för året överförts till
fonden enligt 1), 2) och 3) samt c) hälften av den del av befattningshavarnas
avgifter för året, som överförts till fonden.

§ 19.

Den i föregående § omförmälda, av järnvägsstyrelsen förvaltade
fond skall bestrida de enligt dessa bestämmelser befattningshavare tillkommande
pensioner, med avdrag av de belopp, som enligt lagen om
allmän pensionsförsäkring utbetalas till befattningshavaren ur folkpensionsfonden
och som svara mot de inbetalningar till denna, vilka gjorts för
befattningshavaren enligt föregående paragraf.

Vart femte år skall järnvägsstyrelsen låta genom sakkunnig person
undersöka fondens ställning. Visar ställningen överskott, lämnas detta
till statens järnvägar; visar den brist, täckes denna av statens järnvägars
trafikmedel.

Övergångsbestämmelser

för

befattningshavare, som äro anställda i tjänst före den 1 januari 1916.

1) Månadsavgiften för extra ordinarie tjänsteman med månadsavlöning
beräknas enligt nedanstående tabell:

Befattningshavarens ålder den Vi 1916.	Månadsavgift i % av månadsavlöning.
mindre än 35 år ...............	3,5
35—39 år ........................	4
mer än 39 år....................	5

Grundavgiften för befattningshavare med dag- eller timlön beräknas
efter den timlön, som tillkommer honom den 1 januari 1916, och utgör
den mångfald av denna timlön, som angives i nedanstående tabell:

Befattningshavarens ålder den l/i 1916.	Mångfald.
mindre än 30 år ...............	7
30-	-34 år ........................	8
35-	-39 år ........................	9
mer	än 39 år.....................	10

2) Vid bestämmande av tilläggsavgift räknas endast tjänstår, som
intjänats efter den 1 januari 1916.

3) Vid bestämmande av avgiftspension räknas endast tjänstår, som intjänats
efter den 1 januari 1916, dock att avgiftspension för den, som
vid sin pensionering uppnått den i § 2 c) stadgade levnadsålder eller
räknar 35 tjänstår, icke må understiga den avgiftspension, som enligt
§ 7 motsvarar 10 tjänstår och medeltalet av den avlöning, efter vilken
befattningshavarens avgift under de sista fem åren beräknats eller skolat
beräknas, därest dessa bestämmelser varit gällande.

4) För befattningshavare, som den 1 januari 1916 icke uppnått den
i § 2 c) stadgade levnadsålder och icke räknar 35 tjänstår, men innehaft
sjukavlöning minst 10 år i följd, skall pensionen, därest densamma enligt
§§ 6—10 understiger medelbeloppet för år av sjukavlöningen under de
sista fem åren, utgå med sistnämnda belopp, med iakttagande dock att
pensionen icke får överstiga den pension, som enligt punkt 3) skolat tillkomma
befattningshavaren, därest han uppnått ovannämnda levnadsålder.

Förslag

till

bestämmelser angående rätt till pension för telegrafverkets verkstads-, förråds och

linjearbetare.

§ 1.

Rätt till pension enligt dessa bestämmelser tillkommer arbetare,
anställda vid telegrafverkets verkstad, förråd och linjedistrikt.

§ 2-

Pensionsrätt tillkommer:

a) den som till följd av olycksfall i telegrafverkets tjänst eller eljest
till följd av sjukdom, vilken han genom utövning av sådan tjänst ådragit
sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller av
telegrafstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning
samt fördenskull entledigas;

b) den som efter minst 10 års anställning vid telegrafverket antingen
till följd av kroppsskada eller sjukdom i andra fall än under a)
sägs eller ock till följd av väsentligen minskad arbetsförmåga icke
vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller av telegrafstyrelsen
anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull
entledigas;

skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare
behörigen sköta befattningen vara i enlighet med av telegrafstyrelsen
utfärdade föreskrifter styrkt med i behörig ordning av legitimerad läkare
utfärdat intyg;

c) den som vid avgång från anställningen uppnått här nedan stadgade
levnadsålder, under förutsättning tillika att vederbörande under
sammanlagt minst 10 år innehaft anställning vid något statens verk eller
inrättning, därav åtminstone de 5 sista åren i stadigvarande tjänst vid
telegrafverket.

Nämnda levnadsålder utgör:

för män 65 år och för kvinnor 60 år,

d) den, som efter minst 10 års anställning vid något statens verk
eller inrättning, därav åtminstone de sista fem åren i stadigvarande
tjänst vid telegrafverket entledigats annorlunda än efter egen ansökan
eller på grund av fel eller försumlighet i tjänsten eller därför att han
ådömts straff för grövre brott; skolande pensionsrätt i detta fall inträda
först sedan vederbörande förklarats berättigad till pension enligt lagen
om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913.

§ 3.

Tjänstår beräknas endast för tid, varunder arbetaren verkligen
tjänstgjort, därvid avdrag dock ej må ske för tid, varunder arbetaren
varit på grund av sjukdom eller för fullgörande av värnplikt hindrad
att tjänstgöra eller åtnjutit tjänstledighet med bibehållende av full avlöning
eller för fullgörande av offentligt uppdrag eller för resa, som med
vederbörligt tillstånd företagits för egen utbildning.

Avdrag enligt förestående punkt göres endast för hel ledighetsdag.

Arbetare, som av annan anledning än ovan nämnts, utan vederbörligt
tillstånd, varit ur tjänst under längre tid än tolv månader men
tillätes att återinträda i tjänst, förlorar rätten att räkna tjänstår för
den tid han tjänstgjort, innan tjänstgöringen sålunda avbröts.

I fråga om pension för den, som vid avgång från befattning, som
i dessa bestämmelser avses, innehar pension för annan sådan tjänst eller
annan statstjänst, må tjänstår, som beräknats för erhållande av den
pension, ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund av
annan tjänstgöring än den, på vilken den förra tjänstårsberäkningen
grundats, må såsom tjänstår beräknas.

§ 4.

Arbetare är skyldig att från och med den dag, då han antagits till
fast arbetare vid telegrafverket, om denna dag utgör den första dagen
i månaden, eller eljest från och med månaden därefter erlägga den
månadsavgift, som enligt vad nedan stadgas motsvarar hans avlöning,
därvid för arbetare med månads- eller dagavlöning, timlönen anses
utgöra 1/ä5o av månadsavlöningen respektive Vio av daglönen.

Månadsavgiften utgöres av dels grundavgift, motsvarande 7 gånger
vederbörandes timlön, när avgift första gången erlägges, och dels tilläggs -

avgifter, som motsvara erhållna löneförhöjningar och beräknas enligt
nedanstående tabell:

Antal tj anstår när löne-förhöjning erhålles.	I tilläggsavgift er-lägges nedanstående mångfald av erhållen löneförhöjning.
mindre än 5 .....................	8
5-9 ..............................	12
10-14..............................	17
15-19.............................	25
20-24..............................	35
25—29.............................	45
mer än 29.......................	60

Om arbetares avlöning nedgår, skall han dock erlägga avgift,
svarande mot den förutvarande högre avlöningen.

Avgift erlägges icke för tid, överstigande halv kalendermånad, under
vilken arbetare på grund av sjukdom eller för fullgörande av värnplikt
varit hindrad att tjänstgöra.

Avgift för den tid, under vilken arbetare av annan anledning än
sjukdom eller fullgörande av värnplikt varit ur tjänst utan att därvid,
på sätt i § 3 sägs förlora rätten till tjänstårsberäkning, erlägges, när
arbetaren första gången efter återinträde i tjänst uppbär avlöning, med
enahanda belopp, som skulle hava erlagts, därest avbrott i tjänstgöringen
icke skett. Om avbrottet räckt två månader eller däröver, må avgiften
fördelas på lika många månader, som avbrottet varat.

Angående sättet för avgifternas erläggande förordnar telegrafstyrelsen.

§ 5.

Pension utgöres av dels statspension och dels avgiftspension.

§ c.

Pensionsberättigad, som innehar minst 35 tjänstår enligt de i §§ 2
och 3 angivna beräkningsgrunder, erhåller såsom ålderspension enligt
stadgandet i § 2 c),

dels statspension, motsvarande ett belopp, som med 200 kronor
överstiger 1,000 gånger medeltalet av de timlöner, efter vilka arbetarens
avgift beräknats under de fem senaste tjänståren, dock högst 750
kronor, samt

dels avgiftspension, motsvarande 800 gånger samma medeltal.

För arbetare, antagen i tjänst före den 1 januari 1916, gälla särskilda
övergångsbestämmelser.

§ 7.

Understiger tjänstårens antal 35, utgör årliga beloppet av ålderspension,
allt efter antalet tjänstår, beräknade på ovannämnda sätt, viss
procent av den enligt § 6 i förhållande till vederbörandes avlöning beräknade
högsta ålderspensionen sålunda, att

för	fulla	10	tjänstår	erhålles................	................ 25	o/ /o>
T>	3)	11	3)	3) ................	................ 27,5	33
»	3)	12	33	i> .................	............... 30	D
»	)>	13	3>	33 .................	................ 32,5	3)
Jt»	y>	14	3)	33 .................	............... 35	3)
»	)>	15	33	33 ................	.............. 37,5	3)
»	3)	16	3)	H .................	................ 40	3>
5)	33	17	3)	33 .................	............... 42,5	3)
D	33	18	3)	3) ..................	................ 45	3)
33	3)	19	3)	33 ................	.............. 47,5	3)
J	3)	20	33	33 ................	................ 50	3)
»	3)	21	3>	33 .................	................ 52,5	3)
31	3)	22	3)	33 .................	................ 55	3)
D	3)	23	3)	31 .................	................ 57,5	3)
.33	3)	24	3)	33 .................	................ 60	3)
J>	3)	25	33	3) .................	................ 62,5	3)
31	3»	26	3)	33 .................	.............. 65	3)
3)	3)	27	33	33 .................	................ 67,5	3)
3>	3)	28	3)	3) .................	............... 70	3)
J>	3)	29	3)	3i .................	................ 72,5	31
31	3>	30	33	33 .................	................ 75	3)
3)	5)	31	3)	3) .................	.............. 80	3>
3)	3)	32	3)	3) ................	.............. 85	3»
3)	3)	33	33	3) .................	............... 90	3)
3)	3)	34	3»	3) .................	................ 95	3>

§ 8.

Vid beräkning av avlöning enligt dessa bestämmelser skall hänsyn
tagas endast till den vederbörande tilldelade månads-, dag- eller timlön
jämte i förekommande fall bostadsförmån, denna förmåns värde uppskattat
enligt de för den ordinarie personalen gällande grunder till
värdet å billigaste ort; däremot medräknas icke dyrortstillägg.

För verkstadspersonal skall timlönen beräknas nedsatt i enlighet
med av telegrafstyrelsen utfärdade närmare bestämmelser.

§ 9.

Årliga beloppet av pension, som utgår på grund av stadgandet i
§ 2 b) (sjukpension), utgör, allt efter antalet tjänstår, den procent av
vederbörande tillkommande högsta ålderspension, som är i § 7 för motsvarande
antal tjänstår bestämd.

Därest de förhållanden, som grundat rätten till sjukpension, omöjliggöra
för vederbörande att bidraga till sin försörjning, må beloppet av
dylik pension icke understiga 70 % av vederbörande enligt § 6 tillkommande
högsta ålderspension.

§ io.

Årliga beloppet av pension, som utgår på grund av stadgandet i
§ 2 a) (invalidpension), utgör, om anställningstiden vid statens verk eller
inrättning icke uppgår till 29 år, 70 % av den enligt § 6 i förhållande
till vederbörandes avlöning beräknade högsta ålderspensionen, om anställningstiden
uppgår till 29, men icke till 35 år, den procent av samma
belopp, som är i § 7 för motsvarande antal tjänstår bestämd, och, om
anställningstiden uppgår till 35 år eller därutöver, den vederbörande
tillkommande högsta ålderspensionen; skolande dock pension, varom nu
är fråga, oberoende av antalet tjänstår, utgå med sistnämnda belopp,
därest de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra för
vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning.

§ Il Årliga

beloppet av den pension, som jämlikt § 2 d) tillkommer
arbetare, utgör viss av antalet tjänstår vid entledigandet beroende
del av den pension, som skolat tillkomma arbetare, därest han varit

i telegrafverkets tjänst intill don tidpunkt, då pensionen börjar utgå.
Denna del utgör för 10 tjänstår 50 % samt växer med 2 % för varje
ytterligare tjänstår, dock att pensionen icke får överstiga den enligt § 6
i förhållande till vederbörandes avlöning vid entledigandet beräknade
högsta ålderspensionen.

§ 12.

Därest vid beräkning av pensionsbelopp detta slutar å bråktal av
kronor, skall det höjas till närmast högre krontal.

§ 13-

Rätt till pension enligt dessa bestämmelser tillkommer ej den, som
blivit för fel eller försumlighet skild från sin anställning vid telegrafverket,
och ej heller den, som vid avgång från anställningen icke är
svensk medborgare.

§ 14-

Den återstående delen av pensionen utgår från den i § 18 omförmälda,
av telegrafstyrelsen förvaltade fond.

Pension, som tillkommer arbetare jämlikt näst föregående punkt,
sökes hos telegrafstyrelsen, som, därest ansökningen bifalles, utfärdar
pensionsbrev å det belopp den pensionsberättigade äger utbekomma
från den i § 18 omförmälda, av telegrafstyrelsen förvaltade
fond.

Pension enligt det av telegrafstyrelsen utfärdade pensionsbrevet
utgår från och med månaden näst efter den, under vilken anställningen
vid telegrafverket upphör, till och med den månad, under vilken pensionstagaren
dör eller förverkar sin pension.

§ 15-

styrelsen verkställa avräkning beträffande de pensionsbelopp, som skola
utgå från den i 18 § bär nedan omförmälda fond.

§ 16-

Har pensionstagare blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende,
skall lian hava förverkat sin pension enligt det av telegrafstyrelsen
utfärdade pensionsbrevet vid den tid, nämnda beslut vunnit laga
kraft; dock att pensionstagare äger utbekomma den del av pensionen,
som enligt telegrafstyrelsens beräkning motsvarar hans erlagda avgifter,
i den mån dessa icke enligt § 18 här nedan inbetalts till folkpensionsfonden.

§ 17-

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke pension, som utgår från
folkpensionsfonden.

§ 18.

Arbetares avgifter enligt § 4 överföras till en av telegrafstyrelsen
förvaltad fond.

Denna fond bestrider för varje arbetare:

1) den obligatoriska avgift, som det åligger honom att erlägga
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring,

2) till och med det år, då arbetaren fyller 50 år, så stor avgift
som enligt § 34 i samma lag må erläggas, dock ej mera än det belopp,
varmed arbetarens för året erlagda avgifter må överstiga den obligatoriska
avgiften.

Till fonden överföres vid varje års slut av telegrafverkets medel:

1) ett belopp, som motsvarar 5 kronor för varje under året enligt
§ 4 erlagd månadsavgift, ökat med 25,000 kronor under 40 år;

2) ett års ränta efter 3,8 procent å ett belopp, som utgör a) summan
av pensionsfondens storlek vid årets början, b) statsbidraget för året
enligt punkt 1) samt c) hälften av den del av arbetarnas avgifter för
året, som överförts till fonden.

§ 19.

Den i föregående § omförmälda, av telegrafstyrelsen förvaltade fond
skall bestrida de enligt dessa bestämmelser arbetare tillkommande pensioner,
med avdrag av de belopp, som enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
utbetalas till arbetaren ur folkpensionsfonden och som svara
mot de inbetalningar till denna, vilka gjorts för arbetare]! enligt föregående
paragraf.

Vart femte år skall telegrafstyrelsen låta genom sakkunnig person
undersöka fondens ställning. Visar ställningen överskott, lämnas detta
till telegrafverket; visar den brist, täckes denna av telegrafmedlen.

Övergångsbestämmelser

för arbetare, som äro anställda i tjänst före den 1 januari 1916.

1) Grundavgiften beräknas efter den timlön, som tillkommer arbetaren
den 1 januari 1916, och utgör den mångfald av denna timlön,
som angives i nedanstående tabell:

Arbetares ålder den Vi 1916	Mångfald.
! mindre än 30 år ...............	7
30—34 år ........................	8
35—39 år .......................	9
mer än 39 år..................	10

2) Vid bestämmande av tilläggsavgift räknas endast tjänstår, som
intjänats efter den 1 januari 1916.

3) Vid beräkning av avgiftspension räknas endast tjänstår, som
intjänats efter den 1 januari 1916, dock att avgiftspension för den, som
vid sin pensionering uppnått den i § 2 c) stadgade levnadsålder eller
räknar 35 tjänstår, icke må understiga den avgiftspension, som enligt
§ 7 motsvarar 10 tjänstår och medeltalet av den avlöning, efter vilken
arbetarens avgifter under de sista fem åren beräknats eller skolat beräknas,
därest dessa bestämmelser varit gällande.

Specialmotivering.

I den mån vi icke i det föregående redogjort för innebörden i de
föreslagna pensionsbestämmelserna få vi i sådant avseende anföra
följ ande:

Förslaget till bestämmelser angående rätt till pension för
extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och
förrådsarbetare vid statens järnvägar.

§ 3.

Första stycket i denna paragraf överensstämmer med motsvarande
stadgande i § 3 av Kungl. Maj:ts förslag, men har därvid fogats en
föreskrift därom att avdrag vid tjänstårsberäkning skall göras endast
för hel ledighetsdag. Denna föreskrift har tillkommit huvudsakligen
av praktiska skäl till förebyggandet av besväret med att bokföra och
eventuellt sammanräkna exempelvis ledigheter på en eller annan timme.

Beträffande stadgandet i näst sista stycket vilja vi framhålla, att
de av oss föreslagna pensionsavgifterna äro beräknade under förutsättning,
att avgifterna erläggas alltifrån den tid vederbörande antages i
tjänst till dess pensionering äger rum, med avbrott allenast för den tid
tjänstehavare är sjuk eller fullgör värnplikt. Om vederbörande av annan
anledning än nyss nämnts är ur tjänst under sådana omständigheter, att
han icke äger uppbära avlöning, åligger honom alltså, på sätt i följande
paragraf stadgas, att vid återinträde i tjänst erlägga avgifter för den
tid han varit frånvarande. Då eu dylik retroaktiv inbetalning av avgifter
icke i allmänhet torde kunna av en befattningshavare fullgöras för längre
tid, hava vi ansett ifrågavarande tidrymd böra begränsas till tolv månader.
Denna anordning liksom också behovet att såvitt möjligt förenkla arbetet
med avgifternas uppbärande har givit upphov till förevarande bestämmelse.

Stadgandet i Bistå stycket, vilket stadgande återfinnes såväl i Kungl.
Maj:ts förslag som i pensionslagen den 4 juli 1910, är hämtat från lagen
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension.

§ 4.

Avgifterna för de tim avlönade äro beräknade efter den inträdesålder,
24 år, som utgör medeltalet av inträdesåldrarna under de sista 10 åren.

Bestämmelsen att avgift icke skall erläggas för tid, överstigande
halv kalendermånad, under vilken befattningshavare på grund av sjukdom
eller för fullgörande av värnplikt varit hindrad att tjänstgöra, avviker
från vad i motsvarande avseende är gällande för den ordinarie personalen.
Motivet för vårt förslag härutinnan härleder sig från den skiljaktighet,
som är rådande mellan ordinarie och icke ordinarie personal i
avseende å avlöningsförhållandena under sjukdom samt vid ledighet för
fullgörande av värnplikt. Vad särskilt angår järnvägspersonalen, behöver
en ordinarie befattningshavare vid sjukdom, oavsett sjuktidens längd,
avstå allenast tjänstgöringspenningarna, vilka för den lägst avlönade
personalen utgöra en femtedel av arvodet. Då härtill kommer att hela
ersättningen för bostad och bränsle samt beklädnadsersättningen räknas
till lönen, utgöra tjänstgöringspenningarna i verkligheten en väsentligt
mindre del av hela avlöningen än ovan angivits. Extra ordinarie personal
samt verkstadsarbetare åtnjuta under sjukdom, såsom förut nämnts, i
regeln halv avlöning. Vid ledighet för fullgörande av värnplikt avstår
ordinarie personal, förutom tjänstgöringspenningarna, halva lönen samt
annan personal hela avlöningen. Aven för telegrafverkets personal gäller
att den ordinarie personalen vid frånvaro från tjänsten av ovan omförmälda
anledningar är betydligt gynnsammare ställd än den icke ordinarie
personalen under liknande omständigheter.

Vid nu anmärkta förhållanden skulle det enligt vår mening bliva
alltför betungande för den personal, varom nu är fråga, att erlägga
avgifter under den tid vederbörande åtnjuter väsentligen reducerad eller
alls ingen avlöning. Vi hava därför föreslagit, att avgift icke skall erläggas
för tid, under vilken befattningshavare är sjuk eller fullgör sin
värnplikt. Vid beräkningen av avgifternas storlek har hänsyn till denna
befrielse under befattningshavares sjukdom tagits, så att avgifterna alltså
äro något högre, än de skulle varit, om sådan befrielse icke medgivits.
Befrielsen från avgift under fullgörandet av värnplikten har intet inflytande
på avgiftens storlek, då denna beräknats efter en inträdesålder
(24 år), vid vilken värnplikten i regel redan fullgjorts. För inträdes -

åldrar, vid vilka värnplikten ännu icke fullgjorts, skulle avgifterna, även
med hänsyn tagen till ifrågavarande befrielse, bliva lägre än de nu
beräknade.

Av praktiska skäl hava vi ansett eu viss begränsning böra fastställas
för befrielse att erlägga avgifter och har denna gräns föreslagits
till en halv kalendermånad.

Föreskriften att, om befattningshavares avlöning nedgår, han dock
skall erlägga avgift, svarande mot den förutvarande högre avlöningen,
har tillkommit i enahanda syfte, som legat till grund för bestämmelsen
i § 6 av Kungl. Maj:ts förslag därom, att vid beräkning av avlöning
hänsyn icke skall tagas till den nedsättning, som befattningshavare jämlikt
av järnvägsstyrelsen fastställda bestämmelser kan få vidkännas efter
fyllda 60 år. Då enligt vårt förslag pensionen hänför sig till den
avlöning, efter vilken avgiften erlagts, har sistnämnda stadgande blivit
ersatt genom ovanberörda av oss föreslagna.

§ 6.

Enär vid avgifternas beräkning hänsyn tagits till avgiftsbefrielsen
under sjukdom eller tid för fullgörande av värnplikt, bör givetvis pensionens
storlek vara oberoende av om den pensionsberättigade under de
sista fem tjänståren åtnjutit sådan befrielse eller ej. För den skull
stadgas det, att pensionen skall bestämmas efter medeltalet av den avlöning,
efter vilken befattningshavarens avgifter beräknats under de fem
senaste tjänståren.

§ 1-

Den i § 5 av Kungl. Maj:ts förslag intagna skalan för beräkning
av avkortad pension har här förändrats i överensstämmelse med den av
oss i § 2 föreslagna ändringen att minimitjänståldern för erhållande
av pension skall utgöra 10 år i stället för av Kungl. Maj:t föreslagna
15 år.

§ 8.

Denna paragraf motsvarar § 6 i Kungl. Maj:ts förslag. På grund
av det av oss föreslagna sättet för pensionens beräkning hava såväl
bestämmelsen att antalet arbetstimmar för år skall beräknas till 2,900
som ock, såsom förut blivit antytt, sista punkten kunnat uteslutas.

Formuleringen av bestämmelsen i första stycket innebär, att såväl
avgifter som pensioner skola för extra ordinarie tjänstemän av lägre
grad beräknas efter den avlöning, som av järnvägsstyrelsen fastställts
för den kategori ban tillhör, oavsett om han på grund av särskilda förhållanden
tilldelats en högre avlöning. Vi hava alltså förutsatt, att allmänna
bestämmelser skola av järnvägsstyrelsen utfärdas för samtliga
grupper av extra ordinarie tjänstemän av ifrågavarande kategori och hava
alltså ansett oss böra utesluta de i Kungl. Maj:ts förslag förekommande
orden »eller eljest», vilka tillkommit just för sådana kategorier av extra
ordinarie tjänstemän, som ej fått sin avlöning reglerad genom av järnvägsstyrelsen
fastställda grunder, såsom fallet exempelvis är beträdande
mästare och förmän i verkstäder. Emellertid finnes en kategori av tjänstemän,
för vilka det lärer möta svårigheter att fastställa allmänna bestämmelser
i fråga om deras avlöning, nämligen en del huvudsakligen i
järnvägsstyrelsen anställda äldre tjänstemän, manliga och kvinnliga, av
högre grad. Därest ingen särskild undantagsbestämmelse skulle gälla
för dem, skulle de vid inträdd pensionsålder erhålla i pension 70 procent
an innehavande avlöning. Vad särskilt angår de i järnvägsstyrelsen
anställda, skulle dessa härigenom bliva obehörigen gynnade i förhållande
till annan personal, som är placerad i Stockholm eller annan dyrare ort,
då nämligen för de senare avlöningen reduceras vid pensionens beräkning.
Vid sådant förhållande synes det oss lämpligast, att järnvägsstyrelsen
tillerkännes befogenhet att för tjänstemän av högre grad bestämma
den avlöning, efter vilken såväl avgiften som pension skall beräknas,därvid
järnvägsst}Telsen skulle hava att i enlighet med de regler, som i förevarande
avseende äro gällande för annan extra ordinarie personal, beräkna
vederbörandes avlöning i pensionshänseende. I överensstämmelse
. härmed har sista stycket i paragrafen formulerats. Om man frånser de
nu anställda, torde det endast bliva i undantagsfall, som förevarande
pensionsbestämmelser komma att tillämpas å extra ordinarie tjänstemän av
högre grad.

§ 10.

Av bestämmelsen i § 10 framgår, att en extra ordinarie tjänsteman,
som blir invalid före fyllda 30 år och sålunda innan han erlagt någon
avgift, kan erhålla en invalidpension motsvarande högsta ålderspensionen
d. v. s. 70 procent av avlöningen. I anledning härav anse vi oss böra
framhålla, att hänsyn tagits till nämnda förhållande vid beräkning av
avgifterna för extra ordinarie tjänstemän.

§ Il Pensionen

enligt denna paragraf är beräknad enligt försäkringstekniska
grunder under förutsättning att befattningshavaren erlagt avgifter
under sin tjänstetid. Denna förutsättning är visserligen icke uppfylld i
fråga om extra ordinarie tjänstemän vid järnvägen, som ju enligt vårt förslag
icke erlägga avgifter före fyllda 30 år. Vi hava dock ansett oss icke
behöva taga hänsyn härtill, alldenstund sannolikheten, att någon sådan
befattningshavare avskedas utan egen förskyllan efter en tjänstetid av
minst 5 år vid järnvägen, är synnerligen ringa.

§ 12.

Med anledning därav att enligt vårt förslag pensionen, i likhet med
vad som gäller för den ordinarie personalen, ställts i direkt förhållande till
avlöningen, hava vi ansett lämpligt införa detta stadgande, som motsvaras
av en liknande föreskrift i lagen angående rätt till pension för
tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli 1910.

§ 16.

Detta stadgande överensstämmer till sin innebörd med föreskriften
i 16 § av lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens
järnvägar den 4 juli 1910. Liknande stadganden förekomma jämväl i
lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension samt i pensionsbestämmelserna
för telegrafverkets ordinarie personal. Bland de
sakkunniga hava röster höjts för en ändring av stadgandet i enlighet
med den princip, som jämlikt 9 § i pensionsförsäkringslagen gjort sig
gällande beträffande det från staten utgående pensionstillägget. Enligt
denna åsikt skulle en pensionstagare, oavsett ådömda straff, gå förlustig
den honom tillerkända statspensionen endast för den tid, under vilken
han undergår frihetsstraff, som ej understiger en månad, eller är intagen
å tvångsarbetsanstalt. Därjämte skulle, för det fall att den pensionsberättigade
har anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av honom,
kunna medgivas rätt för dem att under nämnda tid uppbära pensionen.
Med erkännande av att skäl kunna tala för en dylik mera human behandling
av en pensionstagare beträffande den av honom eu gång förvärvade
pensionsrätten har emellertid majoriteten bland de sakkunniga
icke ansett sig kunna förorda en gynnsammare ställning i förevarande

avseende för nu ifrågavarande personal än den, som intages av de ordinarie
befattningshavarna eller civila tjänstinnehavare i allmänhet.

§ 17-

Första stycket i paragrafen är lika lydande med motsvarande stadgande
i § 13 i Kungl. Maj:ts förslag. Föreskriften i sista punkten
skulle kunna anses överflödig, eftersom bestämmelserna i sin helhet äro
byggda på principen att pensioneringen delvis skall bestridas av folkpensionsfonden.
Emellertid har det synts oss böra tydligen angivas, att
den pensionsrätt, som enligt lagen om allmän pensionsförsäkring kan
hava förvärvats på grund av avgifter, som icke erlagts av verkstyrelsen,
icke skall lida minskning -eller över huvud taget röna något inbytande
av den pensionsrätt, som tillkommer vederbörande enligt förevarande
bestämmelser.

§ 18-

Utöver vad i den allmänna motiveringen anförts rörande innebörden
av denna paragraf anse vi oss böra beröra följande förhållande.

Enligt § 4 är befattningshavare befriad att erlägga avgifter för tid
överstigande halv kalendermånad, under vilken befattningshavaren på
grund av sjukdom eller för fullgörande av värnplikt varit hindrad att
tjänstgöra. Emellertid är han icke under nämnda tid fritagen från att
erlägga den enligt pensionsförsäkringslagen utgående obligatoriska avgiften.
Hans avgiftsplikt härutinnan torde alltså böra övertagas av den
av järnvägsstyrelsen förvaltade fonden. För den tid han på grund av
ovannämnda förhållanden är befriad från avgift skall härutöver icke för
hans räkning verkställas inbetalning av avgifter till folkpensionsfonden.

Förslaget till bestämmelser angående rätt till pension för
telegrafverkets verkstads-, förråds- och linjearbetare.

I det följande beröras endast de stadganden, som innefatta avvikelser
från motsvarande, för personalen vid statens järnvägar avsedda bestämmelser.
I övrigt hänvisas till specialmotiveringen för sistnämnda
bestämmelser.

§ 2.

I motsats mot vad som gäller för all den vid statens järnvägar anställda
linjepersonalen finnas icke, utom för viss del av telegrafverkets
motsvarande personal, anställda särskilda tjänsteläkare. Då°det synes
oss böra lämnas åt telegrafstyrelsen att närmare bestämma, av vilka
läkare de i paragrafen omnämnda intygen skola utfärdas, bar här allenast
angivits, att utställare av dylika intyg skall vara legitimerad läkare.

I fråga om pensionsåldern vilja vi framhålla, att nu ifrågavarande
bestämmelser endast avse verkstads- och förrådsarbetare, manliga och
kvinnliga, samt linjearbetare. Beträffande de förstnämnda kategorierna
synes oss ingen tvekan böra råda därom att de i förevarande avseende
likställas med statens järnvägars motsvarande personal d. v. s. att levnadsåldern
för erhållande av ålderspension bestämmes till 65 resp. 60
år. Vad åter angår linjearbetarna, vilkas sysselsättning i vissa fall torde
kräva ett ganska högt mått av kroppslig vigör, skulle kunna ifrågasättas,
huruvida icke pensionsåldern för dessa befattningshavare borde i
likhet med vad som gäller för ordinarie reparatörer sättas till 60 år.
Då emellertid i sådant fall avgifterna måste höjas så väsentligt, att de
särskilt för den äldre nu anställda personalen torde komma att bliva
alltför betungande samt härtill kommer att erfarenheten visar, att personal,
föi vilken pensionsåldern är bestämd till 60 år, ofta nog begär
att få kvarstå i tjänsten efter pensionsålderns inträde, i vilket fäll personalen
icke bär någon fördel, som motsvarar de höga avgifterna, hava
vi funnit det vara mest överensstämmande med personalens eget intresse
att icke sätta pensionsåldern så lågt som nyss nämnts. Emellertid skulle
det ju kunna synas riktigt att i förevarande avseende likställa linjearbetarna
med extra ordinarie tjänstemän av lägre grad vid statens
järnvägars distrikt, för vilka pensionsåldern, i likhet med vad som gäller
för större delen av motsvarande ordinarie personal, föreslagits till 63 år.
Då emellertid denna lägre pensionsålder fastställts huvudsakligen med
hänsyn därtill att ifrågavarande personals tjänstgöring till övervägande
del berör tågsäkerheten, men motsvarande förhållande icke gör sig gällande
beträffande telegrafverkets personal, samt härtill kommer, att inom
linjearbetarnes arbetsområde förekomma även mindre ansträngande svsslor,
som kunna utföras av de mera till åren komna befattningshavarna,
hava vi kommit till den uppfattningen, att man lämpligen kan i förevarande
avseende likställa linjearbetarna med verkstads- och förrådsarbetarne.

§ 3.

På förut iinförda skäl har här uteslutits den för statens järnvägars
personal föreslagna bestämmelsen, att vid beräkning av tjänstålder tjänstetiden
före fyllda 21 år icke skall medräknas.

§ 8.

Telegrafverkets linjearbetare erhålla samma månads- eller daglön,
oberoende av tjänstgöringsorten; skillnaden i levnadskostnader å olika
orter regleras uteslutande genom dyrortstillägg. I några fall äro befattningshavare
tilldelade bostad in natura, till vilken förmån naturligen
hänsyn bör tagas vid beräkning av vederbörandes avlöning. För bestämmande
av nämnda förmåns värde å billigaste ort, i överensstämmelse
med den princip, som i förevarande avseende tillämpas i fråga
om statens järnvägars ordinarie personal, finnes regulativ i de av telegrafstyrelsen
för den ordinarie personalen fastställda grunder för beräkning
av värdet å fri bostad av olika storlek å särskilda orter.

Såsom i det föregående anmärkts, har telegrafverket endast en verkstad,
nämligen den vid Nynäshamn belägna. Då denna ort i avseende å
levnadskostnader torde vara jämförlig med de orter, där med hänsyn
just till dyrortsförhållanden en viss högre timlön tillkommer verkstadspersonal
vid statens järnvägar, bör för att likställighet i pensionshänseende
må äga rum för de båda verkens verkstadspersonal avlöningen
jämväl för telegrafverkets ifrågavarande personal beräknas nedsatt efter
enahanda grunder, som föreslagits i § 8 i pension sbestämmelserna för
järnvägens personal. Härvid gäller det ju i främsta rummet att bestämma
verkstadens vid Nynäshamn plats i avlöningshänseende i förhållande
till statens järnvägars verkstäder; och hålla vi före, att det lämpligen
bör överlämnas åt telegrafstyrelsen att utfärda erforderliga föreskrifter
i förevarande ämne.

Den i punkt 4) av övergångsbestämmelserna för statens järnvägars
personal intagna föreskriften angående pension för sådan nu anställd
personal, som minst 10 år i följd åtnjutit sjukavlöning, har uteslutits i
fråga om telegrafverkets personal, av den anledning, att motsvarande förhållanden
icke förekomma beträffande sistnämnda personal.

Särskild mening

av herr Bärg, som anfört:

»I föreliggande förslag till bestämmelser angående rätt till pension
för extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare vid Statens
järnvägar har jag icke till alla delar kunnat förena mig med sakkunnigas
majoritet.

Vad då först beträffar de i § 6 stadgade tjänstårens antal (35) för
erhållande av full ålderspension, får jag framföra min avvikande mening.
Den ordinarie personalens vid Statens järnvägar pensionsbestämmelser

— vilka ju i stort sett varit vägledande vid detta förslags uppgörande

— föreskriva i motsvarande fall 30 år. Denna personals medelålder för
antagande i ordinarie tjänst beräknas till 26 år. Om hänsyn tages till
alla de nu anställda verkstads- och förrådsarbetarna, finner man medelåldern
för antagande i denna tjänst likaledes vara 26 år, men räknar
man med dem, som anställts under de senaste 10 åren, blir
denna ålder 24 år.- Om man nu, liksom skett vid detta förslags uppgörande,
förutsätter, att antagande i ordinarie tjänst hädanefter i regel
kommer att ske före 30 år och icke liksom förut vid rätt hög ålder
nämligen ända upp till 50 år, kan man också med lika stor säkerhet
utgå ifrån, att den nu beräknade medelåldern för antagande i ordinarie
tjänst (26 år) kommer att sjunka och att således medeltalen för antagningsålder
för här ovan nämnda personalkategorier även i framtiden
komma att betydligt närma sig varandra ja, kanske bli fullständigt
lika. Utgår man nu ifrån dessa medeltalsberäkningar och bygger den
inträdande rätten till pension på grundvalen av den tidpunkt, då inträde
i pensionsberättigad ställning sker och då, som i dessa fall, avgifter för
pensionens erhållande börja inbetalas, samt finner denna tidpunkt för
båda kategorierna i det närmaste lika, synes det mig, att andra och
starkare skäl böra förebringas för ett skärskiljande ifråga om tid för
lika pensionsrätts erhållande än det, att den ena kategorien förut innehaft
någon anställningstid, vartill i övrigt icke tages hänsyn i pensionsavseende.
Detta andra och starkare skäl för tjänsteålderns sättande
högre för verkstads- och förrådsarbetarne än för den vid samma verk
anställda ordinarie personalen skall då vara syftet att ernå likformighet

i avseende å huvudgrunderna för pensioneringen emellan verkstadspersonalen
vid de båda verken järnvägen och telegrafverket. Detta skiil,
som, om än av övervägande formell natur, givetvis icke bör underskattas,
har dock för mig ej verkat avgörande, alldenstund likformigheten
ändå icke av giltiga orsaker kunnat helt uppnås. För telegrafverkets
verkstadspersonal föreslås nämligen, att tjänstår skola i likhet
med vad som gäller för detta verks ordinarie personal få räknas även
före 21 års ålder, vilket enligt förslaget icke skulle bliva fallet för
järnvägens verkstadspersonal, ehuru avgifter i stadgad ordning skola
erläggas även under denna icke medräknade tid. I sammanhang härmed
må anföras, att det synts mig önskvärt, om man kunnat åstadkomma
den åsyftade likformigheten i pensionsavseende för verkstadspersonalen
de båda verken emellan genom att sätta tjänståldern för telegrafverkets
arbetare till 30 år. Detta även med hänsyn därtill, att oaktat skalan,
efter vilken avkortad pension skall utgå, i sakkunnigas förslag är upplagd
efter 35 tjänstår liksom för telegrafverkets ordinarie personal, densamma
likväl ställer sig ogynnsammare än vad fallet är med motsvarande skala
för den ordinarie personalen. Både reella och formella skäl tala dock
så starkt för bibehållande av likformighet i fråga om tjänsteåider och
dess beräknande mellan personalgrupperna även inom telegrafverket,
att det för närvarande synes utsiktlöst, att genom ett yrkande i ovan
antydd riktning söka åstadkomma likformighet för arbetarna verken
emellan. Förlusten, som uppstår genom att offra syftemålet att ernå
denna sistnämnda likformighet, anser jag väl uppvägas därav, att genom
tjänsteålderns sättande lika för järnvägens icke ordinarie som för dess
ordinarie personal, närmas den ävenså erkänt eftersträvade likformigheten
i bestämmelser för personalen inom ett och samma verk.

De skäl, som av sakkunniga anförts för minimitjänsteålderns bestämmande
lika för järnvägens verkstads- och förrådsarbetare som för
detta verks ordinarie personal d. v. s. till 10 år, synes mig, i enlighet
med vad ovan anförts, fullt riktiga. Men samma skäl böra då enligt
mitt förmenande gälla även för bestämmande av lika tjänsteåider för
erhållande av maximipension.

Vill man nu, vid jämförelser i pensionshänseende för framtiden
emellan den ordinarie personalen och i detta förslag upptagna arbetaregrupper,
taga hänsyn även till den tjänstetid, som för den förstnämnda
personalen föregått antagandet i ordinarie tjänst, d. v. s. då anställning
som extra ordinarie innehafts, må man ej förglömma, att under den tiden
åtnjutits de förmåner, som denna lag tillförsäkrat (rätt till invalidpension,
vilket ju i den åldern är det viktigaste), och att för denna förmån inga

som helst avgifter erlagts, för så vitt ej ordinarieskap i något sällsynt
tall erhållits efter 30 års ålder. En sådan uppskattning av den totala
tjänstetiden och därunder tillförsäkrade pensionsförmåner för den ordinarie
personalen torde således vid jämförelse med en liknande uppskattning
för verkstads- och förrådsarbetarne knappast tala för utkrävande
av längre tjänstetid för full ålderspensions erhållande av sistnämnda
personal än av den ordinarie, om man nu verkligen eftersträvar
någorlunda jämlikhet mellan personalgrupperna i pensionshänseende.
Härtill kommer det förhållandet, att genom tjänsteålderns sättande så
högt som till 35 år för erhållande av full ålderspension, kan man
emotse, att åtskilliga verkstadsarbetare komma att antagas så sent d. v. s.
efter fyllda 30 år, att de icke kunna ernå den stadgade tjänståldern
till dess levnadsårens antal för avgång är inne. Enligt uppgifter, som
av sakkunniga inhämtats från Järnvägsstyrelsen, framgår, att av vid
1912 års slut i tjänst varande verkstadsarbetare vore ett antal av 816
vid sitt antagande över 30 år gamla. Räknar man endast med dem,
som antagits före den 1 januari 1901, befunnos vid antagningsdatum
246 vara fyllda 30 år, men ej 35 år och 208 över 35 år gamla. Räknar
man med dem, som antagits fr. o. m. eller senare än den 1 januari
1901, finner man 206 vid antagningsdatum vara fyllda 30 år men ej
35 år och 156 över 35 år gamla. Härav synes framgå, att, även om
man utgår ifrån, att anställande av sådana överåriga för framtiden
kommer att ske i mindre utsträckning, man ändå måste förutsätta, att
ett icke obetydligt antal även hädanefter vinna anställning vid så hög
ålder att fullt antal tjänstår icke kan intjänas. Ur ren driftsynpunkt
torde också ett dylikt förfarande vad denna personal beträffar ha skäl
för sig, enär anställande av sådana yrkesutbildade arbetare, vars förvärvande
från den privata industrien kan för järnvägen vara förmånligt,
i vissa fall svårligen torde kunna ske i yngre år. Visserligen kan man
hoppas, att vederbörande befäl vid avskedande av personal, som uppnått
levnads- men ej full tjänsteålder, tager hänsyn härtill och där så kan
ske medgiver kvarstående i tjänst till full tjänsteålder uppnåtts. Dylika
undantagsåtgärder synes det mig, som om man icke borde framkalla
genom antagande av bestämmelser, som verka i den riktningen.

Men det är visst icke enbart ifråga om full ålderspension utan
även vid förtidspensionering, som läget blir betydligt ogynnsammare för
verkstads- och förråd sarbetarna än för den ordinarie personalen, beroende
därpå, att den skala, efter vilken avkortad pension skall utgå,
ju i sakkunnigas förslag är upplagd med hänsyn till det högre antalet
tjänstår. Då skalorna för här omhandlad personal och för den ordinarie

personalen t. o. m. 20 tjänstår äro jämlöpande skilja de sig därefter på
följande sätt:

					Gällande för ordinarie personal.	Sakkunniges förslag.
					% av full pension.
För fulla 20 tjänstår erhålles ...............................................	50	50
»	»	21	n	»	55	52,5
»	))	22	»	» .....	G0	55
)>	»	23	»	» ................................................	65	57,5
»		24	»	» ...... ..........	70	60
»	»	25		»	75	62,5 65
)>	»	26	»	»	80
»	»	27	»	»	85	67,5
O	»	28	»	»	90	70
»	))	29	»	» ................................................	95	72,5
»	)>	30	»	»	100	75
1)	*»	31	»	» ... ...........	—	80
))	»	32	»	» ................................................	—	85
»	it	33	»	»	—	90
»		34	»	»		95
)>	»	35	»	»	—	100

Härav framgår, att pensionering vid lika antal tjänstår innebär
högst väsentlig skillnad i pensionsförmån allt ifrån tjugonde tjänståret.

Vid fullständig oförmåga erhåller dessutom den ordinarie personalen
i sjukpension minst 71,5 % av full pension; för här omhandlad personal
föreslås 70 %. Samma procenttal utgår som lägsta invalidpension för
den ordinarie personalen intill 25 tjänstår och föreslås för här omhandlad
personal skola utgå intill 29 tjänstår. Därefter med procenttal enligt
resp. skalor.

För den extra ordinarie personalen kunna skälen vara starkare att
sätta en högre tjänstålder för erhållande av full ålderspension än för
den ordinarie personalen, enär anställning och därmed följande rätt till
pension vinnes tidigare av denna extra ordinarie personal än av den
ordinarie personalen och verkstads- och förrådsarbetarna. Men då det
ju här är fråga om personal med en anställningsform, som i framtiden
endast undantagsvis ansetts förekomma då det gäller pensionering, torde

särbestämmelser i det avseendet icke vara för densamma påkallade.
Detta särskilt som jag anser, att tjänstårens antal för den ordinarie
personalen tillmätts nog så högt. De i olikhet mot förr nu rådande
moderna förhållandena ifråga om arbetskraftens utnyttjande och det
enerverande livet på verkstäderna, liksom den ytterst krävande och
ansvarsfulla trafiktjänsten ge enligt mitt förmenande icke stöd för överskridande
av detta mått. Hela saken gäller ju här endast att bereda
personalen en någorlunda dräglig existens vid iråkad otjänstbarhet eller
vid hög ålder, då krafterna ansetts uttömda. Mot en obehörig förtidspensionering
måste man anse bestämmelserna om levnadsålder och företeende
av läkarintyg som fullgod garanti.

I anslutning till vad sålunda anförts har jag ansett att nedannämnda
paragrafer i sakkunnigas förslag borde haft den lydelse de skulle erhållit
genom bifall till följande av mig framställt yrkande, vilket innebär:

att ifråga om tjänstår talen 35 i §§ 6, 7 och 10 samt i punkterna
3) och 4) i övergångsbestämmelserna ändras till 30;

att likaledes ifråga om tjänstår talen 29 i § 10 ändras till 25;
att den skala i § 7, efter vilken avkortad pension skall utgå, fr. o. m.
21 tjänstår erhåller följande lydelse:

för	fulla	21	tjänstår	erhålles ..................	................. 55	O/ A0
»	»	22	y>	» ..................	................. 60	»
»		23	»	y> ...............	.................. 65	)>
	»	24	»	)> ..................	.................. 70	))
»	);	25	»	» ...............	.............. 75	))
»	»	26		» ..................	.................. 80	»
»	))	27	»	» .................	.................. 85	)>
»	»	28	»	» ..................	.................. 90	)>
»	)>	29	»	» ..................	.................. 95	» samt

att det i § 11 omförmälda procenttal, varmed pensionen skall växa
för varje ytterligare tjänstår utöver 10 tjänstår, ändras från 2 till 2,5.

Likaledes har jag ej kunnat biträda sakkunnigas förslag i fråga om
§ 16 i dess föreliggande skick.

Endast det, att liknande stadganden förekomma i bestämmelserna
om rätt till pension för ordinarie tjänstemän vid statens järnvägar och
vid telegrafverket samt i lagen om rätt till pension för civila tjänstehavare
har icke synts mig no g att vid en ny lags antagande införa
samma stipulationer, då de enligt mitt förmenande hava både rättsliga
och humanitära skäl emot sig. Man må här lägga märke till, att be -

stämmelsen ifråga avser ett förhållande, som träffar pensionstagare, d. v. s.
eu person, vilken redan lämnat tjänsten och därvid en gång tillerkänts
sin pensionsrätt såsom lagligen förvärvad och som kanske även en längre
tid uppburit pensionen. Förhållandet kan således förutsättas icke ha
något som helst sammanhang med den tjänst eller det arbetsmåtts fyllande,
på vilken pensionsrätten verkligen grundats.

Motionsledes framfördes också i riksdagens andra kammare år 1913
hemställan om motsvarande paragrafs uteslutande ur Kungl. Maj:ts då
föreliggande förslag till lag om pension för här omhandlad personal.

Mycket starka humanitära skäl tala enligt mitt förmenande mot införande
av en dylik bestämmelse. Det är ju nämligen icke enbart pensionären
själv detta extra strafftillägg för ett begånget brott skulle
drabba, utan kanske ock, i ännu i högre grad, eventuellt befintliga anhöriga,
vilka i sak vore alldeles skuldlösa.

Dessa synpunkter torde också huvudsakligen varit avgörande för
statsmakterna vid antagande av den senare beslutade lagen om allmän
pensionsförsäkring — samma lag, med vilken här föreliggande lagförslag
avser att sammankopplas — i vars § 9 angående pensionstillägg stadgas
följande: Pensionstillägg utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad
undergår frihetsstraff, som ej understiger en månad, eller är intagen å
tvångsarbetsanstalt. Har den pensionsberättigade anhöriga, vilka för
sitt uppehälle äro beroende av honom, må dem medgivas rätt under
tiden uppbära pensionstillägget.

Detta pensionstillägg bör ju närmast kunna jämföras med den del
av pensionen, som i föreliggande förslag beräknats utgå av statsmedel,
varför samma bestämmelser, som finnas i pensionsförsäkringslagen angående
pensionstillägget, i omhandlade fall med goda skäl kunna tilllämpas
på statspensionen. Ingen torde väl heller vilja bestrida, att icke
denna statspension rent rättsligt sett är minst lika rättmätigt förvärvad
som det i pensionsförsäkringslagen stipulerade pensionstillägget.

Den del av pensionen, som beräknats svara mot av pensionstagaren
erlagda avgifter, skall enligt sakkunnigas förslag i varje fall utgå.

På grund av det här anförda har jag därför yrkat, att § 16 i förslaget
måtte erhålla följande lydelse:

Statspension utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad undergår
frihetsstraff, som ej understiger en månad, eller är intagen å tvångsarbetsanstalt.
Har den pensionsberättigade anhöriga, vilka för sitt uppehälle
äro beroende av honom, må dem medgivas rätt att under tiden
uppbära pensionen.

Vad beträffar övergångsbestämmelser för den nu sjnkavlönade personalen
bar jag enträget yrkat på ett förfaringssätt, som i görligaste
mån skonade dem från någon försämring i deras nu rådande levnadsvillkor.
Ehuruväl sakkunniga också sökt att i icke oväsentlig mån tillgodose
detta önskemål genom det föreliggande förslaget, innebär detsamma
dock i regel så betydande nedsättningar i utgående sjukavlöningar
att det känns beklämmande. Särskilt hårt kommer det att drabba den
dag- och timavlönade personalen. Onskligt skulle varit, att helt och
hållet kunna ställa dem, som vid lagens trädande i kraft åtnjutit sjukavlöning
några år iföljd utanför pensioneringen med rätt att i fortsättningen
få uppbära den dem en gång tillerkända sjukavlöningen oavkortad.
Vid närmare granskning finner man dock att ett dylikt tillvägagångssätt
komme att verka synnerligen ojämt och skulle måhända framstå
såsom mindre riktigt gent emot de många åldriga, som tillåtits att stå
kvar i tjänst med uppbärande av lön, oaktat betydligt nedsatt arbetsförmåga,
men som vid lagens trädande i kraft komme att pensioneras
utan motsvarande förmåner.

Det har dock icke synts mig orimligt, om för den dag- och timavlönade
personalen maximisumman, som sjukavlöningen-pensionen
enligt övergångsbestämmelsernas punkt 4) icke får överstiga, satts högre,
exempelvis till 750 kr. — som är den högsta statspensionen — jämte
ett tillägg motsvarande en avgiftspension beräknad efter 10 tjänstår.
Åven de, som vid lagens trädande i kraft pensioneras och som icke
inneha 10 sjukår, men mera än 3 sjukår — efter vilken sistnämnda tid
ju sjukavlöningen med skäl kan betraktas som en redan tilldelad pension
— borde enligt mitt förmenande genom successiv höjning av pensionen
allt efter antal sjukår över 3 upp till 10 bättre tillgodosetts än vad som
nu föreslås. Genom bestämmelser i den riktningen skulle de mångårigt
sjukavlönade i önskvärdare utsträckning skonats från försämring av sina
redan nu oftast allt för knappa levnadsvillkor, på samma gång som en
utjämning skett av den rätt stora skillnad i pension, som kommer att
uppstå mellan dem, som uppnått och dem som icke uppnått 10 sjukår.

Då jag nu emellertid efter mycken tvekan ansluter mig till sakkunniges
förslag sker det dels därför, att förslaget till övergångsbestämmelser
i dess helhet för personalen innebär erkännansvärda förbättringar
utöver vad Kungl. Maj:ts förslag innefattade, dels för att
icke till förfång för den sak jag velat gagna orsaka söndring inom
sakkunniga med eventuella säryrfcanden i annan riktning som följd, dels
ock under förhoppning om, att vederbörande järn vägsmyndigheter vid
avskedande av personer, som icke fullt nått den gräns i fråga om ålder

eller tjänstetid och främst sjuktid, som medför det föreslagna tillägget,
skola förfara med all den hänsyn man rimligtvis kan önska mot alla
dem, som annars genom lagens omedelbara tillämpning skulle bringas i
allt för svåra ekonomiska omständigheter.

I förslag till bestämmelser angående rätt till pension för telegrafverkets
verkstads-, förråds- och linjearbetare återkommer i § 16 samma stadgande
som införts i § 16 i förut omhandlade förslag till liknande bestämmelser
för vissa tjänstehavare vid statens järnvägar. I enlighet med vad som
anförts angående § 16 i det sistnämnda förslaget har jag ansett, att
§ 16 i bestämmelserna för telegrafverkets personal borde haft samma
lydelse, som av mig påyrkats ifråga om motsvarande paragraf i förslaget
rörande tjänstehavare vid statens järnvägar.»

I förestående yttrande instämde herr Lundqvist.

BILÅGOR.

101

Bil. nr 1.

(Order nr 485, 8A 08).

'' Kungl. Styrelsen har fastställt här nedan intagna bestämmelser
angående avlöning åt extra ordinarie tjänstemän av lägre grad vid Statens
järnvägar.

§ i.

Med extra ordinarie förstås i dessa bestämmelser sådan personal,
som avlämnat präst- och läkarebetyg samt intyg om normalt färgsinne
och dessutom rörande sin anställning såsom extra ordinarie tjänsteman
av lägre grad emottagit och kvitterat bevis enligt av Kungl. Styrelsen
fastställt formulär.

Extra ordinarie anställning kan vinnas av person, som fyllt 18 år.

§ 2-

Avlöningen, som beräknas per månad, utgår till här nedan nämnda
tjänstehavare, som fyllt 21 år, alltefter den ort, där vederbörande är
stationerad, på följande sätt.

Beträffande orternas indelning i grupper skola lända till efterrättelse
de regler i sådant avseende, som varda fastställda för den ordinarie
personalen.

Klass I.

Lokomotivreparatörer, elektriska reparatörer och signalreparatörer samt
maskinister vid elektriska kraft- eller belysningscentraler.

Grupp.	A.	B.	C och D.	E.
Begynnelselön..........................................	no	107	103	99
efter 1 års tjänst....................................	115	112	108	104
» 3 » » ...................................	120	117	113	109
» 6 >» »	130	127	123	119
M 9 M »	140	137	133	129
» 12 » » ............. .............	150	147	143	139

102

Klass II.

Vagnreparatörer, gasverksförmän och kranskötare vid kollossningskran.

......... -- Grupp.	A.	B.	C.	1).	E.
Begynnelselön ....................	105	102	98	94	90
efter 1 års tjänst ...............	no	107	103	99	95
» 3 » » ...............	115	112	108	104	100
» 6 » »	125	122	118	114	no
» 9 » » ...............	135	132	128	124	120
» 12 » » ...............	145	142	138	134	130

Klass III.

Förrådsförmän, maskin- och pannskötare, lokomotiveldare samt elektriska
underreparatörer och signalunderreparatörer.

Grupp.	A.	B.	C.	D.	E.
Begynnelselön .....................	100	97	93	89	85
efter 1 års tjänst ...............	105	102	98	94	90
» 3 » »	no	107	103	99	95
» 6 » >»	115	112	108	104	100
» 9 » »	120	117	113	109	105
»> 12 » » ...............	125	122	118	114	no

Klass IV.

Manliga kontor sbiträden, banvakter, banarbetare, elektriska grovarbetare,
trädgårdsarbetare, vagn- och stallkarlar, gasverksarbetare, förrådsvakter,
portvakter, vaktmästare, nattvakter, stationskarlar, kontorsvakter,
notisbärare och telegrambud.

Grupp.	A.	B.	C.	D.	E.
Begynnelselön .....................	95	92	88	84	80
efter 1 års tjänst ..............	100	97	93	89	85
>» 3 » »	105	102	98	94	90
» 6 » »	no	107	103	99	95 i
» 9 » »	115	112	108	104	100
» 12 » »	120	117	113	109	105

103

Klass V.

Bromsare.

Grupp.	A.	B.	C och D.	E.
Begynnelselön..........................................	92	88	84	80
efter 1 års tjänst...................................	97	93	89	85
» 3 » » ....................................	102	98	94	90
» 6 » » ................................	107	103	99	95
» 9 » » ....................................	112	108	104	100
» 12 ö >> ....................................	117	113	109	105

Till e. o. eldare å ångfärjorna utgår förutom fri kost avlöning på
följande sätt:

begynnelselön ........................................................................................ 65 kronor

efter 1 års tjänst........................................................,....................... 70 »

» 3 » » .............................................................................. 75 »

» 6 » » ................................................................................... 80 »

allt pr månad räknat.

Till effektvårdare samt vagnstäderskor med full tjänstgöringsskyldighet
utgår avlöning på följande sätt:

i Stockholm:

begynnelselön ......................................................................................... 65 kronor

efter 2 års tjänst.................................................................................. 70 »

» 5 » » ................................................................................ 75 »

å övriga orter:

begynnelselön .......................................................................................... 60 kronor

efter 2 års tjänst ................................................................................ 65 »

» 5 » » ................................................................................... 70 j>

allt pr månad räknat.

104

Såsom vagnreparatör betraktas endast den, som är fullt utbildad i
vagnars löpande underhåll.

Till elektriska reparatörer och signalreparatörer räknas endast sådana
personer, som på grund av föregående tjänstgöring eller särskild
utbildning visat sig så yrkeskunniga, att de kunna på egen hand utföra
de inom vederbörande arbetsområden i allmänhet förekommande installationer
eller reparationsarbeten.

Med elektriska underreparatörer och signalunderreparatörer förstås
endast sådana personer, som innehava den grad av yrkesskicklighet, att
de kunna på egen hand utföra enklare reparationsarbeten.

105

Bil. nr 2.

Bestämmelser om minimilöner m. m. för verkstads- och förrådsarbetare vid

Statens järnvägar.

§ I -

Ifråg-a om minimilönerna indelas verkstadsorterna i klasser samt

verkstadsarbetarna i grupper på följande sätt:

Klass A.

Stockholm, Liljeholmen, Tomteboda, Värtan, Östersund och Kiruna.

Klass B.

Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Bollnäs, Luleå, Notviken, Boden och
Örebro.

Klass C.

Kristinehamn och Linköping.

Klass D.

Falköping-Ranten och Motala verkstad.

Grupp I.

Smeder, filare, maskinuppsättare, verktygsarbetare, snickare och
maskinställare å snickeriverkstad, ritsare, svetsare, svarvare, fräsare, plåtslagare,
bleck- och kopparslagare, gjutare, elektriska montörer, instrumentmakare,
målare, glasmästare för vagnsarbeten, tapetserare, sadelmakare
och murare.

Grupp II.

Järnarbetare, hyvlare, borrare, gångare, tublödare, vagnlyftare, timmermän,
segel- och presenningssömmare, glasskärare, hammarreglerare,
maskinskötare, ångpanne- och gasverkseldare, babbitsgjutare och traversskötare.

106

Grupp III.

Grovarbetare, hantlangare, förrådsarbetare ävensom de yrkesarbetare,
som ej innehava föreskriven facktid.

För de olika grupperna och ortsklasserna gälla följande minimilöner
(minimitimlöner).

	Verkstadsorternas klasser
	A.	B.	C.	D.
	öre	öre	öre	öre
Grupp I.
Arbetare, som fyllt 28 år och arbetat i facket
i 5 år, erhåller ....................................	43	41	39	37
Grupp II.
Arbetare, som fyllt 21 år och arbetat i facket
i 3 år, erhåller ....................................	40	38	36	34
Grupp III.
Arbetare, som fyllt 21 år, erhåller...............	36	34	32	30
Efter 2 års anställning erhåller han.........	38	36	34	32

107

Bil. nr 3.

Kung-!. Maj:ts förslag till 1913 års Riksdag

till

Bestämmelser angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän
samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar.

§ I Rätt

till pension enligt dessa bestämmelser tillkommer vid statens
järnvägar anställda extra ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare.

§ 2-

Pensionsrätt tillkommer:

b) den som efter minst 15 års anställning vid statens järnvägar
antingen till följd av kroppsskada eller sjukdom i andra fall än under

a) sägs eller ock till följd av väsentligen minskad arbetsförmåga icke
vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller av järnvägsstyrelsen
anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning samt fördenskull
entledigas;

skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare
behörigen sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning av vederbörande
järnvägsläkare utfärdat intyg;

c) den som vid avgång från anställningen uppnått här nedan för
olika slag av anställning stadgade levnadsålder, under förutsättning tilllika
att vederbörande under sammanlagt minst 15 år innehaft anställning
vid något statens verk eller inrättning, därav åtminstone de 5
sista åren i stadigvarande tjänst vid statens trafikerade järnvägar.

Nämnda levnadsålder utgör:

för manliga extra ordinarie tjänstemän i järnvägsstyrelsen 67 år;

för manliga extra ordinarie tjänstemän av högre grad vid distrikten,
de vid verkstäderna anställda extra ordinarie tjänstemän av lägre grad
samt verkstads- och förrådsarbetare 65 år;

108

för extra ordinarie tjänstemän av lägre grad vid distrikten med
undantag av nyss nämnda 63 år; samt

för kvinnliga tjänstemän 60 år;

d) den som efter uppnådda 50 levnadsår och minst 15 års anställning
vid något statens verk eller inrättning, därav åtminstone de 5 sista
åren i stadigvarande tjänst vid statens trafikerade järnvägar, entledigas
annorlunda än efter egen ansökan eller på grund av fel eller försumlighet
i tjänsten eller därför, att han ådömts straff för grövre brott.

§ 8-

Vid beräkning av tjänstålder enligt dessa bestämmelser medräknas
icke tjänstetid före fyllda 21 år. Tjänstår beräknas endast för tid, varunder
befattningshavaren verkligen tjänstgjort, därvid avdrag dock ej
må ske för tid, varunder befattningshavaren varit på grund av sjukdom
eller för fullgörande av värnplikt hindrad att tjänstgöra eller åtnjutit
tjänstledighet med bibehållande av full avlöning eller för fullgörande av
offentligt uppdrag eller för resa, som med vederbörligt tillstånd företagits
för egen utbildning.

I fråga om pension för den som vid avgång från befattning, som
i dessa bestämmelser avses, innehar pension för annan sådan tjänst eller
annan statstjänst, må tjänstår, som beräknats för erhållande av den pension,
ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund av annan
tjänstgöring än den, på vilken den förra tjänstårsberäkningen grundats,
må såsom tjänstår beräknas.

§ 4.

Därest pensionsberättigad innehar minst 35 tjänstår enligt de i §§ 2
och 3 angivna beräkningsgrunder, utgör beloppet av pension, som utgår
på grund av stadgandet i § 2 c) (ålderspension), då den pensionsberättigades
medelavlöning för år under de 5 senaste anställningsåren uppgår till

mer	än	3,100	kr.					...................... 1,500	kr.
»	b	3,000	»	men	högst 3,100	kr........................	...................... 1,460	))
b	b	2,900	b	b	b	3,000	» ......................	...................... 1.410	B
b	»	2,800	b	b	b	2,900	b ......................	...................... 1,370	B
B	b	2,700	»	B	b	2,800	)> .......................	...................... 1,320	B
»	B	2,600	»	B	b	2,700	b ........................	..................... 1,270	B
b	B	2,500	b	b	B	2,600	b .......................	...................... 1,230	B
b	B	2,400	b	B	B	2,500	b .......................	..................... 1,180	B

109

mer	än	2,300	kr.	men	högst	2,400	kr....................................	.......... 1,130	kr
b	»	2,200	»	»	);	2,300	B ...................................	1,090	B
b	b	2,100	»		»	2,200	B ....................................	......... 1,040 ......... 990	B
»	»	2,000	»	»	»	2,100	B ....................................	B
b	5)	1,900	y>	»		2,000	B ...................................	........ 940	B
b	B	1,800	»	b	»	1,900	B ...................................	......... 900	B
»	B	1,700	»	))	B	1,800	B .................................	......... 850	B
»	B	1,600	»	»	B	1,700	B ....................................	........ 800	B
B	B	1,500	»	»	B	1,600	B ....................................	......... 760	B
B	B	1,400		»	B	1,500	B ...................................	........ 710	B
D	B	1.300	»		B	1,400	)> ...................................	......... 660	B
B	B	l''200			B	1,300	B ....................................	......... 620	B
B	))	1,100	»		B	1,200	B ....................................	......... 570	B
B	))	1,000	))	»	B	1,100	B ...................................	......... 520	B
B	))	900	»	»	B	1,000	B ....................................	......... 470	B
						900	b och därunder .........	......... 430	B

med iakttagande dock att pensionsbeloppet icke må överstiga:

för kvinnliga extra ordinarie tjänstemän av högre grad............ 1,000 kr.

» förmän i verkstäder ....................................................................... 1,200 b

)) lokomotivreperatörer samt maskinister vid elektriska kraft eller

belysningscentraler......................................................... 850 »

)) vagnreparatörer, gasverksförmän och kranskötare vid kol lossningskran

................................................................... 800 »

b förrådsförmän, maskin- och pannskötare, lokomotiveldare

samt telefon- och elektrisk belysningsarbetare............... 700 )>

b manliga kontorsbiträden, banvakter, banarbetare, som icke
äro yrkesutbildade hantverkare, trädgårdsarbetare,
vagn- och stallkarlar, gasverksarbetare, förrådsvakter,
portvakter, vaktmästare, nattvakter, stationskarlar,
kontorsvakter, notisbärare, telegrambud och bromsare 650 »

b vagnstäderskor och andra kvinnliga extra ordinarie tjänstemän
av lägre grad.............................................................. 450 b

b arbetare i verkstäder och förråd, som äro yrkesutbildade

hantverkare, samt banarbetare med dylik utbildning 850 »

» övriga verkstads- och förrådsarbetare ....................................... 650 »

Beträffande extra ordinarie befattningshavare, som icke återfinnes
bland de ovan nämnda, bestämmer järnvägsstyrelsen, till vilken grupp
sådan befattningshavare skall hänföras.

§ 5.

Understiger tjänstårens antal 35, utgör årliga beloppet av ålderspension,
allt efter antalet tj anstår, beräknade på ovannämnda sätt, viss
procent av de i § 4 angivna pensionsbelopp sålunda, att

för	fulla	15	tjänstår	erhålles...................................	................................ 25	O/ /o
»	»	16	»	» ...................................	................................ 27,5	O/ /o
»	y>	17	»	» ...................................	................................ 30	o/ /o
	»	18	»	» ...................................	................................. 32,5	o/ /o
»		19	»	» ...................................	.................................. 35	%
	»	20	»	» ...................................	.................................. 37,5	%
	»	21	»	» ...................................	.................................. 40	°/ so
»	»	22	»	i> ...................................	.................................. 42,5	O/ /o
	»	23	»	» ...................................	.................................. 45	°/ /o
»	»	24	»	» ...................................	.................................. 47,5	/o
»		25	»	» ...................................	................................. 50	O/ /o
»	»	26	»	» ...................................	.................................. 55	°/ so
»	>;	27	»	» ...................................	.................................. 60	%
»	»	28	-»	» ...............................	................................ 65	%
j)	»	29	»	» .................................	.................................. 70	°/ so
y>		30	»	» ...................................	................................. 75	%
»	»	31	»	» ..................................	................................. 80	%
»	»	32	»	» ...................................	................................. 85	O/ so
		33	»	3) ...................................	................................ 90	°/ so
»	3>	34		3) ...................................	................................ 95	°/ so

§ 6.

Vid beräkning av avlöning enligt dessa bestämmelser skall läggas
till grund

för extra ordinarie tjänsteman med undantag av banarbetare, som är
yrkesutbildad hantverkare:

den månadsavlöning, som jämlikt av järnvägsstyrelsen fastställda
allmänna grunder eller eljest är bestämd för den kategori av tjänstemän,
vartill vederbörande hör, med iakttagande att han alltid skall anses
placerad å ort, där jämlikt av Kungl. Maj:t med stöd av § 9 punkt
3:o) i nådiga avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar
den 15 november 1907 fastställda grunder ersättning för bostad och
bränsle utgår med 20 % av arvodet.

Ortstillägg, övertidsersättning m. in. medräknas icke härvid;

för verkstads- och för rådsarbetare samt banarbetare, som äro yrkesutbildade
hantverkare:

den vederbörande tilldelade timlönen, med iakttagande,

dels att antalet arbetstimmar för år beräknas till 2,900,

dels ock att timlönen, allt efter den ort, där vederbörande är placerad,
nedsättes i förekommande fall med ett belopp, som enligt av järnvägsstyrelsen
fastställda grunder utgör skillnaden mellan minimilönen å
placeringsorten, å ena, samt minimilönen å den ort, där minimilönen är
lägst, å andra sidan.

Vid beräkning av avlöning skall hänsyn icke tagas till den nedsättning,
som befattningshavare jämlikt av järnvägsstyrelsen fastställda bestämmelser
kan få vidkännas efter fyllda 60 år.

§7-

Årliga beloppet av pension, som utgår på grund av stadgandet i
§ 2 b) (sjukpension), utgör, allt efter antalet tjänstår, den procent av
högsta pension, som är i § 5 för motsvarande antal tjänstår bestämt,
dock med iakttagande att lägsta sjukpensionen utgör 150 kronor.

Därest de förhållanden, som grundat rätten till sjukpension, omöjliggöra
för vederbörande att bidraga till sin försörjning, må beloppet
av dylik pension icke understiga 70 % av vederbörande enligt § 4 tillkommande
pension.

§ »•

Årliga beloppet av pension, som utgår på grund av stadgandet i
§ 2 a) (invalidpension), utgör, om anställningstiden vid statens verk eller
inrättning icke uppgår till 29 år, ''70 % av de i § 4 angivna pensionsbelopp,
om anställningstiden uppgår till 29 men icke till 35 år, den
procent av samma belopp, som är i § 5 för motsvarande antal tjänstår
bestämd, och, om anställningstiden uppgår till 35 år eller därutöver,
hela det i § 4 angivna belopp; skolande dock pension, varom nu är
fråga, oberoende av antalet tjänstår, utgå med sistnämnda belopp, därest
de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra för vederbörande
att vidare bidraga till sin försörjning.

§ 9-

Rätt till pension tillkommer ej den, som blivit för fel eller försumlighet
skild från sin anställning vid statens järnvägar, och ej heller den,
som vid avgång från anställningen icke är svensk medborgare.

112

§ io.

Pension enligt dessa bestämmelser sökes bos järnvägsstyrelsen, som,
därest ansökningen beviljas, utfärdar pensionsbrev å det belopp, den
pensionsberättigade äger utbekomma.

Pension utgår från och med månaden näst efter den, under vilken
anställningen vid statens järnvägar upphör, till och med den månad,
under vilken pensionstagaren dör eller förverkar sin pension.

§ ii.

Pension utbetalas genom järnvägsstyrelsens försorg kvartalsvis i
början av mars, juni, september och december månader.

Pensionsbelopp, som icke uttagits inom tre år, sedan det till betalning
förfallit, vare förverkat; dock med rätt för järnvägsstyrelsen att
efter prövning av anledningen till försummelsen medgiva beloppets utbetalning,
om framställning därom göres.

§ lä.

Har pensionstagare blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende,
skall han hava förverkat sin pension vid den tid, nämnda beslut
vunnit laga kraft.

§ 13-

Pension enligt dessa bestämmelser får icke åtnjutas samtidigt med
annan pension eller livränta av statsmedel eller pension från pensionsanstalt
med bidrag av statsmedel i vidare man än till det belopp, varmed
pensionen enligt dessa bestämmelser, för år räknat, överstiger pension
eller livränta av nyssnämnda slag.

113

Bil. nr 4.

Bestämmelser angående pensionering av Statens
järnvägars ordinarie personal.

Lag angående rätt till pension för tjänstemän vid Statens järnvägar;

given Stockholms slott den 4 juli 1910.

Vi GUSTAF, etc. göra veterligt: att Vi, med Riksdagen, funnit
gott i nåder förordna som följer:

1 §•

Rätt till pension enligt denna lag tillkommer med nedan stadgade
undantag dels var och en, vilken vid lagens trädande i kraft är delägare
i Statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, dels ock var och en, som
efter lagens trädande i kraft varder anställd i ordinarie tjänst vid Statens
järnvägar.

Från denna lags tillämpning undantages:

a) sådan personal vid Statens järnvägar, som antingen vunnit delägarrätt
i Statens järnvägstrafiks pensionsinrättning på grand av nådiga
reglementet för pensionsinrättningen den 6 september 1872 och icke behörigen
anmält sig vilja genom erläggande av de i förnyade nådiga reglementet
den 3 november 1882 för samma pensionsinrättning bestämda
högre avgifter bereda sig förbättrad pensionering eller ock uppbär avlöning
enligt äldre lönestat än den från 1908 års ingång gällande;

den, som har delägarrätt i Statens j ärnvägstrafiks pensionsinrättning
på grund av nådiga reglementet för pensionsinrättningen den 3 november
1882 och, därest han jämlikt bestämmelsen i § 6 c) i samma reglemente
skulle före den 1 januari 1916 bliva pensionsberättigad, inom tre
månader från lagens trädande i kraft eller, om han vid sistnämnda tidpunkt
kvarstår på äldre stat än den från 1908 års ingång gällande och
sedermera vinner befordran, inom tre månader från det befordran vunnits
hos Järnvägsstyrelsen anmäler, att bestämmelsen i § 6 c) i pensionsreglementet
må å honom vinna tillämpning;

Pensions berättigade.

114

c) generaldirektören och chefen för Statens järnvägar samt överdirektören
och souschefen.

2 §•

Pensions rättens inträdande.

Pensionsrätt tillkommer:

a) den, som till följd av olycksfall i Statens järnvägars tjänst eller
eljest till följd av sjukdom, vilken han genom utövning av sådan tjänst
ådragit sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller
av Järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning
samt fördenskull erhåller avsked eller entledigas;

b) den, som efter minst 10 års tjänstgöring i ordinarie anställning
vid Statens järnvägar antingen till följd av kroppsskada eller sjukdom
i andra fall än under a) sägs eller ock till följd av väsentligen minskad
arbetsförmåga icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller
av Järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning
samt fördenskull erhåller avsked eller entledigas;

skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare
behörigen sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning avfattat
läkarbetyg, utfärdat, vad den till fri läkarvård berättigade personalen angår,
av vederbörande järvägsläkare; och

c) den, som vid avgång från tjänsten uppnått här nedan för samma
tjänst stadgade levnadsålder, under förutsättning tillika att vederbörande
under minst tio år innehaft anställning i ordinarie statstjänst, därav åtminstone
de fem sista åren i Statens järnvägars tjänst.

Nämnda levnadsålder utgör för:

lokomotivförare och kvinnlig tjänstinnehavare sextio år,

banmästare av l:a och 2:a klass, bangårdsmästare, tågmästare, konduktör,
stationsförman, lokomotiveldare, vagnskötare, banvakt och stationskarl
sextiotre år,

övriga tjänstemän vid distrikten samt byrådirektör och byråingenjör
av l:a och 2:a klass sextiofem år, samt

manliga befattningshavare i Järnvägsstyrelsen med undantag av de
här ovan nämnda sextiosju år.

Vid beräkning av tjänstår skall avdrag göras för tid, under vilken
ledighet från tjänsten ägt rum av annan anledning än semester, enskilda
angelägenheter eller svag hälsas vårdande under sådana omständigheter,
att jämlikt § 5 i det för tjänstemän vid Statens järnvägar gällande avlöningsreglemente
fullt arvode i dylika fall åtnjutes, sjukdom, offentligt

115

uppdrag eller resa, som med vederbörligt tillstånd företagits till egen utbildning.

Tjänsteman, som vid uppnåendet av den här ovan stadgade levnadsålder
icke kan räkna tio tjänstår och alltså icke då är berättigad till erhållande
av pension, må icke heller sedermera komma i åtnjutande av
sådan, även om han på grund av stadgandet i 3 § här nedan tillåtes att
kvarstå i tjänsten efter nämnda levnadsålders inträde.

3 §•

Tjänsteman, som uppnått den för rätt till ålderspension jämlikt punkt
c) i nästföregående paragraf bestämda levnadsålder, är förpliktad att avgå
från tjänsten; Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen,
Järnvägsstyrelsen dock obetaget att låta anstå med avskedet,
därest och så länge vederbörande prövas kunna på ett tillfredsställande
sätt . gagna det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda
sjuttio år.

Tjänsteman, som enligt bestämmelserna i 2 § a) eller b) är berättigad
till pension, må jämväl kunna utan därom gjord begäran entledigas
av Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, av Järnvägsstyrelsen.

4 §•

Rätt till pension tillkommer ej den, som blivit från tjänsten avsatt
eller för fel eller försumlighet från tjänsten skild.

Pension tillkommer ej heller den, som vid avgång från tjänsten icke
är svensk medborgare.

5 §•

Ärliga beloppet av pension, som utgår på grund av stadgandet i 2
§ c) (ålderspension), utgör, därest tjänsteman innehar minst trettio tjänstår
enligt det i 2 § angivna beräkningssätt, 70 procent av den avlöning,
tjänstemannen vid avgången från tjänsten uppbär; dock skall för tjänsteman,
som under kortare tid än fem år innehaft den tjänst, från vilken
avgång äger rum, pensionens belopp bestämmas till 70 procent av de
senast förflutna fem årens medelavlöning, med iakttagande att, där denna,
medelavlöning skulle befinnas uppgå till lägre belopp än den avlöning,''
tjänstemannen vid tiden för avgången skulle hava innehaft, om han under
de sista fem åren icke övergått till ny tjänst, pensionen skall beräknas
på sistnämnda avlöning.

Pensionsålderns
framflyttande
?n. m.

Förlust av
pensionsrätt.

Ålders pensions belopp.

116

Sjukpensions

belopp.

Invalid pensions belopp.

Understiger tjänstårens antal trettio, utgör årliga beloppet av ålderspension,
allt efter antalet av de år, under vilka den pensionsberättigade
innehaft ordinarie statstjänst, viss procent av avlöningen, beräknad på
sätt här ovan sägs. Förenämnda procent utgör:

20 procent.

för	fulla	10	tj än står....................	............. 17,5 %
»	»	11	» ....x..............	............. 19,2 J>
»		12	» ....................	............ 21 »
»	»	13	» ...................	............. 22,7 »
»		14	)> ....................	............ 24,5 »
»	»	15	» ....................	............. 26,2 »
»		16	» ...................	............. 28 »
)>	x>	17	» ....................	............. 29,7 ><
»	y>	IS	» ....................	............. 31,5 »
»	»	19	» ...................	............. 33,2 »
	»	20	» ....................	............. 35 »
»	»	21	» ....................	............. 38,5 )>
	»	22	» ...................	............. 42 »
»	»	23	)> ....................	............. 45,5 »
»	T>	24	)) ....................	............. 49 »
»	»	25	» ....................	.............. 52,5 »
)>	»	26	» ....................	............. 56 )>
»		27	» ....................	.............. 59,5 »
	))	28	y> ...................	............ 63 »
»	))	29	» ....................	.............. 66,5 »
öning förstås	i i denna lag det	ordinarie arvodet.

6 §•

Årliga beloppet av pension, som utgår på grund av stadgandet i 2
§ b) (sjukpension), utgör, allt efter antalet av de år, under vilka den
pensionsberättigade innehaft ordinarie statstjänst, den procent av avlöningen,
som är i 5 § för motsvarande antal tjänstår bestämd.

Därest de förhållanden, som grundat rätten till pension, omöjliggöra
för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning, må beloppet av
pensionen icke understiga 50 procent av avlöningen.

7 §•

Årliga beloppet av pension, som utgår på grund av stadgandet i 2
§ a) (invalidpension), utgör, om den pensionsberättigade icke innehaft ordi -

117

narie statstjänst i fulla tjugufem år, 50 procent av den avlöning, han
vid avgång från tjänsten uppbär, och om han innehaft sådan tjänst i
fulla tjugnfem år eller därutöver, den procent av avlöningen, som är i
5 § lör motsvarande antal tjänstår bestämd; dock skall pension, varom
i denna § är fråga, oberoende av antalet tjänstår, utgå med 70 procent
av avlöningen, därest de förhållanden, som grundat rätten till pension,
omöjliggöra för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning.

8 §•

Pension må ej i något fall utgå med högre belopp än 6,000 kronor.

Därest vid beräkning av pensions belopp detta slutar å bråktal av
kronor, skall det höjas till närmast högre krontal.

9 §.

Såsom bidrag till kostnaden för beredande av pension skall tjänsteman
erlägga pensionsavgift med årligt belopp, motsvarande viss procent
av honom tillkommande avlöning. Denna avgift utgör, då avlöningen
uppgår till

högst	2,800	kronor					..... 3,2	%	därav
mer	än	2,800	»	men	högst 3,200 kronor.................	..... 3,3	))	»
»	»	3,200	»		»	3,600	» ..................	..... 3,4	»	5>
»	»	3,600	»	»	»	4,000	» ...................	3,5	»	D
»	»	4,000	»	»		4,400	)> ..................	..... 3,6	))	»
»	»	4,400	»	»	»	4,800	» ..................	..... 3,7	))	))
»	»	4,800	»	»	»	5,200	» ...................	..... 3,8	»	»
»		5,200	»	»	)>	5,600	» ..................	..... 3,9	»	))
»	»	5,600	»	»	»	6,000	» .................	..... 4,0	»
	»	6,000	»	»	))	6,400	» ................	..... 4,1	»
»	»	6,400	»	»	»	6,800	» ..................	4,2	»	»
»	»	6,800			»	7,200	» ...................	..... 4,3	»	))
	»	7,200	»		»	7,600	» .................	.... 4,4	»	»
	»	7,600	»	»	»	8,000	» ...............	..... 4,5	»	»

dock att pensionsavgift beräknas å högst 8,000 kronor.

10 §.

Skulle i något fall pension, som med tillämpning av bestämmelserna
i denna lag vid avgång från tjänsten tillkommer tjänsteman, vilken vid

Pensions
maximibelopp
m. m.

Pensions avgift.

Fyllnads pension.

118

Tid för inbetalande
av
pensionsavgifter.

Sätt för inbetalning
av
\ pensions avgifter.

Pensionsavgifter
vid förflyttning
till
annan tjänst -

denna lags trädande i kraft var delägare i Statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,
understiga det belopp, som skolat vid avgången i pension
tillkomma honom, därest motsvarande föreskrifter i de övergångsbestämmelser
angående rätt till pension för vissa tjänstemän vid Statens järnvägar,
som kunna varda utfärdade, å honom tillämpats, vare han berättigad
åtnjuta fyllnadspension, motsvarande skillnaden. För dylik
fyllnadspension erlägges icke någon avgift.

n §•

Pensionsavgift erlägges månadsvis från och med månaden näst efter
den, under vilken vederbörande erhållit ordinarie anställning i Statens
järnvägars tjänst, till och med den månad, varunder han erhåller avsked,
entledigas, avsättes eller dör.

12 §.

Pensionsavgift inbetalas medelst avdrag å tjänstemans avlöning.
Uppbörd av pensionsavgifter verkställes genom Järnvägsstyrelsens försorg.

Åtnjuter tjänsteman icke själv den med tjänsten förenade avlöning
eller kan av annan anledning uppbörd icke äga rum på ovan föreskrivna
sätt. vare tjänsteman skyldig att inom den femtonde dagen i mars, juni,
september och december månader inbetala pensionsavgiften för löpande
kvartal. Försummas detta, skall hela det förfallna beloppet fråndragas
den försumliges först utfallande avlönings- eller pensionsbelopp. Kan
sådant ej ske, må genom Järnvägsstyrelsens försorg beloppet utan föregående
dom eller utslag utmätas.

13 §.

Förflyttas utan egen begäran tjänsteman från en till annan tjänst,
och skulle han i den tjänst, till vilken han förflyttas, erhålla lägre pension
än i den förra tjänsten, vare berättigad att, för bibehållande av sin
rätt till den högre pensionen, erlägga pensionsavgifter såsom om han
kvarstått i den förut innehavda tjänsten.

Sker förflyttningen på egen begäran, äger den förflyttade för bibehållande
av rätt till pension, motsvarande den avlöning, som av
honom vid förflyttningen innehades, erlägga pensionsavgifter å samma
avlöning.

119

14 §.

Pension enligt denna lag sökes hos Järnvägsstyrelsen, som, därest
ansökningen beviljas, utfärdar pensionsbrev å det belopp, den pensionsberättigade
äger utbekomma.

Pensionen utgår från och med månaden näst efter den, under vilken
avgång från tjänsten ägt rum, till och med den månad, under vilken
pensionstagaren dör eller förverkar sin pension.

15 §.

Pension utbetalas genom Järnvägsstyrelsens försorg kvartalsvis i
början av mars, juni, september och december månader. Pensionsbelopp,
som icke uttagits inom tre år, sedan det till betalning förfallit, vare förverkat
och tillfaller den i 19 § omnämnda pensionsfond; dock med rätt
för Järnvägsstyrelsen att, efter prövning av anledning till försummelsen,
medgiva beloppets utbetalning, om framställning därom göres.

16 §.

Har pensionstagare blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende
eller till, i stället för avsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 §
strafflagen, skall han hava förverkat sin pension vid den tid, nämnda
beslut vunnit laga kraft; dock med rätt för honom att i stället för den sålunda
förverkade pensionen från och med månaden näst efter den, under
vilken pensionen förverkats, utbekomma pension med belopp, som, efter av
Järnvägsstyrelsen verkställd utredning, befinnes motsvara årliga livräntan
å sammanlagda kapitalet av de utav honom erlagda pensionsavgifter
jämte ränta på ränta, därå intill utgången av den tid, för vilken dessa
avgifter blivit erlagda.

17 §•

Rätt att återbekomma erlagda pensionsavgifter medgives allenast
vid övergång till annan statstjänst, därest med inträdet i denna tjänst
är förenad skyldighet att för beredande av pension erlägga retroaktiv
avgift, dock ej till högre belopp än det, vartill retroaktivavgiften uppgår.

18 §.

Uppbär tjänsteman, vilken vid denna lags trädande i kraft icke var
delägare i Statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, vid avgången från
tjänsten pension för annan statstjänst, och skall icke på grund av gällande
bestämmelser beloppet av den pensionen minskas till följd därav

Pensionsbrev
m. m.

Pensions utbekommande,

Rätt i vissa
fall att i
stället för
förverkad
pension ut*
bekomma
livränta.

Rätt att återfå
erlagda avgifter.

Pensionsbeloppets

storlek i fall,
då pension
uppbär es
jämväl för
annan statstjänst.

120

Pensionsfond.

Statsbidrag.

att vederbörande jämväl kommer i åtnjutande av pension enligt denna
lag, då skall sistberörda pension allenast utgå med belopp, som, efter av
Järnvägsstyrelsen verkställd utredning, befinnes motsvara årliga livräntan
å sammanlagda kapitalet av de utav tjänstemannen erlagda pensionsavgifter
jämte ränta på ränta därå, intill utgången av den tid, för vilken
dessa avgifter blivit erlagda; dock att, därest härigenom de båda pensionerna
icke skulle tillsammans uppgå till det belopp, varmed pensionen
enligt denna lag eljest skolat utgå, pensionen må ökas med vad som
motsvarar skillnaden.

Tjänstår, som beräknats för erhållande av den först uppburna pensionen,
må ej ånyo beräknas såsom tjänstår vid bestämmandet av pensionen
enligt denna lag.

19 §.

Pensionsavgifter, vilka erläggas enligt denna lag, ingå till en särskild
fond, om vars förvaltning erforderliga bestämmelser meddelas av
Konungen.

Till samma fond skall jämväl överföras Statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings
tillgångar vid tiden för denna lags trädande i kraft.

20 §.

Av statens järnvägstrafikmedel gäldas årligen så stor del av utgående
pensioner, som den i nästföregående paragraf omförmälda fond
enligt matematisk utredning ej är i stånd till att bestrida.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1911.

Det alla, som vederbör, hava sig hörsamligen att efterrätta. Till
yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med
Vårt kungl. sigill bekräfta låtit.

Stockholms slott den 4 juli 1910.

GUSTAF.

(L. S.)

Hugo Hamilton.

121

Kungl Maj:ts nådiga kungörelse

med övergångsbestämmelser angående rätt till pension för vissa tjänstemän

vid Statens järnvägar;

given Stockholms slott den 4 juli 1910.

Vi GUSTAF, etc. göra veterligt: att Vi, som denna dag beslutit
utfärdande av lag angående rätt till pension för tjänstemän vid Statens
järnvägar, i sammanhang därmed funnit gott att i enlighet med Riksdagens
beslut förordna, som följer:

1 §•

Rätt till pension enligt dessa bestämmelser tillkommer dels sådana
tjänstemän vid Statens järnvägar, som på grund av nådiga reglementet
för Statens järnvägstrafiks pensionsinrättning den 6 september 1872
vunnit delägarrätt i densamma och icke behörigen anmält sig vilja genom
erläggande av de i förnyade nådiga reglementet den 3 november
1882 för samma pensionsinrättning bestämda högre avgifter bereda sig
förbättrad pensionering, i dessa bestämmelser kallade »1872 års tjänstemän»,
dels ock övriga i pensionsinrättningen delaktiga tjänstemän vid
Statens järnvägar, vilka antingen uppbära avlöning enligt äldre lönestat
än den från och med 1908 års ingång gällande eller ock, ehuru vid
tiden för dessa bestämmelsers trädande i kraft uppbärande avlöning enligt
1908 års stat, under den i 1 § av lagen angående rätt till pension
för tjänstemän vid Statens järnvägar den 4 juli 1910 stadgade förutsättning
inom den i samma paragraf bestämda tid behörigen anmäla,
att bestämmelsen i § 6 c) i ovannämnda nådiga reglemente den 3 november
1882 må å dem vinna tillämpning.

För dem, vilka före dessa bestämmelsers trädande i kraft tillerkänts
pension från Statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, gälla dessa bestämmelser
rörande pensionstagare i tillämpliga delar.

Övergångsbestämmelser

angående
rätt till
pension.

Pensions berättigade.

122

Pensionsrättens
inträdande.

Pensions ålder.

2 §•

Pensionsrätt tillkommer:

b) den, som efter minst tio års tjänstgöring i ordinarie anställning
vid Statens järnvägar antingen till följd av kroppsskada eller sjukdom
i andra fall än under a) sägs eller ock till följd av väsentligen minskad
arbetsförmåga icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej
heller av Järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan
befattning samt fördenskull erhåller avsked eller entledigas;

skolande för rätt till pension enligt a) eller b) oförmågan att vidare
behörigen sköta befattningen vara styrkt med i behörig ordning
avfattat läkarbetyg, utfärdat, vad den till fri läkarvård berättigade personalen
angår, av vederbörande järnvägsläkare;

c) den, som efter minst trettio års tjänst i ordinarie anställning vid
Statens järnvägar uppnått sådan ålder, att hans levnads- och ordinarie
tjänstår vid Statens järnvägar sammanräknade uppgå till talet 95.

3 §•

Mom. 1. Tjänsteman är förpliktad att avgå från tjänsten, under
förutsättning att vederbörande uppnått den enligt 2 § c) för erhållande
av pension bestämda tjänstålder,

a) kvinnlig tjänstinnehavare samt lokomotivförare vid fyllda 60 år;

b) banmästare av lista eller 2:dra klass, bangårdsmästare, tågmästare,
konduktör, stationsförman, lokomotiveldare, vagnskötare, banvakt
och stationskarl vid fyllda sextiotre år;

c) övriga tjänstemän vid distrikten samt byrådirektör och byråingenjör
av lista och 2:dra klass vid fyllda 65 år; samt

d) manliga befattningshavare i Järnvägsstyrelsen med undantag av
de här ovan nämnda vid fyllda 67 år;

Kungl. Majit eller, där Kungl. Majit ej tillsatt befattningen, Järnvägsstyrelsen
dock obetaget att låta anstå med avskedet, därest och så
länge vederbörande prövas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det
allmänna och kan finnas villig kvarstå.

123

Mom. 2. Tjänsteman, för vilken rätt till ålderspension inträder
före uppnåendet av den här ovan i förekommande fall stadgade levnadsålder,
må, sedan sådan rätt inträtt, kunna, därest så finnes för tjänsten
fördelaktigt, utan därom gjord begäran entledigas av Kungl. Maj:t eller
där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, av Järnvägsstyrelsen.

Tjänsteman, som enligt bestämmelserna i 2 § a) och b) är berättigad
till pension, må jämväl kunna utan därom gjord begäran entledigas
av Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t ej tillsatt befattningen, av Järnvägsstyrelsen.

4 §•

Rätt till pension tillkommer ej den, som blivit från tjänsten avsatt
eller för fel eller försumlighet från tjänsten skild.

Pension tillkommer ej heller den, som vid avgång från tjänsten
icke är svensk medborgare.

5 §.

Årliga beloppet av pension, som utgår till »1872 års tjänstemän»,
bestämmes till viss procent av den medelavlöning, som uppkommer, då
medeltalet tages av de avlöningar, vederbörande under de sista fem åren
uppburit, sålunda att:

l:o) tjänsteman, som skall pensioneras på grund av stadgandet
2 § c), erhåller 50 procent av medelavlöningen (ålderspension);

2:o) tjänsteman, som skall pensioneras på grund av stadgandet i
2 § a) (invalidpension) eller b) (sjukpension) erhåller

för fulla 25 tjänstår

» » 26 »

» » 27 »

» » 28 »

» » 29 »

» » 30 »

42.5 % av medelavlöningen

44 » » »

45.5 » » »

47 » » »

48.5 » » »

50 » » »

skolande dock, därest pensioneringen grundar sig på stadgandet i 2 § a)
och enligt läkares intyg de förhållanden, som grundat rätten till pension
omöjliggöra för vederbörande att vidare bidraga till sin försörjning,
pension, oberoende av antalet tjänstår, utgå med 50 procent av medelavlöningen.

Förlust av
pensionsrätt.

Pensions belopp.

124

Ålderspensions

belopp.

Därest vid beräkning av pensionsbelopp detta slutar å bråktal av
kronor, skall det höjas till närmast högre krontal. Med avlöning förstås
i dessa bestämmelser för »1872 års tjänstemän» det ordinarie arvodet,
ökat för distriktspersonal med 15 procent, då fråga är om avlöning
enligt äldre lönestat än den från 1908 års ingång gällande.

6 §•

Årliga beloppet av pension, som utgår på grund av stadgandet i
2 § c) (ålderspension) till annan tjänsteman än i 5 § sägs, utgör med
de i 7 och 8 §§ stadgade undantag:

I styrelsen:

för överdirektör

» byrådirektör .............................................................................

» arkitekt ......................................................................................

» matematiker.............................................................................

» kamrerare och föreståndare för kammarkontoret..........

» förste aktuarie och föreståndare för statistiska kontoret.
...........................................................................................

» milkontrollör och föreståndare för milkontoret...............

» förste kontrollör.......................................................................

* byråingenjör av lista klass (enligt gammal stat byråingenjör)
.............................................................................

» kassör (enligt gammal stat huvudkassör) .......................

» ombudsman (enligt gammal stat notarie) ........................

» revisor och föreståndare för revisionskontoret ...............

» registrator..................................................................................

» notarie.........................................................................................

» byråingenjör av 2:dra klass ................................................

» förrådsförvaltare......................................................................

» kontrollör ...................................................................................

» förste bokhållare........................................................................

» manlig bokhållare...................................................................

» underingenjör..............................................................................

» ritare...........................................................................................

» manlig kontorsskrivare.....................................................

5,920 kronor
4,400 »

4,000 »

3,200 »

2,400 »

2,160 »

125

för kvinnlig bokhållare ..................................................	............ 1,920	kronor
» kvinnlig kontorsskrivare ..........................................	............ 1,200	»
» manligt kontorsbiträde.................................................	.............. 960
» förste vaktmästare (enligt gammal stat) ..............	............. 912	»
» vaktmästare .................................................................	............. 720	»

Vid distrikten och centralverkstaden:

för distriktschef ..............................................................................

» bandirektör ...............................................................................

» maskindirektör........................................................................

» trafikdirektör.........................................................................

» baningenjör av lista klass ................................................

» maskiningenjör av lista klass ..........................................

» trafikinspektör av lista klass ..............................................

» överinspektör..............................................................................

» distriktssekreterare .................................................................

» baningenjör av 2:dra klass ................................................

» maskiningenjör av 2:dra klass.............................................

» trafikinspektör av 2:dra klass ............................................

)) stationsinspektor å lista klass station ..............................

» distriktskamrerare (enligt gammal stat verkstadskam rerare).

........................................................................................

» förrådsförvaltare........................................................................

» distriktskassör ..........................................................................

» maskininspektor ......................................................................

)> telegrafingenjör .......................................................................

)) telegrafinspektor.......................................................................

» verkmästare vid maskinavdelningen (enligt gammal

stat)...........................................................................................

j> stationsinspektor å 2: dra klass station ...........................

» byråassistent ...........................................................................

)) expeditionsföreståndare............................................................

» stationsinspektor å 3: dj e klass station...........

» underinspektör........................................................................

• 5,280 kronor

3,840 )>

3,456 »

3,360 »

2,880 »

126

för under ingenjör............................................................................

» förste bokhållare......................................................................

» förste telegrafist........................................................................

» stationsinspektor å 4:de klass station A ........................

» bokhållare....................................................................................

» förste stationsskrivare ...........................................................

)i telegrafist....................................................................................

j> ritare...........................................................................................

)) stationsinspektor å 4:de klass station B.........................|

» manlig kontorsskrivare...........................................................j

i> stationsskrivare å l:a, 2:dra eller 3:dje klass station ...j

)> stationsskrivare å annan station.......................................

» kvinnlig kontorsskrivare.......................................................

» lokomotivmästare ....................................................................|

» vagnmästare .......................................................................j

)> överbanmästare........................................................................|

» lokomotivförare........................................................................

)> maskinist (enligt ny stat)...................................................|

» stationsmästare å 5:te klass station..................................

» tågmästare ................................................................................

» konduktör.............................................................................

)) trädgårdsmästare........................................................................

» stationsmästare av 6:te klass station.................................

)) maskin- och pannskötare (enligt gammal stat maskinist)

» förrådsförmanj (enllSt Sammal stat ^atenalvakt) ......

» banmästare av lista klass ..................................................

» banmästare av 2:dra klass ...............................................

» vagn förman.............................................................................

» stallförman ..............................................................................

» manligt kontorsbiträde.........................................................

)> lokomotiveldare ......................................................................

i> bangårdsmästarel (enligt gammal stat stationskarlsför »

stationsförman J man).

)) portvakt å lista klass station eller vid verkstad .........

)> stationsmästare å 7:de klass station ................................

» kvinnligt kontorsbiträde.........................................................|

» vaktmästare............................................................................

2,304 kronor

2,016 »

1,728 »

1,037 »

2,304 »

1,728 »

1,440 »

1,152 »

1,037 »

922 »

807 »

127

för

).)

Öl''

vagnskötare (enligt gammal stat vagnsmörjare)............

vagn- och stallkarlar (enligt gammal stat lokomotivputsare,
vagnputsare, pumpare, kolvakt och en del

vagnsmörjare) ....................................................................

förrådsvakt .................................................................................

portvakt (enligt gammal stat) .............................................

stationskarl .................................................................................

banvakt .......................................................................................

d äng färja:

befälhavare.............................................................................

förste styrman och reservbefälhavare.............................

övermaskinist (enligt gammal stat förste maskinist)

andre styrman......................................................................

andre maskinist ..................................................................

tredje styrman..................................................................

tredje maskinist...................................................................

förhandseldare ......................................................................

rorgängare ............................................................................

timmerman .........................................................................

eldare....................................................................................

matros...................................................................................

749 kronor

692 »

634 »

3,840 kronor
2,592 »

2,880 »

2,016 »

1,440 »

922 »

864 »

807 »

Har tjänsteman under kortare tid än fem år innehaft den tjänst,
från vilken avgång äger rum, skall pensionens belopp bestämmas till
en femtedel av summan av de pensionsbelopp, som under de senast förflutna
fem åren varit enligt denna paragraf för honom gällande.

7 §•

Har tjänsteman, tillhörande någon av nedan i denna paragraf angivna
tjänstegrupper, vid 1907 års slut uppburit avlöning för den befattning,
från vilken avgång sker, enligt äldre bestämmelser än de i
avlöningsregl em entet för tjänstemän och betjänte vid Statens järnvägar
den 15 oktober 1897 meddelade, och var det ordinarie arvode, han
uppbar, högre eller lägre än det, som i avlöningsreglementet för nämnda
personal den 3 maj 1901 var för motsvarande befattning högst fastställt,
då skall den pension, som på grund av stadgandet i 2 § c) tillkommer
sådan tjänsteman, utgöra 80 procent av det utav honom vid 1907 års
slut uppburna arvode, ökat, vad angår tjänstemän vid distrikten samt
vaktmästare i järnvägsstyrelsen, med 20 procent.

Pensionsbeloppets
bestämmande
i
vissa fall.

128

Särskildapensioner
till
vissa verkmästare
och
stationskarlar.

Sjukpensions

belopp.

Ovannämnda tjänstegrupper äro: registrator, kvinnlig kontorsskrivare,
lokomotivmästare, överbanmästare, lokomotivförare, kvinnligt kontorsbiträde,
vaktmästare samt portvakt å annan station än lista klass.

8 §•

För verkmästare vid banavdelningen och stationskarl, som vid 1907
års slut uppburo avlöning enligt äldre bestämmelser än de i avlöningsreglementet
för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar den 15
oktober 1897 meddelade, utgör pension på grund av stadgandeti 2 § c)
för verkmästare 2,880 kronor och för stationskarl 749 kronor.

9 §-

Årliga beloppet av pension, som utgår på grund av stadgandet i
2 § b) (sjukpension) till annan tjänsteman än i 5 § sägs, bestämmes till
viss procent av vederbörande, enligt 6, 7 eller 8 § utgående pensionsbelopp
sålunda, att:

för	fulla	10	tjänstår	erhålles ......................	....... 25	o/ 7o
»		11	»	» ......................	....... 27,5	y>
»		12	»	)> ......................	....... 30	»
))		13		» ......................	....... 32,5
»	»	14		» ......................	........ 35	))
»	))	15		» ......................	...... 37,5	y>
»	»	16	))	» ...................	....... 40
»	»	17	))	» .....................	....... 42,5
»	))	IS	»	» ......................	....... 45
»	»	19	»	» .....................	....... 47,5	»
))	»	20	»	» ......................	........ 50	»
»	»	21		» .....................	....... 55	»
))		22		» ......................	....... 60
))		23	»	)) ......................	....... 65	»
y>		24		)) ......................	....... 70	»
»	»	25		» ......................	....... 75
		26	»	» ......................	....... 80
	»	27	»	» ......................	....... 85
»	y>	28	»	» ......................	....... 90	»
)>	»	29	»	» ......................	....... 95	»

Har tjänsteman innehaft ordinarie tjänst vid Statens järnvägar i 30
år eller därutöver, utgår pensionen med samma belopp, som i 6, 7
respektive 8 § är bestämt.

129

10 §-

Årliga beloppet av pension, som utgår på grund av stadgandet i invaiidpen2
§ a) (invalidpension) till annan tjänsteman än i 5 § sägs, utgör, om stons bel°PPtjänstemannens
tjänstår i ordinarie anställning vid Statens järnvägar icke
uppgå till 23, 02,5 procent av vederbörande i 6 respektive 8 § till siffran
utsatta pensionsbelopp samt i det i 7 § omförmälda fall av där bestämda
högsta pensionsbelopp, om tjänstårens antal utgör minst 23 men icke
30, den procent av samma belopp, som är i 9 § för motsvarande antal
tjänstår bestämd, och, om hans berörda tjänstår uppgå till 30 eller däröver,
hela det i 6 respektive 8 § till siffran angivna belopp samt i det
i 7 § omförmälda fall det där bestämda högsta pensionsbeloppet; skolande
dock pension, varom nu är fråga, oberoende av antalet tjänstår,
utgå med sistnämnda belopp, därest de förhållanden, som grundat rätten
till pension, omöjliggöra för tjänstemannen att vidare bidraga till sin
försörjning.

11 §•

Därest vid beräkning av pension enligt 7, 9 eller 10 § beloppet utjämning av
slutar på bråktal av kronor, skall det höjas till närmast högre krontal, loftal

fullt krontal.

12 §.

Såsom bidrag till kostnaden för beredande av pension skall tjänste- Pensionsavman
erlägga dels årsavgift och dels avlöningsförhöjningsavgift, på sätt 9^ter''
i 13 och 14 §§ sägs.

13 §.

Årsavgift utgår med en viss, på grund av tjänstemans ålder vid in- Årsavgift.
trädet i Statens järnvägstrafiks pensionsinrättning en gång för alla bestämd
procent, för »1872 års tjänstemän» av honom tillkommande avlöning
och för övriga tjänstemän av de i 6, 7 respektive 8 § för tjänsten bestämda
pensioner.

Denna procent utgör:

för »1872 års tjänstemän»:

om inträdet skett

före fyllda ......................................

efter » 30 men före fjdlda

» » 34 » » »

år 1,5 % av avlöningen

1,6

1,8

130

Avlöningsför höjnings avgift.

Tid för
årsavgifts
erläggande.

för övriga tjänstemän:

om inträdet skett

före fyllda					....... 30	år	4	o/ 7o	av	pensionsbeloppet
efter	»	30	men	före fyllda........	....... 32	»	4,1	»	»	»
»	»	32	»	»	» ........	....... 34	»	4,3	»	»	»
»	»	34	»	»	» ........	....... 36	»	4,4	»	»	»
»	»	36	»	»	» .........	....... 38	»	4,5	»	»	»
»	»	38	»	»	» ........	....... 40	»	4,6	»	»	»
»	»	40	»	»	» .........	....... 42	»	4,8	»	»	»
»	»	42	»	»	» .........	....... 44	»	4,9	»	»	»
»	»	44	»	»	» .........	....... 46	»	5	»	»	»
»	»	46	»	»	» .........	...... 48	»	5,1	»	»	»
»	»	48	»	»	» .........	...... 50	»	5,3	»	»	»
»	»	50	»	»	» ........	....... 52	»	5,4	»	»	»
»	»	52	»	»	» .........	...... 54	»	5,5	»	»	»
»	»	54	»	»	»» .........	..... 56	»	5,6	»	»	»
»	»	56	»	»	» .........	....... 58	»	5,8	»	»	»
»	»	58	»	»	» .........	....... 60	»	5,9	»	»	»
»	»	60					»	6	»	»	»

14 §.

Avlöningsförhöjningsavgift, motsvarande beloppet av en månads
avlöningsförhöjning, erlägges av »1872 års tjänstemän» såväl å den förhöjning
i avlöning, som må vara en följd av övergång på den från och
med den 1 januari 1908 gällande lönestat, därvid avdrag dock skall
göras för avlöningsförhöjningsavgift, som kan vara under tiden från
nämnda dag till dess dessa bestämmelser träda i kraft av vederbörande
erlagd, som ock å härefter skeende avlöningsförhöjningar.

Annan tjänsteman skall varje gång han varder befordrad till tjänst,
med vilken enligt dessa bestämmelser större pension är förenad än den
för den förra tjänsten bestämda, såsom avlöningsförhöjningsavgift erlägga
Vio av skillnaden mellan de båda pensionsbeloppen.

15 §.

Årsavgift erlägges månadsvis till och med den månad, varunder
tjänsteman erhåller avsked, entledigas, avsättes eller dör.

131

IG §•

Såväl årsavgift som avlöningsförhöjningsavgift inbetalas medelst
avdrag å tjänstemans avlöning, sistnämnda avgift, då avlöningsförhöjningen
första gången utfaller. Uppbörd av pensionsavgifter verkställes
genom Järnvägsstyrelsens försorg.

Åtnjuter tjänsteman icke själv den med tjänsten förenade avlöning
eller kan av annan anledning uppbörd icke äga rum på ovan föreskrivna
sätt, vare tjänsteman skyldig att inom den femtonde dagen i mars, juni,
september och december månader inbetala pensionsavgiften för löpande
kvartal. Försummas detta, skall hela det förfallna beloppet jämte sex
procent ränta därå, efter år räknad, fråndragas den försumliges först
utfallande avlönings- eller pensionsbelopp. Kan sådant ej ske, må genom
Järnvägsstyrelsens försorg beloppet utan föregående dom eller utslag
utmätas.

17 §•

Förflyttas tjänsteman från en till en annan tjänst, och skulle han i
den tjänst, till vilken han förflyttas, erhålla lägre pension än i den förra
tjänsten, vare berättigad att, för bibehållande av sin rätt till den högre
pensionen, erlägga pensionsavgifter så som om han kvarstått i den förut
innehavda tjänsten.

18 §.

Pension enligt dessa bestämmelser sökes hos Järnvägsstyrelsen, som,
därest ansökningen beviljas, utfärdar pensionsbrev å det belopp, den
pensionsberättigade äger uppbära.

Pensionen utgår från och med månaden näst efter den, under vilken
avgång från tjänsten ägt rum, till och med den månad, under vilken
pensionstagaren dör eller förverkar sin pension.

19 §.

Pension utbetalas genom Järnvägsstyrelsens försorg kvartalsvis i
början av mars, juni, september och december månader.

Pensionsbelopp, som icke uttagits inom tre år sedan det till betalning
förfallit, vare förverkat och tillfälle den i 22 § omförmälda pensionsfond;
dock med rätt för Järnvägsstyrelsen att, efter prövning av
anledningen till försummelsen, medgiva beloppets utbetalning, om framställning
därom göres.

Sätt för
av gifter 8
inbetalning.

Pensionsavgifter
vid
förflyttning
till annan
tjänst•

Pensionsbrev
rrv. m.

Pensions

utbekom mande.

132

20 §.

Rätt i Dissa Har pensionstagare blivit dömd till förlust av medborgerligt förstäiefför
troende eller till, i stället för avsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 §
förverkad strafflagen, skall han hava förverkat sin pension vid den tid, nämnda
utbekomma beslut vunnit laga kraft; dock med rätt för honom att i stället för den
livränta, sålunda. förverkade pensionen från och med månaden näst efter den
under vilken pensionen förverkats, utbekomma pension med belopp, som*
efter av Järnvägsstyrelsen verkställd utredning, befinnes motsvara årliga
livräntan a sammanlagda kapitalet av de utav honom erlagda pensionsavgifter
jämte ränta på ränta därå intill utgången av den tid, för vilken
dessa avgifter blivit erlagda.

21 §.

återfå eria da ^„ätt att återbekomma erlagda pensionsavgifter medgives endast vid
avgifter. ° övergång till annan statstjänst, därest med inträdet i denna tjänst är
förenad skyldighet att för beredande av pension erlägga retroaktiv avgift,
dock ej till högre belopp än det, vartill retroaktivavgiften uppgår.

22 §.

Pensionsfond. Pensionsavgifter, vilka erläggas enligt dessa bestämmelser, ingå till
den i 19 § av lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens
järnvägar den 4 juli 1910 omförmälda fond.

Enligt dessa bestämmelser utgående pensioner bestridas från nyssberörda
fond samt järnvägstrafikmedel enligt de i 20 § av ovannämnda
lag stadgade grunder.

Dessa bestämmelser träda i kraft den 1 januari 1911.

Det alla, som vederbör, hava sig hörsamligen att efterrätta. Till
yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med
Vårt kung], sigill bekräfta låtit.

Stockholms slott den 4 juli 1910.

GUSTAF.

(L. S.)

Hugo Hamilton.

133

Bil. nr 5.

Bestämmelser angående pensionering av telegrafverkets

ordinarie personal.

§ 7 i nådiga avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket
den 11 oktober 1907, sådan densamma lyder enligt nådiga
kungörelsen den 14 september 1914.

l:o. Rätt till pension vid avgång från tjänst tillkommer vid telegrafverket
anställd tjänsteman enligt nedan angivna bestämmelser.

2:o. Generaldirektör, vilken i minst 12 år innehaft generaldirektörs
förordnande, skall vara berättigad att i pension uppbära 6,000
kronor. Om generaldirektör, innan han uppnår 12 tjänstår, antingen
på grund av sjukdom befinnes till nöjaktig vidare tjänstgöring oförmögen
eller ock utan egen begäran nödgas avgå från sin befattning,
utan att på grund av tjänstefel hava förverkat densamma, skall'' han
vara berättigad att i pension uppbära 5,000 kronor, då avgången sker
före eller vid 6 tjänstår, samt 5,500 kronor, där avgången sker efter
6, men före 12 tjän står.

Pensionen utgår av telelegrafverkets medel; dock att, därest generaldirektören
är delägare i telegrafverkets pensionsinrättning och vid avgång
från ämbetet är berättigad till pension från nämnda pensionsinrättning,
av telegrafverkets medel skall utgå allenast det belopp,
varmed honom från pensionsinrättningen tillkommande pension understiger
vad han, enligt vad förut nämnts, är berättigad att i pension
uppbära.

Såsom pensionsavgift skall å det för generaldirektören bestämda
arvodet avdragas, därest han icke är delägare i telegrafverkets pensionsinrättning,
ett årligt belopp av 360 kronor, och, om han är delägare i
pensionsinrättningen, den del av detta belopp, som han ej har att
betala i årlig avgift till nämnda inrättning.

134

3:o. För övriga tjänstemän skall pensionsunderlag beräknas till
följande belopp:

5.600 kronor för byråchef och professor;

5.000 » )) linjedirektör, telefondirektör och telegrafdirektör

av l:a lönegraden;

4.600 » » sekreterare, kamrerare, sekreterare och aktuarie,

byråingenjör, förrådsintendent, byråkontrollör
och telegrafdirektör av 2:a lönegraden;

4.200 » » kommissarie av l:a lönegraden;

4.000 d » linjeingenjör och verkstadsingenjör;

3.900 » » övriga byrå tjänstemän och kontorschef vid verk staden; 3.

600 » » kommissarie av 2:a lönegranen och kontrollör av

l:a lönegraden;

3.300 )> )) kommissarie av 3:e lönegraden och kontrollör av

2:a lönegraden;

3.000 » » kommissarie av 4:e lönegraden;

2,700 x> » assistent och materialförvaltare vid verkstaden;

2.500 » » verkmästare vid verkstaden;

2.300 » )) förrådsbokhållare;

1.900 » » linjemästare;

1,800 » » kommissarie av 5:e lönegraden;

1.600 » ''» » » 6:e . )) och föreståndare

för katalogexpeditionen;

1.500 » » kommissarie av 7:e lönegraden, telegrafist, vaktföre ståndare

och kassör av l:a lönegraden;

1,400 » » kontorsskrivare och linjeförman;

1.300 » » kassör av 2:a lönegraden;

1.200 » » bokhållare, reparatör och stationsförman;

1.000 )) )) interurbantelefonist, stationsbiträde och vaktmästare.

4:o. Pension är till sitt belopp antingen hel eller avkortad.

Hel pension utgör samma belopp som det för tjänstinnehavaren i
mom. 3:o angivna pensionsunderlag; dock skall för tjänstinnehavare,
som under kortare tid än fem år innehaft den tjänst, från vilken avgång
äger rum, beloppet av hel pension utgöra eu femtedel av sammanlagda
beloppen av de högsta pensionsunderlag, vilka under vart och ett
av de senast förflutna fem åren varit för tjänstinnehavaren gällande;
och skall, därest sådan tjänstinnehavare under någon del av nämnda
tid, utan att tillika innehava tjänst vid telegrafverket, innehaft annan

135

statstjänst, med vilken rätt till pension är förenad, pensionsunderlag
beräknas jämväl för den tid, sådan tjänst innehafts, och därvid tillämpas
de i 3 § av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
den 11 oktober 1907 givna föreskrifter.

Avkortad pension utgör viss del av hel pension och beräknas, på
sätt i mom. 7:o här nedan föreskrives.

Pensionen utgår dels från telegrafverkets pensionsinrättning enligt
det för denna inrättning gällande reglemente, dels ock med erforderligt
fyllnadsbelopp av telegrafverkets medel.

5:o. Rätt att komma i åtnjutande av hel pension inträder:

a) för manliga tjänstemän vid uppnådda sextiofem levnads- och
trettiofem tjänstår, dock att sådan rätt inträder:

för tjänstemän i telegrafstyrelsen vid sextiosju levnads- och trettiofem
tjänstår;

för linjemästare, linjeförmän och reparatörer vid sextio levnads- och
trettiofem tjänstår;

för verkmästare vid verkstaden vid sextio levnads- och trettio
tjänstår;

b) för kvinnliga tjänstemän vid sextio levnads- och trettio tjänstår,
dock att sådan rätt inträder för interurbantelefonister vid femtiofem levnads-
och trettio tjänstår.

6:o. Skyldighet att avgå från tjänsten inträder:

a) för samtliga tjänstemän vid uppnående av den i mom. 5:o stadgade
levnadsålder, Kungl. Maj:t eller telegrafstyrelsen, om det tillkommer
telegrafstyrelsen att utfärda avskedet, likväl obetaget att låta anstå
med detsamma, därest och så länge den pensionsberättigade prövas
kunna i befattningen på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna,
dock icke i något fall längre än till fyllda sjuttio år;

b) för tjänsteman, som icke uppnått den i mom. 5:o stadgade
levnadsålder, då han, efter att under fem på varandra följande år i
följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes
vara för framtiden oförmögen till tjänstgöring; samt

c) för tjänsteman, som träffats av olycksfall i tjänsten, där olycksfallet
finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring.

Befinnes tjänsteman vara av sjukdom eller minskad arbetsförmåga
urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden,
och har han tillika antingen, där enligt mom. 5:o rätt till hel
pension inträder vid sextiosju levnadsår, uppnått en levnadsålder av
minst sextiofem år, eller där enligt samma mom. rätt till hel pension

136

inträder vid sextiofem år, uppnått en levnadsålder av minst sextio år,
äge Kungl. Maj:t, uppå därom av telegrafstyrelsen gjord framställning,
förklara sådan tjänstinnehavare skyldig att avgå från tjänsten.

7:o. Vid avgång från tjänst av anledning, som i mom. 6:o c) sägs,
utgår hel pension med enahanda belopp, som det vid tiden för olycksfallet
för tjänstinnehavaren gällande pensionsunderlag.

Har tjänsteman, som avgår på grund av någon av övriga i mom.
6:o intagna bestämmelser, uppnått det i mom. 5:o för rätt till hel pension
stadgade antal tjänstår, utgår även till den tjänsteman hel pension;
i annat fall vare han, därest tjänstårens antal icke understiger tio,
berättigad erhålla pension till avkortat belopp i förhållande till det mindre
antalet tjänstår; dock att vid avgång från tjänst av anledning, som i
mom. 6:o b) sägs, pensionen icke i något fall må understiga sjuttiofem
procent av hel pension. Tjänstinnehavare, som vid uppnående av den
i mom. 5:o för rätt att komma i åtnjutande av hel pension stadgade
levnadsålder icke kan räkna tio tjänstår och alltså icke då är berättigad
till erhållande av pension, må icke heller sedermera komma i åtnjutande
av sådan, även om han på grund av stadgandet i mom. 6:o a)
tillätes att kvarstå i tjänsten efter nämnda levnadsålders inträde.

8:o. Rätt till fyllnadspension tillkommer ej den, som blivit från
tjänsten avsatt eller för fel eller försumlighet från tjänsten skild, ej
heller den, som vid avgång från tjänsten icke är svensk medborgare.
Har pensionstagare blivit dpmd till förlust av medborgerligt förtroende
eller till, i stället för avsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 § strafflagen,
skall, efter det sådant beslut vunnit laga kraft, fyllnadspensionen
anses förverkad.

9:o. Tjäustår för erhållande av pension beräknas icke allenast
för tid, under vilken tjänstinnehavaren innehaft tjänst vid telegrafverket,
utan även för tid, under vilken han innehaft annan statstjänst eller
haft extra ordinarie anställning eller förordnande i statens tjänst eller
ock anställning vid enskilt telefonnät, som av telegrafverket övertagits.
Vid sådan tjänstårsberäkning skall avdrag göras för tid, under vilken
ledighet från tjänsten ägt rum av annan anledning än semester, sjukdom,
offentligt uppdrag, resa, som med vederbörligt tillstånd företagits till
egen utbildning, eller fullgörande av uppdrag såsom fullmäktig eller
revisor vid telegrafverkets pensionsinrättning.

137

Denna kungörelse träder i kraft den L januari 1915; dock skola
beträffande de tjänstemän, som före utgången av år 1914 förklarat, att
de icke önska underkasta sig bestämmelserna i densamma, fortfarande
gälla föreskrifterna i § 7 i avlöningsreglementet den 11 oktober 1907.

GUSTAF.

(L. S.)

Oscar von Sydow.

§§ 1—11 i nådiga reglementet för telegrafverkets pensionsinrättning
den 17 juni 1908.

§ I Delägare

i pensionsinrättningen är, förutom den, som redan däri
vunnit . delaktighet, en var, som hädanefter inträder i telegrafverkets
ordinarie tjänst; och beräknas delaktigheten från och med den dag, delägaren
berättigas att uppbära den till tjänsten hörande avlöning, till
och med den dag, han ur tjänsten utträder.

Delägare, som förordnas till generaldirektör och chef för telegrafverket,
bibehåller sitt delägarskap i pensionsinrättningen så länge detta
förordnande fortfar, och skall i fråga om såväl avgiiter till pensionsinrättningen
som därifrån utgående pension så anses som kvarstode han
fortfarande i den av honom senast innehavda ordinarie befattningen i
telegrafverket.

§ 2.

Pensionsinrättningens tillgångar äro:

l:o) de avgifter, som delägarna själva erlägga, nämligen:

a) pensionsavgifter enligt § 5 mom. 1;

b) befordringsavgifter enligt § 5 mom. 2;

c) fyllnads- och retroaktivavgifter enligt § 9;

2:o) telegrafverkets bidrag:

A. fem procent av det Sverge tillkommande telegrafporto, varav

138

a) tre tiondelar utgöra telegrafverkets ständiga bidrag till personalens
pensionerande; och

b) sju tiondelar användas tills vidare och så länge nödigt är
till amortering av den retroaktivsumma, som erfordras för
beredande av inträde i pensionsinrättningen åt de linjemästare,
linjeförmän och reparatörer, som vid 1908 års ingång tillträtt
ordinarie befattning i telegrafverket;

B. ett fast årligt anslag till det belopp, Kungl. Maj:t och Riksdagen
för varje år bestämma;

3:o) gåvor, med vilka denna inrättning kan bliva ihågkommen;

4: o) sådana pensionsbelopp, som icke inom behörig tid uttagas eller
som på annat sätt förverkas; samt

5:o) räntor och övrig avkastning å pensionsinrättningens medel.

§ 3.

Med pensionsålder förstås i detta reglemente den uti avlöningsreglementet
§ 7 punkt 5:o för varje tjänstinnehavare angivna levnadsålder.

§ 4.

Mom. 1. Delägare, som jämlikt avlöningsreglementet är vid avgång
från tjänsten berättigad till pension, hel eller avkortad, uppbär från pensionsinrättningen,

a) om avgången sker vid eller efter uppnådd pensionsålder, 7 5 procent
av pensionen, därest det för tjänsten fastställda pensionsunderlaget överstiger
1,500 kronor, samt 60 procent av pensionen, därest pensionsunderlaget
uppgår till eller understiger nämnda belopp,

b) om avgången sker före uppnådd pensionsålder, så stor del av
honom jämlikt a) vid full pensionsålder från pensionsinrättningen tillkommande
pensionsbelopp, som angives i bifogade tabell I,

c) om delägaren förflyttats från befattning med högre pensionsunderlag
till befattning med lägre sådant och delägaren, på sätt i § 5
mom. 4 här nedan sägs, erlagt pensionsavgifter beräknade efter det
högre pensionsunderlaget, det pensionsbelopp, som skolat jämlikt ovan
stadgade grunder till honom från pensionsinrättningen utgå, därest jämväl
för den nya befattningen gällt det högre pensionsunderlaget.

Mom. 2. * Delägare, som, utan att jämlikt avlöningsreglementet vara
berättigad till pension, på egen begäran avgår ur telegrafverkets tjänst
högst tio år före uppnådd pensionsålder, äger att från pensionsinrätt -

139

ningen, erhålla pension beräknad på sätt här ovan under inom. 1 punkt
b) sägs.

Mom. 3. Delägare, som högst tio år före stadgad pensionsålder
jämlikt bestämmelserna i avlöningsreglementet § 7 punkt 8:o gått förlustig
rätt till fyllnadspension, eller ponsionstagare, som jämlikt, stadgaudena
i nyssberörda punkt anses hava förverkat fyllnadspensionen,
äger att från och med månaden näst efter den, då det beslut, som medför
dylik påföljd, vunnit laga kraft eller han upphört att vara svensk
medborgare, av honom eljest enligt detta reglemente från pensionsinrättningen
tillkommande pensionsbelopp uppbära endast vad som återstår
efter avdrag av så stor andel därav, som kan anses motsvara statsbidraget.

Mom. 4. Innehåller det genom förestående beräkningar uppkommande
pensionsbelopp delar av kronor, avrundas detsamma till närmast
högre krontal.

Mom. 5. Pension från pensionsinrättningen utgår från och med
månaden näst efter den, då delägare erhållit avsked, till och med den
månad, under vilken pensionstagaren dött.

§ 5.

Mom. 1. Delägare skall erlägga pensionsavgift till årligt belopp av
den uti bifogade tabell II angivna procent utav det honom vid stadgad
pensionsålder från pensionsinrättningen tillkommande pensionsbelopp;
dock skall under de fem första åren efter delägares förflyttning till befattning,
som medför förhöjd pension, till grund för beräkningen läggas
eu femtedel av summan av de högsta pensionsbelopp, vilka han under
vart och ett av de senast förflutna fem åren varit berättigad att vid
stadgad pensionsålder från pensionsinrättningen uppbära.''.

Mom. 2. Varje gång delägare erhåller förflyttning till befattning,
som medför förhöjd pension, skall han erlägga befordringsavgift, uppgående
till &/i2 av förhöjningen i det honom vid stadgad pensionsålder från
pensionsinrättningen tillkommande årliga pensionsbelopp; och skall sådan
avgift erläggas antingen på en gång eller efter direktionens beprövande
fördelas till betalning under högst fem år efter förflyttningen.

Befordringsavgift utgår dock ej vid förflyttning till befattning med
högre pensionsålder ej heller i det fall att den i övergångsbestämmelserna
punkten 2 B) omförmälda övergångsavgiften skall erläggas.

Mom. 3. Förflyttas delägare till befattning med annan pensionsålder
än den för den förut innehavda befattningen bestämda, skola samtidigt
därmed avgifterna ändras till överensstämmelse med de föreskrifter,

140

som skolat lända till efterrättelse, därest delägaren under hela tjänste-hatt
befattning med samma pensionsålder som den befattning,
till vilken förflyttningen ägt rum.

Mom. 4. hörflyttas delägare från befattning med högre pensionsunderlag
till befattning med lägre sådant, är han berättigad att medelst
fortsatt inbetalning i stadgad ordning av pensionsavgifter, beräknade
efter det högre pensionsunderlaget, bereda sig den däremot svarande
från pensionsinrättningen utgående pension, varvid dock skall iakttagas,
att, om pensionsåldern förändras, föreskrifterna i mom. 3 här ovan jämväl
skola lända till efterrättelse.

Mom. 5. Avgifterna erläggas från och med inträdesdagen till och
med den månad, under vilken delägaren uppnår den för tjänsten stadgade
pensionsålder eller dessförinnan avgår ur telegrafverkets ordinarie
tjänst; dock skall i fråga om delägare, som förordnas till generaldirektör
och chef för telegrafverket, iakttagas vad här ovan i § 1 andra stycket
är stadgat.

§ 6.

Mom. 1. Avgifterna inbetalas genom avdrag å delägares avlöning
vid varje månads början. Består avlöningen endast av arvode, som utbetalas
i slutet av månaden, äger inbetalning då rum på enahanda sätt.

Mom. 2. År delägare av en eller annan anledning icke berättigad
att uppbära avlöning, så att avdrag ej kan äga rum, skall inbetalning
av avgifterna ske kontant och på ovan föreskrivna tider. Försummas
detta, skall hela det förfallna beloppet jämte sex procent årlig ränta på
en gång fråndraga^ ifrågavarande delägares därefter först utfallande avlönings-
eller pensionsbelopp.

§ 7.

Mom. 1. Vid tjänstens frånträdande äger pensionsberättigad delägare
att, efter anmälan hos direktionen, utbekomma pensionsbrev.

Mom. 2. Pensionsbrev må ej gälla såsom säkerhet för skuld och
får ej utmätas; ej heller må pension tagas i mät.

§ 8.

Mom. 1. Pension utbetalas månadsvis i början av varje månad till
pensionstagaren själv eller ock till hans befullmäktigade ombud; skolande
vid sista utbetalningen under varje kalenderår avlämnas bevis av veder -

141

börande prästerskap i den församling, där pensionstagaren bär sitt hemvist,
eller av domaren eller kronologden i orten, att pensionstagaren
vid månadens ingång ännu levde.

Mom. 2. Pensionstagaren äger att lyfta sin pension hos direktionen
eller vid den telegrafverkets station, han vid anmälan om pensionsbrevets
utbekommande uppgivit, önskar han sedermera häruti förändring, skall
han göra anmälan därom hos direktionen.

Mom. 3. Uttages ej pension inom tre år efter det pensionsrätten
inträtt eller pensionen senast blivit lyftad, tillfaller densamma pensionsinrättningen
så väl för de tre sålunda förflutna åren som allt framgent,
till dess pensionstagaren anmäler sig för pensions utbekommande.

§ 9.

Mom. 1. Delägare, som lämnat telegrafverkets tjänst, skall, om
han ånyo vinner inträde däri, påföras de avgifter, han skolat under
mellantiden erlägga, därest han kvarstått i telegrafverkets tjänst, jämte
4 Va procent årlig ränta därå. Ifrågavarande fyllnad sav gifter skola antingen
erläggas på en gång vid återinträdet eller fördelas pa viss av
direktionen bestämd tid.

Mom. 2. Delägare i pension sinrättning, som övergår från annan
statstjänst till ordinarie tjänst i telegrafverket, skall, därest han är berättigad
att från den pensionsinrättning han förut tillhört återbekomma
inbetalda pensionsavgifter i den mån de erfordras till erläggande av
retroaktivavgifter till beredande av pension i annan statstjänst, vara
skyldig att vid inträdet i telegrafverkets pensionsinrättning såsom retroaktivavgift
erlägga vad han under sin föregående ordinarie tjänstetid
skolat till sistnämnda inrättning betala i pensionsavgifter, om han hela
tiden innehaft den av honom erhållna befattningen i telegrafverkets tjänst,
jämte 4 Va procent årlig ränta därå.

För delägare, som erlagt retroaktivavgift, skola därefter utgående
pensionsavgifter så beräknas som hade han ingått i pensionsinrättningen
vid den tid, från vilken retroaktivavgiften beräknats.

§ 10-

Mom. 1. De av delägare till pensionsinrättningen erlagda avgifter
kunna — utom i de fall, som här nedan under mom. 2 och 3 upptagas —
icke återfås i annan ordning än genom den i detta reglemente fastställda
pensionering; till följd varav delägare, som, innan han är berät 19 -

142

tigad till pension från pensionsinrättningen, tager avsked eller bliver
från tjänsten avsatt eller för fel eller försumlighet från tjänsten skild
eller upphör att vara svensk medborgare, på samma gång förlorar rättigheten
att återfå sina i pensionsinrättningen gjorda insatser.

Mom. 2. Delägare, som avgår från sin befattning vid telegrafverket
därför att befattningen till följd av ändringar i verkets organisation
eller tjänsteförhållanden i övrigt indrages, äger att vid avgåendet
återfå sina till pensionsinrättningen erlagda avgifter jämte 4 Vs procent
årlig ränta eller ock, om han det föredrager, att mot fortsatta inbetalningar
intill full pensionsålder kvarstå i pensionsinrättningen.

Mom. 3. Delägare, som övergår tdl annan statstjänst, äger att,
därest med inträdet i denna tjänst är förenad skyldighet att för beredande
av pension erlägga retroaktivavgift, från pensionsinrättningen återbekomma
erlagda avgifter jämte 4 Vs procent årlig ränta därå, dock ej
till högre belopp än det, vartill retroaktivavgiften uppgår.