RIKSDAGENS PROTOKOLL.

I9!7. Andra kammaren. Nr 6.

Måndagen den 22 januari, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 16 innevarande januari.

§ 2.

Sedan Kung! Maj:t i skrivelse till riksdagen den 17 i denna
månad äskat, att särskilda deputerade måtte, jämlikt § 54 regeringsformen
och § 50 riksdagsordningen, av riksdagen utväljas för att
med Konungen överlägga, företogs nu, enligt därom av kammaren
den 19 dennes fattat beslut, val av deputerade.

Därvid avlämnades följande godkända valsedlar, nämligen 92
med partibeteckningen »socialdemokratiska gruppen», 79 med partibeteckningen
»lantmanna- och borgarepartiet» samt 40 med partibeteckningen
»liberala samlingspartiet».

Av de med partibeteckningen »socialdemokratiska gruppen» utmärkta
valsedlarna upptogo 75 valsedlar

såsom första namn herr Branting,''

» andra » Thorsson och

» tredje Rydén i Malmö.

De med partibeteckningen »lantmanna- och borgarepartiet» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga

såsom första namn herr Lindman och

» andra »'' » Andersson i Skivarp.

De med partibeteckningen »liberala samlingspartiet» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga

såsom första namn herr Edén.

På grund härav blev ordningen mellan namnen å de särskilda
gruppernas valsedlar bestämd på sätt ovan angivits.

Vid härefter företagen fördelning av platserna mellan de olika
grupperna tillföllo dessa nedannämnda personer i följande ordning:

Andra hammarens protokoll 1917. Nr 6.

ht//lits av
stairverkspropotitionen.

2 Måndagen den 22 jannan, f. m.

herr Branting,

» Lindman,

» Thorsson,

» Eden,

» Andersson i Skivarp och
» Rydén i Malmö.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren, att underrättelse
om valet skulle genom utdrag av protokollet meddelas riksdagens
kanslideputerade med anmodan till dem att låta uppsätta och
till kamrarna ingiva förslag till skrivelse till Konungen med anmälan
om det verkställda valet.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående det i nästföregående paragraf
omförmälda valet och vad kammaren i sammanhang därmed beslutat.

§ 4.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts proposition, nr
1, angående statsverkets tillstånd och behov.

Därvid anförde

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld: Herr talman,
mina herrar! Den diskussion, som plägar anknyta sig till
remissen av statsverkspropositionen, kan i år väntas få ett särskilt
stort intresse.

Detta intresse beror emellertid icke därpå, att de föreliggande
omständigheterna giva regeringen anledning till några nya eller
uppseendeväckande uttalanden. Man torde ej heller böra förutsätta,
att sådana skola behöva framkallas av vad från annat håll under
debatten förekommer.

Regeringens allmänna ståndpunkt är alltjämt densamma på
såväl det utrikespolitiska som det inrikespolitiska området, i både
rent politiska och ekonomiska frågor. Denna hållning är väl bekant,
icke blott genom upprepade uttryckliga förklaringar, utan
även i följd av grundsatsernas långvariga tillämpning på ständigt
nya och oftast allt mera prövande och maktpåliggande frågor. Det
skulle näppeligen vare sig leda till större klarhet eller medföra
andra fördelar för vårt land, om vi nu sökte giva nya uttryck åt
vad alla, både inom och utom landet, redan veta, eller åtminstone
böra veta, om våra avsikter och strävanden.

Att emellertid tillämpningsfrågorna bliva allt mera vanskliga,
när det gäller att efter bästa förmåga trygga rikets sanna välfärd
och dess innebyggares berättigade intressen, det har redan antytts
och ligger för övrigt i öppen dag för envar. Ovedersägligt är

Måndagen den 22 januari, f. in.

.Nr K.

även, att man ofta endast har valet mellan faror och svårigheter,
eller åtminstone endast mellan större och mindre, men dock alltid
betydliga, svårigheter. För att blott nämna ett exempel, men det
närmast liggande, kan ingen med lätt hjärta medverka till så d jupt
ingripande och i olika avseenden sä betungande åtgärder som bröd -regleringen, men ett ännu tyngre ansvar än för dennas genomförande
hade det dock varit att, såsom förhållandena nu ligga och
med vad vi nu kunna veta om framtiden, underlåta densamma.

1 alla frågor, utrikes eller inrikes, stora eller små, är riktlinjen,
och bör den vara, att icke något göres eller underlåtes för att
gynna den ena eller den andra, av undfallenhet för den enas
eller den andras önskningar och yrkanden, men att allt sker för
Sveriges lands och folks väl, med de medel, som härför prövas
direkt eller indirekt verksamma.

Riksdagen har givetvis både rätt och plikt att med regeringen
dela bekymren, omsorgerna och ansvaret, diet önskvärda samarbetet
bör vara så mycket mera möjligt och genomförbart, som det, såvitt
vi känna, mellan regering och riksdag råder principiell överensstämmelse
i avseende å de väsentliga syftena för den innevarande
kristidens svenska politik. Om vad jag nyss kallade tillämpningsfrågorna
kunna naturligtvis — ja, måste naturligtvis — råda
många och stundom vitt skilda meningar. Det kan sägas, att i sa
ömtåliga och invecklade frågor, som det här på skilda områden
gäller, är det oftast omöjligt att finna lösningar, vilka för alla
framstå såsom de enda rätta. Vad man framför allt väntar av
denna remissdebatt, är att folkets valda representanter från skilda
landsändar skola begagna tillfället att främja en god utgång genom
att uttala sin mening om vad som bör ske, vilken mening bäst
grundas genom skärskådande av vad som skett.

Bland de talrika — för att icke säga tallösa — beslut och åtgärder,
som snart sagt dagligen påkallats, finnas givetvis många,
som uppfordra till kritik, icke blott därför att de strida mot vissa
åsikter eller intressen, utan av mera allmängiltiga grunder. Är
en sådan kritik av beskaffenhet att giva verklig ledning, så att
gjorda misstag kunna rättas eller nya undvikas, kan den endast
vara välkommen. Välkomna äro även alla nya uppslag, som kunna
lända till lättnad och gagn för framtiden. Men vi måste, icke för
vår skull, utan i det allmännas intresse, förbehålla oss att noggrant
och sakligt pröva både kritiska anmärkningar och positiva
förslag, från vilket håll de än må komma. Vi önska icke, att
någon av riksdagens fraktioner skall framför andra göras ansvarig
för vad vi kunna anses fela eller försumma, och vi kunna därför
ej heller åtaga oss att blint följa vare sig den enes eller den andres
råd och anvisningar.

Åtskilliga aktuella frågor, särskilt av utrikespolitisk innebörd,
äro av den beskaffenhet, att de icke kunna lämpligen diskuteras
under en offentlig debatt, utan endast med de nyss på Konungens
inbjudan utsedda särskilda deputerade. Till clessa ämnen höra
särskilt vissa pågående underhandlingar. Andra frågor åter torde

Remiss av
statsvtrkspropositionen

(Pörte.)

>T t>. 4

Måndagen den 22 januari, f. in.

lie miss är
statsverkspropositionen.

(Forts.)

bäst lösas under mera formlösa och oofficiella förhandlingar med
ledamöter av riksdagen.

Jag började med att yttra, att regeringen åtminstone för ögonblicket
saknar anledning till några nya eller uppseendeväckande
förklaringar. Men vi hava ansett det riktigt och gott att redan
från början giva till känna, i vilken anda vi, så länge det är oss
möjligt, skola upptaga de anmärkningar och erinringar, som komma
att mot oss riktas under denna remissdebatt. Om någon finner
förhållandena kräva, att han uttalar sig i annan eller längre gående
syftning, än som härmed är förenligt, lärer han ej sakna utvägar
att göra sig förstådd, både i denna sal och utanför densamma.

Herr Edén: Herr talman, mina herrar! Det uttalande, varmed
hans excellens statsministern nyss inledde denna remissdebatt,
utgör utan tvivel ett mycket ovanligt fäll i den praxis, som utvecklat
sig vid motsvarande tillfällen under nu mer än hundra år.
Det torde dock vara ursäktligt, om jag frän min sida icke kan finna
någon anledning att anknyta de retiektioner, som jag vid detta
tillfälle ämnat göra, till det uttalandet. Än mindre kan jag för
min del vara överens med berr statsministern därom, att det är
på honom det ankommer att angiva vad man väntar av denna
remissdebatt. Det lär väl ändock vara icke regeringens utan svenska
folkets sak att genom de skilda stämmor, varöver det har att
förfoga, ge uttryck för vad man väntar av remissdebatten. Och
om det, som svenska folket väntar i mer eller mindre grad skulle
vara något annat än vad regeringen väntar — då komma vi icke
att rätta oss efter regeringens förväntan. I denna sal stå vi såsom
det svenska folkets representanter och icke i någon annan
egenskap.

Årets trontal börjar med allvarliga ord om den tunga tid, i
vilken vi ha samlats, om det som också vårt folk, fastän vi stå
utanför den stora världsstriden, fått lida av den, om de svårigheter,
som följa av denna strid, svårigheter, vilka ökats ju längre
den varat. De högtidliga orden på rikssalen ha förvisso sin motsvarighet
i det som kännes och tänkes i riksförsamlingen och inom
hela vårt land. Tidens djupa allvar, för att åter begagna ett ord
ur trontalet, gör sig verkligen kännbart på ett sätt, som är så
handgripligt, att ingen längre lär stå oberörd därav. De som
kanske icke sett eller förstått vad världskriget fört med sig av
vådor för vår yttre ställning, de känna åtminstone nu som aldrig
tillförene detta krigs verkningar på vårt inre liv: dyrtiden, bristen
på livets enklaste nödtorft, frågan om det dagliga brödet i en så
bokstavlig mening, att vi väl icke haft den över oss på sådant sätt
under en mansålder eller mera. Jag tror, att Sveriges riksdag
själv förnimmer allvaret och ansvaret i detta läge icke mindre
starkt än Sveriges regering, och i den ansvarskänslan är det vi
gå till den första granskningen av den politik, varmed regeringen
nu möter riksdagen.

På en punkt, och denna må gärna betecknas såsom den främsta

Nr (>.

Måndagen »len 22 januari, f. in. f»

och förnämsta, är det utan tvivel med allmän tillfredsställelse, som
vi mottagit den allmänna riktlinje trontalet har angivit. När det
störa målet i Sveriges förhållande till de kämpande maktgrupperna
alltjämt förklaras vara det att trygga rikets frihet och självbestämningsrätt
och bevara dess neutralitet, då kan man förvisso
bestyrka, vad trontalet också säger, nämligen att för detta mål
finnes anslutning från hela landet.

Det var ännu för ett är sedan, när riksdagen då möttes, nödvändigt
att tillbakavisa en agitation, som direkt eller indirekt
sökte undergräva var neutralitetspolitik, dag är förvissad att det
i dag icke är behövligt att riva upp den i fjol så brännande frågan
om aktivismen, icke ens med hänsyn därtill att det nästan
ser ut, som om just nu gjordes en del försök att få upp något
slags efterklang av rörelsen från i fjol och anknyta den efterklangeu
till ett annat ord i trontalet, det som rör Ålandsfrågan. När
nu i rikssalen framhöllos regeringens bemödanden att bringa Ålandsfrågan
till en sådan lösning, som Sveriges livsintressen kräva, och
när därjämte där erinrades om det enhälliga stödet av uttalanden
i riksdagen i våras — då måste det bli fåfäng möda, som de göra
sig, vilka nu försöka utmynta dessa ord för en agitation i samma
anda som den. som förekom för ett år sedan. Man behöver gent
emot de försöken ^endast att erinra därom, att icke blott i trontalet
punkten om Ålandsfrågan står sida vid sida med principförklaringen
om en politik för Sveriges frihet, självbestämningsrätt
och bevarande av sin neutralitet, utan också vid det minnesvärda
riksdagssammanträdet den 17 maj io våras tillvaratagandet av Sveriges
rätt och intressen ifråga om Åland ställdes i fullkomlig samklang
med vår vilja att bevara sträng och opartisk neutralitet.
Detta bör vara nog för att avvända varje misstanke, varje misstolkning
i eu så ömtålig sak.

Jag för min del skall över huvud taget icke nu gå djupare in
vare sig på detta spörsmål eller på de utrikespolitiska spörsmålen i
allinänhät än vad som redan skett genom konstaterande av en verklig
anslutning till de allmänna principer, som regeringen på nytt har
tillkännagivet. Det är icke regeringen obekant, att vissa drag i
utförandet av de principerna ha varit föremål för betydligt delade
meningar i den offentliga diskussionen. Det är icke heller obekant,
vilken synnerlig vikt mina meningsfränder och jag och ofantligt
stora lager av Sveriges befolkning fästa vid de i trontalet
omnämnda handelspolitiska förhandlingarna och på deras syfte »att
säkerställa tillförseln av viktiga förnödenheter» — naturligtvis, såsom
trontalet uttrycker det, »utan åsidosättande av andra väsentliga»
— jag betonar väsentliga — »intressen». Detta sistnämnda
ärende ligger åtminstone för närvarande i ett läge, som icke inbjuder
till en offentlig diskussion i detta ögonblick, däri ger jag
herr statsministern fullkomligt rätt. Och vad meningsskiljaktigheterna
om enskildheter i regeringens utrikespolitiska verksamhet
angår, så behöva de icke i denna stund hindra ett erkännande från
min och mina meningsfränders sida åt själva de stora riktlinjer,

Hem av
statsverk*
propositionen.

(Fort*.)

Nr U.

Remiss av

statsverks 2>r

opositionen.

(Forts.)

6 Måndagen den 22 januari, f. in.

som regeringen sökt följa, och de mödor den har nedlagt på deras
förverkligande.

Men om sålunda detta erkännande ges på det utrikespolitiska
området, så måste den politik, som regeringen framlägger för riksdagen
i trontalet och statsverkspropositionen, i andra avseenden
framkalla så mycket mera allvarliga bekymmer och bestämda gensagor.

Den dyrtid vi kämpade med redan för ett år sedan har skärpts
och skärpes oupphörligen vecka efter vecka, dag efter dag, och
knappast någonsin har denna skärpning fortgått mera våldsamt än
under den sista tiden. Dyrtiden hotar att trycka väldiga samhällslager
fullständigt till marken. Prisstegringen och bristen bli
allt värre och värre, och vårt land har — därom har redan erinrats
av herr statministern — lagts under en ransonering av de
viktigaste bland alla födoämnen, en ransonering, om vilken, såvitt
jag vet, Sverige hittills står alldeles ensamt bland alla neutrala
länder. Allt detta medan jobberiet florerar och förmögenheter inhöstas
av dem som göra sig sin vinst genom att hejdlöst utnyttja
spekulationens många möjligheter. Denna livsmedelspolitik och den
inre ekonomiska politik, som lett till detta resultat, lär icke kunna
undgå en allvarlig granskning i dag, även om man skulle nödgas
medgiva, och det gör jag, att det i det ögonblicket, då den sista
stränga åtgärden företogs, den nog var nödvändig. Kvar står de
ansvarsfulla frågorna: hur hade den blivit nödvändig? — och när
den nu sattes i verket, har detta skett på ett klokt och riktigt
sätt?

Jag skall emellertid lämna dessa frågor åt andra ledamöter av
kammaren och i stället taga upp ett par andra, i och för sig betydelsefulla
spörsmål. Jag skall granska några drag i regeringens
statsverksproposition och i det sätt, varpå regeringen i dessa härda
tider gestaltat sitt samarbete med riksdagen.

1917 års statsverksproposition är enastående redan i sina summor.
I runt tal 480 miljoner kronor är dess slutsiffra; fjolårets stannade
vid 414 — en stegring sålunda på ett enda år av (i(5 miljoner
kronor. Och ändock är denna slutsumma nu som i fjol på intet
sätt fullständig, eller, rättare sagt, ännu mindre fullständig än i
fjol. Nu som då har regeringen utanför budgeten placerat utgifterna
till direkta neutralitetskostnader. De beräknades i fjol
till 60 miljoner kronor utom det, som då lyfts på lilla kreditivet,
15 miljoner. Tänker man sig vare sig att denna fjolårets summa
skall upptagas i år eller att motsvarande utgifter — ty regeringen
för sin del tycks beräkna motsvarande utgifter också för detta år
— där upptagas, så är man redan uppe i eu faktisk slutpost på
utgiftssidan av över 550 miljoner kronor, alltså långt utöver den
halva miljard, som ännu för ett par är sedan säkerligen ingen
hade kunnat drömma om skulle ligga tillnärmelsevis så nära.

Men dessutom förebådas ytterligare anslagskrav, man får utan
tvivel antaga betydliga sådana, till nya extra ordinarie försvarsanstalter.
Vidare tillkomma de obetäckta utgifterna för 1915 års

Måndagen dcu 22 januari, f. in.

7 Nr li.

neutralitetskostnader, gorå i 1917 års riksstat sta under tillfälliga
lånemedel, och som nu skola definitivt finansieras. Yttermera de
förskott, som av förra riksdagen anvisades till krigsmateriel —
det bekanta åttamiljonersanslaget. Och finansministern nämner
.slutligen ännu andra förskott, man vet icke rätt vilka, som föranletts
av krigstidens särskilda förhållanden. Slutsumman undandrager
sig, såsom redan av dessa sista omnämnanden framgår,
varje som helst beräkning. Men så mycket är visst, att den kominer
att gå upp till belopp, som för våra förhållanden måste betraktas
såsom rent svindlande — även efter de senaste årens härdningar
i fråga om budgetens stegring.

Redan i denna lilla översikt har framstått också ett annat
drag än summornas storlek, vilket är enastående i 1917 års statsverksproposition,
nämligen de vaga uppgifter, som där förekomma
på eu hel rad av de viktigaste punkterna, och som icke lämna
någon verklig ledning angående poster, som väl åtminstone delvis
vid denna tid borde ha kunnat någorlunda beräknas. Den egendomligheten
återkommer också på sina platser inom själva budgeten.
Vi ha utanför huvudtitlarna ett förslag om krigstidshjälp
m. m., utfört med 16 miljoner kronor, vi ha åtgärder i prisreglerande
syfte, 24 miljoner kronor, båda delarne rätt och slätt rubriker,
om vilkas verkliga innehåll ej finnes mera än mycket allmänna
antydningar — luckan fylles blott till eu bråkdel av den
specialproposition, som i lördags avlämnades angående en sjättedel
av utgifterna för prisreglering, fyra miljoner kronor till prisreglering
för gödningsämnen åt jordbruket. Inom huvudtitlarna möter
på en hel rad av punkter samma förhållande. Jag skall icke
trötta med en uppräkning; jag skall bara erinra om att så förhåller
det sig i regel med samtliga de tillfälliga löneförbättringar,
som bebådas, och som mestadels äro uppförda endast med klumpsummor
under hänvisande till kommande kungliga propositioner.
Det kunde tilläggas mycket annat om den egendomliga ofullständigheten
och oklarheten i denna statsregleringspropositions
utgiftssida. Man kunde nämna, huru på fjärde huvudtiteln förekomma
väldiga ökningar på redan förut sä stora anslag som anslaget
till arméns mathållning och furageringsanslaget, i fråga om
vilka ökningar utredningen till på köpet giver uppenbart vid
handen, att icke ens de begärda höjningarna motsvara den redan
konstaterade höji)ingen i de faktiska kostnaderna. På dessa viktiga
anslagstitlar ser själva statförslaget alltså icke någon ledning
för bedömandet av det verkliga läget. Jag skall i alla fall,
som sagt, icke uppehålla mig härvid, utan nöjer mig med att
blott fastslå, att utgiftssidan i budgeten i mycket väsentliga
punkter, nämligen de, som egentligen äro nya och av vikt, upptager
en rad av rubriker med klumpsummor, mer eller mindre
åtföljda av antydningar om blivande propositioner, men icke utgör
i dessa stycken något verkligt förslag till stat.

Vänder man sig till inkomstsidan, blir intrycket detsamma.
I själva budgeten möter krigskonjunkturskatten, beräknad för 1918

Remins av
statsverk

propositionen
(Forts. 1

>ir 8

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

till SO miljoner. Det är tredje året som denna skatt föreslås, men
några anvisningar om hur den skall läggas, och huru den beräknats,
finner man icke. Det talas om nya inkomster av skattemedel
till ett belopp av 18 miljoner kronor; om innebörden därav
får man icke veta mera, än vad som möjligen kan ligga i ett par
ord på en annan punkt i finansministerns ytterst korta uttalande,
nämligen att .härmed skulle avses »höjda skatter och avgifter». Man
frågar sig: Är det alltså meningen, att detta skall syfta på endast^
de nu bestående »skatterna och avgifterna», eller gäller det
också nya, och i så fall vilka? Man stannar helt och hållet i
ovisshet om svaret. Och alldeles utanför budgeten ligger liksom
på utgiftssidan alla de belopp, som behövas för täckning av neutralitetsutgifter
och förskott, vare sig beviljade eller andra av mig
förut omnämda. I avseende å allt detta hänvisas till en blivande
slutlig finansiering, i vilken skall ingå — det är det enda man
får veta — en väsentlig skärpning av inkomst- och förmögenhetsskatten
»försåvitt denna ålägges mera bärkraftiga samhällslager»,
under viss, kortare tid.

Det har icke varit min mening att här upptaga någon realdiskussion
om vare sig den ena eller andra av budgetens mera
markanta poster. Delvis är detta omöjligt på grund av det skick,
vari de blivit framlagda, delvis torde de väl komma att från annat
håll belysas. Jag skall icke heller upptaga den frågan, om
det över huvud taget är möjligt att på de vägar, som nu ha antytts,
komma till en verklig finansiering. Det undandrager sig
ännu varje prövning. Vad jag för min de! nu vill framhålla, det
är, att den statsverksproposition, som vi fått mottaga, den är i de
väsentliga delarne — och som väsentliga måste man ju i ett sådant
dokument räkna de nya punkterna — icke någon statsverksproposition.
Den är icke någon finansplan. På springande punkter
är den ej mer än ett skelett. Eller kanske man kuncle använda
en annan bild, som ger dess karaktär ännu mera tydligt.
Man brukar inom administrationen, när man skickar in ett visst
dokument med en omslutande remisskrivelse, som bara innehåller
ett omnämnande av själva översändandet, kalla denna senare remisskrivelse
för en »kapprock». Det förefaller mig, som om 1917
års statsverksproposition i grunden vore en kapprock •— men huvudhandlingen
saknas.

Det anmärktes redan i fjol, att ett dylikt förfarande på intet
sätt står i överensstämmelse utan tvärtom står i strid med grundlagens
tydliga och uttryckliga stadgande, att Kungl. Maj:t skall
för riksdagen låta »uppvisa statsverkets tillstånd i alla dess delar,
till inkomster och utgifter, fordringar och skulder». Man har också
påpekat i pressen, att det är ett underligt sammanträffande, då en
dylik statsverksproposition avlåtes till samma riksdag, till vilken
regeringen också förebådar en proposition angående lättnader i
riksdagens arbete. Om det är något, som har försvarat och alltmera
försvårar riksdagens arbete, sä är det just det förhållandet, att
det dokument, som måste vara fullständigt grundläggande för hela

Mändagen den 22 januari, f. in.

Nr tf.

clet arbetet, nämligen statsverkspropositionen, kommer fram i ofull- Kemis* ov
ständigt och otillfredsställande skick. Gäng på gårig har det betonats
från riksdagens sida, att statsverkspropositionen måste göras
fullständigare, om riksdagen skall inom rimlig tid och på ett till- °r h''
börligt sätt kunna utföra sitt värv att granska den. Nu senast
har detta ytterligare understrukits av den kommitté, som utarbetat
ett förslag till nyss omnämnda lättnader i riksdagens arbete — sådant
nu det förslaget kunde bli under de förhållanden, under vilka det
tillkom. Jag kan kanske få tillägga, att i den kommittén fanns
icke mer än en mening därom, att i själva verket grundlagen eftertryckligt
och självklart både avsett, att statsverkspropositionen
skulle vara fullständig. Och sä kommer svaret på önskningarna
och förväntningarna i den form det nu har kommit!

Jag förnekar ingalunda, att regeringen har haft synnerligen
svåra förhållanden att arbeta med vid uppgörandet av statsverkspropositionen
— exceptionella må de gärna kallas. Men icke ens
dessa forhållanden äro tillräckliga att förklara ett så exempellöst
frångående av sunda principer för budgetsplanen och en så exempellös
oklarhet i anvisningarna om var de blivande behoven, de som
ännu icke ha blivit tillgodosedda, skola täckas. Man kan icke
undgå den reflektionen, att här måste finnas något fel i själva systemet,
i själva arbetssättet. Och man kan icke heller undgå att
ställa det hela i samband med den karaktäristik som det nuvarande
regeringssystemet har fått i det bevingade ordet om »systemet
försent». Sällan har det varit så slående, hur det systemet verkar
som i 1917 års statsverks proposition

Jag har antytt, huru detta budgetsförslag måste genom sin
ofullständighet, sin oklarhet och sin obestämdhet få mycket ledsamma
följder för hela denna riksdags arbete. Det ger varken överblick
över eller verklig inblick i statsregleringens reella läge; det
kommer att försvåra riksdagens utövande av sin konstitutionella
rätt och plikt på just det område, som sedan statsskickets början
har varit det grundläggande; det kommer att högeligen allvarligt
återverka på hela det allmänna läget vid hela denna riksdag. Och
det står på så sätt i det intimaste sammanhang med den andra
stora fråga, som jag i denna debatt ville beröra, frågan om samarbetet
mellan regeringen och riksdagen i allmänhet.

Jag hade för ett år sedan, vid föregående riksdags remissdebatt,
tillfälle att framhålla, huru oundgängligen nödvändigt det är för
vårt lands styrka i detta världskrigs påfrestningar, att ett verkligt
förtroendefullt samarbete förefinnes mellan regering och riksdag.

Jag framhöll då, huru betänkligt det måste bli för detta samarbete,
att regeringen under det då nyss gångna året — 1915 — i åtskilliga
stycken hade gått över gränserna för de omfattande fullmakter,
som regeringen dock fått under krigstiden, och givit sig in på
områden, där riksdagen icke kunde och icke kan eftergiva sin egen
konstitutionella rätt att ovillkorligen fordra sin medverkan. Ett
samarbete, som skall ge den rätta behållningen och den rätta
styrkan, ett sådant samarbete kan, sade jag då, endast förverkligas

Nr (i. 10

Måndagen den 22 januari, f. in.

Remiss av genom riksdagens fria, fullmyndiga och självständiga samverkan
statsverks- me(i regeringen. Och när vid det tillfället regeringen just hade
^rtTT^0°h riksdagen nyss hade valt ett s. k. hemligt utskott, så
'' or '' fann jag angeläget att betona, dels att en sådan strängt begränsad
och utav tystnadsplikt fullständigt bunden krets knappast kunde
vara tillräcklig att ensam förverkliga en tillfredsställande samverkan
mellan regering och riksdag i ömtåliga, för offentligheten
icke avsedda frågor, dels också att, vad själva det hemliga utskottet
angick, dess värde måste i hög grad bero därpå, att dessa
riksdagens förtroendemän verkligen finge, såsom grundlagen uttryckligen
säger, överlägga om de stora frågor, som för dem framlades,
att de finge möjlighet att bilda sig ett omdöme i dessa frågor under
sådana förhållanden, att deras ord och mening kunde få någon
reel betydelse. Gång på gång ha dessa synpunkter sedan kommit
fram igen uti uttalanden från mina meningsfränder både inom och
utom riksdagen och från mig själv. Men huru ha de önskemålen
blivit uppfyllda?

Med det mest allvarliga beklagande måste i dag sägas ut, att
den anda, som i viktiga stycken från regeringens sida har satt sin
prägel på förhållandet till riksdagen även under året 1916, icke
blott har begränsat och tunnat ut det praktiska samarbetet med
riksdagen på ett sätt, som lett till besvikelse och misstämning,
utan också tagit sig uttryck i nya regeringshandlingar, som vi
icke kunna betrakta annorlunda än som ett fortgående på den väg,
där riksdagens konstitutionella rätt trädes för nära.

Det är allbekant, vilket uppseende som väcktes, när regeringen
på hösten 1914 inkallade värnpliktiga icke för neutralitetsvakt
utan för en särskild utbildning till reservbefäl av högre och lägre
grader. I följande års konstitutionsutskott enades -vänsterpartiernas
samtliga ledamöter därom, att på denna punkt måste göras
anmärkning, då den paragraf i värnpliktslagen, som regeringen hade
åberopat såsom grund för denna inkallelse, nämligen § 28, alldeles
uppenbart icke var avsedd och icke kunde vara avsedd att giva regeringen
eu dylik befogenhet. Utskottets högerhalva ville icke biträda
anmärkningen, men t. o. m. den talare, som från dess sida uppträdde
i andra kammaren vid den korta debatten i frågan, fann
sig i sitt försvar för regeringen böra medgiva, att § 28 i värnpliktslagen
»icke precis från början inriktat sig» på ett fall sådant
som det föreliggande, och att det »kunde varit skäl för Kungl.
Maj:t att, om omständigheterna därtill föranlett, höra riksdagen».
Hans försvar för regeringsåtgärden gick därpå ut, att paragrafens
formulering var så vid, att regeringens åtgärd »kunde falla» därunder
— han tycks själv ha medgivit, att därför erfordrades en mycket
stark pressning — samt framförallt att regeringsbeslutet på
egen hand var föranlett av vad man kunde kalla praktiska skäl
var föranlelt därav, att det skulle vara olämpligt att på hösten
1914 för behandlingen av denna fråga gå till ett extra sammankallande
av riksdagen. Jag har ingen alls anledning att upptaga
någon diskussion om detta försvar. Men det torde jag ha rätt att

Mätiilagen den 25! januari, f. m.

Nr <>.

säga, att efter vad som passerat kunde man ha hatt skäl att vänta
att någon dylik regeringshandling på egen hand icke vidare skulle
ha upprepats.

Nu har lika fullt detta skett. Och det har skett under förhållanden,
som synas markera, att allt som sades i riksdagen 1915
fullständigt satts åsido. Omedelbart efter det att 19115 års riksdag
faktiskt, ehuru icke formellt, slutat sitt arbete i mitten av juni
månad, kom Kungl. Mai:ts order om inkallande av nya kategorier
värnpliktiga till reservbefälsutbildning. Nu som 1914 tog sig regeringen
alltså rätt att på egen hand ålägga störa skaror av unga
män icke en tjänst »för rikets försvar», som värnpliktslagen talar om,
utan en särskild utbildning till nya poster, som värnpliktslagen icke
medgiver. Nu spm då var hela ordern så lagd, bl. a. genom den
orimligt korta fristen omeJlan inkallelseorderns datum och inställelsedagen
och de mer än hårda villkoren för frikallelse, att själva åtgärden
dessutom praktiskt sett efter allt att döma ledde till fullkomligt
onödig ojämnhet och beklagliga personliga hårdheter för
eu hel del av de inkallade, så att det redan ur den synpunkten är
mer än tydligt, hur behövlig en granskning i riksdagen av hela
saken skulle ha varit. Och den här gången måste det förefalla,
som om regeringen rent av bara väntat på tiden lör riksdagsarbetets
upphörande för att ostörd av riksdagen handla ensam. Jag
vet visserligen, att krigsministern i uttalanden i tidningar har sökt
framföra samma förklaring som hans försvarare i denna kammare
prövade år 1915 för 1914 års inkallelse, den förklaringen nämligen,
att frågan icke hunnit förberedas, så att den kunde föreläggas
riksdagen, innan densamma åtskildes. Men jag erinrar, att den
ministeriella förklaringen möttes i pressen — och detta ifrån det mest
utpräglade högerhåll— av det påståendet, att ett förslag i ärendet i
själva verket avgivits mycket långt i förväg, så att något sådant
dröjsmål icke hade varit behövligt och det påståendet har mig
A’eterligt icke blivit bestritt. För övrigt är det ju i sig själv en
orimlighet, att då världskriget höll på att fullborda sitt andra år,
behovet av ökat värnpliktsbefäl skulle ännu en gång ha framträtt
så alldeles plötsligt, att det icke hade varit möjligt att precisera
detsamma, förr än just vid den tidpunkt, då 1916 års riksdag var
färdig att sluta sitt arbete.

Här föreligger dess värre ett faktum, som synes oförtydbart
visa, att riksdagens konstitutionellt erforderliga medverkan^ för
andra gången blivit skjuten åt sidan på ett i hög grad ömtåligt
område, och det med berått mod, trots den bestämda gensaga, som
riktades mot det första fallet, och utan de, om man så vill förmildrande
omständigheter, som man då sökte framdraga till förklaring.

Det finnes anledning att befara även andra anmärkningsvärda
utvidgningar av regeringens myndighet på riksdagens bekostnad.
I fjol framhölls från riksdagens vänsterpartier gång på gång, att
om även regeringen i dessa tider måste få till sitt förfogande stora
summor för extra ordinära ändamål och erhålla en viss diskretio -

Remiss av

statsverks propositionen (Forts.

)

Nr B.

Måndagen den 22 januari, f. m.

kemist av

statsverks propositionen.

(Forte.)

när myndighet vid deras användning, så äger dock riksdagen ensam
rätt att anvisa dessa medel. Idet gällde da bland annat den
beryktade rekvisitionen av 50 milj. kronor från riksgäl dsko ntoret
för neutralitetskostnader, vilken företogs utan riksdagens bemyndigande,
och en del förskottsvis gjorda utanordningar under fjärde
huvudtiteln, också utan riksdagens bemyndigande. Huruvida något
dylikt sedermera skett, vet man icke. Men man nödgas fråga, om
icke i stället ett förskottsväsende nu kommit till användning på
annat häll och i former, som göra den användningen lika betänklig,
om ej mera.

Den, som följt verksamheten inom de stora organisationerna
för reglering av vår livsmedelstillgång, har säkerligen måst undra,
varifrån medlen till de dryga kostnaderna dels för organisationerna
och dels för förläggande av deras verksamhet med erforderligt
rörelsekapital månde ha kommit. Den nyss utgivna grå boken
upplyser kort och gott, att genom en rad av regeringsbeslut vissa
summor ställts till förfogande för livsmedelskommissionen och folkhushållningskommissionen.
Det är uppenbart, att en del utgått
av tonnageavgifter och de anslag riksdagen beviljat exempelvis
till lindrande av den mindre bemedlade befolkningens levnadsvillkor
— om dem är det icke alls tal nu. Men de andra — varifrån
komma dessa anvisningar? Det gäller stora summor, stora även i
nuvarande tider. Den största posten till livsmedelskommissionen
gar på 10 milj. kronor, och folkhushällningskommissionen har intill
den dag, då grå bokens redogörelse slutar, fått 30 milj. Hur
har denna finansiering kunnat ske?

Man svarar naturligtvis: på förskottsvägen. Det må då först
och främst anmärkas, att även om nu här använts former av förskott,
så blir väl detta ändå en utsträckning av förskotts förfärandet,
som måste betecknas såsom mer än märklig, allra helst nu, när
man just är i färd med att på enhällig framställning av föregående
års riksdag försöka utarbeta förslag och metoder till avskaffande
av hela denna olyckliga anomali i svensk finansstyrelse. Här fanns
dock ännu i höst den utväg att låta riksdagen samlas för att anvisa
de medel, som vore behövliga. Varför anlitades icke den utvägen ?
Voro icke frågorna nog ingripande i svenska folkets liv för att
påkalla det?

1 själva verket lär det förresten icke vara fråga endast om
förskott av statsmedel, åtminstone icke till livsmedelskommissionen.
Det har för mig uppgivits från sådana håll, som böra känna till
saken, att till en början — i vilken utsträckning kan jag icke
säga — finansieringen av livsmedelskommissionens arbete för livsmedelsregleringen
skett på helt annat sätt. Den har skett, säges
det, genom uppläggande i enskilda banker av kreditiv, stående
till vederbörande kommissions förfogande och naturligtvis tagna i
någon form på statens ansvar. År detta förhållandet, då frågas,
hur ett dylikt förfarande överenstämmer med den uttryckliga bestämmelsen
i § 76 regeringsformen, att Konungen icke utan riksdagens
samtycke kan göra lån eller riket med ny gäld belasta.

Maudageu dun 22 januari, 1''. in.

\i -

1:1

Ty kreditiv, tågna på detta sätt, auktoriserade av Kungl. Maj:t
och stiillda under dess ansvar, Uro endast en form av lån. Har
Kungl. Maj:t iklätt sig ansvaret för dem eller givit bemyndigande
till att upptaga dem, da har Kungl. Maj:t på egen hand »gjort
lån» och »riket med ny gäld belastat.»

Detta faktum förändras icke därav, att det tyckes vara fråga
om förlagskreditiv, avsedda att återbetalas av inflytande medel.
Det blir en serie stora affärer å statens vägnar, om man så vill.
Men varje affär har sin risk, dessa affärer ha det också, och den
risken har sålunda statskassan iklätts utan riksdagens hörande i
någon form. Jag skall icke gå in på den finansiella sidan av denna
sak eller frågan, om en dylik väg för penninganskaffning över
huvud taget kan anses på minsta sätt påkallad eller för staten
tillrådig, fastän sannerligen härom vore mycket att säga. Jag
skall hålla mig till det faktum att, såvitt tillgängliga uppgifter
äro riktiga, här återigen föreligger ett fall, då Kungl. Maj:t gått
riksdagens uttryckligen grundlagsfästa rätt på statsfinansernas område
helt enkelt förbi, och detta utan att man kan för ett sådant
förfarande finna någon skälig förklaring. \ art det skulle kunna
leda, om sådant finge ske utan att påtalas, att Kungl. Maj:t genom
underordnade myndigheter, här för övrigt genom extra ordinära
kommissioner, som Kungl. Maj:t för tillfället tillskapat,
kunde i kreditivform uppnegociera dylika medel utan riksdagens
samtycke — vart det skulle leda och till vilka oöverskådliga konsekvenser
ett dylikt prejudikat skulle kunna användas, behöver
icke i denna församling utvecklas. Och hur ett dylikt förfarande
ter sig, om det betraktas nr den synpunkt, som jag först anlade,
när jag talade om själva andan i samarbetet med riksdagen, det
antar jag, att kammaren själv väl känner.

I det sammanhanget ännu en sida av samma sak. Frånsett finansieringen
av de stora livsmedelsregleringarna — måste man icke säga
sig, att när nu faktiskt, såsom det väl för övrigt lär komma till
uttryck och till starka uttryck, gissar jag, längre fram i denna
debatt, denna stora mjöl- och brödreglering upprör sinnena på de
mest skilda håll, i synnerhet bland den jordbrukande och arbetande
befolkningen, när sålunda vida folklager stå bittert knotande,
nästan hotande emot regleringens genomförande, och när i
synnerhet vissa punkter i densamma befunnits vara efter allt att
döma i hög grad olämpligt avfattade — måste man icke säga sig,
att det också ur dessa synpunkter visar sig som ett svårt missgrepp,
att också denna ofantligt stora sak blivit handlagd utan
samråd med riksdagen? Ty som ett dylikt samråd kan jag verkligen
icke på något sätt betrakta de föredragningar, som, när saken
i realiteten var avgjord och planen utarbetad, i sista stund
skedde i det föregående hemliga utskottet. (De föredragningarna
ha redan omnämnts i tidningarna, och jag röjer alltså icke någon
hemlighet, när jag omnämner dem nu.) Att ransoneringen av det
dagliga brödet sålunda blivit rätt och slätt ett regeringspåbud,
det är utan tvivel formellt inrymligt inom de fullmakter rege -

kemi™ .av

statsverJcn propositwnvn.

(Forts.''

Nr 6. 14

Mandagen den 22 januari, f. m.

Jiemiss av
niatsverkspropositionen

(Forts.)

ringen fått. I det avseendet gör jag ingen anmärkning. Men det
tillvägagåendet har, fruktar jag, först och främst föranlett praktiska
misstag vid utförandet, som dragit med sig synnerligen allvarsamma
verkningar ute i bygderna, i synnerhet i vissa bygder,
och som kanhända kunnat undvikas eller förminskas därigenom
att man i tid anlitat den erfarenhet och den insikt från olika
trakter och olika samhällsklasser, som finnes företrädd i riksdagen.
Förfarandet har vidare berövat denna oerhört ingripande åtgärd
det stöd och den lugnande inverkan på den allmänna meningen,
som hade kunnat förväntas, om riksdagen i någon form varit tagen
till råds. Det har alltså försvårat den i och för sig nog svåra
situationen.

I viss mån förhåller det sig på samma sätt i fråga om handelspolitiken.
Det är, såsom jag redan sagt, icke min mening att
nu ingå på dessa reella spörsmål — de äro alldeles för ömtåliga

i’ust i denna stund. Icke heller skall jag på något sätt under:änna
de synnerliga svårigheter, som regeringen haft att kämpa
med, eller de syften, som den fullföljt. Alen jag måste erinra, att
också på detta område förutsattes dock vid antagandet av krigshandelslagen
i våras ett samarbete, och jag frågar, var det samarbetet
blivit av. I motiveringen till riksdagens skrivelse om
krigshandelslagen förutsatte riksdagen på »grundad anledning),
som det heter, att regeringen skulle vid lagens tillämpning upprätthålla
intim känning med erfarenheten och sakkunskapen inom
näringslivet. Och riksdagen fann sig kunna antaga—jag citerar
även nu — »att ett antal för vårt näringsliv representativa personer
inkallas till rådplägning såväl vid den nya ordningens
igångsättande som ock tid efter annan sedermera för att med sin
erfarenhet bidraga till belysningen av spörsmål av mera allmän
räckvidd och avsevärd betydelse».

Det är icke mycket känt om sådana rådplägningar, men man
tar nog icke miste, om man uttalar den förmodan, att de blivit så
sparsamma och skett under sådana förhållanden i övrigt, att de
knappast kunna hava fyllt den uppgift, som var avsedd med desamma.
Samma riksdagsskrivelse uttalade dessutom en förvissning
därom, att regeringen skulle låta sig angeläget vara att även pa
detta maktpåliggande område »upprätthålla önskvärd kontakt med
riksdagen». Jag nödgas för min del säga att, såvitt jag känner,
någon dylik kontakt icke har förefunnits.

Till sist samarbete på det utrikespolitiska området. Att detta
samarbete så gott som uteslutande begränsats till det hemliga utskottet,
det känna vi alla. De önskningar och förväntningar, som
för ett år sedan uttalades i riksdagen om också andra medel t.
ex. framställningar till riksdagen i dess helhet inom slutna dörrar
av därför lämpade sakförhållanden, de önskningarna och förväntningarna
ha som bekant ej lett till mer än ett enda sammanträde
med mycket magra meddelanden i en mycket begränsad fråga, medan
i andra länder — jag talar nu icke om de krigförande utan
om de neutrala, bl. a. om våra nordiska grannländer — regerin -

Mandligen de» 22 januari, t'', m.

Nr «.

garna funnit angeläget vara att åtminstone då och då giva hela
iblkrepresentationen meddelanden om viktiga sakförhållanden i denna
svåra tid. Så har den svenska riksdagen praktiskt sett ställts och
stått fullkomligt utanför kännedom om värt utrikespolitiska läge.
Vad det hemliga utskottet beträffar, förbjuder mig den tystnadsplikt
grundlagen stadgar självfallet att säga något om vad där
förekommit. Det kunde, inom parentes sagt, ifrågasättas, om icke
de medlemmar av statsrådet, som där hava varit verksamma, själva
nu börjat finna, att denna tystnadsplikt rörande alla meddelanden
i utskottet utan undantag motverkar en viktig del av ändamålet
med hela delegationen, som väl ändock bl. a. skulle, vara, att de
deputerade kunde hjälpa till att undanröja missförstånd och avvisa
oriktiga föreställningar, som i dessa tider växa upp som
svampar ur jorden, och om ej regeringen kunde finna lämpligt att
för framtiden, för de fall, som den själv må bestämma, lossa så
mycket på tystnadsplikten, som för dylikt syfte erfordras. Den
saken skall jag emellertid icke diskutera här. Vad det gäller, det
är ju det hemliga utskottets eget samarbete med regeringen. Jag
förbryter mig icke på något sätt mot tystnadsplikten, men jag
fullgör min skyldighet såsom förutvarande och ånyo vald medlem
av denna delegation, när jag måste uttala, att icke heller ifråga
om denna delegations verksamhet de förhoppningar blivit uppfylla,
som uttalades för ett år sedan.

Det var, som jag nämnde nyss, ingalunda några överdrivna
medgivanden, som då förväntades, det var endast att utskottet
skulle komma att verkligen överlägga om de viktiga ärenden, som
bleve förelagda, att det skulle fä tillfälle att bilda sig ett omdöme
och uttala det under sådana förhållanden, att detta omdöme
kunde få någon reell betydelse i frågorna. Så har det icke blivit.
Jag sade i fjol, och jag upprepar nu, att det alldeles icke är min
mening, att de deputerade skola falla regeringen i ämbetet. Den
och den ensam tillhör ledningen och med ledningen huvudparten
av ansvaret. Men om de deputerade reduceras till att i stort sett
mottaga meddelanden om fullbordade fakta, då stämmer detta illa
med grundlagens bud om deras uppgift, och då måste de själva
känna, att de ej kunna verka så, som det skulle åligga dem i
egenskap av riksdagens förtroendemän. Då förlorar också på denna
riksviktiga punkt samarbetet sitt viktigaste innehåll och sin avsedda
verkan.

Mina herrar, i trontalet är inflikad en maning att inför tidens
djupa allvar låta inbördes skiljaktigheter vila och en varning för
inre oenighet. Törhända skola försök göras att framställa vad jag
nu har anfört som ett missaktande av denna maning och varning.
Jag avvisar varje sådant försök. Det trängande behovet av enighet,
de gemensamma förpliktelserna, det tunga, samfällda ansvaret
i detta världskrigets tredje år, detta allt känner jag så starkt
som någon och tror mig ha visat det. Men den känslan kan och
får icke tysta kritiken över en statsverksproposition, som i så hög
grad som den nu förelagda synes strida mot sunda principer, även

Remiss av

statsverks propositionen

(Forts.)

Nr tf.

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

om man tar hänsyn till krigstidens svåra förhållanden, och den känslan
kan ännu mindre få kväva anmärkningarna mot sådana drag i
regeringens ledning, som icke äro förenliga med ett gott samarbete
med riksdagen. Detta samarbete, det är just medlet för den
enighet, vartill manas, och det enda möjliga medlet. Vill man
målet, då får man vilja det medlet. Vill man åt Sveriges folk bereda
en sådan styrka, som verkligen samlar alla dess krafter till att
gemensamt kämpa igenom denna tidens nöd, då finnes ingen annan
grund att bygga på än den, som lagd är i ett århundrades utveckling
och som sänker sina rötter djupt i hela det svenska folkets
historia och nedärvda lynne, den grund som består i folkrepresentationens
fulla konstitutionella rätt och i dess verkliga ineddelaktighet
i ansvaret för det. som i landets stora livsfrågor göres.

Herr .Rydén i Malmö: Herr talman, mina herrar: Jag skall
börja med att liksom den föregående talaren säga några ord om
statsverkspropositionen.

Den är ägnad att i många avseenden ingiva betänkligheter,
icke bara genom den stora totalsumman av nära en halv miljard
kronor, utan framför allt genom den ofantliga ökningen av anslagen
under fjärde och femte huvudtitlarna, en ökning, som icke uppgår
till mindre under ett enda år än 25 miljoner kronor i runt tal,
en ökning, som medför, att ensamt kostnaderna för försvaret i statsverkspropositionen,
neutralitetskostnaderna oberäknade, uppgår till
högre belopp än vad hela den svenska statsbudgeten gjorde för 20
år sedan. Det är icke underligt, när på detta sätt de huvudtitlar,
som ej tillgodose några som helst produktiva ändamål, fä på detta
sätt svälla ut i det orimliga, icke underligt säger jag, att inför
den summa regeringen beräknat på den provisoriska huvudtiteln
för dyrtidens bekämpande och framför allt exempelvis för åstadkommande
av krigstidshjälp för våra lägst avlönade statstjänare,
detta belopp kommer att te sig så pass knappt, att det icke lämnar
utrymme för några förhoppningar om att man avser att från regeringens
sida komma med förslag, som i detta avseende komma att
bli effektiva.

Men den föreliggande statsverkspropositionen väcker framför
allt min betänksamhet genom vad den inte innehåller. Det är ju
så, att det är icke en finansplan vi hava fått, utan det är ett fragment
av finansplan, en trasa av finansplan, som förelägges riksdagen
i detta ögonblick. Hur skall det bli möjligt för oss, som
skola sitta och närmast behandla budgetens reglering, att över
huvud taget kunna bedöma rikets finanser, när man undanhåller
oss hela den stora, stora del, berörande statshushållningen, som
går in under rubriken förskott. Det lovas, att det skall komma
någon gång sedermera ett förslag att finansiera neutralitetskostnaderna.
Det är emellertid ej tillfredsställande härmed. Det är
icke möjligt för en enskild riksdagsman att annat än rent summariskt
kalkylera, hur mycket nu i detta ögonblick löper ute på förskott,
och jag vågar följaktligen icke säga, att den siffra, jag kal -

Måndagen den 22 januari, f. m.

17 Nr

kylerat fram, stämmer på miljonen eller ens på tio miljoner. Men
jag för min del har kommit till det resultatet, att bär måste i
detta ögonblick ungefär löpa 200 miljoner kronor på förskott ute
på fullständigt lösa boliner. Det är sålunda utöver den synliga
statsbudget, vi här hava framför oss och över vilken riksdagen
beslutar, en osynlig statshushållning, en statshushållning nummer
två, om jag så får säga, som till största delen utövas utan riksdagens
hörande och vid sidan av riksdagen. Vart skall det bära
hän, om man får fortsätta på detta sätt med att bevilja hundratals
miljoner utom den ordinarie budgeten utan att tillfråga riksdagen
i stora stycken om dess användning? Vart går det med ordning
och reda i statsfinanserna till slut, om man får fortsätta att hälla på
på detta sätt?

Jag skall också, liksom den ärade föregående talaren, fästa
mig litet vid finansieringen av 11 v s mede Is i n I. öp c n. Jag vill därvid
törst rulla upp för kammaren den bakgrund, mot vilken regeringens
åtgöranden i detta stycke böra ses. Yi minnas alla, vilken
uppmärksamhet och vilken förbittring det väckte, när man fick
reda på att regeringen under 1915 års riksdag, medan riksdagen
var samlad, tagit sig före att utan riksdagens hörande utfärda befallning
om en kredit av 50 miljoner kronor för täckande av neutralitetskostnaderna.
Frågan togs upp i riksdagen i flera motioner,
och bankoutskottet, till vilket riksdagen sedermera anslöt sig,
gjorde ett principuttalande, som jag vill ställa som bakgrund för
de åtgärder regeringen nu företagit sig. Riksdagen uttalade då
bestämt, att kassaförstärkningsrätten ej bör få användas för stora
miljonbelopp och för ändamål, varom Kungl. Maj:t icke inhämtat
riksdagens samtycke. Hur har regeringen nu handlat? Jo, Kungl.
Maj:t har på egen hand på olika sätt förskaffat sig medel. Vad
jag nu anför är också en summa, som är framkalkylerad, därför
att regeringen icke ger några siffror. Den är framkalkylerad genom,
en mängd uppgifter, som kunnat inhämtas från olika håll,
och jag reserverar mig sålunda för summans tillförlitlighet på miljonen,
men den är ungefärlig. Såvitt jag kan finna, har exempelvis
i detta ögonblick statskontoret blivit anbefallt att utanordna
(50 miljoner kronor ungefär i förskott för nyss nämnda ändamål.

Men jag kan icke underlåta att något stanna vid de uppgifter
den föregående ärade talaren lämnade om sättet att skaffa penningar
i strid mot grundlagens uttryckliga bud. Det kreditiv av 20
miljoner kronor, som i Centralbanken och Sydsvenska kreditaktiebolaget
upplagts för folkhushållningskommissionens räkning, lärer
icke regeringen kunna bestrida. Den föregående talaren pekade
på den konstitutionella innebörden i ett sådant förfarande. Jag
skall icke upprepa, vad han i detta avseende anförde. Jag vill
bara såga, att så långt jag känner, har man aldrig sett motsvarighet
till sådant förfaringssätt från någon regerings sida.

Vart skall det bära hän, mina herrar, om man tillämpar den
ordningen, att man låter ämbetsverk vid sidan av riksstat öppna
kredit hos enskilda banker med eller utan Kungl. Maj:ts officiella

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 6. 2

Remiss ar
statsverkspropositionen
.
(Forts.'')

Nr (i. 18

Remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Måndagen dan 22 januari, f. m.

garanti men i vart fall i samförstånd med regeringen? Yart skall
det bära hän? Det blir ju en fullständig upplösning av allt vad
sund finanshushållning heter. Jag skall emellertid fullständiga de
uppgifter som här lämnats, genom att nämna, att det för mig från
finansiellt initierade kretser har meddelats, att i verkligheten regeringen
icke ens haft för avsikt att inskränka krediten till detta
belopp, 20 miljoner kronor. Det uppgives med bestämdhet — och
iag skulle icke anföra detta i debatten, om jag hade anledning
tro, att jag vore fel underrättad — det uppgives med bestämdhet,
att regeringen hade för avsikt att låta denna kredit ökas ut med
bolopp°avsevärt större än det jag nyss talade om, och att ett fortgående
på den inslagna vägen kom att hejdas endast därigenom,
att de enskilda banker, som skulle lämna detta kreditiv, måste gå
till riksbanken för att söka diskontering av de anvisningar, som utställdes,
varigenom riksbanksfullmäktige fingo tillfälle att stoppa
företaget. Jag anhåller för min del vördsamt, att det valda bankoutskottet
måtte lägga fram handlingarna i detta ärende, vilka
det torde bli möjligt att taga del av i riksbanksfullmäktiges protokoll,
så att riksdagen blir i tillfälle att övertyga sig om vad
som skett. Det är icke tu tal om att ett sådant sätt att hushålla
med statens medel och ordna statens finanser utom det konstitutionellt
förkastliga däri — måste medföra att staten förlorar,
då dess organ lånar upp pengar mot 5 Vs % ränta i enskilda banker.
Jag är övertygad, att denna sak, som ordnades under en tid,
när riksdagen utan vidare kunde hava sammankallats, skulle ha
kunnat ordnas utan alla svårigheter och med enbart riksbanken
som förlagsgivare. . „

Men jag har ännu icke uttömt det, om jag sa far saga, uppseendeväckande
i det sätt, varpå den nu sittande regeringen handhar
rikets finanser. Det är ännu värre saker, mina, herrar, som
jag för min del anser mig böra föra fram i denna, överläggning.

Det uppgives med bestämdhet, att det har börjat praktiseras
den ordningen, att kunql. brev med.befallningar om utbetalande av
kreditiv för såväl militära anskaffningar som inköp av livsmedel beläggas
med hemlig stämpel. Jag fragar: vart tänker man komma
med detta? Grundlagsenligt är riksdagen den allena anslagsbeviljande
myndigheten i Sverige. Nu ha vi en regering, som anser
sig kunna sköta den saken själv. Statsmedel användas för cmdamäl,
som riksdagen aldrig prövat, och så sätter man hemlig stämpel
''på alltsammans och förhindrar därmed riksdagen och dess utskott
och organ att komma en sådan hushållning på spåren. Det
är ju fullkomligt ryska förhållanden detta, och man har icke kunnat
tro, att det skulle kunna vara möjligt, att något sådant kunde
förekomma i Sverige. Den anda, som talar ur sädana gärningar,
det är densamma, som vi fingo en liten nyans av i herr statsministerns
högdragna anförande i kammaren nyss, densamma, som
hela tiden spårades under fjolåret under riksdagens förhandlingar,
då man oavbrutet måste slåss och kämpa för riksdagens elementäraste
rättighet, nämligen rätten att bestämma över statens ut -

10 Nr U.

Måndagen den 22 januari, f. in.

gifter. _ Det är uppenbart, att herr statsministern — ty att det är
hans vilja som är den bestämmande tvivlar jag icke på — bar en
helt annan uppfattning om riksdagens och Kungl. Maj:ts makt,
än svensk grundlag ger hemul åt. De försök att knuffa undan
riksdagen tran den ställning, som tillförsäkras den i svenskt statsskick,
de försöken är det riksdagens plikt att tillbakavisa och omintetgöra,
varhelst man än möter dem. Det är denna riksdags
skyldighet såsom det var den förras att med allvar upptaga striden
mot och för framtiden omöjliggöra ett sådant förfaringssätt, som
jag tillåtit mig bär i denna debatt beröra.

Jag skall liksom den föregående talaren i detta sammanhang
också säga några ord om samarbetet med riksdagen. När jag både
tillfälle att se, vilka svårigheter det under fjolåret mötte för riksdagen
att åstadkomma den lilla avart av samarbete, som kom till
stånd riksdagen fick gång på gång bokstavligen pressa sig till
ena efter det andra — aldrig drömde jag likväl då, att när
ett hemligt utskott, när särskilda deputerade begärdes för att, såsom
det heter i grundlagen, »med Konungen överlägga», aldrig
drömde jag, att den form av samarbete, som regeringen då var med
om att etablera, skulle fa en sådan karaktär, som det verkligen
fick Jag röjer ju icke mer än vad som stått i varenda svensk
tidning, när jag säger, att under långa tider, under månader, då
ytterst viktiga regeringsbeslut fattades och regeringshandlingar
vidtogos, hemliga utskottet veterligen icke var sammankallat. Det
gick sa långt, att jag för min del och professor Edén sågo oss
nödsakade att offentligen påtala detta sakförhållande, vilket omsider
medförde, att hemliga utskottet återigen började sammanträda
y''!11®'' -Man ser, hur i krigförande länder det arbetas på
att försöka samla folket, riksdagen och regeringen till samarbete
man ser, hur till och. med i ett land som Tyskland, som varit
styrt efter principer, i så många stycken avvikande från våra
svenska, tvingat sig fram genom den ökade maktställning, som
budgetutskottet fatt, former för samarbete. Man ser, huru i Danmark,
som dock har en parlamentarisk regering, kraven på samarbete
medfört, att ministären fått en utökning, som berett de
partier, som icke voro representerade i regeringen, tillfälle att deltaga
i regeringen. Man ser, hur i Norge, som dock har en rent
parlamentarisk regering, buren upp av en stor majoritet i stortinget,
man dock har gått in för att göra samarbetet med riksdagen
mera intimt och grundligt, då man ju där just nu i dagarna
tillsatt ett särskilt utskott, riksdagens särskilda förtroendemän,
med vilka regeringen har att rådpläga. Såvitt jag kan se, finns
det icke något land i Europa, som dras med sådana förhållanden
som vi fa gorå i detta avseende mer än Kyssland, men icke ens
ryska duman finner sig i sådana självhärskarfasoner utan att åtminstone
protestera, låt vara att protesterna ännu icke förmått
framtvinga någon ändring. Efter min uppfattning skulle det vara
en verklig vanära för den svenska riksdagen, om den funne sig i

litmias av
statsverkspropnsitione
«.
(Forts.)

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av
statsverksp
roposition en.
(Forts.)

den roll av betydelselösa marionetter, som herr statsministern tydligen
avser att tilldela densamma.

Jag har därmed behandlat er del av vad jag ansett mig böra
säga och skall därnäst komma in på ett annat ämne, som den
föregående talaren icke alls berörde och som jag skulle vilja rubricera
med anarkien i statsförvaltningen.

Det har under den nuvarande regeringschefens styrelse utbildat
sig ett sätt att handskas med den röda stämpeln, med den
hemliga stämpeln, som jag för min del aldrig sett maken till. I
fortsättningen av denna riksdag torde jag fä anledning att exemplifiera
de missbruk, som i detta avseende förekommit. Jag skall
här endast erinra därom, att man nu för tiden hemligstämplar
snart sagt allting, som rör regeringshandlingar. Jag nämnde nyss,
hur man hemligstämplar kungl. brev om anvisningar till statskontoret.
Och jag skulle vilja säga, att varhelst man än vill söka
tränga in i någon angelägenhet, som rör riksstyrelsen så stöter
man mot denna mur av hemligstämplade handlingar. Under den
nuvarande regimen ha ämbetsverken börjat använda den hemliga
stämpeln så oerhört friskt, att man kan fråga sig, om de inte
snart använda lika mycket rött bläck som svart. Man har funnit
på att stämpla hemligt icke bara sådant, där det kan motiveras
av innehållet med hänsyn till rikets säkerhet, utan jag uttalar
bestämt det påståendet, att man även hemligstämplar saker och
ting uteslutande därför, att det skulle vara obehagligt att få dem
offentliggjorda, emedan de röra personer, som skulle kommit i svår
och brydsam belägenhet, ifall vissa handlingar hade varit offentliga.

Jag skulle också vilja säga en annan sak om hur den nuvarande
regimen hotar att införa anarki i vår statsförvaltning. Jag
skulle nämligen vilja påtala den försummelse, som man kan spåra
överallt, att skaffa dugliga, kraftiga chefer för en del av våra
verk. Jag kan icke påminna mig, att vi på länge hatt en sådan
flock överåriga landshövdingar, som vi ha i detta ögonblick i
Sverige. Men jag skall icke sysselsätta mig därmed. År det
rimligt, att man håller chefsplatser i centrala ämbetsverk besätta
med gamla män, som för länge sedan överskridit pensionsåldern?
Yi känna ju alla till, att exempelvis inom tullverket den gamle
chefen länge önskat avgå. Yerket har därtill i långa tider ansetts
som svagt skött. Varför ger man då inte detta verk en duglig
och kraftig chef?

Jag får nog tillfälle under denna riksdag att taga upp en hel
del saker, som röra detta förvaltningsområde. Jag skall därför
icke ge mig in därpå nu, men lovar återkomma, ifall här icke blir
någon ändring.

Jag vill nu särskilt påpeka ytterligare eu sak. Hur är det
möjligt, mina herrar, att regeringen kan låta en så oerhört viktig
post som ministerposten i Berlin stå obesatt? Här skötes i detta
ögonblick hos en av stormakterna, hos ett bland de krigförande
länderna den svenska diplomatiens angelägenheter av eu ung man,

''Mätidnpjen den 22 januari, f. in.

21 Nr

i chargé d’affaires ställning. Varför sätter man icke till en beskickningscbef?
Jag endast frågar, det kan ju vara intressant att
få hiira orsaken härtill.

I detta sammanhang skall jag beträffande anarkin i förvaltningen
be att få påpeka några förhållanden inom särskilt ett förvaltningsområde,
som jag kommit att få litet kännedom om. Det
gäller det förvaltningsområde, som förestås av herr statsrådet och
chefen för sjöförsvarsdepartementet. Om regeringen hade kännedom
om, hur man inom detta stora förvaltningsområde tänker och resonerar
om den regim, som där är rådande, så undrar jag, om den
skulle låta åtskilligt av vad som sker få passera. Jag fäster mig
naturligtvis därvidlag icke vid sådana saker, som när det talas om
att en nära anförvant till departementschefen, som vid krigsutbrottet
var kapten vid kustartilleriet, nu är kommendant vid en
fästning och står i mycket nära tur att bli regementschef. Jagfäster
mig icke dervid, ty man får väl antaga, att grundlagens
föreskrift om skicklighet och förtjänst såsom enda befordringsgrund
vid utnämningar i detta fäll kommit i tillämpning. Men vad skall
man säga om ett förhållande sådant som detta?

Under den senaste tiden ha en hel del av våra yngre mariningenjörsämnen
inlagt avskedsansökningar, och regeringen — eller
vederbörande, vem som har ansvaret ger jag mig icke in på —
har i allmänhet icke beviljat dessa avskedsansökningar. Två undantag
ha dock förekommit. I båda fallen har det gällt unga ingenjörsaspiranter,
de duktigaste i sina årskurser, som fått avsked
för att gå till Eriksbergs varv i Göteborg, som äges av en man.
som är skeppsredare och heter Dan Broström. Ni kan förstå, mina
herrar, vilket intryck detta skall göra inom det förvaltningsområde,
som det här gäller. Ursäkta mig, mina herrar regeringsmedlemmar,
men det är icke för mycket om jag säger, att det snart börjar bli
så, att man inom flottan med saknad börjar tänka på den tid, dä
den nuvarande sjöministerns företrädare förde regementet, ty sådana
förebråelser, som man nu riktar mot den nuvarande departementschefen
ansåg man sig aldrig hava anledning att rikta mot
hans föregångare.

Slutligen kan jag, beträffande det kapitel, vilket jag här rubricerat
som anarki inom statsförvaltningen, icke underlåta att något
uppehålla mig vid ännu en sak.

Det är, och har i alla tider varit själfbärskareväldets sätt att
omgiva sig med en grupp av oansvariga rådgivare. Jag ger uttryck
åt en mycket vitt utbredd uppfattning inom den svenska
statsförvaltningen, när jag säger, att man där anser att aldrig förr
har gunstlingssystemet florerat så, som det gör under den nuvarande
regimen. Det är faktiskt så, att vid många tillfällen ligger
kanhända själva avgörandet av viktiga frågor icke inom statsrådsberedningen,
utan i en krets, där statsministern tillsammans med
en grupp av personer utom regeringen, för vilka han har sitt särskilda
förtroende, fattar det avgörande beslutet. Ja, det har gått
så långt, att man till och med inom utrikesdepartementet gör sig

Kemist av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr C. 22

Remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Måndagen den 22 januari, f# m.

den frågan, huruvida den faktiska ledningen vilar hos departementschefen
eller hos en underordnad tjänsteman därstädes. Ja.
mina herrar, när det även bär gått så långt att förordningar, som
äro beslutade och ligga färdigtryckta att skickas ut i landet till
efterföljd, stoppas på ett bud av statsministern och icke bli utfärdade^
då är det icke underligt, om det börjar knaka till och med i
en så fast murad byggnad som i vår genom århundraden hoptimrade
svenska statsförvaltning.

Jag vill nu beröra en annan sak, som helt naturligt kommer
att i hög grad ge sin färg åt denna riksdag, nämligen frågan om
dyrtiden och livsmeddspolitiken. Det är därvidlag min önskan i
år liksom i fjol att betona, att jag med denna min kritik icke närmast
riktar mig mot den medlem av statsrådet, som formellt bär
ansvaret. Yi veta alltför väl, vilka svårigheter han har att dragas
med på grund av det rådande systemet. När vi se en regeringshandling,
som innebär ett utslag av rättvisa, så kunna vi
oftast tillskriva det jordbruksministerns förtjänst. När jag ger
detta erkännande, får det dock icke dölja det stora avstånd, som
skiljer hans åsikter från den uppfattning jag representerar. Den
kritik jag riktar mot regeringens livsmedels- och dyrtidspolitik,
den riktar jag mot den man, som jag vet bär det närmaste ansvaret
inom Kungl. Maj:ts regering, nämligen herr statsministern,
och i någon mån även mot de båda män utom regeringen, som jag
anser vara i hög grad medansvariga, nämligen de båda ordförandena
i statens handels- och industrikommissioner, herrar Trolle
och Lindman.

_ Jag gjorde i fjol en rad anmärkningar mot den livsmedelspolitik,
som regeringen då följde. Dessa anmärkningar riktade
sig först och främst mot organisationen av de organ, som handhava
statens livsmedelspolitik. Mina anmärkningar riktade sig
vidare mot hela den exportpolitik, som regeringen fört, då den
icke tillämpat den enda sunda och riktiga regeln i detta fall, som
jag tillät mig erinra om, nämligen den, att landets eget behov av
livsmedel först måste tillgodoses, innan man tillåter export till
andra länder. Mina anmärkningar riktade sig även mot de principer
regeringen följt vid prisregleringen. Jag tillät mig därvidlag
framhålla såsom den riktiga grundläggande principen, att producenten
skall hava sina produktionskostnader fullt betäckta samt
därjämte en skälig produktions vinst, men därutöver icke en ockrareeller
krigsvinst.

Regeringen tog ingen hänsyn till de anmärkningar, som jag
då tillät mig framställa. Den dag, som i dag är, består statens
livsmedelskommission alltjämt av en landshövding, två generaldirektörer,
en överdirektör och en mängd byråer, som handhava
olika delar av arbetet. Jag framhåller ännu en gång detta: det
är orimligt, att man, när världskriget drar ut år efter år, låter
den mera provisoriska organisation, som man inrättat med tanke
på ett världskrig på några veckor eller månader, kvarstå oförändrad.
Vi kräva här från den meningsriktning jag tillhör —

Mandaten den 22 januari, f. m.

Nr (i.

och jag vet, att denna även omfattas av stora lager utom vårt
parti — vi kräva, säger jag, en omorganisation av statens livsmedelskommission,
och vi kräva en omorganisation av statens handels-
pell industrikommissioner.

Är det fasoner, att man har en handelskommission, där det
icke finnes en enda representant från de stora folklager, som direkt
beröras av handels- och livsmedelspolitiken. I handelskommissionen,
som utövar ett så stort inflytande på livsmedelspolitiken,
finnes icke en enda människa, som står i en arbetares eller j en
bondes ställning, utan där sitta endast stora affärsmän med förre
utrikesministern, nuvarande landshövdingen Trolle, som ordförande.
L statens industrikommission sitta alla våra största bolagsmän och
bruksdisponenter under apiiral Lindmans ledning, men ingen representant
för de stora folklagren. År det reson i att upprätthålla
en organisation av så viktig beskaffenhet, som är så ensidigt
sammansatt, och som därför måste bli så orättvis som den faktiskt
har varit.

Vi kräva också — och den stora dyrtidskongressen, som varit
samlad här i Stockholm, har även framfört detta krav — att regeringen
beträffande sin exportpolitik iakttager det, att jordbrukets
produkter endast fä exporteras eller ingå i det allmänna handelsutbytet
för såvitt detta är absolut oundgängligen behövligt. Vi
se nu, mina herrar, följderna av den livsmedelspolitik jag påtalade
vid fjolårets remissdebatt! Vi ha nu ont om mjölk och ont om
smör. Varför? Jo, därför att regeringen icke år 1915 satte stopp
för den ohejdade exporten av kött och levande nötboskap, utan lät
denna fortgå ända därhän, att man i de specifika exportdistrikten
kom ner till en minskning av 14 % i den ordinära kreatursstammen.
En av anledningarna — jag vill icke säga den enda —- till
att det är ont om mjölk och smör här i landet är just den, att
kreatursstammen på detta sätt fick orimligt nedbringas. En annan
anledning härtill, som också sammanhänger med regeringens livsmedelspolitik
under det gångna året, är den, att regeringen icke
i tid vidtog åtgärder för att säkerställa lantbrukarnes behov av
kraftfoder. Mjölkproduktionen är i så hög grad beroende av kreaturens
utfodring med kraftfoder, särskilt oljekakor, att mjölkproduktionen,
vad man än sätter i stället för kraftfoder, avsevärt
går ner, när sådant saknas. I Danmark har regeringen varit förutseende
och förskaffat åt landet dess behov av kraftfodermedel i
tid, medan vi här i landet för sent fullgjort den plikt, som härvidlag
ålåg oss. Det finnés också andra anledningar till den
knappa tillgången på mjölk och smör, varom jag talade, men jag
kan ej fördjupa mig i detaljerna här.

Vi kräva vidare från den sida, som jag representerar, att man
vid prisregleringar skall iakttaga rättvisa åt alla håll. Vi begära
icke, att någon människa skall producera något med förlust,
vi ha begärt, att producenterna skola ha produktionskostnaderna
ersatta och därutöver skälig vinst, men vi protestera mot. att man
skall få jobba i livsmedel och få oskäliga vinster på detta.

Remiss ar

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr tf. 24

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av
statsverkspropositionen

(Forte.)

Detta krav på rättvisa beträffande prisregleringarna omfattar
icke endast, att vi önska en prisreglering av livsmedlen, det är
'' minst lika viktigt, att det icke underlåtes något, som kan göras
för att nedbringa jordbrukets produktionskostnader, icke för att
skaffa jordbrukarna oskäliga vinster, utan för, att de skola kunna
leverera sina produkter till så mycket billigare pris. Det måste
göras allt, vad som kan göras i detta avseende. Staten har plikt
att använda den ställning, densamma intager, för att till billigt
pris anskaffa såväl gödningsmedel som fodermedel och andra
importartiklar, av vilka lantbrukarna för produktionen äro beroende.

Vi kräva också, och icke minst är detta av betydelse i
detta ögonblick, att regeringen i sin prispolitik följer rimliga
principer, när det gäller industrien. Det framgår allt klarare
och klarare, när nu uppgifter om de stora bolagens verksamhet
under det gångna året börja föreligga i bokslut, berättelser
och rapporter, hur oerhört den svenska industrien och vissa därmed
sammanhängande näringar skott sig på det svenska folkets bekostnad
under det gångna året. Här få bönder och andra betala
för trä, järn, maskiner o. s. v. priser, i vilka ingå ofantligt stora
rena krigskonj ukturvinster. Jag vill icke vara med om orättvisa
på något håll, och därför säger jag för min personliga del, att
lantbrukarna ha rätt, när de kräva, att den svenska industrien
icke skall få obegränsat utnyttja krigskonjunkturerna till skada
icke blott för den svenska konsumtionen i allmänhet utan även för
det svenska jordbruket. Det är en orättfärdig politik att tillåta,
att en grupp av människor får inom det egna landet utnyttja krigskonjnnkturerna
fullt ut och skaffa sig oskäliga vinster.

Och jag vill säga herrarna av regeringen, att, om Ni sitta
kvar på edra platser om något år — vilket jag hoppas icke må
vara fallet — om det skulle inträffa, kommer det svenska folket
att sätta herrarna på de anklagades bänk, när bostadsfrågan kommer
att på ett annat sätt än hittills varit fallet bli brännande,
då all byggnadsverksamhet har avstannat på grund av, att man
icke har gjort något effektivt för att tillföra den svenska marknaden
billiga byggnadsmaterialier. Bostadsnöd existerar redan i en
hel rad av svenska stadssamhällen och t. o. m. ute på landsbygden.
Jag vill ej vara i excellensen Hammarskjölds kläder om några
år, då en massa människor ej har tak över huvudet, och de kunna
härleda detta till den brist på omtanke och framsynthet, som präglat
det sätt, varpå regeringen handhade tillgodoseendet av benovet
av sådana materialier, som erfordras för bostäders byggande.

Jag vill även säga ett par ord om brödransoneringen. Jag
har sett i tidningarna, att högerpressen försöker utnyttja brödransoneringens
vedermödor mot socialdemokrater och liberaler.
Aldrig i mitt liv har jag sett en modigare press än denna högerpress,
som tror, att det skall gå in i det svenska folkets hjärnor,
att det är dessa partier, som bära ansvaret för det hela. Jag är
fullkomligt övertygad om att vid den tidpunkt, när brödransone -

Mändageu den 22 januari, f. ra.

Nr ti.

2f>

ringen beslöts, fanns ingen möjlighet att undgå densamma, om vi
ej skulle ställa vårt svenska folk inför öppen hungersnöd i maj
eller juni månad på grund av den ringa mängd, som fanns i landet
av brödsädesspannmål. Som det då var, fanns ingen annan
väg vid den tiden att tillgripa än ransoneringspripcipen. Och jag
vill erinra t. ex. Stockholms Dagblad, som försökt kasta det över
på vänstern, om tidningen ej minnes, att den var en av de första,
som starkt betonade nödvändigheten att tillgripa ransonering beträffande
bröd. Men när vårt folk nu har att underkasta sig brödransoneringens
vedermödor, då tror jag, att jag utan att vara
orättvis kan säga det, att de vedermödorna kunde ha varit mindre,
om regeringen i tid både vidtagit åtgärder för att skaffa landet
bröd, om den i tid hade gjort vad göras kunde. Om man icke
hade trott på uppgifter om en lysande skörd, och om man icke
trott på, att kriget skulle snart taga slut, hade man nog kunnat
tillföra landet ett avsevärt kvantum utöver det man nu har fått
in ch ännu kan få in. Men därom vill jag icke nu uttala varken
klander eller annat, men vad som däremot är odisputabelt, det är.
att landets egen skörd icke har blivit på det sättet tillgodogjord
för människornas behov, som kunde ha skett. Man dröjde allt för
länge med att utfärda förbud mot utfodring av brödspannmål.
Och när den åtgärden kom, var den icke effektiv. Det enda effektiva
hade varit att gå den väg, regeringen sedan blev tvungen att
gå, nämligen att beslagtaga för statens räkning behövliga kvantiteter
av årets skörd. Man har invänt mot detta, att det ej vore
möjligt att beslagtaga växande gröda. Må så vara, men det är
alldeles säkert orätt att påstå, att man ej skulle kunna beslagtaga
redan inbärgad gröda. Man ser i dagstidningarna, vad England
ansett sig benöva vidtaga för åtgärder för att få garantier för ett
fullt utnyttjande av landets egna tillgångar av födoämnen. När
man ser detta, så må man verkligen säga: vad är det för svårigheter
vi skulle ha haft, om man sett till att i tid beslagtaga den
svenska skörden, mot vad de få underkasta sig i England. Hade
man i tid åstadkommit ett tillvaratagande av landets egen tillgång
på brödsäd, hade, även om ransonering måst tillgripas, varom jag
icke tilltror mig att fälla något omdöme, i vart fall funnits avsevärt
rikligare tillgång, så att ransonerna ej blivit så små, som de
äro. I förbigående vill jag säga, att, linnes det någon möjlighet,
bör man i all rimlighets namn giva de rent kroppsarbetande klasserna,
vilken ställning och funktion de än hava i samfundet, en
så pass stor utökning av brödransonen, även om man måste blanda
in mera korn eller t. o. m. havre i brödet, så att ej den svenska
arbetsklassen ställes på sådan kost, att dess produktionsförmåga
kommer att väsentligen nedsättas.

Ett genomgående fel i regeringens livsmedelspolitik vill jag
till slut påtala i detta sammanhang, och det är det vacklande, den
obeslutsamhet, som utmärkt denna politik. Skall man kunna tänka
sig något annat, än att man skall åstadkomma till slut en fullkomlig
förvildning i rättsuppfattningen hos stora lager av folket,

Remiss av

statsverks propositionen (Forts.

)

Nr 6. 26

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av
statsverks2»
r opositionen
(Fort».)

när man sköter en sak så, som regeringen gjort exempelvis i fråga
om maximipriset på spannmål? Här fastslår man först ett maximipris
på spannmål. De små jordbrukarna, som äro lojala och
laglydiga, de tröska sin spannmål och sälja för det först fastställ''
da maximipriset. Så komma de stora lantbrukarna och spannmålshandlande,
som*köpa på lager. De stora lantbrukarna kanske icke
kunna tröska inom utsatt tid, och en stor del vill icke tröska, därför
att de spekulera i regeringens vankelmod och obeslutsamhet.
Och så infrias alla deras högtflygande förhoppningar, då regeringen
efter någon månad fastställer en tröskningspremie, som gör,
att de stora jordbrukarna få ett högre maximipris på förnödenheterna
än andra. Om vi framdeles bliva tvungna att övergå till
ett kraftigare statsingripande, hur skola statsmakterna då kunna
begära respekt för sina åtgärder, när man, då fråga var om maximiprisregleringen,
sålunda sett, att de, som väntade och icke voro
lojala, fingo mera betalt för sin spannmål än de, som voro lojala.
Det är klart, att det leder till en förvildning i människornas rättsåskådning,
när t. o. m. de laglydigaste frestas att avvika från laglydnadens
väg.

Regeringen har misslyckats i sin livsmedelspolitik. Det är i
stort sett det resultat, till vilket man kommer, och jag tycker därför,
att det är litet för pretentiöst, när man från regeringsbänken
begär, att få giva folkrepresentationen anvisningar om vad den
får säga och icke säga.

Man skulle väl snarare vilja ställa hela vårt folk och riksdagen
inför allvaret i den situation, som föreligger för kommande
år. Om vi redan nu ha ett svårt år, som vi nu kunna överblicka,
vad tror ni, mina herrar, att vi få lida nästa år, om kriget kommer
att fortsättas, såsom allt tyder på, om vägarna över havet
bli stängda, och vi bli hänvisade till egen produktion av spannmål?
Här föreligga från landet uttalanden, som tyda på, att de
arealer, som äro besådda med brödspannmäl, äro avsevärt mindre
i år än något föregående ar. Den dyrtidskongress, som sammanträdde
här, gick in till regeringen med anhållan, att denna skulle
undersöka saken och skaffa in faktiska uppgifter i detta avseende,
och det underförstådda låg i detta uttalande, att, om det visade
sig, att dessa uppgifter om minskningen av de med brödspannmål
besådda arealerna vore riktiga, de kraftigaste åtgärder från det
allmännas sida måste vidtagas för att rädda vad som räddas kan
och öka ut tillgången av brödspannmål för nästa år. Jag har icke
sett något som helst resultat av denna vädjan. Kanske har man
satt hemlig stämpel även på denna sak eller icke offentliggjort

den, så att man icke får reda på hur det verkligen förhåller sig,

och riksdagen alltså icke kommer att ha de nödvändiga uppgifterna
att grunda sin mening på, när det gäller att fatta beslut i det
syfte jag här talat om. Bär har ju avlämnats en proposition, som
syftar i denna riktning, nämligen att skaffa billigare gödningsämnen.
Jag har icke hunnit studera den, och för min del anser

jag, att en av de viktigaste angelägenheterna är att få en rik

Måndagen deu 22 januari, f. in.

27 Nr

kväyegödning tillförd de redan besådda arealerna. Men det får
icke vara nog med detta. Det är ju visserligen sant, att vårsäden,
vårrågen och vårvetet, giver icke samma avkastning som höstsäden,
men när det gäller att för ett stundande år hålla hungersnöden
ute från Sverige, så får enligt min uppfattning varken riksdagen
tiller regeringen draga sig för att se till, att man ökar ut de arealer,
som i vår besås med brödspannmål, så långt som det är möjligt.
Men då är det väl nödvändigt, att man tillser, att det utsäde
som finns i landet, icke nu får förmalas till mjöl samt konsumeras,
och det blir väl nödvändigt att även vidtaga andra statsåtgärder
för att i det avseendet stimulera lantbrukarna till att
odla brödspannmål i vår i en sådan utsträckning, att vi icke till
nästa år komma att stå inför den rena hungersnöden.

Det är ju regeringen, på vars administrativa förfogande allt
detta vilar. Riksdagen är ur stånd att vidtaga annat än de allmänna
lagstiftningsåtgärderna. Hela den verkställande makten
ligger hos regeringen. Ifall regeringen i det avseendet underlåter
att göra vad som göras kan, så får den för detta bära ett stort
ansvar och ett ansvar, som kommer att utkrävas.

Trontalet, som ordar om de allvarsfyllda tider, i vilka vårt land
och folk befinna sig, har icke ett enda ord av det glädjande budskap,
som det skulle inneburit, om man ställt i utsikt, att ett
annat av de lidanden och tvinga bördor, som vårt folk är underkastat
i dessa tider, hade kunnat lindras, nämligen ifråga om de militära
inkallelserna. Regeringen kommer naturligtvis att hänvisa till, att
den beträffande neutralitetsvakten måste bära ansvaret, att det är
ensamt den, som kan överblicka vad som är erforderligt. Men jag
skulle ändå vilja säga det — såsom också framhölls i fjolårets
remissdebatt —• att efter min uppfattning denna neutralitetsvakt
är och måste vara alltför betungande. Den måste vara för stor.
Här äro gjorda dispositioner, posteringar och förläggningar av den
beskaffenhet, att de utmana det sunda förnuftet. Och det kan väl
i all rimlighets namn icke ingå i planerna för en neutralitetsvakt,
att man gör detta. Om herrarna visste — och det veta förmodligen
de flesta inom regeringen — huru ofantligt många hem, som ödeläggas
i dessa tider genom mobiliseringens bördor, genom att husfadern
under månader ryckes bort från arbetet och familjen och i
lyckligaste fall får ett litet familjeunderstöd av den beskaffenhet,
att det i dessa dyra tider icke på långt när förslår, om herrarna
hade kännedom om —- som jag vet att litet var av kamraterna i
kammaren kunna vittna om från sin omgivning — de verkliga
lidanden mobiliseringen innebär för svenska familjefäder och svenska
hem, så skulle man se till, om det icke vore möjligt att göra inskränkningar
i detta. Jag betraktar det som en av de viktigaste
uppgifter, vilka påvila det parti jag har äran tillhöra att under
den nu började riksdagen i det avseendet kräva och försöka genomföra
avsevärda nedsättningar i mobiliseringens omfattning:

Herr talman! Jag har i mitt anförande hitintills icke berört
något utrikespolitiskt spörsmål; jag kommer ej heller att göra

Remiss av

statsverks propositionen (Forts.

)

Nr 6. 28

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

det i fortsättningen. Ingen må härav draga den slutsatsen, att vi
från den sida jag tillhör ändrat uppfattning om vissa ntrikespoli''
tiska åtgärder, som vi under det gångna året mast på det skarpaste
klandra såsom ägnade att skada Sveriges ställning, då det
gällt att upprätthålla en åt alla sidor opartisk neutralitetspolitik.
Om från värt håll idag ej rullas upp en stor utrikespolisk debatt,
beror det uteslutande därpå, att de i trontalet omnämnda förhandlingarna
med vissa främmande makter för närvarande torde befinna
sig på en sådan ståndpunkt, att det framstår såsom en plikt
för envar att ej just nu inför ett lyssnande Europa diskutera så
ömtåliga frågor som dem, vilka i detta sammanhang skulle komma
under allmän debatt.

Trontalet ställer till riksdagen en maning att vara enig, att
»låta inbördes skiljaktigheter vila». Jag kan i förbigående ej tillbakahålla
den anmärkningen, att den maningen får en något skorrande
klang inför det sakförhållandet, att regeringen själv, som bär
ansvaret för trontalets avfattning, i nästan samma andedrag anmäler
sin avsikt att för årets riksdag framlägga en så i högsta
måtto splittrande fråga som den om nya arbetsavtalslagar. Det
kan icke vara regeringen obekant, att den svenska arbetareklassen
med stor samfälldhet reser sig mot dessa lagstiftningsplaner.
Kvinnornas krav på att äntligen erhålla en medborgarrätt i eget
land, som deras systrar i våra grannland förvärvat, och som över
hela världen synes vara på väg till ett snart förverkligande, det
kravet avvisar regeringen under en erinran om plikten att ej framföra
partiskiljande frågor, ehuru väl knappast någon lagstiftningshandling
skulle vara så ägnad att verkligen samla nationen som
den, genom vilken hela vårt folk kommc att känna sig som medborgerligt
fullmyndigt. Avslaget på kvinnornas begäran å ena
sidan, avsikterna å andra att emot arbetarnes vilja genomtrumfa
lagar, som så djupt beröra deras viktigaste livsintressen, sådana
ståndpunkter ha intet med enighetssträvanden att göra. Det är i
stället rena krassa högerpolitiken, och det verkar närmast osmakligt,
när eu regering med sådana tendenser dubbar sig till den
fosterländska enighetens upphöjda riddare.

Vi socialdemokrater ha ej vägrat fosterlandet vår tribut, då
enighet efter vår övertygelse varit nödvändig och stått att vinna
utan uppgivande av det fundamentala i vår åskådning. När världskriget
utbröt, kom den första signalen till samling från vårt partis
ordförande, och den socialdemokratiska partikongress, som just
i krigsutbrottets ögonblick samlades i Stockholm, undansköt hela
den inrikespolitiska uppgörelse med borggårdskuppens regering,
som eljest låg så självklar — allt för att ej lägga stenar i vägen
för den enighet, som omsorgen om fosterlandets fred och välfärd
då krävde. Vi ha i fortsättningen sökt undvika att skapa konflikter,
så långt vi kunnat utan att svika plikten mot de folklager,
som valt oss till sina ombud i riksförsamlingen.

Men huru har regeringen — i detta fall personifierad i herr statsministern
— motsvarat sin plikt att medverka till vårt folks samling?

Måndagen den 22 januari, f. in.

29 Nr «.

I detta fall tala gärningarna för sig själva.

I svåra tider mer än någonsin behövs alla goda krafters samverkan
till rikets nytta. Ett förtroendefullt samarbete mellan regering
och riksdag är en källa till styrka inåt och utåt. Det har
icke minst visat sig under de skakande påfrestningar, som Europas
krigförande stater i dessa tider få känna av. Sveriges nuvarande
statsminister kunde ha skaffat riket styrkan av ett sådant förtroendefullt
samarbete. Men han har i stället lett det till en djupgående
söndring. Hela det sätt, varpå han visat sig uppfatta riksdagens
ställning i svenskt statsliv, är oförenligt med vår grundlags
både anda och bokstav, än mer med hävdvunnen svensk åskådning.
Gång efter annan har riksdagen måst väpna sig till värn
för sina mest elementära rättigheter. De övergrepp gentemot riksdagens
anslagsmakt, som vi även i år tå att beivra, tala bättre än
ord om vilken avgrund som skiljer herr statsministern från vår
uppfattning om riksdagens rätt och makt.

Och vad har gjorts för samarbetet mellan regering och riksdag?
Huru har inte vartenda litet tillmötesgående från herr statsministerns
sida måst formligen pressas fram. När regeringen använt
den form för samverkan med riksdagen, som vår grundlag
närmast anvisar, nämligen av riksdagen valda särskilda deputerade,
så vet hela landet, att denna samverkan under långa tider
varit av den beskaffenheten, att det skulle vara en blodig ironi att
om förhandlingarna använda grundlagens uttryck »överläggningar»,
ett dåligt skämt att kalla samarbetet lojalt eller förtroendefullt.

I en sådan ställning kan inte, får inte riksdagen finna sig.

Och huru skulle det vara tänkbart att enighet upprätthålles
inför det inrikespolitiska vanstyre, som gör sig allt bredare framför
allt genom regeringschefens hela sätt att handhava sin ställning.

Huru skall man kunna begära, att de svenska arbetare och
löntagarne skola stillatigande iinna sig i en livsmedelspolitik, så
uppenbart orättvis mot dem som särskilt den, där man kunnat
spåra herr statsministerns vilja såsom den avgörande? Huru skall
man kunna vänta sig, att Sveriges arbetare och bönder skola finna
rättvisa i en sådan regim, som den herrarna Hammarskjöld, Lindman
och Trolle tillåtits utöva, då den svenska industrien fått till
rena utplundringen utnyttja krigskonjunkturerna även inom det
egna landet? Och när nu de folklager, som bära det hårdaste
kroppsliga arbetet, genom brödransoneringens knapphet ställas inför
hunger och nöd, då begär man det övermänskliga, om man fordrar
att de skola i undergivenhet böja sig inför visheten i de rådslag,
som försummade att i tid genom import säkra landets behov av
bröd och som alltför sent räddade årets skörd av brödspannmål
från att till en avsevärd del konsumeras av svinen.

Nej, mina herrar, man begär det orimliga, när man pockar på
enighet kring ett sådant regemente. Det parti, jag har äran tillhöra,
skall helt visst icke undandraga sig sin medverkan till vårt
folks samling i en svår och brydsam tid, när oundgängliga förut -

Remiss av
av statsverks
propositioner''
(Forte.)

IVr G. 30

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av sättningar härför äro för handen. Det grundläggande härvid är en
propositionen omläggning.deri inre politiken till förtroendefull samverkan med
(Forts.) riksdagen, till ordning och reda i finanser och förvaltning, till rättvisa
i livsmedelspolitiken samt till en effektiv lindring i de fattiga
klassernas betryck.

För en sådan politik står i främsta rummet statsministerns
person hindrande. Till hans vilja eller förmåga att på en sådan
väg medverka till nationens samling kunna vi ej, med hänsyn till
de gjorda , erfarenheterna, numera hysa det ringaste förtroende.
Någon enighet kring honom och hans politik är följaktligen icke
vidare att förvänta.

På de håll, där man av hjärtat önskar en inre enighet, för vars
betydelse i dessa allvarstyngda tider vi lika litet nu som förut
under världskrisen kunna vara okänsliga, måste man därför klargöra
för sig, att den enigheten, för så vitt på oss beror, ej kan
vinnas utan en sådan ändring i hela den inrikespolitiska kursen,
som den, varom jag nyss talade.

Vi socialdemokrater skulle svika plikterna mot egen övertygelse,
mot hela vår stora valmanskår och mot vårt land, om vi nu
utan strid till det yttersta folie till föga inför den reaktionära
politik, som hotar representationens makt och rätt och som bragt
nöd och elände in i många tusen hem i detta land.

Ett sådant svek komma vi icke att begå.

Herr vice talmannen, som under lierr Rydéns i Malmö yttrande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter ordet
till

Herr Lindman, som anförde: Herr vice talman, mina herrar!
Jag ber för min del att först få ingå på någon kritik av den
finansplan, som föreligger i den kungl. statsverkspropositionen. Då
man granskar den där gjorda uppställningen över inkomster och
utgifter, måste man finna, att det hade varit önskvärt, att den
varit mera fullständig och företett mera klarhet, än vad nu synes
vara fallet. Visserligen är propositionen i sin helhet mycket vidlyftig)
men det kan icke nekas, att man har svårt att ur densamma
fa fram en klar bild av de förhållanden, som där vidröras.
Vi se, att statsverkspropositionen slutar på en summa av 480
miljoner kronor, men vi få även veta, att vi ha att emotse eu
statsverksproposition till, jag skulle vilja kalla den ett förslag till
riksstat n:r 2, ^ och det kan ifrågasättas, om det varit lyckligt att
ordna saken på detta sätt. Det är ju givetvis icke bra att approximera
utgifterna i ett förslag till ''riksstat, men det är i alla fall
bättre att göra det än att alldeles utelämna dem, ty statsverkspropositionen
bör i alla fall giva en så fullständig bild, som det
överhuvudtaget är möjligt att lämna vid det tillfälle då den uppgöres.
Vissa poster kunna naturligtvis icke alltid därvidlag fixeras
vid tillfället för uppgörandet, men de borde då naturligt -

Måndagen den 22 januari, f. in.

Nr <>.

vis hellre upptagas med approximativa siffror än alldeles utelämnas.

Nu få vi veta t. ex. i denna statsverksproposition, att vissa
kanske betydande utgifter äro att emotse utöver dem, som upptagas
i förslaget till riksstat, men vi få icke veta beloppen, och
vi få icke veta vari de komma att bestå. Yi få veta, att de skola
åtminstone delvis täckas genom en skärpning av inkomst- och förmögenhetsskatten.
Men allt detta kommer att upptagas i det som
lag tillät mig kalla för riksstaten n:r 2. Däremot omtalas i det
föreliggande förslaget till riksstat, en skatt på 18 miljoner kronor,
vilken skall utgå på ett sätt, som man icke får erfara. Den
är emellertid intagen i riksstaten, och det är ju en fördel så tillvida.
Klart är, att man icke kan tala om, vilka objekt som avses
eller huru den skall läggas, då utredningen därom icke är färdig.
Men man skulle dock vilja säga, att det hade varit önskvärt, att
denna utredning kunde ha varit klar, så att det hela kunnat intagas
i förslaget till riksstat.

Kostnaderna för neutralitetsvakten och därmed sammanhängande
saker äro också här rätt svåra att överblicka.

Jag erkänner att det i år naturligtvis är mer än vanligt förenat
med ofantligt stora svårigheter att kunna få allt ''detta i ordning,
men att det dock varit önksvärt om en bättre överblick över
samtliga nu berörda förhållanden kunnat vinnas.

Men, herr talman, då denna kungl. propositionen remitteras
till utskott plägar man ju också ha rätt — åtminstone har det
varit brukligt — att göra en del uttalanden i stora viktiga frågor,
som stå på dagordningen, även om de icke alldeles direkt hänföra
sig till statsverkspropositionen. För min del skulle jag vilja med
herr talmannens tillstånd begagna mig av detta för att få göra
några uttalanden, som då direkt skulle komma att anknyta sig
till det allvarliga läge i vilket vi och vårt land för närvarande
befinna oss.

Det är ju klart numera, att vi icke stå inför något omedelbart
slut på kriget, även om man kan tänka sig, att freden kan
komma fortare än vad man kanske tror. Kriget kommer att fortsätta
tills vidare, det är för alla klart. Det är också klart, att
vid det förhållandet de krigförande makterna komma att i högre
grad än hittills inrikta sig på att söka taga till vara sina egna
intressen, allt naturligen i avsikt att kunna besegra sina motståndare.
Kriget kommer att taga sig våldsammare uttryck än förut,
och de väldigaste ansträngningar komma utan tvivel att göras
för att nå målet: segern.

Jag antager, att man heller icke tar fel, om man utgår därifrån,
att de neutrala länderna under dessa förhållanden komma att
bli utsatta för en kanske än hänsynslösare behandling än förut, och
att de komma att från de krigförande makternas sida slita mycket
ont. För ett neutralt land som Sverige finnes då icke något annat
att göra än att i sitt handlande söka se till sitt eget intresse.
Vi göra väl därvid icke någonting annat än det som är både vår

/te miss ar
.; ta tsv er kspropositionen.

(Forts.)

Nr <».

Mandagen den 22 januari, f. m.

Remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

rätt och vår plikt, vår plikt mot oss själva för nutid och framtid.
Såsom ett av de få länder, som icke indragits i krigets malström,
äro vi dock på alla sidor omgivna av de kämpande makterna. Vårt
läge blir naturligtvis därigenom svart. De krigförande komma att
i sina bemödanden icke akta på de neutralas rättigheter. Men det
är vår plikt att själva söka se till och tillvarataga dessa rättigheter.
Därför kan icke någon klandra oss.

Men då vi akta på dessa våra intressen, så framstå de för oss
som frågor av olika vikt och betydelse. En fråga kan vara viktigare
än andra, även om dessa äro i och för sig mycket betydelsefulla.
Den fråga, som förtjänar den största uppmärksamheten rör
Sveriges ställning för framtiden. Att vårt land kommer att genomgå
den nuvarande krisen oförsvagat och med fullt bibehållen
självständighet, är och måste vara det förnämsta målet, det oeftergivliga
målet för våra strävanden. Vårt handlande måste vara sådant,
att Sverige i intet hänseende efter kriget kan komma att intaga
en i minsta mån försämrad ställning som stat utan med fullt
bibehållande av alla sina rättigheter och detsamma tillkommande
förmåner stå lika starkt och tryggat som före kriget. Med tillfredsställelse
kan man emottaga Kung! Maj:ts uttalande i årets
trontal i detta hänseende, med fogande härtill av den förvissningen
att varje åtgärd i sådant hänseende må ske med fullt iakttagande
av Svt-riges neutralitetsförpliktelser.

Detta mål kan vinnas allenast genom ett oavlåtligt iakttagande
av vårt lands rätt och ett kraftigt hävdande av dess vitala intressen.
Möjligheten att nå målet förminskas genom svaghet och eftergift
av vår rätt. Att taga detta i fast ögonsikte är och måste
vara det förnämsta och viktigaste för oss i nuvarande läge. Vid
sidan därav bliva övriga frågor — de som röra stundens och dagens
förhållanden — mindre viktiga, även om de för vår tillvaro äro
av nog så stor betydelse.

Vår ställning i folkrättsligt hänseende är tvivelsutan stark.
Lika visst är ett beklagligt faktum att denna ej till fullo respekterats
under nu pågående blodiga kamp om hela folks vara eller
icke vara. Det bör och kan likvisst icke hindra oss att hävda
rättens suveräna makt så långt vår förmåga räcker och ej förlora
tillförsikten om dess slutliga seger, även om vi någon gång funnit
med våra intressen förenligt att böja oss för ett våld, som kampens
bitterhet kan förklara, men aldrig urskulda. Ett frivilligt
avstående av vår rätt betyder en svag ställning, då den som avståT
från rättens hävdande alltid befinner sig på ett sluttande plan.

Eftergifter på ett håll framkalla krav på eftergifter på andra
håll. — Ställningen försvagas. — Sverige har hittills, ej utan framgång,
lyckats hävda sin ståndpunkt i detta avseende. Det gar ej
att avvika därifrån, utan att vi måste sjunka i vårt eget och
andras omdöme. Det är av utomordentlig vikt att hålla vårt
näringsliv uppe, och att vår tillförsel från andra neutrala länder
får fortgå orubbad och ostörd, men härför kan ej vår ställning
som ett självständigt och neutralt land få rubbas.

Måndagen den 22 januari, f/ in.

Genom ett frånträdande av hittills följda principer riskera vi
att träda ur den ställning, vartill neutraliteten förpliktar oss.

Ett dylikt förfarande har träffande karakteriserats sålunda i
ett annat neutralt land där man förmenat att utrikesledningen
gjort för stora eftergifter — jag uttalar mig härvid alls ej om
det landets politik, således ej om uttalandet där skett med rätt
eller orätt — nämligen att denna ledning betett sig som en av
hungriga vargar förföljd vägfarande, som kastat ut aet ena efter
det andra till vargflocken, till dess han ej haft något mer att kasta
ut. Nu funnes ej något mer att kasta ut ur släden, men vargarnas
röda, hungriga gap hade han fortfarande inpå sig. Den som gjorde
uttalandet slutade med att säga, att det vore att hoppas, att de
som åkte i släden skulle komma från färden med livet.

Hittills ha vi lyckats undvika den sålunda skisserade situationen.
Ingen som följt den har det bättre än vi, kanske snarare
tvärtom. Skälet varför jag tala;- därom har varit för att framhålla
vådorna av en sådan politik och fördelen av den som följts
av oss.

Yi få icke inrätta oss sålunda, ty därigenom förbättra vi ej
vårt läge, utan tvärtom försämra det. Och vårt läge är redan
förut allvarligt nog. De svårigheter som uppstått därigenom äro
betydande, de ha trängt sig på oss på ett sätt, som var oanat
och som ingen kunde tro skola komma att följa för en neutral
stat.

Genom den försvårade tillförseln av en mängd råmaterialier
och födoämnen, särskilt från neutrala länder, har följden blivit
nedläggande eller inställande av driften för en del industrier och
en hotande förknappning på en rad av sådana livsmedel som vi
varit vana att införa från neutrala länder. Det är vår rätt att
säga ifrån att oss vållats stora och oförtjänta svårigheter på detta
sätt. Eöljden har blivit nödtvånget att införa kontingentering för
vissa produkter, främst då beträffande brödsäd. Inför den tvingande
nödvändighet som förelåg fanns ingen annan utväg. Min tro
är den att läget kunnat vara bättre i detta hänseende, om man ej
tilltagit maximiprisen på den svenska brödsäden för lågt. Det
var oberättigat att i september sänka maximiprisen på råg och
vete. De borde i stället blivit höjda. Då man hanterar ett så
ömtåligt instrument måste det ske med oerhörd försiktighet, ty
verkningarna gå över hela landet, beröra varje jordbrukare, ock
man vet ej, om de kunna åstadkomma en skada på visst sätt som
är större än den nytta man avser att vinna på annat sätt. Därtill
kommer den olägenhet som uppstått genom rubbningarna av
maximiprisen; den ovan anförda sänkningen i september följdes av
en ny förändring, en höjning i november, tre olika maximipris således
på mycket kort tid. Det borde varit tydligt, att då maximiprisen
på spannmål sattes så lågt och, som nyss nämnts, sänktes
än mer i september månad, under det att fodermedel — i fodervärde
jämnställda med dem — kostade lantmännen vida mer, så
skulle verkningarna därav ej utebliva.

Andra lcammarens protokoll 1917. Nr 6. 3

Remiss /tv
statsverkspropositionen

(Ports.)

Nr 6. 34

Måndagen den 22 januari, f. va.

Remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Men då maximiprispolitiken följts, hade som en oundgänglig
konsekvens bort därav följa, att mjöl- och brödkontingenteringen
kommit långt tidigare. Det låter ju helt naturligt att säga, att
i den dyrtid, som råder, är det ej rätt att tala om för höga pris.
Prisen kunna ej bli nog låga för de konsumerande, särskilt för de
mindre bemedlade klasserna, löntagare med små löner o. s. v., men
dessa kunna och måste hjälpas på annat sätt. Kung], Maj:t har
anvisat ett, som gäller för dess löntagare och pensionärer, genom
att för dyrtidshjälp och höjda pensioner föreslå riksdagen att bevilja
16 milj. kronor. Det är nödvändigt att i den rådande dyrtiden
hjälpa dem som mest lida därav. Kungl. Maj:t har förelagt
ett annat anslag, som väl är att antaga skall hjälpa sådana samhällsklasser,
som ej äro statstjänare men som även lida av dyrtiden.
Det är ej min mening att säga, att dessa klasser skulle
stå inför betydligt stegrade priser på livets nödtorft, utan att de
hade ökade inkomster, som kunnat hjälpa dem genom svårigheterna.
Nej, men jag har den uppfattningen, att då vi, såsom beträffande
brödsäden, äro hänvisade dels till införsel och dels till egen produktion
och då den förstnämnda av kända orsaker ej kan hållas
obegränsad, är det nödvändigt att öka den egna produktionen.

För landet i stort sett är tillgången på dylika varor det förnämsta.
Priset måsta vara det sekundära, det kan hjälpas på annat
sätt, men nedgången i produktionen skulle för alla bliva farlig, ja,
ohjälplig.

På höjandet därav måste därför, efter min mening, arbetet
inriktas. Sveriges lantbrukare hava för visso en samhällsuppgift
att fylla av viktigaste slag. De skola förse landet med dess livsförnödenheter,
bröd, kött, smör m. m. Det är nödvändigt att i en
tid, då deras samhällsfunktion mer än någonsin kräves tör landets
väl, hjälpa dem i deras arbete härmed. — Alla beräkningar om
jordbrukets stora förtjänster äro säkerligen överdrivna. Man måste
därvid taga hänsyn till de olika möjligheterna för olika landsändar,
olika jord, olika förutsättningar av alla slag. Vad som går
för en går ej fou en annan.

Bland de åtgärder, som främst äro av nöden i detta hänseende,
är ökningen av produktionen. Detta har av mig framhållits vid
förliden riksdag. Det tränger sig nu fram med förnyad styrka.
Men nu gäller det att för detta år söka göra något, så att vi ej
komma i ett än sämre läge till nästa vinter. Nyodling ingår ej
i ett sådant program. Ökning av den redan brukade jordens avkastning
är för ögonblicket det viktigasta. Trenne kraftiga hävstänger
kunna hjälpa saken: billigare fodermedel, billigare konstgödselmedel.
garanti för prisen å brödsäd.

Då brödsäden är knapp måste den i högsta grad tagas i anspråk
för folkets behov, men då måste ock fodermedel stå till buds
för kreaturens utfodring. Kungl. Maj:t har ock utfärdat bestämmelser
om försäljning av majs och oljekakor för billigare pris. —
I den Kungl. propositionen föreligger ju ock ett förslag att använda
ett större belopp att motverka dyrtiden. Det är att hoppas, att

Måndagen den 22 januari, f. in.

35 Nr tf.

här skall användas ett betydande belopp att hjälpa lantmännen
att erhålla verkligt billigare fodermedel, ty det är ju ytterst viktigt,
ej blott att kretursstammen han hållas uppe utan även att
avkastningen av densamma ej får nedgå.

Jordens avkastning kan snabbast ökas för tillfället genom användning
i högre grad av gödningsämnen. De höga pris som råda
härå försvåra användningen därav. Det är alldeles nödvändigt
att billigare gödningsämnen ställas till lantmännens förfogande.
Det kan ske genom att taga en större summa av den krigskonjunktursskatt,
som 1916 steg till så mycket mer än beräknat var.
.Denna skatt utgår förnämligast från industrien och handeln, och
på detta sätt skulle dessa näringsgrenar vara med och betala ersättning
till jordbrukaren för att bereda honom tillfälle att erhålla
dessa för honom och för oss alla så viktiga fodermedel och gödningsämnen.
Kungl. Maj:t avser ju ett belopp av 24 milj. kronor
för att nedbringa prisen å en del viktiga förnödenheter. Då prisen
på jordbrukets produkter genom maximipris begränsats, är det ej
mer än rätt och billigt att jordbrukaren erhåller hjälp på annat
sätt till inköp av sina viktigaste förnödenheter, och detta ej blott
för sin egen skull utan för det helas väl. Det torde nämligen
vara, mera angeläget att anbringa eu summa för producerande av
spannmål i landet genom eu säkert ökad skörd än genom ett åstadkommande
av en osäker import. En särskild kungl. proposition
har nu ock kommit i detta avseende. Det är angeläget att den
erhåller skyndsam behandling, på det att åtgärder må snarast
kunna vidtagas, ty annars blir det för sent.

Om jordbrukaren ej vet, vilket pris han kommer att få för sin
vara, men vet, att utgifterna för dess framställande äro höga och
säkra, så uppmuntrar detta ej till ökad produktion. Visshet är
för honom av nöden även beträffande inkomstsidan. Han kan ej
klandras härför; saken är helt naturlig. Men det är av vikt för
hela vårt folk, att i första hand odling av brödsäd sker å tillräckligt
stor areal. Härför äro de av mig omnämnda minimiprisen
erforderliga, och den saken har för övrigt helt nyligen framhållits
även av livsmedelskommissionen.

Statsingripande är en vansklig sak, därför att man ej kan
överskåda alla de verkningar som följa av en åtgärd. Det är ej
min mening att klandra, utan jag har. velat och detta i motsats
mot den föregående talaren icke på ett personligt utan på ett rent
sakligt sätt framlägga mina bekymmer i denna fråga. Om den
höstsådda arealen minskats mot förr, till följd av vidtagna åtgärder
och vidriga väderleksförhållanden, då måste detta avhjälpas,
och hjälpen kan ej fås annat än på det sätt jag tagit mig friheten
anföra. Brödsädsregleringen är en ömtålig sak liksom maximiprisen.
Vårt land har så olika förhållanden på olika orter.
Nondand är mycket olikt andra delar av landet. Den tillfälliga
»skogsarbetaren i Norrland, och särskilt den, som ej kan i sitt
hem utrusta sig med proviant, har större behov än varje annan
av mjöl, som jämte fläsk är hans huvudsakligaste föda. För honom

Remiss av
statsverkspropositionen!.

(Forts.)

Nr 6. 36

Måndagen den 22 januari, f. in/

Remiss av räcker ej ransonen, ej ens med tilläggskort. Om maximiprisen pa
statsverks- ]iavre hotar skogsavverkningen, vilket betyder en stor skada ej.

J,r°P“sli‘°”m- blott för vår handelsbalans, viktigare än någonsin i dessa tider..
'' or ‘ men även för den jordbrnkande befolkningen, som i ålder härur
hämtar sin förnämsta inkomst. Det är min mening att båda dessa
förhållanden kräva den allvarligaste uppmärksamhet.

Emedan den omständigheten att vi här tala om dessa förhållanden
visar oss allvaret i vårt läge. Det kan ej vara ur vägen
att se tillbaka på några årtiondens åtgärder för höjande av spannmålsodlingen.
Det kan ej förnekas, att de som genom sin politik
bidragit till att främja odlandet av brödsäd inom landet nu fått
rätt, och man gör sig ofrivilligt den frågan, huru det nu skulle
varit ställt för oss, om denna av mången fördömda politik, härutinnan
ej fått göra sig gällande. Ett byggande på en obegränsad
tillförsel av brödsäd från främmande länder kunde ju alltid
äga rum, hette det, gent emot detta, men nu visar det sig, att
omständigheter kunna komma av sådan art, att allenast den kan
känna sig trygg inom egna gränser, som där har möjlighet att
livnära sig av eget lands odling.

Den nuvarande brydsamma tiden lär oss även något för framtiden.
Jag har framhållit det förut i denna kammare, att det är
ett maktpåliggande arbete att lägga sig största möjliga vinn om
jordbrukets avkastning. Det är en r iksviktig angelägenhet att främja
uppodlingen av sådana marker som kunna bära skördar och att
öka avkastningen, genom den mest rationella drift, att jordens avkastning
måste bli en sak, som vi — trots allt som gjorts — kraftigare
än hittills måste ägna oss åt. Bättre brukningsmetoder, bättre
dikning, kraftigare gödsling, rotfruktsodling, rationellare kreatursskötsel
och mycket annat måste få större rum på vårt arbetsprogram
— ej blott för den enskilde jordbrukarens skull utan för landets
skull.

Ingen kan förneka det framåtskridande som ägt rum —- men för
mycket kan aldrig göras. Kanske hade vårt läge varit mindre
oroande, om vi kunnat göra än mera. Ku måste vi göra det bästa
under existerande förhållanden.

Tiden manar oss ock till något annat, nämligen att ej döljaför
Sveriges folk allvaret i vårt läge. Stora massor leva nu, som
om ingen fara funnes. Penningbegäret hotar att taga överhand
hos mängen över den rätta arbetsglädjen. Nöjeslystnad och överdåd
gripa omkring sig och förkväva den sunda förströelsen. Och
detta mitt under ett världskrig. Tryckande nöd härskar på andra
håll. Vårt folk måste bringas till insikt om, att i denna djupt
allvarsamma tid gäller den gamla regeln mer än någonsin, att
plikttroget, ihärdigt arbete är det enda, varpå medborgares och
lands lycka kan verkligt klippfast grundas.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
yttrade

Herr Hamilton: Herr talman! Näst bevarandet av vår neut -

Mandagen dcu januari, f. in.

Nr <>.

:i7

ralitet torde livsmedelsfrågan vara den för oss viktigaste, den, åt Kemi»» av
vilken vi främst böra ägna vår uppmärksamhet. De åtgärder, som •ta.uverUhittills
vidtagits med avseende å densamma, hava icke varit till- ^
fyllestgörande. Eu stor del av vårt folk står på grund av bröd- °r''''

ransoneringen nära svältgränsen, och bristen på fodermedel gör,
att produktionen av mjölk och smör, kött och fläsk nedgått. Förgäves
söker man i regeringens livsmedelspolitik efter den framsynthet,
det förutseende, som är nödvändigt för den statsman som
Imf att leda ett folks öden. Att döma av de åtgärder, som regeringen
nödgats vidtaga för att få brödsäden att räcka till, synes
importen av brödsäd icke hava skett i rätt tid och icke heller i
tillräcklig mängd, och man kan även ifrågasätta, huruvida icke exporten
av lantmannavaror pågått alltför länge. Produktionen inom
landet har förlamats, utan att man nått det mål, som regeringen
uppställt för sin livsmedelspolitik, nämligen nedbringande av livsmedelspriserna.

Man får väl antaga, att då brödransoneringen infördes, skedde
detta i en tid, då det var fullkomligt nödvändigt, men man framställer
likväl det spörsmål et: hava alla åtgärder vidtagits, som
kunnat föranleda till, att denna så förhatliga, så djupt i den
mänskliga friheten ingripande åtgärd kunnat undvikas? Brödransoneringen
är orättvis, därför att den verkar så ojämnt. För de
förmögnare, som äro i tillfälle att förskaffa sig bättre näringsmedel
än bröd, räcker det mer äri väl, men för de fattiga och i synnerhet
för arbetarklassen, jordbruksarbetare och skogsarbetare, som
huvudsakligen leva av bröd och som äro hänvisade till matsäckens
förråd, för dem är brödransonen närmast att anse som en svältkost.

Då regeringen fattade det kloka beslutet att förbjuda utfodring
till kreaturen av brödsäd, borde den också hava ställt till lantmännens
förfogande fodermedel till pris understigande maximipriset
för råg, och därvid borde den också hava tagit i betraktande fraktkostnaderna.
Så gjorde den icke, och i närvarande stund saknas
fodermedel, kreatursbesättningarna ställas på svältkur, och landet
-är i saknad av smör och mjölk.

Ett också utmärkande drag för regeringens livsmedelspolitik
har varit bristen på stabilitet. Jag skall be att få anföra blott
ett exempel. Man åsatte maximipris på potatismjöl och ett mycket
lågt sådant pris. När väl lantmännen, i synnerhet de mindre bärkraftiga
bland dem, som i allmänhet måste sälja sina produkter
så fort som möjligt, hade slutsålt sin potatis, då höjdes priset, och
slutligen när stärkelsefabrikerna höllo på att sluta med sin tillverkning
och när såväl potatismjölet som matpotatisen blivit uppköpta
av mellanhänder, upphävdes maximipriset, med påföljd att
priset på mjöl och potatis tredubblades. Resultatet blev, att lantmännen
med den dåliga årsskörden icke fingo sina odlingskostnader
täckta och att de nu stå tveksamma, huruvida de skola våga att
nästa år odla potatis eller de skola sälja utsädet till högt pris, och
att konsumenterna få betala höga priser på såväl potatismjöl som
potatis samt att vinsten stannat i jobbarhänder.

Mundagen den 22 januari, f. in.''

Jag har icke försport några vidare iiögljudda klagomål från
lantmannahåll över de åsätta maximiprisen. Lantmännen veta mer
'' än väl, att de hava sina plikter mot fosterlandet att söka bidraga
till att lindra dyrtiden för konsumenterna. Men däremot hava
berättigade klagomål framställts, därför att det är jordbrukarna
som ensamma nära nog få bära bördan av livsmedelsregleringen.
Man har åsatt brödsäd maximipris motsvarande två tredjedelar av
importprisen på spannmål, men å andra sidan har man låtit industrien
fritt få tillgodogöra sig de fördelar som krigskonjunkturerna
berett den. Med andra ord, medan lantmännen själva få relativt
lågt betalt för sina egna varor, få de betala höga priser för sina
behov av kläder, skodon, kaffe, maskiner o. s. v., och det är tydligt,
att detta ökar produktionskostnaderna för lantmannavaror. De
skulle måhända hava burit detta med jämnmod, om målet vunnits,
nämligen låga pris på livsförnödenheter. Men så bär icke varit
förhållandet. Priset på mjöl är nära nog lika högt, som det skulle
hava varit, om man lagt importpriset till grund för spannmålsprisen,
och vad brödet beträffar så tager man i detta ögonblick
vilket pris som helst. Man har satt maximipris på råvaror, men
på den vara som konsumenterna skola ha har man uraktlåtit att
sätta maximipris. När nu regeringens livsmedelspolik gått ut på
att nedbringa priserna för konsumenterna, men detta icke skett, sä
måste man väl finna, att denna livsmedelspolitik är misslyckad.
Jag tror icke, att det i längden går för sig att pressa ned priserna
på vissa varor .under produktionskostnaderna, medan andra varor*
iå lov att stiga hur högt som helst. Det är en politik, som hämnar
sig själv. Jag tror därför, att man måste uppbjuda alla sina
strävanden för att öka produktionen av livsmedel inom landet. Och
vad konsumenterna beträffar, så måste staten träda hjälpande emellan,
och det finnes tillfälle därtill genom att beskatta de stora
krigskonjunkturvinsterna inom handel och industri, som hittills
icke i ringaste män bidragit att lindra nöden bland lidande medmänniskor.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att producenterna
av lantmannavaror — om man kanske undantar några tusentals
större agrarer, som genom sitt beklagliga beteende, genom sinaoförståndiga
och oförsvarliga uttalanden ställt lantmannaklassen i
en oriktig och ofördelaktig dager — bestå huvudsakligen av vad
vi kalla för småfolk. Statistiken säger ju oss, att medeltalet av
deras, åkerareal belöper sig till allenast 8 ä 10 hektar, och oaktat
den jordbruksidkande befolkningen utgör i det närmaste hälften
av Sveriges hela befolkning, uppgår dess beskattningsbara inkomst
allenast till en åttondel eller till en tiondedel av hela landets inkomst.
Detta är också något, som vi fått bekräftelse på av krigskonjunkturskattens
verkningar. Den har nämligen icke drabbat
lantmännen, i huvudsak av det skälet, att lantmännen icke inneha
de störa förmögenheterna och icke heller ha de stora inkomsterna,
som kunna nås av denna skatt. Dessa lantbrukare stå nu tveksamma
inför den hittillsvarande vacklande livsmedelspolitiken, tvek -

Mundngen den 22 januari, f. in.

Nr «.

;;i)

samma, huruvida de skola våga anskaffa dyra utsädesvaror och Remiss av
anskaffa gödningsämnen till höga priser för att öka landets livs- ''^“^oné«
medelsproduktion. A ena sidan anse de detta vara sin plikt, och ^orta^
de vilja gärna göra sill plikt, men å andra sidan veta de inte, om
icke genom ett regeringsbeslut nästkommande höst, när skörden
föres ut i marknaden, sådana maximipriser kunna åsättas, att de icke
få sina kostnader täekta. I allmänhet äro dessa lantmän skuldbelastat
folk. De ha inteckningar i sina egendomar till höga belopp,
och därför iakttaga de eu viss försiktighet. Vill man därför
söka få tillräckligt med livsmedel i landet och förmå lantmännen
att anstränga sig till det yttersta och därvidlag göra sin plikt,
ty det är deras plikt, då bör man redan i nuvarande stund fastställa
prisen på den blivande skörden av spannmål och även av
potatis. Därigenom kan man fä mor av dessa produkter än annars.
Därjämte torde det väl vara nödvändigt, att man ser till
att importen bedrives i sådan omfattning, att tillräckligt med bröd
linnes åt vårt svenska folk.

Man har sagt, att orsaken till att livsmedelspolitiken . icke
varit sådan den borde vara är, att vissa byråer och kommissioner
fatt för mycken frihet att sköta sig själva och att ansvaret skulle
ligga hos''" dem. Jag antar, att regeringen känner ett dylikt tal
förnärmande emot sig. Det är ju regeringen, som beslutar, och
det är regeringen, som bär ansvaret, och jag förmodar, att det
också kommer att förklaras, att så är, när någon regeringsmedlem
får ordet efter mig.

Medan jag har ordet, ber jag få vända mig till våra båda
krigsministrar med en vördsam förfrågan, huruvida man inte skulle
kunna minska mobiliseringen av de äldre årsklasserna. Jag tror,
att även detta skulle bidraga till att öka produktionen i landet
och bidraga till att vi finge mer ved huggen i våra skogar. De
äldre årsklasserna bestå av folk, som äro familjefäder. Vanligen
äro barnen i dessa familjer helt unga, och vad. småbrukare- och
även vad hantverkarefamiljerna beträffar, är familjefadern där den
enda manliga kraften, som kan sköta egendomen eller hantverket.

Skulle man kunna permittera sådana årsklasser eller inkalla dem
i mindre stor utsträckning, skulle man säkerligen även därigenom
göra mycket för en ökad livsmedelsproduktion i landet.

Jag vet väl, att bördan är rätt stor för dem som ha hand
om landets angelägenheter, och jag vill inte lägga sten på denna
hörda, men jag har ansett mig skyldig i alla fall att framhålla
de synpunkter jag nu gjort gällande, och jag gör det under den
förhoppningen, att regeringen ville ta dem i beaktande, så att den
hädanefter komme att föra en livsmedelspolitik, som är sådan, att
svenska folket får tillräckligt med bröd att äta, och att den även
genom bidrag av statsmedel skall lindra nöden, som är svår bland
en stor del av landets konsumenter.

Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman, mina herrar! Det är
inte utan tvekan jag vågar påkalla uppmärksamheten i denna

iH Måndagen den 22 januari, f. m. £

riksdagens morgonstund, men jag kar likväl ansett mig nu böra
säga nagra ord. Jag skall begränsa mig till allenast några uttalanden
rörande det s. k. dyrtidsproblemet.

Alla känna vi, att. dyrtidstrycket framkallat många ock stora
bekymmer bland de^ folklager, som äro hänvisade att köpa sina
förnödenheter. I många kem, där inkomsten förut nätt ock jämt
kar Täckt till^ för anskaffandet av dessa nödvändighetsvaror, blev
ställningen svår och bekymmersam i följd av de prishöjningar,
som ha ägt rum på alla varor. Stämningen blir aå bitter, och
det är klart, att den kan komma att vända sig mot dem, som
förmenas vara anledningen till de rådande förhållandena. Man
pekar härvid gärna på producenterna under förmenande, att dessa
tillskansa sig obehöriga vinster på grund av det rådande tillståndet.
Det är naturligtvis ledsamt, om motsatsförhållandet
mellan producenter och konsumenter skall på grund härav bli
skärpt. Ett motsatsförhållande mellan dessa båda kategorier av
folket har ju alltid funnits och kommer tydligen alltid att finnas,
ty deras intressen äro ju så väsentligt konträra. När det är producentens
strävan att få goda priser för de varor han producerar,
ligger det lika mycket i konsumentens intresse att köpa samma
varor för så billigt pris som möjligt. Det är således endast att
beklaga, om dessa motsättningar skulle ytterligare bli skärpta.
Ofta är det för övrigt så, att det är mellanhänderna, som äro i
tillfälle att mycket bättre utnyttja vinstchanserna än producenterna.
Jag tror mig kunna visa det något längre fram.

Innan jag nu går något närmare in på det ämne, jag tänkt
säga några ord i, vill jag söka att besvara några erinringar, som
herr Rydén gjorde i sitt anförande. Han påstod nämligen bland
annat, att orsaken till det nu rådande betrycket var i ganska hög
grad, att regeringen både försummat att sätta stopp för kreatursexporten.
vid en tidigare tidpunkt eller genast, då denna dyrtid
visade sina verkningar. Jag kan för min del inte dela herr Rydéns
uppfattning i denna del, jag vill nämligen erinra därom, att
både åren 1914 och 1915 gåvo en särdeles knapp skörd. Hade då
ett förbud för export kommit att utfärdas, är det sannolikt, att
det skulle ha haft till närmaste följd en svältfödning av kreatur,
och mjölkproduktionen skulle därigenom icke ens ha kunnat hållas
uppe i den omfattning, som blev fallet därigenom, att en del
övertaliga och mindervärdiga djur blevo utgallrade. Det skulle
ha verkat raka motsatsen till vad herr Rydén antydde eller för
sin del trodde, och det skulle ha gjort det även beträffande köttproduktionen,
ty det är klart, att om man inte har tillräckligt
med foder att tillgodose kreatursstammen med, går mycket förlorat
till underhållsfod.er och det blir för litet produktionsfoder. Det
är således antagligt att, i stället för att vara till gagn, skulle en
sådan åtgärd, om regeringen då vidtagit den, varit till skada.

Nu gör man mångenstädes gällande, att jordbrukarna ha berett
sig otillbörliga vinster. Jag vill visst inte påstå annat än att
jordbrukare i enstaka fall, och kanske många fall, ha gjort sig

■11

Nr K.

Allt lid libell den januari, f. in.

betydliga vinster. Men jag tror, att man i stort sett (lock överdriver
härvidlag. Om man studerar Statistisk årsbok för 11)1 (i,
rinner man, att antalet brukningsdelar intill 2 hektar utgjorde
70,738, och antalet brukningsdelar med 2 hektar intill 20 hektar
190.912, summa brukningsdelar 270.650, brukade av ägarna själva.
Antalet brukningsdelar, som innehades utav arrendatorer och liknande,
av nu angiven areal utgjorde 80.704, summa inalles 319.444.
Innehavarna av detta stora antal brukningsdelar utgöras till övervägande
del, som vi finna av siffrorna, av småbönder, småbrukare
och småarrendatorer, och det är väl ingen ens i denna kammare,
som vill göra gällande, att dessa ha kunnat bereda sig några fördelar
av nu rådande dyrtid. Förhållandena ställa sig väl i allmänhet
så, att produktion och konsumtion taga ut varandra, att
•det är möjligt för dessa brukare att producera förnödenheter för
familjens behov, men att det blir föga över till avsalu. Uppenbart
är sålunda, att dessa småbrukare i stället för att ha något gagn
-av de högre priserna lida av prisförhöjningen — åtminstone är
det fallet med de allra lägst ställda — enär de äro hänvisade till
att köpa eu hel del förnödenheter till de ökade priserna.

Vi komma sedan till den grupp av jordbrukare, som innebar
jordbruk med en areal överstigande 20 hektar. I förhållande till antalet
förut nämnda är denna grupp försvinnande liten och uppgår
i runt tal till 36,000. Om man nu säger, att dessa ha gjort eu
betydande vinst, vilket — såsom jag nyss antydde—jag ingalunda
vill bestrida kan hava varit fallet, vill jag dock härtill anmärka,
att de förskaffa sig denna vinst oftast genom försäljning av
kreatur, kanske någon gång genom försäljning av sitt inneliggande
lager, men genom eu försäljning av kreatur av en övertalig
besättning, som utan skada kunnat realiseras. Vid sådant
förhållande är den sålunda uppkomna vinsten att betrakta såsom
en realisationsvinst; och sannolikt är, att, då vederbörande
jordbrukare under nuvarande dyra tider ånyo skola rekrytera sin
kreatursbesättning för att bringa den upp till erforderlig böjd,
går en hel del av denna vinst förlorad. Man måste också —
såsom jag för en stund sedan erinrat — taga i betraktande, att
skörderesultaten åren 1914 och 1915 varit särdeles klena. Jag
skall icke närmare ingå på detta förhållande. Det ligger sä

långt tillbaka i tiden, att det vore ändamålslöst att nu närmare

tala om det. Förlidet år, 1916, gav visserligen en mycket riklig
höskörd — i våra trakter kan den t. o. m. betecknas som övermåttan
riklig. Däremot var vårsädesskörden allenast medelmåttig
■och vintersädesskörden kan betecknas såsom under medelmåttan.
Väl såg den mycket lysande och präktig ut, så länge den stod på
fältet — då företedde den en ståtlig anblick — men det visade sig
vid tröskningen, att resultatet icke på långa vägar svarade mot
förväntningarna, och det kan man väl förstå. Säden både under
•detta våta år vuxit och blivit hög på strå, men kärnbildningen

både blivit sämre, och resultatet var, att utbytet i detta fall blivit

mycket mindre än man väntat.

liemiss av

statsvw/cs -

propositionen»

(Forts.'')

Nr tf.

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Som känt är, lämnade sockerbetorna i södra delarna av landet
en skörd, som var betydligt under medelmåttan, och med potatisen
var det samma förhållande. Den var ännu sämre för övrigt, då den
till stor del skadades av frosten, i följd varav röta kom i lagret och
vållade ytterligare högst betydande förluster, så att eu stor del av
den varan gick förlorad. Nu är det visserligen sant, att genom
höjda priser denna förlust i någon mån kompenserats, men i alla
fall har det icke varit något lysande skörderesultat under dessa
är, så att detta har naturligtvis bidragit till en minskning i möjligheterna
att göra någon vinst på grund av de nu rådande dyra
tiderna. Kom så härtill, att den särskilt svåra och ihållande nederbörden
beredde svårigheter vid bärgningen; och särskilt vid upptagningen
av rotfrukterna har densamma ytterligare försvårats
genom det ideliga regnandet, varigenom även upptagningen av
betor och potatis blivit i väsentlig man fördyrad. Jag menar
således, att om man tager hänsyn till dessa ogynnsamma förhåll -landen och vidare'' tager i betraktande beträffande alla dessa varor,
som lantmännen behöver köpa — varor av allehanda slag, som jag
icke närmare skall gå in på då det blivit av liera föregående talare
berört — huru priset på t. ex. artificiella gödningsämnen stigit
med mer än dubbla värdet och överhuvudtaget alla förnödenheter,
som behöva köpas — och jordbrukaren behöver icke allenast artificiella
gödningsämnen och fodervaror utan han behöver naturligtvis
också köpa kläder och skodon och för driften maskiner och järnvaror.
vilket allt stigit i pris — förstår man lätt, huru han haft
det. Det säger sig själft, att det därför är svårt för en utomstående,
som icke är jordbrukare, att bilda sig en föreställning om
det verkliga nettot. Jag tror således, att den allmänna uppfattningen
borde något justeras. Jag tror, att den då skulle komma
att gå i den riktningen, att jordbrukarna i själva verket icke gjort
så betydande vinster, ehuru — såsom jag förut antytt — jag icke
vill bestrida, att i enstaka fall så kunnat ske.

Yad som här är att märka är att på många andra håll vinsterna
ha varit betydligt större än hos jordbrukarne, och detta bör
naturligtvis icke förbises, liksom icke heller, att denna näring
under ett tiotal år fått dragas med ganska ogynnsamma konjunkturer.
Jag måste därför säga herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att det kändes ganska bittert för lantmännen
att så gott som ensamma få bära ansvaret för födan åt landets
befolkning till mer eller mindre godtyckligt stipulerade priser,
under det industrier, bankväsende och köpenskap gatt så gott som
alldeles fria. Vad som för lantmännen framstår såsom en gåta
är, att, då maximipriser nödvändigtvis behövde åsättas, man icke,
såsom flera talare bär förordat, slog in på den vägen att genast sätta
maximipris på mjöl. Den uppfattningen är i jordbrukskretsar allmänt
rådande, att genom ett sådant förfarande, som man här begagnat
sig av, kvarnarna blivit obehörigen gynnade. Det må härmed
förhålla sig hur som helst, men det är i jordbrukskretsar eu
allmän uppfattning. Konsumenterna hava naturligtvis endast in -

Mämlngen den 2''2 januari, f. m.

i:;

tresse av att priserna på mjöl och bröd maximeras. Såsom det nu
har blivit, har maximiprissättningen på spannmål verkat till skada
för producenterna utan något motsvarande gagn för konsumenterna,
och därför måste man beteckna denna åtgärd såsom icke så särdeles
lämplig vid dess första genomförande. litet är mycket möjligt, att,
därest maximipris icke blivit satt på spannmålen en eventuell
konkurrens mellan kvarnarna möjligen skulle berett jordbrukare
något högre priser på deras spannmål än vad de nu fått nöja sig
med. Utom denna prisreglering, som ju icke bör betraktas såsom
det primära, är det väsentliga, såsom en föregående talare nyss
antydde, just höjandet av produktionen. Därom äro vi alla eniga,
och det måste naturligtvis göras vad göras kan i det hänseendet.
Men det är icke uteslutet att på det sätt, maximipriserna anordnats,
ha de verkat ganska ogynnsamt på lantmännen i det hänseendet.
Det hade varit gynnsammare, om såsom sagt maximipris
från början hade satts på mjölet.

Ja, det hade varit min mening att något närmare gå in på
åtskilliga detaljer, som röra denna fråga, men jag skall icke göra
mig skyldig till något upprepande. Flere föregående talare ha
nämligen berört denna sak, och jag har därför icke anledning att
göra det. Jag nämnde nyss, att bördorna voro ojämnt fördelade,
och så vitt jag känner det, sakna vi nödigt statistisk material för
ett bedömande av vad de olika näringarna förtjänat eller förlorat
under krisen. Däremot har nyligen offentliggjorts en statistik
angående järnmalmsfabrikationen under krisen. Det visar sig, att
järnindustrien haft mycket lysande konjunkturer, så att icke allenast
omsättningen stigit oerhört, utan även priserna samtidigt hållit
jämna steg därmed. Då kan man fråga sig: varför begagnar icke
staten sig av sin rätt att i stället utfå något av dessa industriers
merförtjänst? Utom rederinäringen, som i fjol drabbades av eu
beskattning, är det endast landets modernäring — vilken ju icke
år landets huvudnäring numera — som så gott som ensam får
bära bördorna. I dessa tider, då industrien suger åt sig alla
armar, som så väl behövas för jordbrukets drivande, är det alldeles
orimligt, att denna senare näring skall ensam bära bördorna
även för industriens arbetare och tillhandahålla dem kompensationsvaror
och bröd till priser, som bestämts på sätt som skett.
»lag vågar därför försäkra, att det är icke av avund eller egoistiska
skäl, som jag vågat yrka på en jämnare fördelning av kristidens
bördor. Vi lantmän vilja gärna åtaga oss att göra vad som
i det hänseendet bör på oss ankomma och vad som skäligen kan
åligga vår näring, men vi vilja också, att näringar med gynnsammare
konjunkturer skola träda fram och dela dessa bördor och
taga en del av dem på sina axlar. Herr talman, enligt min mening
får denna riksdag icke gå till ända, utan att vi vidtagit
effektiva åtgärder, ledande till en jämnare fördelning i berörda
hänseende.

It t miss av

sUitsverka propositioneti.

(Forts.)

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet friherre
Beck-Friis: Herr talman, mina herrar! Då jag antager, att

Nr «.

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

de följande talarne komma att beröra ämnen, som icke direkt sammanhänga
med dyrtiden, anser jag det vara lämpligt att efter de
senaste anförandena yttra några ord i denna fråga, som berör mig
så nära.

Yad är anledningen till dyrtiden? Jo, anledningen till dyrtiden
är det pågående världskriget. Historien visar, att alla krig
ha åtföljts av dyrtid. Var är anledningen till detta? Jo, att intet
land kan sköta sig själft. Varje land är i vissa avseenden beroende
av import från andra länder eller kanske export till andra
länder. I samma ögonblick som produktionen av viktiga förnödenheter
börjar minskas ute i världen, bomma alla, som äro i behov
av dessa förnödenheter, också i ett svårare läge för dessa förnödenheters
anskaffande. Så är nu förhållandet. Vårt jordbruk
och produktionen av våra livsförnödenheter i allmänhet ha ett
mycket stort sammanhang med den import, som kan tillföras vårt
land. Då nu produktionen av dessa importvaror minskas, få vi
också svårare att reda oss.

Produktionen av varor i de krigförande länderna minskas; det
är ju givet, då en så stor del av deras arbetskraftiga folk är upptaget
för kriget eller i kriget.

En annan anledning till, att dyrtid följer med krig är, att
transportsvårigheterna ökas. För varje dag, som gått, ha ju under
detta krig transportsvårigheterna över havet stegrats, och således
svårigheterna för oss att få in, vad vi behöva, blivit större. Men
därmed är ju också givet, att för varje dag, som detta olyckliga
krig fortgår, kommer också livsmedelsfrågan icke endast för oss,
utan jag vågar säga, för hela världen, att bliva en allt mer och
mer tryckande fråga. Under sådana förhållanden måste problemet
bliva: vad kan göras för att lindra trycket av denna dyrtid —
att undgå den, anser jag vara helt enkelt omöjligt?

Jag skall då be att få meddela några vägar, som ha beträtts
i andra länder än vårt, detta egentligen för att bemöta det klander,
som gång på gång har mött mig. I dag har det framhållits
av flere talare, och vid dyrtidskongressen här i Stockholm framhölls
det mycket skarpt: ni trevar er fram, ni har intet system,

ni vet icke själv, vart det bär. Ja, mina herrar, jag försöker genom
att läsa de rapporter, som inkomma från våra beskickningar
i utlandet, samt tidningar följa alla de åtgärder, som vidtagits på
livsmedelspolitikens område i de andra länderna, och jag vågar
säga, att det linnes intet system, som bär till målet.

Jag skall be att få i ''korta ord peka på några sådana system.
I ett land — jag vill ju icke säga några namn här — där klagomålen
över, att prisen på de viktigaste förnödenheterna börja stiga,
blevo allt högljuddare och högljuddare, förklarades officiellt av regeringens
främste man, att frågan hade blivit ytterligt noga undersökt
av särskilda tillsatta kommitterade och prövad av regeringen,
och regeringen hade funnit, att det enda sätt att upprätthålla
landets produktion och att säkerställa för konsumenterna

N r il

Mändagon den 2''J januari, f. in. 4”)

vad de behövde, vore att icke ingripa i handeln, utan hålla handeln
fri och öppen, att låta efterfrågan på varan och tillgången
på densamma bliva bestämmande för priset, och att från regeringens
sida vore det viktigaste att se till, att importen skyddades
och upprätthölls i så god ordning sig göra låter och att om
möjligt tillräckliga lager bleve tillfinnandes inom landet. Det
talet hölls, jag tror i juli 1915. 1 det landet har nu tillsatts livs medelsdiktator

och påbjudits don ena reformen efter den andra,
och jag tror, att ransoneringssystem där förestår. Med ett ord,
frän slutet av år 1916 har det landet insett, att det får helt lägga
om sin livsmedelspolitik; den förra principen, som man där ansåg
vara den enda möjliga och den enda rätta, har icke kunnat skydda
landet för varken dyrtid eller brist.

Jag vill nu gå till ett land, där förhållandena äro motsatta,
där redan från krigets början regeringen tog allt i sin hand, beslagtog,
bestämde priser, indelade landet i livsmedelsdistrikt, ransonerade
och gick så noggrant till väga, som det var möjligt.
I det landet, där man var nästan så gott som avstängd från all
import, har man genom detta sitt tillvägagångssätt i livsmedelsfrågan
lyckats utdryga sina förråd, så att man reder sig, men vad
systemet angår, har just nu vid detta årsskifte den livsmedelsdiktator,
som där sköter allt, förklarat, att maximiprislagen och
detta beslagtagande i det oändliga kunna vi icke hålla på med; vi
måste få en ändring till stånd, vi måste sluta med denna centralisering
och börja med decentralisation av det hela. Man måste
söka laga så, att överenskommelse träffas distriktsvis mellan konsumenterna
å ena sidan och producenterna å den andra. Där se vi
således, att ett utarbetat system, som trots det noggranna genomförandet
och trots, att man icke skytt att organisera stora massor
av folket för att kontrollera, övervaka och fördela, ändock icke har
gått att upprätthålla.

Jag skall be att fä anföra ett annat exempel, som kanske kan
ha sitt intresse just nu för oss. I ett land har bestämts, att man
där skall söka hålla livsmedlen till bestämda pris. Detta sker för
det första genom kompensationssystemet. De varor, som man där
kan exportera, ha tillhandahållits landets konsumenter till ett visst
fastslaget pris; i fråga om andra varor, som man icke kunnat på
det sättet reglera, har bestämts, att dessa varor skola hållas till
vissa pris. Sedan träder statsmakten reglerande emellan och betalar
skillnaden mellan produktions- eller anskaffningskostnaden
och försäljningspriset, och riksdagen anslog en högst avsevärd
summa till en sådan reglering. Ja, det gick till en tid, men prisskillnaderna
blevo större och större, och de summor, som staten
måste släppa till för att hålla denna prisreglering, ha blivit så
stora, att när man kom en bit fram på förra året och började so
hundra miljoner kronor förbrukade i mellangifter måste man där
börja med att taga undan den ena artikeln efter den andra från
denna reglering. Jag vågar icke säga, hur långt man kunnat upprätthålla
densamma, jag vet endast, att även i det Jandet är det

Remiss av

statsverks propositionen (Forts.

)

Nr tf.

Remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

46 '' Måndagen"den 22 januari, f. m.

fråga om att söka finna något annat sätt, som icke blir för staten
oöverkomligt dyrt.

klar lia blott skisserats några''exempel på länder, som försökt
med verkliga system, vilka skulle följas, system, som de nn på
tredje krigsåret icke känna sig tillfredsställda med, utan måste
överge för att tillgripa någonting annat.

Något system kan jag icke säga, att vi hä,r ha följt. Däremot
ha vi försökt att följa bestämda principer i vårt arbete. Det är
flera länder, som ha gått samma väg som vi, och de ha såsom jag
tror, lyckats mer eller mindre väl, men fullt ut lika väl som de
länder, där vissa system varit följda. Mina strävanden hava hitintills
gått ut på, att statsmakterna egentligen icke skola behöva
göra några uppoffringar på livsmedelspolitiken, och jag tror mig
kunna säga, att jag till och med förra årets slut i det stora hela
taget har lyckats med detta. Riksdagen beviljade en tonnageskatt,
och det är det enda, som jag hittills delvis tagit i anspråk. Hur
det kan komma att gå i fortsättninnen vågar jag icke säga. Jag
anser dock, att det blir nödvändigt, att staten nu använder något
penningar i reglerande syfte, såsom herrarna sett av statsverkspropositionen,
men jag hoppas, att staten icke skall behöva bliva
någon fullständig välgörenhetsanstalt.

Yår livsmedelspolitik har skötts, det ber jag få betona i främsta
hand genom mig, och jag tager på mig ansvaret för dessa
frågor. Dä verksamheten emellertid är så kolossal mot vad som
under vanliga förhållanden tillhör jordbruksdepartementet, ha vi
måst tillsätta en hel rad kommissioner, och då i främsta rummet
de två ledande kommissionerna, livsmedels- och folkhushållningskommissionerna,
för att biträda på detta område. Att under tider,
som nu råda, åtgärder i en fråga, som ingriper i varje hem, kanske
i varje människas enskilda liv, skola bliva föremål för mycket
klander, är alldeles givet.

Men jag försäkrar, att det arbete, som utförts av dessa kommissioner,
är till den grad samtvetsgrant gjort och utfört med en
så betydande uppoffring av allt vad tid och möda heter, att jag
anser, att var och en, som klandrar dessa kommissioners ledamöter,
icke handlar rätt. Herrarna skulle ha samma tillfälle som
iag att se det enorma arbete, som påvilar dem! Att åsikterna
kunna vara olika är givet, och så är även förhållandet i dessa kommissioner;
man har särskilda personer som företräda konsumenternas
intressen och särskilda personer, som mera vilja framhålla producenternas
intressen; och det tillkommer regeringen och i första
hand mig att försöka väga rätt, så att var och en får vad honom
tillkommer, utan att träda den andres rätt för när. Jag tror, att
om livsmedelsfrågan, såsom jag redan sagt, tyvärr blir allt svårare
och svårare att lösa — det kommer ju det ena ärendet till
efter det andra — så måste de organisationer vi nu ha utökas, och
det är jag även beredd på att göra. .och jag hoppas då, att de val,
som komma att ske, skola bliva så lyckliga som möjligt.

Jag skall be att i detta sammanhang få uppläsa några ord ur

Mrimligen den januari, t. in.

Nr 0.

eu handling, som jag fatt från statens livsmedelskommission såsom
remissvar på alla de många resolutioner, som lämnats fram till
regeringen från olika personer och sammanslutningar i vårt land,
framhållande olika intressen både frän konsument- och från producenthåll.
Dessa framställningar äro besvarade i en rätt stor,
diger och mycket utredande handling, och jag ber här att få uppläsa
några rader ur densamma.

Det heter där, sedan producenternas och konsumenternas önskemål
i stort framhållits: »Den olika utvecklingen av livsmedelsproducenternas
och liv smedelskonsumenternas ställning är en oundviklig
följd av de genom världskriget framkallade förhållandena;
dess orsaker äro väsentligen av universell natur och dess verkningar
ha framträtt i alla länder, i flertalet måhända med än större
skärpa än hos os.s. Överallt har också erkänts det allmännas skyldighet
att ingripa till värn mot de faror, som här hota stora samhällslager,
och ''därför har också livsmedelspolitiken under kristiden
blivit en av myndigheternas viktigaste uppgifter. — Sä ock i
Sverige. Uppgiftens alltjämt växande omfattning, dess oerhörda
komplex av spörsmål icke blott av ständigt växlande art utan ock
helt nya och oprövade för den nu levande generationens erfarenhet
har tillika med labiliteten i den politiska situationen gjort vår
livsmedelspolitik till det kristidens inre offentliga värv, som säkerligen
erbjudit de största och mest mångskiftande svårigheterna.
De brister, som vidlått denna politik, äga sin förklaring i denna
omständighet. Det är förhållandenas osäkerhet, den utrikespolitiska
utvecklingens oberäknelighet, som vållat, att många avgöranden
endast kunnat träffas på kort sikt och därigenom framkallat
det klander för bristande framsynthet, som ofta plägat riktas mot
åtgärderna på livsmedelsfrågans område. Det är samma orsak i
förening med den utomordentliga svårigheten eller omöjligheten
att kunna på förhand bedöma verkningarna av föreslagna, helt
nya och helt oprövade åtgärder av djupt ingripande natur, som
framkallat den tveksamhet vid vissa föranstaltningars genomförande,
vilken på sina håll betecknats såsom ledande till, att dylika
åtgärder åvägabragts för sent. Det är också den omedelbara beröring,
i vilken folkets så gott som samtliga individer komma till
de praktiska verkningarna av livsmedelspolitiken, som gjort denna
och dess handkavare till föremål för en oavlåtlig diskussion, där
de till synes påtagliga olägenheterna och missgreppen ofta helt få
undanskymma vad som likväl torde ha uträttats till båtnad och
till mildrande av svårigheter, som eljest säkerligen än ytterligare
ökats.»

Det är den blick, som livsmedelskommissionen har på dessa
frågor, och jag ber att få instämma i vad livsmedelskommissionen
sålunda framhållit angående just svårigheterna härvidlag. I vår
livsmedelspolitik har egentligen ingen ändring inträtt. Ingripandena
ha måst ökas, men i stort sett ha vi fortgått på den vägen
-att noggrant pröva de särskilda fallen och försöka att i varje olika
läge träffa den riktiga åtgärden, dock utan att i ogjort väder in -

1 t enligt av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

^ir (>.

Remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

48 Måndagen den 22 januari, f. m.

gripa någonstädes, utan endast där vi ansett det vara nödvändigt.

Jag bär nämligen av maximiprisen den erfarenheten, att sädana
måste åsättas, när ytterligare bestämmelser i avseende å verkligt
viktiga ämnen måste träifas, således när det såsom nu gäller
vår brödsäd och vårt bröd, som ju givetvis är vårt allra viktigaste
födoämne; jag kan icke, utan att det är satt ett maximipris å säd
och mjöl, få ett maximipris å bröd och således reglera den livsmed
elsartikel, som ju närmast berör varje människa. Men kan man
undvika maximipris, bör man göra det, ty ett faktum är, att här
liksom i alla andra länder har maximipris den förmågan, att det
håller varan borta från marknaden och försvårar handeln. Införandet
av maximipris måste nästan alltid åtföljas av, att staten
sedan tar hela frågan i sin hand. Det är alldeles givet, att det
är långt svårare att företaga dylika ingripanden här i Sverige än
i några andra länder. I andra länder kan man ju i regel uppdela
landet i vissa distrikt, inom vilka sedan fördelningen sker; i vårt
land är sådant omöjligt. Herrarna behöva blott tänka på, att det
överskott av livsmedel, som förefinnes, produceras i landets sydliga
delar, medan behovet av en fördelning gör sig mest gällande i
landets nordliga delar, och då tillkommer under sådana tider som
dessa svårigheten med transporterna inom landet. Det är icke
lätt att förse Norrland med födoämnen huvudsakligen från Götaland
på grund av de långa transporter, varom då blir fråga.

Yi ha emellertid fortgått på den inslagna vägen så lugnt vi
kunnat. Jag är fullt övertygad om, att de maximipris, som blivit
satta särskilt på säd och numera även på mjöl och bröd, äro nödvändiga
för att hålla den viktiga förnödenhet, som brödet utgör,
till ett så billigt pris som möjligt. Att man behöver ändra ett
maximipris, kan ju vara att beklaga, men det är bättre att göra
en ändring, om man finner, att det är nödvändigt, än att bibehålla
priset oändrat och kanske därigenom komma åstad ytterligare skada.
Den ändring i maximipriset på havre, som jag här syftar på,
skedde med hänsyn till prisen å kraftfodret.

Jag skall här något litet gå igenom, huru en del av varupriserna
under det gångna året ställt sig här hemma och i våra grannländer.

Vad då angår landets förseende med fläsk, kan jag för det
första nämna, att trots den export av fläsk, som förekommit, har
nu svinstammen ökats med 4 procent utöver vad den var år 1914.
Under förra året ha genom statens varuförmedlingsbyråer fördelats
icke mindre än 13,428,845 kg. kompensationsfläsk till ett pris av
kronor 1,30 å 1,40 per kg. samt 7,471,577 kg. regulatorsfläsk, som
betingat ett pris kr. 1,70 å 1,80 per kg. Under senaste månaden,
då en omläggning av vår fläskhandel måste ske på grund av att
exporten minskades, ha vi varken haft kompensationsfläsk eller regulatorsfläsk,
utan den svenska marknaden har tillförts fläsk till
ett pris av kr. 2,05 å 2,15 per kg., och det är först sedan den svenska
marknaden blivit fylld av fläsk till detta pris, som någon som

Måndagen den 22 januari, f. m.

49 Nr

helst export får äga rum. Under december månad kom det ut i
marknaden 794,135 kilogram fläsk av sistnämnda slag till nu angivet
pris. Dessutom ha exportslakterierna varit skyldiga att tillhandahålla
Norrland ett särskilt kårdsaltat fläsk, varav levererats
omkring 500,000 kg. till ett pris av kr. 1,75 per kg.

Yi se således, att vad fläsktillgången i landet beträffar, förefinnes
det ingen fara, utan tvärtom är densamma i stegring. Det
är mig även en glädje att kunna meddela, att vi på detta område
kunnat hälla relativt goda priser. Vid förra årets början kostade
fläsket i Sverige kr. 2,20, medan priset i Norge vid samma tid utgjorde
kr. 2,21. Yad Danmark angår, så gäller där ett särskilt
förhållande beträffande fläsk. Man har nämligen där en export å
omkring 80 procent av hela fläskproduktionen, under det att man
för eget behov endast förbrukar 20 procent. Vi däremot ha under
normala förhållanden en export å 13 procent och behålla inom landet
för eget behov 87 procent. I Danmark har man nu ett maximipris
å fläsk, dock endast å de allra enklaste bitarna, hals, bogar
och sidfläsk, vilket pris utgör kr. 1,20 per kg. Men sådant
fläsk, som våra slakterier i början av förra året fingo lämna efter
kr. 2,20 per kg. kostade då i Danmark kr. 2,62. Mot årets slut
hade priserna även här i Sverige tyvärr stigit till kr. 2,62, och i
Norge till kr. 2,89 samt i Danmark till kr. 2,95. Vi ha således
hela tiden lyckats hålla oss lägst här i Sverige i fråga om fläskprisen.

Dess bättre är det samma glädjande förhållande med kött.
Trots den svartmålning beträffande vår köttproduktion, som herr
Rydén här gav, måste jag säga, att ehuru det visserligen är mycket
beklagligt om en eller annan jordbrukare slagit ut av sin
ladugårdsbesättning, jag minns icke hur många djur herr Rydén
sade, men det var visst hälvten, så är dock landets ställning i dess
helhet icke dålig i detta avseende. Den mycket noggranna inventering,
som gjordes förra hösten, visar, att landets nöt.boskapsstam
sedan krigets början icke minskats med mer än 5 procent, och
därvid ber jag att få påminna om, att jag vid 1915 års remissdebatt
meddelade, att vi då hade så dålig fodertillgång inom landet,
att, om vi skulle kunna skapligt föda våra nötkreatur, måste
antalet nedsättas med ända till 10 procent, ty ett land har icke
någon nytta av att. föda fram flera djur, än landets stråfodertillgång
medgiver. Nötboskapsstammens definitiva minskning uppgår,
som sagt, till 5 procent under dessa år, och då har export pågått
under Kela tiden; den har under hela förra året varit mindre än
normalexporten under åren närmast förut, och har nu nedgått till
en ren obetydlighet. Det har dock av vissa skäl icke befunnits
klokt att låta exporten helt avstanna. Denna export har haft
sina goda verkningar med sig på det sättet, att vårt land tillförts
ett billigt kött. Sålunda ha genom varuförmédlingsbyråerna fördelats
icke mindre än 4,5 miljoner kilogram kött till det billiga
priset av 85 öre per kg. Och vad prisbilligheten beträffar, så stå
vi även där bra i Sverige. Jag menar icke, att det icke vore gläd Andra

kammarens protokoll 1917. Nr 6. 4

Remiss av

statsverks propositionen.

(Forte.)

Sr tf. 50

Mundagen den 22 januari, f. m.

Remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

jande, om det vore än billigare, men om jag jämför oss med våra grannar
Norge och Danmark, så finner jag vår ställning god. I början av
år 1916 kostade kött i Sverige 1,37 kr. per kilo, i Norge 1,66 kr.
och i Danmark 1,85 kr. per kilo. _ Vid årets slut — det är dock
novembersiffror, jag nämner, ty jag har icke fått de officiella
danska siffrorna för december — kostade det i Sverige 1,99, i
Norge 2,60 och i Danmark 2,24 kr. perlfrö.

Om jag övergår till att tala om vårt smör, så veta herrarna,
att vår smörexport nu helt och hållet upphört. Det är ju ett tråkigt
faktum, då Sverige är ett smörexporterande land, men det är
ganska naturligt. Vi förbrukade år 1914 23,000^ ton margarin.
Margarinförbrukningen steg under år 1915 och de manader under år
1916, då vi hade margarm, till icke mindre än 30,000 ton. Sveriges
smörexport var före krigets början 20,000 ton, men kröp under
de första krigsåren ned till 18,000 ton, och nu är det givet
att, när vi kunna icke hålla margarindriften i gång, skola de 18,000
ton smör, som innehållas från export, täcka 30,000 ton margarin.
Här ha herrarna den s. k. smörbristen. Vi ha emellertid försökt
hålla smörpriset nere så gott vi kunnat. Över detta pris hava
från lantmannahåll mycket starka klagomål framförts. Det är
synnerligen svårt att beräkna rätta pris på lantmannaprodukteig
det är så många faktorer, som skola tagas med i betraktande i
olika delar av landet. Det är många experter, som räknat för mig,
och nästan alla ha kommit till olika resultat. Jag har emellertid
försökt åstadkomma, att man skall hålla smörprisen något så när
nere; hur länge det kan gå, kan jag icke säga. Herr Rydén gav
danskarna beröm, för att de hållit sin produktion uppe i detta
fall. Då får jag säga, att kanske vår också kunde hållas uppe
lika bra, om vi klämde till med samma priser som danskarna.
Jag har emellertid försökt, att man skulle tills^ vidare åtminstone
hålla smörpriset vid vad vi ha; om det kan gå, beror på de priser,
som kunna hållas på kraftfodermedel m. m. Under år 1916
hade vi följande smörpris: först 2,75 kr. i parti och 3:— i minut,
under betestiden 2,50 och 2,75 men från oktober 3:— och 3,25 kr.
per kilo. Det är nu det pris, på vilket lantmännen klaga och
som de begära att få höjt. 1 Sverige kostade emellertid vid 1916
års början smör 2,87, i Norge 3,07 och i Danmark 2,95 kr. per
kilo. I november år 1916 kostade smöret i Sverige 3,25, i Norge
3,51 och i Danmark 3,78 kr. per kilo. Mjölkpriset är i Danmark
mycket högre än i Sverige, såsom herrarna veta.

Jag skall bara säga några ord till om livsmedlen och övergår
nu till frågan om äggen. Vad ha äggprisen varit? Jo, i
Sverige 2,53, i Norge 3,10 och i Danmark 3,40 kr. per tjog i början
av året, och i slutet var det i Sverige 3,14, i Norge 3,77 och i
Danmark 3,84 kr.

Fiskfrågan har varit en mycket, mycket svår fråga, och svårigheten
har nog i huvudsak bestått däri, att fiskarena för sin
del icke hava någon organisation, utan fiskarena av olika slag
tyckas sätta en heder i att egentligen bekämpa varandra. Emel -

Måndagen den 22 januari, f. m. 51

lertid, om det behöver bliva något vidare tal om den Håken, så ha
vi ju experten på fiskaffärer här i kammaren, så att han tår väl
då säga något. Jag vill blott nämna som ett faktum, att vi nu
tyckas ha kommit till rätta med fiskfrågan. Genom de trevanden
med de olika anordningar, som vi gjort, ha vi kommit till ett
lyckligt resultat, så att det går bättre än förut, och det viktigaste
är kanske, att den svenska inhemska marknaden har under
är 1916 tillförts en kvantitet av omkring 3 miljoner fisk mera än
under något år förut. Salt sill från Island och Norge har tillförts
vårt land genom särskilda statsåtgärder.

Ja, mina herrar, jag har nu försökt att genom att framhålla
en del läkta rörande våra viktigaste livsförnödenheter visa, att,
om jag också tyvärr icke kan lämna så vackra siffror som för ett
år sedan vid förra remissdebatten, så har jag dock till min stora
tillfredsställelse, trots allt klander mot mig och mina medhjälpare,
under de gångna åren lyckats hålla vårt lands livsmedelspriser
på den lägsta nivå som något land kunnat göra.

Jag skall nu be att få göra en liten sammanställning. I kommerskollegii
meddelanden står en uppgift, en sammanräkning för
en familj, som lever på 2,000 kronors inkomst om året. Om den
familjen under dessa år levat på samma sätt, så skulle dess omkostnader
hava stigit från 1914 i juli till 1916 i juli till 2,561
kronor, jl. v. s. med 28 procent. I Kristiania skulle samma familj
fått öka utgifterna till 3,002 kronor, således med 50,3 procent, och
i Köpenhamn till 2,750 kronor, således med 37 procent. Nu har
jag dessutom låtit göra en liten uträkning, som kunske har sitt
intresse. En familj här i Stockholm, som har 2,000 kronors inkomst
om året och utnyttjar de möjligheter, som den har att begagna
sig av vissa kompensationsvaror, som tillhandahållas densamma
till billigare pris, skulle hava en minskning i ovansagda
levnadskostnaders beräkning med omkring 8 procent. Dess utgifter
skulle således stigit till ungefär 2,400 kronor. Det är den
minsta prishöjning, jag sett uppgivas och till vilken jag icke i någon
huvudstad kan finna någon motsvarighet.

Ja, mina herrar, jag skall sedan be att få övergå till att
nämna något om folkhushållningskommissionen och brödransoneringen.
Detta är naturligtvis ett ämne, som ligger mig mycket
nära om hjärtat och som avser något det mest ingripande man
kan göra i ett land, men man kan av pliktkänslan finna sig tvingad
att tillråda ett sådant steg. Detta har jag icke tillrått därför,
att i Sverige i den dag som är, är någon brödsädesbrist.
Tvärtom, om allt håller streck, så klara vi oss och äro på den
säkra sidan, men man vet icke, hur tiden ter sig. Hungersnödspöket
börjar redan skymta fram på många ställen i Europa, och
därför kan det bli kinkigt för oss att få fortsätta med vår import
av brödsäd. Detta är det ena. Det andra är, att i Amerika, som
nu tycks vara det enda land. som kan förse Europa med brödspannmål,
vill det synas, som om skörden icke skulle giva det resultat,
som man hoppats på och därför är det osäkert, hur länge

Nr G.

Kemist av
statsverkspropositionen\»

(Ports.)

Nr f>. 52

Måndagen den 22 januari, f. in.

Remi88 av
statsverhspr
opositionen.
(''Forts.)

våra inköp få fortgå därifrån. För det tredje får jag säga, att
beträffande vår egen svenska skörd bar det ända från i somras,
då vi gladde oss över att få en rekordskörd, vackrare än någonsin,
icke varit annat än svikna förhoppningar. Tyvärr tyder allt
på, att när de definitiva siffrorna om skörderesultatet bii kända,
så kommer det att visa sig, att skörden ger nog icke ens det utbyte,
som de reducerade siffrorna, med vilka vi hitintills räknat,
giva vid handen.

Jag vill emellertid nämna några siffror. En normalskörd i
Sverige beräknas till 217,000 ton vete och 611,000 ton råg. En
normalimport, tagen under en följd av år före kriget, visar 198,000
ton vete och 97,000 ton råg. Lägger jag allt detta tillsammans,
så blir det 1,123,000 ton brödspannmål. Nu vill jag emellertid
säga, att alla uppgifter om spannmål inom landet äro sådana där
värderingssiffror, som nog äro mycket osäkra. Herrarna veta, hur
det går till på de små hushållningsgillena. Man vet ungefär vad
man fått, men man varken mäter eller väger, utan man. tar siffrorna
mera på känn och över lag. I år har folkhushållningskommissionen
beräknat siffrorna på de vanliga uppgifterna och sedan
reducerat dem något, och man har då kommit till att veteskörden
skulle lämna 230,000 ton. Det är något mera än en normalskörd.
Däremot har man icke vågat räkna rågen ens till normalskörd utan
endast till 550,000 ton. Men det är där, jag'' är orolig för, att vi
icke komma att uppnå den siffran.'' Jag bär hört från många delar
av landet, att rågtrösken nu giver ett mycket dåligt resultat
och att den väger ovanligt litet.

Så kommer jag till den frågan, som varit så mycket uppe
och för vilken man har förebrått mig så mycket, nämligen frågan
om importen. Ja, mina herrar, enligt min uppfattning har vår
import gått alldeles utmärkt bra. Hittills ha vi från krigets början
kunnat hålla importen i normal gång, men man säger, att den
icke blott skulle hållits i normal gång, utan vi borde även ha
köpt upp stora förråd och lagrat upp dem. Samma tanke kar
varit uppe i andra länder i Europa och mest hos de krigförande;
men vi ha icke så mycket att dela, ty betänk, att en av Europas
kornbodar är stängd, då intet kan komma från länderna omkring
Svarta havet.

Därifrån har icke kommit något på dessa tre år, utan allt
kommer från den amerikanska marknaden, skulle jag tro. Kanske
England kan få fylla sitt behov från annat håll, men eljest måste
nog alla anlita den amerikanska marknaden. Där finnes icke mera
än årets skörd att dela, och så få de europeiska länderna och således
också vi slåss om vad som finnes att dela. Då förstå herrarna,
att tillgången icke är obegränsad och att alla försök att
lägga upp förråd måste misslyckas. Vi ha emellertid lyckats
väl förut och även i år lyckats ganska bra, så att till dato ha
vi haft en import av denna årsskörd på 129,455 ton, och det inköpta
förrådet, som vi vänta på, uppgår till 99,000 ton. Likaså
ha vi fatt en rågimport — det är icke mycket, som vi kunnat

Måndagen ilen 22 januari, f. in.

Xr ti.

köpa — uppgående till 8,040 ton och vänta ytterligare 10,000 ton.
Alltså med den beräknade årsskörd, som vi tätt, och det vi nu
köpt och befraktat, om det kommer oss till hända, ha vi 1,027,105
ton säkerställda. Vidare vill jag försäkra, att vi låta icke en
enda affär gå oss ur händerna utan fortsätta med inköpen, så
långt vi kunna. Men herrarna böra tänka på, att dessa affärer
äro icke affärer under vanliga förhållanden. Man skriver icke
bara brev och rekvirerar varorna, utan man får ofta skicka telegram
och brev, som man icke får svar på, så att det är ofantligt
kinkigt att göra upp dessa affärer och mycket svårt att få dem
att gå ihop. Flera telegram till Amerika hava varit på väg ända
till 14 dagar och några hava aldrig kommit fram. Men tack vare
det skickliga folk, som vi haft att tillgå, och som skött dessa affärer,
har det dock gått, trots alla motigheter.

Lägger jag så till 100,000 ton korn, som folkhushållningskommissionen
beräknar få köpa och som skall blandas i rågmjölet
vid knäck ebrödsfabrikerna, så ha vi det fulla årsbehovet av säd,
och då skulle alltså ransoneringen ha varit överflödig. Men vi ha
vidtagit denna åtgärd, därför att vår egen skörd ännu icke kunnat
inventeras. Man kan därför ännu icke överblicka dess resultat,
men jag befarar, att det är sämre än vi väntat. Deri import,
som vi vänta på, blir med varje dag osäkrare och osäkrare, och
därför vågar man icke lita på den. Då frågar jag mig: är det då
icke vår skyldighet att försöka rätta munnen efter matsäcken i
tid, så att den dag icke må vara nära, när vi lida brist på mjöl
och bröd.

Om själva ransoneringen av socker, mjöl och bröd skall jag
nn yttra några ord. Huru ha vi kommit till dessa beräkningar?
Jag ber då att få säga, att det arhete, som folkhushållningskommissionen
nedlagt på denna sak, har varit mycket, mycket samvetsgrant.
Det var i våras jag märkte, att det började bliva kinkigt
att få tillräckligt med socker, och då anbefallde’jag, att man
skulle börja reda ut enligt svenska förhållanden det mycket stora
samlade material, som vi hade från utlandet, och huru kortsystemet
verkat särskilt i Tyskland. Jag fick en tryckt bok i september,
som jag läste igenom, och tyckte, att den var synnerligen
klart och bra uppsatt. Men när man sedan skulle sätta denna sak i
scen, så kan ingen av herrarna tänka sig, huru oändligt svårt
det var att få det hela att gå ihop. Sockerransoneringen var dock
betydligt enklare än säd- och brödransoneringen. Det var ett
orimligt arbete och orimliga svårigheter, som mötte, och jag vill
hoppas, att trots de många anmärkningar, som de första dagarna
gjordes och ännu göras mot kortsystemet på bröd — jag kan försäkra
att de ändringar däri, som behöva komma till stånd, skola
genomföras — Sveriges folk skall underkasta sig denna ransonering
lika villigt, som man funnit sig i sockerregleringen.

När vi skulle gå till denna ransonering av säd, mjöl och bröd
så uppställdes först den frågan: huru mycket brukar var och en
förtära och huru mycket bör han få? Detta var utgångspunkten.

Iie/ai8n av

statsverks

proposition***»

(Forts.)

Nr G. 54

Måndagen den 22 januari, f. in.

Remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Om det då visade sig, att vi både så mycket som vi behövde nu
och till årets slut, så borde icke någon ransonering kommit till
stånd. Först hade man alltså att taga reda på vad var och en
ägde och beräkna landets tillgång och importen samt därefter att
undersöka vad som var absolut nödvändigt för var och en att få.
I de s. k. självhushållen beräknas 12 kilo säd per person och månad.
Detta är en siffra, som fullkomligt överensstämmer med vad
som ingår i en vanlig normalstat för statare på landet, men stater
äro legio, ty de äro många. Det finnes en utredning härom verkställd
av socialstyrelsen och enligt den utredningen är en normalstat
12 kg. brödsäd för person och månad. Kunde man nu slå
fast denna siffra såsom ingående i en normalstat, så hade man
gjort den minsta rubbningen, även om denna rubbning måste bliva
stor nog, därför att behovet är så olika. Sedan kom man till siffran
250 gram mjöl per person och dag för dem, som skulle få
kort. Man har klandrat mig särskilt därför att man .ansett, att
arbetarna fått för litet. Man har sökt minska dessa olägenheter
genom att man infört påbrödskort, men även detta har klandrats.
Emellertid finnas mycket intressanta undersökningar, som blivit
gjorda av folkhushållningskommissionen och socialstyrelsen. Man
har undersökt förhållandena i 1,200 arbetarefamiljer, som varit
nog vänliga att ställa sina noggrant förda hushållsböcker till förfogande,
och de arbetare, som det här är fråga om, ha haft en
årsinkomst av 1,800 ä 2,000 kronor. Det är rätt eget att se, att i
genomsnitt understiger deras mjölranson 250 gram per person och
dag. Den lägsta siffran gäller några hushåll i Ystad, där den
uppgått till 202 gram, den högsta i Kristianstad, där den, om jag
minnes rätt, var 279 gram. Så stort var deras behov före kriget.
Nu kan man tänka sig, att detta behov stigit, så att man fått
verkställa undersökningar även beträffande det sista året. Då har
det visat sig, att man förtärt mera bröd och mjölföda under denna
tid, men stegringen har icke uppgått till mera än 10, 20 eller 30
procent, så att medeltalet ligger fortfarande icke oväsentligt under
300 gram. Den största stegringen gäller Kristianstad, där den uppgått
till 337 gram. När man då går till en ransonering, och det gör
man ju för att säkerställa förrådet, så att det skall räcka till, så
innebär själva denna tanke, att man måste göra eu nedprutning i
vad var och en vill ha. Då får jag säga, att efter denna undersökning
av dessa 1,200 familjer det icke bör anses som något våldsamt
att tänka sig ett fastställande av dessa 250 gram.

Sedan vill jag tillägga, att folkhushållningskommissionen
mycket noga undersökt, huruvida man här genom olika metoder
skulle kunna vidtaga ändringar med hänsyn till olika åldrar och
olika inkomster, men detta problem har visat sig vara så invecklat
och skulle erfordrat en så stor apparat, om man skulle kunna
lyckas genomföra detsamma, att man måst övergiva den tanken.

Vidare vill jag nämna något om ransoneringen för skogsarbetarna,
vilket tyvärr är en kinkig fråga. Man har ju tänkt sig,
att skogsarbetarna skulle få 400 gram. Då man emellertid från

Måndagen den 22 januari, f. in.

Nr (i.

r>r>

många håll kommit och begärt mycket mera, så ha vi frågat oss
för hos vissa organisationer där uppe. Det har då kommit svar
efter gjorda förhör*, som hållits och har man begärt 800, 700 och
600 gram, och på ett ställe, där man haft rätt stor tillgång på
fläsk och potatis, endast 400 gram. Emellertid ha vi även härmed
ledning av socialstyrelsens handlingar låtit verkställa undersökningar,
och det är rätt egendomligt att se, att socialstyrelsens
redogörelse för skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden
ganska säkert tyder på att deras verkliga förbrukning av mjöl är
omkring 500 gram. Ordföranden i fördelningsnämnden i Lycksele,
jägmästare Bergström, har sagt. att vissa framställningar om förhöjning
i mjöltilldelningen till skogarbetare utan tvivel överdreve
deras verkliga behov. Själv anser han dock en höjning till 500
gram motiverad. Samma önskemål har framförts i en av Konungens
Befallningshavande i Västerbottens län till Folkhushållningskommissionen
överlämnad framställning från Fredfika sockens livsmedelsnämnd.

Givet är, att om det finnes någon möjlighet att öka ransonen,
så bör den ökas. Vi ha redan vidtagit rätt omfattande åtgärder,
för undersökningar i sådant avseende, och om det visar sig absolut
nödvändigt, så skall göras allt som är möjligt för att öka skogsarbetarnas
ransoner. Det har nog redan märkts, att skogsarbetarna
farit fram, jag skulle vilja säga, mindre noggrant med sina
livsförnödenheter under vanliga förhållanden, ty det ser ut som
om icke allt vad de fört med sig skulle ha gått åt för deras livsuppehälle
utan mycket fått förfaras. På samma sätt har det gått
till på restaurangerna här. Herrarna kunna icke tro, sedan den
noggranna redovisningen blivit genomförd, huru kolossalt mycket
mindre kvantiteter bröd, som åtgå, än under vanliga förhållanden.
Dessa stora korgar av sönderbrutna brödstycken, som man förut
fick se, finnas gudskelov icke mera.

Likaledes har det framställts krav på att fiskarena skulle få
större ransoner. Det är att hoppas, att man skall kunna giva
dem detta. Dock tyckes det, att då de erhållit ganska stora förtjänster
på fisket, de skulle kunna förskaffa sig matsäck av annat
än bröd. Det är även förhållandet med skogsarbetarna, att de i
år haft ovanligt god förtjänst, så att om de med gryn och flingor
kunnat utöka sin matsäck, detta skulle varit ett mycket lämpligt
sätt och antagligen icke mött några ekonomiska svårigheter, även
om de därmed måst något frångå sina vanor. Vi ha försökt ordna
så, att skogsarbetare och fiskare i tid skola få ut sina förråd;
men detta beror egentligen på livsmedelsnämnderna.

Vad själva priset på bröd angår, så vill jag endast nämna,
att den saken är en rent lokal fråga, i det att priset kommer att
fastställas av Konungens befallningshavande i de olika länen och
sedan underställas Kungl. Maj:ts prövning; och finna vi då, att
i något län bagarne ha lyckats tilltvinga sig oskäliga priser för
sitt bröd, så skall den saken bliva vederbörligen rättad.

Ja, min herrar, jag har kanske talat alltför länge, men detta

Remiss av
atatsverks jtropositionen.

(Korts.)

Nr 6.

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss a v
statsverkspropositionen.

(Forts.)

är en fråga, som jag vet intresserar er kanske lika mycket som mig,
och med anledning av det myckna klander, som jag ständigt får höra,
har jag velat försöka, då tillfälle na givits, att framlägga de principer,
som jag har följt, och söka meddela huru mina strävanden
hava utfallit. Resumén av vad jag velat framhålla är först och
främst, att de olägenheter, som ransoneringen nu har, och de brister,
som den nu under den första månaden antagligen visar sig
vara behäftad med, skola vi göra allt vad som står i vår makt
för att söka undanrödja. Det andra jag velat visa är, att man
icke i något land är nöjd med sin regerings livsmedelspolitik, att
i de länder, där man har haft system, man fatt gå ifrån systemen,
och slutligen att, utan något bestämt föreskrivet system,
de principer vi följt dock ha lett därhän, att ännu i den dag, som
är, vårt land med glädje kan se därpå, att, huru hårt dyrtiden än
trycker oss, så trycker den oss dock mindre än vad den torde gorå
i varje annat land.

Herr Adelswärd: Herr talman, mina herrar! Redan av

vad som av flere föregående talare anförts finner man det omdömet
ganska allmänt, att det anmärkningsvärda i den nu föreliggande
statsverkspropositionen är nästan i lika hög grad att finna i vad
som icke står i den som i vad som står där.

Även jag ber att få beröra några frågor, om vilka åtminstone
antydningar hade väntats, men som icke kunnat återfinnas.

Jag börjar med den redan gamla frågan om förslag till sådan
omorganisation av ett par av de centrala ämbetsverken och sådan
nybildning, som enligt gjorda utredningar visat sig vara nödvändiga
för att bringa statsverkets räkenskapsväsen i en bättre ordning
och för att få moderna principer tillämpade i uppgörandet
av riksbokslutet och räkenskapsrevisionen.

Redan till 1914 års första riksdag var den dåvarande regeringen
beredd att framlägga ett förslag till denna nödvändiga reform.
Den har sedan i riksdagsdebatterna och under hand efterfrågats
hos vederbörande statsråd, som blott haft, synes det mig, svaga
skäl att förebära för uppskovet.

Det väcker överraskning att finna, att regeringen tyckes ämna
låta även denna riksdag gå förbi utan att framkomma med detta
förslag. Man kunde hava hoppats, att det i likhet med så många
andra förslag skulle åtminstone annonserats att komma senare
under riksdagens lopp.

Mer än någonsin framträder under nuvarande svåra och invecklade
statsfinansiella förhållanden behovet av ett bättre räkenskapsväsen
för möjliggörande av den överblick och den dagliga
kontroll över statsfinanserna, som även under normala tider är
nödvändig.

En annan institution, även om man icke kunnat vänta direkt
spår av densamma i statsverkspropositionen, bör vid detta tillfälle
efterlysas.

I slutet av förra riksdagen tillät jag mig interpellera Hans

Mundagen ilen ii‘2 januari, f. in.

Excellens Statsministern angående det s. k. Handelsrådet. I det
svar Hans Excellens behagade giva mig meddelades, att institutionen
icke vore av regeringen bortglömd, att dess värde och betydelse
ingalunda underskattades och att man till och med hade
att vänta dess uppståndelse i en förbättrad form.

Härav har sedan dess intet försports. Även i dess nuvarande
måhända ofullkomliga form hade den varit av oskattbart värde
under nu rådande förhållanden. Aldrig förr och antagligen icke
snart hädanefter kan behovet av denna institution sägas vara så
påtagligt som under nuvarande tid. Aldrig förr har statsadministrationen
tvingats att omfatta verksamhet liggande så helt
utanför dess funktionärers vanliga arbetsfält. Aldrig förr har
behovet av biträde för byråkraten och ämbetsjuristen varit så
stort som just nu.

Eör vanligt sunt förnuft förefaller det därför obegripligt, att
just- nu de få organ icke använts, som redan finnas för en direkt
samverkan mellan statsadministrationen och den enskilda verksamheten.
Vad är meningen därmed? Man frågar sig, om regeringens
chef avsiktligt vill undvika att låta sådana meningar göra sig
gällande, som tilläventyrs icke skulle överensstämma med hans
egna vid de rådslag, som snart sagt dagligen skola fattas rörande
svårlösta problem av ekonomisk och kommersiell natur?

Man nar svårt att värja sig för en sådan förmodan, då man
vidare vet. att den samverkan med det praktiska livets män, som
av majoriteten inom riksdagen uppställdes som ett villkor för den
s. k. krigshandelslagens antagande, icke eller åtminstone icke i
nämnvärd mån ägt rum, oaktat det löfte som gavs — åtminstone
uppfattade vi det som ett löfte — och detta löfte har icke hållits
i den mening vi fattade det.

Och samme man talar sedan om enighet och uppmanar därtill
sina politiska motståndare, vilka trots allt i fosterlandets intresse
lojalt stött regeringen och under vissa tider varit dess
starkaste stöd!

Den närmare kontakt, varom jag nu talat, mellan livet bakom
ämbetsverkens murar och den praktiska verksamheten utanför desamma
hade säkerligen kunnat undanröja många misstag och bidragit
till att den organisation av för statsadministrationen ny
verksamhet, som betingats av kristiden, icke blivit så över all
beskrivning jämmerlig, som nu är händelsen. Man har mycket
talat om och beundrat organisationen i främmande länder, men
man har icke förmått att efterlikna den. Karakteristiskt för densamma
är centralisation, för vår däremot decentralisation. Ifall
'' icke såsom centralisation är att anse, att en man lärer förbehållit
sig att ha sin finger med i det slutliga avgörandet av snart sagt
varje detalj, vilket utan tvivel bidragit till den oreda och försening,
som är typisk för systemet.

Erån intet annat land torde exempel kunna anföras, där man
förfarit såsom hos oss. Man har gått en alldeles motsatt väg —
och däri har man säkert gjort klokt — man har mobiliserat alla

Remiss av

statsverks propositionen» (Forts.

)

Nr 6. 58

Måndagen den 22 januari, f. in.

Remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

krafter och alla meningsriktningar med vapenstillestånd för forna
meningsstrider, för att gemensamt kämpa sig igenom svårigheterna.

Det bör icke underlatas att vid detta tillfälle fästa uppmärksamheten
vid ett förhållande, som synts synnerligen påfallande,
vilket för övrigt redan av en talare i dag blivit omnämnt — det
nämligen, att ett så stort antal befattningar i den högre administrationen
under lång tid fått förbli utan ordinarie innehavare
eller fortfarande innehaves av någon, som längesedan överskridit
åldersgränsen. Endast ett exempel härpå och en fråga.

Kan det anses förenligt med vederbörligt bevakande av Sveriges
intressen, att chefsposten för en av våra viktigaste beskickningar,
den i Berlin, fått i månader stå obesatt, under det att mer
än någonsin tillförene förhandlingar och frågor av den mest grannlaga
natur med utländska makter ständigt förekomma?

Körande den egentliga statsregleringen skall jag för min del
icke länge upptaga tiden. Föregående talare hava redan ganska
utförligt berört frågan i olika detaljer och flera komma säkert att
göra det, både i denna och i medkammaren.

Jag liksom de flesta har icke kunnat undgå att med undrande
överraskning finna det skal utan kärna, som under namn av
statsreglering nu blivit presenterat riksdagen.

Ingen må förvånas över att det intryck jag vid första genomläsandet
personligen fick förde mina tankar tillbaka några år i
tiden, då jag själv hade den föga avundsvärda plikten att inför
riksdagen taga ansvaret för statsregleringen. Den kritik, som då
beskärdes statsregleringarna, brast icke i skärpa, och min värderade
efterträdare tillhörde deras led, som icke sparade på förebråelser.
Om han minnes denna tid, undrar jag med vilka känslor
han underskrivit årets statsreglering!

Jag beskylldes för lättsinniga och sangviniska beräkningar,
— dock vet jag, att de voro noggrant utarbetade, och erfarenheten
har givit mig rätt i, att de också voro riktiga. Yad skall man
då säga om den statsreglering vi nu hava att behandla? Lättsinniga
och sangviniska beräkningar är det icke ont om, men min
ärade efterträdare har i flera fall därtill lagt en annan, mycket
enkel utväg, — han gör i flera fall inga beräkningar alls. Och i
vissa fall upptager han icke utgifter, som var människa vet ändock
måste göras i 10-tals miljoner. Och likväl kommer han upp till
närmare den halva miljarden i statsutgifter.

Jag förstår, att det måste varit pinsamt för honom att möta
riksdagen med ett sådant aktstycke och jag vill icke för min del
göra honom pinan värre. Jag blott beklagar honom.

Men, man har skäl att också beklaga Sveriges riksdag, som
kommit i den belägenhet, att den måste mottaga den redogörelse,
som grundlagen föreskriver över statsverkets tillstånd och behov i
den form, som nu skett.

Med edert tillstånd, herr talman, skall jag nu i likhet med
andra talare under remissdebatten och i överensstämmelse med den
praxis, som tillämpas, tillåta mig att beröra ett par frågor, även

Nr (!.

Mändligen den 22 januari, f. in.

om de icke kunna givas en direkt anknytning till statsverkspropositionen.

Till riksdagens medlemmar utdelas med talmannens tillstånd
för några dagar sedan en skrivelse, innehållande den resolution, som
fattades av Nordiska Interparlamentariska förbundet vid dess delegerademöte
i Stockholm sistlidne augusti månad.

Denna resolution innehåller en samfälld framställning till de
tre skandinaviska ländernas regeringar och riksförsamlingar med
anhållan att ett gemensamt initiativ måtte tagas till en neutral
konferens med uppgift att redan nu förbereda åstadkommandet av
eu ny mellanfolklig ordning efter kriget och bevakandet av de
neutrala och de mindre staternas intressen vid blivande fredsslut.

Denna resolution hade redan tidigare framlämnats till de
resp. regeringarna och det är bekant, att den behandlades vid Kristianiakonferensen
sistlidne sept.

Yad blev resultatet härav? Yi i Sverige hava icke fått veta
mycket. Den ringa hänsyn för riksdagen och dess organ, som man
under den nuvarande regeringen fått vänja sig vid, den mer än
vanligt täta slöja av hemlighetsfullhet, vari den älskar att dölja
sina avsikter och handlingar, hava även i detta fall icke förnekat

Remiss av

statsverks propositionen.

(Forte.)

Sig.

Några ord i en kommuniké till tidningarna är det enda man
har att stödja sig på. Den innehåller, att initiativ till medling
mellan de krigförande för närvarande icke ansåges möjligt. Men
däremot vore en livligare samverkan mellan de neutrala för att
skydda gemensamma intressen önskvärd. Detta är allt.

Emellertid ifrågasatte icke heller resolutionen någon medlingsaktion,
så att i den delen utgjorde kommunikén intet svar på framställningen.
Av den omtalade neutrala samverkan har icke blivit
stort, efter allt att döma. Något torde dock blivit gjort däråt,
enligt vad som erfarits genom förfrågningar av och meddelanden
från andra neutrala länder.

Men skall den omtalade neutrala samverkan avse att skydda
sig mot de vidriga förhållanden, som råda under kriget och att
göra gemensam sak mot olikartade neutralitetskränkningar, synes
frågan vara för sent väckt och det måste vara lika meningslöst
att anordna en konferens för detta ändamål som att i detta ögonblick
försöka uppträda som medlare. Huvudsaken är att få slut
på krig, icke endast att få slut på detta krig.

Yad delegerademötet i sin resolution avsåg med en neutral
konferens var att denna skulle behandla och förbereda sådana frågor,
som nödvändigt måste uppstå vid ett blivande fredsslut rörande
internationella rättsförhållanden, avseende att åstadkomma
en ny och bättre mellanfolklig ordning efter kriget, möjliggörande
eu varaktig fred. De neutrala hava härvidlag lika stora intressen
att bevaka som de krigförande, och ha i arbetet härför en upp gift,

som icke får svikas. Efter detta krig måste den anarki, som
ittills rått i nationernas samfund, efterföljas av ordnade nationella
samfundsformer och rättsförhållanden mellan civiliserade nationer.

Kr 6. 60

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av Man vet genom de mest auktoritativa uttalanden, att den tanken

statsverks- vunnit erkännande även i de flesta krigförande länder och hos

jsropannoMn. derag regerjDgar.

Här föreligger en klar och tydlig uppgift för de små staterna,

för vilka mer än för andra ett nytt system och en högre rätts ordning

äro nödvändiga. För alla utgöra de en nödvändig betingelse
för civilisationens fortvara och utveckling.

Sverige har otta under detta krig framhållits såsom det land,
där folkrättsliga grundsatser hade gamla traditioner och starkast
uppehöllos. Dess främste man har icke ogerna sett sig utpekas
såsom folkrättens båide riddersman.

Jag skall icke här upptaga till diskussion i vad mån vare sig
det ena eller andra har fullt berättigande, då det måhända vid
närmare granskning skulle visa sig, som om framträdandet under
kriget föga^ sträckt sig utöver en enstaka punkt på folkrättens
område. Måhända bär det varit den rätta statsklokheten, att så
skett, därom skall jag heller icke nu disputera.

Men säkert är att vill man gorå anspråk på att intaga en
ledande ställning på det folkrättsliga området, måste frågan läggas.
på en bredare bas och ses med mera vidsynthet än hittills
varit händelsen. I stället för ordflöden och fraser kräves framtidsblick
och handlingskraft. De små uppgifterna rörande tillfälliga
och egna intressen få icke hindra uppfyllandet av de stora
och för framtiden betydelsefulla.

Det är icke en dag för tidigt, att de neutrala folken officiellt
förklara sin anslutning till tanken på ett de civiliserade nationernas
förbund, på ett nytt statssystem, grundat på en utvecklad,
förbättrad och gemensamt garanterad internationell rätt för tryggandet
av en varaktig fred.

I och med sammankallandet av en sådan neutral konferens
som den av det Nordiska Interparlamentariska Förbundet föreslagna,
avges en sådan förklaring. Men dessutom möi liggöres
genom densamma vad som är nödvändigt för att praktiskt realisera
tanken — det förberedande utredningsarbetet och uppgörandet
av formulerade förslag — ett arbete, som hittills på enskilt
initiativ och med frivilliga krafter under de största svårigheter
pågått, men som aldrig utan officiellt stöd torde kunna bringas
till ett lyckligt slut.

För egen del hyser jag icke tvivel om att ett initiativ av nu
angivna slag, riktigt planlagt och med klart angivet mål, skulle
vinna en livlig och tacksam anslutning från alla neutrala stater
och från de flesta av de krigförande. Många allmänt kända uttalanden
av tidens ledande statsmän ge mig stöd för denna upp•
fattning. Mycket, som ännu för kort tid sedan föraktligt avfärdades
med slagordet »utopier», skönjes nu i ett icke alltför avlägset
fjärran såsom liggande inom verklighetens gränser. Detta
räknar jag till en sådan krigets erfarenhet, som, om den rätt begagnas,
kan leda till att, åtminstone i ett avseende, om kriget
kunde komma att sägas, att det varit välsignelsebringande.

Måndagen den 22 januari, f. in.

(il

Nr (i.

Varför skulle icke de små skandinaviska länderna modigt och av

fördomsfritt ställa sig i breschen för detta initiativ? Det vore eu
värdig uppgift för det samarbete mellan nordens folk, som redan ^.
under världskrigets tidigare skede på initiativ av den svenske or
konungen beslöts — ett beslut, som i så hög grad och så enhälligt
vunnit bifall och tacksamhet.

Men har detta samarbete ägt rum i den omfattning, som det
skulle kunnat och som man hoppats? Man har en känsla, av att
så knappast varit förhållandet och man kan icke frigöra sig från
en obestämd farhåga, att sättet för samarbetet icke varit sådant,
att det kunnat giva det utbyte som det bort. Man erinrar sig det
samarbete, som tidigare ägde rum mellan två av nordens folk,
visserligen under andra former, och man minnes, huru detta samarbete
brast, väsentligen på grund av att den ena parten ville
spela förmyndarens roll. Man hyser nu en viss fruktan för att
den samverkan, som för närvarande äger rum, lider av samma
svaghet och därför icke kan bliva fruktbärande.

Knappast något är i nuvarande kritiska situation viktigare
än att sammanhållningen i Norden bevaras, och säkert uttalar jag
en inom riksdagen så gott som enhälligt uppfattad mening, då jag,
herr talman, slutar med att uttala den förhoppningen, att i vad
på svenska regeringen beror samarbetet mellan Nordens tre folk
för gemensamma och för mänskliga intressen matte handhavas så,
att det kan bliva rikt och fruktbringande.

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Den statsverksproposition,
som nu föreligger till remiss, innehåller ju, såsom
föregående talare framhållit, en hel rad av krav. De två huvudtitlar,
som särskilt beröra försvarsverket, ha svällt ut till en omfattning,
som kan göra även dem, som äro varma försvarsvänner,
mycket betänksamma och komma dem att ställa till sig den frågan:
vart skall detta leda? Under den hänsynslösa kamp, som
fördes här i landet under 1914 och vilken slutligen förde den nuvarande
regeringen på sina platser, framhölls det med mycket stor
styrka, att den försvarsplan, som då skulle läggas till grund för
de närmaste årens åtgöranden i försvarsfrågan, skulle vara byggd
på enhetlighet i själva sin grund. För att detta skulle åstadkommas,
avlägsnades ju systematiskt varje civilt inflytande, och
sakkunskapen skulle vara det enda avgörande vid bedömandet av
huru det hela skulle se ut. Vi, som ha varit med i riksdagen och
prövat 1901 års härordning, känna ju alltför väl igen alla de tal,
som då höllos, om att man skulle hålla sig inom gränserna för den
beräkning, som var uppgjord och lagd till grund. Vi veta också,
att i stora drag lyckades det under de första aren att hålla försvarsutgifternas
slutsumma inom den ram, som 1901 var uppgjord,
men slutligen gled det alltmer och mer bort ifrån beräkningarna.

Detta skulle förekommas i det förslag, som framlades 1914, därför
tillkallades sakkunskapen. Regeringen försäkrade ju också, att
flera av anslagsbeloppen icke skulle behöva undergå några ändrin -

Nr 6. 62

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av gar före 1924. Jag hade tillfälle vid fjärde huvudtitelns behandling
rl^os,ronen un^er fjolåret att beröra en del anslag, som redan då icke allepr°P°s,
''°"en- näst uppnådde utan i väsentlig grad överskredo de summor, som
( 01 man hade beräknat för 1924. Nu skall jag villigt erkänna, att
det har inträffat omständigheter, som framkallat förändringar i beräkningarna,
men då jag här tillåter mig göra några erinringar
mot vissa anslag, så gälla dessa särskilt sådana anslag, vilkas
höjningar icke föranletts av dyrtiden, utan blott visa att 1914 års
härordningsförslag egentligen är det hittills sämst hopkomna ifråga
om att hålla kostnaderna inom den ram som då angavs.

Det allra första anslaget vi möta — förutom arvodet till själva
statsrådet — är anslaget för departementet. I årets statsverksproposition
möter oss en ökning i detta av icke mindre än 68,000
kr. Det vill förefalla mig att de som framlade 1914 års proposition
icke voro främmande för de förhållanden inom Kungi. Maj:ts
kansli, som nu föranlett anslagsökning. Det oaktat försäkrades
då, att ingen ökning av detta anslag skulle ske före 1924.

Så är det vidare ett annat anslag, som berör arméförvaltningen
och var redan 1913 och 1914 föremål för Kungl. Maj:ts synnerliga
uppmärksamhet, därför att man då ansåg sig behöva anställa
extra biträden i arméförvaltningen för att nödtorftigt upprätthålla
ämbetsverkets uppgifter; icke ens detta förhållande påverkar
anslagsberäkningen i 1914 års proposition, då försäkrades
att arméförvaltningen skulle reda sig till 1924, nu i år kommer
erinran, att vi behöva öka det anslaget med 51,000 kr.

Uti årets proposition förekommer ett annat anslag, till ridskolan,
vilket icke på något som helst sätt beröres i 1914 års proposition,
men där man nu ställer i utsikt en omorganisation, varigenom
årsanslaget skulle ökas från 46,250 kr. till 104,000 kr., således
en fördubbling.

Jag hade tillfälle att under fjolåret beröra den oerhörda ökning,
som redan då ifrågasattes för anslaget till arméns vapen
och ammunition. Dä denna ökning delvis var och är föranledd av
dyrtiden, så skall jag icke ta upp kammarens tid med att beröra
saken i dag — vi ha ju också ifråga om detta anslag, att vänta
en särskild proposition. Jag vill endast konstatera det anmärkningsvärda,
att man till 1918 ifrågasätter ett anslag på 5 miljoner,
som sakkunskapen 1914 ansåg kunna begränsas ända till 1924
till 2,700,000 eller 2,800,000.

Men det är ett annat ärende, som förefaller synnerligen märkvärdigt,
och jag får verkligen uttrycka min stora förvåning över
att det bjudes riksdagen till påseende i det skick det föreligger.
Kungl. Maj:t har i 1914 års härordning ifrågasatt en ökning av
skjutskolans för infanteriet och kavalleriet utgifter. Denna ökning
var dock så begränsad att skolans stat först 1924 beräknades uppgå
till 75,000 kronor. Ehuru Kungl. Haj:t redan 1913 tillsatte en
kommitté, vilken hade till uppgift att förbereda omorganisationen
av skjutskolan, fanns icke ett ord nämnt om denna sak i 1914 års
härordningsförslag. Nu antyder Kungl. Maj:t en utredning, vars

Måndagen den 22 januari, f. in.

63 Nr d

resultat lägges fram i motiveringen till årets proposition, där man
ifrågasätter att för en kostnad av i runt tal 1,108,000 kronor genom
markförvärv och utvidgning av byggnader omorganisera hela
skjutskolan. Årskostnaden är ifrågasatt att icke stanna vid

75.000 kronor, som man 1914 avsåg, utan är ifrågasatt att i ena fallet
utgå med 152,000 kronor, i andra fallet med 135,000 kronor, beroende
på vilken uppfattning som blir den avgörande, om nämligen
inspektören för infanteriet skall få sin uppfattning gällande, varigenom
både officerare och underofficerare skola, under en ledning,
fåra sig skjuta, i vilket fall årskostnaden blir 152,000 kronor, eller
om statsrådet och de med honom regerande skola tå rätt, att även i
fortsättningen utesluta underofficerarna från de skolor, där officerarna
ha sin utbildning, vinner herr statsrådet kan kostnaden
visserligen på papperet nedbringas till 135,000 kronor, ehuru det
åtminstone icke går i mig, att det blir möjligt att därigenom göra
undervisningen billigare. Upprätthåll sex underofficersskjutskolor
en uti varje arméfördelning, eller anordna särskilda kurser uti
detta ämne truppförbandsvis, anteckna kostnaderna och kom sedan
till riksdagen och. säg om herr statsrådet lyckats uti konststycket
att åstadkomma särskild skjututbildning för underofficerarne vid
armén för den summa som utgör skillnaden mellan 135,0*»0 och

152.000 kr. Kan herr statsrådet lyckas häri då har han rätt att
bliva trodd, men först då. Detta är emellertid^ enligt min uppfattning
icke det mest avgörande i föreliggande fråga, utan det är det
sätt, varpå den förberetts och förelagts riksdagen. Det har av
Kungl Maj:t angivits, att Rosersbergs kungsgård icke står till
kronans förfogande utan att det slutes ett särskilt avtal med Hans
Maj:t Konungen som nu disponerar detsamma. Visserligen har
kommittén sagt, att denna dispositionsrätt skall statsverket kunna
förvärva för ett pris som understiger 800,000 kronor. _ Emellertid
lämnas i prop. ingen upplysning om, huruvida kommitténs tanke
kan realiseras. Innan regeringen har klargjort, om regeringen.får
disponera denna gård, tillåter sig herr krigsministern att till riksdagen
lägga in krav på att vi skola vara med och bevilja 200,
kronor för att uppföra byggnader i detta etablissement, varigenom
riksdagen skulle binda sig för expropriation av 705 hektar jord,
som nu tillhöra enskilda. Kan det vara rim och reson i att på
detta sätt vilja inleda riksdagen till fattande av beslut, vilka med
sig kunna föra sådana konsekvenser? Jag hoppas, att de. som
skola pröva detta spörsmål, göra klart för sig, vad frågan innebär,
samt fordra att alla förberedande underhandlingar äro verkställda
och att papperen ligga klara på bordet, innan statsverket
ytterligare engageras uti denna affär.

Det är en annan fråga, som förekommer i årets statsverksproposition,
och som avser mathällningsanslaget, vilken också visar,
huru de personer, som uppgjoröe 1914 års härordning, medvetet
och med öppna ögon framlade för riksdagen icke fullt korrekta
siffror, och genom denna felaktiga beräkning så att säga
lyckades få en slutsumma i 1914 års härordning, vilken med många

Rent in8 av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 6. 64

Remiss av
statsverkspropositionen

(Forts.)

Pä * I Måndagen den 22 januari, f. in. •ÄL-.— 8x^3

miljoner understeg den verkliga kostnaden, när det en gång blir
färdigt. Jag tillät mig i fjol erinra om att det redan 1912 var
känt i arméförvaltningen, att dagsportionen 1911 kostade 63,9 öre,
och att det redan på våren 1914 var känt att dagsportionen 1913
kostade 69,2 öre. Ehuru detta var det verkliga förhållandet, så
framlades på hösten 1914 en proposition, avseende en period av tio
år framåt • och vari man beräknade dagsportionen till 60 öre, således
nära 10 öre under den verkliga kostnaden. Under sådana
omständigheter var det ingen svårighet för herrar härordningsfabrikanter,
att få en härorganisation, som lovade mycket mera,
än den kunde hålla. Nu få herrarna inkassera sakkunskapens felaktigheter.
Även i årets proposition har ansetts, att portionspriset
bör beräknas till en kostnad av 60 öre pr dag, för att täcka
skillnaden häremellan och det verkliga priset, vilket är 90 öre, så
föreslår Kungl. Maj:t riksdagen att bevilja ett förstärkningsanslag.
Detta tillvägagångssätt har såsom synes uti proportion förresten
tillämpats på alla förslagsanslag, som röra intendenturen. Ehuru
jag ^ delar den uppfattningen, att så måste göras, ifrågasätter jag
ändå, om det är riktigt att med hänsyn till den omständigheten
att herrar officerare och underofficerare med vederlikar, tillåtas
avhämta tillagad portion uti matinrättningarna om det är rätt,
säger jag, att hålla en beräkning av 60 öre pr dagportion, när
maten verkligen kostar statsverket 90 öre.

När vi komma till nästa anslag, som heter furageringsanslaget,
så finna vi, att man beräknat kostnaden för en häst till 1
krona, medan den verkliga kostnaden är 1,40 kr. Kungl. Maj:t
har nu ansett det vara med billighet och rättvisa överensstämmande,
att de av arméns befattningshavare, som ha sina hästar
uppställda i privatstall, skola medgivas rätt att från kronans förråd
uttaga hästransonen in natura för sådana hästar som ej kunna
beredas plats i kronans stall. Jag delar herr statsrådets uppfattning
i föreliggande fall, så snart sådana omständigheter äro föranledda
av riksdagens eller regeringens åtgärder. Men kan det
låta sig göra att vidtaga ändringar uti nu rådande förhållanden,
när det gäller att befria befattningshavare från olägenheter, som
följa med nu inträdda prisförhållanden, så synes det mig, att en
ändring även borde genomförts ifråga om priset å matportion, varigenom
vederbörande ålades att ersätta den mat, som de avhämta
från kronans kök enligt sådana grunder, att statsverket ersattes
för sina redan utlagda kostnader; nu uppkommer det en förlust
för kronan av 30 öre på varje portion. Vill herr statsrådet föreslå,
att samtliga arméns officerare ocli underofficerare skola intaga
sina portioner i regementets matsal, så skall jag vara med
om att ge dem denna kost på köpet på deras lön. Men jag kan
icke vara med om det system som nu tillämpas, att man kommer
från officerarnas eller underofficerarnas familjer med mathämtare
till regementets kök och hämtar en eller derå portioner mat.
Människor äro icke mer än människor, och min bestämda uppfattning
är, att genom denna mathämtning lida de värnpliktiga i ut -

Mftndagcii den 22 januari, f. ra. ^5 Nr t».

spisning, medan de skulle tjäna på, om officerarna åte i deras Kemi», av
matsal. Ur dessa principiella synpunkter hävdar jag, att det är ‘^”tionen
oriktigt, som det nu tillgår, lian icke hela mathämtningen för- (Forta>)
hindras, bör åtminstone det pris som maten betingar betalas av
dem, som hämta densamma.

Det finnes ett par andra anslag också, som kunna ge anledning
till anmärkning, men jag skall icke så länge fästa mig vid
dem, vi komma ju att behandla de här spörsmålen sedan. Men
det är särskilt ett, nämligen remonteringsanslaget, som uti 1914
års förslag beräknats utgå med 892,000 kronor intill 1924. Redan
nu är detta anslag uppe i över en miljon kronor. Jag medger
öppet, att denna stegring delvis påverkats av nu rådande hästpriser,
men icke i hela sin utsträckning. Strävandet frän herr
statsrådets sida att rent av kräva de bästa hästarna för herrar
infanteriofficerarna, tycker jag innebär en hushållning med statens
medel, som ingalunda är ägnad att tillvarataga dessa. För
övrigt är detta verkligen ett spörsmål av stor vikt. Det kan
ifrågasättas om behovet att göra infanterikaptenerna beridna i
dag är lika stort, som det angavs vara 1914. Ställningskriget
och vad därmed följer har en viss inverkan på det sätt, varpå
infanteriet organiseras för blivande strider. Det kan därför icke
vara rätt att ålägga de skattedragande så oerhörda summor för
en remontering, som i krigets ögonblick möjligen icke motsvarar
vad man avsett.

Ett annat anslag, hästlegoanslaget, borde enligt min uppfattning
sänkas under de närmaste åren, därför att för kronans räkning
anskaffats ett avsevärt antal hästar, och det är klart, att om
man ökar hästantalet vid vissa truppförband, skall det minska
användningen av hästlegoanslaget. Men det tycks verka på motsatt
sätt.

Kasernbyggnadsanslaget skulle kunna ge anledning till en
mycket lång litania här i dag, men jag nöjer mig med att endast
konstatera, att vad som 19(16 av Kungl. Maj:t beräknades kosta
21,8 milj. kronor, sättes nu i fråga att kosta 41 milj. De sista
8 miljonerna äro en frukt av dyrtiden, som jag skall beröra längre
fram. Detta är ett mycket talande exempel på vad den nuvarande
regeringens politik i allmänhet innebär. Därtör att regeringen
så att säga för mycket sett genom fingrarna med vissa
industriers tilltag ha vi råkat in i en situation, varigenom icke
endast vad den enskilde skall bygga utan även vad statsverket
skall bygga ökats i pris med bortåt 50 %.

Slutligen skulle jag vilja säga, medan jag rör mig med försvarstitlarna,
att flottans huvudtitel är så sönderdelad i småposter,
att det skulle leda för långt, om jag skulle gå in närmare i kritik
av ett flertal av dess förslag. Jag skall därför inskränka
mig till att taga upp endast ett av dessa.

Inom flottan uppgjordes 1914 en bemanningsplan, sådan den
nu var. Grenom denna avsåg man att öka officerskåren med 60
man. Nu ha emellertid vederbörande räknat om densamma, och

Andra hammarens protokoll 1917. Nr 6. 5

Nr 6. 66

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

det få de gärna göra, men denna omräkning har givit till resultat
en ökning av kåren med ytterligare 16. Herr statsrådet har
visserligen icke i klämmen vågat presentera dessa nya 16, utan
nöjer sig med att framställa begäran om det antal, som faller
under 1914 års förslag. Men även på det här området ha inträffat
åtskilliga händelser, som göra, att man icke med samma säkerhet
i dag kan säga, huruvida den skillnad mellan olika grader, som
nu finnes, i fortsättningen kan upprätthållas, ty det är ju bekant,
att det nuvarande sjökriget, har framskapat en hel rad av nya
förhållanden, vilka måste inverka förändrande på bemanningsplanerna.
Att mitt under pågående krig passa på och bjuda riksdagen
en bemanningsplan, som icke passar efter de nya farkoster,
som vi av omständigheterna kunna komma att anskaffa, hänger
icke rätt väl ihop. Het är uppenbart, att varje tjänstemannagrupp
söker att i de högsta tjänstegraderna få största möjliga
antal beställningar, och jag riktar icke någon anmärkning härför
mot kåren som sådan, men jag måste säga, att det är den minst
av alla lämpliga tidpunkten att nu föreslå utökning av särskilt
de högre tjänstemannagraderna inom flottan. Het nuvarande kriget
har i alla fäll reducerat entusiasmen för de större farkosterna.
Be krigförande makterna tävla strängt taget om att -dåsa in dem»,
och situationen kan , bli den, att också vi få dåsa in våra stora
fartyg», när de en gång komma i vattnet. Med en sådan utsikt
för ögonen tyckes det mig, att både vederbörande ämbetsverk och
herr statsrådet borde nöja sig med vad riksdagen i detta fall
redan bifallit. Het är visserligen sant, såsom jag förut antytt,
att de 16 nya befattningarna icke nu synas i klämmen, men om
jag förstått motiveringen rätt, har herr statsrådet ingenting emot,
att de skola bjudas oss nästa år. Med hänsyn till de rådande
förhållandena och det öde, som synes vänta de större sjöpjäserna,
vore det därför önskvärt, att såväl sjöministern som »sjömännen»
saktade farten något i fråga om att kräva nya beställningar. Jag
tror, att det är rimligt och rätt, att man först avvaktar resultatet
av det nu pågående kriget.

Min bestämda uppfattning är, att facit av detsamma, vem som
än vinner, måste bli, att man i hela den civiliserade världen inskränker
på denna del av statsbudgeterna. Hå jag bar denna uppfattning,
anser jag det oriktigt, både med hänsyn till de skattedragande
och till försvaret att spänna bågen för högt, och tillskapa
en rustning, vilken i och för sig nedtynger nationen under
det fredliga arbetet på ett oerhört sätt.

Under dessa två krigsår och nu på det tredje ha vi egentligen
haft två årsklasser, som hela tiden legat i tjänstgöring. Het
är uppenbart, att en sådan dubblering skall verka nedtyngande
för budgeten i oerhörd grad. Kommer så därtill, att regeringen
icke i nödig omfattning iakttagit den varsamhet vid inkallelserna,
som kunde tillämpas utan att landets neutralitetsvakt i någon
mån eftersattes, så är det uppenbart, att man blir ännu mera bekymrad
över vad som skett och sker.

Måndagen den 22 januari, f. in.

67 Nr tf.

Riksdagen mötte Kungl. Maj:t med öppenhet 1914 och bevil
jade då utan knot en kredit av 50 miljoner kronor. Under hela 1915
hade strängt taget riksdagen ingen möjlighet att tala med Kungl.
Makt om det sätt, varpå de 50 miljonerna voro använda, ty Kungl.
Maj:t ignorerade riksdagen ifråga om ordnandet av den ekonomiska
sidan av saken. Det var törst vid 1916 års remissdebatt,
som detta spörsmål mera ingående behandlades uti riksdagen, och
då skedde det i form av klander mot regeringen för de^ åtgärder
regeringen utan riksdagens hörande vidtagit, som svar på anmärkningarna
framlades en proposition på 2o milj. avsedda att täcka utgifterna
för neutralitetvaktens upprätthållande under de törsta månaderna
av 1916. Vi ifrågasatte då, om det icke var möjligt att göra
vissa inskränkningar, och nedsatte anslaget till 18 miljoner kronor.
Regeringen förband sig att i god tid till 1916 års riksdag
inkomma med en ny proposition såsom fortsättning på neutralitetsspörsmålet,
och vari man skulle lämna alla de detaljerade upplysningar,
som riksdagen behövde för att bedöma omfattningen av
hela vakthållningen. Denna förbindelse infriade, regeringen så,
att proposition framlades den 10 maj. Den remitterades den 12
maj till utskottet, varifrån den remitterades till vederbörande avdelning
den 15 eller 16 maj, således dagen efter det riksdagen
grundlagsenligt skulle avslutats. De handlingar, som rörde detta
ärende, voro av sådan omfattning, att statsutskottet icke kunde
grundlagsenligt bedöma desamma, utan att fördröja riksdagens
arbetsavslutning till efter midsommar. På grund därav inskränkte
vi oss i irtskottet till att hos riksdagen hemställa, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t begära en förnyad utredning. Svaret på
den skrivelsen kommer nu i form av en ny proposition, icke inskränkande
sig till den omfattning, som den första propositionen
i fjol hade, utan innebärande en ytterligare utökning på 5 miljoner
eller slutande på i runt tal 30 miljoner kronor. Jag drar därav den
slutsatsen, att Kungl. Maj:t fortfarande är av den uppfattningen,
att neutralitetsvakten för det kommande året skall upprätthållas
i samma utsträckning som hittills. Är detta verkligen förhållandet,
får jag säga, att regeringen är ute på vägar, som leda rakt
in på försvarsolustens marker, och jag vill allvarligt anmana herr
statsrådet att taga sig en funderare, om han fortfarande i vätt
och torrt skall följa de militära råd, som hittills uti honom haft
en trogen lyssnare. Jäg har naturligtvis icke förutsättningar för
att ingående bedöma ordnandet av denna fråga, men det förefaller
mig dock alldeles märkvärdigt, om detta skall anses vara i överensstämmelse
med landets sanna väl, att Kungl. Maj:t uttar den
ena årskullen värnpliktiga efter den andra och placerar dem 45
dagar i rad, ett visst antal vid en bro åtskilliga mil inne i landet
och ett annat antal vid andra, lika ofarliga punkter. Kan
detta vara oundgängligen nödvändigt i dessa tider, när vi på allt
sätt behöva anstränga varje fiber för att upprätthålla det dagliga
maskineriets gång. Det sätt, varpå inkallelserna ske, tycker jag
är i högsta grad brutalt, och just genom denna sin brutalitet ver -

Remins åt
statsverkspropositionen.

(Korts.)

Nr (i. 68

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av kande även på den enskilde medborgarens uppfattning på det sätstatsverks-
p,f att långt inne i folklager, som hittills sett på denna fråga
f . med en viss torstaelse, man kommer från dessa inobilisermgsöv or

'' ningar med det allra bittraste inslag i sina sinnen.

Om jag hade haft det ringaste med denna sak att göra, skulle

B visserligen ha tagit ut en årsklass, men sedan skulle jag ha
ållit endast dem ute, som varit oundgängligen nödvändiga.
De andra skulle jag givit eu färdighållningsorder och sagt: att
de skulle vara redo inställa sig på den eller den platsen då och
då eller så och så många timmar efter erhållen kallelse, genom
denna åtgärd skulle jag ha haft en beredskap, som hade varit enligt
min uppfattning tillräcklig för att täcka neutralitetsvaktsbehovet.
Men det är en annan sida, som också kommer fram och
måste bedömas i samband med denna fråga. Herrarna skriva ofta
i tidningarna, att I icke kunnen hålla bemanningsstyrkan vid makt
särskilt i underbefälsgraderna. Hur skall det vara möjligt att
lämna de värnpliktiga, som offra sina åtta å tio månader på en
rekrytskola, hur skall det vara möjligt att lämna dem tillräcklig
vägledning och utbilda dem, om en avsevärd del av styrkan, som
skulle användas för detta uppdrag, måste utkommenderas till dessa
ofruktbara brokommenderingar? Detta är en sak, som till den
grad känns oppoffrande och tung för landets medborgare att bära,
att redan ur den synpunkten — även om jag fullkomligt bortser
från vad det kostar — möjligheten av inskränkningar måste tagas
i allvarligt övervägande. Det är, säger jag, i högsta grad betungande
detta, att en vacker dag ute i det fattiga arbetarhemmet,
det fattiga hantverkarhemmet, det fattiga småbondehemmet inkastas
en kallelseorder att om några dagar skall familjens försörjare
lämna sin familj och ge sig ut och ligga i en kall koja och kanske
ådraga sig själv sjukdom och obehag samt försätta sin familj
i den allra hårdaste prövning. Det familjebidrag, som anslagits, vad
förslår det att täcka behoven, när i den stora massan av landets
hushåll alla besparingar äro konsumerade? Vad blir detta familjebidrag
annat än att tvinga den, som fullgör sin medborgerliga
skyldighet som värnpliktig vid neutralitetsvakten, eller hans
familj att gå till fattigvården och begära förstärkning av understödet?
Skall man inför en sådan hotande situation pa ett exem Sellöst

sätt som skett utpumpa landets värnkraft. Särskilt från
eras läger som jämt och ständigt inväntar det lämpliga ögonblicket,
när vi skulle ingripa uti nu pågående krig, synes det mig
vara en motsägelse att genom denna oförnuftiga, och meningslösa
tjänstgöring förbruka nationens bästa kraft.

Slutligen skulle jag även vilja säga några ord om en sak, som
vi behandlade här för ett par år sedan, nämligen transporterna av
militärer. Den saken tycks återigen bli aktuell. Det har i dagarna
cirkulerat en uppgift, att man transporterat folk i godsbnkor
den långa vägen ända upp till övre Norrland, och att dessa
godsfinkor varit så dåligt uppvärmda, att människorna rent av varit
stelfrusna, samt att utspisningen varit så arrangerad, att det

M&ndagen den 22 januari, f. m.

69 Nr (l

åtgått 33 timmar mellan de två sista målen. Jag ifrågasätter, om
ni verkligen ha lov att på det sättet utsätta det bästa vi äga, den
svenska manliga kraften lör en dylik behandling. Yare sig nu
denna förseelse vilar på kungl. järnvägsstyrelsen eller på de militära
myndigheterna, så är det bedrövligt få konstatera att efter
två års militärtransporter vederbörande ännu ej hunnit skaffa sig
nödig rutin för att dirigera transporterna.

Jag skulle slutligen vilja säga ett par ord även om dyrtiden.
Här har nu från flera talare framförts olika synpunkter i denna
fråga. Lantmännen ha betonat, att de egentligen blivit styvmoderligt
behandlade och särskilt ha de ansett att maximiprisbestämmelserna
och kompensationsplikten varit för deras näring
betungande. Mig synes dock att lantmännen i det stora hela
kunna anse sig vara behandlade såsom ; mest gynnad nation».
Herr jordbruksministern har i sitt anförande sökt visa, att den
systemlösa hushållningspolitik regeringen bedrivit egentligen varit
den lyckligaste. Även om herr jordbruksministern kan visa, att
vissa födoämnen här i landet kunnat genom denna politik hållas
nere, så är det ju uppenbart, att det icke enbart är livsmedelsfördyringen,
som är det avgörande för människornas hushållning.
Het borde vara även en jordbruksminister bekant, att människan
lever icke allenast av bröd. Om detta är riktigt, så bör man också
taga hänsyn till andra förhållanden, som ha inverkat fördyrande.
Men jag måste från min utgångspunkt säga, att det ändå har
varit system i den nuvarande regeringens systemlöshet. Redan
år 1915 anförde herr jordbruksministern exempelvis, att det var
riktigast, att vi anförtrodde kraftfoderimporten åt det enskilda
initiativet. Han förutsåg redan då, att det icke skulle, vara den
lättaste uppgift att klarera samtligas behov av kraftfoder, men
han hoppades, att importbehovet för 1915 skulle kunna realiseras
därigenom att man, som herr ministern meddelade, hade vidtagit
en omfattande nedslaktning av kreatur, samt vidare att en inskränkning
i utfodringen av kraftfoder med en femtedel för hästar
och med en fjärdedel för nötkreatur skulle betydligt minska bekymren
för kraftfoderimporten. Nu sade herr jordbruksministern,
att den senaste räkningen hade lämnat till resultat, att kreatursstocken
icke hade minskats med mera än 5 °/. Det skulle vara
intressant att veta, hur herr ministern kommit till denna siffra.
Är det 5 % på kreatursstocken i sin helhet, vilket jag förmodar,
så säger den ej mycket, men det skulle då vara intressant att få
veta, i vilken utsträckning den mjölkgivande kreatursbesättningen
minskats. Det är ju uppenbart, att den stora realisation av kreatur,
som skedde i början av krisen, i förening med den inskränkning
av kraftfoderransonen, som herr jordbruksministern 1915 ansåg
komma att ske, har haft sin inverkan på mjölkproduktionen
och till följd därav på prisbildningen på mjölk. Det är också
uppenbart, att förhållandena inom denna del av lantbruksnäringen
ha framtvingat en stegring i konsumtionen av andra artiklar. Det
är med utgångspunkt härifrån, som man måste bedöma den bröd -

Remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Sr «. 70

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av och mjölransonering, som nu vidtagits. Herr jordbruksministern
^cJZtinL, tröstade s''g rned> att en undersökning, som socialstyrelsen före(Forte)
'' tagit, omfattande 1,200 familjehushåll, hade bibringat herr ministern
den uppfattningen, att den nu bestämda brödransonen vore
tillräcklig. Här föreligger en på vetenskapliga grunder utarbetad
normalplan för utsprungen vid armén, vilken återfinnes i 4:e
huvudtiteln av årets statsverksproposition. Där utgår man ifrån,
att en dagsranson för en person måste utgöras av 600 gram rågbröd,
mjukt, groft eller 400 gram groft, torrt bröd, 60 gram havregryn,
60 gram korngryn, 100 gram gula ärter, 1 liter potatis,
120 gram färskt nötkött, 60 gram salt fläsk, 60 gram salt sill,
10 gram orostat kaffe, 30 gram bitsocker, 20 gram halvfet ost,
40 gram margarin och slutligen x/2 liten oskummad mjölk samt
3 öre kontant till kryddor o. s. v. Jag fäster herrarnas uppmärksamhet
på vad man näringsfysiologiskt kommit till för resultat,
om man nämligen skall övergå ifrån den hittills tillämpade
starkare köttutspisningen till mera vegetabilisk föda. Det är klart,
att med de priser, som nu finnas på kött, får icke varje medborgare
i detta land, icke ens varje fullvuxen, även om han står i
strängt dagligt arbete, en matsedel, som kan tillföra honom så
mycket kött och fläsk, som här ifrågasättes, utan man får övergå
till mjöl, ärter, potatis o. s. v. o. s. v. Det är ju klart, att dessa
ransoner då icke kunna räcka till. Nu vill jag säga, att jag icke
vill rikta någon som helst anmärkning mot ransoneringen. Den
enda anmärkning jag har att göra här är, att denna liksom en
hel del andra av regeringens åtgärder och förslag kommit för
sent. Själva principen anser jag fullständigt riktig. Varför har
icke regeringen vidtagit åtgärder för att även beslaglägga havre?
Varför skall denna vara lämnas ut till fri och öppen tävlan där
samvetslösa jobbare, med vetskap om minskad tillgång spekulera
uti eländet. Mitt under en tid, när staten har fastställt maximipris
på havre, har faktiskt statsverket köpt havre och betalt högre
priser än maximipriset egentligen innebär. Kan det vara rim och
reson uti att inge en sådan uppfattning hos den störa allmänheten,
att ett maximipris egentligen står endast som en skylt, och varför
har ej regeringen, samtidigt som den lade beslag på råg, vete och
delvis på korn, lagt beslag på havre? Kan det icke vara viktigt
att veta, hur mycket vi ha i landet av den sorten, ty vi ha ju
också kreatur som måste leva? Om det verkligen vore på det sättet,
att havretillgången icke skulle räcka att täcka utfodringen av den
kreatursstock, som vi för tillfället ha, då måste vi vidtaga åtgärder
för att än ytterligare öka foderimporten, eller, om detta ej
lyckas, i tid ransonera även denna de! av spannmålstillgången.
Jag kan icke se på tillgången av brödsäd med samma optimistiska
syn som herr statsrådet. Ty de 90,000 ton regeringen lyckats
köpa, åro ännu icke hitkomna. Om de icke komma hit, tvingas
vi att leva på inskränkt brödranson under hela året och ändå
möta nästa augusti med litet eller inget reservförråd av brödsäd
eller mjöl. Det är ur den synpunkten jag måste ifrågasätta, om

Måndagen den 22 januari, f. m.

71 Nr il

icke det riktigaste hade varit, att regeringen, samtidigt som den
besvärade jordbrukarna med att inventera deras råg- och veteförråd,
också hade tagit havren med.

Det är en annan artikel, som särskilt under den senaste veckan
varit föremål för eu oerhörd spekulation, nämligen risgryn,
denna spekulation står i direkt relation till mjölransoneringen och
tillgången på hayregryn. Så länge havreinnehavaren håller denna
vara i magasinen, blir efterfrågan på risgryn större. Rädslan att
icke få brödransonen att räcka till gör, att människorna söka
skaffa hem större ransoner av havre och risgryn. Affärsmännen
passa nu på och bringa upp såväl havre- som risgryn i oerhört
pris; man är beredd att i detaljhandeln fä möta 1 krona per kilogram
för risgryn, och för havregryn 70 öre per kilogram.

Sedan vill jag säga, att det finns vissa industrier, förresten
ett helt antal av dem, som lämnats alldeles för fria tyglar. Skoindustrien
exempelvis var ju strängt taget i mycket dåliga ekonomiska
omständigheter före kriget. Deklarationerna för 1915 års
rörelse visa, att omkring 30 av landets skofabriker, med ett aktiekapital
av omkring 10 miljoner kronor, kunnat deklarera en årsbenållning
på över 8 miljoner kronor. Det är oerhört att tänka
sig sådant, när stora massor av människor svälta för att kunna
skaffa ett par skor till sina barn. Här är systemlösheten fördömlig.
Järnindustrien och träindustrien på samma sätt. Det är betecknande
för systemet, att man skall fortsätta med att släppa
träindustrien och järnindustrien lösa på sätt som skett. Yi hava
nu stegringen i byggnadskostnaderna uppe för staten i 40 / och
för enskilda i bO %. Vad betyder det? Jo, 50 % fördyring av hyrorna.
Därigenom får visserligen en ansenlig massa av fastighetsägare
ett kapital förräntat, som de aldrig nedlagt i dessa byggnader,
men det blir de nya byggnadskostnaderna, som bli avgörande
för hyresprisen, och det är detta som är det rosenrasande i
regeringens systemlösa system. Det kan aldrig bli en samling
kring regeringen, så länge den har sina ekonomiska intentioner sa
lagda.

Slutligen skulle jag vilja fråga: varför kostar kaffet i dag

4 kronor 50 öre per kilogram? Kaffe är visserligen en vara, som
icke hör till de allra oundgängligaste förnödenheterna; men om
jag ej kan få någon mjölk, får jag väl skaffa något surrogat, dä
skaffar jag detta kaffe. Varför kostar det 4 kronor 50 öre per
kilogram i dag, om icke därför, att regeringen icke har med nödig
kraft ingripit mot rederinäringen å ena sidan och å andra sidan
grosshandeln i kaffemarknaden. Såsom en anmärkningsvärd företeelse
kan antecknas att vid krigsutbrottet, då de enskilda försäkringsdirektörerna
icke längre kunde med sannolikhet uträkna
vinstresultaten, då stängde de sina kassaskåp. Då fick statsverket
träda till och inrätta en särskild riskförsäkring för att garantera
de ökade riskerna. Sedan riksdagen genom bifall till den åtgärden
pålagt skattdragarna den nya försäkringsrisken, släppte regeringen
alla farkoster lösa. I stället för att transportera hit spann -

Remis» av
statsverkspropositionen
.
(Korta.)

Nr tf. 72

Måndagen den 22 januari, f. m.

Remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

mål och kraftfoder, tyckas redarna ha tävlat om att transportera
hit kaffe, och en del fartyg hade till och med så brått att transportera
hit denna vara att de icke gåvo sig tid att taga last tillbaka
utan gingo barlastade. Det fanns rederier med statssubvention,
som på angivet sätt använde sitt tonnage.

Det talas och skrives mycket i dessa dagar om vikten av att
nationen under denna prövande tid samlas till enig samverkan,
hur vackert detta än låter, synes det mig omöjligt att realisera,
den nu rådande ekonomiska ordningen har fullständigt förstört
möjligheten för upprätthållande av den önskade enigheten. Mellan
å ena sidan dem, som ej ha någon möjlighet att skaffa sig kompensation
utan som måste bära allt, och å andra sidan dem, som
söka skaffa sig kompensation än på den ena kanten och än på den
andra. Mellan de fattigaste och mellan de förmögna står striden.
Det är för att förhindra den oerhörda fara, som ligger däruti, att
den stora arbetaremassans levnadsstandard skall sänkas, som vi
måste påkalla en förändring uti det nuvarande regeringssystemet,
varigenom den stora massan av folket nödgas svälta ihop ett antal
miljoner, som mer eller mindre intelligenta människor sedan skola
få att förvalta, och ofta förvalta så som om var dag vore den sista,
det är för att förhindra en sådan sakernas ordning, som vi måste
ha ett systemskifte i hela vert ekonomiska och politiska liv.

Som tiden var långt framskriden och flera talare anmält sig
för yttrandes avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr
talmannen att uppskjuta den vidare debatten rörande förevarande
proposition till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 11, till Konungen angående det i § 2 här ovan omnämnda
valet av deputerade att, jämlikt § 54 regeringsformen och
§ 50 riksdagsordningen, med Konungen överlägga.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 5,21 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1917. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 170020