SAKKUNNIGA FÖR UTREDNING AV VISSA TILL
STRAFFLAGSTIFTNINGEN HÖRANDE FRÅGOR

UTREDNING OCH FÖRSLAG

BORTTAGANDE UR LAGSTIFTNINGEN ÅT
STRAFFPÅFÖLJDEN FÖRLUST ÅT MEDBORGERLIGT

FÖRTROENDE

STOCKHOLM 1915

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

142016

•«

herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet.

Undertecknade, vilka Kungl. Maj:t den 20 juni 1913 i nåder förordnat
att såsom sakkunniga biträda i justitiedepartementet med verkställande av
utredning och avgivande av förslag i fråga om bland annat borttagande
ur lagstiftningen av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende,
få härmed vördsamt överlämna betänkande, innefattande sådan utredning
och förslag samt en av undertecknad Bagge utarbetad översikt av den utländska
lagstiftningen i ämnet.

Stockholm den 30 september 1915.

VIKTOR ALMQUIST.

ALGOT BAGGE.

GEORG STJERNSTEDT.

LAGFÖKSLAG.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 16 och 19 §§, 3 kap. 13 §, 8 kap. 30 §,
12 kap. 21 §, 13 kap. 6 §, 14 kap. 46 §, 15 kap. 25 §, 16 kap. 16 §,
18 kap. 12 §, 19 kap. 23 §, 20 kap. 14 §, 21 kap. 10 §, 22 kap. 22 §,
23 kap. 1 och 2 §§ samt 25 kap. 12 § strafflagen skola erhålla följande
ändrade lydelse:

2 KAP.

16 §.

Avsättning innebär förlust av det ämbete, vari förbrytelsen skett.
Har den dömde tillika förklarats ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas;
have ock förlorat annat ämbete, som han innehaver; och må han ej ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning vidare erhålla eller utöva.

Mistning av ämbete på viss tid medför, under den tid, förlust av
de rättigheter eller förmåner, som med ämbetet följa.

Om rättighet till pension galle vad särskilt stadgat är.

19 §•

Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att den brottslige
för tid, som nedan sägs, ådömes den påföljd, att lian ej må erhålla eller

utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, evad den av förordnande
eller medborgares val beror, samt ej är berättigad avgiva röst vid val av
1 iksdagsman eller präst eller att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas
eller allmän rådstugas eller kyrkostämmas överläggningar och beslut eller
eljest rösta i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast den må deltaga,
som är i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad.

Ej må dylik påföljd ådömas, där ej brottet varder belagt med dödsstraff
eller med straffarbete i minst sex månader.

Har den dömde gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete för
livstid, ådömes påföljd, som nu är nämnd, för alltid, men i annat fåll
intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter
utståndet straff blivit frigiven.

Den, som adömes påföljd, varom ovan förmäles, have förverkat ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning, som av honom innehaves.

3 KAP.

13 §.

Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete i
minst sex månader för delaktighet i brott, varå påföljd, som omförmäles
i 2 kap. 19 §, för alltid efter lag följa kan; varde då ock ddömd påföljd,
efter ty i sistnämnda lagrum sägs.

8 KAP.

30 §.

Den, som till straff efter 1, 4, 5, 6, 9, 11, 13 eller 15 §, 17 §
1 mom. eller 22 § 1 mom. sig skyldig gjort, varde ock ådömd påföljd»
varom stadgas i 2 kap. 19 §. Lag samma vare, om någon efter 2, 3, 7,
8 eller 10 § är förfallen till straffarbete i minst sex månader.

«)

12 KAP.

21 §.

Den, som till straff efter 1, 2, 11 eller 14 § fälles, varde oek ådömd
påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 §. Lag samme vare, om någon efter 4,
7, 12, 13, 16 eller 18 § prövas skyldig till straffarbete i minst sex månader.

13 KAP.

6 §•

Den som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, skall ock
ådömas påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 §.

14 KAP.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 19, 28 eller 40 §,
eller i annat fall, än 34 § avser, fälles till straff efter 1 eller 2 § eller
18 § 1 mom., skall ock ådömas påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 §. Lag
samma vare, om någon efter 18 § 2 mom. eller 27 § prövas skyldig till
straffarbete i minst sex månader.

15 KAP.

25 §.

Den, som till straff efter 1, 3 eller 5 § eller sista punkten i 8 §
fälles, skall ock ådömas påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 §.

2—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

16 KAP
16 §.

Den, som efter 3 § gjort sig förfallen till dödsstraff eller till straffarbete
i minst sex månader, skall ock ädömas påföljd, varom stadgas i
2 kap. 19 §. Lag samma vare, om någon efter 1, 2 eller 7 § gjort sig
förfallen till straffarbete i minst sex månader.

18 KAP.

12 §.

Föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andra, som genom
koppleri till otukt förleda barn eller dem, som under deras lydnad eller
uppsikt ställde äro, skola dömas till straffarbete från och med två till och
med sex år; varde ock ådömde påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 §.

19 KAP.

23 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 4, 7, 8 eller 10 §,
17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock ädömas påföljd, varom stadgas i 2
kap. 19 §. Lag samma vare, om någon efter 3 eller 6 § gjort sig skyldig
till dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader eller efter 5,
9 eller 21 § till straffarbete i minst sex månader.

20 KAR
14 §.

Den, som för brott, varom i detta kap. förmärs, gjort sig skyldig
till straffarbete i minst sex månader, skall ock ddömas påföljd, varom
stadgas i 2 kap. 19 §.

21 KAP.

10 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller
8 §, skall ock ådömas påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 §. Lag samma
vare, om någon efter 9 § gjort sig förfallen till straffarbete i minst sex
månader.

22 KAP.

22 §.

Den, som för brott, varom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete i minst sex månader, skall ock ådömas påföljd, varom
stadgas i 2 kap. 19 §.

23 KAP.

1 §•

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava övat bedrägeri
mot sina borgenärer i något av dessa fall:

1. att han under lånat namn köpt egendom och den bland tillgångarna
ej uppgivit, eller under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal

egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat,
undandolt eller ur vägen skaffat något av sina tillgångar; eller

2. att han i hemligt förstånd med någon föregiven borgenär uppgivit
eller vidgått falsk skuld; eller

3. att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok
hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller
uppsåtligen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två till
och med sex år, så ock till påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 §. Äro
omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex
månader nedsättas.

2 §•

Har gäldenär oredlighet mot sina borgenärer brukat i ty

1. att han, sedan han själv sökt att få sin egendom avträda, eller,
där konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom kunnig
blev, något av egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan sviklig avsikt
att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes förskingrat;
eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att
rätt för sig göra, genom gåva eller annan åtgärd, som till sin följd därmed
lika är, avhänt sig egendom av sådant värde, att borgenärerna därav
märklig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock, där
han dömes till straffarbete i minst sex månader, ådömd påföljd, varom
stadgas i 2 kap. 19 §.

25 KAP.

12 §.

Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller
böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller

upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som
icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar,
företett veterligen oriktiga verifikationer, eller förövat annat sådant bedrägeri;
dömes, ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet därför ställer,
till avsättning och straffarbete från och med två år sex månader till och
med tio år: varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
samt ådömd påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 §. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till ett år nedsättas.

Denna lag skall träda i kraft den

II.

Förslag

till

Lag

angående ändring i förordningen den 16 februari 1861 om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 6 § i förordningen den 16 februari 1864
om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, skall
erhålla följande lydelse:

6 §.

Förlust av medborgerligt förtroende må ej vidare ådömas: i stället för
förlust av medborgerligt förtroende varde påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 §
strafflagen, förbrytaren ådömd, efter ty i samma lag för varje fall stadgat är.

Den, som är förlustig medborgerligt förtroende, är utestängd från
behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen; hane

ock förverkat ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som av honom
innehaves.

I lag eller annan allmän författning förekommande stadganden, som
från annan behörighet eller rättighet eller förmån utestänga den, vilken är
förlustig medborgerligt förtroende, skola icke vidare tillämpas, ej heller där
förekommande stadganden, som från behörighet, rättighet eller förmån utestänga
den, vilken varit förlustig medborgerligt förtroende; dock att i fråga
om rättighet till pension eller att deltaga i adelsmöte eller behörighet att
anställas eller såsom värnpliktig tjänstgöra vid krigsmakten eller att vittna
eller att enligt lagen om skiljemän eller enligt annan allmän författning
utses till skiljeman eller att utöva befäl a fartyg skall gälla vad därom är
särskilt stadgat.

Vad i lag eller annan allmän författning är stadgat om god frejd
såsom förutsättning för behörighet, rättighet eller förmån och om skyldighet
att förete prästbetyg, innehållande uppgift om frejd, skall icke vidare
tillämpas.

Denna lag skall träda i kraft den

III.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 28, 109, 114, 152 och 172 §§ i strafflagen
för krigsmakten skola erhålla följande ändrade lydelse:

28 §.

Om avsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd,
om mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, vartill

dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning eller till mistning
av ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning av det ämbete
eller den tjänst, vari han sig förbrutit, galle vad i allmän lag sägs.

Vissa i strafflagen för krigsmakten bestämda brott kunna medföra
ådömande av påföljd, varom i 2 kap. 19 § allmänna strafflagen förmäles;
och gälle om förutsättning för påföljdens åläggande, om tid, för vilken densamma
ädömes, samt om förverkande av ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning, som av den dömde innehaves, vad i sistnämnda lagrum andra,
tredje och fjärde styckena är stadgat.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §, skall ock ådömas
påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 § allmänna strafflagen. Lag samma
vare, om någon efter 102, 103 eller 104 § gjort sig skyldig till straffarbete
i minst sex månader.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i olovlig
avsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl
ställda avdelning av krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk,
hästar eller tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap eller
annan krigsförnödenhet; dömes till straffarbete från och med två till och
med sex år; varde ock ådömd påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 § allmänna
strafflagen.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom denna
§ handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §,
varde ock ådömd påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 § allmänna strafflagen.

Lag samma vare, om någon efter 135 § gjort sig förfallen till dödsstraff
eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon är för -

fallen till straff för brott, som i 142 § omförinäles, där brottet skett i
förrädisk avsikt.

172 §.

Den, som för brott, varom i detta kapitel förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete i minst sex månader, skall ock ådömas påföljd,
varom stadgas i 2 kap. 19 § allmänna strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den

IV.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § i lagen den 23 oktober 1914 om införande av den
nya strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 4 § i lagen den 23 oktober 1914 om
införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om
krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad i avseende därå iakttagas
skall, skall erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Brott, som är förövat, innan nya strafflagen för krigsmakten blivit
gällande, men för vilket dessförinnan straff ej är bestämt genom domstols
utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat varder, eller genom befälhavares
beslut i disciplinmål, skall efter nya lagen straffas, om det straff,
som efter densamma bör åläggas, är lindrigare än det, som varit stadgat
i äldre lag; och skall i sådant fall disciplinstraff anses lindrigare än böter.

Tillika skall iakttagas, att, om enligt äldre lag disciplinstraff skulle följa
å brottet, disciplinstraff enligt nya lagen skall åläggas, därest ej sådant
fall är för handen, som nedan i denna § sägs.

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blev gällande,
genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat varder,
eller genom befälhavares beslut i disciplinmål blivit belagd med disciplinstraff,
och varder han övertygad att förut hava gjort sig skyldig till annan
förseelse, därå disciplinstraff bör följa, varde straffet för båda förseelserna
bestämt enligt äldre lag1.

Förlust av medborgerligt förtroende må ej vidare ädömas. 1 stället för
förlust av medborgerligt förtroende varde •påföljd, varom stadgas i 2 kap.
19 § allmänna strafflagen, förbrytaren ådömd.

Denna lag skall träda i kraft den

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 16 och 26 i riksdagsordningen.

§ 16.

Valrätt tillkommer en var svensk man från och med kalenderåret
näst efter det, varunder han uppnått 24 års ålder, dock ej

a) den som står under förmyndareskap, eller

som är i konkurstillstånd;

b) den som häftar för understöd, vilket under löpande eller sistförflutna
kalenderåret av fattigvårdssamhälle tilldelats honom själv, hans
hustru eller minderåriga barn;

3—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

c) den som icke erlagt, de honom påförda utskylder till stat och kommun,
vilka förfallit till betalning under de tre sistförfluten kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
av sistförfluten kalenderåret åliggande värnpliktsövningar;

e) den som är från valrätten utesluten på grund av honom ådömd
straffpåföljd.

Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt i
vallagen finnes närmare bestämt, valrätten grundas på förhållandena vid
tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet inträffar.

§ 26.

Riksdagsmannabefattning kan endast av svensk medborgare utövas.

Ej må såsom riksdagsman godkännas:

a) den som står under förmyndareskap;

b) den som till borgenärer all sin egendom avträtt och icke, på sätt
lag förmår, gitter visa, att han från deras krav befriad är;

c) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må erhålla eller
utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller genom utslag,
vilket ännu icke vunnit laga kraft, är ådömd straffpåföljd, varom sist förmärs,
eller den som är ställd under framtiden för brott, vilket kan
medföra sådan påföljd;

d) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan;

e) den som blivit förvunnen att hava vid riksdagsmannaval med penningar
eller gåvor sökt värva röster, eller emot vedergällning avgivit sin
röst, eller genom våld eller hot stört valfriheten.

VI.

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse av § 3 mom. 1 och § 15 i nådiga kungörelsen den
26 november 1909 om upprättande av röstlängd för val till Riksdagens
andra kammare samt den i avseende härå vissa myndigheter åliggande

uppgiftsskyldighet.

Härigenom förordnas, att § 3 mom. 1 och § 15 i nådiga kungörelsen
den 26 november 1909 om upprättande av röstlängd för val till Riksdagens
andra kammare samt den i avseende härå vissa myndigheter åliggande
uppgiftsskyldighet skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 3.

1. Det åligger, där ej nedan annorlunda stadgas, pastor eller för-Pastor uppsamlingsföreståndare
att årligen å blankett enligt formulär n:r 1 meddela het.
uppgift å de män inom församlingen, vilka vid årets början uppnått minst
tjugufyra års ålder och

aj den 10 juni på grund av ådömd straffpåföljd äro obehöriga att
avgiva röst vid riksdagsmannaval;

b) enligt upplysning, inkommen under tiden från mantalslängdens
granskning till och med den 10 juni, blivit svenska medborgare; börande
härom föras särskilda minnesanteckningar.

Om i nu nämnda hänseenden icke något är att meddela, skall anmälan
härom göras å uppgiftsblankett.

Uppgift eller anmälan, varom nu sagts, skall senast den 12 juni
avsändas eller avlämnas till röstlängdsupprättaren i orten.

Underlåter pastor eller församlingsföreståndare att å stadgad tid
tillställa röstlängdsupprättaren uppgiftsblankett, som ovan sägs, skall denne
genast härom göra anmälan hos Konungens befallningshavande, som har
att giva förständigande om skyndsamt fullgörande av uppgiftsskyldigheten.

§ 15.

Röstlängd upprättas i enlighet med bifogade formulär n:r 6; och skall
därvid iakttagas, att fullständiga namn utsättas och, då så erfordras, jämväl
födelseår, skattetal eller annat dylikt; att för nyinflyttad särskild anteckning
införes i kolumn 5, vilken anteckning överstrykes, när han fullgjort
den i 26 § vallagen afsedda bevisskyldighet; att i fråga om oguldna
utskylder anteckning sker genom angivande av det år, för vilket utskylderna
skolat utgöras; att rörande i kolumn 9 avsedda hinder för rösträtt
anteckning sker genom angivande av det stycke i § 16 riksdagsordningen,
däri hindret beröres; samt att rättelse i kolumnerna 4—12 ej må ske
genom radering utan skall göras med rött bläck, därvid röstlängdsupprättarens
initialer tillika utsättas.

Denna kungörelse skall träda i kraft den

Formulär n:r 1.

Uppgift för år 1910 å de män inom .................................församling, vilka vid

årets början uppnått minst tjugufyra års ålder och

a) den 10 juni på grund av ådömd straffpåföljd äro obehöriga att avgiva
röst vid riksdagsmannaval.1)

Bostad i församlingen vid senaste mantalsskrivning.	Namn och yrke eller titel.	Pödelseär.	För den, vilken inflyttat under året, uppgives här församling och län eller stad, varifrån inflytt-ningen skett.
Mörby n:r 1, Sipängen .	Torparen Carl Yiktor Ek .	1882	—
—	Hemmansäg. Per Erik Måns-son ..........	1879	Östra Vingåker, Södermani. län
Ekilla n:r 2, 1/s mtl . .	Skomak. Anders Pettersson	1868

J) Här upptagas även de, vilka under äret varit kyrkoskrivna i församlingen, men före den 10
juni uttagit flyttningsbetyg.

Formulär n:r 6.

Röstlängd

i -

valdistrikt
. valkrets

för val till Riksdagens andra kammare

år

1910.

Hemmans eller lägenhets

namn.	nummer.	Namn och yrko eller titel.	Häftar för fattigunder-stöd, i § 16 dagsordn. sägs.
1	2	3	4
Alby...........	1	Jonsson, Anders Gustaf, hem.-äg.....
> Sjövik .......		Larsson, Lars Oskar, smed ...
> Bergshöga......		Blomkvist, Karl Johan, arb......
Huddinge........	2	Jansson, Jan Petter, hem.-äg. */»...........
> ....	2	Jansson, Jan Petter, hem.-äg. */i«..........	.................
» Klippan.....	2	Andersson, Carl Gustaf, statdräng, f. 75 .
Kullen.......	1	Persson, Johan Oskar, hem.-äg............	.................
* ...	1	Persson, Gustaf Adolf, hemmason..........	..............
> Skönvik.....	1	Sjöström, Viktor Emil, arb..............
V
> Rosendal.....	2	Nydahl, Magnus Fredrik, maskinarb..........	.................
Nacka, Klippan.....	—	Dahlgren, Ivar Axel, f. d. sjöman . 1	1

Nyinflyt-tad, vilken på grund av 26 § vallagen \| ej är röst-\| berättigad.	Icko full-gjort ho-nom t. o. m. utgången av b i st för-flutna året åliggande värnplikts-övningar.	Icke fullg skyld ......“ krono-utskylder för åren	ort skatt-ghet: kommnnal-utskylder för åren	Övriga hinder för rösträtt.	Är röst- berät- tigad.	Har ut- övat röst- rätt.
5	6	7	8	9 ..........................	10 Rb	11
		08	07, 08	gikt R. 0. § 16 a) st. 2.
1	i
			Rb Rb

		08	06,07, 08 E.R
		jlkt R. 0. §16 a) st. 1.
	i
		07
1				Rb Rb
			likt R. 0. § 16 e).

4—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

Anteckningar.

Fullgjort bevisskyldighet; se
anm. n:r 43.

Hindret upphör t; se antu.n:rl4.

Hemmans eller lägenhets

Namn och yrke eller titel.

namn. nummer.

1 2 3

Nacka, Emilslund.....i — Johansson, Emil, skomakare.........

Häftar för
fatt!
stöd,

i § 16

dagsordn.

sägs.

> Karlsfred.....	—	Karlsson,	Karl, arb., f. 80.......
> Loviseberg.....	—	Schultze,	Friedrich Herman, verkmästare
Ornö...........	1	Eriksson,	Johan Erik, hem.-äg.....

Sakna stadigt hemvist:
Gustafsson Gnstaf Adolf, murare . . .

Nilsson, Nils, sjöman, f. 83......

Anmärkningar: l:o) avståndet mellan raderna må ej understiga 2 cm.

2:o) Röstlängd för valdistrikt i stad skall, i stället för ovanstående kolumner för
hemman och dess nummer, upptaga kolumner för tomtnummer och adress m. m.

3:o) Röstlängd för valdistrikt i stad underskrives av magistraten eller vederbörande
tjänsteman.

Nyinflyt-tad, vilken på grund av 26 § vallagen ej är röst-berättigad.	Icke full-gjort ho-nom t. o, m. utgången av sistför-fluten året åliggande värnplikts-övningar.	Icke fullgjort skatt-skyldighet :
krono-utskylder för åren	kommunal-utskylder för åren	Övriga hinder för rösträtt.	Är röst- berät- tigad.
5	G	7	8	0	10
—H					Rb
E. R.			08		Rb
			jlkt E. 0. § 16 st. 1.	Rb
				Äb
					ER
					\ Rb
			07, 08		........

Har

ut övat röst rätt.

Anteckningar.

Skatten betald: se anm. n:r 23.

Hindret upphört: se anm. n:r
15.

Ej bet. kronontsk. för 08; se
anm. n:r 12.

Upprättad i N. N. fögderis häradsskrivarekontor den

Erik Rosengren.

VII.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 1, 4:o, och § 2, 4:o, nionde stycket, i tryckfrihetsförordningen.

§ I 4:o.

Utgivare av dagblad eller periodiska skrifter anmäle sig, jämte
titeln och tryckningsorten, hos chefen för justitiedepartementet, som äger
att, såvida sökanden ej blivit förklarad ovärdig föra andras talan, meddela
bevis, att intet hinder emot skriftens utgivande förekommer.

§ 2.

4:o — — — — — — — — — — — — — —

Att ingen må tillåtas att, i andra fall än allmänna lagen och gällande
författningar utstaka, meddela eller till tryck utlämna utdrag av
kyrkoböcker eller av andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar,
i vad de innehålla upplysning, huruvida enskild person ådragit
sig straffpåföljd, vilken utestänger från behörighet och rättigheter, som omförmälas
i 2 kap. 19 § strafflagen, eller om enskild persons leverne och
seder i övrigt, såvitt de lända honom till skada eller förklenande. Den häremot
bryter, böte trettiotre riksdaler sexton skillingar.

VIII.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott
av präst och om laga domstol i sådana mål.

Härigenom förordnas, att 7 § i lagen den 8 mars 1889 om straff
för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål skall erhålla
följande ändrade lydelse:

7 §•

Begår präst brott, därför han dömes till straffpåföljd, varom stadgas
i 2 kap. 19 § strafflagen, eller till straffarbete eller till dödsstraff;
varde tillika dömd till avsättning, ändå att brottet är begånget utom ämbetet.

Denna lag skall träda i kraft den

i s

IX.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 § 1 mom. i lagen den 9 december 1910 angående
tillsättning av prästerliga tjänster.

Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. i lagen den 9 december
1910 angående tillsättning av prästerliga tjänster skall erhålla följande
ändrade lydelse:

26 §.

1. Rösträtt vid prästval tillkomme en var i församlingen mantalsskriven
man eller kvinna, som uppnått 21 års ålder och äger att för
egen del i kyrkostämmans överläggningar och beslut deltaga, dock ej den,
som står under förmynderskap, eller hustru, för vilken god man jämlikt
19 kap. 4 § ärvdabalken förordrats. Hustru till röstberättigad man äge
ock, även om hon icke är berättigad att deltaga i kyrkostämmans överläggningar
och beslut, rösträtt vid prästval i församlingen, därest hon
uppnått 21 års ålder, ej är från deltagande i prästval utesluten på
gruryl av henne ådömd straffpåföljd, ej är främmande trosbekännare eller
anmält sig till utträde ur svenska kyrkan och ej heller god man jämlikt
19 kap. 4 § ärvdabalken för henne förordnats.

Denna lag skall träda i kraft den

Förslag

till

Lag

om .ändrad lydelse av §§ 8, 13 och 14 i förordningen om kommunalstyrelse på

landet den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 8, 13 och 14 i förordningen om komma*-nalstyrelse på landet den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 8.

Rättighet att deltaga i kommunalstämmans överläggningar och beslut
äger, under iakttagande av de närmare bestämmelser, som § 9 innehåller,

envar svensk undersåte,

som är medlem av kommunen samt enligt § 57 förbunden att till
densamma erlägga skatt, och icke

häftar för oguldna kommunalutskylder, eller

är frän ovannämnda rättighet utesluten på grund av honom adömd
straffpåföljd.

Enahanda rättighet tillkommer bolag.

§ 13.

Kommunalstämman utser bland röstberättigade, inom kommunen
bosatta personer, som uppnått tjugufem års ålder, en ordförande och en
vice ordförande för fyra år.

Ej må annan sådant uppdrag sig avsäga än:

kvinna;

ärabets- eller tjänsteman, sora av sin befattning är hindrad att uppdraget
fullgöra;

den sora efter de fyra sistförflutna årens tjänstgöring såsom ordförande
eller vice ordförande är i ordning att därifrån avgå;

den som uppnått 60 års ålder; samt

den som eljest uppgiver förhinder, vilket av kommunalstämman godkännes.

Ordförande eller vice ordförande kan ej vara:

a) den som icke råder över sig och sitt gods;

b) den som till borgenärer all sin egendom avträtt och icke, på sätt
lag förmår, gitter visa, att han från deras krav befriad är;

c) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må erhålla eller
utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller genom utslag, vilket
ännu icke vunnit laga kraft, är ådömd straffpåföljd, varom sist förmäles,
eller den som är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra
sådan påföljd;

d) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Gift kvinna, som är röstberättigad, vare ej på den grund, att hon

står under mannens målsmanskap, obehörig att utöva uppdrag, varom nu
är fråga.

§ 14.

Sedan taxeringslängden för allmänna bevillningen blivit av prövningsnämnden
granskad, skall kommunalnämnden med ledning därav och
på grund av bestämmelserna i §§ 11 och 58, enligt bifogade formulär litt.
A., upprätta en längd över kommunens röstägande medlemmar, jämte det
på en var av dem belöpande rösttal. Anteckning rörande hinder för rösträtt
må däri ske endast genom angivande av det stycke i § 8, däri hindret
beröres. Aro i kommun flera valdistrikt för val av kommunalfullmäktige

eller landstingsmän, skall längden uppläggas i särskilda delar, en för varje
valdistrikt, och skall i sådant fall upprättas sammandrag över de särskilda
delarnas slutsummor. Längden upprättas i två exemplar, av vilka det ena
i sockenstugan anslås och det andra hos kommunalnämnden förvaras.

Huru denna längd skall hållas för granskning tillgänglig och å kommunalstämma
första gången till justering företagas, därom stadgas i § 65.
Å varje stämma, som efter första justeringen hålles, skall ordföranden,
innan något ärende till behandling företages, framställa förfrågan, huruvida
någon vill göra anmärkning mot röstlängden. Stämman meddelar
över framställd anmärkning genast sitt beslut och låter i längden införa
den rättelse, som därav föranledes. Anmärkning, som mot längden göres
efter det ärendenas behandling vidtagit, må ej komma under prövning.

Missnöje med kommunalstämmans beslut över anmärkning mot röstlängden
må anföras i den ordning § 75 stadgar. Ej må, till bestyrkande
av gjord anmärkning, hos högre myndighet andra bevis gälla än de, som
varit i behörig ordning vid kommunalstämman företedda.

Denna lag skall träda i kraft den

5—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

Formulär litt. A.

Röstlängd

Den röstberättigades

Nummer i
debiteringsoch uppbörds längden.

namn och yrke

Karlfeldt, N., major.....

Sven Persson, arrendator . . .
Anders Svensson, hemmansägare
Petter Krantz, skomakare . . .
Berg, N., kronoarrendator . . .
Utby aktiebolag.......

eller

titel.

bostad.

Glittringe.

Lugnås.

Berga.

Vantinge, under Berga.
Mora kungsladugård.
Utby.

o. s. v. i den ordning, som i debiterings- och uppbördslängden är följd.

Summa

N. N. den ..................... 19....

På kommunalnämndens vägnar:

N. N.

Ordförande.

Bilaga till förordningen om
kommunalstyrelse på, landet.

N. N. socken.

Beräknad	Antal	röster
inkomst av fastighet samt av ka-pital och arbete.	på grund av den be-räknade in-komsten.	efter annan grund (som i anmärk-ningskolum-nen an-gives).	Anmärkningar.
Kr. 58,200	ö.	40		Röstar för 33 röster.
960	—	10	—	Konkurs.
1,380	—	11	—
150	—	2	—	Ej rösträtt § 8 st. 4.
1,800	—	12	—
45,400	—	40	—	Röstar för 33 röster.
—	—	—	—
—	—	—	—
—	—	—	—
—	—	- *
_	—	330		Vio = 33.

Justerad å kommunalstämma den

19....

N. N.

Stämmans ordförande.

........... 19....

Ånyo justerad å kommunalstämma den

N. N.

Stämmans ordförande.

XI.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av §§ 9 och 13 samt § 29 mom. 1 i förordningen om
kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 9 och 13 samt § 29 mom. 1 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862 skola erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 9.

Rättighet att vid allmän rådstuga deltaga i överläggningar och beslut i
alla de staden rörande angelägenheter, vilka icke enligt rikets grundlagar
eller särskilda författningar äro vissa klasser av stadens medlemmar förbehållna,
äger, med iakttagande av de närmare bestämmelser, som § 10
innehåller,

en var svensk undersåte,

som är medlem av kommunen samt enligt § 57 förbunden att till
densamma erlägga skatt, och icke

häftar för oguldna stadsutskylder, eller

är från ovannämnda rättighet utesluten på grund av honom ådömd
straffpåföljd.

Enahanda rättighet tillkommer bolag.

§ 13.

Sedan taxeringslängden för allmänna bevillningen blivit av prövningsnämnden
granskad, skall magistraten med ledning därav och på grund av bestämmelserna
i § 11 och § 58 mom. 1 upprätta en längd över stadens röstägande
medlemmar jämte det på en var av dem belöpande rösttal. Anteckning

rörande hinder för rösträtt vid däri ske endast genom angivande av det
stycke i § .9, däri hindret beröres. Förrän denna röstlängd tillämpas,
skall den för varje gång vara minst åtta dagar å kungjort ställe till granskning
framlagd.

Innan något ärende till behandling vid allmänna rådstugan företages,
skall ordföranden framställa förfrågan, huruvida någon vill göra anmärkning
mot röstlängden. Magistraten meddelar över framställd anmärkning
genast sitt beslut och inför i längden den rättelse, som därav föranledes.
Anmärkning, som mot längden göres efter det ärendenas behandling
vidtagit, må ej komma under prövning.

Missnöje med magistratens beslut över anmärkning mot röstlängden
må anföras i den ordning § 76 stadgar; dock utan återverkan på vad
redan beslutat blivit, såvida ej fråga är om val. Ej må, till bestyrkande
av gjord anmärkning, hos högre myndighet andra bevis gälla än de, som
varit i behörig ordning inför magistraten företedda.

§ 29.

Mom. 1. Stadsfullmäktig kan ej den vara, som icke uppnått tjugufem
års ålder, ej heller:

a) den som icke råder över sig och sitt gods;

b) den som till borgenärer all sin egendom avträtt och icke, på
sätt lag förmår, gitter visa, att han från deras krav befriad är;

c) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må erhålla eller
utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller genom utslag, vilket
ännu icke vunnit laga kraft, är ådömd straffpåföljd, varom sist förmäles, eller
den som är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd;

d) den som är förklarad ovärdig att inför Tätta föra andras talan.

Gift kvinna, som är röstberättigad, vare ej på den grund, att hon

står under mannens målsmanskap, obehörig att utöva uppdrag, varom nu
är fråga.

Denna lag skall träda i kraft den

XII.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 10 i förordningen om landsting den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 10 i förordningen om landsting den
21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 10.

För att någon till landstingsman må kunna väljas erfordras, att
han uppnått tjugufem års ålder, är inom länet boende och äger utöva
rösträtt inom valkretsen.

Landstingsman kan ej vara:

a) den som icke råder över sig och sitt gods;

b) den som till borgenär all sin egendom avträtt och icke, på sätt
lag förmår, gitter visa, att han från deras krav befriad är;

c) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom ädömd straffpåföljd icke må erhålla eller
utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller genom utslag, vilket
ännu icke vunnit laga kraft, är ådömd straffpåföljd, varom sist förmäles,
eller den som är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan
påföljd;

d) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper som för

valbarhet till landstingsman.

Landstingsman eller suppleant må ej kunna uppdraget sig avsäga,
såvida han ej fyra år tjänstgjort såsom landstingsman eller uppnått 60
års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av landstinget godkännes.

Denna lag skall träda i kraft den

XIII.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av §§ 4, 6 och 24 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 4, 6 och 24 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 skola erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 4.

Rättighet att deltaga i kyrkostämmas överläggningar och beslut tillkommer,
på landet, den som på kommunalstämma och, i stad, den som
vid allmän rådstuga rösträtt äger: dock härifrån undantagne
främmande religionsbekännare och
de, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält.

§ 6.

Vid omröstning följes, på landet, vad för kommunalstämma och, i
stad, vad för allmän rådstuga stadgat är i avseende på röstberäkning samt
rösträtts utövning och överlåtande på annan person.

De för kommunerna gällande röstlängder skola innehålla av kyrkoherden
verkställd anteckning om dem, vilka, enligt § 4, rösträtt ej tillkommer.
Nämnda anteckning må ske endast genom angivande av det
stycke i § 4, däri det avsedda hindret för rösträtt beröres. På landet
skall sådan anteckning vara i röstlängden införd, när längden hålles för
granskning tillgänglig på sätt i förordningen om kommunalstyrelse på landet
är stadgat. I stad skall längden, försedd med nämnda anteckning,

under minst en vecka före varje kyrkostämma vara å kungjort ställe till
granskning framlagd.

Innan något ärende till behandling å kyrkostämman företages, skall
ordföranden framställa förfrågan, huruvida någon vill göra anmärkning
mot röstlängden. Stämman meddelar över framställd anmärkning genast
sitt beslut och låter i längden införa den rättelse, som därav föranledes.
Anmärkning, som mot längden göres efter det ärendenas behandling vidtagit,
må ej komma under prövning. ■

Missnöje med kyrkostämmans beslut över anmärkning mot röstlängden
må anföras i den ordning § 41 stadgar. Ej må, till bestyrkande
av gjord anmärkning, hos högre myndighet andra bevis gälla än de, som
varit i behörig ordning vid kyrkostämman företedda.

§ 24.

Ledamot i kyrkoråd och skolråd kan ej vara:

a) den, som är oberättigad att deltaga i kyrkostämmas överläggningar
och beslut;

b) den, som icke uppnått 25 års ålder;

c) den, som icke råder över sig och sitt gods;

d) den, som till borgenärer all sin egendom avträtt och icke, på
sätt lag förmår, gitter visa, att han från deras krav befriad är;

e) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må erhålla eller
utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller genom utslag, vilket
ännu icke vunnit laga kraft, är ådömd straffpåföljd, varom sist förmäles, eller
den, som är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd;

f) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan;

g) den, som tillhör kyrkoförsamlingens redovisningsskyldiga och
avlönade betjänte.

Gift kvinna, som är röstberättigad, vare ej på den grund, att hon
står under mannens målsmanskap, obehörig att utöva uppdrag, varom nu
är fråga.

Denna lag skall träda i kraft den

XIV.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 5 mom. 2, § 7 samt § 15 mom. 1 i förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.

Härigenom förordnas, att § 5 mom. 2, § 7 samt § 15 mom. 1
förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 skola
erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5.

Mom. 2. Sedan taxeringslängden för årets allmänna bevillning blivit
av prövningsnämnden granskad, låter magistraten med ledning därav upprätta
särskild röstlängd för varje valkrets och hålla dessa röstlängder å
kungjort ställe minst åtta dagar för de röstägande tillgängliga. Anteckning
rörande hinder för rösträtt må däri ske endast genom angivande av
det stycke i § 7, däri hindret beröres.

Magistraten sammanträder därefter å tid, som likaledes kungöres,
för prövning av de anmärkningar, vilka en var, som anser sig därtill befogad,
har att vid detta sammanträde emot röstlängd framställa och styrka.
Anmärkning, som senare mot röstlängd göres, må ej komma under prövning.
De rättelser, till vilka laga skäl förefinnas, varda genast i röstlängden
införda och för de närvarande tillkännagivna; ävensom, då någon,
vilken yrkat att bliva i röstlängden upptagen eller få högre rösttal sig
tillagt, ej anses hava befogenheten av sitt anspråk styrkt, detsamma
genom avsagt beslut ogillas.

6—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

över anmärkning, som rör någon vid sammanträdet frånvarandes
rätt, meddelar magistraten beslut å valdagen, sedan tillfälle för den, emot
vilken anmärkningen gjord är, blivit lämnat att densamma bemöta, och
för sådant ändamål en kort uppgift om anmärkningens beskaffenhet varit
minst två dagar förut i magistratens förmak anslagen.

Missnöje emot beslut, som av magistraten sålunda meddelas, må
fullföljas i den ordning § 49 stadgar, dock utan att valet därav uppehälles.
Ej må, till bestyrkande av gjord anmärkning, hos högre myndighet
andra bevis gälla än de, som varit i behörig ordning inför magistraten
företedda.

§ 7.

Rättighet att deltaga i val av stadsfullmäktige äger, med iakttagande
av de närmare bestämmelser och inskränkningar, som § 8 mom. 1 innehåller,

en var svensk undersåte,

som är medlem av kommunen samt enligt § 40 förbunden att till
densamma erlägga skatt, och icke

häftar för oguldna stadsutskylder, eller

är från ovannämnda rättighet utesluten på grund av honom ådömd
straffpåföljd.

Enahanda rättighet tillkommer bolag.

§ 15.

Mom. 1. Stadsfullmäktig kan ej den vara, som icke uppnått tjugufem
års ålder, ej heller:

a) den som icke råder över sig och sitt gods;

b) den som till borgenärer all sin egendom avträtt och icke, på sätt
lag förmår, gitter visa, att han från deras krav befriad är;

förmäles, eller den som är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra
sådan påföljd;

d) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Gift kvinna, som är röstberättigad, vare ej på den grund, att hon
står under mannens målsmanskap, obehörig att utöva uppdrag, varom nu
är fråga.

Denna lag skall träda i kraft den

Formulär till 1912 års röst Kvarteret

Stenhuggaren.

Debet- nnmmer.	Tomt- nummer.	Adress- nummer	Namn och yrke eller titel. i	Inkomstbelopp, efter vilket stadsutskvlder beräknas.
672	5	71 A	Westlund, A., skomakare, för fastighet.......	3,750	1 i 6,000 1
			för rörelse i Klara församl...........	2,250	1
683			Marklin, Beata, nipperhandlerska.........		450 i
685			Weström, Anders, segelsömmare........		1,000
689			Svedenborg, Gustaf, bokhållare..........		250 !
702	6	17	Grevy, Albert, konsul..............		12,500
708			Skogström, G. H., järnarbetare.........		150
709			Fridman, L. B,., svarvare.............		350
715	7	19	Grundelin, S. B., husägare............	250	\| 1,100
			för fastigheten n:r 8/3 kv. Ceres........	550	i
			1 » > 5/21 kv. Pelaren......	300	\|
720			Nordeberg, Alma, sömmerska...........		60 i
732	8	73	Bostadsföreningen Kronan för fastighet......		2,500 j
733			Wold’s, N. L., notarie, stärbhus..........		400
738	9		Asplund & Holmin, aktiebolag, för fastighet ....	5,000	1 25,000
			för rörelse ...........	20,000	1
739			Asplund, K., fabrikör........		12,000
740			Forssander, Anders, verkmästare . . .		1,000
741			hustrun Anna Forssander......		800
754	11	71 B	Iverson, Lars, lantbrukare, för fastighet . . .		350
760	12	71 C	Cronström, August, kypare.....		300
762	13	75	Ben zelstj erna, Victor, löjtnant.......	8,000	\| 18,000
			för fastighet..........	10,000	f

längd för N. N. valkrets.

Antal röster.	Häftar för ognldna stadsntskylder för år t	Äger utöva rösträtt vid borgmästare-, rådmans- och magi-stratssekreterare-val.	Har utövat rösträtt.	Anteckningar.
28		rb.	1. 2.
5		—	1.
10		rb.	1. 2.
3	08, 09, 10
40		rb.		förordn. kom-styr. Stockholm § 7 »t. S.
				n. n.
2				omyndig förklarad.
4	08,-"09	rb.
11	n. n.	rb.	2.	född 1891.
. 1				född 1892.
21		—
4	09	—
40		—
40		rb.	1.
10		rb.	1. 2.
8		—	1.
4		—		bosatt i Eyds socken.
3				förordn. kom.-styr. Stockholm § 7st. 5.
40		rb.		konkurs: äger utöva rösträtt för inkomst
				av 2,000 kr. med 20 röster.

XV.

Förslag

til]

Skrivelse till överståthållareämbetet

angående ändrad lydelse av § 1 första och andra styckena i den av Kungl. Maj:t
den 11 februari 1910 fastställda valordning för Stockholms stad, gällande vid
val av stadsfullmäktige samt för upprättande av förslag till borgmästare-,
rådmans- eller magistratssekreteraresyssla.

Den röstlängd, som enligt kommunalförordningen magistraten vart
annat år skall låta ombesörja för varje valkrets, åligger det stadens uppbördsverk
att under magistratens inseende upprätta enligt bifogade formulär.
Röstlängden avlämnas till magistraten före den 25 februari.

Det tillkommer pastor att senast den 11 februari för anteckning i
längden till uppbördsverket meddela uppgift å de personer inom församlingen,
som den 10 februari är o på grund av ådömd straffpåföljd obehöriga
att rösta i kommunens allmänna angelägenheter.

XVI.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 4, § 5 inom. 2 och § 26 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

Härigenom förordnas, att § 4, § 5 mom. 2 och § 26 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 4.

Rättighet att deltaga i kyrkostämmas överläggningar och beslut tillkommer varje

medlem av svenska kyrkan,
som vid val av stadsfullmäktige har rösträtt och
inom församlingen är mantalsskriven eller ändock därstädes äger
fast egendom eller är för inkomst av arbete eller kapital till allmän bevillning
uppförd, samt

för oguldna utskylder till församlingen icke häftar.

Den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, år från rätt till
deltagande i kyrkostämma undantagen.

Den, som i och för själavården och kyrkliga angelägenheter är medlem
av någon bland stadens icke territoriella församlingar, må ej i andra
frågor än dem, som röra honom och territorialförsamlingens ledamöter
gemensamt, äga rösträtt i kyrkostämma för sådan församling; kommande
i detta fall röstberättigad, som bor å Skeppsholmen eller å Kastellholmen,
att utöva sin rösträtt i Jakobs och Johannis församlings kyrkostämma.

§ 5.

Mom. 2. Det röstetal, som på nämnda grund av bevillning tillkommer
var och en röstägande vid kyrkostämma inom församlingen, utföres
i behörig röstlängd, som överståthållareämbetet för varje år från
uppbördsverket infordrar och låter tillställa församlingens kyrkoherde senast
inom1 den 15 april, för att vid kyrkostämma före maj månads utgång
justeras. Röstlängden skall upptaga alla dem, som i kyrkostämma inom
församlingen äga rösträtt. De skola i röstlängden intagas i den ordning,
vars och ens bostad eller, då röstberättigad icke bor inom församlingen,
läge av fastighet, eller i’örelse, för vilken rösträtt utövas, föranleder, med
uppgift, i särskild kolumn, å det bevillningsbelopp, som för sistförflutna
året skall erläggas för fastighet, tillhörig röstberättigad, eller blivit honom
påfört för inkomst av kapital eller arbete; och skall den röstägandes hela
röstetal inom församlingen vara å ett ställe utfört. För anmärkningar vare
i längden nödigt rum lämnat. Anteckning rörande hinder för rösträtt må
däri ske endast genom angivande av det stycke i § 4, däri hindret beröres.

§ 26.

Ledamot av kyrkoråd eller skolråd kan ej vara:

a) den, som är oberättigad att deltaga i kyrkostämmas överläggningar
och beslut;

b) den, som icke uppnått 25 års ålder;

c) den, som icke råder över sig och sitt gods;

d) den, som till borgenärer all sin egendom avträtt och icke, på
sätt lag förmår, gitter visa, att han från deras krav befriad är;

e) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må erhålla eller
utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller genom utslag, vilket
ännu icke vunnit laga kraft, är ådömd straffpåföljd, varom sist förmäles,
eller den, som är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra
sådan påföljd;

f) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan;

g) den, som tillhör kyrkoförsamlingens redovisningsskyldiga och avlönade
betjänte.

Gift kvinna, som är röstberättigad, vare ej på den grund, att hon
står under mannens målsmanskap, obehörig att utöva uppdrag, varom nu
är fråga.

Denna lag skall träda i kraft den

XVII.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse .av § 3 mom. 7 i byggnadsstadgan för rikets städer

den 8 maj 1874.

Härigenom förordnas, att § 3 mom. 7 i byggnadsstadgan för rikets
städer den 8 maj 1874 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 3.

7. Den, som icke uppnått tjugufem års ålder; den, som ej råder
över sig och sitt gods; den, som till borgenärer avträtt all sin egendom
och ej, på sätt lag förmår, kan visa, att han är fri från deras krav; den,
som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund
av honom ådömd straffpåföljd icke må erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning; den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnit
laga kraft, är ådömd straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är ställd
under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; samt den,
som förklarats ovärdig att inför rätta föra andras talan, må ej vara ledamot
eller suppleant i byggnadsnämnden.

Denna kungörelse skall träda i kraft den

7—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

XVIII.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av § 1 mom. 4 i hälsovårdsstadgan för riket
den 25 september 1874.

Härigenom förordnas, att § 1 mom. 4 i hälsovårdsstadgan för riket
den 25 september 1874 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ I 4.

Den som icke uppnått tjugufem års ålder; den som ej råder
över sig och sitt gods; den som till borgenärer avträtt all sin egendom
och ej på sätt lag förmår kan visa, att han är fri från deras krav; den
som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund
av honom ådömd straffpåföljd icke må erhålla eller utöva ämbete, tjänst
eller annan allmän befattning; den som genom utslag, vilket ännu icke vunnit
laga kraft, är ådömd straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är ställd
under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; samt den
som förklarats ovärdig att inför rätta föra andras talan, må ej vara ledamot
eller suppleant i hälsovårdsnämnden.

Denna kungörelse skall träda i kraft den

XIX.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 5 i lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet
i vissa städer.

Härigenom förordnas, att § 5 i lagen angående folkskoleväsendet i
vissa städer den 25 juni 1909 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5.

Den som icke uppnått tjugufem års ålder; den som ej råder över sig
och sitt gods; den som till borgenärer all sin egendom avträtt och icke, på
sätt lag förmår, gitter visa, att han är befriad från deras krav; den som
är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund
av honom ådömd straffpåföljd icke md erhålla eller utöva ämbete, tjänst
eller annan allmän befattning; den som genom utslag, vilket ännu icke
vunnit laga kraft, är ådömd straffpåföljd, varom sist förmärs, eller som
är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd;
samt den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan, må
ej vara ledamot eller suppleant i folkskolestyrelse.

Gift kvinna vare ej på den grund, att hon står under mannens
målsmanskap, obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.

Denna lag skall träda i kraft den

Villkor för
valbarhet.

XX.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 4 i förordningen den 31 december 1913 angående
rikets indelning i områden för värnpliktigas inskrivning samt om val av
ledamöter i inskrivningsnämnder och inskrivningsrevisioner m. m.

Härigenom förordnas, att § 4 i förordningen den 31 december 1913
angående rikets indelning i områden för värnpliktigas inskrivning samt
om val av ledamöter i inskrivningsnämnder och inskrivningsrevisioner
m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 4.

För valbarhet till ledamot i inskrivningsnämnd eller inskrivningsrevision
erfordras, förutom vad i värnpliktslagen är stadgat béträffande
bosättningsorten och därom att till ledamöter i inskrivningsnämnd skola
väljas icke militära personer, att vederbörande uppnått tjugufem års ålder
och är i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad.

Ej må den väljas, som står under förmynderskap; ej den, som till
borgenärer all sin egendom avträtt och icke, på sätt lag förmår, gitter
visa, att han från deras krav befriad är; ej den, som är förklarad ovärdig
att i rikets tjänst vidare, nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd
straffpåföljd icke må erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning; ej den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft,
är ådömd straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är ställd under
framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; ej heller den, som
är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper, som för
valbarhet till ledamot.

Suppleanterna inträda vid behov, var för sitt distrikt, i tjänstgöring
i den ordning, vari de sina befattningar längst innehaft. Utses vid samma
tillfälle mer än en suppleant, skall därvid ordningen i berörda avseende
dem emellan bestämmas genom lottning.

Denna förordning skall träda i kraft den

XXI.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av BO § i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges

riksbank.

Härigenom förordnas, att 30 § i lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897 skall erhålla följande ändrade lydelse:

30 §.

Fullmäktig i riksbanken må ej den vara, som icke är svensk medborgare;
ej den, som står under förmynderskap; ej den, som till borgenärer
all sin egendom avträtt och icke, på sätt lag förmår, gitter visa,
att han från deras krav befriad är; ej den, som är förklarad ovärdig att
i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd
icke må erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning;
ej den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är
ådömd straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är ställd under framtiden,
för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; ej den, som är förklarad
ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Fullmäktig må ej vara ledamot av styrelse i annan bank än sparbank
eller postsparbanken.

Denna lag skall träda i kraft den

Ordningon

mellan

supplean terna.

XXII.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § i lagen den 18 april 1884 angående tillsyn å förmyndares
förvaltning av omyndigs egendom.

Härigenom förordnas, att 4 § i lagen den 18 april 1884 angående
tillsyn å förmyndares förvaltning av omyndigs egendom skall erhålla följande
ändrade lydelse:

4 §•

God man kan ej den vara, som icke uppnått 25 års ålder; ej den,
som icke råder över sig och sitt gods; ej den, som avträtt all sin egendom
till borgenärer och icke, på sätt lag förmår, gitter visa, att han är
från deras krav fri; ej den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må
erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning; ej den,
som genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är ådömd straffpåföljd,
varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd för brott,
vilket kan medföra sådan påföljd; ej heller den, som förklarats ovärdig
att inför rätta föra andras talan. Ej må annan sådant uppdrag sig avsäga,
än den, som icke är bosatt inom den kommun, där valet förrättas;
ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att uppdraget
fullgöra; den, som efter fyra års tjänstgöring såsom god man är i ordning
att från befattningen avgå; den, som uppnått 60 års ålder, samt den,
som eljest uppgiver förhinder, vilket av valmyndigheten godkännes.

Denna lag skall träda i kraft den

XXIII.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § samt 17 kap. 7, 10, 14 och 29 §§ i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 2 § samt 17 kap. 7, 10, 14 t)ch
29 §§ i rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 kap.

2 §•

Till nämndeman är valbar varje inom valkretsen bosatt man, som
är tjugufem år gammal och själv vid nämndemansval rösträtt äger; dock
ej den, som står under förmynderskap eller annans husbondevälde eller
som all sin egendom till borgenärer avträtt och icke, på sätt lag förmår,
visa gitter, att han från deras krav fri är; ej den, som är förklarad ovårdig
att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund av honom
ådömd straffpåföljd icke må erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning; ej den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga
kraft, är ådömd straffpåföljd, varom sist förmärs, eller som är under framtiden
ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; ej den, som är
dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta; ej heller den, som är i
Konungens eller rikets tjänst. Nämndeman väljes för sex år, dock med
rätt för den valde att efter två år avgå. Flyttar nämndeman ur valkretsen
eller visar eljest giltigt hinder, då må rätten honom entlediga, ändå att

han ej två år tjänstgjort. Nämndeman, som berättigad är att från tjänsten
avgå, skall dock tjänsten fortfarande bestrida, till dess besked till domaren
inkommit, att annan vald blivit. Den, som fyllt sextio år, vare ej skyldig''
att i nämnd tjänstgöra. Ej heller vare någon pliktig att, sedan han ur
nämnden avgått, åter inträda förr än efter sex år.

17 kap.

7 §.

„„ Ej må den vittna, som menedare, eller för sådant brott då anklagad
är: ej vederdeloman, och uppenbar ovän: ej vettlös, eller den, som ej fyllt

femton år: ej okänd och främmande, innan kunnigt varder, att han ej pa

grand av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet och rättiqIieter,
som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen: ej okristen, eller den,
som av sådan lära är, att han om vittnes eden en falsk och skadlig mening
haver: ej eget husfolk och enskilde tjänare, då de i tjänsten äro, utan så

är, att groft brott inom huset skett, och andra ej hava när varit: ej i

brottmål den, som angivare är, eller de, som rykte därom utspritt, eller
av andra det allenast hört hava: ej de, som i den skyldskap, eller det
svågerlag med endera av sakägarna äro, som i det 13 kap. 1 § om jäv
emot domaren sagt är, evad de åberopas att vittna mot eller med; och
vare lag samma, där allenast trolovning skedd är: ej den, som själv, eller
vars skyldeman hava i saken del, eller kunna nytta eller skada där av vän ta:
ej må ock fullmäktig vittna om det, som hans huvudman honom under
den rättegång förtrott; finnes det, att han där före är till fullmäktig tagen,
att han ej vittna måtte; då bör han saken lämna, och vittne bära.

10 §.

Kvinna, så gift, som ogift, må ej mindre än man vittne bära.

14 §.

Nu kan så hända, att både kärande och svarande åsämjas, att låta den
vittna, som ej är menedare eller på grund av honom ådömd. straffpåföljd
utestängd frän behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap.
19 § strafflagen, men eljest jävaktig; äge domaren ändå makt att pröva,
om det ske må.

29 §.

Tu vittnen äro fullt bevis, där i de sammanstämma. Ett vittne om
själva målet galle ej mer, än för halvt bevis; och då bör den som käres
till, med ed sig värja. År han menedare eller kan eden eljest honom icke
utan synnerlig våda anförtros; då må han ej till saken fällas.

Denna lag skall träda i kraft den

XXIY.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 20 juni 1905 om särskild sammansättning
av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsman

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 20 juni 1905 om särskild
sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsmål
skall erhålla följande ändrade lydelse:

8—142016. förlust av medborgerligt förtroende.

3 §•

Handelskunnig ledamot skall vara svensk medborgare och hava uppnått
tjugufem års ålder. Ej må den vara handelskunnig ledamot,
som står under förmynderskap,

som avträtt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag
förmår, gitter visa, att han är fri från deras krav, eller vars egendom,
utan att vara avträdd till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest
pa grund av honom adömd straffpåföljd icke må erhålla eller utöva ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning eller genom utslag, vilket ännu icke
vunnit laga kraft, är ådömd straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är
under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller
som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta.

Denna lag skall träda i kraft den

XXV.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller
lägenhets avstående för allmänt behov.

Härigenom förordnas, att § 6 i förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets avstående för allmänt behov skall erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 6.

Jäv emot den, som till ledamot i särskilda nämnden utses, äro: om
han ej fyllt tjugufem år: om han står under annans målsmanskap eller
under någondera partens husbondevälde: om han såsom allmän ämbetseller
tjänsteman under någondera partens förmanskap lyder: om han är
med någondera parten i den skyldskap eller svågerlag, som, enligt 13 kap.
rättegångsbalken, utgör jäv emot domare: om han själv eller någon, som
med honom i sådant skyldskaps- eller svågerlagsförhållande är, äger i
saken del, eller kan någon synnerlig nytta eller skada därav vänta: om han
med någondera parten uppenbar ovän är eller i oavgjord delo ligger: om
han på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må erhålla eller utöva
ämbete, tjänst eller arman allmän befattning. Domaren i den rätt, där
nämnden sättes, må ej till ledamot i samma nämnd väljas.

Denna lag skall träda i kraft den

XXVI.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887.

Härigenom förordnas, att 4 § i lagen om skiljemän den 28 oktober
1887 skall erhålla följande ändrade lydelse: 4

4 §•

Emot skiljeman galle dessa jäv: om han ej fyllt tjugofem år; om
han är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör

jäv mot domare; om han eller någon, som med honom är sålunda skyld
eller besvågrad, äger del i saken eller kan därav vänta synnerlig nytta eller
skada; om han såsom domare eller eljest å ämbetes vägnar deltagit i åtgärd
eller beslut, som rörer saken; om han varit fullmäktig i saken eller
däri vittnat; om han är part i en lika sak; om han är parts vederdeloman eller
uppenbare ovän; om han står under annans målsmanskap eller någondera partens
husbondevälde eller av honom njuter lön eller underhåll; om han såsom
ämbets- eller tjänsteman lyder under någondera partens förmanskap;
om han blivit dömd ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest pa
grund av honom ådömd straffpåföljd icke må erhålla eller utöva ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning; om han genom utslag, vilket ännu icke
vunnit laga kraft, är adömd straffpåföljd, varom sist förmäles; om han
blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta.

Har saken varit handlagd vid häradsrätt, må den, som därvid suttit
i nämnden, ej av sådan orsak anses jävig såsom skiljeman. Ej heller vare
den, som av kronan njuter lön eller underhåll, förty jävig såsom skiljeman
i sak, däri kronan är part.

Söker någon sak med skiljeman eller tillfogar honom något med ord
eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, skall det ej räknas
för jäv.

Part må ej jäva skiljeman, som han själv valt eller om vars väljande
parterne varit ense, så framt ej jävet uppkommit eller blivit veterligt först
efter valet.

Denna lag skall träda i kraft den

Öl

XXVII.

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse av nådiga kungörelsen den 25 maj 1900 angående bestämmelser
om förlust av pensionsrätt eller pension för den, som blivit från inneliavande
tjänst avsatt eller förklarats hava gjort sig till avsättning skyldig.

Härigenom förordnas, att nådiga kungörelsen den 25 maj 1900 angående
bestämmelser om förlust av pensionsrätt eller pension för den, som
blivit från innehavande tjänst avsatt eller förklarats hava gjort sig till
avsättning skyldig, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Pension eller fyllnadspension av statsmedel må icke tillkomma den,
som genom domstols eller vederbörande myndighets beslut blivit avsatt
eller för fel eller försummelse i tjänsten avskedad från tjänstebefattning,
med vilken rätt till sådan pension eller fyllnadspension är förenad,
ej heller den, som efter erhållet avsked från dylik befattning blivit genom
i vederbörlig ordning meddelat beslut dömd till straffpåföljd, vilken utestänger
från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kapitlet 1.9 §
strafflagen, eller, i stället för avsättning, till straff jämlikt 2 kapitlet 17 §
strafflagen; skolande i dessa fall pensionsrätten anses vara förverkad vid
den tid, berörda beslut vunnit laga kraft; dock att i fråga om ämbetseller
tjänsteman, vars pensionering bestrides av medel från kabinetts- eller
konsulskassan, pensionsrätten icke skall anses förverkad, med mindre Konungen
förklarat sådan påföljd böra inträda.

Beträffande huru i de fall, som i föregående punkt omförmälas,
förfaras bör i fråga om pension, vartill någon på grund av anställning i
statens tjänst eller eljest må vara berättigad från anstalt, som av staten
understödjes, skall gälla vad i reglementet för varje särskild sådan anstalt
är eller framdeles må varda stadgat.

Denna kungörelse skall träda i kraft den

XXVIII.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänst innehavares

rätt till pension.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension skall erhålla följande
ändrade lydelse:

14 §.

Har pensionstagare blivit dömd till straffpåföljd, vilken utestänger
från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen,
eller, i stället för avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen,
skola, efter det sådant beslut vunnit laga kraft, två tredjedelar av pensionen
anses förverkade och pension alltså utgå med endast en tredjedel
av det ursprungliga beloppet.

Denna lag skall träda i kraft den

(jo

XXIX.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension
för tjänstemän vid statens järnvägar.

Härigenom förordnas, att 16 § i lagen den 4 juli 1910 angående
rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar skall erhålla följande
ändrade lydelse:

16 §.

Har pensionstagare blivit dömd till straffpåföljd, vilken utestänger
från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kapitlet 19 § strafflagen,
eller, i stället för avsättning, till straff enligt 2 kapitlet 17 § strafflagen,
skall han hava förverkat sin pension vid den tid, nämnda beslut vunnit
laga kraft; dock med rätt för honom att i stället för den sålunda förverkade
pensionen från och med månaden näst efter den, under vilken pensionen
förverkats, utbekomma pension med belopp, som, efter av järnvägsstyrelsen
verkställd utredning, befinnes motsvara årliga livräntan å sammanlagda
kapitalet av de utav honom erlagda pensionsavgifter jämte ränta
på ränta därå intill utgången av den tid, för vilken dessa avgifter blivit
erlagda.

Denna lag skall träda i kraft den

XXX.

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse av 20 § i nådiga kungörelsen den 4 juli 1910 med övergångsbestämmelser
angående rätt till pension för vissa tjänstemän vid statens

järnvägar.

Härigenom förordnas, att 20 § i nådiga kungörelsen den 4 juli 1910
med övergångsbestämmelser angående rätt till pension för vissa tjänstemän
vid statens järnvägar skall erhålla följande ändrade lydelse:

20 §.

Denna kungörelse skall träda i kraft den

(55

XXXI.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av § 10 och § 12 mom. 1 i värnpliktslagen den 17

september 1911.

Härigenom förordnas, att § 10 och § 12 mom. 1 i värnpliktslagen
den 17 september 1914 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 10.

Värnpliktig, vilken är pa grund av honom ådömd straffpåföljd utestängd värnpliktig,
från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflag en,s av honom
må ej fullgöra honom åliggande tjänstgöring. Sådan värnpliktig anses då ^™jdd
likställd med den, som erhållit uppskov med tjänstgöring. tjänstgöra.

§ 12.

1. Vederbörande mantalsskrivningsförrättare åligger att, sedan man- Åtgärder
talsskrivningarna blivit avslutade, med ledning av mantalslängderna uppsätta
fullständiga listor över inskrivningsskyldiga värnpliktiga. Dessa listor
skola för granskning översändas till vederbörande pastorsämbeten, vilka
genom anteckning å dem böra upplysa, dels om någon av däruti upptagna
värnpliktiga är på grund av honom ådömd straffpåföljd för alltid
eller för viss tid utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas
i 2 kap. 19 § strafflagen, eller avlidit eller avflyttat till annan ort, som,
då den ej är känd, bör uppgivas, eller är inskriven å sjömanshus, med
uppgift på sjömanshuset, dels om och vilka inskrivningsskyldiga värnpliktiga
efter mantalsskrivningen inflyttat i församlingen, med uppgivande,
där så ske kan, från vilken ort inflyttningen skett, varefter listorna, be 9—142016.

Förlust av medborgerligt förtroende.

kräftade med vederbörande pastorers underskrifter och åtföljda av de värnpliktigas
prästbetyg, skola till mantalsskrivningsförrättaren återsändas.
Mantalsskrivningsförrättaren insänder dessa listor, behörigen transporterade
och summerade, ävensom prästbetygen till Konungens befallningshavande,
som ofördröjligen översänder dem till vederbörande inskrivningsbefälhavare.

Denna lag skall träda i kraft den

XXXII.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av förordningen den 31 december 1914 angående inskrivning
och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. (in skrivningsförordning).

Härigenom förordnas, dels att i förordningen den 31 december 1914
angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring
m. m. skall införas en ny § med beteckning 71 a, av den lydelse
nedan sägs, dels ock att följande §§ av förordningen skola i nedan intagna
delar erhålla följande ändrade lydelse:

§ 6.

3. Emottagen inskrivningslista åligger det pastorsämbete att genom
jämförelse med församlingsboken granska, därvid å listan införas de anteckningar,
som äro föreskrivna i § 12 mom. 1 värnpliktslagen, ävensom
i därför avsedda kolumner uppgifter angående födelseort och vaccinering,
varjämte pastorsämbetet, utom i Göteborg, i listan lämnar upplysning om
vilka äro studenter och med dem jämlikt § 2 mom. 1 i värnpliktshänseende
likställda med angivande av avlagd examen eller annat i sistberörda
mom. omnämnt förhållande. Därest å listan uppförd inskrivningsskyldig

tillhör nomadiserande lappbefolkning eller blivit svensk medborgare efter
inträdet i värnpliktsåldern, skall sådant anmärkas. För å listan uppförd,
som inflyttat i församlingen, sedan inskrivningslista näst föregående år
granskades, införes jämväl uppgift om inflyttningsdag och församling, från
vilken han inflyttat.

Finnes redan inskriven värnpliktig uppförd å listan, göres därom
anteckning å densamma med angivande av inskrivningsnummer. Inskrivningsskyldig,
som icke blivit å listan upptagen, införes å densamma, varjämte
i övrigt göras de rättelser, vartill granskningen kan giva anledning.

Sedan inskrivningslista sålunda granskats och fullständigats, förses
densamma av pastor med underskrift, och gäller därefter såsom prästbetyg.
Listan återsändes före den 15 januari, i Göteborg före den 22
januari, till vederbörande, från vilken den inkommit.

§ 8.

2. I Stockholm åligger det överståthållarämbetet att med ledning
av inkomna listor låta skyndsamt församlingsvis upprätta förteckningar
över de inskrivningsskyldiga samt från prästerskapet införskaffa uppgift,
huruvida någon av de inskrivningsskyldiga är på grund av ådömd straffpåföljd,
för alltid eller för viss tid, utestängd frän behörighet och rättigheter,
som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, vilka uppgifter må till en lista
sammanföras. Förteckningarna överlämnas till polismyndigheten, genom
vars försorg överståthållarämbetet även låter vid inskrivningen tillhandahålla
nyssnämnda straffpåföljdsuppgifter angående de inskrivningsskyldiga.

Sedan förteckningarna upprättats, skola inskrivnings- och utflyttningslistorna
så fort ske kan och före den 5 februari av överståthållarämbetet
tillställas vederbörande inskrivningsbefälhavare.

§ 9.

2. Det åligger roteman i Stockholm och mantalskommissarien i
Göteborg att före den för inskrivningsförrättning för rote eller församling
bestämda dag till vederbörande polismyndighet eller magistrat avlämna
dylik lista. I Göteborg skall listan dessförinnan av mantalskommissarien

sändas till vederbörande pastorsämbete för granskning och fullständigande,
som i mom. 1 föreskrives. I Stockholm infordras genom polismyndighetens
försorg prästbetyg för å lista uppförda samt uppgift, huruvida någon
av dem är på grund av ådömd straffpåföljd, för alltid eller för viss tid, utestängd
från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen.
Listorna skola vid inskrivningsförrättnings början överlämnas till
rullföringsbefälhavaren.

§ 19-

Handlingar Till inskrivningsnämnds sammanträde medför:

m.m. att medföra
till in skrivnings-

e) krono- eller polisbetjäninq:

nämnds sam- -*• J # u m #

mantrade. jämlikt § 9 mottagna inskrivningstilläggslistor samt i Stockholm

dessutom de i § 8 mom. 2 omförmälda förteckningar och straffpåföljdsuppgifter,
vilka handlingar vid förrättningens början överlämnas till rullföringsbefälhavaren.

§ 25.

Anteckningar 1. 1 de exemplar av inskrivningslängden, som föras av nämndens

lag far ne ledamot och rullföringsbefälhavaren, antecknas vad beträffande varje
i längden upptagen person förekommer och av nämnden beslutes, därvid
iakttages:

i) att ur längden avföres den, som anmält sig till inskrivning före
inträdet i värnpliktsåldern men icke inskrives, så ock den, som tillförene
blivit inskriven eller från fast anställning vid krigsmakten överförd till
beväringen eller landstormen, eller som avlidit eller eljest befinnes orätt
uppförd i längden.

§ 29.

inskrivning 1. Därest värnpliktig, som har sitt hemvist utom riket, inställer sig

^/hemvist för inskrivnings undergående, skall han förete bevis om ålder samt med
utom nket, jntyor styrka, att han icke förlorat svenskt medborgarskap; och antecknas
skrivning han då såsom tillhörande det rullföringsområde, inom vilket han anmäler

utan personlig ......

inställelse, sig för inskrivning.

(59

önskar sådan värnpliktig att inskrivas utan personlig inställelse, skall
han till inskrivningsnämnden i det rullföringsområde, där han vill undergå
inskrivning, låta ingiva ansökan därom, åtföljd av nyssnämnda bevis och
intyg ävensom intyg av läkare, företrädesvis militärläkare, att han är till
krigstjänst duglig, skolande sist omförmälda intyg jämväl angiva hans
kroppslängd och bröstvidd.

§ 39.

1. Ofördröjligen efter det inskrivningsförrättning inom rullförings område

blivit avslutad, översändas: mngsnämnds

a) förteckning över de utan anmält laga förfall uteblivna jämte in- handhngargivna
handlingar rörande å desamma upptagna personer ävensom det ena
exemplaret av förteckningarna över dem, som undfått eller begärt tillstånd

att avflytta från riket, av den lagfarne ledamoten för varje län eller länsdel
till Konungens befallningshavande; samt

b) huvudhandlingarna, till vilka övriga ingivna handlingar utom
prästbetygen eller dem motsvarande listor samt straffpåfö Ijd s upp g ifterna
fogas, av ordföranden till inskrivningsbefälhavaren.

Prästbetyg och dem motsvarande listor samt straffpåföljdsuppgifterna
omhändertagas av rullföringsbefälhavaren.

2. Rullföringsbefälhavaren översänder de av honom under inskrivningsförrättningen
förda handlingar jämte prästbetygen och straffpåföljdsuppgifterna
samt övriga för inskrivningen jämlikt § 12 mom. 3 mottagna
handlingar ävensom enligt i kommandoväg fastställt formulär upprättat
sammandrag över utfallet av inskrivningen inom rullföringsområdet till inskrivningsbefälhavaren
så tidigt, att handlingarna komma denne till hända
senast å sjätte dagen före inskrivningsrevisionens sammanträde.

Inom samma tid skall läkaren insända de handlingar, han fört, till
inskrivningsbefälhavaren.

§ 45.

1. Rörande sjömanhusombudsmans skyldighet att upprätta och till inskrivningsIvonungens
befallningshavande insända inskrivningslista stadgas i § 129.

2. Det åligger Konungens befallningshavande att låta skyndsamt församlingsvis
upprätta förteckningar över de i inskrivningslista uppförda inskrivningsskyldiga
och från prästerskapet införskaffa uppgifter, huruvida
någon av de inskrivning sskyldig a är på grund av ädömd straffpåföljd, för
alttid eller för viss tid, utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas
i 2 kap. 19 § strafflagen, samt om de inskrivningsskyldigas vaccinering,
vilka uppgifter må till en lista sammanföras. Förteckningarna överlämnas
till vederbörande magistrater eller kronobetjäning, i Stockholm till
polismyndigheten, till vilka myndigheter jämväl inkommande uppgifter om
straffpåföljd och vaccinering översändas för att tillhandahållas vid inskrivningen.

Så snart ovannämnda förteckningar blivit upprättade, skall inskrivningslista
med tillhörande handlingar tillställas vederbörande sjörullföringsbefälhavare.

§ 54.

2. Förteckningarna över de utan anmält laga förfall uteblivna jämte ingivna
handlingar rörande å desamma upptagna personer ävensom det ena
exemplaret av förteckningarna över dem, som undfått eller begärt tillstånd
att avflytta från riket, överlämnas efter avslutade inskrivningsförrättningar
av nämndens lagfarne ledamot till Konungens befallningshavande.
Huvudhandlingarna jämte prästbetyg och straffpåföljdsuppgifter samt eljest
inkomna handlingar omhändertagas av sjörullföringsbefälhavaren.

§ 67.

Förfarande
med handlingar.

1. De vid inskrivningsrevisions sammanträde av militärläkaren förda
handlingar skola av honom senast fjorton dagar efter sammanträdet överlämnas
till vederbörande fältläkare, vilken med dem förfar på sätt arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse föreskriver.

Övriga handlingar med tillhörande intyg omhändertagas av inskrivningsbefälhavaren,
vilken överlämnar:

a) till vederbörande sjörullföringsbefälhavare dels de handlingar, som
angå från dennes område inkomna ärenden med undantag av det i § 46
mom. 1 d) omförmälda exemplar av inskrivningslängden och motsvarande

exemplar av tilläggslängden, dels ock revisionens protokoll angående de
från sjörullföringsområdet inkomna ärenden;

b) till annan vederbörande inskrivningsbefälhavare dels de delar av
de under a) här ovan omförmälda längder, som angå församlingar inom
dennes inskrivningsområde, jämte av revisionen utfärdade handlingar, avskrift
av prästbetyg och straff på följdsuppgifter samt utdrag av protokollet rörande
sådan, i nyssnämnda delar av längderna uppförd värnpliktig, som tilldelats
hären, dels rörande samma inskrivningsområde tillhörande värnpliktig, som
inskrivits under rubriken »tillhörande annat rullföringsområde», utdrag ur
inskrivningslängd och revisionens protokoll samt av revisionen utfärdade
handlingar, prästbetyg och straff på följdsuppgifter dels ock utdrag av de i
§ 62 omförmälda förteckningar; samt

c) till vederbörande regements- eller kårchef vid infanteriet och
trängen eller chef för intendenturtrupp ett exemplar av de i § 62 omförmälda
förteckningar.

Därest beträffande något inskrivningsområde anledning till översändande
av handlingar, som under b) omförmälas, icke förekommer, skall
befälhavaren för området därom underrättas.

§ 71a.

Framgår ej av tillgängliga handlingar, att inskriven värnpliktig icke
är på grund av honom ådömd straffpåföljd utestängd från behörighet och
rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, åligger det befälhavaren
för det rullförings- eller sför ullföring sområde, den inskrivne tillhör,
att snarast möjligt rörande honom införskaffa sådant utdrag av straffregistret,
som omförmäles i 8 § 2 mom. i lagen om straffregister den 17
oktober 1900.

§ 80.

4. Vid stamrullans förande iakttages:

a) att i densamma uppföras inskrivna värnpliktiga samt värnpliktiga,
som enligt § 75 överföras från fast anställning till beväringen eller landstormen
;

b) att de värnpliktiga indelas icke blott uti de i § 79 mom. 1 omförmälda
årsklasser utan även i två särskilda klasser, benämnda A och B,
vilka båda hänföras till första uppbådet; samt

c) att värnpliktig enligt i § 83 givna närmare föreskrifter avföres
ur stamrulla, utom på grund av dödsfall eller värnpliktstidens slut, jämväl
i händelse han frikallas från värnpliktens vidare fullgörande, vinner fast
anställning vid krigsmakten på stat eller såsom officer eller underofficer i
reserven, eller sådana omständigheter förekomma, som föranleda till hans
antecknande i avgångs- och restlängd.

§ 83.

3) att från stamrullan avföras:

a) den, som avflyttat till församling utom rullföringsområdet eller
blivit överförd till boken över obefintliga, samt marinen tillhörande värnpliktig,
som inskrivits å sjömanshus:

då anmälan inkommer till rullföringsbefälhavaren;

b) den, som undfått tillstånd att avflytta från riket:

då anmälan inkommer, att betyg för avflyttning från riket uttagits;

c) den, som förlorat svensk medborgarrätt:

så snart förhållandet, i den ordning lagen om förvärvande och förlust
av medborgarrätt angiver, inträtt;

d) den, som frikallats från värnpliktens vidare fullgörande eller
avlidit:

då förhållandet styrkes genom till rullföringsbefälhavaren inkomna
handlingar;

e) den, som vunnit fast anställning vid krigsmakten på stat eller
såsom officer eller underofficer i reserven:

den dag, från och med vilken, enligt i § 89 nämnd anmälan, den
fasta anställningen skall räknas; och

f) den, vilkens värnpliktstid tilländagått:

vid det därpå följande årets ingång, dock endast i fredstid, under
det att i krigstid gäller vad därom i kommandoväg bestämmes;

varjämte, när inskrivningsmyndighet i något fall beslutit ofördröjlig

avföring ur rulla, detta verkställes, så snart beslutet ankommit till rullföringsbefälhavaren.

§ 95.

6. Värnpliktig, med vilken träffats avtal om fast anställning vid
krigsmakten, skall icke under tiden mellan avtalets ingående och dagen,
från och med vilken anställningen skall räknas, inkallas till i § 27 värnpliktslagen
omförmäld tjänstgöring. Ej heller skall värnpliktig, som är
på grund av honom ådömd straffpåföljd utestängd från behörighet och rättigheter,
som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, inkallas till tjänstgöring.

Nu nämnd värnpliktig anses då likställd med den, som erhållit uppskov
med tjänstgöring.

140.

1. Till ledning för inskrivningsförrättningarna åligger det rektor
för allmänt läroverk samt rektor eller föreståndare för annan i § 2 mom. 1
nämnd läroanstalt att till vederbörande pastorsämbete ofördröjligen lämna
uppgift angående läroverket eller läroanstalten'' tillhörande yngling:

Uppgifterna upprättas församlingsvis efter kyrkobokföringsorten för
de däri upptagna. Skall uppgift samtidigt lämnas angående flera i samma
församling kyrkobokförda ynglingar, ordnas dessa i bokstavsföljd. För var
och en göres, så vitt möjligt, anteckning om år, månad och dag för hans
födelse samt om å hans prästbetyg förekommer nummer, som hänvisar till
de av prästerskapet förda böcker och längder. För yngling, kyrkobokförd
Stockholm eller Göteborg, antecknas jämväl adressen.

Uppgift av
rektorer och
föreståndare
om avlagda
examina
m. m.

Anteckning
härom av
pastor och
roteman.

§ 143.

Föreståndare eller befälhavare för fångvårdsinrättning eller tvångs- Uppg^an-^
arbetsanstalt skall under april, juli, oktober och januari månader upprätta pliktiga^ som
och till Konungens befallningshavande i länet insända uppgift (formulär hetsstraff
n:r 24) å de till straffarbete, fängelse eller tvångsarbete dömda värnpliktiga, m'' m''
vilka under de tre närmast föregående kalendermånaderna ankommit, av 10—142016.

Förlust av medborgerligt förtroende.

lidit, frigivits eller rymt; börande, därest straffpåföljd, som utestänger från
behörighet och rättigheter, vilka om förmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, ådömts,
uppgiften innehålla såväl anteckning därom, som uppgift å för vilken tid
ifrågavarande påföljd ådömts; och åligger det Konungens befallningshavande
att skyndsamt sända utdrag av uppgiften till befälhavarna för de rullförings-
eller sjörullföringsområden, dit de värnpliktiga höra.

Denna förordning skall träda i kraft den

XXXIII.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av § 2, § 9 mom. 3, första stycket, § 26 mom. 1 och
§ 27 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Härigenom förordnas, att § 2, § 9 mom. 3, första stycket, § 26
mom. 1 och § 27 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

För rättigheten att idka grosshandel eller försälja varor i bod eller
från annat upplagsställe, eller att, med biträde av annan än hustru och
hemmavarande barn, till avsalu tillverka fabriks- och hantverksarbeten,
eller såsom yrke utöva annan hantering, fordras såsom villkor att råda
över sig själv och sin egendom.

§ 9-

Mom. 3. Vill handlande utom den ort, där han, på sätt i mom. 1
och 2 sägs, anmält sig till handels idkande, eller ock å sådan ort, innan
kontor av stadigvarande beskaffenhet där inrättats, på kortare tid å auktion
eller under hand annorledes än å marknad avyttra lager av handelsvaror
(så kallad realisation), åligger honom att därtill söka tillstånd, i Stockholm
hos överståthållarämbetet och i övriga orter hos Ivungl. Maj:ts befallningshavande
i det län, där försäljningen skall äga rum, med uppgift om kommun,
varinom och tid, varunder han inom varje kommun ärnar bedriva
försäljningen; skolande vid dylik ansökning fogas dels betyg att sökanden
efter behörig anmälan inom riket idkar handel och gjort sig känd för
redbarhet och ordentlighet, dels ock förteckning å varulagret, önskar
sökanden begagna biträde vid rörelsens utövande, skall han jämväl uppgiva
den eller de personer, han vill därtill använda, samt angående sådan
person avlämna, om det gäller gift kvinna, som med mannen sammanlever,
ej mindre bevis om mannens tillåtelse än även betyg att hon gjort sig
känd för redbarhet och ordentlighet, och i fråga om annan person, jämte
nu nämnda betyg, även betyg att personen råder över sig och sin
egendom.

§ 26.

Mom. 1. På särskild prövning av Ivungl. Maj:t eller, i fall som avses
i mom. 3 av denna §, av överståthållarämbetet eller Kungl. Maj:ts befallningshavande
skall bero, om utländsk man eller kvinna må här i
riket idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering.

Utlännings ansökning om Kungl. Maj:ts tillstånd till utövande av
näring skall, innefattande uppgift på den stad eller ort å landet, där
rörelsen eller hanteringen må idkas, göras i Stockholm hos överståthållarämbetet
och i andra orter hos Kungl. Maj:ts befallningshavande med bifogande
av

а) betyg att den sökande är myndig samt

б) vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten
och kommunen under tre år.

Behörighetsbrevs
utfärdande.

Sedan ytterligare upplysningar om den sökande, där sådana finnas
nödiga, ävensom vederbörandes förklaringar blivit infordrade, har överståthållarämbetet
eller Kungl. Maj:ts befallningshavande att med eget utlåtande
insända samtliga handlingarna till finansdepartementet.

§ 27.

önskar utlänning tillstånd till drivande av masugn eller hytta,
stångjärnsbruk, manufakturverk eller annan inrättning, som avser tillgodogörande
eller förädling av mineralrikets alster och ej. är att anse
såsom hantverk, skall ansökning därom, ställd till Kungl. Maj:t och åtföljd
av det i § 26 litt. a) föreskrivna betyg, ingivas till bergsöverstyrelsen,
som därvid förfar på enahanda sätt, som i nämnda § är för överståthållarämbetet
och Kungl. Maj:ts befallningshavande föreskrivet.

Denna förordning skall träda i kraft den

XXXIV.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av § 22 mom. 1 och § 24 i förordningen den 29 mars
1912 angående befäl å svenska handelsfartyg m. m.

Härigenom förordnas, att § 22 mom. 1 och § 24 i förordningen den
29 mars 1912 angående befäl å svenska handelsfartyg m. m. skola erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 22.

1. Ansökning om erhållande av något av de i §§ 14—17 och
19—21 omförmälda behörighetsbrev göres skriftligen hos kommerskollegium
och skall vara åtföljd av

a) prästbetyg angående ålder och födelseort,

b) intyg, varigenom styrkes, att de för varje fall i avseende å kunskapsprov
och tjänstgöring stadgade villkor blivit fullgjorda,

c) därest sökanden befinner sig i värnpliktsåldern, inskrivningsbok
eller annan vid inskrivning utfärdad handling, som styrker sökandens
värnpliktsförhållanden, eller ock, vid hinder för erhållande av sådan handling,
intyg om anledningen till hindret av en person, vars trovärdighet
vitsordats av domhavande, magistrat, borgmästare, notarius publicus, kronofogde,
länsman, kyrkoherde, vice pastor, komminister eller ordförande hos
stadsfullmäktige, i kommunal- eller municipalstämma eller i kommunaleller
municipalnämnd;

och om ansökningen avser erhållande av skepparbrev av l:a eller
2:a klass eller styrmans- eller sjökaptensbrev,

d) av legitimerad läkare utfärdat intyg därom, att sökanden äger
normalt färgsinne och god synförmåga utan närsynthet ävensom god hörsel;
skolande sådant intyg vara grundat på undersökning, som verkställts inom
ett år före ansökningens ingivande;

samt, om ansökningen avser erhållande av maskinistbrev av l:a eller
2:a klass,

e) av legitimerad läkare utfärdat intyg därom, att sökanden äger god
hörsel; skolande sådant intyg vara grundat på undersökning, som verkställts
inom den i d) angivna tid.

§ 24.

A fartyg må ej den, som är omyndig, vara befälhavare, eller den obehörighet,
utöva befäl, som på grund av honom ådömd straffpåföljd är utestängd
frän behörighet och rättigheter, vilka omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen.

Denna förordning skall träda i kraft den

XXXV.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar skall erhålla följande ändrade lydelse:

12 §.

Medlem må på grund, som kan vara bestämd i stadgarna, uteslutas
ur föreningen.

Om uteslutning av medlem i visst särskilt fall stadgas i 65 § 2 mom.
Denna lag skall träda i kraft den

XXXVI.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 27 § i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och

enkla bolag.

Härigenom förordnas, att 27 § i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 27.

Evad handelsbolag slutits på bestämd tid eller icke, äge bolagsman
påfordra, att bolaget genast träder i likvidation, om skäl därtill är, såsom:

att han själv eller annan bolagsman genom fortvarande sjukdom eller
annat olycksfall blivit satt ur stånd att fullgöra vad honom såsom bolagsman
åligger;

att annan bolagsman tredskats att göra avtalt tillskott eller, utan
övrige bolagsmännens medgivande, för enskild räkning förfogat över sin
andel i bolaget;

att annan bolagsmans andel i bolaget blivit i mät tagen eller försåld;

att annan bolagsman i bolagets angelägenheter visat trolöshet eller
grov försummelse eller vårdslöshet;

att annan bolagsman genom laga kraftägande utslag dömts till straffarbete
eller blivit för brott ställd under framtiden.

Denna lag skall tråda i kraft den

XXXVII.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i lagen om straffregister den 17 oktober 1900.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen om straffregister den 17 oktober
1900 skall erhålla följande ändrade lydelse:

8 §•

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning
därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller all -

män åklagare eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna
om häktning. Till annan myndighet, än nu är sagt, så ock till enskild,
vars rätt må vara beroende på annan upplysning ur registret, än som
framgår av i mom. 2 omförmält registerutdrag, skall fullständigt registerutdrag
lämnas, där Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande allenast upplysning,

a) huruvida däri omförmäld person blivit ådömd förlust av medborgerligt
förtroende eller straffpåföljd, varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen,
eller ställts under framtiden för brott, som kan medföra sistnämnda påföljd,

b) där så skett, när och av vilken domstol utslaget meddelats samt
för huru lång tid sådan påföljd ådömts och när den dömde efter utståndet
straff blivit frigiven, samt,

c) därest han från straffanstalt lösgivits enligt lagen angående villkorlig
frigivning, när detta skett samt när prövotiden utgår eller gått till ända
eller den villkorligt medgivna friheten återkallats eller förklarats förverkad,

skall på begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken innehar
eller utövar allmän befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva
behörighet eller rättighet, som omförmäles i 2 kap. 19 § strafflagen eller
6 § tredje stycket i förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Sådant utdrag skall ock meddelas enskild person, vilken med intyg
av Konungens be fållning shav ande eller underrätt eller häradshövding eller
borgmästare styrker, att hans rätt kan vara beroende därav, att utredning
av honom förebringas i avseende å omständighet, varom sådant utdrag skall
innehålla upplysning.

3 mom. Därjämte skola till statistiska centralbyrån meddelas för
den officiella statistiken erforderliga utdrag av strafFregistret. I sådant
utdrag må icke upplysning meddelas om namnen på dem uppgifterna avse.

Denna lag skall träda i kraft den

Öl

XXXVIII.

Förslag

till

K u ngörelse

angående ändring i nådiga kungörelsen den 26 november 1914 om uppgifter
till straffregistret och om registrets förande.

Härigenom förordnas, att nådiga kungörelsen den 26 november 1914
om uppgifter till straffregistret och om registrets förande skall i nedan intagna
delar erhålla följande ändrade lydelse:

§ 10.

Vill domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare
eller annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning, eller
rullförings- eller sjörullföringsbefälhavare begära utdrag av registret, skall
sådan begäran skrivas å särskild blankett enligt det vid denna kungörelse
fogade formulär litt. D, om framställningen avser fullständigt utdrag, och
enligt formulär litt E, om sådant utdrag begäres, som avses i 8 § 2 mom.

1 lagen om straffregister; och skall begäran avfattas i överensstämmelse
med de å formulären för sådana blanketter givna anvisningar.

Vill annan begära utdrag av registret, varom förmäles i 8 § 1 eller

2 mom. i lagen om straffregister, skall i fråga om den person, som utdraget
skall avse, skriftligen uppgivas tillnamn och fullständiga förnamn med understrykande
av tilltalsnamnet, hans senaste kyrkobokföringsort, yrke eller
befattning, födelseår, -månad och -dag, födelseort samt föräldrarnas namn
och yrke. Saknas uppgift angående någon av dessa omständigheter, skall
sådant anmärkas. Vid framställning av enskild person om erhållande av
registerutdrag skall bifogas prästbetyg för den, utdraget skall avse.

I brådskande fall må framställning av annan än enskild person ske
genom telegram.

11—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

§ 11.

Har blankett, som i § 10 sägs, begagnats för begäran om utdrag
av straffregistret, skrives utdraget å samma blankett och avfattas i överensstämmelse
med de å formuläret för sådana blanketter givna anvisningar.
År begäran framställd utan användande av blankett, skola, med anmärkning
om förhållandet, de lämnade uppgifterna inskrivas å blankett enligt
formulär litt. D, om framställningen avser fullständigt utdrag, och å blankett
enligt formulär litt. E, om sådant utdrag begäres, som omförmäles i 8 § 2
mom. i lagen om straffregister, varefter blanketten användes för utdraget.

Registerutdrag avsändes samma dag begäran därom inkommit eller
senast första söck endagen därefter.

Jämte det skriftliga utdraget må, på särskild begäran, telegrafiskt
meddelande ur registret lämnas, dock endast i det fall, att uppgift i avsett
hänseende i registret icke förekommer rörande den person, som utdraget
avser.

Denna kungörelse skall träda i kraft den

Formulär litt. A I. Kegisterakt n:r

Ink. till Btraffregistret den / 19_______ D. N:o

Straffuppgift

Anvisningar.

Vid 15:o. Icke blott arten av straff eller annan ansvarspåföljd uppgives,
utan även tiden för ådömt frihetsstraff, för påföljd, varom
förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen, eller mistning av ämbete
eller tjänst samt beloppet av böter. Har villkorlig dom meddelats,
angives detta här. Likaså därest genom villkorlig dom
lämnat anstånd med straff eller villkorligt medgiven frihet förklarats
förverkad.

Formulär litt. B.

Iiegistorakt n:r

Ink. till straffregistret den / 19....... D. N:o

Uppgift till straffregistret

Anvisningar.

Vid 15:o. Hava besvären ej upptagits till prövning, eller har målet funnits
hava blivit utan laga skäl underställt, eller har återförvisning
ägt rum, eller har det överklagade eller underställda utslaget
blivit utan saklig prövning undanröjt, skall sådant angivas. Har
utslaget ändrats i fråga om yrkat ansvar eller ådömt straff eller
annan ansvarspåföljd eller tvångsarbete, skall upplysning lämnas
om beskaffenheten av ändringen, varvid icke blott arten av straff
eller annan ansvarspåföljd uppgives, utan även tiden för ådömt
frihetsstraff, tvångsarbete, * påföljd, varom förmärs i 2 kap. 19 §
strafflagen, eller mistning av ämbete eller tjänst samt beloppet
av böter. — Där i sammanhang med målets avgörande Kungl.
Maj:t av nåd eftergivit eller mildrat straff eller annan påföljd,
som avses i 1 § av lagen om straffregister, eller tvångsarbete,
skall upplysning lämnas om eftergiften eller lindringen.

Formulär litt. JD.

Ink. till straffregistret den / 19....... D. N:o

Begäran från_______________________

om utdrag av straffregistret angående

Anvisningar.

— — — — — — — — — — — — — — — — *
Vid 8:o. Icke blott arten av straff eller annan påföljd uppgives, utan
även tiden för ådömt frihetsstraff, tvångsarbete, påföljd, varom
förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen, eller mistning av ämbete samt
beloppet av böter. Har personen blivit för brott ställd under
framtiden eller väl förklarats övertygad om någon med straff
belagd gärning, men i anseende till sinnessjukdom icke kunnat
till ansvar fällas, eller har domstolen förordnat om minderårigs
intagande i allmän uppfostringsanstalt, angives detta. Utslagets
nummer i domboken eller § i protokollet utsättes allenast i
fråga om underrätts eller myndighets utslag.

Formulär litt. E.

Ink. till straffregistret den / 19....... D. N:o.

Begäran från________________

om sådant utdrag av straffregistret, som omförmäles i 8 § 2 mom, i
lagen om straffregister, angående

1) Tillnamn: -----

2) Förnamn:----

3) Senaste kyrkobokföringsort:-----------.----

4) Yrke eller befattning:--

5) Födelseår, -månad och -dag: -

6) Födelseort:-.. _

7) Föräldrarnas namn och yrke:

(Postadress och datum)

(Underskrift)
(I egenskap av)

Med anledning härav meddelas (Registerakt n:r ............).

S) Ådömd förlust av medborgerligt förtroende

9) Ådömd påföljd, varom förmäles i 2 kap. 19 § stafflagen,

10) Ställd under framtiden för brott, som kan medföra påföljd, varom förmäles i 2 kap. 19 §

strafflagen.

11) Domstol, som dömt i målet, samt utslagets dag:--

12) Frigiven efter utstånden bestraffning den_

13) Villkorligt frigiven den--:_

Prövotiden tilländagår den-; har tilländagått den

Villkorligt medgiven frihet återkallad, förverkad den

14) Anmärkningar:

Stockholm i fångvårdsstyrelsen, avdelningen för straffregistret, den

Förste aktuarie.

Anvisningar.

Detta formulär användes för begäran om sådant utdrag av straffregistret,
som omförmäles i 8 § 2 mom. i lagen om straffregister, och för
meddelande av sådant utdrag. Ingressen samt n:is 1—7 ifyllas och undertecknas
av den, som begär utdraget, därvid till undvikande av felexpediering
och försening iakttages, att postadressen tydligt angives; saknas upplysning
angående någon omständighet, varom uppgift bort lämnas, skall sådant ä
behörigt ställe anmärkas. Reg ister aktnumret och de följande nummer, varom
ur registret kan lämnas upplysning, ifyllas i fångvårdsstyrelsen. Övriga
nummer överstrykas. Finnes ej i straffregistret någon av de uppgifter, som
avses i 8 § 2 mom. i lagen om straffregister, överstrykas nås 8—13 och
införas näst före dateringen orden: »Förekommer ej i straffregistret såsom
ådömd. ovan nämnd "påföljd eller ställd under framtidem.

I övrigt iakttages följande:

Vid l:o. Släktnamnet eller däremot svarande tillnamn utsättes, med
angivande för kvinna, som är eller varit gift, av både födelsenamnet
och mannens namn. Förekomma andra tillnamn eller
allmänt brukade binamn, utsättas de inom parentes.

» 2:o. Förnamnen utsättas fullständigt och i rätt inbördes ordning, med

understrykande av tilltalsnamnet. År detta annat än dopnamn,
sättes det sist och inom parentes.

» 3:o. Personens senaste kyrkobokföring sort uppgives, med utsättande av

församling samt län eller stad. För den, som ej är kyrkobokförd

Vid 6 :o.

» 7:o.

» 8:o.

» 5:o.
» 10 :o.

» 14:o.

inom riket, utsättes den stat, där lian har sitt hemvist, samt,
såvitt ske kan, boningsorten inom denna stats område.
Församling samt län eller stad, där personen är född, uppgivas.
År han född utom riket, angives inom vilken stat och, så vitt
ske kan, födelseorten inom denna stats område.

Fullständiga till- och förnamnen utskrivas.

Den tid, för vilken förlusten av medborgerligt förtroende ådömts,
insättes.

Den tid, för vilken påföljden ådömts, insättes.

Overstrykes, om beteckningen icke överensstämmer med verkliga
förhållandet.

Finnes anledning till tvivel om personens identitet eller förekommer
avvikelse frän de under n:is 1—7 lämnade uppgifter, eller finnes
upplysning om någon omständighet, varom uppgift bort, men
icke kunnat där lämnas, skall sådant här angivas. — Har från
någon myndighet inkommit anmälan, som avses i § 3 av nådiga
kungörelsen om uppgifter till straffregistret och om registrets förande,
skall anteckning därom ske, med uppgift om sådan anmälans
dag och av vilken myndighet den avgivits.

XXXIX.

Förslag

till

Kungörelse

angående uppgifter från prästerskapet till straflfregistret.

Härigenom förordnas, att prästerskapet skall inom — — — års utgång
till straffregistret insända uppgift ä de nu levande personer, vilka
enligt kyrkoböckerna äro på grund av utslag i mål, däri första domstol
dömt före den 1 januari 1901, förlustiga medborgerligt förtroende för alltid
eller ställda under framtiden för brott, som kan medföra påföljd, varom

förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen, samt därvid tillika, i den mån så kan
ske, angiva såväl den dömdes eller under framtiden ställdes fullständiga
tillnamn och förnamn, med understrykande av tilltalsnamnet, som ock hans
senaste kyrkobokföringsort, yrke eller befattning, födelseår, -månad och -dag,
födelseort, föräldrarnas namn och yrke, brott, varför den lagförde blivit
dömd till straff eller ställd under framtiden, tillämpade lagrum, ådömt straff
och ådömd förlust av medborgerligt förtroende samt domstolens namn och
utslagets dag. Därvid skola iakttagas de anvisningar n-.is 1—7, som enligt
nådiga kungörelsen den 26 november 1914 om uppgifter till straffregistret
och om registrets förande skola iakttagas vid användande av formulär litt. D
i samma kungörelse; och skall vid uppgifternas avfattande användas blankett,
som efter rekvisition tillhandahålles av fångvårdsstyrelsen.

Denna kungörelse skall träda i kraft den

XL.

Förslag till Kungörelse angående

ändrad lydelse av § 15 i förordningen den 7 december 1883
angående expeditionslösen.

Härigenom förordnas, att § 15 i förordningen den 7 december 1883
angående expeditionslösen skall erhålla följande ändrade lydelse:

■§ 15.

Följande expeditioner skola utan lösen åt vederbörande utfärdas:

utdrag av jordregister;

» av straffregister.

I fall — — — — — — — —

Denna kungörelse skall träda i kraft den

författningar.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 3 § i förordningen den 19 november 1914
angående stämpelavgiften skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med de
här nedan i 7 § nämnda undantag, denna tariff:

	1		2		3		4		5
	Avd.	Avd.	Avd.	Avd.	Avd.
	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Slutsedel ...............	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Straffregister, utdrag av......... Utdrag av fastigbetsbok; se Fastigbetsbok. » av dombok eller protokoll; se Proto- koll. » av Jordregister; se Jordregister. » av straffregister; se Straffregister.					fri	tt
Expedition, som icke bär ovan är särskilt
nämnd, varje ark...........	—	50	—	50	—	50	1	—	1

Denna förordning skall träda i kraft den

12—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

XLII.

Förslag

till

K u ngörelse

angående tillägg till nådiga kungörelsen den 4 maj 1855 rörande vissa upp gifter

till prästerskapet.

Härigenom varder, med upphävande av nådiga kungörelserna den 20
januari 1865 och den 31 maj 1907 angående tillägg till nådiga kungörelsen
den 4 maj 1855 rörande vissa uppgifter till prästerskapet, såsom tillägg
till sistnämnda kungörelse förordnat som följer:

Uti de uppgifter, som enligt nådiga kungörelsen den 4 maj 1855
rörande vissa uppgifter till prästerskapet böra detsamma tillhandakomma,
skall jämväl, i händelse den sakfällde blivit förklarad förlustig medborgerligt
förtroende eller ådömd påföljd, varom förmärs i 2 kap. 19 § strafflagen,
omförmålas den tid, varpå berörda påföljd blivit honom ådömd,
ävensom, där utslaget icke blivit av Kungl. Maj:t givet, meddelas underrättelse
om tiden, varinom besvär däremot må anföras.

Har Konungens befallningshavande återkallat frihet, som enligt lagen
angående villkorlig frigivning medgivits någon, vilken är för viss tid förlustig
medborgerligt förtroende eller ådömd påföljd, varom förmäles i 2 kap.
19 § strafflagen, skall meddelande om återkallelsen skyndsamt av befallningshavanden
sändas till kyrkoherden i den församling, den sakfällde tillhör.
Dragés frågan om återkallelsen under Konungens prövning, läte
befallningshavanden, sa snart Konungens beslut kommit befallningshavanden
tillhanda, kyrkoherden därav undfå del.

Varder, i samband därmed att villkorligt frigiven, som är för viss
tid förlustig medborgerligt förtroende eller ådömd påföljd, varom förmäles
i 2 kap. 19 § strafflagen, ådömes straff för begånget brott, friheten förklarad
förverkad, skall meddelande därom intagas i uppgift, som med anledning
av domen lämnas enligt ovannämnda kungörelse.

Denna kungörelse skall träda i kraft den

XLIII.

Förslag

till

Förordning

angående upphävande av förordningen den 20 januari 1865 angående förändrade
stadganden i avseende å frejdbetyg, som av prästerskapet meddelas, av
förordningen den 28 november 1873 angående frejdbetyg, som av prästerskapet
meddelas om personer, vilka före 1865 års början blivit för brott
dömde, samt av förordningarna den 19 augusti 1890 och den 31 maj 1907
angående tillägg till gällande stadganden i avseende å frejdbetyg, som av

prästerskapet utfärdas.

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 januari 1865 angående
förändrade stadganden i avseende å frejdbetyg, som av prästerskapet meddelas,
förordningen den 28 november 1873 angående frejdbetyg, som av
prästerskapet meddelas om personer, vilka före 1865 års början blivit för
brott dömda, samt förordningarna den 19 augusti 1890 och den 31 maj
1907 angående tillägg till gällande stadganden i avseende å frejdbetyg,
som av prästerskapet utfärdas, skola upphöra att gälla.

Denna förordning skall träda i kraft den

XLIV.

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse av § 8 i nådiga instruktionen den 3 juni 1846 för
predikanter vid rikets fängelser och vid kronoarbetskåren.

Härigenom förordnas, att § 8 i nådiga instruktionen den o juni 1846
för predikanter vid rikets fängelser och vid kronoarbetskåren skall ei hålla
följande ändrade lydelse:

Prästbevis för fånge utfärdas, då behörig ämbetsmyndighet det
äskar, ävensom då fånge till annan fångvårdsinrättning förflyttas. Beviset
skall upptaga: när och varest fången senast varit mantalsskriven, huru
länge han vistats inom fängelset, hurudant hans uppförande där varit, hans
kristendomskunskap, när han begått Herrens heliga nattvard, och slutligen
för vilka brott fången undergått judiciell bestraffning; då fånge till annan
fångvårdsinrättning förflyttas, skall prästbeviset innehålla fullständigt utdrag
av vad i kyrkoboken om honom finnes antecknat.

Sådant prästbetyg, som fånge bland sina enskilda handlingar till
fängelset medfört, skall, utan någon anteckning, vid frigivningen till fången
utlämnas, där ej betyget innefattar oriktig eller vilseledande uppgift.0 I
sistnämnda fall, så ock eljest där fånge det önskar, skall predikanten till
tiden för frigivningen åt fången anskaffa prästbetyg från pastorsämbetet i
den församling fången tillhör.

När pastorsämbetet i den församling, vilken en fånge tillhör, kan
antagas hava av nöden upplysningar angående fången ådömd förlust av
medborgerligt förtroende eller påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 § strafflagen,
eller fångens konfirmation, nattvardsgång eller dylikt, skall predikanten,
senast vid tiden för fångens frigivning, tillsända pastorsämbetet dessa
upplysningar, med uppgivande tilllika av tiden för inflyttning eller av
annat, som må underlätta fångens återfinnande i församlingens kyrkobok.

Denna kungörelse skall träda i kraft den

XLV.

Förslag

till

Förordning

angående ändring av förordningen den 23 december 1910 angående kyrkoböckers
förande.

Härigenom förordnas, att förordningen den 23 december 1910 angående
kyrkoböckers förande skall i nedan intagna delar erhålla följande
ändrade lydelse:

§ I 4.

Där så erfordras bör, utöver de i mom. 1 nämnda kyrkoböcker,
på sätt pastor finner lämpligt föras särskild kommunionlängd, ävensom
särskild bok, innehållande de anteckningar rörande sakfällda eller under framtiden
ställda personer, som det enligt särskilda författningar åligger prästerskapet
att verkställa, ävensom anteckningar i övrigt rörande kyrkotukten.

§ 38.

1. Flyttningsbetyg, åldersbetyg samt arbetsbetyg, hinderslöshetsbetyg
och äktenskapscertifikat samt lysningsattest ävensom gemensamt
prästbetyg för inskrivningsskyldiga värnpliktige likasom utdrag av födelseoch
dop-, konfirmations-, lysnings- och vigsel- samt död- och begravningsböckerna,
vilka utdrag böra användas jämväl för meddelanden pastorsämbetena
emellan, skola utfärdas enligt bilagda formulär.

§ 39.

1. Flyttningsbetyg får icke utfärdas till obestämd ort.

1 a. Pastor i den församling, varifrån betyget meddelats, skall, samtidigt
med flyttning sbetygets utfärdande, till pastorsämbetet i den församling,
till vilken flyttningsbetyget utfärdats, avsända avskrift av de anteckningar,
som i för samlingsboken eller i bok, varom förmäles i § 1 mom. 4, finnas
rörande den utflyttande av beskaffenhet, som avses i nådiga kungörelsen den
4 maj 1855 rörande vissa uppgifter till prästerskapet samt i nådiga kungörelsen
den angående tillägg till förstnämnda kungörelse,

eller som i övrigt röra kyrkotukten.

2. Då inflyttad persons flyttningsbetyg finnes utfärdat till annan
församling än den, dit inflyttning skett, skall pastor vid betygets mottagande
ofördröjligen underrätta pastor i den församling, varifrån betyget
meddelats. Pastor i sistnämnda församling skall då ofördröjligen till
pastorsämbetet i inflyttnings för samling en avsända avskrift, varom stadgas
i mom. 1 a.

Denna förordning skall träda i kraft den

Regler till församlingshoken.

(Sc förordningen §§ 3—9.)

De anteckningar rörande sakfällda eller under framtiden ställda ''personer,
som det enligt särskilda författningar åligger prästerskapet att verkställa,
ävensom anteckningar i övrigt rörande kyrkotukten införas i denna
kolumn. Där pastor så finner lämpligt, må dessa anteckningar införas i
särskild bok i stället för församlingshoken, varvid i denna kolumn hänvisas
till sida eller nummer i förstnämnda bok.

Kol. 15. I denna kolumn skola göras föreskrivna anteckningar om
de förhållanden, som äga samband med persons värnplikt och anställning
vid krigsmakten. Därvid skall inskrivning betecknas genom angivande av
den värnpliktiges inskrivningsnummer och kunna vidare följande förkortningar
användas, nämligen Frånv. (Frånvarande), Uppsk. (Erhållit uppskov),
Obehör. (På grund av ådömd straffpåföljd obehörig att tjänstgöra), Frik.
(Frikallad), Fast. (Erhållit fast anställning vid krigsmakten).

Regler till flyttningshetygen.

(Se förordningen §§ 38 — 41.)

Flyttningsbetyg för ensam person.

Å raden 9 skall, om den flyttande tillhör ett främmande trossamfund,
sådant antecknas ävensom samfundets namn. I detta fall iakttages, att

raderna 7 och 8 överstrykas. Har någon i föreskriven ordning givit sin
avsikt tillkänna att utträda ur svenska kyrkan, skall sådant här antecknas
jämte tiden därför.

A raderna 10, 11 skola upptagas de anteckningar, som i avseende

på äktenskap äro nödiga, — — — — — — — — — _ _

— — — — — antecknas här.

A raden 12 skall angivas angående värnpliktsförhållanden — —

; — — — — — — — antecknat.

A raden 13 införes namnet å den ort, dit flyttning sker.

A raden 14 lämnas uppgift om, huruvida mantalsskrivning förrättats,

eller Göteborg.

o ö

A raden 15 införes namnet å den församling, varifrån utflyttningen
äger rum.

Under raden 16, till vänster om namnunderteckningen, anbringas
pastorsämbetets sigill eller stämpel.

Duplett av flyttningsbetyg.

A råd 15 införes dag och år för duplettens utfärdande.

MOTIV,

13—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

Utredning och förslag om borttagande ur lagstiftningen
av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende.

Historik och gällande lagstiftning.

I 1734 års lag intogo skamstraffen ett betydande rum. Ett av dessa Historik.
var ärelösheten, som ådömdes för edsöresbrott, förräderi, vissa arter av
bedrägeri, förfalskning, ärekränkning och mened. Den genom ärelöshetsförklaringen
åsamkade skammen utgjorde straffets innehåll, och straffet
var därutinnan jämställt med de övriga skamstraffen: den brottsliges utställande
att skämmas, stockstraff, m. m.

Ärelöshetsstraffet blev redan vid början av arbetet på reformeringen
av straffbestämmelserna i 1734 års lag föremål för en skarp kritik. Men
tillika uttalades att, i den mån på grund av särskilda stadganden med
ärelöshetsförklarandet kunde anses följa förlust av vissa rättigheter och förmåner,
i detta straff läge gömd en grundsats, som vore värd beaktande.

På grund av stadganden i olika lagar var nämligen den, som begått
»nesligt brott» eller »vanärande brott», berövad åtskilliga rättigheter, och
då ärelösheten ådömdes endast vid dylika brott, ansågs densamma alltid
medföra dessa rättighetsförluster.

Rättighetsförluster inträdde jämväl för personer, som av andra anledningar
än begånget »nesligt» eller »vanärande» brott ansågos icke äga
»god frejd». Frej dbegreppet var icke fastställt i lagstiftningen, utan
skiftade från tid till annan. Efter att saknaden av god frejd ursprungligen
betecknat, att ifrågavarande person brustit i god vandel i allmänhet,
utan att därför med nödvändighet förutsattes, att han begått brott, kom
saknaden av god frejd så småningom på grund av prästerskapets för -

100

farande vid frejdbetygens utfärdande att sammanfalla med och följa därav,
att personer begått brott av beskaffenhet, att prästerskapet i kyrkotuktens
intresse därom bibringats kännedom från domstolarna.

I det förslag till straffbalk, som avgavs av den år 1811 för utarbetande
av ny civil- och kriminallag tillsatta lagkommittén, föreslog denna
i stället för ärelöshetsförklaringen en ny påföljd, förlust av medborgerligt
förtroende, vilken i lagförslaget utsattes för varje brott, som ansågs medföra
vanheder. Tvänne arter av detta straff föreslogos. Den ena, under benämning
förlust av medborgerligt förtroende för alltid, skulle innebära
ovärdighet för alltid att innehava ämbete, tjänst eller annan allmän befattning
och att tillgodonjuta pension eller andra rättigheter eller förmåner,
som därav följde, att innehava adelskap, riddareorden eller annan offentlig
utmärkelse och att deltaga i val till allmän befattning. Den andra, eller
förlust av medborgerligt förtroende å viss tid, skulle innebära, att den dömde
förverkade ämbete, tjänst eller annan allmän befattning med därav följande
pension, rättigheter eller förmåner, så ock adelskap, riddareorden och annan
offentlig utmärkelse och att han dessutom vore under den tid, som i domen
utsattes, ovärdig att deltaga i val till allmän befattning och att därtill väljas
eller förordnas. Denna påföljd skulle åläggas ej under fem och ej över
tio år.

Vid valet emellan att i strafflagen fullständigt angiva innebörden
av begreppet medborgerligt förtroende eller att överlämna åt lagstiftningen
i övrigt att bestämma, vilka rättigheter och förmåner i de särskilda fallen
skulle mistas i och med förlust av medborgerligt förtroende, följdes ett
blandat system. Man upptog, såsom ovan nämnts, i straffbalken vissa rättighetsförluster
såsom förknippade med förlust av medborgerligt förtroende.
Därjämte tillsattes emellertid den bestämmelsen, att förlust av medborgerligt
förtroende för alltid skulle medföra vanfrejd. Genom denna bestämmelse,
som fick än vidsträcktare användning i 1864 års lag, förbundos
med den för livstid ådöinda påföljden de rättsförluster, som enligt den
övriga lagstiftningen drabbade den icke välfrejdade.

Påföljden förlust av medborgerligt förtroende skulle enligt lagkommitténs
mening åtfölja brottet, icke straffet. I de särskilda kapitlen i
straffbalken insattes bestämmelse, att den, som gjort sig förfallen till straff

101

efter vissa paragrafer i kapitlet, skulle tillika dumas förlustig medborgerligt
förtroende. Därvid följdes grundsatsen att aldrig förena ifrågavarande påföljd
med annan straffart än straffarbete och att ej stadga påföljden i andra
fall, än då brottet med hänsyn i synnerhet till ondskan i gärningsmannens
vilja och lågheten i bevekelsegrunden ansågs medföra vanheder.

Då bestämmelserna i 1864 års lag jämväl i vad de avse förlusten av medborgerligt
förtroende hava sitt ursprung i lagkommitténs ovannämnda förslag till straffbalk, torde lagkommitténs
yttranden rörande ifrågavarande straffart vara av intresse. Lagkommittén förklarade
i motiverna till sitt år 1839 tryckta förslag: »De i en stat sammanlevandes omdöme
om varandras moraliska värde kan väl såsom fritt och beroende endast av inre övertygelse
och känsla, vilka varken kunna förbjudas eller påbjudas, icke bliva föremål för yttre
lagstiftning. Men de av statsinrättningen beroende och därigenom bestämda borgerliga
företräden, rättigheter och förmåner ligga inom denna lagstiftnings område. Den kan
använda förlust eller inskränkning av sådana företräden, rättigheter och förmåner dels
såsom självständiga straff, dels ock i förening med andra straff, såsom påföljder av dem.
Dessa den yttre eller borgerliga äran angripande bestraffningar äro, såsom både med rättvisan
överensstämmande och ändamålsenliga, i lagförslaget antagna, varemot det straff av allmän
eller oinskränkt ärelöshet, som ej motsvaras av något bestämt begrepp och som kunde
föranleda den föreställning, att brottslingen skulle försättas i ett absolut rättslöshetstillstånd
och anses förlustig den ifrån människans förnuftiga natur oskiljaktiga rättigheten att behandlas
såsom person, icke blivit i förslaget upptaget.» Lagkommittén anförde vidare: »Jämte
bestämmandet av de egentliga straff, varmed brottsliga gärningar skola beläggas, bör lagstiftaren
fästa synnerlig uppmärksamhet på den vanheder, varmed en del av dem i allmänna
omdömet stämplas. Några brott anses, huvudsakligast för bevekelsegrunden eller för sättet
att dem utföra, allmänneligen så nesliga, att gärningsmannen genom dem förverkar allt medborgerligt
förtroende. Det tillhörer så mycket hellre lagstiftningen att genom uttryckliga
förklaranden giva sanktion åt det allmänna omdömet i dessa fall, som staten själv måste anse
den, vilken förlorat enskildas aktning och förtroende, även vara ovärdig varje ämbete, utmärkelse
eller annan företrädesrättighet, som av statens styrelse utdelas. De flesta lagstiftningar
i senare tider hava fästat en sådan påföljd vid själva straffen. När dessa varit
av svårare beskaffenhet, hava de ovillkorligen medfört förklarande av gärningsmannens vanheder.
Kommittén har ansett ej själva straffet, utan fastmera brottets egenskap med hänsikt
isynnerhet till ondskan i gärningsmannens vilja och lågheten i bevekelsegrunden böra tagas i
betraktande. En gärning kan i anseende till dess objektiva straffbarhet beläggas med svårt
straff, utan att gärningsmannen ådrager sig sådan vanheder, som nu är i fråga. Detta inträffar
t. ex. vid dråp av hastigt mod.

Den äldre lagberedningen, som efter lagkommittén övertog strafflagstiftningsarbetet,
ansåg i likhet med lagkommittén, att vanheder,
då någon genom brott gjort sig därtill förfallen, skulle ådömas
honom såsom en påföljd av själva brottet och icke utgöra en tillfällig
fläck, den där åkomme varje person, som dömdes till en viss

straffart, evad det brott, han begått, vore till sin natur förnedrande eller

102

icke. Lagberedningen ansåg påföljden av vanheder för vissa brott bättre
betecknas genom lagens förklarande, att den, som därtill gjort sig skyldig,
ej finge i allmänt värv brukas, än genom talesättet, att han skulle dömas
förlustig medborgerligt förtroende. Den skillnad, som varit gjord mellan
förlust av medborgerligt förtroende för alltid och på viss tid, blev ur
beredningens förslag utesluten, emedan beredningen ansåg den nu föreslagna
påföljden alltid böra gälla för livstiden.

Denna påföljd innehöll, att den, som gjort sig därtill förfallen,
skulle vara oberättigad att utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning,
att till allmän befattning välja, så ock att föra annans talan inför rätta.

Det i justitiedepartementet upprättade förslag till strafflag, som sedermera
framlades för 1862—1863 års riksdag, var, som förut nämnts, fotat på
lagkommitténs förslag. Dess bestämmelser uti ifrågavarande hänseende voro
av följande lydelse: »Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den
dömde förklaras hava medborgerligt förtroende för alltid eller för viss tid förverkat.
Då sådan påföljd för viss tid stadgad är, må den ej under fem
och ej över tio år ådömas. Den, som till förlust av medborderligt förtroende
dömd är, have förverkat ämbete, tjänst eller annan allmän befattning,
som av honom innehaves; vare ock, under den tid påföljden honom
ådömd är, såsom vanfrejdad ansedd och förty utestängd från alla sådana
rättigheter och förmåner, för vilkas tillgodonjutande god frejd erfordras.»

Detta stadgande var, som synes, i vissa avseenden strängare än både
lagkommitténs och lagberedningens förslag. Det var strängare än lagkommitténs
förslag, ty det fäste vanfrejden även vid viss tids förlust av
medborgerligt förtroende. Det var strängare än lagberedningens förslag
därutinnan, att det utvidgade påföljdens verkningar långt utöver de i strafflagen
uttryckligen nämnda. Det nya förslaget upptog ju tillägget om vanfrejd
just för att möjliggöra hänvisning från lagstiftningen i övrigt till
strafflagsstadgandet.

Härom yttrade justitiestatsminister!! till statsrådsprotokollet: Grövre brott i allmänhet
skulle efter lagberedningens förslag straffas med den påföljd, att den dömde ej finge i
allmänt värv brukas, varmed förstodes, att han vore oberättigad utöva ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning, att till allmän befattning välja och att föra annans talan inför
rätta. Vad anginge rättigheten att till allmän befattning välja eller att föra annans talan
inför rätta, tillhörde det rätteligen icke strafflagen att därom meddela bestämmelse. Vidare
förekom me emot det av lagberedningen föreslagna stadgandet, att villrådighet skulle uppstå,

huruvida påföljden vore att anse såsom vaufrejdande eller ej, varom likväl visshet borde äga
rum, bland annat vid tillämpning t. ex. av föreskrifterna i 17 kap. 7 och 29 §§ i rättegångsbalken
samt de särskilda författningar, som bestämde god frejd såsom villkor för utövande eller
erhållande av vissa rättigheter. Vid stiftande av strafflag kunde gällande lagstiftning i övrigt, om
vars ändring ej vore fråga, icke lämnas åsido, utan strafflagen måste sluta sig till densamma;
och förty torde i strafflagen böra bestämmas, vilka brott medförde vanfrejd eller ej. På dessa
skäl grundade sig de i det anmälda förslaget, i stället för lagberedningens stadgande, förekommande
bestämmelser. Desamma avsåge dessutom, att genom lagen, vad särskilda broit anginge,
hinder ej måtte läggas för den dömde att efter viss tid kunna återvinna medborgerligt anseende.

Lagutskottet vid 1862— 1863 års riksdag yttrade sig i samma riktning: Det läge visserligen
i sakens natur, att den ena medborgarens omdöme om den andres moraliska värde icke,
såsom beroende endast av den inre övertygelsen, läte befalla sig av någon domstols beslut och
att ett sådant individernas omdöme av varandra förty varken kunde eller borde bliva föremål
för yttre lagstiftning. Men å andra sidan läge det lika mycket i sakens natur, ej
mindre att vissa brott vore av den nesliga beskaffenhet, att de redan faktiskt i det allmänna
omdömet stämplade förbrytaren med vanfrejd, än även att bestämmandet av borgerliga företräden,
rättigheter och förmåner läge inom lagstiftningens befogenhet. Detta vore redan nu i
lagstiftningen antaget. Saknad av god frejd eller av medborgerligt förtroende vore nämligen
förutsatt både i grundlag, i allmänna lagen samt i åtskilliga andra författningar såsom
kommunallagar, näringsförfattningar m. m. och förslagets antagande av förlusten av ett sådant
förtroende vore följaktligen ingen nyhet.

Den kungl. propositionen blev uti ifrågavarande del oförändrad lag.
Redan år 1873 ändrades bestämmelsen angående latituden så, att
minimum sattes till ett i stället för till förut stadgade fem år.

Sedermera gjordes tid efter annan ansträngningar att få användningen
av förlusten av medborgerligt förtroende inskränkt eller hela påföljden
avskaffad. Vid riksdagarna åren 1877, 1878, 1880, 1881, 1884 och
1890 framkommo förslag uti denna riktning.

Vid 1890 års riksdag antogs ett av Kungl. Maj:t framlagt, av nya
lagberedningen utarbetat förslag, som i viss mån tillgodosåg de sålunda
framkomna önskemålen.

Nya lagberedningen yttrade i sitt betänkande angående ifrågavarande ämne bland
annat följande: »Ej sällan har man påyrkat, att den i strafflagen för vissa brott stadgade
påföljden förlust av medborgerligt förtroende måtte helt och hållet borttagas, och till stöd
för detta yrkande dels hänvisat till den åsikt, som i allmänhet inom den nyare rättsutvecklingen
gjort sig gällande om förkastligheten av straff, vilka gå på äran, dels åberopat, att
denna påföljd i tillämpningen visat sig ytterst fördärvlig, ity att den för frigivna brottslingar
försvårar återgången till en lovlig och nyttig verksamhet och sålunda motverkar bestraffningens
syfte. I förra avseendet må emellertid erinras, att påföljden förlust av medborgerligt
förtroende ingalunda är jämförlig med de gamla ärestraffen. Dess syfte är ej att
tillfoga brottslingen något lidande genom att utsätta honom för andra människors avsky och
förakt, utan endast att förebygga, att den, som blivit dömd för nesligt brott, må framdeles
eller, där påföljden ådömes för viss tid, förrän någon tid förflutit, efter det han lämnat

104

straffanstalten, inträda i sådan verksamhet inom samhället, vars betroende åt en person ansetts
böra förutsätta, att denne gjort sig förtjänt av allmän tillit — något, varom själva
benämningen förlust av »medborgerligt förtroende», riktigt förstådd, innehåller en antydan.
Svårligen^ kan ock lagstiftaren helt och hållet uppgiva grundsatsen att utesluta grövre brottslingar
från viss^ offentlig verksamhet även utöver den tid, som frihetsstraffet omfattar. Men
vid sådant förhållande är det uppenbarligen i praktiskt avseende synnerligen lämpligt att på
ett ställe, och det just i strafflagen, sammanföra bestämmelserna rörande de brott, vilka
anses böra medföra denna påföljd, så att särskilda lagar och författningar sedan utan vidare
kunna hänvisa härtill, och detta så mycket mera, som härigenom jämväl vinnes den fördel,
att man kan låta tidslängden för ifrågavarande påföljd, där den ej anses böra åläggas för
alltid, bestämmas av domaren med hänsyn till de vid varje särskilt fall föreliggande omständigheter.
Vad den senare anmärkningen angår, så träffar i själva verket ej heller denna
strafflagens bestämmelser i ämnet. Att den, som begått nesligt brott, skulle, för att ej berövas
sin utkomst, bibehållas vid ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som han kan
innehava, lärer ej på allvar av någon sättas i fråga, och huruvida bland de »rättigheter och
förmåner, för vilkas tillgodonjutande god frejd erfordras», tilläventyrs finnas sådana, vid vilka,
till underlättande av straffade personers bemödanden att ärligt förvärva sitt uppehälle, detta
förbehåll borde försvinna, är en fråga, som det ej tillkommer strafflagstiftningen att besvara.
Anledningen till det överklagade förhållandet ligger för övrigt ytterst sällan däri, att den,
som dömts till ifrågavarande påföljd, är utesluten från vissa befattningar och yrken. I regeln
är orsaken att söka i den omständigheten, att i den frigivnes prästbetyg inflyter uppgift därom,
att han är förlustig medborgerligt förtroende. På grund av vad nu blivit anfört har beredningen
ansett sig sakna skäl att förorda ett upphävande av strafflagens stadganden om förlust av medborgerligt
förtroende. För att dock ur strafflagen borttaga varje stöd för den missuppfattningen,
att ifrågavarande påföljd avser att stämpla den dömde såsom vanhedrad och ovärdig medmänniskors
aktning, och för att tydligen utmärka, att densamma endast innefattar ett utestängande
från allmänna befattningar och från utövningen av vissa medborgerliga rättigheter, har beredningen
ur 19 § uteslutit orden »såsom vanfrejdad ansedd». För en sådan uteslutning möter ej
något hinder i den omständighet, att vissa lagar och författningar begagna uttrycket »vanfrejdande
brott», då i allt fall tvivel ej kan uppstå därom, att med sagda uttryck förstås sådana brott, vilka,
enligt ordalydelsen i denna §, medföra den påföljd, att den dömde blir »utestängd från alla
sådana rättigheter och förmåner, för vilkas tillgodonjutande god frejd erfordras». Om således
påföljden förlust av medborgerligt förtroende blivit bibehållen, har dock beredningen föreslagit
åtskilliga bestämmelser, genom vilka användningen av nämnda påföljd skulle i ej obetydlig
män inskränkas. Så har för åtskilliga brott, å vilka hittills ovillkorligen skolat följa
straffarbete, åtföljt av förlust av medborgerligt förtroende, såsom straff föreslagits jämväl
fängelse, med vilken senare straffart berörda påföljd icke förenas. Det inses lätt, vilken
stor betydelse i det hänseende, varom nu är fråga, eu sådan ändring äger, då den vidtagits
med avseende å, bland annat, ett så ofta förekommande brott som stöld.»

Ifrågavarande av 1890 års riksdag antagna förslag till ändring av
2 kap. 19 § strafflagen var av följande lydelse: »Vissa i lagen bestämda
brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras hava förverkat medborgerligt
förtroende. Har den, som begått brott, varom nu är sagt, gjort
sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på livstid; skall han förklaras
förlustig medborgerligt förtroende för alltid: har han förskyllt straffarbete

105

på viss tid; varde, dår ej brottet är sådant, som i 13 kap. 1 eller 2 §
sägs, förklarad förlustig medborgerligt förtroende intill dess viss tid, minst
ett och högst tio år, förflutit från det han, efter utståndet straff, blivit
frigiven. Den, som till förlust av medborgerligt förtroende dömd är,
have förverkat ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som av honom
innehaves; vare ock, så länge han är medborgerligt förtroende förlustig,
utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för vilkas tillgodonjutande
god frejd erfordras.»

Riksdagen anhöll sedermera i skrivelse år 1896, att Kungl. Maj:t
ville taga i övervägande, i vad mån, särskilt vad anginge tjuvnadsbrotten,
användandet av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende kunde
ytterligare inskränkas. Riksdagen ansåge nämligen, att påföljden kunde
verka förhindrande för brottsling, som uttjänat sitt straff, i hans lovvärda
strävan att ärligt förtjäna sitt uppehälle, och att förty påföljden borde
ådömas endast i de fall, då omtanke om samhällets säkerhet det oundgängligen
krävde.

Kungl. Maj:t framlade därefter år 1904 i proposition till riksdagen
förslag om ändring i strafflagen i detta hänseende. Sex månaders straffarbete
skulle vara det minimistraff, vid vilket påföljden skulle inträda.

Justitieministern yttrade vid förslagets framläggande till statsrådsprotokollet bl.a.följande.
»Vad som föranlett riksdagens senast gjorda framställning är det förhållande, att förlust av medborgerligt
förtroende i hög grad okär de svårigheter, mot vilka en frigiven fånge har att
kämpa. Av personer, vilka särskilt gjort till sin uppgift att förskafia frigivna fångar arbete,
bekräftas denna vid åtskilliga tillfällen inom riksdagen papekade erfarenhet. Den, som
saknar medborgerligt förtroende, möter i sitt sökande efter arbete ej blott obenägenhet bos
arbetsgivarne, utan även ett hinder i andra arbetares ovilja att hava honom till arbetskamrat.
Därtill lärer det ofta inträffa, att en kommun utövar tryck på sina medlemmar för att avvärja,
att de i sitt arbete mottaga personer, som äro förlustiga medborgerligt förtroende,
då dessa icke inom kommunen hava hemortsrätt. I följd av nu antydda förhallanden visar
sig förlust av medborgerligt förtroende ofta nog motverka möjligheten att förbättra en brottsling,
vars återvinnande åt samhället kanske eljest ännu vore möjligt. Någon annan lämplig
utväg till detta missförhållandes avhjälpande än att, på sätt riksdagen ifrågasatt, inskränka
användningen av ifrågavarande påföljd, synes näppeligen sta till buds, i allt fall icke för
närvarande. Att alldeles avskaffa påföljden skulle ej vara lämpligt; i denna punkt är^jag
av den åsikt, att de av nya lagberedningen anförda skäl äro övertygande. Vill man åter
upptaga tanken att inskränka påföljdens användning, i den man sadant är förenligt med
samhällets säkerhet, har man närmast att överväga, om detta syftemål lämpligast kan vinnas
genom att, på sätt nu är fallet med avseende å brottslingar mellan 15 och 18 år,.inrymma
åt domstolarna befogenhet att i det särskilda fallet pröva, om påföljden bör ådömas, eller
genom att, utan dylik prövningsrätt för domstolarna, medelst ovillkorlig föreskrift inskränka

14—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

106

antalet av de fall, då påföljden skall komma till användning. Emot det förra alternativet
synes mig kunna framhållas faran av en osäker och för skilda orter olikartad lagtillämpning,
vilken fara torde vara så mycket större, som det kan antagas, att domarens personliga uppfattning
av påföljdens lämplighet över huvud lätteligen skulle komma att omedvetet utöva
ett väsentligt inflytande på avgörandet. Det senare alternativet synes mig däremot väl förtjäna
beaktande. Beslutar man sig för detta alternativ, återstår att finna den rätta begränsningen.
Jag vill härvid erinra, att riksdagen i sin skrivelse särskilt fäst uppmärksamheten
vid tjuvnadsbrotten, och det torde få medgivas, att, praktiskt sett, en tanke på reform
i främsta rummet synes böra knyta sig vid frågan, om påföljden skall bibehållas vid första
resan stöld. Även jag är av den mening, att det icke skulle komma att medföra någon fara
för det allmänna, om man utesluter påföljdens tillämpning vid tjuvnadsbrott, som icke hava
en mera svarartad karaktär. Om man uteslutar påföljden med avseende å alla tjuvnadsbrott,
för vilka straffet ej uppgår till ett visst minimum av straffarbete, synes konsekvensen kräva,
att den antagna principen genomföres för straffrättens hela område».

Gällande Enligt det av Kungl. Maj:t framlagda och av riksdagen antag lagstift-

na försiaget erhöll 2 kap. 19 § strafflagen följande, nu gällande lydelse:
Strafflags- >>Vissa 1 la"en bestämda brott kunna medföra den påföljd, att den
stadganden. dömde förklaras hava förverkat medborgerligt förtroende. Ej må dylik
Allmänna påföljd ådömas, där ej brottet varder belagt med dödsstraff eller med
Strafflagen, straffarbete i minst sex månader. Förlust av medborgerligt förtroende
ådömes för alltid, där den dömde gjort sig skyldig till dödsstraff
eller straffarbete på livstid eller brottet är sådant, som i 13
kap. 1 eller 2 § sägs, men i annat fall intill dess viss tid, minst ett och
högst tio år, förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven.
Den, som till förlust av medborgerligt förtroende dömd är, have förverkat
ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som av honom innehaves;
vare ock, så långe han är medborgerligt förtroende förlustig, utestängd
från alla sådana rättigheter och förmåner, för vilkas tillgodonjutande god
frejd erfordras.»

Adömande av ifrågavarande påföljd kan endast ske i de i strafflagens
speciella del angivna fallen. Dessa kompletterande bestämmelser, vilka upptagits
i nära överensstämmelse med lagkommitténs förslag, hava i huvudsak
bibehållits orubbade ända till 1905 års begränsning av påföljden till
brott, som ådraga minst sex månaders straffarbete. En viss lindring inträdde
dock redan år 1890 genom att i en del fall fängelse infördes i strafflatituder,
däri förut ingått allenast straffarbete.

Påföljdens ådömande är obligatoriskt. Endast i ett fall är, på grund av

107

eu år 1890 vidtagen lindring i 5 kap. 2 § (dåvarande 5 kap. 3 §) strafflagen,
frågan om påföljdens ådömande överlämnad åt domstolens prövning.
När den, som begått brottet, fyllt 15 men ej 18 år, skall nämligen domstolen
pröva efter omständigheterna, om påföljden bör ådömas.

I vissa strafflagens kapitel finnes ifrågavarande bistraff icke föreskrivet
för något av de däri upptagna brotten. Så är förhållandet med de kapitel,
som innehålla bestämmelser om religionsbrott (7 kap.), om majestätsbrott
samt brott emot riksstyrelse eller rikets ständer (9 kap.), om brott mot
offentlig myndighet (10 kap.), om fridsbrott (11 kap.), om äktenskapsbrott
(17 kap.), samt om åverkan, olovligt jagande och fiskande (24 kap.).

I kapitlet om rån (21 kap.) finnes påföljdens ådömande stadgat
vid samtliga däri avsedda brott.

I övriga kapitel har påföljdens ådömande föreskrivits i mycket olika
utsträckning. I vissa kapitel är påföljden fästad vid flertalet däri omförmälda
brott. Så är fallet i kapitlen om förräderi samt om andra för
rikets säkerhet menliga brott (8 kap.), om förfalskningsbrott (12 kap.), om
mened (13 kap.), om eldskada av uppsåt och vållande samt om annan skadegörelse
å egendom (19 kap.), om stöld och snatteri (20 kap.), om bedrägeri
och annan oredlighet (22 kap.) samt om bedräglig, oredlig eller
vårdslös gäldenär i konkurs (23 kap.). I de återstående kapitlen, som innehålla
stadganden om mord, dråp och annan misshandel (14 kap.), om brott
emot annans frihet (15 kap.), om falsk angivelse och om annan ärekränkning
(16 kap.), om sedlighetsbrott (18 kap.) samt om brott av ämbetsman
(25 kap.), är påföljdens ådömande föreskrivet endast i ett fåtal fall. (I 14
kap. endast vid mord eller försök till mord, förgiftning, fosterfördrivning
av annan än kvinnan samt svikligt förfarande vid envig; i 15 kap. vid
slavhandel, bemäktigande och utsättande av annan å sådant ställe, att uppenbar
fara är för hans liv, samt vid olovligt bemäktigande och skiljande av barn
från föräldrars eller annans vård; i 16 kap. vid falskt åtal eller angivelse
eller pådiktande av brott i argt uppsåt; i 18 kap. vid förledande genom
koppleri till otukt av barn, när det göres av föräldrar, förmyndare, lärare
eller andra, under vilkas lydnad eller uppsikt barnen äro ställda, samt i
25 kap. vid döljande av tillgrepp genom falska räkenskaper.)

108

Angående innehållet i 2 kap. 19 § torde ytterligare följande böra
anmärkas.

Den i lagrummet direkt stadgade rättsförlusten avser efter ordalagen
allenast förverkande av »ämbete, tjänst eller annan allmän befattning,
som av honom innehaves». Såsom förut anmärkts, leder detta stadgande
sitt ursprung ur lagkommitténs förslag. Omfattningen av begreppet
»allmän befattning» är icke närmare angiven vare sig i lagkommitténs eller
i lagberedningens förslag eller i övriga förarbeten till 1864 års strafflag.
Att ordet »befattning» i sistnämnda lag tagits i mycket vidsträckt bemärkelse,
synes dock av stadgandena i 10 kap. 3 och 5 §§ samma lag. Enligt
dessa stadganden ingå nämligen i begreppet befattning jämväl uppdrag att
sitta i nämnd eller jury samt förrättande av offentligt tjänsteärende. Med
allmän befattning torde således i strafflagens 2 kap. 19 § hava avsetts ej
blott mera stadigvarande värv av offentligrättslig natur, utan även uppdrag
av mera tillfällig art.

Vidare torde det i 2 kap. 18 § givna förklarande tillägget i
fråga om allmän befattning »evad den av förordnande eller medborgares
val beror» gälla även ifråga om allmän befattning i 19 §. Däri ingå således
jämväl samtliga kommunala allmänna befattningar.

En viss tvetydighet har emellertid den år 1864 vidtagna omformuleringen
av lagkommitténs ifrågavarande stadgande medfört i fråga om obehörigheten
att erhålla ämbete, tjänst eller annan allmän befattning. I lagkommitténs
förslag stadgades uttryckligen, att den, som ådömts förlust
av medborgerligt förtroende på viss tid, skulle vara under denna tid ovärdig
att väljas eller förordnas till allmän befattning. Stadgandet i 2 kap.
19 § i 1864 års strafflag giver däremot ej tydligt vid handen, huruvida
erhållande av allmän befattning ingår bland de rättigheter och förmåner,
för vilkas tillgodonjutande erfordras god frejd. Ej heller finnes, annat än i
vissa fall, god frejd i de särskilda författningarna upptagen såsom villkor
för erhållande av allmän befattning. Särskilt med hänsyn därtill, att någon
inskränkning i den av lagkommittén föreslagna påföljdens verkningar i
nu berörda avseende ej torde hava avsetts i 1864 års lag, synes man dock
kunna draga den slutsatsen, att förlust av medborgerligt förtroende utgör

109

inhabilitetsgrund för erhållande och följaktligen även för tillfälligt utövande
av allmän befattning.

Förlust av medborgerligt förtroende ådömes även enligt strafflagen Strafflagen
för krigsmakten. Enligt 28 § i denna lag skall om förlust av medborgerligt fSr krigaförtroende,
vilken påföljd även i strafflagen för krigsmakten för vissa brott
tinnes bestämd, gälla vad i allmän lag är stadgat.

De i strafflagen för krigsmakten upptagna brott, för vilka påföljden
ådömes, äro stöld (102, 103, 104 och 106 §§); för egen vinning eller
annans fördel eller eljest i olovlig avsikt lämnad oriktig uppgift rörande
vissa omständigheter, som angå under den brottsliges befäl ställd avdelning
av krigsmakten (114 §); vissa förräderi- och feghetsbrott enligt krigsartiklarna
(134—137 och 142 §§) samt skadegörelse, stöld och rån enligt krigsartiklarna
(163—172 §§).

I sammanhang med redogörelsen för de bestämmelser i strafflagen, Andra

som för den medborgerligt förtroende förlustige stadga förlust av fstraffllagm

allmän befattning och obehörighet att erhålla eller utöva sådan befattning, samt struff torde

böra erinras om de i nuvarande strafflag förekommande bestämmelser, lagen för

vilka avse brottsligas avlägsnande från och obehörighet att erhålla eller ut- förande71

öva vissa allmänna befattningar, oavsett om brottet ådrager medborgerligt förlust av

förtroendes förlust eller ej. , a^rn&7}

'' befattning

Begär ämbetsman brott, därför han till straffarbete eller svårare straff och obe dömes,

skall han enligt 25 kap. 20 § 1 mom. tillika dömas till avsättning bärighet att

från ämbete, som han innehaver, ändå att brottet är begånget utom ämbetet. utgva sådan

Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må dock dömas till allenast befattning.

mistning av ämbete på viss tid.

Dessa bestämmelser avvika i viss mån från strafflagsförslagens (lagkommitténs och den
äldre lagberedningens) stadganden. Lagkommittén och lagberedningen föreslogo nämligen
avsättning under alla omständigheter för ämbetsman, som begått brott, därför han dömdes
till straffarbete, ändå att brottet var begånget utom ämbetet. Som grund härför anförde
lagkommittén, att, om också brottet ej vore av den beskaffenhet, att det medförde vanfrejd
eller absolut ovärdighet till ämbetets utövande, så kunde likväl den, vilken gjort sig förfallen
till frihetsstraff, därigenom att han på längre tid (minimum för straffarbetsstraffet var enligt
lagkommitténs förslag 6 månader) sattes ur stånd att förvalta sitt ämbete, icke utan skada
för statens intresse i dess tjänst bibehållas. Lagkommittén och lagberedningen föreslogo
tillika, att, om straffet vore ringare än straffarbete, ämbetsman skulle mista ämbetet, om

brottet vore sådant, att hans ämbetsvärdighet eller medborgerliga anseende därigenom fläckades
eller spilldes. Lagkommittén ansåg i detta fall avsättning vara till förekommande av
menligt inflytande på seder och tänkesätt nödvändig.

På hemställan av högsta domstolen uteslöts i den kungl. propositionen vid 1862—63
års riksdag bestämmelsen om mistning av ämbetet vid ringare straff än straffarbete. Såsom
skäl härför anfördes, att vid bedömande, huruvida ämbetsmannen genom brottet befläckat
eller spillt sin ämbetsvärdighet eller sitt medborgerliga anseende, ingen ledning funnes att
hämta ur i lagen meddelade föreskrifter, och att därför avgörandet bleve beroende allenast av
hans domares enskilda föreställningar i detta avseende. Men deras omdömen härutinnan
kunde och skulle säkerligen utfalla högst olika allt efter en vars särskilda uppfattning om
ämbetsvärdighet, om medborgerligt anseende, om heder m. m. Härigenom skulle faran av
lagbudet bliva större än den fördel, detsamma möjligen i något enstaka fall kunde medföra.

I riksdagen tillädes på förslag av lagutskottet bestämmelsen om suspension vid mildrande
omständigheter.

Stadgandet i 25 kap. 20 § 1 mom. strafflagen om avsättning och
suspension gäller även för andra än ämbetsmän. I 25 kap. 22 § föreskrives
nämligen, att vad om statens ämbetsmän i 25 kap. är stadgat
skall jämväl gälla om dem, som äro satta att förvalta städers, menigheters
eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra
inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om de tjänstemän, som under
ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda, och om andra, som förordnade
äro att ämbete eller tjänsteärende förrätta.

Strafflagen stadgar därjämte avsättning i ett par särskilt nämnda fall,
även om mildare straff1 än straffarbete ådömts. Enligt 25 kap. 20 § mom. 2
och 22 § skall innehavare av sådan allmän befattning, till vilken hörer att
undervisa eller uppfostra ungdom, dömas till avsättning eller mistning av
befattningen på viss tid, om han jämlikt 18 kap. 6 § dömts till fängelse
för otukt med ungdom, som han i kraft av sin befattning eller eljest hade
till undervisning eller uppfostran, eller om han enligt 18 kap. 13 § dömts
till böter eller fängelse för någon tukt och sedlighet sårande gärning,
därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse kom.

Enligt 25 kap. 15 och 22 §§ skall vidare innehavare av allmän
befattning vid statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad
eller järnvägsanläggning, vilken dömts till fängelse för att han underlåtit
eller försummat vad honom ålegat att iakttaga, så att skada lätteligen
ske kunnat, jämväl avsättas, »om brottet det förtjänar». Här har domstolen
fått en prövningsrätt, som lagen, när det gäller straff av ifrågavarande
slag, endast sällan medger.

Dessutom bör erinras därom, att strafflagen för en mängd förbrytelser
i tjänsten använder avsättning eller suspension såsom huvudstraff.

Obehörighet, för framtiden att brukas i allmän befattning följer
även av en del i 25 kap. intagna stadganden. I samtliga paragrafer i 25
kap., utom 6, 8, 17, 19 och 20 §§, ingår jämte avsättning såsom påföljd
»ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas». Endast i två fall (3 och
16 §§) har domstolen i fråga om denna påföljds ådömande att pröva, huruvida
»brottet det förtjänar», i övriga fall är ådömandet obligatoriskt. Påföljden,
vilken alltid, i olikhet mot förlusten av medborgerligt förtroende,
gäller för livstiden, innebär enligt 2 kap. 16 § strafflagen, att den dömde
förlorar, utom det ämbete, från vilket han avsättes, annat ämbete, som han
innehaver, och att han ej må vidare utöva ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning. Vad om ämbete i 16 § är sagt, skall enligt 2 kap. 18 §
strafflagen gälla även om tjänst eller annan allmän befattning, evad den
av förordnande eller medborgares val beror.

Såsom förut är nämnt, skall enligt 25 kap. 22 §, vad om statens
ämbetsmän i 25 kap. är stadgat, även gälla om dem, som äro satta att
förvalta städers, menigheters eller allmänna av konungen stadfästade kassors,
verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om de
tjänstemän, som under ämbets- och förvaltningsmyndigheterna lyda, och
om andra, som förordnade äro att ämbete eller tjänsteärende förrätta.

Huruvida avsikten varit, att bestämmelsen om ovärdighet att i rikets
tjänst vidare nyttjas, skulle kunna förenas med avsättning från varje här
ovan omnämnd befattning, synes ovisst redan med hänsyn därtill, att vissa
av dessa befattningar icke ens innebära utövande av någon publik funktion,
om de ock äro fästade vid institutioner, som i viss mån representera
ett allmänt intresse. Uttrycket passar dessutom ej heller för de fall, då
befattningen visserligen innebär utövande av en publik funktion, men ej
är någon rikets tjänst.

Lagkommittén stadgade i förslagets allmänna del, att genom avsättning förlorade den
dömde det ämbete, vari han sig förbrutit, så ock värdighet att i dylikt ämbete vidare nyttjas.

Enligt lagberedningens förslag skulle med avsättning förenas obehörighet för alltid att
utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning.

1864 års lag upptog i 25 kap. denna påföljd under ett särskilt namn »ovärdighet
att i rikets tjänst vidare nyttjas»

112

Jämsides med obehörighet att i rikets tjänst vidare nyttjas ådömes
i några fall (25 kap. 2, 3, 12 och 18 §§) förlust av medborgerligt förtroende.

Även enligt strafflagen för krigsmakten är i vissa fall för ämbetsoch
tjänstemän stadgad avsättning, varmed i de fall, som äro utsatta i
lagen, förenas den påföljd att den dömde förklaras ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas. Om avsättning och därmed förenad påföljd skall
gälla vad i allmän lag är stadgat.

Stadganden
utanför
strafflagen,
som ansluta
rättsverkningar
till
förlusten av
medborgerligt
förtroende.

Allmänna
befattningar.

De följder, som enligt bestämmelser utanför strafflagstiftningen äro
förknippade med förlusten av medborgerligt förtroende, äro av betydligt
mera vittgående betydelse än ovan berörda, av strafflagen direkt följande
rättsförluster, vilka uteslutande avse allmän befattning.

En stor del av dessa i den övriga lagstiftningen givna bestämmelser
avse emellertid även de obehörighet att utöva allmän befattning. Den
mildaste formen för sådana utanför strafflagen givna stadganden sammanfaller
med stadgandet i 2 kap. 19 § strafflagen. Den som är förlustig
medborgerligt förtroende (eller ej välfräjdad), är utestängd från den i författningen
avsedda allmänna befattningen. Men därjämte förekomma stadganden,
som innebära en betydande skärpning härutöver. I vissa fall är
den, som en gång vant förlustig medborgerligt förtroende, sedermera för
alltid utestängd från respektive rättighet eller förmån. I andra fall inträda
påföljdens verkningar omedelbart vid utslagets meddelande, således
innan utslaget vunnit laga kraft. Enligt vissa stadganden är blotta åtalet
för brott, som kan medföra förlust av medborgerligt förtroende, eller den
omständigheten, att någon är ställd under framtiden för sådant brott, till -

räcklig för utestängandet.

skärpningar Dessa strängare fordringar uppställas företrädesvis såsom villkor för be “2

bärighet att nyttjas i vissa viktigare allmänna förtroendeuppdrag. Den som

‘beträffaTide är förlustig medborgerligt förtroende eller genom utslag, vilket ännu icke
allmän befatt-vunnit ia(ja kraft, är dömd till förlust av sådant förtroende, eller den

ning. o j * *

som är ställd under framtiden för brott, vilket medför sådan påföljd,
kan enligt riksdagsordningen icke vara riksdagsman samt enligt kommunala
författningar icke vara ordförande eller vice ordförande i kommu -

113

nalstämma, ledamot i kommunalnämnd, stadsfullmäktig, landstingsman samt
ledamot i kyrko- och skolråd. För kommunala förtroendeuppdrag av
mera speciell natur kräves i allmänhet uti ifrågavarande hänseende
endast, att vederbörande är i besittning av medborgerligt förtroende.
I fråga om valbarhet till ledamot av folkskolestyrelse enligt lagen
den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer och till ledamot
av inskrivningsnämnd enligt förordningen den 31 december 1913
angående rikets indelning i områden för värnpliktigas inskrivning in. m.
gälla dock i samma hänseende enahanda bestämmelser som för valbarhet
till riksdagsman etc. Dessutom är föreskrivet, att den, som är för
nesligt brott tilltalad eller ställd under framtiden, samt den, som genom
domstols beslut förklarats medborgerligt förtroende förlustig, ej kan vara
ledamot i byggnadsnämnd eller hälsovårdsnämnd (byggnadsstadgan för rikets
städer den 8 maj 1874 och hälsovårdsstadgan den 25 september 1874).
För valbarhet till fosterbarnsnämnd gäller, där hälsovårdsstadgan för rikets
städer tillämpas, samma bestämmelser som för valbarhet till hälsovårdsnämnd
och eljest bestämmelserna för valbarhet till kommunalnämnd (lagen
om fosterbarns vård den 6 juni 1902). För valbarhet till ledamot i särskild
barnavårdsnämnd gäller vad för skolråd finnes stadgat (lagen den 13
juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn). I avseende å valbarhet till ledamot i vägnämnd eller i vägstyrelse
gäller uti ifrågavarande avseende vad för ordförande i kommunalstämma
är stadgat (lagen den 20 juni 1905 om ändring i vissa delar av
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891). God man för tillsyn å förmynderskap kan ej den vara, som genom
domstols beslut förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller som är
illtalad eller under framtiden ställd för brott, som medför sådan förlust
(lagen den 18 april 1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning av
omyndigs egendom).

För fullmäktige i riksbanken gälla samma bestämmelser som för
riksdagsmän (lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897).

Jämväl för behörighet att utses till vissa dömande befattningar eller dem
närstående värv gå stadgandena utöver de fordringar, som innehållas i 2 kap.
19 § strafflagen. Till nämndeman är ej den valbar, som är tilltalad eller

15—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

114

Bestämmelser
av samma innehall
som i
2 kap. 19 §
sträf[/lagen.

blivit under framtiden ställd eller fälld till ansvar för brott, som medför
förlust av medborgerligt förtroende, och befattning som handelskunnig ledamot
av rådstuvurätt må ej utövas av den, som förklarats förlustig medborgerligt
förtroende eller ock är under framtiden ställd eller av allmän
åklagare tilltalad för brott, som kan medföra dylik påföljd (lagen den 20
juni 1905 om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling
av handelsmål). Jäv mot den, som är utsedd till ledamot i expropriationsnämnd,
är, om lian begått brott, som vanfrejd medförer (förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för
allmänt behov). I fråga om ett domarebefattningen närstående, ehuru icke
allmänt värv, nämligen sådant skiljemannauppdrag, som avses i lagen om
skiljemän, är stadgat, att såsom jäv mot skiljeman gäller, om han blivit
dömd för brott, som medfört förlust av medborgerligt förtroende, eller står
under tilltal för brott, som kan medföra sådan påföljd (lagen om skiljemän
den 28 oktober 1887). Mot medlem av kommission för bestämmande
av ersättningar i anledning av statsmonopolet å tobak gälla samma jäv
som för skiljeman enligt skiljemannalagen (förordningen den 15 december
1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å
tobakstillverkningen i riket) och i fråga om skiljenämnd, som tillsättes för
avgörande av skadeståndsanspråk mot statens järnvägar, är stadgat, att å
skiljemannaförfarandet tillämpas gällande lag om skiljemän (järnvägstrafikstadgan
den 24 januari 1914).

I en del författningar, som reglera allmänna befattningar, finnas,
såsom ovan nämnts, föreskrifter av samma innehåll som i 2 kap. 19 §
straffiagen särskilt intagna.

Så fordras t. ex. för en del kommunala förtroendeuppdrag, såsom
ledamotskap i taxeringsnämnd och prövningsnämnd (förordningen om
taxeringsmyndigheter m. in. den 28 oktober 1910) samt ledamotskap
i pensionsnämnd (lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913),
att vara i besittning av medborgerligt förtroende. Likaså må endast den
vara fjärdingsman, som är välfrejdad (lagen ang. fjärdingsmansbestyrets
utgörande den 29 september 1899). Detsamma gäller mäklare och skeppsklarerare
(mäklareordningen den 9 juni 1893 och skeppsklarerareordningen
av samma dag).

115

Dylika bestämmelser finnas även intagna i en del författningar rörande
anställning i statens tjänst, t. ex. i kungl. instruktionen för järnvägsstyrelsen
den 19 november 1914 i fråga om erhållande av ordinarie
befattning vid styrelsen, distrikten och centralverkstaden. God frejd är enligt
kungl. instruktionen den 16 juni 1905 stadgad såsom villkor för erhållande
av ordinarie befattning i styrelsen för Trollhätte kanal och vattenverk.
I tjänstgöringsreglementet för lotsverket den 23 december 1914 uppställes
samma fordran för anställning vid lots och fyrinrättningarna. Likaså
för anställning som lärare vid tandläkareinstitutet enligt kungl. kungörelsen
den 11 augusti 1911 och såsom reservbefäl vid flottan och kustartilleriet
enligt kungl. kungörelsen den 18 juni 1915. I en del författningar,
som avse statstjänster till främjande av jordbruks- och fiskenärino-arna,
finnas enahanda stadganden.

Se kungl. reglementena den 18 november 1904 för statens fiskeriintendenter och statens
fiskeriassistent; den 25 november 1904 för statens torvingenjörer; den 11 november
1910 för statskonsulenterna i boskapsskötsel m. m. och den 5 december 1914 för statens
lantbruksingenjörer m. fl. Se vidare kungl. instruktionen den 18 januari 1908 för den
hydrografiska undersökningen av Sveriges färskvatten och kungl. stadgan den 26 januari 1912
för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet.

Slutligen bör anmärkas, att besittning av medborgerligt förtroende
vanligen icke är uttryckligen stadgad såsom villkor för anställning såsom lärare
i statens eller kommunens tjänst, men att härför oftast uppställas betydligt
strängare fordringar, såsom att vara känd för gudsfruktan och sedlig vandel.

God frejd stadgas i en del författningar såsom villkor jämväl för sådan
anställning vid krigsmakten, som icke kan anses såsom allmän befattning.

Se kungl. kungörelserna den 5 december 1901 och den 6 juni 1902 ang. antagning
av manskap vid kustartilleriet; den 31 december 1907 angående antagning av manskap vid
flottans sjömanskår genom kontrakt; den 11 december 1903 angående antagning och utbildning
av marinintendentselever m. m. och den 10 april 1915 angående antagning m. m. av mariningeniörselever
m. m.

Av de förmåner i ekonomiskt avseende, som åtfölja allmänna befattningar,
intager pension av allmänna medel den särställningen, att den
gjorts beroende av pensionstagarens uppförande även efter det han lämnat
tjänsten. Brottslighet av den art, att den medför förlust av medborgerligt
'' förtroende, har till följd jämväl förlust av pension eller fyllnadspension,

Anställning
vid
krigsmakten.

Av staten
tilldelade
förmåner
av huvuds
sakligen
ekonomisk
art.

116

till den del densamma kan anses utgå av statsmedel. Förlusten är definitiv
och gäller således ej blott den tid, för vilken påföljden ådömes.

Se kungl. kungörelsen den 25 maj 1900 angående bestämmelser om förlust av pensionsrätt
eller pension för den, som blivit från innebavande tjänst avsatt eller förklarats hava
gjort sig till avsättning skyldig, lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension (som i nu ifrågavarande avseende gäller även för justitieråd och regeringsråd),
kungl. kungörelsen den 11 oktober 1907 angående avlönings reglemente för tjänstemän
vid telegrafverket, lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän
vid statens järnvägar samt kungl. kungörelsen samma dag med övergångsbestämmelser angående
rätt till pension för vissa tjänstemän vid statens järnvägar. ''

I reglementena för de pensionskassor, vilka erhålla bidrag av statsmedel,
finnas, i överensstämmelse med av riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t år
1900 uttryckt önskan, i regel införda bestämmelser av liknande innehåll.

Se kungl. reglementena den 26 februari 1904 för arméns pensionskassa, den 17 november
1899 för flottans pensionskassa, den 29 januari 1864 för handelsflottans pensionsanstalt,
den 17 juni 1908 för telegrafverkets pensionsinrättning, den 30 november 1866
för folkskollärarnas pensionsinrättning, den 22 juni 1892 för småskollärarnas m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,
den 13 november 1903 för lasarettsläkarnas pensionskassa, den 30
augusti 1905 för dövstumlärarnas pensionsanstalt, den 30 december 1911 för extra provinsialläkarnes
pensionskassa, den 30 december 1910 för barnmorskornas pensionsanstalt, den 30
december 1910 för statens järnvägars änke- och pupillkassa samt kungl. kungörelsen den 23
december 1910 angående pensionering av kvinnliga lärarepersonalen vid enskilda läroanstalter.

Stadganden, som helt eller delvis från pensions- eller delägarerätt i
kassa utestänga den, som ådömts förlust av medborgerligt förtroende, förekomma
dessutom i stor utsträckning i reglementen för tjänstemäns pensionskassor,
vilka icke åtnjuta bidrag av statsmedel, samt för vissa änkeoch
pupillkassor.

Bland andra förmåner från statens sida, för vilkas åtnjutande erfordras
att vara i besittning av god frejd, må nämnas av riksdagen årligen anslagna
understöd åt äldre behövande folkskollärare samt småskollärare och småskollärarinnor.
Likaså stadgas, att vid sökande av stipendium för journalister
(kungl. kungörelsen den 24 november 1911) och stipendium för studerande
av trädgårdsskötsel inom främmande länder (kungl. kungörelsen den 10
december 1909) skall företes bevis om frejd. Egnahemslån (kungl. kungörelsen
den 13 juni 1908) utlämnas och egnahemslägenheter (kungl.
kungörelsen den 31 december 1909) försäljas endast åt den, som äger
god frejd. Boningslägenheter å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens
län (kungl. kungörelsen den 27 maj 1904) överlåtas endast åt välfrejdad.

117

Vid utarrendering av kronans jordbruksdomäner (kung!, kungörelsen den
4 juni 1908) och kronans jordägareandel i gruva (förordningen den
20 oktober 1899) och prästerskapets löneboställen (förordningen den 15
september 1911) antages till arrendator endast den, som är välfrejdad.

Understöd av statsmedel till arbetslösa tobaksarbetare utgå endast till
välfrejdade (kungl. kungörelsen den 10 april 1915). För rätt att åtnjuta
undervisning vid statens undervisningsanstalter eller sådana, som
äro därmed jämnställda eller av staten understödda, fordras i regel
god frejd. Denna fordran finnes uppställd för inskrivning såsom studerande
vid Stockholms och Göteborgs högskolor samt Handelshögskolan
i Stockholm, ävensom för antagande som elev vid Tekniska högskolan,

Chalmers Tekniska läroverk i Göteborg, Veterinärhögskolan, Konsthögskolan,
Musikkonservatoriet, Farmaceutiska institutet, Gymnastiska centralinstitutet,
Skogshögskolan, de allmänna skogsläroverken, lantbruksinstituten
vid Ultuna och Alnarp, veterinärinrättningen i Skara, barnmorskeundervisningsanstalterna
i Stockholm och Göteborg, navigationsskolorna,
trädgårdsskolan vid Alnarp och andra med statsmedel understödda trädgårdsskolor,
de med understöd av statsmedel inrättade lantbruksskolorna,
lantmannaskolorna och lanthushållningsskolorna samt de tekniska skolorna.

Enligt stadgan den 18 december 1908 angående den disciplinära myndigheten
över de studerande vid rikets universitet och Karolinska medicokirurgiska
institutet må skiljande för alltid från universitet eller institutet
ej äga rum, utan att den studerande dömts förlustig medborgerligt förtroende
eller han, ehuru varnad och tillrättavisad, i sitt leverne gjort sig känd för
så osedligt föredöme eller så skadlig inverkan på andra, att det för god
ordnings upprätthållande prövas nödigt att fullständigt skilja honom från
universitetet eller institutet.

De rättigheter eller förmåner, som här ovan berörts, hava i huvudsak
avsett allmänna befattningar eller åtnjutande av vissa förmåner från
statens sida. Påföljden förlust av medborgerligt förtroende sträcker
emellertid sina verkningar ännu längre ut på det offentligrättsliga området.

Rätten att deltaga i omröstning eller beslut i vissa offentliga ange- Vissa rät lägenheter

är beroende av god freid. Valrätt till riksdagens andra kammare, tl(After oc^
ö ö j e ’ phkter av

118

offentligrättslig
natur
såsom
rösträtt,
värnplikt
och

vittnesplikt
m. m.

Svensk

medborgar rätt.

Rätt att
idka näring.

rätt att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas eller allmän rådstugas
överläggningar och beslut, rätt att rösta vid stadsfullmäktigeval,
som ej förrättas å allmän rådstuga, rätt att deltaga i kyrkostämmas överläggningar
och beslut, rätt att rösta vid prästval och vid uppsättande av
förslag till borgmästarebefattning m. m. samt att deltaga i landstingsmannaval
och vid val av elektorer för utseende av ombud vid kyrkomöten tillkommer
endast välfrejdad.

En rättighet av näraliggande natur, ehuru förbehållen en viss grupp
av medborgare, nämligen rättigheten att deltaga i adelsmöte, får ej utövas
av den, som är för vanfrejdande brott under tilltal eller blivit för
sådant brott dömd till ansvar eller ställd under framtiden, eller den, som
är eller varit förlustig medborgerligt förtroende.

Men ej blott för utövande av rättigheter, utan även för möjligheten
att fullgöra vissa värv, som vanligen ses mera ur synpunkten av medborgerlig
plikt än medborgerlig rättighet, uppställes såsom förutsättning
besittning av medborgerligt förtroende.

Värnpliktig, som är förlustig medborgerligt förtroende för alltid,
må ej tillhöra hären eller marinen. År värnpliktig förlustig medborgerligt
förtroende, intill dess viss tid förflutit, från det han efter utståndet staf!
blivit frigiven, må han ej fullgöra honom åliggande tjänstgöring, förrän
han återvunnit medborgerligt förtroende.

På grund av stadganden i 17 kap. 7 och 29 §§ rättegångsbalken
tillätes ej den, som är förlustig medborgerligt förtroende, att vittna eller
gå partsed. Denna inhabilitetsgrund har till följd av vanfrejdens sammankoppling
med förlusten av medborgerligt förtroende kommit att i praxis
avlösa det mera svävande och domstolens prövning underkastade inhabilitetsbegrepp,
som 1734 års lag betecknade med att ej vara av god frejd
eller av den frejd, att värjande med ed honom tillåtas kan.

Svensk medborgarrätt kan ej vinnas av utländsk man, om han ej
äger god frejd (förordningen den 27 februari 1858 angående ordningen
och villkoren för utländsk mans upptagande till svensk medborgare).

Slutligen är ifrågavarande påföljd av ingripande betydelse för medborgares
rätt att driva handel eller annat yrke såsom näring. För närings

119

utövande, så snart den avser idkande av grosshandel eller försäljande av
varor i bod eller från annat upplagsställe eller att med biträde av annan
än hustru och hemmavarande barn till avsalu tillverka fabriks- och hantverksarbeten
eller såsom yrke utöva annan hantering, erfordras, enligt
den i 1864 års näringsfrihetsförordning stadgade huvudregeln, att anmälan
därom göres hos vederbörande myndighet. God frejd är stadgad såsom
villkor för rättigheten att driva sådan näring, och bevis om frejd skall
därför vidfogas nämnda anmälan. Användes biträde vid s. k. realisation
eller gårdfarihandel, skall i vissa fall bifogas intyg om biträdets frejd.

Näringsfrihetsförordningen anger emellertid i § 8, att den ej är tillämplig
å bokhandel eller boktryckeri, å tillverkning eller försäljning av brännvin
samt handel med andra brända eller destillerade spirituösa drycker, å
källare-, vinskänks-, schweizeri-, värdshus-, traktörs-, krog- eller annan
dylik rörelse, å tillverkning eller försäljning av krut, å handel med gifter
eller andra vådliga ämnen, å apoteksrörelse eller handel med apoteksvaror,
å mjöl- eller sågkvarnars drivande, å utövning av badaryrket, å skorstenfejaryrkets
utövande i stad samt å tillverkning, införsel eller försäljning
av guld- eller silverarbeten.

Ifråga om rätten att driva bokhandel eller boktryckeri är för
närvarande ingen inskränkning stadgad för icke välfrejdad. Detsamma
gäller apoteksrörelse, mjöl- eller sågkvarnars drivande, utövning av badaryrket
samt skorstensfejaryrkets utövande i stad.

Däremot stadgas i särskilda förordningar god frejd såsom villkor
för tillverkning av brännvin (förordningen den 11 oktober 1907), försäljning
av brännvin (förordningen den 9 juni 1905), försäljning av vin och
öl (förordningen av samma dag), försäljning av tillagade alkoholfria drycker
samt svagdricka (förordningen av nämnda dag), tillverkning av explosiva
varor (förordningen den 19 november 1897), tillverkning och försäljning
i vissa fall av giftiga ämnen (giftstadgan den 7 december 1906),
tillverkning och raffinering ävensom handel med eldfarliga oljor (förordningen
den 26 november 1875 angående eldfarliga oljor och vissa andra
därmed jämförliga vätskor), fabriksmässig tillverkning och grosshandel med
apoteksvaror av annan än apoteksföreståndare (apoteksvarustadgan den 14
november 1913) samt tillverkning, införsel eller försäljning av guld- eller

120

silverarbeten (förordningen den 18 oktober 1912 angående kontroll å
guld- och silverarbeten m. in.).

För utövning av fältskärsyrket och tandläkareyrket, vilka reglerades
genom kungl. ordningarna den 18 januari och den 18 juni 1861,Stadgades
som. villkor anmälan med bifogande av intyg bl. a., att sökanden ägde
god frejd. Likaså ägde lärling undergå prövning för att varda antagen
till ämnessven eller till medhjälpare, endast försåvitt han hade god frejd.
Fältskärsexamen är numera avskaffad genom kungl. kungörelsen den 5 juni
1896, vari tillika stadgas, att rättighet till utövning av de läkare- och tandläkareförrättningar,
som höra till fältskärsyrket, endast vinnes i den för erhållande
av behörighet till utövande av läkare- och tandläkarekonsten stadgade
ordning. Beträffande annan till fältskärsyrket hörande verksamhet förklarades
hinder icke möta för sådan yrkesverksamhets utövande under enahanda
villkor, som för rätt till idkande av näringsyrke i allmänhet vore stadgade.

I en del fall äro näringar, som eljest skulle falla under förordningen
angående utvidgad näringsfrihet, reglerade genom särskilda författningar.
Förordningen den 13 oktober 1905 angående kontroll å tillverkningen
av margarin och margarinost ävensom konstister samt å handeln
därmed föreskriver, att den, som vill annorledes än till förbrukning i e°-et
hushåll tillverka sådan vara, skall göra anmälan därom hos Konungens
befallningshavande med bifogande av handlingar, som styrka hans behörighet
att idka fabriksrörelse, d. v. s. även intyg om god frejd.

Vidare får, enligt kungl. kungörelserna den 7 november 1884 angående
villkoren för idkande av pantlånerörelse och den 28 november 1884 angående
kommissionärer för anskaffande åt tjänstehjon och andra av anställning
inom eller utom riket samt förordningen den 4 juni 1884 om
vad med avseende å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel
iakttagas bör, sådan verksamhet, som däri avses, icke utövas utan
särskilt tillstånd. För tillstånds erhållande erfordras bl. a., att den
sökande visar sig vara i besittning av medborgerligt förtroende. Likaså skall
enligt lagen den 24 juli 1903 om utländsk försäkringsanstalts rätt att
driva försäkringsrörelse här i riket sådan försäkringsanstalts generalagent
här i landet äga god frejd. Enligt kungl. stadgan den 22 juni 1911 om
skjutsväsendet må till skjutsentreprenör eller eljest till gästgivare eller

121

station sföreståndare ej antagas annan än den, som äger medborgerligt
förtroende.

God frejd synes vidare vara förutsättning för att kunna mönstra som
sjöman på svenskt fartyg, som går i utrikes fart, ävensom i vissa fall,
då fartyget går i inrikes fart. Enligt förordningen den 13 juli 1911
angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring in. m.
skall nämligen sådan sjöman vara inskriven på sjömanshus och för
denna inskrivning erfordras företeende av bevis om frejd. I förordningen
den 26 oktober 1833 angående folkpass vid sjöresor inrikes orter
emellan har tillika förordnats, att de, som föra fartyg eller båtar?
tillhöriga lantmän eller invånare i köpingar, fiskelägen och lastage platserf
skola vid resor å inrikes orter emellan i alla de fall, då enligt gällande
förpassningsstadga förpassning bör för fartyget eller båten uttagas, vara
försedda med namnlista å besättningen eller s. k. folkpass, vilket utfärdas
av vederbörande tulltjänsteman, sedan för honom blivit företedda behöriga
intyg, att var och eu av besättningen äger god frejd.

Enligt förordningen den 29 mars 1912 angående befäl å svenska
handelsfartyg m. m. må den, som är förlustig medborgerligt förtroende,
ej utöva befäl.

Den, som blivit för nesligt brott dömd — vilket numera torde anses
sammanfalla med att han dömts till förlust av medborgerligt förtroende
— må ej erhålla erforderligt bevis för utgivande av dagblad eller
periodisk skrift (tryckfrihetsförordningen § 1 mom. 4).

Slutligen må erinras, att enligt kungl. kungörelsen den 14 juni
1906 angående näringslegitimationsbevis skall vid ansökan om sådant bevis
fogas prästbetyg angående sökandens frejd. Näringslegitimationsbevis utfärdas
med anledning av bestämmelser i gällande handelstraktat mellan
Sverige och Tyska riket därom, att näringsidkare skola för åtnjutande i
Tyskland av vissa rättigheter vara försedda med ett av vederbörande myndighet
i hemortslandet utfärdat näringslegitimationsbevis.

Även på den rena privaträttens område har påföljdens verkningar Handelsinträngt.
Enligt lagen om handelsbolag och enkla bolag den 28 juni
1895 äger bolagsman påfordra, att bolaget skall genast träda i likvidation, nomiska

16—142016. Förlust av medborgerligt förtroende. föreningar.

122

om skäl därtill är, såsom bl. a. att annan bolagsman genom laga kraft
ägande dom förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller blivit ställd
under framtiden för brott, som kan medföra sådan påföljd. Enligt lagen
den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar må medlem, där han genom
laga kraft ägande dom förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller
blivit ställd under framtiden för brott, som kan medföra sådan påföljd,
uteslutas ur föreningen.

Kontroll Den ifrågavarande påföljdens betydelse inom skilda områden av

°rrn medborgerlig verksamhet har medfört ett vittgående kontrollsystem. Efterefterlevnad.
levnad av domen, i vad därigenom den dömde berövats vissa rättigheter
och förmåner, har man i Sverige endast i undantagsfall sökt ernå genom
hot med straff för den, som utövat ifrågavarande rättighet i strid mot
2 kap. 19 § strafflagen och därtill anslutna bestämmelser (se förordningen
angående befäl å svenska handelsfartyg m. m. § 25, angående böter för
den, som obehörigen utövar befäl). I stället har man sökt giva den myndighet,
som äger bestämma angående behörigheten, förmånen eller rättigheten
eller övervakar dess utövande, möjlighet att erhålla upplysning om
vederbörandes goda frejd därigenom, att antingen utredning utan vidare eller
på därom framställd begäran erhålles från de myndigheter, där upplysning
därom står att vinna, eller genom att vederbörande avfordras frej dbetyg.
Upplysning Såsom organ för insamlande och bevarande av upplysningar rörande

rfen igenom frejde,n användas i främsta rummet prästerna, vilka ock äro skyldiga att
präster- utfärda intyg om församlingsmedlemmarnes frejd. Dessa frejdbetyg grunskapet.
(Jas på uppgifter, som tillhandahållas prästerskapet från domstolarna.
Betydelsen Vad som före år 1864 års strafflag menades med ordet freid framgår,

VfrejdL s^som redan förut antytts, ej fullt klart av författningarna. Stadgandet i 24
Historik k:aP’ 13 § rättegångsbalken i 1734 års lag angående skyldighet för rätten att i
visst fall giva Konungens befallningshavande tillkänna, då en tilltalad dömes
ifrån äran, »så att man hans vanfrejd veta må», tyder närmast på, att endast
ärelös dömd var vanfrejdad. Vid denna tid synes emellertid saknaden av god
frejd hava varit ett vidsträcktare begrepp än vanfrejden och torde, av andra
författningar att döma, hava varit beroende ej allenast av ådömd ärelöshet,
eller överhuvud brotts begående, utan av vederbörandes leverne i allmän -

123

het. Ännu kvarstående exempel härpå äro stadgandena om frejd i 21, 22,
28 och 29 §§ i legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november
1833. Efter hand synes dock saknaden av god frejd hava begränsats så, att
den bundits vid begåendet av brott, varefter begreppen saknad av god
frejd samt vanfrejd sammanfallit. Jämlikt kungl. kungörelsen den 28 mars
1811 skulle prästerskapet taga behörig del av domstolarnas beslut angående
alla dem, som för brott blivit sakfälla eller under framtiden
ställda, varefter prästerskapet skulle hålla noggranna anteckningar till
rättelse för de betyg, som av prästerskapet utfärdades. Denna kungörelse
upphävdes redan den 27 augusti 1823 genom en då given kungörelse, som
innehöll, bland annat, att prästerskapet skulle erhålla förteckning å dem,
som av domstolarna blivit dömda eller ställda under framtiden för grövre
brott, nämligen sådana, som anginge liv eller ära, tjuvnader och andra förbrytelser,
som icke blott med penningeböter finge försonas. När sedermera
kyrkoplikten år 1855 upphävdes och i stället till kyrkotuktens upprätthållande
stadgades, att den, som gjort sig skyldig till vissa brott,
särskilt religions- och sedlighetsbrott, ej finge komma i åtnjutande av
nattvarden, innan han låtit sig enskilt skriftas, så ändrades samtidigt (genom
kungl. kungörelse den 4 maj 1855) kungörelsen av år 1823 därhän, att ifrågavarande
förteckning skulle omfatta jämväl alla dem, vilka blivit dömda
för brott, som voro av den beskaffenhet, att den sakfällde icke finge
komma i åtnjutande av nattvarden, innan han låtit sig enskilt skriftas
och avlösas. Bestämmelser rörande vilka personer, som borde anses vanfrejdade,
funnos icke, och följden blev, att i frejdbetygen koihmo att såsom
vanfrejdade betecknas alla de, som funnos upptagna i de till prästerskapet
från domstolarna insända förteckningarna över för brott dömda.

Rikets ständer yttrade härom i en skrivelse, vari de vid 1862—1863 års riksdag anhöllo
hos Kungl. Maja om nya bestämmelser rörande frejdbetyg: »Benämningarne vanfrejdad och dess
motsats välfrejdad äro kända såväl av allmänna lagen i åtskilliga dess civila och processuella
delar som av den konstitutiva och ekonomiska lagstiftningen, men ingenstädes i den kriminella
delen av lagen förekommer vanfrejden som laglig påföljd av brott. Stor osäkerhet är
i följd därav rådande i fråga om vilka brott äro för vanfrejdande att anse, och allmänna rättskänslan
och lagskipningen torde allenast däri vara ense, att stöld bör för sadant räknas.
Dock har i allmänna föreställningssättet till följd av vissa äldre lagstadganden, och i praktiken,
t. ex. vid uppställningen av den judiciella statistiken, i anledning huvudsakligen av vissa nyare
till kyrkotukten hörande förordningar, de s. k. vanfrejdande brottens antal efter hand erhållit
en tillökning, som synes hotande för den nödvändiga vården om statsmedlemmarnes medbor -

124

Nu gällande
lagstiftning.

gerliga anseende. De brott, som enligt den gamla lagstiftningen medförde skamstraff eller
kroppsstraff eller bägge dessa slag av straff i förening, bava sålunda i första rummet räknats
dit, och därjämte alla de brott, vilka enligt den lagstiftning, som gällde före den 4 maj
1855, voro belagda med kyrkoplikt, vilken institution både urartat till ett skamstraff. Sedan
såväl skamstraffen som kyrkoplikten blivit avskaffade, trädde i stället för den senare enskild
skrift; och för att bereda verkställighet därav skulle domstolarne genom kronobetjäningen meddela
prästerskapet uppgift på de personer, som blivit dömda för brott, vilka voro med
denna påföljd belagda. Enligt kungl. kungörelsen den 4 maj 1855 angående vederbörandes
skyldighet att upprätta och till prästerskapet avlämna förteckningar över personer, som varda
sakfällda eller under framtiden ställda för vissa förbrytelser, borde prästerskapet sålunda erhålla
förteckning över dem, som blivit dömda eller under framtiden ställda för grövre brott,
och i övrigt å dem, eom blivit dömda för brott, vilka äro av den beskaffenhet, att den
saktande icke får komma i åtnjutande av den Heliga Nattvarden, innan han låtit sig enskilt
skriftas dch avlösas. I brist av andra föreskrifter har man i äldre lagbud av ovan antytt
innehåll och i nyssnämnda stadganden sökt den lagliga bestämningen av det nuvarande begreppet
om vanfrejd, ehuru visserligen de flesta brott av sistnämnda slag icke enligt det
allmänna föreställningssättet äro vanfrejdande. Då prästerskapet i vissa fall har sig ålagt
att meddela intyg om personers fröjd, har det under förhanden varande förhållanden inom
lagstiftningen otvivelaktigt varit rättast, att prästerskapet grundat sådana betyg på de enligt
ovannämnda kungl. kungörelse meddelade officiella uppgifter. Genom vanfrejdsbegreppets
härledande ur ovan omförmälda förhållanden erhålla emellertid frejdbetygen eu större
omfattning än för de med dem avsedda ändamål erfordras. Många av de brott, vilka äro
belagda med enskild skrift, och om vilka prästerskapet av sådan anledning erhåller officiell
underrättelse, isynnerhet de, som under kyrkopliktens tid voro belagda allenast med den ringare
kyrkodisciplinära påföljden av sådan skrift, nämligen snatteri, dråp av vållande, tvegifte och
lägersmålsbrott, anses icke egentligen för vanfrejdande, men uppgift om dem inflyter icke dess
mindre i prästbetygen, och till följd därav kan icke den, som gjort sig skyldig till någon av nyssnämnda
förseelser, vidare, såsom det efter allmänna språkbruket heter, fä rent prästbetyg. Såsom
1734 års lag, ifråga om ärans förlust, så har strafflagförslaget, ifråga om förlust av medborgerligt
förtroende, vare sig för alltid eller för viss tid uttryckligen utsatt, när en sådan påföljd
äger rum ävensom att den skall ådömas och icke såsom hittills vara en av själva
brottets beskaffenhet given följd. Den nya lagens mening är tydligen, att i intet annat fall,
än där lagen sadant stadgar och domstol därtill dömt, ej heller i vidsträcktare mån, skall
brottet draga vanheder med sig; och för att denna lagens mening må bliva en verklighet,
är det med avseende å de nuvarande förhållandena en nödvändig följd av den nya strafflagen,
att ovan anförda särskilda stadganden, som sammanhänga med det gamla svävande begreppet
av vanfrejd, som för närvarande utgöra den enda lagliga grunden för frejdbetygs utfärdande,
varda till de nya förhållandena lämpade eller åtminstone hänvisade till den plats
inom lagstiftningen, som dem egentligen tillkommer, eller kyrkotuktens område. Därtill fordras
enligt rikets ständers åsikt, att det uttryckligen varder’ förklarat, att med frejdbetyg allenast
menas intyg därom, huruvida en person vid det tillfälle, då frejdbetyg utfärdas, är
genom domstols utslag, däri ändring ej skett, dömd förlustig medborgerligt förtroende för
alltid eller för viss tid och i sistnämnda fall, när utslaget blivit givet».

I överensstämmelse med rikets ständers anhållan förklarade Kungl.
Maj:t i förordningen den 20 januari 1865, att i de fall, då enligt särskilda
förlattningar det vore prästerskapet anbefallt att meddela betyg om per -

125

soners frejd, därmed allenast förstodes intyg, huruvida den ifrågavarande
personen vid den tid, då frejdbetyget meddelades, vore i följd av domstols
utslag, däri ändring ej skett, förlustig medborgerligt förtroende för
alltid eller på viss tid, i vilket fall betyget skulle innehålla uppgift såväl
om dagen, då utslaget blivit givet, som, där detsamma icke meddelats av
Kungl. Maj:t, om tiden, varinom besvär däremot skulle anföras.

I anslutning härtill föreskrev Kungl. Maj:t i kungörelse samma dag,
att i de uppgifter, som enligt kungl. kungörelsen den 4 maj 1855 borde
prästerskapet tillhandakomma, jämväl skulle, i händelse den sakfällde blivit
förklarad förlustig medborgerligt förtroende, omförmälas den tid, varpå berörda
påföljd blivit honom ådömd, ävensom, där utslaget icke blivit av Kungl. Maj:t
givet, meddelas underrättelse om tiden, varinom besvär däremot finge anföras.

Nya lagberedningen framställde år 1890, i samband med för-Nyalagbeslag
till ändring i strafflagen, jämväl förslag om ändring i 1865 års för- ‘"förslag^om
ordning. Nya lagberedningen ville, för att underlätta utkomstmöjlighe- inskrånkterna
för de frigivna, som dömts förlustiga medborgerligt förtroende, få bestämt,
att i de betyg, som på enskild persons begäran av prästerskapet meddelades,
anteckning om frejd ej finge göras i annat fall, än då betyget begärdes
för flyttning från en församling till en annan eller till fullgörande av
domstols föreskrift om uppvisande av frejdbetyg eller i ändamål, för vil -

rang av
frejdbetygen.

ket bevis om frejd enligt lag eller författning erfordrades. Där skriftlig
ansökan eller anmälan borde vara åtföljd av frej dbevis, skulle, för att förekomma
missbruk, varigenom bestämmelsens hela syfte kunde motverkas,

iakttagas, att beviset tecknades på inlagan.

Till stöd för förslaget anförde nya lagberedningen: »t)e strävanden, som i vår tid
göras för anskaffande av arbetsförtjänst åt frigivna fångar, motverkas, enligt vad föreningar
och enskilda, vilka nitälska för denna sak, samstämmigt intyga, i främsta rummet därav, att
meddelande om vanfrejd inflyter i dessa betyg. Väl lärer prästerskapet i allmänhet redan
nu anse sig av gällande lag förhindrat att meddela intyg om någons frejd på begäran av
annan enskild person, men då en var är berättigad att erhålla bevis om sin egen frejd, och
dylikt bevis plägar avfordras den arbetssökande av den, hos vilken han begär arbete, blir
härav en följd, att de flesta av prästerskapet utgivna s. k. arbetsbetyg innehålla uppgift om
frejden. Naturligt är då, att den, som ej har, såsom det heter, »rent» prästbetyg, så gott
som allestädes blir avvisad, och, där han någon gång antages, omöjliggöres vanligen hans
kvarstannande genom förhållandet till arbetskamraterna, vilka i allmänhet på en eller annan
omväg erhålla kunskap därom, att han ej har sådant betyg. Att på detta sätt mången,
vilken annars kunnat bliva en redbar och nyttig samhällsmedlem, föres tillbaka på brottets
bana, kan ej betvivlas. Om man därföre vill, ej minst i det allmännas intresse, verksamt

126

understödja de ansträngningar, som göras för beredande av arbete åt frigivna fångar, så synes
detta lämpligen kunna ske genom en föreskrift, att meddelande om frejd i allmänhet icke
må av prästerskapet inryckas i sådana betyg, vilka äro avsedda att användas enskilda personer
emellan. Att en husbonde vid antagande av enskilda tjänare ej kan av prästbetyget
erhålla upplysning om den tjänstsökandes frejd, torde ej komma att medföra någon nämnvärd
olägenhet, då det endast i sällsynta undantagsfall lärer inträffa, att någon till tjänare
i sitt hus antager en person, som ej är i tillfälle att styrka sin lämplighet genom orlovssedel
eller andra enskilda intyg. Vad åter beträffar industriella anläggningar samt järnvägsbyggnader
och andra dylika företag, där en större arbetsstyrka samlas, synes det ej behöva
möta någon egentlig betänklighet att vid dem använda för brott straffade personer.

Nya lagberedningens förslag blev emellertid av högsta domstolen
avstyrkt.

Därvid anfördes bland annat, att så länge staten fäste den betydelse vid förlust av
medborgerligt förtroende, att den uteslöte den vanfrejdade icke allenast från politiska och
kommunala rättigheter samt befattningar i statens tjänst, utan även från utövningen av vissa
borgerliga yrken samt frånkände honom förtroendet att höras såsom vittne, kunde det icke
ifrågasättas, att den enskilde vid antagande av en arbetare i sin tjänst skulle lämna frågan
om dennes frejd utan all betydelse. Om arbetsgivaren icke kunde av prästbetyget erhålla
upplysning i detta hänseende, torde han därför söka på annat sätt vinna upplysning angående
den arbetssökandes förflutna liv. Häri kunde måhända även ett brott, som icke medfört
vanfrejd eller för vilket vanfrejdstiden redan gått till ända, föranleda dennes avvisande.
Lagen skulle sålunda möjligen komma att verka i en riktning alldeles motsatt den
asyftade. Dessutom kunde den verkan av lagen befaras, att den vanfrejdade därigenom uppmuntrades
att med falska uppgifter eller döljande av sanningen söka .vinna en anställning,
som han genom ärligt eller öppet tillvägagående icke skulle erhålla. Medan lagens ändamål
vore att för den vanfrejdade undanrödja svårigheterna att skaffa sig arbetstjänst, skulle
samma bestämmelse för den välfrejdade komma att verka i rakt motsatt riktning, ty den
skulle beröva honom utvägen att styrka sin frejd och dymedelst utsätta honom för misstankar
och försvåra hans utkomst. Visserligen lämnade lagförslaget självt åt den, som vore i behov
av frejdbetyg, en anvisning om sättet att förskaffa sig ett sådant, nämligen genom att hos
pastor förete en till myndighet ställd ansökan eller anmälan, som enligt lag eller författning
borde vara åtföljd av dylikt betyg. Anlitandet av denna utväg skulle dock i de allra flesta
fall, där frejdbevis vore behövligt, komma att innebära ett kringgående av lagens huvudsakliga
stadgande; och att sålunda tvinga den redbara och oförvitliga medborgaren att använda
mindre aktningsvärda och ur moralisk synpunkt förkastliga medel för att komma i åtnjutande
av sin rätt, torde föga överensstämma med lagstiftarens kall och värdighet.

Förslaget blev ej förelagt riksdagen. Såväl den kungl. kungörelsen den
4 maj 1855 som förordningen den 20 januari 1865 äro fortfarande gällande.

Riksdagens nu ifrågavarande framställning samt Kungl. Maj :ts förordnande
av sakkunniga att biträda vid utredning och avgivande av förslag i ämnet.

Riksdagen gjorde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 mars 1909 framställning
därom, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, under vilka förut -

127

sättningar straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende kunde ur lagstiftningen
borttagas samt för riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser,
vartill en dylik utredning kunde föranleda. Såsom skäl för
denna framställning yttrade riksdagen bl. a. följande:

»Då frågan om ändring i strafflagens bestämmelser rörande förlust
av medborgerligt förtroende år 1905 förevar, uttrycktes från många håll
eu förhoppning, att den inskränkning i dess tillämplighet, som då genomfördes,
måtte vara ett steg i riktningen mot denna straffpåföljds snara
avskaffande, åtminstone i dess nu föreliggande form. De anmärkningar,
som ur straffrättslig synpunkt riktats mot ifrågavarande bistraff, äro
huvudsakligen, att, då alla andra straff, ■ som gå å äran, blivit avskaffade,
detsamma även borde ske med nu ifrågavarande straffpåföljd, samt att
denna påföljd i tillämpningen visat sig vara därutinnan fördärvlig, att den
på ett betänkligt sätt lade hinder i vägen för den frigivne fångens återupprättande.
Att en person genom domstols dom förklaras under viss tid
eller för alltid vara förlustig medborgerligt förtroende, kan otvivelaktigt
av den allmänna meningen uppfattas såsom ett slags honom åsatt ärelöshetsmärke,
på grund varav den, som därav drabbas, icke blott finner
sig i saknad av vissa rättigheter, utan även betraktas som den där i
större eller mindre grad förverkat rätten till medmänniskors aktning och
förtroende. Den ifrågavarande förklaringen har också, visserligen utan
lagstiftarens avsikt, därför understundom kommit att anses såsom en varning,
riktad till andra människor för den ovärdige, som drabbats av en
sådan dom. Följden härav har blivit, att den, som sålunda ansetts av
samhället vara framställd såsom föraktlig, helt säkert ofta just på grund
därav avhållits eller hindrats från att bliva en nyttig samhällsmedlem.
En dylik verkan av straff — redan tidigt i vårt land beaktad och funnen
olämplig — står ån mycket mindre i överensstämmelse med vår tids
uppfattning om straffets ändamål. Vår nuvarande rättsutveckling måste
nämligen a priori taga avstånd från en straffpåföljd, som är ägnad att i
sedlig avseende nedsätta den straffade brottslingen och därmed hindra
honom från upprättelse och återbördande till samhället. Av nu angivna
skäl lärer därför ifrågavarande påföljd i sin nuvarande form ej längre böra
i vår strafflagstiftning bibehållas. Men om alltså det menliga, som, enligt

128

vad numera tämligen allmänt torde erkännas, ifrågavarande bistraff medför,
enligt riksdagens mening bör förekommas och för sådant ändamål
erforderliga lagstiftningsåtgärder vidtagas, får å andra sidan icke förbises,
att de påföljder, som förlust av medborgerligt förtroende för närvarande
innebär, icke kunna helt och hållet borttagas. Vissa brott måste alltid
anses vara av den beskaffenhet att den, som därtill blivit förvunnen, bör
även efter därför utståndet straff vara diskvalificerad till utövande av vissa
medborgerliga funktioner eller rättigheter, vare sig för alltid eller för
någon viss tid framåt. Därför bör enligt riksdagens mening en utredning
äga rum, huruvida och i vilken omfattning de påföljder, som för närvarande
rättsligen innefattas i förlusten av medborgerligt förtroende, böra
i en eller annan form uppehållas. Vid bestämmande, på vad sätt detta
bör utföras i lagstiftningen, torde ledning kunna hämtas från främmande
länders strafflagar.»

Kungl. Maj:t förordnade härefter den 20 juni 1913 de sakkunniga
att biträda i justitiedepartementet bl. a. med verkställande av utredning
och avgivande av förslag i fråga om borttagande ur lagstiftningen av
straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende.

129

De sakkunnigas utredning och förslag.

Allmän motivering.

Av den ovan givna redogörelsen för ifrågavarande bistraff och dess
verkningar framgår, att uppfattningen av vad som borde utgöra detsammas
innehåll under tidens lopp väsentligen förändrats. I förarbetena till
1864 års strafflag var med nämnda bistraff huvudsakligen avsett att, under
formen av ett ytterligare straff vid sidan av huvudstraffet, giva uttryck åt
den allmänna rättsuppfattningen, att den, som begått vanhedrande brott,
vore ovärdig vissa viktigare rättigheter i samhället, såsom rätten att bekläda
ämbete, tjänst eller annan allmän befattning in. m. Emellertid tillsattes
redan i lagkommitténs förslag den bestämmelsen, att förlust av medborgerligt
förtroende för alltid skulle medföra vanfrejd, och genom det i
1864 års strafflag av hänsyn till den övriga lagstiftningen införda och ännu
kvarstående tilllägget, att var och en, som är förlustig medborgerligt förtroende,
också skall vara utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner,
för vilkas tillgodonjutande god frejd (enligt den ena eller andra
specialförfattningen) erfordras, öppnades möjligheten för en oberäknelig
utökning av straffets verkningar.

Såsom den föregående framställningen visat, har i lagstiftningen utanför
strafflagen god frejd blivit i stor utsträckning uppställd såsom villkor
för olika rättigheter och förmåner. Detta synes icke alltid hava skett efter
en mera ingående prövning, huruvida uppställandet av ifrågavarande villkor
vore betingat av vägande sakskäl. Det synes fastmer hava utan vidare
ansetts såsom en självklar sak, att egenskapen att vara välfrejdad borde
fordras såsom villkor för snart sagt vilka genom allmänna förordningar reglerade
rättigheter och förmåner som helst.

Denna utvidgning av bistraffets verkningar har för den brottsliges
ställning efter frigivningen haft menliga följder, särskilt genom att utestänga
honom från möjligheten att försörja sig genom handel eller annan
näring enligt näringsfrihetsförordningen.

17—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

130

Då härtill kommer, att vanfrejdens intagande i prästbetygen ju
innebär, att det enda legitimationspapper, som den frigivne i allmänhet äger,
innehåller bevis om att han »suttit inne» för ett jämförelsevis svårt brott,
blir följden, att han i många fall utestänges jämväl från arbetstillfällen,
som enligt nu gällande lag äro honom tillåtna.

O o o

Aven om mången arbetsgivare icke begär att få se den arbetssökandes
frej dbetyg, är dock medvetandet hos denne, att sådant kan begäras
och att den ådömda straffpåföljden då skall uppenbaras och måhända
leda till, att den frigivne ej erhåller det sökta arbetet eller att han avskedas
från en redan erhållen anställning, i sig ägnat att ingiva honom
den föreställningen, att det ej lönar sig att försöka vinna hederlig sysselsättning.
Det torde vara ett psykologiskt faktum, att de frigivna ofta
äro personer med inneboende motvilja mot regelbundet arbete och en
därmed sammanhängande benägenhet att lätt se svårigheter, då det gäller
att förskaffa sig sådant arbete. Den frigivne är därför alldeles särskilt
i behov av stöd och uppmuntran, då han går att söka sig en ordnad
verksamhet. Allt, som därvid verkar nedslående på honom, är ägnat
att förkväva hans göda föresatser och sålunda öppna vägen till förnyad
brottslighet.

Slutligen bidrager själva beteckningen »förlustig medborgerligt förtroende»
att ingiva den frigivne känslan av att vara stämplad såsom en
misstrodd, missaktad, mindervärdig person, något som måste vara ägnat
att försvaga hans ambition och därmed att borttaga en av förutsättningarna
för hans upprättelse.

Det låter sig visserligen icke göra att med uppgifter från rättsstatistiken
styrka det menliga inflytande, som påföljden förlust av medborgerligt
förtroende i nämnda avseenden visat sig medföra, men de slutsatser,
som kunna dragas av erfarenheten i många enskilda fall samt kännedomen
om den vanliga beskaffenheten av de människor, om vilka här är fråga,
torde innebära tillräcklig grund för den uttalade åsikten. Till frågans
belysande hava emellertid här nedan, å sid. 132 —133 införts tabeller,
som visa, i vilken utsträckning ifrågavarande straffpåföljd ådömts samt för
vilka brott det skett, särskilt för stöld och rån, ävensom antalet återfall
bland dem, som dömts till straffarbete.

131

Såsom en slutsats av det ovan anförda torde kunna påstås, att det
medborgerliga förtroendets förlust, sådan denna straffpåföljd hos oss är
ordnad, bidrager till återfall i brott.

Vid ett övervägande huru detta skall kunna förebyggas med tillvaratagande
likväl av det riktiga i de grundsatser, varpå ifrågavarande
rättsinstitut uppbyggts, är främst att tillse, dels från vilka av alla de
rättigheter och förmåner, som nu genom påföljden förloras, ifrågavarande
förbrytare fortfarande böra utestängas samt i vilken utsträckning dessa
kvarstående rättsförluster böra upptagas i strafflagen såsom bistraff eller
blott i den specialförfattning, som reglerar rättighetens utövning i övrigt,
dels ock vilka åtgärder kunna vidtagas till förekommande av, att kännedomen
om bistraffets ådömande onödigtvis och på olämpligt sätt sprides.

Såsom ovan erinrats, medför avstängandet i stor utsträckning från
handel eller annat näringsyrke avsevärda svårigheter för dem, som äro
underkastade den nuvarande påföljden. Låter sig utan fara göra att borttaga
denna del av påföljdens verkningar, är alltså därmed en väsentlig vinst
ernådd.

Riksdagen anförde år 1890 i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin
mening, att det villkor om god frejd, som i lagar och författningar uppställts
för utövande av näring eller yrke, skulle kunna borttagas, om icke
överallt, där det förekomme, så åtminstone ur den allmänna näringslag''-stiftningen. Lagen borde icke stadga förbud för den, som ådragit sig
förlust av medborgerligt förtroende, att genom idkande av handel, hantverk
eller annat yrke ärligen försörja sig. Där han ville söka att genom
sådant arbete vinna förtroende hos sina medmänniskor och därigenom

mildra den ådömda påföljden, borde lagstiftningen icke därför lägga hinder
i vägen. På grund härav anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville
taga i övervägande, dels huruvida icke stadgandet i förordningen angående
utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 om god frejd som villkor för idkande
av handel, hantverk eller annat yrke kunde upphävas, dels ock om och i
vad mån enahanda villkor kunde borttagas, där det förekomme i andra
författningar om näringslivet, samt till riksdagen härom göra den framställning,
vartill utredningen av frågan kunde giva anledning.

Vilka rättsförluster

böra bibehållas

såsom
bistraff?
Rättighet
att idka
handel eller
annat näringsyrke.

132

Av de under åron 1900—1913 nykomna straffarbetsfångarna voro följande, fördelade efter brottens art, ådömda förlust av medborgerligt förtroende:	1900.	1901.	1902.	1903.	1904.
m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.

Myntförfalskning..........	3	—	i	—	3	—	2	i	2	—
Annan förfalskning.........	6	2	50	—	67	4	59	2	56	2
Mened...............	7	1	7	2	15	-	10	2	4	1
Mord eller försök därtill, dråp, foster-
fördrivning, våldtäkt m. m.....	1	4	4	1	8	1	7	2	3	3
Mordbrand, skadegörelse å egendom .	7	—	14	5	10	1	14	1	13	2
Stöld 4:de resan ..........	158	20	172	14	153	18	165	19	178	18
> 3:de > ..........	105	9	84	10	127	7	87	12	84	8
j 2:dra > ..........	173	11	166	21	185	15	169	17	183	14
» lista > ..........	555	84	576	69	572	77	580	69	540	61
Rån eller inbrott..........	15	1	14	—	12	—	9	1	7	—
Bedrägeri.............	13	1	19	3	21	—	17	2	11	4
Ämbetsbrott, brott mot krigslagarna .	5	—	1	—	5	-	4	—	—	1
Andra brott............	1	—	—	—	1	—	8	—	7	—
Summa	1,049	133	1,108	125	1,179	123	1,131	128	1,088	114

	1900.	1901.	1902.	1903,	1904.
	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.
Av de under åren 1900—1913 nykom-na straffarbetsfångarna hade förut undergått straffarbete.......	585	48	612	57	690	44	593	56	604	1 52
Av de för rån eller stöld insatta straff-arbetsfångarna hade förut undergått bestraffning för tjuvnadsbrott . . .	434	40	422	45	465	40	412	53	445	40
Hela antalet 1900—1913 nykomna straff-arbetsfångar utgjorde .......	1,770	207	1,727	199	1,812	195	1,720	184	1,572	138
Härav dömda för rån eller stöld . . .	1,122	137	1,141	126	1,181	136	1,110	150	1,107	114

133

1905.	1906.	1907.	1908.	1909.	1910.	1911.	1912.	1913.
m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.		kv.	m.	kv.	m.	kv.
45	2	53	—	2 53	5	4 35	2	Öl ce	2	3 44	i	3 42	1	49	7	66	—
12	1	7	3	5	—	11	4	4	-	1	—	14	3	12	1	5	—
2	2	2	2	2	2	3	6	2	13	6	4	2	—	7	—	4	i
10	4	7	2	3	1	10	1	11	1	8	—	12	1	8.	1	12	i
164	7	180	14	205	13	178	4	144	7	175	6	151	3	148	7	167	6
113	4	108	8	79	7	87	1	79	2	96	5	103	1	77	3	81	6
133	7	98	8	96	5	92	4	87	5	102	3	65	2	71	7	61	2
266	18	105	6	99	2	80	4	86	5	81	—	85	5	64	1	94	2
4	—	14	1	14	—	13	1	15	—	8	—	4	—	7	—	3	—
8	2	9	—	4	—	16	1	4	—	5	—	15	2	10	1	9	—
3	—	3	—	3	—	4	—	i	—	3	—	4	—	3	—	8	—
2	—	1	—	—	—	1	—	i	—	2	—	1		—	—	—	—
762	47	587	44	565	35	534	28	490	35	534	19	501	18	456	28	510	18

1905.	1906.	1907.	1908.	1909.	1910.	1911.	1912.	1913.
m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.
650	33	674	41	647	47	645	39	598	35	656	35	562	21	588	29	654	41
494	23	498	35	466	32	464	22	433	24	499	30	438	21	443	21	495	31
1,772	173	1,798	191	1,628	145	1,686	173	1,578	164	1,610	142	1,584	141	1,679	156	1,813	167
1,284	102	1,238	131	1,079	86	1,102	98	1,058	93	1,080	84	1,054	78	1,143	102	1,242	109

134

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande i anledning av denna riksdagens framställning,
avlät kommerskollegium underdånig skrivelse i ämnet den 29
mars 1892. Däri anfördes med stöd av ett stoi''t antal inkomna yttranden,
att inom landet den åsikten vore förhärskande, att borttagande av ifrågavarande
villkor för rättigheten att idka handel eller annan näring i mera
vidsträckt omfattning vore ägnat att försvaga kravet på redbarhet hos
näringsidkarna och sålunda minska förtroendet inom näringslivet till men
för detsamma. På dessa och andra anförda skäl tillstyrkte kollegium, att
riksdagens framställning icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda, och
då ärendet den 3 februari 1893 för Kungl. Maj:t anmäldes, beslöt Kungl.
Maj:t i enlighet med denna tillstyrkan.

De sålunda för ett tjugutal år sedan uttalade farhågorna för, att
borttagandet av ifrågavarande näringshinder skulle vara ägnat att minska
förtroendet inom näringslivet till men för detsamma, torde icke hava
vunnit någon bekräftelse av erfarenheten efter den år 1905 vidtagna lag 0

O O

ändringen, avseende inskränktare användning av det medborgerliga förtroendets
förlust. Att genom denna lagändring ett stort steg togs till det
ovan omförmälta hindrets undanröjande, synes därav, att antalet till förlust
av medborgerligt förtroende dömda efter lagändringen sjunkit till omkring
hälften av det antal, som under åren närmast före år 1905 dömdes till
nämnda påföljd. Aren 1903 och 1904 dömdes därtill omkring 1,200
personer årligen, under åren 1906—1912 lägst 484 och högst 631 för år.

De sakkunniga hava ock den uppfattningen, att, även om skada
i ovannämnda hänseende kunde tänkas i någon män inträda genom berörda
hinders undanröjande, denna risk torde böra tagas med hänsyn till
nyttan av, att brottslingar, som ådömts förlust av medborgerligt förtroende,
icke utestängas från i näringsfrihetsförordningen avsedd yrkesverksamhet.
Om den frigivne får rätt att fortsätta den yrkesverksamhet, han tidigare kan
hava utövat, eller lyckas förskaffa sig en ny handels- eller hantverksrörelse
eller annat dylikt näringsfång av den omfattning, som avses i näringsfrihetsförordningen,
torde denna utväg till försörjning vara i särskilt hög grad ägnad
att hålla honom uppe. Han får därigenom i regel en mera självständig och
i övrigt fördelaktig ställning. Därmed icke endast bortfalla för honom,

såsom för varje annan frigiven, som lyckas erhålla ett stadigvarande arbete,
många frestelser och anledningar att ånyo begå brott, utan tillkommer därutöver
intresset att ej förlora en jämförelsevis god ställning. Det är således
ett verkligt samhällsintresse, att dessa brottslingar icke utan tvingande skäl
berövas här ifrågavarande tillfällen att på hederligt sätt försörja sig.

De sakkunniga anse alltså, att de brott, som för närvarande ådraga
förlust av medborgerligt förtroende, icke böra medföra inskränkning i
befogenheten att utöva handel eller annan näring i allmänhet.

Givetvis finnas emellertid särskilda yrken, vilka äro av den beskaffenhet,
att samhället av olika anledningar bör tillse, att endast personer,
som, även i avseende å föregående vandel, fylla erforderliga kvalifikationer,
få inkomma i yrket eller tillåtas fortsätta med detsammas utövande.

Bestämmelser i sådan riktning äro för närvarande, vid sidan av För rusa yrkravet
på god frejd eller ock utan att fordran därå särskilt uppställts, kvalifikationsgivna
i åtskilliga författningar. Sålunda må nämnas, att för erhållande {^dr^yn
av rättighet till detaljhandel med brännvin fordras »ordentlighet» och atttiU karaktärs 0

J ^ egenskaper och

»i övrigt vara lämplig» till rörelsens utövande; för handel rn. in. med dylikt.
explosiv vara kräves »redbarhet och ordentlighet»; för idkande av pantlånerörelse,
kommissionärskap för anskaffande åt tjänstehjon och andra av anställning
inom eller utom riket, samt för verksamhet såsom utvandrareagent
eller såsom skjutsentreprenör, gästgivare eller skjutsstationsföreståndare
erfordras, att den, som vill utöva yrket, prövas »i övrigt lämplig».

Dessa stadgande!!, vilka äro insatta i de författningar, som i övrigt
reglera rättigheternas utövning, hava ju en betydligt kraftigare verkande
innebörd än bestämmelsen rörande förlusten av medborgerligt förtroende.

Den administrativa myndighet, som utövar kontrollen över yrket, avgör
på grund av ovannämnda kvalifikationsfordringar, om en viss person bör
få utöva yrket eller icke. Ett på sådan grund träffat avgörande är ock
uppenbarligen vida mera anpassat efter förhållandenas krav än ett domstolsutslag,
som, utan hänsyn till det speciella yrket, ålägger hinder för
utövande av näring i allmänhet.

Aven i strafflagen finnas emellertid bestämmelser, som stadga obehörig- Obehörighet
het att utöva visst yrke — en påföljd, som där givetvis knutits vid förut- yrke på grund
sättningen, att yrkesutövaren begått visst brott. Sålunda stadgas i 22 kap. avbrottslig''

gärdning.

136

3 § strafflagen, att handlande eller annan, vars yrke ar att sälja eller bereda
livsmedel, skall mista denna sin näringsrätt, om han säljer eller eljest
utlämnar till annans begagnande eller utbjuder veterligen förfalskade livsmedel,
vid vilkas förfalskning ämne är nyttjat, som är skadligt för människors
liv och hälsa. Detsamma gäller enligt 22 kap. 4 § vid försäljning
eller utlämnande eller utbjudande av veterligen förfalskade läkemedel, som
äro farliga för människors liv och hälsa. Likaså skall enligt 22 kap.
14 § fullmäktig, som i sak, den honom är förtrodd, svikligen går huvudmannens
vederpart till hända, dömas ovärdig att vidare föra andras talan
inför rätta.

I vissa reglementen förekomma liknande stadganden. Barnmorska
skall, om hon begår brott, därför hon döines till straffarbete eller svårare
straff, av medicinalstyrelsen förklaras för alltid förlustig rätten att utöva
yrket, dock att vid mildrande omständigheter suspension kan ådömas.
Pantlånare, som dömes till ansvar för tjuvnadsbrott, blir till yrkets vidare
utövande obehörig.

Föreligger skål Ifrågasättas kan, huruvida näringshindrets borttagande från verk för

vissa yr i en ningarna av ådömd allmän straffpåföljd medför, att jämväl i fråga om
"thns/oJdrin- an(lra särskilda yrkesgrenar än dem, som nu omförmälts, böra införas likgar
eller för- nande bestämmelser, som ovan nämnts.

bud att utöva

desamma på Då de sakkunniga anse ådömd förlust av medborgerligt förtroende

grund av be- . it* . ° °

gången brotts- vara utan större betydelse såsom bedömningsgrund i fråga om lämpligUg
garning? jjeten för ett yrkes utövande, bär någon anledning ej synts föreligga att
såsom en följd av dess borttagande föreslå vare sig i vissa fall nya kvalifikationsfordringar
av mera allmän beskaffenhet såsom redbarhet o. s. v.
eller bestämmelser, som från visst yrke utestänga den, som begått brottslig
gärning av viss beskaffenhet.

Vad särskildt beträffar utvägen att åt domstol överlämna att frän
visst yrke utestänga den, som däri begått brott, synas de bestämmelser
härom, som redan finnas i vår strafflag, näppeligen hava medfört några
avsevärda verkningar. Erfarenheterna från den utländska lagstiftning, där
stadganden i samma riktning och i långt större utsträckning införts, tyda
ej heller på, att det avsedda ändamålet vunnits. Detta synes i första hand
hava berott därpå, att domstolen i regel ansetts böra till undvikande av

alltför stor stränghet medgivas fri prövningsrätt i fråga om påföljdens
åläggande, varav följden blivit, att bestämmelsen ytterst sällan kommit
till användning. 1 Nederländerna och Norge, där sådana stadganden finnas,
hava domstolarna utfärdat förbud för den, som förbrutit sig i ett yrke,
att vidare utöva detsamma, i förstnämnda land under åren 1901 1910

allenast i 30 fall, därav förbrytelsen i 28 fall bestått av otukt, samt i
Norge under åren 1905—1910, det senaste året, för vilket statistik
finnes tillgänglig, icke i något fall. Under sådana förhållanden hava de
sakkunniga, som ej ansett denna fråga stå i nödvändigt sammanhang med
borttagandet av förlusten av medborgerligt förtroende såsom allmänt näringshinder,
funnit lämpligast, att nämnda fråga uppskötes till den allmänna
strafflagsreformen, då ju även mera avgörande erfarenheter från utlandet,
särskilt från Norge, kunna antagas föreligga.

Vad ovan sagts om olämpligheten av nu gällande stadganden, som
göra förlust av medborgerligt förtroende eller liknande påföljd till hinder
för yrkes utövande, torde dock icke gälla i ett fall, nämligen i fråga om
utövande av befäl å passagerarefartyg samt större handelsfartyg, varom
stadgas i kungl. förordningen den 29 mars 1912 angående befäl å svenska
handelsfartyg in. m. Sådant befäl torde, med hänsyn till den ställning
befälhavaren intager till besättningen, ej böra utövas av person, som nyligen
begått brott av sådan beskaffenhet, som nu medför förlust av med C*

D # _

borgerligt förtroende. Att däremot utestänga frigivna från den av dem
ej sällan på omvägar genom att mönstra i utländsk hamn ändock ernådda
utvägen att taga tjänst såsom sjömän, synes ej lämpligt.

I viss mån sammanhängande med utestängandet till följd av medborgerligt
förtroendes förlust från handel eller annat näringsyrke äro de
bestämmelser, som på samma grund utestänga från erhållande av understöd,
stipendier, lån och bildningsmöjligheter, vilka av staten tillhandahållas.

Beträffande understöd, stipendier och lån äro ju dessas tilldelande
beroende på ingående prövning i varje särskilt fall. Skulle så hända,
att den straffade kunde befinnas förtjänt av understödet eller stipendiet eller
höra erhålla lånet i trots av det begångna brottet, så synes ett generellt
förbud ej böra stå i vägen härför.

I fråga åter om de bildningsmöjligheter, staten tillhandahåller vid

18—■142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

Av staten
tillhandahållna

understöd,
stipendier,
lån och
bildningsmöjligheter.

138

statsläi’overk, statsunderstödda undervisningsanstalter o. s. v., måste det
ligga i statens intresse att i möjlig man stödja de allvarliga bemödanden
att vinna en ärlig utkomst, som kan antagas ligga bakom en straffads
försök att vid en sådan anstalt skaffa sig utbildning. De olägenheter för
kamrater eller i övrigt, som kunna uppkomma därav, att en i fråga om
föregående vandel illa kvalificerad person får tillträde till ifrågavarande
anstalter, torde böra beaktas genom en av strafflagens bestämmelser oberoende
prövning av det särskilda fallet.

Svensk Stadgandet om god frejd såsom förutsättning för utländsk mans vin medrätt.

ar-nan(le av svensk medborgarrätt torde ock såsom skäligen betydelselöst
kunna utgå.

Ekonomiska Inom den rena privaträttens område har av skäl, som nedan närmare

^smntlian- beröres’ ur lagen om ekonomiska föreningar uteslutits stadgandet, att meddelsbolag
lem, där han genom laga kraft ägande dom blivit förklarad förlustig med°Cbolalkla
borSerliSt förtroende eller blivit ställd under framtiden för brott, som kan
medföra sådan påföljd, skall kunna uteslutas ur föreningen. Motsvarande
stadgande i lagen om handelsbolag och enkla bolag har omformulerats så,
att det väl anslutits till straff av visst slag, men icke till ifrågavarande
straffpåföljd.

Ämbete, Av rättigheter och förmåner, vilka beröras av ifrågavarande påföljd,

^annan azfåterstå utöver de nu nämnda huvudsakligen vissa viktigare rättigheter av
män besatt- offentligrättslig natur, främst rätten att innehava eller utöva ämbete, tjänst,
ning. eller annan allmän befattning.

Såsom ovan erinrats, följer enligt de sakkunnigas uppfattning direkt
på grund av stadgandena i 2 kap. 19 § strafflagen med förlusten av medborgerligt
förtroende, att den dömde förlorar allmän befattning, som av
honom innehaves, samt att han för den tid, för vilken förlusten är ådömd,
jämväl är obehörig att erhålla sådan befattning.

Att den, som grovt förbrutit sig under utövande av allmän befattning,
går denna förlustig, uppfattas utan tvivel såsom en fullt naturlig
följd av brottet. Med den allmänna rättsuppfattningen överensstämmer
säkerligen även, att en innehavare av allmän befattning skall gå förlustig
denna, jämväl då han begår annat grovt brott än sådant, som förövas

under utövande av befattningen, likasom ock att i allmänhet grövre brottslingar
åtminstone viss tid efter frigivningen utestångas från behörighet
att innehava eller utöva befattningar av denna art.

Förlust av vissa allmänna befattningar, nämligen sådana, som avses
i 25 kap. 20 och 22 §§ strafflagen, följer visserligen enligt nämnda lagrum
vid vissa brott, oavsett om brottet begåtts vid befattningens utövande eller
ej och oberoende av om brottet medför förlust av medborgerligt förtroende.
Så är nämligen fallet vid alla brott, som ådraga straffarbete eller svårare
straff, försåvitt icke omständigheterna äro synnerligen mildrande. Men
det finnes allmänna befattningar, på vilka nämnda stadgande icke är tilllämpligt,
såsom riksdagsmannabefattning m. fl. Det skulle givetvis vara
olämpligt, om möjlighet ej funnes att från varje allmän befattning få avlägsnad
förövaren av ett brott, så beskaffat, att det berövar gärningsmannen
den tillit och allmänna aktning, som för sådan befattning erfordras, och det
synes därför nödvändigt, att en bestämmelse finnes, som stadgar såsom följd
av sådant brott förlust av varje av den brottslige innehavd allmän befattning.

Vad åter beträffar frågan om behörighet att erhålla en sådan befattning,
är ju givet, att, även om ådömd straffpåföljd icke skulle innebära
i lag stadgat hinder därför, föga utsikt skulle finnas för en person, straffad
för ett sådant brott, som nyss nämnts, att, innan längre tid förflutit efter
frigivningen, erhålla en allmän befattning av någon avsevärd betydelse.
Skulle åter en dylik person, ehuru sålunda straffad, dock ernå en ringa
allmän befattning, lärer stor skada därav icke kunna förväntas, helst det
väl måste förutsättas, att han ej erhållit befattningen, utan att den, som
tilldelat densamma, noga prövat personens lämplighet. Erinras må ock,
att den, som gjort sig skyldig till vissa grövre förbrytelser i stats- eller
kommunaltjänst, döines ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst och redan
på denna grund är utesluten från allmänna befattningar.

Vid sådana förhållanden torde det visserligen icke vara av någon
större betydelse för de samhälleliga institutionernas egen del, att ifrågavarande
straffpåföljd fortfarande innebär obehörighet att erhålla allmän befattning.
Men då likväl fall skulle kunna inträffa, som gjorde en i lag given
obehörighetsbestämmelse även från sistnämnda synpunkt lämplig, och då
principen, att grövre brottslingar skola förklaras obehöriga att erhålla eller

140

utöva allmänna befattningar, torde överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen,
hava de sakkunniga ansett sig böra upptaga obehörighet
att erhålla dylik befattning såsom del av innehållet i en allmän straffpåföljd.

De sakkunnigas förslag gör icke någon skillnad mellan allmänna befattningar
av större eller mindre betydelse och torde icke innebära någon
saklig ändring i nu gällande förhållanden.

Politisk och Av övriga rättigheter av offentligrättslig natur, som enligt nu vallande

kommunal bestämmelser äro undandragna den, som är förlustig medborgerligt för /C/O

6/ Cl/C C»

troende, torde rätten att rösta i allmänna angelägenheter vara den jämförelsevis
mest betydelsefulla.

De sakkunniga hava ansett sig icke böra föreslå någon inskränkning
i de verkningar, begåendet av brott, å vilka nu följer förlust av medborgerligt
förtroende, för närvarande medför i fråga om politisk och kommunal
samt annan därav beroende rösträtt. Genom utövande av denna rätt inverkar
ju eu medborgare på de offentliga angelägenheternas ledning, och vissa
av de skäl, som tala för att allmän befattning under viss tid efter frigrivnino-en
icke bör anförtros den, som begått brott av ovan angiven beskaffenhet,
gälla även i fråga om utövande av nu berörda offentligrättsliga befogenhet.
Vid jämförelse med andra i lagstiftningen uppställda rösträttshinder torde
ock svårligen kunna ifrågasättas att borttaga det hinder i nämnda avseende,
som nu förefinnes för person, vilken begått brott av ovan angiven art.
Denna rättsförlust torde därför böra bibehållas och tillsammans med obehörigheten
att innehava eller utöva ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning ingå såsom innehåll i den nya påföljd, som de sakkunniga föreslå
i stället för förlusten av medborgerligt förtroende.

Då de sakkunniga alltså föreslå en straffpåföljd med delvis samma
innehåll som förlusten av medborgerligt förtroende, hava de jämväl letts
av den uppfattningen, att då arbeten för en fullständig omarbetning av
strafflagen nu pågå, alltför stora eller principiellt betydelsefulla förändringar
i strafflagen nu icke böra vidtagas.

I fråga om återstående till förlusten av medborgerligt förtroende
knutna förluster av rättigheter av offentligrättslig natur, gäller, att, oaktat

141

desamma torde böra kvarstå i lika utsträckning som hittills vid blott,
varom bär är fråga, de dock synas föga lämpade att i strafflagen intagas
såsom del av innehållet i en allmän straffpåföljd.

Härvid är först att märka förlusten av pension av statsmedel. Pension av

Rätten för statstjänare att vid avskedstagande erhålla pension går s a sme( e ''
för närvarande förlorad vid avsättning. Redan tillerkänd pension föiloras
av den, som efter avskedstagandet dömes till förlust av medborgerligt
förtroende eller, enär avsättning ej vidare kan äga ruin, till särskilt straff
enligt 2 kap. 17 § strafflagen.

I pensionskommitténs betänkande den 7 november 1902 yttrades i
denna fråga: »Av pensions egenskap att vara en av förut innehavd tjänst
omedelbart beroende förmån måste den slutsats dragas, att, därest grunden
för rätt till pension skulle bortfalla, även pensionsförmånen bör upphöra.
Skulle alltså en pensionstagare bliva dömd till förlust av medborgerligt
förtroende, bör hans rätt att vidare uppbära pensionen vara förverkad,
enär för tjänsteinnehavaren förlust av medborgerligt förtroende alltid drager
med sig förlust av innehavande ämbete eller tjänst.»

Denna åsikt om grunden för pensionsrätten synes dock ej vara
konsekvent beaktad i gällande lagstiftning. Eljest borde väl varje dom
till straffarbete eller svårare straff medföra beviljad pensions förlust, där
ej omständigheterna äro synnerligen mildrande. Enligt 25 kap. 20 §
strafflagen skulle nämligen under sådana förhållanden avsättning från
ämbete hava följt.

Vid framläggandet av förslaget till lag angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension uttalade departementschefen såsom sin mening,
att den pensionsrätt, varom i förslaget vore fråga, kunde anses vara
grundlagd dels genom det arbete, pensionären under sin verksamhetstid för
statens räkning utfört, och dels genom direkta inbetalningar a tjänsteinnehavarens
sida. Departementschefen biträdde dock utan vidare motivering
kommitténs förslag, att rätt till uppbärande av beviljad pension skulle
förverkas av den, som dömts till förlust av medborgerligt förtroende.

Härvid undantogs endast den del av pensionen, som beräknades motsvara
pensionstagarens egna inbetalningar för beredande av pension.

Om grunden för pensionsrätten är den av departementschefen an -

142

givna och således pensionen, i vad den icke förvärvats genom direkta inbetalningar
från tjänstinnehavarens sida, utgör en del av den honom
genom lönereglernenten eller särskilda pensionslagar tillerkända ersättningen
för det arbete, han utfört i statens tjänst, torde icke, såsom pensionskommittén
synes hava antagit, något nödvändigt logiskt sammanhang förefinnas
mellan en dom, som skulle hava medfört förlust av tjänsten, om
pensionstagaren fortfarande innehaft densamma, samt förlusten av tillerkänd
pension. Arbetsprestationen är ju redan fullgjord.

De sakkunniga hava emellertid ej trott sig höra föreslå någon ändring
i nu ifrågavarande, så ofta och även på den senaste tiden prövade
och av statsmakterna godkända regel. Men densammas berättigande, utom
i de fall då pensionstagaren begått direkt mot staten riktat brott av svå -

Beh driffil et
att vittna.

Behörighet
att fullgöra
värnplikt
m. m.

rare art, t. ex. landsförräderi eller dylikt, är dock så omtvistlig, att pensionsförlustens
införande som ett i strafflagen angivet moment i den ifrågasatta
allmänna straffpåföljden ej synes böra ifrågakomma.

I behörigheten att vittna synes ingen ändring i sak böra för närvarande
vidtagas. Så länge enligt lag vittnesmål av två ojäviga vittnen
skall behandlas såsom fullt bevis, torde det ej vara lämpligt att borttaga
ifrågavarande inhabilitetsgrund. Någon anledning att upptaga behörighetsförlusten
såsom del av ett straff synes å andra sidan ej föreligga. Den
olägenhet, förlusten innebär, tillskyndas huvudsakligen tredje man; för
brottslingen kan i vissa fall bortfallandet av behörigheten snarast kännas
som en lättnad.

Obehörighet att fullgöra tjänstgöring i egenskap av värnpliktig eller
att anställas vid krigsmakten på sätt, som ej innebär erhållande av allmän
befattning, torde ej heller böra upptagas bland det i strafflagen stadgade
innehållet i en allmän straffpåföljd. Visserligen torde ådömd obehörighet
att fullgöra värnplikten eller att eljest tillhöra krigsmakten för en
del brottslingar kunna innebära en mer eller mindre avsevärd olägenhet,
men för flertalet frigivna, som dömts för så grovt brott, att därmed följer
straffpåföljd av ifrågavarande slag, torde ådömandet av sådan obehörighet
vara föga kännbart eller till och med, i den mån den befriar från eller
uppskjuter värnpliktens fullgörande, betraktas såsom en fördel. Bestäm -

melserna i nu nämnda avseenden torde böra kvarstå i respektive specialförfattningar.

Slutligen komma några fall, som ej tillhöra någon av förut berörda

kategorier av rättighetsförluster, men dock stå dem nära.

Att vara skiljeman kan icke anses vara en allmän befattning, man Behörighet

detta värv är dock domarbefattningen så närstående, att all anledning a/?,. vara

° _ ° skiljeman.

föreligger att i sak bibehålla det jäv, som enligt lagen om skiljemän den

28 oktober 1887 och andra allmänna författningar, som innehålla stadganden
om skiljemäns tillsättande, är anslutet till begående av brott, vilket
medför förlust av medborgerligt förtroende, över detta jäv kunna emellertid
enligt nu gällande bestämmelser parterna disponera, och häri synes
ej vara skäl att göra någon ändring. Behörighetsförlusten kan således ej
ingå i det ifrågavarande bistraffet, i vilket fall den bleve ovillkorlig, utan
torde böra såsom hittills regleras genom bestämmelser i vederbörande specialförfattningar.

En särställning intager frågan om obehörighet för straffad att del- Rättighet

taga i adelsmöte. För närvarande är i riddarhusordningen i detta hän-“^, , ta£a
° ° . i adelsmöte.

seende stadgat, att från utövning av rättigheten att deltaga i adelsmöte
är utesluten den, som för vanfrejdande brott är under tilltal eller blivit
för sådant brott till ansvar dömd eller under framtiden ställd, ävensom
den som är eller varit förklarad förlustig medborgerligt förtroende. Dessa
stadganden torde böra utbytas mot föreskrifter, som närmare överensstämma
med den föreslagna allmänna lagstiftningen. De tillhöra uppenbarligen
riddarhusordningen och böra ej intagas i strafflagen.

Slutligen synes, såsom ovan framhållits, inskränkning i behörigheten Behörighet
att å fartyg utöva befäl i vissa fall, som avses i förordningen den at^e^v^
29 mars 1912 angående befäl å svenska handelsfartyg m. m., fortfarande fartyg.
böra inträda vid brott, som för närvarande medföra förlust av medborgerligt
förtroende. Även denna behörighetsförlust är uppenbarligen föga lämpad
att ingå såsom del av ifrågavarande bistraff. Stadgandet härom torde
lämpligen såsom hittills hava sin plats i vederbörande specialförfattning.

I samtliga nu omförmälda fall — förlust av pension samt inskränkningar
i behörigheten att vittna, att fullgöra värnplikt eller anställas vid krigsmakten,
att vara skiljeman, att deltaga i adelsmöte och att vara befälhavare

144

å fartyg — torde såsom hittills behörighetsförlusten böra ställas i relation till
det i strafflagen upptagna bistraffet, så att dettas ådömande indirekt också
medför förlusten av omförmälda behörigheter. Därmed skulle fortfarande i
några ganska betydelsefulla fall den föreslagna straffpåföljdens verkningar genom
bestämmelser i speciallagstiftningen beröra områden, som icke angivas i
strafflagen. De sakkunniga hava därvid ingalunda förbisett de olägenheter,
som, enligt vad erfarenheten visat, kunna uppstå därigenom, att i författningar
utanför strafflagen rättsförluster förbindas med bistraff av ifrågavarande
natur, men ansett, att i ovan föreslagna begränsade omfattning en sådan anordning
ej skulle kunna medföra någon allvarlig olägenhet. De sakkunniga
tillåta sig emellertid erinra, att den största återhållsamhet i fråga om sådana
stadganden torde för framtiden böra iakttagas, så att icke den föreslagna
nya straffpåföljden, i likhet med vad fallet varit med förlusten av medborgerligt
förtroende, får verkningar av en oberäknelig och skadlig omfattning
genom stadganden av ifrågavarande slag i speciallagstiftningen.

Påföljdens Såsom förut påpekats, ligger en betydande olägenhet i själva den

betäckning, benämning, som givits nu gällande påföljd: »förlust av medborgerligt förtroende».
De sakkunniga hava avsiktligen undvikit en sammanfattande
beteckning för de rättsförluster, som, i överensstämmelse med vad ovan
anförts, böra ingå i den föreslagna nya påföljden. Anledningen därtill
är hänsyn till den nära liggande faran, att en sådan ny beteckning lätt
skulle komma att i den allmänna uppfattningen spela samma roll av vanärande
märke som för närvarande förlusten av medborgerligt förtroende
och vanfrejden. En hänvisning till visst kapitel och paragraf i strafflagen
kan ej antagas få sådana följder.

Förutsätt- Förlusten av medborgerligt förtroende ålägges såsom en följd av

"oc^for- v^ssa brottsliga gärningar. Enligt den äldre lagkommitténs uttalande
merna för bär lagstiftaren ansett, att ej själva straffet, utan fastmera brottets
bistraffets egenskap med hänsyn i synnerhet till ondskan i gärningsmannens vilja
och lågheten i bevekelsegrunden borde tagas i betraktande vid bestämmande
av de fall, där påföljden skall ådömas. Först i andra hand har
påföljden bundits vid viss straffart sålunda, att påföljden ej må ådömas,

145

om ej brottet varder belagt med dödsstraff eller med straffarbete — efter
1905 års lagändring i minst 6 månader.

De sakkunniga hava för den föreslagna nya påföljden bibehållit
härutinnan givna bestämmelser. Ifrågasättas kunde visserligen, om ej med
tillämpning av nyssnämnda grundsatser ytterligare några brottskategorier
borde läggas till dem, som enligt nu gällande stadganden ådraga ifrågavarande
brottspåföljd. Men då icke behov av en dylik utsträckning av
påföljdens användning av erfarenheten påvisats, hava de sakkunniga så
mycket mindre funnit skäl härtill, som påföljden, enligt vad ovan erinrats,
bör användas med största måtta. En återgång till påföljdens vidsträcktare
användning enligt de grunder, som gällde före 1905 års lagändring, lärer
av samma skäl icke böra äga rum.

Att för den nya straffpåföljden höja det för ådömande av medborgerligt
förtroendes förlust stadgade minimum av sex månaders straffarbete torde
å andra sidan näppeligen kunna ifrågasättas, då ju redan detta minimum,
med hänsyn därtill att påföljden huvudsakligen avser ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning, principiellt måste anses snarare för högt än
för lågt.

Åläggande av förlusten av medborgerligt förtroende är, såsom ovan
nämnts, obligatoriskt utom i fråga om brottslingar, som vid brottets begående
fyllt 15, men ej 18 år, i vilket fall domstolen skall pröva efter
omständigheterna, huruvida påföljden må ådömas.

Åtminstone vid vissa av de brott, som i strafflagen uttagits såsom
börande ådraga bestraffning med förlust av medborgerligt förtroende, så
snart minst sex månaders straffarbete ådömes, torde i ett eller annat
fall kunna förekomma, att den brottslige, även om han är äldre än 18 år,
skulle utan skada för det allmänna kunna förskonas från påföljden. Det
kunde därför ifrågasättas, om icke möjlighet borde beredas domstolarna
att för sådana fall underlåta påföljdens ådömande.

Därvid är dock att märka, vad chefen för justitiedepartementet anfört
i sitt ovan citerade yttrande till statsrådsprotokollet vid framläggande av
förslaget till 1905 års lagändring. Justitieministern framhöll därvid såsom
ett avgörande skäl mot tanken att åt domstolarna inrymma en sådan befogenhet,
att därmed vore förenad fara för en osäker och på skilda orter

19—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

146

olikartad lagtillämpling, vilken fara vore så mycket större, som det kunde
antagas, att domarens personliga uppfattning av påföljdens lämplighet
över huvud lätteligen skulle komma att omedvetet utöva ett väsentligt inflytande
på avgörandet.

Då ett behov av mildring i nu nämnda avseende föreligger, återstår
ju alltid den utvägen, att den brottslige kan av nåd erhålla befrielse från
straffpåföljden, om sådan befrielse av särskilda omständigheter betingas.

De sakkunniga hava därför vidblivit den nu gällande anordningen
med i huvudsak obligatoriskt ådömande av påföljden.

Domstolens befogenhet att inom visst minimum och maximum utmäta
tiden för påföljden har jämväl bibehållits.

Vilka åtgärder
kunna
vidtagas för
att undvika
onödig
spridning av
kännedomen
om bistraffets
åläggande
?

Såsom ovan visats, föreligga vägande skäl att söka förekomma onödig
och på olämpligt sätt verkställd spridning av kännedomen om, att eu person
är underkastad ifrågavarande bistraff. I sammanhang med avskaffandet
av frejdbetygen, vilkas menliga följder för de frigivnas återgång till en ordnad
verksamhet förut framhållits, bör enskildas befogenhet att utfå officiella
bevis angående ifrågavarande straffpåföljder inskränkas, och inhämtandet
av upplysningar, som äro nödvändiga för kontrollen över iakttagandet
av de med ifrågavarande straffpåföljder förenade behörighetshindren, i
största möjliga utsträckning förmedlas direkt från registreringsmyndigheten
till den myndighet, som behöver upplysningen i fråga.

I den mån så lämpligen kan ske, torde den sålunda erforderliga
upplysningsverksamheten böra överflyttas från prästerskapet till straffregistret,
vilket för detta ändamål bör kompletteras i vissa avseenden, som
längre fram skola närmare angivas. Redan de kommitterade, som år 1892
utarbetade förslag till straffregistret, påpekade en del omständigheter, som
gjorde ett centralt straffregister till en säkrare källa för upplysningar av
ifrågavarande slag än prästernas anteckningar i kyrkoböckerna, och förklarade
sig ej heller kunna undgå att fästa avseende vid den strävan, som
föranlett inskränkningar i prästbetygens innehåll.

I vissa synnerligen betydande fall kan dock en sådan överflyttning
till straffregistret för närvarande ej äga rum. Uppgifterna till längderna
över värnpliktiga och politiskt röstberättigade måste alltjämt utgå från de

147

lokala registreringsorganen. Att från straff registret infordra uppgift rörande
varje värnpliktig eller röstberättigad vore givetvis outförbar^ Från straffregistret
kan ej heller utgå meddelanden om dem, för vilka på grund av
ådöind straffpåföljd obehörighet i nämnda avseenden föreligger, ty i straffregistrct
förvarade uppgifter giva ej tillräcklig ledning rörande den myndighet,
till vilken meddelandet borde avsändas, varförutom uppgifter onödigtvis
skulle komma att meddelas beträffande avlidna personer in. fl.

Behörighet att erhålla upplysningar ur straffregistret rörande ifrågavarande
straffpåföljder torde utan olägenhet kunna medgivas varje svensk myndighet.
Sådan befogenhet bör ock tillkomma annan, som icke kan anses såsom
myndighet, men likväl innehar eller utövar en allmän befattning,
bland vars åligganden det ingår att pröva behörighet eller rättighet, som
beröres av ifrågavarande straffpåföljder.

Enskild persons behörighet att utfå straffregisterutdrag, avseende
ifrågavarande bistraff, synes böra begränsas till det för den enskilde
viktigaste fallet, nämligen då utredning rörande straffpåföljd av nämnda
slag; erfordras för hävdande av den enskilde tillkommande rättigheter. För
att förebygga missbruk torde ock behörigheten att utfå sådant utdrag
böra göras beroende av, att den, som begär utdraget, företer kompetent
myndighets bevis, att hans rätt kan vara beroende därav, att utredning
i nämnda hänseende av honom förebringas.

Jämte frejdbetygen bidrager för närvarande huvudsakligen antecknandet
i röstlängder av ådömd förlust av medborgerligt förtroende att
sprida kännedom om bistraffets ådömande. Då hinder för rösträttens utövande
skulle följa även av den nya påföljden, måste fortfarande längderna
så uppgöras, att hindret kan ur dem utläsas. Deras användbarhet bleve
eljest i hög grad förminskad. Varje längd skall framläggas till offentlig
granskning, och tillgången till längden kan således icke förbehållas enbart
valförrättaren eller den överläggande församlingens ordförande. Enda
lämpliga utvägen har vid nämnda förhållande synts vara att för anteckningen
om brottspåföljden välja ett så litet uppseendeväckande uttryck
som möjligt. Detta kan ske genom att hänvisa till det lagrum i specialförfattningen,
däri påföljden upptages såsom hinder för rösträtten.

148

De sakkunniga hava utarbetat förslag till de författningsändringar,
som betingas av nu angivna synpunkter.

Verkningar- Verkningarna av redan ådömd förlust av medborgerligt förtroende

"ådömd6för ^orc^e efter den nya påföljdens inträde böra begränsas till vad enligt den

lust av med- föreslagna lydelsen av 2 kap. 19 § strafflagen utgör den nya påföljdens

borgerligt innehåll iämte vad enligt stadganden utanför strafflagen anslutes till denförtroende.
J ° ö ö

samma.

Att vidtaga ändring i varje specialförfattning, som härav beröres,
skulle innebära ett synnerligen vidlyftigt arbete, som torde kunna undvikas
genom en generell bestämmelse av motsvarande innehåll, vilken kan
införas bland övergångsbestämmelserna i promulgationslagen till strafflagen.

Andringar Ändringar i en del författningar utanför strafflagen hava emellertid

''ar ^utanför av annan anledning ej kunnat undvikas. Författningar av grundlags-eller
strafflagen, privilegienatur måste givetvis bringas att överensstämma med den nya lagstiftningen.
Härtill komma en del fall, där visserligen rättighetsförlusten
på grund av stadgandet i 2 kap. 19 § strafflagen ingår i den föreslagna
nya påföljden, men där samma rättighetsförlust skall i överensstämmelse
med nuvarande stadgande i specialförfattningen inträda redan innan utslaget
vunnit laga kraft samt då någon ställes under framtiden för brott,
som kan medföra sådan påföljd. En sådan verkan har ju ej det allmänna
stadgandet i 2 kap. 19 § strafflagen, utan erfordras därför ändringar i de
särskilda specialförfattningarna. Detsamma gäller de ovan angivna fall,
där rättighetsförluster, som ej ingå i den föreslagna nya påföljden, ansetts
böra genom stadgande i specialförfattning anslutas till denna påföljd.

149

Speciell motivering.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av strafflagen.

Vid införande i strafflagen av de nya eller ändrade bestämmelser,
som av de sakkunnigas förslag föranledas, hava bemödanden gjorts att
följa uppställningen i nu gällande lagtext. Huvudstadgandet om den nya
påföljden har insatts i samma lagrum, 2 kap. 19 §, som nu inrymmer
motsvarande stadgande om medborgerligt förtroendes förlust, och sistnämnda
stadgande har utgått ur paragrafen. Formuleringen av de nya
bestämmelserna har gjorts i närmast möjliga överensstämmelse med de
nuvarande ordalagen. Då en ganska genomgripande förändring i formellt
hänseende likväl ägt rum, beror detta därpå, att, i motsats till vad nu
i fråga om medborgerligt förtroendes förlust är händelsen, den nya påföljdens
innehåll redan i huvudstadgandet uttömmande angives. Därvid
är dock att märka, att påföljden dessutom i några få i den allmänna
motiveringen berörda hänseenden medför verkningar på grund av stadganden
i speciallagstiftningen.

Ifrågavarande påföljd innebär, bland annat, att den dömde »ej må
erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, evad den
av förordnande eller medborgares val beror».

Med orden »erhålla eller utöva» avses att uttrycka, att den, som är
underkastad påföljden, under denna tid varken kan bliva ordinarie innehavare
av allmän befattning eller såsom tillförordnad utöva sådan befattning.

150

Formuleringen »ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, evad den av förordnande
eller medborgares val beror» är hämtad från 16 och 18 §§ i
samma kapitel samt sista stycket i nuvarande 19 §. Beträffande tolkningen
av detta uttryck hänvisas till vad därom är nämnt i den allmänna
motiveringen.

Då någon tillfredsställande sammanfattande beteckning ej finnes för
de rättigheter i politiskt och kommunalt avseende, vilkas förlust tillika
ingår i påföljdens innehåll, har en uppräkning av dessa rättigheter måst
tillgripas. Denna uppräkning upptager rätten att avgiva röst vid val av
riksdagsman eller präst eller att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas
eller allmän rådstugas eller kyrkostämmas överläggn ingar och
beslut eller eljest rösta i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast den
må deltaga, som är röstberättigad i kommunens allmänna angelägenheter.

Att val av präst särskilt angivits, har berott därpå, att under vissa
förhållanden en person, som icke är kommunalt röstberättigad, dock kan
äga rösträtt vid prästval. Så är nämligen för närvarande fallet med hustru
till röstberättigad man, under förutsättning bland annat att hon är »välfrejdad»,
en bestämmelse, som bör ersättas av motsvarande stadgande avseende
den nya påföljden.

Att rätten att deltaga i kyrkostämmas överläggningar och beslut
särskilt omnämnts, oaktat enligt § 4 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd omförmälda rättighet gjorts beroende av rösträtt å
kommunalstämma och allmän rådstuga, och således ett särskilt omnämnande
i 2 kap. 19 § strafflagen kunde synas onödigt, beror därpå, att rätten
att deltaga i kyrkostämmor med icke territoriella församlingar enligt
därför gällande särskilda författningar icke är beroende av sådan rösträtt.

Rösträtt i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast den må deltaga,
som är röstberättigad i kommunens allmänna angelägenheter, kan
utövas även utanför kommunal- eller municipalstämma eller allmän rådstuga
eller kyrkostämma. Så är fallet dels i fråga om allmänna ärenden, vilka
kunna betraktas såsom en kommunens allmänna angelägenhet, ehuru den
icke behandlas å stämma eller rådstuga, såsom stadsfullmäktigeval i Stockholm
samt upprättande av förslag till borgmästaretjänst i stad m. m., dels
ock allmänna ärenden, vilka icke kunna betraktas såsom kommunens all -

151

manna angelägenheter, ehuru i deras avgörande endast den må deltaga,
som är röstberättigad i kommunens allmänna angelägenheter, exempelvis
val av landstingsman samt av elektorer för val av kyrkomötesombud.

Beträffande den tid, för vilken påföljden skall ådömas, hava de
sakkunniga föreslagit en mindre ändring, nämligen borttagande av den
för nuvarande påföljd gällande bestämmelsen, att påföljden vid mened,
som oinförinäles i 13 kap. 1 och 2 §>?, skall ådömas för livstiden, jämväl
där brottet icke ådrager dödsstraff eller straffarbete på livstid. De sakkunniga
hava ej trott de i nämnda §§ omförmälda menedsbrotten vara av
den beskaffenhet, att de böra, oavsett alla subjektiva omständigheter, uti
ifrågavarande avseende bedömas strängare än varje annat brott, som ej
ådrager dödsstraff eller livstids straffarbete.

Av skäl, som anförts i den allmänna motiveringen, har ur sista
punkten av sista stycket i 19 § uteslutits bestämmelsen »vare ock, så länge
han är medborgerligt förtroende förlustig, utestängd från alla sådana rättigheter
och förmåner, för vilkas tillgodonjutande god frejd erfordras».

För övriga i strafflagen vidtagna ändringar torde ej erfordras någon
särskild motivering. Här må allenast påpekas, att det föreslagna tillägget
i 2 kap. 16 § »innehava eller» uteslutande tillsatts för att i formellt avseende
vinna överensstämmelse med motsvarande till innehållet lika uttryck
i nu föreslagna 19 § första stycket.

II.

Förslag

till

Lag

angående ändring i förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

För närvarande innehåller 6 § i denna förordning en del bestämmelser
om avbön, utställning att skämmas, landsförvisning, ärelöshetsstraff

152

m. m., vilka meddelats i och för övergången från äldre lagstiftning till
1864 års strafflag och som numera kunna bortfalla. De här föreslagna
nya stadgande^ i samma paragraf avse dels att förhindra vidare ådömande
av medborgerligt förtroendes förlust, dels ock att begränsa verkningarna
av redan ådömd förlust av medborgerligt förtroende, så att desamma
bliva identiska med innehållet i och verkningarna i övrigt av den
föreslagna nya påföljden. Med tillämpning av den princip, som uttalas
i 5 § i promulgation slagen till strafflagen, skulle för brott, som förövats,
innan den föreslagna nya lagen blivit gällande, den nya påföljden icke
ådömas, försåvitt den ej ansåges lindrigare än den förut gällande straffpåföljden,
förlust av medborgerligt förtroende. Även sedan sistnämnda påföljds
verkningar begränsats, på sätt i 6 § föreslås, torde den nya påföljden
på grund av frånvaron av det vanfrejdsmärke, som ligger i beteckningen
»medborgerligt förtroendes förlust», få anses mildare än den gamla påföljden
och synes alltså böra i ovannämnda fall ådömas i stället för förlust av
medborgerligt förtroende. Till undanröjande av varje missförstånd därutinnan
har emellertid i första stycket av 6 § stadgats förbud mot vidare ådömande
av förlust av medborgerligt förtroende. För att därjämte klargöra,
att den, som begått brottet före, men dömes efter den nya lagens ikraftträdande,
ej skall till följd av nämnda förbud mot ådömande av förlust av
medborgerligt förtroende undgå varje påföljd av ifrågavarande slag, har
vidare tillagts, att i stället för förlust av medborgerligt förtroende skall
påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 § strafflagen, förbrytaren ådömas, efter
ty i samma lag för varje fall stadgat år.

Sistnämnda ord »efter ty i samma lag för varje fall stadgat är» hava
insatts av den anledningen, att i föreliggande förslag en ändring gjorts i
de nu gällande bestämmelserna angående den tid, för vilken påföljden
ålägges. Vid mened skall nämligen, enligt vad ovan erinrats, påföljden ej
såsom nu alltid åläggas för livstiden, utan skall den allmänna regeln följas.

Såsom nyss antytts, bar förlusten av medborgerligt förtroende och
den föreslagna nya påföljden gjorts identiska till innehåll och verkningar
i övrigt. De mera omfattande verkningar, som förlusten av medborgerligt
förtroende för närvarande medför, hava sin grund i bestämmelser i lagstiftningen
utanför strafflagen, vilka utfylla det i sistnämnda lag givna

15tf

»stadgandet in blanko», att den, som är medborgerligt förtroende förlustig,
skall vara utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för
vilkas tillgodonjutande god frejd erfordras. Innebörden av ådömd förlust
av medborgerligt förtroende har i följd av detta stadgande kunnat från tid
till annan betydligt växla. Detta har hittills skett i den riktningen, att
påföljden genom stadgandena i speciallagstiftningen fått strängare verkningar.
En bestämmelse i motsatt riktning, som likaledes erhåller tillbakaverkande
kraft, torde möta än mindre betänkligheter.

Skulle de sakkunnigas förut uttalade uppfattning, att förlusten av
medborgerligt förtroende för närvarande medför ej blott förlust av ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning, utan även obehörighet för framtiden att
erhålla eller utöva sådan befattning, ej anses riktig, torde denna olikhet i
tolkningen av nu gällande bestämmelser likväl ej lägga hinder i vägen, för
att förlust av medborgerligt förtroende gives de verkningar, som föreslås i
andra stycket av ifrågavarande övergångsstadgande. Det skulle visserligen
innebära, att redan ådömd förlust av medborgerligt förtroende gåves verkningar,
som i visst avseende vore strängare än de, som funnos stadgade,
då förlusten ådömdes, men, såsom ovan påpekats, har så skett i ständigt
ökad omfattning sedan tillkomsten av stadgandet om förlust av medborgerligt
förtroende, och motväges för övrigt i nu förevarande fall därav, att
verkningarna i övrigt ju i hög grad mildrats.

Genom andra stycket av här föreslagna övergångsstadgande, vilket
innehåller de i strafflagstiftningen givna direkta bestämmelserna angående
verkningarna av förlusten av medborgerligt förtroende, göras dessa verkningar,
såsom nyss nämnts, till alla delar identiska med det innehåll, som i 2 kap. 19 §
strafflagen givits den föreslagna nya påföljden. Att det ansetts behövligt
medtaga bestämmelsen om förverkande av ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning, vilken förlust ju inträder och fullbordas i och med att utslaget
vinner laga kraft, beror därpå, att hänsyn måst tagas till de visserligen få
fall, då brottslingen dömts till förlust av medborgerligt förtroende så kort tid
före den nya lagens trädande i kraft, att besvärstiden icke dessförinnan utlöper.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, hava de sakkunniga
ansett nödvändigt att åstadkomma den önskvärda begränsningen i de nuvarande
verkningarna av förlust av medborgerligt förtroende genom en

20—142016. Fih''lust av medborgei''ligt förtroende.

154

generell bestämmelse. Endast där särskilda skäl göra det nödvändigt,
hava ändringar tillika företagits i specialförfattningarna. Den generella
bestämmelsen är given i tredje stycket av 6 §.

Enligt vad framgår av deri förut givna redogörelsen för gällande
lagstiftning, hava bestämmelserna om vissa rättsförlusters anslutande till
förlusten av medborgerligt förtroende i regel den formen, att utestängandet
från viss rättighet, förmån eller behörighet inträder först genom utslagets
vinnande av laga kraft, och att den dömde förblir utestängd endast så länge
det medborgerliga förtroendets förlust varar. Strängare bestämmelser finnas
emellertid, som innebära, att även den är utestängd från de ifrågavarande
rättigheterna och förmånerna, som en gång varit förlustig medborgerligt
förtroende, men återfått detsamma, eller som är tilltalad eller under framtiden
ställd för brott, som medför eller kan medföra sådan påföljd, eller
genom utslag, som ännu .icke vunnit laga kraft, blivit ådöind nämnda påföljd.

Bestämmelserna i tredje stycket avse att undanröja de verkningar,
som för närvarande äro i lagstiftningen utanför strafflagen förenade med
förlust av medborgerligt förtroende, ådömd genom laga kraftägande utslag,
vare sig den tid, för vilken förlusten ådömts, gått till ända eller ej. Därvid
har dock i samma stycke undantag gjorts i fråga om några viktigare rättigheter
och behörigheter, från vilka den till förlust av medborgerligt förtroende
dömde, liksom ock den, vilken är ådömd den nya påföljden, ansetts av
förut angivna skäl böra såsom hittills vara utestängd. Dessa äro rättigheten
att deltaga i adelsmöte samt behörighet att anställas eller såsom värnpliktig
tjänstgöra vid krigsmakten, eller att vittna, vara skiljeman eller utöva
befäl å fartyg. Därtill kommer rättigheten till pension, vars förlust ju
inträder redan i och med det laga kraftvunna ådömandet och är definitiv,
oberoende av påföljdens varaktighet.

Något stadgande, avseende undanröjande av ovannämnda verkningar
för den, som är tilltalad eller under framtiden ställd för brott, som kan
medföra förlust av medborgerligt förtroende, har ej ansetts behövligt, då
ju förlust av medborgerligt förtroende efter den nya lagens trädande i
kraft ej vidare får ådömas och brott således ej kan medföra sådan påföljd.

Stadganden, som från viss rättighet utesluta den, vilken genom ännu
ej laga kraft vunnet utslag dömts till förlust av medborgerligt förtroende,

155

hava däremot även efter den nya lagens trädande i kraft en viss, om ock
begränsad tillämplighet, nämligen i det ovan berörda fall, att utslaget fällts
så kort tid före den nya lagens trädande i kraft, att besvärstiden delvis
löper efter nämnda tidpunkt. Dessa utanför strafflagen givna stadganden
avse för närvarande endast rättigheter, som inbegripas i andra stycket av
den föreslagna 6 § i promulgationslagen. Nämnda stadganden hava i lagstiftningen
utanför strafflagen i sak bibehållits, men samtliga omformulerats
så, att rättighetsförlusten anslutits ej blott till förlusten av medborgerligt
förtroende utan även till den föreslagna nya påföljden. Något behov av att
särskilt omnämna dessa fall i nu ifrågavarande lagrum föreligger därför ej.

Med den i sista stycket av 6 § givna bestämmelsen avses att i
huvudsak få bort ur lagstiftningen begreppen frejd och frej dbetyg.

I de fall i lagstiftningen utanför strafflagen, för vilka undantagsvis
verkningarna av förlust av mod borgerligt förtroende bibehållits, krävas
ändringar i lagtexten. Bestämmelser måste nämligen införas, som stadga
samma verkningar på grund av den föreslagna nya påföljden, vartill kommer,
att i vissa av dessa författningar stadgandena rörande verkningarna
av förlust av medborgerligt förtroende givits formen av fordran på god
frejd eller skyldighet att förete frejdbetyg och därför på grund av bestämmelsen
i sista stycket av 6 § förlora sin tillämplighet. De sakkunniga
hava utarbetat förslag till sådana omredigeringar utom beträffande riddarhusordningen
samt en del obetydligare författningar rörande anställning
vid krigsmakten och pension.

III.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Förlust av medborgerligt förtroende ådömes, såsom förut nämnts,
jämväl enligt strafflagen för krigsmakten. I fråga om påföljdens verkningar
samt tiden och förutsättningarna för densammas ådömande gäller

156

vad i 2 kap. 19 § allmänna strafflagen är stadgat. Den föreslagna nya
påföljden bör givetvis ersätta förlusten av medborgerligt förtroende jämväl
i strafflagen för krigsmakten.

I stället för där givna stadganden om medborgerligt förtroendes
förlust hava därför införts bestämmelser avseende den nya påföljden.

Att påföljdens ådömande är obligatoriskt utom i de fall, som avses
i 5 kap. 2 § allmänna strafflagen, torde framgå av 33 § i strafflagen för
krigsmakten samt de paragrafer i den speciella delen av samma lag, som
enligt mönster från allmänna strafflagen innehålla föreskrifter, vid vilka
brott påföljden skall ådömas.

IV.

Förslag

till

Lag

Av samma anledning, som anförts vid motiveringen av de nya bestämmelserna
i promulgationslagen till allmänna strafflagen, har i promulgationslagen
till strafflagen för krigsmakten införts det stadgandet, att
förlust av medborgerligt förtroende ej må vidare ådömas, samt tillagts, att
i stället för förlust av medborgerligt förtroende skall påföljd, varom stadgas
i 2 kap. 19 § allmänna strafflagen, ådömas förbrytaren.

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 16 och 26 i riksdagsordningen.

I den allmänna motiveringen har erinrats, att då i den föreslagna
nya påföljdens innehåll upptagits förlust av behörighet att avgiva röst

157

vid val av riksdagsman samt att erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning, motsvarande bestämmelser måste införas jämväl
i riksdagsordningen. Då därstädes nu givna stadgande om frejd ej bör
kvarstå, men redan ådömd förlust av medborgerligt förtroende fortfarande
skall vara hinder för valrätt och valbarhet vid riksdagsmannaval, hava de
sakkunniga använt ett båda påföljderna omfattande uttryck, som innebär,
att den, som är genom laga kraftägande utslag ådömd vare sig den gamla
eller den föreslagna nya påföljden, skall, så länge han är underkastad
sådan påföljd, vara förlustig ovannämnda behörighet. Sålunda stadgas i
§ 16, att valrätt tillkommer ej den, som är på grund av honom ådömd
straffpåföljd utesluten från valrätten, samt i § 26, att såsom riksdagsman
må ej den godkännas, som på grund av honom ådömd straffpåföljd icke
må erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning.

Därjämte kvarstår i fråga om valbarheten det strängare stadgandet,
att obehörigheten inträder även för den, som genom utslag, vilket ännu
icke vunnit laga kraft, är ådömd straffpåföljd, som nu är nämnd, eller
som är ställd under framtiden för brott, vilket medför sådan påföljd. Ordet
»medför» är dock utbytt mot det lämpligare uttrycket »kan medföra».

Ordet »straffpåföljd» torde, i den mening, vari detta ord hittills brukats
i litteraturen och eljest, innebära, att påföljden har karaktär av straff
eller i strafflagstiftningen behandlas såsom ett straff, icke att den är en
följd av ett straff. Att påföljd av ifrågavarande slag är att betrakta såsom
en direkt följd av brottet, icke av straffet, överensstämmer ock med uttrycken
i 2 kap. 20 § strafflagen, däri angives, att i några fall brott
straffas med påföljder, utom dem, som nu sagda äro (d. v. s. ovärdighet
att i rikets tjänst vidare nyttjas och förlust av medborgerligt förtroende),
efter ty därom finnes i lagen särskilt stadgat.

Bland i strafflagen förekommande straffpåföljder ingår, såsom nyss
nämnts, även påföljd, som omförmäles i 2 kap. 15 § strafflagen: »ovärdighet
att i rikets tjänst vidare nyttjas»; likaså de i 2 kap. 20 § avsedda
ytterligare påföljderna.

Den sålunda i strafflagen förekommande vidsträcktare omfattningen
av begreppet straffpåföljd medför likväl vid § 16 riksdagsordningen ingen
tvekan rörande vilka påföljder, som där avses, ty de där nämnda straff -

158

påföljdernas verkningar avse valrätten, och de enda straffpåföljder, som
medföra förlast av sådan rätt, äro den föreslagna nya påföljden samt förlusten
av medborgerligt förtroende.

I fråga om de i § 26 riksdagsordningen nu föreslagna bestämmelserna
om sistnämnda två påföljder såsom hinder för valbarhet till riksdagsman
har däremot hänsyn måst tagas till, att även »ovärdighet att i rikets
tjänst vidare nyttjas» är en straffpåföljd, som medför obehörighet att erhålla
eller utöva ämbete, tjänst eller annan befattning. Det har ock
varit nödigt uppmärksamma, att, i motsats till vad fallet är i fråga om
den föreslagna nya påföljden samt förlusten av medborgerligt förtroende,
verkningarna av ovärdigheten att vidare nyttjas i rikets tjänst alltid skola
inträda först i det fall, att den brottslige är därtill dömd genom laga
kraft ägande utslag. Den del av bestämmelserna i § 26, som avser ovärdighet
att nyttjas i rikets tjänst, har av ovannämnda anledningar uppflyttats
till stycket c) i § 26, vilket stycke omformulerats så, att därav
framgår, att bestämmelserna om påföljd, som är ådöind genom icke laga
kraftägande utslag samt om ställande under framtiden för brott, som
kan medföra sådan påföljd, icke avse påföljden ovärdighet att i rikets
tjänst vidare nyttjas.

Med orden »brott, vilket kan medföra sådan påföljd», kan uppenbarligen
avses allenast den föreslagna nya påföljden, ty efter den nya lagens
trädande i kraft kan ju brott ej vidare bestraffas med förlust av medborgerligt
förtroende. Däremot kan ju även efter den nya lagens trädande
i kraft en brottsling vara ådömd förlust av medborgerligt förtroende genom
utslag, som ännu icke vunnit laga kraft.

I §§ 16 och 26 torde, såsom i förslaget skett, ej annan del av
innehållet i den föreslagna nya straffpåföljden eller förlusten av medborgerligt
förtroende behöva omnämnas, än den som beAres av respektive
lagrum. I § 16 talas sålunda endast om den del av straffpåföljdens
innehåll, som avser valrätten, och i § 26 endast om den del, som avser
obehörigheten att erhålla eller utöva allmän befattning.

Slutligen bör anmärkas, att i § 16 vidtagits den formella ändringen,
att stycket a) fördelats på två stycken. Detta har skett för att i fråga
om vartdera av de två under a) upptagna rösträttshindren möjliggöra att,

15!)

på sätt i den allmänna motiveringen föreslagits, i röstlängderna angiva de
särskilda hindren uteslutande genom en hänvisning till det lagrum, däri
de omnämnas.

VI.

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse av § 3 inom. 1 och § 15 i nådiga kungörelsen den
26 november 1909 om upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra
kammare samt den i avseende härå vissa myndigheter åliggande uppgifts skyldighet.

Ändringen i § 3 i denna kungörelse torde ej kräva någon motivering.
Tillägget i § 15 avser genomförande av den förut omförmälta
anordningen, att i röstlängden hänvisa till visst stycke i § 16 riksdagsordningen
i stället för att direkt omnämna rösträttshindrets art.

Detta tillägg berör emellertid endast de hinder, som skola upptagas
i kolumn 9, bland dem ifrågavarande straffpåföljd. Beträffande övriga, i
kolumnerna 4—8 upptagna rösträttshinder, har icke ansetts lämpligt att
utbyta det direkta omnämnandet av hindrens art mot en hänvisning till
visst lagrum. Visserligen bleve, om så skedde, anteckningen ifråga om den,
som ådömts straffpåföljd, än mindre framträdande, men fördelarna härav
skulle icke uppväga de olägenheter, en sådan omändring av röstlängdens
uppställning skulle medföra.

Därest i röstlängden genom hänvisning till visst lagrum antecknat
rösträttshinder upphör, bör sådant anmärkas utan angivande av hindrets
art.

160

VII.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 1, 4:o, och § 2, 4:o, nionde stycket, i tryckfrihetsförordningen.

§ 1, 4:o.

För erhållande av bevis, att intet hinder förekommer för utgivande
av dagblad eller periodisk skrift, erfordras för närvarande, bland annat,
att sökanden ej blivit dömd för nesligt brott. Detta villkor skall enligt
de sakkunnigas förslag utgå. »Nesligt brott» tolkas för närvarande såsom
sammanfallande med brott, vilket medfört förlust av medborgerligt förtroende,
och, såsom i den allmänna motiveringen anförts, är sistnämnda
påföljds ådömande eller ej en föga värdefull bedömningsgrund vid avgörande
av behörighetsfrågor av ifrågavarande art.

§ 2, 4:o, nionde stycket.

Vad i lag eller annan allmän författning är stadgat om god frejd
såsom förutsättning för behörighet, rättighet eller förmån och om
skyldighet att förete frejdbetyg skall enligt 6 § i promulgationslagen till
strafflagen icke vidare tillämpas. Nu gällande bestämmelser rörande utfärdande
av frejdbetyg skola till följd härav bortfalla. Men dessutom bör
tillses, att icke plägseden att av arbetssökande fordra frejdbetyg leder därtill,
att i frejdbetygens ställe träda andra av prästerskapet utfärdade
intyg, av vilka framgå, huruvida den arbetssökande ådragit sig förlust

Kil

av medborgerligt förtroende eller den föreslagna nya straffpåföljden.
Redan nu finnes i § 2, 4:o, nionde stycket i tryckfrihetsförordningen
stadgat förbud att i andra fall, än allmänna lagen och gällande författningar
utstaka, meddela eller till tryck utlämna utdrag ur kyrkoböcker
eller av andra själavården eller kyrkodisciplinen rörande handlingar i avseende
på enskilda personers leverne och seder, såvitt de lända dem till
skada eller förklenande. Från ovan omförmälda synpunkt sett är det
emellertid lika viktigt, att intyg ej får lämnas, att vederbörande icke ådragit
sig ovan nämnd straffpåföljd. 1 annat fall skulle ju för den arbetssökande
på grund av omöjligheten att förete sådant intyg inträda samma
verkan, som nu följer av anteckningen i frejdbetyget, att han är vanfrejdad.

De sakkunniga hava därför föreslagit, att skillnad göres mellan upplysning
om ådragen eller icke ådragen straffpåföljd, vilken utestänger från
behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, å
ena sidan samt om personens leverne och seder i övrigt å den andra. 1
förra avseendet får meddelad eller till tryck utlämnad handling ej innehålla
någon som helst upplysning, i det senare fallet är bestämmelsen
densamma som nu, d. v. s. upplysning får lämnas om personens leverne
och seder, såvitt de ej lända honom till skada eller förklenande. Uttrycket
»straffpåföljd vilken utestänger från behörighet och rättigheter, som omförmälas
i 2 kap. 19 § strafflagen» omfattar både förlust av medbox*gerligt
förtroende och den föreslagna nya påföljden, då ju enligt det föreslagna
stadgandet i 6 § promulgationslagen till strafflagen straffpåföljden förlust
av medborgerligt förtroende till sina verkningar är identisk med innehållet
i den föreslagna nya straffpåföljden.

21—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

VIII.

162

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott
av präst och om laga domstol i sådana mål.

Nuvarande stadgande, enligt vilket präst, som dömes till förlust av
medborgerligt förtroende, tillika skall dömas till avsättning, torde böra så
omformuleras, att förlusten av medborgerligt förtroende ersättes av den
föreslagna nya påföljden.

Sedan den nya lagen vunnit tillämpning, kan icke dömas till förlust
av medborgerligt förtroende, och någon föreskrift om dömande till
avsättning i samband med sistnämnda påföljds åläggande erfordras således
i detta fall ej efter den nya lagens trädande i kraft.

IX.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 § 1 mom. i lagen den 9 december 1910 angående
tillsättning av prästerliga tjänster.

Förutsättning för rösträtt vid prästval är enligt 26 § bland annat
att äga för egen del deltaga i kyrkostämmas överläggningar och beslut.
Hustru till röstberättigad man kan emellertid, även om hon icke är berättigad
att deltaga i kyrkostämmas överläggningar och beslut, äga rösträtt
vid prästval. Som villkor härför är dock stadgat, bland annat, att

hon skall vara välfräjdad. Detta stadgande bör utbytas mot en föreskrift,
att hon ej får vara på grund av henne ådömd straffpåföljd utesluten
från deltagande i prästval. Den i 26 § beträffande övriga rösträttsägande
likaledes givna bestämmelsen, att de skola vara välfrejdade,
kan utan vidare utgå, då i fråga om annan än hustru, varom ovan nämnts,
gäller den allmänna fordran, att väljaren skall äga att för egen del deltaga
i kyrkostämmas överläggningar och beslut. Den som är underkastad
påföljd, som omförmäles i 2 kap. 19 § strafflagen, eller är förlustig medborgerligt
förtroende, är emellertid enligt stadgandet i 2 kap. 19 § strafflagen
samt 6 § i promulgationslagen, till strafflagen därifrån utesluten,
ett förhållande, som ifråga om de territoriella församlingarna jämväl följer
av stadgandet i § 4 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd, däri rättighet att deltaga i kyrkostämmas överläggningar och
beslut göres beroende av rösträtt å kommunalstämma eller vid allmän
rådstuga.

Enligt 27 § i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster skall särskild
vallängd upprättas för prästval. Av samma skäl, som ovan framhållits
i fråga om röstlängder för riksdagsmannaval, är angeläget att ej i prästvallängderna
göras anteckningar, som direkt omnämna, att hinder föreligger
på grund av ådömd straffpåföljd.

Nu gällande stadga angående prästval den 9 december 1910 jämte
därvid fogade formulär till vallängd vid prästval innehåller icke någon föreskrift
om, att sådan anteckning skall göras. Än mindre kan anledning
till sådant förfarande finnas efter nu föreslagna förändring i lagtexten,
då ju ifrågavarande valrättshinder därefter kommer att ligga fördolt i
det hinder, som utgöres av obehörighet att deltaga i kyrkostämmas överläggningar
och beslut. Allenast för den sällsynta händelsen, att vid
kyrkostämma ej röstberättigad hustru till röstberättigad man är underkastad
straffpåföljd, kan anteckning om själva straffpåföljden erfordras.
Särskilda bestämmelser till undvikande härav lära dock icke vara av behovet
påkallade.

1(54

X, XI.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av §§ 8, 13 ocli 14 i förordningen om koinmnnalstyrelse

på landet den 21 mars 1862, samt

till

Lag

om ändrad lydelse av §§ 9 och 13 samt § 29 inom. 1 i förordningen om
kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862.

I enlighet med förut uttalade grundsatser bör ordet »välfrejdad» i
§ 8 i förordningen om kommunalstyrelse på landet och § 9 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad uteslutas samt i stället bland förutsättningarna
för rättighet att deltaga i kommunalstämmas eller allmän rådstugas
överläggningar och beslut insättas villkoret att ej vara på grund
av ådömd straffpåföljd utesluten från nämnda rättighet. Vid den omredigering
av nämnda paragrafer, som härav föranletts, har tillika en sådan
uppdelning av paragrafernas innehåll vidttagits, att i röstlängden hänvisning
till var särskild förutsättning för rösträtt kan äga rum genom angivande
allenast av vederbörande stycke i paragraferna.

Beträffande ändringen i § 13 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet samt § 29 i förordningen om kommunalstyrelse i stad hänvisas
till de skäl, som anförts beträffande motsvarande ändring i § 26 riksdagsordningen.

Enligt ordalydelsen av § 14 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet samt § 13 i förordningen om kommunalstyrelse i stad skall
röstlängden upprättas över kommunens eller stadens »röstägande medlemmar»,
således utan upptagande däri av icke röstberättigade. Emellertid
torde detta icke iakttagas, utan längden upprättas över alla till kommu -

nen skattepliktiga medlemmar, varefter särskilt angivcs om rösträttshindcr
tinnes för någon av de upptagna. | värjo fall måste, då justering av röstlängden
skall äga rum vid värjo kommunalstämma, hinder, som uppstått
efter längdens upprättande, däri antecknas. För att ej anteckning om
hinder av ådömd straffpåföljd må väcka onödig uppmärksamhet, bör densamma,
i likhet med vad som föreslagits ifråga om rösträttslängden vid
val till riksdagsman, ske endast genom hänvisning till vederbörande lagrum.
Föreskrift härom meddelas uti ifrågavarande paragrafer, varjämte
förhållandet exemplifieras i det vid förordningen om kommunalstyrelse på
landet bifogade formuläret litt. A.

XII.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 10 i förordningen om landsting den 21 mars 1862.

I fråga om valrätten vid landstingsmannaval gäller enligt § 5 mom.
1, att eu var är därvid valberättigad, som är röstberättigad i kommunens
allmänna angelägenheter. Ej berättigad att rösta i allmänna ärenden (i detta
fall landstingsmannaval), däri endast den må deltaga, som är röstberättigad
i kommunens allmänna angelägenheter, är enligt 2 kap. 19 § strafflagen
samt 6 § i promulgationslagen till strafflagen den, som är underkastad
den föreslagna nya påföljden eller är förlustig medborgerligt förtroende.
Att i § 5 i nu ifrågavarande förordning uttryckligen omnämna
ifrågavarande straffpåföljder såsom hinder för valrätt vid landstingsmannaval
är alltså ej nödvändigt. De omnämnas ju dessutom särskilt i de förordningar,
som reglera den kommunala rösträtten.

I de delar, i vilka valbarhetsbestäm melserna sammanhänga med ifrågavarande
straffpåföljder, erfordras av skäl, som förut anförts, enahanda
ändringar, som föreslagits ifråga om § 26 riksdagsordningen.

166

XIII.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av §§ 4, 6 och 24 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

En av de i förordningen stadgade förutsättningarna för att få deltaga
i kyrkostämmas överläggningar och beslut är, på landet, att äga rösträtt
på kommunalstämma och, i stad, att äga rösträtt vid allmän rådstuga.
Något särskilt omnämnande därutöver av förlusten av medborgerligt förtroende
såsom hinder för deltagande i kyrkostämmas överläggningar och
beslut är alltså obehövligt, och detsamma gäller ifråga om den föreslagna
nya påföljden.

Den enda ändring, som vidtagits i § 4, är, att den uppdelats i stycken
för att möjliggöra den i § 6 föreslagna nya föreskriften, att anteckning
om dem, vilka enligt § 4 rösträtt ej tillkommer, må ske endast genom angivande
av det stycke i sistnämnda paragraf, däri det avsedda hindret beröres.

Vad angår ändringarna i valbarhetsbestämmelserna i § 24, gäller
därom, vad ovan sagts om motsvarande ändringar i riksdagsordningen § 26.

XIV.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 5 inom. 2, § 7 samt § 15 mom. 1 i förordningen om
kommnnalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.

För tillägget i § 5 mom. 2, att anteckning rörande hinder för rösträtt
må ske endast genom angivande av det stycke i § 7, däri hindret
beröres, torde ej erfordras någon motivering utöver vad förut anförts beträffande
enahanda stadgande!! i ovan behandlade författningar.

C o

167

Detsamma torde gälla om den ändring, som föreslagits i § 7, varigenom
den nu för rättighet att deltaga i stadsfullmäktigval stadgade förutsättningen
att vara välfräjdad utbytts mot villkoret att ej vara från
sådan rättighet utesluten på grund av ådömd straffpåföljd. Erinras må
blott, att, enligt stadgandena i 2 kap. 19 § strafflagen samt 6 § i promulgationslagen
till strafflagen, den som är underkastad påföljd, varom
stadgas i nämnda lagrum, är berövad ej blott rättigheten att deltaga i
allmän rådstugas överläggningar och beslut, utan även rättigheten att
eljest rösta i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast den må deltaga,
som är röstberättigad i kommunens allmänna angelägenheter. Han är
därmed utesluten från rättighet att deltaga i val av stadsfullmäktige, också
där nämnda val, såsom fallet är i Stockholm, icke förrättas å allmän rådstuga,
Ej heller för den föreslagna ändringen i § 15 torde särskild motivering
vara behövlig.

XV.

Förslag

till

Skrivelse till Överståthållareämbetet

angående ändrad lydelse av § 1 första och andra styckena i den av Kungl.
Maj:t den 11 februari 1910 fastställda valordning för Stockholms stad. gällande
vid val av stadsfullmäktige samt för upprättande av förslag till borgmästare-,
rådmans- eller magistratssekreteraresyssla.

Särskild valordning för Stockholms stad, gällande ej blott vid val
av stadsfullmäktige utan även för upprättande av förslag till borgmästare-,
rådmans- eller magistratssekreteraresyssla, har av Kungl. Maj:t
fastställts den 11 februari 1910. Däri föreskrives, bland annat, i § 1, att
pastor skall senast den 11 februari för anteckning i den röstlängd, som
magistraten skall vart annat år låta ombesörja, till uppbördsverket meddela
uppgifter å de personer inom församlingen, som den 10 februari icke

168

äro välfrejdade. Enligt det för röstlängden fastställda formuläret sker nu
anteckning beträffande den, som är förlustig medborgerligt förtroende,
medelst orden »ej välfrejdad».

I vad sålunda finnes föreskrivet bör ändring ske dels i avseende å
pastors skyldighet att meddela uppgift om ej välfrejdade och dels i formuläret.

I förstnämnda hänseende föreslås i anslutning till den förändrade
rösträttsbestämmelsen i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,
§ 7, att pastor skall lämna uppgift om dem, som på grund av ådömd
straffpåföljd äro obehöriga att rösta i kommunens allmänna angelägenheter.
Detta innebär obehörighet ej blott att deltaga i val till stadsfullmäktige,
utan även att rösta vid upprättande av förslag till borgmästare-, rådmanseller
magistratssekreteraresyssla. 1 § 31 regeringsformen stadgas nämligen:
»Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens all männa

angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behörige personer,
då konungen en av dem utnämne. På lika sätt förhålles med rådmans-
och magistatssekreteraresysslorna i Stockholm.»

Genom de föreslagna ändringarna i formuläret har detta bringats i
överensstämmelse med stadgandet i § 5 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm, som föreskriver, att anteckning rörande hinder för
rösträtt må ske endast genom angivande av det stycke i § 7, däri hindret
beröres.

XVI.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § i, § 5 inom. 2 och § 26 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

I § 4 har ej gjorts annan ändring, än att paragrafen uppdelats i
stycken efter de olika förutsättningar, som stadgas för rättighet att del -

taga i kyrkostämmas i Stockholm överläggningar och beslut. Hland dessa
förutsättningar ingår även att hava rösträtt vid val till stadsfullmäktige,
varav åter följer att för förstnämnda rättighet fordras att ej vara underkastad
straffpåföljd av ifrågavarande slag.

Uppdelningen av § 4 i stycken har skett med hänsyn till det i § 5
tillagda stadgandet, att anteckning i röstlängden rörande hinder för rösträtt
må ske endast genom angivande av det stycke i § 4, däri hindret
beröres.

Beträffande tillägget i § 26 hänvisas till förut given motivering för
enahanda ändring i förut behandlade författningar.

XVII, XVIII.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av § 3 inom. 7 i byggnadsstadgan för rikets städer den

8 maj 1874, samt

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av § 1 mom. 4 i hälsovårdsstadgan för riket den 25

september 1874.

Enligt nu gällande bestämmelser må ej den, som är för nesligt brott
tilltalad eller ställd under framtiden, ej heller den, som genom domstols
beslut förklarats förlustig medborgerligt förtroende, vara ledamot eller
suppleant i byggnads- eller hälsovårdsnämd.

Enligt ordalydelsen skulle detta stadgande tolkas så, att den, som
varit dömd till förlust av medborgerligt förtroende, skulle vara obehörig
att vara sådan ledamot eller suppleant, oaktat den tid, för vilken på 22—142016.

Förlust av medborgerligt förtroende.

170

följden ådömts, gått till ända. Obehörighet för alltid synes emellertid ej
vara av behovet påkallad. Jämväl stadgandet, att redan åtal för nesligt
brott är tillräckligt att medföra obehörighet, torde gå för långt. Ett åtal,
som ännu ej lett och kanske ej alls kommer att leda till fällande utslag,
synes ej böra föranleda förlust av ledamotskap uti ifrågavarande nämnder
samt obehörighet att erhålla sådan befattning. Däremot torde fall förekomma,
där den, som åtalats för brott, vilket kan medföra den föreslagna
nya påföljden, lämpligen bör avhållas från att tjänstgöra. Men i dessa
fall torde på den grund, att vanligen häktning äger rum vid åtal för så
grovt brott som det, varom här är fråga, redan som en följd härav utövandet
av befattningen i regel vara uteslutet. Att uppställa särskilda bestämmelser,
avseende obehörighet för åtalad att tjänstgöra, synes därför ej
nödvändigt. År den åtalade dömd, föreligger däremot skäl att, i likhet
med vad stadgat är beträffande andra allmänna befattningar av viktigare
beskaffenhet, han förlorar befattningen samt behörigheten att erhålla sådan
befattning, redan innan utslaget vunnit laga kraft.

I överensstämmelse härmed hava bestämmelserna i byggnads- och
hälsovårdsstadgarna så omredigerats, att de sammanfalla med dem, som föreslagits
för ovan berörda allmänna befattningar. Såsom grund för obehörigheten
har sålunda upptagits även ovärdighet att nyttjas i rikets tjänst,
eu påföljd som nu icke nämnes såsom behörighetshinder i vare sig byggnadsstadgan
eller hälsovårdsstadgan.

Då nämnda ovärdighet jämlikt 2 kap. 16 § strafflagen medför förlust
av allmän befattning, som av den dömde innehaves, samt av rätten att
vidare utöva sådan befattning, är emellertid jämväl under nuvarande lagstiftning
den, som dömts till nämnda påföljd, obehörig att vara ledamot eller
suppleant i byggnads- eller hälsovårdsnämnd. Att ovärdighet att nyttjas
i rikets tjänst nu jämte övriga straffpåföljder upptages i här behandlade
två författningar innebär således icke någon skärpning av nuvarande bestämmelser,
utan har skett av lagtekniska skäl för att i fråga om de med
förlust av medborgerligt förtroende och den föreslagna nya straffpåföljden
sammanhängande behörighetshindren kunna använda enahanda uttryck som
i förut behandlade författningar.

171

XIX, XX, XXI.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 5 i lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet
i vissa städer,

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 4 i förordningen den 31 december 1913 angående rikets
indelning i områden för värnpliktigas inskrivning samt om val av ledamöter
i inskrivningsnämnder och inskrivningsrevisioner in. in., samt

till

Lag

angående ändrad lydelse av 30 $ i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank.

De föreslagna förändringarna i dessa författningar beröra valbarhetsbestämmelser
av samma slag som dem, vilka gjorts till föremål för omformuleringen
i § 26 riksdagsordningen, och torde alltså ej tarva någon
ytterligare motivering.

172

XXII.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § i lagen den 18 april 1884 angående tillsyn å förmyndares
förvaltning av omyndigs egendom.

Enligt nu gällande stadgande i 4 § kan ej den vara god man, som
genom domstols utslag förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller
som är tilltalad eller under framtiden ställd för brott, som medför förlust
av medborgerligt förtroende.

Av enahanda skäl, som anförts vid behandlingen av motsvarande
behörighetsbestämmelser i byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan, hava
bestämmelserna angående ifrågavarande allmänna befattning omarbetats så,
att överensstämmelse i denna del vunnits med vad i nyssnämnda stadgar
föreslagits.

XXIII.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § samt 17 kap. 7,10, 14 och 29 §§ i rättegångsbalken.

1 KAP.

2 §•

Enligt detta lagrum är den, som är tilltalad eller ställts under framtiden
eller fällts till ansvar för brott, som medför förlust av medborger -

Ii«rt förtroende, ej valbar till nämndemän. Därav torde ock den slutsats
kunna dragas, att om sådant förhållande inträffar efter valet, personen
ifråga skall anses hava förlorat nämndemansbefattningen.

På grunder, som förut anförts, anse de sakkunniga, att här liksom
i övriga fall, där enligt nu gällande stadgande!! obehörighet skall inträda
redan på grund av åtal, bestämmelsen härom bör mildras därhän, att
icke åtal, men val meddelat ehuru icke laga kraft vunnet utslag medför
nämnda verkan.

1 överensstämmelse härmed och med iakttagande av de ändringar
i övrigt, som av förut angivna skäl vidtagits vid bestämmelser av liknande
lydelse i förut behandlade författningar, har, jämte det ovärdighet att i
rikets tjänst vidare nyttjas omnämnts bland hindren för att väljas till
nämndeman, nu ifrågavarande behörighetshinder för nämndemansbefattning
formulerats sålunda, att därifrån år utesluten den, som på grund av honom
ådöind straffpåföljd icke må erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning, eller som genom utslag, vilket ännu ej vunnit laga
kraft, är ådömd straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är under framtiden
ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd.

17 KAP.

I detta lagrum, sådant det för närvarande lyder, stadgas, att okänd
och främmande ej må vittna, innan man om dess frejd kunnig varder.

Detta stadgande torde för närvarande så tillämpas, att en var, som
icke är förlustig medborgerligt förtroende, anses äga tillfredsställande frejd.
Bestämmelsen innebär därjämte en anmaning till domstolen att ex officin
undersöka frejden, innan personens hörande som vittne tillätes.

De sakkunniga hava av grunder, som anföras i den allmänna motiveringen,
ej ansett skäl föreligga att i stadgandet göra annan ändring, än
som föränledes därav att, i stället för frejden, i nämnda stadgande införes den
föreslagna nya påföljden jämte förlusten av medborgerligt förtroende. Ifrågasättas
kunde därvid, om eu förändring i samma stadgande betingas jämväl

174

därav, att enligt de sakkunnigas förslag den föreslagna nya påföljden icke
skall, såsom fallet varit med förlusten av medborgerligt förtroende, ständigt
ådömas för livstiden vid menedsbrott, som omförmälas i 13 kap. 1 och 2 §§
strafflagen. Att ej vara underkastad den föreslagna nya påföljden kommer
följaktligen ej att betyda, att personen icke varit dömd för sådan mened,
varom nyss förmäles. Därför kunde, därest stadgandet om »okänd eller
främmande» i sin nuvarande omfattning inbegrepe samtliga menedare, insättandet
i stadgandet av den nya påföljden jämte förlusten av medborgerligt
förtroende tänkas böra medföra, att stadgandet kompletterades att
avse även menedare. Men redan nu drabbar ej stadgandet samtliga menedare,
exempelvis ej dem, som dömts enligt 13 kap. 3 § strafflagen. Den
ovannämnda ändringen i straffpåföljdstidens längd vid menedsbrott, som
allenast medför, att de fall ökats, då en menedare kan vara fri från straffpåföljd
av ifrågavarande beskaffenhet och sålunda ej beröras av nämnda
stadgande, torde därför ej nödvändiggöra någon omredigering av 17 kap.
7 § rättegångsbalken i den nu ifrågasatta riktningen.

Redan ådömd förlust av medborgerligt förtroende skall som nämnt
uti ifrågavarande avseende medföra samma verkan som hittills. För att
uttrycka detta föreslås en hänvisning till innehållet i 2 kap. 19 § strafflagen,
så formulerad att, på grund av stadgandet i 6 § i promulgationslagen
till strafflagen, hänvisningen måste anses avse jämväl ådömd förlust av medborgerligt
förtroende. Den kan däremot icke hava avseende å straffpåföljden
ovärdighet att i rikets tjänst nyttjas, vilken påföljd ju icke medför förlust av de
rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, utan endast av där
omförmäld behörighet att erhålla eller utöva ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning.

De sakkunniga hava tillika föreslagit, att bestämmelsen om »biltog
lagd, ärelös dömd» måtte uteslutas såsom numera utan betydelse.

10 §.

Såsom förut framhållits, hade vid tiden för 1734 års lag begreppet saknad
av god frejd i lagstiftningen ett betydligt mera omfattande innehåll än nu.
Kvinna, som begått lönskaläge eller enfalt hor, ansågs dock, sedan hon därför
pliktat och sedan sitt leverne bättrat, icke så vanfrejdad, att hon borde ute -

stangas från att vittna. Detta uttalades i 10 §. Då frejdbegreppet nu
försvinner ur lagen, och obehörigheten att vittna, i vad den förknippas
med begånget brott, uteslutande fastes vid mened samt ådömd förlust av
medborgerligt förtroende och den föreslagna nya påföljden, torde ovannämnda
stadgande i 10 § lämpligen kunna utgå.

14 §.

En omredigering kräver även stadgandet i 14 §, att, om parterna
åsämjas att låta den vittna, som är av god frejd, men eljest jävaktig,
domaren ändock äger pröva, om det må ske. Bestämmelsen om frej den
torde här böra ersättas ej blott av hänvisning till ådömd förlust av medborgerligt
förtroende och till den nya påföljden — under samma formulering
som i 7 § — utan även av ett stadgande, som under alla omständigheter
från behörighet att vittna utestänger den, som gjort sig skyldig
till mened, således även om han ej är underkastad nu nämnd straffpåföljd.

29 §.

Vid borttagande ur 29 § av stadgandet om frejden hava de sakkunniga
i dess ställe föreslagit en bestämmelse, som, i anslutning till nya
lagberedningens år 1889 avgivna förslag till lag angående bevisning inför
rätta, giver domstolen friare händer i fråga om åläggande av värjemålsed
än beträffande en persons hörande såsom vittne. Domstolen skall där äga
att efter prövning av det individuella fallet avgöra lämpligheten att anförtro
eden åt svaranden. Så stora intressen kunna stå på spel för denne,
att edsåläewmdet kunde befaras för honom medföra en svår frestelse till

missbruk av eden. För att värjemålseden må anförtros honom, bör därför
hos honom krävas större garantier för tillförlitlighet, än som kunna anses
konstaterade allenast därigenom, att han ej är underkastad medborgerligt
förtroendes förlust eller den föreslagna nya påföljden. A andra sidan kan
tänkas, att, om saken gäller en obetydlighet, eden skulle kunna anförtros
även en person, som är underkastad nämnda påföljd. Menedare torde dock
få anses hava visat en så stor missaktning för eden, att de för alltid måste
vara uteslutna från att gå ed, varom nu är fråga.

ni;

XXIV.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 20 juni 1005 om särskild sammansättning
av vissa rftdstuvnrätter vid behandling av handelsmål.

Befattning som handelskunnig ledamot av rådstuvurätt må enligt nu
gällande bestämmelser ej utövas av den, som förklarats förlustig medborgerligt
förtroende eller ock är under framtiden ställd eller av allmän åklagare
tilltalad för brott, som kan medföra dylik påföljd.

Orden »ej utövas» torde höra tolkas så, att innehavd befattning av
ifrågavarande slag förloras samt att sådan befattning ej kan erhållas av
den, som förklarats förlustig medborgerligt förtroende. Avsåge stadgandet
allenast att förhindra själva tjänstgöringen, men ej att åstadkomma skiljande
från befattningen, skulle ju ifrågavarande stadgande ej överensstämma
med nuvarande bestämmelser i 2 kap. 19 § strafflagen.

Då emellertid genom användandet i den föreslagna nya 19 § i 2 kap.
strafflagen av ordet »erhålla» jämte »utöva» ovisshet om rätta tolkningen
av nu ifrågavarande stadgande måhända kunde inträda, hava de sakkunniga
ansett lämpligast att i stället för orden »ej utövas» införa den i allmänhet
vid liknande stadganden begagnade formuleringen »må ej den vara, som».

Beträffande lydelsen av nu ifrågavarande del av behörighetsbestämmelserna
i 3 § hava de sakkunniga ansett de skäl, som vid byggnads- och
hälsovårdsstadgarna anförts för borttagande av åtal för brott såsom behörighetshinder,
även gälla i fråga om handelskunnig ledamot. Även om
garantierna för att frågan om den tilltalades brottslighet blivit med omsorg
prövad, är större, när åtalet anställts av allmän åklagare, än när enskild
anhängiggjort detsamma, är därmed den åtalades brottslighet likväl
långt ifrån bevisad. Förverkande av sådan befattning och hinder att erhålla
densamma synas ej böra inträda på ett stadium, då domstol ännu ej haft

177

tillfälle att uttala sig om brottsligheten, blår domstol däremot förklarat
den tilltalade skyldig, men utslaget ej vunnit laga kraft, torde i överensstämmelse
med förut föreslagna bestämmelser ett sådant uttalande innebära
tillräckligt skäl att göra den dömde obehörig.

DO O

I övrigt torde ej särskild motivering erfordras utöver vad i fråga om
föreslagna liknande ändringar tidigare anförts.

XXV.

Förslag till -

Lag

om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller
lägenhets avstående för allmänt behov.

Bland omständigheter, som i § 6 i expropriationsförordningen uppräknas
såsom »jäv emot den, som till ledamot i särskilda nämnden utses»
är även »om han begått brott, som vanfrejd medförer».

Det synes lämpligt att genom en omformulering av detta behörighetshinder
ernå överensstämmelse mellan expropriationsförordningens stadgande
och de föreslagna nya bestämmelserna i strafflagen. I överensstämmelse
med vad förut föreslagits, skall ådömd förlust av medborgerligt förtroende
eller den föreslagna nya straffpåföljden icke för alltid beröva den
dömde behörigheten att vara ledamot i expropriationsnämd. Bestämmelsen
har därför så avfattats, att obehörigheten varar endast under den tid, han
på grund av ådömd straffpåföljd icke må erhålla eller utöva ämbete, tjänst
eller annan allmän befattning. Då någon skärpning av obehörighetsbestämmelserna,
innebärande att obehörighet skulle inträda jämväl vid icke laga
kraft vunnet utslag eller ställande under framtiden, ej ansetts behövlig,
föreligga ej beträffande ifrågavarande förordning förut berörda lagtekniska
skäl för att såsom behörighetshinder särskilt omnämna ådömd ovärdighet
att i rikets tjänst vidare nyttjas.

23—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

178

XXVI.

Förslag till Lag om

ändrad lydelse av 4 § i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887.

Att vara skiljeman torde, såsom förut erinrats, icke vara allmän befattning,
men då skiljemannen intager en ställning, som står domarebefattningen
mycket nära, har i den föreslagna 6 § i proinulgationslagen till
strafflagen behörigheten att enligt skiljemannalagen utses till skiljeman
upptagits bland de undantagsfall, rörande vilka fortfarande skall gälla vad
särskilt är stadgat om verkningarna av medborgerligt förtroendes förlust.

Enligt den nuvarande lydelsen av 4 § gäller såsom jäv emot skiljeman
bland annat, om han blivit dömd för brott, som medfört förlust av
medborgerligt förtroende eller står under tilltal för brott, som kan medföra
sådan påföljd.

På förut anförda skäl hava de sakkunniga i stället för stadgandet
om åtal för brott insatt det lindrigare stadgandet, att såsom jäv mot
skiljeman gäller, om han genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft,
är ådömd straffpåföljd av ifrågavarande lag. I övrigt har i skiljemannalagen
ändring i dessa delar ej ansetts böra göras i vidare mån, än att den
såsom jäv angivna omständigheten, att någon blivit dömd för brott, som
medfört förlust av medborgerligt förtroende, utbytts emot, att någon på
grund av honom ådömd straffpåföljd icke må erhålla ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning. I samband därmed har bestämmelsen om ovärdighet
att i rikets tjänst nyttjas av förut angivna formella skäl uppflyttats
före nyssnämnda stadgande.

Beträffande den inskränkning i ådömd straffpåföljds verkningar, som
kan ligga däri, att desamma enligt den föreslagna nya lydelsen uppenbarligen
upphöra i och med utlöpandet av den tid, för vilken påföljden ådömts,
hänvisas till förut härom given motivering.

o O

XXVII, XXVIII, XXIX, XXX.

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse av nådiga kungörelsen den 25 maj 1900 .angående bestämmelser
om förlust av pensionsrätt eller pension för den, som blivit från
innehavande tjänst avsatt eller förklarats hava gjort sig till avsättning skyldig,

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 11 oktober 190? angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension,

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 § i lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension
för tjänstemän vid statens järnvägar, samt

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse av 20 § i nådiga kungörelsen den 4 juli 1910 med
övergångsbestämmelser angående rätt till pension för vissa tjänstemän vid

statens järnvägar.

De sakkunniga hava, av skäl, som anförts i den allmänna motiveringen,
icke ansett sig böra föreslå borttagande av pensionsförlust såsom påföljd av
brott, vilket medfört förlust av medborgerligt förtroende, eller funnit sig

180

kunna underlåta att föreslå pensionsförlustens inträde jämväl vid ådömande
genom laga kraftvunnet utslag av den föreslagna nya påföljden.

Såsom ett sammanfattande uttryck för dessa båda straffpåföljder
har använts formuleringen »straffpåföljd, vilken utestänger från behörighet
och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen».

Nämnda uttryck har insatts i stället för förlust av medborgerligt förtroende
dels i den författning, kungl. kungörelsen den 25 maj 1900, där grundstadgandet
finnes rörande pensionsförlust av ifrågavarande anledning, dels
ock i de av Kungl. Maj:t och riksdagen stiftade lagarna av den 11 oktober
1907 och den 4 juli 1910. Ändringar, som kunna finnas behövliga för
att bringa bestämmelserna i en del av Kungl. Maj:t utfärdade författningar
i överensstämmelse med den nya lydelsen av kungl. kungörelsen den 25 maj
1900, hava de sakkunniga ej ansett sig äga anledning företaga i vidare
mån, än att omarbetning gjorts i fråga om den med lagen den 4 juli 1910
sammanhängande kungörelsen av samma dag.

XXXI, XXXII.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av § 10 och § 12 mom. 1 i värnpliktslagen den 17

september 1914 samt

till

Förordning

om ändrad lydelse av förordningen den 31 december 1914 angående inskrivning
och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. (inskriv ningsförordning).

Enligt nu gällande stadganden må värnpliktig, som är förlustig medborgerligt
förtroende för alltid, ej tillhöra hären eller marinen. År värn -

181

pliktig förlustig medborgerligt förtroende, intill dess viss tid förflutit, från
det han efter utståndet straff blivit frigiven, må han ej fullgöra honom
åliggande tjänstgöring, förrän han återvunnit medborgerligt förtroende.
Sådan värnpliktig anses då likställd med den, som erhållit uppskov med
tjänstgöring.

Enligt de sakkunnigas förslag skall med förlusten av medborgerligt
förtroende samt med den föreslagna nya påföljden förbindas obehörighet
att fullgöra värnplikt. Även här hava de sakkunniga funnit
lämpligt använda ett uttryck, som omfattar båda straffpåföljderna och
genom vilket tillika angives, att däri ej inbegripes den nära liggande
straffpåföljden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas, en påföljd,
som ej heller för närvarande föranleder obehörighet att fullgöra värnplikt.
Värnpliktig, som är på grund av honom ådömd straffpåföljd
utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap.
19 § strafflagen, skall sålunda ej vara behörig fullgöra honom åliggande
tjänstgöring.

De sakkunniga hava däremot ej bibehållit nu gällande stadgande, att
värnpliktig, som är förlustig medborgerligt förtroende för alltid, ej må tillhöra
hären eller marinen. För sådan värnpliktig liksom för värnpliktig,
vilken är för alltid ådömd den föreslagna nya påföljden, skall gälla
det allmänna stadgandet, att han ej må fullgöra honom åliggande tjänstgöring,
så länge påföljden varar, d. v. s. bliver han ej benådad från påföljden,
kommer tjänstgöring för honom aldrig i fråga. Denna ändring
i nu gällande föreskrift medför den olägenheten, att sådan värnpliktig
kommer att inskrivas och kvarstå i rullorna, oaktat han antagligen aldrig
kommer att tjänstgöra, men då antalet av för alltid dömda ju är mycket
ringa, omkring 10 till 20 om året, bliver olägenheten ej stor och för ändringen
föreligga vägande skäl, som här nedan skola beröras.

Erforderlig kontroll däröver, att värnpliktiga, som äro förlustiga
medborgerligt förtroende för alltid, ej inskrivas, och att de, som äro
underkastade påföljden för viss tid, ej fullgöra dem åliggande tjänstgöring,
förrän denna tid förflutit, har hittills utövats på grund av uppgifter,
meddelade av pastorsämbetena i dem tillställda och därefter inskrivningsmyndigheterna
tillhandahållna listor över värnpliktiga eller därvid

182

fogade prästbetyg eller på grund av uppgifter, som vederbörande myndighet
direkt infordrat från prästerskapet, eller slutligen på grund av
frej dbetyg, som de värnpliktiga skolat förete.

Då prästbetyg, innehållande uppgifter om ådömd straffpåföljd, enligt
de sakkunnigas förslag icke vidare skola av prästerskapet utfärdas, har
det varit nödvändigt att sörja för, att erforderliga uppgifter av sådan art
ändock kunna av inskrivningsmyndigheterna erhållas.

I de ojämförligt flesta fallen inkomma erforderliga upplysningar på
grund av prästerskapets anteckningar i listorna över värnpliktiga eller
uppgifter, som av myndigheterna infordras till inskrivningsförrättningen.
Men det gives fall, då uppgift, som prästerskapet lämnat angående viss
värnpliktig, ej är tillgänglig vid hans inskrivning. Likaså förekommer, att
uppgift ej lämnats eller begärts, enär före inskrivningsförrättningen saknats
kännedom om, att inskrivning av personen i fråga skall äga rum. I dessa
fall hava erforderliga upplysningar inhämtats ur prästbetyg, vilka medföras
av dem, som skola inskrivas.

Det förra fallet inträffar i fråga om inskrivningsskyldiga, vilka
på grund av medgivande i värnpliktslagen § 15 inskriva sig vid inskrivningsförrättning
för annat rullförings- eller sjörullföringsområde än
det, de tillhöra. De listor, å vilka de äro upptagna, finnas då icke
tillgängliga vid nämnda inskrivningsförrättning, utan förbliva hos de inskrivningsmyndigheter,
som ombesörja inskrivningen för det rullföringseller
sjörullföringsområde, som de ifrågavarande inskrivningsskyldiga tillhöra.
I lagen har därför föreskrivits, att sådan värnpliktig skall vid
inskrivningsförrättningen avlämna prästbetyg, vilket givetvis förutsatts
skola innehålla uppgift jämväl om frejd.

Något behov att redan vid inskrivningsförrättningen äga kännedom
om ådömd straffpåföljd föreligger emellertid enligt nu gällande bestämmelser
endast, där påföljden är ådöind för alltid. Den värnpliktige
får nämligen då icke inskrivas. Är han åter ådömd påföljden för viss
tid, skall han inskrivas, och det ankommer sedan på befälhavaren för det
rullförings- eller sjörullföringsområde, han tillhör, att tillse, att han ej får
tjänstgöra. Kontrollen häröver kan tillfredsställande utövas med hjälp av

183

de ovannämnda, hos befälhavaren förvarade listorna eller infordrade uppgifterna.

Prästbetygets uppgift om frejden är således i detta fall erforderlig
endast på grund av nu gällande stadgande, att den, som är förlustig
medborgerligt förtroende för alltid, ei må tillhöra hären eller marinen.
Ändras detta stadgande, såsom de sakkunniga föreslagit, därhän att han
ej må fullgöra honom åliggande tjänstgöring, skall han, liksom den på
viss tid dömde, inskrivas, oberoende av den ådömda straffpåföljden, och
följaktligen erfordras då ej, att vid inskrivningsförrättningen kännedom
föreligger om ådömd straffpåföljd. Då ovannämnda listor och uppgifter
lämna den kännedom därom, som efter inskrivningen erfordras, äro således
i detta fall de i prästbetygen förekommande uppgifterna om ådömd
straffpåföljd obehövliga.

Något annorlunda ställer sig saken i de fall, då inskrivningsmyndigheterna
före inskrivningsförrättningen sakna kännedom om, att inskrivning
av personen i fråga skall äga rum.

Enligt värnpliktslagen äga nämligen i vissa fall personer, som icke
äro skyldiga att inställa sig till inskrivning och därför icke äro upptagna
å ovannämnda listor, att undergå inskrivning, därest de anmäla sig vid
inskrivningsförrättning och därvid avlämna prästbetyg.

Behovet att i fråga om dessa personer redan vid inskrivningsförrättningen
erhålla kännedom om ådömd straffpåföljd av ifrågavarande
slag bortfaller visserligen genom den föreslagna ändringen, att även den
skall inskrivas, som är för alltid ådömd ifrågavarande straffpåföljd. Men
däremot kvarstår behovet för vederbörande rullförings- eller sjörullföringsbefälhavare
att före den inskrivnes inryckning till tjänstgöring erhålla
kännedom, huruvida han är underkastad sådan straffpåföljd. Upplysning
därom kan ej erhållas från ovannämnda listor, ty å dem har den inskrivne
ej upptagits, då han ju ej varit inskrivningsskyldig. Det prästbetyg,
han skall förete vid inskrivningsförrättningen, får enligt de sakkunnigas
förslag ej innehålla uppgift om ådömd straffpåföljd. Det återstår
då endast, att vederbörande rullförings- eller sjörullföringsbefälhavare
förskaffar sig kännedom därom genom hänvändelse till myndighet, som
därom kan meddela uppgift.

184

Av anledning:, som närmare skall beröras vid motiveringen för föreslagna
ändringar i lagen om straffregister, hava de sakkunniga i samband
med frejdbetygens borttagande föreslagit, att i de fall, då ersättning måst
beredas för de upplysningar om ådömd straffpåföljd, som frej dbetygen
innehållit, detta skall ske genom meddelanden från straffregistret.

De sakkunniga hava, i överensstämmelse med vad ovan anförts, i inskrivningsförordningen
föreslagit den ändringen, att däri skall införas en
ny paragraf, 71 a, av innehåll, att om av tillgängliga handlingar ej framgår,
att inskriven värnpliktig icke är på grund av honom ådömd straffpåföljd
utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap.
19 § strafflagen, (och det således ej är klart, om han jämlikt § 10 värnpliktslagen
må fullgöra honom åliggande tjänstgöring), så åligger det vederbörande
rullförings- eller sjörullföringsbefälhavare att snarast möjligt rörande
den inskrivne införskaffa erforderligt utdrag ur straffregistret.

I övrigt föreslagna ändringar i värnpliktslagen och inskrivningsförordningen
äro av övervägande formell natur.

Nu stadgas i § 6 inskrivningsförordningen, att vederbörande pastorsämbete
skall å inskrivningslistan införa anteckning om de därå upptagnas
frejd. Med iakttagande av de ändringar, som föranledas av den
föreslagna nya lydelsen av § 10 värnpliktslagen, har ett motsvarande
stadgande införts i § 12 mom. 1 i samma lag såsom ersättning därför,
att motsvarande anteckning skall utgå ur de prästbetyg, som pastorsämbetet
skall bifoga listan.

På grund av detta tillägg till de anteckningar, som äro föreskrivna
i § 12 mom. 1 värnpliktslagen, har i § 6 mom. 3 inskrivningsförordningen
ordet frejd kunnat uteslutas utan att ersättas av annat stadgande. I §§ 8,
9, 19, 39, 45, 54, 67, 95 och 143 inskrivningsförordningen föreslagna
ändringar bestå huvudsakligen däri, att uppgift om frejd utbytts mot uppgift
om straffpåföljd, som enligt § 10 värnpliktslagen föranleder, att tjänstgöring
ej må äga rum. Härjämte hava, där nuvarande stadganden omnämna
prästbetyg, i förslaget tillagts motsvarande bestämmelser rörande uppgifter
om ådömd straffpåföljd, vilka bestämmelser nödvändiggöras därav, att
prästbetygen ej såsom förut komma att innehålla uppgifter i sistnämnda
avseende. Ur §§ 25, 80 och 83 samma förordning hava såsom en följd av

185

ändringen i § 10 värnpliktslagen uteslutits bestämmelserna om avförande
ur längderna av den, som är förlustig medborgerligt förtroende för alltid.
Ur § 29 har uteslutits stadgandet om skyldighet för den värnpliktige att
förete bevis om frejd, och i § 140 har ordet frejdbetyg utbytts mot prästbetyg.

XXXIII.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av § 2, § 9 mom. 3, första stycket, § 26 mom. 1 och
§ 27 i förordningen den IS juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

I § 2 i förordningen angående utvidgad näringsfrihet finnas det allmänna
stadgandet om god frejd såsom förutsättning för rättigheten att idka
grosshandel eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe, eller att,
med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn, till avsalu tillverka
fabriks- och hantverksarbeten, eller såsom yrke utöva annan hantering. Dessutom
stadgas i § 9 mom. 3 samma fordran beträffande biträde, som användes
av handlande för rörelsens tillfälliga utövande utom den ort, där han anmält
sig till handelns idkande m. in., samt i §§ 26 och 27 i fråga om utlänning.

I den allmänna motiveringen hava de skäl framlagts, som föranlett
de sakkunniga att föreslå frejdvillkorets borttagande ur lagstiftningen utan
införande i stället av någon bestämmelse, som från handel och näringar
i allmänhet utestänger en brottsling efter avtjänat sträf!. I anslutning härtill
hava, utan att ersättas av andra ordalag, uteslutits ur § 2 de efter orden
»fordras såsom villkor» förekommande orden »hava god frejd samt''»; ur § 9
mom. 3 i slutet av första stycket efter »bevis om mannens tillåtelse än även
betyg, att hon» orden »hav god frejd och» samt ur § 26 mom. 1 efter »betyg
att den sökande är myndig» orden »och äger god frejd». Ändringen i
sistnämnda lagrum har medfört, att i § 27 givna föreskrifter om företeende
av betyg inskränkts till att avse allenast det, ej de i § 26 litt. a)
föreskrivna betyg.

24—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

186

XXXIV.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av § 22 inom. 1 och § 24 i förordningen den 29
mars 1912 angående befäl å svenska handelsfartyg in. in.

Behörighet att utöva befäl å fartyg tillhör de fall, som i promulgationslagen
till strafflagen undantaga från den generella bestämmelsen,
att stadganden, som från viss behörighet utestänga den, vilken är förlustig
medborgerligt förtroende, icke vidare skola tillämpas. Den hittills
gällande bestämmelsen i förenämnda författning, att den, som är förlustig
medborgerligt förtroende, ej må utöva befäl å passagerarefartyg samt
å annat handelsfartyg med dräktighet av 30 ton eller därutöver, bör, såsom
i den allmänna motiveringen framhållits, i sak kvarstå, men stadgandet
bör så omformuleras, att detsamma kommer att omfatta även den föreslagna
nya påföljden. Detta har skett genom att giva stadgandet samma
avfattning, som motsvarande bestämmelse fått i 17 kap. 7 § rättegångsbalken
och i § 10 värnpliktslagen.

XXXV.

Förslag till Lag om

ändrad lydelse av 12 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar medgiver, i 12
§, att medlem må uteslutas ur föreningen, där han genom laga kraft ägande

'' o O o

187

dom förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller blivit stitlld under
framtiden för brott, som kan medföra sådan påföljd, så ock eljest på grund,
som kan vara bestämd i föreningens stadgar.

Bestämmelsen i sist nämnda del lämnar tillfälle att i stadgarna tillvarataga
föreningens och dess enskilda medlemmars intresse i avseende å
en för brott dömd medlems avlägsnande. Något behov att i lagen upptaga
den nya straffpåföljden såsom allmängiltig grund för sådant avlägsnande
lärer således icke föreligga. Stadgandet i 6 § promulgationslagen
till strafflagen, sådant detsamma i förslaget avfattats, innebär ock, att
bestämmelsen i lagen den 22 juni 1911 om verkningarna av det medborgerliga
förtroendets förlust icke skall tillämpas. I överensstämmelse
härmed har nämnda bestämmelse ur lagen uteslutits.

XXXVI.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 27 § i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och

enkla bolag.

I denna lag stadgas i § 27, att bolagsman äger påfordra bolagets
trädande i likvidation »om skäl därtill är», såsom bl. a. att »annan bolagsman
genom laga kraft ägande dom förklarats förlustig medborgerligt förtroende
eller blivit ställd under'' framtiden för brott, som kan medföra
sådan påföljd.»

Det är onekligen fullt skäligt, att en delägare i ett handelsbolag
eller enkelt bolag skall kunna, där han så önskar, genom bolagets upplösande
frigöra sig från bolagsman, som straffats för brott av sådan
beskaffenhet, att ett fortsatt samarbete kan vara för den andra delägaren

188

skadligt eller motbjudande. Lämpligast synes vara att formulera ifrågavarande
exempel så, att dömande till straffarbete eller ställande under
framtiden för brott blir skälig anledning till likvidation. Den skärpning,
som härigenom sker i exemplet, synes fullt befogad, varjämte
genom en sådan formulering den fördelen vinnes, att en ytterligare hänvisning
i speciallagstiftningen till stadgandena om medborgerligt förtroendes
förlust eller den nya straffpåföljden undvikes.

XXXVII.

Förslag till Lag om

ändrad lydelse av 8 § i lagen om straffregister den 17 oktober 1900.

Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, bör icke
vidare i prästbetygen intagas meddelande om frejd, medborgerligt förtroende
eller den föreslagna nya påföljden. Då emellertid alltjämt i
vissa fall officiella upplysningar i nämnda avseenden måste stå att vinna,
bör tillses, att möjlighet härtill beredes på annat sätt än genom »frejdbetyg».
I detta hänseende synes av förut anförda skäl det hos fångvårdsstyrelsen
förda straffregistret erbjuda den lämpligaste utvägen. För nämnda
ändamål erfordras emellertid ej så fullständiga utdrag, som nu utgå från
straffregistret, utan allenast utdrag innehållande de fakta, som erfordras
för avgörande av frågan, huruvida viss person är underkastad förlust av medborgerligt
förtroende eller den föreslagna nya påföljden eller är ställd under
framtiden för brott, som kan medföra sistnämnda påföljd. Då det givetvis
är av vikt, att den, som utstått sitt straff, ej blottställes utöver vad nödigt
år, hava de» sakkunniga föreslagit införande av ett nytt slag av registerutdrag,
vars innehåll är begränsat till vad ovan angivits såsom för ända -

189

målet erforderligt. Dock erfordras för att dessa straffregisterutdrag skola
kunna ersätta uppgifterna från prästerskapet, att registret i någon mån
kompletteras.

Till straffregistret från domstolarna insända uppgifter omfatta ej
utslag, som meddelats före 1901 års ingång eller av högre rätt efter 1901
års ingång, försåvitt lägre domstols utslag i målet fallit dessförinnan.

I fråga om dem, som i övrigt ådömts eller ådömas straffpåföljder
av ifrågavarande slag eller blivit ställda eller ställas under framtiden för
brott, som kan medföra den föreslagna nya påföljden, föreligger på grund
av de uppgifter, som enligt lagen om straffregister skola dit insändas, möjlighet
att från straffregistret meddela erforderliga upplysningar — utom i
ett avseende.

Det kan icke alltid på grund av de upplysningar, som straffregistret
är i tillfälle att meddela, med säkerhet avgöras, huruvida ett utslag
vunnit laga kraft och således ifrågavarande straffpåföljd begynt att löpa
eller, därest den tilltalade ställts under framtiden för brott, som kan medföra
sådan straffpåföljd, när verkningarna härav skola inträda. Detta låter
sig göra allenast, då utdraget utvisar, att utslaget meddelats av Kungl. Maj:t.
Har enligt meddelandet den dömde efter avtjänat straff eller av nåd frigivits,
kan givetvis samma slutsats dragas, vad angår ådömd påföljd.

I övriga fall har därför den, som begär straffregisterutdrag, att själv
från vederbörande domstol begära bevis, att överklagande ej ägt rum, därest
upplysning därom kan anses erforderlig. Detta torde dock ej ofta vara fallet.
Endast i undantagsfall lärer behov av upplysning om ådömd straffpåföljd föreligga
beträffande den, som är berövad friheten, vare sig han äi'' häktad eller
avtjänar straffarbete. Att med hänsyn till dessa undantagsfall samt de sällan
förekommande fall, då brottsling lämnats på fri fot, oaktat han dömts
för så grovt brott som det, varom här är fråga, eller de än färre fallen, då han
ställts under framtiden för brott, som kan medföra ifrågavarande straffpåföljd,
ålägga straffregistret att i betydande utsträckning inhämta upplysningar
om laga kraft, torde icke vara lämpligt. Utvägen att ålägga överdomstolarna
att meddela straffregistret upplysning angående inkomna besvär över utslag,
varigenom dömts till ifrågavarande straffpåföljd eller den tilltalade ställts

190

under framtiden för brott, som kan medföra sådan påföljd, torde så mycket
mindre böra eller kunna anlitas, som av inkomna besvär, vid vilka icke
fogats protokollen i målet, icke alltid kan inhämtas, huruvida utslaget är
av nämnda innehåll eller icke.

Såsom ovan påpekats, saknas i straffregistret uppgifter i fråga om
utslag, som meddelats före den 1 januari 1901, ävensom i fråga om utslag,
som högre rätt meddelat efter nämnda dag, om nämligen den lägre domstolens
utslag meddelats före nämnda tidpunkt.

För dem, som dömts till viss tids förlust av medborgerligt förtroende
samt frigivits före den 1 januari 1901, har numera förlusten av medborgerligt
förtroende upphört. I fråga om dessa erfordras således ingen
komplettering.

Beträffande dem, vilka före år 1901 dömts till viss tids förlust av
medborgerligt förtroende, men vilkas efter år 1901 inträffade frigivning
på grund av frihetsstraffets längd eller andra omständigheter inträtt så sent,
att de vid nu föreslagna lagändringars trädande i kraft ännu äro underkastade
nämnda påföljd, måste däremot uppgifter inhämtas. Dessa kunna
dock utan större besvär genom straffregistrets egen försorg infordras
från fängelserna, varefter de sålunda införskaffade uppgifterna böra, i
likhet med de övriga, registreras och läggas till grund för registerutdragen.
Detsamma gäller i fråga om högre rätts efter den l januari
1901 meddelade utslag i mål, som av lägre domstol avgjorts före
nämnda dag.

Vidare måste registret fullständigas genom uppgifter angående dem,
som genom Utslag, vilka meddelats före den 1 januari 1901, ådömts förlust
av medborgerligt förtroende för alltid eller ställts under framtiden
för brott, som kan medföra den föreslagna nya påföljden. Detsamma gäller
för de fall, att högre rätt fällt utslag av detta innehåll efter den 1 januari
1901, men lägre domstols utslag i målet är meddelat före nämnda dag.
Dessa uppgifter torde böra meddelas ur kyrkoböckerna. I betraktande
av det jämförelsevis ringa antal personer, varom sålunda är fråga, torde
dylika uppgifters meddelande för en gång icke vara särskilt betungande.
Prästerskapet är ju i alla fall nödsakat att hålla noga reda på ifråga -

191

varande förhållanden för att kunna enligt sitt allmänna åliggande därom
lämna underrättelser till röstlängderna in. in.

Enligt nu gällande lag meddelas utdrag ur registret, då framställning
därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän
åklagare eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om
häktning. Där Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd, utlämnas
registerutdrag likaledes till annan myndighet, så ock till enskild, vars rätt
må vara beroende på upplysningar ur registret.

Det behov av upplysningar om ifrågavarande straffpåföljder, som
straffregistret enligt de sakkunnigas förslag bör tillgodose, påkallar, såsom
tidigare erinrats, eu utvidgning av skyldigheten att meddela utdrag ur
registret.

Såsom förut nämnts, kan det ej ifrågasättas att genom meddelanden
från straffregistret ersätta de från prästerskapet utgående uppgifter, som
enligt nuvarande lagstiftning erfordras för längderna över värnpliktiga och
politiskt röstberättigade. Dessa uppgifter, som ju meddelas oberoende av
frejdbetygen, måste av förut angivna skäl utgå på samma sätt som hittills.
Men i de fall, där för kontrollen över obehörighetsbestämmelsernas
efterlevnad officiella uppgifter angående en persons frihet från straffpåföld
behövas endast undantagsvis, enär vederbörande vanligen utan sådan uppgift
har fullt tillräcklig kännedom om personens behörighet i nu ifrågavarande
avseende, föreligger all anledning att möjliggöra anlitande av straffregistret.
Detsamma gäller, då, såsom fallet är med värnpliktiga, endast komplettering
erfordras av de av prästerskapet lämnade uppgifterna. Att denna bekväma
utväg öppnas för myndighet och annan, vilken det åligger att utöva
nämnda kontroll, nödvändiggöres för övrigt därav, att möjligheten för
enskilda att förebringa utredning i berörda avseende, i stor utsträckning
stänges genom de sakkunnigas förslag. Enligt detta skall ju enskild erhålla
straffregisterutdrag rörande ifrågavarande straffpåföljder, endast om
hans rätt kan vara beroende av, att utredning därom av honom förebringas.
Det hittills vid tillsättning av allmän befattning ofta förekommande åliggandet
för den sökande att förebringa utredning om frihet från straffpå -

192

följd måste därför av sig självt övergå till en skyldighet för den, som har
att tillsätta befattningen, att, där så kan finnas erforderligt, begagna den
möjlighet han liar att därom åstadkomma utredning d. v. s. infordra straffregisterutdrag.

Där enskilds rätt kan vara beroende av utredning därom, att han
eller annan ej är underkastad ifrågavarande straffpåföljd, t. ex. då det
gäller utfående av pension eller att få »okänd eller främmande» hörd såsom
vittne, skall enligt de sakkunnigas förslag jämväl enskild äga att utfå
registerutdrag- Likaså om hans rätt kan vara beroende av utredning, att
annan är underkastad sådan straffpåföljd, t. ex. för jävande av skiljeman.

Vidsträcktare befogenhet för enskild att få anlita straffregistret hava
de sakkunniga ej ansett sig kunna föreslå, särskilt med hänsyn till faran
för att registerutdragen eljest kunde komma att träda i frejdbetygens
ställe, men även med tanke på att straffregistrets arbetsbörda måste hållas
inom behöriga gränser.

För övrigt torde de fall, då enskilda, utöver vad ovan berörts, kunna
vara i behov av officiellt bevis uti ifrågavarande avseende, huvudsakligen
vara sådana, då det gäller att styrka, att annan person är underkastad
påföljden, men icke att någon ej är underkastad densamma. Ett bevis
av förstnämnda slag kan emellertid, om möjlighet finnes att utreda, när
och av vilken domstol påföljden ådömts, vinnas genom utdrag av domstolens
protokoll, en utväg, som ju står en var öppen.

Den ökning i arbetet, som på grund av de sakkunnigas förslag tillföres
straffregistret, torde endast på en punkt kunna bliva av betänkligare
omfattning. Ovisst är nämligen, i vilken utsträckning de, som utbetala
pensioner, kunna komma att fordra registerutdrag till styrkande av, att
pensionen ej gått förlorad på grund av ådömd straffpåföljd. En dylik
fordran, genomförd för alla dithörande pensionstagare, skulle medföra ett
alltför betungande arbete för straffregistret. Då praxis redan nu går i
riktning att frånträda kravet på företeende av frejdbetyg vid lyftandet av
pension samt enligt de sakkunnigas förslag erhållandet av de straffregisterutdrag,
som skulle ersätta frejdbetygen, är förenat med en viss omgång
och kostnad för de pensionsberättigade, torde anledning vara att förvänta,
att vederbörande pensionsmyndigheter eller pensionskassor fordra ut -

193

drag av straffregistret endast i de undantagsfall, då anledning verkligen
kan föreligga att antaga, att den pensionerade dömts till påföljd av ifrågavarande
slag. Skulle utvecklingen mot förmodan visa sig gå i annan
riktning, torde särskilda föreskrifter till förebyggande av därav uppkommande
olägenheter bliva nödvändiga.

XXXVIII.

Förslag

till

Kungörelse.

angående ändring i nådiga kungörelsen den 26 november 1914 om uppgifter
till straffregistret och om registrets förande.

Beträffande denna kungörelse jämte tillhörande formulär, torde följande
böra erinras.

Domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare eller
annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning, eller rullförings-
eller sjörullföringsbefälhavare hava mer eller mindre regelbundet
behov av utdrag från straffregistret. Sådana myndigheter böra därför förses
med blanketter för rekvisition av sådana utdrag samt vara skyldiga
att skriva sin begäran å dylik blankett.

För annan däremot, som endast tillfälligtvis kan komma att framställa
begäran om straffregisterutdrag, torde ej böra föreskrivas användande
av blankett, men väl skriftlig upplysning om de förhållanden, varom kännedom
erfordras för ett säkert fastställande av den person, som utdraget
skall avse.

Till undvikande av oriktiga eller icke noggranna uppgifter från
enskild sökande om den, angående vilken utdrag av nu ifrågavarande slag
begäres, har föreskrivits, att prästbetyg för denne skall bifogas vid anhållan
om sådant utdrag.

25—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

194

I brådskande fall bör telegrafiskt meddelande ur registret kunna
erhållas, dock endast där den avsedda personen icke alls förekommer i
registret eller icke finnes upptagen i det hänseende, varom förfrågan
gjorts. Begäran om registerutdrag bör däremot enskild sökande ej få
göra telegrafiskt.

XXXIX.

Förslag

till

Kungörelse

angående uppgifter från prästerskapet till stralfregistret.

Såsom ovan erinrats, måste straffregistret, för att fylla sitt nya ändamål,
fullständigas med uppgifter angående utslag, varigenom ådömts
förlust av medborgerligt förtroende för alltid eller den tilltalade ställts
under framtiden för brott, vilket kan medföra den föreslagna nya straffpåföljden.
Detta gäller dels det fall, att utslaget meddelats före den
1 januari 1901, dels ock det fall, att utslaget meddelats av högre rätt
efter nämnda dag, men lägre domstol dömt i målet före den 1 januari
1901 och således ej lämnat uppgift därom till straffregistret. Prästerskapet
bör på grund av förut omnämnda kungliga kungörelser den 4
maj 1855 och den 20 januari 1865 äga kännedom om alla, som sålunda
dömts, samt huruvida utslagen beträffande dem vunnit laga kraft eller av
högre rätt ändrats. Med ledning av de jämlikt nämnda kungörelser erhållna
underrättelserna samt sin personalkännedom i övrigt lärer prästerskapet
i regel kunna utfylla sina uppgifter till registret med de fakta,
som skola ingå i straffuppgifterna.

195

XL, XLI.

Förslag

till

Ku ngörelse

angående ändrad lydelse av § 15 i förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen, samt

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 19 november 1914 angågående
stämpelavgiften.

Den enskilde synes böra befrias från avgifter för utdrag av straffreo-istret.
Utdragen torde i de allra flesta fall komma att rekvireras och

o o

utsändas med post eller expedieras genom telegram. Det måste i allmänhet
vålla viss omgång för den enskilde att insända lösen och stämpelbelopp,
om vars storlek han kanske ej äger kännedom, i fall han ens vet, att
sådan avgift kräves. För straffregistret skulle indrivningen av beloppen
samt redovisningen medföra ett besvär, som knappast motsvaras av kronans
inkomst därav. Således bör i förordningen om expeditionslösen den 7
december 1883 nämnda utdrag upptagas i § 15 bland de expeditionei'',
som skola utan lösen åt vederbörande utfärdas. Likaledes bör i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften i 3 § införas
bestämmelse, att utdrag av straffregister är fritt.

Vad däremot beträffar det intyg, enskild måste för erhållande avnämnda
utdrag utverka av de lokala myndigheterna, Konungens Befallningshavande,
underrätt, häradshövding eller borgmästare, torde för detta
böra betalas vanlig lösen och stämpel.

196

XLI1.

Förslag

till

Kungörelse

angående tillägg till nådiga kungörelsen den 4 maj 1855 rörande vissa uppgifter
till prästerskapet.

Genom särskilda nådiga kungörelser den 20 januari 1865 och den
31 maj 1907 hava till fullständigande av föreskrifterna i förut omförmälda
nådiga kungörelse den 4 maj 1855 rörande vissa uppgifter till
prästerskapet meddelats bestämmelser, som avse dels upplysning om tiden,
varpå förlust av medborgerligt förtroende ådömts, samt, där utslaget icke
meddelats av Kungl. Maj:t, underrättelse om tiden, varinom besvär däremot
må anföras, dels ock meddelanden om återkallande och förverkande
av villkorlig frigivning, där den frigivne är förlustig medborgerligt förtroende.
Vad sålunda föreskrivits måste tydligen utsträckas att gälla
jämväl den föreslagna nya straffpåföljden. Förslag till härför nödiga författningsföreskrifter
är av de sakkunniga här framlagt.

XLIIJ.

197

Förslag

till

Förordning

prästerskapet utfärdas.

Frej dbetygens avskaffande medför naturligen, att de författningar,
som direkt avse och uteslutande behandla dessa betyg, böra upphöra att
gälla med den nya lagstiftningens trädande i kraft. Lämpligt synes vara
att detta uttryckligen tillkännagives. De sakkunniga hava därför framlagt
förslag till förordning angående upphävande av nämnda författningar.

XLIV.

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse av § 8 i nådiga instruktionen den 3 juni 1846 för
predikanter vid rikets fängelser och vid kronoarbetskåren.

Genom uteslutande av orden »med avseende å frejd» uti första meningen
av andra stycket har åstadkommits en enligt de sakkunnigas mening
lämplig utvidgning av fängelsepredikantens skyldighet att tillse, att

196

den frigivnes prästbetyg ej innehåller några oriktiga eller vilseledande
uppgifter.

I övrigt har ändring i författningen ej föreslagits i vidare mån, än
att i sista stycket ordet »frejd» utbytts mot »ådömd förlust av medborgerligt
förtroende eller påföljd, varom stadgas i 2 kap. 19 § strafflagen».

XLV.

Förslag

till

Förordning

angående ändring av förordningen den 23 december 1910 angående kyrkoböckers
förande.

Borttagandet av frej dbetygen föranleder åtskilliga ändringar i förordningen
angående kyrkoböckers förande med dithörande formulär.

Någon ändring i sak innebär emellertid icke utbytandet av orden i
§ 1 mom. 4 »särskild frejdbok» mot en beteckning, som, med undvikande
av ordet frejd, i stället närmare angiver bokens innehåll. De anteckningar,
som för närvarande göras i »frejdboken», erfordras nämligen jämväl efter
ifrågavarande lagändring.

O o o

I § 38 hava frejdbetygen uteslutits bland uppräkningen av de betyg,
som skola utfärdas enligt bilagda formulär, och i stället upptagits ett nytt
betyg under benämningen »åldersbetyg». Då frejdbetygen, vilka i stor utsträckning
tjänstgjort såsom intyg beträffande åldern, nu skola bortfalla,
torde i deras ställe böra införas ett prästbetyg, som huvudsakligen tjänar
nämnda ändamål. Frejdbetygets lydelse, frånsett upplysningen om frejden,
torde böra bibehållas i det nya betyget.

Vid ändringen av förordningen angående kyrkoböckers förande böra
alltså, med införande i formulärsamlingen av formulär till sistnämnda betyg,
formuläret till frejdbetyg uteslutas samt därmed sammanhängande
uteslutningar ske i formuläret till församlingsbok kolumn 14 samt arbets -

199

betyg punkt 5, varjämte kolumnen angående frejd i formuläret till gemensamt
prästbetyg för inskrivningsskyldiga värnpliktiga bör uteslutas.

Efter denna uteslutning av samtliga bestämmelser om frejdbetygen
ur förordningen angående kyrkoböckers förande samt insättandet i promulgationslagen
till strafflagen 6 § sista stycket av stadgandet, att vad i
lag eller annan allmän befattning är stadgat om god frejd såsom förutsättning
för behörighet, rättighet eller förmån och om skyldighet att
förete prästbetyg, innehållande uppgift om frejd, icke vidare skall tillämpas,
torde på grund av tryckfrihetsförordningen § 2 följa, att prästerskapet
icke vidare må utfärda frejdbetyg. Ej heller andra intyg, som innehålla
upplysning, huruvida enskild person ådragit sig förlust av medborgerligt
förtroende eller den föreslagna nya påföljden, må enligt sistnämnda lagrum
utfärdas utom i de få fall, då »allmänna lagen och gällande författningar
utstaka», såsom i fråga om meddelanden till röstlängd eller längd
för inskrivning av värnpliktiga eller uppgifter till annat pastorsämbete.

Jämlikt § 38 skola flyttningsbetyg utfärdas enligt bilagt formulär.
Enligt detta, sådant det för närvarande lyder, skall uppgivas under punkt 9,
om person är till nattvardens begående oförhindrad, och under punkt 11,
om han åtnjuter medborgerligt förtroende. Till nattvardens begående förhindrad
är den, som gjort sig skyldig till vissa i förordningen den 4 maj
1855 uppräknade brott, försåvitt han ej låtit sig enskilt skriftas och avlösas.
Båda ovannämnda punkter innefatta således upplysning, huruvida brott
begåtts, och böra enligt förut angivna synpunkter utgå. Den kännedom
om nämnda förhållanden, som pastor i intlyttningsförsamlingen behöver för
kyrkobokföringen, torde lämpligast meddelas honom på det sätt, att pastor
i utflyttningsförsamlingen samtidigt med flyttningsbetygets utfärdande tillsänder
inflyttningsförsamlingens pastorsämbete uppgifter uti ifrågavarande
hänseende. Har inflyttningen sedermera kommit att ske till annan församling
än den, till vilken flyttningsbetyget utfärdades, meddelar pastor i utflyttningsförsamlingen
efter erhållen underrättelse härom uppgifterna till den rätta
församlingen. Bestämmelser härom hava av de sakkunniga införts i § 39.

Förslag hava jämväl utarbetats till vissa omformuleringar av gällande
regler till församlingsboken och flyttningsbetygen, som föranledas
av ovannämnda ändringsförslag.

UTLÄNDSK LAGSTIFTNING.

26—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

Rättsförluster såsom bistraff enligt utländsk lagstiftning.

Straff, som rikta sig mot brottslingens ära, hava gamla anor. Såväl
den romerska som den germanska rätten innehöllo av ålder bestämmelser
härom, med den karaktäristiska skillnaden dock att den romerska
rättens ifrågavarande straff riktade sig huvudsakligen mot brottslingens
åtnjutande av vissa statsborgerliga rättigheter, mot äran tagen i betydelsen
av fullt åtnjutande av de rättigheter, hans medlemskap i staten medförde,
medan däremot den germanska rättens hedersstraff avsåg ett berövande
av äran rätt och slätt i betydelsen av gott namn och rykte.

1734 års lag med dess »dömande från äran» är ett gott exempel på
detta straffs gestaltande enligt äldre germansk rättsuppfattning. Denna
form för straff mot äran har numera undanträngts av ett den romerska
rättens hedersstraff närstående institut. Ändamålet med detta
är icke att tillskynda brottslingen lidande genom att förklara honom
för en i etiskt avseende mindervärdig varelse, utan närmast att beröva
honom vissa rättigheter, vilkas fortsatta utövande av brottslingen kunde
på grund av rättigheternas egen beskaffenhet medföra vissa olägenheter.
Dessa rättigheter — särskilt sådana statsborgerliga rättigheter, för
vilkas utövande eljest krävas inga eller ock några få av medborgare i
allmänhet lätt uppfyllda villkor — äro dock i många tall av den art, att
ett frånkännande av desamma, då detta uttalas av domstol såsom påföljd
av brott, måste, mera än övriga straff, i den allmänna meningen få karaktären
av ett direkt stämplande av den brottslige jämväl efter huvudstraffets
utstående såsom en i etiskt avseende mindervärdig person. Ån
mera blir givetvis så förhållandet, där dessa rättigheters förlust, såsom
ofta är fallet till och med i de modernaste strafflagsförslagen, gives namn
med vanärande anstrykning.

204

Utvecklingen går ej obetingat i den riktningen att, så långt
det låter sig göra, frånskilja de rent vanärande dragen från ifrågavarande bistraff.
Detta torde sammanhänga med en i den senare strafflagstiftningen
alltmera framträdande tendens att, till förmån för brottslingarna av oskadligare
typ, söka i den allmänna uppfattningen fördjupa skillnaden i vanärande
avseende mellan de straff, som åläggas dessa brottslingar, och de straff,
som åläggas grövre förbrytare. Såsom hjälpmedel därvid har använts, förutom
sådana förbrytares sammanförande i uteslutande för dem avsedda
straffanstalter, även ådömande av påföljd av ifrågavarande beskaffenhet under
benämningar, som, oaktat det livligt betonas, att meningen ej är att med
straffet träffa den dömdes goda namn och rykte, likväl antyda påföljdens
beskaffenhet av »hedersstraflf». De svårigheter, ett sådant utpekande för framtiden
kan medföra för brottslingens övergång till ett hederligt levnadssätt,
hava visserligen förminskats genom den verksamhet, som bedrives av fängelsemyndigheter
och föreningar för anskaffande åt frigivna av anställning
eller annat arbete, men givetvis stå dock, även med en långt utvecklad
verksamhet av nämnda art, de berörda olägenheterna kvar i stor utsträckning.
Försvaret för dessa »hedersstraff» är uti lagförslag och litteratur
också tämligen lamt och ger ej sällan intryck av, att lagstiftaren huvudsakligen
av hänsyn till nedärvd uppfattning hos befolkningen och svårigheter
att genomgående omstöpa en påföljd, som lagts till grund för en
mängd bestämmelser i speciallagstiftningen, låtit påföljden kvarstå i strafflagen
med ett innehåll och ett tillämpningsområde, som lagstiftaren ej
kunnat vitsorda såsom övervägande gagneligt.

O O O o

De rättighetsförluster, som i här nedan behandlade strafflagar och
strafflagsförslag upptagits såsom påföljder av brott, äro huvudsakligen följande:
förlust av och obehörighet att erhålla allmän befattning, obehörighet
att rösta i offentliga angelägenheter, förlust av akademisk grad, adel, titel,
ordnar och andra offentliga utmärkelsetecken samt rätt att bära landskokard,
förlust av pension, obehörighet att tillhöra krigsmakten, obehörighet
att vara förmyndare eller kurator eller utöva föräldramyndighet, att
vara vittne samt att utöva visst yrke.

205

Huruvida dessa i strafflagarna och strå f fl ags fö rs 1 a ge n upptagna rättighetsförluster
i regel varit avsedda att verka såsom straff, i den mening nu
gällande strafflagstiftning inlägger i detta ord, synes tvivelaktigt, om såsom
ett ofrånkomligt moment i straffet bör ingå ett lidande, som på grund av
begången straffbar handling tillfogas den dömde i den utsträckning, gärningens
svårhet i objektivt och subjektivt avseende anses rättvisligen föranleda.

I vissa fall äro nämligen ovannämnda rättigheter av den art, att
själva förlusten av rättigheten knappast betraktas såsom ett lidande och
av en del brottslingar till och med torde anses såsom en förmån. Andra
rättigheter äro av det slag, att deras utövande visserligen erbjuder någon
tillfredsställelse, men att denna likväl är alltför obetydlig, för att förlusten
av sådan rättighet skulle kunna för brottslingar i allmänhet innebära
något avsevärt lidande.

Sådana rättighetsförluster skulle alltså föga motsvara straff i ovan
angiven bemärkelse, om ej deras ådömande kunde antagas av annan anledning
innebära ett lidande för den brottslige. Såsom ovan erinrats, får
ett frånkännande i domstolsväg av rättigheter, för vilkas utövande eljest
krävas inga eller endast några få kvalifikationer, som medborgare i
allmänhet besitta, i den allmänna meningen lätt karaktären av ett utpekande
av den brottslige såsom en i etiskt avseende undermålig person.
Ju flera rättigheter av denna art förlusten omfattar, dess starkare blir givetvis
detta intryck, såväl hos den brottslige som hos befolkningen i
övrigt.

Tillfogande av ett lidande av denna art är emellertid, såsom ovan
erinrats, numera ingenstädes erkänt såsom varande ändamålet med ifrågavarande
bistraff. Tvärtom betecknas ibland uttryckligen ett sådant lidande
såsom en nackdel, enär detsamma kan verka nedbrytande på den frigivnes
avsikter och bemödanden att leva ett oförvitligt liv.

Där ifrågavarande påföljd icke medför något lidande för den därtill
dömde eller, där så är fallet, lidandet huvudsakligen är av en sådan art,
att det är en icke önskad följd av straffet, torde alltså, om straffet uppfattas
så, som ovan angivits, påföljden sakna straffets huvudsakligaste
kännetecken. Man är i dessa fall med ifrågavarande bistraff inne på de

utmärker till den gällande strafflagstiftningen, där andra synpunkter än
de straffande tagit ledningen.

De synpunkter, som vid nu ifrågavarande institut göra sig gällande,
bilda ock en synnerligen brokig samling. Ändamålet med rättsförlustens
åläggande är uppenbarligen icke detsamma vid ådömande av förlust
av offentlig befattning eller av titlar, ordnar, adelskap och akademisk
grad; vid förlusten av valbarhet och obehörighet att ernå offentlig
befattning eller vid förlusten av rösträtt; vid förlust av behörighet att
tjänstgöra i krigsmakten och bära kokard eller av behörighet att utöva
förmyndarskap, kuratel eller föräldrainyndighet eller av behörighet att utöva
visst yrke.

I en del av dessa fall kan ju tydligen skönjas tanken på förebyggande
av fara för missbruk av rättigheter, i andra fall av faran för neddragande
av rättighetens eller någon därmed sammanhängande institutions
anseende eller hänsyn till känslan för vad anständigheten kräver, d. v. s.
upprätthållandet av en viss moralisk standard.

I senare tids strafflagstiftning hava särskilt de rättighetsförluster,
som motiveras av faran för missbruk av rättigheten, vunnit ökat beaktande.
Vissa rättighetsförlusters egenskap av ren säkerhetsåtgärd har till och med
på sina ställen fått ett fullt klart uttryck i lagtexten. Så har skett t. ex.
i det nedan behandlade tyska strafflagsförslaget av år 1909, där såsom
förutsättning för ådömande vid mildare frihetsstraff av obehörighet att bekläda
offentliga ämbeten stadgats, att missbruk av rättigheten skall vara att befara.
Likaså föreslås i det schweiziska strafflagsförslaget, att förutsättning
för ådömande av förlust av behörighet att utöva näring eller yrke, däri
förbrytelsen begåtts, skall vara, att fara skall föreligga för vidare missbruk.

Att i nu gällande lagstiftning rättighetsförluster av ovannämnd art, för
vilkas åläggande vedergällningssynpunkten har ingen eller ringa betydelse,
bundits vid den förutsättningen, att brott begåtts, synes bero bl. a. därpå, att
en större rättssäkerhet ansetts föreligga, om förutsättningen åtminstone
delvis är en yttre lätt konstaterad omständighet. Att de alltjämt upptagas
i strafflagen i stället för i de författningar, som i övrigt reglera respektive
rättigheter, torde sammanhänga dels med den större rättssäkerhet, som
prövning av domstol anses medföra, dels ock därmed att rättsförluster

207

såsom påföljd av brott ansetts ej böra splittras i eu mängd lagar utanför
strafflagstiftningen, då ämnet därigenom berövades översiktlighet och följden
bleve brist på sammanhang och systematisk fullständighet.

Att göra förövande av brott till förutsättning för rättighetsförlustens
åläggande torde emellertid ej vara till obetingat gagn i fråga om dem bland
ovan nämnda rättsförluster, där skyddssynpunkten är den enda eller huvudsakliga.
Den skematiska begränsning, varvid man då lätt stannar, även om
skyddet behöves jämväl mot andra rättighetsinnehavare än dem, som övertygats
om viss enligt strafflagen brottslig handling, kan vara mera skadlig
än risken av en förhastad åtgärd i något enskilt fall. Därför torde ock
kunna ifrågasättas, om ej här, liksom i så många andra fall, där medborgares
väl och ve avgöres utan garantin av domstols prövning, frågan om
nu ifrågavarande rättigheters erhållande eller berövande bör överlämnas
åt vederbörande förvaltningsmyndigheter för att av dem avgöras, icke efter
den straffande rättvisans, utan efter förvaltningspolitiska synpunkter.

Vad beträffar förutsättningarna och formerna för påföljdens åläggande,
föreligger, såsom deri nedan givna redogörelsen torde utvisa, ej
någon större enhetlighet.

Där strafflagstiftningen strävat efter att skapa ett straff användbart uteslutande
eller åtminstone huvudsakligast för brott av vanartande beskaffenhet,
och där med påföljdens förening med huvudstraffet avsetts ett skärpande
av sistnämnda straffs vanartande beskaffenhet, har något bedömande av
det individuella fallet, utöver vad som skett genom huvudstraffets utmätande,
givetvis ej förefallit behövligt. Exempel härpå äro de schweiziska och österrikiska
strafflagsförslagens nedan refererade bestämmelser om obligatoriskt
ådömande vid tukthus av förlust av statsborgerliga rättigheter samt den
tyska strafflagens stadgande, att vid tukthus inträder ipso jure förlust av behörighet
för alltid att bekläda offentligt ämbete och att tjäna i krigsmakten.

Därmed sammanhänger, att obligatorisk påföljd av straff vanligen
ansetts lämplig endast ifråga om förlust av statsborgerliga eller dem närstående
rättigheter. Att med viss straffart förena obligatorisk förlust av
behörighet att utöva näring eller yrke har ingenstädes försökts.

Men även i lagar, där skillnaden mellan straff för vanärande och

208

icke vanärande brott icke blivit i större utsträckning genomförd, förekomma
bestämmelser om ifrågavarande påföljders obligatoriska ådömande.
Lagstiftaren har då på förhand företagit den prövning rörande lämpligheten
av påföljdens ådömande, som eljest i straffsystem av denna art
överlämnats åt domstolen, samt gjort det obligatoriska ådömandet beroende
av brottets beskaffenhet och ibland tillika på ådömandet av visst
strängare huvudstraff.

I övrigt förekomma i alla lagar i större eller mindre utsträckning
stadganden, som begränsa domstolens rörelsefrihet vid påföljdens åläggande,
huvudsakligen genom angivande av de synpukter, som böra beaktas
vid prövningen, eller de brott eller de straff, med vilka påföljden må av
domstolen förenas.

Lagens bestämmelser härutinnan sammanhänga givetvis i viss mån med
respektive lagstiftnings allmänna ställning till frågan om domstolens större
bundenhet vid i lag fastslagna regler, större formalism och därmed
garantier för en viss, om ock något grovhuggen rättssäkerhet eller ock större
frihet för domstolen att handla efter omständigheterna i det särskilda fallet
och större möjlighet att finna den rätta åtgärden, men också större risk
för misstag, som bero av domarens mänskliga skröplighet. Exempel på
mycket skiljaktiga ståndpunkter härutinnan äro å ena sidan den nederländska
lagens långt gående handlingsfrihet för domstolen, och å den andra
sidan den italienska lagens automatiska reglerande av påföljdens inträde
och i de flesta fall även av dess varaktighet.

Den följande framställningen avser att ge en bild av de märkligare
nu gällande lagarnas och de i senaste tid framkomna lagförslagens ställning
till ifrågavarande straffart med hänsyn särskilt till därmed alltjämt
förenade drag av vanära, påföljdens innehåll och, i den mån utredning
därom kunnat vinnas, jämväl dess på stadganden utanför strafflagarna beroende
verkningar samt slutligen förutsättningarna och formerna för dess
åläggande.

Frank- Den äldsta av nu gällande strafflagar är Frankrikes Code pénal av

rike. 1810. Den upptog dels en mängd rena skamstraff, som sedan blivit av -

209

skaffade, dels ock såsom huvudstraff eller som straffpåföljd »la degradation
civique», innebärande vissa rättsförluster.

De straff — les peines en matiére criminelle — som användas
för bestraffande av den svåraste kategorien brott, betecknas alltjämt i
lagen uttryckligen såsom vanärande. Dessa straff äro: dödsstraff, tvångsarbete
(travaux forcés: 5—20 år), deportation, fästning (détention: 5—20
år), tukthus (réclusion: 5—10 år), förvisning och slutligen »la degradation
civique».

»La dégradation civique» användes såsom huvudstraff för politiska
brott. Den innebär förlust av och obehörighet att erhålla »fonctions, emplois
ou offices publics» ävensom förlust av valrätt och valbarhet samt alla medborgerliga
och politiska rättigheter. Vidare förlust av rättigheten att bära
orden eller annat utmärkelsetecken, av behörighet att vara edsvuren sakkunnig
eller användas som urkundsvittne eller att höras såsom vittne
annat än upplysningsvis, att vara medlem av familjeråd, att utöva förmynderskap
eller kuratel eller annan dylik befattning annat än för egna
barn och på familjens enhälliga önskan, förlust av rättighet att bära vapen
samt förlust av behörighet att tjäna i krigsmakten, att hålla skola eller att
tjänstgöra i undervisningsanstalt såsom lärare eller övervakande.

»La dégradation civique» inträder därjämte utan ådömande, allenast
på grund av lagens stadgande, såsom följd av vissa straff, nämligen alla
andra »peines en matiére criminelle» och gäller för livstiden.

Med de vanärande frihetsstraffen följer dessutom under verkställlighetstiden
en rent privaträttslig inskränkning, nämligen obehörighet
för fången att omhänderhava förvaltningen av sin egendom (Tinterdiction
legale). Denna förvaltning anförtros åt en därtill utsedd förmyndare.

Dessutom är med dödsstraff, tvångsarbete på livstid och deportation
förenad obehörighet att genom gåva eller testamente mottaga eller förfoga
över egendom.

De mindre svåra straffen, les peines en matiére correctionelle —
de straff, som användas för bestraffande av »délits», liksom »les peines en
matiére criminelle» användas uteslutande såsom straff för »crimes» — betecknas
icke i lagen såsom vanärande och medföra ej i och för sig i
strafflagen stadgad förlust av rättigheter Dessa straff äro fängelse

27—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

210

(l’emprisonnement k temps dans un lieu de correction: 6 dagar—5 år)
samt böter.

Vid åläggande av sistnämnda straff kan domstolen i ett mindre antal
fall, som angivas i strafflagens speciella del, ådöma ett bistraff, bestående
i förlust av följande »droits civiques, civils et de familier: rösträtt och
valrätt, valbarhet, behörighet att kallas eller utnämnas till juryman eller
andra »fonctions ou emplois publics» eller att utöva sådan »fonction ou
emploi public», rättighet att bära vapen och att rösta inom familjeråd,
ävensom behörighet att vara förmyndare eller kurator annat än på familjens
önskan för egna barn, samt att vara sakkunnig och användas såsom
urkundsvittne och att höras som vittne annat än upplysningsvis.

Frågan om detta straffs ådömande är i regeln överlämnad åt domstolens
prövning, och tidslängden bestämmes av domstolen inom en latitud
av 5 till 10 år. I två fall — avseende komplott för anstiftande av attentat
mot författningen och statens överhuvud eller av inbördeskrig —
är straffets ådömande obligatoriskt, och tiden, för vilken straffet skall
ådömas, bestämmes av domstolen utan begränsning inom viss latitud.
Domstolen kan dessutom i vissa fall välja mellan att ådöma bistraffet i dess
helhet eller endast vissa däri ingående rättsförluster.

Slutligen finnes i Code pénals speciella del stadgat, att »fonctionnaire
public» skall för förseelse i tjänsten jämte fängelse eller böter ådömas
obehörighet att utöva »fonction public». Detta synes avse fall, då ej förlust
av droits civiques lämpligen bör ådömas, men funktionären dock på
grund av förseelsens beskaffenhet ej bör vara bärare av någon del av
statsmyndigheten. I vissa fall (förskingring och mutor) ådömes påföljden
för alltid, i andra fall för viss tid, vanligen 5—10 år. Dessutom skall den,
som olagligen hindrat annan att rösta, ådömas förlust av rösträtt och valbarhet
för en tid av 5—10 år.

Jämväl utanför strafflagen finnas stadgan den, som fästa vissa rättsförluster
vid straffet »1’interdiction de certains droits civiques civils ou de
famille». De som dömts därtill äro t. ex. obehöriga att hålla skola eller
tjänstgöra därstädes.

Den kritik, som i Frankrike riktats mot ifrågavarande bestämmelser,
har huvudsakligen avsett »la dégradation civique». Mot detta straff har

211

anmärkts, att det drabbar ojämnt, är mycket hårt för somliga och utan
betydelse för andra, att vissa av påföljderna, såsom obehörighet att tjänstgöra
i krigsmakten, av somliga uppfattas snarast som en fördel och att,
vad beträffar obehörigheten att vara edsvuren sakkunnig eller vittne, bestämmelsen
härom närmast skadar tredje man. Därjämte har påpekats det
olämpliga uti, att påföljden gäller för livstiden och är odelbar. Man har
därför föreslagit, att »la degradation civique» skulle ersättas med »l’interdiction
de certains droits civiques civils ou de famille», mot vilket senare
straff någon opposition ej synes föreligga. Enligt ett år 1905 i parlamentet
framställt förslag borde detta bistraflf ordnas sålunda, att »1’interdiction»
skulle i dess helhet eller delvis kunna ådömas för en tid av
o—20 år, förutom i de fall, som nu äro stadgade, jämväl där »la degradation»
nu följer ipso jure. »L/interdiction» skulle dock fullständigas med
förlust av behörighet att tjänstgöra i krigsmakten, bära utmärkelsetecken,
hålla skola eller användas därstädes såsom lärare och att utöva allmän befattning.

Den reform, som sålunda nu ifrågasättes i Frankrike, vidtogs i Bel- Belgien.
gien redan år 1867 vid den omarbetning, som då ägde rum av den jämväl
därstädes gällande franska strafflagen. Code pénals frihetsstraff bibehöllos
— åtminstone till namnet, verkställighetsbestämmelserna däremot
äro betydligt förändrade — men beteckningen vanärande för vles peines
en matiére criminelle» (travaux forcés, détention och réclusion) borttogs.

I stället för »la degradation civique» och »1’interdiction de certains
droits civiques, civils et de famille» stadgades ett vid både kriminella och
korrektionella straff användbart bistraff, »1’interdiction de certains droits
politiques et civils».

Detta bistraff avser samma rättsförluster, som innehållas i Code
pénals »1’interdiction» med tillägg av i »la dégradation» ytterligare ingående
obehörighet att innehava »offices publics» (ss. förmyndarskap, kuratel
o. d.), att bära utmärkelsetecken och adelstitel samt att tjänstgöra i krigsmakten.
Den jämväl föreslagna förlusten av behörighet att hålla skola
eller att användas därstädes såsom lärare medtogs ej av folkrepresentationen,
emedan »undervisningens frihet vore en konstitutionell rättighet».

212

Vid dömande till döden eller till tvångsarbete (travaux forces: livstid
eller 10—20 år) skall dömas till »l’interdiction de certains droits politiques
et civils» för alltid. Här är således ådömandet obligatoriskt och
påföljden odelbar.

Vid dömande till tukthus (réclusion: 5—10 år) eller fästning (détention:
o—15 år) kan bistraffet ådömas, antingen i dess helhet eller endast
vissa däri ingående rättsförluster, allt för en tid av 10 till 20 år. Adömandet
är i regel fakultativt.

Vid dömande till »peine correctionelle», d. v. s. fängelse (emprisonnement:
8 dagar till 5 år) eller böter, ådömes bistraffet antingen i dess
helhet eller endast vissa förluster för en tid av 5—10 år. Ådömandet
kan dock ske endast i de fall, som angivas i strafflagens speciella del,
och är i regel fakultativt.

Den som är under 16 år får ej ådömas ifrågavarande straff.

Straffet innebär förlust av de »fonctions, emplois ou offices publics»,
den dömde kan innehava. Då emellertid, som ovan nämnts, vid vissa
av »les peines criminelles», nämligen fästning (détention) och tukthus (réclusion),
ådömandet av »1’interdiction» är fakultativt, har det ansetts nödvändigt
att stadga obligatoriskt ådöinande av förlust av titel, grad samt
»fonctions, emplois et offices publics» vid alla »peines criminelles» utom
fästning (détention) på viss tid, där ådömandet är fakultativt. Att ådömande
av denna förlust gjorts obligatoriskt även vid dödsstraff har motiverats
därmed, att den dömde möjligen kunde rymma eller erhålla dödsstraffets
förändring genom nåd till annat straff, i vilka fall bistraffet erhölle
verkan.

Den i Code pénal förekommande »1’interdiction légale» har bibehållits
oförändrad i den belgiska strafflagen.

I åtskilliga i strafflagens speciella del stadgade fall föreskrives därjämte
dömande till förlust av rättigheter, som ej ingå bland de ovan nämnda.
Föräldrar, som mot barnen begått sedlighetsbrott eller andra brott, som
medföra barnens fördärv, förlora sina föräldrarättigheter. Personer, som
dömts för förfalskning av mat- eller dryckesvaror eller för försäljning av
sådana, berövas sitt tillståndsbevis (patente) och kunna ej erhålla ett nytt
under den tid, för vilken påföljden ådömts.

2ia

Den tyska strafflagen av år 1871 har icke såsom den belgiska lagen Tyskland.
frigjort där förekommande straff av ifrågavarande art från den vanärande
etiketten. Den har givit de rättigheter, som straffet avser, den gemensamma
beteckningen »bttrgerliche Ehrenrechte», och därigenom antytt, att
straffet är, vad det också benämnes i litteraturen, ett »Ehrenstrafe», riktat
mot äran, d. v. s. den s. k. borgerliga äran, vars begrepp teorin i överensstämmelse
med den romerskrättsliga uppfattningen bestämt såsom ett åtnjutande
av just samtliga de rättigheter, vilka i lagen benämnas »biirgerliche
Ehrenrechte».

Förlusten av »burgerliche Ehrenrechte» innebär dels förlust av vissa
förvärvade rättigheter och förmåner, dels obehörighet att under i domen
bestämd tid uppnå eller utöva dessa samt andra uppräknade rättigheter
och förmåner. De förvärvade rättigheter och förmåner, som förloras genom
ådömande av ifrågavarande bistraff, äro offentliga befattningar, värdigheter,
titlar, ordnar och äretecken samt rättigheter, som, tillfallit den
dömde genom offentliga val. Den som är förlustig »burgerliche Ehrenrechte»
är tillika obehörig att bära landskokard, att inträda i den tyska hären
eller i den kejserliga marinen, att erhålla offentliga befattningar, värdigheter,
titlar, ordnar och äretecken, att rösta i offentliga angelägenheter,
att välja eller väljas eller att utöva andra politiska rättigheter, att vara
vittne vid upprättande av urkunder samt att vara förmyndare, kurator,
godman eller medlem av familjeråd, såvida det ej gäller anförvant i nedstigande
linje och förmyndarskapsmyndigheten eller familjerådet gett sitt
bifall.

Påfallande är ju i huru hög grad den tyska strafflagens påföljd —
frånsett några av nationella förhållanden föranledda ändringar — till innehållet
överensstämmer med Code pénals »degradation civique» och dess avläggare,
den belgiska strafflagens »interdiction de certains droits politiques
et civils».

Vid bestämmandet av förutsättningarna för att ifrågavarande påföljd
skall inträda har den tyska lagstiftaren dock avvikit från den franska förebilden.
Frågan om förlustens ådömande är nämligen med några få undantag,
där ådömandet är obligatoriskt (svårare fall av mened, koppleri,
s. k. vit slavhandel och ocker), överlämnad åt domstolens prövning. Brottets

214

beskaffenhet jämte dess bevekelsegrunder, icke arten av det ådömda straffet
skall i första hand vara därvid avgörande. Enligt motiverna vore nämligen,
när det gällde »Ehrenfolgen», ett bedömande efter det individuella fallet
mer än eljest nödvändigt. Lagstiftaren har därför beträffande nu ifrågavarande
påföljd icke utgått från, att någon viss straffart vore av så vanärande
beskaffenhet, att förlust av »biirgerliche Ehrenrechte» skulle obligatoriskt
ådömas jämte densamma.

En viss inskränkning — ehuru i negativ riktning — har dock stadgats
för domstolens valfrihet. »Verlust der biirgerlichen Ehrenrechte»
kan icke ådömas vid »fästning» (Festungshaft: livstid eller 1 dag till
15 år), — ett frihetsstraff, som avsetts för handlingar, vilka icke, så vitt
visats, berott på ett ärelöst sinnelag — samt häkte (Haft: 1 dag till 6
veckor), frihetsstraffet för obetydligare förseelser. Ej heller kan påföljden
ådömas vid fängelse (ådömes för 1 dag till 5 år), om ej fängelsestraffet
på grund av förmildrande omständigheter ådömts i stället för det strängare
frihetsstraffet tukthus, eller ock fängelsestraffet uppgår till minst tre
månader och lagen uttryckligen i den speciella delen tillåter förlustens
ådömande (så är förhållandet vid vissa förbrytelser avseende valknep och
röstköp, förstörande av myndighet tillhörig offentlig handling, självstympning
eller bedrägeri för att undgå värnplikt, klippning och utprångling
av mynt, mened och förledande till mened, falsk angivelse, gravskändande,
koppleri, otukt, stöld och försnillning, utpressning, tjuvgömmeri,
bedrägeri, trolöshet mot huvudman, förfalskning, yrkesmässigt hasardspel,
vissa fall av egenmäktigt förfarande, olovlig jakt, förledande av minderårig
till förinögenhetsutfästelse, ocker, skadegörelse å staten tillhöriga
konstföremål o. d., leveranskontraktsbrott under krig, bestickning, försnillning
begången av ämbetsman).

Vid dödsstraff samt vid tukthus (ådömes för livstid eller 1 till 15
år) har domstolen däremot befogenhet att ådöma påföljden vid varje brott.
Några regler, varefter domstolen därvid har att rätta sig, finnas ej angivna
i lagen.

Påföljden får ej ådömas den, som vid brottets begående ej uppnått
18 års ålder.

Förlusten ådömes för livstiden vid dödsstraff och tukthus på livstid

215

samt för en tid av 2—10 år vid tukthus på viss tid och för 1—5 år vid
fängelse.

Som ovan nämnts, har den tyska lagstiftaren vid reglerandet av
»Verlust der bilrgerlichen Ehrenrechte» frångått den franska rättens bestämmelse,
att vissa straff vore utan vidare vanärande och därför skulle ipso
jure medföra ifrågavarande rättsförluster. Såsom skäl härför anfördes i motiverna
till den tyska lagen, att ett godkännande av sistnämnda grundsats
borde konsekvent medföra, att alternativt med tukthus såsom det vanärande
straffet borde insättas fängelse att tillgripas av domstolen i de fall, då ett
vanärande straff ej borde ådömas. Tukthusstraffets minimum borde då
sänkas och fängelsestraffets maximum höjas, ty förbrytelsens svårhet och
dess ärelöshet ginge ingalunda parallellt. Då det icke vore lämpligt att
överlämna valet av strafifart i så stor utsträckning åt domstolen och det
dessutom mötte praktiska och även teoretiska betänkligheter mot ett så
långt fängelsestraff, så ansågs det lämpligare att göra ådömandet av »Ehrenstrafe»
fakultativt vid både tukthus och fängelse, ehuru med ovan angivna
inskränkningar vid den senare straffarten.

Påföljdens sammanhang med straffarten har lagstiftaren däremot
upprätthållit i fråga om en vid sidan av »Verlust der bilrgerlichen Ehrenrechte»
inrättad straffpåföljd, som ipso jure — utan ådömande — åtföljer
tukthusstraff och innebär ej blott, såsom i den belgiska strafflagen, förlust
av vissa förvärvade rättigheter, utan även obehörighet för livstiden
att ernå desamma. Påföljden medför obehörighet att erhålla tjänst i
tyska hären och kejserliga marinen samt att bekläda offentliga befattningar,
däribland enligt uttryckligt stadgande irfbegripes verksamhet som advokat
och notarie samt befattning som jury man och lekmannabisittare i domstol
(Schöffe). Såsom skäl för stadgandet om obehörighet att tjänstgöra i krigsmakten
uppges i motiverna, att det motsvarar den allmänna uppfattningen.
För obehörigheten att bekläda offentlig befattning anföres, att beklädandet
av sådant ämbete förutsätter ett särskilt förtroende och ett från alla sidor
oförsvagat anseende. Detsamma vore förhållandet med de särskilt omnämnda
funktionerna.

Obehörighet att bekläda offentliga befattningar kan slutligen ådömas
ensamt för sig vid fängelse i de fall, då lagen lämnar domstolen befogenhet

216

att ådöma »Verlust der biirgerlichen Ehrenrechte». Finner domstolen där,
att lämpligen endast obehörighet att bekläda offentlig befattning bör ådömas,
har domstolen således möjlighet att undvika de övriga i »Verlust der buro-erlichen
Ehrenrechte» ingående rättsförlusterna. Påföljden ådömes för en
tid av 1—5 år. Med densamma följer ipso jure förlust av ämbeten, som
av den dömde innehavas.

Ämbetsmän, som dömas till fängelse (även ned till en dag), kunna vid
vissa i den speciella delen särskilt angivna förbrytelser i ämbetet (ävensom
medlemskap i vissa otillåtna föreningar) dömas till förlust av behörighet
att bekläda offentliga befattningar för en tid av 1—5 år.

Den som dömes till fängelse för förolämpning mot tyske kejsaren
eller tysk förbundsstats överhuvud kan därjämte dömas förlustig offentliga
befattningar, som av den dömde innehavas, samt rättigheter, som framgått
ur offentliga val. Samma förlust kan ådömas den, som dömes till fästning
för högförräderi ävensom landsförräderi under mildrande omständigheter
samt våld å kejsaren eller överhuvud för förbundsstat.

Därjämte är i strafflagens speciella del stadgat, att den, som dömes för
mened, jämväl skall förklaras obehörig för alltid att höras såsom vittne
eller sakkunnig.

Slutligen finnes i strafflagen stadgad möjlighet för domstolen att
förklara den, som dömes för vissa förbrytelser avseende skada å järnvägseller
telegrafanläggningar eller fara för deras drift, obehörig att sysselsättas
i järnvägs- eller telegraftjänst eller viss gren av sådan tjänst.

Såväl den tyska rikslagstiftningen utanför strafflagen som förbundsstaternas
särskilda lagstiftning innehåller bestämmelser, som grunda sig på
strafflagens förlust av »burgerliche Ehrenrechte». Så stadgas t. ex. i
Gerichtsverfassungsgesetz § 176 att tillträde till offentliga domstolsförhandlingar
kan nekas den, som ej är i besittning av »burgerliche Ehrenrechte»;
i Zivilprozessordnung § 1032 att skiljedomare kan jävas på den grund att
han är frånkänd »burgerliche Ehrenrechte», i Gewerbeordnung § 106 att
den, som är förlustig sådana rättigheter, är obehörig att vara arbetsledare
för personer under 18 år, i Pressgesetz § 7 att sådan förlust verkar obehörighet
att vara ansvarig redaktör för tidning, samt i Krankenkassevereinsgesetz
§ 37 att förlusten medför obehörighet att deltaga i sjukkasseleda -

217

möters »Generalversammlung». Vidare stadgas i Gewerbeordnung § 53, att tillstånd
att utöva vissa angivna yrken (läkare, veterinär, föreståndare för
privata sjukhus, hovslagare, teaterdirektör, pantlånare, lantmätare, auktionsförrättare
samt i en del lagar nämnda revisorer och kontrollörer av olika
slag ävensom bedrivande av utskänkning och försäljning av spirituösa samt
platsanskaffning) kan av vederbörande myndighet återtagas, om den, som
innehar tillståndet, dömes förlusta »burorerliche Ehrenrechte». Dock kan
tillståndet återtagas endast för den tid, för vilken nämnda förlust ådömts.

Likaså är förlust av »bilrgerliche Ehrenrechte» laglig skilsmässoorsak.

För befattningshavare, som redan avgått från tjänsten med pension,
följer däremot ej på grund av förlust av »bilrgerliche Ehrenrechte» förlust
av pension. Ett förslag därom, som framställdes under behandlingen
av strafflagsförslaget i riksdagen, avslogs på den grund, att ett fråntagande
av pension, vartill en avskedad befattningshavare gjort sig förtjänt
genom en rad av tjänsteår, vore att betrakta som konfiskation.

Antalet av dem, som dömas till förlust av »bilrgerliche Ehrenrechte»,
var till och med år 1907 i avgjort sjunkande. År 1882 var antalet därtill
dömda personer 20 491, år 1907 hade antalet sjunkit till 11 506, oaktat
antalet av för brott dömda personer betydligt stigit (t. ex. från 421 162
vuxna personer år 1900 till 476 610 år 1907). Från och med år 1908 ökas
åter antalet till nämnda påföljd dömda personer, ehuru långsamt. År 1911
utgjorde det 12 552, år 1912 12 843. Det brott, varmed förlusten förenats
i den största omfattningen, är stöld (omkring 50 % av alla ådömda fall),
därnäst övriga förmögenhetsbrott (omkring 22 /), så sedlighetsförbrytelser
(omkring 18 %) samt misshandel (omkring 2 /).

Kritiken mot den tyska lagens »Ehrenstrafe» har icke i någon högre grad Bet tyska
riktat sig mot desammas innehåll. Den tyska strafflagskommissionens år 1909 strafflag spublicerade
förslag till reform av strafflagen har därutinnan vidtagit endast förslaget
några få rent formella ändringar. Med urkundsvittne har dock jämnställts även av
vittne vid ingående av äktenskap. Den överarbetning av förslaget, som avslutades
år 1914, har i nu ifrågavarande avseenden ej medfört några förändringar.

Namnet »Yerlust der burgerlichen Ehrenrechte» har bibehållits oförändrat
med den motiveringen, att en förändring i benämningen borde und 28—142016.

Förlust av medborgerligt förtroende.

218

vikas med hänsyn till de stadganden i rikslagstiftningen i övrigt samt i
förbundsstaternas lagstiftning, vilka hänvisade till det med nämnda beteckning
utmärkta rättsinstitutet.

Den ledande grundsatsen vid bestämmandet av påföljdens innehåll
anges i motiverna böra vara, att den dömdes privaträttsliga och sociala
ställning lämnas i möjligaste mån oantastad och att »die Ehrenstrafe» väsentligen
träffa endast den skyldiges offentligrättsliga ställning.

Beträffande grunden för att innehållet i »die Ehrenstrafe» bibehållits i
dess förutvarande utsträckning säges i motiverna endast, att det offentliga
rättsmedvetandet i Tyskland fordrar, att förbrytare, vilkas gärning vittnar
om ärelöshet, skola förlora de offentliga »Ehren» och utmärkelser, som de
innehava, och att möjligheten att ernå offentliga ämbeten och äreställen
samt tjänst i här och marin undandrages dem dels för livstiden och
dels för viss tid. Härutinnan läge även en säkerhetsåtgärd. Beträffande
de i »burgerliche Ehrenrechte» ytterligare ingående rättsförlusterna hade
visserligen ifrågasatts, att obehörigheten att vara urkundsvittne och förmyndare
skulle utgå. I civillagstiftningen funnes nämligen stadgat, att
person, som förklarats förlustig »burgerliche Ehrenrechte», icke kunde anställas
såsom förmyndare eller användas som urkundsvittne. Det vore
dock lämpligt att i strafflagen sammanställa följderna av förlusten av
»burgerliche Ehrenrechte» i stället för att hänvisa till de spridda stadgandena
i civillagstiftningen. Detta överensstämde ock med nu gällande
rätt. Däremot borde ej, såsom ifrågasatts, någon bestämmelse om förlust
av föräldramyndighet införas i strafflagen. Detta hade intet att göra med
förlust av statsborgerliga rättigheter, och förlusten läte ej förena sig med
förslagets grundsats att skona den dömdes privaträttsliga ställning.

Beträffande den omfattning, i vilken »Verlust der biirgerlichen Ehrenrechte»
ådömes, hava föreslagits några förändringar utan principiell betydelse,
närmast beroende på en önskan att eftertryckligt inskärpa vad gällande
strafflag ändock förutsätter, nämligen att förlusten skall ådömas, endast om
gärningen framgått ur ett ärelöst sinnelag (aus ehrloser Gesinnung). Då
det i gärningen visade sinnelaget skall vara det avgörande, har detta ansetts
böra föranleda ett uteslutande av den inskränkande bestämmelsen i
gällande lag, att påföljden finge ådömas vid fängelse, endast om på grund

219

av förmildrande omständigheter fängelsestraffet ådömts i stället för tukthus
eller ock lagen särskilt så tilläte. En viss begränsning — hänförande sig
huvudsakligen till fängelsestraffets längd— står dock kvar och har till och
med ytterligare skärpts. Påföljden får ådömas endast vid minst sex månaders
fängelse, och handlingen skall, om brottet betecknas som »Vergehen» —
ett brott, som ej kan komma in under strängare straffart än fängelse —
vara uppsåtlig.

Slutligen hava förslagets författare i fråga om politiska förbrytelser
i vidsträckt bemärkelse funnit försiktigheten bjuda att medgiva påföljdens
ådömande vid fängelse endast i de fall lagen så uttryckligen stadgar.

De tider, för vilka förlusten kan ådömas, äro desamma som i nu
gällande lag.

Resultatet av de föreslagna bestämmelserna är således vidhållande
av gällande lags ståndpunkt i fråga om bistraffets innehåll samt att detsamma
bör ådömas efter prövning av det individuella fallet och icke åtfölja
viss straffart.

Rörande frågan, om bistraffet borde åtfölja viss straffart, säges i motiverna:
Tukthusstraffet vore i den allmänna meningen ett vanärande straff.
Detta förhållande hade i både gällande lag och förslaget fått uttryck i stadgandet
att, där lagen tillåter val mellan tukthus och annat frihetstraff,
tukthus får väljas, endast om utredning vunnits, att gärningen framgått ur
ett ärelöst sinnelag. Att låta förlusten av »burgerliche Ehrenrechte» åtfölja
tukthus obligatoriskt skulle ock bidraga till en önskvärd fördjupning av
skillnaden mellan tukthus och fängelse. Förslagets författare hade ändock
beslutat sig för valfrihet av den anledning, att vid vissa politiska brott,
vid dråp, vid svår misshandel, vid många allmänfarliga brott och ämbetsförbrytelser
m. fl. — vilka alla beläggas med tukthus — ett obligatoriskt
ådömande av påföljden skulle vara alltför hårt. Undantag hade därför
alltid måst göras, liksom också vid fängelsestraff »förlust av äran» vore
oundgängligen påkallad vid vissa brott såsom tjuvnad, bedrägeri, utpressning
och sedlighetsförbrytelser. Det hade därför ansetts bättre att genom
ådömande efter synpunkten »ehrlose Gesinnung» vinna erforderlig enhetlighet.

Från denna princip har förslaget dock liksom nu gällande lag av -

220

vikit genom att med tukthus förena straffpåföljden obehörighet för alltid
att bekläda offentliga befattningar samt att tjäna i hären och marinen.
Inkonsekvensen erkännes i motiverna, men bestämmelsen försvaras därmed,
att den kräves av den allmänna meningen samt gällande hedersbegrepp
inom krigsmakten. En med tukthus straffad hade nämligen ådragit sig en
så varaktig fläck, att en utövning av offentlig makt icke vidare kunde
tillstädjas honom.

Det särskilda bistraff, obehörighet att bekläda offentliga ämbeten
under viss tid, som domstol kan enligt gällande strafflag ådöma vid fängelse,
har i förslaget utvecklats på ett sätt, som gör, att den torde böra betecknas
såsom en säkerhetsåtgärd snarare än ett straff. Förutsättningen är nämligen,
att missbruk av ifrågavarande rättigheter skall vara att befara. Men dessutom
fordras de allmänna förutsättningarna för ådömande av förlust av
»burgerliche Ehrenrechte» — således även »ehrlose Gesinnung». Påföljden
omfattar enligt förslaget ej blott obehörighet att bekläda offentliga ämbeten,
utan samtliga o de rättsförluster, som upptagas i förlusten av »burgerliche
Ehrenrechte». Adömandet skall enligt förslaget kunna äga rum såväl vid fängelse
som vid straffarbete. Att, såsom föreslagits, utvidga stadgandet att avse
förlust att utöva jämväl näring eller yrke avböjes med den motiveringen,
att det vore praktiskt utförbart endast beträffande sådana näringar och
yrken, som vore beroende av ett statligt erkännande, och att även i sådana
fall domstolen ej alltid vore i stånd att på grund av föreliggande materiel
fatta beslut, som ej innebure onödig stränghet, särskilt dä tekniska frågor
vore med i spelet. Prövningen härutinnan borde hellre överlämnas åt
vederbörande förvaltningsmyndighet.

Bestämmelsen att menedare skall förklaras obehörig att höras som
vittne eller sakkunnig har förslaget utelämnat på den grund, att bestämmelsen
skadade tredje man och att domstolen ju kunde ägna särskilt omsorgsfull
prövning av vittnes- eller sakkunniguttalanden av dem, som dömts
för mened. Ej heller hav bestämmelsen om obehörighet att sysselsättas i
järnvägs- eller telegraftjänst medtagits, enär staten, som numera dreve
eller kontrollerade järnvägar och telegraf, jämväl utan denna bestämmelse
kunde ur tjänsten avlägsna olämplig person och underlåta att anställa
sådan. Något praktiskt behov av stadgandet funnes därför ej.

221

Stadgandet angående fakultativt ådömande vid straff för ämbets o

förbrytelse av obehörighet att utöva offentligt ämbete har utvidgats därhän,
att vid varje förbrytelse i ämbetet, som ådrager brottslingen minst 3 månaders
fängelse, kan dömas till sådan obehörighet.

En synnerligen grundlig granskning av det officiella tyska strafflagsförslaget
föreligger i form av ett motförslag »Gegenentwurf zum Vorent O

c5 Do o c?

wurf eines deutschen Strafgesetzbuches», offentliggjort år 1911 av den
främste representanten i Tyskland för den s. k. moderna straffrättsskolan
professor F. von Liszt jämte tre andra straffrättslärde (professorerna Kahl,
v. Lilienthal och Goldschmidt).

Ej heller i detta långt gående reformförslag, som själv anger sig
vara en sammanjämkning mellan konserverande och radikala tendenser
och väl närmast är att uppfatta såsom ett uttryck för vad som av v.
Liszt och hans meningsfränder anses kunna inom den närmast liggande
tiden med någon utsikt till framgång föreslås, har det bistraff, som riktar
sig mot »bftrgerliche Ehrenrechte», ens till namnet undvikits. Bistraffet
kallas där obehörighet att utöva »burgerliche Ehrenrechte» (»Unfähigkeit
zur Ausubung der börgerlichen Ehrenrechte»), en beteckning, som »Gegenentwurf»
anser bättre motsvara straffets innehåll i dess helhet än »förlust»
av nämnda rättigheter, vilket kännetecknade endast en del av straffet.

Vad straffets innehåll beträffar, är i »Gegententwurf» struken den
del därav, som avsåg rättigheterna att vara vittne och förmyndare m. m.
Anledningen därtill anges vara, att obehörigheten i denna del redan vore
reglerad, och på ett avvikande sätt, i civillagstiftningen.

Att grunden för straffets ådömande skall vara »sinnelagets etiska
kvalitet» betonar »Gegententwurf» ännu starkare än det officiella förslaget.
Men »Gegenentwurf», som vill fördjupa skillnaden mellan tukthus och
fängelse och skona fängelsefången i hans hederskänsla, söker, så långt sig
göra låter, binda bistraffet vid tukthusstraffet. Emellertid användes enligt
det i »Gegenentwurf» uppställda straffsystemet tukthus icke uteslutande
för dem, vilkas gärningar framgått ur ett ärelöst sinnelag, utan i första hand
har gärningens svårhet, objektivt sett (d. v. s. vikten av det kränkta intresset),
jämte intensiteten i det brottsliga sinnelaget fått vara avgörande för

Gegen entwurf.

222

frågan, om tuktsstraff eller fängelse skulle ingå i den föreslagna straffbestämmelsen.
»Gegenentwurf» har därför till stadgandet om påföljdens obligatoriska
ådömande vid tukthus lågt det förbehållet, att ådömandet skall ske,
»om icke den omständigheten, att gärningen icke framgått ur ett ärelöst
sinnelag, förtjänar särskilt beaktande». Samma anledning, nämligen att det
ärelösa sinnelaget enligt »Gegenentwurf» ej i första hand är skiljande för
straffarterna tukthus och fängelse, har gjort, att ifrågavarande bi straff ej
helt uteslutits vid fängelse. Där kan det ådöinas, om gärningen är uppsåtlig
och framgått ur ett ärelöst sinnelag samt fängelsestraffet uppgår till
minst ett år. Vilka synpunkter som borde leda domstolen att, om det
ärelösa sinnelaget konstaterats, vid fängelsestraff likväl underlåta ådömande
av påföljden, angivas ej.

Gällande lags och det officiella tyska strafflagsförslagets straffpåföljd
obehörighet att tjäna i krigsmakten eller utöva offentligt ämbete, inklusive
advokatverksamhet, för den, som ådömts tukthus, har bibehållits i »Gegenentwurf»,
en åtgärd, som är fullt förklarlig med hänsyn till »Gegenentwurfs»
strävan att göra enbart tukthusstraffet till det vanärande straffet
— »då tukthusmässiga brott enligt deras natur pläga uppkomma ur ett
ärelöst sinnelag».

Som ovan nämnts, hade det officiella förslaget ifrågasatt möjlighet för
domstolen att särskilt för sig ådöma förlust av eller obehörighet att utöva ej
blott såsom nu offentliga befattningar, utan även de andra i »biir°-erliche
Ehrenrechte» ingående rättigheterna, men tillagt den förutsättningen,
att fara för missbruk av rättigheten skulle föreligga jämte »ehrlose Gesinnung».

»Gegententwurf» stryker förutsättningen fara för missbruk med bifogande
av den med hänsyn till motiveringens korthet i övrigt välkomna
upplysningen, att det officiella förslagets uppställande av nämnda förutsättning
»innebär en oklar förblandning av förvaltningspolitiska (polizeiliche)
element med hedersstraffens rättsliga och sedliga element».

Det officiella förslagets fakultativa ådömande — vid minst 3 månaders
fängelse för uppsåtlig ämbetsförbrytelse — av obehörighet att utöva offentlig
befattning har »Gegenentwurf» tagit till utgångspunkt för en bestämmelse
i samma riktning, avseende ej blott ämbetsförbrytelse, utan även för -

223

brytelse under utövning av näring eller yrke, för vars drivande erfordras
ådagaläggande av skicklighet eller myndighets tillstånd. Den som ådömes
minst 3 månaders frihetsstraff för förbrytelse begången under grov kränkning
av de plikter, offentlig befattning eller näring och yrke av ovan
nämnd beskaffenhet ålägga honom, kan enligt »Gegenentwurf» ådömas
obehörighet för en tid av 1 till 5 år att utöva ifrågavarande befattning,
näring eller yrke. lian förlorar den innehavda befattningen för alltid,
och likaså återtages det givna tillståndet till närings- eller yrkesutövningen.
Att observera är, att »Gegenentwurf» icke gjort fara för blivande missbruk
till en förutsättning för detta bistraffs ådömande.

»Gegenentwurf» anser de i det officiella förslaget angivna skälen mot
en bestämmelse av nu ifrågasatt beskaffenhet icke hållbara. Då förvaltningsmyndigheterna
hade att avgöra sådana frågor, skedde det vanligen på grundval
av handlingarna i brottmålet. Straffdomstolen, som emedelbart finge
hela materialet, vore ju bättre i stånd att bedöma frågan. När det gällde
tekniska frågor, hade ju domstolen tillgång till sakkunniga.

Slutligen föreslås i »Gegenentwurf», att i alla fall, där ådömande av
obehörighet att utöva »btirgerliche Ehrenrechte» skall eller kan ådömas,
skall även kunna dömas till förlust av föräldramyndighet för alltid, om
den dömde visat sig ovärdig densamma. Detsamma skall gälla vid dömande
till dödsstraff, tukthusstraff'' eller fängelse på minst sex månader för i
gemenskap med barnet begången förbrytelse.

Som synes hava i de senaste tyska strafflagsförslagen de påföljder,
som kunna hänföras under benämningen »Ehrenstrafen», ingalunda visat
brist på livskraft. Att detta i någon mån beror på vissa drag i den
tyska folkkaraktären — bl. a. dess utpräglade känsla för »Standesehre»
— synes sannolikt. Men i det sista förslaget — »Gegenentwurf» —
sammanhänger påföljdens tämligen orubbade vidmakthållande tydligen i
hög grad med en allt starkare vorden strävan att begränsa frihetsstraffets
efterverkningar till ett fåtal straffade, även med risk att dessa sistnämnda
komma att därvid drabbas hårdare av nämnda efterverkningar än eljest
vore fallet. Bland dessa efterverkningar är den missaktning, som möter
den relativt oskadlige frigivne, den betänkligaste. Genom att bl. a. fram -

224

häva det hårdaste och endast för ett fåtal svårare brottslingar avsedda fri O

•

hetsstraffet såsom vanärande synes man vilja ernå ett skyddande av de till
lindrigare frihetsstraff dömda från allmänhetens missaktning.

Neder- De tyska reformivrarnes uppfattning om lämpligheten att skilja

länderna, mellan vanärande och icke vanärande frihetsstraff och att använda förlusten
av statsborgerliga rättigheter såsom ett medel att fördjupa denna
skillnad har icke fått något uttryck i den nederländska strafflagen av år
1881. Denna lag har tvärtom, till åtskillnad från tidigare strafflagar,
huvudsakligen grundat sitt straffsystem på endast ett frihetsstraff —
fängelse 1 dag till 15 år, undantagsvis 20 år eller på livstid. Lagen
känner visserligen även ett lindrigare slag av frihetsstraff — »Hechteniss»
(4 dagar till 1 år) — men endast vid förbrytelser av oaktsamhet samt
polisförseelser eller såsom förvandlingsstraff.

Att låta någon av de i lagen upptagna rättsförlusterna förloras ipso
jure och för alltid såsom påföljd av ett visst straff avvisas därför också med
bestämdhet i lagens motiver. »Staten skulle därigenom visa, att den misströstar
om sitt straffsystem, och därjämte vidmakthålla fördomar, som
gör det svårt för en frigiven att återinträda i samhället. Rättighetsförlusten
bör bero av brottet och icke av straffet. Endast på detta sätt kan
man en gång för alla utplåna skillnaden mellan vanärande och ickevanärande
straff.»

En annan nyhet i den nederländska strafflagen var stadgandet om
förlust av behörighet att driva näring eller yrke — en anordning, som
sedan upptagits av flera följande strafflagar och ju utgör »Gegenentwurfs»
mest betydelsefulla reformkrav uti ifrågavarande frågor i förhållande till
det officiella tyska strafflagsförslaget.

J C> O

Den nederländska strafflagen har medvetet underlåtit att beteckna
rättsförlusterna såsom ett hedersstraff eller att överhuvud ge desamma en
kollektiv beteckning. Lagen uppräknar i det kapitel i allmänna delen,
som behandlar straffen, i ett och samma lagrum samtliga de rättigheter,
som enligt strafflagen kunna fråndömas brottslingen, nämligen rätten

1) att bekläda offentliga befattningar eller vissa sådana,

2) att tjäna i krigsmakten,

225

3) att välja eller väljas vid val, som anställas på grund av föreskrift
i lag,

4) att vara god man, förmyndare eller kurator för andra än egna

barn,

5) att utöva föräldramyndighet, förmynderskap eller kuratel över
egna barn samt

6) att utöva vissa yrken.

Utan undantag har åt domstolen överlämnats att avgöra, huruvida

1 strafflagen upptagna rättsförluster skola ådömas eller ej. I slutet av varje
kapitel i strafflagens speciella del gives i fråga om rättigheterna 1) —5) hänvisning
till de i kapitlet behandlade brott, vid vilkas bestraffning kan
ådömas förlust av en eller flera av nämnda rättigheter. Vad angår förlusten
av behörighet att utöva vissa yrken, har i den speciella delen vid
de brott, som därvid ifrågakomma, stadgats, att om den skyldige begått förbrytelsen
i sitt yrke, så kan utövningen av detta yrke förbjudas honom.

Ifrågavarande bistraff får ej ådömas den, som vid brottets förövande
ej uppnått 16 års ålder.

Utöver dessa i strafflagens speciella del uppräknade fall har domstolen
på grund av några i den allmänna delen givna mera generella
stadganden erhållit möjlighet att i ytterligare en del fall ådöma förlust
av vissa av ovan angivna rättigheter. Vid brott i offentlig befattning
eller brott, varigenom den skyldige kränkt en särskild plikt, som på grund
av befattningen ålegat honom, eller vid vars begående han hegagnat den
makt, det tillfälle eller de medel, som genom hans befattning förlänats
honom, kan domstolen ådöma förlust av behörighet att bekläda offentliga
befattningar eller viss befattning samt att tjäna i krigsmakten. Likaså
kan vid vissa brott, begångna av föräldrar eller förmyndare mot under
deras målsmanskap stående minderåriga, förlust av föräldramyndighet och
förmynderskap ådömas.

Bistraffet ådömes för alltid vid livstids fängelse och för en tid av

2 till 5 år vid fängelsestraff på viss tid samt vid häkte eller böter.

Bestämmelserna hava tillämpats i så ringa omfattning, att de kunna
sägas i praxis vara nästan utan betydelse. Under åren 1901 till 1910
hava rättsförluster av ifrågavarande art ådömts i tillhopa endast 56 fall.

29—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

226

Av dessa ådömdes i 30 fall förbud att utöva det yrke, däri förbrytelsen
begåtts, och av dessa 30 fall hava i större delen, eller 26 fall, förbrytelsen
bestått i otukt, vilken av överordnade, såsom förmän vid fabriker m. fl. eller
lärare och vårdare, bedrivits med minderåriga, som stått under deras befäl
eller vård. I övriga 4 fall har förbrytelsen utgjorts av koppleri 2 fall,
samt fosterfördrivning och genom vårdslöshet förorsakad fara för järnvägsdrift
vardera 1 fall. Förbud att utöva yrke synes alltså utanför
otuktsfallen sakna all betydelse. De förbrytelser, vid vilka förbud att
utöva yrke kan ådörnas, äro dock ganska talrika: bedrägeri vid leverans
till krigsmakten i krig; offentligt utställande eller anslående av skrift, i
vilken uppmanas till straffbar handling eller erbjudes att giva upplysningar
eller tillfälle eller medel att begå sådan handling; förbrytelser,
sammanfattade under titelrubriken »allmänfarliga förbrytelser» såsom vållande
till eldsvåda och översvämning samt järnvägs- och sjöolycka ävensom försäljning
eller utdelning av hälsovådliga varor; vidare otukt begången av lärare
med minderårig lärjunge, av föreståndare eller förman i fabrik eller
verkstad med där anställd minderårig, av tjänsteman med underordnad
samt av föreståndare, läkare, lärare, tjänsteman, betjänte vid fängelse,
uppfostringsanstalt, barnhus, sjukhus eller välgörenhetsanstalt med där intagen
person; koppleri, offentligt utställande eller spridande av sedlighetssårande
bild eller skrift eller av skrift och bild av förolämpande
eller för en avliden person smädligt innehåll; biträde vid fosterfördrivning
av läkare, barnmorska eller apotekare samt vållande till annans död
eller kroppsskada.

Som synes äro tillfällena för domstolarna att använda ifrågavarande
straff icke få. Att det i Nederländerna ådömts så sällan är av ett visst
intresse, särskilt då detta förhållande sammanställes med den omständio--

heten, att i Norge, där valfrihet ifråga om ådömande av liknande bistraff
föreligger, statistiken visar enahanda resultat.

Den nederländska strafflagen betecknade ett bestämt brytande med
inflytandet från Code pénal vare sig direkt eller via de tyska strafflagarna.
Detta kom till synes ej minst genom det medvetna strävandet att utplåna
skillnaden mellan »peines infamantes et non infamantes», såsom i motiverna

säges, ej blott genom att låta namnet försvinna, utan även genom att
icke med något visst slag av huvudstraff förena förlust av viktigare rättighet.

Aven den italienska strafflagen av år 1889 är en i många avseenden
i förhållande till Code pénal självständig skapelse. Men ifråga om åläggande
av rättsförluster av ifrågavarande slag står den Code pénal närmare
än den nederländska strafflagen. Den italienska strafflagen begagnar
visserligen ingen kollektivbenämning med vanärande anstrykning — påföljden
benämnes »obehörighet att bekläda allmän befattning» — men
rättsförlusterna inträda ipso jure vid vissa svårare straff, oberoende av
brottets beskaffenhet i övrigt. Där, såsom även förekommer, rättsförluster
ådömas såsom bistraff för vissa brott, har domstolen ej tillagts annan
befogenhet än att i ett mindre antal fall inom i lagen stadgad latitud
bestämma den tid, för vilken bistraffet ålägges.

»Obehörighet att bekläda allmän befattning» avser rättsförluster av
betydligt vidsträcktare innehåll än benämningen anger. Den avser dels
förlust av vissa rättigheter och förmåner, som den dömde vid tiden för
domens trädande i kraft är i åtnjutande utav, dels obehörighet för alltid
eller för viss tid att ernå eller utöva dessa rättigheter eller förmåner.
Dessa äro: rätten att välja och väljas samt varje annan politisk rättighet;
medlemskap av parlamentet samt jurymannaskap; varje befattning, som
beror av val, samt varje offentlig anställning eller befattning, som tilldelas
av staten, en provins eller kommun eller av någon inrättning, som på
grund av lag är ställd under statens, någon provins’ eller kommuns uppsikt;
akademisk grad och värdighet, titlar, ordnar och andra offentliga utmärkelsetecken;
rätt till ekonomisk förmån, som följer med ovan angivna
rättigheter, ävensom befattning såsom förmyndare och kurator samt varje
annan med förmynderskap och kuratel förbunden befattning med vissa
undantag beträffande bröstarvingar.

Som förut nämnts, är »obehörighet att bekläda offentlig befattning»
först och främst förenad med vissa straff. Straffarbete på längre tid än
5 år (»ergastolo»: livstids straffarbete eller »reclusione»: straffarbete på 3
dagar till 24 år) medför ständig obehörighet. Straffarbete (»reclusione»)

Italien.

228

på 3—5 år medför obehörighet för lika lång tid som frihetsstraffet, räknat
från frigivningen.

O O

Det frihetsstraff, »detensione» (på 3 dagar till 24 år), som utgör
den italienska lagens »custodia honesta», ävensom »arresto», frihetsstraffet för
obetydliga förseelser, medför däremot ej obehörighet, som nyss är nämnd.

Vidare ådömes som sagt »obehörighet att bekläda offentlig befattning»

CD CD CD O

i förening med åläggandet av straff för vissa brott.

Ständig »obehörighet att bekläda offentlig befattning» ådömes sålunda
enligt stadganden i strafflagens speciella del vid vissa brott av offentlig
tjänsteman, nämligen svårare fall av utpressning, försnillning, förstörande
av akter och urkunder i tjänstemans vård samt hjälp vid fånges flykt.

Viss tids »obehörighet att bekläda offentlig befattning» (3 månader—
5 år, tidslängden bestämmes inom denna latitud av domstolen) ålägges
enligt i strafflagens speciella del givna bestämmelser vid åtskilliga andra brott,
som äro belagda med »reclusione» under kortare tid än tre år. Dessa brott äro
dels vissa ämbetsbrott, nämligen ringare fall av försnillning, utpressning,
mottagande av mutor, förstörande av akter och urkunder i tjänstemans vård
samt tillstånd att låta fånge avlägsna sig från fängelseorten, dels tillnarrande
av penningar genom förespeglingar att använda sitt inflytande hos parlamentsledamöter
eller offentliga tjänstemän, falskt åtal eller falsk angivelse, falskt
vittnesmål, försök att anstifta falskt vittnesmål genom hotelse eller gåva,
trolöshet av advokat mot huvudman, svekfullt förfarande vid duell, påverkande
av prisnoteringar och fördyrande av näringsmedel genom utspridande
av falska rykten eller andra bedrägliga medel samt blodskam
under förhållanden, som vålla offentlig förargelse.

I några i strafflagens speciella del angivna fall omfattar emellertid obehörigheten
endast viss av de däri eljest ingående rättighetsförlusterna, nämligen
förlust av rätt att bekläda kyrklig tjänst (vid visst brott av kyrklig
tjänsteman) eller förlust av föräldramyndighet eller av förmynderskap och
rätt att användas såsom förmyndare (vid vissa sedlighetsförbrytelser). Sistnämnda
obehörighet kan dessutom (således fakultativt) ådömas vid missbruk
av aga eller vid misshandel i övrigt av barn eller myndling.

Bestämmelsen om obehörighet att bekläda offentlig befattning tillämpas
icke beträffande den, som vid brottets förövande ännu icke var 18 år gammal.

229

Den italienska strå fila gen har som bistraff upptagit aven »avstängande
från utövning av näring eller yrke». Åläggandet av detta straff är, i
motsats till vad därom är stadgat i nederländska och norska strafflagarna
samt i »Gegenentwurf», i regel icke fakultativt, utan obligatoriskt. Det
ålägges vid en del överträdelser av ordningsföreskrifter och avser den
näring eller det yrke, vari överträdelsen ägt rum. Tiden, för vilken
avstängandet ålägges, bestämmes av domstolen inom i lagen angiven
latitud, vanligen 3 dagar till 2 år.

Ifrågavarande förseelser äro: tillverkning och försäljning av vissa
slags vapen utan vederbörligt tillstånd; försummelse av föreståndare för
sinnessjukhus eller annan utövare av yrke i hälsovårdens tjänst att fullgöra
honom åliggande skyldighet ifråga om vård av sinnessjuk; inrättande av
offentligt hasardspel; föranledande av fylleri genom utskänkning av berusande
drycker; överträdelse av föreskrifter rörande bedrivande av handel med
eller pantsättning av begagnade saker; öppnande av teatrar eller sällskapslokaler
eller affärslokal eller andra för allmänheten tillgängliga inrättningar
utan föreskrivet tillstånd av myndighet (avstängande från utövning 3 dagar
till en månad); underlåtenhet vid vård av vissa djur (avstängande 3—24
dagar); vissa överträdelser av ordningsföreskrifter för handel, industri och
hantverk, som innebära fara för skadegörelse (avstängande 3 dagar till
en månad).

Vid följande förseelser är ådömandet fakultativt: genom slarv eller
okunnighet hos byggmästaren förorsakat instörtande av byggnad samt
vårdslöst framförande av djur och åkdon på offentliga platser (3—15
dagar).

I den italienska strafflagen finnes därjämte en anordning, som synes
vara förebilden till den i »Gegenentwurf» föreslagna obehörigheten att utöva
befattning, näring eller yrke. »Gegenentwurfs» bestämmelse ger dock
domstolen prövningsrätt, under det att i den italienska strafflagen påföljden
är i huvudsak anordnad på ett sätt, som utesluter domstolens prövning.

Under kapitelrubriken »straffdomars verkningar» finnes nämligen i
strafflagens allmänna del stadgat, att, därest förbrytelsen begåtts under missbruk
av en offentlig befattning eller av yrke och näring, för vars utövande erfordras
bemyndigande eller tillstånd av myndighet, medför dömande till ansvar

230

Norge.

för sådan förbrytelse avlägsnande från den offentliga befattningen eller från
utövande av näringen eller yrket under en tid, som är lika lång som
den, för vilket frihetsstraffet eller, vid oförmåga att betala böter, förvandlingsstraffet
ådömes, räknat från frigivningen.

I strafflagens speciella del finnas därjämte tillagda några fall, där
dömandet till ansvar likaledes verkar avstängande från utövning av näring
eller yrke under en på enahanda sätt bestämd tid. Har tillverkning och försäljning
av förfalskade eller hälsovådliga närings- eller läkemedel ägt rum
under missbruk av näring eller yrke, som med hänsyn till den offentliga hälsovården
är ställd under uppsikt, eller har biträde vid fosterfördrivning
lämnats under utövning av läkareyrke eller annat med hänsyn till den
offentliga hälsovården under uppsikt stående yrke, inträder ovannämnda
påföljd. Enahanda bestämmelse är given för den, som obehörigen undandrager
sig att på domstols befallning biträda såsom sakkunnig.

Slutligen må omnämnas, att vid vissa av de förbrytelser, vilka medföra
ådömande av »obehörighet att bekläda allmän befattning», nämligen
falskt vittnesmål av sakkunnig, trolöshet av advokat mot huvudman samt
påverkande från offentlig mäklares sida av prisnoteringar och fördyrande
av näringsmedel genom bedrägliga medel, ingår Enligt särskilda i den speciella
delen givna bestämmelser i »obehörighet att bekläda offentlig befattning»
jämväl »avstängande från utövning av näring eller yrke, vari förbrytelsen
ägt rum».

Antalet fall, där avstängande från utövning av näring eller yrke
skall eller kan förekomma, är, som synes, icke ringa. Under åren 1890—
1907 har sådant avstängande inträtt i omkring 6,000 fall.

Nämnas bör slutligen, att tukthusfånge är på grund av särskilt
stadgande i strafflagen under strafftiden underkastad inskränkning i såväl
rätten att förvalta sin egendom som ock föräldramyndighet och målsmanskap
för hustru samt, vid livstids tukthus, i behörigheten att genom
testamente förfoga över sin egendom.

Den norska strafflagen av år 1902 intager uti förevarande fråga en
mellanställning mellan å ena sidan den italienska strafflagen, som binder
rättsförlusterna i vissa fall vid straffet, i andra fall vid brott av viss be -

231

skaffenhet, men så gott som alltid gör påföljden obligatorisk och vanligen
utestänger domstolens prövning åven ifråga om påföljdens varaktighet
samt å andra sidan den nederländska strafflagen, som låter möjligheten
av bistraffets ådömande inträda huvudsakligen vid vissa i strafflagens speciella
del angivna brott, men med denna begränsning helt överlämnar dess
ådömande åt domstolens gottfinnande.

Den norska lagen däremot låter ifråga om de rättigheter av oftentligrättslig
art, som påföljden avser, med ett undantag, nämligen rätten att tjänstgöra
i rikets krigsmakt, vissa strängare straff i och för sig medföra förlust av
och obehörighet att ernå dessa rättigheter, och vissa mildare straff medföra
skyldighet eller endast befogenhet för domstolen att ådöma sådan förlust
eller obehörighet, därest den skyldige anses icke skickad eller ovärdig att
utöva nämnda rättigheter. Beträffande åter förlust av rättighet att driva
näring eller yrke, vari förbrytelsen förövats, stå norska strafflagens bestämmelser
— med undantag för några särskilt nämnda, förtroendefordrande
yrken, vilka erhållit en mellanställning mellan offentlig tjänst och vanliga
yrken — i nära överensstämmelse med den nederländska strafflagens stadganden.

I den norska lagen finnes — säkerligen avsiktligt — liksom i de
nederländska och italienska strafflagarna ingen annan gemensam beteckning
på ifrågavarande påföljder än det intetsägande »fortabelse af visse
rettigheder».

Vad först beträffar den påföljd, som avser rättigheter av offentligrättslig
karaktär, är i förhållande till motsvarande påföljds innehåll i förut
behandlade lagar dess innehåll mycket begränsat. »Fortabelsen» av dessa
rättigheter innefattar endast förlust av offentlig tjänst, som den skyldige
innehar, förlust av behörighet att uppnå offentlig tjänst, förlust av rösträtt
i offentliga angelägenheter och förlust av rättigheten att tjänstgöra
i rikets krigsmakt.

Förlust av offentlig tjänst och obehörighet att uppnå sådan tjänst
samt förlust av rösträtt inträder utan särskilt ådömande vid längre tids
»fängsel».

Då frihetsstraffets art sålunda i viss mån reglerar påföljdens inträde,
torde något böra nämnas om den norska lagens två frihetsstraff, »fånig -

232

sel» och »hefte». »Fängsel» (21 dagar till 15 år, vid brottskonkurrens
20 år) är det allmänna frihetsstraffet. »Hefte» (21 dagar till 20 år, 2
dagars »hefte» anses motsvara 1 dags »focngsel») skulle enligt motiverna
vara ett slags »custodia honesta», användbart för straffbara handlingar,
som antingen på grund av sin beskaffenhet eller de med handlingen förbundna
närmare omständigheterna icke visa ett särskilt fördärvat sinnelag.
Detta straff vore avsett för dem, vilka man icke ville i domen stämpla
som vanliga förbrytare.

För det i lagen fastslagna förhållandet mellan »fängsel» och »hefte»
är emellertid upplysande, att i lagen finnes ett allmänt stadgande, att »hefte»
alltid kan ådömas i stället för »fängsel», om särskilda omständigheter gör
det antagligt, att handlingen icke härrör av ett fördärvat sinnelag. (I det
först utarbetade förslaget av B. Getz (1887), vars motivering i denna del
oförändrad upptogs i det förslag, som .sedermera blev lag, användes i
stället för ordet »fördärvat» ordet »ärelöst».) Domstolen är således berättigad,
men icke förpliktad att låta det fördärvade sinnelaget vara avgörande
för straff arten.

Såsom förut nämnts, har däremot i de fall, där domstol givits prövningsrätt
i fråga om rättighetsförlustens ådömande, såsom förutsättning för
ådömandet stadgats — icke ärelöst eller fördärvat sinnelag — utan den dömdes
egenskap att vara »icke skickad» eller »ovärdig». Näston närmare för klarin"''
av begreppen »icke skickad» eller »ovärdig» gives ej i lagen. »Icke skickad»
och »ovärdig» angivas jämsides såsom skäl till förlust av offentlig tjänst,
som av den brottslige innehaves. Ovärdighet stadgas däremot ensam såsom
grund för obehörighet för framtiden att utöva de statsborgerliga rättighetern
a.

I motiverna angives den ledande synpunkten vid samtliga ifrågavarande
påföljders ordnande vara, icke att drabba den dömdes ära, utan
endast att hindra honom från att intaga ställning och utöva rättighet
eller näring, vartill han genom förbrytelsen visat sig icke skickad.

Dömande till »fängsel» på viss längre tid synes alltså lagen anse såsom i
och för sig tillräckligt bevis på att den dömde är »icke skickad» eller »ovärdig»
att utöva offentlig tjänst eller att rösta i offentliga angelägenheter. »Fängsel»
sex månader och däröver medför nämligen i och för sig förlust av varje

233

offentlig tjänst, som den skyldige innehar. »Fängsel» i ett är och däröver
medför därjämte i och för sig förlust under 10 år av behörighet att uppnå
offentlig tjänst och av rätt att rösta i offentliga angelägenheter.

»Fängsel» under kortare tid (21 dagar—6 månader) medför icke förlust
av varje offentlig tjänst. Med sådant straff skall av domstolen förenas
allenast förlust av sådan offentlig tjänst, vartill den skyldige genom den
straffbara handlingen visat sig icke skickad eller ovärdig. Med »fängsel»
understigande ett år (21 dagar—1 år) skall av domstolen förenas förlust
under 10 år av rätten att uppnå offentlig tjänst och rösträtt i offentliga
angelägenheter, försåvitt den skyldige genom den straffbara handlingen visat
sig ovärdig dessa rättigheter.

Med »hefte» skall, oberoende av strafftidens längd, av domstolen
förenas förlust av offentlig tjänst, vartill den skyldige genom den straffbara
handlingen visat sig icke skickad eller ovärdig. Likaså skall med
»hefte» i 3 år och däröver förenas förlust under 10 år av rätten att uppnå
offentlig tjänst och rösträtt, försåvitt den skyldige genom den straffbara
handlingen visat sig därtill ovärdig.

Tjänstens förlust användes i norska lagen såsom huvudstraff för en
mängd förbrytelser i tjänsten. Om den skyldige innehar jämväl annan offentlig
tjänst, skall med nämnda straff av domstolen förenas förlust även av sådan
tjänst, vartill den skyldige genom den straffbara handlingen visat sig icke
skickad eller ovärdig. Likaså skall med tjänstens förlust förenas förlust
under 10 år av behörighet att uppnå offentlig tjänst samt rösträtt i offentliga
angelägenheter, därest den skyldige visat sig därtill ovårdig genom
den straffbara handlingen.

För den återstående statsborgerliga rättighetsförlusten, som avser
rättigheten att tjänstgöra i rikets krigsmakt, är ådömandet ej obligatoriskt.
Denna förlust kan förenas med »fängsel», med »hefte» på tre år eller däröver
samt med tjänstens förlust, ådömd som huvudstraff, försåvitt den
skyldige genom den straffbara handlingen visat sig ovärdig nämnda rättighet.
Den ådömes för 10 år.

Enligt särskilt stadgande i strafflagens speciella del kan slutligen förlust
av rösträtt förbindas med varje frihetsstraff för förbrytelser bestående

30—142016. Förlust av medborgerligt förtroende.

234

i obehörig inverkan å andra vid offentliga val eller obehörigt deltagande i

n o

sådant val.

I den norska lagens stadganden rörande förlust av behörighet att
driva väring eller yrke finnes icke angiven någon generell synpunkt ifråga
om förlustens ådöinande. Förövas förbrytelsen under utövningen »av en
nteringsvei», kan rättigheten att fortsätta denna fråndömas den skyldige vid
vissa i strafflagens speciella del uppräknade brott. Bestämmelsen lämnar
således domstolen inom de angivna gränserna fria händer att ådöma påföljden
eller icke. I motiverna angives, som ovan nämnts, avsikten med
stadgandet vara att hindra den dömde från att utöva en näring, vartill han
genom förbrytelsen visat sig icke skickad. Att de yrken eller näringar,
som förbudet kan gälla, ej äro endast sådana, som kräva viss kompetens
eller myndighets tillstånd för utövande, synes av de i strafflagens speciella
del angivna brott, vid vilkas bestraffande påföljden kan ådömas. Dessa brott
äro: brytande i krigstid av kontrakt angående krigsmaktens proviantering
eller fortskaffande; offentlig uppmaning till och erbjudande att föröva
straffbar handling; förledande till utvandring genom falska förespeglingar;
alla under kapitelrubriken »allmänfarliga förbrytelser» upptagna brott
såsom vållande av eldsvåda och översvämning samt järnvägs- eller sjöolycka,
tillverkning eller försäljning av hälsovådliga varor, spridande av smittosamma
sjukdomar, försäljning av humbugsmedicin samt kvacksalverikurer,
vållande av dyrtid genom falska uppgifter eller brytande av åtagna förpliktelser;
förledande till otukt; ekonomiskt utnyttjande av annans otuktiga
leverne; otuktiga föredrag, otuktiga föreställningar och utställningar
samt spridande av otuktig skrift och bild (om det sker två gånger under
loppet av två år); barns eller omyndigas undandragande från föräldrars
eller andra vederbörandes omsorg eller myndighet; användande av barn
och omyndiga på ett för hälsan, sedligheten eller rättskaffenheten skadligt
sätt; slavhandel; vissa svårare fall av bedrägeri, trolöshet mot huvudman
och ocker; hasardspel; överträdelser av föreskrifter för pantlåneinrättningar;
vårdslöshet eller fylleri av befälhavare, styrman eller lots i tjänsten samt
vissa förseelser förövade genom tryckt skrift.

Vid sist angivna förbrytelse kan rätt att driva näring som boktryckare
eller förläggare eller såsom utgivare av tidning eller tidskrift

235

fråntagas den dömde endast för eu tid av intill 5 år, vid övriga förbrytelser
kan rätten frånkännas för en tid av intill 5 år eller för alltid.

För att i någon mån motarbeta kringgående av ifrågavarande förbud
stadgas därjämte, att den, som fråndömts rätten att driva en näring, ej
kan förestå sådan näring för en annan.

I fråga om vissa mera förtroendeford rande yrken hava givits särskilda
bestämmelser, mera liknande dem, som gälla för offentlig tjänst. Dessa äro
befattning såsom sakförare, läkare, veterinär, apotekare, barnmorska, präst
eller församlingsföreståndare, styresman för eller lärare vid undervisningseller
uppfostringsanstalt eller barnhem samt befälhavare å fartyg.

I fråga om sådan befattning är rätten att ådöma förlust av behörighet
att innehava befattningen ej inskränkt till vissa i strafflagens speciella
del angivna fall, utan, såsom vid offentliga befattningar, beroende av vissa
generellt angivna förutsättningar.

Med »fängsel» eller tjänstens förlust kan nämligen förenas för en
tid av intill 5 år eller för alltid förlust av behörighet att innehava nämnda
befattningar eller någon av dem, därest den skyldige genom den
straffbara handlingen visat sig ovärdig den för befattningen erforderliga
tilliten eller ock har kränkt plikter, som ålegat honom i kraft av befattningen,
och det föreligger fara för återfall.

Anledningen till att dessa befattningar erhållit nämnda, offentlig
tjänst liknande, särställning är enligt motiverna den, att en hederlig
karaktär vore av särskild betydelse vid sådana befattningar.

Så långt som att göra ådömandet obligatoriskt under de givna förutsättningarna
— vilket ju skett vid offentlig tjänst — har man ej gått. I
likhet med vad som gäller ifråga om näring eller yrke i övrigt kan således
domstolen — även om ovärdighet etc. föreligger — underlåta att
ådöma förlusten.

Ifrågavarande bestämmelser äro dock ej avsedda att i någon mån
uttömma de följder, som en straffdom kan medföra för den dömdes borgerliga
rättsställning.

I motiverna till det av Getz utarbetade första utkastet till strafflagen,
framhölls visserligen det otillfredsställande uti, att bestämmelserna
rörande rättsförluster såsom påföljd av brott vore splittrade i en mängd

236

lagar utanför strafflagstiftningen, och man sökte därför upptaga äinnet
till en uttömmande och systematisk behandling i strafflagen. Vid den
genomarbetning av detta utkast, som sedermera gjordes av strafflagskommissionen
(Getz in. fl.), inskränktes emellertid rättigheterna till de i
strafflagen nu upptagna. Man ansåg visserligen alltjämt, att det nog vore
mest tillfredsställande, om i strafflagen kunde upptagas alla följder av
straffdomen med hänsyn till den dömdes borgerliga ställning, men på
grund av de därmed förbundna stora svårigheterna hade denna tanke måst
uppgivas och åt den privata lagstiftningen överlämnas att fritt föreskriva de
villkor med hänsyn till ostrafflig eller ©lastelig vandel, som kunde anses
nödiga för innehavare av olika befattningar eller utövare av olika verksamhet
i övrigt.

Lagstiftningen utanför strafflagen har också i ganska vidsträckt omfattning
begagnat sig härav. Så stadgas i Lov om handelsnasring av den
16 juli 1907, att utesluten från rätten att erhålla näringsbrev —och därmed
utesluten från rätt att handla med därför inköpta varor eller att driva
kommissionshandel, handelsagentur, bokhandel och bankaffärer — är envar,
som genom dom för straffbar gärning är frånkänd statsborgerliga rättigheter.
Samma bestämmelse gäller enligt Lov om haandverksntering den
25 juli 1913 för den, som vill i »kjopstaed» eller »lad ested» driva hantverk
som näring.

Av den hittills publicerade statistiken över ålagda påföljder (1905—
1910) framgår, att förlust av behörighet att driva visst yrke eller näring
icke i något fall ålagts. Förlust av behörighet att innehava de privata
befattningar som advokat, läkare etc., för vilka ovannämnda särskilda
stadgande givits, har ådömts i endast 4 fall, ett fall 1905 och 3 fall 1909.
Förlust av rättigheten att tjänstgöra i krigsmakten har använts i något
större omfattning — tillsammans dock endast 89 fall under åren 1905—1910.
Denna sistnämnda förlust lärer dock enligt uppgift under de senaste åren
hava på grund av därom från militärt håll gjorda framställningar ådömts
i betydligt ökad utsträckning.

Adömande av förlust av rösträtt och behörighet att uppnå offentlig
tjänst har erhållit en ganska vidsträckt användning. Under åren
1905—1910 har denna förlust ådömts tillsammans 1,317 män och 163

237

kvinnor. Därtill komina de här icke medräknade fall, då förlusten inträtt
ipso jure. Slutligen hava under samma tidsperiod förlust av offentlig
tjänst såsom bistraff ådömts 13 män. Även här tillkomma de fall, då
förlusten på grund av straffets höjd inträtt ipso jure.

De två senaste och märkligaste förslagen på strafflagstiftningens De
område, det schweiziska av år 1908, överarbetat 1912, och det österrikiska schweiav
år 1909, även överarbetat 1912, hava båda såsom bistraff upptagit z^a
förlust av vissa statsborgerliga rättigheter. De hava icke ansett behövligt , . ,
att undvika en gemensam beteckning å rättsförlusterna och till och med S(raffgivit
densamma en vanärande anstrykning. Beteckningen är i det lagsfövschweiziska
förslaget »Einstellung in der burgerlichen Ehrenfähigkeit» och slagen.
i det österrikiska sSchmälerung der burgerlichen Ehrenrechte».

I båda förslagen avses därmed endast rättigheter av offentligrättslig art.

Det schweiziska förslagets påföljd avser endast rättighet att rösta och välja i
offentliga angelägenheter, valbarhet samt rättighet att vara innehavare av
offentlig befattning och att vara värnpliktig. Det österrikiska förslagets
katalog är betydligt vidlyftigare, men håller sig dock inom de offentliga
rättigheterna. Den omfattar förlust av varje inländskt offentligt ämbete
och tjänst, akademisk grad, av rättighet att driva advokatverksamhet eller utöva
notariat eller offentligt ombudsmannaskap, av behörighet att företräda part
inför rätta samt av rättighet att i Österrike föra utländsk akademisk grad;
förlust av valrätt, medlemskap och valbarhet i fråga om offentliga representantkorporationer;
obehörighet att uppnå sådana rättigheter och befattningar,
som nu nämnts; förlust av inländsk adel och andra inländska titlar och
värdigheter, ordnar och äretecken samt förlust av meddelad befogenhet att
i Österrike bära utländska titlar, värdigheter, ordnar och utmärkelser.

Påföljden inträder enligt båda förslagen vid visst slag av straff,
enligt det schweiziska förslaget vid tukthus genom obligatoriskt ådömande
för en tid av 2—10 år och enligt det österrikiska ipso jure för 10 år vid
dödsstraff och tukthus.

Vid fängelse är däremot i båda förslagen såsom förutsättning för
påföljdens ådömande stadgat, att den straffbara handlingen skall hava
ådagalagt ett från etisk synpunkt förkastligt sinnelag hos gärningsmannen.

238

I det schweiziska förslaget uttryckes detta med »ehrlose Gesinnung» (i 1908
års förslag »gemeine Gesinnung») och i det österrikiska med »synnerlig
råhet, grov egennytta, skamlöshet och arbetsovillighet».

Föreligger alltså vid brott, som medför fängelse, ärelöst sinnelag, kan
enligt det schweiziska förslaget (i 1908 års förslag »skall») domstolen ådöma
bistraffet för en tid av 1—5 år. Enligt det österrikiska förslaget är
ådömandet, som sker för en tid av 2—5 år, under ovan nämnda förutsättning
obligatoriskt, dock skall fängelsestraffet uppgå till minst 6 månader.

I det schweiziska förslaget är dessutom stadgat, att ifrågavarande
bistraff alltid skall ådöinas vid fängelse för yrkesmässigt koppleri, förledande
till yrkesmässig otukt samt vid förfalskningar vid val eller omröstning.

Enligt det österrikiska förslaget är den, som dömes för brott mot
parlamentet eller andra sådana representantförsamlingar eller för bestickning
vid val eller förfalskning av valresultat, ipso jure förlustig medlemskap
samt valbarhet och valrätt för 6 år. Vidare kan domstolen, utan att vara
bunden vid ovan angivna allmänna förutsättningar, ålägga påföljden i samband
med ådömande av fängelse för vissa brott, nämligen koppleri, yrkesmässigt
befordrande av otukt, flickhandel (vit slavhandel), »Zuhälterei» och
ocker. Dessa brott visade nämligen enligt motiverna ett så gement sinnelag
och bure en så ärerörig prägel, att gärningsmannen vore ovärdig varje offentligt
förtroende, varjämte faran för missbruk av offentlig befattning och befogenhet
vore stor. Slutligen kan den, som dömes till fängelse på minst 3
månader för brott mot statens bestånd eller säkerhet, ådömas ifrågavarande
påföljd, även om icke synnerlig råhet etc. föreligger — enligt motiverna
därför att det under vissa omständigheter kunde vara farligt att låta en sådan
gärningsman fortfara att utöva offentlig verksamhet.

I båda förslagen hava »jugendliche» (Schweiz intill 20 år, Österrike
intill 18 år vid brottets begående) undantagits från påföljden.

Huvudregeln i båda förslagen är således, att påföljden medföljer tukthusstraff
och att vid fängelse dess åläggande är beroende av det sinnelag
brottet visat.

till utredning om, vad detta innebär, torde de båda förslagens
straffsystem böra med några ord beröras.

239

Enligt (let schweiziska förslaget finnas för brott (»Verbrechen», deribland
inräknas utan åtskillnad även »Vergehen») endast två frihetsstraff
— tukthus och fängelse. För överträdelser (»Obertretungen»), vilka behandlas
i en särskild del av lagförslaget, finnes även ett mycket kort frihetsstraff
— »Haft» — lägst 3 dagar och högst 3 månader.

Tukthusstraffet, vars maximum är 15 år eller livstiden och minimum
1 år, är det reguljära straffet för brott, som visat ett ärelöst sinnelag, men
därmed straffas även andra brott, som på grund av gärningens objektiva
svårhet kräva längre frihetsstraff, än som kan ernås med fängelsestraffet.

Fängelsestraffet, som ådöines för en tid av 8 dagar—2 år, i vissa
i lagen särskilt angivna fall upp till 5 år, är det reguljära frihetsstraffet för
medelsvåra och lindrigare förbrytelser, vilka icke visa ett ärelöst sinnelag
hos gärningsmannen. Att för vissa fall fängelse dock kan ifrågakomma,
även där brottet visat sådant sinnelag, synes ju därav, att ifrågavarande
påföljd, som förutsätter ärelöst sinnelag, kan ådöinas även vid fängelse.
Detta sammanhänger väl närmast därmed, att enligt förslaget tukthus ej
kan ådömas för kortare tid än ett år och följaktligen ej är användbart för
objektivt ringa förbrytelser, även om dessa visa ett ärelöst sinnelag.

Där i straffsatsen förekommer både tukthus och fängelse, skall domstolen
välja tukthus, om gärningen visar ett ärelöst sinnelag eller en dålig
karaktär. Om förmildrande omständigheter föreligga (aktningsvärda bevekelsegrunder,
svårt betryck, sinnestillstånd, som uppretats genom kränkning,
vilken den skyldige ej själv givit anledning till, uppriktig ånger och gottgörande
av skadan) kan domstolen mildra straffet, bl. a. genom utbytande
av tukthus mot fängelse jämväl i de fall, då tukthus förekommer ensamt
i straffsatsen. År minimum i straffsatsen 2 års tukthus, får dock ett
dylikt utbyte av straffarten icke ske.

Vid förslagets granskning av en därför tillsatt expertkommission år
1912 anmärktes, att vissa svåra brott, som vore belagda med tukthusstraff
i minst två år, t. ex. mord, kunde hava tillkommit av motiv, som ej vore
i ringaste mån vanärande. Påföljdens åläggande borde därför göras fakultativ
även vid tukthus och beroende av, om gärningen visat dåliga instinkter
(instinets vils). Detta förslag avböjdes emellertid, därvid framhölls
bl. a., att skillnaden mellan förslagets tukthus och fängelse huvudsakligen

240

bestode just i >Ehrenfolge». Funnes ej denna skillnad, förelåge ingen
anledning att ej överlämna båda straffarterna åt domstolens fullständigt
fria val.

De brott, där tukthus ensamt ingår i straffsatsen och minimum är
två år samt påföljden således under alla omständigheter måste ådömas,
äro: mord, fosterfördrivning av annan än kvinnan och mot hennes vilja,
rån under vissa försvårande omständigheter, otukt med barn under 16 år,
våldtäkt av omyndig eller oberyktad, flickhandel, blodskam med omyndig,
mordbrand med vetskap om att flera människors liv är i fara, dynamitattentat,
som medför allmän fara, järn vägsattentat, som medfört fara för
människor, samt landsförräderi.

Aven i ett annat hänseende sammanfalla enligt det schweiziska förslaget
icke tukthusstraff och straff för vanärande brott. Förslaget har ej
velat använda den svåraste straffårten för de brott, som visa ett ärelöst
sinnelag, men i objektivt avseende äro lindriga. Dessa brott bestraffas
med fängelse och ifrågavarande »Ehrenfolge». Förslagets strävanden att
gestalta tukthusstraffet såsom vanärande till skillnad mot fängelsestraffet
hava således även härutinnan måst vika för andra synpunkter, vilka sammanhänga
därmed, att det objektivt svåra i gärningen alltjämnt vid straffets
utmätande anses betyda mera än de därifrån skilda subjektiva omständigheterna.

Det österrikiska förslaget, som förenat ifrågavarande påföljd ipso
jure med tukthusstraffet, har vid frihetsstraffens gestaltning valt den utvägen
att anordna två frihetsstraff med samma maximum 20 år, den ena
straffarten, tukthus, för gärningar av objektivt svår och subjektivt säiskild
förkastlig art och den andra straffarten, fängelse, för alla övriga med
frihetsstraff belagda handlingar, utom dem som äro av mycket lindrig art
eller ock från etisk synpunkt icke ens kunna betraktas såsom klandervärda,
t. ex. vissa politiska brott. För denna återstod av brott, vilka sålunda
ej bestraffas med fängelse, är frihetsstraffet »custodia honesta» (»Haft») för
en tid av intill 5 år.

Genom att fängelsestraffets maximum satts ända upp till 20 år, möjliggöres,
att de objektivt sett grova brott, vilka kunna i vissa undantagsfall
etiskt sett vara endast i ringare grad förkastliga och i andra fall åtminstone

241

ej vältrande, undantagas från det med vanärande påföljder förbundna tukthusstraffet
och i stället underkastas fängelsestraff''. Visserligen stadgar förslaget
i många fall för de grövsta brotten såsom mord, svår kroppsskada, svårare
allmänfarliga förbrytelser in. fl. enbart tukthus i straffsatsen, men samtidigt
gives domstolen en generell befogenhet att utbyta tukthus mot fängelse,
därest i sådana fäll den, som begått gärningen, handlat under omständigheter,
som visat stark nedsättning i förmågan att inse det orätta i handlingen,
häftig sinnesrörelse eller trångmål eller där omständigheterna i
övrigt tyda på en mindre intensitet i den brottsliga viljan.

Ej heller det österrikiska strafflagsförslaget har emellertid kunnat
i alla delar genomföra anordningen med å ena sidan tukthusstraff för vanärande
brott och å andra sidan de andra straffen för brott av icke vanärande
beskaffenhet. Tukthusstraffets minimum är ett år och det är således
ej användbart på en mängd objektivt sett lindriga förbrytelser, vilka kunna
vara i etiskt avseende tämligen förkastliga. Ifrågavarande hedersstraff skall
därför enligt förslaget åläggas även vid fängelse (på minst sex månader),
om brottet visat ett etiskt förkastligt sinnelag.

Det schweiziska förslaget upptager i motsats mot det österrikiska, utom
»Einstellung in der burgerlichen Ehrenfähigkeit», en ytterligare påföljd, som
avser förlust av rättighet av offentligrättslig beskaffenhet. Vid alla brott
(Verbrechen), varigenom innehavare av offentlig befattning gjort sig ovärdig
densamma, skall avsättning från befattningen samt obehörighet att väljas till
offentlig befattning ådömas för en tid av 3 till 15 år. Denna bestämmelse
har i vissa detaljer gestaltats tämligen olika närstående stadganden i den
övriga här behandlade strafflagstiftningen. Den motsvarar ej »Gegenentwurfs»
bestämmelser om förlust av behörighet att bekläda offentligt ämbete
för den, som begått förbrytelsen under grov kränkning av de plikter, som
åligga honom på grund av hans ämbete, ty i »Gegenentwurf» avses ju
endast förbrytelse begången i sammanhang med tjänsten. Detsamma är
förhållandet med motsvarande stadganden i de nederländska och italienska
strafflagarna. Närmast står stadgandet den norska bestämmelsen om förlust
av offentlig tjänst samt av rätten att uppnå offentlig tjänst, försåvitt
den skyldigeygenom den straffbara gärningen visat sig ovärdig. Men den
norska lagens påföljd är dessutom knuten vid förutsättningen av ett fri 31—142016.

Förlust av medborgerligt förtroende.

242

Den övriga
utländska

strafflagstiftningen.

hetsstraff av viss art eller av viss höjd, något olika för förlusten av tjänst
och förlusten av behörighet för framtiden, och gäller under i lagen fastslagen
tid 10 år.

Däremot överensstämmer det schweiziska förslagets bestämmelser om
förlust av behörighet att utöva näring och yrke ganska nära med »Gegenentwurfs»
ifrågasatta stadganden härutinnan. Dock råder den skillnaden
mellan »Gegententwurf» och det schweiziska förslaget, att det sistnämnda
avser varje näring eller yrke, ej blott dem, som bero av kompetensprov
eller myndighets tillstånd. I båda förslagen är förutsättningen, att
den skyldige grovt kränkt de plikter, som näringen eller yrket medför.
Det schweiziska förslaget förutsätter emellertid tillika tre månaders frihetsstraff
och att fara skall föreligga för vidare missbruk. Åläggandet är i
båda förslagen fakultativt och tiden densamma 1—5 år.

Den utvidgning ifråga om därmed avsedda yrken, som det schweiziska
förslaget innehåller utöver »Gegententwurf», väckte motstånd vid 1912
års granskning, men bibehölls likväl oförändrad. Motståndarna anförde,
att påföljden ofta satte den dömde i en förtvivlad ställning och verkade
som ett svårt straff. Påföljden borde inskränkas till sådana fall, där det
erfordrades tillstånd eller ådagaläggande av särskild färdighet för näringens
eller yrkets utövande. Varje yrke medförde ju vissa frestelser. Det vore
ju ingenting vunnet därmed, att den skyldige vore tvungen att uppge sitt
hittillsvarande yrke och vända sig till ett nytt, t. ex. icke handla med mjölk,
utan med vin. Endast där särskilt förtroende erfordrades, borde utövningen
av näring eller yrke förbjudas, och detta sammanfölle med just
sådana yrken, för vilka erfordrades tillstånd eller visande av kompetens.

Slutligen bör omnämnas, att i det schweiziska förslaget upptages
ådömande av förlust av behörighet att utöva föräldramakt eller förmynderskap
för den, som genom en förbrytelse gjort sig därtill ovärdig.

Däi i den övriga utländska strafflagstiftningen förlust av statsborgerliga
rättigheter eller av behörighet att utöva näring eller yrke förekommer såsom
påföljd av brott, erbjuda därutinnan givna bestämmelser föga av intresse.

Något torde emellertid böra nämnas om de få europeiska strafflagar,
där sådana stadganden så gott som saknas eller ock äro av ringa betydelse.

243

I England följer visserligen med dödsstraff, tukthus samt fängelse med
härt arbete eller annat fängelse överstigande 12 månader, därest dessa straff
ådömas för vissa grövre brott, förlust av offentlig tjänst samt av pension
av offentliga medel och likaså obehörighet att under straffverkställigheten
bekläda offentlig tjänst eller väljas till medlem av parlamentet, men någia
påföljder av ifrågavarande art avseende tiden efter frigivningen finnas ej.

I Danmark är användningen av bistraff av ifrågavarande slag än
mera inskränkt. Den som till vissa myndigheter inger obefogade klagomål
kan, därest han är sakförare eller ämbetsman, ådömas, förutom frihetsstraff
eller böter, tillika förlust av befattningen. Likaså följer förlust
av valrätt för den som säljer sin röst. Dessa äro de enda stadgandena
i strafflagen av ifrågavarande art. Däremot finnas i den övriga lagstiftningen
åtskilliga bestämmelser, som från vissa rättigheter utestänga den,
som begått ett i den allmänna meningen vanärande brott. Om ett brott
är av sådan beskaffenhet avgöres emellertid från fall till fall av vederbörande
myndighet.

Det danska straff lagsförslaget av år 1912 gör häri ingen väsentlig
ändring. Bestämmelserna om de fall, då någon på grund av straffbar
handling skall förlora offentlig, d. v. s. statslivet angående rättighet eller
behörighet att driva näring eller yrke, upptagas alltjämt icke i strafflagen,
utan i den lagstiftning, som i övrigt reglerar berörda verksamhet. Däremot
hava i förslaget intagits bestämmelser, som bereda möjlighet att få
prövningen, huruvida rättigheten eller behörigheten är förverkad eller ej,
förlagd till domstol.

Algot Bagge.