MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1917

STOCKHOLM 1917

ISAAC MARCUS* BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

c J *

t ''

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Allmän redogörelse för mllltieombudsmansämbetets förvaltning’............................

Redogörelse för anhänglggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för behandling hos domstol eller annan myndighet.

1. Fråga om obehörig vägran att utlämna expedition utan avgift ...........................

2. Felaktigt utslag i tjuvnadsmål .....................................................................

3. Försummelse såsom rullföringsbefälhavare.......................................................

4. Försummelse såsom rullföringsbefälhavare.........................................................

5. Felaktig sammanläggning av straff...................................................,..............

(i. Oriktiga anteckningar angående expedierandet av straffuppgifter m. m................

7. Underårig dömd till straff för andra resan rymning ..........................................

8. Regementschef dömd till ansvar för felaktigt förfarande vid utövning av bestraff ningsrätt

..................................................................................................

9. Försummelse att hemförlova värnpliktig, som fullgjort honom åliggande värnplikts tjänstgöring

................................................................................................

10. Obehörigt hemförlovande av värnpliktig............................................................

11. Ådömande av särskilt ansvar för vart och ett av olika tillgrepp, för vilka en person

samtidigt lagfördes ..................................................................................

12. Vårdslöshet vid utövande av bestraffningsrätt i disciplinmål ..............................

13. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret.................................

14. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret.................................

15. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret.................................

16. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret.................................

17. Felaktigt utslag i tjuvnadsmål ........................................................................

18. Straffskärpning verkställd under längre tid än sora vederbort ...........................

19. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret m. m.........................

20. Disciplinstraff av vaktarrest ådömt för förseelse, som skolat beläggas med sträng

arrest ....................................................................................................

21. Smädliga yttranden mot underlydande ............................................................

22. Fråga om felaktigt förfarande vid hävande av kontrakt ....................................

23. Underårig dömd till fängelsestraff för olovligt undanhållande..............................

24. Underårig dömd till fängelsestraff för olovligt undanhållande..............................

25. Felaktigt förfarande vid sammanläggning av disciplinstraff................................

26. Felaktigt utslag i tjuvnadsmål ...................................................................

27. Oriktigt förfarande vid tjänstekungörelsers införande i tidningar ......................

28. Regementskvarterraästare dömd till ansvar för dröjsmål med föredragning............

Sid.

105

126

131

137

142

147

160

Sid.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för behandling hos domstol eller annan myndighet.

29. Vårdslöshet vid uppsättandet av krigsrättsprotokoll .......................................... 165

30. Åtal mot militärläkare för felaktigt förfarande vid behandling av sjukanmäld värn pliktig

...................................................................................................... 166

31. Försummelse i fråga om expedierandet av saköreslängd .................................... 167

32. Sträng arrest obehörigen ådömd av sekundchef jämväl utan att yttrande inhämtats

av vederbörande auditör.............................................................................. 168

33. Underårig dömd till fängelse för andra gången förskingring av kronopersedlar...... 168

34. Åtal mot officer för felaktigt förhållande vid tjänstgöring såsom rcgementsträngofficer 169

35. Vittnen hörda i strid mot bestämmelse i 16 kap. 13 § allmänna strafflagen ......... 170

Redogörelse för vissa ärenden, som föranlett annan åtgärd än åtal och därmed
jämförlig framställning.

1. Anmälan mot regementschef för missfirmelse m. in......................................... 172

2. Undersökning i anledning av anonym anmälningsskrift............ .......................... 181

3. Olämpligt yttrande inför trupp av bataljonschef................................................ 184

4. Olämpliga permissionsbestämmelser................................................................. 186

5. Tvist angående fullgörande av leveransavtal ..................................................... 194

6. Fråga, vilket truppförband i visst fall skulle utbetala portionsgottgörelse till värn pliktig

..................................................................................................... 201

7. Fråga huruvida krigsavlöning skulle utgå för viss tjänstgöring........................... 204

8. Fråga om penningbidrag för icke vapenför värnpliktig för tjänstgöring efter in gången

av november 1915 ......................................................................... 207

9. Fråga angående värnpliktigs intagande å sanatorium såsom statstjänare, ehuru

framställning därom inkommit först efter hans hemförlovning ........................... 210

10. Felaktig tolkning av bestämmelsen i kungl. brevet den 28 augusti 1914 att krigslön

får bibehållas i högst tre dagar av den tjänstledighet, som på grund av i kommandoväg
meddelade föreskrifter får beviljas värnpliktig................................. 212

11. Oriktig inkallelse av värnpliktig till repetitionsövning ........................... 214

12. Fråga rörande beräkningen av värnpliktigs tjänstgöringstid............................... 217

13. Felaktig inkallelse till krigstjänstgöring............................................................ 218

14. Fråga vem som bör gälda kostnaden för viss värnpliktigs felaktiga inkallelse till

krigstjänstgöring ...................................................................................... 224

15. Värnpliktig vid inskrivningsförrättning oriktigt tilldelad klass B ........................ 227

16. Fråga om beräkning av strafftid ................................................................... 232

17. Ansvar ådömt, ehuru yrkande därom icke framställts i vederbörlig ordning ......... 237

18. Våldtäktsförsök, som icke till åtal angivits, bestraffat efter 102 § i 1881 års strafflag

för krigsmakten.......................................................................................... 239

19. Snatteri bestraffat enligt 144 § i 1881 års strafflag för krigsmakten..................... 241

20. Underlåtenhet att lysa hittegods bestraffad såsom opålitlighet enligt 102 § i 1881

års strafflag för krigsmakten........................................................................ 244

21. Mål onödigt uppskjutet för inhämtande av kårläkares och medicinalstyrelsens

yttrande ................................................................................................... 248

22. 4 kap. 1 § allmänna strafflagen tillämpad i stället för 4 kap. 2 § samma lag...... 253

23. Gemensamt fängelsestraff ådömt för två förseelser............................................. 255

24. Underlåtenhet att expediera saköreslängd........................................................ 256

25. Oriktig sammanläggning av disciplinstraff......................................................... 257

Sid.

26. Oriktig tillämpning av bestämmelserna om straffskärpning vid förvandling av sträng

arrest till vaktarrest................................................................................... 260

27. Obehörigt beslut om straffsammanläggning m. in.............................................. 262

28. Obehörig sammanläggning av straffskärpning ...................................... ............ 265

29. Obehörig sammanläggning av straffskärpning .................................................. 270

30. Obehörig sammanläggning av straffskärpning ...... ............................................ 273

31. Försummelse av krigsrätt att yttra sig om vem som skulle gälda vittneskostnaden 274

32. Obehörigt förordnande av krigsrätt angående arresterads deltagande i tjänstgöring 275

33. Fråga om utbetalande till viss värnpliktig av den i kungl. brevet den 18 juni 1915

stadgade särskilda ersättning av 67 öre för dag............. ............................... 276

34. Fråga om krigsfiskals åtalsrätt........................................................................ 282

35. Olämpligt avfattat edstema.............................................................................. 283

Framställningar till Konungen.

1. Icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen 1914 yngre tillkommande penningbidrag 285

2. Omföring till klass av värnpliktiga, som inskrivits före värnpliktsålderns inträdande 286

3. Överlämnande till militieombudsmannen av vissa författningar rörande armén ...... 287

4. överlämnande till militieombudsmannen av vissa författningar rörande marinen ... 287

5. Bör ett blivande garnisonssjukhus på Järvafältet uppföras efter paviljongsystem

eller efter blocsystem?................................................................................. 288

6. Skrivelse till Konungen angående kommendering av musikpersonal vid krigsmakten

till utförande av harmonimusik för allmänheten ............................................. 290

7. Skrivelse till Konungen angående förbud för officerare att i tjänsten använda

hästar med s. k. kuperad svans .................................................................. 293

8. Framställning till Konungen angående rätt för värnpliktig att såsom fullgjord del

av tjänstgöring tillgodoräkna sig tid, varunder han avtjänat disciplinstraff för
rymning eller för olovligt undanhållande ...................................................... 297

9. Skrivelse till Konungen angående icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen 1914 y

vid marinen tillkommande penningbidrag för tjänstgöring före den 1 november 1915 300

10. Skrivelse till Konungen angående till underbefälsutbildning uttagna värnpliktigas

användande såsom militärarbetare ............................................................. 308

11. Skrivelse till Konungen angående meddelande av bestämmelser med hänsyn till in tendenturofficers

anställande såsom byråintendent å militieombudsmansexpeditionen 315

12. Skrivelse till Konungen angående Kalmar regementes nya kasärnetablissement ... 318

13. Skrivelse till Konungen angående fria tjänstledighetsresor för mobiliserade och till

krigstjänstgöring inkallade värnpliktiga......................................................... 320

14. Framställning till Konungen angående rätt för officerare vid kustartilleriet att söka

anställning vid sjökrigshögskolan m. m......................................................... 324

15. Skrivelse till Konungen angående orten för avtjänande av straffarbete eller fängelse,

fidömt till flottan hörande personal............................................................... 340

16. Skrivelse till Konungen angående innehållet av krigsdomares diarium in. m....... 342

17. Skrivelse till Konungen angående inrättande av särskild krigsrätt för avdelning av

Första eller Andra livgrenadjärregementet, som är förlagd vid militärskolan i
Norrköping ............................................................................................... 343

18. Skrivelse till Konungen angående understöd till åtskilliga värnpliktigas familjer... 345

19. Skrivelse till Konungen angående vissa bestämmelser i reglementet för Sveriges

frivilliga motorbåtskår den 11 juni 1915........................................................ 351

Sid.

Anmärkningar beträffande tillämpningen av lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstoiar
och rättegången därstädes.

1. Om beräkning av tiden, inom vilken rannsakning med häktad eller i förvarsarrest

intagen person skall företagas ..................................................................... 353

2. Om verkställighet av disciplinstraff, ålagt genom krigsrätts utslag ..................... 358

3. Om förmans rätt enligt 100 § lagen om krigsdomstolar m. m. att meddela befall ning

angående underordnads insättande i militärhäkte................................... 361

Framställning till riksdagen angående revision av förordningen den 18 juni 1909
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring 364
Framställning till riksdagen angående krigstidstillägg eller krigstidshjälp åt

befattningshavare vid militieombudsmannens expedition ................................. 374

Framställning till riksdagen angående förhöjning för åren 1917 och 1918 av anslaget
till befordrande av göromålens gång vid militieombudsmansexpeditionen
samt till vikariatsersåttning ............................................................................. 376

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen ock 13 § i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse
för förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1916.

Därvid har jag till en början att meddela, att jag under tiden från
och med den 24 juli till och med den 26 augusti samt från och med
den 4 till och med den 15 september begagnade mig av den militieombudsmannen
enligt 23 § uti instruktionen tillkommande rätt till
semester, samt att militieombudsmansämbetet under tiden, enligt bestämmelse
i samma paragraf, uppehölls av häradshövdingen, före detta
revisionssekreteraren friherre Bror Carl Cederström, vilken var utsedd
att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.

Den 24 maj fastställde riksdagen vissa bestämmelser angående
avlöning för militieombudsmannen och hans ersättare samt för tjänstemän
och vaktbetjäning vid militieombudsmansexpeditionen. Riksdagen
anvisade härvid, bland annat, arvode till en byråintendent, varjämte
föreskrevs att, därest en intendenturofficer bleve anställd såsom byråintendent
å militieombudsmansexpeditionen, denne skulle, så vitt han
ej erhölle full sysselsättning därstädes, vara skyldig att utan särskild
ersättning fullgöra den tjänstgöring vid arméförvaltningens intendentsdepartement,
som, efter medgivande av Kungl. Maj:t, kunde beredas
honom. I anledning av en utav mig gjord underdånig framställning
fann därefter Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 28 juli 1916 gott
dels förklara att cirkuläret den 16 maj 1848 — enligt vilket militärperson,
som av offentlig ämbetsmyndighet bleve till civil eller annan
armén icke tillhörande tjänst med lön på ordinarie stat utnämnd eller
förordnad, skulle anses vara med detsamma ur krigstjänsten avskedad,
därest han icke efter i behörig väg gjord underdånig anhållan erhållit
Kungl. Maj:ts tillstånd att med innehavande grad i armén kvarstå —
icke skulle äga ovillkorlig tillämpning i avseende å officer vid intendenturkåren,
som kunde varda anställd såsom byråintendent å riksdagens
militieombudsmans expedition, dels ock föreskriva att, därest
dylik intendenturofficer anställdes såsom byråintendent å nämnda expedition
utan att erhålla full sysselsättning därstädes, berörda officer tillsvidare
skulle äga att utan särskild ersättning fullgöra den tjänstgöringvid
arméförvaltningens intendentsdepartement, som av chefen för nämnda
departement kunde beredas honom. De av riksdagen fastställda härovan
omförmälda bestämmelser skulle enligt riksdagens beslut träda i
kraft den 1 januari 1917, men då militieombudsmannen redan av 1915
års riksdag erhållit bemyndigande att anställa vid expeditionen erforderlig
tjänstepersonal, samt allt ifrån början av militieombudsmansämbetets
tillvaro behov av biträde av en intendent gjort sig gällande,
förordnade jag den 2 september en intendenturofficer att under november

och december månader bestrida de till byråintendentsbefattningen
hörande göromål. Den 12 december antogs samma officer att från
och med år 1917 vara byråintendent vid expeditionen.

Under år 1916 har jag företagit ämbetsresor till norra delen av
Södermanland, till Östergötland och Jönköpings län, till Karlskrona,
till Bohuslän och norra delen av Västergötland, till Hörningsholms
fästning, till Stockholms södra skärgård, till Göteborg och södra Västergötland,
Halland, nordvästra Skåne samt Kronobergs län ävensom till
södra och nordöstra Skåne. Under dessa resor har jag för ändamål,
som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen besökt:

Karl Gustafs stads gevärsfaktori;

Södermanlands regemente;

Åkers krutbruk;
militärskolan i NoiTköping;

Östgöta trängkår;
straffängelset i Linköping;

Fälttelegrafkårens flygkompani;

Första livgrenadj ärrege mentet;

Andra livgrenadj ärregementet;

Kalmar regemente;

Smålands husarregemente;

Kavalleriets officersaspirantsk ola;

Jönköpings regemente;
straffängelset i Jönköping;

Smålands artilleriregemente;

Karlskrona grenadjärregemente;
straffängelset i Karlskrona;

Göta ingenjörkårs fästningskompani;
flottans station i Karlskrona;

Karlskrona kustartilleriregemente jämte Kungsholmsfort och Oscars väm; Bohusläns

regemente;
straffängelset i Vänersborg;

Västgöta regementes kasärnetablissement i Vänersborg;
skeppsgossekåren i Marstrand;

Västgöta regemente i dess förläggning å Axvall;

Skaraborgs regemente;

Göta trängkår;
militärsjukhuset i Skövde;

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 2

Livregementets husarer;

Karlsborgs fästning med dåvarande militära etablissement och
truppförband, nämligen arme''ns intendenturförråd, artilleribataljonen,
Göta ingenjörkår (utom fästningskompaniet), garnisonssjukhuset, kronobageriet
och tygverkstäderna;

Hörningsholms fästning;

Älvsborgs fästning och Älvsborgs kustartillerikår;

Göta artilleriregemente;
centralfängelset å Härianda;
kronohäktet i Yarberg;

Hallands regemente;
kronohäktet i Halmstad;

Skånska husarregementets etablissement i Hälsingborg och Landskrona; kronohäktet

i Landskrona;

Norra skånska infanteriregementet i dess förläggning å Ljungbyhed; militärsjukhuset

å Herrevadskloster;
centralfängelset i Växjö:

Kronobergs regemente;

Älvsborgs regemente;

Södra skånska infanteriregementet;

Revinge lägerplats;

Kronprinsens husarregemente;
centralfängelset i Malmö;

Skånska dragonregementet;
kronohäktet i Ystad;

Skånska trängkåren;

Norra skånska infanteriregementet i dess förläggning i Kristianstad
;

straffängelset i Kristianstad;

Wendes artilleriregemente.

Under tid, då jag åtnjöt semester, företog tjänstförrättande militieombudsmannen
friherre Cederström ämbetsresor till Laxön, till
Dalarna samt till Vaxholm; och besökte han härvid:
avdelningar av Svea ingenjörkår;

Dalregementet;

Rommeheds lägerplats med där tillfälligtvis förlagda skolor;
Vaxholms grenadjärregemente.

Under ämbetsresorna hava även landstormsföi-råd samt särskilda
för neutralitetsförsvaret avsedda avdelningar av armén besökts, då
sådant kunnat ske utan att resorna därigenom väsentligen förlängts
eller fördyrats. I flera fall hava örlogsfartyg besökts, där sådana
uppehållit sig å plats, som berörts av ämbetsresa. Under den senaste
ämbetsresan till Skåne besökte jag även vederbörande rullföringsexpeditioner.

Då inspektionerna gällt truppförband, hava i främsta rummet
krigsrättsprotokollen, krigsdomarnas diarier samt anteckningarna över
disciplinära bestraffningar och meddelade tillrättavisningar gjorts till
föremål för granskning. Vid 1916 års början trädde i tillämpningstrafflagen
för krigsmakten den 23 oktober 1914 och lagen samma
dag om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Någon större erfarenhet
i fråga om de förändringar i krigslagstiftningen, som dessa
lagar medfört, kan givetvis ännu icke föreligga. Av de iakttagelser
härutinnan, som jag varit i tillfälle att göra vid inspektioner eller vid
granskning av fånglistor, må emellertid följande här omnämnas. Medan
en krigsrätt funnit resande av livsfarligt vapen mot kamrat inom kasärn
icke vara av beskaffenhet att medföra straff enligt strafflagen för
krigsmakten den 23 oktober 1914, har en annan krigsrätt ansett sig
oförhindrad att till prövning upptaga åtal mot krigsman för det han
genom hot om misshandel sökt förmå kamrater att bjuda sig på förtäring;
och ålades för denna förseelse, varigenom den tilltalade förklarades
hava gjort sig skyldig till oskicklighet såsom krigsman, straff
enligt 130 § samma lag. I båda dessa fall vill det synas, som om
vederbörande krigsrätt förfarit felaktigt; resande av livsfarligt vapen
lärer enligt allmänna strafflagens terminologi vara hänförligt till
misshandelsbrott och såsom sådant kunna i fall som det anmärkta
straffas enligt 94 § i 1914 års strafflag för krigsmakten, varemot det
hot, varför i det senare fallet åtal ägde rum inför krigsrätt, rimligtvis
icke kunne/t hänföras vare sig till oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt
eller till annat brott, som hör till krigsdomstol, utan bort, såsom
straffbart enligt 15 kap. 23 § allmänna strafflagen, om det åtalats
av målsägande, komma under prövning av allmän domstol. Vidare
har vid krigsdomstolar försports osäkerhet i avseende å tillämpningen
av den nya strafflagens för krigsmakten bestämmelser om rymning för
sådant fall, då olovligt undanhållande tagit sin början innan samma
lag trädde i kraft samt därefter fortfarit så länge, att straff för rymning
kunnat ifrågasättas väl ej efter den äldre men däremot efter den

nya strafflagen för krigsmakten, såvitt denna varit tillämplig. Be*
träffande den extra judiciella tillämpningen av den nya krigslagstiftningen
liar i några fall anmärkts, att befälhavare ålagt sträng arrest
utan att sådana omständigheter syntes föreligga, att disciplinstraff av
sträng arrest kunde åläggas av befälhavare. I ett av dessa fall ålades
disciplinstraffet den 3 januari 1916 av befälhavaren för eu detacherad
avdelning av ett regemente; och anfördes såsom ursäkt för förbiseendet
av de nya bestämmelserna i fråga om åläggande av sträng arrest, att
de för utdelning till underlydande myndigheter avsedda exemplar av
1914 års strafflag för krigsmakten ankommo till regementet först den
19 januari 1916. I större utsträckning har förekommit, att sagda lags
bestämmelser om tillrättavisningar blivit förbisedda; bland annat hava
även under år 1916 sådana ur lagstiftningen utmönstrade former av
tillrättavisning som vaktgöring utom vanlig tur och mistning av dagavlöning
kommit till användning, varjämte permissionsförbud någon
gång ålagts för längre tid än femton dagar.

Av de regementen, som jag besökt under året, saknade åtskilliga,
såsom Första och Andra livgrenadjärregementena, Södermanlands regemente,
Kronobergs regemente, Kalmar regemente samt Norra och Södra
skånska infanteriregementena fortfarande kasärner och övningsfält å de
för dem bestämda förläggningsorter. Olägenheten härav är tvivelsutan
kännbar i flera avseenden. Sålunda torde förläggningen i de provisoriska
lokaler, som nu måste anlitas, icke alltid motsvara hygienens
fordringar, och de byggnader å de gamla lägerplatserna, som tagas i
bruk under sommarhalvåret, lära under förläggningsperiodens början
och slut icke alltid kunna erbjuda tillräckligt skydd mot kölden. För
vederbörande befäl, är styrkans splittring på ett flertal lokaler eller
förläggningsplatser, likasom även flyttningen från vinter- till sommarförläggning
och omvänt, mycket betungande. Och ur utbildningssynpunkt
kan det icke vara tillfredsställande, att under vinterhalvåret
till övningar måste användas gator i stad och till lektionsrum trånga
och mörka logement.

Vid inspektionerna har även ägnats tillsyn åt försvarsväsendet
tillhöriga fastigheter, varjämte förråd av olika slag besetts. Under
flertalet ämbetsresor biträdde en byggnadskunnig officer, under resan
till södra och nordöstra Skåne den intendenturofficer, som förordnats
att bestrida byråintendentsgöromålen å expeditionen.

I. samband med inspektionerna av truppförband hava även arrestlokalerna
besökts. Besöken å de allmänna straffanstalterna hava avsett
uteslutande personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff.
Då det för besparing av tid och kostnader syntes angeläget att militieombudsmannens
besök å dylika anstalter utom Stockholm i största
möjliga utsträckning kunde företagas i samband med de övriga inspektioner,
som det åligger honom att företaga, hemställde jag i skrivelse
till fångvårdsstyrelsen den 5 januari 1016, huruvida icke bestämmelse
kunde meddelas i syfte att, då av krigsdomstol till frihetsstraff dömd
person skulle undergå straffet i straffängelse eller kronohäkte, bestraffningen
om möjligt komme att verkställas i dylik anstalt å eller i närheten
av militär förläggningsoi-t. Det önskemål, jag sålunda framställt,
har beaktats i ett av fångvårdsstyrelsen den 18 januari 1916 utfärdat
cirkulär angående stället, där straffarbete, fängelsestraff eller tvångsarbete
skall verkställas. I samband med cirkulärets utfärdande meddelade
mig styrelsen, att styrelsen tillika ville, då enligt berörda cirkulär
fånge, som dömts av krigsdomstol, anmäldes till sysselsättning i visst
yrke och för sådant ändamål borde överflyttas till annat fängelse, eller
när militärfånge måste på grund av bristande cellutrymme förflyttas,
tillse, att försändningen skedde till anstalt å eller i närheten av militär
förläggningsort, samt att, om det oaktat vid något tillfälle skulle
komma att inträffa, att militärfånge avtjänade straff annorstädes än i
så belägen anstalt, styrelsen skulle därom meddela militieombudsmannen
underrättelse.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1916 års riksdag
utvisar kvarstodo vid årets början från år 1915 balanserade

ärenden till ett antal av .................................................................... 104

Under år 1916 inkommo ärenden till följande antal

enligt allmänna diariet ............................................................................ 930

enligt diariet över hemliga ärenden .................................................. 13

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1916,
utgör alltså................................................................................................... 1,047

De 943 ärenden, som inkommit under år 1916, utgöras av:

ärenden inkomna från Kungl. Maj:t eller statsdepartement ........ 14

ärenden, överlämnade från riksdagens justitieombudsman ............ 3

ärenden inkomna från annan myndighet ............................................. 51

klagomål eller framställningar från enskilda .................................. 406

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militie ombudsmannen

åliggande granskning.............................................. 438

militieombudsmansexpeditionens organisations- och förvaltningsärenden
in. in........................................................................................ JU

Summa 943

Bland de från justitieombudsmannen inkomna ärenden utgöras 2
av klagomål eller framställningar från enskilda. Under året hava alltså

inkommit tillhopa 408 ärenden av sådan beskaffenhet.

Av dessa sistnämnda ärenden hava

på grund av återkallelse avskrivits ..................................................... 5

till annan myndighet hänvisats............................................................ 13

efter vederbörandes hörande fått förfalla.......................................... 65

efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits 184

till åtal hänvisats ....................................................................................... 3

på grund därav att klaganden erhållit gottgörelse eller eljest

rättelse vunnits, avskrivits.................................................................... 20

vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande eller påminnelser 30
vid årets slut varit på prövning beroende ......................................... 88

Summa 408

Av hela antalet ärenden hava under året slutbehandlats............... 803

till följande år balanserats ....................................................................... 244

Summa 1,047

Av de till år 1917 balanserade 244 ärenden hava inkommit

under år 1915............................................................................................. 11

under år 1916............................................................................................. 233

Summa 244

Av under året anhängiggjorda 26 åtal hava anställts

på grund av förd klagan....................................................................... 8

på grund av anmärkning vid inspektion ............................................ 9

av annan anledning.................................................................................. 9

Summa 26

Den stora tillströmningen av ärenden i allmänhet och särskilt av
sådana, som innefatta klagomål, beror utan tvivel till huvudsaklig del
på de omfattande inkallelser till rikets försvar, som föranletts av det
nuvarande krigstillståndet inom vissa av våra grannländer. Även några
andra omständigheter, som påverkat klagomålens antal, torde emeller -

tid i detta sammanhang böra omnämnas. I skrivelse till statsutskottet
den 10 april 1910 — återgiven i statsutskottets utlåtande nr 13(i vid
1916 års riksdag — påpekade jag olägenheten av att gällande krigsavlöningsregleinente
icke innefattade alla bestämmelser, som gällde i
fråga om värnpliktigs rätt till bibehållande av krigslön vid tjänstledighet,
utan att eu bestämmelse härom vore att finna i ett särskilt
kungl. brev. Ett liknande förhållande äger rum beträffande en bestämmelse
rörande värnpliktigas avlöning. Genom kungörelse den 3 juni
1915 om ändrad lydelse av vissa paragrafer i reglementet för arméns avlöning
under fred den 11 oktober 1907 meddelades den bestämmelse, att
penningbidraget till värnpliktig under tjänstgöring i linjen skulle utgå
med 50 öre om dagen. Bestämmelsen skulle träda i kraft den 1
november 1915, för visst fall t. o. in. tidigare. I denna till synes
uttömmande bestämmelse i ämnet har emellertid genom särskilt kungl.
brev den 3 september 1915 gjorts eu väsentlig modifikation. Detta
kungl. brev föreskriver nämligen, att för värnpliktstjänstgöring, å vilken
bestämmelserna i 1914 års värnpliktslag § 54 mom. 2 eller i äldre lag
skola tillämpas, skall, även om samma tjänstgöring infaller efter den
1 november 1915, utgå penningbidrag allenast med belopp, som skolat
utgå, därest tjänstgöringen ägt rum före sistnämnda dag. Följden
härav har blivit, att vissa värnpliktiga av äldre årsklass, som på grund
av laga förfall eller beviljat uppskov fullgjort första tjänstgöringen
efter den 1 november 1915, fått penningbidrag till belopp av allenast
20 öre för dag, samtidigt som till första tjänstgöring — visserligen för
längre tid — inkallade värnpliktiga av yngre årsklass fått penningbidrag
till belopp av 50 öre för dag. Och då det anförda kungl.
brevet icke — i likhet med kungörelsen den 3 juni 1915 — införts i
Svensk författningssamling, är det icke ägnat att väcka förvåning, att
skillnaden i fråga om penningbidrag föranlett förfrågningar och
klagomål.

Härförutom kan anmärkas, att bestämmelserna om avlöning vid
särskilda slag av tjänstgöring icke alltid synas äga önskvärd inbördes
överensstämmelse. Vid tillämpning av bestämmelsen i kungl. brevet
den 18 juni 1915 rörande den utav riksdagen medgivna särskilda
ersättning av 67 öre för dag till värnpliktiga, som enligt kungl. brevet
den 1 december 1914 varit inkallade för undergående av reservbefälsutbildning,
har iakttagits att ersättningen till dessa värnpliktiga kommit
att uppgå till högre belopp än som tillkommit vissa till ifrågavarande
tjänstgöring inkallade reservunderbefäl samt fast anställda korpraler
och vice korpraler. Att särskild ersättning utgått till dem, som in -

kallats till reservbefälsutbildning enligt sistnämnda kungl. brev eller
enligt kungl. brevet den 14 juni 1916, men däremot icke medgivits
dem, som varit inkallade till en utbildningskurs av enahanda beskaffenhet
på grund av kungl. brevet den 23 oktober 1915, har ävenledes
föranlett framställningar till militieombudsmannen.

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag
för övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen vid inspektionerna komma att överlämnas till riksdagens
lagutskott.

Såsom bilagor till denna’ allmänna redogörelse fogas

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga
åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som föranlett annan åtgärd än
åtal eller därmed jämförlig framställning,

redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen
gjorts hos Kungl. Maj:t, och

anmärkningar beträffande tillämpningen av lagen den 23 oktober
1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Till riksdagen överlämnas härjämte särskilda framställningar
angående

revision av förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

krigstidstillägg eller krigstidshjälp åt befattningshavare vid militieombudsmannens
expedition och

förhöjning för åren 1917 och 1918 av anslaget till befordrande
av göromålens gång vid militieombudsmansexpeditionen samt till vikariatsersättning.

Stockholm den 15 januari 1917.

AXEL ÖSTERGREN.

Sture Centerwall.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för behandling hos domstol eller

annan myndighet.

.1. Fråga om obehörig vägran att utlämna expedition utan avgift.

I en till militieombudsmannen ingiven skrift anförde operationssalssköterskan
vid garnisonssjukhuset i Stockholm Ingrid Linders bland
annat: Enligt skrivelse den 25 maj 1915 hade arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse anmodat förvaltningen vid garnisonssjukhuset att ofördröjligen
uppsäga Ingrid Linders från hennes befattning vid sjukhuset.
Sedan Ingrid Linders erhållit kännedom om nämnda skrivelses innehåll,
hade hon till sjukvårdsstyrelsen insänt anhållan om utskrift av beslutet
om uppsägningen samt om besvärshänvisning. Såsom svar hade den
12 juni 1915 meddelats henne innehållet av en vid Ingrid Linders
skrift i styrkt avskrift fogad skrivelse från sjukvårdsstyrelsen till
sjukhusförvaltningen den 4 samma månad, vilken skrivelse, jämte
besvärshänvisning, innehöll i nu ifrågavarande del det tillkännagivandet,
att Ingrid Linders vore berättigad att hos styrelsen mot erläggande
av stämpelavgift och lösen erhålla avskrift av styrelsens skrivelse till
sjukhusförvaltningen angående hennes uppsägning från den av henne
innehavda operationssköterskeplatsen. Ingrid Linders ville fästa militieombudsmannens
synnerliga uppmärksamhet därå, att sjukvårdsstyrelsen
förvägrat henne erhålla avskrift av styrelsens skrivelse till sjukhusförvaltningen
rörande hennes avskedande annorledes än mot stämpelavgift
och lösen. Uppenbarligen anginge ärendet i högsta grad hennes
tjänst vid garnisonssjukhuset, och hon vore alltså jämlikt såväl förordningen
om expeditionslösen som stämpelförordningen berättigad att
erhålla handlingen utan avgift.

Militieombudsmannens ämbetsbernttelse. 3

Vid denna skrift hade — förutom avskriften av sjukvårdsstyrelsens
ifrågakomna skrivelse den 4 juni 1915 — även fogats en av sjukhusväbeln
P. E. Östlund styrkt avskrift av skrivelsen den 25 maj 1915
angående uppsägning av klaganden. Båda de nämnda skrivelserna
voro undertecknade av chefen för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
generalfältläkaren Per Anton Victor Nettelblad och chefen för samma
styrelses fältläkarebyrå, överfältläkaren Axel Iwar Dahlheim.

Sedan militieombudsmannen anmodat sjukvårdsstyrelsen att avgiva
yttrande över klagoskriften, hade styrelsen i en på enahanda sätt
undertecknad skrivelse avgivit sådant yttrande. Styrelsen bifogade
därvid styrkt avskrift av ett mellan förvaltningen vid garnisonssjukhuset
i Stockholm och sjuksköterskan Ingrid Linders upprättat kontrakt,
enligt vilket Ingrid Linders antagits till operationssalssköterska vid
garnisonssjukhuset från och med den 1 januari 1910 mot följande
villkor, bland annat, nämligen, att hon skulle erhålla i arvode sexhundra
kronor för år jämte 1 krona 50 öre för dag till kost samt
etthundra kronor lönetillägg enligt nådigt brev den 9 februari 1909
under den tid hon utövade befattningen ävensom fri bostad med nödig
vedbrand i den lägenhet inom sjukhusets område, som sjukhusförvaltningen
bestämde; att under henne tilldelad semester arvodet och
lönetillägget bibehölles och ersättningen för kosthåll utginge med
tjugufem kronor för månad; att Ingrid Linders skulle ställa sig till
noggrann efterrättelse de föreskrifter rörande ifrågavarande befattning,
vilka funnes intagna uti den för sjukhuset gällande instruktionen;
att hon därutöver skulle ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
såväl i avseende å utövandet av hennes tjänst som rörande ordning
m. m., vilka meddelades av vederbörande läkare; att — enligt 5.
punkten — om Ingrid Linders icke i allo uppfyllde kontraktet, förde
ett oordentligt leverne eller icke genast efterkomme de befallningar,
som gåves henne av vederbörande läkare, skulle hon, om förvaltningen
funne sådant nödigt, genast vara från tjänsten skild samt skyldig
att inom av förvaltningen föreskriven tid avflytta från sin bostad
inom sjukhuset; samt att kontraktet gällde med en månads uppsägning,
såvida avflyttning icke skulle ske på grund av föreskriften i 5. punkten.

Under hänvisning till omfömälda kontrakt anförde sjukvårdsstyrelsen
i sitt yttrande, att då Ingrid Linders anställning vid garnisonssjukhuset
vore grundad blott på kontrakt, med rätt för vederbörande
att uppsäga henne från hennes befattning, stj^relsen ansett
Ingrid Linders icke kunna hänföras till ämbets- eller tjänstemän, utan
i stället vara att jämställa med varje annan enskild person, som genom

I»

avtal med otjenlig myndighet för längre eller kortare tid anställdes i
statens tjänst. Vid sådant förhållande hade styrelsen ej heller ansett
henne berättigad att utan erläggande av stämpel- och lösenavgift erhålla
avskrift av expeditioner, som på ett eller annat sätt rörde henne.

I avgivna påminnelser bestred Ingrid Linders riktigheten av
sjukvårdsstyrelsens uppfattning, att den omständighet, att hon genom
kontrakt vore anställd vid garnisonssjukhuset, skulle innebära, att
bon icke kunde anses såsom statstjänare utan allenast såsom enskild
person. Ingrid Linders, som i påminnelseskriften jämväl omnämnde,
hurusom sjukvårdsstyrelsens registrator i enlighet med styrelsens uppfattning
uti ifrågavarande hänseende avfordrat henne och mottagit tre
kronor i stämpelavgift och lösen för ett diariibevis, anförde i en senare
ingiven skrift vidare, att omständigheterna syntes vara sådana, att
styrelsen ej borde undgå ansvar för det fel, som den låtit komma
sig till last genom att förvägra henne erforderlig expedition. Även
om styrelsen skulle haft anledning att skilja henne från tjänsten, hade
den bort inse, att dess beslut icke kunde upphäva det faktum, att
hon vid tiden för beslutet var anställd i statens tjänst. Genom sjukvårdsstyrelsens
åtgärd att vägra henne expedition hade någon direkt förlust
ej tillskyndats henne, eftersom det lyckats henne att på annat sätt
skaffa sig avskrift av styrelsens beslut, och hon hade därför ej något
annat ersättningsyrkande att framställa än att av registratorn återfå
vad hon fått utgiva för omförmälda bevis \

* *

Inför högsta domstolen ställde militieombudsmannen härefter
generalfältläkaren Nettelblad och överfältläkaren Dalheim under åtal
för ämbetsfel. I underdånig skrivelse anförde militieombudsmannen
följande:

»Reglementet för garnisonssjukhuset i Stockholm den 8 juni
1906 med däri genom kungörelsen den 10 december 1909 gjorda
ändringar innehåller bland annat, att vid sjukhuset äro anställda två
sjukhusläkare, av vilka en tillika chefläkare, samt, förutom andra
uppräknade befattningshavande, sjuksköterskor och annan personal på

1 Enär med hänsyn till innehållet av Kung! Maj:ts här nedan refererade utslag den 29
murs 1916 i målet mot generalfältläkaren Nettelblad och överftiltläkaren Dahlheim registratorn
borde anses hava ägt rätt alt av Linders fordra lösen och stämpel för det ifrågavarande diarii''
beviset, blev ärendet såvitt anginge nämnda registrator den 7 juni 1916 efter det ett genom feldebitering
för högt uttaget belopp å en krona återburits från vidare handläggning avskrivet.

sätt sjukhusets stat närmare utvisar (§ 3). Chefläkaren äger över den
honom underlydande personal den bestraffningsrätt, som enligt disciplinstadgan
för krigsmakten tillkommer befälhavare för skola eller annan
kommendering av armén, den där omfattar personal från skilda
regementen eller kårer (§ 2). Den personal, som icke är tillsatt på
stat, kommenderad av Kungl. Maj:t eller förordnad av medicinalstyrelsen,
av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse eller av chefen för
fjärde arméfördelningen, antages medelst kontrakt av sjukhusförvaltningen
(§ 4 inom. 14); och synes sistnämnda antagningssätt, att döma
av bestämmelsernas uppställning, gälla bland annat sjuksköterskorna.
Chefläkaren fördelar sjukhusets sjuksköterskor till tjänstgöring å dess
avdelningar (§ 5 mom. 4). Sjuksköterskor lyda omedelbart under
vederbörande sjukhusläkare och förrätta den tjänst, som denne föreskriver
(§17 mom. 1). Operationssalssköterskan äger årligen att, enligt chefläkarens
bestämmande, åtnjuta en månads tjänstledighet med bibehållande
av sitt arvode och med åtnjutande av tjugufem kronor i
kostpenningar (§39 mom. 2).

Enligt den i arméförvaltningen upprättade liggare över de i
riksstaten uppförda anslag å fjärde huvudtiteln för år 1915 upptager
den stat för garnisonssjukhuset i Stockholm, som den 18 juli 1913
fastställts att lända till efterrättelse tillsvidare från och med år 1914,
under rubriken »löner, arvoden och dylikt» eu operationssalssköterska
med — förutom fri bostad med möbler, bränsle och lyse samt tvätt
— arvode av 600 kronor jämte två tillägg å arvodet å 200 kronor,
det ena efter 5 års och det andra efter 10 års väl vitsordad tjänst,
och gäller enligt samma stat, att sköterska för rätt att erhålla arvodesförhöjning
äger tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring vare sig i
samma befattning eller i befattning såsom sjuksköterska vid annat
arméns garnisonssjukhus, med vilken rätt till arvodesförhöjning efter
viss tids tjänstgöring är förenad.

Rätt till pension synes däremot icke från det allmännas sida vara
tillförsäkrad sjuksköterska vid garnisonssjukhuset.

Då förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen,
§ 13, befriar ämbete- eller tjänsteman från erläggande av lösen
med rättighet att ändå erhålla nödiga expeditioner i allt vad till ämbetet
eller tjänsten hörer, så ock i mål, som röra ansvar eller ersättningsskyldighet
för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten, samt
förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, § 7, i
enahanda utsträckning befriar ämbets- eller tjänsteman från stämpelavgift
för statsmyndighets expeditioner, har någon närmare bestämning

av begreppet ämbets- eller tjänsteman icke samtidigt ägt rum. Så
vitt angår den allmänna strafflagens område gäller, enligt 10 kap. 1 §
strafflagen, att med ämbetsman förstås den, som med Konungens fullmakt
å ämbetet försedd är eller ämbete av lika värdighet innehaver
eller i sådan ämbetsmans ställe lagligen satt är, så ock domare, ändå
att han ej blivit av Konungen förordnad, men i fråga om straffskydd
mot våld eller förolämpning likställer nämnda kapitel i strafflagen
med ämbetsman innehavare av vissa angivna uppdrag och med tjänsteman,
vilket begrepp ej närmare bestämmes, bland annat den, som är
förordnad eller vald att offentligt tjänsteärende förrätta eller annan
befattning utöva eller kallad att vid offentlig förrättning tillhandagå.
Av större intresse äro stadgandena i 25 kap. strafflagen om brott av
ämbetsmän, helst de anförda bestämmelserna i expeditionslösens- och
stämpelförordningarna även gälla expeditioner i mål angående ämbetseller
tjänstefel. Stadgandena i sist berörda kapitel gälla — bortsett
från en utsträckning, som i detta avseende saknar betydelse — ämbetsmän,
detta begrepp taget i dess ovan angivna betydelse, samt
vidare dem, som äro satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna
av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars
eller stiftelsers angelägenheter, de tjänstemän, som under ämbets- eller
förvaltningsmyndigheterna lyda, samt andra, som förordnade äro att
ämbete eller tjänsteärende förrätta.

Bestämmelserna i 25 kap. strafflagen, ehuru i flera avseenden snävare
än därmed jämförliga stadganden i 10 kap., hava emellertid ansetts
gälla även beträffande innehavare av lägre befattningar i fall, då
fråga varit om förrättande av tjänsteärende. Härvid har hänsyn ej
tagits till formen för anställningen. Sålunda har enligt ett av Eders
Kungl. Maj:t den 7 mars 1913 meddelat utslag ansvar enligt 25 kap.
strafflagen ådömts en lantbrevbärare, som anställts av generalpoststyrelsen
enligt kontrakt med viss tids uppsägning; och på enahanda
sätt och villkor anställda poststationsföreståndare hava av domstolar
ansetts skyldiga till ansvar enligt sist nämnda kapitel i strafflagen.

Någon rimlig anledning att giva bestämmelserna om ämbets- eller
tjänstemän en inskränktare tolkning, då fråga är om rätten till avgiftsfria
expeditioner, än då det gäller tillämpningen av stadgandena om
ansvar för fel i ämbetet eller tjänsten eller att i det förra hänseendet
sätta lägre befattningshavande i en ofördelaktigare ställning än högre
lärer icke kunna påvisas.

Vad klaganden, operationssalssköterskan Ingrid Linders, beträffar,
framgår av utredningen i detta mål, att hon var i författningsenlig

ordning antagen till innehavare av befattning med arvode å rikets
stat. Sjukvårdsstyrelsen bär erinrat, att hennes anställning grundats
blott på kontrakt med vederbörande förbehållen uppsägningsrätt.
Kontraktsformen är emellertid här som i åtskilliga andra fall — även
inom krigsmakten — den form, varigenom tjänst besattes med ordinarie
innehavare, och om än uppsägningsvillkoret gör anställningen i viss
mån osäker, förefinnes en ännu större osäkerhet för extra eller tillförordnade
tjänstemän, vilka kunna omedelbart eller efter föregående
varning skiljas från vederbörande ämbetsverk eller erhållet förordnande,
men i fråga om ansvar för tjänstefel och utan tvivel även beträffande
rätten till kostnadsfria expeditioner i tjänsteärenden äro likställda med
ordinarie befattningshavande. Att Ingrid Linders, sedan hon enligt
sjukvårdsstyrelsens beslut uppsagts från sin befattning, för fullföljd av
talan mot beslutet haft behov av ett exemplar därav, har ej ifrågasatts
och lärer ej kunna ifrågasättas likasom ej heller att beslutet angick
vad till hennes befattning hörde. Då hon hos det ämbetsverk, som
meddelat beslutet, anhållit om utskrift av detsamma för beslutets överklagande,
hade hon följaktligen bort erhålla expeditionen utan avgift.
Hennes rätt därutinnan synes så uppenbar, att en vägran att tillhandahålla
henne avgiftsfri expedition icke bör undgå laga beivran.

Tillhandahållandet av expeditioner likasom även ansvaret för deras
förseende med stämpel åligger i allmänhet vederbörande expeditionshavande.
Av § 18 uti instruktionen för arméförvaltningen den 11
oktober 1907 med däri genom kungörelsen den 31 december 1914
gjorda ändringar vill det synas, som skulle antingen det i § 8 mom.
3 omnämnda kvinnliga biträde eller ock någon av arméförvaltningens
civila tjänstemän hava att svara för utlämnande av sjukvårdsstyrelsens
expeditioner. I förevarande fall har emellertid frågan om lösen och
stämpel avgjorts av sjukvårdsstyrelsen själv genom formligt beslut,
som enligt en i målet ingiven avskrift meddelats den 4 juni 1915 men
enligt styrelsens till mig avgivna yttrande fattats den 7 samma månad.
För detta beslut äro generalfältläkaren Nettelblad och överfältläkaren
Dalheim ansvariga; och yrkar jag alltså att de för det oförstånd,
vartill de gjort sig skyldiga genom beslutet att en expedition, som
författningsenligt bort tillhandahållas avgiftsfritt, skulle utlämnas allenast
mot lösen och stämpelavgift, måtte fällas till ansvar enligt 25
kap. 17 § strafflagen eller annat lagrum, som Eders Kungl. Maj:t
må finna tillämpligt.»

Sedan generalfältläkaren Nettelblad och överfältläkaren Dalheim
i målet avgivit underdånig förklaring, meddelade Kungl. Maj:t utslag

den 29 mars 1916. Utslaget var av följande innehåll: Kungl. Maj:t
funne väl de i § 13 av förordningen angående expeditionslösen och
§ 7 av förordningen angående stämpelavgiften beträffande ämbets- och
tjänsteman givna stadganden vara tillämpliga å Ingrid Linders såsom
operationssalssköterska vid garnisonssjukhuset, men enär Ingrid Linders
icke för utövande av sin tjänst haft behov av den expedition, som
genom sjukvårdsstyrelsens skrivelse den 4 juni 1915 förvägrats henne
att utbekomma annorledes än mot erläggande av stämpelavgift och
lösen, samt ifrågavarande expedition ej heller avsett mål rörande ansvar
eller ersättningsskyldighet för fel eller försummelse i Ingrid Linders’
tjänst, ansåge Kungl. Maj:t sjukvårdsstyrelsens i nämnda skrivelse innefattade
beslut icke hava varit felaktigt, och funne förty åtalet icke
kunna bifallas. 1

2. Felaktigt utslag i tjuvnadsmäl.

Av ett utav krigsrätten vid Göta livgarde den 29 juni 1915 meddelat
utslag, som införskaffats i anledning av en anmärkning vid de
från regementets häkte till militieombudsmansexpeditionen inkomna
fångförteckningar för andra kvartalet 1915, inhämtades, hurusom
krigsrätten, enär volontären vid 3. kompaniet nr 34 Axel Valfrid
Håkansson vore övertygad att hava den 7 juni 1915 med våld uppbrutit
ett volontären vid samma kompani nr 10 G. Gustafsson tillhörigt
skåp och där tillgripit ett par Gustafsson tillhöriga skodon, värda nio
kronor 50 öre, under åberopande av § 121 strafflagen för krigsmakten
och 20 kap. 4 § 4 mom. allmänna strafflagen dömt Håkansson för
första resan snatteri medelst inbrott att undergå straffarbete i fyra
månader.

I 20 kap. 4 § allmänna strafflagen finnes viss strafflatitud stadgad
bland annat för stöld medelst inbrott, och tillägges i sista stycket av
denna paragraf, att, därest i fall, varom i paragrafen förmäles, värdet
av det tillgripna ej går över femton riksdaler, ändå skall för stöld
dömas.

Som krigsrätten uti berörda utslag uppenbarligen åsidosatt sist
omförmälda bestämmelse, infordrade militieombudsmannen genom sekundchefen
för regementet yttrande från krigsrättens ledamöter vid omförmälda
rättegångstillfälle den 29 juni 1915.

1 I målets avgörande deltogo justitieråden Lindbäck, Quensel, Améen, Svedelius och
Almén, vilka alla voro ense om det slut Kungl. Majds utslag innehåller.

2 4

Uti sedermera avgivet yttrande autörde dessa, numera översten

B. C. A. Ribbing, auditören C. G. E. Breitholtz, kaptenerna S. J. Wiman
och A. B. G. Beskow samt löjtnanten S. C. Quennerstedt bland annat
följande. Det av militieombudsmannen anmärkta uttryckssättet »första
resan snatteri medelst inbrott» i stället för »första resan stöld medelst
inbrott» berodde på rent förbiseende av Breitholtz. Då emellertid
rätta lagparagrafer syntes vara i utslaget åberopade och anmärkning
mot straffmätningen icke gjorts gällande, hemställdes, att militieombudsmannen
måtte låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Av ett militieombudsmannen tillhandakommet avstraffningsbevis
inhämtades, att Håkansson å kronohäktesavdelningen vid centralfängelset
å Långholmen avtjänat det honom genom omförmälda utslag
ålagda straffarbete.

* *

I det av krigsrättens ledamöter avgivna yttrandet hade framhållits,
att rätta lagparagrafer syntes vara åberopade i utslaget. Då
Håkansson torde hava varit förvunnen att hava från annan, som varit
förlagd med honom i samma kasärn, förövat stöld av gods, söm denne
haft där förvarat, ville det emellertid synas, som hade även 114 §
strafflagen för krigsmakten bort åberopas, helst det nämnda förhållandet
i och för sig gällt som en strafifskärpningsgrund och uteslutit tillämpning
av fängelsestraff, som annars enligt de utav krigsrätten åberopade
lagrum kunnat ifrågakomma, därest omständigheterna ansetts synnerligen
mildrande.

Det var likväl ur eu annan synpunkt som militieombudsmannen
funnit det ifrågavarande utslaget ägnat att framkalla betänkligheter.
Om nämligen Håkansson efter utståndet straff beginge stöld eller
inbrott eller ock snatteri samt förutsättningarna för tillämpning av
återfallsbestämmelserna över huvud vore för haudeu, uppstode frågan,
huruvida det ovan omförmälda tillgreppet skulle tillräknas honom till
förhöjning av straff för återfall i brott på samma sätt som om lian.
på sätt vederbort, blivit dömd för första resan stöld medelst inbrott i
stället för, såsom utslaget innehölle, för första resan snatteri medelst
inbrott. Med hänsyn till de snäva gränserna för återfallsinstitutet i
vår rätt syntes nämnda fråga böra besvaras nekande. Visserligen gäller
enligt 20 kap. 7 § allmänna strafflagen att inbrott utan tillgrepp skall
lika med stöld anses i fråga om förhöjning av straff efter ty i samma
paragraf sägs, och möjligen kunde ifrågasättas att »snatteri medelst
inbrott» i detta avseende icke skulle hava ringare verkan än inbrott

utan tillgrepp. Emellertid syntes avgörande betydelse böra tillmätas
den rubricering av brottet, som ägt rum vid dess bestraffande. Hade
t. ex. ett brott, som bort bestraffas såsom rån, blivit av vederbörande
domstol betecknat allenast såsom stöld, torde detsamma, i händelse
den dömde efter utståndet straff på nytt gjorde sig skyldig till rån.
icke uti iterationsavseende kunna anses såsom annat än stöld. Och
beträffande ett brott, som erhållit den för strafflagen okända beteckningen
»snatteri medelst inbrott», läge utan tvivel huvudvikten på
ordet »snatteri»; att ordet »inbrott» inginge i beteckningen och att
domstolen i fråga om anförande av lagrum och utmätande av straff
förfarit såsom om det gällt stöld medelst inbrott torde icke kunna
inverka på frågan om bestraffningens betydelse vid iteration.

I betraktande av vad i sistnämnda avseende anmärkts fann militieombudsmannen
sig icke kunna lämna utan beivran det förbiseende,
vartill krigsrätten i förevarande fall gjort sig skyldig. Militieombudsmannen
uppdrog därför åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa ledamöterna
i krigsrätten vid omförmälda tillfälle, översten Ribbing, auditören
Breitholtz, kaptenerna Wiman och Beskow samt löjtnanten Quennerstedt
under åtal inför krigshovrätten, varvid överkrigsfiskalsämbetet
borde yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet för vad de
uti nu ifrågavarande hänseende låtit komma sig till last.

Med anledning härav yrkade överkrigsfiskalsämbetet uti memorial
till krigshovrätten, att översten Ribbing och hans medparter måtte för
vad militieombudsmannen lagt dem till last dömas till ansvar jämlikt
25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

Den 5 april 1916 meddelade krigshovrätten utslag i målet, därvid
krigshovrätten yttrade: Ehuru översten Ribbing och hans medparter
i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid ifrågavarande
utslags meddelande gjort sig skyldiga till förbiseende i det av
militieombudsmannen anmärkta avseendet, likväl och som vad härutinnan
läge översten Ribbing och hans medparter till last icke vore av
beskaffenhet att böra för någon av dem medföra ansvar för fel i
ämbetet, ty funne krigshovrätten den mot översten Ribbing och hans
medparter i målet förda talan icke kunna bifallas.

Med den utgång målet sålunda erhållit fann militieombudsmannen
sig ingalunda kunna åtnöjas. I underdånig skrivelse den 18 maj 1916
anförde militieombudsmannen därför besvär över krigshovrättens ifrågavarande
utslag, därvid militieombudsmannen anförde följande.

Att brott, som efter lag skulle bedömas såsom stöld, av dom Militieombudsmannent

ämbetsberättelse. 4

2«

stolen betecknades såsom snatteri vore icke så sällsynt som man av de
tydliga bestämmelserna i ämnet kunde vara benägen att tro. Sålunda
visade den utav riksdagens justitieombudsman vid lagtima riksmötet
år 1893 avgivna ämbetsberättelse, att Åsele lappmarks tingslags häradsrätt
genom utslag den 15 december 1890, enär Paulus Axel Jonsson
erkänt, att han dels vid ett tillfälle begått olovligt tillgrepp av gods till
värde av åtta kronor, dels vid ett annat tillfälle olovligen tillgripit
gods, värt tretton kronor 50 öre, förty, under åberopande av 20 kap.
1, 8 och 14 §§ strafflagen, dömt Jonsson för första resan å särskilda
tider förövat snatteri av gods till sammanlagt värde av tjuguen kronor
50 öre att hållas till straffarbete i tre månader och vara förlustig
medborgerligt förtroende under ett år från det han efter utståndet
straff blivit frigiven. I skrivelse till advokatfiskalen vid Svea hovrätt
hade justitieombudsmannen anmärkt, att häradsrätten visserligen
ådömt Jonsson straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende,
men häradsrätten hade dömt honom, enligt utslagets ordalydelse,
endast för å särskilda tider förövat snatteri, icke, såsom rätteligen
vederbort, för stöld. Följden härav hade synts justitieombudsmannen
bliva den, att, om Jonsson efter utståndet straff beginge stöld och
han följaktligen skolat, därest han blivit av häradsrätten dömd för
stöld, enligt bestämmelserna i 20 kap. strafflagen dömas för andra
i''esau stöld, han till följd av häradsrättens omförmälda oriktiga dom,
icke kunde dömas annat än för första resan stöld, samt att han,
om han beginge snatteri, därför han rätteligen skolat dömas till straff
för andra resan stöld, endast kunde dömas för andra resan snatteri,
vaijämte justitieombudsmannen framhållit, att om Jonsson än ytterligare
förövade tillgrepp, verkningarna av den felaktiga domen även i
dylik händelse bleve märkbara. Det förbiseende, vartill häradsrätten
i det ifrågakomma fallet gjort sig skyldig, hade justitieombudsmannen
funnit vittna om en sådan vårdslöshet, att detsamma icke borde avlöpa
utan näpst för vederbörande. Detta blev ej heller händelsen; i
anledning av det åtal, som advokatfiskalen efter justitieombudsmannens
förordnande anhängiggjorde mot häradsrättens t. f. ordförande, utlät
sig hovrätten i utslag den 29 mars 1892, att som häradsrättens ovanberörda
utslag vore i det av advokatfiskalen anmärkta hänseende stridande
mot lag samt häradsrättens ordförande vore för detsamma ansvarig,
dömdes han, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen att för
det fel i domarämbetets utövning han sålunda låtit komma sig till last
bota trettio kronor. Enligt vad i sagda ämbetsberättelse tillika uppgivits
blev hovrättens utslag icke överklagat.

Vidare hade vid granskning av fångförteckningar från flottans

stations i Stockholm häkte anmärkts, att stationskrigsrätteu genom
utslag den 23 april 1915 under åberopande av 115 § strafflagen för
krigsmakten samt 20 kap. 4 och 5 §§ allmänna strafflagen dömt tvä
värnpliktiga för snatteri ur kronans förråd medelst inbrott att var lör
sig undergå straffarbete i två månader. För det fel, vartill stationskrigsrätten
enligt militieombudsmannens mening gjort sig skyldig, då
ifrågakomma två värnpliktiga dömdes till ansvar för snatteri medelst
inbrott i stället för, såsom rätteligen bort ske, för stöld medelst inbrott,
hade militieombudsmannen förordnat om åtal inför krigshovrätten
mot krigsrättens ledamöter.

Ett liknande fall vore för närvarande föremål för skriftväxling i
anledning av en anmärkning mot ett av Jönköpings regementes krigsrätt
den 3 juli 1915 meddelat utslag. Anmärkningen avsåge att krigsrätten,
som under åberopande av 20 kap. 1, 4 och 9 §§ samt 4 kap.
3 § allmänna strafflagen, jämförda med 113, 115 och 121 § i 1881 års
strafflag för krigsmakten, dömt en värnpliktig för å särskilda tider
begångna snatteribrott, delvis i förening med inbrott, att undergå straffarbete
i två månader, rätteligen bort beteckna brottet såsom stöld,
delvis i förening med inbrott.

Det fall, varom i förevarande mål vore fråga, skilde sig, likasom
de två övriga hos militieombudsmannen anmärkta fallen, så till vida
från det av justitieombudsmannen tidigare beivrade som i detta sistnämnda
icke var fråga om inbrott. Att ordet inbrott i en eller annan
sammanställning förekomme i beteckningen å ett brott, som av vederbörande
domstol själv förklarades vara snatteri, och att straffet utmätts
såsom för stöld syntes militieombudsmannen emellertid icke kunna förebygga
de olägenheter vid iteration, som av justitieombudsmannen framhållits
i det bär ovan refererade rättsfallet. På grund härav och då
dessutom ett fel i domarämbetets utövning väl borde anses svårare och
följaktligen bedömas strängare, om enligt eu allmänt spridd publikation
ett annat väsentligen likartat fel förut gjorts till föremål för beivran
och föranlett laga ansvar, hade militieombudsmannen ansett sig icke
kunna låta sig nöja med krigshovrättens utslag, utan yrkade därför
att Kungl. Maj:t måtte med ändring av samma utslag fälla översten
Ribbing och hans medparter till ansvar för den vårdslöshet i domarämbetets
utövning, som i målet lagts dem till last.

På militieombudsmannens besvär meddelade Kungl. Maj:t den
oktober 1916 1 följande utslag: Enär Ribbing och hans medparter vid

1 I målets avgörande deltogo justitieråden Bohman, Sundberg, Thomasson, von Seih,
generallöjtnanten Leth, justitierådet friherre Leijonhufvud och viceamiralen Dyrssen. Justitierådet
Sundberg var skiljaktig och fann ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

ifrågavarande utslags meddelande förfarit felaktigt uti det av militieombudsmannen
anmärkta avseende, prövade Kungl. Maj:t jämlikt 25
kap. 17 § strafflagen rättvist att, med ändring av krigshovrättens utslag,
döma Ribbing och hans medparter att för den försummelse i
domarämbetets utövning, som sålunda läge dem till last, bota Breitholtz
50 kronor samt en var av Ribbing. Wiman, Beskow och Quennerstedt
10 kronor.

3. Försummelse såsom rullföringsomrädesbefälhavare.

Ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag innehåller (sid. 41 tf.)
redogörelse för ett emot förutvarande befälhavaren för Tingstäde rullföringsområde,
nr 77, före detta majoren Emil Westöö anställt åtal
för det denne genom försummelse att avföra värnpliktige n:r 360
21/1906 Johan Algot Wall ur rullföringsområdets avgångs- och restlängd
varit vållande därtill, att Wall anhållits för förment uteblivande från
mobilisering. Av berörda redogörelse framgår, att krigshovrätten genom
utslag den 1 december 1915 dels dömt Westöö att för vad han sålunda
låtit komma sig till last undergå arrest utan bevakning i fem dagar dels
ock ålagt honom att ersätta ej mindre Wall för mistad arbetsförtjänst
med 72 kronor och för utståndet lidande med 50 kronor än även statsverket
med kostnaderna för Walls inställande vid Gottlands infanteriregemente
med 68 kronor 25 öre.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Försummelse såsom rullföringsområdesbefälhavare.

I en till militieombudsmannen inkommen klagoskrift anförde
värnpliktige nr 169 21/1910 John Möller följande: Klaganden, som

vore född år 1892, hade mönstrats år 1909 — alltså tre år före då i
lag stadgad tid — samt därefter såsom tillhörande 1910 års klass fullgjort
rekrytmötet och första repetitionsmötet vintern 1910—1911,
andra repetitionsmötet år 1912 samt tredje repetitionsmötet 1913.
T början av februari 1914 hade Möller från rullföringsbefälhavaren i
Eksjö erhållit meddelande, att Möller blivit överförd till 1911 års klass.
I augusti 1914 hade de värnpliktige av 1911 års klass, vilka ej fullgjort
sina repetitionsmöten, blivit inkallade till krigstjänstgöring, men

Möller, som år 1913 fullgjort sitt sista repetitionsmöte, både alltså
icke tillhört de sålunda inkallade. Då sedermera även 1910 års klass
inkallats, hade Möller, som enligt berörda meddelande från rullföringsbefälhavaren
ej mera tillhörde sistnämnda klass, icke haft skyldighet
att inställa sig på kallelsen.

Den 11 september 1914 hade emellertid Möller hämtats av polis
och transporterats till Ilultsfred. Vid därstädes hållet majorsförhör
hade förklarats, att inisshälligheten icke uppstått genom Möllers förvållande
och därför ej kunde på något vis bestraffas. Enligt meddelad
underrättelse skulle likväl avlöning, som tillkomme Möller såsom värnpliktig
och utkommenderad till krigstjänstgöring, komma att kvarhållas
tills kostnaden för Möllers hämtning den 11 september 1914 eller 24
kronor 30 öre blivit täckt. Men då felet vore begånget av rullföringsbefälhavaren,
vore Möller ej skyldig betala liämtningskostnaden, och
anhölle därför Möller, att militieombudsmannen måtte ombestyra, att
hans avlöning utbetalades i vanlig ordning.

Sedan befälhavaren för Eksjö rullföringsområde, nr 21, majoi’en
Gustaf Ohlson, vilkens yttrande över klagoskriften infordrats, i en insänd
skrivelse förklarat, att klagoskriften ej kunde föranleda till något hans
yttrande, enär Möller den 1 april 1914 utflyttat till Kalmar samt den
8 juni samma år avförts till Kalmar norra rullföringsområde nr 17.
anmodade militieombudsmannen chefen för Kalmar regemente att ej
mindre infordra och inkomma med yttrande från befälhavaren för sistnämnda
rullföringsområde och vederbörande kompanibefäl än även själv
avgiva utlåtande i ärendet. I anledning härav insände chefen för
bemälda regemente, översten Sam Myhrman jämte eget utlåtande.:

l:o) ett av befälhavaren för rullföriugsområdet nr 17, majoren
G. L. Jennings avgivet yttrande av innehåll, bland annat, att Möller
år 1914 tillhört 1910 års klass samt enligt 1913 års inskrivningsförordning
§ 79 mom. f bort överföras till årsklassen 1911 först vid 1915
års ingång och att den värnpliktige själv skulle hålla reda på, vilken
klass han tillhörde;

2:o) avskrift av ett av Konungens befallningshavande i Kalmar
län den 18 januari 1915 meddelat förordnande att av Konungens befallningshavande
förskjuten forslingskostnad till belopp av 24 kronor 30
öre skulle i räkenskaperna avföras såsom förskott till ersättning av
Kalmar regemente;

3:o) avskrift av en den 3 juni 1915 dagtecknad, till chefen för 14.
kompaniet av Kalmar regemente löjtnanten I. Tillberg ställd skrivelse
från regementsintendenten Sven ltudebeck med anhållan, att, som Möller

enligt en åberopad verifikationshandling vore skyldig att till statsverket
erlägga 24 kronor 30 öre, utgörande till kronobetjening utbetald ersättning
för Möllers inställande å Hultsfred, motsvarande belopp måtte
innehållas av Möller tillkommande avlöningsmedel;

4:o) en till chefen för förutnämnda regemente ställd anmälan av
löjtnanten Tillberg, att det av Möller överklagade innehållandet å hans
avlöning av 24 kronor 30 öre skett på grund av skrivelse från regementets
kassaförvaltning av den 3 juni 1915.

I sitt förenämnda utlåtande anförde regementschefen huvudsakligen
följande: Det syntes icke kunna råda tvivel om, att ej Möller under

år 1914 jämlikt då gällande inskrivningsförordning tillhört årsklassen
1910. Det syntes sålunda ej heller kunna råda tvivel om, att truppbefälets
åtgärd att begära Möllers hämtning, då han ej inställde sig
med siu årsklass, skett i överensstämmelse med gällande lag, även om
Möller i själva verket ej avsett att undanhålla sig, utan uteblivit på
grund av en honom tidigare meddelad oriktig tjänsteuppgift. Vid
majorsförliör, som hållits med Möller, hade han kunnat styrka, att
han av befälhavaren för rullföringsområdet nr 21 erhållit skriftligt
meddelande om, att han från den 1 januari 1914 tillhörde 1911 års
klass, enligt vilket meddelande han ej varit skyldig att inställa sigill
den tjänstgöring, vartill han genom kronobetjäningens försorg
blivit hämtad. Inskrivningsbefälhavaren-regementschefen hade då
resolverat, att Möller visserligen tillhörde årsklassen 1910 och såsom
sådan vore tjänstgöringsskyldig, och att han därför skulle kvarstanna
i tjänstgöring men att dock det ovannämnda meddelandet från befälhavaren
för rullföringsområdet nr 21 berättigat Möllers antagande, att
han ej varit inställelseskyldig, vadan hans försenade inställelse ej skulle
betraktas såsom olovligt undanhållande och sålunda ej heller till
disciplinär bestraffning föranleda. På nyåret 1915 hade emellertid från
Konungens befallningshavande i Kalmar län till regementet ankommit
ovan omförmälda rekvisition å ersättning för hämtningskostnaden.
Då sedermera Möller den 25 maj 1915 med 1910 års klass, vilken han
jämlikt 1914 års inskrivningsförordning § 82 mom. c allt fortfarande
tillhörde, ånyo inkallats och inryckt till tjänstgöring, hade kassaförvaltningen
— på grund av föreskrifter, som arméförvaltningens civila
departement den 6 maj 1913 utfärdat med anledning av Kungl. Maj:ts
utslag den 10 september 1912 — genom förut anförda skrivelse till
chefen för det kompani, där Möller placerats, infordrat det av regementet
förskjutna beloppet, och hade kompanichefen jämväl avdragit
detsamma från Möller tillkommande avlöning. Att befria Möller häri -

från och låta statsverket vidkännas kostnaden, därtill hade regementschefen
ansett sig sakna befogenhet.

Efter emottagandet av detta utlåtande anhöll militieombudsmannen,
att regementschefen måtte insända avskrift dels av det protokoll,
som förts vid i yttrandet omförmält majorsförhör med Möller,
dels ock av det i ärendet åberopade meddelandet från befälhavaren
för rullföringsområdet nr 21. Regementschefen meddelade i svarsskrivelse,
att något protokoll icke blivit uppsatt över majorsförhöret
med Möller men att därvid enligt med hans dåvarande kompani- och
bataljonschefer sedermera verkställd utredning förefallit vad regementschefen
i sitt ovan återgivna utlåtande anfört; att regementschefen på
grund av militieombudsmannens förut omförmälda anmodan till honom
från Möller, som då befunnit sig i tjänstgöring vid regementet, infordrat
dennes inskrivningsbok, i vilken även fanns förvarat det omnämnda
skriftliga meddelandet från befälhavaren för rullföringsområdet nr 21;
att detta meddelande utgjorts av en å tjänstebrevkort delvis tryckt
delvis för hand ifylld underrättelse, att Möller från den 1 januari 1914
tillhörde 1911 års klass; samt att meddelandet tillika med inskrivningsboken
före Möllers utryckning från tjänstgöringen återställts till Möller
och sålunda icke vore för regementschefen tillgängligt.

Yad sålunda förekommit gav militieombudsmannen anledning att
med översändande av samtliga dittills i ärendet inkomna handlingar
begära nytt yttrande av majoren Ohlson. Denne avgav jämväl nu sådant
yttrande; och anförde han däri följande: Möller hade den 1 januari
1914 i rullföringsområdet nr 21 överförts till 1911 års klass, och funne
majoren Ohlson, att överföringen ej bort ske förrän den 1 januari 1915.
Då Möller den 8 juni 1914 försedlats från rullföringsområdet nr 21
till rullföringsområdet nr 17, hade han redovisats såsom tillhörande
årsklassen 1911 och i följd därav bort i stamrullan införas såsom tillhörande
sistnämnda årsklass. Hade befälhavaren för rullföringsområdet
nr 17 det oaktat rullfört Möller i 1910 års klass, hade enligt gängse
praxis underrättelse bort insändas till majoren Ohlson att den inflyttade
icke befunne sig i rätt årsklass, och hade då lätteligen ett meddelande
till Möller kunnat göras samt något obehag med inkallelsen icke ägt
rum. Vid överföring till annan årsklass erhölle de värnpliktige alltid
ett meddelande från rullföringsområdet nr 21.

Därefter infordrades förnyat yttrande även från befälhavaren för
Kalmar norra rullföringsområde, majoren Jennings. I det yttrande,
som majoren Jennings i följd därav avgav, anförde han, bland annat,
att det icke vore praxis att den ene rullföringsområdesbefälhavaren

underrättade den andre om av denne begångna fel; att föreskrift därom
ej heller funnes i gällande författningar; samt att majoren Jennings
saknat kännedom därom, att befälhavaren för rallföringsområdet nr 21
meddelat Möller, att denne blivit överförd till årsklassen 1911.

Uti avgivna påminnelser anhöll Möller, jämte det han fordrade
att utfå de innehållna avlöningsmedlen 24 kronor 30 öre, tillika om
ersättning för sina kostnader i målet med 25 kronor.

* *

Enligt § 79 mom. 1 f) av inskrivningsförordningen den 22 augusti
1913 skulle den, som inskrivits före det år värnplikten för honom
inträtt, och icke det år; då den årsklass, han tillhörde, utgjorde den
femte i ordningen av första uppbådets årsklasser, fyllt eller fyllde 25
levnadsår, vid varje följande års ingång omföras till närmast yngre
årsklass, intill dess han komme att tillhöra den årsklass, med vilken
han varit inskrivningsskyldig. Möller, vilken, ehuru född år 1892, inskrivits
år 1910, hade således enligt anförda bestämmelse bort vid
1915 års ingång överföras från 1910 års till 1911 års klass. I målet
vore utrett att majoren Ohlson såsom befälhavare för rullföringsområdet
nr 21 emellertid redan vid 1914 års ingång överfört Möller till 1911
års klass, att Möller, som jämlikt föreskrift i § 123 mom. 1 andra
punkten av nyssnämnda förordning blivit av majoren Ohlson underrättad
om överföringen, icke inställt sig till tjänstgöring då 1910 års
klass under 1914 inkallats till tjänstgöring vid Kalmar regemente, att
i anledning därav Möller blivit hämtad och genom kronobetjäningens
försorg inställd till tjänstgöring vid regementet, samt att kostnaden
för hämtningen med 24 kronor 30 öre avdragits från avlöningsmedel.
som för senare tjänstgöring vid regementet tillkommit Möller.

Uppenbarligen hade Möller ej haft anledning att antaga annat,
än att den av majoren Ohlson företagna överföringen till 1911 års
klass, varom Möller underrättats, varit riktig, och torde Möller alltså
icke böra vidkännas kostnaden för hämtningen till tjänstgöringen med
1910 åi’s klass. Långt före inkallelsen av 1910 års klass till berörda
tjänstgöring avfördes Möller från rullföringsområdet nr 21 till rullföringsområdet
nr 17, och ville det synas, som borde därvid den utav
majoren Ohlson vidtagna felaktiga överföringen kunnat uppmärksammas
i den översända värnpliktssedeln, så att åtgärd för rättelse kunnat
vidtagas, men då sådan åtgärd, varom föreskrift i författningarna saknades.

ej heller ägt ruin, torde majoren Ohlson icke kunna undgå att svara
för det utav honom begångna felet.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt krigsfiskalsämbetet
vid krigshovrätten att för ifrågakomna fel ställa majoren Ohlson under
åtal inför krigshovrätten. Krigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar
å honom efter lag och sakens beskaffenhet samt tillika efter Möllers
hörande fordra ersättning åt Möller för det belopp, varmed han fått
gälda omförmälda hämtningskostnad, ävensom för hans kostnader i
målet.

I enlighet härmed anställdes vid krigshovrätten åtal mot majoren
Ohlson.

I särskilda till krigshovrätten ställda skrifter fordrade Möller
ersättning dels för ovanberörda hämtningskostnad med 24 kronor 30
öre jämte ränta, dels för kostnaderna i målet med 48 kronor 50 öre
dels ock för genom hämtningen Möller tillskyndad förlust i hans yrke
med 175 kronor.

I avgivet memorial yrkade överkrigsfiskalsämbetet, att majoren
Ohlson för vad honom lagts till last måtte dömas till ansvar enligt 130 §
strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 samt att majoren
Ohlson måtte förpliktas ersätta Möller ifrågavarande hämtningskostnad
samt kostnaderna å målet med av Möller angivna belopp så ock gottgöra
Möller för honom genom hämtningen tillskyndad förlust i hans
yrke med ett skäligt belopp.

Den 6 maj 1916 meddelade krigshovrätten utslag i målet, därvid
krigshovrätten yttrade: Enär utredningen i målet gåve vid handen,
att före detta majoren Ohlson, vilken vid den tid åtalet avsåge, varit
befälhavare för Eksjö rullföringsområde, nr 21, i ovanberörda av militieombudsmannen
anmärkta avseende förfarit felaktigt i fullgörande av
tjänsteplikt, som i sådan egenskap ålegat honom, samt därigenom inträffat,
att Möller, på sätt ovan nämnts, blivit hämtad och genom
kronobetjäningens försorg inställd till tjänstgöring vid Hultsfred, ty
prövade krigshovrätten rättvist att, i anledning av den mot före detta
majoren Ohlson i målet förda talan, dels i förmågo av 130 § strafflagen
för krigsmakten den 23 oktober 1914 döma före detta majoren Ohlson
att för vad han sålunda låtit komma sig till last undergå arrest utan
bevakning i två dagar, dels ock ålägga honom att ersätta Möller för
kostnaderna för hans hämtande med 24 kronor 30 öre; för Möller
genom hämtningen tillskyndad förlust med 50 kronor och för kostnaderna
å målet med 30 kronor.

Ivrigshovrättens utslag hav vunnit laga kraft.

AfHitieombudsmannena ämbetsberåttelse. 5

5. Felaktig’ sammanläggning av straff.

Av handlingar, som militieombudsmannen infordrat i anledning
av en vid granskning av inkomna förteckningar över militärfångar i
kronohäktet i Landskrona gjord anmärkning, hade inhämtats, att sedan
bataljonschefen A. Lagercrantz enligt bataljonsorder den 20 oktober
1914, jämlikt 84 och 102 §§ strafflagen för krigsmakten ålagt värnpliktige
nr 166 6/1913 Albert Julius Eriksson för vägran att åtlyda
förmans i tjänsten givna befallning samt för fylleri i tjänsten sträng
arrest i åtta dagar, så hade fältkrigsrätten för Landskrona landstormskår
genom utslag den 26 oktober 1914 — jämte det krigsrätten under
åberopande av förenämnda två lagrum dömt Eriksson att för fylleri
den 21 sagda oktober undergå disciplinstraff av vakt arrest i fyra dagar
och för brott mot krigslydnaden vid samma tillfälle att undergå fängelse
i en månad eller att i en bot undergå fängelse i eu månad fyra dagar
— tillika förordnat, att det Eriksson genom bataljonschefen Lagercrantz’
beslut den 20 samma månad ålagda straff av åtta dagars sträng
arrest, vilket Eriksson icke undergått, skulle jämlikt 32 § i 1881 års
strafflag för krigsmakten förenas med det Eriksson utav krigsrätten
ådömda fängelsestraffet och Eriksson således för samtliga sina förbrytelser
i en bot undergå fängelse i en månad tjuguåtta dagar.

Enligt påskrift å utslaget av vederbörande fängelseföreståndare
hade det för Eriksson sålunda bestämda straffet, vilket han avtjänat å
kronohäktet i Landskrona, börjat den 4 januari 1915 och slutat den
4 påföljande mars.

Vid det förhållande, att fältkrigsrätten vid sammanläggning av
ifrågavarande straff icke förfarit i överensstämmelse med grunderna för
34 § nämnda lag, lät militieombudsmannen genom chefen för I. arméfördelningen
infordra yttrande från vederbörande ledamöter i fältkrigsrätten;
och insände i anledning härav arméfördelningschefen yttrande
av auditören Karl Lindquist, ryttmästarna friherre Gustaf Ramel och
greve Adam Moltke Huitfeldt samt löjnanterna John Lilliehöök och
Louis Hedberg såsom ledamöter av omförmälda fältkrigsrätt. I detta
yttrande anförde auditören Lindquist och hans medparter huvudsakligen,
hurusom det för krigsrätten förelegat att sammanslå fängelsestraff i eu
månad fyra dagar med disciplinstraff av sträng arrest i åtta dagar. De
kunde fördenskull icke medgiva obetingad anslutning åt militieombudsmannens
uppfattning att 34 § strafflagen för krigsmakten eller grunderna

för densamma i förevarande fall skolat äga tillämplighet. Därest emellertid
militieombudsmannen skulle vidhålla sin uppfattning, eller att man
i fall som föreliggande skulle hava att åter sönderdela ett redan fastslaget
fängelsestraff för att därefter åter börja nya sammanläggningar
av de olika straifen, voro de villiga att för framtiden tillämpa den
tolkning, militieombudsmannen kunde komma att hävda. Eriksson hade
förklarat sig icke föra någon ansvars- eller ersättningstalan emot fältkrigsrättens
ledamöter. Lindquist och hans medparter hemställde, att
saken icke måtte föranleda någon militieombudsmannens vidare åtgärd.

Vid detta yttrande fanns fogad en av Albert Julius Eriksson undertecknad,
av två vittnen styrkt förklaring, att han icke förde någon
ansvars- eller ersättningstalan mot ledamöterna i fältkrigsrätten i Landskrona
den 26 oktober 1914 för det fel, som uppstått vid sammanläggning
av Eriksson ådömda straff.

Den i krigsrättens utslag åberopade 32 § i 1881 års strafflag för
krigsmakten innehöll bestämmelser om förvandling av arreststraff till
straffarbete eller fängelse. I 33 § andra stycket stadgades, att om någon
på en gång ansåges övertygad om flera särskilda förseelser, vilka ådroge
disciplinstraff, han skulle umgälla dem med ett straff, vilket icke finge
bestämmas i mer än ett slag av disciplinstraff eller utöver dess högsta
mått. Därefter stadgades i 34 §, att de i 32 och 33 §§ om förening
eller förändring av straff meddelade föreskrifter skulle tjäna till efterrättelse
ej blott då någon på en gång lagfördes för flera brott, utan
även då någon, som till straff dömdes, förut fått sig ålagd annan, ej
verkställd bestraffning. Då fältkrigsrätten den 26 oktober 1914 fann
Eriksson vara övertygad om förseelse, som ådrog disciplinstraff, samt
Eriksson förut för andra förseelser fått sig ålagt disciplinstraff, som
ännu ej verkställts, hade fältkrigsrätten uppenbarligen bort på grund
av nyssnämnda stadganden först förordna, att de ifrågakomma förseelserna
skulle umgällas med ett disciplinstraff, vars mått icke bort sättas
utöver det högsta för straffarten bestämda, samt därefter och då
Eriksson för annan förseelse ansetts böra straffas med fängelse, låta
disciplinstraffet övergå till fängelse att förenas med det omedelbart
ådömda fängelsestraffet. I förevarande fall hade, då Eriksson för två
förseelser redan prövats skyldig till det högsta måttet av det strängaste
disciplinstraffet, någon förhöjning däri icke lagligen kunnat ifrågakomma
för den ytterligare förseelse, som ansetts skola umgällas med disciplin -

or»

straff, utan hade krigsrätten bort förklara, att Eriksson för de två förseelser
nämligen vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning
samt fylleri i tjänsten, för vilka Eriksson ålagts disciplinstraff genom
omförmälda bataljonsordern den 20 oktober 1914, samt för fylleriförseelsen
den 21 samma månad skulle undergå disciplinstraff av sträng
arrest i åtta dagar, varjämte krigsrätten bort förvandla detta arreststraff
till fängelse i tjugufyra dagar att sammanläggas med det Eriksson
omedelbart ådömda straff av fängelse i en månad, så att Eriksson för
samtliga förseelserna kommit att i en bot hållas i fängelse en månad
tjugufyra dagar. Genom att de Eriksson vid särskilda tillfällen ålagda
disciplinstraff vart för sig förvandlats till fängelse, både den sammanlagda
fängelsetiden kommit att utgöra eu månad tjuguåtta dagar.

Då Eriksson till följd av krigsrättens felaktiga förfarande hållits
i fängelse fyra dagar längre än som vederbort, fann militieombudsrnannen
sig icke kunna lämna det utav krigsrätten begångna felet utan
beivran, utan uppdrog åt krigsfiskalsämbetet vid krigshovrätten att
därför ställa auditören Lindquist, ryttmästarna friherre Ramel och greve
Moltke Iiuitfeldt samt löjtnanterna Lilliehöök och Hedberg såsom ledamöter
av krigsrätten vid sammanträdet den 26 oktober 1914 och
ansvariga för dess beslut under åtal inför krigshovrätten. Krigsfiskalsämbetet
borde därvid, efter det Eriksson fått tillfälle att avgiva yttrande
i målet, yrka ansvar å Lindquist och lians medparter efter lag
och sakens beskaffenhet samt tillika fordra ersättning åt statsverket för
Erikssons hållande i häkte fyra dagar med vederbörligt belopp.

Överkrigsfiskalsämbetet yrkade i anledning härav uti till krigshovrätten
avgivet memorial, att ovanbemälde krigsrättsledamöter måtte
för vad som lagts dem till last dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen samt förpliktas att gemensamt eller vilken av dem
bäst gälda gitte ersätta kronan kostnaden för Erikssons hållande i
kronohäktet i Landskrona under fyra dagar med 1 krona 59 öre.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 6 maj 1916, därvid
krigshovrätten yttrade: Enär, med hänsyn till stadgandena i 93 och

34 §§ strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881, krigsrätten, på
sätt militieombudsmannen anmärkt, vid sammanläggning av de Eriksson
genom åberopade beslut och utslag ålagda straff icke ägt att såsom
förvandlingsstraff för disciplinstraffen bestämma högre mått av fängelsestraff
än som motsvarat åtta dagars sträng arrest eller fängelse i tjugufyra
dagar, samt krigsrätten vid meddelandet av sitt utslag av den 26
oktober 1914, i enlighet vaiuned Eriksson för de uti omförmälda beslut
och utslag honom till last förda förseelser undergått fängelsestraff

sammanlagt en månad tjuguåtta dagar eller fyra dagar längre än som
vederbort, förty olagligen förfarit, alltså prövade krigshovrätten jämlikt
25 kap. 17 § allmänna strafflagen rättvist döma ryttmästaren friherre
Ramel och hans ovanbemälde medparter att bota, auditören Lindquist
50 kronor och eu var av de militära ledamöterna 10 kronor. Som,
enligt vad ett i krigshovrätten företett intyg gåve vid handen, det
belopp, vartill kostnaden för Erikssons underhåll i häktet under fyra
dagar uppgått eller 1 krona 59 öre, blivit inlevererat till vederbörande
tjänsteman vid tvång,sarbetsanstalten i Landskrona, funne krigshovrätten
yrkandet om förpliktande för krigsrättens ledamöter att gottgöra
kronan nämnda belopp ej föranleda vidare yttrande.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. Oriktiga anteckningar angående expedierandet av straffuppgifter m. m.

Vid inspektion av Upplands artilleriregemente den 29 september
1915 iakttogs, hurusom åtskilliga i brädden av krigsrättens protokoll
för år 1915 gjorda anteckningar angående expedierandet av uppgifter
till straffregistret synbarligen voro omedelbart före inspektionen tillskrivna,
och lät militieombudsmannen vid hemkomsten till Stockholm
i fångvårdsstyrelsen efterhöra, vilken dag i vissa av militieombudsmannen
antecknade fall vederbörande uppgift inkommit till styrelsen. Vid
jämförelse mellan sålunda erhållna uppgifter och berörda anteckningar
i krigsrättens protokoll befanns, att angående värnpliktige nr 250 58/1904
David Mauritz Hedman, den 28 januari 1915 av krigsrätten dömd för
brott mot krigslydnaden till fängelse i tre månader, straffuppgift enligt
anteckning i brädden av protokollet skulle expedierats den 11 februari
1915, men att uppgiften inkommit till fångvårdsstyrelsen först den 15
berörde februari; att angående värnpliktige nr 103 58/1904 Olof Alfred
Jansson, den 11 februari 1915 av krigsrätten dömd för brott mot krigslydnaden
till fängelse i tre månader, straffuppgift enligt anteckning i
brädden av protokollet skulle expedierats samma dag, men att uppgiften
inkommit till fångvårdsstyrelsen likaledes först den 15 februari;
samt att angående voloutären nr 11 Johan Emil Sahlström, som den
12 mars 1915 av krigsrätten dömts för tredje resan rymning till fängelse
i sex månader, straffuppgift enligt anteckning i brädden av protokollet
skulle expedierats den 26 mars 1915, men att uppgiften inkommit till
fångvårdsstyrelsen först den 17 påföljande april.

Sedan militieombudsmannen anmodat chefen för bemälda regemente
att i anledning av vad sålunda anmärkts inkomma med yttrande
av vederbörande auditör, avgav vice auditören Joel Svedberg, vilken i
egenskap av t. f. auditör undertecknat ifrågavarande straffuppgifter,
yttrande i ärendet samt anförde därvid följande: Anteckning angående
dagen, då straffuppgift avsändes, brukade av Svedberg alltid
göras och hade även i nu ifrågavarande fall gjorts först i memorialprotokollet
och därefter i brädden av konceptprotokollet. Ofta expedierade
han nämligen straffuppgiften redan samma dag, då utslaget
avkunnats, eller de närmaste dagarna därefter innan ännu konceptprotokollet
i sin helhet förelåge färdigt. När sedan konceptprotokoliet
i komplett skick undertecknades av Svedberg, införde han, med ledning
av anteckningarna i memorialprotokollet, i brädden av konceptprotokollet
enahanda anteckning om straffuppgifts expedierande. I nu förevarande
fall funnes i memorialprotokollen anteckningar om att straffuppgift
expedierats angående Hedman och Jansson den 11 februari
1915 samt angående Sahlström den 26 mars 1915. Samma anteckningar
hade av Svedberg överförts till konceptprotokollet, då detta
undertecknades av honom, och han hade ingen anledning att tro annat
än att dessa anteckningar i memorialprotokollet ävensom straffuppgifternas
underskrivande skett nyssnämnda dagar. Däremot vore det
möjligt att berörda uppgifters avsändande till fångvårdsstyrelsen på
ett eller annat sätt fördröjts. Vid genomseende av postboken för värdeförsändelser
hade nämligen Svedberg bemärkt, att någon straffuppgift
icke blivit avsänd den 11 februari men väl lördagen den 13 februari
1915. Någon anteckning i postboken angående straffuppgift omkring
den 26 mars 1915 funnes icke heller men däremot en dylik för den
16 april 1915. Då Svedberg efter att hava undertecknat straffuppgifterna
varken själv inlagt dem i kuvert eller personligen postat desamma
utan lämnat dem till ett biträde med tillsägelse att ombesörja
avsändandet, hade han ej haft reda på att berörda straffuppgifter icke
blivit avsända i behörig tid. Emellertid skulle han hädanefter personligen
övervaka straffuppgifternas avsändande i rätt tid, och syntes därför
ett upprepande av vad i sagda avseende anmärkts icke behöva befaras.

}j<

❖

görelsen (len 26 november 1914 om uppgifter till straffregistret och
om registrets förande gäller vidare, att straffuppgift från krigsrätt skall
undertecknas av auditören; att, där utslag avkunnats muntligen, uppgiften
skall avsändas inom fjorton dagar efter utslagets avkunnande;
samt att angående dagen, då uppgift från underrätt avsändes, anteckning
skall göras i brädden av det protokoll, vari utslaget är intaget.

Beträffande de föreliggande fallen syntes få antagas, att straffuppgifterna
angående Hedman och Jansson avsänts den 13 februari
1915 samt straffuppgiften angående Sahlström den 16 april 1915. Uppgiften
om Jansson både sålunda avsänts i rätt tid, varemot uppgiften
angående Hedman avsänts något och uppgiften angående Sahlström
avsevärt senare än som vederbort.

Det fel, vartill Svedberg gjort sig skyldig i fråga om expedierandet
av sistnämnda två straffuppgifter., vore emellertid i och för sig ringa
och skulle, sedan Svedbergs ovan anförda yttrande inkommit, icke föranlett
vidare åtgärd från militieombudsmannens sida, därest icke Svedberg
tillika vore förvunnen att hava om dagen för avsändandet av
såväl dessa uppgifter som uppgiften rörande Jansson infört oriktiga anteckningar
i brädden av krigsrättens protokoll. Även om Svedbergs
uppgift om anledningen därtill, att ifrågavarande anteckningar blivit
felaktiga, toges för god, syntes nämligen den vårdslöshet, vartill Svedberg
(härutinnan gjort sig skyldig, icke böra lämnas utan beivran.

På denna grund fann militieombudsmannen sig böra uppdraga åt
krigsfiskalsämbetet vid krigshovrätten att ställa Svedberg under åtal
inför krigshovrätten för det han dels icke inom rätt tid avsänt straffuppgifterna
angående Hedman och Sahlström samt dels om dagen för
avsändandet av dessa uppgifter och uppgiften angående Jansson infört
felaktiga uppgifter i brädden av protokollet; och borde krigsfiskalsämbetet
däi’vid yrka ansvar å Svedberg efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som av överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav
anställdes mot vice auditören Svedberg, meddelade krigshovrätten utslag
den 1 april 1916. I utslaget utlät sig krigshovrätten: Enär Svedberg,
vilken i egenskap av t. f. auditör undertecknat ifrågavarande
uppgifter, vore lagligen förvunnen om vad militieombudsmannen i anmärkta
avseenden lagt honom till last, ty prövade krigshovrätten lagligt
att, med bifall till den mot Svedberg i målet förda talan, i förmågo
av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma honom att därför
bota 40 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Underårig1 dömd till straff för andra resan rymning.

Ett utav Första livgrenadjärregementets krigsrätt den 4 maj 1915
meddelat utslag angående musikvolontären Erik Gustaf Ek utvisade,
att krigsrätten funnit Ek vara övertygad att hava den 22 februari
1915 i avsikt att undandraga sig krigstjänsten avvikit från vapenövningsplatsen
Malmen, samt att krigsrätten med anledning härav och
vid det förhållande, att Ek undergått bestraffning för första resan
rymning under år 1914, under åberopande av 62 § strafflagen för
krigsmakten dömt Ek för andra resan rymning att undergå fängelse i
en månad.

Av handlingar, som militieombudsmannen infordrat, samt inkommen
förteckning över fångar, dömda av krigsrätt, vid straffängelset i Linköping
i juni 1915 hade tillika inhämtats, dels att Ek vore född
den 24 maj 1897, och dels att Ek under tiden från den 7 maj 1915
till den 7 påföljande juni undergått det straff, som ådömts honom
genom krigsrättens berörda utslag.

Vid det förhållande att Ek, som varken vid tiden för avvikandet
eller ens när han dömdes av krigsrätten fyllt aderton år, således ännu
mindre fyllt aderton år vid begåendet av det tidigare rymningsbrott,
vilket ådragit honom straff för första resan rymning, hade sistomförmälda
brott icke mot stadgandet i 5 kap. 4 § allmänna strafflagen
samt 30 § strafflagen för krigsmakten bort tillräknas Ek till förhöjning
av straff för det nya rymningsbrottet. Sedan militieombudsmannen
med anledning därav anmodat chefen för sagda regemente att infordra
yttrande av ledamöterna i krigsrätten vid det sammanträde, då ifrågavarande
utslag avkunnades, hade krigsrättens ledamöter överstelöjtnanten
N. D. Edlund, auditören J. A. Åstrand, majoren friherre G. H.
von Friesendorff, kaptenen Erik Lille och löjtnanten K. Meurling inkommit
med yttrande samt däruti anfört, att krigsrättens anmärkta
förfarande berott på förbiseende.

Den i krigsrättens utslag åberopade 62 § i 1881 års strafflag för
krigsmakten innehöll bland annat stadgande därom, att, därest någon
av manskapet beginge rymning i andra fall än de, som voro nämnda
i 60 och 61 §§ samma lag, den brottslige skulle första gången beläggas

med disciplinstraff och andra gången dömas till fängelse i högst sex
månader. T)å Ek enligt ovan anförda stadgandcn i 5 kap. 4 § allmänna
strafflagen och 30 § 1881 års strafflag för krigsmakten icke för det
år 1915 begångna rymningsbrottet bort dömas för andra resan rymning,
hade svårare straff än disciplinstraff icke kunnat ifrågakomma, varvid
med hänsyn till att Ek vid utslagets meddelande ännu icke fyllt aderton
år, straffet, även om rymningsbrottet ansetts i och för sig höra ådraga
Ek sträng arrest, likväl skolat jämlikt 22 och 23 §§ (sistnämnda lag)
avtjänas med vaktarrest, högst i tjugufyra dagar. Genom det förbiseende,
vartill krigsrättens ledamöter gjort sig skyldiga, hade straffet
i stället kommit att bestämmas till fängelse, och möjligen kunde detta
för Ek, som avtjänat fängelsestraffet, även medföra framtida men/Olif
nämligen, såsom finge antagas hava ägt rum, uppgift om det ådömda
straffet insänts till straffregistret.

Då det fel, som krigsrätten sålunda begått, icke borde lämnas
utan laga beivran, uppdrog militieombudsmannen åt krigsfiskalsämbetet
vid krigshovrätten att därför ställa överstelöjtnanten Edlund, auditören
Åstrand, majoren friherre von Friesendorff, kaptenen Gille och löjtnanten
Meurling såsom ledamöter av krigsrätten vid sammanträdet den 4
maj 1915 och ansvariga för dess beslut under åtal inför krigshovrätten.
Krigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar å dem efter lag och
sakens beskaffenhet samt tillika dels i mån av befogenhet understödja
de ersättningsanspråk, som Ek, i målet hörd, kunde komma att däri
framställa, dels ock fordra ersättning med vederbörligt belopp åt statsverket
för Eks hållande i fängelse längre tid än som motsvarade tjugufyra
dagars vaktarrest, eller sålunda under sju dagar.

I anledning härav yrkade överkrigsfiskalsämbetet uti till krigshovrätten
avgivet memorial, att bemälde krigsrättsledamöter måtte
dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, varjämte
ämbetet, med ingivande av en till krigshovrätten ställd skrift från Eks
fader, Carl Wilhelm Ek, däri denne i egenskap av målsman för sin
son yrkat, att sonen måtte erhålla skadestånd med 5 kronor om dagen
för den tid han obehörigen hållits fängslad, samt därutöver för lidande
med 100 kronor, vidare anförde, att det sålunda angivna skadeståndsanspråket
syntes i betraktande särskilt därav att Ek utan eget förvållande
antecknats i allmänna straffregistret, därur han icke torde kunna avföras,
ingalunda för högt tilltaget, varför överkrigsfiskalsämbetet biträdde detsamma;
och yrkade överkrigsfiskalsämbetet jämväl, att krigsrättens
ledamöter måtte, på sätt ovan angivits, ersätta kronan kostnaden för
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 0

Eks underhåll under sju dagar i straffängelset i Linköping med 38 öre
om dagen.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 17 april 1910. I
utslaget yttrade krigshovrätten följande:

Som krigsrättens ovanbemälda ledamöter, vilka alla bidragit till
det beslut, varigenom, på sätt ovan vore nämnt, Ek dömts till ansvar
för andra resan rymning, och sålunda vore för samma beslut ansvariga,
i ovanberörda, av militieombudsmannen anmärkta avseende visat oförstånd
i domarämbetets utövning, ty prövade krigshovrätten rättvist
att, med bifall till den i målet förda talan, dels i förmågo av 25 kap.
17 § allmänna strafflagen döma krigsrättens ledamöter att för vad de
sålunda låtit komma sig till last bota, auditören Åstrand 40 kronor
samt eu var av de militära ledamöterna 5 kronor, dels ock ålägga
dem att gemensamt eller vem av dem bäst gälda gitte ersätta ej mindre
Ek för den tid av sju dagar, han obehörigen varit berövad friheten
med 5 kronor om dagen och för utståndet lidande med 100
kronor, än även statsverket för kostnaden för Eks underhåll i fängelset
med det belopp, vartill samma kostnad under sju dagar efter 38 öre
om dagen uppgått eller tillhopa 2 kronor 66 öre.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

8. Regementschef dömd till ansvar för felaktigt förfarande vid utövning

av bestraffningsrätt.

Vid en av militieombudsmannen den 15 oktober 1915 verkställd
inspektion av Värmlands regemente anmärktes bland annat, att regementschefen
i flera fall förordnat, att av honom ådömd sträng arrest
skulle förvandlas till vaktarrest utan att, såvitt av förhörsprotokollet
framgick, 22 eller 23 § i 1881 års strafflag för krigsmakten varit
tillämplig.

Sålunda förordnade regementschefen der 26 december 1914 att
sergeanten B. M. Eklund för fylleri och vanvård av den aktning, krigsman
av andra borde äga, ålagt disciplinstraff av åtta dagars sträng
arrest, skulle jämlikt bestämmelserna i 22 § sagda lag förvandlas till
tjugufyra dagars vaktarrest utan tjänstgöring.

De övriga av militieombudsmannen iakttagna fallen rörde samtliga
värnpliktige nr 245 50/1910 Linné.

Den 30 juli 1915 ålade regementschefen Linné jämlikt 68 § i nämnda
strafflag åtta dagars sträng arrest för olovligt undanhållande. Straffet

förvandlades samtidigt av regementschefen till tjugufyra dagars vaktarrest
av det anförda skäl, att Linné nyligen undergått bestraffning
av sträng arrest.

Sedan Linné den 30 augusti 1915 av regementschefen enligt 68,
90 och 102 §§ i 1881 års strafflag för krigsmakten för olovlig bortgång
från kasern, fylleri och oskickligt beteende dömts till åtta dagars
sträng arrest med mistning av sängkläder, ålades Linné den 20 september
1915 av regementschefen åtta dagars sträng arrest enligt 102 och
144 §§ i samma lag för fylleri, oanständigt uppträdande mot förmän
och opålitlighet samt försummelse av tjänsteplikt. Disciplinstraffet
av sträng arrest skulle emellertid, av hänsyn till att Linné nyligen
undergått dylik bestraffning, förvandlas till vaktarrest i tjugufyra
dagar.

Linné dömdes vidare av regementschefen den 7 augusti 1915
enligt 68 och 102 §§ i sagda strafflag till fyra dagars sträng arrest
för upprepat olovligt avvikande och opålitlighet. Med hänsyn till att
Linné då underginge bestraffning av åtta dagars sträng arrest, som
förvandlats till tjugufyra dagars vaktarrest, för-ordnade regementschefen
att frågan om straffens sammanläggning skulle hänskjutas till lcrigshovrätten.

Regementschefens beslut den 7 augusti 1915, enligt vilket frågan
om sammanläggning av det Linné då ådömda straffet med honom
tidigare ålagt disciplinstraff skulle hänskjutas till krigshovrätten, syntes
emellertid ej hava blivit expedierat.

Sedan militieombudsmannen i anledning av vad sålunda förekommit
anmodat regementschefen att till militieombudsmannen inkomma
med yttrande, anförde regementschefen, översten Arvid Emil Uggla
i en insänd skrivelse bland annat följande: Yad beträffade förvandlingen
av sträng arrest till ljus ansåge sig översten med stöd av 22 §
i 1881 års strafflag för krigsmakten hava rätt därtill med eller utan
konsultation av vederbörande läkare. Så hade under överstens 40-åriga
tjänstetid denna paragraf alltid tillämpats, där översten tjänstgjort,
översten såge intet skäl, varför ordet »finnes» skulle tydas så, att icke
den, som innehade bestraffningsrätten, skulle kunna finna det Tätta
lika väl som någon annan. Läkares yttrande vore i regel behövligt,
men ej alltid. Båda de här ifrågavarande vore alkoholister med nervös
och svag kroppskonstitution, varför översten ansett lindring i straffet
lämplig på samma gång som förlängning av tiden varit önskvärd för
att så länge som möjligt hålla dem borta från spritmissbruk. Överstens
resolution angående sammanslagning av Linnés bestraffning den 7

augusti hade sedermera återtagits av översten. Då Linné redan ålagts
åtta dagars sträng arrest, hade översten ansett sammanslagning obehövlig,
varför straffet blivit av översten efterskänkt, i all synnerhet
som Linné varit straffad under större delen av sin tjänstgöring. Anteckning
härom skulle dock hava skett på protokollet, vilket nu rättats.

I 22 § av 1881 års strafflag för krigsmakten fanns stadgat att
därest straffskyldig funnes ej kunna utan fara för hälsan undergå
honom ålagd sträng arrest, han i stället skulle undergå vaktarrest,
därvid tre dagars vaktarrest skulle räknas lika med en dags sträng arrest.

Ifrågavarande bestämmelse kompletterades genom ett stadgande
i sista stycket av 23 § uti 1899 års disciplinstadga för krigsmakten,
däri det hette: »Förekommer anledning, att straffskyldig ej skulle

kunna utan fara för hälsan undergå honom ålagd sträng arrest, bör
läkares yttrande däröver inhämtas. Varder sådant förhållande av läkaren
bestyrkt och anses bestraffningen, om med dess fullbordande någon tid
uppskjutes, ej heller då kunna utan våda verkställas, skall den straffskyldige
i stället undergå vaktarrest efter ty i strafflagen för krigsmakten
sägs.»

Enligt 23 § av sagda strafflag skulle, därest någon, som fyllt
femton men ej aderton år, gjort sig skyldig till sträng arrest, han i
stället undergå vaktarrest på sätt förut angivits.

Någon rätt för befälhavare att i andra fall, än i 22 och 23 §§
av berörda strafflag omförmäldes, förordna om förvandling av ålagt
disciplinstraff av sträng arrest till vaktarrest förefanns ej enligt
samma lag.

Beträffande det av översten uppgivna förhållande, att Eklund
och Linné vore alkoholister med nervös och svag kroppskonstitution,
så kunde denna omständighet icke i och för sig anses innebära, att de
icke skulle kunnat utan fara för hälsan undergå dem ålagd sträng
arrest. Av utredningen i ärendet framginge, att åtminstone Linné vid
särskilda tillfällen avtjänat av översten ådömd sträng arrest. Översten
hade icke ens gjort gällande, att Linné till sin hälsa härav tagit skada.
Vad översten i övrigt anfört såsom stöd för omförmälda strafförvandlingar
fann militieombudsmannen icke lagligen kunna i detta avseende
tillmätas någon betydelse men syntes giva vid handen, att översten själv
ej ansett den av honom hos Eklund och Linné konstaterade fysiska
svagheten hava utgjort tillräckligt skäl för strafförvandling.

överstens uppfattning att lian skulle ägt ovillkorlig rätt att utan
läkares hörande förordna om dylik strafförvandling kunde militieombudsmannen
efter vad lian sålunda erinrat givetvis icke godkänna.
Översten hade för övrigt icke ens påstått, att vid den av honom beslutade
förvandlingen av de ålagda disciplinstraffen av sträng arrest
hinder mött att inhämta yttrande från läkare. Då översten utan
läkares hörande meddelat beslut om sådan förvandling, hade översten
sålunda överskridit sin befogenhet.

Även genom efterskänkandet av det straff, lian den 7 augusti
1915 ålagt Linné, måste översten anses hava överskridit sin befogenhet.
Enligt 23 § disciplinstadgan hade det ålegat översten att. i laga ordningbringa
straffet till verkställighet. Författningsbestämmelserna i ämnet
g-åve icke vid handen, att verkan av ett befälhavares beslut, varigenom
disciplinstraff ålagts, skulle kunna undanröjas i annan ordning än som
gällde beträffande domstols utslag. Vad översten anfört till försvar
för sin sist berörda åtgärd syntes militieombudsmannen icke heller i
och för sig vara förtjänt av avseende. Det förhållande att Linné varit
straffad under större delen av sin tjänstgöring, hade, syntes det, snarare
kunnat betraktas såsom en försvårande omständighet än såsom ett skäl
för befrielse från straff.

Det vore visserligen ingalunda uteslutet att omförmälda förvandling
avr disciplinstraffet sträng arrest till vaktarrest skulle kommit till
stånd även om översten iakttagit den ordning, som vederbort, och vad
anginge efterskänkandet av det Linné den 7 augusti 1915 ålagda
disciplinstraff av fyra dagars sträng arrest kunde det ju icke antagas,
att, därest sagda straff i laga ordning sammanlagts med det disciplinstraff
av åtta dagars sträng arrest, som Linné avtjänade vid tiden för
det nya straffets åläggande, någon förlängning eller förändring av
straffet skulle kommit till stånd. Då emellertid överstens ifrågakomna
åtgärder stode i strid mot klara bestämmelser, fann militieombudsmannen
sig likafullt icke kunna lämna samma åtgärder obeivrade, utan
uppdrog åt överkxågsfiskalsämbetet att för dem ställa översten under
åtal inför krigshovrätten. Överkrigsfiskalsämbetet borde därvid, efter
det Eklund och Linné fått tillfälle att avgiva yttrande i målet, yrka
ansvar å översten Uggla efter lag och sakens beskaffenhet samt, därest
omständigheterna skulle därtill föranleda, understödja de ersättningsanspråk
Eklund och Linné kunde komma att framställa.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot översten Uggla, meddelade krigshovrätten utslag den 5 april

19161. Krigshovrätten yttrade däri: Som översten Uggla vid utövning
av honom såsom regementschef tillkommande bestraffningsrätt förfarit
felaktigt i ovanberörda, av militieombudsmannen anmärkta avseenden,
prövade krigshovrätten rättvist döma översten Uggla för vad han
sålunda låtit komma sig till last att jämlikt 130 § 1 punkten strafflagen
för krigsmakten den 23 oktober 1914 undergå arrest utan bevakning
i två dagar.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

9. Försummelse att hemförlova värnpliktig, som fullgjort honom
åliggande värnpliktstjänstgöring.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
nr 2 9/1912 Emil Lundgren följande: Lundgren hade år 1913 vid
Hallands regemente fullgjort rekrytskola och första repetitionsövning
tillsammans 180 dagar. Sedan Lundgren år 1914 på grund av sjukdom
erhållit uppskov med andra repetitionsövningen och krigstjänstgöring,
till följd varav han överförts till årsklassen 1913, hade Lundgren
den 11 september 1915 med sistnämnda årsklass inryckt till
repetitionsövning. Den 15 samma månad hade Lundgren förklarats
icke vapenför. Lundgren hade emellertid fått tjänstgöra tillsammans
med sin årsklass till den 12 oktober 1915. Lundgren anhölle om meddelande,
huruvida han icke bort bliva hemsänd den 15 september 1915,
då han med tjänstgöringen år 1913 tjänstgjort tillhopa 184 dagar,
eftersom icke vapenföra av hans årsklass endast haft skyldighet att
tjänstgöra 180 dagar, ävensom huruvida han kunde göra anspråk på
ersättning för de 26 dagar, som han tjänstgjort för mycket, och till
vem han i sådant fall skulle vända sig.

Uti yttrande, som militieombudsmannen i anledning av berörda
skrift infordrade från t. f. chefen för Hallands regemente, anförde denne,
överstelöjtnanten P. J. Hegardt följande: Yad Lundgren ifråga om sina
tjänstgöringsförhållanden uppgivit vore med verkliga förhållandet fullt
överensstämmande. På grund av bestämmelserna i värnpliktslagen av
år 1914, § 54 mom. 1, hade sålunda Lundgren, i samband med
att han överfördes till icke vapenför, bort hemförlovas. Då han i
stället fått fortsätta sin tjänstgöring till den 12 oktober 1915, hade

1 Enligt, meddelande från överkrigsfiskalsämbetet bereddes Eklund tillfälle att avgiva yttrande
i målet, men förklarade uti en insänd skrift, att han icke förde någon ersättningstalan.
Linné hade däremot icke kunnat anträffas.

han fullgjort tjugusex dagars tjänstgöring för mycket. Lundgrens
kvarhållande hade berott på ett förbiseende, som kunde förklaras endast
av den under regementsövningarna rådande stora brådskan och den
mängd ärenden, som under desamma dagligen måst handläggas. Beträffande
den ersättning, varpå Lundgren ansåge sig kunna göra anspråk
för den tid, han för länge kvarhållits i tjänstgöring, torde han
endast kunna vända sig till överstelöjtnanten såsom den ende för sakförhållandet
ansvarige.

Enligt § 27 inom. 2 av 1901 års värnpliktslag, enligt dess lydelse
i lagen den 16 mars 1912, gällde, att icke vapenför värnpliktig, sedan
han blivit inskriven, var skyldig att för sin utbildning tjänstgöra under
fredstid i sammanlagt etthundraåttiotvå dagar. I samma moment stadgades
jämväl följande. '' »Värnpliktig, vilken inskrivits såsom vapenför,
men senare befinnes icke vapenför, är skyldig tjänstgöra i sammanlagt
det antal dagar, som ovan i detta moment sägs. Sådan värnpliktig
äger att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig den
tid, han tjänstgjort såsom vapenför».

Av den av överstelöjtnanten åberopade övergångsbestämmelsen i
§ 54 mom. 1 av 1914 års värnpliktslag framgår, att sistnämnda lags
bestämmelser angående icke vapenför värnpliktigs utbildningstid icke
varit beträffande Lundgren tillämpliga.

Vid sådant förhållande måste Lundgrens skyldighet att fullgöra
fredstjänstgöring anses hava varit begränsad genom ovan omförmälda
stadganden i den äldre värnpliktslagen.

Enär Lundgren den 15 september 1915, då han befanns icke
vapenför, redan tjänstgjort längre tid än som ålegat icke vapenföra
värnpliktiga av hans årsklass, hade Lundgren sistnämnda dag bort
omedelbart hemförlovas. Då han i stället hemförlovades först den 12
påföljande månad, blev han alltså kvarhållen i tjänstgöring 26 dagar
längre än som vederbort. Ansvaret för detta förhållande måste, såsom
överstelöjtnanten jämväl erkänt, anses vila å denne såsom t. f. regementschef.

Tjänsteförsummelser, sådana som den, vartill överstelöjtnanten
sålunda gjprt sig skyldig, kunde givetvis icke lämnas obeivrade därför
att de begåtts under ett regementsmöte. Militieombudsmannen uppdrog
för den skull åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa överstelöjtnanten
Hegardt under åtal för vad han uti ifrågavarande avseende låtit komma
sig till last. överkrigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar å överste -

löjtnanten efter lag ocli sakens beskaffenhet samt tillika i män av befogenhet
understödja de ersättningsanspråk, vilka Lundgren, i målet
hörd, kunde komma att däri framställa.

1 anledning härav anställdes åtal mot överstelöjtnanten Hegardt
vid Hallands regementes krigsrätt, därvid krigsfiskalen G. Falk erhöll
förordnande att utföra detsamma. Krigsrätten meddelade utslag i målet
den 5 maj 1916, därvid krigsrätten yttrade. Som de av överstelöjtnanten
Hegardt vidtagna åtgärder för icke vapenföra värnpliktigas
hemförlovning å vederbörlig tid icke varit fullt betryggande samt han
vid sådant förhållande finge anses hava varit ansvarig för att värnpliktige
Lundgren, vilken överförts till icke vapenföre, kvarhållits i
tjänstgöring vid regementet tjugusex dagar utöver den tid, han varit
skyldig att tjänstgöra, prövade krigsrätten, jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten, rättvist döma överstelöjtnanten Hegardt, vilken gottgjort
Lundgi’en den skada, som Lundgrens obehöriga kvarhållande i
tjänsten medfört, att för försummelse i tjänsten, vilken försummelse
dock begåtts under synnerligen förmildrande omständigheter, undergå
arrest utan bevakning under eu dag.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Obehörigt hemförlovande av värnpliktig.

1 en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
nr 435 21/1910 Einar Svensson från Stidsvig huvudsakligen följande:
Svensson, som inkallats till krigstjänstgöring den 3 juli 1915, hade
vid inställelsen i L. medfört intyg från lasarettsläkare, att Svensson
nyligen blivit opererad för varig blindtarmsinflammation. Vid läkarundersökning
i L. hade läkaren förklarat, att Svensson icke kunde
deltaga i övningarna på en till två månader. Kompanichefen hade
då befallt, att Svensson skulle skriva uppskovsansökan för en eller
två månader. Svensson hade ej velat detta utan anhållit att få stanna
kvar. Kompanichefen hade ej villfara Svenssons önskan, men Svensson
hade ej skrivit någon ansökan om uppskov. Efter ett par dagar hade
Svensson fått order att lämna in persedlarna, enär han vore hemförlovad.
Svensson hade i följd härav den 7 förenämnda månad avlämnat persedlarna
samt rest hem. Den 20 samma månad hade Svensson i vanligt
brev fått order att omedelbart inställa sig eller skriva ansökan om
uppskov på eu eller två månader. Svensson hade inställt sig med första
tåglägenhet samma dag och anmält sig på kompaniexpeditionen. På

Svenssons förfrågan hos kompanichefen, om Svensson finge rycka ut
samtidigt med sin årsklass, både han fått till svar, att han skulle
storma motsvarande tid över.

I anledning av donna skrift anförde vederbörande kompanibefälhavare,
löjtnanten vid Hallands regemente Ivar Brink uti infordrat
yttrande, att sedan Svensson vid läkarbesiktning i L. blivit av vederbörande
läkare förklarad »icke vapenför» under tvä månader hade
Svensson, på inrådan av läkaren, tillfrågats, om han ville begära uppskov
motsvarande tid. Som Svensson nekat härtill, hade han hemskickats
tillsvidare i avvaktan på regementschefens svar på de insända
läkarbetygen. Härvid hade emellertid förklarats, att eu man ej kunde
förklaras »icke vapenför» på viss tid utan antingen måste skriva uppskovsansökan
eller förbliva i tjänstgöring. På grund härav''både Svensson
den 11 juli 1915 tillskrivits att antingen inskicka uppskovsansökan
eller omedelbart inställa sig i tjänstgöring. Sedan ännu ett brev avsänts
till Svensson, hade denne den 20 samma månad infunnit sig.
Vid ombyte i L. av årsklasser kvarhölles alltid en del personer för
tjänstens behöriga gång. 1909 års klass hade hemskickats den 12
augusti och därigenom av Kungl. Maj:t erhållit tjänstledighet tiden
den 12—den 18 augusti. Svensson hade varit en bland de personer,
som kvarhållits sistnämnda tid. Enligt löjtnanten Brinks förmenande
hade Svensson varit mera i tur härtill än de övriga, då han ej gjort
tjänst i lika många dagar som andra samt han dessutom tjänstgjort
som handräckning hela tiden och härigenom haft lindrigare tjänstgöring
än de övriga.

Chefen för I. arméfördelningen, som anmodats avgiva utlåtande i
ärendet, överlämnade jämte sådant utlåtande ett av vederbörende regementsbefälhavare
avgivet yttrande av innehåll, att löjtnanten Brink
syntes hava överskridit sin befogenhet, då han, utan att Svensson därom
gjort ansökan, hemförlovat denne från pågående tjänstgöring. Åtgärden
att till den 18 augusti kvarhålla Svensson medan det störa flertalet
värnpliktiga hemförlovats den 12 samma månad kunde däremot icke
anses innebära ett överskridande av löjtnanten Brinks befogenhet.
Generalordern nr 962/1915, punkt 17, samt på densamma grundade
regementsorder hade nämligen endast medgivit vederbörande befälhavare
att åt utryckande värnpliktiga bevilja tjänstledighet före den fastställda
utryckningsdagen. Tjänstens behöriga gång hade tydligen krävt
kvarhållandet av Svensson jämte andra värnpliktiga till nämnda utryckningsdag.

MUiHeombuåsm annons ämbetaberåttdse. 7 -

Arméfördelningschefen anförde för egen del i gift ovannämnda
utlåtande, hurusom, enligt vad av regementsbefälhavarens utredning
framginge, löjtnanten Brink haft fullt fog för den överklagade åtgärden.

* *

Svenssons framställning i vad den rörde hans kvarhållande under
tiden den 12—18 augusti 1915 fann militieombudsmannen icke förtjäna
avseende.

Beträffande ärendet i övrigt gällde att inskrivningsförordningen
den 31 december 1914 i § 107 mom. 2 stadgar, att värnpliktig, vilken
under tjänstgöring befunnes behäftad med tillfällig sjukdom, som utgjorde
hinder för hans behöriga utbildning, finge av vederbörande regementseller
kårchef eller beväringsbefälhavare på egen ansökan hemförlovas
med skyldighet att i den ordning, som i § 113 mom. 1 av förordningen
stadgades, fullgöra honom åliggande återstående tjänstgöring. I § 108
av samma förordning föreskreves vidare, att å värnpliktig, som vid
inställelsen till tjänstgöring befunnes hava kroppsfel, lyte eller sjukdom,
som gjorde honom oförmögen till krigstjänst, besiktning skulle anställas
snarast möjligt efter inkallelsen; samt att värnpliktig, som vid besiktningen
befunnits för tillfället oduglig till krigstjänst, av denna anledning
finge hemförlovas före slutet av tjänstgöringstiden endast på grund av
därom enligt § 107 mom. 2 gjord ansökan.

Av handlingarna i ärendet framgick, att Svensson vid läkarundersökning
efter inställelsen till tjänstgöring förklarats icke vapenför under
en tid, som väl motsvarat eller överstigit den tjänstgöringsperiod, till
vilken Svensson inkallats. Att löjtnanten Brink sökt förmå Svensson
att begära uppskov var därför fullt förklarligt, men då Svensson härtill
vägrat, hade löjtnanten Brink icke ägt att mot nyss anförda stadganden
hemförlova Svensson eller att, för att begagna löjtnantens eget uttryckssätt,
hemskicka Svensson i avvaktan på regementschefens svar på de
insända läkarbetygen. Det oförstånd, vartill löjtnanten härutinnan gjort
sig skyldig, fann militieombudsmannen — i betraktande av de klara
och otvetydiga stadgandena i ämnet — vara av sådan beskaffenhet, att
det icke borde undgå laga beivran.

Militieombudsmannen uppdrog därför i skrivelse den 20 november
1915 åt krigsfiskalsämbetet vid krigshovrätten att för ifrågakomna fel
ställa löjtnanten Brink under åtal inför krigshovrätten, varvid krigsfiskalsämbetet
borde yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaf -

lenhet ävensom i män av befogenhet understödja de ersättningsanspråk,
Svensson, i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

I en till krigshovrätten ställd skrift yrkade Svensson förpliktande
för löjtnanten Brink att till Svensson utgiva ett skadestånd för
Svenssons kvarhållande i tjänstgöring den 12—den 18 augusti 1915 av 30
kronor ävensom ersättning för kostnaderna å målet i krigshovrätteD
med 50 kronor jämte vad som åtginge till lösen av krigshovrättens
blivande utslag.

Uti ett den 9 februari 1916 avgivet memorial yrkade överkrigstiskalsämbetet,
att löjtnanten Brink för vad i militieombudsmannens
berörda skrivelse lagts honom till last måtte dömas till ansvar jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914, varförutom
iVverkrigsfiskalsämbetet anförde: Som skadeståndsyrkandet avsåge tiden
för Svenssons kvarhållande i tjänstgöring den 12—den 18 augusti 1915,
vilket kvarhållande icke föranlett åtal, kunde överkrigsfiskalsämbetet
icke biträda samma yrkande. I fall, då målsägande skulle höras, meddelade
överkrigsfiskalsämbetet alltid denne att eventuella yrkanden borde
framställas i skrift, som borde ställas till krigshovrätten men insändas
till överkrigsfiskalsämbetet, det senare till undvikande av kostnader för
ingivandet. Svensson hade emellertid låtit ingiva sin skrift genom
särskilt ombud. Vid nu angivet förhållande och då skriften avsåge
skadestånd, som icke kunde utdömas, syntes det tvivelaktigt om Svensson
överhuvud kunde äga rätt till någon ersättning för rättegångskostnader.
Härvid bemärktes, att Svensson ju erhölle nödiga expeditioner från
krigshovrätten avgiftsfritt.

Krigshovrätten meddelade deri 6 maj 1916 utslag, däri krigshovrätten
yttrade: Som löjtnanten Brink, vilken vid ifrågavarande tillfälle
varit befälhavare för det kompani, Svensson tilldelats, i ovanberörda av
militieombudsmannen anmärkta avseende visat försummelse i fullgörande
av tjänsteplikt, som i sådan egenskap ålegat honom, ty prövade krigshovrätten
rättvist att, med bifall till den mot löjtnanten Brink i målet
torda ansvarstalan, i förmågo av 130 § strafflagen för krigsmakten
den 23 oktober 1914 döma löjtnanten Brink att för vad han sålunda
låtit komma sig till last undergå arrest utan bevakning i tre dagar.
Den av Svensson i målet förda ersättningstalan funne krigshovrätten
icke kunna bifallas.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

11. Adömande av särskilt ansvar för vart och ett av olika tillgrepp, för
vilka en person samtidigt lagfördes.

Vid granskning av ett utav Hälsinge regementes krigsrätt den 6
augusti 1914 meddelat utslag angående volontären nr 9/7 Karl Oskar
Harry Schager inhämtades, hurusom krigsrätten genom nämnda utslag
dömt Schager dels jämlikt §§ 114, 115 och 121 strafflagen för krigsmakten
samt 20 kap. 1, 4 och 9 §§ ävensom 4 kap. 3 § allmänna
strafflagen för ett den 14 juli 1914 genom inbrott förövat tillgrepp
av skor att hållas till straffarbete i två månader, för tillgrepp den 17
berörda juli av en tiokronosedel att hållas i fängelse en månad samt för tillgrepp
sistnämnda dag av en velociped att hallas till straffarbete två
månader dels jämlikt §§59 och 62 strafflagen för krigsmakten att för
andra resan rymning hållas i fängelse en månad dels ock jämlikt
§102 strafflagen för krigsmakten att för oförstånd och opålitlighet i
tjänsten undergå sträng arrest i åtta dagar, varjämte krigsrätten förordnat
att de Schager ådömda fängelse- och arreststraffen skulle förvandlas
till och förenas med det honom ådömda straffarbete samt
Schager sålunda i en bot för första resan å olika tider och ställen
delvis med inbrott förövad stöld, andra resan rymning samt visad opålitlighet
och oförstånd hållas till straffarbete i tillhopa fem månader
tolv dagar.

Vid det förhållande, att jämlikt de av krigsrätten åberopade lagrummen
121 § strafflagen för krigsmakten samt 20 kap. 9 § och 4

kap. 3 § allmänna strafflagen särskilt straff icke bort ådömas för
vart och ett av de tillgrepp, till vilka, på sätt ovan förmälts, Schager
under en lagföring blivit förvunnen, samt dessutom krigsrättens utslag
icke utmärkte, vilket Schagers förhållande ådragit honom ansvar för
oförstånd och opålitlighet i tjänsten, infordrade militieombudsmannen
genom chefen för Hälsinge regemente yttrande från vederbörande ledamöter
i krigsrätten; i anledning varav bemälde regementschef insände
yttrande av överstelöjtnanten Johan Peter Fredrik Lundblad, auditören
Nils Johan Nyström, kaptenerna Karl Jakob Anshelm Nielsen och Oscar
Petrus Grundell samt löjtnanten Eric Waldemar Alexander Carleson
såsom ledamöter av omförmälda krigsrätt. I detta yttrande anförde
överstelöjtnanten Lundblad och hans medparter, att de vidginge riktigheten
av militieombudsmannens anmärkning mot den felaktiga for -

muleringen av utslaget i fråga och kunde icke annat än beklaga, att
de därtill gjort sig skyldiga. Att de icke helt och hållet förbisett
gällande bestämmelser i tillämpliga och åberopade lagrum, framginge
emellertid av utslagets fortsättning. Någon längre strafftid hade icke
tillskyndats Schager genom den sålunda felaktiga formuleringen av
utslaget. De av Schager begångna tjuvnadsbrotten ansåges väl värda
det ådömda straffet. Vidkommande den del av utslaget, varigenom
Schager för oförstånd och opålitlighet dömts till åtta" dagars sträng
arrest, så hade krigsrättens ledamöter varit ense därom, att, ehuruväl
Schager själv skrivit och med löjtnanten D. Källbergs namn obehörigen
undertecknat två i målet ifrågakomma permissionssedlar, han dock icke,
vid det förhållande att han icke gjort sig någon nytta av desamma
och ej heller övertygats om att hava haft någon sådan avsikt, borde
lör sitt berörda åtgörande dömas såsom för förfalskningsbrott. Då
samma hans åtgörande, som närmast kunde rubriceras såsom oförstånd,
okynne eller opålitlighet, emellertid ansågs förtjänt av näpst, ådömdes
han för detsamma ovannämnda disciplinstraff. Schager förklarade sig
nöjd med krigsrättens utslag den 9 augusti 1914 och började samma
dag avtjäna straffet, som slutade den 21 januari 1915.

A yttrandet hade auditören Nyström tecknat, att han ansåge sig
ensam bära ansvaret för den oriktiga avfattningen av ovanberörda
utslag, som av honom förelagts krigsrättens militära ledamöter.

Enligt inkommet bevis hade Schager till fullo avtjänat det honom
ådömda straffet, vilket börjat den 9 augusti 1914 och slutat den 21
januari 1915.

Vid övervägande av vad i ärendet förekommit fann militieombudsmannen
sig böra låta bero vid vad krigsrättens ledamöter anfört om
den Schager för oförstånd och opålitlighet i tjänsten ådömda bestraffning.
Vad åter anginge krigsrättens förfarande att ådöma Schager
särskilt straff för vart och ett av de tillgrepp, för vilka han på eu
gång lagfördes, ansåg militieombudsmannen detsamma icke kunna undgå
laga beivran. I första stycket av 20 kap. 9 § allmänna strafflagen
föreskrives nämligen, att den som å särskilda ställen eller tider begått
stöld eller inbrott, eller sådant brott och snatteri, därför han på en
gång lagföres, skall straffas efter ty i 4 kap. 3 § sägs.

Härav framgår otvetydigt, att lagstiftaren omfattat den grundsats,
att särskilda olovliga tillgrepp, för vilka någon på eu gång lag -

föres, stä till varandra i det sammanhang att de måste anses innefatta
fortsättning av samma brott, och avses härmed utan tvivel att
straffet skall bliva lindrigare än om särskilt straff ådömes för varje
tillgrepp. I strid mot denna grundsats och det lagrum, vari densamma
blivit uttryckt, hade krigsrätten genom ovanberörda utslag
ådömt särskilt ansvar för vart och ett av de utav förenämnde tilltalade
begångna olovliga tillgrepp — egendomligt nog, då krigsrätten
åberopat i utslaget såväl 20 kap. 9 § som 4 kap. 3 § allmänna strafflagen.
Då utslaget i anmärkta hänseende var uppenbart lagstridigt
och vad auditören Nyström anfört därom, att han ensam bure ansvaret
för utslagets formulering, icke kunde komma i beaktande, uppdrog
militieombudsmannen åt krigsfiskalsämbetet vid krigshovrätten att för
det oförstånd i domarämbetets utövning, som krigsrättens ledamöter
sålunda låtit komma sig till last ställa dem, överstelöjtnanten Lundblad,
auditören Nyström, kaptenerna Nielsen och Grundell samt löjtnanten
Carleson, under åtal inför krigshovrätten samt därvid — efter
det Schager fått tillfälle yttra sig i målet — å dem yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet.

I anledning härav yrkade överkrigsfiskalsämbetet uti till krigshovrätten
avgivet memorial, att ovanbemälda krigsrättsledamöter för
vad militieombudsmannen lagt dem till last måtte dömas till ansvar
enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

Uti utslag, givet den 6 maj 1916, yttrade krigshovrätten följande.
Som överstelöjtnanten Lundblad och hans ovanbemälda medparter vid
meddelande av ovanberörda utslag av den 6 augusti 1914 i det av
militieombudsmannen anmärkta avseende förfarit i strid mot 20 kap. 9 §
allmänna strafflagen, jämförd med 4 kap. 3 § samma lag samt 121 §
strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881, ty prövade krigshovrätten,
med bifall till den i målet förda talan, rättvist i förmågo av
25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma överstelöjtnanten Lundblad
och hans medparter såsom ledamöter i krigsrätten vid ifrågavarande
tillfälle för det oförstånd i domarämbetets utövning, de sålunda visat,
att bota, auditören Nyström 50 kronor samt en var av de militära
ledamöterna 5 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

12. Vårdslöshet vid utövande av bestraffningsrätt i disciplinmål.

Vid granskning av de från flottans stations i Karlskrona häkte
till militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna för
andra kvartalet 1915 anmärktes, att chefen för torpedberedskapen i
Karlskrona efter den 11 maj 1915 hållet förhör med 3. klass sjömannen
vid 1. eldarekompaniet nr 702 Karl Alfred Linus Karlsson samma dag
jämlikt 112 § strafflagen för krigsmakten för första gången persedelförskingring
ålagt Karlsson disciplinstraff av sex dagars sträng arrest,
skärpt genom mistning av sängkläder, utan att samtidigt, på sätt
vederbort, förordna därom, att Karlsson, som enligt anteckning uti
ifrågavarande fångförteckning vore född den 3 juni 1897, skulle med
hänsyn till sin ungdom i stället undergå vaktarrest, på sätt i 22 §
av förutnämnda lag sägs, ävensom att Karlsson undergått det honom
ålagda straffet under tiden 11—18 maj 1915.

Sedan militieombudsmannen i anledning av vad sålunda förekommit
anmodat chefen för torpedberedskapen att inkomma med yttrande,
anförde bemälde chef, kommendörkaptenen Erik Hägg uti avgivet
yttrande följande: Han hade vid åläggandet av sagda straff stött sig
på en ombord gjord felaktig anteckning om Karlssons födelseår, vilken
anteckning givit honom den uppfattningen, att Karlsson vore född
1894 i stället för 1897. 1 sin felaktiga uppfattning angående Karlssons
ålder hade han blivit styrkt därav, att Karlssons fysiska utveckling
syntes angiva högre ålder än aderton år. Det begångna misstaget
hade han upptäckt genom en ren tillfällighet omkring en vecka efter
den dag, då straffet blivit Karlsson ålagt, och hade han då omedelbart
anmält förhållandet till stationsbefälhavaren i Karlskrona. Karlsson
hade emellertid då redan avtjänat straffet i stationens häkte.

Med översändande av detta yttrande anmodade militieombudsmannen
härefter stationsbefälhavaren dels att om möjligt bereda militieombudsmannen
tillfälle att taga del av den av kommendörkaptenen
Hägg omförmälda felaktiga anteckning om Karlssons födelseår dels ock
att till militieombudsmannen inkomma med prästbevis angående Karlssons
ålder; och översände stationsbefälhavaren därefter till militieombudsmannen l:o)

ett yttrande av kommendörkaptenen Hägg av bland annat
följande innehåll: Berörda felaktiga anteckning hade bestått uti en å
rapporten rörande Karlssons förseelse gjord blyertsanteckning. Sist -

nämnda handling hade, i likhet med alla övriga icke hemliga handlingar,
såsom brukligt vore, förstörts innan kommendörkaptenen Hägg
den 2 september 1915 nedhalat sitt befälstecken såsom chef för den
flottilj, varöver han hade befäl, då den ifrågavarande felaktiga bestraffningen
ålades; och

2:o) ett den 3 december 1915 av pastorn i Karlskrona amiralitetsförsamling
Nils Hussenius angående Karlsson utfärdat frejdbetyg, utvisande,
att Karlsson vore född förutberörda den 3 juni 1897.

Enligt 23 § i 1881 års strafflag för krigsmakten gällde, att om
någon, som fyllt femton men ej aderton år, gjort sig skyldig till sträng
arrest, han i stället skulle undergå vaktarrest. Emot detta stadgande
hade kommendörkaptenen Hägg felat, då han genom beslutet den 11
maj 1915 dömt Karlsson, som först i juni samma år uppnått aderton
års ålder, till disciplinstraff av sträng arrest utan att samtidigt förordna
om straffets förvandling till vaktarrest. Vad kommendörkaptenen
anfört därom, att han vid åläggandet av berörda disciplinstraff stött
sig på en ombord gjord felaktig anteckning angående Karlssons födelseår
å rapporten rörande Karlssons brott, torde ej vara förtjänt av synnerligt
avseende, enär det måste anses hava ålegat kommendörkaptenen att
vid det av honom hållna förhöret med Karlsson själv förvissa sig om
dennes ålder. Den vårdslöshet, vartill kommendörkaptenen gjort sig
skyldig vid ådömandet av det ifrågavarande disciplinstraffet, torde ej
heller kunna anses ursäktad av vad han i övrigt anfört; och fann
militieombudsmannen sig därför böra uppdraga åt krigsfiskalsämbetet
vid krigshovrätten att ställa kommendörkaptenen Hägg under åtal inför
krigshovrätten för vad han i ovannämnda hänseende låtit komma sig
till last. Krigsfiskalsämbetet borde därvid, efter det Karlsson fått tillfälle
att avgiva yttrande i målet, yrka ansvar å kommendörkaptenen
Hägg efter lag och sakens beskaffenhet.

Med anledning härav yrkade överkrigsfiskalsämbetet uti avgivet
memorial, att kommendörkaptenen Hägg för vad uti berörda skrivelse
lagts honom till last måtte dömas till ansvar jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten den 23 oktober 1914.

I utslag den 6 maj 1916 yttrade krigshovrätten: Enär enligt 23 §
strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881, den, som fyllt femton
men ej aderton år, skulle, om han gjort sig skyldig till sträng arrest,
i stället undergå vaktarrest efter viss föreskriven grund, samt kommendör -

kaptenen Hägg således förfarit felaktigt derutinnan, att han icke dömt
Karlsson att i stället för sex dagars sträng arrest undergå motsvarande
vaktarrest, prövade krigshovrätten rättvist att, med bifall till överkrigsfiskalsämbetets
talan, döma kommendörkaptenen Hägg för vad han
sålunda låtit komma sig till last att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
den 23 oktober 1914 undergå arrest utan bevakning i en dag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

13. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret.

Under en av militieoinbudsmannen den 28 september 1915 verkställd
inspektion av Upplands infanteriregemente anmärktes vid granskning
av krigsrättsprotokoll, för vilkas uppsättande dåvarande vice
auditören P. Jancke haft att ansvara, att i två fall anteckning om
dagen, då uppgift till straffregistret insänts, saknades i brädden av
protokollet nämligen beträffande värnpliktige nr 17 56/1906 Magnus
Oskar Nilsson, som av krigsrätten den 23 januari 1913 dömts för tredje
resan rymning till fängelse i sex månader, samt Karl Leonard Johansson,
som av krigsrätten den 4 november 1914 dömts för rymning, andra
gången, till fängelse i en månad. Militieombudsmannen anhöll därefter
hos fångvårdsstyrelsen, att styrelsen måtte inkomma med uppgift
om dagen, då berörda straffuppgifter inkommit till styrelsen, ävensom
med det yttrande i övrigt, vartill militieombudsmannens skrivelse till
styrelsen kunde giva anledning.

I skrivelse den 22 november 1915 meddelade fångvårdsstyrelsen,
att straffuppgift angående Nilsson inkommit den 27 januari 1913, men
att straffuppgift angående Johansson ännu icke inkommit. I anledning
av militieombudsmannens anhållan om det yttrande, vartill skrivelsen
kunde giva anledning, meddelade styrelsen i enlighet med upplysningar,
som inhämtats från straffregistret, följande:

Hen 5 augusti 1915 inkommo från krigshovrätten uppgifter till
straffregistret angående A. B. N. och P. J. A., vilka enligt krigshovrättens
uppgifter blivit dömda den 26 maj 1915 av fältkrigsrätten för
landstormskårer m. m. inom Y. arméfördelningen, N. för misshandel å
överordnad krigsman samt misshandel å annan krigsman till fängelse
i sammanlagt fyra månader och A. för vartdera av två misshandelsbrott
m''ot annan krigsman till fängelse en månad.

Straffuppgifter från fältkrigsrätten i dessa två fall hade ej in JdiHtieombuflsmannens

ätnbetsberättelse. S

kommit, varför, och sedan inhämtats att vice auditören Jancke tjänstgjort
som auditör vid tillfället, denne i skrivelse den 6 augusti underrättades
om förhållandet.

Under arbetet med anteckningar rörande verkställda bestraffningar
under september månad 1915 visade det sig, att straff uppgifter från
Upplands infanteriregementes krigsrätt saknades i följande fyra fall:

1) angående K. E. E., dömd den 27 juli 1915 för första resan
stöld till straffarbete två månader,

2) angående A. L. P., dömd den 21 juni 1915 för snatteri till
fängelse tre månader.

3) angående E. J. P., dömd den 21 juni 1915 för snatteri till
fängelse tre månader, samt

4) angående E. F. A., dömd den 3 juli 1915 för brott mot krigslydnaden
till två månaders fängelse.

I anledning härav och då upplysning saknades, vilken auditör i
sistnämnda fyra fall skolat avlämna straffuppgift, underrättades ordinarie
auditören vid Upplands infanteriregemente N. Quennerstedt om
förhållandet, den 2 oktober 1915 rörande den förstnämnda och den 5
oktober 1915 rörande de tre andra.

Från auditören Quennerstedt, som efter vad han upplyste vore
tjänstledig till 1915 års slut och vistades i Nederkalix, erhölls det
svar att han i anledning av breven, den 6 respektive 9 oktober anmodat
vice auditören Jancke, som haft att svara för straffuppgifters
avlämnande i nu ifrågavarande fyra fall, att ofördröjligen fullgöra sin
skyldighet i berörda hänseenden.

Då detta oaktat intet avhördes från Jancke och innan anmälan
om hans försummelse gjordes till styrelsen, uppmanades Jancke per
telefon från straffregistret den 30 oktober att senast den 2 november
1915 inkomma med de felande straffuppgifterna.

Den 2 november inkommo till straffregistret icke blott ovanberörda
sex straffuppgifter utan även av Jancke underskrivna straffuppgifter
angående följande fem av Upplands infanteriregementes krigsrätt dömda
personer:

1) N. E. N. dömd den 27 juli 1915 för ouppsåtlig! vållande till
annans död till fängelse en månad,

2) E. A. H. dömd den 27 augusti 1915 för första gången stöld
till straffarbete två månader,

3) K. L. P. dömd den 22 september 1915 för utan skälig
anledning förd klagan mot förman för förnärmelse i tjänsten till
fängelse en månad,

4) A. E. A. dömd den 22 september 1915 för föraktligt och
vanvördigt yttrande samt hotelse mot överordnad krigsman i tjänsteutövning
till fängelse en månad, samt

5) A. F. P. dömd den 25 september 1915 för underlåtenhet att
rätt fullgöra förmans i tjänsten meddelade befallning till fängelse eu
månad.

Ovanberörda straffuppgift angående P. J. A. innehöll då den till
straffregistret inkom, under mom. 14 denna anteckning: »misshandel
ä annan krigsman; 1915 den 18 maj» och under mom. 15: »100 §
strafflagen för krigsmakten».

I skrivelse den 3 november uppmärksamgjord på att anteckning
om straffet saknades i straffuppgiften, meddelade Jancke i förklaring
den 4 november, att ifrågavarande person dömts för »vartdera av
två misshandelsbrott till fängelse en månad».

Slutligen kunde meddelas, att en den 27 september 1915 till vice
auditören Jancke från straffregistret avlåten skrivelse med anhållan,
att så snart som möjligt och senast inom åtta dagar erhålla upplysning
om tiden, när en av Upplands regementes krigsrätt dömd person
förövat det brott, för vilket han blivit dömd, en anteckning som
saknades i straffuppgift, för vilken Jancke varit ansvarig, först den
18 påföljande november besvarats.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 24 november 1915,
med bifogande av en avskrift av fångvårdsstyrelsens yttrande, anmodat
Jancke att inom tre veckor därefter till militieombudsmannen inkomma
med förklaring över vad styrelsen mot honom andragit samt
därvid återställa remisshandlingen, måste militieombudsmannen, enär
någon förklaring icka avhördes, genom skrivelse den 17 januari 1916
uppmana Jancke att ofördröjligen och sist inom åtta dagar därefter
inkomma med den begärda förklaringen och återställa remisshandlingen.

Jancke ställde sig emellertid icke militieombudsmannens uppmaning
till efterrättelse, varför militieombudsmannen i skrivelse den
29 januari 1916 föreläde honom, vid vite av 50 kronor, att inom åtta
dagar efter erhållen del av föreläggandet inkomma med remisshandlingen
med eller utan yttrande i ärendet. Föreläggandet delgavs Jancke den
31 sistnämnda månad. Den 4 februari inkom därefter yttrande från
Jancke, varjämte han återställde remisshandlingen.

I yttrandet anförde Jancke, att de påtalade försummelserna erkändes.
Straffuppgiften angående Magnus Oskär Nilsson hade insänts
den 26 januari 1913, och vore krigsrättens protokoll numera försett
med anteckning därom. Straffuppgift angående Karl Leonard Johansson

liade på grund av ett beklagligt förbiseende ej förut expedierats men
vore numera insänd av Jancke.

Sistnämnda straffuppgift hade, efter vad militieombudsmannen
inhämtat från fångvårdsstyrelsen, den 4 februari 1916 inkommit till
styrelsens avdelning för straffregistret.

Enligt 1 § i lagen om straffregister skall hos fångvårdsstyrelsen
finnas straffregister, innehållande vissa uppgifter angående, bland andra,
dem, som av domstol i riket dömts till fängelse. Enligt § 1 i kungörelserna
den 17 oktober 1900 och den 26 november 1914 om uppgifter
till straffregistret och om registrets förande gäller vidare, att
straffuppgift från krigsrätt skall undertecknas av auditören, att, där
utslag avkunnats muntligen, uppgiften skall avsändas inom fjorton dagar
efter utslagets avkunnande, samt att angående dagen, då uppgift från
underrätt avsändes, anteckning skall göras i brädden av det protokoll,
vari utslaget är intaget.

I fråga om utslaget rörande Magnus Oskar Nilsson hade utredningen
givit vid handen, att straffuppgift avsänts inom vederbörlig
tid. Det låg visserligen Jancke till last, att föreskriven anteckningom
dagen för uppgiftens avsändande icke skett samtidigt, men för
en enstaka försummelse av sådan art syntes ansvar skäligen icke böra
utkrävas.

Ej heller fann militieombudsmannen sig böra ifrågasätta ansvar
å Jancke vare sig för den vårdslöshet, varmed han avfattat ovan
omförmälda, den 2 november 1915 till straffregistret inkomna uppgift
angående P. J. A., eller för den tredska, han enligt fångvårdsstyrelsens
skrivelse visat i avseende å besvarandet av en tjänsteskrivelse.

Vad angick de mot Jancke i övrigt i detta ärende framkomna
anmärkningar visade utredningen, att straffuppgift inkommit till straffregistret
först den 4 februari 1916 angående en person, som den 4
november 1914 av krigsrätt dömts till fängelse, samt att straffuppgifter
den 2 november 1915 inkommit till straffregistret rörande elva personer,
som under tiden från och med den 26 maj till och med den 25
september 1915 av krigsrätt dömts till fängelse eller straffarbete.
Jancke, som varit ansvarig för insändandet av berörda straffuppgifter,
hade sålunda i dessa tolv fall gjort sig skyldig till dröjsmål, som
särskilt beträffande det första fallet måste, anses mycket betänkligt;

fil

Och faun militieombudsmannen sig icke kunna underlåta att förordna
om åtal mot Jancke, för vad lian sålunda låtit komma sig till last.

Militieombudsmannen uppdrog därför åt överkrigsfiskalsämbetet
att ställa Jancke under åtal inför krigshovrätten för den försummelse
i tjänsten, vartill han gjort sig skyldig i fråga om expedierandet av
sist omförmälda tolv straffuppgifter, därvid överkrigsfiskalsämbetet
borde yrka ansvar å Jancke efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i anledning härav anställdes mot Jancke, meddelade
krigshovrätten den 31 maj 1916 utslag, däri krigshovrätten
yttrade: Som Jancke, vilken såsom tjänstförrättande auditör varit ansvarig
för insändandet av ovanberörda straffuppgifter, visat försummelse
i tjänsten i det av militieombudsmannen anmärkta avseendet, prövade
krigshovrätten rättvist i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
döma Jancke att för vad han sålunda låtit komma sig till last bota
75 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

14. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen i sammanhang
med inspektion av Göta livgarde under sommaren 1915 verkställd
granskning av regementets krigsrätts protokoll för de senare åren
anmärktes bland annat följande:

I krigsrättsprotokollet för den 12 november 1914 förekom följande
anteckning. »Närvarande samma som senast». Detta sätt för
antecknande av krigsrättsledamöter syntes mycket olämpligt, särskilt
vid ett regemente, där flera auditörer tjänstgjorde turvis vid krigsrättens
sammanträden.

Den 25 november 1914 avkunnade krigsrätten följande utslag:
»Som tilltalade värnpliktige nr 826 45/1909 Gustaf Adolf Larsson erkänt,
att han den 5 juni 1911 olovligen avvikit från regementet samt
att han först den 23 november 1914 inställt sig vid regementet, alltså
prövar krigsrätten rättvist döma Larsson, som år 1911 undergått bestraffning
för första resan rymning, jämlikt 62 och 68 §§ strafflagen
för krigsmakten hållas i fängelse en månad.»

Utslaget borde rätteligen hava angivit, att Larsson dömdes för
andra resan rymning.

Straffuppgiften angående förevarande utslag hade expedierats
först den 15 januari 1915.

Den 30 januari 1915 avkunnade krigsrätten följande utslag:

>Som genom vad tilltalade volontären Karl Nyström erkänt blivit
lagligen styrkt, dels att han förskingrat: den 16 november 1914 en
rekryten nr 6 tillhörig resväska, den 23 i samma månad ett par rekryten
nr 12 Karlsson tillhöriga skor samt den 29 maj 1914 en volontären
nr 6 Stålberg tillhörig resväska, dels ock att han den 33 januari
1915 olovligen avvikit från regementet samt dit återkommit den 25 i
samma månad. Alltså prövar krigsrätten rättvist döma Nyström, som
jämväl visat opålitlighet, dels jämlikt 22 kap. 11 § allmänna strafflagen
att för vart och ett av tre särskilda förskingringsbrott bota 50
kronor eller tillhopa 150 kronor till kronan, dels ock jämlikt 68 kap.
L 02 § strafflagen för krigsmakten för olovlig undanhållning och opålitlighet
undergå disciplinstraff av sträng arrest, skolande, därest Nyström
saknar tillgång till fulla gäldande av berörda böter, disciplinstraffet
och bötesstraffet övergå till fängelse, så att i sådan händelse fängelsetiden
blir fyratiotvå dagar.»

Oavsett att utslaget på flera ställen vore vårdslöst avfattat, lämnade
detsamma icke upplysning angående arreststraffets längd.

Den 5 mars 1915 sammanträdde krigsrätten för att enligt regementsorder
föregående dag handlägga ett mål mot volontären nr 27/10
Holmgren för våld. Enligt sagda regementsorder skulle såsom ledamöter
i krigsrätten tjänstgöra samma ledamöter som i den genom
regementsorder den 1 mars punkt 7 beordrade fältkrigsrätten. Vilka
dessa ledamöter varit framgick ej av protokollet. Målet, som på framställning
av väbeln uppskjutits till den 12 mars 1915 för inhämtande
av yttrande av vederbörande läkare samt för målsägarens hörande,
blev sistämnda dag överlämnat till rättens prövning, därvid väbeln
yrkade ansvar å Holmgren för misshandel jämlikt 14 kap. 13 § allmänna
strafflagen. Krigsrätten dömde emellertid Holmgren till ansvar
såväl för misshandeln som för det Holmgren den 1 mars 1915 på eftermiddagen
utan lov avlägsnat sig från kasärnen samt dit återkommit
först klockan 9 på kvällen, för vilken sistnämnda förseelse Holmgren
ålades disciplinstraff av vaktarrest i åtta dagar. Om sistnämnda förseelse
fanns förut i protokollet icke nämnt någonting och således var
ej heller yrkande framställt om ansvar härför.

Vid en likaledes av tjänstförrättande militieombudsmannen under
sommaren 1915 i sammanhang med inspektion av Vaxholms fästning
verkställd granskning av krigsrättsprotokollen vid Vaxholms kustartilleriregemente
under de senare åren anmärktes bland annat följande:

Den 26 januari 1914 dömde krigsrätten korpralen nr 14 Knut

Julius Nikolaus Andreasöon för hot in. in. till fängelse i tillhopa 4
månader 5 dagar. Straffuppgift expedierades först den 14 februari 1914.

Den 4 februari 1914 dömde krigsrätten 3. klass minören nr 104
Nils llertil Larsson för andra resan rymning till fängelse i två månader.
Straffuppgift expedierades först den 21 februari 1914.

Den 13 mars 1914 dömde krigsrätten dels kustartilleristen nr 1380
Ludvig Eleon Danielsson för första resan snatteri till fängelse i en månad,
och dels 3. klass kustartilleristen nr 27 Edvard Emil Wilhelm Persson och
nr 28 Karl Enok Rydberg för vägran att lyda förmans i tjänsten givna
befallning till fängelse vardera i en månad. Straffuppgift hade expedierats
först den 5 april 1914.

Den 26 augusti 1914 dömde krigsrätten voiontären nr 283 Sigfrid
Edmund Sohlberg för andra resan rymning till fängelse i en månad.
Anteckning saknades därom, att uppgift till straffregistret expedierats.

Den 27 oktober 1914 dömde krigsrätten dels voiontären nr 118
Emil Josef Andersson för rymning till straffarbete i sex månader, dels
värnpliktige nr 131 Ernst Hjalmar Lindstedt för rymning till straffarbete
i sex månader, dels värnpliktige nr 190 Johan Viktor Björklund
för rymning till straffarbete i sex månader, dels och värnpliktige
nr 369 45/1909 Karl Valfrid Brodin för förbrytelse i tjänsten till egen
fördel m. m. till fängelse i tillhopa en månad 18 dagar. Straffuppgifter
hade expedierats först den 26 november 1914.

Den 12 januari 1915 dömde krigsrätten dels 3. klass kustartilleristen
nr 42/9 Hilding Augustinus Nilsson för misshandel m. m. till
fängelse i en månad, dels värnpliktige nr 1708 Bror Nils Petter Olovsson
för upprepad olovlig undanhållning m. m. till straffarbete i tillhopa
två månader 15 dagar, dels och 3. klass minören Sven Olov
Hägerstrand för andra resan rymning till fängelse i en månad. Uppgift
till straffregistret hade expedierats först den 7 februari 1915.

I anledning av de sålunda vid ovan omförmälda två inspektioner
framställda anmärkningar anmodade militieombudsmannen dåvarande
vice auditören Nils Ädelgren, vilken tjänstgjort såsom auditör vid
ifrågavarande krigsrättssammanträden såväl vid Göta livgarde som vid
Vaxholms kustartilleriregemente, att till militieombudsmannen inkomma
med yttrande; och anförde Ädelgren uti en till militieombudsmannen
insänd förklaring beträffande de vid inspektionen av Göta livgarde
framställda anmärkningarna följande: Vidkommande först de framställda
anmärkningarna emot utslagen av den 25 november 1914 angående
Gustaf Adolf Larsson och den 30 januari 1915 angående voiontären
Karl Nyström ville Ådelgren till en början meddela, att vid de krigs -

rätter vid Göta livgarde, i vilka lian tjänstgjort såsom auditör, utslagen
omedelbart efter det de avkunnats av honom i fullt färdigt skick
tillhandahållits vederbörande. Genom regementsexpeditionens försorg
hade därefter verkställts avskrift av utslagen för att vara för honom
tillgänglig vid protokollens uppsättande. I förevarande båda fall hade
utslagen blivit felaktigt avskrivna, vilket vid protokollens uppsättande
förbigått honom. Han bilade förenämnda två utslag såsom de blivit
vid rätten avkunnade och expedierade. Beträffande vidare målet mot
volontären nr 27/10 Holmgren erinrade Ädelgren sig bestämt, att väbeln
vid målets överlämnande till avgörande framställt yrkande om ansvar
å Holmgren, förutom för misshandel, jämväl för opålitlighet för det
Holmgren utan lov avlägsnat sig från kasärn. Denna Ädelgrens uppgift
bestyrktes av ett bifogat intyg av regementsväbeln. Genom förbiseende
hade vid protokollets uppsättande väbelns sistberörda yrkande
icke kommit att i protokollet inflyta. Beträffande anmärkningen att
straffuppgift angående G. A. Larsson för sent expedierats åberopade
Ädelgren vad han anfört i en samtidigt avgiven förklaring över anmärkningarna
vid Vaxholms fästnings krigsrättsprotokoll. Vad militieombudsmannen
i sin skrivelse påpekat rörande anteckning i protokollet
om närvarande ledamöter vid krigsrätt m. in. skulle han för framtiden
iakttaga. På grund av vad han sålunda anfört hemställde han. att
militieombudsmannen måtte låta vid förklaringen bero.

Vid denna förklaring funnos fogade dels de exemplar av utslagen
angående Gustaf Adolf Larsson och Karl Nyström, som överlämnats för
verkställighet, och vilka i de hänseenden, som ovan framhållits, icke
gåvo anledning till anmärkning, dels ock ett intyg av regementsväbeln
vid Göta livgarde John E. Johansson utav följande innehåll: Vid krigsrättens
mot volontären 10/27 Holmgren första sammanträde den 5 mars
1915 hade Johansson varit förhindrad att bestämma sin ansvarstalan
mot Holmgren samt därför begärt och erhållit uppskov för inhämtande
av läkarens på garnisonssjukhuset utlåtande, om den av Holmgren
förövade misshandeln komme att medföra framtida men för målsägaren.
Läkarattesten, som utvisade, att något framtida men icke komme att
följa av misshandeln, hade Johansson företett inför krigsrätten den 12
mars 1915, då Johansson även till alla delar bestämt sin talan i målet.
Denna hade omfattat, utom yrkandet om ansvar på Holmgren för våld
mot annan krigsman, jämväl yrkande, att han skulle fällas till ansvar
för opålitlighet.

Uti förklaringen beträffande de vid inspektionen av Vaxholms
fästning framställda anmärkningarna anförde Ädelgren följande: Han

kunde ej annat än beklaga, att han ej iakttagit den i vederbörande
författning föreskrivna tiden av fjorton dagar, inom vilken straffuppgifter
skulle insändas. Anledningen till dröjsmålet hade i värjo särskilt
fall varit ett förbiseende, vilket kunde, om ock ej ursäktas,
dock förklaras av den omständigheten, att de göromål, vilka ålegat
honom ej blott såsom tjänstförrättande auditör vid två regementen
utan även i civil tjänst, understundom kommit att i avsevärd grad
hopas. Emellertid skulle, han för framtiden noga tillse att straffuppgifterna
bleve av honom expedierade inom behörig tid. Med hänsyn
härtill och då, så vitt han inhämtat, någon skada ej uppkommit, hemställde
han, att militieombudsmannen måtte låta bero vid den sålunda
avgivna förklaringen.

I anledning av innehållet uti Ädelgrens förklaringar anmodade
militieombudsmannen uti särskilda skrivelser den 19 januari 1916 Ädelgren
dels att till militieombudsmannen inkomma med bevis därom, att
han i vederbörligt konceptprotokoll gjoiff anteckning om de av honom
omförmälda misskrivningarna vid avfattningen av Göta livgardes krigsrätts
omförmälda utslag den 25 november 1914 angående värnpliktige
ur 826 45/1909 Gustaf Adolf Larsson och den 30 januari 1915 angående
volontären Karl Nyström samt av krigsrättens protokoll den
5 mars 1915 vid handläggning av mål mot volontären nr 27/10 Holmgren,
dels ock att till militieombudsmannen inkomma med yttrande
jämväl över den framställda anmärkningen beträffande frånvaron av
anteckning därom, att uppgift till straffregistret beträffande en volontären
nr 283 Sigfrid Edmund Sohlberg den 26 augusti 1914 för andra
resan rymning ådömd bestraffning av fängelse i en månad blivit
expedierad.

Ädelgren insände därefter till militieombudsmannen:

l:o) ett intyg av auditören vid Göta livgarde Edw. Grape av innehåll,
att Ädelgren i vederbörande konceptprotokoll verkställt anteckningar
angående ifrågakomna misskrivningar;

2:o) ett yttrande av följande innehåll: Straffuppgift angående

den volontären nr 283 Sigfrid Edmund Sohlberg den 26 augusti 1914
för andra resan rymning ådömda bestraffning av fängelse i en månad
hade av Ädelgren insänts till straffregistret den 31 augusti 1915, såsom
framginge av ett vidfogat bevis. Vid genomgåendet och ordnandet
under någon av de sista dagarna i augusti månad 1915 av åtskilliga
till 1914 års krigsrättsprotokoll hörande s. k. inneliggande handlingar
hade han funnit, att bland handlingarna legat en straffuppgift rörande
bemälde Sohlberg. Med anledning härav hade Ädelgren efterhört hos

Militieombudsmannevs ämbetsberättehe. 9

straffregistret, huruvida ifrågavarande straffuppgift blivit insänd, och
då erhållit det meddelande, att straffuppgift rörande Sohlberg ej dit
inkommit. Straffuppgiften hade då omedelbart blivit av Ädelgren insänd.
Att ifrågavarande straffuppgift ej blivit av honom expedierad
hade berott på förbiseende, vilket kunde förklaras av den störa mängd
av göromål, som ålegat honom under augusti och september månader
år 1914. Enligt vad han inhämtat hade någon skada av dröjsmålet
icke uppkommit. Tillika ville han meddela, att han från och med den
1 januari 1916, då han inträtt i tjänst såsom ordinarie auditör vid
Vaxholms kustartilleriregemente, låtit omändra sättet för expedierandet
av straffuppgifter, varigenom dröjsmål med dylika uppgifters insändande
för framtiden komme att undvikas. Han hemställde, att militieombudsmannen
mätte låta vid den gjorda förklaringen bero.

3:o) ett av förste aktuarien i fångvårdsstyrelsen A. Lundqvist
utfärdat intyg av innehåll, att eu av Ädelgren underskriven straffuppgift
från garnisonskrigsrätten i Vaxholm angående Sigfrid Edmund
Sohlberg, av krigsrätten den 26 augusti 1914 dömd för andra resan
rymning till fängelse en månad, inkommit till straffregistret den 31
augusti 1915.

Som av Ädelgrens yttrande icke framgick, huruvida vederbörlig
anteckning om avsändande av sistberörda straffuppgift blivit verkställd
i protokollet, anmodade militieombudsmannen Ädelgren uti avlåten
skrivelse att till militieombudsmannen inkomma med bevis, att sådan
anteckning blivit gjord.

Ädelgren insände i anledning härav till militieombudsmannen ett
av vice auditören vid Vaxholms kustartilleriregementes krigsrätt Hans
Bohman utfärdat intyg av innehåll, att å brädden i Vaxholms kustartilleriregementes
krigsrätts protokoll för den 26 augusti 1914 angående
Sohlberg antecknats, att straffuppgift avsänts den 31 augusti
1915.

* *

Med hänsyn till vad under skriftväxlingen förekommit beträffande
de vid inspektionen av Göta livgarde framställda anmärkningarna mot
avfattningen av förut omförmälda utslag av den 25 november 1914
och den 30 januari 1915 ävensom mot avfattningen av det protokoll,
som förts vid samma krigsrätts sammanträde den 12 mars 1915, fann
militieombudsmannen sig kunna underlåta att i anledning av sagda
anmärkningar vidtaga ytterligare åtgärd.

Vidkommande den vid inspektionen av Vaxholms fästning framställda
anmärkningen angående bristande anteckning i brädden av visst
krigsrättsprotokoll rörande avsändande av straff uppgift angående volontär
nr 283 Sigfrid Edmund Sohlberg ådömd bestraffning, ansåg
militieombudsmannen sig likaledes kunna låta bero vid vad i denna
punkt förekommit, sedan dåmera vederbörlig anteckning blivit införd.

Vad åter angick de vid förutnämnda två inspektioner framställda
anmärkningarna i avseende å expedieringen av vissa straffuppgifter
fann militieombudsmannen, då de försummelser, som Ädelgren därutinnan
låtit komma sig till last, särskilt i vissa fall vore mycket betydande,
sig icke kunna lämna samma försummelser utan beivran.

Enligt lagen om straffregister den 17 oktober 1900, 1 och 2 §§,
gäller, bland annat, att för envar, som blivit dömd till fängelse, skall
från domstolen till straffregistret lämnas särskild uppgift, innefattande
upplysning om den dömdes namn, förbrytelsen och domen.

Enligt kungörelsen om uppgifter till straffregistret och om registrets
förande den 17 oktober 1900, § 1, skulle dylik uppgift avsändas,
från krigsrätt av vederbörande auditör, inom fjorton dagar
efter utslags avkunnande.

Sistnämnda bestämmelse återfinnes jämväl uti den nu gällande
kungörelsen om uppgifter till straffregistret och om registrets förande
den 26 november 1914, § 1.

Auditören Ädelgren, vilken i de fall, som finnas här ovan anmärkta,
varit ansvarig för straffuppgifters vederbörliga insändande,
hade avsänt dylik uppgift angående korpralen nr 14 Knut Julius
Nikolaus Andreasson, dömd den 26 januari 1914, först å nittonde dagen
därefter, angående 3. klass minören nr 104 Nils Bertil Larsson, dömd
den 4 februari 1914, först å sjuttonde dagen därefter, angående kustartilleristerna
nr 1380 Ludvig Eleon Danielsson, nr 27 Edvard Emil
Wilhelm Persson och nr 28 Karl Enok Rydberg, dömda den 13 mars
1914, först å tjugutredje dagen, angående volontären nr 283 Sigfrid
Edmund Sohlberg, dömd den 26 augusti 1914, först efter mer än ett
års förlopp, angående volontären nr 118 Emil Josef Andersson samt
värnpliktige nr 131 Ernst Hjalmar Lindstedt, nr 190 Johan Viktor
Björklund och nr 369 45/1909 Karl Valfrid Brodin, dömda den 27
oktober 1914, först å trettionde dagen, angående värnpliktige nr 826
45/1909 Gustaf Adolf Larsson, dömd den 25 november 1914, först å
femtioförsta dagen samt angående kustartilleristen nr 42/9 Hilding
Augustinus Nilsson, värnpliktige nr 1708 Bror Nils Petter Olovsson och

3. klass minören Sven Olov Hägerstrand, dömda den 12 januari 1915,
först å tjugusjätte dagen därefter.

Militieombudsmannen uppdrog därför åt överkrigsfiskalsämbetet
att, i anledning av de här ovan anmärkta försummelserna i fråga om
straffuppgifters expedierande, ställa auditören Ädelgren under åtal inför
krigshovrätten. Överkrigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar å
auditören Ädelgren efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som av överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav
anställdes mot auditören Ädelgren, meddelade krigshovrätten utslag
den 21 juni 1916. Krigshovrätten yttrade däri: Som auditören Ädelgren,
vilken varit ansvarig för insändandet av ovanberörda straffuppgifter,
visat försummelse i det av militieombudsmannen anmärkta avseendet,
prövade krigshovrätten rättvist jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen döma auditören Ädelgren att för vad han sålunda låtit
komma sig till last bota 50 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

15. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen under sommaren
1915 i sammanhang med inspektion av Vaxholms fästning verkställd
granskning av krigsrättsprotokollen vid Vaxholms kustartilleriregemente
under de senare åren anmärktes bland annat följande.

I ett flertal fall hade dåvarande auditören, borgmästaren B. G.
Hazelius undertecknat protokoll med användande av en namnstämpel.

Den 7 januari 1914 dömde krigsrätten 3. klass kustartilleristen
Yngve Alexander Petrini för det han övergivit anbefalld post att hållas
i fängelse en månad. Anteckning saknades om när uppgift till straffregistret
insänts.

Beträffande följande utslag saknades anteckning om att uppgift
till straffregistret expedierats, nämligen

krigsrättens utslag den 9 januari 1914, varigenom dels 2. klass
kustartilleristen nr 42 Adolf Gottfrid Alexius Andreasson Runé dömts
för andra resan rymning till fängelse i två månader, dels och 2. klass
kustartilleristen nr 57 Nils Jesper Nilsson och 3. klass kustartilleristen
nr 59 Karl Alfred Fransson för underlåtenhet att fullgöra förmans i
tjänsten givna befallningar m. m. dömts, Nilsson till fängelse i tillhopa

två månader 24 dagar och Kransson till fängelse i tillhopa en månad
24 dagar; samt

krigsrättens utslag den 16 januari 1914, varigenom dels 9. klass
kustartilleristen nr 11 Erik David Pettersson dömts för andra resan
förskingring av kronopersedlar m. m. till fängelse i tillhopa en månad
24 dagar; dels ock 3. klass kustartilleristen nr 29 Karl Frithiof Wallin
dömts för andra resan förskingring av kronopersedlar m. m. till fängelse
i tillhopa en månad 24 dagar.

Den 28 maj 1914 dömde krigsrätten värnpliktige nr F 239 45/1911
Oscar Karl Ferdinand Svensson att för andra resan rymning m. in.
undergå fängelse i tillhopa två månader 18 dagar. Straffuppgift hade
enligt anteckning i brädden av protokollet expedierats först den 16
juli 1914.

Den 21 januari 1915 dömde krigsrätten korpralen nr 7/7 Edvin
Hilding Byström jämlikt 97 § strafflagen för krigsmakten till fängelse
i en månad. I brädden av utslaget fanns med blyerts antecknat följande:
»Straffuppgift avsänd >.

Enligt §§ 1 och 2 i lagen om straffregister den 17 oktober 1900
gäller bland annat, att för envar, vilken blivit dömd till fängelse, skall
från domstolen till straffregistret lämnas särskild uppgift, innefattande
upplysning om den dömdes namn, förbrytelsen och domen.

Jämlikt § 1 i kungörelsen om uppgifter till straffregistret och
om registrets förande den 17 oktober 1900 skulle sådan uppgift avsändas
inom fjorton dagar efter utslagets avkunnande. Angående
dagen, då uppgift avsändes, skulle anteckning enligt sistnämnda lagrum
göras, om uppgiften lämnades från underrätt, i brädden av det protokoll,
vari utslaget vore intaget.

I § 1 av nu gällande kungörelse av den 26 november 1914 om
uppgifter till straffregistret och om registrets förande återfinnas samma
bestämmelser.

Sedan militieombudsmannen i anledning av förut omförmälda,
vid nämnda inspektion gjorda anmärkningar anmodat Hazelius, vilken
tjänstgjort såsom auditör vid ifrågavarande krigsrättssammanträden,
att till militieombudsmannen inkomma med yttrande, anförde Hazelius
uti en insänd skrift följande: Vad först beträffade anmärkningen därom,
att i ett flertal fall krigsrättsprotokoll av honom undertecknats med
facsimile, skulle han i de fall, där sådant skett, i stället underskriva
krigsrättsprotokollen. Vidkommande anmärkningarna därom, att i en
del angivna fall vederbörlig anteckning saknades i marginalen å protokollen
om expediering av straffuppgifter, ville han under åberopande

av två bifogade, av vederbörande tjänsteman hos fångvårdsstyrelsen
utfärdade intyg meddela, att lian omedelbart skulle förse ifrågavarande
protokoll med anteckningar i överensstämmelse med dessa uppgifter.
Vidare ville lian upplysa, att det enligt meddelande frän kommendantsexpeditionen
å Vaxholms fästning i brädden av protokollet angående
Yngve Alexander Petrini allenast funnes skrivet ordet, »straffuppgift», ■
vilket säkerligen vid protokollets uppsättande antecknats såsom något
observandum i fråga om straffuppgiften, ehuru den sedermera kommit
att bliva bortglömd. Anledningen till att de övriga nu ifrågakomna
straffuppgifterna blivit senare än lag föreskriver expedierade, kunde
han nu så långt efteråt ej i varje särskilt fall angiva. I en de! fall
kunde det såsom ofta eljes vid straffuppgifters expedierande hava berott
därpå, att vid ärendets handläggning hos krigsrätten ej tillräckliga
uppgifter för uppsättande av straffuppgift blivit i protokollet upptagna
utan sedermera måst införskaffas. Han hade särskild anledning antaga,
att så varit fallet med straffuppgifterna angående Nils Jesper Nilsson
och Karl Alfred Fransson, enär nämligen straffuppgift angående Adolf
Gottfrid Alexius Andreasson Runé, vilken dömts vid samma krigsrätt
som Nilsson och Fransson, blivit i god tid till straffregistret insänd.
Till slut ville han framhålla, att den auditörstjänst, han vid kustartilleriet
under flera år och intill slutet av nästlidet år på förordnande
innehaft, tidvis varit förenad med mycket och tidsödande arbete, vilket vid
tillfällen, då borgmästarämbetet samtidigt varit krävande, kunnat föranleda
till att de honom såsom auditör åliggande expeditionsgöromål
ej alltid kunnat medhinnas på sätt vederbort. Med hänsyn till vad
han sålunda åberopat och då vad i ifrågavarande hänseende läge honom
till last ej, så vitt kunnat utrönas, medfört några menliga påföljder
för rättsskipningen, hemställde han, att militieombudsmannen måtte
låta vid den av honom avgivna förklaring bero.

Vid denna skrift funnos fogade två av vederbörande tjänstemän
vid straffregistret utfärdade intyg, av vilka inhämtades, dels att straffuppgift
angående Yngve Alexander Petrini, dömd den 7 januari 1914,
inkommit till straffregistret först den 5 februari 1916, dels att straff -uppgift angående Adolf Gottfrid Alexius Andreasson Runé, dömd den
9 januari 1914, inkommit till straffregistret den 13 januari 1914, dels
att straffuppgift angående Nils Jesper Nilsson och Karl Alfred Fransson,
likaledes dömda den 9 januari 1914, till registret inkommit den 13
februari 1914, dels att straffuppgift angående Erik David Pettersson
och Karl Frithiof Wallin, båda dömda den 16 januari 1914, inkommit
till straffregistret den 5 mars 1914, dels att straffuppgift angående

Oscar Karl Ferdinand Svensson, dömd den 28 maj 1914, inkommit den
18 juli 1914, dels ock att straffuppgift angående Edvin Hilding Byström,
dömd den 21 januari 1915, inkommit den 16 mars 1915.

Efter anmodan inkom Hazelius sedermera med bevis därom, att
han dels i de fall. då krigsrättsprotokoll av honom undertecknats med
facsimile, i stället underskrivit krigsrättsprotokollen, dels ock i de i
anmärkningsskrivelsen angivna fall, i vilka vederbörlig anteckning
saknades i marginalen ä protokollen om expediering av straff uppgifter,
försett protokollen med anteckningar i överensstämmelse med uppgifter.
meddelade av vederbörande tjänsteman hos fångvårdsstyrelsen.

Då Hazelius dåmera undertecknat de krigsrättsprotokoll, soin
tidigare allenast varit försedda med facsimile av hans namnteckning,
fann militieombudsmannen icke erforderligt att med anledning av vad
i denna, punkt blivit anmärkt vidtaga ytterligare åtgärd, likasom militieombudsmannen
ej heller ansåg sig böra vidtaga någon åtgärd mot
Hazelius för dennes ådagalagda försummelser i avseende å anteckning
i brädden av vederbörande protokoll rörande expediering av straffuppgifter.

Vad åter angick de i ärendet omförmälda fall, då Hazelius försummat
att i rätt tid insända straffuppgifter, var utrett, att efter avkunnandet
av förut omförmälda utslag de straffuppgifter, som varit av
utslagen föranledda, till registret inkommit angående "Yngve Alexander
Petrini först efter mer än två års förlopp, angående Nils Jesper Nilsson
och Karl Alfred Fransson först å trettiofemte dagen, angående Erik
David Pettersson och Karl Frithiof Wallin först å fyrtioåttonde dagen,
angående Oscar Karl Ferdinand Svensson först å femtioförsta dagen och
angående Edvin Hilding Byström först å femtiofjärde dagen. Härav
framgick med tydlighet att dessa straffuppgifter icke blivit i vederbörlig
tid avsända.

Vad Hazelius, vilken varit för expedieringen av samma straffuppgifter
ansvarig, till förklaring av de anmärkta dröjsmålen anfört,
syntes militieombudsmannen icke kunna förringa hans ansvar för
samma försummelser.

Militieombudsmannen uppdrog därför åt överkrigsfiskalsämbetet
att ställa Hazelius under åtal inför krigshovrätten för de försummelser,
vartill han gjort sig skyldig vid avsändandet av ovannämnda straffuppgifter
angående Petrini. Nilsson, Fransson, Pettersson. Wallin, Svensson

och Byström. Överkrigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar ä
Hazelius efter lag och sakens beskaffenhet.

Överkrigsfiskalsämbetet yrkade i anledning härav uti till lcrigshovrätten
avgivet memorial ansvar å Hazelius jämlikt 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen. Uti den 31 maj 1916 meddelat utslag yttrade
krigshovrätten: Som Hazelius, vilken såsom auditör varit ansvarig för
insändandet av ovanberörda straffuppgifter, visat försummelse i tjänsten
i det av militieombudsmannen anmärkta avseendet, prövade krigshovrätten
rättvist i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma
Hazelius att för vad han sålunda låtit komma sig till last bota 50
kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

16. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret.

Vid en av militieombudsmannen den 29 september 1915 föi''-rättad inspektion av Upplands artilleriregemente anmärktes bland
annat följande:

Den 6 augusti 1913 dömde krigsrätten värnpliktige nr 55 Vilhelm
Emanuel Andersson för misshandel till fängelse i två månader. Straffuppgift
expedierades först den 7 november 1913.

Den 19 augusti 1913 dömde krigsrätten volontären nr 5 Otto
Magnusson för andra resan snatteri till fängelse i tre månader. Straffuppgift
expedierades även i detta fall först den 7 november 1913.

Den 2 december 1914 hölls vid krigsrätten rannsakning angående
häktade förre volontären ‘nr 27/1 Lars Eriksson. Denne var förvunnen
att hava den 3 september 1909 avvikit från regementet i avsikt att
undandraga sig krigstjänsten. Krigsrätten dömde Eriksson, som förut
till fullo undergått bestraffning för första resan rymning, att jämlikt
62 § andra momentet strafflagen för krigsmakten för rymning andra
gången hållas i fängelse en månad samt förordnade därjämte att
Eriksson, i avbidan på att utslaget vunne laga kraft, skulle ur häktet
frigivas.

Jämlikt lagen om straffregister den 17 oktober 1900 skall för eu
var, vilken blivit dömd till fängelse, från domstolen till straffregistret
lämnas särskild uppgift, innefattande upplysning om bland annat den
dömdes namn, förbrytelsen och domen.

7.i

Enligt kungl. kungörelserna om uppgifter till straffregistret med
mera den 17 oktober 1900 och den 20 november 1914 § 1 skall sådan
uPP!?ift> varom nyss är nämnt, avsändas inom fjorton dagar efter
utslagets avkunnande eller, där utslaget icke muntligen avkunnats,
inom samma tid från dess utgivande.

I anledning av dessa bestämmelser och under framhållande därav,
att bemälde volontären Eriksson, jämlikt 60 § i 1881 års förordning
om krigsdomstolar och rättegången därstädes, enligt vilket lagrum
rymmare, som hörde till manskapet och bleve ertappad, skulle i häkte
tagas, bort kvarhållas i häkte även efter utslagets meddelande, anmodade
militieombudsmannen auditören John Äström, vilken tjänstgjort såsom
auditör vid ifrågavarande krigsrättssammanträden, att till militieombudsmannen
inkomma med yttrande; och anförde auditören Åström
därefter uti en till militieombudsmannen insänd skrift huvudsakligen
följande: Han kunde icke erinra sig de närmare omständigheterna vid
berörda straffuppgifters avsändande men förmodade, att anledningen
till det sena expedierandet vore att söka däri, att hans tid under
år 1913 varit synnerligen strängt upptagen. Omförmälde volontären
Eriksson, som den 3 september 1909 rymt från regementet, hade någon
dag före den 2 december 1914 frivilligt inställt sig för att undergå
bestraffning härför, enär han stått i begrepp att ingå äktenskap och
icke kunnat få därför erforderliga prästbetyg utan att först anmäla
sig hos pastorsämbetet i »Upplands artilleriförsamling». Det hade
sålunda icke funnits minsta anledning att befara, att Eriksson skulle
rymma på nytt, om han försattes på fri fot i avbidan på att utslaget
angående honom skulle vinna laga kraft. Enligt auditörens uppfattning
hade 60 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
icke heller lagt hinder i vägen för ett dylikt förfarande, enär där blott
sagts, att rymmare, som bleve »ertappad» skulle i häkte tagas. Då
det enligt auditörens mening kunde ifrågasättas, om den, som frivilligt
anmält sig för undergående av straff, innefattades under uttrycket
»ertappad» — en tolkningsfråga, som ofta varit föremål för diskussion
inom krigsrätten — och då i nu förevarande fall icke eljest någon
anledning funnits att kvarhålla den dömde i häkte, hade Eriksson
blivit försatt på fri fot.

* *

Beträffande krigsrättens åtgärd att ställa Eriksson på fri fot efter
det han dömts till fängelsestraff för rymning fann militieombudsmannen

Militieombudsmanvena umbetsberättelse. 10

sig kunna låta bero vid den därutinnan av auditören avgivna förklaring,
helst anledning icke förekommit till antagande, att skada följt av
åtgärden, samt den mot 60 § i 1881 års förordning om krigsdomstolar
och rättegången därstädes svarande bestämmelse i 1914 års lag i ämnet
icke hade samma ovillkorliga lydelse som den tidigare.

Yad åter angick expedierandet av straffuppgifter i anledning av
de av militieombudsmannen här ovan omförmälda utslagen angående
Andersson och Magnusson fann militieombudsmannen sig icke kunna
fästa avseende vid vad auditören anfört om anledningen till dröjsmålet
med uppgifternas avsändande.

Auditören Åström, som varit för insändande av berörda straffuppgifter
ansvarig, hade expedierat dylik uppgift angående det Andersson
ådömda straff först å nittiotredje dagen och angående det Magnusson
ådömda straff först å åttionde dagen efter det vederbörande utslag
avkunnades. Det dröjsmål utöver den för straffuppgifters avsändande
bestämda tid, vartill auditören Åström uti de här ifrågavarande fallen
gjort sig skyldig, var alltså synnerligen avsevärt.

För den försummelse, vartill auditören Åström i fråga om expedierandet
av berörda två straffuppgifter gjort sig skyldig, uppdrog militieombudsmannen
åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa auditören Åström
under åtal inför krigshovrätten, därvid överkrigsfiskalsämbetet borde yrka
ansvar å auditören Åström efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som av överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav
anställdes mot auditören Åström meddelade krigshovrätten utslag den
10 maj 1916. I berörda utslag yttrade krigshovrätten: Som auditören
Åström, vilken varit ansvarig för insändandet av ovanberörda straffuppgifter,
visat försummelse i det av militieombudsmannen anmärkta
avseendet, ty prövade krigshovrätten, med bifall till den i målet förda
talan, rättvist i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma
auditören Åström att för vad han sålunda låtit komma sig till last
höta 25 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

17. Felaktigt utslag i tjuvnadsmål.

Av ett utav krigsrätten vid flottans station i Stockholm den 23
april 1915 meddelat utslag, som militieombudsmannen införskaffat i
anledning av en anmärkning vid granskning av de från stationens häkte

inkomna fångförteckningarna för andra kvartalet 1915, kade inhämtats
hurusom krigsrätten, enär värnpliktige nr 232 45/1914 Axel Bernhard
Balk och nr 2982 45/1914 Anders Gunnar Malström erkänt, att de den
12 april 1915 inom artilleridepartementets förrådssalar å flottans varv
i Stockholm efter samråd och sedan de öppnat ett fönster, som ledde
till ett förrådsrum, därigenom Balk sedermera inkrupit, olovligen tillgripit
fyra stycken lakan och två stycken handdukar, värda tillsammans
sju kronor, under åberopande av 115 § strafflagen för krigsmakten samt
20 kapitlet 4 och 5 §§ allmänna strafflagen, dömt eu var av dem för
snatteri ur kronans förråd medelst inbrott att undergå straffarbete i
två månader.

Som krigsrätten uti berörda utslag åsidosatt bestämmelsen i sista
stycket av 20 kapitlet 4 § allmänna strafflagen och härigenom kommit
att vid bedömandet av den av Balk och Malström begångna förbrytelsen
tillämpa 115 § i stället för 113 § av 1881 års strafflag för krigsmakten,
infordrade militieombudsmannen genom stationsbefälhavaren yttrande
från krigsrättens ledamöter vid omförmälda rättegångstillfälle den 23
april 1915.

Uti sedermera avgivet yttrande anförde förutvarande auditören,
numera krigsdomaren E. D. W. Martin huvudsakligen följande: Det

ifrågavarande utslaget hade tillkommit under följande förhållanden.
Sedan målet överlämnats, hade överläggning till utslag vidtagit, därvid
auditören såsom tillämpliga lagrum uppgivit 113 § strafflagen för krigsmakten
och 20 kapitlet 4 § allmänna strafflagen, enligt vilka lagrum
de tilltalade skolat ådömas straff för stöld ur krigsmaktens förråd
medelst inbrott. Vid överläggning om straffet hade befunnits, att 113
§ strafflagen för krigsmakten innehållit en särskild ovillkorlig straffbestämmelse
för det fäll. att brottet begåtts av någon, som tillhörde
mobiliserad avdelning av krigsmakten. Flottans personal var mobiliserad.
Jämlikt sagda § 113 skulle minimistraffet utgjort sexmånaders
straffarbete, vartill jämlikt 20 kapitlet 14 § strafflagen skolat komma
förlust av medborgerligt förtroende. Vid straffets utmätande enligt
nämnda lagrum hade dessutom rätteligen den omständighet, att tillgreppet
skett genom inbrott, skolat ingå såsom väsentligt straffökande.
Att emellertid tillämpa ett dylikt straff uti det förevarande fallet hade
ansetts omänskligt. Målet hade på, auditörens förslag uppskjutits för
övervägande av möjligheten att frånkomma tillämpningen av omförmälda
113 §. Emellertid hade de tilltalade inmanats i häkte. Vid
övervägande av de med saken sammanhängande omständigheter och särskilt
med hänsyn därtill, att enligt strafflagen för krigsmakten tillgrepp

ur krigsmaktens förråd, ej överstigande femton kronors värde, icke var
förenat med någon som helst ovillkorlig straffskärpning på grund av
mobiliseringsförhållanden utan kunde försonas med enbart fängelse, hade
auditören ansett sig kunna utgå från det antagandet, att vid avfattningen
av 20 kapitlet 4 § strafflagen i dess lydelse enligt lagen den 4
juli 1910 lagstiftaren icke tagit i betraktande ett så komplicerat undantagsfall
som det förevarande. Jämväl med tillämpning av sistnämnda
paragraf'' kunde straffet vid synnerligen förmildrande omständigheter
stanna vid en månads fängelse. Med hänsyn till det ringa värdet av
det tillgripna och inbrottets art hade synnerligen förmildrande omständigheter
tilläventyrs kunnat anses föreligga. Auditörens uppfattning
därom, att här förefunnes en lucka i lagstiftningen, hade vunnit ännu
mera bestyrkande därav, att den strafflag för krigsmakten, som vore
gällande från och med ingången av 1916, utfyllt just här ifrågavarande
lucka, i vilket avseende hänvisades till 102 och 105 §£ av samma lag.
Det ädömda straffet, två månaders straffarbete, hade utmätts så, att
det ingått såväl i strafflatituden vid tillämpning i vanliga fall av 114
§ i 1881 års strafflag för krigsmakten som inom strafflatituden i gemen
enligt 102 § i den nya strafflagen för krigsmakten även för fall, att
brottet begåtts av mobiliserad. Jämväl behörig hänsyn hade ansetts
tagen till lagens bestämmelser om iteration, eftersom ju tillgrepp förenat
med inbrott icke kunde anses i detta avseende medföra lindrigare påföljd
än enbart inbrott. Då målet förekommit till avgörande, hade
auditören, för vilken saken tett sig såsom en pliktkollision, ansett sig
kunna föreslå tillämpning av 115 § strafflagen för krigsmakten. Krigsrättens
militära medlemmar hade gått in på auditörens förslag, icke
utan betänksamhet. För egen del hade auditören hyst den tro — och,
såvitt han mindes, jämväl uttalat den — att även om utslaget skulle
föranleda anmärkning, det skulle komma att bero, sedan förklaring
avgivits. Funne emellertid militieombudsmannen anledning till åtal,
ansåge sig auditören böra påpeka, att felet vore så uteslutande hans,
att vad som sådant kunde läggas de militära medlemmarna av krigsrätten
till last måste anses till ytterlighet ringa.

Kommendörkaptenen S. E. Feychting, kaptenerna D. A. Kraft och
H. E. Rydström samt löjtnanten Å. L. B. Belfrage, vilka jämte auditören
Martin deltagit uti avgörandet av omförmälda mål, åberopade
under hänvisning till innehållet av auditörens yttrande detsamma även
för sin del.

Enligt meddelande, som lämnats av stationsbefälhavaren, hade

Kalk och Malström förklarat sig nöjda med ifrågavarande utslag och
den 26 april 1915 överlämnats till överståthållarämbetet för undergående
av de dem ådömda straffen.

* *

113 § av 1881 års strafflag för krigsmakten innehöll följande
bestämmelse: »Stjäl man något av krigsmaktens förråder eller egendom
ur tyghus, varv, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall, åkdon eller annat
ställe, där sådan egendom veterligen förvaras, eller stjäl någon eljest
egendom, som han vet vara för krigsmaktens behov avsedd, dömes till
straffarbete i högst två år. Begås sådan stöld under krig eller sedan
krigsmakten eller någon del därav blivit på krigsfot ställd, dömes till
straffarbete från och med sex månader till och med fyra år; och må
om tillgrepp sker av livsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet
från den, som förer sådant gods till fästning, krigsfartyg, läger eller
annan ort, där krigsfolk under krig eller till krigsföretag sammandraget
är, tiden för straffarbetet höjas till sex år.»

Enligt 115 § samma lag skulle för snatteri i de fall, som omtalades
bland annat i förutnämnda § 113, straffet vara fängelse i högst sex
månader.

Vidare är att märka, hurusom 1881 års strafflag för krigsmakten
efter att hava i 113—120 §§ meddelat särskilda bestämmelser om
straff för stöld, snatteri, rån, försök därtill samt inbrott, uti 121 §
stadgade, att för övrigt skulle vad allmän lag innehölle om sådana
brott gälla då de beginges av dem, som lydde under först nämnda lag.
Bland de bestämmelser i allmän lag, som åsyftades i sist anförda paragraf,
är särskilt att erinra om 20 kapitlet 4 § strafflagen. I denna
paragraf finnes viss strafflatitud — straffarbete i högst fyra år — stadgad
bland annat för stöld medelst inbrott, och tillägges i sista stycket av
paragrafen: »Går i fall, varom i denna paragraf förmäles, värdet av det
tillgripna ej över femton riksdaler, skall ändå för stöld dömas, efter ty
nu sagt är; dock må, i sådant fall, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas.»

Att berörda lagrum varit att tillämpa beträffande Balks och Malströms
här ifrågakomna brott var uppenbart och syntes även hava
varit krigsrättens mening. Vid sådant förhållande hade samma brott
jämväl varit att hänföra till de fall, som avsågos i 113 § av 1881 års
strafflag för krigsmakten. Tillämpningen av 115 § sistnämnda lag torde
däremot hava varit utesluten.

Vid avkunnandet av förut omförmälda utslag angående Balk och
Malström syntes krigsrättens ledamöter icke hava förbisett de skal,
som talat för en tillämpning av 113 § och mot användning av 115 §
i 1881 års strafflag för krigsmakten. Vad krigsrätten åberopat till
försvar för sin åtgärd att icke desto mindre tillämpa sistnämnda paragraf
måste erkännas hava innefattat synnerligen goda grunder för en
underdånig ansökning om straffmildring genom nåd, men torde i det
sammanhang, vari det nu gjorts gällande, icke vara förtjänt av beaktande
annat än såsom ett bevis för att det icke vant av oaktsamhet,
som krigsrätten uti här ifrågakomna hänseende överträtt sm be fogenhet.

. .. ,

Även ur eu annan synpunkt måste krigsrättens berörda utslag

betecknas såsom felaktigt. Om nämligen Balk eller Malström efter
utståndet straff begår stöld eller inbrott eller ock snatteri samt förutsättningarna
för tillämpning av återfallsbestämmelserna över huvud äro
för handen, uppstår frågan, huruvida det ovan omförmälda tillgreppet
skall tillräknas vederbörande till förhöjning av straff för återfall i
brott på samma sätt som om han, på sätt rätteligen bort ske, blivit
dömd för stöld medelst inbrott i stället för, såsom utslaget innehåller,
för snatteri medelst inbrott. Med hänsyn till de snäva gränserna för
återfallsinstitutet i vår rätt synes nämnda fråga böra besvaras nekande.
Visserligen gäller enligt 20 kapitlet 7 § allmänna strafflagen att inbrott
utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning av straff
efter ty i samma paragraf sägs, och möjligen kan ifragasättas, på sätt
även skett i auditören Martins yttrande, att »snatteri medelst inbrott»
i detta avseende icke skulle hava ringare verkan än inbrott utan tillgrepp.
Emellertid synes avgörande betydelse böra tillmätas den rubricering
av brottet, som ägt rum vid dess bestraffande. Har t. ex. ett
brott, som bort bestraffas såsom rån, blivit av vederbörande domstol
betecknat allenast såsom stöld, torde detsamma, i händelse den dömde
efter utståndet straff på nytt gör sig skyldig till rån, icke uti lterationsavseende
kunna anses såsom annat än stöld. Och beträftan e e
brott, som erhållit den för strafflagen okända beteckningen »snatteri
medelst inbrott» ligger utan tvivel huvudvikten på beteckningen

snatteri. Att ordet »inbrott» ingår i beteckningen, och att det straffmått,

som tillämpats, även kunnat användas för stöld, torde icke kunna inverka
på frågan om bestraffningens betydelse vid iteration.

I betraktande av vad sålunda anmärkts, fann militieombudsmannen
si0- icke kunna lämna utan beivran det oförstånd, vartill krigsrätten
i förevarande fall gjort sig skyldig. Militieombudsmannen upp -

7!)

drog därför åt överkrigsfiskalsärnbetet att ställa ledamöterna i krigsrätten
vid omförinälda tillfälle, kommendörkapten Feychting, dåvarande
auditören Martin, kaptenerna Kraft och Rydström samt löjtnanten Belfrage
under åtal inför krigshovrätten, varvid överkrigsfiskalsärnbetet
borde yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet för vad de
uti ovannämnda hänseende låtit komma sig till last.

På det åtal, som överkrigsfiskalsärnbetet i anledning härav anställde
mot krigsrättens ledamöter, meddelade krigshovrätten utslag
den 3 maj 1916. Krigshovrätten yttrade häri: Som kommendörkap tenen

Feychting och hans medparter i deras ovan nämnda egenskap
av ledamöter i krigsrätten vid ifrågavarande utslags meddelande gjort
sig skyldiga till oförstånd i domarämbetets utövning i det av militieombudsmannen
anmärkta avseendet, vilket haft till följd att Balk och
Malström för ifrågavarande av dem förövade brott ådömts lindrigare
straff än då gällande lag medgivit, prövade krigshovrätten med bifall
till den i målet förda talan, rättvist i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen döma kommendörkaptenen Feychting och hans medparter
för vad de sålunda låtit komma sig till last att bota, krigsdomaren
Martin^ 100 kronor samt en var av de militära ledamöterna 10 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

18. Straffskärpning verkställd under längre tid än som vederbort.

Vid granskning av de från flottans stations i Karlskrona häkte
till militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna för
tredje kvartalet 1915 anmärktes, att chefen å pansarbåten Tirfing den
29 juli 1915 ålagt 3. klass sjömannen vid 5. matroskompaniet nr 608
Otto Gustaf William Elmlund disciplinstraff av åtta dagars sträng altröst
för vägran att lyda förmans i tjänsten givna befallning med mera,
därvid fartygschefen’ tillika förordnat att det Elmlund sålunda ådömda
straffet skulle förvandlas till tjugufyra dagars vaktarrest, vilket straff
skulle under de åtta första och de åtta sista dagarna skärpas med
mistning av sängkläder.

Som det Elmlund omedelbart ådömda straffet icke varit förbundet
med skärpning, syntes ej heller någon skärpning hava bort förenas med
det disciplinstraff av vaktarrest under tjugufyra dagar, vartill förstnämnda
straff förvandlats.

Härtill komme, att, även om det Elmlund omedelbart ådömda
disciplinstraff av sträng arrest under åtta dagar varit förbundet med

skärpning genom mistning av sängkläder, förvandlingsstraffet icke syntes
hava kunnat förenas med skärpning under längre tid än åtta dagar.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona att infordra
och till militieombudsmannen inkomma med yttrande från
vederbörande fartygschef.

Uti ett i anledning härav avgivet yttrande anförde fartygschefen,
kaptenen Thorsten Allan Nissen följande. Elmlund ålades av kaptenen
Nissen åtta dagars sträng arrest skärpt genom mistning av sängkläder
för vägran att lyda förmans i tjänsten givna befallning med mera,
samt förvandlades dessa till tjugufyra dagars vaktarrest skärpt med
mistning av sängkläder under de åtta sista dagarna. Vid utskrivandet
av straffjo urnalen hade det i militieombudsmannens skrivelse omnämnda
fel gjorts, vilket av kaptenen Nissen ej iakttagits vid underskrivandet
av utdraget ur straffjournalen, vadan detta fel vore att tillskriva kaptenen.

I skrivelse till stationsbefälhavaren anhöll militieombudsmannen
härefter, att stationsbefälhavaren måtte inkomma med upplysning,
huru ifrågavarande straff blivit verkställt.

Såsom svar härå meddelade stationsbefälhavaren, att Elmlund
avtjänat sitt straff med tjugufyra dagars vaktarrest, de åtta första
och de åtta sista dagarna skärpta med mistning av sängkläder.

Stationsbefälhavaren styrkte sin berörda uppgift genom ett översänt
utdrag av den å pansarbåten Tirfing förda straffjournalen.

* *

I ärendet var sålunda utrett, att Elmlund, som enligt fartygschefens
beslut den 29 juli 1915 skulle undergå disciplinstraff av tjugufyra
dagars vaktarrest, skärpt med mistning av sängkläder under de
åtta sista dagarna, kommit att undergå straffet med skärpning jämväl
under de åtta första dagarna av strafftiden ävensom att straffskärpningen
under sistberörda tid berott på vårdslöshet vid straffjournalens
upprättande. Då fartygschefen till riktigheten bestyrkt denna straffjournal,
bar han givetvis ansvar för ifrågavarande fel; och uppdrog
militieombudsmannen därför åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa fartygschefen,
kapten Thorsten Allan Nissen under åtal inför krigshovrätten
för vad han i förevarande hänseende låtit komma sig till last. Överkrigsfiskalsämbetet
borde därvid yrka ansvar å kaptenen Nissen efter lag
och sakens beskaffenhet samt tillika i mån av befogenhet understödja
de ersättningsanspråk, som Elmlund, i målet hörd, kunde komma att
däri framställa.

Överkrigsfiskalsämbetet yrkade härefter uti till krigsh o vrätten
avgivet memorial, att Nissen måtte för vad i berörda skrivelse lagts
honom till last dömas till ansvar jämlikt 144 § strafflagen för krigsmakten
den 7 oktober 1881, varjämte överkrigsfiskalsämbetet, med
överlämnande av en till krigshovrätten ställd skrift, däri Elmlund
begärt ersättning med 200 kronor för det han under åtta dagar
obehörigen fått undergå skärpning av berörda arreststraff, anfört, att
överkrigsfiskalsämbetet, som ansåge tre kronor för varje av berörda
åtta dagar utgöra skälig gottgörelse åt Elmlund för det honom tillskyndade
lidandet, så tillvida biträdde hans anspråk på skadestånd, att
ämbetet hemställde, att Nissen måtte förpliktas till Elmlund i sådant
hänseende utgiva 24 kronor.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 11 oktober 1916.
Krigshovrätten yttrade däri: Enär Nissen, vilken såsom chef å pansarbåten
Tirfing varit ansvarig för innehållet i ovanberörda av honom till
riktigheten bestyrkta straffjournal, visat vårdslöshet i tjänsten i det av
militieombudsmannen anmärkta avseendet och härigenom föranlett att
Elmlund obehörigen under åtta dagar av strafftiden fått straffet skärpt
medelst mistning av sängkläder, prövade krigshovrätten rättvist dels
i förmågo av 144 § strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881
döma Nissen att för vad han sålunda låtit komma sig till last undergå
arrest utan bevakning i två dagar, dels ock förplikta Nissen att ersätta
Elmlund för det han genom Nissens förvållande längre än vederbort
fått undergå skärpning av ovanberörda, honom ålagda arreststraff
med skäliga ansedda 24 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

19. Dröjsmål med expedierande av uppgifter till straffregistret m. m.

Vid en av militieombudsmannen den 29 september 1915 förrättad
inspektion av Upplands artilleriregemente anmärktes bland annat
följande:

Den 11 januari 1913 dömde regementets krigsrätt volontären nr
13 Jon Ossian Ottoson för snatteri till fängelse i en månad. Straffuppgift
hade icke expedierats förrän den 1 februari 1913.

Den 10 mars 1913 dömde krigsrätten volontären nr 27/7 Karl
Rudolf Segerstedt för rymning andra gången till fängelse i två månader.
Straffuppgift hade expedierats först den 6 april 1913.

Militieombudsm annens umbetsberättelse. 11

Den 10 maj 191B dömde krigsrätten volontären nr 22 Einar
Teodor Sundman för första resan stöld i förening med inbrott till
straffarbete i två månader. Straffuppgift både expedierats först den
15 september 1913.

Den 10 maj 1913 dömde krigsrätten jämväl 2. konstapeln Anders
August Forslund för andra resan stöld till straffarbete i fyra månader.
Straffuppgift hade expedierats först den 27 oktober 1913.

Den 30 juni 1913 dömde krigsrätten volontären nr 28 Nils Teodor
Dahlberg för våld å överordnad krigsman tillhörande manskapet
till fängelse i två månader. Straffuppgift hade expedierats först den

18 november 1913.

Den 2 juli 1913 dömde krigsrätten volontären nr 18 Axel Emanuel
Åkerlind för första resan medelst inbrott förövad stöld till straffarbete
i fem månader. Straffuppgift hade expedierats törst den 27 oktober 1913.

Den 4 september 1913 dömde krigsrätten volontärerna nr 20
Erik Hugo Andersson och nr 23 Elis Alexis Adrian Björkman för första
resan stöld i förening med inbrott till straffarbete vardera i fyra månader.
Straffuppgifter hade expedierats först den 18 november 1913.

Den 24 oktober 1913 dömde krigsrätten 1. konstapeln Erik Wallin
för första resan snatteri till fängelse i två månader. Straffuppgift
hade expedierats först den 18 november 1913.

Den 9 december 1913 dömde krigsrätten volontären nr 18 Erik
Gunhard Pettersson för våld å överordnad krigsman tillhörande manskapet
till straffarbete i två månader. Straffuppgift hade expedierats
först den 6 januari 1914.

Krigsrättens protokoll för den 1 februari 1913 började med
orden »Närvarande: ordförande.» Härefter kom en lucka på fyra rader.
Sedan fortsätter protokollet »Krigsrätten hade sammanträtt med anledning
av denna

Regementsorder — — — — — se Bil. a.»

Berörda bilaga kunde emellertid icke återfinnas i protokollsbandet.

Värnpliktige nr 73 57/1908 Karl Johannes Haglund dömdes den

19 december 1914 av krigsrätten jämlikt 68 och 62 §§ strafflagen för
krigsmakten för rymning första gången till sträng arrest i fyra dagar
samt jämlikt 85 och 144 §§ samma lag för brott mot krigslydnaden
till ytterligare fyra dagars sträng arrest eller tillhopa till åtta dagars
sträng arrest. Därjämte förordnade krigsrätten att Haglund skulle, i
avbidan på att utslaget vunne laga kraft, lösgivas ur arresten.

Mot sist omförmälda utslag anmärktes dds att krigsrätten i strid
mot stadgandet i 33 § andra stycket i 1881 års strafflag för krigs -

makten bestämt särskilt disciplinstraff för vardera förseelsen, dels ock
att krigsrätten i strid mot stadgandet i 00 § av 18G8 års förordning
om krigsdomstolar och rättegången därstädes frigivit Haglund ur arresten.

Den 11 januari 1915 förpliktade krigsrätten konstapeln Holmberg
att ersätta kronan värdet av en förkommen förbygel. I målet saknades
varje uppgift om förbygelns värde.

Den 22 maj 1915 dömde krigsrätten volontären nr 11/8 Adolf
Gunnar Andersson för olovligt undanhållande och för förskingring av
kronopersedlar första gången till sträng arrest i fyra dagar samt för
snatteri första resan till fängelse i en månad. Vid sammanläggning
av straffen hade emellertid icke i protokollet inskrivits det sammanlagda
antal dagar, varunder Andersson skulle hållas i fängelse.

Sedan militieombudsmannen i anledning av vad sålunda anmärkts
anmodat vice auditören Joel Svedberg, vilken tjänstgjort som auditör
vid samtliga ifrågavarande krigsrättssammanträden, att till militieombudsmannen
inkomma med förklaring, anförde vice auditören Svedberg
uti ett insänt yttrande huvudsakligen följande: Beträffande anmärkningarna
rörande expedierandet av straffuppgifterna kunde han
icke numera erinra sig anledningarna till att desamma avsänts senare
än bort ske. Han ville endast framhålla, att han såväl vid en inspektion,
som hösten 1913 verkställts av justitiekansler^ som ock till byråchefen
Carlson lämnat förklaring angående berörda förhållande. I protokollet
för den 1 februari 1913 hade Svedberg ifyllt namnen på de närvarande
ledamöterna, sedan han frän regementsexpeditionen erhållit avskrift av
regementsordern. Denna avskrift hade likaledes inhäftats i protokollsbandet.
Vidkommande anmärkningen mot krigsrättens utslag den 19
december 1914, varigenom värnpliktige nr 73 57/1908 Karl Johannes
Haglund för rymning och brott mot krigslydnaden dömdes till sträng
arrest i åtta dagar, ville Svedberg först beträffande det förhållande,
att Haglund ur arresten frigivits, framhålla, att Haglund icke varit
arresterad för rymningsbrottet utan för det subordinationsbrott, för
vilket han i samma utslag fälldes. Anledningen till att Haglund icke
arresterats för rymningsbrottet, liksom ock till att krigsrätten icke
ansett sig böra för detta brott i häkte kvarhålla honom, i avbidan på
att domen vunne laga kraft, läge däri, att Haglund, som befunnit sig
i Porjus, då kungörelse utfärdats angående den tjänstgöring, vartill
han skulle inställa sig, för sent fått kännedom härom men då frivilligt
anmält sig. Ordalydelsen i 60 § förordningen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes kunde giva anledning ifrågasätta, huruvida detta
lagrum vore tillämpligt i sådana fall, då rymmare frivilligt inställt sig.

Yad anginge det förhållande, att mot stadgandet i 33 § andra stycket
strafflagen för krigsmakten särskilt straff utsatts för vardera av de av
Haglund begångna förseelserna, hade vid protokollets renskrivande av
förbiseende avfattningen av utslaget blivit den anmärkta. I det bevis,
som omedelbart efter utslagets avkunnande tillställts Haglund, liksom
i övriga handlingar, där utslaget refererats, funnes icke särskilda straff
angivna för de olika förseelserna. Angående anmärkningen mot krigsrättens
utslag den 11 januari 1915 angående en förkommen förbygel
ville Svedberg framhålla, att givetvis i utslaget värdet av densamma
bort utsättas. Att så icke kommit att ske berodde därpå, att krigsrätten
för att höra konstapeln Holmberg måst sammanträda i regementets
sjukhus, där Holmberg varit sängliggande. Då frågan om ersättningsskyldigheten
varit utredd, hade utslaget avkunnats utan att
uppgift å förbygelns värde inhämtats. Någon tvekan om storleken av
samma värde hade icke ansetts kunna ifrågakomma, enär persedelvärdena
funnes förtecknade i särskild handling, där jämväl angåves
om och huru stort avdrag skulle ske för slitning. I protokollet för
den 22 maj 1915 hade antalet dagar inskrivits. Innan protokollen för
år 1915 till militieombudsmannen vid inspektionen översänts hade
Svedberg icke varit i tillfälle genomläsa desamma, så att den påpekade
bristfälligheten kunnat avlägsnas.

Någon tid efter det berörda anmärkningar delgivits Svedberg för
yttrande mottog militieombudsmannen från volontären vid Skånska
husarregementets 10. skvadron nr 29 Sven Öberg en klagoskrift, som
i huvudsak innehöll följande.

Efter att hava rymt från regementets detachement i Uppsala
hade klaganden åter inställt sig därstädes den 14 oktober 1915. Efter
med klaganden hållet förhör hade klaganden den 20 i samma månad
blivit ställd inför Upplands artilleriregementes krigsrätt, som resolverat,
att klaganden skulle dömas av Skånska husarregementets krigsrätt i
Hälsingborg. Först den 6 november 1915 hade i målet avkunnats
utslag, varigenom klaganden ålagts disciplinstraff av åtta dagars sträng
arrest. Klaganden hade sålunda för brott, som skulle försonas med
åtta dagars sträng arrest, hållits i häkte aderton dagar.

Sedan militieombudsmannen i anledning härav från chefen för
Skånska husarregementet infordrat, jämte utlåtande i ärendet, protokollet
och utslaget i målet mot Öberg, anförde regementschefen uti
till militieombudsmannen avgivet yttrande: att han den 5 november
1915 från vice auditören Svedberg emottaga en den 3 i samma november
månad uti Uppsala dagtecknad skrivelse jämte ett utdrag av Upplands

artilleriregementen krigsrätts (len 20 oktober 1915 hållna protokoll; att
husarregementets krigsrätt därefter sammanträtt i Hälsingborg den 6
november 1915, samt att utdrag av det vid sistnämnda krigsrättssammanträde
hållna protokoll för verkställighet översänts redan samma
dag till chefen för Upplands artilleriregemente.

Vid detta yttrande fanns fogat ett utdrag av protokoll hållet
vid Skånska husarregementets krigsrätt i Hälsingborg den 0 november
1915. I detta protokollsutdrag fanns intaget ett med vice auditören
Svedbergs namn undertecknat utdrag av protokoll hållet vid sammanträde
med Upplands artilleriregementes krigsrätt den 20 oktober 1915.

Av sistberörda protokollsutdrag inhämtade militieombudsmannen,
att Öberg rymt från husarregementets detachement i Uppsala den 26
juni 1915 men den 12 oktober samma år självmant ånyo inställt sig
vid sin skvadron; att förhör hållits med Öberg den 13 oktober 1915
av vederbörande skvadronschef; att målet angående Öberg sedermera
hänskjutits till artilleriregementets krigsrätt; samt att sistnämnda krigsrätt
genom beslut ovannämnda den 20 oktober 1915 under åberopande
av 25 § i förordningen den 11 juni 1868 om krigsdomstolar och rättegången
därstädes överlämnat målet till krigsrätten vid Skånska husarregementet,
som skulle äga att i saken döma, ävensom förordnat, att
Öberg i avbidan härpå skulle tagas i häkte.

Av det militieombudsmannen tillsända protokollsutdraget inhämtades
vidare, att Öberg blivit av husarregementets krigsrätt den 6
november 1915 dömd dels jämlikt 62 § 2 st. strafflagen för krigsmakten
att för rymning första gången undergå disciplinstraff av sträng arrest
i fem dagar, dels ock jämlikt 112 § samma lag att för förskingring
av kronopersedlar första gången undergå disciplinstraff av sträng arrest
i tre dagar eller att sålunda undergå disciplinstraff av sträng arrest i
sammanlagt åtta dagar, varjämte krigsrätten förordnat, att, som Öberg
den 29 juni 1915 av regementsbefälhavaren vid Upplands artilleriregemente
jämlikt 68 § strafflagen för krigsmakten ålagts disciplinstraff
av vaktarrest i åtta dagar, vilket straff icke blivit verkställt,
sistberörda straff skulle förenas med det Öberg i övrigt ådömda disciplinstraff,
så att Öberg hade att i en bot undergå disciplinstraff av sträng
arrest i åtta dagar.

Under framhållande av, att den utskrift av det hos krigsrätten
vid Upplands artilleriregemente föi’da protokoll angående rannsakning
med Öberg, vilken, enligt vad chefen för Skånska husarregementet i
sitt utlåtande uppgivit, kommit honom till hända, icke innehållit
mycket mera än tre maskinskrivna sidor text, anmodade militieom -

budsmannen chefen för Upplands artilleriregemente att från vice auditören
Svedberg infordra yttrande om anledningen till det till synes
långa dröjsmålet med översändande av rannsakningshandlingarna till
chefen för husarregementet.

Uti ett av chefen för nämnda artilleriregemente härefter till
militieombudsmannen insänt yttrande vitsordade vice auditören Svedberg
de i remisshandlingarna lämnade faktiska uppgifterna samt anförde:
Givetvis hade icke arbetet med protokollets uppsättande, expedierande
av utdrag av detsamma med mera förorsakat dröjsmålet. Orsaken till
dröjsmålet läge däri att Svedberg under hela hösten 1915 och särskilt
i oktober månad varit mycket överhopad av det arbete, advokatverksamhet,
varav han hade sin bärgning, varför han icke hunnit att
omedelbart efter krigsrättens sammanträde påbörja arbetet med uppsättande
av protokollet över detsamma. Ingen kunde mer än han
livligt beklaga det inträffade dröjsmålet. Han ville dock framhålla
dels att någon expeditionstid måste beräknas, dels att dröjsmålet delvis
jämväl förorsakats på grund av bestämmelserna i 25 § förordningen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868; dels
att i nämnda lagrum tid icke funnes angiven, inom vilken protokollsutdrag
skulle översändas, dels ock att genom hans förvållande dröjsmål i liknande
fall förut icke uppstått. På grund av vad sålunda anförts hemställde
han att vid vad i saken förekommit måtte få bero.

Öberg bereddes tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet, men
sådana inkommo icke.

* *

Med hänsyn bland annat till vad vice auditören Svedberg anfört
i anledning av de av militieombudsmannen framställda anmärkningarna
mot Upplands artilleriregementes krigsrätts förutnämnda protokoll för
den 1 februari 1918 samt mot samma krigsrätts förut omförmälda
utslag den 19 december 1914, den 11 januari 1915 och den 22 maj
1915, fann militieombudsmannen sig kunna vid vad i dessa punkter
förekommit låta bero.

Beträffande åter de av militieombudsmannen vid inspektionen
gjorda, förut omförmälda anmärkningarna angående expediering av
straffuppgifter fann militieombudsmannen icke vice auditören Svedbergs
yttrande vara i någon mån tillfredsställande.

Enligt lagen om straffregister den 17 oktober 1900, § 2 mom. 1,
jämförd med § 1 samma lag. skall för envar, vilken blivit dömd till

straffarbete eller fängelse, från domstolen till straffregistret för riket
lämnas särskild uppgift, innefattande bland annat upplysning om den
dömdes namn, förbrytelsen och domen.

Enligt kungörelsen om uppgifter till straffregistret och om registrets
förande den 17 oktober 1900, § 1, gällde, att dylik uppgift
skulle avsändas inom fjorton dagar efter utslagets avkunnande eller,
där utslaget icke muntligen avkunnats, inom samma tid från dess
utgivande.

Vice auditören Svedberg, vilken beträffande de av militieombudsmannen
här ovan omförmälda, genom utslag under år 1913 dömda
personer varit för insändande av vederbörliga straffuppgifter ansvarig,
både, såsom av det förut sagda framgick, insänt dylik uppgift angående
volontären Ottosson, dömd den 11 januari 1913, först å tjuguförsta
dagen, angående volontären Segerstedt, dömd den 10 mars 1913, först
å tjugusjunde dagen, angående volontären Sundman, dömd den 10 maj
1913, först å etthundratjuguåttonde dagen, angående konstapeln Forslund,
likaledes dömd den 10 maj 1913, först å etthundrasjuttionde
dagen, angående volontären Dahlberg, dömd den 30 juni 1913, först å
etthundrafyrtioförsta dagen, angående volontären Åkerlind, dömd den
2 juli 1913, först å etthundrasjuttonde dagen, angående volontärerna
Andersson och Björkman, dömda den 4 september 1913, först å sjuttiofemte
dagen, angående konstapeln Wallin, dömd den 24 oktober 1913,
först å tjugufemte dagen samt angående volontären Pettersson, dömd
den 9 december 1913, först å tjuguåttonde dagen, allt efter dagen för
avkunnandet av respektive utslag.

Med hänsyn till ej mindre den utsträckning, i vilken vice auditören
Svedberg sålunda åsidosatt sin skyldighet i avseende å straffuppgifters
insändande, än även den stora vikten därav, att vederbörande expeditionshavande
ordentligen fullgöra sina åligganden därutinnan, fann militieombudsmannen
sig icke kunna underlåta att beivra de försummelser i
anmärkta hänseende, vartill vice auditören Svedberg sålunda gjort sig
skyldig.

Vidkommande härefter de av volontären Oberg anförda klagomålen
fann militieombudsmannen vice auditören Svedberg jämväl i avseende
å expedieringen av Upplands artilleriregementes krigsrätts beslut den
20 oktober 1914 angående Öberg hava gjort sig skyldig till straffbar
försumlighet.

Enligt 25 § i 1868 års förordning om krigsdomstolar och rättegången
därstädes gällde, att, därest någon, då han vistades.utom sitt

regementes stånd, förövade brott, som borde åtalas vid krigsdomstol,
närmaste krigsrätt i orten, där brottet timat, skulle på begäran av
den brottsliges befälhavare därom rannsaka, och skulle krigsrätten,
sedan rannsakningen vore slutad, överlämna målet till den domstol,
som ägde att därutinnan döma.

Någon tid, inom vilken handlingarna i målet skulle av vederbörande
expeditionshavande vid den rannsakande krigsrätten översändas
till den domstol, som ägde att deruti döma, fanns i nämnda förordning
ej stadgad.

I brist på särskild föreskrift i ämnet och då kungörelsen den 18
november 1898 angående tiden för översändande av rannsakningshandlingar
i mål, som av underrätt blivit för fortsatt handläggning hänvisat
till annan domstol, icke torde varit tillämplig i fall sådant som det
förevarande, syntes emellertid vederbörande rimligtvis haft att tillämpa
föreskriften i 36 § av 1868 års förordning att, sedan krigsrätts slutliga
utslag offentligen avkunnats, ett exemplar därav ofördröjligen skulle
tillställas den tilltalades befälhavare eller eventuellt den i § 20 av
1883 års förordning angående expeditionslösen meddelade bestämmelse
om tiden för insändande av underrätts utslag angående häktad, varvid
väl legat närmast till hands att iakttaga stadgandet att sådant utslagskall
av rätten i stad avsändas senast inom fyra dagar efter avkunnandet.
I varje händelse torde vara uppenbart att, sedan en krigsrätt, på sätt
i 25 § av 1868 års förordning förmäldes, rannsakat om ett brott men
överlämnat åt annan krigsrätt att döma i målet, vederbörande expeditionshavande
icke kan anses hava varit berättigad att dröja hur länge som
helst med att översända handlingarna i målet till den krigsrätt, som
skulle däruti döma.

Vice auditören Svedberg hade vitsordat, att, efter det Upplands
artilleriregementes krigsrätt den 20 oktober 1915, efter hållen rannsakning
med volontären Öberg, överlämnat målet till krigsrätten vid
Skånska husarregementet, som skulle äga att i saken döma, ävensom
förordnat, att Öberg skulle i avbidan härpå i häkte tagas, vice auditören
Svedberg, vilken varit för expedierandet av detta beslut ansvarig, icke
översänt vederbörligt protokollsutdrag till chefen för Skånska husarregementet
förrän med en den 3 november 1915 dagtecknad skrivelse,
vilken kommit sistnämnde regementschef tillhanda först den 5 i samma
november månad.

Av handlingarna i ärendet framgick vidare, att det protokoll,
som skolat av vice auditören Svedberg uppsättas och expedieras, varit
av synnerligen enkel beskaffenhet. På sätt förut nämnts omfattade

protokollet föga iller äu tre maskinskrivna sidor och därav upptogo
två fulla sidor avskrifter av handlingar, som ingivits till krigsi’ätten.
Med någon vana i protokollsföring torde vice auditören Svedberg icke
hava behövt ägna ens en timmes tid åt protokollets uppsättande.

Med hänsyn härtill och i betraktande av den omständigheten,
att Öberg genom artilleriregementets krigsrätts beslut blivit förklarad
häktad, måste vice auditören Svedberg anses hava gjort sig skyldig
till ett oskäligt längst dröjsmål vid expedierandet av samma beslut.

Vad vice auditören Svedberg till förklaring av samma dröjsmål
anfört fann militieombudsmannen icke förtjänt av avseende annat än
såsom ett erkännande att han för skötseln av enskilda angelägenheter
kommit att förbise Öbergs berättigade krav på en snabb expediering
av ifrågavarande handlingar och på detta sätt försummat sin
tjänsteplikt.

För de försummelser, vartill vice auditören Svedberg gjort sig
skyldig vid expedieringen såväl av förut omförmälda straffuppgifter
som av handlingarna i målet angående Öberg, uppdrog militieombudsmannen
därför åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa vice auditören
Svedberg under åtal inför krigshovrätten. Överkrigsfiskalsämbetet borde
därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet samt
tillika, i mån av befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som
Öberg, i målet hörd, kunde komma att däruti framställa.

Bland de anmärkningar, som lågo till grund för militieombudsmannens
förutnämnda beslut om åtal mot Svedberg, avsåg en det förhållande
att, sedan regementets krigsrätt den 6 februari 1913 dömt
volontären nr 20 Johan Elias Johansson för brott mot krigslydnaden
till fängelse i en månad, i brädden av protokollet väl antecknats att
straffuppgift expedierats men däremot icke när uppgiften insändes.

Svedberg, som den 23 december 1915 avgav förklaring i ärendet,
yttrade sig emellertid icke därvid över ovannämnda anmärkning. Då
denna icke syntes böra föranleda åtal, upptog militieombudsmannen
den icke heller i sin berörda åtalsskrivelse till överkrigsfiskalsämbetet
utan anmodade i stället i skrivelse den 17 mars 1916 Svedberg att
dels avgiva yttrande över sagda anmärkning dels ock inkomma med
bevis därom, att anteckning om dagen för ifrågavarande straffuppgifts
avsändande blivit införd i vederbörande krigsrättsprotokoll.

Sedan militieombudsmannen med anledning av Svedbergs uraktlåtenhet
att efterkomma den sålunda gjorda anmodan måst genom
skrivelse den 25 april 1916 förelägga Svedberg ny tid för inkommande

MilUieombudsmannens ämbetsberättelse. 12

med begärda yttrande och bevis, överlämnade Svedberg med skrivelse
den 4 maj 1916 ett samma dag av extra ordinarie notarien Fredrik
Sundberg utfärdat intyg av innehåll att i brädden av Upplands artilleriregementes
krigsrätts protokoll för den 6 februari 1918 funnes antecknat,
att straffuppgift angående volontären nr 20 Johan Elias Johansson
expedierats den 28 april 1916. Något yttrande över anmärkningen
avgav Svedberg däremot icke, men då militieombudsinannen genom tre
särskilda skrivelser lämnat honom tillfälle att avgiva yttrande i sådant
hänseende, fann militieombudsinannen — med hänsyn till vad 7 § i
den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion innehåller
om infordrande av upplysningar — sig icke böra vidtaga ytterligare
åtgärd för erhållande av Svedbergs yttrande i ärendet.

Av det utav Svedberg översända intyget framgick vad ock vid
förfrågan i fångvårdsstyrelsens avdelning för straffregistret bekräftats
att straffuppgiften angående Johansson icke expedierats inom rätt tid
utan omkring tre år två månader senare än som vederbort. Svedberg,
vilken såsom tjänstförrättande auditör vid det sammanträde, då utslaget
angående Johansson meddelades, haft att avsända straffuppgiften
angående denne, hade sålunda i synnerligen avsevärd grad eftersatt sin
tjänsteplikt därutinnan. Härtill kom såsom en försvårande omständighet
att protokollet före straffuppgiftens avsändande var försett med
anteckning därom, att straffuppgift avsänts.

Efter sålunda vunnen utredning fann militieombudsmannen sig
icke kunna lämna Svedbergs försummelse i fråga om expedierandet av
straffuppgift rörande Johansson utan beivran, utan uppdrog åt överkrigsfiskalsämbetet
att i samband med det åtal mot Svedberg, varom
militieombudsmannen förut förordnat, framställa påstående om ansvar
å Svedberg efter lag och sakens beskaffenhet jämväl för vad honom i
nu anmärkta hänseende låg till last. I

I anledning av berörda skrivelser yrkade överkrigsfiskal sämbetet
uti till krigshovrätten avgivet memorial, att vice auditören Svedberg
måtte för vad militieombudsmannen lagt honom till last dömas till
ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, varjämte överkrigsfiskalsämbetet,
med överlämnande av en till krigshovrätten ställd skrift,
däri Öberg begärt ersättning med 100 kronor för det han genom vice
auditören Svedbergs förvållande suttit för länge häktad i avbidan på
utslag i målet mot honom, anfört, att då artilleriregementets krigsrätts
protokoll i målet syntes hava av vice auditören Svedberg avsänts till
chefen för husarregementet tio dagar senare än som vederbort och ett

skadestånd av tio kronor om dagen syntes i förevarande avseende
skäligt, överkrigsfiskalsämbetet biträdde Öbergs berörda yrkande.

I utslag den 27 september 1916 yttrade krigsliovrätten. Som vice
auditören Svedberg, vilken såsom tjänstförrättande auditör varit ansvarig
för expedieringen såväl av ovanberörda straffuppgifter som av handlingarna
i målet angående Öberg, visat försummelse i tjänsten i de av
militieombudsmannen beivrade avseenden, prövade krigshovrätten rättvist
dels i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma vice
auditören Svedberg att för vad han sålunda låtit komma sig till last
bota 150 kronor, dels ock förplikta vice auditören Svedberg att ersätta
Öberg för det han genom vice auditören Svedbergs förvållande längre
än som vederbort fått sitta häktad med skäliga ansedda 100 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

20. Disciplinstraff av vaktarrest ädömt för förseelse, som skolat beläggas

med sträng arrest.

Vid glanskning av de från Livregementets grenadjärers häkte till
militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna för fjärde
kvartalet 1915 anmärktes, att sekundchefen för sagda regemente, översten
Hans Ludvig von Dardel, den 19 november 1915 under åberopande
av 62 och 112 §§ i 1881 års strafflag för krigsmakten ålagt värnpliktige
nr 596 41/1914 ä Gustav Henning Pettersson för första gången
rymning och första gången förskingring av kronopersedlar disciplinstraff
av tio dagars vaktarrest.

Enligt den av översten åberopade 62 § uti sagda lag gällde, att,
därest någon av manskapet beginge rymning, den brottslige skulle
första gången beläggas med disciplinstraff.

112 § uti 1881 års strafflag åter innehöll en uti anmärkta delar
så lydande bestämmelse: »Den av manskapet, som olovligen säljer,
pantsätter, eller annorledes förskingrar, eller uppsåtligen förstörer eller
skadar åt honom till bruk lämnade bevärings- eller beklädnadspersedlar,
ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder, eller vad annat,
som till utrustning hörer, eller av manskap utan behörigt tillstånd
köper eller tillbyter sig eller till försäljning eller såsom pant, eller lån
mottager häst eller annat, som här är sagt, belägges första gången
med disciplinstraff av sträng arrest och dömes andra gången---».

Enligt sist anförda lagrum kunde icke ådömas lindrigare disciplinstraff
än sträng arrest.

Som översten von Dardel vid meddelandet av omförmälda straffresolution
uppenbarligen förbisett det sålunda givna stadgandet om
minimistraff för persedelförskingring, anmodade militieombudsmannen
honom att inkomma med yttrande; och anförde översten uti sedermera
insänd förklaring följande:

Värnpliktige Pettersson hade gjort sig skyldig till rymning första
gången samt till förskingring av kronopersedlar likaledes första gången.
Han hade sålunda skolat straffas dels efter 62 § och dels efter 112 §
sagda lag. Vid bestämmande av disciplinstraffet, som enligt § 33 andra
mom. icke kunnat bestämmas i mera än ett slag av disciplinstraff eller
utöver dess högsta mått, hade översten fäst sig huvudsakligen vid
rymningsbrottet, enär det förskingrade endast utgjorts av några underkläder,
som Pettersson förklarat sig villig att ersätta, och hade översten
därvid förbisett bestämmelsen i 112 § att förskingring av kronopersedlar
skolat bestraffas med sträng arrest. På grund härav hade översten
ålagt Pettersson tio dagars vaktarrest.

Av vederbörande fånglista framgick, att Pettersson undergått det
honom av översten sålunda ålagda straff under tiden 19—29 november
1915.

* *

Den av översten von Dardel åberopade bestämmelsen i 33 § andra
momentet av 1881 års strafflag för krigsmakten var av följande lydelse:
»Anses någon på en gång övertygad om flera särskilda förseelser, vilka
ådraga disciplinstraff, skall han umgälla dem med ett straff, vilket icke
må bestämmas i mera än ett slag av disciplinstraff eller utöver dess
högsta mått.»

Detta stadgande kunde givetvis icke innebära att vid åläggande
av disciplinstraff för särskilda av samma person begångna förseelser,
av vilka en icke kunde sonas med ringare straff än sträng arrest,
straffet för samtliga förseelserna likväl finge bestämmas till allenast
vaktarrest.

Uti det här ovan omförmälda fall hade värnpliktige Pettersson,
på grund av överstens straffresolution, fått umgälla en förseelse, förskingring
av kronopersedlar, med vaktarrest, ehuru förseelsen, enligt
då gällande lag, skolat ådraga Pettersson sträng arrest. Att Pettersson
tillika gjort sig skyldig till rymning, kunde enligt vad nyss anförts
icke hava berättigat översten att vid bedömandet av förskingringsbrottet
frångå det slag av disciplinstraff, som funnits därför stadgat.

Översten von Kardel hade också medgivit, att lian uti förevarande
fåll gjort sig skyldig till förbiseende.

För det fel, vartill översten von Kardel uti det av militieombudsmannen
anmärkta hänseende sålunda gjort sig skyldig, uppdrog militieombudsmannen
åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa översten von Kardel
under åtal inför krigshovrätten. Överkrigsfiskalsämbetet borde därvid
yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot översten von Kardel, meddelade krigshovrätten utslag den
18 oktober 1916. Krigshovrätten yttrade däri. Som översten ATon Kardel
vid utövning av honom såsom sekundchef tillkommande bestraffningsrätt
förfarit felaktigt i ovanberörda, av militieombudsmannen anmärkta
avseende, prövade krigshovrätten rättvist döma översten von Kardel
för vad han sålunda låtit komma sig till last att jämlikt 144 § strafflagen
för krigsmakten den 7 oktober 1881 undergå arrest utan bevakning
i två dagar.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

21. Smädliga yttranden mot underlydande.

I en till riksdagens militieombudsman den 9 februari 1916 inkommen
skrift förklarade värnpliktiga nr 369 17/1908 S. G. Carlsson,
nr 365 17/1908 A. Johansson och nr 322 17/1908 Gust. Johnsson —
under uppgift att de under tiden den 28 december 1915 till den 12
februari 1916 fullgjort krigstjänstgöring vid 14. kompaniet av Kalmar
regemente — sig vilja anmäla chefen för nämnda kompani, kaptenen
Rudolf Stridbeck till åtal för det han under nämnda tjänstgöringstid
bemött klagandena med, såsom orden i klagoskriften lydde, synnerligen
kränkande tillmålen av råaste slag. Sålunda hade han mycket ofta
och, i synnerhet under den tidigare delen av tjänstgöringstiden, så
gott som dagligen tilltalat klagandena såväl enskilt som avdelningsvis
med sådana ord som »djävla knölar», »djävla busar», »djävla drumlar».
En mängd andra snarlika yttranden hade även använts. Särskilt ville
klagandena framhålla, hurusom kaptenen en gång under skjutövning
skrikit till en avdelning: »om ni inte tiger, så skall jag slita tungan
ur halsen på er, edra djävla drumlar».

Kå klagandena icke kunde finna annat än att vad kaptenen
Stridbeck sålunda låtit komma sig till last visade, att han missuppfattat
sin ställning och uppgift, samt klagandena förmodade att rättelse

härutinnan i varje fall icke vore att vänta utan laga näpst, hade de
icke ansett sig böra underlåta att anmäla saken.

Å klagoskriften, som var dagtecknad Kalmar den 5 februari 1916,
funnos tecknade två intyg, så lydande:

»Att de i förestående anmälan, av vilka vi tagit del, mot kaptenen
Rudolf Stridbeck framställda anmärkningar i allo överensstämma
med verkliga förhållandet, intygas under edlig förpliktelse. Kalmar
som ovan.

Rudolf Björkman

värnpl. 49 16/08.

K. Karlsson

värnpl. 329 17/08.

Bevittnas:

Knut Johnsson

värnpl. 385 2/08.

G. Lindström

värnpl. 192 16/08.

Erik Ljunggren

värnpl. 333 17/07.

Gunnar Karlsson

värnpl. 359 17/07.

Axel Friberg

värnpl. 387 17/08.

Hans Johansson

värnpl. 269 27/08.

Sven Lindegren (otydligt namn)

värnpl. 357 17/07. värnpl. 361 17/08.»

»Undertecknade, som icke voro närvarande vid den skjutövning
då de i ovanstående anmälan, av vilken vi tagit del, omnämnda yttrande
fälldes av kapten Stridbeck, intyga på begäran och under edlig
förpliktelse att övriga i anmälan mot Stridbeck riktade anmärkningar
äro med verkliga förhållandet överensstämmande. Kalmar som ovan. I

Anders Petersson	Aug. Jonsson	Erik Strandh
värnpl. 167 18/08.	värnpl. 183 18/08.	värnpl. 188 18/08.
Anton Hultin		R. Petersson
värnpl. 327 170/8.		värnpl. 321 17/08.
Bevittnas:
Sten Fagerstrand		Knut Sjöström
värnpl. 180 18/08.		värnpl. 388 17/08.»

I det yttrande över klagoskriften, som chefen för Kalmar regemente
enligt militieombudsmannens begäran infordrat från kaptenen
Stridbeck, anförde denne huvudsakligen följande:

Han förnekade att han tilltalat de värnpliktiga vare sig enskilt
eller avdelningsvis med sådana ord som »djävla knölar», »djävla busar»,
»djävla drumlar» eller andra snarlika tillvitelser eller kränkande tillmälen,
vilka han principiellt undveke. Däremot ville han icke förneka,
att han någon gång använt kraftuttryck såsom »fördömt uselt», »förbannat
dåligt» såsom omdöme över någon utförd sak — exempelvis

när, som vid 1908 års klass inträffade, värnpliktiga, oaktat de fullgjorde
krigstjänstgöring andra omgången, icke ens kunde inställa siktet
å geväret eller då ett reservunderbefäl, ehuru han erhållit utbildning
redan i mars 1915, icke kunde eftersäga en flera gånger upprepad
enkel instruktion. Det vore möjligt att vederbörande, i medvetande
om huru de utfört ifrågavarande sak eller befallning, personligen tagit
åt sig ett dylikt kraftuttryck och sedan i fantasien eller avsiktligt vänt
det till eu personlig tillvitelse. För övrigt vore det, för att göra sig
hörd av ett kompani så stort som det nämnda — sammanlagt omkring
230 man, av vilka i regel minst 175 å 200 samtidigt befunno sig i
tjänstgöring — nödvändigt att tala med mycket stark stämma, och
detta i all synnerhet då truppen ej befunne sig i samlingsform eller
sluten ordning. Det vore ju möjligt, att en sådan absolut erforderlig
höjd stämma av närmare stående kunnat missuppfattas.

Kaptenen förnekade likaledes, att han vid det omnämnda tillfället
å skjutbanan fällt det yttrande, som anförts. På grund av oordning
och högljutt prat från de vid tillfället icke skjutandes sida — vilket
icke kunde och icke finge tolereras — hade kaptenen ansett erforderligt
att giva de skjutlag, som förorsakade bråket, en skarp tillrättavisning.
Han hade därvid icke använt orden »djävla drumlar», och
kunde ej heller erinra sig, att han begagnat uttrycket »slita tungan
ur halsen», men möjligen hade han sagt något om att laga att de hölle
tungan still i halsen på sig eller dylikt.

I samband härmed ville kaptenen framhålla det egendomliga i att
av de fem värnpliktiga, som undertecknat det senare av ovanintagna
intyg, två dock varit tillstädes vid den ifrågavarande skjutövningen
enligt vad skjutprotokollet utvisade. Med skäl kunde man därför av
deras intyg draga den slutsatsen, att kaptenen icke fällt av klagandena
uppgivna yttrande eller att intyget undertecknats åtminstone av dessa
utan att de tagit närmare del av dess innehåll.

Slutligen ville kaptenen även uttala att från här ifrågavarande
årsklass sida många förseelser förekommit genom olämpligt uppträdande
såväl inom de trånga förläggningslokalerna som inför allmänheten. När
så kunnat ske hade kaptenen dock även beträffande dessa värnpliktiga
trott sig vinna mer och handla bättre för dem själva genom att giva
direkta manande tillrättavisningar än genom att oupphörligen anmäla
dem till bestraffningar. Tillrättavisningarna hade därför blivit många
men bestraffningarna få.

Såsom belysande för angivelsens tillkomst och avsikt ville kaptenen
därjämte meddela, att angivelsen syntes hava tillkommit huvud -

sakligen genom en person, värnpliktige nr 49 Björkman, att denne
under kaptenens bortovaro å Hultsfred från och med den 5 februari
till den 7 i samma månad kl. 1 e. m. för inmönstring och avhämtande
av en ny årsklass gått omkring inom kompaniet och begärt namnunderskrifter,
därvid han fällt sådana yttranden som »du vågar förstås
icke skriva på»; att om de uppgivna uttrycken verkligen fällts, det
bort vara klagandena lätt att skaffa ett vida större antal underskrifter;
att en hel del värnpliktiga förklarat sig icke kunna vara med om en
dylik angivelse; att en av angivarna, nämligen nr 322 Jonsson, vid
kaptenens samtal med honom icke kunnat anföra något tillfälle, då
kaptenen skulle tilltalat de värnpliktiga med orden »djävla drumlare
eller dylikt, utan svarat: »det få väl vittnena anföra», varjämte han
påstått att angivarnas antal skulle vara fyra, vilket visade huru litet
en av angivarna själv kände skrivelsen och dess innehåll; samt att
angivelsens ingivande först efter utryckningen från krigstjänstgöringsperioden,
vilken utryckning enligt vad kaptenen tillika meddelat ägde
rum den 7 februari, ej rätt väl stode samman med den föregivna avsikten
att vinna rättelse. Angivelsen torde därför icke åsyfta vad i
densamma anförts eller vinnande av rättelse, utan måste kaptenen däri
uteslutande se en önskan att skandalisera honom personligen. Då kaptenen
icke gjort sig skyldig till någon av de tillvitelser, som anförts
i klagoskriften, hemställde han, ätt denna måtte lämnas utan avseende.

Vid detta yttrande hade fogats, bland annat, elva intyg och ett
brev, vilka handlingar lydde som följer.

1) »Härmed intygas under edlig förpliktelse att jag icke, den tid
min tjänstgöring vid i Kalmar förlagt kompani omfattar, eller från
den 24 sistlidna oktober 1915 tills dato, med undantag av de veckor,
jag därunder såsom dagofficer eller på grund av tjänstledighet ej tjänstgjort
vid truppen, har hört kaptenen Stridbeck personligt eller kollektivt
tilltala truppen med de uttryck, som angivas i några värnpliktigas
anmälningsskrift till militieombudsmannen. Kalmar den 14 februari 1916.

Folke Freidenfelt
Plutonchef.

Egenhändiga namnteckningen bevittna:

Wilhelm Söllscher A. Westerlund

Löjtnant. Sergeant.»

2) »Härmed har jag äran under edlig förpliktelse intyga, att jag.
som sedan den 23 oktober 1915 tjänstgjort såsom plutonchef vid 14.

komp. I. 21 under kapten K. Stridbecks befäl, under denna tid ej hört
kapten Stridbeck till de värnpliktiga fälla sådana yttranden som av en
del värnpliktiga tillvitats honom i en till militieombudsmannen ingiven,
den 5 februari dagtecknad angivelsehandling.

Kalmar den 14 februari 1916.

Wilhelm Söllscher

Löjtnant, l:ste plntonchef.

Egenhändiga namnteckningen bevittna:

A. Westerlund

Sergeant.

Folke Ereidenfelt

Löjtnant.»

3) »Undertecknad, vilken tjänstgjort vid 14:de kompaniet av Kungl.
Kalmar regemente under tiden 28 december 1915—31 januari 1916 får
härmed under edlig förpliktelse intyga, att jag icke under den tid jag
tjänstgjort vid nämnda kompani med kapten Stridbeck såsom kompanichef
hört honom använda sådana eller liknande tillmålen eller uttryck,
som anförts i en till riksdagens herr militieombudsman den 5 innevarande
månad daterad anmälan mot kapten Stridbeck. Malmö den
13 februari 1916.

Torsten Tengwall
Löjtnant.

Bevittnas:

L Winge. Ivar Vilén.»

4) »Som jag, under tiden 1 december 1915—25 januari 1916,
stått under kapten R. Stridbecks befäl, har jag äran under edlig förpliktelse
intyga, att kapten Stridbeck aldrig i min närvaro, i eller utom
tjänsten använt de i skrivelsen till M. O. omförmälda grava tilltalsorden,
ej heller yttrandet: ''Om ni inte tiger, så skall jag slita tungan
ur halsen på er, era djävla drumlar’. Ränneslätt den 12 februari 1916.

Fritz Stålhammar

Fänrik.

Egenhändig namnteckning intyga:

J. H. Eneroth Torsten Borgstedt

Underlöjtnant. 1.21. Underlöjtnant. 1.21.»

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 13

5) »Med anledning av en till militieombudsmannen, mot kapten
R. Stridbeck, från några värnpliktiga, vilka under tiden 28 december
1915—7 februari 1916 tjänstgjort vid 14. kompaniet, ingiven anmälan,
dagtecknad den 5 februari 1916, få vi under edlig förpliktelse intyga,
att vi icke hört kapten Stridbeck till någon av dessa värnpliktige, vare
sig enskilt eller inför trupp fälla de uttryck, som i nämnda anmälningsskrift
påstås. Kalmar den 15 februari 1916.

A. Westerlund A. Gottfrid Jarl

Sergeant. Kompaniadjutant. Sergeant.

Båda tjänstgjort vid 14. kompaniet under tiden 24 oktober 1915
—7 februari 1916.

Egenhändiga namnteckningarna bevittna:

Folke Freidenfelt Wilhelm Söllscher

Löjtnant. Löjtnant.»

6) »Med anledning av å kapten Stridbeck ingiven rapport för
smädligt yttrande mot underlydande, får jag, på anmodan, under edlig
förpliktelse, ingiva följande intyg.

Under den tid, mellan den 28 december 1915 till den 8 februari
1916, som ett kompani av 1908 års klass varit förlagt på N-gård,
har jag icke, vare sig i eller utom tjänsten, hört kapten Stridbeck till
befäl eller trupp fälla något av de i rapporten omnämnda uttryck, ej
heller har jag kunnat förstå, att kapten Stridbeck uppträtt hårt eller
brutalt mot kompaniet. Kalmar den 10 februari 1916.

P. O. Köhler

Tjänstgörande furir på 14. kompaniet.»

7) »Undertecknad, vilken tagit del av förestående intyg, får härmed
under edlig förpliktelse intyga att jag ej heller hört kapten Stridbeck
fälla härovan avsedda uttryck. Kalmar den 10 februari 1916.

Vilhelm Åstrand

F urir.

Tjänstgjort vid 14. kompaniet under tiden 28 december 1915—8
februari 1916.

Egenhändiga namnteckningarna bevittna:

Olof Swensson.»

8) »Undertecknade, vilka varit inkallade till krigstjänstgöring
under tiden 28 december 1915—7 februari 1916 och fullgjort denna
tjänstgöring vid 14. kompaniet av Kungl. Kalmar regemente med kapten
Rudolf Stridbeck till kompanichef, få härmed med anledning av en
den 5 februari 1916 daterad anmälan till riksdagens herr militieombudsman
mot kapten Stridbeck, under edlig förpliktelse intyga, att
vi under denna tjänstgöringstid icke hört kapten Stridbeck till någon
använda sådana eller liknande tillmålen eller yttranden, som anförts i
berörda anmälan. Kalmar den 15 februari 1916.

Ragnar Winqwist, Karl E. Andersson, G. A. Jonsson, Bertil Rydbeck,

nr 35 75/05. nr 260 22/03. nr 84 18/08. nr 54 16/09.

Egenhändiga namnunderskrifterna intyga:

Olof Swensson. S. Bruun.»

9) »Undertecknad, vilken varit inkallad till krigstjänstgöring under
tiden 28 december 1915—7 februari 1916 och fullgjort denna tjänstgöring
vid 14. kompaniet av Kungl. Kalmar regemente med kapten Rudolf
Stridbeck till kompanichef, får härmed med anledning av en den 5
februari 1916 daterad anmälan till riksdagens herr militieombudsman
mot kapten Stridbeck, under edlig förpliktelse intyga, att jag under
denna tjänstgöringstid icke hört kapten Stridbeck till någon använda
sådana eller liknande tillmålen eller yttranden, som anförts i berörda
anmälan. Högsby den 15 februari 1916.

A. W. Kullberg

Kommissarie vid 14. komp.

A. W. Kullbergs egenhändiga namnteckning bevittna:

Emanuel Jansson, Oscar Larsson.

Högsby.»

10) »Herr kapten Rudolf Stridbeck. Kalmar.

Med anledning av en i tidningen Valmar’ onsdagen den 9 dennes
införd till militieombudsmannen ställd skrivelse av innehåll att Ni herr
kapten mot de klagande begagnat ''kränkande tillmålen av råaste slag’, så
finner jag mig föranlåten att i sanningens intresse andraga: Som jag med
anledning av min tjänsteplikt alltid varit närvarande vid Kalmar Skyttegilles
skjutbanor, då desamma tagits i anspråk för de militära skjutöv -

100

ningarna, så har jag, självfallet, haft bästa tillfälle att iakttaga såväl befälets
som manskapets uppförande under berörda verksamhet. På grund härav
har jag särskilt fäst min uppmärksamhet på det i klagoskriften relaterade
uttrycket ''om ni inte tiger, så skall jag slita tungan ur halsen
på er, edra djävla drum]ar’. Då uti detta yttrande nämnes om tungan,
så framgår därav att relaterade förloppet torde avse Edert yttrande
vid skjutövningen den 18 sistlidne januari, då några av manskapet med
högljutt prat störde skjutundervisningens gång, varför Ni herr kapten
vände Eder till desamma med följande yttrande: ''Tyst därborta, håll
tungan i styr. Ha ni något att tala vid varandra om, så få ni göra
det på annat ställe, men inte bär.’ Detta meddelande lämnar jag
under edlig förpliktelse med rätt för Eder herr kapten att använda
efter gottfinnande vid sakens eventuella utredning.

Kalmar den 14 februari 1916.

Vördsamt A. T. Thunström

Kalmar skyttegilles materialförvaltare.»

11) »Att skjutprotokollen, förda under skolskjutning vid 14. kommaniet
I. 21 med årsklass 1908 utvisa, att vid skolskjutningen den 18
januari 1916 kl. 11—1 voro närvarande:

Värnpliktige nr 321 Pettersson och 327 Hultin, vilka å anmälan
till militieombudsmannen angivit sig såsom vid skjutningen icke närvarande,
intygas. Kalmar den 21 februari 1916.

A. Westerlund

Sergeant.»

12) »På begäran får jag härmed intyga att någon dag i februari
månad innevarande år, troligen söndagen den 6 februari, beväringsmannen
nr 49 16/08 Rudolf Björkman, som var inkallad till krigstjänstgöring
under tiden 28 december 1915—7 februari 1916, gjorde
framställning till beväringsmannen nr 357 17/07 Sven Lindegren, att
han skulle skriva under en anmälan till riksdagens herr militieombudsman
rörande kapten R. Stridbeck, och sade till denne: ’du törs väl ej
skriva på’. Lindegren vägrade att skriva under anmälan ifråga.

Kalmar den 12 februari 1916.

O. E. Jarl

Sjuk vårdskorpral.

Egenhändiga namnteckningen bevittna:

Olof Swensson. S. Bruun.»

Beträffande intyget nr 7 var att märka, att detsamma skrivits å
samma papper som närmast föregående intyg och sålunda avser att
bekräfta innehållet av detta intyg.

I den skrivelse, varmed kaptenen Stridbecks yttrande insändes,
förklarade regementschefen, översten Sam Myhrman, att han ansåge sig
böra uttala, dels att kaptenen Stridbeck, vilken översten haft under
sitt befäl allt sedan översten år 1911 förflyttades till Kalmar regemente,
väl vore något häftig, men att översten dock aldrig vare sig i eller
utom tjänsten hört honom mot underlydande, avdelningar eller enskilda,
använda ohöviska uttryck, ohövligt, smädligt eller kränkande tilltal,
dels ock att översten ansåge kaptenen Stridbeck vara en med hänsyn
till såväl den yttre som den inre tjänsten särdeles duglig kompanichef
och detta icke minst i det avseendet, att han alltid väl vårdat sig om
sin trupp under såväl vanliga övningsförhållanden som fälttjänstövningar.

Sedan tillfälle att avgiva påminnelser lämnats klagandena, inkommo
Carlsson och Johnsson med en påminnelseskrift. De bestredo avseende å
de intyg, som avgivits av kaptenen Stridbecks »kamrater och underordnade
befälspersoner», samt anmärkte, att dessa intyg till sitt innehåll
icke vore ägnade att vederlägga sannfärdigheten av de intyg, klagandena
åberopat. I övrigt framhölls uti påminnelseskriften, att kaptenen Stridbeck
icke bestritt det yttrande, som han enligt klagoskriften skulle
hava fällt vid en skjutövning; att vad anginge det förhållandet, att två
av de personer, som undertecknat det sista intyget, varit närvarande
vid skjutövningen, ehuru intyget innehölle motsatsen, förklaringen härtill
läge däri, att då dessa personer skolat underteckna det första intyget,
plats för flera namnteckningar icke funnits, och att de därför i
stället underskrivit det andra intyget; att det vore oriktigt att klagoskriften
tillkommit genom endast en person, värnpliktige Björkman,
och att i stället en allmän opinion, omfattande allra största delen av
de inkallade, påyrkat, att en anmälan gjordes mot kaptenen Stridbeck;
att om klagandena så önskat så gott som alla de 180 värnpliktiga,
som deltagit uti ifrågakomna truppövningar, varit villiga att underskriva
den första delen av anmälningsskriften och allra största delen
av de 40 — 50 personer, som närvoro vid den omförmälda skjutövningen,
skrivit under den senare delen; att vad anginge det utav kaptenen
Stridbeck företedda intyget av vice sjukvårdskorpralen Jarl, ett vid
påminnelserna fogat intyg av beväringsmannen Lindgren visade, att
Jarls uppgifter voro helt och hållet gripna ur luften; att ett vid påminnelserna
fogat intyg av värnpliktige landskontoristen Winqvist,
vilken jämväl avgivit ett bland de utav kaptenen Stridbeck åberopade

102

intygen, visade tillförlitligheten av de bevis, å vilka denne stödde sig;
samt att i fråga om det förhållande, att Winqvists första intyg undertecknats
även av Karl E. Andersson, G. A. Jonsson och Bertil Rydbeck,
vore att märka, att Andersson under övningstiden tjänstgjorde som
skrivare och således icke kunde hava hört de i klagoskriften omförmälda
yttrandena, samt att Jonsson förklarat, att han vid ett eventuellt
krigsrättsförhör icke kunde annat än bekräfta, att kaptenen Stridbeck
använt sig av svordomar vid tilltal till trupp och enskild, men att
Jonsson icke nu kunde särskilt erinra sig att kaptenen använt just de
uttryck, som omnämndes i klagoskriften.

Av Carlsson och Johnsson hade vid påminnelseskriften fogats fem
intyg så lydande:

» Undertecknad, som den 15 februari 1916 underskrivit ett intyg,
att jag ej hört kapten Stridbeck fälla de i anmälan mot honom uppgivna
uttryck, får härmed, då missförstånd synes ha uppstått, göra
följande förtydligande:

Vid de tillfällen jag varit närvarande vid kompaniets övningar,
kan jag ej erinra mig, att kapten Stridbeck använt de i anmälan mot
honom uppgivna uttrycken: Djävla drumlar o. s. v. men däremot i det
relaterade fallet vid skjutbanan mycket väl hört kapten Stridbeck
yttra: ''Om ni inte tiger, skall jag slita tungan ur halsen på er’, men
kan dock ej erinra mig de i anmälan uppgivna slutorden: ''Djävla
drumlar’. Kalmar den 21 mars 1916.

Ragnar Winqvist

nr 35 75/05.

Bevittnas: Carl Henriksson. Sven Kjellberg.»

»Undertecknad, värnpliktig, tillhörande Kungl. Kalmar regemente
och inkallad till krigstjänstgöring under tiden 28 december 1915—
12 februari 1916, vilken tjänstgöring fullgjorts vid 14. kompaniet, får
härmed under edlig förpliktelse intyga att jag varken av värnpliktige
nr 49 69/08 Björkman eller av någon annan någonsin blivit anmodad
att underskriva den mot kapten R. Stridbeck riktade anmälan till riksdagens
militieombudsman och att jag ej heller kan erinra mig att
Björkman till mig fällt något yttrande om att jag icke skulle våga
underskriva nämnda anmälan. Kalmar den 21 mars 1916.

357 17/07 Sven Lindegren.

Bevittnas: Sven Jonsson Erik Rehn

Kalmar. Kalmar.»

»Undertecknad värnpliktig tillhörande Kungl. Kalmar regemente
och inkallad till krigstjänstgöring under tiden 28 december 1915 till
den 12 februari 1916, vilken tjänstgöring fullgjorts vid 14. kompaniet
får härmed på begäran och under edlig förpliktelse intyga att jag
under denna tid ej på något sätt märkte att beväringsmannen 49
16/08 Björkman bland sina kamrater agiterade för eller gick omkring
och samlade namnunderskrifter i mot kapten Rudolf Stridbeck ställd
anmälan. Jag tjänstgjorde under denna tid som troppchef och logementsbefälhavare
och hade beväringsmannen 49 16/08 Björkman under
mitt befäl. Kalmar den 20 mars 1916.

84 18/08 Jonsson.

Korpral.

Bevittnas:

Arthur Strömqvist. Gottfrid Svensson.»

»Undertecknad värnpliktig tillhörande Kungl. Kalmar regemente
och inkallad till krigstjänstgöring under tiden den 28 december 1915
till den 12 februari 1916, vilken tjänstgöring fullgjorts vid 14. kompaniet
får härmed på begäran och under edlig förpliktelse intyga att
chefen för nämnda kompani kaptenen Rudolf Stridbeck vid ofta förekommande
tillfällen under tjänstgöringstiden, i synnerhet dess tidigare
del, tilltalade de värnpliktige, såväl i trupp som enskilt med uttryck
sådana som ''djävla knölar’, ''djävla husar’ och ''djävla drumlar’. Vid
ett tillfälle under en skjutövning skrek han till en avdelning: ''om ni
inte tiger, skall jag slita tungan ur halsen på er, era djävla drumlar’.

Kalmar den mars 1916.

318 17/08 Karl Karlsson.

Bevittnas:

C. A. Holmqvist. E. E. Pettersson.»

104

tilltalade de värnpliktiga, såväl i trupp som enskilt med uttryck, sådana
som ''djävla knölar’, ''djävla husar’ och ''djävla drumlar’. Vid ett tillfälle
under en skjutövning skrek han till en avdelning: ''Om ni inte
tiger, skall jag slita tungan ur halsen på er, era djävla drumlar’.

Kalmar den 22 mars 1916.

222 13/08 T. Thorsell.

Bevittnas:

Rudolf Björkman. Geron Karlsson.

I klagoskriften hade lagts kaptenen Stridbeck till last dels i allmänhet
att han i tjänsten använt smädliga uttryck, då han talat till
värnpliktiga, dels ock att han vid ett särskilt tillfälle nämligen vid en
skjutövning skulle till en avdelning värnpliktiga fällt ett uppgivet
yttrande av smädligt innehåll. I det sistnämnda avseendet kunde med
hänsyn till innehållet i ett av kaptenen Stridbeck åberopat brev från
materialförvaltaren Thunström ifrågasättas, om icke tilläventyrs en
missuppfattning ägt rum, men full visshet om yttrandets lydelse torde
icke stå att vinna utan undersökning vid domstol. De av klagandena
åberopade intygen i vad de avsågo, att kaptenen Stridbeck vid andra
tillfällen missfirmat värnpliktiga, vilka intyg icke kunde anses vederlagda
genom de utav kaptenen företedda intygen, syntes jämväl de
göra en sådan undersökning nödvändig. Militieombudsmannen uppdrog
därför åt krigsfiskalen vid Kalmar regemente att i anledning av föreliggande
angivelse ställa kaptenen Stridbeck under tilltal inför Kalmar
regementes krigsrätt. Krigsfiskalen borde till krigsrätten inkalla klagandena
jämte de personer, vilkas hörande såsom vittnen rörande de
uppgivna smädliga yttrandena kunde föranledas av de av klagandena
åberopade intygen eller av förekommande omständigheter i övrigt.
Sedan erforderlig utredning ägt rum, särskilt i fråga om de förhållanden,
under vilka de uppgivna smädelserna yttrats, borde krigsfiskalen
mot kaptenen Stridbeck framställa de ansvarspåståenden, för
vilka utredningen i målet kunde giva fog.

I anledning av militieombudsmannens berörda skrivelse utfärdade
krigsfiskalen H. Månsson stämning å kaptenen Stridbeck till inställelse
inför krigsrätten den 27 oktober 1916.

Vid krigsrätten yrkade åklagaren ansvar å kaptenen Stridbeck

105

jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten eller, därest krigsrätten ej
funne denna paragraf vara tillämplig, jämlikt 130 § samma lag. Tilllika
hemställde åklagaren, att kaptenen Stridbeck måtte förpliktas
återgälda statsverket vittnesersättningen till ett i målet avhört vittne.

Krigsrätten avkunnade förenämnda den 27 oktober 1916 följande
utslag: Enär krigsrätten genom i målet hörda vittnens berättelser
funne det styrkt, att kaptenen Stridbeck dels under en skjutövning
med värnpliktiga den 18 januari 1916 till dem fällt det i klagoskriften
till militieombudsmannen omförmälda smädliga yttrandet dels ock vid
andra tillfällen under tiden från den 28 december 1915 till den 12
februari 1916 i sitt tilltal till värnpliktiga i tjänsten använt smädliga
uttryck; alltså och då i målet finge anses ådagalagt, att hos kaptenen
Stridbeck icke förefunnits någon avsikt att smäda utan att de smädliga
yttrandena fastmer varit ett utbrott av häftigt lynne och ett uttryck
för kaptenen Stridbecks missnöje med det sätt, varpå de värnpliktiga
fullgjort sina tjänsteåligganden, prövade krigsrätten rättvist döma
kaptenen Stridbeck, vilken, krigsrätten veterligen, förut ej ådömts
bestraffning för förseelse i tjänsten, jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten
att undergå arrest utan bevakning i fem dagar. Tillika förpliktades
kaptenen Stridbeck att återgälda statsverket vad av allmänna
medel utgått eller framdeles kunde komma att utgå till omnämnda i
målet avhörda vittne.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

22. Fråga om felaktigt förfarande vid hävande av kontrakt.

Handlingarna i ett av fabrikören Alfred Lundstedt i Landskrona
med firma S. Lundstedts tvättinrättning genom klagomål mot chefen
för Norra skånska infanteriregementet, översten friherre R. O. Marks
von Wiirtemberg och regementsintendenten vid samma regemente,
kaptenen K. H. L. Bergendahl hos riksdagens militieombudsman
anhängiggjort ärende utvisa följande.

Mellan chefen för nämnda regemente, å Kungl. Maj:ts och kronans
vägnar, å ena, samt Lundstedts tvättinrättning, å andra sidan,
hade upprättats kontrakt, dagtecknat den 1 mars 1915, angående tvätt
under tiden den 13 februari 1915 till och med den 13 februari 1916.
Genom detta kontrakt hade tvättinrättningen åtagit sig att för regementets
räkning utföra tvätt till angivna pris, varjämte i övrigt bestämts
bland annat:

Milttieombudsmannnens ämbetsberättelse.

106

att vid tvättens utförande inga skarpa eller frätande ämnen,
vilka kunde menligt inverka på persedlarnas framtida hållbarhet, finge
komma till användning på annat sätt än för vissa persedlar särskilt
föreskrivits;

att persedlarnas besiktning efter verkställd tvättning skulle ske
genom vederbörande kompani- eller likställd chefs eller uppbördsmans
försorg;

att förrådsförvaltaren och regementsintendenten vore kontrollanter
och såsom sådana skulle, när de så önskade, äga tillträde till arbetsplatsen;
samt

att uti allt, som icke genom kontraktet vore särskilt överenskommet,
föreskrifterna i kungörelsen den 17 november 1893 angående
statens upphandlings- och entreprenadväsende i tillämpliga delarskullegälla.

Den 5 maj 1915 hölls på Ljungbyhed besiktning av tvätt, utförd
vid omförmälda tvättinrättning. Enligt protokollet voro utom protokollsföraren
vid besiktningen närvarande regementsintendenten, kaptenen
Bergendahl, köksföreståndaren sergeanten P. Paulsson, skräddarmästaren
F. Thorsén och lantbrukaren J. P. Brodell. Protokollet innehåller under
§ 1 det uttalande, att det ansågs att persedlarna efter den behandling
de undergått vid tvättinrättningen — vare sig i denna behandling ingått
användning av för skarpa tvättmedel eller behandlingen varit för
slitande i övrigt, t. ex. genom att »luten» ofullständigt ursköljts eller
dylikt — blivit sköra och förlorat mer än behövligt i hållbarhet, vilket
särskilt varit fallet med kökshanddukar. I protokollet finnes vidare antecknat,
att vid flera kompanier dessutom gjorts diverse anmärkningar
till exempel över att tvätten ibland ej återkommit förrän efter 3 veckors
tid, trots gjord överenskommelse om högst 8 dagar härför; att persedlar,
som saknats vid uppackning, ej återbekommits vid nästa uppackning,
trots anmälan om förhållandet; att en del av kronans persedlar blivit
utbytta mot civila dylika, samt att av vissa plagg återkommit endast
halva dylika.

På protokollet har tecknats följande:

»På grund av i ovanstående protokoll gjorda anmärkningar föreslog
regementsintendenten att kontraktet med Lundstedts tvättinrättning
skulle uppsägas. Ljungbyhed den 15 maj 1915.

H. Bergendahl

Regements intendent.

Regementsintendentens förslag godkännes
R. Marks von Wiirtemberg

Regementschef.»

107

1 eu den 13 oktober 1915 till militieoinbudsmannen ingiven klagoskrift
anförde Lundstedt bland annat:

Regementet hade under en del år intill 1915 — haft lantbrukaren
Brodel I, Ljungby hed, till tvättentreprenör. Under regnig och kall
årstid, då det icke varit tillfälle att torka ute, hade förvaltningen
anmodat Lundstedt att övertaga de partier tvätt, som entreprenören då
ej hunnit med, och Lundstedt hade ständigt stått till tjänst. Att förvaltningen
år efter år återkommit med samma begäran torde visa, att
Lundstedts arbete varit och av förvaltningen ansetts fullgott. I januari
1915 hade anbud infordrats å regementets tvätt. Av Lundstedt inlämnat
anbud hade antagits i enlighet med ovanberörda kontrakt. Under
första tiden hade förrådsförvaltaren haft tvättexpeditionen om hand, och
allt hade då gått bra. På Lundstedts anhållan om överseende för den
händelse han, på grund av vidtagen ombyggnad och utvidgning av
fabriken, icke alltid kunde hålla överenskommen leveranstid så noggrant
som önskligt eller på en gång återlämna samtliga persedlar, hade han
under den tiden fått till svar, att tillfälligheter ju vore en övervinnelig
sak, när fabriken bleve fullt färdig. Kort tid därefter hade kompanierna
etc. fått order att själva expediera sin tvätt. Anmärkningar
hade då framställts om att en eller annan persedel saknats, i ett fall
24 handdukar. Dessa såväl som övriga saknade persedlar hade sedermera
återsänts, allteftersom de framkommit ur den besvärande röra,
omändringen av fabriken vållat. Någon anmärkning angående tvättens
beskaffenhet hade .aldrig framställts till Lundstedt. I början av maj
1915 hade emellertid tvätten från regementet helt och hållet uteblivit,
dock med det märkliga undantaget att en i Hälsingborg förlagd mindre
avdelning alltjämt sände sin tvätt till Lundstedts tvättinrättning. Lundstedt
hade i telefon hört sig för hos regementsintendenten Bergendahl
om anledningen och då fått endast ett kort svar, att regementet icke
ville ha med Lundstedts tvättinrättning att göra. Förvånad häröver
hade Lundstedt såväl i telefon som upprepade gånger skriftligen anhållit
att få sig tillsänt protokoll över vad som lagts honom till last.
Han hade icke fått sådant protokoll förrän 7 veckor förflutit sedan
den i protokollet omnämnda besiktning ägt rum. Lundstedt hade tillskrivit
regementschefen en förfrågan, huruvida utsikt funnes till ändring
av hans beslut, om Lundstedt insände sina erinringar till chefsämbetet,
enär Lundstedt ansåge att den i protokollet den 5 maj nämnda besiktning
ej tillkommit i den ordning kontraktet och förordningen angående
statens upphandlings- och entreprenadväsende föreskreve. Genom regementsintendenten
hade Lundstedt fått till svar, att regementet icke

108

funne anledning ändra sitt en gång fattade beslut. Lundstedt hade
ytterligare en gång sökt få saken ordnad, men ändring hade icke skett,
fastän han avvaktat sådan under mer än 2 månader.

Lundstedt vågade påstå, att regementsintendentens förfarande vore
såväl formellt lagstridigt som reellt fullständigt oberättigat. Förordningen
angående statens upphandlings- och entreprenadväsende, § 41,
jämförd med bestämmelserna i kontraktet, föreskreve, att vid tvist eu
nämnd, bestående av ett ombud för vardera parten samt eu av myndigheterna
förordnad ojävig sakkunnig, skulle avgöra ärendet. Sådan
nämnd hade härvid icke förekommit, icke ens blivit Lundstedt föreslagen.
I stället hade regementsintendenten Bergendahl i skrivelse den
30 juni 1915 uppsagt kontraktet och därvid översänt protokoll vid
besiktning av tvätt den 5 föregående maj. Om besiktningen hade
Lundstedt erhållit första underrättelsen genom telefon i mitten av juni.
Regementsintendenten hade tydligen själv icke betraktat förrättningen
som gjord av laglig nämnd, då han tillåtit sig ett dröjsmål på 7 veckor
med protokollets expedierande. I stället torde han från början avsett
sådan enkel besiktning, som måste företagas på intendentens eller förrådsförvaltarens
föranstaltande.

Om regementsintendenten haft för avsikt att behandla saken enligt
förordningen angående statens upphandlings- och entreprenadväsende,
hade dessutom omöjligen kunnat till nämnd väljas de personer, vilka
jämte honom undertecknat protokollet, eller Brodell, vilken förut haft
leveransen och efter kontraktsbrottet åter lyckats erhålla densamma, vid
regementet sysselsatte skräddarmästaren Thorsén samt köksföreståndaren,
sergeanten Paulsson. Vilken eller vilka av dessa kunde regementsintendenten
anse såsom sakkunnig eller, än mer, såsom ojävig sakkunnig?
Vilken ansåge han som regementets ombud och vilken såsom Lundstedts?
Om besiktningen hade Lundstedt icke ens underrättats, än mindre hade
tillfälle givits honom att därvid bevaka sina intressen.

Lundstedt bestrede sålunda, att en besiktningsnämnd i överensstämmelse
med förordningen angående statens upphandlings- och entreprenadväsende
med mera utsetts och behandlat saken. Och utan ett
lagenligt avgörande av sådan nämnd hade kontraktet icke kunnat uppsägas.
Härjämte gjorde Lundstedt gällande, att regementsintendentens
anmärkningar mot Lundstedts arbete varit realiter obefogade. Han
bestrede på det bestämdaste, att skarpa tvättmedel eller dylikt använts.
De övriga anmärkningarna, vilka för en var torde framstå som rena
bagateller, hade, när de påpekats, föranlett rättelse så fort ske kunnat,
och Lundstedt hade naturligtvis aldrig underlåtit att gärna ersätta vad

109

Horn ofrivilligt förkornmit. Att Lundstedts arbete av andra värdesattes
på armat sätt än regernentsintendenten och hans så kallade besiktningsnämnd
gjort, torde nöjaktligt framgå därav, att Lundstedt i 15 år
fullgjort liknande leveranser till ett flertal regementen och för närvarande
hade glädjen utföra detta uppdrag för A. 3, K. 5 i Landskrona
och Hälsingborg, I. 25 och T. 4 samt dessutom tillfälligt för flera andra
regementen.

Genom regementsintendentens ifrågavarande förfarande tillfogades
Lundstedt en ingalunda obetydlig förlust. På tvättinrättningen vore
så ordnat, att viss dag i veckan vore avsedd för visst regementes tvätt.
Då tvättsändningarna från Norra skånska infanteriregementet uteblivit,
måste hela apparaten stå stilla den dag i veckan, som varit avsedd
för detta regemente. Personalen måste emellertid likafullt avlönas,
vartill komme att Lundstedt ginge förlustig den vinst, som affären
tänkts skola lämna honom.

Enär genom vad Lundstedt anfört vore visat, att regementschefen
utan giltigt skäl uppsagt det med Lundstedt upprättade kontraktet,
att regernentsintendenten vid anordnandet av besiktningen förfarit i
strid mot förenämnda förordning och underlåtit att inom rimlig tid
giva Lundstedt del av uppsägningen och av vad i övrigt i saken förekommit,
samt att genom detta godtyckliga och olagliga förfarande
avsevärd förlust tillskyndats Lundstedt, anhölle han, att militieombudsmannen
ville mot vederbörande vidtaga de åtgärder, vartill skäl kunde
anses föreligga, ävensom förhjälpa Lundstedt till sin rätt, så att uppsägningen
återkallades och kontraktet åter trädde i kraft samt ersättning
bereddes Lundstedt för den förlust, han redan lidit.

Vid klagoskriften hade, förutom ovanberörda kontrakt samt avskrift
av protokollet vid besiktningen den 5 maj 1915, även fogats:

l:o) en till Lundstedts tvättinrättning ställd, den 30 juni 1915
dagtecknad skrivelse, vari regernentsintendenten förmälde sig överlämna
avskrift av protokoll vid besiktning av återbekommen tvätt och samtidigt
bekräfta förut — på grund av brådska i expeditionsarbetet —
per telefon lämnat meddelande om att regementschefen uppsagt det för
tiden la/2 1915—13/a 1916 upprättade kontraktet;

2:o) avskrift av protokoll vid förhör den 11 maj 1915 angående
12. kompaniets tvätt vid ankomsten från Lundstedts tvättinrättning den
5 och den 10 maj 1915, vilket protokoll innehöll, att fanjunkaren
Wiebe anmält: att vid uppackningen den 5 maj av linnekläder, som
varit avlämnade till tvättinrättningen, 2 par linnebyxor saknats, att i
packsedeln stått anmärkt, att de saknades och att de skulle levereras

nästa sändning, men att de icke varit med vid uppackningen av emottagen
tvätt den 10 maj, att vid uppackningen sistnämnda dag av
skjortor, kalsonger och strumpor med mera, som varit avlämnade till
ovannämnda tvättinrättning, befunnits, att ett halvt par kalsonger
lämnats som ett helt par, att de nämligen varit delade i sömmen
längs ryggen och det halva paret lagt tillsammans så, att det sett ut
som ett par, att vid granskningen av ullstrumporna befunnits, att 3
par ej tillhörde kronan utan vore förbytta vid tvättinrättningen; samt
att dagkorpralen Hellgren vitsordat fanjunkaren Wiebes uppgifter;

3:o) protokoll vid förhör den 2 juni 1915 angående stabskompaniets
tvätt vid ankomsten från Lundstedts tvättinrättning den 13
april samt den 3 och den 7 maj 1915, enligt vilket protokoll vid förhöret
förekommit, att fanjunkaren Ekberg anmält att vid uppackningen
den 13 april av skjortor, handdukar m. m., som varit inlämnade till
Lundstedts tvättinrättning, 1 skjorta och 1 handduk saknats, att vid
uppackningen den 3 maj av tvätt, inlämnad till ovannämnda tvättinrättning,
24 handdukar saknats, att på packsedelns baksida varit
anmärkt, att dessa skulle medfölja nästa sändning, men att de icke
varit med vid uppackningen av ankommen tvätt den 7 maj; att vidare
anmälts, att 3 tvättsäckar, därav 1 större och 2 mindre, alla märkta
>1. V. komp.» blivit utbytta mot vanliga spannmålssäckar, och att å
ankomna 2. kompaniets egna säckar snörlinorna voro borta; att
fanjunkaren Ekberg omtalat, att han varje gång något fattats vid
uppackningen av tvätten per brevkort underrättat Lundstedts tvättinrättning,
men att varken svar ankommit härå eller rättelse vunnits;
samt att furirerna Roslund och Holmberg vitsordat fanjunkaren Ekbergs
anförande;

4:o) en skrivelse från regementsintendenten Bergendahl till Lundstedts
tvättinrättning den 16 juli 1915;

samt 5:o) och 6:o) intyg, avgivna den 12 juli 1915 av civilingenjören
Ernst Malmgren och den 30 samma månad av verkställande
direktören för Landskrona Badhus Aktiebolag William Ewerlöf.

I anledning av denna klagoskrift infordrade militieombudsmannen
yttranden från översten friherre Marks von Wiirtemberg samt regementsintendenten,
kaptenen Bergendahl. Den sistnämnde anförde uti avgivet
yttrande huvudsakligen följande.

Det hade varit med stor tvekan regementsintendenten föreslagit
regementschefen att antaga Lundstedts tvättinrättnings anbud å tvätt,
då regementsintendenten vid de tillfällen, då tvättinrättningen hjälpt
regementets ordinarie leverantör Brodell med tvätt, iakttagit att tvätten.

fastän väl rengjord, på grund av sin hårdhet varit oekonomisk för
kronan. Då emellertid regementet varit i stort behov av snabb tvätt
och tvätt i stor skala på grund av de varannan månad förekommande
inryckningarna av nya årsklasser, hade anbudet måst antagas. Genom
bestämmelsen att inga skarpa eller frätande ämnen, vilka kunde menligt
inverka på persedlarnas framtida hållbarhet, skulle få användas och
genom god borgen hade dessutom kronans rätt ansetts säkerställd.

Omedelbart efter sin ankomst till Ljungbyhed den 11 mars 1915
hade regementsintendenten från förrådsförvaltaren erhållit rapport om
anmärkningar mot tvätten från övriga uppbördsmän — köksföreståndaren,
tretton kompaniadjutanter m. fl. Anmärkningarna hade
gällt dels att vid tvättens återkomst persedlar saknats och förväxlats
med andra kompaniers och dels att tvätten blivit hård och skör och
persedlarna därigenom ömtåliga och sköra. Inkomna anmärkningar
hade meddelats entreprenören huvudsakligen per telefon. Med slarvet
med bortkomna och förväxlade persedlar hade man, ehuru stora
olägenheter därav uppstått i tjänsten, till en början haft överseende,
då man vetat att tvättinrättningen på grund av fabrikens ombyggnad
arbetade under svåra omständigheter, men med »hårdheten» och »skörheten»
hade man ansett, att man ej kunde låta sig nöja. Anmärkningar
i detta avseende hade, fastän alltid framställda i hövlig och
sakrik anda och ton, upptagits mycket illa samt ej lett till någon
ändring och ofta hade man mötts av det svaret, att andra regementen
ej gjort någon dylik anmärkning, och att tvättinrättningen följaktligen
ej kunde fästa något avseende vid I. 24:s påstående i denna sak.
Klagomålen från besiktningsmännen — i synnerhet från föreståndaren
för köket, där persedlarnas skörhet tydligast kunnat konstateras, särskilt
vid den starka handduksslitningen under disktorkningen — hade
emellertid blivit allt kraftigare, varför regementsintendenten vid ett
par tillfällen varit själv närvarande vid besiktningen samt dessutom
anmodat en del ojäviga sakkunniga att biträda vid en besiktning den
5 maj, därvid de gjorda anmärkningarna tagits till protokoll. Besiktningen
sistnämnda dag hade liksom föregående besiktningar ej varit
någon besiktning genom nämnd utan endast besiktning genom en sakkunnig
ojävig besiktningsman — i enlighet med kontraktet samt
entreprenadreglementet § 41, mom. 1 och 4 — nämligen vederbörande
uppbördsman: förvaltaren och köksföreståndaren var för sin uppbörd.

På grund av vad som förekommit hade regementschefen den 15
maj uppsagt kontraktet med Lundstedts tvättinrättning och regementets
tvätt överlämnats till Brodell, som härtill måst övertalas, då hans

112

tvättinrättning ej inrättats härför. Härom hade Lundstedts tvättinrättning
underrättats per telefon omkring den 18 maj. Tiden hade ej då
medgivit att lämna något skriftligt meddelande härom och någon
begäran om protokollsavskrift eller dylikt hade ej heller framställts av
Lundstedts tvättinrättning förrän i brev av den 17 juni. Först den
BO juni hade regementsintendenten medhunnit att skriftligen bekräfta
förut per telefon meddelad kontraktsuppsägning och sända avskrift av
protokoll. Någon begäran om överbesiktning, som ju varit Lundstedts
tvättinrättnings fulla rätt, hade aldrig framställts till regementet.

Yad anginge Lundstedts anmärkningar, att kontraktet uppsagts
utan giltiga skäl, att vid besiktningens anordnande förfarits i strid
mot bestämmelserna i § 41 av entreprenadreglementet, samt att underrättelse
om kontraktsuppsägningen ej meddelats inom rimlig tid, vore
att erinra, hurusom av vad regementsintendenten anfört och av handlingar,
som fogats vid hans yttrande, framginge att regementet haft
giltiga skäl att uppsäga kontraktet. Enligt § 41 i entreprenadreglementet
skulle besiktning förrättas antingen av en av vederbörande
myndighet förordnad ojävig besiktningsman eller av en nämnd och
enligt kontraktet skulle besiktning göras genom vederbörande kompanieller
likställd chefs eller uppbördsmans försorg. Såsom uppbördsman
hade vid ifrågavarande tid tjänstgjort tretton kompaniadjutanter, förrådsförvaltaren,
köksföreständaren m. fl. Då något jäv enligt § 44 i
entreprenadreglementet ej förefunnits emot dessa uppbördsmän, syntes
besiktningen hava ägt rum i full överensstämmelse med de av klaganden
åberopade bestämmelser. Om kontraktets uppsägning, som skedde den
15 maj, hade såsom förut nämnts, Lundstedt underrättats omkring den
18 maj, visserligen endast per telefon.

Påståendet att Brodell varit jävig torde vid ett hastigt bedömande
kunna synas riktigt, men då Brodell själv sagt upp sitt kontrakt och
dessutom endast efter mycken övertalning åtagit sig tvätten, sedan den
tagits från Lundstedts tvättinrättning, torde så ej kunna påstås. Något
tvivel i övrigt om besiktningsmännens vid regementet ojävighet torde
med hänsyn till bestämmelserna i entreprenadreglementet § 44 icke
böra förefinnas. Att regementsintendenten förfarit med noggrannhet och
opartiskhet torde framgå därav att han först efter prövning under en
längre tid •— två månader — och efter upprepade anmärkningar och
resultatlösa försök till ändringar ansett sig böra föreslå uppsägande av
kontraktet.

Regementet hade förut ej mer än under åren 1914 på hösten och
1915 på nyåret anmodat Lundstedts tvättinrättning att utföra tvätt.

Dä tvättinrättningen under ytterligare ett par år varit anlitad att
utföra tvätt tillhörande regementet, hade det skett på entreprenörens
egen uppgörelse med Lundstedt, ej på förvaltningens begäran. Huru
leveransen bedömts på andra regementen, som haft med Lundstedts
tvättinrättning att göra, hörde strängt taget ej till saken, men intyg
fogade vid regementsintendentens yttrande, torde med full tydlighet
visa, att arbetet ej alltid varit till full belåtenhet å regementenas sida.

Vid yttrandet hade fogats

l:o) intyg den 27 oktober 1915 av förrådsförvaltaren Sten Wallén
att han minst sex gånger under månaderna mars och april per telefon
delgivit Lundstedts tvättinrättning anmärkningar, uppkomna vid besiktning
av tvätt, som mottagits vid tvättinrättningen, att Lundstedts
tvättinrättning i slutet av maj, omkring den 18, per telefon av Wallén
erhållit meddelande om att regementet uppsagt tvättkontraktet och att
därför ej vidare någon tvätt komme att översändas; samt att Lundstedts
tvättinrättning efter erhållet meddelande om uppsägning ej
genom Wallén begärt någon överbesiktning,

samt 2:o) åtskilliga handlingar till styrkande av anmärkningarna.
om beskaffenheten av tvätt, som verkställts i Lundstedts tvättinrättning.

Översten friherre Marks von Wurtemberg åberopade innehållet i
regementsintendentens yttrande angående såväl den i’eella befogenheten
av kontraktets hävande som åtgärdens formella berättigande samt anförde
därjämte bland annat följande.

Efter vad översten av ett års erfarenhet numera mycket livligt
visste och jämväl erfarit av andra truppförbandschefer i Skåne vore
tvättens ombesörjande vid truppförband, som ej hade egen tvättinrättning,
en mycket vansklig sak redan under normala förhållanden. Tillgången
på persedlar vore strängt begränsad; det tarvades därför för
att truppen icke skulle bli strandsatt, att tvättleveranserna fullgjordes
med mönstergill precision, att transporterna icke klickade o. s. v. Inträffade
något mankemang vore, åtminstone vid I. 24, tillgångarna ej
rikligare än att detta i regeln ginge ut över truppen i form av utebliven
beklädnad, varvid truppen tillika finge anledning till den beklagliga
uppfattningen, att kronan och befälet icke mäktade på tillfredsställande
sätt sörja för truppens tillgodoseende med nödtorftig
utrustning. Synnerligen starkt hade svårigheterna i detta avseende
framträtt vid I. 24 under det år översten vart regementets chef. Oavbrutet
hade manskap av stor styrka varit i tjänstgöring, ryckt in, ryckt
ut, förflyttats till olika tjänstgöringsorter o. s. v. Tillgången på persedlar
— här nu närmast i fråga om tvättkläder — hade varit mycket
MilUieombuilsmanncns umbetsberättelse. 15

114

knapp; gängen av tvättsändningarna hade därför måst noga regleras
och hållas för att icke truppen skulle bli strandsatt.

Gång på gång hade regementets tjänstbarhet och utrustning satts
på spel genom oregelbundenheter från tvättinrättningarnas sida och
mankemang med tvätten. Vid överstens övertagande av chefsskapet
var Hälsingborgs tvättinrättning regementets entreprenör. Kontraktet
med denna tvättinrättning hade blivit hävt på grund av upprepade
mankemang med tvätten och efter det regementet dessutom fått eu
hel del tvätt förstörd vid en eldsvåda i tvättinrättningen. Såfhade
följt kontraktet med Landskrona tvättinrättning med de svårigheter,
som slutligen givit anledning till kontraktets hävande. Förhållandena
hade fordrat, att översten gent emot entreprenören strängt tillvaratog
kronans intressen. Då tvättleveranserna, såsom till fullo torde framgå
av regementsintendentens yttrande, icke fullgjorts på tillfredsställande
sätt och möjlighet fanns att genom Brodell få tvätten utförd på ett
mer tillfredsställande sätt, hade det därför varit överstens plikt att
jämlikt entreprenadreglementet § 34 skilja entreprenören från tvättleveransen
för återstående tid.

Ett ganska gott stöd för anmärkningarna mot tvätten syntes
Lundstedts egen klagoskrift giva; då den redogjorde för, hur i ett visst
fall 24 handdukar saknats vid tvättleveransen och tilläde, att dessa
såväl som övriga saknade persedlar blivit återsända allt efter som de
framkommit ur den besvärande röra omändringen av fabriken vållat
Lundstedt. Tydligen hade regementet icke kunnat vara tillfreds med
sådana tvättleveranser.

Av regementsintendentens skrivelse till entreprenören den 16 juli
1915 framginge, såvitt regementsintendentens utsago ägde vitsord, att
kontraktets uppsägande skett först efter många gånger upprepade, till
entreprenören framställda anmärkningar mot tvätten.

Av regementsintendentens utredning framginge även, att besiktningen
kunnat göras av regementets besiktningsmän. Besiktningen den
5 maj syntes därför hava ägt rum i laga ordning och överstens den
15 maj fattade beslut om uppsägning av kontraktet hade fullkomligt
stöd i entreprenadreglementet § 34, som lämnade bestämmelser om leverantörs
skiljande från leverans för återstående del av avtalad leveranstid,
då försumlighet eller opålitlighet i leveranserna därtill gåve anledning.

Det kunde synas anmärkningsvärt att uppsägningen av kontraktet
i första hand endast muntligen i telefon meddelats entreprenören och
att skriftligt meddelande lämnades först den 30 juni. Det torde dock
vara otvivelaktigt att meddelande i frågan gjorts omedelbart och att

115

sålunda, härutinnan iakttagits vad förhållandena påkallat. 1 sak kunde
j varje fall formen lör meddelandet ej vara av någon betydelse och
såsom förklaring till att ett omsorgsfullare valt sätt för meddelandet
om uppsägningen icke iakttagits ville översten framhålla, att särskilt
vid den ifrågavarande tidpunkten genom förhållandenas natur en oproportionerligt
stor arbetsbörda vilade på regementschef och regementsintendent,
gemensamt och var för sig.

1 avgivna påminnelser framhöll därefter Lundstedt, att små misshälligheter
vid leverans av tvätt näppeligen kunde undgås vare sig
denna utfördes av en privat eller en vederbörande regemente tillhörig
tvättinrättning, samt att obehag kunde vållas härav, om persedelförrådet
liölles alltför fåtaligt. För vår nuvarande armé krävdes enligt
Lundstedts mening, jämte ett ökat persedelförråd fullt moderna, för
stordrift inrättade tvättinrättningar under fullt sakkunnig ledning. Utan
sådan ledning kunde här förluster genom okunnighet eller slarv bliva
vida större än den i yrket oerfarne anade.

Helt få insåge nämligen, vilka kvantiteter tvättpersedlar för ett
regemente krävdes per vecka. Och det syntes Lundstedt som om regementschefen
icke till fullo underrättats om dessa detaljförhållanden då
han, efter att hava på regementsintendentens förslag hävt kontraktet
med Lundstedt, överflyttat leveransen till samme Brodell, som hösten

1914 icke mäktat fullgöra då åtagna skyldigheter. Vid detta tillfälle
hade från Ljungbyhed till Lundstedt den 28 oktober översänts 3,600
lakan, vilka Lundstedt kunnat återsända den 2 november. Den 8 februari

1915 hade till Lundstedts tvättinrättning översänts 6,600 lakan och småpersedlar,
den 9 februari 1,900 uniformspersedlar, den 12 febraari 2,400
madrassvar, linnekläder och uniformspersedlar. Dessa mängder både
återsänts i två partier, den 19 och 26 februari. Trots Lundstedts
åtaganden för andra regementen hade detta extra arbete, som skulle
hava utförts av annan entreprenör, kunnat verkställas på så kort tid.
Att den då antagna entreprenören tillåtits, utan att kontraktet hävdes,
samla på sig en betydande rest torde framgå därav, att under den tid.
då Lundstedt var regementets tvättentreprenör, persedelantalet per vecka
utgjort endast omkring 3,800.

Vad anginge till regementsintendenten rapporterade anmärkningar
ville Lundstedt framhålla, att förrådsförvaltaren i sitt intyg icke nämnde
ett ord om, att tvätten varit »skör». Förrådsförvaltarens till Lundstedt
framställda anmärkningar hade endast gällt från kompanierna till honom
ingångna meddelanden att en eller annan persedel saknats eller blivit
förbytt. I anledning av regementsintendentens påstående, att stora

116

olägenheter uppstått i tjänsten till följd av slarvet med bortkomna och
förväxlade persedlar, hänvisade Lundstedt till ett utdrag av tvättjournalen
för april månad, enligt vilken tvätten varje vecka omfattat omkring
750 st. skjortor, 450 par kalsonger, 300 par strumpor. 1.100 st.
handdukar.

Av denna myckenhet hade vid leveransen saknats eller förbytts
ett eller annat plagg, i ett fall 24 handdukar. Vid nästa sändning
hade dock allt blivit rättat. Därest sådana bagateller kunde förorsaka
stora olägenheter i tjänsten, hemställde Lundstedt, huruvida regementsintendenten
vederbörligen iakttagit vad intendenturmaterielreglementet
av den 11 oktober 1907, speciellt §§ 17 och 18, ålade honom, alldenstund
han enligt bestämmelserna däri skulle tillse, att kompletta förråd
funnes av alla persedlar.

Regementsintendentens försvar för det formellt riktiga i hans åtgöranden
torde icke kunna godtagas. I fråga om besiktningen medgåve
han, att den ej företagits av någon nämnd utan av en ojävig, och
denne ojävige hade varit vederbörande uppbördsman, förvaltaren och
köksföreståndaren var för sin uppbörd. Man hade visserligen ej rätt
begära att en regementsintendent skulle vara allt för lagfaren, men val''
och en torde inse, att den, som själv såsom uppbördsman omhänderhade
persedlarna och stode i ansvar för dessa under den tid de vore i regementets
förvar, icke vore ojävig att döma om deras tillstånd. Persedlai
kunde vanvårdas jämväl vid regementet, och om uppbördsmannen skulle
vara den sista instans som prövade huru de förfores, torde en tvättentreprenör
icke kunna förvänta någon misskund. Jävigheten framginge
också direkt av § 44 entreprenadreglementet, enligt vilken för
besiktningsman stadgade jäv även gällde för kronans ombud. Härav
vore självfallet, att den, som vore anställd i kronans tjänst, ej finge
förrätta besiktning. I detta fall hade uppbördsmannen varit den, som
framställt anmärkningen. Skulle han därutöver döma om anmärkningen,
torde domen ej kunna bliva mer än eu.

Beträffande sättet för kontraktets uppsägande vore att göra det
icke oviktiga tillägget, att regementet icke härom lämnat Lundstedt
meddelande, vare sig muntligt eller skriftligt, förrän han i slutet av
maj gjorde förfrågan om anledningen till tvättens uteblivande. Regementsintendenten
hade då, utan att dock nämna något om kontraktets
hävande, endast förklarat/ att han »icke ville hava något med herrarna
att gorå». Om härtill lades, att Lundstedts skrivelser angående detta
icke bevärdigats med något svar, torde man hava rätt att förvåna
sig över det sätt, varpå regementsintendentens expedition sköttes. Inten -

117

denturen vore dock regementets affärsorgan. Ett svar hade kunnat
framtvingas först genom en begäran från Eundstedts juridiska ombud,
som avsänt denna begäran den 29 juni och erfarit, att regementsintendenten
då hade tid att omgående lämna svar i en tjänsteangelägenhet,
för regementet så viktig som möjligheten att detsamma tillhandahölles
nödig tvätt.

Märkligt vore även att, fastän kontraktet hävts först den 15 maj,
regementsintendenten icke haft något behov av att till regementets
tvättentreprenör översända någon tvätt under månadens förra hälft.
Lundstedt ville nämligen icke tro, att regementsintendenten utan chefens
medgivande tillåtit sig till annan person överlämna ett arbete,
vilket chefen kontraktsenligt överlåtit till Lundstedt.

Angående överbesiktning konstaterade regementsintendenten, att
Lundstedt ägt full rätt härtill, och framhävde att Lundstedt icke begärt
sådan. Men regementsintendenten hade tillika varit nog förtänksam
att beröva Lundstedt denna möjlighet. Enligt § 42, andra stycket,
av förordningen angående statens upphandlingsväsende m. m. skulle
yrkande om överbesiktning framställas inom 3 dagar efter den verkställda
besiktningens avslutande. Den enda besiktning, som regementsintendenten
utfört för så viktigt beslut som hävande av ett kontrakt
och varöver protokoll förts, hade skett den 5 maj. Först den 30 juni
hade Lundstedt erhållit del av protokollet. Och även om regementsintendenten
ansåge, att hans svar på Lundstedts telefonförfrågan omkring
den 18 maj kunnat giva anledning till en begäran om överbesiktning,
hade det då redan varit för sent.

Av förrådsförvaltarens intyg framginge, att anmärkningar mot
tvätten framställts först sedan kompanierna i mitten av mars ålagts
besiktningsskyldighet, och att tvätten utan anmärkning godkänts under
den tid dessförinnan, då förrådsförvaltaren utförde granskningen. Förrådsförvaltaren
hade sålunda intygat endast, att han per telefon fullgjort
de uppdrag, som andra givit honom.

Jämte det Lundstedt vidhölle sitt yrkande, att militieoinbudsmannen
måtte mot vederbörande vidtaga de åtgärder, vartill skäl förefunnes,
samt giva Lundstedt tillfälle att föra talan om ersättning för
liden förlust och skada, ville han ytterligare påpeka den viktiga principiella
innebörden i denna affär. Lundstedt hade här nödgats förfäkta
en entreprenörs rätt att av den militära representanten behandlas enligt
de i kontrakt och förordning föreskrivna former och icke med godtycke
och ett fullständigt åsidosättande av varje möjlighet att bevaka sin
rätt. Ett sådant förfarande vore icke i överensstämmelse med kronans

118

intressen. Vidare hade Lundstedt startat en industri, vilken vore så
gott som uteslutande baserad pa leveranser för militärens behov, och
att han härutinnan tillgodosåge ett viktigt militärt intresse framginge
av det förtroende, som kommit tvättinrättningen till del från ett flertal
regementens sida. Lundstedt hade därför rätt påfordi''a att, innan eu
så kraftig åtgärd vidtoges som annullerande av ett upprättat kontrakt,
en verkligt sakkunnig utredning företoges, på det att icke hela hans
verksamhet utsattes för möjligheten att skadas och misskrediteras genom
obestyrkta förklenande påståenden.

Vid påminnelseskriften hade Lundstedt i syfte att vederlägga mot
hans leveranser av tvätt gjorda anmärkningar fogat tio särskilda intyg.

* *

Förordningen angående statens upphandlings- och entreprenadväsende
med mera stadgar i § 34 inom. 2. att om leverans skall fortgå
under viss tid och fullgöras å bestämda tider eller i mån av rekvisition,
leverantör, som genom upprepad försummelse därutinnan visat, sig opålitlig,
må kunna skiljas från leveransen jämväl för återstående del av
den avtalade tiden. Vidare gäller enligt 4 mom. i samma paragraf,
att leverans, som vid i behörig ordning avslutad besiktning kasserats,
skall anses såsom försummad. Utredningen i målet visade, att medan
Lundstedt på grund av ovanberörda kontrakt besörjt regementets tvätt,
anmärkningar vid flera tillfällen framställts därom, att vid tvättens
återkomst persedlar saknats, och det syntes jämväl hava inträffat, att
persedlar förbytts. Ostridigt hade en gång inträffat att 24 handdukar
saknades vid återkomsten av ett parti tvätt. Särskilt i betraktande
av den stora mängd persedlar, som tvättsändningarna omfattat, torde
dock vara uppenbart, att den omständigheten att ett mindre antal
persedlar ej återställts i vederbörlig tid, icke i och för sig kunnat berättiga
regementschefen att från leveransen skilja Lundstedt såsom den
där genom upprepad försummelse i avseende å leveransens fullgörande
visat sig opålitlig. Av regementsintendentens yttrande framgick för
övrigt, att man från början räknat med, att persedlar skulle kunna
komma bort eller förväxlas under tiden för ombyggnaden av Lundstedts
tvättinrättning. Rimligtvis hade icke bort ifrågakomma att kontraktet
på grund av missöden, inträffade under sagda ombyggnad, hävdes för
en tid, då förhållandena därutinnan undergått förändring.

Regementsintendentens yttrande gav även vid handen, att det
företrädesvis om också icke uteslutande varit anmärkningar rörande

arbetets beskaffenhet, som föranlett honom att hemställa om kontraktets
hävande, och antagligen hade regementschefens beslut i frågan berott
f)å enahanda hänsyn. För att visa, att fog funnits för sagda anmärkningar,
hade regementsintendenten åberopat åtskilliga handlingar, varemot
Lundstedt företett intyg till vederläggande av anmärkningarna.
1 detta ärende torde emellertid hänsyn icke kunna tagas till vare sig
den ena eller andra partens intyg om arbetets beskaffenhet. Utredning
härom hade endast kunnat vinnas genom besiktning av det arbete,
som Lundstedt utfört för regementets räkning; och då slutlig besiktning
förrättats i vederbörlig ordning, skulle, enligt entreprenadreglementet
£ 40 mom. B, båda parterna nöjas med därigenom träffat avgörande.

I kontraktet av den 1 mars 1915 stadgades i fråga om besiktning,
att sådan efter verkställd tvättning skulle ske genom vederbörande
kompani eller likställd chefs eller uppbördsman* försorg. Detta stadgande
hade i liera hänseenden tolkats olika. Lundstedts uppfattning
syntes vara, att stadgandet icke skulle avse besiktning i entreprenadreglementets
mening, vilket däremot regementsintendenten gjort gällande.
I denna del torde dock tolkningen vara likgiltig, eftersom, för den
händelse kontraktsbestämmelsen icke skulle anses gälla besiktning enligt
entreprenadreglementet, vederbörande militära myndighet otvivelaktigt
kunnat uppdraga besiktningens verkställande åt en enda besiktningsman
på grund av föreskriften i § 41 mom. 2 entreprenadreglementet, att
om i avtal om leverans eller arbete ej vore stadgat, huru besiktning
skulle ske, vederbörande myndighet ägde bestämma, huruvida besiktningen
skulle förrättas av en besiktningsman eller av nämnd. Vidare
hade regementsintendenten ansett stadgandet, att besiktningen skulle
ske genom vederbörande kompani- eller likställd chefs eller uppbördsman*
försorg, innebära, att vederbörande befattningshavande skulle äga
icke blott foga anstalt om besiktningen utan även därvid tjänstgöra
såsom besiktningsman. Lundstedt. hade mot denna uppfattning anfört
ur jävssynpunkt tungt vägande skäl. Därtill kunde läggas att då
entreprenadreglementet i § 47 föreskriver, att den tjänsteman, vilken
har att mottaga vara eller arbete, som utgör föremål för besiktning,
skall, där det låter sig göra, närvara vid besiktningen, reglementets
mening helt visst är den, att denne tjänsteman icke tillika skall förrätta
besiktningen. Protokollet för den ifrågakomna besiktningen den
5 maj 1915 utmärkte icke tydligt, vem som därvid tjänstgjort såsom
besiktningsman; skulle, såsom regementsintendentens yttrande gav vid
handen, förrådsförvaltaren därvid hava fungerat såsom besiktningsman
beträffande sin uppbörd, kunde i jävsavseende ytterligare göras gällande,

120

att lian enligt kontraktet skolat liksom regementsintenrlenten varakontrollant,
samt att, enligt nyss anförda paragraf i reglementet, den,
som haft förordnande att under leveransens eller arbetets utförande öva
kontroll, skulle närvara vid besiktningen för meddelande av upplysningar
— en bestämmelse, som väl måste anses förutsätta, att kontrollanten
icke själv verkställde besiktningen. Yad Brodells påstådda
jävighet angick, torde härvid bort tagas hänsyn till, bland annat, om
han vid tiden för besiktningen hade — för att begagna ett uttryck i
§ 44 entreprenadreglementet — »under utförande enahanda leverans
eller arbete för statens behov».

Icke heller frågan om besiktningsmannens eller besiktningsmännens
jävighet torde dock i detta ärende böra mera ingående behandlas.
Entreprenadreglementet stadgar nämligen en viss ordning för anmälan
om jäv och tillägger, att klagan ej må föras över myndighets beslut i
anledning av jävsanmälan. Sådant beslut meddelas givetvis under ansvar,
men i förevarande fall hade jäv icke anmälts i stadgad ordning, än
mindre beslut över jävsanmälan blivit meddelat.

I vissa andra avseenden gåvo däremot klagomålen anledning till
en närmare granskning av regementschefens och regementsintendentens
åtgörande i fråga om hävandet av omförmälda kontrakt. Enligt § 40
i entreprenadreglementet kan, efter vederbörlig myndighets beprövande,
besiktning underlåtas bland annat då varas beskaffenhet kan av vederbörande
vid mottagandet tillförlitligen bedömas. Denna utväg torde
vara lämplig vid vissa ofta återkommande leveranser såsom t. ex. av
tvätt, men kan uppenbarligen icke anlitas i fall, då leveransen giver
anledning till anmärkning, som anses böra föranleda leveranskontraktets
hävande. För sådan åtgärd fordras nämligen, såsom förut anförts, att
leveransen kasserats vid i behörig ordning avslutad besiktning. I avseende
å ordningen för besiktning är att erinra om stadgandet i § 43
av entreprenadreglementet, att myndighet åligger att draga försorg
därom, att leverantören eller entreprenören varder underrättad om tid
och ställe för besiktningen samt om vilken person, som skall förrätta
denna eller, då besiktningen skall ske genom nämnd, vilka förordnats
att i egenskap av kronans ombud och sakkunnig däri deltaga. Underrättelsen
är av vikt, för att medkontrahenten skall kunna tillstädeskomma
vid besiktningen (§ 47), för att jäv skall kunna anmälas i
vederbörlig ordning (§ 45) och för att överbesiktning, där sådan är
medgiven, må kunna begäras inom därför stadgad tid (§ 42).

Nu hade Lundstedt bestritt att han blivit underrättad om besiktningen
den 5 maj 1915 före dess företagande, och regementsintendenten

121

hade icke ens uppgivit att underrättelse därom tillställts Lundstedt i
behörig tid. Utom det, att Lundstedt sålunda betagits möjligheten att
närvara vid besiktningen, att anmäla eventuellt jäv mot besiktningsman
och att begära överbesiktning, därest sådan kunnat komma ifråga, torde
följden av regementsintendentens försummelse att underrätta Lundstedt
om besiktningen blivit den, att besiktningen icke kunde anses hava blivit
i behörig ordning avslutad, samt att det av regementschefen på förslag av
regementsintendenten fattade beslutet att uppsäga kontraktet, så vitt
samma beslut grundats å den omförmälda besiktningen, varit felaktigt.

Beträffande delgivning av beslut, varigenom försumlig leverantör
skiljes från leverans, stadgas i entreprenadreglementet § 34 mom. 3,
att sådant beslut ofördröjligen skall meddelas den försumlige antingen
muntligen mot bevis eller genom rekommenderat brev. Enligt regementsintendentens
uppgift hade Lundstedt omkring den 18 maj 1915 i
telefon underrättats om den uppsägning, som beslutits den 15 samma
månad. Man kan hysa tvekan, huruvida delgivningen kunde anses
hava skett »ofördröjligen»; att den i fråga om formen så långt som
möjligt avvek från den nyss anförda föreskriften torde däremot vara
oomtvistligt. Medgivas må dock att. med hänsyn till att själva uppsägningen
var att anse såsom felaktig, försummelsen beträffande delgivningen
i och för sig var av mindre betydelse.

För den försummelse, som i sistnämnda hänseende ägt rum, samt
för underlåtenheten att vederbörligen underrätta Lundstedt om tid och
ställe för besiktningen samt om vilken person, som skulle förrätta densamma,
bar regementsintendenten ansvaret. För beslutet om kontraktets
uppsägande svarade i främsta rummet regementschefen, men regementsintendenten
torde jämlikt § 6 i förordningen den 11 oktober 1907
angående förvaltningens vid armén allmänna ändamål och organisation
hava att på grund av sin ställning till beslutet med regementschefen
dela ansvaret därför.

Lundstedt hemställde i klagoskriften om vidtagande av åtgärd i
syfte att dels uppsägningen av kontraktet återkallades och kontraktet
åter trädde i kraft samt dels ersättning bereddes Lundstedt för den
förlust, han redan lidit. Då den tid, för vilken kontraktet enligt sin
lydelse varit gällande, numera gått till ända, torde Lundstedts anspråk
i förstnämnda del få anses förfallet. Beträffande anspråket på ersättning
för förlust var det ju ingalunda uteslutet, att de anmärkningar,
som framställts mot den av Lundstedt för regementets räkning verkställda
tvätt, kunnat vara så väl grundade, att fog för kontraktets
upphävande förefunnits. Vederbörlig utredning härom hade emellertid
Militieambudsniannens ämbetsbe rättelse. 16

122

icke förebragts och torde numera icke heller kunna förebringas. Vid
sådant förhållande torde avseende icke kunna fästas vid de anmärkningar,
som framställts i fråga om arbetets beskaffenhet.

Med hänsyn till omfattningen av den skada, som kontraktets
hävande kunde antagas hava orsakat Lundstedt, fann militieombudsmannen
sig icke kunna underlåta att förordna om åtal mot regementschefen,
översten friherre Marks von Wurtemberg och regementsintendenten,
kaptenen Bergendahl för deras åtgöranden uti ifrågavarande
avseende. T särskild instruktion för åtalets utförande uppdrog militieombudsmannen
åt överkrigsfiskalsämbetet och åt krigsfiskalen vid Norra
skånska infanteriregementet att ej mindre yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet å eu var av resp. regementschefen och regementsintendenten
för vad han enligt utredningen i målet låtit komma sig
till last i fråga om ovanberörda kontrakts hävande och vad därmed
ägde samband än även, i mån av befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som Lundstedt, i målet hörd, kunde komma att däri
framställa.

Överkrigsfiskalsämbetet uppdrog åt krigsfiskalen vid Norra skånska
infanteriregementet att utföra åtalet jämväl mot översten friherre Marks
von Wurtemberg.

På det åtal, som av krigsfiskalen anställdes vid krigsrätten vid
sagda regemente mot översten friherre Marks von Wurtemberg och
kaptenen Bergendahl, meddelade krigsrätten utslag den 17 augusti 1916.
Krigsrätten yttrade däri: Uti det i målet åberopade kontrakt den 1
mars 1915 hade målsägandcn Lundstedt åtagit sig att under tiden den
13 februari 1915 till och med den 13 februari 1916 utföra tvätt för
Norra skånska infanteriregementets räkning under villkor, bland andra,
att Lundstedt vid mottagandet av tvättsändning skulle erhålla underrättelse,
när denna senast skulle vara färdig och återlämnad.

Genom förrådsförvaltaren Walléns i målet avgivna vittnesberättelse
samt vad mera i målet förekommit finge anses styrkt, att Lundstedt
från regementets sida erhållit underrättelse om, att s. k. veckotvätt,
varmed avsågs skjortor, kalsonger, handdukar och strumpor, skulle
vara regementet tillhanda senast å åttonde dagen efter dess avsändande
från regementet.

Mot denna för veckotvätt bestämda leveranstid, vilken icke kunde
anses oskälig, hade såvitt visats, Lundstedt under den tid leveransen
pågått icke gjort någon erinran.

I målet vore ostridigt, att eu var av de veckotvättar, som avsänts
från regementet den 22 mars, 29 mars, 6 april, 12 april, 19 april, 26

april, 28 april och 4 maj 1916, icke återkommit till regementet förrän
åtskilliga dagar efter den för leverans sålunda bestämda tiden.

Enär vad Lundstedt anfört till försvar för denna upprepade försummelse
av leveranserna icke förtjänade avseende,

samt Lundstedt sålunda iinge anses hava genom sagda försummelse
visat sig opålitlig i avseende å fullgörandet av den åtagna leveransen,

funne krigsrätten översten friherre Marks von Wurtemberg jämlikt
bestämmelserna i 34 § 2 mom. i förordningen angående statens
upphandlings- och entrepenadsväsende m. m. den 17 november 1893
hava varit berättigad att skilja Lundstedt från leveransen för återstående
delen av den avtalade tiden, i följd varav krigsrätten ogillade
den emot översten friherre Marks von Wurtemberg och kaptenen
Bergendahl framställda ansvars- och skadeståndstalan, såvitt den grundats
å hävandet av ifrågakomna kontraktet.

Som kaptenen Bergendahl. vilken enligt gällande reglemente
ålegat att verkställa beslutet angående kontraktets hävande, underlåtit
att, på sätt i 34 § 3 mom. i ovannämnda förordning stadgas, ofördröjligen
meddela Lundstedt sagda beslut, i det han, såvitt visats, först
i skrivelse den 30 juni 1915 lämnat Lundstedt föreskriven underrättelse
härom;

prövade krigsrätten, jämlikt 130 § i strafflagen för krigsmakten,
rättvist döma Bergendahl att för den försummelse i fullgörandet av
tjänsteplikt han sålunda låtit komma sig till last undergå disciplinstraff
av fem dagars vaktarrest.

Slutligen stadgade krigsrätten, att enskilda parterna själva skulle
vidkännas sina kostnader å målet.

Med detta utslag fann militieombudsmannen sig icke kunna åtnöjas,
utan förordnade överkrigsfiskalsämbetet att hos krigshovrätten
fullfölja talan mot utslaget, så vitt därigenom åtalet blivit lämnat utan
bifall, varvid överkrigsfiskalsämbetet tillika borde, i händelse Lundstedt
fullföljde sin skadeståndstalan, i mån av befogenhet understödja densamma.

I den skrivelse, varigenom detta uppdrag lämnades överkrigsfiskalsämbetet,
anförde militieombudsmannen följande.

Eegementsintendentens hemställan om kontraktets uppsägande
vore tecknad å ett protokoll vid besiktning av tvätt, vilken besiktning
verkställts den;5 maj 1915. I § 1 av protokollet torde vederbörande
besiktningsförrättare hava avsett att konstatera, att tvätten icke utförts
på kontraktsenligt sätt. I § 2 omförmäldes anmärkningar därom,
att; tvätten icke återkommit inom avtalad tid och att vissa persedlar

124

utbytts mot andra, men om befogenheten av dessa anmärkningar innehölle
protokollet ej något. Vidare hänvisades till två vid utskriften
av protokollet fogade andra protokoll, vilka emellertid icke torde hava
förelegat vid besiktningen den 5 maj, eftersom det ena underskrivits
den 11 maj och det andra den 2 juni eller sålunda, vad det senare
anginge, först efter det regementschefen biföll regementsintendentens
förslag om kontraktets uppsägande. Beslutet härom fattades nämligen,
enligt vad i målet upplysts, den 15 maj. Då regementsintendentens
hemställan om kontraktets uppsägande grundades på de i protokollet
den 5 maj 1915 gjorda anmärkningar, torde det legat närmast
till hands att antaga, att regementsintendenten syftade på de anmärkningar,
vilkas befogenhet kunde vara konstaterade i protokollet, icke
på dem, som endast omförmälts. Någon tvekan härom syntes för övrigt
ej behövt råda, då regementsintendentens uppfattning tydligt framginge
av hans yttrande till militieombudsmannen. I detta yttrande ville
regementsintendenten vidare göra gällande, att besiktningen den 5 maj
1915 ägt rum i full överensstämmelse med §§ 41 och 51 i entreprenadreglementet.
Då regementsintendentens rättegångsbiträde vid rättegångstillfallet
den 28 juli 1916 yttrade, att besiktningen den 5 maj
1915 i allt fall icke varit eller varit avsedd att vara någon leveransbesiktning
i enlighet med föreskrifterna i sagda reglemente, torde man
därför endast med tvekan kunna godtaga yttrandet i dess senare del,
på samma gång man fullt vitsordade yttrandet i den förra delen. Regementschefen
åberopade i sitt 3rttrande till militieombudsmannen den av
regementsintendenten verkställda utredningen och anförde, bland annat,
beträffande uppsägningens reella berättigande, att kontraktets hävande
skett först efter många gånger upprepade, till entreprenören framställda
anmärkningar å tvätten. Låt vara att regementschefen i sitt berörda
yttrande även omnämnt tvättens försenande — mestadels i allmänhet
och utan direkt hänsyftning på det föreliggande fallet — torde man
icke kunnat undgå att antaga, att han i fråga om kontraktets uppsägande
och grunden därför velat ställa sig solidarisk med regementsintendenten.

Frågan härom syntes dock i målets nuvarande skick hava betydelse
endast vid prövning av regementschefens och regementsintendentens
anspråk på ersättning för kostnaderna å målet vid krigsrätten.
Ty även om man icke skulle vara benägen att tillmäta regementschefens
under rättegången inför krigsrätten avgivna förklaring om
grunden för kontraktets hävande fullt och ovillkorligt vitsord, torde
dock ansvar och ersättningsskyldighet icke rimligen kunna ifrågakomma.

därest det av regementschefen först vid krigsrätten tydligt framhållna
skälet för kontraktets hävande verkligen berättigat en dylik åtgärd.

Enligt vad regementschefen anförde vid krigsrätten skulle han vid
kontraktets uppsägning i första hand fäst sig vid de upprepade förseningarna
av tvättsändningarna. Förhållandet hade varit honom genom
truppbefälets rapporter och egna iakttagelser väl bekant. Det vore
också ostridigt, att försening ägt rum, men det vore allt annat än klart,
i vilken utsträckning sådan förekommit. Kontraktet mellan regementsförvaltningen
och Lundstedt föreskreve en viss ordning, i vilken Lundstedt
skulle få besked om tiden, då tvätten senast skulle vara färdig
och återlämnad. Den åsyftade bestämmelsen hade icke iakttagits av
regementsförvaltningen, som alltså bure ansvaret för att oklarhet rådde
på denna, i målets nuvarande skick betydelsefulla punkt. Krigsrätten
hade genom förrådsförvaltaren Sven Walléns vittnesberättelse samt vad
mera i målet förekommit funnit det få anses styrkt, att Lundstedt från
regementets sida erhållit underrättelse om att s. k. veckotvätt skulle
vara regementet tillhanda senast å åttonde dagen efter dess avsändande
från regementet. Wallén uppgåve emellertid vid sista rättegångstillfället,
att han icke kunde erinra sig tillsägelsens ordalydelse, att han
icke kunde yttra sig över, huruvida tillsägelsen varit så otydlig, att
Lundstedt kunnat få den uppfattningen, att han finge hava åtta dagar
på sig för tvättens iordningsställande, samt att Wallén icke ville påstå,
att regementets föregående tvättentreprenörer levererat tvätten
inom åtta dagar. I betraktande av dessa Walléns uppgifter kunde
militieombudsmannen ej finna regementschefen och regementsintendenten
hava vederlagt Lundstedts påstående att tillsägelsen framställts på
sådant sätt att Lundstedt haft anledning att tro, att han skulle få
behålla persedlarna åtta dagar.

Viktigare än denna stridighet vore dock — eftersom ju såsom
redan nämnts tvättförsening ostridigt ägt rum — den frågan, huruvida
Lundstedt genom försening gjort sig skyldig till opålitlighet och därigenom
förverkat kontraktet. I detta avseende förekomme, att regementsförvaltningen
eller åtminstone regementsintendenten vid kontraktets
avslutande måste ägt vetskap om, att Lundstedts tvättinrättning
på grund av pågående ombyggnad arbetade under svåra förhållanden,
samt att regementsintendenten någon gång lovat Lundstedt, att det
skulle »ordnas om några persedlar av tvätten tillfälligtvis kom bort
eller om en tvättsändning någon gång bleve försenad». På grund av
detta yttrande hade Lundstedt, vilken i sitt förhållande till regementsförvaltningen
närmast hade att göra med regementsintendenten, uppen -

126

barligen haft rätt att vänta, att de mindre förseningar, som han erkänt
hava förekommit, icke skulle föras honom till last såsom bevis om
opålitlighet, och att man tillsvidare skulle vid regementet se genom
fingrarna med sådana förseningar. Att med åberopande av dessa förseningar
utan föregående bevislig varning eller anmaning skilja Lundstedt
från leveransens fortsättning torde också stå i strid mot vad i
handel och vandel i allmänhet brukades, och om regementschefen skulle
varit okunnig om regementsintendentens ifrågavarande medgivande,
torde det dock i varje händelse kunna grunda ett anspråk av Lundstedt
gent emot regementsintendenten.

Jämväl Lundstedt och kaptenen Bergendahl hava anfört besvär
över krigsrättens utslag.

De sålunda anförda besvären äro ännu på krigshovrättens prövning
beroende.

23. Underårig dömd till fängelsestraff för olovligt undanhållande.

Av eu infordrad avskrift av ett av Hälsinge regementes krigsrätt
den 10 september 1915 meddelat utslag i mål mot volontären vid
regementets 8. kompani nr 7 Oskar Leonard Karlsson inhämtades,
hurusom krigsrätten, enär Karlsson erkänt, att han efter korum pa
aftonen den 5 september 1915 olovligen avvikit från regementets
kasärner och därefter icke återkommit förrän omkring klockan ett förmiddagen
påföljande dag, samt Karlsson förut undergått bestraffningför
olovligt undanhållande och omständigheterna vid ifrågavarande
brotts begående måste anses synnerligen försvårande, under åberopande
av 68 § i 1881 års strafflag för krigsmakten dömt Karlsson för olovligt
undanhållande under synnerligen försvårande omständigheter att
hållas i fängelse eu månad, varjämte krigsrätten förordnat, att Karlsson
skulle, i avbidan på att utslaget mot honom vunne laga kraft, i
häkte förbliva.

En militieombudsmannen tillkommen arrestantförteckning utvisade,
att Karlsson vore född den 30 september 1897.

Enligt 68 § i 1881 års strafflag för krigsmakten skulle den, som
gjort sig skyldig till olovligt undanhållande, beläggas med disciplinstraff.
Endast där återfall i brottet skedde och omständigheterna vore
synnerligen försvårande, kunde fängelsestraff ådömas.

Yid tillämpning av denna bestämmelse skulle jämlikt 30 § i
samma lag iakttagas stadgandet i 5 kap. 4 § allmänna strafflagen, att

brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, icke får honom
tillräkna?) till förhöjning av »tratt'' för återfall i brott, där sådan förhöjning
särskilt i lagen utsatt finnes.

Med hänsyn till innehållet i sistberörda stadganden syntes det
militieombudsLiiannen uppenbart, att Karlsson, som icke ens vid ådömandet
av omförmälda fängelsestraff och alltså ännu mindre vid begåendet
av det brott, som ådragit honom detta straff, fyllt aderton år, icke
kunnat i förevarande fall dömas till strängare straff än disciplinstraff.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombuds
mannen chefen för Hälsinge regemente dels att inkomma med yttrande
av ledamöterna i ifrågavarande krigsrätt, nämligen överstelöjtnanten
J. P. F. Lundblad, förutvarande auditören, numera krigsdomaren C.
W. F. Höglind. kaptenerna C. G. W. Hult och T. Serrander samt löjtnanten
(t. A. Z. Holmstedt, dels ock att till militieombudsmannen insända
bevis angående Karlssons ålder samt om den ådömda bestraffningens
verkställighet.

I sedermera insända yttranden från nämnda ledamöter uti krigsrätten
anförde dessa:

l:o) krigsdomaren Höglind: Han hade endast att erkänna rik tigheten

av den gjorda anmärkningen. Att Karlsson, ehuru han vid
brottets begående ej fyllt aderton år blivit för ifrågavarande brott
dömd till fängelse, hade berott av ett högst beklagansvärt förbiseende
från Höglinds sida, för vilken han ensam rätteligen borde bära ansvaret.
Han tilläte sig därför hemställa, att militieombudsmannen
måtte, om möjligt, ej låta den begångna felaktigheten föranleda till
några vidare åtgärder mot de militära krigsrättsledamöterna.

2:o) överstelöjtnanten Lundblad: Såsom vid ett liknande före gående

tillfälle ville han framhålla, att en officer både så mycket att
studera och sätta sig in i att det icke skäligen kunde fordras, att
han även skaffade sig juridisk bildning, d. v. s. fullständig kännedom
om svensk lag och rätt. Yad som officiellt fordrades vore endast eu
överblick av krigslagarna. För att i föreliggande fall kunna döma
rätt hade fordrats ingående kännedom av allmän lag. Då krigsrätten
haft till sitt förfogande en juridiskt bildad, sålunda sakkunnig ledamot,
auditören, hade man bort kunna lita på, att han skulle gjort sina
kunskaper gällande och svarat för att den allmänna strafflagen blivit
iakttagen. I förordningen om krigsdomstolar av den 11 juni 1868
§ 85 vore stadgat, att auditören skulle uppgiva de lagar och förordningar,
som till varje fall vore lämpliga. I detta fall hade han icke

128

uppgivit annat än § 68 i 1881 års strafflag för krigsmakten. Därjämte
hade han föreslagit, såsom tillbörligt sägande sin mening först,
det straff, som sedan blivit krigsrättens beslut. För de auditörer, med
vilka överstelöjtnanten Lundblad samarbetat i krigsrätter, både han
alltid förklarat, att ban ansåge den i förordningen om krigsdomstolar
§ 86 omnämnda, auditören åliggande justeringen av utslaget innebära,
att auditören skulle tillse, att det vore lagligt, och hade överstelöjtnanten
Lundblad även i detta fall till auditören framställt frågan om
utslaget vore sålunda justerat, vilket auditören med ja besvarat. Av
vad sålunda anförts ansåge överstelöjtnanten Lundblad framgå, att det
felaktiga domslutet i föreliggande fall icke kunde läggas vare sig honom
eller övriga militära ledamöter i rätten till last.

3:o) kaptenen Hult: Sedan han för första gängen 1913 tjänst gjort

som ledamot i krigsrätt, hade ban på grund av den trägna
militära tjänstgöringen icke varit i tillfälle att nämnvärt föröka de
juridiska kunskaper, ban förut i tjänsten förvärvat och vilka bibragts
honom genom en kortare utbildningskurs i de så kallade krigslagarna
vid krigsskolan för tjugu år sedan. Han både därför mer än väl insett
sin inkompetens såsom domare, men ej kunnat undandra sig ledamotskapet
i krigsrätt, då ban blivit därtill beordrad. De stadgande!!
i 5 kap. 4 § allmänna strafflagen, som i målet åberopats, både varit
honom lika obekanta som de flesta stadganden i denna lag vore. Att
han såsom ledamot av Hälsinge regementes krigsrätt deltagit i ett lagstridigt
beslut den 10 september 1915, ville ban därför ingalunda söka
bestrida, men hölle före, att skulden härtill läge i systemet, som
tvingat officerare att utöva en domarmyndighet, vartill de varken erhållit
nödig juridisk utbildning eller väpnats med handböcker, så praktiskt
och överskådligt uppställda, att de skyddade mot lagtexternas
fallgropar.

4:o) kaptenen Serrander: Såsom ledamot i regementets krigsrätt

den 10 september 1915 hade han deltagit i beslut, varigenom Karlsson
efter då gällande strafflag för krigsmakten, § 68, för olovligt undanhållande
dömts till en månads fängelse på grund av att återfall i brottet
skett och omständigheterna ansetts synnerligen försvårande. Härvid
hade kaptenen Serrander icke observerat bestämmelsen i allmänna strafflagen,
kap. 5 § 4.

5:o) löjtnanten Holmstedt: De stadganden i 5 kap. 4 § allmänna
strafflagen, som i målet åberopats, hade varit honom fullkomligt obekanta.
Han hade ej heller ansett sig i egenskap av officer skyldig
att bibringa sig de juridiska kunskaper, som erfordrades för att känna

bestämmelserna i ovannämnda paragraf av allmänna strafflagen. Han
ans&ge, att av krigsrättens ledamöter endast auditören varit skyldig
känna bestämmelserna i 5 kap. 4 § allmänna strafflagen, vilka auditören
före domens fastställande bort meddela de militära ledamöterna.
Detta både emellertid ej vid tillfället skett. På grund härav anhölle
löjtnanten, att det felaktiga domslutet ej måtte läggas honom till last.

Förutom nu återgivna yttranden insände regementsbefålhavaren
dels ett utdrag ur stamrullan vid regementets 8. kompani angående
Karlsson, varav inhämtades, att denne vore född förutnämnda den 30 september
1897, dels ock ett utdrag av protokollet, hållet å landskansli
i Gävle den 17 september 1915, utvisande, att det Karlsson genom ovan
omförmälda utslag ålagda straff då sammanlagts med återstod av
Karlsson tidigare ådömt straff till fängelse i två månader 15 dagar; och
hade å detta protokollsutdrag tecknats intyg därom, att Karlsson avtjänat
sistnämnda straff å straffängelset i Gävle under tiden 13 september—28
november 1915.

Därest krigsrätten vid avkunnandet av ifrågavarande utslag förfarit
i överensstämmelse med då gällande stadganden, hade Karlsson
för det olovliga undanhållande, varför straff blivit honom i utslaget
ålagt, icke kunnat dömas till hårdare straff än sträng arrest i åtta
dagar, vilket straff skolat, med hänsyn till Karlssons ungdom, jämlikt
23 § i 1881 års strafflag för krigsmakten förvandlas till vaktarrest
efter den i 22 § av samma lag stadgade grund, vadan det strängaste
straff Karlsson, därest gällande lag rätteligen tillämpats, kunnat komma
att undergå för ifrågavarande olovliga undanhållande varit disciplinstraff
av vaktarrest i tjugufyra dagar.

Genom det anmärkta felaktiga förfarandet från krigsrättens sida
hade Karlsson fått för sagda olovliga undanhållande undergå fängelse i
en månad, alltså under åtminstone sex dagar längre tid än som kunnat
komma ifråga, därest gällande lag blivit av krigsrätten på sätt vederbort
tillämpad.

Förutom det lidande, Karlsson härigenom redan blivit tillskyndat,
kunde Karlsson möjligen i en framtid tänkas komma att lida skada
därigenom, att uppgift angående det honom obehörigen ådömda fängelsestraff
— såsom finge antagas — blivit till straffregistret insänd.

För det felaktiga förfarande, vartill krigsrätten vid avkunnandet
av omförmälda utslag sålunda gjort sig skyldig, uppdrog militieombuds MilUieombnåsmannens

ömhet sberätMse.

130

mannen åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa ledamöterna uti krigsrätten
vid ifrågavarande tillfälle, överstelöjtnanten Lundblad, förutvarande
auditören, numera krigsdomaren Höglind, kaptenerna Hult och Derunder
samt löjtnanten Holmstedt under åtal inför krigshovrätten. Overkrio-sfiskalsämbetet
borde därvid dels yrka ansvar å dem efter lag och
sakens beskaffenhet, dels fordra ersättning åt statsverket för Karlssons
underhåll i fängelset under den tid av sex dagar, Karlsson varit i fängelset
obehörigen förvarad, dels ock i mån av befogenhet understödja
de ersättningsanspråk, som Karlsson, i målet hörd, kunde komma att

däruti framställa. . ... .

Uti memorial till krigsho vrätten yrkade överkngshskalam betet
härefter, att överstelöjtnanten Lundblad och hans inedparter för vad
militieombudsmannen lagt dem till last måtte dömas till ansvar jämlikt
25 kap. 17 § allmänna strafflagen. Enär dagkostnaden lör Karlssons
underhåll i fängelset enligt meddelande av vederbörande fängelsedirektör
uppgått till 55 öre, yrkade överkrigsfiskalsämbetet förpliktande
för krigsrättens ledamöter att gemensamt eller vilken gälda gitte,
ersätta kronan nämnda kostnad för sex dagar.

Den 18 oktober 1916 meddelade krigsho vrätten utslag i malet,
därvid krigshovrätten yttrade: Som överstelöjtnanten Lundblad och
hans medparter i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten
vid ifrågavarande utslags meddelande förfarit felaktigt i det av
militieombudsmannen anmärkta avseendet och härigenom föranlett att
Karlsson under åtminstone sex dagar obehörigen hållits i fängelse,
prövade krigshovrätten rättvist dels iförmågoav25 kap. 17 § allmänna
strafflagen döma överstelöjtnanten Lundblad och hans medparter att
för vad de sålunda låtit komma sig till last bota, krigsdomaren Höglind
tiuo-ufem kronor samt en var av de militära ledamöterna tern
kronor. °vilka böter skulle tillfalla kronan, dels ock förplikta överstelöjtnanten
Lundblad och hans medparter, gemensamt eller vem av dem
o-ällda gitte, att ersätta kronan kostnaden för Karlssons underhåll i
fängelset under sex dagar efter 55 öre om dagen med tre kronor 30 ore.-

Överstelöjtnanten Lundblad och hans medparter hava o ver utslaget
anfört besvär, som för närvarande äro på Kungl. Majtts provning
beroende.

1 Enligt meddelande från överkrigsfiskalsämbetet begagnade Karlsson sig icke av honom

lämnat tillfälle att yttra sig i målet. T T ,■ „ .

2 Om utslaget förenade sig krigshovrättens ordförande, hovrättsrådet J. Lagerbielke samt
ledamöterna översten G. Torén kommendörkaptenen av 1. graden C. A. Fallenius och assessorn
G. Holmberg, varemot krigshovrättsrådet G. Berenereutz var av skiljaktig mening och yttrade:

''M. Underårig dömd till fängelsestraff för olovligt undanhållande.

Av eu på begäran insänd avskrift av ett utav garnisonskrigsrätten
i Vaxholm den (> september 1915 meddelat utslag i mål mot 3. klass
kustartilleristen nr 51 vid 2. kompaniet av Vaxholms kustartilleriregemente
Einar Fredrik Olausson inhämtades, hurusom krigsrätten, enär
genom vad Olausson erkänt och vad övrigt i målet förekommit''blivit

>1 det förslag till strafflag för krigsmakten, som legat till grund för strafflagen för krigsmakten

den 7 oktober 1881, fanns i (58 § sista stycket ej annat straff stadgat för olovligt undanhållande

ån disciplinstraff. Först i sammanhang med lagens utfärdande infördes i paragrafens sista punkt
det tilläggsstadgande, på grund av vilket det blev möjligt att, där undanhållande sker oftare och
omständigheterna jämväl i övrigt uro synnerligen försvårande, döma den, som gjort sig skyldig
till sådant brott, även till fängelse i högst sex månader. Såsom motiv för införande i paragrafen
av nämnda tilläggsstadgande har chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet den 7
oktober 1881 anfört:

’Då det lärer vara ett ganska inrotat missbruk, att manskap vid flottans stationer, som

kommenderats till deltagande i sjöexpedition, håller sig undan till dess det fartyg, varå de in mönstrats,

utlupit. samt att båtsmän, som i närheten av stationerna hava sina hem, begiva sig
dit utan permission eller stanna där utöver beviljad permissionstid, och sålunda hålla sig undan
jämnt så länge — S dagar — som i gällande lag medgives utan att strängare straff än disciplin,
straff kan följa, hava i 68 § föreslagits två ändringar, bestående den ena däri, att den som håller
sig undan, sedan han inmönstrats å fartyg, och ej inställer sig inom viss tid, straffas såsom
rymmare; den andra däri, att undanhållande på kortare tid än i särskilda fall är i lagen bestämt
för att undanhållande skall straffas såsom rymningsbrott, kan, om det upprepas och omständigheterna
äro synnerligen försvårande, straffas med fängelse i högst sex månader.’

Stadgandet i 5 kap. 4 § allmänna strafflagen, att brott, som någon begått, innan han fyllt
aderton år, ej må honom tillräknas till förhöjning av straff för återfall i brott, förutsätter för sin
tillämpning, att sådan förhöjning finnes särskilt i lagen utsatt. Enligt min mening är denna förutsättning
endast dä för handen, när i lagen är stadgad särskild strafflatitud till ovillkorlig användning
för återfall i brott. Alt så icke är förhållandet i nu ifrågavarande tilläggsstadgande i
68 § av 1881 års strafflag för krigsmakten likasom alt med samma stadgande icke åsyftats annat
eller mera än alt för i slutet av paragrafen förutsatta fal! vidga strafflutituden för olovligt undanhållande
att omfatta, utom disciplinstraff, även fängelse i högst sex månader, samt att i sådant
avseende lämna en föreskrift därom, att fängelsestraff, även om omsländigheterna äro synnerligen
försvårande, får tillgripas blott när ett upprepande av brottet föreligger, synes mig framgå såväl
av stadgandets ordalydelse som av chefens för justitiedepartementet ovan intagna yttrande till statsrådsprotokollet.
I förevarande, av krigsrätten avdömda fall, där ett olovligt undanhållande upprepats
under jämväl i övrigt synnerligen försvårande omständigheter, synes mig därför den omständigheten,
att den tilltalade vid undanhållandet ej fyllt 18 år, icke hava utgjort hinder för krigsrätten
alt vid straffets utmätande, begagna sig av den i paragrafens sista punkt öppnade möjligheten att,
på sätt som skett, belägga hans undanhållande med kännbarare straff än endast disciplinstraff.
Då vid sådant förhållande krigsrättens ledamöter icke genom vad i målet lagts dem till last kunna
anses hava gjort sig skyldiga till felaktigt förfarande i domarämbetets afövning. finner jag den
mot dem i målet förda talan icke kunna bifallas.»

132

lagligen styrkt, att Olausson under den 24 augusti 1915 olovligen hållit
sig undan inom garnisonsorten samt Olausson tillförne vid tre särskilda
tillfällen undergått bestraffning för olovligt undanhållande, under åberopande
av 68 § sista stycket i 1881 års strafflag för krigsmakten dömt
Olausson för upprepat olovligt undanhållande att hållas i fängelse
en månad.

I eu till militieombudsmansexpeditionen inkommen fångförteckning
från straffängelset i Stockholm för september månad 1915 fanns an-''
tecknat, att Olausson vore född den 18 juli 1898.

Det av krigsrätten uti ovan omförmälda utslag åberopade lagrum,
68 § sista stycket uti 1881 års strafflag för krigsmakten, stadgade, att
den, som gjort sig skyldig till olovligt undanhållande, skulle belägga*
med disciplinstraff, samt tilläde därefter följande: »dock må, där återfall
i brottet sker och omständigheterna äro synnerligen försvårande,
dömas till fängelse i högst sex månader.»

Enligt stadgande i 5 kap. 4 § allmänna strafflagen, vilket lagrum
jämlikt 30 § i 1881 års strafflag för krigsmakten jämväl skulle lända
till efterrättelse vid tillämpningen av sistnämnda lag, gällde åter att
brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, icke finge honom
tillräknas till förhöjning av straff för återfall i brott, där sådan förhöjning
fanns särskilt utsatt i lagen.

Till följd av sist omförmälda bestämmelse hade Olausson, vilken
ej ens vid avkunnandet av förenämnda utslag fyllt aderton år, icke
kunnat för det i utslaget åsyftade olovliga avvikande dömas till strängare
straff än disciplinstraff.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
t. f. chefen för sagda regemente att inkomma med yttrande
från ledamöterna i garnisonskrigsrätten vid ifrågavarande tillfälle.

Uti insänd förklaring anförde därefter auditören Nils Ädelgren.
majoren Leonhard Key, kaptenen A. Amundson och löjtnanten G. H.
Engblom såsom ledamöter uti ifrågavarande krigsrätt följande: Genom
nämnda utslag hade krigsrätten dömt Olausson, som tre särskilda
gånger tillförene undergått bestraffning för olovligt undanhållande, att
för upprepad olovlig undanhållning jämlikt § 68, sista stycket, i 1881
års strafflag för krigsmakten hållas i fängelse en månad. Berörda lagrum
stadgade att, därest återfall i nämnda brott skedde och omständigheterna
vore synnerligen försvårande, fängelsestraff finge ådömas. Enligt
vad militieombudsmannen anmärkt, hade Olausson, som ej fyllt aderton
år, med hänsyn till stadgandena i 5 kap. 4 § allmänna strafflagen och
30 § i 1881 års strafflag för krigsmakten, ej kunnat för berörda brott

adörnas högre sträft än disciplinstraff. Vid tillämpningen av $ 68,
sista stycket, i 1881 års strafflag för krigsmakten hade au ditören Ädelgren,
majoren Key, kaptenen Amundson och löjtnanten Engblom för
sin del ansett, att uttrycket återfall i nämnda lagrum icke vore likartat
med det i allmänna strafflagen förekommande uttrycket utan vore
en i nämnda paragraf för sig fristående bestämmelse, uppenbarligen
tillkommen för att till disciplinens upprätthållande kunna tillämpas vid
upprepat olovligt undanhållande under försvårande omständigheter. Till
stöd för sin uppfattning av denna bestämmelses mera fristående natur
ville de åberopa den mera allmänna karaktärisering nämnda lagrum
erhållit i jämförelse med de mera specifika äterfallsbestämmelserna vid
rymningsbrott. De hade därför vid straffets utmätande uti ifrågavarande
fall utgått från det antagandet, att åt domstolen överlämnats
att oberoende av allmänna strafflagens bestämmelser i 5 kap. 4 §, med
hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje särskilt fall ådöma
disciplinstraff eller fängelsestraff, och detta desto mera, som varken i
allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten någon bestämmelse
i övrigt funnes, som utgjorde hinder för att ådöma en person, som
icke fyllt aderton år, fängelsestraff. Enligt vad de inhämtat hade likartad
tolkning av åberopade lagrum på åtskilliga ställen tillämpats.
Dä de sålunda icke kunnat finna annat än att i 881 års strafflag för
krigsmakten med sin åberopade särskilda avfattning av nämnda lagrum
givit dem stöd för det ådömda straffet uti ifrågavarande fall, hemställde
de, att militieombudsmannen 1 mitte låta vid den av dem gjorda förklaringen
bero.

För egen del hemställde auditören Ädelgren uti ett tillägg
till ovan återgivna förklaring att, därest militieombudsmannen skulle
anse, att domstolen handlat i strid mot lag’ens rätta mening, ansvaret
härför måtte helt åläggas auditören.

Kaptenen Richard Jäderlund, vilken jämväl varit ledamot uti
krigsrätten vid ifrågavarande tillfälle, anförde uti avgiven förklaringföljande:
På grund av den tid, som förflutit sedan målet handlades,
mindes han nu intet av krigsrättens förhandlingar, helst dessa ägt rum
under regementsövningarna, då hans tid varit synnerlig-en strängt upptagen
av hans militära tjänst i övrigt. Nu syntes honom dock” krigsrätten
hava förfarit oriktigt på sätt militieombudsmannen erinrat, och
borde sålunda Olausson ej hava ådömts strängare straff än disciplinstraff.

Enligt ett militieombudsmannen tillhandakommet utdrag av det
vid regementet förda straffregister angående Olausson hade denne under
andra kvartalet 1915 av regementschefen vid fyra särskilda tillfällen

alagts disciplinstraff av vaktarrest för olovligt undanhållande eller rymning,
vilka straff Olausson jämväl undergått.

Olausson är, enligt ett militieombudsmannen tillhan dakommet
åldersbevis, född förutnämnda den 18 juli 1898 och hade, enligt intyg
från direktören vid straffängelset i Stockholm, därstädes undergått det
honom genom garnisonskrigsrättens utslag den 6 september 1915 ådömda
fängelsestraff, vilket slutat den 13 oktober 1915.

Vid jämförelse mellan avfattningen av 68 § sista stycket i 1881 års
strafflag för krigsmakten och de i samma lag förekommande återfallsbestämmelserna
i avseende å rymningsbrott fann militieombudsmannen
ej annan skillnad, som kan tänkas vara av auditören Ädelgren, majoren
Key, kaptenen Amundson och löjtnanten Engblom åsyftad, än att lagen
i fråga om rymningsbrott uti 62 § sista stycket bestämde särskilda
latituder för rymning första gången, för rymning andra gången, för
rymning tredje gången samt för rymning fjärde och följande gånger,
under det samma lag i fråga om olovligt undanhållande i 68 § sista
stycket lämnade möjlighet till straffskärpning, då återfall ägt rum samt
omständigheterna voro synnerligen försvårande. Ilen sålunda anmärkta
skillnaden saknade emellertid varje som helst betydelse vid avgörande
åv frågan, när återfall enligt 68 § sista stycket kunde anses hava ägt
rum. Härom gällde uteslutande straffrättens allmänna regler, som
bland annat, på sätt förut erinrats, innehålla att brott, som någon
begått, innan han fyllt aderton år, icke kan föranleda att, därest
samme person ånyo begår brott, det straff, som därför ådömes honom,
kan bestämmas efter stadgandena om straff för återfall.

Någon anledning att avvika från denna allmänna regel vid tilllämpningen
av 68 § sista stycket i 1881 års strafflag för krigsmakten
fanns ej heller i den omständigheten, att en person, som fyllt femton
men icke aderton år. dock för vissa brott kan dömas till fängelsestraff.
Yad i detta avseende anförts kan icke tillmätas större giltighet än om
till stöd för ett krigsrättsutslag, varigenom någon av manskapet i åldern
mellan femton och aderton år dömts till straffarbete för fjärde resan
rymning, åberopades det förhållande att en minderårig kan dömas till
straffarbete för andra brott än rymning.

Såsom av det sagda framgår fann militieombudsmannen krigsrätten
hava gjort sig skyldig till felaktigt förfarande, då den i förevarande
fall dömt Olausson till fängelse.

Genom detta felaktiga förfarande hade Olausson, vilken icke för
det i utslaget åsyftade olovliga undanhållande kunnat dömas till svårare
straff än disciplinstraff av sträng arrest i åtta dagar eller, efter den
strafförvandling, som varit påkallad med hänsyn till hans ungdom, till
vaktarrest i tjugufyra dagar, kommit att hållas i häkte åtminstone
sex dagar längre tid än som med eu riktig tillämpning av då gällande
lag kunnat ifrågakomma.

Beaktas borde jämväl, att, då krigsrätten dömt Olausson till fängelse,
uppgift därom måste hava blivit till straffregistret insänd. Denna omständighet
kunde möjligen tänkas i en framtid komma att medföra menliga
påföljder för Olausson.

För det fel, vartill krigsrätten uti ifrågavarande utslag sålunda
gjort sig skyldig, uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att ställa ledamöterna i krigsrätten, majoren Key, auditören
Ädelgren, kaptenerna Jäderlund och Amundson samt löjtnanten Engblom
under åtal inför krigshovrätten. Överkrigsfiskalsämbetet borde
därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet samt tilllika
dels fordra ersättning åt statsverket för Olaussons hållande i häkte
under den tid han obehörigen varit däri intagen, dels ock i mån av
befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som Olausson, i målet
hörd, kunde komma att däruti framställa.

I anledning härav yrkade överkrigsfiskalsämbetet i avgivet memorial,
att majoren Key och hans medparter för vad i berörda hänseende
lagts dem till last måste dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen. Med överlämnande av en till krigshovrätten ställd
skrift, däri Olausson yrkat ersättning med 25 kronor om dagen för
den tid han obehörigen hållits fängslad, samt därutöver för lidande
med 500 kronor, anförde överkrigsfiskalsämbetet, att i förstnämnda
hänseende en gottgörelse av 10 kronor om dagen finge anses skälig
och att vid bestämmandet av ersättning i det senare avseendet borde
särskilt tagas i betraktande, att Olausson utan eget förvållande antecknats
uti det allmänna straffregistret, därur han icke kunde avföras
under andra förutsättningar än de i 7 § i lagen om straffregister angivna,
att med hänsyn därtill skadestånd i sistnämnda avseende borde
tillerkännas Olausson med belopp ej understigande 200 kronor samt
att överkrigsfiskalsämbetet förty så till vida biträdde Olaussons ersättningsanspråk,
att ämbetet hemställde, det krigsrättens ledamöter måtte
förpliktas att gemensamt eller vem gälda gitte till Olausson utgiva
skadestånd uti de av honom uppgivna hänseenden i enlighet med vad
från ämbetets sida sålunda anförts; varjämte överkrigsfiskalsämbetet*

enär dagkostnaden för Olaussons underhäll i straffängelset i Stockholm
under den tid Olausson där hållits fängslad enligt av fängelsets direktör
lämnad uppgift uppgått till 43.9 4 öre för september månad och till
42.94 öre för oktober månad 1915, yrkade, att krigsrättens ledamöter
måtte, med tillämpning av den högre dagkostnaden, förpliktas att på
sätt ovan angivits ersätta kronan nämnda kostnad för 6 dagar.

Den 18 oktober 1916 meddelade krigshovrätten utslag i målet.
I utslaget yttrade krigshovrätten: Som majoren Key och hans medparter
i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i garnisonskrigsrätten
vid ifrågavarande utslags meddelande gjort sig skyldiga till oförstånd i
domarämbetets utövning i det av militieombudsmannen anmärkta avseendet
och härigenom föranlett att Olausson kommit att hållas i häkte
åtminstone sex dagar längre än som med en riktig tillämpning av då
gällande lag kunnat ifrågakomma, prövade krigshovrätten rättvist dels
i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma majoren Key
och hans medparter att för vad de sålunda låtit komma sig till last
bota. Ädelgren tjugufem kronor samt en var av de militära ledamöterna
fem kronor, vilka böter skulle tillfalla kronan, dels ock förplikta majoren
Key och hans medparter, gemensamt eller vem av dem gälda gitte, ej
mindre att ersätta kronan kostnaden för Olaussons underhåll i fängelset
under sex dagar efter 43.9 4 öre om dagen med två kronor 64 öre, än även
att gälda skadestånd till Olausson dels för det han genom krigsrättens
förvållande obehörigen hållits i häkte sex dagar längre än vederbort
med fem kronor om dagen eller tillhopa trettio kronor dels ock för
honom härigenom tillskyndat lidande med av krigsrättens ledamöter
medgivna etthundra kronor. Av Olausson i ovanberörda skrift framställda
yrkanden dels därom, att det straff han olagligen fått undergå
måtte bliva avfört ur straflregistret, dels ock därom, att honom måtte
tillgodoräknas såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring det antal dagar,
under vilka han varit fast anställd, innefattade ämnen, varmed det icke
tillkomme krigshovrätten att taga befattning.1

1 Om utslaget förenade sig krigshovrättens ordförande, hovrättsrådet J. Lagerbielke samt
ledamöterna översten G. Torén, kommendörkaptenen av 1. graden C. A. Fallenius och assessorn
G. Holmberg, varemot krigshovrättsrådet G. Berencreutz var av skiljaktig mening och yttrade:
»I det förslag till strafflag för krigsmakten som legat till grund för strafflagen för krigsmakten den
7 oktober 1881, fanns i 68 § sista stycket ej annat straff stadgat för olovligt undanhållande än disciplinstraff.
Först i sammanhang med lagens utfärdande infördes i paragrafens sista punkt det tilläggsstadgande,
på grund av vilket det blev möjligt, att där undanhållande sker oftare och omständigheterna
jämväl i övrigt äro synnerligen försvårande, döma den, som gjort sig skyldig till sådant
Jarott, även till fängelse i högst 6 månader. Såsom motiv för införande i paragrafen av nämnda tilläggestadgande
har chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet den 7 oktober 1881 anfört:

Över utslaget Lava. såväl Olausson som majoren Key och hans
medparter anfört besvär som för närvarande äro på Kung]. Maj:ts
prövning beroende.

25. Felaktigt förfarande vid sammanläggning av disciplinstraff.

Vid granskning av ett av krigsrätten vid Första livgrenadjärregementet
den 8 november 1915 meddelat utslag i mål mot värnpliktige
n:r 410 24/1914 ä Karl Jansson iakttogs, hurusom krigsrätten
genom berörda utslag, enär Jansson genom egen bekännelse vore övertygad
därom, att han den 21 oktober 1915 dels vid skilda tillfällen
utfarit i föraktliga och vanvördiga yttranden mot envar av korpralerna
n:r 180 Hård. n:r 218 Nordh och n:r 34 Träff, dels slagit mössan av

’Då det lärer vara ett ganska inrotat missbruk, att manskap vid flottans stationer, som
kommenderats till deltagande i sjöexpedition, håller sig undan till dess det fartyg, vard de inmönstrats,
utlupit, samt att båtsmän, som i närheten av stationerna hava sina hem, begiva sig
dit utan permission eller stanna där utöver beviljad permissionslid, och sålunda hålla sig undan
jämnt så länge —- 8 dagar — som i gällande lag medgives utan att strängare straff än disciplinstraff
kan följa, hava i 68 § föreslagits två ändringar, bestående den ena däri, att den som håller
sig undan, .sedan han inmönstrats å fartyg, och ej inställer sig inom viss tid, straffas såsom rymmare;
den andra däri, att undanhållande på kortare tid än i .särskilda fall är i lagen bestämt för
att undanhållandet skall straffas såsom rymningsbrott, kan, om det upprepas och omständigheterna
äro synnerligen försvårande, straffas med fängelse i högst sex månader.’

Stadgandet i 5 kap. 4 § allmänna strafflagen, att brott, som någon begått, innan han fyllt
aderton år, ej må honom tillräknas till förhöjning av straff för återfall i brott, förutsätter för sin
tillämpning, att sådan förhöjning finnes särskilt i lagen utsatt. Enligt min mening är denna förutsättning
endast då för handen, när i lagen är stadgad särskild strafflatitud till ovillkorlig användning
för återfall i brott. Att så icke är förhållandet i nu ifrågavarande tilläggsstadgande i
68 § av 1881 års'' strafflag för krigsmakten, likasom att med samma stadgande icke åsyftats annat
eller mera än att för i slutet av paragrafen förutsatta fall vidga strafflatituden för olovligt undanhållande
att omfatta, utom disciplinstraff, även fängelse i högst sex månader, samt att i sådant
avseende lämna en föreskrift därom, att fängelsestraff, även om omständigheterna äro synnerligen
försvårande, får tillgripas blott när ett upprepande av brottet föreligger, synes mig framgå såväl
av stadgandets ordalydelse som av chefens för justitiedepartementet ovan intagna 5Tttrande till
statsrådsprotokollet. I förevarande, av krigsrätten avdömda fall, där ett olovligt undanhållande
upprepats under jämväl i övrigt synnerligen försvårande omständigheter synes mig därför den
omständigheten, att den tilltalade vid undanhållandet ej fyllt 18 år, icke hava utgjort hinder för
krigsrätten att vid straffels utmätande begagna sig av den i paragrafens sista punkt öppnade
möjligheten att, på sätt som skett, belägga hans undanhållande med kännbarare straff än endast
disciplinstraff. Då vid sådant förhållande krigsrättens ledamöter icke genom vad i målet lagts
dem till last kunna anses hava gjort sig skyldiga till felaktigt förfarande i domarfimbetets utövning,
finner jag den mot dem i målet förda talan icke kunna bifallas.»

MiUtieonibutlsmannem änibetsberättelse. 18

138

den sistnämnde, dels ock tilldelat furiren n:r 46 Engelholm ett slag i
ansiktet, fällt Jansson på grund av föraktliga ock vanvördiga yttranden
mot envar av korpralerna n:r 180 Hård ock n:r 218 Nordk att för vart
ock ett av dessa brott, jämlikt 90 § i 1881 års strafflag för krigsmakten,
undergå sträng arrest i sex dagar, att för föraktliga yttranden
ock missfirmlig gärning mot korpralen n:r 34 Träff, jämlikt sistnämnda
lagrum, undergå fängelse i en månad samt att för våld å furiren n:r
46 Engelkolm, jämlikt 88 § i samma lag, undergå fängelse i två månader
eller att i en bot, varvid vart ock ett av ovan nämnda disciplinstraff
av sträng arrest under sex dagar skulle övergå till aderton dagars
fängelse, undergå fängelse i tre månader trettiosex dagar.

38 § i 18S1 års strafflag för krigsmakten inneköll i andra stycket
följande bestämmelse: »Anses någon på en gång övertygad om flera
särskilda förseelser, vilka ådraga disciplinstraff, skall han umgälla dem
med ett straff, vilket icke må bestämmas i mera än ett slag av disciplinstraff
eller utöver dess högsta mått.

32 § samma lag stadgade: »Har någon, som är förfallen till straffarbete
på viss tid eller fängelse, tillika gjort sig skyldig till arrest,
och är arreststraffet ej verkställt; då skall det straff övergå till fängelse
sålunda, att varje dags arrest utan bevakning svarar mot eu halv dags
fängelse, varje dags vaktarrest mot en dags fängelse ock varje dags sträng
arrest mot tre dagars fängelse; och varde fängelsestraffet, jämlikt de i
allmän lag givna grunder, med övriga straffet förenat.»

Med tillämpning av dessa bestämmelser kade för de föraktliga
ock vanvördiga yttranden, som Jansson fällt till korpralerna Hård och
Nordk, Jansson bort ådömas allenast ett disciplinstraff, som högst kunnat
sättas till sträng arrest i åtta dagar, motsvarande fängelse i tjugufvra
dagar, i vilket fall Jansson efter detta straffs sammanläggning med det
omedelbart ådömda fängelsestraffet skolat i en bot undergå fängelse i
tre månader tjugufyra dagar. Jansson hade sålunda på grund av felaktigt
förfarande från krigsrättens sida fått undergå fängelsestraff i
tolv dagar längre än som med en riktig tillämpning av reglerna om
åläggande av disciplinstraff och förvandling av sådant straff högst
kunnat ifrågakomma.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
chefen för Första livgrenadjärregementet att inkomma med
yttrande från krigsrättens ledamöter vid ifrågavarande tillfälle jämte
uppgift om den ådömda bestraffningens verkställighet.

Uti sedermera insänt yttrande anförde ledamöterna i krigsrätten,
numera överstelöjtnanten Harald Ossian Hjalmarson, förutvarande audi -

tören John Adolf Astrand, kaptenerna Viktor Axel Unander och Magnus
Hjalmar Forssner samt löjtnanten Sten Harry Schale, följande: 1
militieombudsmannens skrivelse hade gjorts gällande, att krigsrätten
skulle hava förfarit felaktigt, då densamma dömt Jansson för fyra
skilda brott till sex dagars sträng arrest för vartdera av två brott, til!
en månads fängelse för ett brott samt till ytterligare två månaders
fängelse för ännu ett brott, varefter det hela jämlikt gällande bestämmelser,
sedan de två straffen av sex dagars sträng arrest vartdera
för sig övergått till aderton dagars fängelse, förvandlats till ett straff
av fängelse i tre månader trettiosex dagar, och hade militieombudsmannen
till stöd härför anfört bestämmelsen i 33 § andra stycket av
1881 års strafflag för krigsmakten, som innehållit, att, om en person
på en gång ansåges övertygad om flera särskilda förseelser, vilka ådroge
disciplinstraff, han skulle umgälla dem med ett straff, vilket icke finge
bestämmas i mera än ett slag av disciplinstraff eller utöver dess högsta
mått samt att sålunda två särskilda brott, vartdera ådragande sex
dagars sträng arrest, skulle hava förvandlats till åtta dagars sträng
arrest och därefter till tjugufyra dagars fängelse. De bestrede emellertid,
att denna tolkning av 1881 års strafflag för krigsmakten vore
riktig. Fn överblick av bestämmelserna i 3 kap. i 1881 års strafflag
för krigsmakten gåve vid handen, att jämlikt 30 § vid sammanträffande
av brott allmän lags bestämmelser i 4 kap. strafflagen skulle tillämpas,
och då, såsom i förevarande fall, den åtalades brottsliga handlingar
måste hänföras till särskilda brott, hade domstolen jämlikt 4 kap. 2 §
allmänna strafflagen varit förpliktad att ändå att brotten voro av
samma slag utsätta de särskilda straff, som å varje brott följa bort,
samt därefter vidtaga den förändring av straffen, som omförmäldes i
32 § i strafflagen för krigsmakten, där de olika arreststraffen graderades
i vissa dagars fängelse, om någon på en gång gjort sig förfallen
till fängelse och skyldig till arrest. Därefter följde i 33 § första
stycket bestämmelser, huru skulle förfaras, därest en person på eu
gång gjort sig förfallen till disciplinstraff'' av arrest och till böter, och
i andra stycket, huru skulle förfaras, om en person på en gång vore
övertygad om flera särskilda förseelser, vilka ådroge disciplinstraff,
varmed otvivelaktigt avsetts det fall, att endast disciplinstraff på en
gång ådömdes. Denna tolkning vunne stöd i straffens art. I annat
fall skulle nämligen eu sträng arrest kunna genom sammanläggning av
skilda disciplinstraff av sträng arrest hava blivit ådömd i högre dagantal
än åtta dagar, men för denna hårda bestraffningsart hade lagstiftaren
utan tvivel tänkt sig ett maximum av åtta dagar, som ej

140

iinge överskridas utan risk av skada för den dömde. Däremot hade
lagstiftaren i 32 § fastslagit, att sammanslagning utan vidare finge ske
av disciplinstraff av olika art med därjämte ådömt fängelsestraff enligt
angivna beräkningsgrunder, vilket sammanhängde med allmänna strafflagens
bestämmelser angående tiden för ett fängelsestraffs tillmätande.
Denna tolkning hade otvivelaktigt även varit den vedertagna enligt
1881 års strafflag för krigsmakten. Med stöd av vad de sålunda anfört
ville krigsrättens ledamöter framhålla, att de uti ifrågavarande krigsrätt
handlat i överensstämmelse med då gällande lag.

Av ett till militieombudsmannen insänt avstraffningsbevis inhämtades,
att Jansson undergått det honom genom ifrågavarande utslag
ådömda straff av fängelse i tre månader trettiosex dagar.

Vad krigsrättens ledamöter anfört gent emot den av militieombudsmannen
framställda anmärkningen mot ifrågavarande utslag,
fann militieombudsmannen icke vara förtjänt av något som helst avseende.

Enligt 30 § i 1881 års strafflag för krigsmakten gällde visserligen
att vad i allmän lag funnes stadgat om sammanträffande av brott
samt om förening eller förändring av straff skulle lända till efterrättelse
vid tillämpning av strafflagen för krigsmakten, men härutinnan
var tillika gjord den inskränkning, att de ytterligare eller skiljaktiga
stadganden, som förekomma i sistnämnda lag, skulle iakttagas. Och
i fråga om sammanträffande av särskilda förseelser, som ådroge disciplinstraff,
innehöll strafflagen för krigsmakten i 33 § ett från den allmänna
strafflagens regler i ämnet avvikande stadgande, nämligen att för sådana
förseelser skulle bestämmas ett slag av disciplinstraff, vilket ej finge
sättas utöver dess högsta mått. Med tillämpning av detta stadgande,
som enligt den anförda bestämmelsen i 30 § skulle gälla framför den
allmänna strafflagens föreskrifter om sammanträffande av brott och
förening av straff, hade svårare straff än åtta dagars sträng arrest icke
kunnat ifrågakomma för de Janssons förseelser, som krigsrätten ansett
böra umgällas med disciplinstraff. Denna bestämmelse, som var ovillkorlig,
skulle för övrigt iakttagas även om särskilt ansvar utsatts för en
var av de förseelser, som skulle samtidigt umgällas med disciplinstraff.
Ett sådant utsättande av särskilda straff kunde lagligen förekomma, då
någon, som dömdes till straff, förut fått sig ålagd annan icke verkställd
bestraffning. Men därjämte förekom icke så sällan, på grund av

141

missförstånd av eu bestämmelse i 54 § samma lag, att särskilt disciplinstraff
utsattes för eu var av liera förseelser, till vilka någon under eu
lagföring ansågs förvunnen. Vid sammanläggning av sålunda ålagda
disciplinstraff torde dock så gott som undantagslöst iakttagits, att det
högstii måttet för straffarten ej överskredes. Inträffade sä, att den,
som dömts till disciplinstraff för flera förseelser, tillika dömts till böter
och saknade tillgång till böterna, skulle enligt SB $ såväl bötes- som
arreststraffet övergå till fängelse, varvid ju, för den händelse arreststraffets
mått bestämts genom sammanläggning, arreststraff et givetvis lika
fullt måste förvandlas som en enhet och icke så, att först varje särskilt
bestämt disciplinstraff för sig förvandlades till fängelse och därefter
sammanläggning av fängelsestraffen ägde rum. I)å flera disciplinstraff
sammanlades med omedelbart ådömt fängelsestraff borde uppenbarligen
förfaras på samma sätt, som då bötesstraff och flera disciplinstraff skulle
förvandlas till fängelse.

Beträffande den av krigsrättens ledamöter uttalade åsikt, att den
av dem förfäktade tolkningen varit den vedertagna, hade säkerligen,
närhelst en sådan tolkning tagit sig uttryck i rättstillämpningen samt
därefter blivit vid granskning av fånglistor eller annorledes uppmärksammad,
tillvägagångssättet gjorts till föremål för beivran.

Såsom av det ovan sagda framgick hade, genom vad i ärendet
förekommit, blivit utrett, att Jansson till följd av felaktigt förfarande
från krigsrättens sida fått undergå fängelsestraff under tolv dagar längre
tid än som kunnat ifrågakomma, därest då gällande lag blivit rätteligen
tillämpad. För det felaktiga förfarande, som krigsrättens ledamöter
i detta fall låtit komma sig till last, uppdrog militieombudsmannen
åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa dem under åtal inför krigshovrätten.
Överkrigsfiskalsämbetet borde därvid påstå ansvar å dem
efter lag och sakens beskaffenhet samt därjämte dels yrka åläggande
för dem att ersätta statsverket vad som kunde tillkomma detsamma
för Janssons underhåll i fängelset under ifrågavarande tolv dagar, dels
ock i mån av befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som Jansson,
i målet hörd, kunde komma att däruti framställa.

I avgivet memorial yrkade överkrigsfiskalsämbetet, att en var avkrigsrättens
ovanbemälda ledamöter för vad militieombudsmannen lagt
dem till last måtte dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen. Med överlämnande av en till krigshovrätten ställd skrift,
däri Jansson yrkat ersättning för mistad arbetsförtjänst under de tolvdagar
han olagligen hållits fängslad ävensom för honom därigenom
tillfogat lidande med tillhopa 300 kronor, anförde överkrigsfiskals -

142

ämbetet, som ansåge att Janssons inkomst av arbete borde beräknas i
medeltal till 5 kronor för dag samt att gottgörelse till Jansson för det
ban obehörigen hållits i fängelse skäligen borde utgå med 10 kronor
för varje av berörda tolv dagar, att ämbetet i så måtto biträdde
Janssons ersättningsyrkande, att ämbetet hemställde, det krigsrättens
ledamöter måtte åläggas att, gemensamt eller vilken av dem gälda
gitte, till Jansson utgiva i skadestånd 180 kronor, varjämte överkrigsfiskalsämbetet,
enär dagkostnaden för Janssons underhåll i straffängelset
i Linköping enligt av fängelsets direktör lämnad uppgift uppginge till
46 öre, yrkade att krigsrättens ledamöter måtte förpliktas att, på sätt
ovan angivits, ersätta kronan sistnämnda kostnad med tillhopa 5 kronor
52 öre.

Krigshovrätten meddelade den 18 oktober 1916 utslag, däri krigshovrätten
yttrade: Som överstelöjtnanten Hjalmarson och hans medparter
i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid
ifrågavarande utslags meddelande gjort sig skyldiga till oförstånd i
domarämbetets utövning i det av militieombudsmannen anmärkta avseendet
samt härigenom föranlett att Jansson fått undergå fängelse
tolv dagar längre än vederbort, prövade krigshovrätten rättvist dels i
förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma överstelöjtnanten
Hjalmarson och hans medparter att för vad de sålunda låtit komma
sig till last bota, Astrand 40 kronor samt en var av de militära ledamöterna
10 kronor dels ock förplikta överstelöjtnanten Hjalmarson och
hans medparter, gemensamt eller vem av dem gälda gitte, ej mindre att
ersätta kronan det belopp, vartill kostnaden för Janssons underhåll i
fängelset enligt vederbörande fängelsedirektörs obestridda uppgift uppgått,
eller 5 kronor 52 öre, än även att gälda skadestånd till Jansson
med skäliga ansedda 120 kronor.

26. Felaktigt utslag i tjuvnadsraål.

Av ett utav krigsrätten vid Jönköpings regemente den 3 juli 1915
meddelat utslag, som införskaffats i anledning av en anmärkning vid granskning
av de från regementets häkte till militieombudsmansexpeditionen inkomna
fångförteckningarna för tredje kvartalet 1915, inhämtades, hurusom
krigsrätten, enär genom värnpliktige nr 180 20/1914 ä Yngve Fingal Peterssons
eget erkännande samt i målet förekomna omständigheter vore styrkt,
att Petersson dels under maj och juni månader 1915 å olika tider delvis
genom inbrott tillgripit födoämnen, som varit för krigsmaktens behov

avsedda, till ett värde av sammanlagt 11 kronor 49 öre dels ock vid
Hora tillfallen olovligen vistats utom kasärnområdet, dömt Petersson
dels att för ii särskilda tider begångna snatteribrott delvis i förening
med inbrott jämlikt 20 kap. 1, 4 och 9 §§ samt 4 kap. 3 § allmänna
strafflagen, jämförda med 113, 115, och 121 §§ uti 1881 års strafflag
för krigsmakten, undergå straffarbete i två månader, dels ock att
jämlikt 08 § sistnämnda lag för olovligt undanhållande hållas i vaktarrest
under fyra dagar, därvid arreststraffet jämlikt 32 § strafflagen
för krigsmakten och stadganden i allmänna strafflagen skulle övergå
till straffarbete i två dagar, vadan Petersson skulle i en bot undergå
straffarbete i två månader och två dagar.

I 20 kap. 4 § allmänna strafflagen finnes viss strafflatitud stadgad
bland annat för stöld medelst inbrott och tillägges i sista stycket av
denna paragraf, att, därest i fall, varom i paragrafen förmäles, värdet
av det tillgripna ej går över femton riksdaler, ändå skall för stöld dömas.

Som krigsrätten uti berörda utslag uppenbarligen åsidosatt sist
omförmälda bestämmelse, infordrade militieombudsmannen yttrande från
krigsrättens ledamöter vid omförmälda rättegångstillfälle den 3 juli 1915,
nämligen majoren Otto Sjögreen, auditören Alvin Wirgin, kaptenerna
B. Kugelberg och E. Grafström samt löjtnanten I. Sundström ävensom
bevis om den ådömda bestraffningens verkställighet.

Auditören Wirgin anförde uti avgiven förklaring följande: Han

erinrade sig tydligt, vad som förekommit vid den överläggning, som
föregått utslagets avkunnande. Han hade först och främst påpekat
för krigsrättens övriga ledamöter, att de tillgrepp, som skett förmedelst
inbrott, måste överföras från begreppet snatteri till stöld jämlikt
stadgandet i allmänna strafflagen 20 kap. 4 §. Denna sistnämnda
paragraf hade av honom blivit uppläst i sin helhet och hade därefter
diskussionen kommit att röra sig om, huruvida sådana »synnerligen
mildrande omständigheter», som omnämndes i paragrafens sista stycke,
skulle anses föreligga och berättiga krigsrätten att stanna vid straffpåföljden
fängelse. Krigsrättens ledamöter hade enhälligt ansett, att
sådana mildrande omständigheter i detta fall ej förelegat, särskilt med
tanke på att Petersson begått icke mindre än 15 å 16 olika tillgreppsbrott.
De hade förty ansett att 4. paragrafens normala straffbestämmelse,
straffarbete, borde ifrågakomma, varvid de dock med hänsyn till
Peterssons ungdom och det ringa sammanlagda värdet av det tillgripna
stannat vid minimum eller två månaders straffarbete. Faktum vore
förty, att krigsrättens samtliga ledamöter varit fullt medvetna om
såväl innehållet som betydelsen av 4. paragrafens bestämmelse om

144

snatteriets övergång till stöld, vilket till fullo framginge dels av citeringen
av 4 § i utslaget och dels av den tydliga omständigheten, att
straffet utmätts enligt 4 § och icke enligt någon annan paragraf i 20 kap.
Då Petersson emellertid, som sagt, begått 15 å IG olika tillgrepp, varav
endast 4 varit förenade med inbrott, hade auditören ansett själva citeringen
i utslaget av 4 § jämte orden »delvis i förening med inbrott»
till fullo markera krigsrättens klara insikt om, att dessa fyra med inbrott
förenade tillgrepp varit att anse såsom stöld, vadan lagens föreskrift
om att ändå för stöld skulle dömas även genom utslagets formulering
ansetts uppfylld. Auditören ville emellertid gärna medgiva, att
lämpligare hade varit att även i utslaget direkt utsätta ordet »stöld
till undvikande av någon som helst eventuell misstolkning. I detta
sammanhang måste han emellertid påpeka, att förekomsten av ordet
»inbrott» i utslaget i och för sig måste innebära garanti för förekommande
av misstolkning i iterationshänseende av det avkunnade
utslaget. I 20 kap. 7 § allmänna strafflagen hette det i fjärde stycket:
»Inbrott utan tillgrep]) skall lika med stöld anses i fråga om förhöjningav
straff, efter ty nu sagt är.» Om inbrott utan tillgrepp verkade
iteration, vore detta naturligen fallet jämväl beträffande inbrott med
tillgrepp. Härutav ansåge han otvetydigt vara fastslaget, att enbart
förekomsten av ordet »inbrott» i utslaget uteslöte möjlighet till misstag
vid straffets utmätande för ett eventuellt nytt tillgreppsbrott från
Peterssons sida. Skulle militieombudsmannen ändock anse, att någon
otydlighet i iterationshänseende kunde förefinnas, hemställde auditören,
att militieombudsmannen ville förordna, att auditörens förklaring skulle
i vidimerad avskrift biläggas den av honom i målet upprättade straffuppgiften
till förekommande av feltolkning. Då något olagligt förfarande
enligt vad det anförda gåve vid handen ingalunda förekommit,
utan tvärtom krigsrätten avkunnat en efter förhållandena lämpad, fullt
rättvis dom, även om domens formulering i utslaget kunnat vara
tydligare, hemställde auditören, att militieombudsmannen måtte vid
denna förklaring i ärendet låta bero.

Majoren Sjögreen, kaptenen Kugelberg och löjtnanten Sundström
instämde i vad auditören Wirgin anfört, därvid de särskilt betonade,
att krigsrätten varit fullt övertygad om innebörden av allmänna strafflagens
20 kapitels 4 § i vad den avsåge snatteris övergång till stöld,
vilket tydligen visades av nämnda paragrafs citering i utslaget och av
den omständighet, att straffet utmätts efter just nämnda paragraf,
vadan de yrkade, att eu möjligen befintlig ofullständighet i utslagets
formulering icke måtte föranleda till någon åtgärd.

Den fjärde militäre ledamoten vid krigsrätten, numera majoren
vid Norrbottens regemente Grafström hade i sin ordning instämt i vad
majoren Sjögreen, kaptenen Kugelberg och löjtnanten Sundström anfört
i anledning av anmärkningen.

Av inkommet avstraffningsbevis inhämtades, att Petersson avtjänat
det honom genom förut omförmälda utslag ådömda straff under
tiden 6 juli—8 september 1915.

* *

Den här ovan oberopade bestämmelsen i 20 kap. 4 § sista stycket
allmänna strafflagen är så tydligt och ovillkorligt avfattad, att något
tvivel ej kan råda därom, att krigsrätten vid meddelandet av ovan
omförmälda utslag gjort sig skyldig till felaktigt förfarande. Enligt
den ifrågavarande lagbestämmelsen hade krigsrätten bort döma Petersson
föf stöld, varvid tillika bort angivas, att stölden förövats delvis efter
inbrott, ävensom för vilken resa Petersson genom utslaget dömdes till
ansvar. Krigsrätten hade icke dess mindre — alltså i uppenbar strid
med en gällande bestämmelse — dömt Petersson för snatteri, delvis i
förening med inbrott. Och krigsrätten hade därvid åberopat, förutom
lagrum, efter vilka ansvar för stöld ådömes eller åtminstone kan ådömas,
jämväl ett lagrum, nämligen 115 § i 1881 års strafflag för krigsmakten,
vilket uteslutande avser att bestämma straff för visst slags snatteri.
Om Petersson efter utståndet straff begår stöld eller inbrott eller ock
snatteri samt förutsättningarna för tillämpning av återfallsbestämmelserna
över huvud äro för handen, uppstår såsom följd av det åsidosättande
av ett givet lagbud, vartill krigsrätten i ovanberörda fall gjort
sig skyldig, den frågan, huruvida hans föregående, i utslaget den 3 juli
1915 omförmälda tillgrepp må tillräknas honom till förhöjning av straff
för återfall i brott på samma sätt som om Petersson, på sätt vederbort,
blivit dömd för första resan stöld delvis medelst inbrott i stället för,
såsom utslaget innehåller, för å särskilda tider begångna snatteribrott
delvis i förening med inbrott. Med hänsyn till de snäva gränserna för
återfallsinstitutet i vår rätt synes nämnda fråga böra besvaras nekande.
Visserligen gäller enligt 20 kap. 7 § allmänna strafflagen att inbrott
utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning av
straff efter ty i samma paragraf sägs, och möjligen kan ifrågasättas att
»snatteri i förening med inbrott» i detta avseende icke skulle hava
ringare verkan än inbrott utan tillgrepp. Emellertid synes avgörande
betydelse böra tillmätas den rubricering av brottet, som ägt rum vid
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 19

146

dess bestraffande. Har t. ex. ett brott, som bort bestraffas såsom rån.
blivit av vederbörande domstol betecknat allenast såsom stöld, torde
detsamma, i händelse den dömde efter utståndet straff på nytt gör sig
skyldig till rån, icke uti iterationsavseende kunna anses såsom annat,
än stöld. Och beträffande ett brott, som erhållit den för strafflagen
okända beteckningen >snatteri i förening med inbrott», ligger utan
tvivel huvudvikten på ordet »snatteri»; att ordet »inbrott» ingår i
beteckningen och att domstolen i fråga om anförande av lagrum och
utmätande av straff förfarit såsom om det gällt stöld medelst inbrott
torde icke kunna inverka på frågan om bestraffningens betydelse vid
iteration.

I betraktande av vad i sistnämnda avseende anmärkts fann militieombudsmannen
sig icke kunna lämna utan beivran det fel, vartill krigsrätten
i förevarande fall gjort sig skyldig. Militieombudsmannen uppdrog
därför åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa ledamöterna i krigsrätten
vid omförmälda tillfälle, majoren Sjögreen, auditören Wirgin,
dåvarande kaptenen, numera majoren Grafström, kapten Kugelberg samt
löjtnanten Sundström under åtal inför krigsliovrätten, varvid överkrigsfiskalsämbetet
borde yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet
för vad de uti nu ifrågavarande hänseende låtit komma sig till last.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot krigsrättens ifrågavarande ledamöter, meddelade krigshovrätten
utslag den 18 oktober 1916. I utslaget yttrade krigsko vrätten
följande: Enär majoren Sjögreen och hans medparter vid ifrågavarande

utslags meddelande förfarit felaktigt uti det av militieombudsmannen
anmärkta avseende, prövade krigsliovrätten jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen rättvist döma majoren Sjögreen och hans medparter att
för den försummelse i domarämbetets utövning, som sålunda läge dem
till last, bota Wirgin fyrtio kronor samt en var av Sjögreen, Grafström,
Kugelberg och Sundström fem kronor.1

Över utslaget hava auditören Wirgin, kaptenen Kugelberg och
löjtnanteu Sundström anfört besvär. Dessa besvär äro på Kungl. Maj:ts
prövning beroende.

1 Vid målets avgörande yttrade krigshovrättens ordförande, hovrättsrådet Lagerbielke
följande: »Att krigsrättens utslag i det av militieombudsmannen anmärkta avseende icke står i

överensstämmelse med lag. är otvivelaktigt. Huruvida berörda förhållande bör anses vara av
beskaffenhet att medföra ansvar för tjänstefel för de ledamöter av krigsrätten, som bära ansvar
för utslagets innehåll, kan däremot vura föremål för olika meningar. Krigsrätten har ju i sitt
utslag åberopat rätta lagrum och ävenledes utmätt straffet i överensstämmelse med å brottet tilllämpliga
lagstadganden. Vilken betydelse man vid sådana förhållanden bör tillmäta den omständighet
att rubriceringen av brottet skett felaktigt, beror i huvudsak på den verkan, berörda

147

J7. Oriktigt förfarande vid tjänstekungörelsers införande i tidningar.

Under förmälan att befälhavaren för Skellefteå rullföringsområde,
nr 71, majoren Kossuth Victor Falk konsekvent överträdde de bestämmelser,
som ålade rullföringsområdesbefälhavare och andra militära
tjänstemän att annonsera sina för allmänheten avsedda tjänstekungörelser
»i en eller flera av ortens mest spridda tidningar», anförde
redaktören för tidningen Norra Västerbotten Anton Wikström i eu till
militieombudsmannen ställd skrift för den åtgärd, militieombudsmannen
kunde finna påkallad, följande.

I Skellefteå utgåves tre nyhets- och ortstidningar för norra delen
av Västerbottens län, nämligen Skelleftebladet, Norra Västerbotten och
Skellefteå Nya Tidning. Den 23 september 1914 hade Wikström i eu
till chefen för lantförsvarsdepartementet ingiven skrivelse anmält, att
majoren Falk vägrade införa mobiliserings- och andra kungörelser i
Norra Västerbotten, som då hade 3,364 postprenumeranter, men däremot
införde kungörelserna i Skellefteå Nya Tidning, vars postupplaga
då var 1,156 exemplar. I häröver avgiven förklaring hade majoren
Falk anfört bland annat, att sistnämnda tidning sannolikt hade större
upplaga, som ej postbehandlades, och att befolkningen av ålder varit
van att finna officiella kungörelser där. Förklaringen hade godtagits
och Wikströms anmälan hade icke veterligen föranlett någon åtgärd.

"Vid årsskiftet 1914—1915 hade en ytterligare förskjutning ägt
rum beträffande de respektive tidningarnas upplagor, så att Norra
Västerbotten den 30 januari 1915 hade 3,370 postprenumeranter medan
Skellefteå Nya Tidnings prenumerantsiffra sjunkit till 540. Den 15
mars 1915 hade siffrorna varit respektive 3,499 och 545 och den dag,
då Wikströms skrift vore dagtecknad, eller den 29 juli 1915, vore de

felaktighet \id en möjlig iteration kan få i framtiden. Huruvida en domstol under nu angivna
förhållanden vid ett tänkt återfall i brott av den i detta mål tilltalade skall anse sig bunden
av brottsrubriceringen i ovanberörda utslag, lärer nog åtminstone kunna bliva föremål för meningsskiljaktigheter.

Krigshovrätten har vid prövning förut under året av ett med nu föreliggande fall likartat
ej funnit itrågakomna förtärande vara av den beskaffenhet att ansvar för tjänstefel borde därå
följa. På underdåniga besvär av militieombudsmannen har Högsta domstolens pluralitet emellertid
kommit till motsatt uppfattning och sålunda prövat anmärkta felet straffbart. Med hänsyn till
utgången av berörda besvärsmål har jag i ett fall av den beskaffenhet som det nu förevarande ej
ansett mig böra vidhålla min förut uttalade uppfattning utan Instämt i den mening, Krigshorrftttens
utslag i detta mål innehåller.»

148

respektive 3,628 och 547. Skellefteå Nya Tidnings totalupplaga kände
Wikström icke exakt, men det hos tidningen direkt prenumererade
antalet, vilket ginge endast till staden och byarna närmast däromkring,
vore i varje fall obetydligt och långt understigande Norra Västerbottens.

I början av år 1915 hade Wikström tillsänt majoren Falk eu
officiell uppgift, enligt vilken Norra Västerbotten stode högst och
Skellefteå Nya Tidning ojämförligt lägst av de i staden utkommande
tidningar. Icke desto mindre hade majoren fortsatt att annonsera alla
mobiliserings-, mönstrings- och andra tjänstekungörelser endast iSkelleftebladet
och Skellefteå Nya Tidning i Skellefteå samt i Umebladet i Umeå,
varemot han fortfarande vägrade införa kungörelserna i Norra Västerbotten,
trots framställningar därom från såväl Wikström som tidningens
läsekrets. Mot kungörelsernas införande i Skelleftebladet vore intet
att anmärka, men då de ansåges böra införas i mer än ett ortsorgan,
kunde det enligt Wikströms mening icke vara förenligt med vare sig
statens intressen eller utfärdade föreskrifter att annonsera kungörelserna
i ortens ojämförligt minst spridda tidning, under det en annan tidning
med nära sju gånger större upplaga förbiginges. Om annonseringen i
Umebladet vore endast att säga, att det hade endast ett fåtal läsare
inom norra länsdelen och att även i Umeå funnes en annan ortstidning
med mångdubbelt större läsekrets än Umebladets nämligen Västerbottens
Kuriren. Den sistnämnda hade dock det i majoren Falks ögon svåra
felet, att den vore frisinnad. Av yttranden till såväl Norra Västerbotten
som andra hade Wikström nämligen fått den bestämda uppfattningen,
att majoren Falk, när han annonserade för statens pengar,
icke ansåge sig böra taga någon hänsyn till, genom vilka tidningar
han mest effektivt nådde fram till dem, som skulle ha del av kungörelserna,
utan att det för honom vore avgörande, vilken politisk färg
tidningarna hade. När det sålunda från Norra Västerbottens expedition
frågats, om ej kungörelserna skulle införas i Norra Västerbotten, hade
från majoren erhållits det svar, att han icke annonserade i socialisttidningar.

Wikström ansåge det vara nödvändigt att det gjordes slut på
detta förargelseväckande ofog, att militära tjänstemän uppenbarligen
valde annonsorgan icke efter objektiva grunder och med hänsyn till
uppnående av största effekt med mindre kostnad utan med hänsyn till
hur tidningens politiska färg motsvarade deras egen politiska åskådning.
I flera större byar och samhällen vore det bland ortstidningarna huvudsakligen
Norra Västerbotten som hölles och lästes, och då befolkningen
där hade att fullgöra genom kungörelserna meddelade skyldigheter utan

149

hänsyn till partifärg och politisk tro, hade den också rätt fordra att
få del av dessa kungörelser i den tidning, den företrädesvis hölle, liksom
varje skattskyldig svensk medborgare borde ha rätt fordra att allmänna
medel ej slösades bort på ineffektiv annonsering i tidningar, som vore
nästan utan läsare, men som på detta sätt premierades med statsmedel
av vederbörande tjänstemän, därför att tidningens politiska hållning
behagade dem.

Vid denna skrift hade fogats två från postkontoret i Skellefteå
utfärdade intyg, utvisande det ena att postupplagan den 15 mars 1915
utgjorde för Norra Västerbotten 3,499 exemplar, för Skelleftebladet
3,453 och för Skellefteå Nya Tidning 545 samt det andra att postupplagan
den 29 juli 1915 utgjorde för Norra Västerbotten 3,G28 och
för Skellefteå Nya Tidning 547 exemplar.

I anledning av Wikströms skrift infordrades yttrande av majoren
Falk; och anförde denne uti avgivet yttrande huvudsakligen följande:

Rullföringsområdets kungörelser infördes i Umebladet, daglig
länstidning, vilken tillsammans med Umeå Nya Tidning vore den mest
spridda tidningen inom länet, i Skelleftebladet den därnäst mest spridda
tidningen, i synnerhet i norra delen, samt i Skellefteå Nya Tidning,
som för tillfället hade mindre spridning. Då kungörelserna sedan
gammalt varit införda i dessa tidningar och sålunda allmänheten vant
sig vid detta förhållande, kunde naturligtvis upphörandet av kungörelsernas
införande ej ske utan vidare. Då dessutom allt tryck för mobiliseringsbehov
enligt kontrakt skulle verkställas hos Skellefteå Nya
Tidning, funnes ytterligare ett skäl att ej upphöra att använda den
till militära tillkännagivanden. Att majoren Falk ej låtit införa kungörelser
i Norra Västerbotten berodde huvudsakligast på dels att den
voro så ny, dels ock att han ansett det obehövligt, då allmänhetens
krav på vetskap om tjänstgöring m. in. kunde anses mycket väl tillgodosett
genom de tre anlitade tidningarna, genom order per post
samt genom kungörelsernas uppläsande i kyrkorna och uppspikande
på anslagsplatserna inom vederbörande kommuner. Då uppgifterna
från postkontoren på postprenumeranter ej utvisade, om och i vad mån
självprenumeration förelåge, samt majoren Falk hört, att självprenumeration
av tidningar ibland skulle förekomma, syntes något särskilt
stort avseende ej böra fästas vid sådana uppgifter. Påståendet, att
Wikström på förfrågan, om ej kungörelser skulle få införas i Norra
Västerbotten, fått till svar, att majoren Falk ej annonserade i socialisttidningar,
vore för majoren en fullkomlig överraskning, då han ej haft
en aning om att Norra Västerbotten vore en socialisttidning, och trott

att någon socialisttidning att annonsera uti ej funnes inom Västerbottens
län. På grund av vad majoren Falk sålunda och i övrigt
anfört, hemställde lian att Wikströms skrift måtte lämnas utan avseende.

Uti avgivna påminnelser anmärkte Wikström i anledning av
majoren Falks uppgift, att Umebladet tillsammans med Umeå Nya
Tidning vore den mest spridda inom länet, att sagda uppgift vore ett
uppenbart försök att missleda militieombudsmannens omdöme rörande
sakläget. Umebladet vore en daglig tidning, då Umeå Nya Tidning däremot
vore en veckotidning, som i annonsavseende intet hade med Umebladet
att skaffa. I Umeå Nya Tidning hade majoren Falk icke annonserat.
Att under sådant förhållande sammanslå Umebladets upplaga med annan,
helt och hållet ovidkommande tidnings, för att få den förstnämnda att bli
länets mest spridda, vore en väl dristig manipulation i eu officiell
förklaring av en statens tjänsteman. Verkliga förhållandet vore, att
av de i Umeå utkommande tidningarna hade den frisinnade varannandagstidningen
Västerbottens Kuriren den ojämförligt största spridningen,
med ungefär dubbelt så stor postupplaga som Umebladet.

I påminnelserna anförde Wikström vidare, att uppgiften att
Skelleftebladet vore »den därnäst mest spridda tidningen» vore oriktig
först och främst därutinnan, att Västerbottens Kuriren fortfarande
vore lämnad ur räkningen, men att även beträffande Skellefteåtidningarna
majoren Falks uppgift tålde en korrigering. Under hela
året 1915 hade Norra Västerbottens postupplaga hållit sig några tiotal
exemplar över Skelleftebladets och av den officiella uppgift, som Wikström
i början av året lämnat majoren Falk, hade även detta framgått.
Wikström trodde, att Norra Västerbottens icke postabonnerade
upplaga vore större än Skelleftebladets, men kunde icke kontrollera
det, och ännu mindre torde majoren Falk kunna bedöma det. Wikström
fastsloge således, att, enligt officiell uppgift och så vitt det vore
möjligt att kontrollera, icke Skelleftebladet utan Norra Västerbotten
vore den mest spridda av de i Skellefteå utkommande tidningarna.
Hans huvudanmärkning gällde emellertid det förhållandet, att majoren
Falk trots skyldighet att annonsera i ortens mest spridda tidningar
fortfore att annonsera i ortens minst spridda tidning. Att kungörelserna
»sedan gammalt» införts i den ena eller andra tidningen och att
allmänheten »vant sig» att där läsa kungörelserna vore svepskäl av sådan
beskaffenhet att de näppeligen förtjänade bemötande. Det vore med
siffror uppvisat för majoren Falk, både år 1914 och år 1915, att de
flesta nu vant av sig att läsa Skellefteå Nya Tidning; och att ynglingar
på 20 till 21 år skulle så »vant sig» vid en viss tidning att de skulle

söka kungörelserna där, även sedan folk i allmänhet slutat att prenumerera
på den, kunde knappast betecknas annorlunda än som rent
nonsens. Lika litet kunde majoren Falks åberopade kontrakt med
Skellefteå Nya Tidning om mobiliseringstrycket karakteriseras annorlunda
än som ett rent svepskäl. Majoren Falks tjänstekungörelser
inlämnades, förmedlades och betalades på samma sätt som andra annonser,
till och av vilken ortstidning som helst, och annonseringen hade
icke det bittersta sammanhang med kontraktet om accidenstryck, vilket
vore eu affär för sig. Det kunde för övrigt; förtjäna anmärkas, att
ehuru Norra Västerbotten hade ett fullt modernt accidenstryckeri med
minst lika goda resurser i detta avseende som Skellefteå Nya Tidning,
hade Wikström aldrig avfordrats offert på mobiliseringstryck, vilket
sist nämnda tidning sannolikt fått prissätta utan konkurrens. Att
Norra Västerbotten skulle vara så ny, att den icke lämpade sig som
annonsorgan, vore en uppfattning, om vilken majoren Falk torde stå
tämligen ensam. Tidningen hade dock funnits till i nära 5 år och
under största delen av denna tid haft större upplaga än Skellefteå
Nya Tidning. Vad anginge majoren Falks yttrande därom, att han
hört att självprenumeration av tidningar ibland skulle förekomma,
kände Wikström icke till andra ortstidningars metoder i detta avseende,
men Norra Västerbotten idkade i alla händelser icke självprenumeration,
och majoren Falk ville väl ändå icke göra gällande som sannolikt,
att skillnaden mellan Norra Västerbottens postupplaga på ungefär
3,700 exemplar och Skellefteå Nya Tidnings ungefär 550 exemplar
kunde förklaras genom den förstnämndas självprenumeration. Wikström
hemställde att majoren Falk måtte ställas till ansvar för tjänstefel, så
vitt han genom sitt påtalade sätt att annonsera tjänstekungörelser befunnes
hava brutit mot i detta avseende gällande förordning.

Vid påminnelseskriften hade fogats följande handlingar

l:o) ett intyg, så lydande:

»Härmed får jag under edlig förpliktelse intyga, att jag under
ett av åren 1912 eller 1913 från Norra Västerbottens expedition ringde
upp rullföringsexpeditionen här i staden för att fråga när en viss årsklass
skulle rycka in till värnpliktstjänstgöring. Härtill svarade major Falk
att det var annonserat i tidningarna. Då jag härtill genmälde, att det
i alla händelser icke var annonserat i den tidning man företrädesvis
höll sig med i min hembygd, nämligen Norra Västerbotten, svarade
major Falk: ’jag annonserar icke i någon socialisttidning’.

Skellefteå den 4 september 1915.

Bernli. Bäckman

ExpeditionsfÖres tändare.»

152

2: o) en av Wikström underskriven förteckning å antalet prenumeranter
den 15 mars 1915 på tidningarna Norra Västerbotten och Skellefteå
Nya Tidning vid uppräknade postanstalter. Enligt denna förteckning,
som skulle vara grundad på tidningsjournalerna vid postkontoret
i Skellefteå samt omfatta alla postanstalter inom rullföringsområdet
nr 71, hade vid ifrågakomna postanstalter Norra Västerbotten
haft 2,507 och Skellefteå Nya Tidning 306 prenumeranter den nyssnämnda
dagen, varvid antalet prenumeranter vid varje särskild anstalt
angivits högre för den förra tidningen än för den senare utom beträffande
Varuträsk, där de skulle haft lika antal prenumeranter.

Sedan militieombudsmannen genom resolution den 17 november
1915, med översändande av samtliga dittills inkomna handlingar i
ärendet anmodat majoren Falk att däri avgiva förnyat yttrande, avgav
majoren Falk den 8 påföljande månad sådant. Under förmälan, att de
skäl han anfört angående valet av tidningar för annonseringen vore
för honom tillfyllestgörande, och att han ansåge sig hava handlat i
enlighet med författningarnas icke blott bokstav utan även innebörd,
protesterade majoren Falk häri mot Wikströms insinuation, att majoren
Falk skulle velat missleda militieombudsmannen, samt meddelade vidare,
att han på grund av Wikströms uppgift om Västerbottens Kurirens
spridning numera annonserat även däri.

Slutligen anförde Wikström i en den 9 februari 1916 hit inkommen
skrift, att majoren Falk även under år 1916 fortsatte att
annonsera i Skellefteå Nya Tidning men icke i platsens mest spridda
tidning, Norra Västerbotten. Sålunda hade i förstnämnda tidning för
den 25 januari 1916 införts en militär tjänstekungörelse, vilken icke
varit införd i Norra Västerbotten. Detta förhållande borde ses i belysningen
av de uppgifter rörande upplagornas storlek, som varit publicerade
i Norra Västerbotten den 13 och den 25 januari 1916. Postupplagorna
hade enligt dessa uppgifter utgjort den 13 januari 1916

för Norra Västerbotten ............................................ 3,543

» Skelleftebladet .................................................... 3.422

» Skellefteå Nya Tidning.................................... 521

samt den 25 januari 1916

för Norra Västerbotten ............................................. 3,879

» Skelleftebladet ................................................... 3,665

> Skellefteå Nya Tidning....................................... 561

Wikström tilläde, att uppgifterna beträffande Skellefteå Nya Tidning
omfattade båda de upplagor, j vilka denna tidning efter nyåret
1916 utkomme.

Beträffande den av Wikström, på sätt ovan nämnts, lämnade uppgiften
angående antalet prenumeranter den 15 mars 1915 å tidningarna
Norra Västerbotten och Skellefteå Nya Tidning vid vissa postanstalter
meddelade postmästaren vid postkontoret i Skellefteå på begäran av
militieombudsmannen den upplysning, att samma uppgift, av vilken
militieombudsmannen tillhandahållit postmästaren en styrkt avskrift,
vore fullt överensstämmande med postkontorets tidningsjournaler.

Enligt vad militieombudsmannen inhämtat hade majoren Falk i
egenskap av befälhavare för Skellefteå rullföringsområde, nr 71, infört
kungörelser i bland annat följande nummer av Skellefteå Nya Tidning,
nämligen under år 1915 för den 7 januari (nr 2), den 18 januari (nr 5).
den 21 januari (nr 6), den 15 februari (nr 13), den 18 februari (nr 14 A),
den 22 februari (nr 15), den 25 februari (nr 16 A), den 1 april (nr 26 A),
den 6 april (nr 27), den 4 maj (nr 35 A), den 7 maj (nr 36), den 14
maj (nr 38), den 18 juni (nr 48), den 25 juni (nr 50), den 23 juli
(nr 58), den 27 juli (nr 59), den 30 juli (nr 60), den 6 augusti (nr 62),
den 17 september (nr 74), den 8 oktober (nr 80), den 15 oktober (nr
82), den 19 oktober (nr 83) och den 22 oktober (nr 84) samt under
år 1916 i upplagan A för den 7 mars (nr 37) och den 10 mars (nr 39)
och i upplagan B för den 8 mars (nr 19) och den 11 mars (nr 20).
17 av dessa tidningsnummer innehöllo kungörelser om krigstjänstgöring,
5 kungörelser om fredstjänstgöring, 2 kungörelser om mönstring enligt
§ 32 värnpliktslagen, 2 särskilda kungörelser om krigstjänstgöring och
fredstjänstgöring samt 1 särskilda kungörelser om krigstjänstgöring och
sådan mönstring, som nyss sagts. Kungörelserna i numren för den 7
och den 8 mars 1916 utmärkte att de jämväl skulle införas 2 gånger
i Skelleftebladet samt 1 gång i Umebladet och Västerbottens Kuriren.

* :,k

Enligt värnpliktslagen av den 17 september 1914 § 29 gäller, att
värnpliktig, som tillhör beväringen, av vederbörande befäl inkallas till
den i § 27 föreskrivna tjänstgöring (fredstjänstgöring) antingen genom
kungörelse, som skall införas i en eller flera av ortens tidningar och
uppläsas minst två gånger i kyrkorna samt offentligen anslås inom
varje till rullföringsområdet hörande kommun, eller genom order, samt
att inkallelse till tjänstgöring, som omförmäles i § 28 (krigstjänstgöring),
sker antingen genom kungörelse, som offentligen anslås, på sätt nyss
Militieombudsmannens ämbetsberäitelse. 20

154

sagts, samt där omständighetei’na sådant medgiva, införes i tidningarna
och uppläses i kyrkorna, eller genom order. För värnpliktslagens tilllämpning
erforderliga närmare föreskrifter hava på grund av § 49
sagda lag meddelats av Konungen genom inskrivningsförordningen av
den 31 december 1914. Av vad denna förordning innehåller i hithörande
delar må erinras om vissa bestämmelser i §§ 97 och 117. Enligt
§ 97 mom. 1 skall för varje rullföringsområde av dess befälhavare
utfärdas kungörelse om de värnpliktigas tjänstgöring i beväringen.
Rullföringsbefälhavaren skall låta införa kungörelsen i en eller flera av
ortens mest spridda tidningar. Kungörelse om den i § 32 värnpliktslagen
föreskrivna mönstring skulle enligt den ursprungliga lydelsen av
§ 117 utfärdas av rullföringsbefälhavaren; i fråga om kungörelsens införande
i tidningarna skulle gälla vad i § 97 stadgades. Genom kungörelse
av den 21 januari 1916, vilken trätt i kraft den 8 påföljande
månad, har beträffande kungörelsen om mönstring skett den ändring,
att sådan kungörelse skall utfärdas av Konungens befallningshavande,
som har att låta införa densamma inom varje rullföringsområde i en
eller flera av ortens mest spridda tidningar.

Beträffande kungörelse om krigstjänstgöring synes någon bestämmelse
om sättet för dess spridning icke vara meddelad utöver vad § 29
värnpliktslagen därom innehåller. Dylik kungörelse införes i tidningarna,
där omständigheterna sådant medgiva. Med denna avfattning av stadgandet
lärer särskilt hava åsyftats att bereda möjlighet till undvikande
av en offentlighet, som kali vara olämplig med hänsyn till internationella
förhållanden. Påtagligt torde emellertid vara, att, därest kungörelse
om krigstjänstgöring skall införas i tidning och tillfälle gives
att välja mellan flera tidningar, den eller de mest spridda måste anlitas.

För att kunna iakttaga föreskriften i §§ 97 och 117 inskrivningsförordningen
att kungörelse, som avses i dessa paragrafer, skall införas
i en eller flera av ortens mest spridda tidningar måste vederbörande
myndighet givetvis känna respektive tidningars spridning. Kunskap
härom lärer myndigheten få förskaffa sig själv, och detta torde, särskilt
vad angår spridningen utom utgivningsorten, i regel icke vara förenat
med någon större svårighet. I detta avseende måste nämligen officiella
uppgifter från postverket gälla intill dess något förhållande visas, som
rubbar deras vitsord. Väl torde, såsom även av majoren Falk erinrats,
s. k. självprenumeration en eller annan gång hava förekommit, men
till blotta möjligheten av en sådan åtgärd får naturligtvis icke tagas
någon hänsyn.

I förevarande fall var utrett, att majoren Falk såsom befälhavare

155

för rullföriugBområdet nr 71 låtit under år It) 15 införa kungörelser om
värnpliktiga åliggande tjänstgöring ävensom om mönstring i två i
Skellefteå utkommande tidningar nämligen Skelleftebladet och Skellefteå
Nya Tidning men däremot icke i den i samma stad utkommande tidningen
Norra Västerbotten. Under början av år 1916 syntes lian hava
därutinnan förfarit på samma sätt. Det torde vidare få anses utrett,
att av dessa tidningar Skelleftebladet och Norra Västerbotten under år
1915 hade ungefär lika stor postupplaga eller tre- till fyratusen exemplar
vardera, under det att Skellefteå Nya Tidning samtidigt hade eu postupplaga
av allenast fem- till sexhundra exemplar. Beträffande Norra
Västerbottens och Skellefteå Nya Tidnings spridning inom rullföringsområdet
förelåge vidare officiellt intyg, att den förra tidningen den 15
mars 1915 hade 2,507, den senare 306 prenumeranter vid uppgivna
postanstalter i orten.

Om sistnämnda två tidningars relativa spridning kunde majoren
Falk ej gärna hava varit okunnig, helst han under hösten 1914 samt
under 1915 upprepade gånger fått besked därom. Oavsett detta torde
det, på sätt ovan framhållits, tillkommit majoren att av eget initiativ
skaffa sig upplysning, vilken eller vilka av ortstidningarna hade den
största spridningen.

Sin skyldighet att införa de ifrågavarande kungörelserna i en
eller flera av ortens mest spridda tidningar kunde majoren Falk måhända
anses hava fullgjort, om han låtit införa dem allenast i Skelleftebladet,
även om tilläventyrs denna tidning skulle haft något mindre
spridning än Norra Västerbotten. Emellertid hade majoren ansett
nödigt att kungörelserna infördes i ännu en i Skellefteå utkommande
tidning, och torde detta alltså få anses hava varit av behovet påkallat.

Härvid var det fortfarande hans ofrånkomliga skyldighet att
anlita en av ortens mest spridda tidningar. Att den tidning, som i
detta fall bort ifrågakomma, icke var Skellefteå Nya Tidning utan
Norra Västerbotten torde efter vad ovan anförts om dessa två tidningars
postupplagor vara uppenbart.

Majoren Falk hade likafullt velat göra gällande, att han handlade
i enlighet med författningarnas såväl bokstav som innebörd, då
han anlitade en tidning som, enligt vad han själv funnit, för tillfället
hade mindre spridning, i stället för en annan platstidning med sex till
sju gånger större postupplaga. Att ett dylikt förfarande stode i avgjord
strid mot de ifrågavarande bestämmelsernas ordalydelse borde
emellertid, om något, vara utom tvist, och bestämmelsernas lydelse
vore påtagligen ett fullt adekvat uttryck för syftet, som icke kunde

156

vara mer än ett, nämligen att innehållet av kungörelserna skulle bliva
känt för så många som möjligt bland de personer, för vilka kungörelserna
vore avsedda.

De särskilda skäl, som majoren Falk anfört för sin åtgärd att
införa de ifrågavarande kungörelserna i Skellefteå Nya Tidning, syntes
icke heller förtjäna något som helst avseende. Den större spridning,
denna tidning tidigare kunde hava haft, torde lika litet kunna öka
dess användbarhet såsom förmedlare av kungörelser som den omständigheten
att tidningens tryckeri även utförde annat tryck för rullföringsexpeditionens
räkning. Antingen vore en tidning att hänföra till
ortens mest spridda, eller vore den det icke; i det senare fallet finge
den icke författningsenligt anlitas för kungörelser, som skulle införas i
eu eller flera av ortens mest spridda tidningar.

Att majoren Falk vid valet av tidningar för införandet av kungörelser
skulle, såsom Wikström ifrågasatt, låtit partipolitiska synpunkter
vara avgörande finge icke antagas och kunde än mindre anses
fulltygat. Om emellertid, på sätt i ärendet uppgivits, Skelleftebladet
och Skellefteå Nya Tidning företrädde samma uppfattning och denna
vore en annan än Norra Västerbottens, torde rimligtvis sistnämnda tidning
vara spridd inom väsentligen andra kretsar än de två förstnämnda.
Jämväl av denna anledning borde den mera spridda tidningen Norra
Västerbotten kommit i åtanke framför Skellefteå Nya Tidning, därest
det befunnits nödigt att införa omförmälda kungörelser i mer än en
av de i Skellefteå utkommande tidningar.

Genom sin åtgärd att för de ifrågavarande kungörelserna anlita
eu tidning, vilken icke varit att hänföra till ortens mest spridda tidningar,
hade majoren Falk enligt militieombudsmannens mening visat
oförstånd i tjänsten; och hade militieombudsmannen ansett sig så
mycket mindre kunna lämna detta hans fel utan beivran, som enligt
vad av handlingarna framginge majorens uppmärksamhet upprepade
gånger blivit fäst å den högst betydliga skillnaden mellan den åsyftade
tidningens och en annan, av honom icke för ändamålet anlitad tidnings
postupplagor. Militieombudsmannen uppdrog därför åt vederbörande
åklagare att ställa majoren Falk under åtal inför regementskrigsrätten
vid Västerbottens regemente för vad han i sagda hänseende låtit komma
sig till last; och borde åtalet omfatta införandet i Skellefteå Nya Tidning
av kungörelser, som majoren Falk såsom befälhavare för rullföringsområdet
nr 71 utfärdat under år 1915 och under år 1916 intill dess
målet överlämnades till krigsrättens prövning, allt så vitt införandet framginge
av ovan uppräknade nummer av tidningen eller därutöver lämnades

157

ostridigt eller eljes utan betungande kostnad för det allmänna kunde
varda visat. Åklagaren borde därvid yrka ansvar å majoren Falk efter
lag och sakens beskaffenhet samt tillika, i mån av befogenhet, understödja
de anspråk på ersättning för uppkomna kostnader, Rom Wikström,
i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

Uti en sedermera till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde redaktören Wikström klagomål däröver, att majoren
Falk, ehuru han av militieombudsmannen ställts under åtal för oriktigt
förfarande vid tjänstekungörelsers införande i tidningar, fortfarande
tillämpade samma felaktiga förfarande i fråga om annonseringen.

Till bestyrkande av sin uppgift översände redaktören Wikström
ett exemplar av en var av tidningarna Norra Västerbotten, Skellefteå
Nya Tidning, upplagan A, samt Skelleftebladet för den 2 maj 1916
ävensom ett av postmästaren vid postkontoret i Skellefteå utfärdat intyg
angående ifrågavarande tidningars postupplaga sistnämnda dag.

Redaktören Wikströms sistnämnda klagoskrift och vid densamma
fogade bilagor översände militieombudsmannen till överkrigsfiskalsämbetet
för att vara att tillgå vid åtalets utförande.

På det åtal, som krigsfiskalen A. H. Landgren på uppdrag av
överkrigsfiskalsämbetet anställde mot majoren Falk vid krigsrätten vid
Västerbottens regemente, meddelade krigsrätten utslag den 27 juni 1916.

I utslaget yttrade krigsrätten: Enär majoren Falk genom åtalade
förfarandet att införa ifrågavarande tjänstekungörelser i Skellefteå Nya
Tidning, som, enligt vad i målet vore utrett, ägde den minsta spridningen
av de i orten utkommande tidningar, vore förvunnen att hava
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, prövade krigsrätten, med
stöd av 180 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma honom att
för vad han sålunda låtit komma sig till last undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i sex dagar. Det ålåge majoren Falk att
ersätta Wikströms kostnader å saken med skäligen jämkat belopp 80
kronor.

Över krigsrättens utslag anförde majoren Falk besvär i krigshovrätten.
På dessa besvär meddelade krigshovrätten utslag den 13 december
1916. däri krigshovrätten yttrade: Enär beträffande kungörelser

om krigstjänstgöring närmare bestämmelser i lag saknades om sättet för
dylika kungörelsers offentliggörande i tidningar, ansåge krigshovrätten
vad härutinnan lagts majoren Falk till last ej vara av beskaffenhet att

158

medföra ansvar för tjänstefel, i följd varav krigshovrätten, med ändring
av krigsrättens utslag i denna de], funne åtalet i samma del ej kunna
bifallas. Vidkommande målet i övrigt, så ehuru i anledning av bebestämmelserna
i § 97 mom. 1 kungl. förordningen den 31 december
1914 om inskrivning och redovisning av värnpliktige samt deras tjänstgöring
med mera och § 117 samma förordning enligt dess lydelse före
kungl. kungörelsen den 21 januari 1916 majoren Falk bort, då han
ansett nödigt att införa kungörelserna om fredstjänstgöring och mönstring
i liera än en av de inom rullföringsområdet utkommande tidningar,
därvid anlita en tidning, som varit att hänföra till ortens mestspridda
tidningar, men i målet vore utrett, att majoren Falk under
den tid åtalet avsåge låtit införa ifrågavarande kungörelser i, förutom
Skelleftebladet, jämväl Skellefteå Nya Tidning, oaktat sistnämnda tidning
för sådant ändamål icke bort ifrågakomma framför tidningen
Norra Västerbotten, vilken under samma tid inom orten haft större
spridning än Skellefteå Nya Tidning, likväl och som vad härutinnan
läge majoren Falk till last, med hänsyn till vad i målet förekommit
och särskilt därtill, att, enligt vad upplyst blivit, en av Wikström i
september 1914 till lantförsvardepartementet mot majoren Falk ingiven
likartad anmälan lämnats utan vidare avseende, samt majoren Falk
därigenom måste ansett sig vinna stöd för sin uppfattning att det av
honom använda kungörelsesättet ej varit lagstridigt, icke vore av beskaffenhet
att böra för majoren Falk medföra ansvar för oförstånd i
fullgörande av tjänsteplikt, ty funne krigshovrätten skäligt att med ändring
av krigsrättens utslag jämväl i övrigt, befria majoren Falk från
ansvar och ersättningsskyldighet i målet. Wikström, som fordrat ersättning
för föx-klaringskostnad, skulle själv vidkännas samma kostnad.

Med den utgång målet sålunda erhållit, ansåg sig militieombudsmannen
icke kunna åtnöjas. I underdånig skrivelse den 22 december
1916 anförde militieombudsmannen besvär över krigshovrättens
utslag, därvid militieombudsmannen yttrade följande:

»Den omständigheten att särskilda bestämmelser icke meddelats
i avseende å sättet för införande i tidningarna av kungörelser om så
kallad krigstjänstgöring synes icke kunna innebära att, då sådant införande
av dylika kungörelser äger rum, vederbörande tjänsteman kan
för offentliggörandet anlita vilken tidning som helst, utan lärer härvid
likasom eljest vid annonsering av kungörelser för det allmännas räkning
vara att iakttaga, att annonseringen bör ske med hänsyn till
vinnandet av den bästa möjliga effekt. Om, såsom i förevarande fall
ägt rum, annonsering skett i en tidning, som var ortens minst spridda.

159

men däremot icke i den mest spridda av ortens tidningar, synes tillvägagäendet
icke kunna stämplas såsom annat än oförstånd. Jag anser
mig därför hava fog för fullföljd av åtalet i denna del.

Då krigshovrätten, vidkommande annonseringen av kungörelserna
om fredstjänstgöring och om mönstring, funnit vad därutinnan ligger
majoren Falk till last icke vara av beskaffenhet att böra för honom
medföra ansvar för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, har krigshovrätten
såsom domskäl särskilt framhållit den omständigheten, att
en av redaktören för tidningen Norra Västerbotten i september 1914
till lånt försvardepartementet mot majoren Falk ingiven likartad anmälan
lämnats utan vidare avseende. Även om nu det för mig icke
tillgängliga handbrev, vari chefens för lantförsvarsdepartementet beslut
i anledning av omförmälda anmälan skall hava expedierats, innehållit
något uttalande, som kunnat tydas såsom ett godkännande av majoren
Falks åtgöranden i fråga om annonseringen, är emellertid att märka,
att förhållandena åren 1915 och 1916 icke äro desamma, som år 1914.
I september sistnämnda år hade den av majoren Falk anlitade tidningen
Skellefteå Nya Tidning 1,156 postprenumeranter, Norra Västernbotten
3,364. Den 30 januari 1915 voro siffrorna respektive 540 och
3,370, den 25 januari 1915 respektive 561 och 3,879, den 2 maj 1916
respektive 576 och 4,219. Beträffande de båda tidningarnas relativa
spridning inom rullföringsområdet nr 71, för vilken majoren Falk är
befälhavare, föreligger officiell uppgift å postupplagorna den 15 mars
1915; och utvisar denna uppgift att Skellefteå Nya Tidning sistnämnda
dag hade 306 postprenumeranter vid postanstalterna inom området,
Norra Västerbotten däremot 2,507 eller mer än åtta gånger så många.
Om förskjutningen till den senare tidningens förmån i respektive prenumerantsiffror
har majoren Falk varken bort vara eller varit okunnig.
Han har däri haft en alltjämt ökad anledning att överflytta annonseringen
från Skellefteå Nya Tidning till Norra Västerbotten, samtidigt
som den utav honom åberopade omständigheten, att den senare tidningen
vore så ny, mer och mer förlorat sin giltighet.

Majoren Falk är icke den ende rullföringsbefälhavare, som åsidosatt
bestämmelserna om införande av vissa kungörelser i en eller flera
av ortens mest spridda tidningar, utan ligga för närvarande under
behandling hos militieombudsmannen klagomål av enahanda beskaffenhet
mot två andra rullföringsbefälhavare, varjämte liknande klagomål mot
en inskrivningsbefälhavare äro beroende på prövning. Beträffande
klagomålen mot de båda rullföringsbefälhavarna gäller att för annonseringen
anlitats tidningar, som anses företräda i huvudsak samma

160

åskådning som Skellefteå Nya Tidning, och att vid val av annonsorgan
förbigåtts tidningar av motsatt ståndpunkt. Härmed vill jag naturligtvis
icke hava sagt att vederbörandes politiska ståndpunkt varit bestämmande
vid valet, likasom jag i den instruktion, som jag utfärdade för
åtalet mot majoren Falk, ansåg mig böra avvisa misstankarna, att sådan
synpunkt skulle varit avgörande för honom. Att sådana, för inskrivningsmyndigheternas
anseende menliga misstankar uppkomma, därtill
kan emellertid vederbörande officerare icke frånkännas all skuld, särskilt
om de, såsom majoren Falk gjort i förevarande mål, förklara sig skola
fortsätta med samma annonseringssätt så länge de leva och därmed
tydligt giva tillkänna att de icke ämna rätta sig efter vare sig författningarnas
bestämmelser i ämnet eller den bestraffning, som eventuellt
kan komma i fråga. Då härförutom den farhåga ligger nära till hands,
att krigshovrättens utslag i nu förevarande mål icke kommer att anses
såsom ett ogillande av majoren Falks förhållande i fråga om annonsering
av kungörelser om fredstjänstgöring och mönstring utan fastmera
såsom ett godkännande av hans åtgöranden i denna del, bär jag funnit,
att jag icke kunde låta mig nöja med samma utslag.

På grund av vad jag sålunda anfört yrkar jag att Eders Kungl.
Maj:t måtte täckas att med ändring av krigshovrättens utslag i ansvarsfrågan
antingen fastställa krigsrättens beslut härutinnan eller ock döma
majoren Falk till det lindrigare straff, som Eders Kungl. Maj:t i nåder
kan finna hans fel förskylla.»

Militieombudsmannens sålunda anförda besvär äro på Kungl. Maj:t.s
prövning beroende.

28. Regementskvartermästare dömd till ansvar för dröjsmål med

föredragning. I

I en den 27 januari 1916 till militieombudsmannen ingiven skrift
anförde värnpliktige n:r 2214 45/1912 G. R. Y. Stålbom huvudsakligen
följande:

Stålbom, som under fullgörande av rekrytskola och första repetitionsövning
vid Svea ingenjörskårs fästningskompani i Vaxholm ådragit
sig lungtuberkulos, hade i maj 1915 till kårchefen ingivit ansökan om
ersättning för skada, ådragen under militärtjänstgöring. Den 8 november
hade han på kåren efterhört, huru saken låg, och hade han då blivit
anmodad att skaffa läkarintyg, vilket han även gjort. Den 12 november
hade han infunnit sig till förhör vid fästningskompaniet i Vaxholm och

1 Hl

då av kaptenen Liberg erhållit besked, att saken skulle vara klar om
ungefär en månad. Den 27 november både Stålbom på kårens expedition
i Stockholm av dåvarande löjtnanten Gylling underrättats, att
papperen voro på väg till riksförsäkringsanstalten. Efter sistnämnda
dag hade Stålbom vid upprepade tillfällen telefonerat till och även
besökt kårexpeditionen och samtalat med löjtnanten Gylling samt alltid
erhållit till svar, att papperen vore på väg till riksförsäkringsanstalten.
I början av januari 1916 hade Stålbom vid besök i anstalten fått meddelande,
att några papper i hans sak ännu icke inkommit dit; följande
dag hade han därifrån underrättats, att löjtnanten Gylling lovat, att
papperen skulle inkomma till anstalten inom de närmaste dagarna.
Den 14 januari, då Stålbom genom juridiskt ombud satt sig i förbindelse
med dåmera kaptenen Gylling, hade denne förklarat, att papperen
skulle avgå till riksförsäkringsanstalten den 15 januari. På grund av
kallelse från kaptenen Gylling hade Stålbom den 18 januari infunnit
sig på kårens expedition. Sedan Stålbom på kaptenens fråga, var
Stålboms ansökan funnes, lämnat det svar, att denna vore inlämnad till
kårchefen, hade kaptenen Gylling satt sig i telefonförbindelse med kaptenen
Liberg samt därvid fått undei’rättelse, att ansökningen funnes i
Vaxholm. Härefter hade kaptenen Gylling lovat Stålbom, att papperen
skulle vara uppe i riksförsäkringsanstalten den 19 januari. Från anstalten
hade emellertid den 28 januari meddelats Stålbom, att papperen
ännu icke inkommit dit.

Då Stålbom ansåge, att vederbörande militärmyndigheter gjort sig
skyldiga till ett oskäligt dröjsmål med behandlingen av hans ansökan,
anmälde han förhållandet hos militieombudsmannen för de åtgärder,
militieombudsmannen kunde finna lämpliga.

Sedan militiombudsmannen genom skrivelse den 27 januari 1916
anmodat chefen för Svea ingenjörkår att efter vederbörandes hörande
inkomma med yttrande i anledning av Stålboms klagoskrift, överlämnade
kårchefen med skrivelse den 22 påföljande månad avskrift av en rapport
från regementskvartermästaren, kaptenen Gylling ävensom av handlingar
rörande Stålboms förenämnda ansökan.

I kaptenen Gyllings rapport anfördes, hurusom den 12 maj 1915
till kårexpeditionen inkommit en ansökan från Stålbom angående ersättning
för skada, ådragen under militärtjänst. Vid orderuttagningen de
närmaste dagarna efter nämnda datum hade kaptenen Gylling frågat
kompaniadjutanterna, om någon kände till en värnpliktig Stålbom, men
fått till svar, att någon sådan icke funnits å något av kompanierna.
Det hade härvid icke fallit kaptenen Gylling in, att Stålbom kunde

RlUitieombudsmannens ämbetsberätteke. 21

162

hava tjänstgjort vid fästningsingenjörkompaniet i Vaxholm, enär Stålbom
i sådant fall bort vara medveten om, att hans ansökan skulle hava
insänts till nämnda kompani. Kaptenen hade därför tillsvidare lagt
undan ansökningen, som därefter blivit bortglömd tills han den 21 juli
1915 på grund av annan kommendering överlämnade adjutantskapet
till löjtnanten Lönegren. Då kaptenen Gylling härvid kommit att tänka
på, att Stålbom möjligen kunde hava tjänstgjort å 5. kompaniet i Vaxholm,
samt detta bekräftats vid en telefonförfrågan, hade kaptenen
tillsagt löjtnanten Lönegren att sända Stålboms ansökan till Vaxholm
för att kompletteras och därefter vidare behandlas. Vid återtagandet
av adjutantskapet den 1 september hade kaptenen ej erhållit något
meddelande angående Stålboms ansökan. Den 8 november hade Stålbom
infunnit sig i kårexpeditionen och frågat, huru det vore med hans
ansökan. Kaptenen Gylling hade då tagit reda på förhållandet samt
meddelat Stålbom, att det med de intyg, som funnes, ej vore stora utsikter
att få någon ersättning, varjämte kaptenen uppmanat Stålbom
att skaffa andra samt att resa till Vaxholm för att förhör därstädes
skulle kunna hållas angående sjukdomens uppkomst.

Av de intyg, som Stålbom sedermera insänt, och av förhörsprotokollet
från Vaxholm framginge ej, att Stålbom ådragit sig lungtuberkulos
under sin militärtjänst. Vid Stålboms senare besök på kårexpeditionen
hade kaptenen meddelat Stålbom, att under sådana förhållanden
kårchefen näppeligen kunde till riksförsäkringsanstalten insända
ansökan om ersättning åt Stålbom. Mot Stålboms påstående, att kaptenen
lämnat upplysning, att Stålboms handlingar vore på väg till
riksförsäkringsanstalten, kunde kaptenen icke förneka, att han under
det jäktande arbetet på kårexpeditionen kunde hava fällt yttrande av
sådan innebörd. Kaptenen hade nämligen en längre tid haft Stålboms
papper färdiga till föredragning men uppskjutit denna undan för undan,
enär kaptenen ansett det lönlöst att insända papperen till riksförsäkringsanstalten.

I den skrivelse, varmed kårchefen överlämnade kaptenen Gyllings
rapport, meddelade kårchefen, att personalärenden vid kårexpeditionen
handlades och föredroges av regementskvartermästaren (regementsadjutanten);
Och anförde kårchefen för egen del vidare, att han vid sitt
tillträde av chefsbefattningen den 16 november 1915 icke erhållit något
meddelande om, att en oexpedierad ansökan från Stålbom funnes i
kårexpeditionen. Först omkring den 27 januari 1916 hade han erhållit
kännedom om sagda ansökan, och hade han då låtit omgående
expediera densamma. Ehuruväl det torde vara högst sannolikt, att

163

Stålboms handlingar icke kunde bereda honom den sökta ersättningen,
vore det dock otvivelaktigt, att desamma behandlats med oskälig
långsamhet.

De insända avskrifterna av handlingar rörande Stålboms ansökan
utvisade, bland annat, att i Stålboms ansökan icke uppgivits, att
Stålbom tjänstgjort vid fästningsingenjörkompaniet; att ansökningen
med en den 9 augusti 1915 dagtecknad skrivelse av chefen från nyssnämnda
kompani återsänts till chefen för Svea ingenjörkår; att förhör
med Stålbom angående i tjänsten ådragen sjukdom hållits inför chefen
för fästningsingenjörkompaniet den 22 november 1915; samt att kårchefen
med skrivelse den 27 januari 1916 insänt ansökningshandlingarna
till riksförsäkringsanstalten.

I 10 § av förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, stadgas, att
anmälan om skada, varom i förordningen sägs, skall göras hos den
skadades befälhavare. Enligt § 1 i den särskilda förordningen av
samma dag angående tillämpning av förordningen om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, gäller vidare,
att om skada yppas under tid, då den skadade icke är stamanställd
och ej heller såsom värnpliktig tjänstgörande, anmälan om skadan
skall göras, om den skadade är inskriven å sjömanshus, hos sjörullföringsområdesbefälhavaren,
men eljest hos vederbörande rullföringsområdesbefälhavare.
Befälhavaren skall skyndsamt föranstalta om den
i 11 § av förstnämnda förordning stadgade undersökning. Framställning
hos riksförsäkringsanstalten om ersättnings bestämmande skall,
enligt § 2 i den särskilda förordningen, göras av vederbörande regements-
eller kårchef eller stationsbefälhavare, som har att därvid själv
avgiva utlåtande; och är det uttryckligen stadgat, att framställningen
skall göras så snart ske kan. Beträffande omförmälda undersökning
innehåller den anförda bestämmelsen därom, att om skada medfört
eller skäligen kan antagas medföra döden eller annan påföljd, som
föranleder ersättning enligt 4 § i förordningen om ersättning i anledning
av skada, ådragen under militärtjänstgöring, undersökning ofördröjligen
skall hållas rörande skadans uppkomst samt läkarbetyg anskaffas
angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den
skadades tillstånd. Om skadan yppats under militärtjänstgöring,, skall

164

undersökningen föranstaltas av vederbörande militärbefälhavare; eljest
förrättas den av polismyndigheten i orten.

Av de nu återgivna bestämmelserna framgår otvetydigt, att ärenden
av ifrågavarande beskaffenhet skola handläggas med största skyndsamhet.
Därjämte vill det synas — särskilt av bestämmelsen att vederbörande
regements- eller kårehef eller stationsbefälhavare skall avgiva
utlåtande — som skulle chef eller befälhavare alltid vara skyldig att
till riksförsäkringsanstalten översända ansökan om ersättning, oavsett
vilken uppfattning han må hysa om ersättningsanspråkets befogenhet.

I det förevarande ärendet gåvo handlingarna anledning till antagande,
att Stålbom icke befann sig i tjänstgöring, då han till kårexpeditionen
ingav ansökan om ersättning. Ansökningen skulle under
sådan förutsättning i stället hava ingivits till rullföringsområdesbefälhavaren
och undersökningen förrättats av polismyndighet. Men då
ansökningen mottagits vid kårexpeditionen utan att därifrån remitteras
till annan, för ärendets förberedande behandling behörig myndighet,
torde det likafullt hava ålegat vederbörande expeditionshavande att
vidtaga alla för ärendets skyndsamma behandling på honom ankommande
åtgärder.

Att ansökningen, som inkommit till kårexpeditionen den 12 maj
1915, icke befordrats till riksförsäkringsanstalten förrän med kårchefens
skrivelse den 27 januari 1916, kunde endast till ringa del ursäktas därav,
att Stålbom icke i ansökningen uppgivit, att han tjänstgjort vid fästningsingenjörkompaniet.
Upplysning härom vanns, enligt kaptenen
Gyllings rapport, den 21 juli 1915 och torde hava kunnat erhållas
tidigare. Vad anginge beskaffenheten av de utav Stålbom ingivna
läkarbetyg vore det visserligen välbetänkt, att utredningen i denna del
fullständigades. Införskaffande av läkarbetyg syntes dock böra ske i
sammanhang med sådan undersökning, varom ovan förmälts, och genom
vederbörande undersökningsförrättares försorg, om ock sökanden rimligtvis
borde vara skyldig att i mån av förmåga därvid medverka.

För det anmärkta långa dröjsmålet med handläggningen vid kårexpeditionen
av Stålboms ansökan torde kaptenen Gylling såsom föredragande
hava att ansvara. Därjämte syntes det ligga honom till last,
att han, medan handlingarna kvarlågo på expeditionen, lämnat Stålbom
den uppgiften, att de insänts till riksförsäkringsanstalten. Yad kaptenen
Gylling anfört därom, att han undan för undan uppskjutit föredragningen,
enär han ansett lönlöst att insända handlingarna till riksförsäkringsanstalten,
torde desto mindre förtjäna avseende, som det i

165

varje händelse icke torde hava tillkommit honom att avgöra, om handlingarna
skulle insändas till riksförsäkringsanstalten eller icke.

Stålbom, som, enligt vad militieombudsmannen inhämtat, genom
riksförsäkringsanstaltens beslut den 14 mars 191G fått sig tillerkänd
ersättning i anledning av den uppgivna skadan, hade sålunda blivit
genom kaptenen Gylling^ förvållande uppehållen i sin rätt under avsevärd
tid. Oavsett utgången av ansökningsärendet hade kaptenen Gylling
genom dröjsmålet med ansökningens föredragning gjort sig skyldig till
sådan försummelse i tjänsten, att han icke syntes böra undgå laga
ansvar därför. I följd härav och då svårare straff, än kårchefen ägde
ålägga, likväl icke torde kunna ifrågakomma samt utredning inför
krigsrätt icke torde vara erforderlig, anmälde militieombudsmannen i
skrivelse den 19 april 1916 hos kårchefen kaptenen Gylling till den
disciplinära bestraffning, som nämnde chef kunde finna det anmärkta
felet förskylla.

I anledning av berörda anmälan ålade kårchefen den 27 april 1916
kaptenen Gylling jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten två dagars
arrest utan bevakning för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt.

Kårchefens beslut har icke blivit överklagat.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för behandling hos domstol

eller annan myndighet,

29. Vårdslöshet vid uppsättandet av krigsrättsprotokoll.

Vid granskning av handlingarna i ett av garnisonskrigsrätten i
Boden genom utslag den 3 juni 1915 avgjort mål mellan väbeln vid
Norrbottens regemente, fanjunkaren C. A. Isaksson såsom allmän
åklagare, å ena, samt värnpliktige nr 230 71/1903 Johan Emil Johansson
från Jörn, å andra sidan, inhämtades, hurusom krigsrätten dömt Johansson
till ansvar för bland annat förfalskningsbrott, ehuru, såvitt av
protokollen i målet framginge, Johansson icke gjort bruk av den förfalskade
handlingen.

Av den utredning i målet, som på militieombudsmannens begäran
därefter ägde rum, framgick emellertid, att Johansson gjort bruk av
den förfalskade handlingen. Vid detta förhållande förföll givetvis anmärkningen
därom, att Johansson icke skulle gjort sig skyldig till ansvar
för förfalskningsbrott. Därest emellertid Johansson anfört besvär över

166

garnisonskrigsrättens utslag eller sökt nåd, torde, med hänsyn till det
skick, vari protokollet befann sig, såsom visst få antagas, att han befriats
från ansvar för förfalskningsbrott, då väl anledning ej förelegat
att utgå ifrån att protokollets tystnad beträffande brottets huvudmoment
kunde bero på vårdslöshet hos protokollsföraren. Härtill
kommer den allvarliga påföljd, för vilken protokollsföraren, auditören
Å. Bexell, genom sin vårdslöshet vid protokollets avfattning utsatt
krigsrättens militära ledamöter för den händelse, att utslaget blivit
föremål för anmärkning under förhållanden, som icke medgivit en utredning
efteråt beträffande vad under rannsakningen förekommit eller
bort förekomma.

För den synnerligen grova vårdslöshet, vartill auditören Bexell
gjort sig skyldig vid uppsättandet av ifrågavarande protokoll ställde
militieombudsmannen honom under åtal inför krigshovrätten, varom
skrivelse avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

30. Åtal mot militärläkare för felaktigt förfarande vid behandling av

sjukanmäld värnpliktig.

J. O. Hjorvai’d i Ranstad, Stenstorp, anhöll uti en till militieombudsmannen
insänd klagoskrift, med förmälan att en hans son värnpliktige
nr 263 37/1915 Halfdan Laurentius Hjorvard under tjänstgöring
vid 7. kompaniet av Skaraborgs regemente den 13 februari 1916 avlidit,
att, enär enligt vid klagoskriften fogade vittnesintyg under sonens sjukdom
uppenbar vanvård och vårdslöshet förekommit, förhör och undersökning
måtte hållas för utrönande därav, i vad mån vederbörande
läkare brustit i den vård, han enligt gällande författningar varit skyldig
att lämna.

Med anledning av innehållet i berörda klagoskrift och intyg anhöll
militieombudsmannen uti skrivelse till chefen för Skaraborgs regemente,
att denne ville dels föranstalta om förhör med intygsgivarna ävensom,
i den mån omständigheterna därtill föranledde, med de andra personer,
som kunde antagas vara i tillfälle att lämna upplysningar i ärendet,
dels ock inkomma med yttrande av ifrågavarande läkare, regementsläkaren
Karl Kristian Pettersson.

Sedan regementschefen inkommit med protokoll över sålunda
hållet förhör ävensom med yttrande av regementsläkaren Pettersson
översände militieombudsmannen handlingarna i ärendet till medicinalstyrelsen
med anhållan, att styrelsen däri ville avgiva utlåtande.

167

Efter tagen del av handlingarna avgav styrelsen utlåtande i ärendet.

Sedan ärendet härefter blivit utställt till påminnelser av klaganden,
yrkade denne i en insänd skrift, att militieombudsmannen måtte föranstalta
om åtal mot regementsläkaren Pettersson samt klaganden bliva
satt i tillfälle att därvid föra den ersättningstalan, vartill klaganden
kunde finna sig befogad.

Det fel i tjänsten, vartill regementsläkaren Pettersson, enligt vad
utredningen i målet gav vid handen, gjort sig skyldig vid behandlingen
av värnpliktige Hjorvard, syntes militieombudsmannen vara av den
allvarliga beskaffenhet att det icke borde undgå laga beivran. Militieombudsmannen
förordnade därför om åtal mot regementsläkaren Pettersson
inför behörig domstol, varom skrivelse avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

31. Försummelse i fråga om expedierandet av saköreslängd.

Vid militieombudsmannens inspektion av Smålands artilleriregemente
anmärktes vid granskning av de vid regementets krigsrätt förda
protokoll för de senare åren, att böter, som krigsrätten den 17 juni
1913 ådömt vice konstapeln nr 52/2 Otto Hilmer Andersson och volontären
nr 19/2 Johan Folke Pettersson samt volontären nr 8/2 Arvid
Andreas Andersson icke blivit upptagna uti den i protokollsbandet
liggande saköreslängden, för vilkens upprättande numera krigsdomaren
Richard Schéle befanns ansvarig i egenskap av tjänstgörande
auditör.

På framställd förfrågan meddelade Konungens befallningshavande
i Jönköpings län i skrivelse den 3 oktober 1916, att utdrag av saköreslängd
upptagande volontären Pettersson ådömda böter samma den
3 oktober till Konungens befallningshavande inkommit, men att däremot
utdrag av saköreslängd beträffande vice konstapeln Andersson och volontären
Andersson ådömda böter, såvitt hos länsstyrelsen förda diarier
utvisade, icke till Konungens befallningshavande ankommit.

Sedan krigsdomaren Schéle avgivit infordrat yttrande i ärendet,
ställde militieombudsmannen honom under åtal inför krigshovrätten för
den försummelse i fråga om expedierandet av saköreslängd, vartill
Schéle i sin förutvarande egenskap av auditör på sätt ovan nämnts
gjort sig skyldig. Skrivelse härom avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

32. Sträng arrest obehörigen ädömd av sekundchef jämväl utan att
yttrande inhämtats av vederbörande auditör.

Vid granskning av de från Livgardets till häst häkte till militieombudsmansexpeditionen
inkomna fångförteckningarna för första kvartalet
1916 anmärktes, att sekundchefen för regementet den 21 mars
1916 ålagt volontären nr 55 Karl Martin Engström för försummelse
av tjänsteplikt disciplinstraff av fem dagars sträng arrest, vilket straff
Engström enligt anteckning uti vederbörande fånglista avtjänat under
tiden 21 — 27 mars 1916.

Av handlingar, som militieombudsmannen infordrade i anledningav
berörda anmärkning, framgick därjämte, att sekundchefen ålagt bestraffningen
utan att dessförinnan inhämta yttrande av vederbörande
auditör.

Sedan sekundchefen, översten greve Reinhold von Rosen, avgivit
yttrande i ärendet, avlät militieombudsmannen en ämbetsskrivelse till
överkrigsfiskalsämbetet, däri militieombudsmannen uppdrog åt ämbetet
att ställa greve von Rosen under åtal inför krigshovrätten för det felaktiga
förfarande, vartill han uti ovan anmärkta hänseenden gjort sig skyldig.
Överkrigsfiskalsämbetet uppmanades att yrka ansvar å greve von Rosen
enligt lag och sakens beskaffenhet samt tillika, i mån av befogenhet,
understödja de ersättningsanspråk, som Engström, i målet hörd, kunde
komma att däruti framställa.

33. Underårig dömd till fängelse för andra gången förskingring

av kronopersedlar.

Vid en i sammanhang med inspektion av Jönköpings regemente
den 20 juni 1916 företagen granskning av krigsrättsprotokollen anmärktes
bland annat följande. Regementets krigsrätt dömde den 4
juli 1914 förre vice korpralen nr 14/5 Gustaf Adolf Frinander Karlsson,
född den 7 november 1896, bland annat jämlikt 112 § i 1881 års
strafflag för krigsmakten för förskingring av kronopersedlar till disciplinstraff
av fyra dagars sträng arrest, därvid krigsrätten med hänsyn till
Karlssons ungdom, förordnade om straffets förvandling till vaktarrest.
Den 19 juni 1915 dömdes sedermera Karlsson av krigsrätten, vars
ledamöter vid sistberörda tillfälle voro majoren O. A. G. Stålhammar,

169

auditören A. Ch. Wirgin, kaptenerna friherre C. G. Leuhnsen och greve
F. C. A. L. Stackelberg samt löjtnanten H. G. Sundelin, dels enligt
115 § i 1881 års strafflag för krigsmakten för första resan snatteri till
fängelse i en månad, dels ock jämlikt 112 § i samma lag för andra
gängen förskingring av kronopersedlar till fängelse likaledes i eu månad.
Vid det förhållande, att tilltalade Karlsson icke fyllt 18 är, då
han gjorde sig skyldig till den förskingring av kronopersedlar, därför
han första gången nämligen den 4 juli 1914 dömts till ansvar, både
Karlsson icke senare gången bort dömas för andra gången sådan
förbrytelse. Karlsson hade därför vid det senare av ovan omförmälda
tillfällen icke kunnat dömas till annat än disciplinstraff av sträng
arrest, högst för eu tid av åtta dagar. Karlsson avtjänade de honom
av krigsrätten 19 juni 1915 ådömda straff å straifängelset i Jönköping
under tiden 21 juni—21 augusti 1915.

Sedan krigsrättens ledamöter avgivit infordrat yttrande i ärendet,
ställde militieombudsmannen dem under tilltal inför krigskovrätten
för det fel, vartill krigsrätten gjort sig skyldig vid bedömande av det
nu ifrågakomna förskingringsbrottet. Skrivelse härom avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

34. Åtal mot officer för felaktigt förhållande vid tjänstgöring såsom

regementsträngofficer.

Uti en insänd klagoskrift fäste redaktören L. E. Björkman militieombudsmannens
uppmärksamhet å en artikel i tidningen »Borås
Dagblad» för den 14 oktober 1915 under rubriken »Ett det mest upprörande
djurplågeri». Nämnda artikel avhandlade beskaffenheten och
behandlingen av hästar, som använts vid Älvsborgs regemente under
fälttjänstövningar i oktober 1915.

Av den utredning, som verkställdes i anledning av berörda klagoskrift,
framgick, att en kontingent ur Göta trängkår under befäl av
löjtnanten J. E. Th. Personne med 21 draghästar, vilken den 1 oktober
1915 ankommit till Borås för att stå till Älvsborgs regementes förfogande
vid fälttjänstövningar under den 4, 5 och 6 oktober samt
återkommit till Skövde den 8 oktober, under tiden fått 19 av omförmälda
hästar skadade, så att de vid besiktning den 9 oktober haft mankbrott
eller brottsår, vilka i några fall betecknats såsom elakartade, varförMilitieombudsmannens
ämbetsbc rättelse 22

170

utom några hästar haft andra skador; att vid besiktning av samma
hästar den 6 påföljande november 3 av dem haft ännu ej fullt läkta
sår; men att enligt vad vederbörande veterinär vid sistnämnda besiktningintygat.
skada, som komme att åsamka framtida men, ej förefunnits å
någon av hästarna.

Då av utredning i målet framgick, att löjtnanten Personne i vissa
hänseenden förfarit felaktigt i omvårdnaden om ifrågavarande hästar,
ställde militieombudsmannen honom härför under tilltal vid krigsrätten
vid Göta trängkår, varom skrivelse avläts till krigsfiskalen vid
sagda kår.

35. Vittnen hörda i strid mot bestämmelse i 16 kap. 13 §
allmänna strafflagen;

I en till justitieombudsmannen ställd, den 12 juli 1913 dit ingiven
skrift anhöll advokaten Axel Nilsson med överlämnande av Livregementets
dragoners krigsrätts protokoll och den 17 juni 1913 meddelade
utslag i ett mål mellan allmänna åklagaren fanjunkaren F.
Eriksson och fördelningsläkaren Fritz Netzler, å ena, samt värnpliktige
Otto Ziegler, å andra sidan, i vilket mål Nilsson varit rättegångsbiträde
åt Netzler, om vidtagande mot krigsrätten av de åtgärder, som
kunde påkallas i anledning av vissa anmärkta felaktigheter vid behandlingen
av berörda mål.

Av de åberopade handlingarna framgick bland annat följande:

I en den 23 december 1912 dagtecknad skrift anmälde Ziegler
hos civilkommisionen Netzler i hans egenskap av dåvarande regementsläkare
vid nämnda regemente för vårdslöshet under utövande av denna
sin befattning. Civilkommissionen beslöt emellertid den 15 mars 1913
att ärendet icke skulle föranleda till någon kommissionens åtgärd.

Sedan Netzler härefter begärt åtals anställande mot Ziegler i
anledning av berörda angivelse, gjordes saken till föremål för handläggning
vid nämnda krigsrätt å sammanträden den 26 och 29 mars
samt den 8 maj 1913. Berörda den 29 mars och den 8 maj 1913
tillät krigsrätten Ziegler att i målet avhöra vittnen till styrkande av
sina tillvitelser mot Netzler.

Under målets handläggning framställde Ziegler yrkande om skadestånd
av Netzler. Uti det i målet meddelade utslaget fann krigsrätten,
»då Ziegler, krigsrätten veterligen, ej lidit någon skada av

171

åtalet>, den av Ziegler mot Netzler i målet förda talan om skadestånd
icke kunna bifallas.

I ärendet lät militieombudsmannen höra ledamöterna i krigsrätten
vid sagda tillfällen.

Under hänvisning till 16 kapitlet 13 § allmänna strafflagen ävensom
till 20 § i 1868 års förordning om krigsdomstolar och rättegången därstädes
ställde tjänstförrättande militieombudsmannen följande ledamöter i krigsrätten
vid ifrågakomna tillfällen under åtal inför krigshovrätten nämligen
dels i anledning av de vid rättegångstillfället den 29 mars 1913
anställda vittnesförhören majoren Oscar Ankarcrona, före detta auditören
C. J. Ulrich samt ryttmästarna greve Carl von Rosen och R.
Cederschiöld, dels ock i anledning av de vid rättegångstillfället den 8
maj 1913 anställda vittnesförhören samt i anledning av krigsrättens
åtgärd att i utslaget till prövning upptaga Zieglers skadeståndsyrkande
nämnda fyra personer ävensom numera ryttmästaren Carl Trägårdh.
Skrivelse härom avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

\12

Redogörelse för vissa ärenden, som föranlett annan åtgärd än
åtal eller därmed jämförlig framställning.

t. Anmälan mot regementschef för missfirmelse in. m.

I en till militieomlmdsmannen ingiven skrift anmälde verkstadsarbetaren
Bernhard Nilsson för rättslig beivran följande. Då Nilsson
den 10 juli 1915 klockan strax före 7 f. in. kommit åkande cykel fram
efter Gamlabergsvägen i närheten av Falun, på väg till sitt arbete vid järnvägsverkstaden,
hade han i vägkröken mött Dalregementet på utmarsch
till Insjön. Regementet hade upptagit vägens hela bredd, varför Nilsson
ej kunnat komma fram utan väntat att vederbörande skulle öppna
väg för honom genom leden. En av officerarna hade också ridit åt
sidan i tydlig avsikt att öppna väg för Nilsson, men hindrats av översten
F. Björkman, som ridit fram i vägen för Nilsson och motat honom
direkt i diket. Enär Nilsson haft bråttom för att komma till sitt arbete
i tid, hade han protesterat mot detta sätt att hindra hans framkomst
och därvid yttrat: »Vad i h-e är det här för något, får jag inte komma
fram?» Översten hade då hytt åt honom med knuten hand samt
skrikit: »Vem fan svär du åt; du skall försöka vara hövlig. Vet du

inte vem jag är din f-de dj-a luns!» Då Nilsson genmält, att det ej
rörde honom, vem översten vore, blott Nilsson komme fram för att i
tid hinna till sitt arbete, samt därvid sport, om Nilsson ej hade rätt
att fara landsvägen fram, hade översten med sin häst trängt sig alldeles
inpå Nilsson, så att han stått fastklämd mellan hästen och slaggvarpshögen
vid diket; och hade översten rutit åt Nilsson: »År du oppkäftig
också, din f-de luns! Du skall hålla käften och stå där, för
annars kan jag binda dig, och du skall få släpa med här». Sedan
Nilsson förklarat, att han ej hade tid att bli uppehållen längre, samt
upprepat sin begäran att bliva framsläppt, hade översten ropat: »Tag
fast karlen och bind honom! Hör Ni inte, tag fast karlen!» Då

173

överstens befallning ej blivit åtlydd, hade översten blivit ännu ursinnigare
samt överöst Nilsson med en massa skällsord och svordomar.
Slutligen hade emellertid en korpral varit nog rådig att bereda Nilsson
genomfart, i det han givit Nilsson en vink om att åka fram, och
leden hade genast öppnat sig, så att Nilsson kunnat komma i väg.
Översten hade emellertid fortfarande skrikit: »Tag fast karlen», men

ej heller nu hade han blivit åtlydd.

Nilsson förmenade, att översten Björkman — oavsett den kränkning,
för vilken Nilsson blivit utsatt genom överstens brutala beteende
— förbrutit sig mot ej blott 1881 års strafflag för krigsmakten 102 §
mom. 2, vari stipulerades disciplinstraff för »krigsman som brister i

anständigt uppförande----eller vanvårdar den aktning han

av andra bör äga», utan även tjänstgöringsreglementet för armén § 107
inom. 3 och 4. enligt vilka det ålåge befälhavare att vid marscher och
övningar ej mer än oundgängligt hindra den allmänna samfärdseln och
att vad på honom ankomme söka vidmakthålla gott samförstånd mellan
sin trupp och allmänheten, samt samma reglemente § 160 mom. 5,
jämfört med fälttjänstreglementets § 7 mom. 34, i enlighet varmed det
ålegat honom att kommendera antingen höger!, vänster! eller öppna!
Nilsson anhöll därför, att militieombudsmannen ville ställa översten
Björkman till ansvar för vad han sålunda låtit komma sig till last.
Därjämte yrkade Nilsson att genom militieombudsmannens försorg erhålla
skadeersättning för det men, Nilsson lidit av överstens förolämpande
och smädliga yttranden, som skett på tid och sätt, att de väckt
synnerlig uppmärksamhet, med särskild hänsyn därtill, att översten
Björkman, som vid det ifrågavarande tillfället förde befälet över det
samlade regementet och smädat Nilsson i dess närvaro, innehade sådan
Konungens förtroendesyssla som omnämndes i § 35 regeringsformen.

Översten Björkman, vilkens yttrande infordrats i anledning av
klagoskriften, anförde i avgivet yttrande, med hänvisning till därvid
fogade intyg, huvudsakligen följande: Av berörda intyg framginge,

att regementet vid det ifrågavarande tillfället befunnit sig i marschform
med I. bataljonen och dess riktavdelning i täten. Översten hade
ridit främst på vägen med bataljonschefen på högra och regementskvartermästaren
på vänstra sidan, omedelbart efterföljda av en beriden
furir och ^eu hästskötare, då Nilsson kommit cyklande emot dem, styrande
rakt på översten, som red mitt i vägbanan. Först då framhjulet
snuddat vid bogen på överstens häst, hade Nilsson stigit av cykeln
och omedelbart därefter, medan han ännu befunnit sig mellan översten
och bataljonschefen, hade Nilsson börjat utfara i otidigheter för att

174

de icke ridit ur vägen. Lika förvånad som uppretad över den unge
mannens då till synes fullständigt meningslösa och i högsta grad o försynta
uppträdande hade översten ansett sig böra ögonblickligen ingripa
och i kraftiga ordalag tilldelat honom eu sträng tillrättavisning. Att i
denna för eu truppbefälhavare i sanning överraskande och främmande
situation visa undfallenhet och stillatigande fördraga en så uppenbar
sidvördnad mot den militära myndigheten skulle inneburit en självövervinnelse,
som översten icke vore mäktig. Nilssons påstående att
översten vid tillfället utfärdat en befallning, som icke blivit åtlydd,
folie på sin egen orimlighet och förtjänade icke ens att av översten
bemötas. Händelsen hade tilldragit sig på bråkdelen av en minut eller
under så kort tid, att den omkring 20 steg efter översten marscherande
bataljonens främsta avdelning ej fördröjts i sin marsch. Enligt
överstens uppfattning förelåge här ett bestämt och tydligt utslag av
den fruktbärande antimilitaristiska agitationen i Falun och närliggande
orter. Det ansåges heller icke vara alldeles uteslutet, att Nilssons uppträdande
möjligen skulle varit iscensatt för att antingen söka sak med
översten eller i alla händelser begagna detta lägliga tillfälle för antimilitaristerna
att få tydligt demonstrera deras ringaktning och bristande
respekt för den väpnade styrkan och militära myndigheten, här
närmast representerad av överstens i deras ögon mycket misshagliga
person.

Efter att hava framhållit en del omständigheter, varav skulle
framgå, att det här ifrågavarande fallet icke voi’e enastående, tilläde
översten, hurusom det icke vore möjligt att från militärens sida visa
allt för långt gående undfallenhet, enär detta skulle förutsätta en omanlig,
feg okänslighet för förolämpningar — vare sig personliga eller
riktade mot uniformen och dess bärare — som vore för den svenska
krigsmannen nedsättande och ovärdig.

Nilsson, som avgivit påminnelser i ärendet, erinrade därvid under
bemötande av innehållet av de utav översten Björkman åberopade intyg,
hurusom dessa intyg dels framhållit, att kolonnen gått under
formationen »öppna», d. v. s. med halva kolonnen på ena sidan och
den andra halva på motsatta sidan av marschvägen, men dels ock
fastslagit, att såväl regements- som bataljonsstaberna följt vägbanans
mitt, ja att de t. o. m. upptagit större delen av hela vägbanan. Man
syntes hava fordrat av Nilsson, att han skulle sökt antingen slinka
emellan två varandra -närgående hästar eller också i ena ögonblicket
— då han mötte staberna — väja åt sidan för att möjligen komma
fram längs ena vägkanten för att ögonblicket därefter kasta sig in på

i7r>

vägens mitt vid mötet med själva kolonnen. Det syntes Nilsson klart,
att den enklaste fordran på disciplin och ordning bort ålägga staberna
att själva åtlyda det av dem utfärdade påbudet, att marschen skulle
ske under »öppna» med lämnande av vägbanans mitt fri. Så hade dock
icke skett. Då Nilsson nalkades de i täten ridande ryttarna, hade han
genast lojalt ridit över från ena vägsidan till vägens mitt i enlighet
med vad honom vid det ifrågarande tillfället ålegat. Det syntes Nilsson
vara av intresse att i detta sammanhang nämna, att då han kort
efter regementets förflyttning till Falun helt nära den plats, där omförmälda
möte ägt rum, vid ett tillfälle haft att passera regementet,
som då letts av översten Wrangel, samt Nilsson därvid hoppat
av cykeln, Nilsson av översten Wrangel tillropats att sitta upp och
åka fram, enär det vore hans skyldighet att släppa fram Nilsson.
Leden hade den gången öppnats i mitten; och det hade varit med
denna erfarenhet från en alldeles liknande situation som Nilsson vid
mötet med översten Björkman styrt kurs mot mitten och sökt komma
fram på den enda punkt, som synts bereda möjlighet därför, nämligen
mellan översten och bataljonschefen. Påståendet att Nilsson därvid
skulle styrt kurs mot Björkmans häst vittnade om så klen förmåga
att uppfatta en situation, att det vore ägnat att väcka den största
förvåning. Vad skulle Nilsson, som hade brått och om några minuter
skulle vara i sin tjänst, haft för fördel av att rida mot överstens häst?
I tydlig känsla av sin svaga ställning hade översten icke blott förnekat
vad han gjort utan även sökt draga uppmärksamheten till för
saken fullt främmande spörsmål. Särskilt hade han inblandat frågan
om den antimilitaristiska agitationen. Om översten gjort sig mödan
att taga reda på saken, hade han lätt kunnat övertyga sig om att
Nilsson icke hört eller hörde till några som helst föreningar eller organisationer,
varav ^ följde att överstens tal om provokation saknade all
grund. Det syntes Nilsson vittna om en hög grad av lättsinne och
ovederhäftighet att utan vidare stämpla en medborgare som en samhällsfientlig
provokatör blott därför, att han ej godvilligt underkastade
sig vilken behandling som helst från de militära myndigheterna. Överstens
beskyllning, att hela uppträdet varit en provokation, iscensatt
av Nilsson för att trakassera militärerna, vore nedsättande för Nilssons
medborgerliga anseende och särskilt ägnad att skada honom såsom
anställd i ett bolags tjänst, där dylika »meriter» skulle kunna stå i
vägen för Nilssons befordran, varför Nilsson hemställde om ansvar å
Björkman för omförmälda mot Nilsson utslungade beskyllning. Yad
beträffade överstens vid landsvägsmötet fällda, för Nilsson kränkande

tillmålen hade översten väl förnekat, att han svurit, men dock erkänt
sig hava tilldelat Nilsson, som icke alls lydde under översten, i »kraftiga
ordalag en sträng tillrättavisning». Om översten haft gott samvete,
skulle han givetvis hava återgivit vad han yttrat. Översten hade
vid tillfället totalt förlorat herraväldet över sig själv, vilket han visat
i både ord och gärningar, och under sådant förhållande kunde han ju
ock tänkas hava varit omedveten om vad han sade och gjorde. Om
sådant också kunde få anses varken lämpligt eller nödvändigt för ett
rätt handhavande av disciplinen, varom Nilsson icke ville yttra sig, så
syntes det dock under inga förhållanden böra få opåtalt passera, då
det gällde förhållandet mellan allmänheten och militärbefälet. Det
syntes otillständigt att militärbefälet toge sig rätt att hundsvottera
och kränka de medborgare, vilka med sitt arbete skapade de ekonomiska
värden, som uppehölle staten och därmed även det samhället
tjänande militärbefälet. Enligt det av översten åberopade intyget av
bataljonschefen avsåge åtgärden att gå under »öppna» att i minsta
möjliga mån störa och trötta den tågade truppen, på samma gång
mötande militära och civila personer därigenom bereddes det bekvämaste
sättet för passerandet. Då Nilsson rättat sig efter dessa principer och
inslagit vägens mitt — vem som ridit i mitten hade ju ingen betydelse
— kallade emellertid översten Björkman detta Nilssons riktiga uppuppträdande
»meningslöst och i högsta grad oförsynt». Ett dylikt
sätt att söka göra svart till vitt förefölle hart när otroligt av en
person, vars ämbetsställning borde ålägga honom att i alldeles särskilt
hög grad bevara den värdighet, som Konungens förtroende förlänat
honom. Då det vore vanligt, att man tillmätte en högt uppsatt persons
uttalande större betydelse än vad en i lägre ställning hade att
anföra, och således genom översten Björkmans manöver att icke blott
förneka riktigheten av vad Nilsson andragit utan ock därtill på Nilsson
välta över skulden för det passerade, Nilsson av alla dem, som ej
trodde sådana metoder vara möjliga av personer i översten Björkmans
ställning utan hade en högre uppfattning om de militära hedersbegreppen,
måste stämplas som eu föga aktnings- och trovärdig individ,
vore det för Nilsson så mycket angelägnare att få klarhet i saken.
Nilsson anhölle därför att militieombudsmannen ville låta anställa förhör
med dem av manskapet, som vid tillfället gått närmast täten och
måste hava hört vad som passerat.

I skrivelse till chefen för V. arméfördelningen den 20 september
1915 anhöll därefter tjänstförrättande militieombudsmannen, att arméfördelningschefen
till fullständigande av den i ärendet förebragta ut -

177

ledningen ville föranstalta om en undersökning, varvid förhör borde
anställas med dem av manskapet, som vid det ifrågavarande uppträdet
gått i marsclikolonnens tät, ävensom med de övriga personer, vilkas
hörande kunde finnas lämpligt; och borde tillfälle beredas Nilsson att
närvara vid förhöret samt förebringa den utredning, han ytterligare
kunde förebringa i ärendet.

Sedan arméfördelningschefen under åberopande av 28 § i förordningen
den 11 juni 1868 om krigsdomstolar och rättegången därstädes,
jämförd med 22 § samma förordning, överlämnat militieombudsmannens
skrivelse med därvid fogade handlingar i ärendet till krigshovrätten
föi den åtgärd, vartill krigshovrätten kunde finna anledning föreligga,
samt krigsfiskalsämbetet avgivit memorial i ärendet, beslöt krigshovrätten,
enligt skrivelse till arme''fördelningschefen den 1 oktober°1915,
att den begärda rannsakningen skulle äga rum vid krigsrätt, förordnad
av arméfördelningschefen och sammansatt på sätt i 7 § 2 mom. nyssnämnda
förordning omförmäldes; varjämte föreskrevs, att, sedan rannsakningen
blivit i närvaro av angivaren och åklagaren i målet i erforderliga
delar bragt till nödig fullständighet, protokollen däröver skulle insändas
till krigshovrätten.

Rannsakning vid särskilt förordnad krigsrätt ägde sedermera rum
den 21 och den 22 oktober samt den 19 november 1915. Härvid
hördes åtskilliga vittnen, av vilka flera begärde ersättning för inställelsen
samt fingo sig sådan ersättning tillerkänd i förskott av allmänna medel.
Såväl Nilsson som översten Björkman utförde sin talan vidare vid krigsrätten;
och yrkade Nilsson, förutom ansvar å översten, att översten
måtte förpliktas att dels, enär de kränkande tillmålen, varför Nilsson
varit utsatt från överstens sida, väckt synnerlig uppmärksamhet, utgiva
skadestånd till Nilsson dels ock ersätta Nilssons kostnader i målet.

Efter det i enlighet med krigsrättens tillkännagivande sistnämnda
dag protokollen över undersökningen insänts till krigshovrätten, hemställde
överkrigsfiskalsämbetet uti skrivelse den 11 januari 1916 med
överlämnande av handlingarna i ärendet, att militieombudsmannens
beslut i ärendet måtte, jämväl för det fall att åtal ansåges icke böra
äga i um, meddelas överkrigsfiskalsämbetet för påkallande hos krigshovrätten
av beslut i de delar av ärendet, som oberoende av åtalsfrågan
borde av krigshovrätten avgöras.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

178

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 31 januari 1916 anförde
militieombudsmannen följande. Rörande förloppet vid det ifrågavarande
tillfället vore upplyst, att Nilsson på väg till Falun på den s. k.
Gamlabergsvägen mött Dalregementet under befäl av översten Björkman,
vilken ridit framför täten med chefen för I. bataljonen på högra
och regementskvartermästaren på vänstra sidan. Nilsson, som åkte
cykel, hade enligt vittnesmål av furirerna Konrad Otto Hallgren och
Helge Johan Fredrik Löf haft gott utrymme att komma förbi den
nämnda staben på dess högra sida, där enligt Hallgrens utsaga eu
vägbredd av 1 7» till 2 meter stått till förfogande. I stället sökte
emellertid Nilsson komma fram mellan bataljonschefens och överstens
hästar mellan vilka dock avståndet varit knappt. Enligt vad bataljonschefen,
majoren Carl Ferdinand Schenström omvittnat, styrde Nilsson
därefter cykeln först mot överstens häst och därefter mot bataljonschefens.
Då bataljonschefen hållit inne sin häst för undvikande av
kollision, hade Nilsson hoppat av cykeln. Det vore vidare upplyst,
att översten vänt sin häst mot Nilsson, som kommit med cykeln mot
sidan av vägen, samt att Nilsson yttrat: »Vad i helvete är det här
för något, får jag inte komma fram?» Men huruvida detta yttrande
fällts före eller efter det översten vänt hästen mot Nilsson, vore ej
fullt utrett.

För frågan, huruvida Nilsson bort vid passerandet av staben följa
vägkanten på stabens högra sida eller söka komma fram genom staben,
vore av visst intresse att känna avståndet mellan staben och marschkolonnens
tät vid tillfället, eftersom ju Nilsson, därest detta avstånd
varit mycket ringa, måhända ej skulle kunnat efter passerandet av
staben från vägkanten med erforderlig hastighet svänga upp cykeln i
vägbanans mitt för att kunna omedelbart fortsätta genom kolonnens
öppna led. Beträffande det berörda avståndet hade mycket skiftande
uppgifter lämnats. Översten, som i sitt yttrande till militieombudsmannen
angivit avståndet till omkring 20 steg, hade i en skrift till
krigsrätten uppgivit, att riktavdelningen kommit omkring 40 meter
efter översten, och att I. bataljonens tät kommit omedelbart eftei
riktavdelningen. Majoren Schenström uppgav i ett skriftligt intyg,
som åberopats av översten, avståndet mellan översten och täten till
12—15 steg, men kunde vid vittnesförhöret inför krigsrätten ej erinra
sig avståndet mellan staben och riktavdelningen. Nilsson hade uppgivit
avståndet till 5 meter; ett vittne, Albert Öberg, hade berättat,
att då Nilsson hoppade av cykeln, avståndet mellan staben och marschkolonnen
varit 3 eller 4 steg. Bland de vittnen, som befunno sig efter

179

staben, hade löjtnanten Eggert Gustaf Aréen och kusken Edvin Andersson
uppskattat avståndet, den förre till ungefär 30 steg och den senare till
30 å 40^ steg, varjämte löjtnanten Aréen uppgivit, att hans uttalande
om avståndet grundade sig på observationer, som han gjort innan han
vänt sig om för att övervaka marschdisciplinen, vilket återigen syntes
hava skett strax innan Nilsson blivit visad in i marschkolonnen. Om,
såsom torde vara tillbörligt, mesta avseendet fästes vid vad sistnämnda
vittnen intygat, ville det synas, som borde Nilsson bakom staben haft
tillräckligt utrymme att komma in mellan marschkolonnens led. Nilsson
hade emellertid uppgivit, att han styrt cykeln på sätt som vid tidigare
möte med Dalregementet anvisats honom av dåvarande regementschefen.
Någon anledning att ifrågasätta riktigheten av Nilssons uppgift härom
torde icke finnas, likasom ej heller att antaga, att Nilsson, som uppenbarligen
haft brått att komma till sitt arbete, skulle velat ställa till
något uppträde.

Å andra sidan torde Nilsson icke haft rätt vänta, att översten
Björkman genast skulle fatta de skäl, som bestämt Nilsson att styra
cykeln mellan överstens och bataljonschefens hästar. Att översten,
som icke torde haft ovillkorlig skyldighet att låta Nilsson passera
genom staben, blivit uppbragt över Nilssons beteende och det yttrande
Nilsson, på sätt ovan förmälts, fällt då han steg av cykeln, och att
översten funnit sig böra tillrättavisa Nilsson, vore vid sådant förhållande
mindre underligt. Översten hade erkänt, att han härvid
använt uttrycket »luns» eller möjligen »förbannade luns», och har
förmält sig icke vilja bestrida, att han yttrat något om att Nilsson
riskerade att få åtfölja bataljonen, om Nilsson icke åtlydde överstens
tillsägelser, eller att översten skulle yttrat »Tåg fast karlen» eller
något dylikt. Översten hade däremot förklarat, att han icke, så vitt
han mindes, använt flera svordomar än den nyss återgivna. Av vad
vittnena Axel Öberg och Albert Öberg intygat torde dock få anses
framgå, att flera svordomar yttrats av översten. Någon omständighet
förelåge nämligen icke, som förringade dessa vittnens trovärdighet, och
det förhållandet att andra vittnen, som befunnit sig i överstens omedelbara
närhet, förmält sig icke hava hört de utav Axel Öberg och
Albert Öberg omvittnade svordomarna kunde i detta avseende desto
mindre tillmätas någon avgörande betydelse som de till en del icke
heller hört ens sådana yttranden, som översten erkänt eller sagt sig
icke vilja förneka.

Översten vore sålunda förvunnen att hava missfirmat Nilsson med
smädliga yttranden. Yad anginge överstens yttrande därom, att Nilsson

180

kunde få följa med eller — såsom vittnena Axel Öberg och Albert
Öberg återgivit yttrandet — släpa med, samt tillsägelsen »Tåg fast
karlen», torde någon anledning ej funnits att befara, att hotet skulle
gå i verkställighet. Även dessa yttranden borde därför närmast anses
såsom missfirmelser mot Nilsson.

Vid bedömandet av frågan, huruvida översten Björkman gjort sig
skyldig till ansvar genom sitt uppträdande mot Nilsson, vore först att
märka” att den utav Nilsson i främsta rummet åberopade bestämmelsen
i 102 § av 1881 års strafflag för krigsmakten, om straff för krigsman,
som i eller utom tjänsten brister i anständigt uppförande eller
vanvårdar den aktning, som lian av andra bör äga, icke i sin senare
del hade någon direkt motsvarighet i den nya strafflagen för krigsmakten.
Och låt vara att ansvar enligt 96 § sistnämnda lag kunde
tänkas ifrågakomma för det översten vid berörda tillfälle under tjänstgöring
skulle brustit i anständigt uppförande eller kommit förargelse
åstad, måste dock samtidigt beaktas, att uppträdet mellan Nilsson och
översten åtminstone till huvudsaklig del orsakats därav, att hilsson
uppfört sig oskickligt mot översten medan denne befunnit sig i tjänstgöring.
Även med skälig hänsyn därtill, att större anspråk rimligtvis
måste ställas på översten än på Nilsson, funne militieombudsmannen
sig, med stöd av 5 § i den för honom utfärdade instruktion, icke böra
förordna om anhängiggörande av talan mot översten för det han missfirmat
Nilsson; men då Nilsson icke torde kunna anses hava saknat
skäl för sin angivelse, syntes det militieombudsmannen, som borde
statsverket få vidkännas den kostnadsersättning, som av allmänna medel
tillerkänts vid krigsrätten hörda vittnen.

Nilssons påstående, att översten vid tillfället skulle åsidosatt
bestämmelser i gällande tjänstgöringsreglementen, hade militieombudsmannen
funnit icke förtjäna avseende. Vad anginge Nilssons talan
mot översten för det denne i sitt yttrande till militieombudsmannen
beskyllt Nilsson att hava uppträtt såsom antimilitaristisk provokatör,
torde den åsyftade beskyllningen icke vara att hänföra till fel i överstens
tjänst; och ansåge militieombudsmannen sig därför icke hava att taga
befattning därmed.

Uti memorial till krigshovrätten förklarade överkrigsfiskalsämbetet,
att ansvarstalan i målet icke fördes mot översten Björkman
och att Nilssons yrkande om skadestånd och gottgörelse för kostnaderna
å målet följaktligen ej heller biträddes av överkrigsfiskalsämbetet.

181

I utslag den 19 februari 1916 fann krigshovrätten Nilssons ovanberörda,
av överkrigsfiskalsäinbetet med ämbetstalan ej biträdda ansvars-
och ersättningsyrkanden icke förtjäna avseende. Statsverket
skulle självt vidkännas den kostnadsersättning, som av allmänna medel
tillerkänts vid kiågsrätten i målet hörda vittnen.

2. Undersökning i anledning av anonym anmälningsskrift.

I insända skrifter anförde underlöjtnanten C. E. Ekman bland
annat följande:

Den 8 oktober 1915 hade underlöjtnanten Ekman efter order av
chefen för Gottlands fästnings- och depåbataljon, majoren E. Gyllencreutz,
inställt sig å bataljonens expedition till förhör inför bataljonschefen
i anledning av en av tidningen Gottlands Posten till militärbefälhavaren
på Gottland överlämnad anonym skrivelse, innehållande
sanningslösa och för underlöjtnanten Ekman missfirmliga beskyllningar
därom, att han skulle hava stört ett metodistmöte. Vid förhöret, vid
vilket även underlöjtnanten Ekmans kompanichef, kaptenen E. Sillén,
ävensom löjtnanten Carl Zethelius samt regementsadjutanten, löjtnanten
T. Fahnehielm tillstädesvarit, hade bataljonschefen först uppläst brottstycken
ur en skrivelse, vari militärbefälhavaren utbett sig en del upplysningar
och förklaringar med anledning av förenämnda anonyma
skrivelse, vilken blivit uppläst i sin helhet. På tillfrågan av bataljonschefen
hade underlöjtnanten Ekman redogjort för förloppet vid
det tillfälle, som åsyftades i skrivelsen. Sedan löjtnanten Zethelius på
förfrågan av bataljonschefen bekräftat underlöjtnantens uppgifter samt
förklarat den anonyma skrivelsen för sanningslös, hade bataljonschefen
repeterat de av löjtnanten Zethelius och underlöjtnanten Ekman avgivna
yttranden samt tillagt, att han alltså kunde skriva till militärbefälhavaren,
att den anonyma skrivelsen ej hade något fog för sig,
vartill såväl löjtnanten Zethelius som underlöjtnanten Ekman svarat
jakande. Då underlöjtnanten därefter uttryckt sin förvåning över att
anonyma skrivelser, där det ej funnes någon juridiskt ansvarig, gjordes
till föremål för förhör, hade löjtnanten Fahnehielm infogat något, som
gått ut på, att bataljonschefen i detta fall endast handlat i överensstämmelse
med militärbefälhavarens order. Förhöret hade härmed
varit slut.

Sedan militieombudsmannen anmodat militärbefälhavaren att efter

182

vederbörandes hörande inkomma med yttrande i anledning'' av underlöjtnanten
Ekmans klagoskrifter, överlämnade militärbefälhavaren jämte
eget yttrande sådant av bataljonschefen tillika med förenämnda anonyma
skrivelse samt avskrift av en skrivelse, vari militärbefälhavaren
med anledning av den anonyma skrivelsen anmodat bataljonschefen att
verkställa utredning i saken samt till militärbefälhavaren inkomma med
anmälan om resultatet i form av handbrev.

Bataljonschefen meddelade i sitt yttrande, att han på grund av
militärbefälhavarens befallning att verkställa utredning i ärendet tillfrågat
underlöjtnanten Ekman angående det, som passerat vid ifrågavarande
tillfälle. Närvarande hade varit underlöjtnanten Ekmans
kompanichef, kaptenen Sillén, samt löjtnanten Zethelius, vilken
senare befunnit sig i underlöjtnanten Ekmans sällskap vid förenämnda
tillfälle. Utredningen hade på intet sätt haft karaktären av ett förhör,
ej heller hade därvid förts något som helst protokoll. Med anledning
av vad i ärendet förekommit hade icke någon bestraffningsåtgärd
av något slag vidtagits gentemot underlöjtnanten Ekman.

För egen del anförde militärbefälhavaren, att han icke anbefallt
något förhör med underlöjtnanten Ekman, och att sådant, enligt vad
bataljonschefen uppgivit, ej heller blivit av denne anställt. Anledningen
att militärbefälhavaren önskat vinna upplysning om, huru vid
det åsyftade tillfället tillgått, hade varit, att tidningen Gottlands
Postens redaktör personligen inställt sig hos militärbefälhavaren och företett
en skriftlig uppgift över vad en »löjtnant Ek» skulle låtit komma
sig till last.

Underlöjtnanten Ekman avgav påminnelser i ärendet samt fogade
därvid i avskrift bland annat intyg av kaptenen Sillén och löjtnanten
Zethelius. Enligt vad dessa intygat hade även löjtnanten Fahnehielm
tillstädesvarit vid den utredning, som omförmäldes i bataljonschefens
här ovan återgivna yttrande. I påminnelserna uppgav underlöjtnanten
Ekman, att kaptenen Sillén och löjtnanten Zethelius såväl omedelbart
efter förhöret å bataljonsexpeditionen som vid upprepade tillfällen senare
för honom uttalat som sin personliga uppfattning, att ett fullt
officiellt förhör hållits vid tillfället. Underlöjtnanten ansåge sig hava
likasom ett moraliskt stöd i denna hans två närmaste förmäns uppfattning,
vilken ytterligare stärkt hans egen.

Tillika begärde underlöjtnanten Ekman upplysning, huruvida han
i detta fall kunde påräkna militieombudsmannens medverkan för uttagande
av stämning å den eller dem, som vore juridiskt ansvariga

188

för innehållet av oftanämnda anonyma skrivelse, vilken, om ej sanningslösheten
däri kunnat av underlöjtnanten bevisas, enligt hans mening
skulle hava åsamkat honom bestraffning.

* *

Enligt 20 § i 1899 års disciplinstadga skulle utredning i disciplinmål
ske vid förhör. Vid förhöret, därvid någon av den tilltalades
överordnade eller av de med honom likställda alltid borde vara
tillstädes, skulle målsägande, om sådan funnes och det äskade, varda
hörd, den tilltalade lämnas tillfälle att sig förklara samt i övrigt iakttagas
vad för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av
den tilltalades straffbarhet vore av nöden. Om förhöret ej hölles inför
samlad avdelning, skulle vad därvid huvudsakligen förekomme i korthet
skriftligen antecknas, där ej i krig hinder därför mötte.

Den utredning, som bataljonschefen, på sätt ovan förmälts, verkställt
i ärendet, syntes i allo hava ägt rum under iakttagande av de
former, som gällde för förhör enligt disciplinstadgan, då ju mojlig-heten
att bereda målsägande tillfälle att yttra sig var av omständigheterna
utesluten samt anteckningen om förloppet vid utredningen
kunde ske lika väl i det handbrev, bataljonschefen haft att avlata till
militärbefälhavaren, som i ett protokoll. Att underlöjtnanten Ekman
uppfattat utredningen som ett förhör i disciplinstadgans mening vore
alltså fullt förklarligt.

Militärbefälhavarens yttrande att någon anonym angivelse icke
förelegat torde vara grundat därå, att den skriftliga uppgiften över
vad en »löjtnant Ek», vilken enligt uppgiften vant stationerad pa
viss närmare bestämd plats, skulle låtit komma sig till last, lämnats mihtärbefälhavaren
i handom av angiven person. Även om denne person
därigenom kunde anses hava, såsom i 16 kap. 8 § allmänna strafflagen
sägs, fortspritt uppgiftens innehåll, torde dock av omständigheterna
vara tydligt, att uppgiften icke utgått från honom. Och da
uppgiften icke vore undertecknad, torde det vara svårt att frånkomma,
att ifrågavarande, av militärbefälhavaren till bataljonschefen för utredning
översända uppgift varit att anse såsom en anonym angivelse.

Av grunderna i nyss omförmälda paragraf i disciplinstadgan samt
27 och 28 §§ i förordningen den 11 juni 1868 om krigsdomstolar och
rättegången därstädes torde framgå, att om förhör för utredning angående
brott eller åtal för brott, som hör till kngsdomstols behandling,
skulle anställas efter angivelse, denna bort vara gjord av någon

184

därför ansvarig. De inkomna yttrandena i ärendet gåvo emellertid
icke . stöd för det antagande, att vare sig militärbefälhavaren eller
bataljonschefen skulle anse anonyma angivelser böra upptagas till behandling.
Tydligare bestämmelser i fråga om angivelse av brott äro
för övrigt numera meddelade i den militära bestraffningsförordningen
av den 17 december 1915. I följd härav och då underlöjtnanten Ekmans
uppfattning, att förenämnda anonyma skrivelse skulle hava
åsamkat honom bestraffning, om han ej kunnat bevisa sanningslösheten
däri, uppenbarligen berodde på bristande kunskap om vem bevisskyldighet
ålåge, fann militieombudsmannen underlöjtnanten Ekmans anmälan
i ärendet icke föranleda vidare åtgärd från militieombudsmannens
sida.

3. Olämpligt yttrande inför trupp av bataljonschef.

Uti en insänd skrift förklarade sig värnpliktige furiren nr 2 2/1909
John Andersson vilja för militieombudsmannen anmäla följande.

Då III. bataljonen av Gottlands infanteriregemente den 17 mars
1916 klockan 4.30 e. m. var uppställd å bataljonens uppställningsplats
för avtackning, riktade bataljonschefen, majoren N. Th. Stålhandske i
ett längre anförande en skarp tillrättavisning till 9. kompaniet med
anledning av en anmälan, som klaganden ingivit till militieombudsinannen
angående tjänstgöringsförhållandena i Tofta. Bland annat yttrade
majoren, att det vore en stor skam att på ett sådant sätt rikta
hela svenska folkets uppmärksamhet på bataljonen. Ordagrant yttrade
majoren med av vrede vibrerande stämma: »Ni äro icke värdiga att
räknas bland svenska krigsmän.» Till sist yttrade majoren: »Sedan

jag nu offentligen brännmärkt 9. kompaniet, vill jag till de övriga
kompanierna uttrycka mitt tack för det sätt, de fullgjort sina åligganden».
Då 9. kompaniet icke förut på något sätt fått uppbära någon
anmärkning vare sig i eller utom tjänsten, gjorde detta bataljonschefens
uttalande inför hela bataljonen tydligtvis ett smärtsamt intryck på
kompaniets manskap, detta så mycket mera som klaganden ensam —
icke i kompaniets namn — gjort anmälan i saken.

Over klagoskriften infordrade militieombudsmannen yttrande av
majoren Stålhandske, varjämte militieombudsmannen anmodade t. f.
chefen för Gottlands infanteriregemente att avgiva utlåtande i ärendet.

Majoren Stålhandske anförde. Vid det med klagoskriften avsedda
tillfälle yttrade majoren följande: »Ni värnpliktiga från fast -

185

landet lämna i morgon bataljonen och återvända till Edra olika sysselsättningar.
Jag önskar Eder därtill all lycka. Då Ni inträdde i tjänst
här erinrade jag Eder om, att det skedde i eu mycket allvarlig tid
och att Eder tjänstgöring skulle bliva ansvarsfull och ansträngande,
men jag uttryckte den förhoppningen, att Ni med glatt mod skulle
lullgöra den i känsla av hur lindrigt Ni slippa undan i jämförelse
med gottlänningarne, för att inte tala om dem, som äro ute i kriget.
Ni veta alla, att ute på de olika fronterna människoliv dagligen offras
i tusental, inen icke nog därmed utan ett stort antal civila personer
förlora genom krigets härjningar allt vad de äga. Och då händer det
här, på 9. kompaniet, att det klagas över några dagars ansträngande
vakttjänst i Tofta. Och detta på ett sätt, som gör att kanske hela
landets uppmärksamhet fästes på bataljonen. Jag anser det vara min
skyldighet att här uttala, att denna händelse är en skam för bataljonen
och att jag anser den eller de, som gjort detta, vara ovärdiga
att kallas svenska krigsmän. Sedan jag nu brännmärkt denna sak, är
det mig en glädje att kunna giva mitt erkännande åt det sätt, på
vilket Ni i övrigt skött Eder. Under den tid Ni stått under mitt
befäl, hava Ni vid flera tillfällen blivit sätta på ganska hårda prov,
vilka Ni enligt min tanke väl bestått. För den gångna tiden: tack
kamrater.» Av det anförda syntes majoren med full tydlighet framgå,
att furiren Anderssons framställning av majorens ord icke vore med
sanningen överensstämmande. Den ynkedom, som tagit sig uttryck i
Anderssons berörda anmälan, vore det majorens plikt att icke låta
passera oanmärkt.

A yttrandet hade plutoncheferna löjtnanten G. Söderberg och
underlöjtnanten S. Florén tecknat, att majoren Stålhandskes ifrågavarande
anförande vore fullt överensstämmande med hans ovan givna
framställning därav.

I avgivet utlåtande anförde t. f. regementschefen, att han ansåge
Anderssons klagan obefogad och olämplig.

Vid utlåtandet hade t. f. regementschefen fogat avskrift av
xånderssons straffregister.

Andersson bereddes härefter tillfälle att avgiva påminnelser, och
anförde Andersson uti eu insänd påminnelseskrift bland annat följande.
Andersson ville framhålla, att det vore först efter moget övervägande
och efter det han genom samtal med sina kompanikamrater övertygat
sig om att hans uppfattning om de timade förhållandena vore den riktiga,
som Andersson beslöt sig för att göra anmälan om missförhållandena
hos inilitieombudsmannen. I anledning av t. f. regementschefens åtgärd
Militieombudemannens ämbeteberåitelse. 24

186

att bifoga Anderssons straffregister till utlåtandet till militieombudsniannen
anmärkte Andersson, att det syntes Andersson hava varit mera
på sin plats att insända de personers straffregister, som blivit anmälda
för fel i tjänsten.

Även om majoren Stålhandskes yttrande icke, såsom klaganden
förmenat, haft avseende å hela 9. kompaniet, utan endast åsyftat
klaganden, föreföll det militieombudsmannen högst anmärkningsvärt,
att en bataljonschef inför trupp uti fördömande ordalag yttrade sig
om ett hos militieombudsmannen anhängiggöra ännu på prövning
beroende ärende, med vilket bataljonschefen för det dåvarande icke ägt
taga befattning. Desslikes kunde militieombudsmannen icke underlåta
att uttrycka sin förvåning däröver, att t. f. regementschefen ansett sig
böra vid sitt utlåtande i ärendet foga klagandens straffregister, vilket
varken infordrats eller eljest kunde hava haft något rimligt samband med
klagomålen. Med hänsyn till militieombudsmannens uppfattning rörande
befogenheten av Anderssons ursprungliga, av majoren Stålhandske
klandrade klagoskrift, ansåg militieombudsmannen sig emellertid kunna,
underlåta att ställa majoren Stålhandske under åtal för vad uti ifrågavarande
hänseende lagts honom till last.

1 skrivelse till militärbefälhavaren på Gottland anhöll militieombudsmannen,
att militärbefälhavaren måtte bringa militieombudsmannens
här ovan uttalade uppfattning i ärendet till såväl t. f. regementschefen,
överstelöjtnanten friherre A. G. A. Leijonhufvuds som majoren
Stålhandskes kännedom.

4. Olämpliga permissionsbestämmelser.

I en till militieombudsmannen den 17 augusti 1915 inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 141 28/1910 G. H. Låstbom bland annat
följande. Under pansarbåten Manlighetens vistelse i Malmö den 2 — 5
augusti 1915 hade av 69 eldare 8 ådragit sig bestraffning för fylleriförseelser.
Vid divisioner den 8 augusti hade straffen meddelats och
hela besättningen men särskilt eldarna med eftertryck skarpt tillrättavisats
samt de senare med — såsom chefen uttryckt sig — stöd av
krigslagarna erhållit permissionsförbud för obestämd tid. Under vistelsen
i Malmö hade 11 mobiliserade värnpliktiga av 1910 års klass tillkommit
såsom eldare. Även dessa hade blivit inbegripna i permissionsklassen,
men efter ofta upprepade framställningar hade de den 13 augusti fått
landpermission, dock med den reservation att samtliga skulle återinträda
i permissionsklass vid minsta förseelse av någon enda av dem.

187

Å egna samt, enligt uppgift, å samtliga övriga eldares vägnar anhöll
Låstbom om biträde av militieombudsmannen.

1 ett den 25 augusti 1915 dagtecknat yttrande över klagoskriften
framhöll fartygschefen, kommendörkaptenen C. A. Fallenius, hurusom
av Manlighetens manskap eld ar personalen vid landpermission i allmänhet
ådagalagt ett mycket sämre uppförande än det övriga manskapet, och
att fördenskull särskilt eldarpersonalen upprepade gånger av såväl
fartygschefen som sekonden varnats härför och allvarligt uppmanats
iakttaga ett mera hedrande uppförande. Fartygschefen yttrade vidare
följande. Låstboms uppgift att under Manlighetens uppehåll i Malmö
av 69 eldare 8 ådragit sig bestraffning för fylleriförseelser vore icke
riktig. Vid Manlighetens uppehåll i Malmö från den 2 augusti klockan
7* 10 e. m. till den 5 augusti klockan 4 f. m. eller under 54 Va timmar
hade av 67 eldare 10 man eller 14.9 procent begått olika förseelser,
under det att av den övriga besättningen, utgörande 177 man, förseelser
begåtts av endast 5 man eller 2.3 procent. De av eldarna i Malmö
begångna förseelserna voro dessutom icke, såsom Låstbom påstått,
endast fylleriförseelser, utan utgjordes av olovlig undanhållning, ohörsamhet
och motstånd mot patrull, underlåtenhet att efterkomma överordnads
i särskilda fall meddelade föreskrifter samt fylleri och förargelseväckande
beteende. Sedan förberedande förhör verkställts, hade fartygschefen
vid besättningens uppställning i divisioner den 8 augusti ålagt
bestraffningar för flertalet av de under uppehållet i Malmö begångna
förseelserna. Låstboms påstående att fartygschefen därvid skulle med
stöd av krigslagarna permissionsförbjudit eldarna på obestämd tid, d. v. s.
ålagt eldarna en kollektiv bestraffning — vilket syntes vara det väsentliga,
varemot klagoskriften riktade sig — vore emellertid icke med
verkliga förhållandet överensstämmande. Sedan fartygschefen vid ifrågavarande
tillfälle ålagt de rapporterade bestraffning, hade han framhållit,
att det stora antal förseelser, vartill eldarna, jämförda med den övriga
besättningen, nu åter gjort sig skyldiga, visade att eldarna trots fartygschefens
ofta upprepade erinringar och varningar, icke syntes vilja låta
sig rätta och vid landpermission iakttaga ett gott och hedrande uppförande,
på grund varav fartygschefen tillsvidare icke ansåge sig kunna
medgiva eldarna någon allmän permission, d. v. s. sådan permission,
som efter muntlig anmälan hos väbeln beviljades av sekonden inom de
av fartygschefen fastställda gränser. Härmed hade naturligtvis icke,
såsom Låstbom ville göra gällande, avsetts ett allmänt permissionsförbud
för eldarna, utan hade fartygschefen genom denna föreskrift endast
velat göra för sig möjligt att själv kontrollera all permission för eldar -

188

personalen. Till följd av denna föreskrift hade nämligen varje anhållan
av eldare om permission måst göras skriftligen hos fartygschefen, varigenom
fartygschefen blivit satt i tillfälle tillse att permissionen för
eldare, som vore mindre pålitliga och erhållit låga uppförandebetyg, i
erforderlig grad begränsades. Av det stora antal permissionsansökningar
från eldare, som inkommit till fartygschefen efter den 8 augusti, hade
icke någon enda blivit avslagen, om än i en del fall tiden för den
begäi’da permissionen i erforderlig mån inskränkts. Vid meddelandet
av ifrågavarande föreskrift rörande eldarnas permission hade fartygschefen
av förbiseende kommit att ej undantaga de i Malmö embarkerade
11 eldarna, bland vilka Låstbom befunnit sig. Men så snart dessa
genom sekonden gjort fartygschefen uppmärksam härpå, vilket troligen
ägt rum fredagen den 13 augusti, enär permission i någon större
utsträckning icke brukade ifrågakomma annat än lördagar och söndagar,
hade fartygschefen genast beordrat sekonden meddela dessa eldare, att
de fingo begagna sig av allmän permission i likhet med däcksmanskapet,
men fartygschefen hade anmodat honom samtidigt erinra dem om att
under permission iakttaga ett gott uppförande, så att inga särskilda
åtgärder beträffande deras permittering också skulle behöva vidtagas.
Denna fartygschefens order hade blivit omedelbart utförd av sekonden.
Fartygschefen kände icke till några »upprepade framställningar» rörande
permission från dessa eldare, som Låstbom i sin klagoskrift talat om.
Av vad fartygschefen sålunda anfört, och då all permission av fartygets
såväl befäl som underbefäl och manskap inom av högste befälhavaren
för kustflottan angivna gränser vore beroende av fartygschefen, ansåge
fartygschefen det framgå, att han beträffande av Låstbom överklagade
åtgärder icke i något avseende överträtt sin befogenhet utan endast
fullgjort sin oavvisliga skyldighet.

I avgivna påminnelser sökte Låstbom göra gällande, att fartygschefens
ovan återgivna yttrande icke överensstämde med verkliga förhållandet,
samt anförde vidare: Lördagen den 7 augusti hade tjänstgörande
väbeln i mässarna varskott, att eldarna voro permissionsförbjudna.
Varken då eller vid divisioner på söndagen hade meddelats
särskilda bestämmelser för erhållande av permission för de icke mobiliserade.
Dagen för meddelandet därom vore, efter vad Låstbom ville
minnas, den 19 augusti. Som en kuriositet ville han nämna, att strax
efter det en tidning, som innehöll eu notis om Låstboms klagoskrift,
kommit ombord, hade väbeln varskott i mässarna, att de, som vore
berättigade till permission och ville erhålla sådan i Saltsjöbaden, skulle
inlämna skriftliga ansökningar. Såsom var man visste, vore det all -

deles hopplöst att utan laga skäl söka permission under tid, då man
hade permissionsförbud; Magra ansökningar hade fördenskull icke inlämnats,
varför det antal ansökningar, som fartygschefen uppgivit sig
hava bifallit, kunde reduceras till + — 0. För att ytterligare styrka
sin uppfattning angående permissionsförbudet ville Låstbom påpeka,
vad såväl officerare som underbefälet ombord kunde intyga, nämligen
att vid tillfälle för landpermission blåsts i skepparpipa »de utav fria
vakten utom eldare, som önska landpermission o. s. v.» Detta jämte
sekondens förmaning till de mobiliserade, då permission meddelades
dem, ansåge Låstbom vara tillräckligt bevis för att det verkligen var
permissionsförbud under tiden 7—21 augusti. Vid permissionens meddelande
hade nämligen sekonden yttrat, vilket väbeln åhört, att han
ville lägga dem på hjärtat att noga passa tiden och i övrigt uppföra
sig så, att de sluppe anmärkning, enär, såsom sekonden förklarat, det
icke behövdes mera än att någon enda av dem komme för sent ombord
för att de samtliga skulle bliva nedflyttade i permissionsklass. Yad
som förstodes med permissionsklass hade sekonden förklarat så, att de
skulle bliva i samma belägenhet som de övriga eldarna, d. v. s. de
skulle icke få gå i. land mer än en gång i månaden och då på en
plats som &denna» —fartyget hade vid tillfället legat på Hårsfjärden —
där någon sprit ej funnes att tillgå. Att Låstbom hänfört det försiggångna
till kollektiv bestraffning ville han försvara därmed att de,
som blivit lidande, vore de, som icke vore under bestraffning, däribland
många, som icke varit tilltalade under hela sin tjänstgöringstid, men
icke de, som »utmärkte» sig i Malmö, vilka senare genom de straff,
som de fått, vore oskadliggjorda för en tid av tre månader.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 20 september 1915
med överlämnande av samtliga dittills inkomna handlingar i ärendet
anmodat högste befälhavaren över kustflottan att infordra och till
militieombudsmannen inkomma med förnyat yttrande av fartygschefen,
inkom högste befälhavaren med sådant yttrande, varvid fogats särskilda
yttranden av sekonden å pansarbåten Manligheten, kaptenen
Hugo Tollstén och kaptenen Adolf Cassel, vilken sistnämnde tjänstgjort
såsom sekond den 7 och 8 samt den 18 och 19 augusti.

I kaptenen Cassels yttrande anfördes att efter upprepade samtal
rörande de åtgärder, som borde vidtagas för att få eldarna ombord
att under permission iakttaga ett gott uppförande, fartygschefen uttalat
sin åsikt, att det ej vore lämpligt att permissionsförbjuda alla eldarna,
men att han hade för avsikt att efter de senast begångna förseelserna
personligen övertaga all permittering av eldarna, d. v. s. undantaga

190

dem från den allmänna permissionen. På grund härav hade kaptenen
Cassel den 7 augusti låtit blåsa permission för fria vakten utom eldarna.
I samband härmed och för att förekomma, att eldare utan särskild
anhållan om permission klädde eller snyggade sig före uppställningen
på däck för uppsättning hos tjänstförrättande väbeln, hade kaptenen
låtit väbeln i eldarmässarna varsko, att dylik uppsättning ej finge äga
rum. Vid det andra tillfället, då kaptenen Cassel tjänstgjort såsom
sekond, hade han med hänsyn till förestående besök i Saltsjöbaden
låtit såsom vanligt tillsäga besättningen, däribland även eldarna; att
i god tid inlämna sina ansökningar om särskild permission under tiden
från fredag till måndag morgon. Samtliga inkomna permissionsansökningar,
däribland 21 stycken från eldarna, hade torsdagen den 19
augusti på förmiddagen av kaptenen föredragits för fartygschefen, och
hade kaptenen omedelbart därefter låtit meddela sökandena, att deras
ansökningar vore bifallna med vissa smärre inskränkningar i tideima
för de begärda permissionerna.

Sekonden, kaptenen Tollstén, meddelade i sitt yttrande, att
han, som åtnjutit tjänstledighet den 7 och den 8 augusti, vid återtagandet
av sekondtjänsten blivit underrättad, att fartygschefen sistnämnda
dag förordnat, att eldarna tillsvidare ej skulle komma i åtnjutande
av allmän permission, utan att de, som önskade permission,
ägde att skriftligen hos fartygschefen anhålla härom. Eu kort tid
därefter hade två eldare frågat sekonden, om de kunde få komma i
land i Saltsjöbaden eller om fartygschefens bestämmelser skulle fattas
så som om de vore permissionsförbjudna. Då sekonden ansett de utfärdade
permissionsbestämmelserna så tydliga, att ett misstag beträffande
tolkningen vore uteslutet, hade han omedelbart meddelat dessa eldare,
att fartygschefens order icke innebure något permissionsförbud för
eldarna och att de, som ville hava permission i Saltsjöbaden, hade att
skriftligen anhålla om permission hos fartygschefen, men enär det synts
ej omöjligt, att även andra eldare kunde hava missuppfattat bestämmelserna,
hade sekonden beordrat väbeln att klargöra förhållandet för
eldarna. Härav föranledd tillsägelse i eldarmässarna hade alltså ej haft
något som helst samband med notisen i Dagens Nyheter för den 18
augusti, varom sekonden för övrigt erhållit kännedom först omkring
en vecka senare. Av det sålunda anförda framginge, att permissionsbestämmelserna
för de »icke mobiliserade eldarna» fastställdes av
fartygschefen vid divisioner den 8 augusti och ej såsom Hästböna uppgivit,
den 19 augusti. Efter det de mobiliserade eldarna inryckt, hade
sekonden för dem, liksom han i allmänhet plägade göra för nyinryckt

191

manskap, framhållit vikten av att i land ådagalägga ett värdigt uppträdande.
Han hade därvid meddelat att på grund av rådande mobilisering
straffen för överträdande av permissionsbestämmelserna vore
vida strängare än under den tid, då de fullgjorde sin fredstjänstgöring,
och att en eljest mindre betydlig försening måste under dåvarande
förhållanden strängt beivras. Sekonden hade även nämnt, att de, som
bleve bestraffade med så stiåingt straff som arrest för förseelser, begångna
länder landpermission, i allmänhet dessutom bleve nedflyttade
i permissionsklass. När de mobiliserade eldarna fått tillåtelse att i
likhet med däcks- och ekonomiavdelningarna åtnjuta allmän permission,
hade sekonden ytterligare varnat dem för att ådagalägga dåligt uppförande
under landpermission samt framhållit, att om en enda gjorde
sig skyldig därtill, skärpta permissionsbestämmelser, som tillämpades
på de övriga eldarna, även kunde komma att tillämpas å de mobiliserade.
Däremot hade sekonden icke, såsom Hästböna uppgivit, yttrat,
att samtliga riskerade att bliva nedflyttade i permissionsklass.

Under hänvisning till kaptenerna Cassels och Tollsténs yttranden
framhöll fartygschefen, att Låstboms uppgifter att fartygschefen skulle
hava ålagt eldarna permissionsförbud samt icke bifallit några permissionsansökningar
av eldarna vid besöket i Saltsjöbaden vore oriktiga.
Fartygschefen anförde vidare bland annat följande. Uppgiften att tjänstgörande
väbeln den 7 augusti varskott i mässarna, att eldarna vore
permissionsförbjudna, finge sin fullständiga förklaring av vad kaptenen
Cassel därom anfört. Åtgärden hade vidtagits av honom utan fartygschefens
vetskap, men fartygschefen ansåge samma åtgärd under förhandenvarande
förhållanden hava varit väl befogad. Att vad väbeln
vid detta tillfälle varskott i mässarna icke kunnat betraktas såsom ett
alla eldarna ålagt permissionsförbud, hade eldarna mycket väl bort
förstå, då eu tillrättavisning såsom permissionsförbud aldrig ålades
annat än personligen av de ende därtill berättigade nämligen fartygschefen
eller sekonden samt då i närvaro av väbeln och någon av de
felandes kamrater. Yad Hästböna uppgivit skulle hava blåsts på skepparpipa
rörande permission för fria vakten utom eldarna skulle efter vad
fartygschefen erfarit hava upprepats några gånger, intill dess det blivit
obehövligt på grund av att eldarna kommit till full klarhet därom,
att de ej finge sätta upp sig för permission hos väbeln. Detta hade
emellertid tagit någon tid och den nämnda blåsningen hade därunder
varit ej endast fullt berättigad utan så gott som nödvändig för ordningen
i fartyget saiait i full överensstämmelse med av fartygschefen
meddelade och i hans föregående yttrande relaterade föreskrifter för

192

eldarnas permittering. Uppfattningen att en viss del av besättningen
vore permissionsförbjuden därför att den ej blåstes till permission,
skulle kunna leda därhän, att varje man, när lian av en eller annan
anledning ej blåstes till permission, kunde anse sig permissionsförbjuden
och eventuellt berättigad att klaga häröver. Anledningar att
icke blåsa permission för besättningen eller vissa delar därav förekomme
mycket ofta ombord av de mest olikartade skäl, och kunde dessa skäl
för samme man medföra upprepade tillfällen, när permission för honom
icke kunde eller icke lämpligen borde erbjudas. Ehuru Låstbom förefölle
ovetande härom torde dock för manskapet i allmänhet stå klart
att, om någon vid dylika tillfällen av särskild anledning önskade erhålla
permission, han därom kunde göra särskild framställning. Under
uppehållet å Hårsfärden hade visserligen icke till fartygschefen framförts
någon särskild anhållan om permission från eldare, men detta
torde främst berott därpå, att ingen av dem haft någon större åstundan
att komma i land därstädes. Vid första tillfälle, när permission kunde
anses lockande, hade eldarna kommit med sina ansökningar; fartygschefen
bestrede därför, att någon av de icke bestraffade eller tillrättavisade
eldarna obehörigen blivit lidande av fartygschefens åtgärder uti
ifrågavarande sak. Låstboms uppfattning rörande såväl permissionsförhållanden
som permissionsrätten ombord syntes sålunda alldeles
oriktig. Med fästat avseende å förevarande fall ville fartygschefen
ytterligare framhålla vad den genom generalorder 1125/1915 fastställda
rekrytundervisningen för manskapet vid Flottan innehölle beträffande
tjänstledighet, nämligen att tjänstledighet icke vore att anse såsom
en manskapet tillkommande rättighet utan företrädesvis beviljades
såsom en uppmuntran för ådagalagt gott uppförande och nit i tjänsten.

I slutliga påminnelser anförde därefter Låstbom, att de permissionsansökningar,
som fartygschefen förmält sig hava bifallit, icke inlämnats
förrän permissionsbestämmelserna meddelats, vilket skett icke
genom väbeln utan av kaptenen Cassel själv, men att Låstbom icke
påstått, att permission nekats eldarna vid Saltsjöbaden. Medan fartyget
legat på Hårsfjärden — där enligt fartygschefens uppfattning någon
åstundan ej funnits att gå i land — hade Låstbom på frivakt efter
slutat arbete begärt få gå i land för att få tillfälle göra uppköp o. dyl.,
och då sådan permission alltid söktes hos väbeln, såvitt man hade
betyg, som berättigade till permission, samt icke vore under bestraffning,
hade Låstbom vänt sig till väbeln, men permissionen hade lika
många gånger nekats Låstbom av väbeln, som uppgivit sig hava order,
att inga eldare finge gå i land. Yäbelns meddelande i mässarna, att

eldarna tillsvidare vore permissionsförbjudna, hade icke missförståtts
eller kunnat fattas på mer än ett sätt, då inga särskilda instruktioner
medföljt. På middagen den 13 augusti hade Låstbom hos väbeln
anhållit att få tala med sekonden personligen, men blivit avrådd emedan
väbeln ansett det hopplöst. Låstbom hade då gjort klart för väbeln,
att Låstbom Lomme att hänvända sig till militieombudsmannen, därest
de icke finge permission. På eftermiddagen, mitt under exercisen, hade
de mobiliserade kallats akter över och fått del av permissionsbestämmelserna.
Att Låstbom likväl vänt sig till militieombudsmannen hade
berott på det förut citerade yttrande, som sekonden fällt i närvaro av
11 man utom väbeln. Låstbom hade tagit den uttalade hotelsen lika
säker som om den varit satt i verket.

I skrivelse till högste befälhavaren över kustflottan den 24 januari
1916 yttrade militieombudsmannen härefter följande:

Av fartygschefens första yttrande framginge, att fartygschefen icke
för de förseelser, som en del eldare begått under fartygets uppehåll i
Malmö, utfärdat något allmänt permissionsförbud för eldarna ombord,
utan i stället förklarat, att han ansåge sig icke kunna tillsvidare medgiva
eldarna allmän permission. Att permissionsbestämmelsen, vilken
måhända icke vid tillfället meddelats i samma utförliga form och med
samma förklarande tillägg som i fartygschefens berörda yttrande, kunnat
missförstås, särskilt av icke stamanställda eldare, torde emellertid vara
fullt förklarligt med hänseende till såväl att väbeln fått order att i
eldarmässarna varsko, att eldarna icke finge sätta upp sig hos väbeln,
som ock att vid upprepade tillfällen blåsts för permission för fria
vakten utom eldarna. Av de inkomna yttrandena ville ock synas, som
skulle missförståndet beträffande permissionsbestämmelsen varit allmänt.

Yad anginge fartygschefens åtgärd att i anledning av förseelser,
som 14.9 procent av eldarpersonalen begått, för samtliga eldare meddela
andra permissionsbestämmelser, än som gällde för manskapet i övrigt,
syntes det icke heller ägnat att väcka förvåning, att denna åtgärd
blivit uppfattad såsom ett slags tillrättavisning, helst möjligheten att
efter ansökan hos fartygschefen på grund av särskilda förhållanden få
permission ju icke vore helt och hållet utesluten ens då formligt permissionsförbud
meddelats. Det kunde för övrigt ifrågasättas, om en
sådan åtgärd varit nödvändig för syftet att begränsa permissionen för
eldare, som vore mindre pålitliga och erhållit låga uppförandebetyg,
Militieombudsmannen^ ämbetsberättclse. 25

194

och om det icke för ändamålet varit nog att de eldare, beträffande
vilka en dylik begränsning ansetts nödig, hänvisats att för erhållande
av permission göra skriftlig ansökan hos fartygschefen. Då emellertid
fartygschefen genom sin ifrågavarande åtgärd uppenbarligen icke överskridit
sin befogenhet, fann militieombudsmannen vidare yttrande i
denna del av ärendet från militieombudsmannens sida icke vara av
omständigheterna påkallat.

Fartygschefen hade vitsordat, att de bestämmelser, som han i
anledning av omförmälda förseelser i Malmö meddelat i fråga om
eldarnas permission, kommit att gälla även därefter embarkerade 11
eldare. Det förbiseende, som härutinnan blivit begånget, torde likväl,
så vitt i ärendet vore utrett, hava rättats, så snart fartygschefens uppmärksamhet
blivit fäst därå, och det hade icke ens uppgivits, att
någon skada orsakats av förbiseendet. Det komme fördenskull icke
att föranleda någon militieombudsmannens åtgärd.

5. Tvist angående fullgörande av leveransavtal.

I en till militieombudsmannen ingiven skrift anförde firman
Carl Schtitz j:or bland annat följande:

Enligt kontrakt den 16 juni 1915 hade firman förbundit sig att
under tiden 1 juli—30 september 1915 till Svea livgarde leverera ett
kvantum av c:a 500 kg. rökt fläsk. I de kontrakt, som tillsänts firman,
hade firman före underskrivandet låtit tillskriva »c:a 500 kg.», och de
sålunda kompletterade kontrakten hade sekundchefen underskrivit utan
invändning. Sagda ungefärliga kvantitet hade nämligen annonserats
i »Tidning för leveranser till staten m. m.» för den 18 maj 1915.
Genom det berörda tillägget hade firman ansett sig skyddad mot förlust
genom överrekvisition från regementets sida. Det kvantum, 500
kg., som erfordrades, hade firman reserverat i sina lagerkällare, men
vad därutöver eventuellt kunde erfordras måste köpas i öppna marknaden
till pris betydligt överstigande i kontraktet angivna 1.97 pr kg.,
om rökt fläsk över huvud funnes att köpa. Den 9 september 1915
hade regementet uttagit 575 kg. eller 15 procent överrekvisition, ehuru
firman som säljare enligt gängse affärskutym haft rätt att tolka ordet
»cirka» lika med 5 procent under gränsen 500. Den 18 och den 21
september fordrade emellertid regementet ytterligare leveranser å samma
kontrakt och till samma pris. Samtidigt som firman anskaffat och
levererat det begärda, hade firman meddelat regementsintendenten, att

firman kornme att debitera enligt dagsnotering för vad som uttoges
över 575 kg. Deri 26 september eller tre dagar före leveranstidens
utlöpande rekvirerades ytterligare 100 kg. rökt fläsk. Sedan firman
meddelat, att firman icke hade något rökt fläsk och på grund av stor
brist på fläsk i marknaden icke kunde anskaffa till samma dag, hade
regementsintendenten begärt att få rökt skinka. Av denna vara, som
fanns på lager, hade firman avsänt 100 kg. med uttryckligt framhållande
att varan vore dyrare, och att firman alltså måste debitera därefter.
Då firmans ombud den 11 oktober 1915 infunnit sig hos kassaförvaltningen
i Svea livgardes kasärn för att uppbära betalning för en räkning,
i vilken firman för leveranser under föregående månad tillgodofört sig

för 390 kg. rökt fläsk efter 1 krona 97 öre pr kg. 768 kronor 30 öre,

för 132 kg. rökt fläsk efter 2 kronor 50 öre pr kg. 330 kronor samt

för 100 kg. rökt skinka efter 2 kronor 60 öre pr kg. 260 kronor, hade

emellertid regementsintendenten vägrat att utbetala skillnaden mellan
kontrakts- och dagspris, 132 kronor 96 öre. Summan vore visserligen
obetydlig, men då det gällde en för leverantörer synnerligen viktig
principfråga, kunde firman icke låta det skedda passera oanmärkt.
Under rådande osäkra förhållanden på livsmedelsmarknaden utsatte sig
varje leverantör inom livsmedelsbranchen, som inginge med anbud till
armén, för risken av betydande, kanske ruinerande förluster genom
överrekvisitioner, såvitt icke en gräns för rekvisitionsrätten uppdroges
för regementena. Svea livgardes behov av rökt fläsk under september
skulle enligt annons utgöra ungefär 200 kg., men i verkligheten hade
rekvirerats tre gånger så stor kvantitet.

Vidare omförmälde firman, hurusom i leveranskontrakt, som avsåge
tiden den 1 oktober—den 31 december 1915, firman för att skydda sig för
överrekvisitioner utsatt de annonserade maximisiffrorna. Svea livgardes
förvaltning hade strukit dem, varemot kompletteringen godkänts vid
övriga regementen, till vilka firman hade leveranser för samma period.

Firman anhöll, att Svea livgardes kassaförvaltning måtte förståndigas
att dels utbetala 132 kronor 96 öre dels ock i kontrakten
för sistberörda tid återinsätta de siffror, som utan firmans hörande
strukits därur.

Vid denna skrift hade fogats bland annat:

l:o) ett urklipp ur »Tidning för leveranser till staten m. in.»,
innehållande en annons om upphandling av proviant- och ströartiklar
för Svea livgardes räkning för tiden den 1 juli—den 30 september 1915.
Genom denna annons hade infordrats anbud å leverans av »erforderliga
kvantiteter» av angivna slag av proviant- och ströartiklar; och med -

196

delades »upplysningsvis* till vilka kvantiteter åtgången av de särskilda
artiklarna beräknats för de olika månaderna; varande åtgången av
rökt fläsk beräknad för vardera av månaderna juli och augusti till
150 kg. och för september till 200 kg. eller sålunda för det nämnda kvartalet
till 500 kg. Annonsen innehöll vidare, jämte annat, att de uppgivna
kvantiteterna på grund av nuvarande förhållanden kunde bliva
underkastade större eller mindre förändringar, ävensom att förordningen
den 17 november 1893 angående statens upphandlings- och entreprenadväsende
m. m. skulle lända till efterrättelse för ifrågavarande utbjudande
;

2:o) ett den 16 juni 1915 av sekundchefen för Svea livgarde å
Kungl. Majtts och kronans vägnar med firman upprättat kontrakt angående
leverans av proviantartiklar för regementets räkning under år
1915. Enligt kontraktet ålåg det firman att i enlighet med de villkor,
som funnos angivna i den annons om upphandling av proviantartiklar
för Svea livgarde under år 1915, vilken varit införd i Tidning för
leveranser till staten den 18 maj 1915, i mån av behov på rekvisition
leverera under år 1915 erforderliga kvantiteter rökt sidfläsk till 197
öre pr kg. Framför orden »rökt sidfläsk», som skrivits med maskin,
hade, likaledes med maskinskrift men i annan färg, tillsatts orden »c:a
500 kg.» inom parentes. Kontraktet innehöll den bestämmelse, att uti
allt, som icke genom kontraktet vore särskilt överenskommet och
stadgat, förordningen den 17 november 1893 angående statens upphandlings-
och entreprenadväsende skulle lända till efterrättelse; och

3:o) avskrift av ett meddelande från regementsintendenten vid
Svea livgarde E. G. Lilliehöök till firman Carl Schutz j:or den 18 september
1915 av innehåll, att firmans förbindelse angående leverans av
rökt sidfläsk avsåge regementets behov av denna artikel till och med
den 30 september 1915; att, därest rekvisitioner å varan ej vidare effektuerades
av firman, upphandling därav komme att ske på firmans bekostnad;
att en av firman å regementet tillhandakommet kontraktsexemplar
gjord anteckning, att regementets behov för 4:e kvartalet 1915
skulle utgöra av gödkalv c:a 3,600 kg. och av bräckkorv c:a 2,600 kg.,
såsom stridande mot innehållet i såväl kungörelsen om upphandlingen
som det av firman angivna, på nämnda kungörelse grundade anbud,
icke kunde godkännas; samt att med anledning härav anteckningen
strukits på regementets kontraktsexemplar.

Sedan militieombudsmannen anmodat sekundchefen för Svea livgarde
och regementsintendenten Lilliehöök att avgiva yttrande över
ovannämnda klagoskrift, inkom ytterligare en skrift från firman. 1

1117

denna skrift meddelade firman, att firman i enlighet med lämnad hänvisning
anfört besvär hos arméförvaltningens intendentsdeparteinent
genom en inlaga av i huvudsak samma innehåll som den till militieombudsmannen
ingivna klagoskriften, dock att frågan om de strukna
ungefärliga kvantitetssiffrorna icke berörts i besvären. Vidare anförde
firman, att firman haft att till regementet leverera rökt medvurst, varav
åtgången i upphandlingsannonsen beräknats till 1,000 kg. Härav hade
firman under månaderna juli—september 1915 levererat tillsammans
342 kg., så att 658 kg. funnos olevererade av denna vara, som firman
varit skyldig att hålla till regementets disposition. Regementsintendenten
borde hava bestämt utspisning härav i stället för att genom
hot tilltvinga sig leverans av rökt fläsk, varigenom firman skulle förlora
både på att leverera en vara, som stigit, och icke få leverera eu
annan vara, som firman uppköpt för regementets räkning. Det såge
ut som om regementet underlåtit att uttaga kontraherade kvantiteten rökt
medvurst för att i stället göra motsvarande överrekvisition av rökt
fläsk. Dessa båda artiklar kunde mycket väl ersätta varandra synnerligen
som marschförplägnad, men för leverantören vore det icke likgiltigt
att rekvisitionerna å dessa artiklar gjordes utan hänsyn till
annonserade och kontraherade kvantiteter. Om alla regementen gjorde
sina rekvisitioner på liknande sätt, skulle leverantörer icke våga gå in
med anbud under nuvarande osäkra tider eller ock nödgas ingå med
så höga pris, att de kände sig tryggade för eventuella förluster genom
överrekvisitioner eller underrekvisitioner. Den, som i sista hand komine
att lida på en sådan regim, bleve naturligtvis kronan.

Jämväl i anledning av sistnämnda skrift infordrade militieombudsmannen
yttrande av sekundchefen och regementsintendenten Lilliehöök.

I ett av sekundchefen därefter avgivit yttrande, i vilket regementsintendenten
Lilliehöök förmälts till alla delar instämma, framhölls
under hänvisning till ovan berörda annons, att anbud infordrats å leverans
av erforderliga kvantiteter av i annonsen närmare angivna slag av
proviantartiklar; att beträffande artiklarna rökt fläsk och rökt medvurst
upplysningsvis meddelats, att åtgången därav beräknats till 500
resp. 1,000 kg.; samt att i annonsen till spekulanters kännedom vidare
meddelats, att de uppgivna kvantiteterna på grund av dåvarande förhållanden
kunde bliva underkastade större eller mindre förändringar. Beträffande
sistnämnda bestämmelse anfördes i yttrandet, att införandet
därav i upphandlingsannonsen varit välbetänkt och nödvändigt, såsom
tydligt framginge därav, att man vid tiden för proviantbehovets uträknande
icke kunnat förutse, att genom en senare daterad generalorder

198

årsklassen 1914 ä — utgörande c:a 800 man — skulle anbefallas
kvarstanna i tjänst ytterligare 21 dagar under 3:e kvartalet. Detta förhållande
betydde nämligen för regementet utspisande av c:a 16,800
portioner mera än vad vid tiden för upphandlingsannonsens införande i
tidningarna beräknats.

I yttrandet anfördes ytterligare följande. Vad anginge det rölcta
fläsket, vilket användes såväl i den ordinarie utspisningen som till torrskaffning
och extra förplägnad, måste givetvis ett ökat portionsantal
medföra ökning i förut beräknat behov. Rökt medvurst användes
i manskapets utspisning uteslutande såsom torrskaffning under sådana
marscher och fälttjänstövningar, då endast två huvudmål om dagen
utspisades. Dessutom ägde den regementet tillhöriga personal, som
ej voro berättigad till naturaportioner, rätt att från regementets
proviantmagasin mot kontant ersättning uttaga rökt medvurst, vilket
icke vore fallet med artikeln fläsk. Åtgången av rökt medvurst vore
sålunda beroende av faktorer, vilka det icke läge i sekundchefens makt
att helt och hållet behärska. Ty dels kunde enskilda personer uttaga
mindre kvantitet medvurst än vad vid tiden för upphandlingsannonsens
införande i tidningen beräknats dels kunde beräknade fälttjänstövningar
inskränkas av högre myndighet. Firman hade genom inlämnat anbud
åtagit sig att under tiden 1 juli—30 september 1915 leverera regementets
behov av rökt fläsk och rökt medvurst. Kvantitetssiffrorna
hade tillagts i kontraktet sedan sekundchefen godkänt detsamma med
sitt namn. Genom att införa dessa siffror hade firman förfarit egenmäktigt
och i allt fall frångått sitt i anbudet erbjudna åtagande. Då
kontraktet skulle fullgöras i enlighet ej mindre med avgivet anbud än även
med de villkor, som funnes angivna i upphandlingsannonsen, saknade
de av klaganden införda kvantitetssiffrorna all betydelse. För fullgjorda
leveranser hade firman erhållit gottgörelse i enlighet med i anbud och
kontrakt stipulerade pris. Den ytterligare likvid med 132 kronor 96
öre, som firman fordrat, hade på ovan anförda skäl givetvis icke kunnat
betalas, utan hade firman fått anvisning, till vilken myndighet den
skulle ingiva sina besvär, därest den icke vore nöjd med beslutet. Att
i det leveranskontrakt, som avsåge tiden 1 oktober—31 december 1915,
de av firman insatta kvantitetssiffrorna blivit av sekundchefen strukna
ägde sin riktighet. Motivet för denna åtgärd, varom sekundchefen
underrättat firman, vore att i annat fall kontraktet icke överensstämde
med det av firman ingivna anbudet, vilket avsåge regementets behov
under sagda tid. Med stöd av förordningen angående statens upphandlings-
och entreprenadväsende vore sekundchefen skyldig tillse, att

199

de på officiel] upphandling grundade kontrakten vore fullt överensstämmande
med antagna anbud. Ett annat förfarande skulle varken
befordra statens intressen eller skydda sekundchefen inför de anbudsgivare,
vilkas anbud icke blivit antagna.

Vid detta yttrande hade fogats styrkt avskrift av två till sekundchefen
för Svea livgarde ställda anbud, enligt vilka firman Carl Schiitz
j:or erbjudit sig att leverera, enligt den ena på sätt annons i Tidning
för leveranser till staten in. m. för den 11 maj 1915 angåve, under tiden
1 juli —30 september 1915 regementets behov av vissa uppräknade artiklar,
bland dem rökt fläsk och rökt medvurst, samt enligt det andra på sätt
annons i nyssnämnda tidning för den 17 augusti 1915 angåve, under
tiden 1 oktober—31 december 1915 regementets behov av uppräknade
proviantartiklar. Någon kvantitetssiffra fanns icke angiven i någotdera
anbudet.

Firman ingav därefter till militieombudsmannen dels avskrift
av ett meddelande från regementsintendenten Lilliehöök till firman
den 24 november 1915, enligt vilket generalordern om kvarhållande av
årsklassen 1914 ä diariiförts vid regementet den 15 juli 1915 samt
nämnda årsklass anbefallts kvarstanna i tjänst de tjuguen sista dagarna
i september 1915, dels ock en den 30 november 1915 dagfecknad, med
firmans namn underskriven specifikation å levererade proviantartiklar,
enligt vilken firman under tiden från och med den 14 juli till och
med den 27 september levererat 807 kg. rökt fläsk, varav 575 kg.
under tiden till och med den 9 september. I sammanhang med inlämnandet
av sistnämnda handlingar anförde firman uti avgivna påminnelser
bland annat, att då den oberäknade ökningen av portionsantalet
genom kvarhållandet av årsklassen 1914 ä komme på tiden
från och med den 10 till och med den 30 september 1915 samt enligt
nämnda specifikation 575 kg. rökt fläsk uttagits redan den 9 september,
vad sekundchefen yttrat därom, att de uppgivna kvantiteterna på
grund av nuvarande förhållanden kunde bliva underkastade större eller
mindre förändringar, icke kunde tillämpas såsom motiv för överrekvisitionen.

Enligt vad militieombudsmannen inhämtat hade arméförvaltningens
intendentsdepartement vid prövning av firmans ovanberörda besvär
genom skrivelse till chefen för IV. arméfördelningen den 30 november
1915 medgivit, att den begärda ersättningen 132 kronor 96 öre finge
utbetalas till firman. I denna del av ärendet fann militieombudsmannen
därför ej anledning avgiva något yttrande.

200

Yad angick firmans klagomål däröver, att kvantitetssiffror, som
av firman insatts i ett kontrakt om leverans av proviantartiklar under
4:e kvartalet 1915, blivit strukna av sekundchefen, var det ä
ena sidan obestridligt, att en anbudsgivare, vars anbud antagits och
med vilken skriftligt kontrakt skulle författningsenligt upprättas, vore
skyldig att avsluta kontrakt i full överensstämmelse med anbudet och
de villkor, till vilka anbudet hänförde sig. De avvikelser i en eller annan
riktning, som en anbudsgivare kunde söka åstadkomma vid kontraktets
avslutande, torde följaktligen, så vitt de ej godkändes av medkontrahenten,
vara utan betydelse för frågan angående omfattningen av anbudsgivarens
förpliktelse. Då i förevarande fall firman Carl Schutz j:or
i tydlig och uppgiven avsikt att få leveransskyldigheten bestämd till
att omfatta de kvantiteter, som enligt upplysning i leveransannonsen
beräknats komma att åtgå under ifrågavarande kvartal, vid kontraktets
underskrivande i detsamma infört motsvarande siffror, torde sekundchefen;
om han funnit firmans omförmälda förfarande strida mot bestämmelserna
i annonsen och anbudet, varit både berättigad och skyldig
att vägra godkänna samma förfarande. Å andra sidan kunde dock
ifrågasättas, huruvida icke därvid annan åtgärd än en överstrykning
av kvantitetssiffrorna lämpligen bort vidtagas, eftersom denna åtgärd
allenast angav sekundchefens uppfattning av sakläget och frågan, om
firman genom kontrakt utfäst sig att leverera vad som stämde med
kontraktet, sådant det lydde då det av firman underskrevs, eller att
fullgöra sitt anbud, sålunda i viss mån lämnades öppen. Givetvis vore
det önskvärt att stridigheter om tydningen av ett leveranskontrakt
förebyggdes, och att de möjligheter till sådana stridigheter, som yppades
redan vid kontraktets upprättande, så vitt möjligt omedelbart avlägsnades.
Y ad förordningen om statens upphandlings- och entreprenadväsende
m. m. innehåller om anbudsgivare, som, efter det hans anbud
antagits, underlåter att inom föreskriven tid avsluta kontrakt, syntes
höra tillämpas även där anbudsgivaren vägrade att avfatta kontraktet
i enlighet med det avgivna och godkända anbudet. Då någon skada
icke kunde antagas hava uppkommit genom överstrykningen av siffrorna,
fann militieombudsmannen emellertid icke heller i denna del av
ärendet någon åtgärd från militieombudsmannens sida vara erforderlig.

201

0. Fråga, vilket truppförband i visst fall skulle utbetala
portionsgottgörelse till värnpliktig.

Uti eu till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde värnpliktige
nr 3320 45/1914 y Sigurd Härdelin Huvudsakligen följande.
Klaganden tillhörde 7. kompaniet vid Göta livgarde, men vore såsom
student placerad å studentkompaniet vid Svea livgarde. Sedan den
20 december 1915 tjänstgjorde klaganden såsom skrivbiträde å lantlörsvarsdepartementets
kommandoexpedition. I anledning av sist omförmälda
tjänstgöring hade klaganden på egen ansökan blivit av sekundchefen
för Svea livgarde genom regementsorder den 24 december 1915
beviljad kontant portionsersättning. Kassaförvaltningen vid Svea livgarde
hade emellertid sedermera vägrat utbetala dylik ersättning till
klaganden under åberopande såsom skäl att klaganden tillhörde °Göta
livga,rde. Klaganden hade i anledning härav ingivit ansökan om kontant
portionsersättning till sekundchefen för Göta livgarde. Enligt vad
klaganden av vederbörande befäl å sistnämnda regementes 7. kompani
inhämtat, hade regementsintendenten vid Göta livgarde i anledning
av klagandens ansökan förklarat, att det tillkomme Svea livgarde
att giva klaganden den begärda ersättningen. Klaganden, som uppgav
sig icke kunna till följd av sin tjänstgöring å kommandoexpeditionen
deltaga i utspisningen vid något av regementena, anhöll
om militieombudsmannens biträde till utbekommande av ifrågavarande
portionsersättning.

I anledning av berörda klagoskrift anmodade militieombudsmannen
chefen för IV. arméfördelningen att inkomma med vederbörandes yttrande
jämte eget utlåtande.

I avgivet yttrande anförde sekundchefen för Svea livgarde följande.
Med hänsyn därtill, att Härdelins tjänstgöring vid lantförsvarsdepartementets
kommandoexpedition lade hinder i vägen för hans utspisning''
vid regementet, bestämde sekundchefen på grund av bestämmelserna i
fredsförplägnadsreglementet § 4: 2, att Härdelin ägde utbekomma kontant
portionsersättning i stället för naturaportion. Detta beslut, som sekundchefen
icke fattat på regementsintendentens föredragning, var givetvis
dikterat jämväl av sekundchefens uppfattning, att Härdelin utbekom
sina övriga kontanta avlöningsförmåner vid underavdelning tillhörande
Svea livgarde. Förhållandet vore emellertid att Härdelin, som tilldelats
Göta livgarde, utbekomma sina kontanta avlöningsförmåner från sist Militieombudsmannens

ämbetsberäitelse. or

202

nämnda truppförband. Som regeln vore, att tilldelad kontant portionsgottgörelse
lämpligen borde avföras å samma avlöningslista som vederbörande
tillkommande övriga kontanta förmåner, syntes formella skäl
tala för att Härdelin bort utbekomma honom tilldelad kontant portionsgottgörelse
från Göta livgarde. Då sekundchefen emellertid tilldelat
Härdelin kontant portionsgottgörelse i stället för naturaportion, hade
sekundchefen nu dels anbefallt regementets kassaförvaltning att så snart
Härdelins tjänstgöringsförhållanden i sådant avseende blivit kända, utbetala
honom på grund av sekundchefens ovannämnda beslut tillkommande
gottgörelse, dels ock bestämt att Härdelins rätt att vid regementet
utbekomma kontant portionsgottgörelse i stället för naturaportion
skulle upphöra att gälla från och med den 10 innevarande
mars, från vilken datum genom överenskommelse Göta livgarde övertoge
sådan utbetalning.

Sekundchefen för Göta livgarde anförde för sin del följande.
Enligt Härdelins skrivelse till militieombudsmannen hade sekundchefen
för °Svea livgarde å regementsorder den 23 januari 1916 beviljat
Härdelin kontant portionsersättning. Härom hade dock Göta livgarde
icke erhållit någon underrättelse. Den 31 januari 1916 inlämnade
Härdelin å 7. kompaniets av Göta livgarde expedition en skrivelse,
vari han av sekundchefen anhöll om kontant portionsersättning. I
denna meddelade även Härdelin, att sekundchefen för Svea livgarde
beviljat honom dylik. När nämnda skrivelse förevisades för regementsintendenten,
gjorde denne å densamma följande blyertsanteckning:
»Då mannen är i portion vid I. 1, är det sekundchefen för I. 1 som
avgör denna fråga samt — därest portionsersättning tillerkännes honom

_ I. l:s kassaförvaltning, som utbetalar densamma.» Härdelin hade

varit i portion vid Svea livgarde alltsedan han med studentkompaniet
förlädes vid detta regemente. Med hänsyn till kontrollen över att ej
samma person erhölle både naturaportion och kontant portionsersättning,
syntes det sekundchefen både naturligt och lämpligt, att portionsersättningen
utbetalades vid det regemente, där vederbörande i fråga
om förplägnad vore redovisad. Saken vore emellertid nu så ordnad,
att Härdelin från och med den 10 mars 1916 erhölle i stället för
portion, kontant gottgörelse med 60 öre pr portion från Göta livgarde,
vilken gottgörelse dessförinnan lämnats honom av Svea livgarde.

I avgivet utlåtande anförde slutligen arméfördelmngschefen. Av
de gjorda utredningarna torde framgå, att Härdelin såsom tillhörande
studentkompaniet blivit förlagd vid Svea livgarde från tidpunkten för

20.‘f

studentkompaniets organiserande efter att förut hava tillhört och varit
förlagd vid Göta livgarde. Med studentkompaniets förläggning till
»Svea livgardes kasern hade också följt detta regementes övertagande
av manskapets underhåll. Enligt fredsförplägnadsreglementets föreskrifter
skall manskap under all tjänstgöring erhålla antingen portion
eller kontant ersättning härför; den senare kunde utgå just vid sådant
fall, som det här föreliggande. Sekundchefen för Svea livgarde hade
också enligt befogenhet tilldelat Härdelin kontant portionsgottgörelse
i stället för naturaportion, och hade vid sådant förhållande nämnda
sekundchef antingen bort vid egen kassaförvaltning låta utbetala portionsgottgörelsen
till Härdelin, vilket hade varit det enklaste och för kontrollens
skull naturligaste, eller ock hos sekundchefen för Göta livgarde
anmäla, att Härdelin tilldelats portionsersättning samt särskilt anhållit
om gottgörelsens tillställande Härdelin genom kassaförvaltningens vid
Göta livgarde försorg i samband med övriga avlöningsförmåners utbekommande;
i annat fall vore det omöjligt för kassaförvaltningen vid
Göta livgarde att veta. om någon av regementets till Svea livgarde
förlagd och därstädes förplägad personal vore berättigad till portionsgottgörelse
eller icke. Även om, såsom sekundchefen för Svea livgarde
i sitt yttrande sade, regeln vore, att kontant portionsgottgörelse avfördes
å samma avlöningslista som vederbörandes övriga kontanta förmåner,
torde emellertid denna regel av praktiska skäl aldrig varken
böra eller lämpligen kunna tillämpas vid från flera truppförband
sammandragna skolor, utbildningskurser eller dylikt. Då nu emellertid
tvekan uppstått hos tvenne regementschefer (kassaförvaltningar) om
lämpligaste och rätta sättet för kontant portionsgottgörelses utbetalande,
hade arméfördelningseliefen, med hänvisning till § 4 mom. 2 i fredsförplägnadsreglementet,
för samtliga honom underlydande truppförbandschefer
föreskrivit att, därest manskap från främmande truppförband i
och för sitt underhåll hänvisades eller förlädes till visst truppförband,
detta sistnämnda truppförbands chef vore berättigad och skyldig att,
på sätt gällande författningar eljest det medgåve, ej mindre bevilja
manskap portionsgottgörelse, än även tillse att dylik gottgörelse utbetalades
från till nämnda chefs förfogande stående kassaförvaltning.
Av utredningen framginge ock, att Härdelin numera erhållit honom
tillkommande portionsgottgörelse.

Enär, enligt vad handlingarna utmärkte, rättelse i det överklagade
förhållandet vunnits, fann militieombudsmannen icke erforderligt
att i anledning av klagomålen vidtaga ytterligare åtgärd.

204

7. Fråga huruvida krigsavlöning skulle utgå för viss tjänstgöring.

Värnpliktige nr 464 73/1918 A. Stockman anhöll uti en till
militieombudsmannen insänd skrift om upplysning, huruvida han vore
berättigad att uppbära krigsavlöning för 42 dagars krigstjänstgöring
efter repetitionsövningarnas år 1914 avslutande, därvid Stockman uppgav,
att han och med honom i värnpliktshänseende likställda, som
varit i tjänst vid Norrlands dragonregemente, blott uppburit en avlöning
av 50 öre för dag, under det att andra värnpliktiga erhållit
81 öre för dag.

Uti avgivet yttrande anförde kassaförvaltningen vid berörda regemente
följande.

Jämlikt då gällande bestämmelser skulle 1913 års klass undergå
en sammanlagd fredsutbildning av 365 dagar, sålunda fördelade (inoch
utryckningsdagar ej inräknade):

beväringsrekrytskola och 1. repetitionsövning lo november 1913 3

oktober 1911 ......................................................................... 323 dagar

2. repetitionsövning 21 augusti—3 oktober 1915.................... ^2 >

Summa 365 dagar

I enlighet med kungl. brevet av den 31 augusti 1914 kvarhölls
denna årsklass i tjänst »tills vidare», vilket i verkligheten blev 42
dagar, eller tillsammans med förut under åren 1913 och 1914 fullgjord
tjänstgöring 365 dagar.

Åberopade kungl. brevet föreskreve, att ersättning för ifrågavarande
tjänstgöring, i vad den överskrede tiden för fredsutbildning en,
skulle utgå med bland annat kontant avlöning jämlikt föreskrifterna i
krigsavlöningsreglementet.

Enär dels kungl. brevet i fråga icke innehölle något om, att
detta kvarhållande i tjänst skulle räknas såsom krigstjänstgöring, dels
kvarhållandet i tjänst tillsammans med förut fullgjord tjänstgöring icke
överskridit den för fredsutbildning fastställda tiden (365 dagar) utan
uppgått till just detta dagantal, hade kassaförvaltningen ansett sig förhindrad
att anbefalla utbetalande av annan avlöning än fredsavlöning.

Då militieombudsmannen icke fann sig övertygad om riktigheten
av vad kassaförvaltningen i sitt yttrande andragit, anmodade militieombudsmannen
arméförvaltningens civila departement att i ärendet avgiva
utlåtande.

I det utlåtande, som departementet avgav i anledning härav,
yttrade departementet följande.

Genom nådigt brev den 31 augusti 1914 angående värnpliktigas
kvarhållande i tjänst m. in. hade Kungl. Maj:t förordnat, bland annat,
att de årsklasser, däribland 1913 års klass, som då underginge fredsutbildning,
skulle även efter den tid, denna enligt värnpliktslagen
borde sluta, kvarhållas i tjänst tillsvidare, samt att ersättning för
denna tjänstgöring, i vad den överskrede tiden för fredsutbildningen,
skulle utgå sålunda, att de värnpliktiga ägde åtnjuta, förutom under
vanlig fredstjänstgöring utgående naturaförmåner, kontant avlöning
jämlikt föreskrifterna i då gällande krigsavlöningsreglemente.

Vidare hade Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 11 september
1914 angående hemförlovning av värnpliktiga m. m. förordnat, bland
annat, att 1913 års klass, som då underginge fredsutbildning, skulle,
utom vad anginge mobiliserade delar av lantförsvaret, hemförlovas den
16 november 1914.

Av kassaförvaltningens i ärendet avgivna yttrande framginge, att
kassaförvaltningen, med hänsyn till vad som stadgats i ovannämnda
nådiga brev den 31 augusti 1914, funnit sig icke kunna för ifrågavarande
ytterligare tjänstgöring utbetala annan ersättning än fredsavlöning,
enär, enligt vad kassaförvaltningen trott sig finna, nämnda
tjänstgöring tillsammans med den förut fullgjorda fredstjänstgöringen
just uppgått till och sålunda ej överskridit den för värnpliktiga av
ifrågavarande års klass enligt värnpliktslagen stadgade fredstjänstgöring
eller tillhopa 365 dagar.

Mot riktigheten av kassaförvaltningens tolkning av ifrågavarande
föreskrifter ansåge departementet sig böra framhålla, att några bestämmelser
ej blivit meddelade, på grund av vilka värnpliktiga vid
Norrlands dragonregemente, tillhörande 1913 års klass medgivits rätt
att tillgodoräkna sig förevarande tjänstgöring på grund av 28 § värnpliktslagen
såsom fullgjord 2. repetitionsövning. I enlighet med bestämmelserna
i 1901 års värnpliktslag samt generalorder nr 2216/1914
hade dessa värnpliktiga haft att fullgöra nämnda repetitionsövning
under tiden den 26 augusti—den 6 oktober 1915. Vid sådant förhållande
och då departementet ansåge, att med det i nådigt brev den
31 augusti 1914 förekommande uttrycket »tiden för fredsutbildningen»
uppenbarligen avsetts tiden för den för år 1914 fastställda fredsutbildningen
syntes Stockman under sin ifrågavarande tjänstgöring, vilken
varit att hänföra till krigstjänstgöring enligt § 28 värnpliktslagen,
hava bort erhålla krigslön enligt de genom nådiga brevet den 31

206

augusti 1914 stadgade grunder och sålunda med 8 kronor 10 öre för
lönetermin.

Slutligen ville departementet meddela, att, enligt vad av hos
departementet förda diarier framginge, besvär ej blivit av Stockman
hos departementet anförda över kassaförvaltningens åtgärd att till
honom för ifrågavarande tjänstgöring utbetala allenast avlöning enligt
bestämmelserna i fredsavlöningsreglementet.

I anledning av vad departementet sålunda i sitt utlåtande anfört
anmodade militieombudsmannen kassaförvaltningen att inkomma
med förnyat yttrande i ärendet.

Uti förnyat yttrande anförde kassaförvaltningen följande. Då den
ifrågavarande tjänstgöringen pågick och avlöningen utbetalades, kunde
ingen gärna förutse eller förutsäga, om bestämmelser skulle komma att
utfärdas, genom vilka 1913 års klass skulle medgivas rätt att tillgodoräkna
sig berörda tjänstgöring såsom fullgjord repetitionsövning. Årsklassen
kvarhölls tillsvidare och hemförlovades sedermera efter 42 dagars
tjänstgöring. Detta tydde enligt kassaförvaltningens förmenande på,
att dylika bestämmelser skulle komma att utfärdas. Arméförvaltningens
civila departement »ansåge», att med det i nådiga brevet den
81 augusti 1914 förekommande uttrycket »tiden för fredsutbildningen»
uppenbarligen avsetts tiden för den för år 1914 fastställda fredsutbildningen.
Därmed vore ingalunda fastställt, att så vore förhållandet.
Generalorder nr 119 den 31 januari 1913 bestämde fredsutbildningen
för 1913 års klass till 365 dagar. Dessa vore icke tilländalupna, då
årsklassen efter utgången av första repetitionsövningen kvarhölls. Dessutom
sade icke, såsom förut anförts, nådiga brevet, att årsklassen skulle
kvarhållas för krig stjänstgöring, vilket däremot uttryckligen sagts och
fortfarande sades i alla generalorder och kungl. brev, som avsåge tjänstgöring
på grund av § 28 värnpliktslagen. Slutligen finge kassaförvaltningen
meddela, att Stockman aldrig rekvirerat någon förhöjning
i avlöning, följaktligen hade ingen besvärshänvisning utfärdats, och
Stockman ej heller anfört besvär hos arméförvaltningens civila departement.

Då det av vad i ärendet förekommit ville synas som om Stockman
för ifrågavarande tid skulle ägt rätt att i avlöning utfå 81 öre
om dagen, uppmanades han genom en ämbetsskrivelse från militieombudsmannen
att hos kassaförvaltningen vid regementet anhålla att
utfå vad han för litet uppburit, varjämte han, för den händelse hans
anhållan icke vunne bifall, tillråddes begära besvärshänvisning för
talans fullföljd.

207

8. Fråga om penningbidrag för icke vapenför värnpliktig för tjänstgöring
efter ingången av november 1915.

I anledning av klagomål, som icke vapenföre värnpliktige nr 781
35/1914 y Samuelsson hos militieombudsmannen anfört däröver, att han
för tjänstgöring efter ingången av november 1915 icke bekommit
penningbidrag enligt kungörelsen den 3 juni 1915 med 50 öre för dag,
anmodade militieombudsmannen kassaförvaltningen vid Västgöta regemente
att avgiva yttrande. Uti med anledning härav avgivet yttrande
anförde kassaförvaltningen, hurusom ifrågavarande värnpliktiga ägde
jämlikt kungl. brevet till arméförvaltningens civila departement den 3
september 1915 »utfå penningbidrag allenast med ett belopp, som skolat
utgå, därest tjänstgöringen ägt rum före den 1 november 1915 eller
20 öre om dagen».

Anledning var emellertid att antaga, att det av kassaförvaltningen
omnämnda kungl. brevet var detsamma som departementet i
skrivelse den 29 november 1915 i ett annat ärende hos militieombudsmannen
åberopat. Departementet anförde härom, att Kungl. Maj:t
genom nådigt brev den 3 september 1915 aktat skäligt föreskriva att,
utan hinder av bestämmelserna i ovanberörda kungörelse den 3 juni
1915, finge till de i värnpliktslagen den 17 september 1914 § 27 mom.
1 B a) och C samt mom. 2 B omförmälda värnpliktiga, vilka år 1915
fullgjorde tjänstgöring jämlikt bestämmelserna i § 27 mom. 2 B eller
D, utbetalas penningbidrag jämväl för tjänstgöringstiden före den 1
november 1915 med 50 öre om dagen. I händelse det av kassaförvaltningen
åberopade kungl. brevet den 3 september 1915 vore detsamma
som det utav departementet åberopade, framhöll militiombudsmannen i
skrivelse den 28 december 1915 till kassaförvaltningen, att detta kungl.
brev, vari enligt departementets yttrande de icke vapenföra värnpliktiga
ej avsåges, ej torde hava någon tillämpning beträffande tjänstgöring efter
ingången av november 1915, från och med vilken tidpunkt kungörelsen
den 3 juni 1915 syntes vara avsedd att gälla utan inskränkning. Då
det emellertid icke vore uteslutet, att något ytterligare kungl. brev
angående värnpliktigas dagavlöning kunde hava utfärdats den 3 september
1915, anmodade militieombudsmannen kassaförvaltningen att
inkomma med avskrift av det av kassaförvaltningen åberopade kungl.
brevet av sistnämnda dag.

Såsom svar härå insände kassaförvaltningen avskrift av ifråga -

208

varande kungl. brev, som befanns vara det av departementet såsom
ovan nämnts åberopade. I sammanhang härmed anförde regementsintendenten,
kaptenen Bengt Eric Carlsten följande. Honom veterligen
funnes ingen kategori värnpliktiga utom just de icke vapenföra av
1914 y årsklass, som sista punkten i berörda kungl. brev kunde tilllämpas
på. Vid jämförelse mellan denna punkt och regeringsrättens
utslag den 30 november 1915, vari fastställts, att en icke vapenför
värnpliktig av årsklassen 1914 y (inryckt före den 1 november 1915)
skulle hava 20 öre om dagen under de 180 första dagarna och 50 öre
under återstoden av tjänstgöringstiden, syntes det regementsintendenten
vara fullt rättvist, att en dylik av samma kategori, som inryckt efter
den 1 november skulle åtnjuta samma penningbidrag. Eljest skulle
det hava blivit mycket mera ekonomiskt fördelaktigt att komma med
bland de sist utkallade av denna årsklass än bland de första. Samma
förhållande inträffade för en del, som fått uppskov och nu skulle fullgöra
sin värnpliktstjänstgöring. Tack vare att de fått uppskov från
ordinarie tjänstgöringstid skulle de nu uppbära över dubbla avlöningsförmåner.
Detta kunde icke vara konsekvent och rättvist.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
departementet att inkomma med utlåtande i ärendet.

I den skrivelse varigenom sagda utlåtande infordrades anförde
militieombudsmannen vidare: Skulle departementet finna Samuelsson

och med honom i värnpliktshänseende likställda berättigade att efter
ingången av november 1915 erhålla penningbidrag med 50 öre för
dag, hemställde militieombudsmannen, huruvida departementet icke
ville meddela underlydande myndigheter tydlig föreskrift i ämnet.

I anledning härav överlämnade departementet från bemälde regementsintendent
införskaffat utdrag av arméfördelningsorder, innefattande
tillämpningsbestämmelser till generalorder den 25 november 1914, nr
2216, beträffande icke vapenföras av årsklassen 1914 y inkallelse till
tjänstgöring vid, bland annat, nämnda regemente, varav syntes framgå,
att Samuelsson inkallats till 240 dagars tjänstgöring i en följd med
inryckning den 25 oktober 1915. varjämte departementet anförde
följande.

Av handlingarna i ärendet framginge, att regementsintendenten
beträffande Samuelssons rätt till penningbidrag åberopat föreskriften i
sista punkten i kungl. brevet den 3 september 1915 angående höjning
av penningbidraget till vissa värnpliktiga m. m., varigenom föreskrivits,
att för värnpliktstjänstgöring, å vilken bestämmelserna i 1914 års värnpliktslag
§ 54 mom. 2 eller i äldre lag i fråga om tjänstgöringstidens

200

längd skulle tillämpas, skulle, även om samma tjänstgöring infölle efter
den 1 november 1915, utgå penningbidrag (penningtillskott) allenast
med belopp, som skolat utgå, därest tjänstgöringen ägt rum före
sistnämnda dag.

Enligt sin ordalydelse avsåge det av regementsintendenten åberopade
kungl. brevet den 3 september 1915 uppenbarligen endast sådana
vapenföra värnpliktiga av fotfolket av årsklassen 1914 y ävensom sådana
värnpliktiga i allmänhet av äldre årsklasser, vilka på grund av beviljat
uppskov, laga förfall eller dylik anledning icke kommit att fullgöra
värnpliktstjänstgöring, som eljest skolat fullgöras före sistnämnda dag.
I följd härav kunde departementet ej dela den av regementsintendenten
uttalade uppfattningen, att denna bestämmelse skulle kunna givas sådan
tillämpning å icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen 1914 y att desamma
för tjänstgöring efter den 1 november 1915 först från och med
den 183. dagen skulle bliva berättigade till penningbidrag av 50 öre
för dag.

Å samtliga sistnämnda värnpliktiga skulle i avseende å tjänstgöringstidens
längd utan inskränkning tillämpas 1914 års värnpliktslags
bestämmelser, och måste samma värnpliktiga därför, i den mån
deras tjänstgöring infölle efter den 1 november 1915, oberoende av
deras inryckningstid vara berättigade att uppbära penningbidrag efter
50 öre enligt stadgandet i § 56 i avlöningsreglementet för armén, sådan
denna paragraf från och med berörda den 1 november lydde enligt
kungörelsen den 3 juni 1915.

Beträffande penningbidraget för icke vapenför värnpliktig av årsklassen
1914 y under tid, han före nyssnämnda den 1 november
1915 varit i tjänstgöring, ansåge departementet däremot övergångsbestämmelsen
till berörda kungörelse vara tillämplig på det sätt, som
fastslagits genom regeringsrättens av regementsintendenten åberopade
utslag den 30 november 1915, eller att penningbidraget skulle utgå
med 50 öre för dag från och med 183. dagen, men dessförinnan med
20 öre för dag.

I enlighet härmed och med hänvisning i övrigt till den utredning
i hithörande hänseenden, som av departementet förebragts i dess skrivelse
till militieombudsmannen den 29 november 1915 i anledning av
en anmälan av värnpliktige P. C. Holby* ville departementet uttala,
att departementet ansåge Samuelsson hava varit berättigad att åtnjuta
penningbidrag med allenast 20 öre för dag för dagarna från och med

* Jfr äril betsberättelsen till 1916 års riksdag sid. 84- tf.

Militieombudsmannens (imbetsberättelse. 07

210

den 27 till och med den 31 oktober 1915, men för all tjänstgöring
från och med den 1 november 1915 med 50 öre för dag.

Då militieombudsmannen vidare hemställt, huruvida icke, därest
departementet skulle finna Samuelsson och med honom i värnpliktshänseende
likställda berättigade att efter ingången av november 1915
erhålla penningbidrag med 50 öre för dag, departementet ville meddela
underlydande myndigheter tydlig föreskrift i ämnet, anförde departementet,
att det'' icke torde tillkomma departementet att genom
någon allmän föreskrift ålägga vederbörande kassaförvaltningar att giva
positiva avlöningsbestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelats, viss
tillämpning. Som emellertid Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 31
december 1915, angående militieombudsmannens framställning i fråga
om penningbidrag åt vissa icke vapenföra värnpliktiga, bemyndigat
departementet att vidtaga erforderliga åtgärder för utbetalande till
icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen 1914 y av dem för tjänstgöring
av här ifrågavarande art ytterligare tillkommande penningbidrag,
hade departementet beträffande penningbidraget till nämnda värnpliktiga
utfärdat cirkulär till arméns kassaförvaltningar med föreskrifter,
vid vilkas tillämpning rättelse i fråga om penningbidrags utbetalande
till Samuelsson och med honom likställda torde vara att förvänta.

Med hänsyn till vad departementet sålunda meddelat fann militieombudsmannen
vidare åtgärd i anledning av Samuelssons klagomål icke
erfordras.

9. Fråga angående värnpliktigs intagande å sanatorium såsom statstjänare*
ehuru framställning därom inkommit först efter hans hemförlovning.

Uti eu till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
nr 230 57/1914 ä Axel Götrik Norder huvudsakligen följande.

Norder hade under tjänstgöring vid Upplands artilleriregemente
ådragit sig lungsjukdom. Sedan vederbörlig undersökning skett, hade
riksförsäkringsanstalten tillerkänt Norder sjukhjälp att utgå tillsvidare
till och med den 24 juni 1916 med 1 krona 50 öre om dagen. För
erhållande av lämplig sjukvård hade Norder vänt sig till Hålahults
sanatorium, varifrån han erhållit besked att, därest han bleve intagen
såsom statstjänare, skulle plats beredas honom nästan omedelbart, men
att han i annat fall torde få vänta omkring 14 månader. Norder hade

1211

därefter i sistnämnda angelägenhet vänt sig till såväl chefen för Upplands
artilleriregemente som riksförsäkringsanstalten. Regementschefen
hade meddelat, att, då regementet icke förfogade över några medel till
bekostande av Norders vård å sanatorium, ansökning icke kunde göras
om Norders intagande å dylik anstalt. Riksförsäkringsanstalten hade
icke velat taga någon befattning med ärendet. Norder anhölle därför
att genom militieombudsmannens ämbetsbiträde varda intagen såsom
statstjänare å sanatorium.

I anledning av berörda skrift anhöll militieombudsmannen i skrivelse
till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, att sjukvårdsstyrelsen
benäget ville avgiva det utlåtande, vartill Norders framställning kunde
giva anledning.

Uti det utlåtande; som sjukvårdsstyrelsen härefter avgav, anförde
sjukvårdsstyrelsen följande. Ehuru sjukvårdsstyrelsen hyste den uppfattning,
att föreskrifterna i kungl. brevet den 22 mars 1912 angående
intagning å jubileumsfondens sanatorier icke kunde avse andra värnpliktiga
än sådana, vilka då ansökan om vårdplats å sanatorium avgåves,
befunne sig i tjänstgöring i sådan egenskap, ansåge sig likväl
styrelsen kunna, enär riksförsäkringsanstalten funnit, att Norder ådragit
sig ifrågavarande sjukdom under sådana förhållanden, att ersättning
jämlikt nådiga förordningen den 18 juni 1909, angående ersättning i
i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring, kunde
tillerkännas honom, och då det kunde synas sannolikt, att Norders
underlåtenhet att före sin hemförlovning från truppförbandet göra ansökan
om plats å sanatorium berott på bristande insikt i gällande bestämmelser
beträffande sådan ansökan, för den händelse att framställning
i ärendet komme att till Kungl. Maj:t ingivas, för sitt vidkommande
tillstyrka, att Norder med stöd av nådiga brevet den 22 mars
1912 anmäldes till intagning å sanatorium utan hinder därav, att sådan
anmälan icke blivit avgiven före avslutandet av Norders militära tjänstgöring.
1

1 anledning av vad sjukvårdsstyrelsen i sitt utlåtande anfört avlät
militieombudsmannen en ämbetsskrivelse till Norder, däri militieombudsmannen
tillrådde Norder att i ärendet gorå underdånig ansökan hos
Konungen.

212

10. Felaktig tolkning av bestämmelsen i knngl. brevet den 28 augusti 1914
att krigslön får bibehållas i högst tre dagar av den tjänstledighet,
som på grund av i kommandoväg meddelade föreskrifter
får beviljas värnpliktig.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anhöll värnpliktige
vid Gottlands infanteriregementes 11. kompani J. Lundin å egna och övriga
värnpliktiges vid kompaniet vägnar om upplysning, huruvida de icke
vore berättigade att för år 1915 uppbära krigsavlöning under tre av
de fyra dagar, varunder tjänstledighet kunde beviljas dem vid varje
krigstjänstgöringsperiod. Lundin uppgav, att vid 11. kompaniet de
värnpliktiga icke erhållit någon som helst avlöning under tjänstledighet
efter den 1 augusti 1915, men att däremot vid andra formationer av
Gottlands trupper; t. ex. artilleribesättningen och depåbataljonen, krigsavlöning
utbetalts för tre tjänstledighetsdagar inom varje tjänstgöringsperiod.
Lundin hemställde, att militieombudsmannen måtte föranstalta
om en undersökning i ärendet.

I anledning av berörda skrift anmodade militieombudsmannen
militärbefälhavaren på Gottland att inkomma med vederbörandes
yttrande.

Uti ett på grund härav avgivet yttrande anförde chefen för
krigskassaavdelningen nr 48 följande.

I kungl. brevet den 28 augusti 1914 förordnades, att värnpliktig,
på vilken bestämmelserna i då gällande krigsavlöningsreglemente vore
tillämpliga, skulle äga att, utan avseende å bestämmelserna i nämnda
reglemente, under den tjänstledighet, som på grund av i kommandoväg
utfärdade bestämmelser finge honom beviljas, bibehålla krigslön i högst
tre dagar. Sedermera hade i kungl. brevet den 16 oktober 1915 föreskrivits,
att dessa bestämmelser fortfarande skulle äga tillämplighet,
sedan nya krigsavlöningsreglementet av den 11 juni 1915 trätt i kraft.
Dessa bestämmelser hade dels å regementsorder delgivits och dels i
skrivelser från krigskassaavdelningen till vederbörande bataljons- och
kompanikommissarier påpekats. Någon föreskrift om, huru bestämmelsen
skulle tolkas, hade därvid icke givits. En viss tvekan angående tolkning
av denna föreskrift hade rått, och hade chefen för krigskassaavdelningen
vid förfrågan meddelat, att hans uppfattning varit, att
Kungl. Maj:t med bestämmelsen, att krigslön finge bibehållas i högst
tre dagar, avsett en gång för alla under pågående mobilisering och
icke varje gång tjänstledighet beviljats. Jämfördes nämligen med

2 lä

denna föreskrift stiliseringen av eu annan av Kungl. Magt utfärdad
föreskrift angående avlöningens bibehållande vid upprepade tillfällen,
nämligen vid sjukdom under fredsförhållanden (fredsavlöningsreglementet
av den 11 oktober 1907, Svensk författningssamling nr 110, § 12

mom. 1), så funxles därtill bestämmelsen att »dagavlöning----

får av den, som till följd av sjukdom är förhindrad att förrätta sin
tjänst, bibehållas under en tid ej överstigande två månader» tillagt
orden »under varje sjukdomsfall». I likhet härmed kunde ju alltså
synas, som om till den nu ifrågavarande bestämmelsen borde hava
fogats ett »vid varje tjänstledighetstillfälle» eller »under varje tjänstgöringsperiod»
(om det vore meningen), ifall avsikten verkligen varit,
att krigslönen skulle vid upprepade tillfällen utgå i tre dagar vid olika
tjänstledighetstillfällen. Som något beslut likväl icke begärts hos
krigskassaavdelningen i anledning av å något håll förvägrat utbetalande
av krigslön i här nämnt avseende, hade någon besvärshänvisning icke
av krigskassaavdelningen kunnat lämnas, och frågan sålunda icke av
högre förvaltningsmyndighet kunnat avgöras, varför det fortfarande
stode öppet, om den givna föreskriften skulle tydas i enlighet med
krigskassaavdelningens uppfattning eller icke. Slutligen ville chefen
för krigskassaavdelningen meddela, att efter vad han inhämtat å 11.
kompaniets expedition, hade krigslön i tre dagar under tjänstledighet
uppburits av de ifrågavarande värnpliktiga å 11. kompaniet,
men icke sedermera under ytterligare tjänstledighetsperioder. Hurudant
förhållandet varit vid depåbataljonen och artilleribesättningen, hade
chefen för krigskassaavdelningen icke haft kännedom om, då dessa icke
avlönades genom krigskassaavdelningen nr 48.

Då militieombudsmannen icke kunde åtnöjas med denna förklaring
och därjämte fann det lämpligt att inhämta ett auktoritativt yttrande,
anmodade militieombudsmannen arméförvaltningens civila departement
att inkomma med utlåtande i ärendet.

I avgivet utlåtande den 7 april 1916 anförde arméförvaltningens
civila departement följande.

Genom kungl. brevet den 28 augusti 1914, vars bestämmelser
jämlikt kungl. brevet den 16 oktober 1915 fortfarande ägde giltighet,
oberoende därav, att nytt krigsavlöningsreglemente utfärdats, förordnades,
att värnpliktig, på vilken bestämmelserna i då gällande
krigsavlöningsreglemente vore tillämpliga, skulle äga att, utan avseende
å bestämmelserna i nämnda reglemente, under den tjänstledighet, som
på grund av i kommandoväg utfärdade bestämmelser beviljades honom,
bibehålla krigslön i högst tre dagar. Detta stadgande torde, beträffande

214

värnpliktig tillhörande Gottlands trupper, icke kunna så tolkas, att
dylik värnpliktig skulle under hela tiden för den nu anbefallda mobiliseringen
av nämnda trupper äga åtnjuta krigslön för allenast tre dagar
av all den tjänstledighet, som honom därunder beviljades. Departementet
ansåge fastmera för sin del sådan värnpliktig vara på grund av
berörda stadgande, vilket innebure en inskränkning i krigsavlöningsreglementets
bestämmelser om krigslöns utgående under tjänstledighet,
berättigad att under var och en av de uti kungl. brevet den 10
november 1914 omförmälda tjänstgöringsomgångar uppbära krigslön
under tre dagar av den tjänstledighet, som på grund av i kommandoväg
utfärdade bestämmelser, finge honom därunder beviljas. Något ärende
av den art, som här vore ifråga, hade emellertid icke dragits under
departementets prövning.

Då militieombudsmannen hade all anledning förmoda, att chefen
för krigskassaavdelningen, sedan han genom skrivelse från militieombudsmannen
erhållit del av departementets tolkning av berörda
kungl. brev, ställde sig densamma till noggrann efterrättelse, lät militieombudsmannen
bero vid vad i ärendet förekommit. 11

11. Oriktig- inkallelse av värnpliktig- till repetitionsövning-.

Uti en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde
värnpliktige nr 187 48/1914 ä Knut Sporsén huvudsakligen följande:

Sporsén, som vore hemmahörande i Södra Unnaryds församling
av Jönköpings län, hade i Sundsvall påmönstrat ångaren »Velton> den
24 augusti 1914 till seglationsårets slut mot en ersättning av 45 kronor
per månad och fritt underhåll. Under det ångaren kvarlegat i hamnen
hade Sporsén blivit på grund av Konungens befallningshavandes i Jönköpings
län efterlysning av polis anhållen ombord och under bevakning
förpassad till Jönköpings regementes lägerplats i Skillingaryd. Vid
ankomsten dit vid halv sjutiden på kvällen hade Sporsén blivit insatt
i arresten till påföljande dags eftermiddag, då Sporsén av regementsväbeln
blivit lössläppt och underrättad om att Sporsén blivit anhållen
på grund av vederbörande rullföringsområdesbefälhavares, kaptenen A.
G. Tilosius’ misstag, men att Sporsén nu finge återvända till sin förra
plats. Då emellertid ångaren Yelton enligt beräkning redan skulle
hava avgått från Sundsvall vid Sporséns återkomst dit, hade Sporsén

rest till Stockholm för att där invänta ångaren och hade han härtill erhållit
truppbiljett. Vid ankomsten till Stockholm hade Sporsén fått ett
telegram från ångarens befäl att ångaren blivit kvarhållen och att
Sporsén genast skulle infinna sig i Sundsvall, om Sporsén ville behålla
platsen. Härtill hade Sporsén dock ej haft. medel utan därför måst
Qvarstanna i Stockholm i ungefär en vecka, då Sporsén slutligen
lyckats låna penningar för att resa hem till Unnaryd. Sedermera hade
Sporsén ej kunnat få någon anställning förrän den (i oktober samma
år, då Sporsén åter fått plats såsom sjöman för en resa till Amerika.
Då Sporsén sålunda på grund av den olaga häktningsåtgärden dels
förorsakats lidanden, isynnerhet genom tidningspressen, som utpekat
Sporsén såsom rymmare, och dels tillskyndats ekonomisk förlust, som
vore så mycket kännbarare för Sporsén som han själv vore fattig och
hans moder, som vore änka, ej hade något att bistå honom med, så
hade Sporsén vänt sig till kaptenen Tilosius med begäran om åtminstone
någon ersättning för de lidanden och förluster Sporsén genom hans
förvållande ådragits.

Härtill hade emellertid kaptenen Tilosius förklarat sig icke vara
villig och Sporsén ville därför anhålla om militieombudsmannens hjälp
för att om möjligt utfå någon gottgörelse enligt följande räkning:

för mistad arbetsförtjänst under två månader (underhåll

och lön)............................................................................. kronor 150: —

» resan från Stockholm till Unnaryd och därmed förenade
kostnader............................................................. » 40: —

» oskyldigt lidande.............................................................. » 100: —

Kronor 290:—

Uti infordrat yttrande anförde befälhavaren för Värnamo rullföringsområde,
nr 19, kaptenen Tilosius följande:

Sporséns uppgift att han genom kaptenen Tilosius'' förvållande
blivit felaktigt inkallad till tjänstgöring den 7 augusti 1914 vore i
sak riktig, men hans påstående att han samma den 7 augusti varit
förhyrd å ångare vore felaktigt, enär han enligt intyg från stadsfiskalen
i Sundsvall samma dag avmönstrat från ångaren Ohio. Om Sporsén
nämnda dag befunnit sig i sitt hem i S. Unnaryd (någon annan tillfällig
adress hade han icke till rullföringsbefälhavaren anmält), så hade
också ordern redan då varit för honom känd. Nu hade han befunnit
sig å annan ort, varav följden blivit att, när han ej inställt sig, chefen
för Jönköpings regemente hos Konungens befallningshavande i Jönköpings
län begärt hans efterlysning. Att Sporsén vid Konungens

216

befallningshavandes hämtningsbegäran, som ej ankommit till Sundsvall
förrän den 27 augusti, ånyo tagit anställning å ångaren »Velton» från
Gävle, hade vid inkallandet varit en för kaptenen Tilosius okänd sak,
som enligt kaptenens förmenande ej kunde räknas honom till last.
Sporsén hade emellertid genom polismyndighetens i Sundsvall försorg
inställts å Skillingaryd, och kostnaden för hans såväl som den honom
åtföljande polismannens resa dit hade kaptenen Tilosius genom Kungl.
Maj:ts resolution av den 31 december 1914 dömts att till statsverket
ersätta, samt även till Jönköpings läns landskontor den 3 februari 1915
inlevererat sagda kostnad med kronor 72: 4o. Sporsén hade, då han
blivit i Skillingaryd underrättad att han fick återvända, erhållit rekvisition
å militärtransport för färden tillbaka till Sundsvall, där han
således hade kunnat inställa sig senast tredje dagen efter anhållandet
och alltså mycket väl kunnat åter inställa sig å ångaren »Velton»,
som städse legat kvar. Men i stället hade han begivit sig till Stockholm
och, då han där fått telegram från nämnda ångare att inställa sig, ej
brytt sig härom utan föredragit att, efter en veckas uppehåll i Stockholm,
åter begiva sig till sitt hem i Unnaryd, där han gått sysslolös till dess
han den 6 oktober 1914 fått hyra å ångaren William från Trelleborg.
För resan Stockholm—Unnaryd fordrade Sporsén nu 40 kronor vilken
summa kaptenen Tilosius på ovan anförda skäl ej ansåge sig skyldig
att ersätta. Då Sporsén såsom av ovan syntés, kunnat direkt från
Skillingaryd begiva sig åter till Sundsvall, i vilket fall han kunnat
bibehålla sin anställning å ångaren »Velton», kunde kaptenen Tilosius
ej förstå att han skulle kunna anses ersättningsskyldig för Sporséns i
skrivelsen påstådda och av Sporsén genom Stockholm—Unnaryds-resan
förorsakade mistade arbetsförtjänst under två månader med kronor
150:—, varför kaptenen anhöll att intet avseende måtte fästas vid
Sporséns yrkande i berörda hänseende. Då slutligen Sporséns påstående
om »oskyldigt lidande» väl finge anses som riktigt, då onekligt vore,
att han av kaptenen blivit felaktigt inkallad, men vilket »lidande»
enligt kaptenens förmenande dock säkerligen ej vore så stort, kunde
kaptenen i denna punkt ej anföra någon invändning mot Sporséns
yrkande. Av ett den 7 september 1914 till kaptenen ankommet, från
Sporséns moder avlåtet brev syntes framgå att Sporsén från början
velat åtnöja sig med däruti uppgivna 100 kronor; men då kaptenen
icke velat gå in därpå, av skäl att kaptenen ansett, att Sporsén erhållit
tillräcklig ersättning då han fått fri resa från Sundsvall till
Skillingaryd och åter, hade Sporsén i sin inlaga till militieombudsmannen
tydligen höjt sina pretentioner i akt och mening att på detta

217

sätt erhålla ännu mera. Såsom slutgiltigt ville kaptenen Tilosius
emellertid anhålla, att Sporséns yrkande om ersättning för »mistad
arbetsförtjänst» med kronor 150: — samt för »resan Stockholm—
Unnaryd» med kronor 40:— måtte helt och hållet underkännas samt
att Sporséns begäran om ersättning för »lidande» måtte bestämmas
till lägsta möjliga belopp, om någon ersättning ansåges böra av
kaptenen betalas.

Uti avgivna påminnelser vidhöll Sporsén sina i klagoskriften
framställda anspråk.

Av handlingar, som militieombudsmannen infordrat i ärendet
framgick, att chefen för Jönköpings regemente genom resolution den
21 november 1914 i anledning av anmälan från Sporsén tilldelat kaptenen
Tilosius varning för det han vid ifrågavarande inkallande av
Sporsén förfarit oriktigt.

Uti skrivelse till kaptenen Tilosius den 8 augusti 1916 anmodade
tjänstförrättande militieombudsmannen kaptenen Tilosius att tillställa
Sporsén ett såsom skäligt ansett skadestånd av 100 kronor.

Sedan enligt inkommet bevis Sporsén den 17 augusti 1916 mottagit
sagda belopp, fann tjänstförrättande militieombudsmannen klagoskriften
icke föranleda vidare åtgärd.

12. Fråga rörande beräkningen av värnpliktigs tjänstgörings tid.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anhöll icke vapenföre
värnpliktige nr 102 59/1913 John Rickard Frykstedt om meddelande,
huruvida han, som inskrivits i hären i mitten av februari
1913 men sedermera icke inkallats till tjänstgöring förrän den 7 januari
1916, vore skyldig att, på sätt gällde vid tiden för hans inskrivning,
fullgöra allenast 180 dagars tjänstgöring eller om han, på sätt numera
gällde, vore skyldig att tjänstgöra under 240 dagar.

I anledning av Frykstedts skrift infordrade militieombudsmannen
yttrande från befälhavaren för Kopparbergs inskrivningsområde.

I avgivet yttrande meddelade inskrivningsbefälhavaren, att Frykstedt
vore tilldelad kavalleriet (Livregementets dragoner) och att han
den 15 januari 1916 inryckt till tjänstgöring vid nämnda regemente.
Vidare anförde inskrivningsbefälhavaren. Frykstedt inskrevs år 1913
och var åren 1914 och 1915 utan laga förfall frånvarande från tjänstMilUieombudsmannens
änibetsberättelse. 28

218

göring. Med stöd av värnpliktslagen § 54: 1 syntes Frykstedt böra
undergå utbildning enligt bestämmelserna i den äldre värnpliktslagen.

I ärendet hördes härefter sekundchefen för Livregementets dragoner,
som i avgivet yttrande anförde. Frykstedt vore inskriven år 1913.
Enligt värnpliktslagen § 54 mom. 1 skulle han således icke behöva
tjänstgöra den i § 27 bestämda tidpunkt, utan undergå utbildning
enligt den äldre värnpliktslagen. Kungl. brevet den 21 mars 1916
punkt 1 föreskreve även, att ifrågavarande tjänstgöring skulle fullgöras
enligt värnpliktslagen den 14 juni 1901 § 27, sådan denna paragraf
lydde enligt lagen den 16 mars 1912. Visserligen hade Frykstedt icke
påbörjat sin tjänstgöring i laga tid, men enligt hans egen försäkran
hade detta berott därpå, att han ej erhållit inställelseorder, ett förhållande,
som återigen berodde på Frykstedts uraktlåtenhet att uppgiva
sin adress. Det syntes likväl vara riktigast, att, trots denna hans
försummelse (vilken lagligen icke kunde hava inverkat på hans tjänstgöringsskyldighet),
han skulle fullgöra sin tjänstgöring enligt den äldre
lagen, d. v. s. med 182 dagar.

Enär Frykstedt enligt vad militieombudsmannen inhämtat komme
att hemförlovas efter fullgjord tjänstgöring av 182 dagar, fann militieombudsmannen
vidare åtgärd i ärendet icke vara erforderlig.

13. Felaktig inkallelse till krigstjänstgöring.

Uti en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde värnpliktige
nr 672 45/1906 John A. Lydh följande. Då klaganden, som
vore teckningslärare i Luleå, två gånger, sista gången den 17
november 1915, i rekommenderad skrivelse till befälhavaren för Bodens
rullföringsområde, nr 73, majoren C. O. T. Meyerhöffer, gjort anmälan
om en klaganden tillsänd felaktig mobiliseringsorder, och anhållit om
upplysning, varest ersättning för havda kostnader, orsakade genom
denna felaktiga mobiliseringsorder, skulle sökas, men å nämnda skivelser
ej erhållit något svar, ville klaganden anhålla om militieombudsmannens
ingripande för att komma i besittning av den av klaganden önskade
ersättningen. Med saken förhölle sig sålunda: Torsdagen den 28

oktober 1915 hade klaganden från ovannämnda rullföringsområde erhållit
personlig order att fortast möjligt inställa sig till krigstjänstgöring
vid Norrlands dragonregementes etablissement i Umeå. Någon

219

tid för ifrågavarande krigstjänstgöring hade ej funnits angiven i
ordern. Jämlikt denna order hade klaganden avrest fredagen den 29
oktober kl. 9._* f. m. till Umeå och inställt sig å i ordern angiven
plats kl. omkring 5. a o e. in. Vid klagandens anmälan hos regementskvartermästaren
vid regementet, löjtnanten N. Iteichenberg, både det
befunnits, att det här antagligen förelåge ett misstag, då klaganden
för ej längre tid sedan än två månader fullgjort 45 dagars krigstjänstgöring
vid samma regemente och då någon order om ny inkallelse av
klagandens årsklass (1906) ej förekommit. Något bestämt besked om
hur klaganden skulle förhålla sig, hade han dock ej erhållit förrän
dagen därpå, lördagen den 30 oktober kl. 12.?.o e. in. då han erhållit
tillåtelse att återvända hem. Som det den dagen ej längre funnits
någon tåglägenhet till Luleå, hade klaganden måst vänta till följande
(lag, söndagen den 31 oktober. Omedelbart efter det klaganden å
torsdagsmorgonen den 28 oktober emottagit mobiliseringsordern, hade
klaganden till vederbörande rektorer vid i Luleå varande högre allmänna
läroverk, folkskoleseminarium samt tekniska skola, inlämnat ansökningar
om tjänstledighet och därefter ej fått återinträda i tjänstgöring vid
nämnda läroverk förrän måndagen den 1 november. För de förluster
och de direkta utgifter under tiden från och med den 28 till och med
den 31 oktober, som under resorna och vistelsen i Umeå åsamkats
klaganden genom nämnda felaktiga mobiliseringsorder, anliölle klaganden
om ersättning med ett belopp av 50 kronor.

I anledning av berörda klagoskrift anmodade militieombudsmannen
majoren Meyerhöffer att inkomma med yttrande.

Majoren Myerhöffer anförde härefter i avgivet yttrande följande:
Det vore alldeles riktigt, att Lydh blivit orätt inbeordrad till krigstjänstgöring;
och skedde denna felkommendering under tid, då majoren
på grund av tjänstledighet i följd av överansträngning vistades utom rnllföringsområdet.
I sin klagoskrift hade Lydh anfört, att han efter återkomsten
från Umeå två gånger till majoren gjort anmälan om den felaktiga
kommenderingen och anhållit om upplysning m. in.; och ville majoren i
anledning härav något närmare detaljera detta förhållande. Då majoren
söndagen den 31 oktober 1915 befunnit sig på återresa till Boden från
Stockholm, hade Lydh inkommit till honom i järnvägsvagnen någonstädes
mellan Vännäs och Boden och uppgivit, att han varit orätt inbeordrad
till krigstj änstgöring i Umeå. Därvid hade Lydh frågat, på
vad vis han kunde få ersättning för den ekonomiska förlust han genom
den felaktiga inkallelsen lidit. Majoren hade icke kunnat lämna något

220

bestämt besked härom, enär majoren först måst se i stamrullan och
en del övriga handlingar, vad orsaken till den felaktiga inkommenderingen
kunnat vara. Sedan majoren sålunda fått visshet, att ersättning
måste utgå, hade han låtit ärendet vila, beroende på, att eu
mängd oexpedierade handlingar förefunnits vid majorens hemkomst, av
vilka en del fordrat skyndsam behandling. Den 19 november hade till
rullföringsexpeditionen inkommit en skrivelse från Lydh, däri denne
framställt förfrågningar rörande ersättningen. Förut hade den 3 november
inskrivningsboken inkommit, jämte en skrivelse av den 2 november.
Göromålen i expeditionen hade emellertid varit så överväldigande, att
majoren först den 20 november hunnit tillskriva regementskvartermästaren
vid Non-bottens regemente i ärendet. Denna skrivelse hade
varit av följande lydelse: »Under min vistelse i Stockholm i slutet av
förra månaden blev beväringsmannen nr 672 45/1906 Lydh orätt inbeordrad
till Umeå. Orsaken härtill måste anses ligga hos mig, då
jag tydligen lämnat föreskrifter, som icke blivit fullt uppfattade. Lydh
hade nämligen redan då ordern av den 27 oktober utfärdades fullgjort
den tjänstgöring, varifrån han enligt inskrivningsexpeditionens skrivelse
av den 1 mars haft uppskov. Nu fordrar han, som framgår av hans
här bifogade skrivelse, ersättning för felaktig inkallelse. Och härom
är ju intet att säga. Men jag ville fråga dig, om ej möjligen någon
bestämmelse finnes, efter vilken ersättning i dylika fall bör utgå. Den
ene kan ju fordra 5 kronor pr dag, den andre 50 kronor pr dag
o. s. v. Var av godheten sänd mig de bifogade handlingarna åter med
svaret.»

Å skrivelsen hade regementskvartermästaren kaptenen Th. Alsterlund
tecknat följande: »mig synes att majoren icke är ansvarig, då fallet
inträffade under majoren beviljad tjänstledighet. Därjämte synes mig
den begärda ersättningen väl högt tilltagen i betraktande av att
sökanden haft fria resor och säkerligen ej blivit av med sin avlöning vid
läroverket under de ifrågavarande 4 dagarna».

Varför majoren i ovanintagna skrivelse sagt, att felet till det
orätta inbeordrandet måst ligga hos honom, berodde på, att hade
han varit hemma, så hade Lydh säkerligen icke under något förhållande
blivit inbeordrad, ty klara bevis förelåge, att Lydh fullgjort
den krigstjänstgöring, från vilken han tidigare på året erhållit
uppskov till eventuell inkallelse under förra hälften av juli månad.
Majoren vidhölle, vad han i skrivelsen till kaptenen Alsterlund antytt,
att den fordrade ersättningen syntes väl hög. För att möjligen vinna
någon utredning härutinnan, hade majoren också fredagen den 26

221

november anmodat ett rullföringsbiträde att på söndagen den 28
november uppsöka Lydh och träffa uppgörelse med honom. Men på
lördagen hade inkommit så mycket handlingar, att rullföringsbiträdet
jämte det värnpliktiga skrivbiträdet måst tjänstgöra hela söndagsförmiddagen;
och med posten på måndag morgon hade remisshandlingarna
kommit från militieombudsmannen. Att majoren sedan dess ej sökt
träffa uppgörelse med Lydh, sade sig själft, enär frågan nu avgjordes
på annat sätt. Majoren hade här ovan framhållit, att felinkallelsen
skett under hans frånvaro från expeditionen. Rullföringsbiträdet,
som dä tjänstgjort, hade ej varit biträdande i expeditionen i fullt 2
månader. Ingen kunde rimligtvis begära, att han under denna korta
tid hunnit sätta sig in i det så mångskiftande och vittomfattande inskrivningsväsendet.
Därför vore det ock, som majoren på inga villkor
kunde medgiva, att rullföringsbiträdet skulle svara för ersättningen åt
Lydh, utan vore det majoren, som skulle göra det. En egendomlighet,
som majoren icke kunde underlåta att framhålla vore, att Lydh, då
han mottagit ordern, och väl ändå insett eller åtminstone bort misstänka
fel föreligga, icke telefonerat till expeditionen. Åtminstone visste
ingen å expeditionen, att dylik telefonringning förekommit, annat än
från regementskvartermästaren vid Norrlands dragonregemente. Hade
Lydh telefonerat i ärendet, så hade nog frågan blivit beaktad, och
felkommenderingen annullerad. Slutligen ville majoren begagna tillfället
att här framhålla de ofantliga svårigheterna, som vore en följd
av, att staten lämnade så ringa skrivhjälp till en expedition, sådan
som Bodens rullföringsområdes. Att denna personal vore alltför otillräcklig,
torde framgå av det enkla faktum, att t. ex. under endast
november månad inkommit ej mindre än 1,852 i rullföringsdiariet
införda tjänsteskrivelser. Att det stora flertalet av dessa endast varit
mönstringsanmälningar, vore sannt. Men de hade måst behandlas även
de. För varenda en vore det att slå upp alfabetiska registret, i stamrullan
göra anteckningar, återsända inskrivningsböcker för dem, som
inskickat sådana, i’emittera ett endast alltför stort antal felaktigt inkomna
handlingar o. s. v. Det toge tid även detta. Då komme
härtill, att naturligtvis bra många handlingar fordrade mycken tid och
omtanke vid expedieringen. Ja, det funnes av de ovannämnda 1,852
diariinumren ett enda nummer med värnpliktssedlar, med vilka rullföringsbiträdet
varit sysselsatt 10 dagar. Å 12 st. andra diariinummer
från järnvägsmyndigheter med förteckningar enligt I. I. B. § 6 vore
upptagna ej mindre än 859 värnpliktiga, vilkas namn måst sökas i
register för erforderliga anteckningar. Pastorernas i början av månaden

ii22

inkomna anmälningslistor, 6 st., hade upptagit 16!) in- och utflyttade.
Behandlingen härav hade tagit en dryg tid. Härtill komme, att ettskrivbiträde,
— det funnes icke mer än ett värnpliktigt sådant i
expeditionen, — kunde bliva sjukt. Så hade under sista tiden varit
förhållandet. På föga över en månad hade nämligen hemförlovats på
grund av ögonsjukdom två skrivbiträden, det ena efter det andra; och
ett tredje hade varit tjänstgörande sedan den 2 oktober. Majoren
nämnde detta för att tydligare visa, huru majoren i egenskap av rullföringsbefälhavare
Ange befatta sig med de minsta detaljer; ty en felaktig
anteckning i en rulla bleve dock rullföringsbefälhavarens ensak.
Då nu inkommande handlingar rent av översvämmade expeditionen,
hade det synts majoren nödigt att med urskillning expediera vad som
skulle göras. Därav komme det sig, att majoren hade låtit ärendet
rörande Lydli få anstå. Ehuru militieombudsmannen väl icke vore
den avgörande i denna fråga, ansåge sig majoren dock böra meddela,
att från regementskvartermästaren vid Norrbottens regemente den 14
december 1915 intelefonerats, att Lydh under de dagar han varit frånvarande
från Luleå på grund av felkommendering åtnjutit full avlöning
såsom teckningslärare både vid högre allmänna läroverket i Luleå och
vid folkskoleseminariet därstädes. Det vore mer majoren skulle kunna
tillägga till det ovan sagda, men majoren ansåge sig icke böra trötta
därmed.

Härefter avgav klaganden Lydh påminnelser. 1 påminnelseskriften
anfördes huvudsakligen följande. Klagandens löner vid högra allmänna
läroverket och folkskoleseminariet i Luleå hade klaganden under den
tid, han varit felmobiliserad, åtnjutit utan avdrag. Dock måste klaganden,
vad beträffade hans lön vid läroverket, vara beredd på att
få återbetala en del av densamma, omkring 10 kronor, om från vederbörande
anmärkning skulle göras mot det, att densamma utan avdrag
nu kommit klaganden till godo. Att ett sådant återbetalande av lön
verkligen kunde förekomma ville klaganden bevisa med följande fall:
År 1912 efter försöksmobiliseringen hade klaganden nämligen, efter att
först ha utfått hela sin lön utan avdrag, måst fullständigt återbetala
denna för den tid, han till följd av försöksmobiliseringen åtnjutit tjänstledighet,
och detta till och med fastän hans befattning vid läroverket
ej skötts av någon vikarie under hans frånvaro. Att nu i sina ersättningsanspråk
taga med ett eventuellt avdrag å den till klaganden från
läroverket utbetalade lönen ansåge klaganden således vara fullt berättigat.
I förbigående ville klaganden nämna, att anledningen till att
han utfått sin lön vid folkskoleseminariet vore, att han med rektors

223

tillhjälp där träffat särskild överenskommelse med sina kamrater, som
Övertagit hans lektioner under hans frånvaro. Extra inkomst under
tiden den 28—den 31 oktober 1915 hade han dock alldeles gått förlustig.
För inställda lektioner vid Luleå tekniska aftonskola och preparantkursen
för inträdessökande till folkskoleseminariet hade klaganden bland
annat måst avstå 15 kronor. Dessa 15 kronor hade klaganden också
medtagit i sina ersättningsanspråk. Den privata inkomsten å teckningar,
som klaganden skulle haft under nämnda tid, hade han ej kunnat
precisera. Av det ovanstående framginge, att av de av klaganden som
ersättning för direkta förluster och omkostnader begärda 50 kronor, det
nu återstode 25 kronor. Dessa 25 kronor hade klaganden i sina ersättningsanspråk
upptagit dels som förluster för en del opreciserade privata
inkomster å diverse teckningar och målningar och dels som utgifter
för vivre m. m. under resorna och vistelsen i Umeå. Dessutom tillkomme
en utgift, som klaganden ansåge sig böra nämna i sammanhang
med rullföringsområdesbefälhavarens upplysning om klagandens
fria resor. Visserligen hade klaganden erhållit rekvisition å truppbiljett
både för nerresan och uppresan, men detta oaktat hade klaganden
vid sin nerresa till Umeå fått betala en mellanavgift av 2 kronor
85 öre mellan truppbiljett och tredjeklassbiljett samt 1 krona i snälltågsbiljett,
tillhopa 3 kronor 85 öre. Vid uppresan, som skett med
samma tåglägenhet, hade klaganden ej behöft betala något tillägg.
Yrkandet om 50 kronor som ersättning för havda kostnader och förluster,
åsamkade genom ifrågavarande felmobilisering, vidhölle klaganden
således. Att det varit majoren Meyerhöffers avsikt att med klaganden
träffa någon särskild uppgörelse i denna sak, innan klaganden
till militieombudsmannen gjorde anmälan därom, vore för klaganden
fullkomligt obekant. Hade emellertid majoren Meyerhöffer haft någon
mera allvarlig tanke därpå, hade saken lätt kunnat ordnas.

Enär att döma av majoren Meyerhöffers yttrande och Lydhs påminnelser
möjligheten av en godvillig uppgörelse icke syntes helt och
hållet utesluten, anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 26
april 1916 majoren Meyerhöffer att före utgången av påföljande maj
månad inkomma med förnyat yttrande i ärendet.

Därest uppgörelse icke träffades, förklarade militieombudsmannen
sig icke kunna underlåta att lämna Lydh erforderligt biträde för utbekommande
av ersättning till skäligt belopp.

I särskild skrivelse till Lydh samma dag uppmanade militieombudsmannen
honom att sätta sig i förbindelse med majoren Meyerhöffer.

224

Vid i anledning härav avgivet förnyat yttrande insände majoren
Meyerhöffer följande kvitto.

»Som ersättning för kostnader orsakade genom felmobilisering den
27 oktober 1915 har undertecknad av majoren O. Th. Meyerhöffer
genom fanjunkare E. M. G. Berggren emottaga kronor 40: —, som
härmed erkännes. Luleå den 21 maj 1916

John A. Lydh

Tekn. lär., Luleå.»

❖ ❖

Enär klaganden sålunda emottagit 40 kronor såsom ersättning
för kostnader, orsakade genom ifrågavarande felaktiga inkallelse,
fann militieombudsmannen ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare
åtgärd.

14. Fråga vem som bör gälda kostnaden för viss värnpliktigs felaktiga
inkallelse till krigstjänstgöring. I

I en till militieombudsmannen inkommen klagoskrift anmälde
furiren i Västerbottens regementes reserv nr 108/7 Karl Gustaf Andersson,
att han den 4 juni 1915 beordrats att inställa sig vid Västerbottens
regemente för krigstjänstgöring men den 7 samma månad fått
återvända, enär inkallelseordern befunnits felaktig. Klaganden anhöll
om militieombudsmannens medverkan i syfte, att han måtte erhålla
reseersättning med 36 kronor 50 öre.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 23 december 1915
anmodat chefen för VI. arméfördelningen att infordra och till militieombudsmannen
inkomma med vederbörandes yttrande över klagoskriften,
överlämnade arméfördelningschefen med skrivelse den 14 januari 1916
bland annat ett yttrande av chefen för Västerbottens regemente.

Nämnda yttrande innehöll, att sedan klagandens reseräkning den
8 sistberörda månad inkommit till regementsförvaltningen, denna
genom postanvisning den 11 samma månad betalt räkningen. I följd
härav och då klaganden, som fått tillfälle att inom viss numera tilländalupen
tid avgiva påminnelser, icke inkommit med sådana, fann
militieombudsmannen klagoskriften icke påkalla vidare åtgärd.

Vid regementschefens yttrande funnos emellertid i avskrift fogade
särskilda yttranden av löjtnanten G. Grafström och befälhavaren för

Sollefteå rullföringsområde, nr 67, kaptenen F. 0. W. Sundbaum, vilka
senare yttranden syntes nödvändiggöra en yttorligare undersökning.
1 löjtnanten Grafströms yttrande omförmäldes, hurusom klaganden
Andersson tjänstgjort å 14. linjekompaniet tiden 15 april—31 maj
1915, inkallad av vederbörande rullföringsbefälhavare såsom värnpliktig,
ehuru han tillhörde Västernorrlands regementes reserv. När detta förhållande
upptäcktes, hade Andersson begärt avsked från sin beställning
i sistnämnda regementes reserv och samtidigt erhållit anställning i
Västerbottens regementes reserv. Den 31 maj hade han hemförlovats
efter 45 dagars tjänstgöring, men den 5 juni hade han ånyo inställt
sig vid regementet enligt order från befälhavaren för rullföringsområdet
nr 67. Ordern torde hava grundat sig på generalordern nr 704 år
1915. Denna generalorder, som avsett värnpliktiga av klass A, födda
något av åren 1892, 1893 eller 1894 hade följaktligen icke haft avseende
på Andersson, som var anställd i regementets reserv. På denna
grund hade Andersson, sedan förhör hållits med honom angående inkallelsen,
omedelbart hemförlovats av inmönstringsförrättaren.

Kaptenen Sundbaum hade anfört, att Andersson den 31 oktober
1914 överförts från stamanställning vid Västernorrlands regemente.
Han hade senare erhållit anställning i regementets reserv, varom meddelande
ingått först genom chefens för Västerbottens regemente skrivelse
den 2 juni 1915. Då sistnämnda skrivelse inkom till expeditionen
för rullföringsområdet nr 67, eller den 4 juni 1915, hade Andersson
redan anträtt resan till Umeå, vadan ingenting kunnat åtgöras för
att återkalla ordern. Inkallelse enligt generalordern 704/1915 hade
givetvis måst verkställas ännu tidigare. Då Andersson redan den 14
april vunnit inträde i Västerbottens regementes reserv, hade förhållandet
långt förut bort anmälas till rullföringsexpeditionen, så att Andersson
icke blivit inkallad. Kaptenen Sundbaum fritoge sig från beskyllning
för felinkallelse.

Med anledning av innehållet i löjtnanten Grafströms och kaptenen
Sundbaums yttranden anhöll militieombudsmannen i skrivelse till arméfördelningschefen
den 19 februari 1916, att arméfördelningschefen efter
vederbörandes hörande ville inkomma med upplysning, huruvida ersättningen
till Andersson utgått av allmänna medel. Befunnes detta vara
händelsen, borde arméfördelningschefen tillika dels lämna uppgift om
ersättningens belopp, dels inkomma med yttrande av den eller dem,
som haft att meddela befälhavaren för rullföringsområdet nr 67 underrättelse,
att Andersson anställts i Västerbottens regementes reserv, dels
ock för egen del avgiva utlåtande i ärendet.

Militieombudsntarmens äm fatsberåUelse. 2a

226

I anledning av denna skrivelse insände arméfördelningschefen
yttrande av chefen för Västerbottens regemente, därvid denne anförde.
Ersättningen till Andersson hade av regementsintendenten tillsvidare
förskotterats med kronor 36: 5 0, och hade avsikten varit, att kostnaden
skulle bestridas av allmänna medel. Angående Anderssons anställning
i Västerbottens regementes reserv och anmälan därom till befälhavaren
för Sollefteå rullföringsområde, nr 67, hänvisades till en regementsorder
av den 26 maj 1915 däri meddelades, att Andersson den 14
april 1916, efter erhållet avsked från Västernorrlands regementes reserv,
antagits till furir i Västerbottens regementes reserv. Den 2 juni 1915
avsändes härom anmälan till befälhavaren för Sollefteå rullföringsområde,
nr 67. Anledningen till att Anderssons anställning i reserven
skulle räknas från den 14 april 1915 vore den, att Andersson, som,
ehuru anställd i Västernorrlands regementes reserv, till nämnda datum
blivit inkallad såsom värnpliktig till krigstjänstgöring vid Västerbottens
regemente, skulle erhålla den avlöning, som tillkomme honom
som furir i reserven. Att anmälan om hans anställning i Västerbottens
regementes reserv ej avsändes förrän den 2 juni berodde därpå, att
det först varit Anderssons avsikt att omedelbart efter krigstjänstgöringens
slut den 31 maj avgå från Västerbottens regemente och åter
inträda i Västernorrlands regementes reserv, i vilket fall anmälan om
såväl anställningen som avskedet hade avsänts samtidigt. I sista stund
ändrade han dock mening och anhöll att tillsvidare få kvarstå i Västerbottens
regementes reserv. Anmälan till rullföringsbefälhavaren avgick
då genast.

För egen del förklarade sig arméfördelningschefen icke kunna
anse, att regementschefens förklaring rörande uppskovet med avsändandet
av vederbörlig anmälan till rullföringsbefälhavaren vore av den
art, att reseersättningens bestridande av allmänna medel kunde därpå
grundas.

Då det sålunda ville synas, som skulle underrättelse om Anderssons
anställande såsom furir i Västernorrlands regementes reserv icke meddelats
från sistnämnda regemente i enlighet med bestämmelserna i §
89 av 1913 och 1914 års inskrivningsförordningar samt, därest sådan
underrättelse vederbörligen meddelats, Anderssons inkallande till tjänstgöring
vid Västerbottens regemente med därav uppkomna kostnader
skulle hava undgåtts, anmodade militieombudsmannen chefen för Västernorrlands
regemente att i ärendet avgiva yttrande.

I det yttrande, som sistnämnda chef i anledning härav avgav,
anförde han följande. Andersson överfördes från stamanställning den

31 oktober 1914 frän Svea livgarde (ej frän Västernorrlands regemente)
eapit antogs med stöd av sitt avskedspass från Svea livgaide till furir
i Västernorrlands regementes reserv den 8 januari 1915. För att meddelande
därom jämlikt § 89 inskrivningsförordningen skulle kunna
lämnas rullföringsbefälhavaren, tillskrevs Andersson den 19 februari
1915 att till regementsexpeditionen vid Västernorrlands regemente insända
meddelande, huruvida han undergått inskrivning såsom värnpliktig,
och i sådant fall översända sin inskrivningsbok. Samtidigt infordrades
uppgift å tid för befordran till vicekorpral och korpral vid
Svea livgarde. Enligt vid regementsexpeditionen förda diarium och
koncept syntes från Andersson infordrade uppgifter icke hava inkommit
och i samband därmed ej heller underrättelse hunnit meddelas rullföringsbefälhavaren
angående anställning i Västernorrlands regementes
reserv. Då emellertid Andersson den 14 april 1915 erhöll transport
till Västerbottens regemente och enligt ingånget meddelande därstädes
fullgjorde tjänstgöring från den 15 april, söktes icke vidare förbindelse
med Andersson, helst som regementschefen var förvissad att meddelande
från Västerbottens regemente skulle lämnas befälhavaren för Sollefteå
rullföringsområde, n:r 67, om Anderssons vunna anställning i Västerbottens
regementes reserv. Av anförda skäl syntes det regementschefen,
att han icke borde drabbas av utgifterna för Anderssons inställelse
till Västerbottens regemente.

Då frågan huruvida ersättningen för den kostnad, som uppkommit
för Andersson genom den felaktiga inkallelsen till tjänstgöring vid
Västerbottens regemente i juni 1915, borde gäldas av allmänna medel,
syntes vara av beskaffenhet att kunna prövas i den för anmärkningsmål
stadgade ordning, överlämnade militieombudsmannen handlingarna
i ovanberörda ärende till arméförvaltningens civila departement för att
vara att tillgå vid den granskning av Västerbottens regementes räkenskaper,
som ankomme på arméförvaltningens revision.

15. Värnpliktig vid inskrivningsförrättning oriktigt tilldelad klass B.

I en till militieombudsmannen den 11 april 1916 inkommen skrift
hemställde värnpliktige nr 4279 45/1914 y S. Steckmest, under

förmälan att han av vederbörande inskrivningsnämnd tilldelats klass B,
om åtgärd för vinnande av ändring därutinnan. Enligt vad Steckmest
uppgivit hade han genomgått dels Nya elementarskolan till och med
ring I, där han dock icke erhöll flyttningsbetyg till ring II och sålunda

228

icke avlagt realskolexamen, dels ock deu tvååriga kursen i Frans
Schartaus praktiska handelsinstitut. Steckmest hade tilldelats intendenturtrupperna
i Boden.

I anledning av Steckmests skrift anmodade militieombudsmannen
sekundchefen för Göta livgarde såsom befälhavare för Stockholms inskrivningsområde
att infordra vederbörandes yttrande samt därmed jämte
eget utlåtande till militieombudsmannen inkomma. I skrivelse den 28
april 1916 anförde därefter sekundchefen följande:

Steckmests värnpliktsförhållanden hade i första hand ordnats genom
vederbörlig inskrivningsnämnds försorg. Nämndens handlingar utvisade,
att Steckmest blivit inskriven till vapentjänst och i värnplikt shänseende
ansetts likställd med student, och hade på grund härav i inskrivningslängden
antecknats »Genomgått ring I i Nya elementarskolan samt
2-årig kurs (B) vid Schartaus handelsinstitut» samt vidare: »önskar till
trängen, lämplig». Därjämte hade han uppförts å namnrulla enligt
§ 15 i förordningen den 17 september 1914 angående inskrivning av
värnpliktiga, som voro födda år 1894. Av inskrivningsrevisionen inom
Stockholms inskrivningsområde hade Steckmest blivit tilldelad intendenturtrupperna
i Boden. Varken från inskrivningsnämnden eller från
inskrivningsrevisionen, vilka båda upphört att fungera, ansåge sekundchefen
sig kunna infordra något yttrande.

Steckmests klagan syntes, anförde sekundchefen vidare, gå ut på.
att Steckmest från klass B skulle överflyttas till vanlig värnpliktig.
Anteckningarna i längden grundades på Steckmests egna uppgifter;
enligt desamma syntes han hava genomgått Schartaus praktiska handelsinstitut,
B-kursen, och hade han på grund därav uppsatts å vederbörlig
namnrulla i egenskap av student eller med sådan i värnpliktshänseende
likställd värnpliktig. Vad de i längden gjorda anteckningarnas
och uppgifternas tillförlitlighet och överensstämmelse med verkliga förhållandet
vid inskrivningstillfället beträffade syntes efter så lång tid,
som sedan dess förflutit, visshet endast kunna vinnas genom domstolsförfarande.
Det syntes sekundchefen som om Steckmest, därest han
ansett sig oriktigt uppförd i klass B i stället för såsom vanlig värnpliktig,
varom han erhållit underrättelse vid förrättningen såväl muntligen
som ock genom det till honom överlämnade inskrivningsbeviset,
bort i laga ordning anföra besvär över nämndens beslut, och detta så
mycket mer som det för Steckmest gällt en minskning av tjänstgöringstiden
från 485 till 240 eller åtminstone 365 dagar, något varom Steckmest
redan vid inskrivningen bort vara underkunnig.

Sedan militieombudsmannen med överlämnande av handlingarna

i ärendet anmodat chefen tör IV. arméfördelningen att efter vederbörandes
hörande till militieombudsmannen inkomma med utlåtande, inkom arméfördelningschefen
med sådant utlåtande, vid vilket fogats, jämte inskrivningsbok
och värnpliktssedel för Steckmest, dels en skrivelse från
inskrivningsbefälhavaren av innehåll, att han icke hade något att anföra
utöver det av honom den 28 april avgivna yttrande, dels ock ett
yttrande av majoren Axel Bjuggren såsom rullföringsbefälhavare vid den
ifrågakomna inskrivningsförrättningen.

Majoren Bjuggren anförde i sitt yttrande, hurusom han vid inskrivningsförrättningarnas
början varje förrättningsdag för de inskrivningsskyldiga
uppläst de paragrafer i värnpliktslagen, varom i § 22 inskrivningsförordningen
stadgades, och vilka dessutom funnits i tryck uppslagna
inom lokalen tillika med besvärshänvisning. Därjämte hade
han, som vanligt vid dylika förrättningar, gjort en erinran om att de
värnpliktiga, som ansåge sig berättigade till klagan över inskrivningsnämndens
beslut, hade att inom föreskriven tid till inskrivningsrevisionen
avgiva sina skriftliga besvär, åtföljda av inskrivningssedel eller bok
jämte behöriga intyg. Varje värnpliktig, som vid inskrivningsförrättningen
erhållit inskrivningssedel, hade majoren underrättat, att inskrivningsrevisionen
verkställde tilldelning av truppslag eller tjänst i enlighet
med därför i kommandoväg lämnade föreskrifter och bestämmelser.

Vad särskilt vidkomme värnpliktige Steckmest hade han liksom
Övriga inskrivningsskyldiga lämnat sina uppgifter angående avlagda
examina etc. till nämndens ordförande och den lagfarne ledamoten,
vilken sistnämnde anteckna^ dem i huvudlängden samt efter de inhämtade
upplysningarna uppfört Steckmest på namnrullan för studenter
och med dem i värnpliktshänseende likställda. Sedan majoren mottagit
den utskrivna inskrivningssedeln, varå antecknats »inskriven
såsom student och likställd», hade majoren uppfört Steckmest på det
av majoren förda exemplaret av namnrulla för studenter och likställda
med anteckningar i likhet med dem, som av den lagfarne gjorts å det
av honom förda exemplaret av samma namnrulla, varefter inskrivningssedel
överlämnats till Steckmest, som ej gjort någon invändning
mot nämndens beslut därutinnan. I sammanhang härmed ville majoren
fasta uppmärksamheten på, att inskrivningsnämnden nödgades godtaga
de inskrivnas egna uppgifter om avlagda kunskapsprov och examina,
enär sällan några officiella uppgifter därom lämnades av vederbörande.

Därest Steckmest funnit anledning till att han blivit orätt uppförd
på den ovan omnämnda namnrullan, hade han väl bort vid inskrivningstillfället
fästa nämndens uppmärksamhet därpå för att få beslutet

230

ändrat. I sådant fall hade detta skett eller ock hade nämnden ytterligare
påmint honom att anföra klagan hos revisionen. Då Steckmest
nu emellertid försuttit sin rätt därutinnan, ansåge majoren att Steckmests
klagoskrift till militieombudsmannen ej bort ifrågakomma. Detta ansåge
majoren så mycket mer som Steckmest dels icke saknat kunskap om
sin inskrivning som likställd med studenter, när han förutom inskrivningsbok.
vari funnes infört att han tillhörde klass B samt vore tilldelad
intendenturtrupperna såsom befälselev, dels icke gjort någon
anmälan vare sig till rullföringsbefälhavaren omedelbart efter mottagandet
av den Steckmest den 8 juni 1915 tillställda ordern om tjänstgöringens
början den 26 samma månad eller till den befälhavare —
chefen för intendenturkompaniet i Stockholm — under vars befäl han
trätt, att han ansett sig med orätt inkommenderad. Om Steckmest gjort
så, hade endera av dessa befälhavare satts i tillfälle att i tjänsteväg
göra underdånig framställning i ärendet, så att Kungl. Maj:t kunnat
taga ärendet under omprövning såsom i liknande fall förut skett.
Visserligen kunde, enligt värnpliktslagen, ändring ej sökas i inskrivningsrevisionens
beslut, men därav syntes ej följa, att en befälhavare
saknade rätt att i tjänsteväg upptaga och vidare befordra eu anmälan,
som inkomme till honom och för vilken fog syntes föreligga.

Det förefölle majoren egendomligt att Steckmest ej redan förut
inlämnat sin klagoskrift — exempelvis efter fullgjorda 210 dagars
tjänstgöring, den i värnpliktslagen § 27 stadgade första tjänstgöring
för vanlig värnpliktig tilldelad intendenturtrupperna — utan först
sedan han gjort en tjänstgöring på 290 dagar och i sammanhang med
att han erhållit ett meddelande av chefen för intendenturkompaniet
att Steckmest den 29 maj skulle avresa till Sollefteå för fortsatt tjänstgöring
och utbildning. Man frågade sig ovillkorligen varför tanken
på skriftens ingivande vaknade just då. Sannolikt därför, att han ej
nu kunde sköta sin civila anställning i Stockholm jämsides med sin
militära.

Arméfördelningschefen hade för sin del anfört, att han författningsenligt
saknade befogenhet att infordra utlåtande från inskrivningsnämnden
eller inskrivningsrevisionen, samt att han ej heller ansåge
sig kunna fälla något omdöme om det sätt, varpå de i föreliggande
fall fullgjort sina åligganden.

* sfs

1 underdånig skrivelse till Konungen den 24 maj 1916 anförde
militieombudsmannen härefter följande:

Enligt vad ett av militieombudsmannen införskaffat intyg gåve
vid handen hade Steckmest genomgått tvååriga kursen vid Frans
Schartaus praktiska handelsinstitut utan att hava avlagt godkänd realskolexamen.
Då förordningen den 17 september 1914 angående inskrivning
av värnpliktiga, som vore födda år 1894. i § 10 stadgade, att
i värnpliktshänseende likställd med student eller med den, som erhållit
avgångsbetyg från gymnasiets tredje ring vid allmänt läroverk, vore,
bland andra, den, som avlagt godkänd avgångsexamen från Frans
Schartaus praktiska handelsinstitut, B- eller C-kursen, eller, för såvitt
godkänd realskolexamen avlagts, tvååriga kursen, torde det få antagas
att Steckmests hänförande till klass B. därför hans egna uppgifter lära
legat till grund, berott på ett förbiseende av den förutsättning, under
vilken den, som avlagt godkänd avgångsexamen från den tvååriga
kursen vid nämnda handelsinstitut, skulle anses i värnpliktshänseende
likställd med student.

Den omständigheten att Steckmest försutit sin rätt att i vanlig
ordning söka ändring uti inskrivningsnämndens beslut synes ej böra
föranleda, att det vid inskrivningen begångna felet skulle lämnas utan
rättelse. I fall sådana som det förevarande vore ju icke fråga om
privaträttsliga fatalier; ingen enskild mans rätt träddes för nära, i
händelse beslutet om Steckmests hänförande till klass B undanröjdes.
De uppställda förutsättningarna för en värnpliktigs hänförande till
nämnda klass torde innebära, att endast den, vilken erhållit viss grundläggande
skolbildning, kunde anses vara i stånd att tillgodogöra sig
den särskilda militära utbildning, som skulle bibringas studenter och
vissa med dem likställda. Antalet av dem, som skulle erhålla sådan
särskild utbildning, torde regleras genom sagda förutsättningar och
icke rimligen böra ökas genom en sådan tillfällighet som ett felaktigt
beslut av en inskrivningsnämnd. Icke heller syntes det vara förenligt
med statens intresse att tid och kostnader offrades för bibringande av
särskild utbildning åt värnpliktiga, som icke vore i besittning av
stadgade förkunskaper. Att Steckmest underlåtit att klaga kunde för
övrigt antagas hava berott på bristande kunskap om ovan anförda
bestämmelse i § 10 av förordningen den 17 september 1914, och i det
avseendet torde ej skäligen kunna ställas större anspråk på Steckmest
än på inskrivningsnämnden, till vilken hörde såväl en lagfaren ledamot
som en vid inskrivningsväsendet anställd officer.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade

instruktion anmälde militieombudsmannen detta ärende hos Kungl.
Maj:t till det avseende Kungl. Maj:t kunde finna omständigheterna
föranleda.

Vid underdånig föredragning av detta ärende den 9 juni 1916
fann Kungl. Maj:t gott förordna, att Steckmest icke vidare skulle tillhöra
klass B utan fullgöra värnplikten enligt bestämmelserna i § 27
mom. 1 A värnpliktslagen samt att Steckmest på den grund skulle
omedelbart hemförlovas; och skulle han äga att tillgodoräkna sig dittills
fullgjord värnpliktstjänstgöring såsom honom åliggande första tjänstgöring.

16. Fråga om beräkning av strafftid.

Uti eu till justitieombudsmannen insänd skrivelse anförde landssekreteraren
Josef Fröberg följande:

På senaste tid hade krigsrättsutslag, varigenom militärpersoner
blivit ådömda urbota bestraffningar, från vederbörande militärbefäl vid
flottan inkommit till Konungens befallningshavande i Blekinge län med
begäran att straffen måtte få avtjänas å straffängelset i Karlskrona,
enär tillfälle därtill ej funnits i militärhäkte. Emellertid hade de dömda,
som befunnit sig ombord å flottans fartyg, inför vederbörande fartygschef
avgivit nöjdförklaringar ena dagen men först en eller flera dagar
senare ankommit till straffängelset; och hade militärmyndigheterna på
Konungens befallningshavandes förfrågan förklarat, att, enär fängelse
eller straffarbete icke kunde verkställas ombord å fartygen, de dömda,
som likväl hållits häktade ombord, icke avtjänat någon del av straffet
före ankomsten till straffängelset. Nu hade landssekreteraren råkat i
tvivelsmål om, vilken dag skulle räknas såsom straffets begynnelsedag,
om det skulle vara den dag, då den dömde ankom till straffängelset
och verkligen började avtjäna straffet, eller om det jämlikt 1 § i lagen
den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid,
skulle vara den dag, å vilken nöjdförklaringen avgivits, oaktat,
enligt militärmyndigheternas intyg, någon del av straffet icke kunnat
avtjänas under tiden mellan nöjdförklaringsdagen och dagen för ankomsten
till straffängelset.

Av denna anledning hemställde landssekreteraren om justitieombudsmannens
uttalande i frågan till ledning för honom vid meddelande
av avstraffningsbeslut.

233

I skrivelse den 7 februari 1916 överlämnade därefter justitieombudsmannen
till militieombudsmannen landssekreteraren Fröbergs berörda
skrivelse, enär däri berörda förhållanden enligt justitieombudsmannens
uppfattning närmast syntes böra bliva föremål för prövning från militieombudsmannens
sida.

I anledning härav anmodade militieombudsmannen i skrivelse den
8 februari 1916 stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona
att inkomma med vederbörandes yttrande.

Jämte översändande av yttrande av fartygschefen å torpedkryssaren
Clas Uggla samt avdelningschefen för Göteborgsavdelningen anförde
stationsbefälhavaren i avgivet utlåtande huvudsakligen följande.

Det hade alltid tillförne, såvitt stationsbefälhavaren hade sig
bekant, vid Karlskrona station ansetts, att fängelsestraff (och straffarbete)
icke kunnat till någon del avtjänas ombord å flottans fartyg
av det skäl, att fängelselokaler därstädes saknades, då dit ej kunde
hänföras de mera provisoriska arrestrum, som funnes å de större fartygen
men som helt och hållet saknades å de smärre, såsom exempelvis
torpedbåtar och undervattensbåtar. I överensstämmelse med denna inom
flottan allmänt utbredda åsikt hade man därför ansett, att strafftiden
för ombord dömda, oavsett om de därstädes förklarat sig nöjda och
häktats eller icke, bort räknas först från den dag, de intagits i militärhäkte
eller straffängelse i land, dit de i enlighet med gällande föreskrifter
skolat så fort ske kunnat avpolletteras, och alldeles uteslutet
vore icke, att stationsbefälhavaren måhända, där i något särskilt undantagsfall
fängelsestraff för dylik person verkställts i det under stationsbefälhavarens
uppsikt ställda militärhäktet, kunde hava tillämpat en
sådan beräkning av strafftiden, som nu angivits. Nyligen kunde detta
dock icke hava skett, enär på grund av det sedan längre tid tillbaka
rådande mobiliseringstillståndet vid stationen och det därav föranledda
stora antalet arrestanter flottans militärhäkte varit så starkt anlitat
för avtjänande av disciplinstraff, att utrymme saknats för att därstädes
även verkställa fängelsestraff, vadan till dylikt straff eller straffarbete
dömda militärpersoner författningsenligt överlämnats till Konungens
befallningshavande för straffens befordrande till verkställighet i strafffängelset.

Bland de militärpersoner, som sålunda nyligen överlämnats till
Konungens befallningshavande för befordrande till straff, befunne sig
några av den kategori, som ovan omförmälts, och torde detta vara
anledningen till den av landssekreteraren Fröberg gjorda förfrågningen.
I ett av dessa fall hade under stationsbefälhavarens bortovaro den tjänst HiHUeombudsmannens

ämbetsberättelse. 30

234

förrättande stationsbefälhavaren på fråga från Konungens befallningshavande,
huruvida den dömde ombord undergått någon del av den
honom ålagda bestraffningen, i överensstämmelse med den vid stationen
tidigare rådande uppfattningen, svarat, att detta icke kunde anses vara
fallet.

Emellertid hade stationsbefälhavaren under hand inhämtat, att
Konungens befallningsliavande skulle hysa en motsatt åsikt och vid
straffets verkställighet i alla dylika fall med hänsyn till stadgandet i
1 § i den ovannämnda lagen den 1 juli 1898 låta straffet löpa från
den tidpunkt, då den dömde, efter avgiven nöjdförklaring ombord, därstädes
häktats, och vore stationsbefälhavaren för närvarande böjd att
anse detta vara den riktiga beräkningsgrunden och den tidigare vid
stationen åtminstone teoretiskt omfattade och möjligen någon gång
praktiskt tillämpade beräkningen vara oriktig, till vilken förändrade
uppfattning stationsbefälhavaren närmast påverkats av den nytillkomna
bestämmelsen i § 11 av militärbestraffningsförordningen den 17 december
1915, att varje rum, som vid krigsmakten användes för verkställande
av frihetsstraff under bevakning eller för förvaring av häktad, skulle
anses såsom militärhäkte.

Efter vad stationsbefälhavaren hade sig bekant skulle ock vid
kustflottan den av stationsbefälhavaren såsom riktig ansedda uppfattningen
i denna fråga omfattas och tillämpas.

Det läte sig emellertid icke förneka, att i vissa fall hart när
oövervinneliga svårigheter kunde möta att på dylikt sätt tillämpa
gällande bestämmelser om nöjdförklaring och verkställighet av någon
del av straffet ombord såsom till exempel å torpedbåtar och undervattensbåtar
på expedition utan samband med större moderfartyg, enär
dels i regel hela den fåtaliga besättningen erfordrades för manöverns
utförande och redan av det skälet ingen man kunde få nöjdförklara
sig och häktas i fall av begånget brott, dels varje möjlighet att ombord
anordna arrestlokal saknades och det naturligtvis icke ginge för
sig att förklara eller betrakta hela fartyget såsom häkte.

Sedan berörda yttranden och utlåtande inkommit, anmodade militieombudsmannen
fångvårdsstyrelsen att i ärendet avgiva utlåtande.

I det utlåtande, som fångvårdsstyrelsen avgav i anledning härav,
anförde styrelsen följande.

1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser om
beräkning av strafftid, syntes giva en ovillkorlig föreskrift: Vid verkställighet
av utslag, varigenom någon, som hålles häktad, blivit dömd
till straffarbete eller fängelsestraff, skall strafftiden räknas, om den

dömde i föreskriven ordning förklarar sig nöjd med utslaget, från den
dag å vilken förklaringen avgives.

De yttre förhållanden, under vilka den häktade förvarades, finge
således icke inverka på strafftidens beräkning. De nya bestämmelserna
beträffande militärhäkte, som innefattades i § 11 av förordningen den
17 december 1915 (militärbestraffningsförordningen) gåve vid handen,
att jämväl de provisoriska arrestrum, varom stationsbefälliavaren i sitt
ovan berörda yttrande förmälde, finge betraktas som verkligt häkte.
Det vore visserligen sant, att något >straffarbete» eller »fängelsestraff»
i lagens mening icke kunde verkställas i sådant arrestrum. Men enahanda
vore exempelvis förhållandet under fångtransport, då dock
fångarna ansåges avtjäna straff, ehuru de förvarades i järnvägskupé
eller provisoriska transporthäkten, där intet arbete kunde förekomma.

Hade häktning ej ägt rum, torde strafftiden jämlikt 1 § 2 mom.
i lagen den 1 juli 1898 räknas från den dag, då den dömde för straffets
undergående intoges i behörigt fängelse. I fråga om förhållandena å
sådana mindre fartyg där, enligt vad stationsbefälliavaren anmärkte,
hela den fåtaliga besättningen erfordrades för manöverns utförande och
ingen man kunde häktas i fall av begånget brott, torde få sägas att,
även om ett krigsrättsutslag där skulle kunna föreligga till verkställighet,
den dömde ej bleve i tillfälle att efter nöjdförklaring ombord börja
därstädes avtjäna straffet, utan måste avbida den tid, då det läte sig
göra att införpassa honom till militärhäkte eller allmän straffinrättning.
Styrelsen finge således såsom sin mening i föreliggande fråga uttala
att för militärfånge, som från flottans fartyg införpassades till militärhäkte
vid någon av flottans stationer eller till allmän straffinrättning,
strafftiden skulle räknas, i händelse den dömde ombord hållits häktad,
från den dag han i föreskriven ordning förklarat sig nöjd med utslaget
eller detta mot honom vunnit laga kraft, men i annat fall från dag,
då han intoges i häktet eller straffängelset.

På sätt militieombudsmannens till 1916 års riksdag avgivna
ämbetsberättelse (sid. 64 ff.) utvisar har frågan om beräkning av
strafftid i fall, likartat med ovan avsedda, tidigare varit föremål för
behandling hos militieombudsmannen. Vid granskning av rapporter
över bestraffningar, som ålagts eller ådömts å kustflottan tjänstgörande
personal, hade nämligen anmärkts, hurusom en den 24 april 1915 för
stöld till straffarbete dömd sjöman fått avgiva nöjdförklaring redan
den 26 samma månad. I förklaring häröver anförde vederbörande
fartygschef, att nöjdförklaringen avgivits den 26 på aftonen i stället

236

för den 27 pa- morgonen, på det den dömde, försedd med vederbörliga
handlingar, skulle kunna avpolletteras till stationen med den enda
lägenhet, som avginge från fartyget nämligen kl. 8 f. m. den 27 april
och som medgåve erforderlig tid för den häktades avlämnande till
stationsmyndigheterna för förpassning. Då vad sålunda anförts till
äventyrs skulle kunna i flera förekommande fall anföras såsom anledning
till avvikelse från gällande lagbestämmelse, anhöll militieombudsmannen
i skrivelse till högste befälhavaren över kustflottan, att högste befälhavaren
ville för fartygschefen påpeka, att enligt 1 § i förenämnda
lag den 1 juli 1898 strafftiden för häktad, som blivit dömd till straffarbete
eller fängelsestraff, skulle, om den dömde i föreskriven ordning
förklarade sig nöjd med utslaget, räknas från den dag, å vilken förklaringen
avgivits, samt att i följd härav för straffverkställigheten och
strafftidens beräkning saknat betydelse, vilken dag efter nöjdförklaringen
den ifrågavarande sjömannen avpolletterats.

Den mening, varåt militieombudsmannen i nyssnämnda skrivelse
gav uttryck, stämmer i allo med fångvårdsstyrelsens ovan återgivna
uttalande i motsvarande del och synes därjämte omfattas av Konungens
befallningshavande i Blekinge län samt numera jämväl av stationsbefälhavaren.
Möjligen kan anmärkas, att sagda uppfattning icke
fullt stämmer överens med stadgandet i 2 kap. 5 § allmänna strafflagen,
att den, som skall undergå straffarbete eller fängelse, skall insättas i
allmän straffinrättning, vilket stadgande i viss utsträckning har omedelbar
tillämpning även om straffet ådömts enligt strafflagen för krigsmakten.
Utöver vad i ovan återgivna uttalanden anförts därom, att enligt
railitärbestraffningsförordningen varje rum, som vid krigsmakten användes
för verkställande av frihetsstraff under bevakning eller för förvaring
av häktad, är att anse såsom militärhäkte, samt att straffarbete eller
fängelse under vissa förutsättningar avtjänas under transport i järnvägskupé
eller förvaring i provisoriskt transporthäkte, kan emellertid
härvidlag vidare erinras, att enligt allmänna strafflagen och numera
jämväl enligt strafflagen för krigsmakten frihetsstraff på viss tid kan
få anses till viss del eller till och med i sin helhet verkställt genom
den dömdes hållande i häkte, utan att såsom villkor för sådant tillgodoräknande
av häktningstid därjämte stadgats, att häktet skall vara
jämförligt med allmän straffinrättning. För övrigt skulle, om arrestrum
ä fartyg ej ansåges motsvara fängelselokal, befälhavare å fartyg icke
kunna med laga verkan upptaga nöjdförklaring av häktad, eftersom
häktad, som avgiver nöjdförklaring, skall inom fängelse hava haft
betänketid under två dagar i följd.

2i?7

Stationsbefälhavarens anmärkning om svårigheten i vissa fall att
på angivet sätt tillämpa bestämmelserna om nöjdförklaring och beräkning
av strafftid kan icke avse sådan händelse, att den dömde hålles
häktad. Men om lian icke är häktad, gäller enligt 1898 års ovan
anförda lag, att strafftiden räknas från den dag, då han för straffets
undergående intages i fängelse, däröver tillsyn utövas av myndighet,
som är behörig att om verkställigheten förordna. För sådant fall lärer
alltså icke kunna ifrågasättas, att straffet skulle kunna efter angiven
nöjdförklaring till någon del anses avtjänat ombord å fartyg, med
mindre å fartyget finnes något till militärhäkte hänförligt arrestrum
och den dömde insatts däri för straffets undergående.

I skrivelse till stationsbefälhavaren och Konungens befallningshavande
i Blekinge län meddelade militieombudsmannen sin uppfattning
i förevarande ämne.

17. Ansvar adömt, ehuru yrkande därom icke framställts i
vederbörlig ordning.

1 skrivelse till chefen för Norrlands dragonregemente anmärkte
militieombudsmannen följande på grund av iakttagelser vid inspektion
av sagda regemente den 12 juli 1915.

Sedan vid förhör inför skvadronschefen värnpliktige nr 205 Näsvall
anmält, att han förlorat en klocka, samt denna sedermera återfunnits
å ett pantlånekontor, där den pantsatts av volontären nr 7/4 Karlsson,
hölls den 1 april 1915 krigsrätt. Näsvall var därvid tillstädes, men
framställde icke något yrkande. Hörd i målet uppgav Karlsson, att
han hittat klockan. Vid nästa rättegångstillfälle var Näsvall ej vid
rätten tillstädes. Regementsväbeln H. O. Eriksson yrkade, att om
Karlsson icke kunde fällas till ansvar för tillgrepp av klockan eller
innehav av stulet gods, Karlsson måtte ådömas ansvar för döljande
av hittegods. Karlsson medgav yrkandet om ansvar för underlåtenhet
att lysa eller anmäla fyndet av klockan samt förklarade sig villig att
till Näsvall återställa klockan eller utgiva ersättning för dess värde
med tjugufem kronor.

Med förbiseende av bestämmelsen i 22 kap. 21 § allmänna strafflagen
om åtalsrätt, dömde krigsrätten Karlsson enligt 22 kap. 19 §
samma lag för underlåtenhet att lysa hittegods att bota tjugufem kronor,
varjämte Karlsson förpliktades att återställa klockan till Näsvall eller
ersätta denne klockans värde med tjugufem kronor.

Uti infordrat yttrande över anmärkningen anförde ledamöterna
i krigsrätten vid målets avgörande, nämligen majoren S. C. Ribbing,
auditören E. C. G. Ahrling, ryttmästaren E. G. L. von Boisman samt
löjtnanterna O. A. Markstedt och E. G. Sandström, hurusom åtalet
tillkommit efter anmälan av målsäganden, värnpliktige Näsvall, att han
förlorat eu klocka utan att Näsvall därvid riktat talan mot någon viss
eller för visst brott. Vid det slutliga avgörandet av målet hade krigsrätten
nog haft sin uppfattning fästad på bestämmelserna i 22 kap.
21 § allmänna strafflagen, men krigsrätten hade tillika haft den uppfattningen,
att Näsvalls anmälan innebure ett yrkande om ansvar för
den förseelse, vartill den straffskyldige kunde finnas bunden, och att
åklagaren på grund av den utfärdade ordern hade att framställa yrkandet.
Därtill hade ock kommit, att krigsrätten hyst den uppfattning, att
här även varit fråga om ett ordningsmål, vilket det tillkommit vederbörande
befälhavare att genom sin åklagare beivra. På grund härav
hade krigsrätten med stöd av åberopade lagrummet dömt Karlsson till
ansvar för döljande av hittegods och ansett sig därtill hava så mycket
bättre stöd som Karlsson frivilligt förklarat sig villig att underkasta
sig ansvar för denna förseelse och lämna målsäganden upprättelse.
Frivilligt hade han ock sedermera erlagt de ådömda böterna.

Med anledning av det sålunda anförda och då Karlsson, enligt
vad av hans förklaring inför krigsrätten och hans frivilliga erläggande
av böterna framginge, ej ansett sig hava lidit någon oförrätt genom
det ådömda straffet, vilket måhända rent principiellt sett på grund av
stadgandet i 22 kap. 21 § allmänna strafflagen ej bort Karlsson
åläggas, hemställde krigsrättens ledamöter att vid deras förklaring
måtte få bero.

Det brott, vartill krigsrätten funnit Karlsson förvunnen, är belagt
med ansvar enligt 22 kap. 19 § allmänna strafflagen och enligt 21 §
i samma kapitel gäller, att sådant brott icke må åtalas av annan än
målsägande. Även om, såsom rindigt var, Näsvalls anmälan betraktades
såsom angivelse, var åklagaren icke på grund därav behörig att framställa
yrkande om ansvar för detta brott. Någon ändring härutinnan
kunde icke hava inträtt genom regementsordern om målets hänskjutande
till krigsrätt. Genom denna order bereddes åklagare och målsägande
tillfälle att i laga ordning framställa de påståenden, vartill de kunde
vara befogade, men allmän lags bestämmelser om åtalsrätt kunde
givetvis icke upphävas genom en regementsorder. För övrigt torde
vid utfärdandet av denna order varit anledning att antaga, att i målet

239

kunde vara fråga om olovligt tillgrepp, för vilket brott åklagaren ägt
att — på sätt ock syntes hava i främsta rummet skett — å tjänstens
vägnar framställa yrkande om ansvar.

Om således krigsrätten i det skick, vari målet vid dess överlämnande
befann sig, icke haft laga fog att ingå på frågan, huruvida
Karlsson gjort sig skyldig till underlåtenhet att lysa hittegods, utan
krigsrätten bort förklara att åklagarens påstående om ansvar å Karlsson
för dylikt brott icke kunde upptagas till prövning, hade krigsrätten
uppenbarligen ännu mindre anledning att utan målsägarens yrkande
ålägga Karlsson att till målsägaren återställa den ifrågakomna klockan
eller utgiva dess värde. Sannolikt var emellertid att målsägaren
med sin anmälan åsyftat att bevaka sin rätt i dessa hänseenden, och
att sålunda endast på brist i förhöret vid krigsrätten eller möjligen i
protokollet berodde, att något målsägarens yrkande därutinnan icke
fanns i handlingarna återgivet.

Att döma av handlingarna var dock ställt utom allt tvivel, att
Karlsson gjort sig skyldig till ansvar enligt det utav krigsrätten åberopade
lagrum, och då Karlsson enligt protokollet underkastat sig
sådant ansvar samt förklarat sig villig återlämna klockan eller ersätta
dess värde, torde Karlsson icke med fog kunna klaga över, att någon
skada tillfogats honom därigenom att krigsrätten förbisett, att ansvarsoch
ersättningspåståenden icke behörigen framställts. I följd härav
och då det med hänsyn till den ombildning av krigsrätterna, som med
1916 års ingång blivit genomförd, icke syntes vara oundgängligen
erforderligt att ett fel sådant som det av krigsrätten uti ifrågakomna
fall begångna gjordes till föremål för laga beivran, fann militieombudsmannen
sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

18. Våldtäktsförsök, som icke till åtal angivits, bestraffat efter 102 § i
1881 års strafflag för krigsmakten.

Vid granskning av de från Kronprinsens husarregementes häkte
till militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna för
tredje kvartalet 1915 anmärktes, att chefen för 8. fotkanonbatteriet
av Boden—Karlsborgs artilleriregemente den 3 juli 1915, under åberopande
av 102 § i 1881 års strafflag för krigsmakten, ålagt furiren
Garl Axel Östh åtta dagars sträng arrest för våldtäktsförsök, vilket
straff Östh avtjänat i nämnda husarregementes häkte under tiden 3 — 13
juli 1915.

240

Som 102 § i sagda strafflag icke kunde hava varit tillämplig å
den uppgivna förbrytelsen, vilken syntes hava bort bedömas enligt
allmän lag, anhöll militieombudsmannen i skrivelse till chefen för I.
arméfördelningen, att arméfördelningschefen måtte inkomma dels med
avskrift av de protokoll, som kunde hava förts vid förhör med Östh
beträffande ifrågavarande förbrytelse, dels ock med yttrande från vederbörande
batterichef.

Av de handlingar, som arméfördelningschefen i anledning härav
tillställt militieombudsmannen, inhämtades

att stickerskan T. A. för chefen för 3. fotkanonbatteriet, kaptenen

K. G. Stålhandske anmält, att hennes fosterdotter I. M. O. blivit den
24 juni 1915 utsatt för våldtäktsförsök av Östh;

att i anledning härav påföljande dag hållits förhör med Östh;
att chefen för Malmögruppen, översten friherre Bror Cederström
i skrivelse till batterichefen den 1 juli 1915 bestämt, att målet ej kunde
upptagas till krigsrättens prövning, att, därest målsägaren önskade
åtal enligt allmän lag, angivelse skulle göras hos allmänne åklagaren
i orten, ävensom att, därest målsägaren ansåge sig ej vilja vidhålla
anklagelsen för våldtäktsförsöket, förseelsen borde bestraffas enligt 102 §
strafflagen för krigsmakten;

samt att kaptenen Stålhandske den 3 juli 1915 ålagt Östh för
ifrågavarande förbrytelse sträng arrest i åtta dagar enligt 102 § strafflagen
för krigsmakten.

Uti avgivet yttrande anförde kaptenen Stålhandske i hithörande
delar följande. Straffet ådömdes enligt bestämmelsen i friherre Cederströms
ovannämnda skrivelse den 1 juli 1915 jämlikt 102 § strafflagen
för krigsmakten, alldenstund målsägaren förklarade sig icke vidhålla
anklagelsen för våldtäktsförsök. Straffet sattes så högt som till åtta
dagars sträng arrest, dels därför att händelsen på den lilla plats (ett
fiskläge), där batteriet vore förlagt, väckt ett obehagligt uppseende,
dels därför att tendenser till olämpligt uppträdande och dålig disciplin
vid den tiden börjat visa sig bland det värnpliktiga underbefälet vid
batteriet. Efter denna bestraffning hade disciplinen vid batteriet
varit god.

Översten friherre Cederström anförde i avgiven förklaring bland
annat. Av protokollet framginge, att furiren Östh ålagts sträng arrest
i 8 dagar enligt 102 § strafflagen för krigsmakten och icke för våldtäktsförsök.
Vederbörande batteriadjutant hade i arrestantavlämningsuppgiften
likväl uppgivit brottet såsom våldtäktsförsök i stället för

241

såsom brist i anständigt uppförande, varför regementsväbeln i fångförteckningarna
angivit brottet såsom våldtäktsförsök.

Då målsägaren eller hennes målsman ej angivit ifrågavarande
brott till åtal, hade visserligen talan för våldtäktsförsök ej kunnat
komma ifråga, men däremot hade gärningen varit att bedöma enligt
18 kap. 13 § allmänna strafflagen, och hade i följd därav tillämpningen
av 102 § i 1881 års strafflag för krigsmakten varit utesluten samt
målet bort avdömas av allmän domstol. Straffet åtta dagars sträng
arrest motsvarande 210 kronors böter — syntes emellertid i varje
fall ej överstiga vad skäligen bort ifrågakomma, därest målet bedömts
efter vederbörligt lagrum. I följd därav och då det med hänsyn till
de nya bestämmelserna om utövande av befälhavares disciplinära bestraffningsrätt,
som med ingången av år 1916 trätt i kraft, icke syntes vara
oundgängligen erforderligt att ett fel sådant som det vid målets avgörande
begångna gjordes till föremål för laga beivran, fann militieombudsmannen
sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Härom meddelades översten friherre Cederström och kaptenen
Stålhandske underrättelse.

19. Snatteri bestraffat enligt 144 § i 1881 ars strafflag’ för krigsmakten.

Vid en av militieombudsmannen den 11 oktober 1915 under inspektion
av Västmanlands trängkår verkställd granskning av krigsrättens
protokoll för de senare åren anmärktes bland annat följande.

Den 18 mars 1912 rannsakades vid krigsrätten volontären nr 16/1
Edvin Hägerman för olovligt tillgrepp. Hägerman påstods hava under
fälttjänstövningar i närheten av Skellefteå den 27 februari 1912 från
ett fordon, vid vilket Hägerman tjänstgjorde såsom kusk, tillgripit ur
en olåst låda 1 Va liter brännvin och a/3 liter cognac med ett angivet
värde av 7 kronor 50 öre. Hägerman erkände tillgreppet.

Åklagaren, regementsväbeln S. Wendel förklarade sig anse synnerligen
förmildrande omständigheter föreligga och yrkade ansvar å
Hägerman för oförstånd och oskicklighet i tjänsten.

Krigsrätten, vars ledamöter voro kaptenen E. Schildt, auditören
J. A. Näsmark, kaptenerna K. Sandell och A. Engdahl samt löjtnanten
G. Smith, dömde Hägerman jämlikt 144 § strafflagen för krigsmakten
att för erkända förseelsen undergå åtta dagars sträng arrest.

Auditören. Näsmark var av skiljaktig mening och dömde HägerMilitieotnlmdsmannetis
ämbetsberättelse. 3 [

242

man jämlikt 115 § strafflagen för krigsmakten att för första resan
snatteri undergå eu månads fängelse.

Då Hägermans åtgärd att tillägna sig omförmälda parti spirituösa
varit, jämlikt 20 kap. B § 3 inom. allmänna strafflagen samt 121 §
strafflagen för krigsmakten, att anse såsom snatteri och bort såsom
sådant bestraffas, anmodade militieombudsmannen chefen för Västmanlands
trängkår att inkomma med yttrande av krigsrättens militära
ledamöter ävensom av regementsväbeln Wendel.

I avgifvet yttrande anförde därefter kapten Schildt följande: Enligt
Hägermans bestämda utsago hade hans avsikt varit att endast för
tillfället »låna», ej tillägna sig den i krigsrättsprotokollet omnämnda
spirituosan, men omständigheterna hade för honom tillintetgjort möjligheten
att återlämna den såsom hans mening varit. Åklagaren, regementsväbeln
Wendel hade ansett synnerligen förmildrande omständigheter
föreligga såsom den starka kylan, att Hägerman hela sitt liv
varit helnykterist och hans avsikt att återlämna vad han lånat, varför
åklagaren även yrkat ansvar å Hägerman för oförstånd och oskicklighet
i tjänsten. Sådan var också kaptenens uppfattning och därför hade
han dömt Hägerman att jämlikt § 144 strafflagen för krigsmakten
undergå 8 dagars sträng arrest.

Övriga militära krigsrättsledamöter förklarade sig icke hava något
att erinra eller tillägga utöver vad som framginge av protokollet.

Slutligen anförde f. d. fanjunkaren Wendel i avgivet yttrande
följande: Som Hägerman under sin tjänstetid vid kåren uppfört sig på ett
i allo oklanderligt sätt och under tiden ej förtärt spirituösa under någon
form, hade Wendel, som allmän åklagare, ansett att Hägerman under
förfining och genom lockelse av kamrater tillgripit spritdrycker utan
att tänka på följderna av den begångna förseelsen; på den grund och
då Wendel sett den ånger, Hägerman visade då han kom till insikt
om sin förseelse, hade Wendel ansett att förmildrande omständigheter
förelåge och för den skull yrkat bestraffning enligt § 144 strafflagen
för krigsmakten.

Enligt 144 § av 1881 års strafflag för krigsmakten skulle krigsman,
vilken visade vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i fullgörande av de tjänsteplikter, som honom efter reglementen
eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter
ålåge eller av förhållandenas beskaffenhet påkallades, beläggas
med disciplinstraff, såvida ej i nämnda eller annan lag särskilt ansvar
vore satt å förseelsen. För det brott, vartill Hägerman enligt utred -

24 M

ningen i målet gjort sig skyldig, eller tillgrepp av gods å ett fordon,
varvid han tjänstgjorde såsom kusk, fanns emellertid straff bestämt i
annat lagrum, vilket följaktligen bort tillämpas. Därest krigsrätten
ansett sig icke kunna tillämpa bestämmelserna i 11(5 § nämnda lag,
vilka avsågo det fall, att skiltvakt eller annan, som vore på vakt eller
till bevakning av gods kommenderad, förövade tillgrepp av det, som
vore under hans skydd eller bevakning, hade nämligen krigsrätten
haft att, med iakttagande av regeln i 121 § av samma lag om tillämpning
av allmänna lagens bestämmelser i avseende å tjuvnadsbrott, bedöma
Hägermans brott enligt 20 kap. 3 § 3 mom. allmänna strafflagen,
enligt vilket lagrum såsom stöld eller snatteri skall anses, om
forman tillgriper vad honom förtrott är att föra eller förvara.

I sin erkännansvärda strävan att beakta föreliggande förmildrande
omständigheter hade alltså åklagaren samt krigsrättens militära ledamöter
hänfört Hägermans brott under en strafflagsparagraf, vars tilllämpning
enligt dess egen lydelse var helt utesluten. Vad anginge
krigsrättens militära ledamöter hade de uti den av auditören yttrade
särskilda mening haft anledning pröva, huruvida straffet kunde bestämmas
i enlighet med det utav åklagaren framställda yrkande. Å
andra sidan kunde dock i viss mån gälla såsom en ursäkt för de militära
ledamöterna att det — låt vara att en domstol, som prövar brottmål
i första hand, icke är bunden av åklagarens yrkanden -—- dock
för en domare måste te sig främmande och ovanligt att behöva tilllämpa
strängare straff än av vederbörande part påyrkats.

Med hänsyn till de anspråk, som vid den tid, då omförmälda
mål förekom till handläggning, skäligen kunde ställas på en åklagare
vid krigsdomstol i första instans, ansåg sig emellertid militieombudsmannen
icke böra ställa Wendel till ansvar för det han icke påstått
ansvar å Hägerman för det brott, vartill denne i verkligheten gjort
sig skyldig. Och då numera icke blott åklagarväsendet vid krigsdomstolarna
utan även dessa domstolar själva undergått en genomgripande
reform, ansåg militieombudsmannen det ur synpunkten av rättsvårdens
krav icke heller vara oundgängligen nödvändigt att de ledamöter av krigsrätten,
vilka med sina röster bidragit till det felaktiga domslutet, därför
underkastades laga ansvar, utan fann militieombudsmannen sig
sålunda kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit, varom underrättelse
meddelades vederbörande.

244

20. Underlåtenhet att lysa hittegods bestraffad såsom opålitlighet enligt
102 § i 1881 års strafflag för krigsmakten.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannan sommaren 1915
i sammanhang med inspektion av Svea livgarde verkställd granskning
av krigsrättens protokoll för de senare åren iakttogs, hurusom krigsrätten
i mål mellan regementsväbeln, fanjunkaren C. A. Carlsson i
egenskap av åklagare, å ena, samt volontären vid 11. kompaniet nr
28 Karl Gustaf Villekad Dahl, å andra sidan, genom utslag den 23
maj 1914, enär av vad i målet förekommit vore utrett och styrkt, att
Dahl, som uppgivit sig hava den 15 berörde maj i regementets park
hittat ett kedjearmband med klocka, värda åtminstone tjugu kronor,
underlåtit att om upphittandet göra anmälan, ävensom att Dahl, trots
det värnpliktige vid samma kompani nr 68 Uno Ramstedt, som befunnits
vara ägare till armbandet och klockan, den 20 i samma månad
lämnat underrättelse om förlusten av föremålen på sådant sätt, att
denna bort av Dahl uppfattas, senare samma dag sökt å pantlåneinrättning
i Stockholm belåna samma föremål, förty under åberopande
102 § strafflagen för krigsmakten dömt Dahl för opålitlighet att undergå
vaktarrest i sex dagar.

Tillika antecknades, att Ramstedt under målets handläggning,
förklarat, att han icke förde talan om ansvar eller ersättning mot Dahl.

I skrivelse till sekundchefen för Svea livgarde den 29 november
1915 anmärkte militieombudsmannen därefter, att då Dahls ifrågavarande
förbrytelse enligt 22 kap. 21 § allmänna strafflagen ej finge
åtalas av annan än målsägare, ej heller disciplinstraff bort åläggas
Dahl, vilken, vid det förhållande att målsägaren icke fört ansvarstalan,
ej kunnat dömas till ansvar efter 22 kap. 19 § allmänna strafflagen;
och anmodade militieombudsmannen sekundchefen att med anledning
av vad sålunda anmärkts inkomma med yttrande av ledamöterna av
krigsrätten vid berörda tillfälle nämligen majoren friherre C. A. Lagerbielke,
auditören C. L. L. Hasselgren, kaptenerna C. G. Drake och G.
Sandströmer samt löjtnanten K. G. K. Bildt.

Krigsrättens bemälda ledamöter anförde sedermera i yttrande, som
insändes av sekundchefen med skrivelse den 21 december 1915,
huvudsakligen, att vad Dahl låtit komma sig till last torde kunna
bedömas ur olika synpunkter. 22 kap. 19 § allmänna strafflagen inne -

245

hölle straffbestämmelser för de fall, att någon underläte att lysa fynd
eller hittegods på sätt i lag vore stadgat eller ock förtege sådant fynd
eller hittegods, då ägaren eller annan därtill berättigad sig anmälde
eller eljest tillkännagåve.

Att det icke kunnat ifrågasättas att ådöma Dahl ansvar för underlåtenhet
att på sätt i lag vore stadgat, d. v. s. genom kungörelser
i stadens alla kyrkor och vid rådhusrätten, lysa fyndet, torde ligga i
öppen dag. Stadgandet i fråga måste nämligen åtminstone för Stockholm
anses vara antikverat. Någon tvekan skulle däremot kunna förefinn
as, huruvida icke Dahls förfarande bort hänföras under det andra
fallet enligt nyssnämnda lagrum. Men enligt krigsrättens uppfattning
förutsatte stadgandet ifråga, eller att rätter vederbörande sig anmälde
eller eljes tillkännagåve, att anmälan eller tillkännagivande antingen
företoges direkt till den, som förtege innehavet av hittegods, eller på
annat fullt tydligt sätt bragtes till dennes kännedom. Något sådant
anmälande eller tillkännagivande hade emellertid icke förekommit från
målsäganden, utan hade denne åtnöjt sig med att i Dahls närvaro
angiva, att han saknat det i målet ifrågakomma klockarmbandet, med
tillägg att han icke rätt visste, om han tappat detsamma eller möjligen
hade det förvarat i sitt hem. Ansvar enligt sista delen av 22
kap. 19 § allmänna strafflagen hade sålunda enligt krigsrättens förmenande
rent materiellt sett icke bort ifrågakomma. Av formella skäl
var det jämväl uteslutet, enär målsägaren icke fört ansvarstalan. Att
sådan talan ej förts ansåge krigsrätten också utgöra stöd för dess
uppfattning, att brott enligt 22 kap. 19 § allmänna strafflagen icke
förelåge.

Men därmed vore icke sagt, att icke Dahls förfarande skolat
bestraffas. Förhållandena hade tvärtom varit sådana, att hans beteende
icke bort lämnas onäpst. Dahl hade nämligen avvetat, det anslag
brukat uppsättas inom kasärnen rörande upphittade föremål, men han
hade underlåtit göra någon som helst anmälan inom regementet om
hittegodset. Vidare måste han antagas hava uppfattat målsägarens
låt vara otydliga och obestämda tillsägelse om förlusten av klockarmbandet,
men ändock hade han strax därefter sökt pantsätta armbandet,
därvid han till en början uppgivit oriktigt namn. Det syntes
krigsrätten påtagligt, att Dahl härvid visat opålitlighet, och att fördenskull
tillämpning av 102 § strafflagen för krigsmakten varit på sin
plats. De särskilda förhållandena inom krigsmakten med dess förläggning
av ett flertal personer inom samma logement, och det anspråk
på förtroende och ärlighet kamrater emellan, som därav betingades,

gjorde nämligen nödvändigt att söka inom ett regemente upprätthålla
kravet på pålitlighet och aktning för andra.

Därest krigsrättens tolkning av 22 kap. 19 § allmänna strafflagen
skulle anses vara oriktig och Dahls förfarande sålunda bort hänföras
under nämnda lagbestämmelse, ville dock krigsrätten förmena,
att då av formella skäl ansvar enligt samma lagrum icke kunnat
ådömas, det därför icke varit uteslutet att särskilt bedöma de moment
i Dahls förfarande, som kunnat drabbas av ansvar enligt strafflagen
för krigsmakten. Att vid tillämpning av 22 kap. 19 § allmänna strafflagen
icke dessutom skulle kunna ådömas straff för opålitlighet enligt
102 § strafflagen för krigsmakten kunde vara sant, men ä andra sidan
funne krigsrätten intet hinder för att, när straff enligt förstnämnda
lagrum icke kunde förekomma, belägga de särskilda moment av det
brottsliga förfarandet, som kunde hänföras till strafflagen för krigsmakten,
med straff enligt samma lag. Så snävt torde nämligen icke
begränsningen i 102 § strafflagen för krigsmakten rörande dess otillämplighet
för det fall, att den skyldige gjort sig förfallen till ansvar enligt
nämnda lag eller annan lag, vara att tolka.

Bestämmelsen i 102 § av 1881 års strafflag för krigsmakten att
krigsman, som i eller utom tjänsten visade opålitlighet, skulle beläggas
med disciplinstraff, där han ej därför enligt samma eller annan laggjort
sig förfallen till särskilt ansvar, torde inneburit, att eu förseelse,
som i allmänna strafflagen var belagd med straff, överhuvud icke kunde
bestraffas såsom opålitlighet. Beträffande det förfarande, som krigsrätten
fört Dahl till last såsom opålitlighet, hade krigsrätten velat göra
gällande, att ansvar enligt 22 kap. 19 § allmänna strafflagen för underlåtenhet
att lysa hittegods eller för förtigande av hittegods icke skulle
kunnat ådömas, enär bestämmelserna om lysande av hittegods skulle
vara antikverade, åtminstone för Stockholm, samt målsägande^ i Dahls
närvaro fällda yttrande om förlusten av klockan och armbandet icke
kunde anses som anmälan eller tillkännagivande, varom förmäldes i
sagda lagrum. Krigsrättens uttalande i sistnämnda del saknade militieombudsmannen
anledning att närmare ingå på, men vad krigsrätten
yttrat i det förra avseendet fann militieombudsmannen sig ingalunda
kunna godkänna. Vid sidan av den måhända föråldrade ordning för
lysande av hittegods, som stadgas i förordningen den 16 februari 1864
om nya strafflagens införande, hade uppkommit andra former för meddelande
om hittegods såsom anmälan hos polismyndighet, tillkännagivande
i tidningar, anslag på sådan plats, att meddelandet lätt faller

247

i ögonen, o. s. v. Eu upphittare, Horn gjorde meddelande om hittegods
på något av sistberörda sätt, skulle antagligen icke straffas för det
han underlåtit att lysa fyndet sä som i lag stadgas, men lyste han
icke fyndet på vare sig det ena eller andra sättet, torde han icke
kunna freda sig från ansvar genom en invändning att bestämmelserna
om lysande av fynd voro föråldrade.

Om sålunda Dahls förfarande i och för sig varit sådant, att Dahl,
vilken icke ens uppgivit att han gjort något för att offentliggöra fyndet
av klockan och armbandet, varit underkastad ansvar enligt 22 kap.
19 § allmänna strafflagen, och åläggande av disciplinstraff för opålitlighet
i följd därav varit uteslutet, torde någon ändring i sistnämnda
förhållande icke hava inträtt därigenom, att målsägaren, som ensam
var behörig att föra talan mot Dahl för underlåtenhet att lysa hittegods,
förklarat sig icke föra talan mot Dahl. Därest, såsom krigsrätten
ifrågasatt, särskilda moment i Dahls förfarande skulle kunnat
drabbas av ansvar enligt strafflagen för krigsmakten och åklagaren
förty varit behörig att beträffande dem föra tjänstetalan, skulle väl,
enligt grunderna i 19 § 2 mom. i förordningen om nya strafflagens
införande, åklagaren ägt föra talan jämväl i avseende å övriga moment
i Dahls förfarande. 1881 års strafflag för krigsmakten kände likväl
ej till ett dylikt uppdelande av en brottslig gärning i särskilda, vart
för sig straffbara moment i vidare mån än som sades i 31 §, vilken
avsåg sådana fall som att en handling innefattande flera brott, som
voro straffbara dels enligt strafflagen för krigsmakten och dels efter
annan lag, eller att en handling i särskilda avseenden var belagd
med olika straff i förstnämnda och i annan lag, men icke lämnade
någon anvisning om tillämpning av regler i strafflagen för krigsmakten
i avseende å handling, som var belagd med ansvar allenast i annan lag.

Det straff, som krigsrätten genom ifrågavarande utslag ådömt
Dahl, syntes emellertid ungefär motsvara det bötesbelopp, som skäligen
kunnat ifrågakomma, därest Dahl i behörig ordning tilltalats för underlåtenhet
att lysa hittegods. I följd härav och då det med hänsyn till
den ombildning av krigsrätterna, som med 1916 års ingång blivit
genomförd, icke syntes vara oundgängligen erforderligt att ett fel
sådant som det av krigsrätten uti ifrågakomna fall begångna gjordes
till föremål för laga beivran, fann militieombudsmannen sig kunna låta
bero vid vad i ärendet förekommit.

248

21. Mai onödigt uppskjutet för inhämtande av kårläkares och
medicinalstyrelsens yttrande.

Av handlingarna i ett av garnisonskrigsrätten i Boden den 19
maj 1914 avdömt mål mellan väbeln vid Bodens ingenjörkår, fanjunkaren
P. Pehrsson såsom allmän åklagare, å ena, samt sergeanten vid
fortifikationen K. A. Widén, å andra sidan, inhämtades följande.

Ifrågavarande mål, som avsåg ansvar å Widén för försumlighet i
tjänsten och onykterhet, förekom första gången vid krigsrätten den 4
september 1913. Till utredning i målet åberopade därvid åklagaren:

l:o. eu av underlöjtnanten Hilmer Wiessner till chefen för Bodens
ingenjörkår ställd rapport angående Widén;

2:o. protokoll vid förhör inför kårchefen den 26 augusti 1913 med
sergeanten Widén i anledning av rapporten: och

3:o. ett av tjänstförrättande kårläkaren Sven Ingvar den 11
augusti 1913 meddelat intyg, att Widén lede av kronisk alkoholism
och därav följande allmän avtrubbning av själsförmögenlieterna, sömnlöshet
och höggradig nervositet, samt att han på grund därav för det
dåvarande kunde anses mindre tillräknelig.

Vid krigsrätten förnekade Widén, att han vid ifrågavarande tillfälle
varit onykter, samt yttrade sig vidare dels om sitt hälsotillstånd
och dels om sitt begagnande av spritdrycker.

Med anledning av vad i målet förekommit beslöt krigsrätten
överlämna handlingarna till vederbörande kårläkare för undersökning
angående Widéns sinnesbeskaffenhet samt förklarade målet vilande i
avbidan på läkarens utlåtande.

Målet förekom till förnyad handläggning den 24 oktober 1913.
Härvid föredrogs ett av regementsläkaren J. Sjöstrand avgivet utlåtande,
enligt vilket vid företagen undersökning Widén befunnits lida av kronisk
alkoholism med höggradig nervositet och enligt egen uppgift
sömnlöshet, men däremot ej något förekommit eller av lämnade upplysningar
blivit bestyrkt, som kunnat giva stöd åt det antagandet, att
han ej vore vid sina sinnens fulla bruk.

Widén förmälde, att hans ifrågavarande tjänsteförsummelse uteslutande
berott på sjukdom.

Någon bevisning rörande de förseelser, som lagts Widén till last,
förekom icke vid detta rättegångstillfälle.

Krigsrätten förklarade att handlingarna i målet skulle överlämnas
till medicinalstyrelsen för dess utlåtande i ämnet, samt att målet skulle
vila i avvaktan härå.

249

Vid tredje rättegångstillfället den 19 maj 1914 föredrogs dels ett
utlåtande från medicinalstyrelsen av innehåll, att handlingarna icke
gåve stöd för det antagandet, att Widén vid tiden för åtalade förseelser
i tjänsten befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd, som avhandlades
i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen, dels ock ett till medicinalstyrelsen
ställt yttrande av regementsläkaren Sjöstrand.

Vid detta tillfälle hördes på åklagarens begäran två vittnen.
Sedan målet överlämnats, avkunnade krigsrätten följande utslag: Som
gentemot Widéns bestridande det icke blivit styrkt, att Widén vid
ifrågavarande tillfälle den 9 augusti 1913 varit av starka drycker
överlastad, och vid sådant förhållande annat ej kunde anses ådagalagt
än Widén uppgivit, eller att han vid tillfället varit på grund av sjukdom
oförmögen att tjänstgöra, funne krigsrätten Widén icke kunna
till ansvar i målet fällas.

I skrivelse till kommendanten i Boden anmärkte härefter militieombudsmannen,
att, då bevisning saknades beträffande fylleriförseelsen, och
frågan, huruvida Widén borde straffas för tjänsteförsummelse, av
garnisonskrigsrätten ansetts beroende därav, huruvida Widén gjort
sig skyldig till ansvar för fylleri eller icke, krigsrätten icke bort för
nyssnämnda ändamål överlämna handlingarna till vare sig kårläkaren
eller medicinalstyrelsen; och enär krigsrättens omförmälda tvä beslut
föranlett, att målet mot Widén onödigt uppsköts för avsevärd tid,
samt dessutom för vederbörande läkare och medicinalstyrelsen medfört
* arbete, som icke varit av omständigheterna i målet påkallat, anmodade
militieombudsmannen kommendanten att inkomma med yttrande av
krigsrättens ledamöter vid sammanträdena den 4 september och den
24 oktober 1913.

De sålunda begärda yttrandena insändes av kommendanten med
skrivelse den 24 april 1916; och anförde krigsrättens ledamöter följande:

Majoren C. G. Follin: Uti underlöjtnanten Wiessners rapport, som
företeddes vid krigsrättens sammanträde den 4 september 1913, hade
denne vitsordat fanjunkaren Giléns rapport, att Widén vid ifrågavarande
tillfälle varit onykter och ur stånd att utföra honom åliggande
tjänsteförrättningar. På grund av två förmäns i tjänsten givna rapport
ansåg majoren, att Widén kunde anses förvunnen att hava begått det
brott, varför han tilltalats, och alltså att medicinalstyrelsens utlåtande
i ämnet borde avvaktas.

Tjänster rättande fästningsauditören B. Sundberg: Vid första rätte
gängstillfället förelåg beträffande frågan om Widéns onykterhet bevisMUitieombudsmannens
årsberättelse. a -

260

ning av rätt avsevärd styrka uti två överordnades rapporter i saken,
ock den uppfattning, krigsrätten erhöll om Widén, var ägnad att
bestyrka sannolikheten av detta förhållande. Krigsrätten hade då snarare
anledning antaga, att full bevisning skulle stå att förebringa om förseelsen
än att bevisning härutinnan skulle komma att saknas, och kunde
överhuvud icke vid första rättegångstillfället, då ju åklagare icke plägade
förete sin bevisning, äga någon kunskap om, vad som i detta
avseende kunde komma att presteras. Vid sådant förhållande och med
hänsyn till det företedda läkarbetyget angående Wide''n ansåg sig krigsrätten,
jämlikt bestämmelserna i kung!, brevet av 1826, icke kunna
underlåta att inhämta vederbörande läkares betyg om den tilltalades
sinnesbeskaffenhet. Ett inslående på denna väg nödvändiggjorde enligt
tjänstförrättande fästningsauditörens förmenande fortsättande av proceduren
med inhämtande av medicinalstyrelsens utlåtande i ämnet, och
i avvaktan på dessa yttranden måste ju målet vila. Saken var heller
icke i betraktande av Widén förut tilldelade bestraffningar av så alldeles
obetydlig art. Ehuruväl målets utgång sedermera gav vid handen,
att full bevisning om Widéns onykterhet vid tillfället ifråga icke kunde
däri erhållas, syntes sålunda krigsrättens åtgärder att överlämna handlingarna
till vederbörande läkare och därefter till medicinalstyrelsen
icke obefogade. Dessa åtgärder hade visserligen föranlett målets uppskjutande
över en avsevärd tid, vars längd det dock icke stått i krigsrättens
makt att begränsa, men någon rättskränkning eller något
lidande både väl näppeligen därigenom tillskyndats någon. Och det
arbete, som åsamkats kårläkaren och medicinalstyrelsen, kunde rättvisligen
icke läggas krigsrätten till last.

Kaptenen F. Schöning: Enligt kaptenens åsikt var Widén vid tillfället
ifråga ej nykter, vilket förhållande kaptenen dock ansåg helt
och hållet bero på Widéns av sömnlöshet in. m. påverkade hälsotillstånd,
som ej, efter vad som syntes, tillät honom förtära den allra
minsta kvantitet sprit utan att därav påverkas. På grund därav ansåg
kaptenen befogat, att rätten hänvände sig till både kårläkaren
och medicinalstyrelsen, häri styrkt i sin åsikt av kung!, brevet den 9
mars 1826, som ju endast talade om »en för brott tilltalad person» och
ej nämnde ett ord om, att han därtill vore förvunnen eller ej.

Kaptenen C. E. Nauclér: Vid första krigsrättssammanträdet hade
ådagalagts, att Widén den 9 augusti, eller samma dag förseelserna
skulle hava begåtts, sjukrapporterat sig och blivit sjukskriven. Widén
hade under sådana omständigheter icke varit skgldig att förrätta någon som
helst tjänst, vare sig i egenskap av kårdagunderofficer eller vid idrotts -

251

förrådet. Såsom tjänsteförsummelse skalle således endast kunna betraktas
Widéns oförmåga att avlämna nyckeln till idrottsförrådet eller
att lämna upplysningar, var denna funnes, ty avlämningen av dagunderofficersskapet
krävde kroppslig ansträngning, vilket sjukdomen
törkända ej tillåtit. Försummelsen med avseende på nyckelns till
idrottsförrådet avlämning skulle således bero antingen på, att Widén
varit av starka drycker överlastad, eller ock på den allmänna avtrubbning
av själsförmögenheterna, som doktor Ingvar i sitt intyg anförde.
Enligt ingiven rapport skulle Widén varit av starka drycker överlastad.
i vilket fall sjukskrivning ej borde kunna hava ägt rum.
Doktor Ingvar hade således med sjukskrivningsåtgärden förringat
tjänsterapportens vitsord till den grad, att den icke längre ägt något
värde för målets avdömande, varför den enda kvarstående tjänsteförsummelsens
orsak skulle hava legat i den allmänna avtrubbningen av
Widéns själsförmögenheter. Frågan vid målets avdömande vid första
rättegångstillfället skulle således blivit, om doktor Ingvars sjukskrivningsåtgärd
och intyg varit befogade och därför undanröjt tjänsterapportens
värde, samt om doktor Ingvar, som ännu ej avlagt medicine
licentiatexamen, varit kompetent i fallets bedömande. Detta hade föranlett
kaptenen att icke yrka avgörande vid första rättegångstillfället,
och speciellt kompetensfrågan hade han ansett böra underställas ordinarie
läkaren vid kåren, varför kaptenen biträtt ett uppskov, så mycket
mer som vid första rättegångstillfället alla handlingar i målet icke
inkommit. Vid andra rättegångstillfället företeddes bland annat regementsläkaren
doktor Sjöstrands intyg, vilket, vad anginge Widéns tillräknelighet,
syntes underkänna doktor Ingvars på heder och samvete
avgivna intyg. Målet borde då enligt kaptenens förmenande hava avdömts,
men då auditören i enlighet med rättegångsordningen § 35
framställde vad i saken förekommit, förklarade denne att nu målet
måste fullföljas på den inslagna vägen och frågan angående Widéns
sinnesbeskaffenhet underställas medicinalstyrelsen, vilken mening kaptenen
ansett sig böra biträda, så mycket mer som de båda avgivna
läkarbetygen syntes i viss mån stå i strid med varandra. Att målet
ej förekommit förrän den 4 september 1913 till första behandling hade
säkerligen berott på, att Widén varit sjukskriven från den 9 augusti
14 dagar framåt; att målet icke kunnat upptagas till förnyad behandling
förrän den 24 oktober samma år syntes bero på, att regementsläkaren
Sjöstrand ej förrän den 12 samma månad yttrat sig i målet,
och att medicinalstyrelsens utlåtande fördröjt målets avgörande till den
19 maj 1914 syntes kaptenen icke kunna läggas krigsrätten till last

252

Kaptenen Gösta Beer: Utöver övriga krigsrättsm edlemmars yttranden
hade han intet att i saken tillägga.

Majoren Follin deltog icke i målets slutliga avgörande; med hans
uppfattning att Widén kunde anses förvunnen att hava begått det
brott, varför han tilltalats, stod givetvis väl samman att utlåtande infordrades
om Widéns sinnesbeskaffenhet.

Kaptenen Nauclér hade velat göra gällande, att krigsrätten haft
anledning att fråga sig, huruvida tjänstförrättande kårläkaren Ingvars
intyg om Widén och sjukskrivningen av denne varit befogade, samt
huruvida Ingvar haft erforderlig kompetens att bedöma fallet. Medgåves
detta, återstode att förklara, varför garnisonskrigsrätten, i stället
för att anskaffa utredning om det akuta sjukdomsfallet, begärt utlåtande
om Widéns sinnesbeskaffenhet. Beträffande invändningen att
kungl. brevet den 9 mars 1826, som meddelar föreskrifter för det fall
att en för brott tilltalad person uppgives vara eller vid gärningens
begående hava varit vansinnig, icke innehölle något därom, huruvida
personen skulle vara förvunnen till brottet eller ej, torde denna invändning
bero på ett förbiseende av vad det nämnda kungl. brevet
verkligen innehåller. Dels förutsätter nämligen samma författning
tillika, att fråga uppstått om den tilltalades befriande från ansvar på
den grund, att han uppgives vara eller vid gärningens begående hava
varit vansinnig — och denna fråga uppstår ju icke med mindre den
tilltalade eljest skulle dömas till ansvar och sålunda vara övertygad
om brottslighet — dels inskärper författningen, att domstolen skall
noggrant iakttaga vad i avseende å rannsakningar i brottmål till vinnande
av nödig fullständighet är föreskrivet, med vilken bestämmelse
påtagligen åsyftas att utredningen om alla yttre omständigheter vid
den ifrågakomna gärningen skall föregå handlingarnas insändande till
medicinalstyrelsen. Någon gång förekommer väl att domstol begär
vederbörande läkares yttrande om tilltalad persons sinnesbeskaffenhet
redan innan rannsakningen förts till slut, och under särskilda förhållanden
kan en sådan åtgärd vara lämplig såsom ägnad att påskynda
målets avgörande. Men om domstolen, efter det sådant yttrande begärts,
kommer till annan uppfattning i bevisfrågan, kan den omständigheten,
att läkarens yttrande infordrats, icke rimligen utgöra någon
grund för att jämväl inhämta medicinalstyrelsens utlåtande.

I det förevarande fallet hade garnisonskrigsrätten innan de ifrågavarande
besluten fattades uppenbarligen bort göra klart för sig, huruvida
de begärda uttalandena om Widéns sinnesbeskaffenhet kunde

253

komma att inverka på målets utgång. Garnisonskrigsrätten skalle
därvid — likaväl som vid målets slutliga prövning — helt visst hava
funnit, att Widén, såsom icke övertygad om fylleriförseelsen, ej kunde
fällas till ansvar i målet, huru än med hans sinnesbeskaffenhet förhållit
sig. Under sådana omständigheter måste det uppskov, som infordrandet
av regementsläkarens och medicinalstyrelsens utlåtanden föranlett,
betecknas såsom onödigt samt garnisonskrigsrätten bära skulden för
det dröjsmål med målets avgörande, som härigenom uppkommit.

Militieombudsmannen kunde sålunda icke godkänna de skäl för
de klandrade besluten, som anförts av tjänstförrättande fästningsauditören
Sundberg samt kaptenerna Schöning, Nauclér och Beer, men med
hänsyn till målets beskaffenhet lät militieombudsmannen bero vid vad
i ärendet förekommit.

I avlåten ämbetsskrivelse delgav militieombudsmannen krigsrättens
ledamöter sin uppfattning i målet.

22. 4 kap. 1 § allmänna strafflagen tillämpad i stället för 4 kap. 2 §

samma lag.

Av ett militieombudsmannen tillhandakommet utdrag av protokollet,
hållet vid sammanträde med Jämtlands fältjägarregementes krigsrätt
den 10 juni 1915, inhämtades, hurusom krigsrätten genom utslagsagda
dag i mål mot värnpliktige nr 192 63/1914 ä Otto Rudolf Ferdinand
Kjärrman utlåtit sig: Genom vad Kjärrman erkänt samt vad i övrigt i
målet förekommit funne krigsrätten det vara utrett, att, då Kjärrman tisdagen
den 25 maj 1915, efter det att en av kompaniet under aftonen
samma dag förehavd skolskjutningsövning med mausergevär avslutats,
skolat i anledning av en av vederbörande skjutlagsbefälhavare given
befallning om avlämnande av vid skjutövningen överbliven ammunition
ur sitt gevär uttaga en patron, som Kjärrman under övning »på begränsad
tid» väl infört i loppet men icke hunnit att avskjuta, Kjärrman
uppfört sitt gevär, som han förut burit i högra handen, och ansatt
kolven nedanför ammunitionsgördeln, samtidigt med det att han,
i stället för att, såsom instruktionen föreskreve och varom undervisning
jämväl lämnats Kjärrman vid förberedande skjutövningar, hava
mynningen riktad uppåt och pipan bakåt, hållit geväret nästan vågrätt
snett framåt eller i riktning emot sådan plats, dit övrigt manskap
från kompaniet lätteligen kunnat tänkas förflytta sig; att Kjärrman
vidare, sedan geväret osäkrats, jämväl måste hava vidrört avtryckaren

254

utan att så bort ske eller varit nödvändigt för pa t ron ens uttagande,
samt att härunder det i pipan varande skottet brunnit utav, varvid
kulan kommit att träffa värnpliktige nr 191 63/1914 ä Bäckström i
vänstra tinningen med påföljd, att Bäckström omedelbart därefter segnat
ned på marken och avlidit. På grund härav och då Kjärrman
genom sitt ovanberörda förfarande måste anses hava genom vårdslöshet
och oförsiktighet vid gevärets hanterande varit vållande därtill, att
det skott, som förorsakat Bäckströms död, avbrunnit, prövade krigsrätten
jämlikt 14 kap. 9 § allmänna strafflagen, jämförd med 144 §
strafflagen för krigsmakten och 4 kap. 1 § allmänna strafflagen, rättvist
döma Kjärrman för det han genom vårdslöshet och oförsiktighet
varit vållande till Bäckströms död att hållas i fängelse en månad.

Emot detta utslag gjorde militieombudsmannen följande anmärkning.

§ 145 i 1881 års strafflag'' för krigsmakten innehöll följande bestämmelse:
»Innefattar förbrytelse, som i 143 eller 144 § sägs, tillika
annat uppsåtlig^ brott eller sådant vållande, vara straff efter denna
eller allmän lag bör följa; gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen
stadgas.»

I strid mot denna bestämmelse hade krigsrätten i ovan omförmälda
utslag, under åberopande av 144 § i 1881 års strafflag för krigsmakten,
tillika tillämpat 4 kap. 1 § allmänna strafflagen.

Krigsrätten hade alltså, i strid mot en då gällande bestämmelse,
underlåtit att ålägga värnpliktige Kjärrman särskilt straff för den
tjänsteförsummelse, vartill Kjärrman, enligt vad krigsrätten i sitt utslag
ansett styrkt, gjort sig skyldig.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
chefen för Jämtlands fältjägarregemente att inkomma med
yttrande av ledamöterna i krigsrätten vid ifrågavarande tillfälle.

I avgivet yttrande anförde numera vice krigsdomaren John Söderström,
som varit auditör uti ifrågavarande krigsrätt, att anledningen
därtill, att särskilt straff för den tjänsteförsummelse, vartill Kjärrman genom
sitt i målet ifrågakomna förfarande gjort sig skyldig, icke blivit Kjärrman
ådömt, vore att söka i det förhållande, att yrkande därom utav
vederbörande åklagare icke blivit i målet framställt. Emellertid torde
med hänsyn till föreskriften i 145 § av då gällande strafflag för krigsmakten
sådant straff, oberoende av huruvida dylikt yrkande framställts
eller icke, bort hava i enlighet med vad militieombudsmannen anmärkt
blivit Kjärrman ådömt. Därest Kjärrman, såsom han omedelbart efter
utslagets avkunnande förklarade sig ämna gorå, överklagat utslaget,

255

hade rättelse tilläventyrs kunnat ske av krigshovrätten i dess blivande
utslag över besvären. Kjärrman förklarade sig emellertid sedermera
nöjd med utslaget och hade, enligt vad auditören inhämtat, avtjänat
straffet.

I berörda yttrande instämde krigsrättens militära ledamöter, nämligen
överstelöjtnanten C. A. Nordenadler samt kaptenerna N. Wikander,
Oscar Paterson och Elis Nordin.

Sedan anmärkta felet vidgåtts i det avgivna yttrandet, fann militieombudsmannen
med hänsyn till omständigheterna i ärendet ej skäl
att däri vidtaga ytterligare åtgärd.

23. Gemensamt fängelsestraff ådömt för två förseelser.

Av ett militieombudsmannen tillsänt utdrag av protokollet, hållet vid
sammanträde med Jämtlands fältjägarregementes krigsrätt den 2 oktober
1915 inhämtades, hurusom krigsrätten genom utslag sagda dag i mål mot
värnpliktige nr 35 64/1914 ä Knut Yilfrid Harald Hammarqvist och nr
36 64/1914 ä Algot Harald Hammarqvist från Östersund utlåtit sig:
Enär Knut Vilfricl Harald Hammarqvist samt Algot Harald Hammarqvist
erkänt, att de dels lördagen den 11 september 1915 vid sjutiden
på aftonen olovligen avvikit från kompaniet och begivit sig ut i staden
samt återvänt först påföljande dag omkring klockan 6.3 0 förmiddagen,
dels ock sistnämnda dag eller söndagen den 12 i samma månad ånyo
olovligen avvikit från kompaniet, Algot Harald Hammarqvist vid halv
tiotiden på förmiddagen och Knut Yilfrid Harald Hammarqvist vid
tvåtiden på eftermiddagen samt återvänt först påföljande dag klockan
6.3 0 förmiddagen, alltså och de förut tre gånger undergått bestraffningför
olovlig bortgång eller olovligt undanhållande, därav två gånger
med sträng arrest, prövade krigsrätten, som funne nu ifrågavarande
förbrytelserna begångna under synnerligen försvårande omständigheter,
jämligt 68 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma en var av dem
att för olovligt undanhållande vid ifrågakomna tillfällen hållas i fängelse
en månad.

Av utslaget framgick, att det Knut Yilfrid Harald Hammarqvist
och Algot Harald Hammarqvist sålunda ådömda straff av fängelse i en
månad avsåge olovligt undanhållande, vartill envar av dem gjort sig
skyldig vid två skilda tillfällen. Ehuru de alltså, var för sig, gjort

256

sig skyldiga till två särskilda förseelser, hade därför ålagts en var av
dem blott ett enda straff.

Varken 33 § andra stycket i 1881 års strafflag för''krigsmakten,
vilken bestämmelse avsåg allenast disciplinstraff, eller 4 kap. 1 § allmänna
strafflagen eller 3 § i sistnämnda kapitel och lag torde emellertid
hava kunnat tillämpas uti förevarande fall. Ej heller syntes någon
annan bestämmelse hava kunnat berättiga krigsrätten att belägga två
särskilda förseelser med gemensamt straff. I anledning av vad sålunda
blivit anmärkt anmodade militieombudsmannen chefen för Jämtlands
fältjägarregemente att inkomma med yttrande av krigsrättens ledamöter
vid ifrågavarande tillfälle.

I anledning härav insände regementschefen yttrande av numera
vice krigsdomaren John Söderström, som varit auditör uti ifrågavarande
krigsrätt. I yttrandet anfördes, att, ehuru de tilltalade visserligen var
för sig vid två särskilda tillfällen avvikit från kompaniet, auditören
likväl med hänsyn till den korta tidsperiod eller allenast några få timmar,
varunder de båda utan därom hos vederbörande gjord anmälan
åter inställt sig inom kasärnområdet före senare avvikandet, betraktat
förseelserna såsom fortsättning på ett och samma brott, varom emellertid
med åberopande av 4 kap. 3 § strafflagen föreskrift i utslaget
bort inflyta. Därest denna uppfattning likväl i enlighet med vad av
militieombudsmannens skrivelse framginge, icke kunde anses riktig eller
lagligen grundad, hemställde emellertid auditören med hänsyn därtill,
att någon skada icke kunde hava uppkommit genom utslaget, att
militieombudsmannen måtte låta bero vid vad i ärendet förekommit.

I ovanstående yttrande instämde krigsrättens militära ledamöter,
majoren Axel Hammargren, kaptenerna N. Wikander och Oscar Paterson
samt löjtnanten H. Lundberg-Gertz.

Militieombudsmannen lät också bero vid vad i ärendet förekommit.

24. Underlåtenhet att expediera saköreslängd.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till chefen för Västernorr -lands regemente den 26 november 1915 anmärkt, att saköreslängd för
år 1914 icke syntes hava expedierats från regementets krigsrätt, ehuru
böter ådömts i åtminstone ett fall nämligen genom utslag den 7 oktober
1914 i mål mot beväringsmannen nr 229 67/1908 Johansson, anförde
auditören It. Svallingson uti ett av regementschefen insänt yttrande,

257

att saköreslängd icke expedierats i det ifrågakomna fall, utan hade
böterna uttagits medelst utslagets översändande till Konungens befallningshavande
i länet.

Härjämte meddelade auditören, att böter i flera fall under årens
lopp ådömts av regementets krigsrätt, men att enligt vad han kunnat
finna, saköreslängd icke i något fall avlämnats. Utslaget den 7 oktober
1914 i mål mot beväringsmannen nr 229 67/1908 Johansson hade expedierats
av auditören Svallingson, och skulle han således bära ansvaret
för frånvaron av saköreslängd i detta fall, men hade han därvid följt
den praxis, som varit rådande vid krigsrätten.

I anledning härav avlät militieombudsmannen den 31 mars 1916
en ämbetsskrivelse till auditören Svallingson, däri militieombudsmannen
fäste auditörens uppmärksamhet därå, att ett noggrant iakttagande av
bestämmelserna i gällande författningar angående indrivning och redovisning
av böter och viten vore av vikt för kontrollen å redovisningen
av sådana medel, samt att ett, låt vara konsekvent, åsidosättande av
tydliga bestämmelser icke kunde grunda någon mot dem gällande hävd.
Vidare yttrade militieombudsmannen: Vad anginge det bötesbeslut,
varom i detta ärende varit fråga, torde emellertid icke kunna antagas,
att den ordning, som syntes hava iakttagits för beslutets bringande till
verkställighet, medfört någon skada för det allmänna. I följd härav
och under förväntan att auditören Svallingson i förekommande fall
ställde sig till noggrann efterrättelse vad författningarna innehålla om
avlämnande av saköreslängd från krigsrätt, ansåge militieombudsmannen
sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

25. Oriktig sammanläggning av disciplinstraff.

Vid granskning av ett utav "V ästernorrlands regementes krigsrätt
den 13 augusti 191 o meddelat utslag i mål mot värnpliktige nr 468
67/1914 ä Lars Johan Emanuel Löfblad inhämtades, hurusom krigsrätten,
enär Ijöfblad genom sitt eget erkännande och av vad i övrigt i saken
förekommit blivit lagligen övertygad om att hava dels olovligen avvikit
från sin tjänstgöring vid regementet den 25 juli 1915 dock utan
avsikt att undandraga sig krigstjänsten, dels oiovligen avvikit från
regementets sjukhus den 31 juli 1915, dit han inlagts för observation,
jämväl utan avsikt att undandraga sig krigstjänsten, och dels den 11
augusti 1915 uraktlåtit att på tillsägelse av förman uppstiga, dömt
Militieombudstnannens ämbet ^berättelse. aa

258

Löfblad, som förut undergått sammanlagt 27 dagars sträng arrest för
upprepat olovligt undanhållande, jämlikt 68 § i 1881 års strafflag för
krigsmakten att för förstnämnda olovliga undanhållande undergå disciplinstraff
av sträng arrest i åtta dagar, för det andra olovliga undanhållandet,
vilket krigsrätten funne vara begånget under synnerligen
försvårande omständigheter, att hållas i fängelse en månad, samt jämlikt
144 § i nämnda lag ålagt Löfblad för försummelse i fullgörande
av sina tjänsteplikter disciplinstraff av sträng arrest i fem dagar, i
följd varav Löfblad jämlikt 82 § i samma lag skulle i en bot undergå
fängelse i två månader nio dagar.

33 § i 1881 års strafflag för krigsmakten innehöll i andra
stycket följande bestämmelse: »Anses någon på en gång övertygad om

flera särskilda förseelser, vilka ådraga disciplinstraff, skall han umgälla
dem med ett straff, vilket icke må bestämmas i mera än ett slag av

disciplinstraff eller utöver dess högsta mått.»

32 § i samma lag stadgade: »Har någon, som är förfallen till

straffarbete på viss tid eller fängelse, tillika gjort sig skyldig till arrest,
och är arreststraffet ej verkställt; då skall det straff övergå till fängelse
sålunda, att varje dags arrest utan bevakning svarar mot en halv dags
fängelse, varje dags vaktarrest mot en dags fängelse och varje dags
sträng arrest mot tre dagars fängelse; och varde fängelsestraffet, jämlikt
de i allmän lag givna grunder, med övriga straffet förenat.»

Med tillämpning av dessa bestämmelser hade Löfblad för det
olovliga undanhållandet under juli 1915 och för försummelsen i fullgörande
av sina tjänsteplikter bort ådömas allenast ett disciplinstraff,
som högst kunnat sättas till sträng arrest i åtta dagar, motsvarande
fängelse i tjugufyra dagar, i vilket fall Löfblad efter detta stiaffs
sammanläggning med det omedelbart ådömda fängelsestraffet skolat i
en bot undergå fängelse i en månad tjugufyra dagar. Löfblad hade
sålunda på grund av det felaktiga förfarande, som krigsrätten i förevarande
mål låtit komma sig till last, fått undergå fängelsestraff längre
än som med en riktig tillämpning av reglerna om åläggande av disciplinstraff
och förvandling av sådant straff högst kunnat ifrågakomma,

Även från en annan synpunkt gav krigsrättens förevarande utslag
anledning till anmärkning.

Hade krigsrätten nämligen, såsom skett, kunnat sammanlägga
åtta dagars och fem dagars sträng arrest till tretton dagars sträng
arrest, hade nämnda straff — motsvarande trettionio dagars vaktarrest
— bort förvandlas till 39 dagars fängelse, och Löfblad sålunda dömts

259

att hållas i fängelse i en månad trettionio dagar i stället för i två
månader nio dagar.

I anledning av vad sålunda anmärkts, anmodades chefen för
Västernorrlands regemente i skrivelse den 17 maj 1916 att till militieombudsmannen
inkomma med yttrande av krigsrättens ledamöter.

Med föranledande av militieombudsmannens skrivelse insände regementschefen
yttrande av tillförordnade förste länsnotarien H. A. Bärning,
som varit auditör vid ifrågavarande tillfälle. I yttrandet anfördes
följande:

»Att straffsammanläggningen kom, såsom skedde, att bliva felaktig,
borde naturligtvis läggas auditören ensam såsom lagfaren ledamot
och icke de militära ledamöterna till last. Genom regementsorder den
11 augusti 1915 kommenderades Barring, som då i egenskap av löjtnant
i regementets reserv fullgjorde krigstjänstgöring, utan egen begäran
eller något som helst eget föranledande att såsom tillförordnad auditör
deltaga i omförmälda krigsrätt, av sedermera uppgiven anledning, att
ordinarie auditören varit sjuk och vice auditören bortrest. Barring
ansåg sig naturligtvis skyldig att åtlyda ordern i fråga, ehuru han med
tvekan och blandade känslor gick till verket, fullt medveten om det
ansvarsfulla däri och om sin otillräckliga rutin i krigsrättsmål. Barring
hade nämligen varken under sin tjänstgöring hos domare, där han förvärvat
sig så kallade vice-häradshövdingemeriter, eller under sin fyraåriga
advokatpraktik haft tillfälle syssla med krigslagarna. På den
korta tid som stod honom tillbuds — han lyckades få tag i ett exemplar
av krigslagarna samma morgon, som krigsrätten skulle hållas —
sökte han bättra på den minimala kunskap, som från en i tiden långt
avlägsen tentamen i straffrätt fanns kvar, men envar kunde ju förstå
att kunskapsmåtfet icke på angivna tiden kunde bliva sä synnerligen
stort. Krigsrättssammanträdet dagen ifråga var synnerligen arbetsamt
med åtskilliga och långvariga mål att behandla, och tid till långvarigare
överläggningar gavs ej, utan varje utslag måste meddelas på ''stående
fot’ så att säga. Underligt var det således ej, att Barring i brådskan
förbisåg eller feltolkade straffsammanläggningsbestämmelserna. Någon
tid efter utslagets meddelande blev Barring emellertid underkunnig om
det begångna felet och sökte göra allt för att rätta till detsamma och
förebygga skada. Barring sammanskrev i sådant syfte en till Konungen
ställd underdånig ansökan, att Löfblad måtte av nåd befrias från undergående
av honom för mycket och felaktigt ådömt fängelsestraff, och
sände ansökan för underskrift och med begäran om skyndsammaste
expediering till straffanstalten i Härnösand, där Löfblad avtjänade sitt

260

straff. Ansökningen blev beviljad i så god tid, att Löfblad slapp att
undergå mer än vad som rätteligen bort honom ådömas, eller en månad
tjugufyra dagars fängelse. Barring hemställde, att på grund av vad
han ovan anfört, och då Löfblad eller annan icke lidit något men av
krigsrättsutslaget ifråga, militieombudsmannen måtte vid den avgivna
förklaringen låta bero.»

Å yttrandet hade krigsrättens övriga ledamöter, överstelöjtnanten
Josef Hedengren, kaptenerna A. A. Åberg och friherre Th. von Yegesack
samt löjtnanten K. E. Beskow tecknat, att de utöver vad tillförordnade
auditören Barring yttrat, intet hade att tillägga.

* *

Vid prövning av ärendet den 23 juni 1916 yttrade militieombudsmannen:
Enligt inkommen upplysning hade Kungl Maj:t genom utslag
den 8 oktober 1915 befriat Löfblad, vilkens straff enligt gällande
bestämmelser för sammanläggning och förändring av straff rätteligen
bort bestämmas till fängelse i allenast en månad tjugufyra dagar,
från avtjänande av honom därutöver ådömda femton dagars fängelse;
Och hade tillika upplysts att Löfblad icke undergått fängelsestraff
utöver först angivna tid. Med hänsyn härtill och till i övrigt förekomna
omständigheter fann militieombudsmannen ej skäl att i ärendet vidtaga
ytterligare åtgärd.

26. Oriktig- tillämpning av bestämmelserna om straffskärpning vid
förvandling av sträng arrest till vaktarrest.

Sedan vid granskning av de från Fårösunds kustartilleridetachements
häkte till militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna
för första kvartalet 1915 befunnits, att majoren John Gustaf
J-son Carell, som den 30 december 1914 ålagt en var av kustartilleristerna
Edvin Eugen Yahlfrid Myrberg och Knut Hilmer Ländin, jämlikt
112 § av 1881 års strafflag för krigsmakten, för första resan förskingring
av kronopersedlar disciplinstraff av tre dagars sträng arrest, skärpt
genom mistning av sängkläder, samtidigt, med hänsyn till de felandes
ungdom, under åberopande av 23 § samma lag, förordnat, att det
envar sålunda ålagda straffet skulle förvandlas till »nio dagars vaktarrest
utan sängkläder», anmärktes i skrivelse från militieombudsman -

261

nen den 23 november 1915, att den av majoren Carell sålunda verkställda
strafförvandling syntes vara oriktig i det hänseendet, att majoren
därvid låtit den ursprungligen för tre dagar ådömda skärpningen av
straffet gälla för hela strafftiden.

Uti skrivelse den 30 sistnämnda månad yttrade majoren Carell
med anledning av sagda anmärkning, att enligt 22 § av 1881 års
strafflag för krigsmakten en dags sträng arrest skulle räknas lika med
tre dagars vaktarrest, samt att, då enligt 18 och 19 §§ i nämnda lag
såväl vaktarrest som sträng arrest kunde skärpas genom mistning av
sängkläder och någon föreskrift, majoren veterligt, ej funnes, huru
straffskärpningen skulle utmätas vid förvandling av sträng arrest till
vaktarrest, straffskärpningen synts majoren böra räknas i nyss anförda
proportion och alltså en dags sträng arrest utan sängkläder räknas
lika med tre dagars vaktarrest utan sängkläder.

Den slutsats, som majoren Carell, i saknad av bestämmelser i
ämnet, ansett sig kunna draga av andra stadgan den uti ifrågavarande
lag, kunde militieombudsmannen ingalunda godkänna. Inom straffrättens
område gäller, att ingen bestraffningsåtgärd kan förekomma
utan stöd i uttryckligt lagbud; hade lagstiftaren ansett en strafförvandling
sådan som den av majoren verkställda vara lämplig, skulle
föreskrift därom helt visst influtit i lagen. För övrigt syntes kunna
anmärkas, att om straffskyldiga, som ej fyllt aderton år, ansåges icke
kunna utan fara för hälsan undergå sträng arrest, det väl vore allt
annat än rimligt att i fall som förevarande just de felandes minderårighet
skulle leda till en tredubbling av en allvarsam straffskärpning.

Enligt den strafflag för krigsmakten, som trätt i kraft med innevarande
års ingång, gäller emellertid, att sträng arrest icke må åläggas
någon, som ej fyllt aderton år. Sådan förvandling av sträng arrest till
vaktarrest, som föreskrevs i 23 § av 1881 års strafflag för krigsmakten,
lärer därför icke kunna ifrågakomma för framtiden. Med hänsyn härtill
ansåg militieombudsmannen icke erforderligt att i anledning av den
vid granskningen av fånglistorna uppkomna, ovan omförmälda anmärkning
vidtaga någon ytterligare åtgärd utan lät bero vid vad i ärendet
förekommit. I

I ännu ett fall förekom samma felaktiga strafförvandling. Härmed
förhöll sig på följande sätt.

Vid granskning av de från flottans station i Stockholm inkomna
fångförteckningarna för andra kvartalet 1915 iakttogs, att chefen för

262

underofficers- och sjöman skårerna vid flottans station i Stockholm den
16 april 1915, under åberopande av 112 § i 1881 års strafflag för
krigsmakten, för första resan persedelförskingring ålagt dels 3. klass
sjömannen nr 132 Bengt Erik Emanuel Näslund disciplinstraff av fyra
dagars sträng arrest, skärpt genom mistning av sängkläder, dels ock
3. klass sjömannen nr 95 Gustaf Edvin Pettersson disciplinstraff av tre
dagars sträng arrest, likaledes skärpt genom mistning av sängkläder,
och samtidigt, med hänsyn till de sakfälldas ungdom, förordnat, att
det Näslund ålagda straffet skulle förvandlas till tolv dagars vaktarrest
skärpt genom mistning av sängkläder, samt det Pettersson ålagda
straffet till nio dagars vaktarrest, skärpt genom mistning av sängkläder;
och anmärktes i skrivelse från militieombudsmannen den 1 december
1915, att den sålunda verkställda strafförvandlingen syntes vara oriktig
i det hänseendet, att den ursprungligen för fyra respektive tre dagar
ålagda skärpningen av straffet fått gälla för hela strafftiden.

Med skrivelse den 4 sistnämnda månad översände chefen för
underofficers- och sjömanskårerna ett av förutvarande kårchefen, kommendören
C. E. Ulff avgivet yttrande av innehåll att han, ehuru strafflagen
för krigsmakten ej tydligen bestämde, att vid förvandling av
straff från sträng arrest till vaktarrest skärpning av straffet med mistning
av sängkläder endast skulle avse samma antal dagar som det
ursprungligen ådömda straffet av sträng arrest, dock alltid ansett, att
lagen i detta hänseende borde tillämpas så, samt att han icke kunde
på annat sätt förklara, att ej detta iakttagits även i förevarande fall,
än därigenom att vid utskrivning av den till stationsbefälhavaren ställda
anmälan om bestraffningen för verkställighet därav ett förbiseende ägt
rum, som måhända föranletts av att berörde den 16 april ej mindre
än 14 bestraffningar samtidigt ålagts.

Jämväl i detta ärende lät militieombudsmannen bero vid vad
däri förekommit.

27. Obehörigt beslut om straffsammanläggning m. m.

Vid granskning av de från Skånska husarregementets häkte till
militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna för tredje
kvartalet 1915 anmärktes följande.

Den 18 juni 1915 ålade regementschefen volontären Fridolf Olsson
jämlikt 102 § i 1881 års strafflag för krigsmakten för fylleri och

263

opålitlighet disciplinstraff av sträng arrest i fyra (lagar. Innan Olsson
ännu börjat avtjäna detta straff avvek han från regementet, varest
han emellertid den 29 juni 1915 äter inställde sig. Den 1 juli 1915
ålade regementschefen därefter Olsson jämlikt 68 § jämförd med 62 §
i nämnda strafflag för första gången rymning disciplinstraff av sträng
arrest i sex dagar, därvid tillika förordnades, att förutnämnda två
straff skulle, jämlikt 33 och 34 i nämnda strafflag, sammanslås till
disciplinstraff av sträng arrest i åtta dagar, skärpt med mistning av
sängkläder de sex sista arrestdagarna. ,

I anledning av vad sålunda anmärkts infordrade militieombudsmannen
regementschefens yttrande, därvid militieombudsmannen anförde
följande. Med hänsyn till bestämmelsen i 35 § i nämnda strafflag syntes
regementschefen icke hava varit behörig att verkställa omförmälda
sammanläggning av straff. Vid densamma syntes regementschefen hava
gjort sig skyldig till felaktigt förfarande jämväl uti ett annat hänseende.
Vid sammanläggning av disciplinstraff, som icke vore förbundet
med skärpning, med annat disciplinstraff, som ej heller vore förbundet
med skärpning, syntes nämligen resultatet aldrig kunna bliva disciplinstraff
med skärpning.

I avgivet yttrande anförde regementschefen följande.

Vidkommande själva sammanläggningen åberopade regementschefen
en närsluten av honom till överkrigsfiskalsämbetet den 22 januari 1916
avlåten skrivelse, innefattande förklaring rörande skälen för berörda
sammanläggningsåtgärd ävensom sagda ämbetes svar å denna skrivelse.
Vad härefter beträffade utslaget, i vad regementschefen därigenom bestämt,
att straffet skulle skärpas genom mistning av sängkläder, ville
han anföra följande. I 18 och 19 §§ av förut gällande strafflag för
krigsmakten stadgades, att sträng arrest kunde, då den användes för
manskapet, skärpas genom mistning av sängkläder. Den omständighet,
att straffet sträng arrest såsom i förevarande fall tillkommit genom
sammanläggning med ett förut ådömt, ej avtjänat straff syntes regementschefen
ej kunna utesluta tillämpligheten av åberopade stadgandet
i 19 §. Dessutom vore regementschefens beslut i denna del ej att
betrakta såsom ett moment i själva domen — ådömandet av sträng
arrest i åtta dagar — utan såsom en av honom i särskild ordning, låt
vara i samma resolution, som innefattade själva domen, gjord bestämmelse
rörande sättet för själva verkställigheten av det ådömda straffet.
På grund av vad som sålunda anförts hemställde regementschefen, att
hans förfarande ej måtte till någon militieombudsmannens vidare åtgärd
föranleda.

264

I ovanberörda skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet hade regementschefen
anfört följande.

Han hade trott sig böra handla så med hänsyn till anda och
mening i dåvarande strafflagens för krigsmakten bestämmelser i 33 och
34 §§, särskilt den sistnämnda paragrafen. Bestämmelsen i 35 § hade
han ansett icke gälla det fall da, såsom nu, tvenne beslut om disciplinstraff
av samma slag förelegat. I den nuvarande strafflagen hade också
i dess 42 § givits uttrycklig föreskrift för vederbörande befälhavare
att verkställa straffsammanläggningar av ifrågavarande art. Möjligt
vore ju att han handlat formellt felaktigt, men skulle så vara, hemställde
han att efter denna förklaring hans förfarande ej måtte till
någon överkrigsfiskalsämbetets åtgärd föranleda.

I anledning av denna förklaring översände överkrigsfiskalsämbetet
till regementschefen till bestyrkande av förut i ämnet uttalad åsikt
avskrift av Kungl. Maj:ts utslag den 5 juli 1912 i mål mellan dåvarande
chefen för Älvsborgs regemente, översten Gustaf Henrik Sjöqvist, å ena.
samt krigsfiskalsämbetet, å andra sidan. Sjöqvist hade i detta mål
dömts till ansvar för oförstånd i ämbetet, bestående däri att, sedan
han den 3 juni 1911 ålagt en volontär vid regementet sex dagars
sträng arrest, denna bestraffning av Sjöqvist sammanlagts med samme
volontär den 8 nästföregående maj ålagd, men ej verkställd bestraffning
av fem dagars sträng arrest.

Beträffande först regementschefens åtgärd att sammanlägga straffen
lät militieombudsmannen, då det icke ur rättsvårdens intresse ansågs
nödvändigt att åtgärden bleve föremål för laga beivran, bero vid vad i
ärendet därutinnan förekommit.

Vad därefter angick regementschefens åtgärd beträffande straffskärpningen,
kunde militieombudsmannen ingalunda godtaga den härutinnan
lämnade förklaringen. Begementschefens avsikt torde emellertid
få antagas hava varit att sammanlägga det Olsson den 18 juni 1915
ådömda straffet fyra dagars sträng arrest med ett honom den 1 juli
1915 ådömt disciplinstraff av sex dagars sträng arrest, vilket sistnämnda
straff skulle skärpas med mistning, av sängkläder. Härigenom
skulle resultatet efter sammanläggningen — åtta dagars sträng arrest,
skärpt med mistning av sängkläder under de sex sista arrestdagarna —
kunna nöjaktigt försvaras. Hade däremot förhållandet varit sådant,
som fångförteckningen syntes giva vid handen nämligen att intetdera
av straffen vid ådömandet varit förbundet med skärpning, men att

265

regementschefen i särskild ordning bestämt sådan, hade givetvis förhållandet
icke kunnat undgå laga beivran.

I skrivelse till regementschefen, översten P. R. von Plåten meddelade
militieombudsmannen, att han under förlitande därpå, att regementschefen
i tilläventyrs förekommande fall av liknande beskaffenhet
förfore i enlighet med den av militieombudsmannen här ovan uttalade
åsikten, trott sig kunna beträffande jämväl denna del av ärendet låta
bero vid vad däri förekommit.

28. Obehörig sammanläggning av straffskärpning.

Vid granskning av ett utav Norrlands artilleriregementes krigsrätt
den 25 juni 1915 meddelat utslag angående värnpliktige nr 468
63/1915 Lars Zefyrinus Jonsson inhämtades, att krigsrätten genom
nämnda utslag dömt Jonsson jämlikt 62 § i 1881 års strafflag för
krigsmakten att för första resan rymning undergå sträng arrest i tre
dagar utan sängkläder samt att krigsrätten, enär Jonsson genom regementschefens
beslut den 26 maj 1915 blivit jämlikt 87 och 102 §§
nyssnämnda lag dömd för fylleri och för förargelseväckande beteende
till fem dagars sträng arrest utan sängkläder, vilket straff vid tiden
för utslagets meddelande ännu ej avtjänats, föreskrivit, att ifrågavarande
straff skulle med varandra sammmanläggas, så att Jonsson i
eu bot skulle undergå sträng arrest i åtta dagar med mistning av
sängkläder.

Enär krigsrättens förfarande att sammanlägga straffskärpning
strede mot grunderna för 4 kap. 8 § allmänna strafflagen jämförd med
30 § strafflagen för krigsmakten, anmodade militieombudsmannen chefen
för Norrlands artilleriregemente att inkomma med yttrande av krigsrättens
ledamöter, nämligen överstelöjtnanten E. A. E. Kihlstedt, auditören
C. J. von Essen, kaptenerna S. A. Duse och greve H. R. Cronstedt
samt löjtnanten I. S. M. Grönlund ävensom med uppgift om den
ådömda bestraffningens verkställighet.

I avgivet yttrande anförde numera avgångne auditören von Essen
följande.

De genom 1906 års lagstiftning i 4 kap. 8 § allmänna strafflagen
införda föreskrifterna om skärpning av frihetsstraffen medelst hårt
nattläger och mörkt enrum gällde endast för fängelse och straffarbete
samt möjliggjorde dessa straffs skärpande under vissa dagar av den
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 34

266

bestämda strafftiden. För arreststraffet däremot vore gällande bestämmelser
om skärpning av vida äldre datum och hade dessa jämväl
erhållit en annan utformning än allmänna strafflagens. Sålunda
hade skärpningen genom mörkt enrum utbildats till eu särskild straffart,
den stränga arresten och denna senare kunde i sin ordning undergå
ytterligare skärpning genom mistning av sängkläder, dock ej såsom
vid straffarbete och fängelse, vilka ju ådömdes för jämförelsevis långtid,
under allenast vissa dagar utan under hela den likvisst alltid kortvariga
strafftiden.

Beträffande därefter grunderna för sammanläggning av straff
innehölle visserligen 30 § i strafflagen för krigsmakten eu hänvisning
till motsvarande bestämmelser i allmänna lagen, med iakttagande likväl
av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som i strafflagen för
krigsmakten förekomme. Vidkommande förening av arreststraff förhölle
det sig nu just således, att allmänna strafflagen därom icke
innehölle någon som helst föreskrift, medan åter 1881 års strafflag för
krigsmakten i 33 §, mom. 2, och 34 § meddelade från annan straflsammanläggning
högst avvikande stadganden. Mom. 2 av 33 § lydde:
»Anses någon på en gång övertygad om flera särskilda förseelser, vilka
ådraga disciplinstraff, skall han umgälla dem med ett straff, vilket
icke må bestämmas i mera än ett slag av disciplinstraff eller utöver
dess högsta mått», och denna regel skulle enligt 34 § gälla »ej blott
då någon på en gång lagföres för flera brott utan även då någon, som
till straff dömes, förut fått sig ålagd annan ej verkställd bestraffning».
Genom ifrågakomna utslag hade värnpliktige Jonsson blivit dömd att
för första resan rymning undergå sträng arrest i tre dagar utan sängkläder,
varjämte krigsrätten föreskrivit, att med berörda straff skulle
sammanläggas ett Jonsson förut ådömt disciplinstraff av fem dagars
sträng arrest utan sängkläder, så att Jonsson i en bot skulle undergå
sträng arrest i åtta dagar med mistning av sängkläder. Detta krigsrättens
förfarande att sammanlägga straffskärpningen hade militieombudsmannen
ansett strida mot grunderna för 4 kap. 8 § allmänna
strafflagen jämförd med 30 § strafflagen för krigsmakten.

von Essen trodde dock att man ej för de av militieombudsmannen
åberopade lagrummens skull borde förbise, att Jonsson enligt ovan
anförda 33 och 34 §§ i strafflagen för krigsmakten skulle umgälla
samtliga förseelserna med ett enda straff av helt igenom samma slag.
Någon förening och förändring i allmänna strafflagens vanliga betydelse
av särskilda arreststraff hade därför här knappast förekommit, utan
krigsrätten hade endast jämlikt det i viss mån dunkla och otydliga

267

stadgandet i senare delen av 34 § strafflagen för krigsmakten utsatt
ett särskilt straff för rymningen och därefter jämlikt 33 § mom. 2
samma lag dömt Jonsson i en bot till ett enhetligt straff för både
rymningen och de förut beivrade disciplinära förseelserna. Om nu Jonsson
i stället, på sätt militieombudsmannen ansett, skolat dömas till
åtta dagars sträng arrest, därav endast fem med mistning av sängkläder,
hade krigsrätten ej kunnat bevara disciplinstraffets ovan anmärkta
enhetliga karaktär och alltså enligt von Essens mening handlat i strid
med bestämmelsen i 33 § mom. 2 strafflagen för krigsmakten.

Överstelöjtnanten Kihlstedt och övriga militära ledamöter avgåvo
var för sig yttrande i ärendet.

Den förstnämnde meddelade, att han till alla delar instämde i
den av von Essen avgivna förklaringen, till vilken han intet hade att
tillägga.

Kaptenen Duse yttrade. Den år 1906 i allmänna strafflagen 4
kap. 8 § införda bestämmelsen om sammanläggning av straff med skärpning
hade varit kaptenen obekant, och någon upplysning om denna
bestämmelse meddelades icke av auditören före avkunnandet av krigsrättens
utslag, vilket vore orsaken till att kaptenen deltagit i krigsrättens
beslut. Att det meddelade utslaget vore stridande mot nyssnämnda
paragraf och alltså felaktigt syntes efter kaptenens uppfattning
ej kunna bestridas.

Kaptenen greve Cronstedt anförde, att bestämmelsen om sammanläggning
av straff med skärpning i allmänna strafflagen 4 kap. 8 §
hade varit kaptenen obekant, och detta vore orsaken till, att kaptenen
deltagit i krigsrättens synbarligen felaktiga domslut.

Löjtnanten Grönlund anmälde att honom icke meddelats kännedom
om den år 1906 i allmänna strafflagen 4 kap. 8 § införda bestämmelsen
om sammanläggning av straff med skärpning, och att sålunda
detta varit orsaken till att han deltagit i det felaktiga domslutet.

Enligt ett av regementsväbeln meddelat intyg avtjänade Jonsson
åtta dagars sträng arrest med mistning av sängkläder under tiden den
28 juni—den 8 juli 1915.

1881 års strafflag för krigsmakten föreskrev i 32 § huru skulle
förfaras om den, som gjort sig förfallen till straffarbete på viss tid eller
till fängelse, tillika gjort sig skyldig till arrest, varefter i 33 § dels
meddelades bestämmelse för det fall, att någon på en gång vore förfallen
till disciplinstraff av arrest och till böter, dels ock stadgades att
den, som på en gång ansåges övertygad om flera särskilda förseelser,

268

vilka ådroge disciplinstraff, skulle umgälla dem med ett straff, vilket
icke finge bestämmas i mera än ett slag av disciplinstraff eller utöver
dess högsta mått. Enligt 34 § skulle de i 32 och 33 §§ om förening
eller förändring av straff meddelade föreskrifter tjäna till efterrättelse
icke blott då någon på en gång lagfördes för flera brott utan även då
någon, som till straff dömdes, förut fått sig ålagd annan, ej verkställd
bestraffning. 34 § stadgade därjämte, att domstolen alltid skulle utsätta
de särskilda straff, som bort följa å varje brott, och därefter, i
händelse någon förändring av straffet skulle äga rum, därom meddela
erforderliga bestämmelser.

Sist anförda del av 34 § har tolkats olika, men enligt den uppfattning,
för vilken de bästa auktoriteter kunna åberopas och som i
förekommande fall tillämpats av krigshovrätten och högsta domstolen,
avsåg stadgandet icke det fall, att straff på en gång skulle bestämmas
för särskilda förseelser, vilka ådroge disciplinstraff. För detta fall ansågs
av 33 § följa, att ej särskilda straff för varje förseelse utan i stället
gemensamt straff skulle utsättas. Då denna regel, vilken fått ett
oförtydbart uttryck i 38 § av nu gällande strafflag för krigsmakten,
jämförd med 37 § samma lag, skolat tillämpas även där den, som
dömdes till straff för en förseelse, förut fått sig ålagd annan icke verkställd
bestraffning, hade krigsrätten icke bort utsätta särskilt straff för
det rymningsbrott, vartill värnpliktige Jonsson funnits saker, och sedan
sammanlägga detta straff med den Jonsson förut ålagda men icke verkställda
bestraffning för fylleri och förargelseväckande beteende, utan
hade i stället omedelbart bort bestämmas ett gemensamt straff för de
tre förseelserna. Detta straff hade likvisst kunnat bliva åtta dagars
sträng arrest, skärpt genom mistning av sängkläder.

Då det ifrågakomna stadgandet i 34 § av 1881 års strafflag för
krigsmakten dock måste, på sätt före detta auditören von Essen framhållit,
anses i viss mån dunkelt och otydligt, ville militieombudsmannen
ej lägga krigsrätten till last att den i stället för att omedelbart utsätta
ett enda disciplinstraff ålagt Jonsson särskilt straff för rymningen
och därefter sammanlagt detta straff med det Jonsson förut ålagda,
icke verkställda disciplinstraffet. Vid sammanläggningen hade emellertid
krigsrätten jämlikt 30 § i 1881 års strafflag för krigsmakten haft
att tillämpa vad i allmän lag funnes stadgat om förening av straff med
iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som förekomme
i den förstnämnda lagen. Då i denna icke fanns särskilt stadgande
rörande förfarandet vid sammanläggning av disciplinstraff, av
vilka ettdera eller båda förenats med skärpning, synes den slutsats be -

269

rättigad, att stadgandet i 4 kap. 8 § allmänna strafflagen bort följas,

1 vilket fall krigsrätten i stället för att låta skärpningen gälla för hela
den sammanlagda arresttiden skolat tillämpa den svåraste skärpningen
och sålunda föreskriva, att disciplinstraffet åtta dagars sträng arrest
skulle för fem dagar skärpas genom mistning av sängkläder.

Före detta auditören von Essen hade med instämmande av överstelöjtnanten
Kihlstedt häremot invänt att vid en tillämpning sådan
som sist ifrågasatts disciplinstraffets enhetliga karaktär icke skulle blivit
bevarad och krigsrätten handlat i strid med bestämmelserna i 33 §

2 mom. i 1881 års strafflag för krigsmakten. På sätt förut framhållits
hade krigsrätten icke tillämpat sistnämnda lagrum på sätt som vederbort.
Och invändningen att straffets enhetliga karaktär icke bevarats,
om skärpningen fått gälla för allenast en del av arresttiden, syntes utgå
från ett antagande, som ingalunda vore oemotsägligt utan fastmera
stode i strid med en i jämförliga fall såsom riktig ansedd lagtillämpning.
Om hos krigshovrätten för sammanläggning av straff anmälts
två beslut, varigenom krigsman ålagts dels fem dagars sträng arrest,
skärpt genom mistning av sängkläder, och dels sex dagars sträng
arrest, varmed sådan skärpning ej vore förenad, lärer enligt 1881 års
lag krigshovrätten hava bort förordna, att straffen skulle avtjänas med
sträng arrest i åtta dagar, skärpt med mistning av sängkläder under
fem dagar. Och om straffskyldig ansågs ej kunna utan fara för hälsan
undergå åtta dagars sträng arrest eller någon, som fyllt femton men
ej aderton år, gjort sig skyldig till åtta dagars sträng arrest, samt
arreststraffet i dessa fall skärpts med mistning av sängkläder, borde
vid förvandling efter 22 resp. 23 § i 1881 års lag förvandlingsstraffet.
utan tvivel hava satts till tjugufyra dagars vaktarrest, skärpt genom
mistning av sängkläder för åtta dagar. Just vid straffsammanläggning
och strafförvandling kunde alltså resultatet bliva ett straff, som saknade
karaktären av enhetlighet.

Före detta auditören von Essen hade vidare anmärkt att bestämmelserna
om skärpning vid arreststraff vore av ett äldre datum än de
i 4 kap. 8 § allmänna strafflagen förekommande bestämmelser om skärpning
av fängelsestraff eller straffarbete medelst hårt nattläger och mörkt
enrum, vilka införts där genom lagen den 22 juni 1906. För det föreliggande
fallet saknade intresse, huru särskilda straff, som vart för sig
voro förenade med skärpning, borde sammanläggas innan nämnda lag
av 1906 trädde i kraft. Den i 30 § av 1881 års strafflag för krigsmakten
förekommande hänvisning till allmänna strafflagens bestämmelser
om förening eller förändring av straff torde nämligen hava bort

270

föranleda, att alla nya eller ändrade bestämmelser, som i dessa hänseenden
infördes på den allmänna strafflagens område, automatiskt erhöllo
giltighet även vid tillämpning av strafflagen för krigsmakten,
så vitt denna senare lag icke innehölle särskilda bestämmelser i
ämnet.

Ehuru militieombudsmannen icke kunnat godkänna de skäl, som
anförts för den anmärkta sammanläggningsåtgärden, ansåg militieombudsmannen
dock rättsvårdens krav icke göra det oundgängligen nödvändigt,
att det fel, som krigsrätten enligt militieombudsinannens
mening begått vid sammanläggningen, bleve föremål för laga beivran.
Militieombudsmannen trodde nämligen sig böra taga hänsyn dels till
den omständigheten att tre av krigsrättens militära ledamöter, sedan
deras uppmärksamhet blivit fäst å det hithörande stadgandet i allmänna
strafflagen, medgivit anmärkningens riktighet, dels till den förändrade
organisation av krigsdomstolarna, som trätt i kraft med ingången
av år 1915, dels och framför allt till det ovan påpekade förhållande
att vid en riktig tillämpning av 33 och 34 §§ i 1881 års
strafflag för krigsmakten skärpningen i det Jonsson ålagda arreststraffet
kunnat komma att gälla för hela arresttiden eller åtta dagar.
På dessa grunder fann militieombudsmannen sig böra låta bero vid vad
i ärendet förekommit.

29. Obehörig1 sammanläggning- av straffskärpning.

Vid granskning av de från Norrbottens regementes häkte till
militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningarna för fjärde
kvartalet 1915 inhämtades följande:

Den 17 november 1915 ålade chefen för Norrbottens regemente
värnpliktige Yngve Petrini för olovligt undanhållande disciplinstraff av
tre dagars sträng arrest med mistning av sängkläder. Innan Petrini
ännu undergått detta straff, ålades honom av regementsbefälhavaren
den 27 november 1915 för liknande förseelse disciplinstraff av fem
dagars sträng arrest med mistning av sängkläder, därvid regementsbefälhavaren
tillika förordnade, att sagda två straff skulle sammanläggas
till disciplinstraff av åtta dagars sträng arrest med mistning
av sängkläder. Petrini undergick sistnämnda straff under tiden 3—13
december 1915.

Vid omförmälda straffsammanläggning syntes regementsbefälhavaren
hava förbisett bestämmelsen i 4 kap. 8 § allmänna strafflagen,

271

vilket lagrum jämlikt 30 § i 1881 års strafflag torde hava varit tilllämpligt
vid ifrågavarande straffsammanläggning.

Med hänsyn till sagda bestämmelse i allmänna strafflagen hade,
syntes det militieombudsmannen, det sammanlagda disciplinstraffet av
sträng arrest i åtta dagar icke kunnat förenas med skärpning under
mer än fem dagar.

Till fullständigt enahanda förbiseende syntes regementsbefälhavaren
gjort sig skyldig i flera andra fall, såsom i avseende å värnpliktige
Gunnar Valfrid Pettersson, Ed vald Robert Lund qvist, John Edvard
Rönnbäck och Jonas Albin Lindgren, vilka samtliga ådömts straff av
regementsbefälhavaren förutnämnda den 27 november 1915.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
regementschefen att inkomma med yttrande från vederbörande.

I avgivet yttrande anförde överstelöjtnanten A. G. A. Sjögreen
följande: Det vore troligt, att militieombudsmannens tolkning av 8 § i
4 kap. av allmänna strafflagen vore den riktiga, och i sådant fall hade
överstelöjtnanten förfarit felaktigt vid sammanläggningen av i skrivelsen
omnämnda straff. Dock syntes honom den omnämnda paragrafen
icke fullt tydlig för en icke juridiskt bildad person, då i densamma
sades: »är av straff, som med varandra förenas, nåqotdera förbundet
med skärpning etc.». I de av honom behandlade fall hade båda straffen
varit förenade med skärpning, varför det icke kunnat falla honom in,
att nämnda paragraf i allmänna strafflagen här kunnat vara tillämplig,
även om man läste fortsättningen av denna paragrafs första stycke.
Det andra stycket i nämnda paragraf syntes dessutom giva honom stöd
i hans uppfattning, att bestämmelserna voro otydliga, ty av detsamma
syntes framgå, att dessa bestämmelser avsåge sammanläggning av straff,
där skärpningen vore olika i de straff, som skulle sammanslås.

4 kap. 8 § allmänna strafflagen är av följande lydelse: »År av
straff, som med varandra förenas, någotdera förbundet med skärpning,
varde den tillämpad; äro två eller flera av straffen med skärpning förbundna,
tillämpas den skärpning, som svårast är, eller, där skärpningarna
äro lika svåra, en av dem. En dags skärpning med mörkt enrum
anses svara mot två dagars skärpning endast genom hårt nattläger;
och varde, där skärpningar finnas efter sådan grund lika svåra, skärpningen
med mörkt enrum tillämpad. Går i fall, som här är sagt, strafftiden
över två år, vare skärpningen förfallen.»

Av de bestämmelser, som sålunda förekomma i paragrafen, avser
stadgandet i andra punkten enligt sin lydelse allenast sådan skärpning,

272

varom talas i 2 kap. 6 § allmänna strafflagen, det vill säga skärpning
av ådömt straffarbete genom hårt nattläger, antingen enbart eller i
förening med mörkt enrum, och skärpning av ådömt fängelsestraff
genom hårt nattläger.

Bestämmelsen i tredje punkten av 4 kap. 8 § allmänna strafflagen
torde likaledes endast kunna tillämpas i avseende å sådan skärpning
som nyss sagts, ehuru bestämmelsens avfattning i och för sig icke
skulle lägga hinder i vägen för en mera vidsträckt tillämpning.

Stadgandet i första punkten av paragrafen åter är så vidsträckt
till form och innehåll, att detsamma, på grund av förut omförmälda
föreskrift i 30 § av 1881 års strafflag för krigsmakten, bort tillämpas
jämväl beträffande sådan skärpning av ålagt disciplinstraff av vaktarrest
eller sträng arrest, som kunde ådömas enligt sistnämnda lag.

Då 4 kap. 8 § allmänna strafflagen i första punkten förutsätter
det fall, att viss skärpning av ådömt straff är svårare än skärpning,
som förenats med annat ådömt straff, måste härvid jämväl avses sådana
fall, då ådömd skärpning av viss beskaffenhet är av längre varaktighet
än en med ett annat straff förenad skärpning av enahanda beskaffenhet.

Jämlikt ifrågakomna paragraf måste det förty anses vara gällande
rätt att, om någon dömes för ett brott till fängelse i en månad, skärpt
genom hårt nattläger i tjugu dagar, samt för annat brott till fängelse
i likaledes en månad, skärpt genom hårt nattläger i tio dagar, den
dömde skall sona sina båda brott med fängelse i tillhopa två månader,
skärpt genom hårt nattläger i tjugu dagar.

I fullständig överensstämmelse härmed gällde vid den tid, då
överstelöjtnanten Sjögreen ålade ovan omförmälda disciplinstraff, eller
den 27 november 1915, att, därest någon jämlikt 1881 års strafflag
för krigsmakten blivit dömd till disciplinstraff av sträng arrest i fem
dagar, skärpt genom mistning av sängkläder, och därefter vid ett annat
tillfälle, innan han ännu undergått sagda straff, till disciplinstraff av
sträng arrest i tre dagar, likaledes skärpt genom mistning av sängkläder,
den skärpning, varmed vid sammanläggning av disciplinstraffen
det slutliga straffet skulle förenas, icke kunde till varaktigheten överskrida
den längsta skärpning, som blivit ursprungligen ådömd.

Överstelöjtnanten Sjögreen hade alltså uti det av militieombudsmannen
anmärkta hänseende i omförmälda fall gjort sig skyldig till
felaktigt förfarande.

Med hänsyn särskilt därtill, att nu gällande strafflag för krigsmakten
uti här ifrågavarande stycken intager en delvis annan stånd -

273

punkt än den förutvarande, ansåg militieombudsmannen emellertid icke
rättsvårdens krav göra det oundgängligen nödvändigt, att det fel,
som överstelöjtnanten Sjögreen sålunda begått, bleve föremål för laga
beivran.

30. Obehörig sammanläggning av straffskärpning.

Vid granskning av de från Skaraborgs regementes häkte till
militieombudsmannen inkomna fångförteckningarna för fjärde kvartalet
1915 anmärktes följande.

Den 10 oktober 1915 ålade chefen för regementet värnpliktige nr
294 3G/l913 Erik Bertold Karlsson för vårdslöshet med mera, disciplinstraff
av vaktarrest i åtta dagar, de tre första skärpta genom mistning
av sängkläder. Innan Karlsson ännu till fullo undergått omförmälda
straff, ålade regementschefen honom vidare den 14 oktober 1915 för
olovligt undanhållande disciplinstraff av vaktarrest i två dagar med
mistning av sängkläder, därvid regementschefen tillika förordnade, att
sistnämnda straff skulle sammanläggas med först omförmälda straff, så
att Karlsson skulle undergå vaktarrest i tio dagar, därav fem med
mistning av sängkläder.

Vid den sålunda verkställda sammanläggningen av straff syntes
regementschefen hava förbisett bestämmelserna i 4 kap. 8 § allmänna
strafflagen, vilket lagrum jämlikt 30 § i 1881 års strafflag för krigsmakten
syntes hava bort tillämpas vid sagda straffsammanläggning.
Jämlikt berörda lagrum i allmänna strafflagen hade det sammanlagda
straffet av vaktarrest i tio dagar icke kunnat förenas med skärpning
under mer än tre dagar.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
regementschefen att inkomma med yttrande.

Uti avgivet yttrande anförde regementschefen, översten A. Carleson
huvudsakligen följande: Karlsson hade den 10 oktober 1915 av
pversten ålagts disciplinstraff av vaktarrest i åtta dagar, de tre första
skärpta genom mistning av sängkläder. Under det Karlsson avtjänade
detta disciplinstraff och sedan skärpningen verkställts ålades lian vidare
den 14 oktober 1915 för en annan förseelse disciplinstraff av vaktarrest
i två dagar med mistning av sängkläder, som sammanlades med
först omförmälda straff av åtta dagars vaktarrest till tio dagars vaktarrest,
så att skärpning av straffen med mistning av sängkläder sålunda
ägde rum i tillsammans fem dagar. Bestämmelserna i 4 kap. 8 § allmänna
strafflagen därom, att av ådömda skärpningar endast en, näm MiUtieombudsmannens

embetsberättelse. 35

274

ligen den 8om svårast vore, finge tillämpas, hade av förbiseende icke
blivit iakttagen, ehuru den synts hava bort tillämpas i enlighet med
hänvisningen i 30 § i 1881 års strafflag för krigsmakten. Att detta
förbiseende ägt rum kunde möjligen i någon män förklaras med hänsyn
till ordalydelsen av allmänna strafflagens bestämmelser om straffskärpning
i 2 kap. C och 7 §§, som icke särskilt omnämner arreststraff
förbundet med skärpning, utan endast straffskärpning i fråga om straffarterna
fängelse och straffarbete. Därefter stadgas vidare i 4 kap. 8 §
»är av straff, som med varandra förenas, någotdera förbundet med
skärpning, varde den tillämpad; äro två eller flera av straffen med
skärpning förbundna, tillämpas den skärpning, som svårast är... etc.».
Det torde icke vara uteslutet att man vid sammanställning och en
hastig tolkning av de sålunda åberopade paragraferna kunde få den
uppfattningen, att ordet straff i 4 kap. 8 § skulle avse och hänföras
allenast till de uti de föregående lagrummen (2 kap. 6 och 7 §§) omnämnda
straffärter, som, enligt vad där sägs, kunna ådömas med skärpning,
det vill säga straffarbete och fängelse. Med anledning härav
förklarade översten sig medgiva riktigheten av militieombudsmannens
anmärkning.

Sedan regementschefen sålunda medgivit anmärkningens riktighet,
fann militieombudsmannen med hänsyn till omständigheterna i ärendet
ej skäl att däri vidtaga ytterligare åtgärd.

31. Försummelse av krigsrätt att yttra sig om vem som skulle gälda

vittneskostnaden.

Vid en i sammanhang med inspektion av Norra skånska infanteriregementet
den 26 september 1916 företagen granskning av krigsrättsprotokollen
anmärktes bland annat följande. Den 28 juli 1916 hölls
krigsrätt för rannsakning med värnpliktige nr 340 4/1915 Nils Ferdinand
Lundström angående fylleri in. m. Uti ifrågavarande krigsrätt
tjänstgjorde krigsdomaren B. Borgström såsom ordförande samt auditören
E. Dörring, kaptenen E. Bokander och fanjunkaren A. S. Wiebe
såsom bisittare. Hörd i målet förnekade Lundström, att han vid det
ifrågakomna tillfället varit överlastad och uppträtt förargelseväckande
eller olämpligt. Såsom vittnen hördes på åklagarens begäran reservpoliskonstaplarna
Lars Franzén och Johan Nilsson i Eslöv. I ersättning
för inställelsen tillerkändes vartdera vittnet av allmänna medel 5 kronor

275

40 öre. Åklagaren yrkade ansvar å Lundström för förargelseväckande
beteende och krigsrätten dömde Lundström för sådan förseelse jämlikt
96 § i strafflagen för krigsmakten till vaktarrest i tre dagar. Krigsrätten
hade däremot uraktlåtit att yttra sig om vem som skulle gälda
vittneskostnaden.

I ämbetsskrivelse anmodade militieombudsmannen krigsdoinaren
Borgström att inkomma med yttrande för egen del ävensom av övriga
ledamöter uti ifrågavarande krigsrätt.

Med avgivet yttrande insände krigsdomaren Borgström och auditören
Dörring ett av rådmannen Axel Östberg utfärdat intyg av följande
innehåll: »Sedan magistraten i Kristianstad till reservpoliskonstaplarna
Joll. Nilsson och Lars Franzén i Eslöv av allmänna medel utbetalt
ovannämnda vittnesersättningar tillhopa 10 kronor 80 öre hava krigsdomaren
B. G. Borgström och auditören E. Dörring till magistraten
inbetalt sagda belopp.»

Enär den förlust, som för kronan kunde hava uppkommit till
följd av krigsrättens anmärkta försummelse, sålunda blivit gottgjord av
krigsdomaren och auditören, fann militieombudsmannen ej skäl att i
ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

32. Obehörigt förordnande av krigsrätt angående arresterads
deltagande i tjänstgöring.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion
av Älvsborgs regemente den 28 september 1916 företagen granskning
av krigsrättsprotokollen anmärktes bland annat följande.

Den 20 april 1916 dömde krigsrätten, däri krigsdomaren Bernh.
Lindberg var ordförande samt auditören T. Sjöholm, kaptenen G. Ljungberg
och fanjunkaren Ph. Hagstrand tjänstgjorde såsom bisittare, värnpliktige
nr 360 28/1915 Nils Erik Andersson jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten för oskicklighet vid fullgörande av tjänsteplikt till
vaktarrest i tre dagar med tjänstgöring.

Den 17 juli 1916 dömde krigsrätten, däri krigsdomaren Lindberg
jämväl var ordförande samt auditören Sjöholm, kaptenen Ljungberg
och fanjunkaren Karl Gustaf Hagberg tjänstgjorde såsom bisittare,
värnpliktige nr 405 32/1908 Karl Ernst Eriksson till vaktarrest utan
tjänstgöring i tolv dagar.

Enligt 24 § i strafflagen för krigsmakten hade det i dessa fall

276

tillkommit vederbörande befälhavare men icke krigsrätten att förordna,
huruvida den arresterade skulle deltaga i tjänstgöring eller icke.

I anledning av vad sålunda anmärkts infordrade militieombudsmannen
yttrande av ledamöterna uti ifrågavarande krigsrätter.

Uti avgivet yttrande anförde auditören Sjöholm följande. Efter
det att sagda krigsrätters utslag avkunnats, varigenom förenämnda
båda personer ådömts vaktarrest, utan angivande av huruvida den
arresterade skulle deltaga i tjänstgöring eller ej, anmälde auditören,
liksom auditören efter varje krigsrätt plägat göra, för regementschefen
den ådömda bestraffningen, varefter denne i samråd med auditören
avgjorde, huruvida de dömde skulle deltaga i tjänstgöring eller ej. Då
auditören därefter omedelbart jämlikt stadgandet i 61 § i lagen om
krigsdomstolar m. in. tillställt regementschefen ett exemplar av utslaget,
hade auditören av förbiseende däri angivit dennes i samråd med
auditören fattade beslut, om den dömde skulle deltaga i tjänstgöring
eller ej, varefter detta likaledes av förbiseende kommit att inflyta i
utslaget vid protokollets utskrivande.

I särskilda yttranden förklarade övriga krigsrättsledamöter att
de för egen del åberopade, vad auditören Sjöholm anfört.

Militieombudsmannen lät bero vid vad i ärendet förekommit.

33. Fråga om utbetalande till viss värnpliktig av den i kungl. brevet den

18 juni 1915 stadgade särskilda ersättning av 67 öre för dag.

Uti en till militieombudsmannen inkommen skrift anförde värnpliktige
nr 7 43/1912, folkskolläraren Nils Karl Karlsson följande:

Han hade under tiden den 4 januari—den 15 mars 1915 varit kommenderad
till den s. k. lägre reservbefälskursen vid Västmanlands trängkår.
Emelleidid hade han genom kår order den 16 januari 1915 förflyttats
till den s. k. högre reservbefälskursen vid Svea trängkår. Den 27
augusti 1915 hade lian från Västmanlands trängkår erhållit i postanvisning
8 kronor 4 öre, utgörande 12 dagars extra avlöning å 67
öre för dag. Som det förefallit honom egendomligt, att han ej erhållit
sådan avlöning för mer än 12 dagar, hade han vänt sig till Västmanlands
trängkår med begäran om upplysning angående orsaken därtill.
Han hade då blivit hänvisad till Svea trängkår för att utfå återstoden.
Som svar på sin framställning i ämnet till kassaförvaltningen vid Svea
trängkår hade han fått en den 7 mars 1916 dagtecknad skrivelse, vari

277

kassaförvaltningen meddelat följande. Karlssons avlöning under den tid,
lian tjänstgjorde vid den s. k. högre reservbefälskursen vid Svea trängkår,
dit lian enligt skrivelse från Västmanlands tränglcår av den 15
januari 1915 överflyttats från och med den 16 januarisamma år, hade
utgått med krigsavlöning utav 81 öre för dag jämlikt chefens för lantförsvarsdepartementet
upprop till Sveriges värnpliktiga utfärdat i oktober

1914 samt kungl. breven utav den 13 oktober och den 3 november
1914. Såsom ytterligare stöd härför hänvisade kassaförvaltningen till
kungl. brevet till arméförvaltningens civila departement den 3 juni

1915 angående grunderna för utbetalande av avlöning åt vissa deltagare
i reservbefälsutbildningskurs. I anledning av det anförda förklarade
kassaförvaltningen att Karlssons framställning icke föranledde
någon åtgärd från dess sida. Kassaförvaltningen lämnade härjämte
Karlsson underrättelse, i vilken ordning ändring finge sökas i dess
beslut.

Beträffande avlöningen åt deltagarna i de genom kungl. breven
den 13 oktober och den 1 december 1914 vid olika truppförband
anordnade kurser för utbildning av pluton- och troppchefer innehöll
det av kassaförvaltningen åberopade kungl. brevet den 3 juni 1915
det meddelande, att Kungl. Maj:t med anledning av besvär över myndigheters
beslut genom särskilda utslag förklarat sådana deltagare uti
omförmälda kurser, som hade anställning i truppförbands reserver,
berättigade att under kurserna uppbära krigsavlöning efter innehavande
tjänstegrad men däremot andra deltagare icke berättigade att uppbära
högre avlöning än menigs.

I sin klagoskrift meddelade Karlsson vidare, att han i tanke att
hans föregående framställning missuppfattats hos Svea trängkår på nytt
begärt utfå den dagavlöning å 67 öre för dag, som riksdagen beviljat.
Svaret innefattades i en skrivelse den 24 mars 1916, i vilken kassaförvaltningen
anfört, att beslutet om en ytterligare avlöning av 67 öre
för dag åsyftade den s. k. obligatoriska reservbefälskursen eller den,
som anordnats jämlikt nådiga brevet den 1 december 1914 och till
vilken även Karlsson inkallats, varvid han för denna sin tjänstgöring
till den 16 januari 1915 åtnjutit berörda avlöningstillägg av 67 öre
för dag, men att Karlsson i och med det att han överflyttats till den
s. k. högre kursen åtnjöte avlöning efter samma grunder som övriga
deltagare däri eller 81 öre för dag. Karlsson anförde slutligen i klagoskriften
att det förefölle honom orätt att han, som genom kårorder
från Västmanlands trängkår kommenderats till den s. k. högre reservbefälskursen,
ej det oaktat skulle åtnjuta samma förmåner som andra

278

till den s. k. lägre reservbefälskursen kommenderade värnpliktiga, då
orsaken till att lian förflyttats till »pluton- och troppchefskurs» var att
han ansågs äga förutsättning att tillägna sig den högre utbildning,
som där bjöds. Han hemställde huruvida han ägde rätt att utfå 67
öre om dagen även för de dagar, då han vistades vid Svea trängkår,
samt, därest så vore förhållandet, i vad mån han kunde göra anspråk
på ränta samt ersättning för porto och andra omkostnader. För det
fall att han hade rätten på sin sida, hemställde han tillika, att en
dylik behandling av värnpliktiga måtte av militieombudsmansämbetet
beivras.

Då militieombudsmannen höll före att det utav kassaförvaltningen
vid Svea trängkår åberopade kungl. brevet den 3 juni 1915 icke
kunde hava avseende å det ifrågakomna avlöningstillägget, varom förmäldes
i kungl. brevet den 18 juni 1915 angående reglering av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, anmodade militieombudsmannen,
för att erhålla ett sakkunnigt uttalande i frågan, arméförvaltningens
civila departement att avgiva utlåtande i ärendet. I det utlåtande,
som departementet avgav med anledning härav, anförde departementet
följande:

Genom kungl. brev den 13 oktober 1914 hade förordnats, att
särskild reservbefälsutbildning vid infanteriet och trängen skulle anordnas
under vintern 1914—1915, och att till denna utbildning finge »anmäla
sig» värnpliktiga och personal i reserv enligt de bestämmelser, som
skulle meddelas i kommandoväg, samt att till dem, som sålunda anmälde
sig, skulle utgå, förutom krigsavlöning, särskild ersättning i form av
en premie å 100 kronor. Sedermera hade genom kungl. brev den 1
december 1914 förordnats, att vissa värnpliktiga, vilka jämlikt förut
meddelade föreskrifter antecknats såsom lämpliga till vissa befattningar
vid infanteriet och trängen, skulle jämlikt 28 § värnpliktslagen inkallas
till tjänstgöring för rikets försvar för undergående av särskild reservbefälsutbildning
mot åtnjutande av förutom under vanlig fredstjänstgöring
utgående naturaförmåner, kontant avlöning enligt krigsavlöningsreglementet.
Sedan emellertid riksdagen, uppå framställning av enskild
motionär, beslutat särskild ersättning under tjänstgöringstiden till en
var av deltagarna i den sålunda tvångsvis anbefallda reservbefälskursen,
hade enligt 47 punkten i kungl. brevet den 18 juni 1915 angående
regleringen av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel, föreskrivits,
att till en var värnpliktig, som enligt ovannämnda kungl. brev den 1
december 1914 inkallats för undergående av särskild i’eservbefälsutbildning,
skulle utbetalas förutom krigsavlöning och familjeunderstöd en

279

ytterligare ersättning av 67 öre för dag under tjänstgöringstiden, dock
att för den tid, sådan värnpliktig ägde att tillgodoräkna sig avkortning
å honom åliggande repetitionsövning, ingen ersättning finge utgå.
Med hänsyn till den tid, för vilken Karlsson uppgivit sig hava inkallats
till ifrågavarande tjänstgöring vid Västmanlands trängkår, syntes inkallelsen
hava skett på grund av ovan berörda kungl. brev den 1
december 1914 och generalorder samma dag, nr 2290, och torde han
sålunda enligt bestämmelserna i detta kungl. brev och kungl. brevet
den 18 juni 1915 hava varit berättigad att för tjänstgöringen åtnjuta,
förutom under vanlig fredstjänstgöring utgående naturaförmåner och
kontant avlöning enligt krigsavlöningsreglementet, jämväl den av riksdagen
beslutade enligt fastställda grunder utgående särskilda ersättningen
av 67 öre för dag, vilken han för tjänstgöringen vid Västmanlands
trängkår jämväl syntes hava från kårens kassaförvaltning erhållit.
Då Karlsson genom kårorder överflyttats till den vid Svea trängkår
anordnade kursen för genomgående av högre reservbefälsutbildning,
ansåge departementet, att han icke bort kunna genom överflyttningen
försättas i sämre ställning beträffande avlöningen, än om han fått
undergå den utbildning, vartill han ursprungligen inkallats, ävensom
att han därför varit berättigad att, med den i kungl. brevet den 18
juni 1915 stadgade inskränkning, jämväl efter överflyttningen åtnjuta
den särskilda ersättning av 67 öre för dag, ehuru sådan icke varit för
ifrågavarande utbildningskurs vid Svea trängkår medgiven. Däremot
syntes Karlsson icke kunna göra anspråk på utbekommande av den
premie å 100 kronor, vilken jämlikt kungl. brevet den 13 oktober
1914 varit tillförsäkrad den, som frivilligt anmält sig till kursens
genomgående. Svea trängkårs till departementet inkomna räkenskaper
för år 1915 utvisade icke heller, att sådan premie utbetalts till Karlsson.
Några direkta bestämmelser, enligt vilka Karlssons överflyttning till
den högi’e reservbefälskursen kunnat anbefallas, sjmtes, såvitt departementet
kunnat utröna, icke hava blivit meddelade. Möjligen hade
överflyttningen ansetts kunna anbefallas på grund av bestämmelsen i
2 och 3 mom. av generalordern den 1 december 1914, nr 2290, jämförda
med bestämmelse i generalorder den 6 november 1914, nr 2033
B. III mom. 2. Slutligen meddelade departementet, att Karlsson, vilken,
enligt vad av handlingarna syntes framgå, redan i mars 1916 undfått
del av Svea trängkårs beslut av den 7 i samma månad, ännu vid tiden
för departementets skrivelse icke i enlighet med vid beslutet lämnad
besvärshänvisning hos departementet anfört besvär över detsamma,
vadan detta syntes hava vunnit laga kraft.

280

På militieombudsmannens anmodan inkom sedermera kassaförvaltningen
vid Svea trängkår med yttrande i ärendet.

I detta yttrande, som för kassaförvaltningen avgavs av regementsintendenten
E. Thestrup, anfördes följande:

Av det av militieombudsmannen från arméförvaltningens civila
departement infordrade sakkunniga utlåtandet framginge, att Karlsson
icke bort genom överflyttning från den tvångsvis anbefallda reservbefälskursen
till den högre reservbefälskursen försättas i sämre ställning
beträffande avlöningen, än om han fått undergå den utbildning, vartill
han ursprungligen inkallats, ävensom att han därför varit berättigad
att med den i kungl. brevet den 18 juni 1915 stadgade inskränkning,
jämväl efter överflyttningen, åtnjuta den särskilda ersättningen av 67
öre för dag, ehuru sådan icke varit för ifrågavarande utbildningskurs vid
Svea trängkår medgiven. Utan att ingå på spörsmålet rörande Karlssons
överflyttning från obligatorisk till frivillig befälskurs, för vilken överflyttning
ej några direkta bestämmelser syntes hava utfärdats och
varutinnan kassaförvaltningen ej haft någon delaktighet, finge kassaförvaltningen
anföra, att departementets tolkning utav detta avlöningsärende
överensstämde med dess uppfattning därutinnan, att Karlsson
ej bort genom överflyttningen försättas i sämre ställning beträffande
avlöningen. Då emellertid kassaförvaltningen endast hade att verkställa
sådana utbetalningar, som vore för sagda »reservutbildningskurs»
vid Svea trängkår medgivna, hade kassaförvaltningen ej ansett sig
kunna författningsenligt verkställa sagda utbetalning. Samtidigt bestrede
regementsintendenten att han genom anmälda förfarandet gjort
sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten, då han noggrant och
efter bästa förstånd tillämpat gällande föreskrifter, och förklarade
regementsintendenten, att han för sin del intet hade att erinra emot,
att Karlsson, därest han icke ansåges hava förlorat sin talan genom
att icke överklaga kassaförvaltningens beslut, bereddes den högre
ersättning, vartill han enligt det sakkunniga utlåtandet kunde vara
berättigad.

I avgivna påminnelser hemställde Karlsson om vidtagande av
åtgärd i syfte att kassaförvaltningen vid Svea trängkår till honom
utbetalade berörda särskilda dagavlöning av 67 öre förtiden 16 januari—
15 mars 1915, så att hans underlåtenhet att inom vederbörlig tid
överklaga kassaförvaltningens beslut den 7 mars 1916 ej komme att
utgöra hinder för honom att utfå ifrågavarande avlöning.

Enligt vad kassaförvaltningen vid Svea trängkår meddelat, hade
Karlsson icke efter den 24 mars 1916 inkommit med ny fram -

281

ställning till kassaförvaltningen om utfående av ifrågavarande särskilda
ersättning.

I skrivelse till Konungen den 18 december 1916 anförde militieombudsmannen
härefter följande: »Enligt nådiga brevet den 18 juni

1915, punkt 47, skulle Karlsson, som enligt nådiga brevet den 1
december 1914 inkallats för undergående av särskild reservbefälsutbildning,
varit berättigad att förutom krigsavlöning och familjeunderstöd
uppbära en ytterligare ersättning av 67 öre för dag under tjänstgöringstiden,
dock att för den tid, han kunde äga tillgodoräkna sig
avkortning av honom åliggande repetitionsövning, ingen ersättning
skolat utgå. Den omständigheten att Karlsson ansetts kunna utan egen
ansökan överflyttas till högre utbildning lärer icke hava verkat någon
ändring i det förhållande, att han inkallats enligt nådiga brevet den
1 december 1914 för undergående av särskild reservbefälsutbildning,
och förty ej heller förtagit honom rätten till den särskilda ersättning,
varom förordnades i nådiga brevet den 18 juni 1915. Då Karlsson,
enligt vad i ärendet är upplyst, för den del av tjänstgöringen, som
infallit efter den 15 januari 1915, icke fått uppbära berörda särskilda
ersättning utan allenast krigsavlöning, lärer han alltså med fog kunna
klaga över att han icke utfått sin rätt. Den feltolkning av bestämmelserna
i ämnet, vartill vederbörande regementsintendent vid handläggning
av Karlssons ansökan om förhöjd avlöning gjort sig skyldig,
kan tilläventyrs anses vara av sådan beskaffenhet att regementsintendenten
på grund därav skulle kunna förpliktas att hålla Karlsson
skadeslös. Jag har dock tvekat om lämpligheten att i ärendet föra
talan mot regementsintendenten, helst denne, om sådan talan vunne
bifall, skulle åsamkas en utgift, som rätteligen bort av allmänna
medel bestridas. I ett fall sådant som det förevarande synes rättelse
snarare kunna vinnas därigenom att av nåd förklarades, att den omständigheten
att Karlsson icke i vederbörlig ordning fört klagan mot
kassaförvaltningens vid Svea trängkår ovanberörda beslut av den 7
mars 1916 icke skall utgöra hinder för utbetalande till Karlsson av
den särskilda ersättning, vartill han för deltagande uti omförmälda
utbildningskurs efter den 15 januari 1915 må hava varit berättigad
jämlikt nådiga brevet den 18 juni samma år; Och har jag därför med
anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman gällande
instruktion, ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl.
Maj:t.»

Militieombudsniannens ämbetsberättelse. 36

282

34. Fråga om krigsflskals åtalsrätt.

Vid en i sammanhang med inspektion av Göta ingenjörkår den
15 juli 1916 företagen granskning av regementskrigsrättens protokoll
för innevarande år anmärktes bland annat följande.

Den 25 maj 1916 hölls krigsrätt för rannsakning med volontären
vid Göta ingenjörkår nr 31/3 Fritz Ossian Söderlund för onykterhet
och våld mot kamrat.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren friherre
Lave Beck-Friis, auditören G. Wiberg, kaptenen P. A. S. Svinhufvud
och fanjunkaren K. A. Almqvist.

I utslaget yttrade krigsrätten följande: Som det av Söderlund
mot volontären vid Göta artilleriregemente nr 20 Tapper förövade
våld, vilket finge anses vara av sådan beskaffenhet, som i 14 kap. 13 §
strafflagen avsåges, då Tapper därå icke förde talan, icke hörde under
allmänt åtal, lämnade krigsrätten krigsfiskalens yrkande om ansvar å
Söderlund härför utan avseende. I övrigt vore i målet utrett och av
den tilltalade medgivet, att han natten till den 7 maj 1916 inom Göta
trängkårs kasärn i Skövde varit av starka drycker överlastad samt
därvid dels uppsåtligen förstört ett den tilltalade veterlig! Kungl. Maj:t
och kronan tillhörigt handfat och dels genom vårdslöshet ouppsåtligen
förstört ytterligare ett sådant handfat till av den tilltalade medgivet
värde av tillhopa 7 kronor, ävensom sönderrivit Tapper tillhöriga ett
par byxor, värda 18 kronor. Krigsrätten prövade därför lagligt döma
den tilltalade Fritz Ossian Söderlund för fylleri och skadegörelse av
krigsmakten tillhörig egendom, vilken skadegörelse finge anses med
böter böra försonas, jämlikt åberopade lagrum, till vaktarrest i 10
dagar ävensom att ersätta dels Kungl. Maj:t och kronan 7 kronor för
handfaten och dels volontären Tapper 18 kronor för byxorna.

Då våldet mot Tapper ägt rum inom kasärn och förty bort bedömas
efter 94 § 2 stycket strafflagen för krigsmakten, hade krigsrätten
bort upptaga åklagarens yrkande om ansvar å Söderlund härför
till prövning För övrigt kunde anmärkas, att då våldet begåtts
sålunda att Söderlund slagit Tapper i huvudet med ett handfat, som
därvid gått sönder, åklagaren, som fört talan beträffande skadegörelsen
å handfatet, jämlikt 19 § 2 mom. i förordningen den 16 februari 1864
skulle ägt föra talan i fråga om våldet, även om detta eljest icke hört
under allmänt åtal.

288

Uti infordrat yttrande anförde krigsdomaren friherre Beck-Friis,
att ifrågavarande utslag tillkommit dels på grund av eu. som det nu
syntes friherre Beck-Friis, oriktig tolkning av stadgandet i 94 § strafflagen
för krigsmakten, att den brottslige skulle straffas efter allmän lag,

1 det att jämväl bestämmelserna i 14 kap. 45 § allmänna strafflagen
tillämpats, dels ock med förbiseende vid tillfället av stadgandet i 19 §

2 mom. i förordningen den 16 februari 1864.

Å yttrandet hade övriga krigsrättsledamöter tecknat, att de instämde
rläri.

Sedan det anmärkta felet sålunda blivit av krigsrättens ledamöter
medgivet, fann militieombudsmannen — med hänsyn därtill att, i
händelse krigsrätten på sätt ske bort tillämpat 94 § strafflagen för
krigsmakten å det i målet ifrågakomma misshandelsbrottet, någon
mera väsentlig höjning i det ålagda straffet dock sannolikt ej skulle
hava härav föranletts — sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

35. Olämpligt avfattat edstema.

Vid en i sammanhang med inspektion av Smålands artilleriregemente
den 21 juni 1916 företagen granskning av krigsrättsprotokollen
anmärktes bland annat följande.

Den 3 juni 1914 avkunnade krigsrätten, vars ledamöter voro
majoren B. Lilliehöök, numera krigsdomaren R. Schéle, kaptenerna J.
A. Nordenskjöld och C. P. Slettengren samt löjtnanten E. L. G. Pantzerhielm,
i mål mellan tillförordnade väbeln styckjunkare! J. Ljungberg, på
tjänstens vägnar åklagare, och förste konstapeln nr 2/1 Per Vinberg, målsägare,
å ena, samt förste konstapeln Sven Paulus Ousbeck, å andra sidan,
följande utslag: »På grund av vad i målet förekommit och då sanning
ej annorledes utletas kan, prövar krigsrätten, jämlikt 17 kap. 29 och
30 §§ i rättegångsbalken, lagligt döma svaranden till värjemålsed samt
förty ålägga honom att, om han det förmår, inför krigsrätten svära
och betyga: att han icke natten till den 27 maj 1914 inom härvarande
kasärnetablissement överfallit och misshandlat målsägaren, så att därav
uppstått de i regementsläkaren Olof Sörensens intyg av den 2 juni
1914 omförmälda kontusioner, svullnad och sårnader, eller den mindre
del av dem, som svaranden må under eden inbegripa.» Ousbeck gick
sedermera eden och blev från all påföljd av åtalet befriad.

284

Mot edstemat vore att anmärka, att fråga, huruvida viss skada
följt av misshandel, icke borde göras till föremål för värjemålsed.

Då emellertid Ousbeck avlagt eden och blivit från åtalet befriad,
fann militieombudsmannen sig kunna låta bero vid att delgiva krigsdomaren
Schéle ifrågavarande anmärkning.

285

Framställningar till Konungen.

1. Icke vapenföra värnpliktig-a av årsklassen 1914 yngre tillkommande

penningbidrag.

I skrivelse till Konungen den 10 december 1915 (jfr. ämbetsberättelsen
till 1916 års riksdag sid. 84 ff.) anförde militieombudsmannen
huvudsakligen följande.

Värnpliktslagen av den 14 juni 1901 innehölle icke särskilda
bestämmelser om utbildningstiden för icke vapenföra värnpliktiga utan
likställde dem i detta avseende med de vapenföra. Men genom lagen
den 16 mars 1912 om ändring i vissa delar av värnpliktslagen den 14
juni 1901 hade sådana bestämmelser tillkommit, enligt vilka icke
vapenför värnpliktig, sedan han blivit inskriven, vore skyldig att, på
sätt Kungl. Maj:t närmare förordnade, för sin utbildning tjänstgöra
sammanlagt 182 dagar. Då efter ikraftträdandet av berörda bestämmelser
föreskrift meddelades, som hade avseende å värnpliktig åliggande
tjänstgöring, måste föreskriften, såvitt anginge icke vapenför, tydas
såsom avseende 1901 års lag sådan den lydde med däri genom 1912
års lag gjorda ändringar. I enlighet härmed syntes det ifrågakomna
stadgandet i kungörelsen den 3 juni 1915 ock, vad anginge icke vapenföra
värnpliktiga av årsklassen 1914 yngre, hava bort tillämpas så, att
dylika värnpliktiga från och med den 183. dagen av tjänstgöringen
erhållit penningbidrag till belopp av 50 öre för dag. Emellertid hade
flera kassaförvaltningar vid armén under åberopande av § 56 mom. 1
i avlöningsreglementet vägrat att till icke vapenföra värnpliktiga av
årsklassen 1914 yngre utbetala högre penningbidrag än 20 öre för dag
för den del av tjänstgöringstiden, som översköte 182 dagar. Sedan besvär
häröver blivit hos arméförvaltningens civila departement anförda,
hade departementet på anförda grunder ej funnit skäl att göra ändring
i de överklagade besluten. Med anledning av vad sålunda förekommit
hade militieombudsmannen anmodat departementet att inkomma med

286

yttrande i ärendet; ocli träde departementet därefter i skrivelse den 29
november 1915 förklarat sig vidhålla den av departementet i ovannämnda
beslut uttalade åsikten. Vidare hade departementet meddelat,
att värnpliktige E. J. Nylén anfört underdåniga besvär över ett av
departementet meddelat beslut av ovanberörda innehåll, vilka besvär
vore på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Vid underdånig föredragning av ärendet den 31 december 1915 1
meddelade Kungl. Maj:t följande beslut. Sedan med anledning av
Nyléns nyssberörda besvär Nylén enligt utslag, givet i regeringsrätten
den 30 november 1915 2, med ändring av departementets beslut, förklarats
berättigad att från och med 183. dagen av ifrågavarande
tjänstgöring komma i åtnjutande av penningbidrag, beräknat efter 50
öre om dagen, hade Kungl. Maj:t, vid föredragning av detta ärende,
på grund av vad sålunda förekommit, funnit militieombudsmannens
framställning icke föranleda annat yttrande, än att departementet ägde
vidtaga erforderliga åtgärder för utbetalande till icke vapenföra värnpliktiga
av årsklassen 1914 yngre av dem för ifrågavarande tjänstgöring
ytterligare tillkommande penningbidrag.

2. Omföring till klass av värnpliktiga, som inskrivits före värnplikts ålderns

inträdande.

Såsom framgår av ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag (sid.
93 ff.) avlät militieombudsmannen den 14 december 1915 en skrivelse
till Konungen i detta ämne. I skrivelsen anmälde militieombudsmannen,
att, i enlighet med bestämmelser uti inskrivningsförordningen den 22
augusti 1913, vissa rullföringsbefälhavare vid ingången av år 1915
verkställt omföring till yngre årsklass av värnpliktiga, vilka inskrivits
före värnpliktsålderns inträdande, men att enligt § 82 c uti den från
och med den 1 januari 1915 gällande nya inskrivningsförordningen,
som emellertid icke förr än den 9 januari 1915 utkommit från trycket,

1 Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut ankom till militieombudsmansexpeditionen först den
29 januari 1916 och kunde därför icke refereras i ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag.

9 Regeringsrättens beslut expedierades först den 18 december 1915.

287

dylik oraföring icke bort äga ruin under året utan först vid eu senare
tidpunkt, samt att en del värnpliktiga sålunda erhållit felaktig klassbeteckning.

>''j

Vid underdånig föredragning av detta ärende den 18 februari
1916 fann Kungl. Maj:t gott förordna, att, där efter den 1 januari
1915 omföring skett i strid med bestämmelserna uti ovan nämnda § 82 c,
vederbörande rullföringsbefälhavare omedelbart skulle vidtaga erforderlig
rättelse samt därom lämna meddelande åt värnpliktig, som rättelsen
anginge.

3. Överlämnande till militieombudsmannen av vissa författningar

rörande armén.

I skrivelse till Konungen (jfr. ämbetsberättelsen till 1916 års
riksdag sid. 97 ff.) hemställde militieombudsmannen, att författningar,
cirkulär och andra allmänna föreskrifter, som inom det område, där
militieombudsmannen enligt gällande instruktion hade att utöva tillsyn,
utfärdades från ^^försvarsdepartementet, måtte, jämväl om de
utginge i form av generalorder eller betecknades såsom hemliga,
i sammanhang med deras expedierande till vederbörande militära myndighet
eller förvaltande verk tillika i tre exemplar överlämnas till riksdagens
militieombudsmans expedition, dock med undantag för sådana
föreskrifter, som infördes i Svensk författningssamling eller uteslutande
rörde förhållanden av militär teknisk beskaffenhet.

* *

>:<

Vid underdånig föredragning av detta ärende den 28 januari 1916
fann Kungl. Maj:t gott bifalla förevarande framställning.

4. Överlämnande till militieombudsmannen av vissa författningar

rörande marinen.

På sätt framgår av militieombudsmannens ämbetsberättelse till
1916 års riksdag (sid. 99 ff.) hemställde militieombudsmannen i skrivelse
till Konungen, att författningar, cirkulär och andra föreskrifter,

288

som inom det område, där militieombudsmannen enligt gällande instruktion
hade att utöva tillsyn, utfärdades från sjöförsvarsdepartementet,
måtte, jämväl om de utginge i form av generalorder eller
betecknades såsom hemliga, i sammanhang med deras expedierande till
vederbörande militära myndighet eller förvaltande verk tillika i tre
exemplar överlämnas till riksdagens militieombudsmans expedition,
dock med undantag för sådana föreskrifter, som infördes i Svensk författningssamling
eller uteslutande rörde förhållanden av militärteknisk
beskaffenhet.

Vid underdånig föredragning av detta ärende den 21 januari 1916
fann Kungl. Maj:t gott till förevarande framställning lämna bifall.

5. Bör ett blivande garnisonssjukhus på Järvafältet uppföras efter
paviljongsystem eller efter blocsystem?

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag (sid.
100 ff.) framhöll militieombudsmannen i skrivelse till Konungen
den 31 december 1915, hurusom arméförvaltningens fortifikations- och
civila departement samt sjukvårdsstyrelse i underdånig skrivelse den 15
oktober 1915 gjort framställning om vidtagande av förberedande
åtgärder för uppförande på Järvafältet av ett garnisonssjukhus för
Stockholms garnison. De åtgärder, som enligt skrivelsen närmast borde
vidtagas innan den omfattande byggnadsplanen underställdes Kungl.
Maj:ts och riksdagens prövning, vore utarbetandet av förslagsritningar
och kostnadsberäkningar för uppförandet av ett garnisonssjukhus av paviljongsystem
med byggnader för icke blott medicinsk och kirurgisk behandling
samt specialbehandling av vissa sjukdomar, även smittosamma, utan
även laboratorier, apotek, förbandsfabrik m. m. Vid underdånig föredragning
av ärendet den 19 november 1915 bifölls framställningen. I
sin ifrågavarande skrivelse uppgav militieombudsmannen, hurusom
synnerligen stor tvekan rådde bland läkare med erfarenhet inom den
civila sjukvårdens område, huruvida paviljongsystem överhuvud lämpade
sig för ett större sjukhus i ett land med sådant klimat som härstädes
vore rådande, därvid militieombudsmannen med hänsyn till det ifrågasatta
byggnadsföretagets stora betydelse uttalade såsom önskvärt, att
det förberedande arbetet icke utan föregående sakkunnig prövning
begränsades till planläggning av ett sjukhus av paviljongsystem.

289

Uti ärendet lät Kungl. Maj:t höra arméförvaltningens fortifikationsoch
civila departement samt sjukvårdsstyrelse, vilka i avgivet utlåtande
anförde följande. Uttrycket »garnisonssjukhus av paviljongsystem» åtföljdes
i arméförvaltningens ifrågavarande underdåniga skrivelse omedelbart
av orden »med byggnader för icke blott medicinsk och kirurgisk
behandling samt specialbehandling av vissa sjukdomar, även smittosamma,
utan även laboratorier, apotek, förbandsfabrik m. m.» Härmed
avsågs att framhålla, att det blivande garnisonssjukhuset för att kunna
tillgodose den militära sjukvårdens många hittills eftersatta krav borde
omfatta ett flertal avdelningar, vilka till följd av deras användning,
till exempel för behandling av lungtuberkulos och epidemiskt sjuka
eller för bakteriologiska undersökningar, desinfektion in. m. icke gärna
kunde sammanbyggas utan borde uppdelas i flera byggnader eller paviljonger.
Om uttrycket »av paviljongsystem» således icke lösrycktes ur
ordföljden utan lästes i sitt rätta sammanhang med efterföljande satsdelar
i arméförvaltningens underdåniga skrivelse, torde även framgå,
att detsamma icke begagnats i strängt fackteknisk bemärkelse utan för att
i motsats till nuvarande garnisonssjukhus framhålla behovet av flera från
varandra skilda byggnader, bildande ett system av paviljonger. I vad
mån vissa av dessa paviljonger borde erhålla karaktär av bloc finge
däremot bero på de sakkunnigas utredning. Då sålunda arméförvaltningens
ifrågavarande framställning ingalunda varit avsedd att begränsa
den däri begärda utredningen på sätt militieombudsmannen syntes
befara, hemställdes i underdånighet, att militieombudsmannens förevarande
skrivelse icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

* *

Vid underdånig föredragning av ärendet den 25 februari 1916
fann Kungl. Maj:t, med hänsyn till vad arméförvaltningéns fortifikationsoch
civila departement samt sjukvårdsstyrelse sålunda anfört, militieombudsmannens
skrivelse icke föranleda till något Kungl. Majrts vidare
yttrande.

Arméförvaltningens fortifikations- och civila departements samt
sjukvårdsstyrelses till Kungl. Maj:t avgivna förklaring, att det av dem
i skrivelsen den 15 oktober 1915 använda uttrycket »garnisonssjukhus av
paviljongsystem» icke begagnats i strängt fackteknisk bemärkelse, utan att
det finge bero på sakkunnigas utredning huruvida vissa av sjukhuspaviljongerna
borde erhålla karaktären av bloc, torde innebära, att
det av militieombudsmannen uti ifrågavarande skrivelse framhållna
önskemål icke skall lämnas obeaktat.

MiUtieomb-udimcvnnens timid ^-berättelse.

290

6. Skrivelse till Konungen angående kommendering av musikpersonal vid

krigsmakten till utförande av harmonimusik för allmänheten.

I detta ämne har militieombudsmannen den 29 januari 1916 till
Konungen avlåtit en skrivelse av denna lydelse:

>Uti eu till mig ingiven klagoskrift anförde Svenska musikerförbundets
förbundsstyrelse, hurusom musikkåren vid Karlskrona grenadjärregemente
blivit kommenderad att i Höglands park i Karlskrona
utföra konsertmusik för allmänheten den 13 och den 23 augusti samt
den 3, den 13 och den 24 september 1915. Förbundsstyrelsen anförde
vidare. Styrelsen ville fästa min uppmärksamhet å förhållandet, enär
styrelsen droge i tvivelsmål, huruvida vederbörande militära myndighet
kunde vara reglementsenligt berättigad att utfärda dylik order, som
avsåge rent civil tjänst. Styrelsen hölle före, att konsekvenserna av
dylika order kunde bliva rent utav oöverskådliga, då genom militära
kommenderingar snart sagt vilket civilt arbete som helst skulle kunna
åläggas militär personal. Genom order, liknande den nu ifrågavarande,
skulle militära musikkårer, därest ordern bleve gällande och således
ett prejudikat vunnes, kunna tvingas att utföra musik antingen gratis
eller i varje fäll under de av förbundet fastställda minimaltarifferna.
Militärmusici själva skulle i sin egenskap av medlemmar utav förbundet
bliva ekonomiskt lidande och dessutom skulle de — och detta
vore vad som synts dem särskilt motbjudande — komma att på platser,
där civila medlemmar av förbundet i tillräckligt antal funnes,
mot sin vilja bliva anledning till en för dessa senare högst menlig
konkurrens.

Vid klagoskriften fanns fogad avskrift av förutberörda order,
som innehöll, att musikkåren skulle under senare delen av sommaren
1915 utföra promenadkonsert i Höglands park ett antal gånger (högst
7) enligt närmare bestämmande av regementskvartermästaren, ävensom
att tjänstgöringstiden vid regementet komme att minskas med den tid
dessa konserter toge.

I anledning av klagoskriften infordrade jag yttrande från chefen
för Karlskrona grenadjärregemente. Uti avgivet yttrande anförde
regementschefen, översten Axel Meister huvudsakligen följande. Det
kunde ofta vara befogat, att militärmusik beordrades spela på allmän
plats. En av militärmusikens uppgifter torde vara att bland allmänheten
väcka intresse för försvarsväsendet. Om översten icke misstoge
sig, hade detta upprepade gånger framhållits under diskussionen om

291

militärmusikens omorganisation. Därest exempelvis i en garnisonsstad,
där militär musikkår funnes, anslag ej vore att tillgå för engagerande
av musikkår för utförande av promenadkonserter å allmän plats, så
vore det väl illa, om hänsyn till trånga facksynpunkter från militärmusikernas
sida skulle föranleda till att allmänheten ej skulle kunna
få åhöra militär musik utanför kasärnområdena. I stor utsträckning
hade också inom våra garnisonsorter, enligt anordning av vederbörande
militära chef, militärmusik utförts å allmänna platser. Översten ansåge,
att det vore en omdömessak, huruvida militär musikkår borde beordras
att utföra konsert å allmän plats eller ej, och man finge väl antaga,
att de militära myndigheterna ägde tillräckligt sunt förstånd för att
på ett klokt sätt ordna denna sak. En sida av militärmusikkårens
utförande av musik utom kronans mark ville översten särskilt belysa.
Militärmusikerna önskade för att få extra inkomster i stor utsträckning
taga civilt engagement, och det vore naturligt att vederbörande befälhavare
gärna såge detta i den mån det ej för mycket störde musikkårens
militära tjänst. Att musiken erhölle civilt engagement innebure
en förmån även ur militär synpunkt i så måtto, att den då ofta
komme att spela inför i musikaliskt hänseende mera fordrande publik,
varigenom kårens musikaliska nivå höjdes. Det vore för eu regementschef
mycket önskvärt att några allmänna bestämmelser funnes, som
reglerade den omfattning, i vilken militär musikkår kunde givas frihet
från militärtjänsten för åtagande av civilt engagement. I sista hand
bleve det dock naturligtvis även här omdömet, som i varje särskilt fäll
finge bliva avgörande. Yad slutligen anginge spörsmålet, huruvida
översten ägt laglig rätt att utfärda ifrågavarande order, torde det väl
i sådant avseende icke kunna ifrågasättas, att icke en regementschef
skulle äga ålägga musikpersonalen att utföra musik på det sätt och i
den omfattning, som kunde anses erforderliga för att bibringa personalen
nödig övning. Om denna övning förlädes till kasärnområdet eller till
någon annan plats torde i fråga om regementschefens befogenhet sakna
all betydelse. Översten ansåge sig icke hava genom ifrågavarande
order i någon mån överskridit sin befogenhet.

Uti avgivna påminnelser anförde förbundsstyrelsen, bland annat,
att det kunde ifrågasättas, huruvida det vore lyckligt att till de militära
myndigheterna, såsoni en omdömessak, helt överlämnades frågan
om militärmusikkårernas konserter på allmän plats.

Sedan berörda påminnelser inkommit, anmodade jag befälhavande
amiralen i Karlskrona att i ärendet avgiva utlåtande. Uti ett i anledning
härav avgivet utlåtande anförde befälhavande amiralen, bland

292

annat, följande. Amiralen ville framhålla, att han ansåge Svenska
musikerförbundets uppfattning, att konserterna i Höglands park skulle
vara rent civil tjänst, oriktig, särskilt som de av musikkåren använda
musikinstrumenten vore kronans. I en fästning som Karlskrona, däri
en stor del av invånarna utgjordes av personal tillhörande krigsmakten
och deras familjer, torde det vara fullt berättigat att låta de inom
fästningen befintliga musikkårerna å någon allmän plats, där militär
brukade uppehålla sig, alternerande utföra musik. En sådan plats vore
Höglands park. Att personer tillhörande stadens civila befolkning även
uppehälle sig i parken och därigenom komme i tillfälle att åhöra prestationerna
vore icke annat än vad som ägde rum, om musikkåren utförde
musik utomhus inom ett kasärnområde. Att militärmusikkårerna
kommenderades att utföra musik å allmänna platser förekomma dessutom
flerstädes inom armén. Ävenså utförde flottans musikkår i Stockholm
en å två gånger i veckan under sommarmånaderna musik å Skeppsholmen.

Såsom översten Meister i sitt yttrande framhållit vore det utan
tvivel önskvärt, att allmänna bestämmelser funnes, reglerande den omfattning,
i vilken militär musikkår kunde givas frihet från militär
tjänstgöring för åtagande av civilt engagement. Men icke mindre önskvärt
lärer vara att sådana bestämmelser finnas angående dylik personals
tjänstgöring att därav tydligt framgår, huruvida militär chef är berättigad
att kommendera underlydande musikpersonal till utförande av
konserter å allmän plats. Dylika bestämmelser synas vara av nöden
icke minst till undvikande av slitningar mellan militära och civila
musikkårer. Icke kan det anses lämpligt att, såsom framhållits, låta
det bero på vederbörande chefs omdöme, huruvida militär musikpersonal
må beordras att utföra dylika konserter, även om man, såsom översten
Meister anfört, kunde antaga att de militära myndigheterna ägde tillräckligt
sunt förstånd att på ett klokt sätt ordna denna sak.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman gällande
instruktion har jag trott mig böra bringa detta ärende till Eders Kungl.
Maj:ts kännedom till det avseende Eders K,ungl. Maj:t må finna framställningen
förtjäna.»

293

7. Skrivelse till Konungen angående förbud för officerare att i tjänsten
använda hästar med s. k. kuperad svans.

Härom har militieombudsmarmen den 11 februari 1916 till Konungen
avlåtit en skrivelse av denna lydelse.

»I en till riksdagens militieombudsman insänd skrift har redaktören
L. E. Björkman i Borås under hänvisning till en i nr 3 av Djurvännernas
tidning för år 1914 införd artikel om kupering av hästarnas
svansar fäst uppmärksamheten å den grymhet, som beginges genom
kuperingen. Björkman har i anslutning härtill hemställt, att militieombudsmannen
måtte söka utverka förbud för officerare att i tjänsten
använda hästar med kuperad svans, dock med undantag för redan anskaffade
sådana hästar; och har Björkman uttalat den förhoppning,
att om ett dylikt förbud utfärdades, bruket att kupera hästsvansar
skulle försvinna även bland civila.

1 anledning av berörda skrift anhöll jag, att lärarkollegiet vid
veterinärhögskolan ville avgiva utlåtande i ämnet. Sådant utlåtande
har avgivits av lärarkollegiet den 19 januari 1910; och har lärarkollegiet
däri anfört följande:

Den operation, som ginge under namn av »kupering» av hästar,
bestode, såsom i den förutnämnda artikeln även angåves, uti en stympning
av hästens svans, i det svanstången förmedelst ett instrument av
ett eller annat slag avkortades. Operationen vore oftast endast en s. k.
lyx- eller modeoperation, men kunde dock även betingas av anledningar,
som gjorde den fullt berättigad. Så kunde t. ex. vissa skador å svansen
eller svulster å densamma nödvändiggöra en kupering, och i vissa fall
kunde ett avtagande av svansen vara berättigat, även utan att några
sjukdomsprocesser i densamma förefunnes, såsom t. ex. å hästar, som
hade den ovanan att taga »tömmen» med svansen, vilket särskilt vore
fallet med en del nervösa och retliga hästar, ston med s. k. nymfomani
m. fl. och kunde medföra så allvarliga olägenheter och en sådan fara
för den åkande, att en kupering av svansen av den anledningen kunde
anses fullt indicerad. Något liknande kunde även vara fallet med en
del ridhästar, som med svansen så att säga »piskade upp sig» till ett
överretningstillstånd av för den ridande synnerligen besvärande art.
En för lång svans kunde ju även i regnig väderlek och smutsigt väglag
vara besvärande för ryttaren genom att hästen med den nedsudlade
svansen överstänkte sig själv och honom med smuts, men svansen kunde

294

dock avsevärt förkortas, även utan att några känsliga delar därvid
behövde angripas.

Som mode-operation måste kuperingen däremot, enligt kollegiets
mening, anses helt och hållet förkastlig. Dels lede det intet tvivel att
operationen alltid medförde en viss grad av smärta, i synnerhet om
bränning användes för stillande av blödningar, vilket dock ingalunda
vore nödvändigt, dels berövade man hästen därigenom ett värdefullt
skydd mot varjehanda flygfän, vilket ju särskilt för hästar på bete
måste vara till stor olägenhet.

Kollegiet skulle därför gärna se, att lämpliga medel vidtoges för
motarbetande av ett mod, varigenom hästen onödigtvis plågades, men
den i Björkmans skrivelse antydda åtgärden om förbud för officerare
att använda sig av kuperade hästar syntes kollegiet dock mindre välbetänkt.
Det torde nämligen mera sällan vara fallet, att officerarna
själva läte kupera sina hästar, utan operationen vore nog i de flesta fall
utförd redan vid hästens anskaffande. Att en i och för sig så fullkomligt
värdelös operation kunnat få en sådan utbredning, som kuperingen
såväl i vårt land som i andra länder alltjämt syntes hava, vore ju svårt
att förklara, och den antagliga orsaken syntes kollegiet vara att en
kraftigt utvecklad kors- och lårmuskulatur därigenom framträdde bättre,
så att bakdelspartiet därför på en sålunda behandlad häst syntes kraftigare,
vilket vid val emellan olika hästar, såsom vid inköp eller prisbedömningar,
möjligen kunde komma omdömet att väga över till förmån
för en kuperad häst. Det vore kännedomen härom och den såsom
det syntes allmänt utbredda smaken, som förmådde såväl hästuppfödare
som hästhandlare att låta kupera sina hästar, och skulle officerarna
förbjudas att använda kuperade hästar, komme de därför att ställas
inför en väsentlig inskränkning i valet av hästar och kanske mången
gång nödgas avstå från en bättre häst, endast därför att den vore
kuperad.

Då numera såsom villkor för inköp av remonter för arméns behov
vore fastställt, att hästarna skulle vara försedda med lång svans,
skulle möjligen en bestämmelse om att sådana hästar även om de uttoges
till tjänstehästar för officerare icke finge kuperas, kunna i någon
mån bidraga till att det ännu tämligen gängse modet att använda
kuperade hästar så småningom komme att försvinna.

Sedan jag med överlämnande av samtliga handlingar i ärendet
anmodat inspektören för kavalleriet att inkomma med utlåtande, har
kavalleriinspektören, generalmajoren Bror Munck i avgivet utlåtande
anfört, att man genom att förbjuda officerare att i tjänsten använda

hästar med s. k. kuperad svans skulle omöjliggöra för officerare att
till tjänstehästar köpa i övrigt lämpliga hästar endast därför att svansen
vore kuperad. Ett kategoriskt förbud att använda tjänstehästar
med kuperade svansar kunde kavalleriinspektören därför på intet sätt
tillstyrka. Men då han ansåge, att kupering av hästar i allmänhet
vore en onödig och olämplig åtgärd, hade han intet att erinra emot
en bestämmelse i tjänstgöringsreglementet för armén av innehåll, att
tjänstehäst i allmänhet icke finge kuperas.

Av de sålunda avgivna utlåtandena vill det synas, som skulle en
åtgärd till förekommande av kupering av hästar, då ej särskilt skäl
därför föreligger, vara såväl berättigad som önskvärd. Ett allmänt förbud
för officerare att i tjänsten använda hästar med kuperad svans
lärer dock. av skäl, som i utlåtandena framhållits, knappast kunna
komma ifråga. I varje händelse skulle ett sådant förbud påtagligen
behöva förbindas icke blott med det utav redaktör Björkman själv
ifrågasatta undantaget beträffande redan anskaffade hästar utan även
med en bestämmelse om övergångstid, så rundligt tillmätt att fullt
tillräckligt material för tillgodoseende av behovet av tjänstehästar för
officerare under tiden kunde erhållas.

Om den åtgärd, som tilläventyrs kan komma att vidtagas,
inskränkes till en bestämmelse av innehåll att tjänstehäst i allmänhet
icke får kuperas, kan det emellertid nog ej vara att vänta att åtgärden
kommer att i någon högre grad motverka kuperingen av hästar, eftersom
ju, enligt vad lärarkollegiet vid veterinärhögskolan upplyst, officerarna
själva icke i regel låta kupera sina hästar utan operationen
plägar vara verkställd före hästarnas anskaffande. Det kan därför
ifrågasättas, huruvida icke, vid eventuellt meddelande av eu bestämmelse
av nyss antydda innehåll, även borde påpekas, att kupering, då
särskilt skäl därför icke förelegat, ansetts kunna föranleda ansvar för
uppenbar grymhet i behandling av djur. I detta hänseende har jag inhämtat,
hurusom, efter det allmän åklagare vid rådstuvurättén i Örebro
påstått ansvar å en ryttmästare för det han vid ett tillfälle i
slutet av maj månad 1902 låtit kupera svansarna å två hästar, men
rådstuvurättén, enär med hänsyn till vad i målet blivit upplyst angående
sättet för verkställande av ifrågakomna kuperingar ryttmästaren
icke kunde anses hava genom i målet åtalade förfarande gjort sig skyldig
till uppenbar grymhet vid behandlingen av ifrågakomna hästar,
funnit åtalet icke kunna bifallas, Eders Kungl. Maj:ts och Rikets Svea
hovrätt genom utslag den 6 maj 1904, vilket vunnit laga kraft, utlåtit
sig, att emedan upplyst vore, att den ifrågavarande ryttmästaren någon

296

dag i slutet av maj 1902 låtit kupera svansarna å två hästar, därvid
i vartdera fallet så tillgått att, sedan för lindrande av den med operationen
förenade smärta en så kallad broms anbragts om hästens
överläpp, svansen med en för ändamålet konstruerad sax avklippts så
att av dess längd återstått endast omkring sju tum, varefter det uppkomna
såret blivit för blödningens hämmande bränt med ett glödgat
järn, ty och då hästarnas behandling på angivna sätt måste antagas
hava förorsakat dem avsevärt, om ock kortvarigt lidande, samt någon
omständighet icke i målet förekommit till stöd därför, att ryttmästaren
låtit verkställa nämnda kuperingar av annan anledning än för att
följa ett rådande mod, funne hovrätten, med ändring av rådstuvurättens
utslag, skäligt att jämlikt 18 kap. 16 § och 4 kap. 3 § strafflagen,
fälla ryttmästaren för det han genom berörda kuperingar visat
uppenbar grymhet mot ifrågakomna hästar att bota femtio kronor.

Även det nu anförda rättsfallet synes häntyda på behovet av åtgärder
till stävjande av det alltjämt gängse bruket att kupera hästar;
och har jag därför trott mig höra med stöd av 16 § i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion anmäla detta ärende
hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t må finna
förhållandena påkalla.»

Uti den av Kungl. Maj:t den 22 maj 1916 fastställda upplaga
åv Tjänstgöringsreglemente för armén har i § 144 mom. 7 intagits eu
bestämmelse av följande innehåll:

»A godkänd egen tjänstehäst får manen icke avklippas eller
svansen kuperas med mindre vederbörande chef, som enligt denna §
har att godkänna tjänstehäst, efter veterinärs hörande därtill lämnat
sitt medgivande. Därest tjänstehästen vid godkännandet haft kortklippt
man, får densamma fortfarande klippas.>

297

8. Framställning'' till Konungen angående rätt för värnpliktig att såsom
fullgjord del av tjänstgöring tillgodoräkna sig tid, varunder han avtjänat
disciplinstraff för rymning eller för olovligt undanhållande.

Härom har militieombudsmannen den 11 mars 1916 till Konungen
avlåtit en så lydande skrivelse:

»I § 113 mom. 2 av den utav Eders Kungl. Maj:t den 31 december
1914 utfärdade förordning angående inskrivning och redovisning
av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. stadgas, att värnpliktig,
som blivit fälld till straff för rymning eller olovligt undanhållande av minst
ett dygns varaktighet, eller vilkens tjänstgöring avbrutits för verkställighet
av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff, icke får
såsom fullgjord del av tjänstgöring tillgodoräkna sig den tid, han
under en och samma tjänstgöring varit rymd eller undanhållit sig
eller på grund av en eller flera av ovannämnda bestraffningar icke deltagit
i tjänstgöringen. Enligt mig tillhandakommet meddelande från
en auditör lärer nämnda stadgande av militära myndigheter tolkas så,
att värnpliktig, som för rymning eller för olovligt undanhållande av
minst ett dygns varaktighet dömts till arreststraff och under strafftiden
ej deltagit i tjänstgöring, icke får tillgodoräkna sig samma tid
såsom verkställd del av tjänstgöring. En värnpliktig, som för olovligt
undanhållande i två dagar undergått disciplinstraff av vaktarrest i tre
dagar utan tjänstgöring, skulle alltså kvarhållas fem dagar efter utryckningen.
Såsom stöd för omförmälda tolkning har anförts en
generalorder, nr 1675 av den 4 december 1915, angående sammanställning
av bestämmelserna i inskrivningsförordningen § 113, med tillhörande
tabeller, där en rubrik, om kvarhållandet i tjänst, skulle lyda
sålunda ''Olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet eller
rymning samt på grund av dessa förseelser föranledd bestraffning utan
tjänstgöring ävensom avbrott i tjänstgöring för verkställighet av straffarbete
eller omedelbart ådömt fängelsestraff.’

Tillämpningen av den anförda bestämmelsen, sålunda tolkad, medför,
på sätt den ifrågavarande auditören även framhållit, svårigheter i fall,
som avses i 38 § nya strafflagen för krigsmakten. Enligt detta lagrum
skall, om någon på en gång anses övertygad om flera särskilda förseelser,
vilka ådraga disciplinstraff, för dessa förseelser bestämmas ett
gemensamt straff. Den, som på en gång befinnes skyldig till olovligt
Militieombudsmcnmeus umbctsbe-räUclse. 38

298

undanhållande och till fylleri samt för båda förseelserna dömes till
disciplinstraff av vaktarrest i sex dagar, skulle, även om han under
tiden icke deltagit i tjänstgöringen, få tillgodoräkna sig hela denna
tid såsom fullgjord del av tjänstgöringen och sålunda hava en förmån
framför den, som för enbart undanhållande avtjänat tre dagars vaktarrest
utan tjänstgöring.

För undvikande av anmärkta svårighet lärer olika förfaringssätt
kommit till användning. Sålunda skall man på något håll hava betraktat
undanhållandet som huvudsak och fylleriet såsom en försvårande
omständighet samt utsatt straff endast för undanhållandet. Förfaringssättet
torde dock icke stå i god överensstämmelse med lagens
mening och kan för övrigt svårligen tillämpas annat än då förseelserna
stå i något slags samband. Att vid åläggande av straff för olovligt
undanhållande och för störande av gudstjänst vid samlad trupp utsätta
straff endast för den förra förseelsen samt betrakta den senare såsom
en försvårande omständighet torde icke kunna komma i fråga.

En annan utväg, som enligt uppgift skall hava anlitats, är att
visserligen utsätta blott ett straff, t. ex. för olovligt undanhållande och
fylleri vaktarrest i sex dagar, men tillägga att därav tre dagar förskyllts
för olovligt undanhållande. Metoden förutsätter, att man bedömer,
huru strängt straff varje förseelse för sig skulle ådraga. Även denna
utväg torde vara främmande för 38 § i strafflagen för krigsmakten,
vars innebörd tvivelsutan är att alla särskilda yttringar a,v indisciplinärt
förhållande, som på en gång bliva föremål för disciplinstraff, därvid
skola betraktas såsom en enda disciplin vidrighet. I särskilda fall synes
jämväl denna utväg vara oanvändbar, nämligen om någon förändring
eller förvandling skulle behöva förekomma beträffande de straff, som
förseelserna var för sig skulle anses hava förskyllt. Om detta vore tio
dagars vaktarrest för fylleri och 10 dagars vaktarrest för olovligt
undanhållande, skulle straffet för båda förseelserna bliva femton dagars
vaktarrest; det kunde väl ej gärna tilläggas, att av detta straff tio
dagar förskyllts för olovligt undanhållande. Och om under en lagföring
förekommit störande av gudstjänst vid samlad trupp och olovligt undanhållande
samt den förra förseelsen ansåges förskylla tre dagars sträng
arrest och den senare fem dagars vaktarrest, skulle det vara rent av
stötande att tillfoga ett uttalande, att av straffet för dessa förseelser —
eller fyra dagars sträng arrest — viss del skulle anses ådömd för olovligt
undanhållande, vare sig nu denna del angåves till fem dagars vaktarrest
eller till en dags sträng arrest.

Emellertid kan ifrågasättas, huruvida den ovan anförda tolkningen

av § 113 mom. 2 uti inskrivningsförordningen är riktig, och om icke
momentet snarare bör läsas så, att uttrycket ''eu eller flera av ovan
nämnda bestraffningar’ icke syftar på orden ''fälld till straff för rymning
eller olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet'' utan
allenast på orden ''verkställighet av straffarbete eller omedelbart ådömt
fängelsestraff’. Ur språklig synpunkt kan denna tolkning nog försvaras,
eftersom ett ålagt straff i och för sig icke hindrar deltagande i tjänstgöring,
men sådant deltagande däremot hindras av verkställighet av straffarbete
eller fängelsestraff. Att momentet talar om rymning eller olovligt
undanhållande, varför värnpliktig fällts till straff, och att sålunda ordet
''straff’ kommit att inflyta i stadgandet skulle kunna förklaras därav,
att man icke velat giva liknande bestämmelser i avseende å ett olovligt
undanhållande, för vilket straff ansetts skäligen icke böra ifrågakomma —
ett icke alldeles okänt fall. Enligt den först anförda tolkningen skulle
straff för rymning eller olovligt undanhållande stå som ett straffarbete
eller omedelbart ådömt fängelsestraff sidoordnat begrepp, ehuru för
olovligt undanhållande fängelsestraff och för rymning även straffarbete
kan ifrågakomma. Kvarhållandet av ett mot arreststraffet svarande
antal dagar skulle i själva verket bliva ett tillägg i straffet, varvid
komme att inträffa, att strafftillägget kunde bliva längre, om förseelsen
belagts med arrest utan bevakning eller med vaktarrest än i de svårare
fall, då skärpt arrest eller sträng arrest ålagts, ävensom att, där skärpt
arrest eller sträng arrest ålagts värnpliktig, men denne finnes icke utan
våda för hälsan kunna undergå straffet, eller å fartyg lämpligt rum
saknas för verkställande av sådant straff samt detta förty förvandlas
till vaktarrest, den dömde skulle utan någon sin förskyllan få jämväl
strafftillägget förlängt. Redan den omständigheten, att dylikt strafftillägg
förekommer beträffande rymning och olovligt undanhållande
men icke beträffande andra förseelser, som bestraffas med arrest utan
tjänstgöring, är ägnad att väcka undran. Med skäl synes kunna ifrågasättas,
varför en värnpliktig, som berusat sig så att han blir tjänstoduglig
för ett helt dygn, skall få såsom fullgjord del av tjänstgöringen
tillgodoräkna sig icke blott detta dygn utan även den tid, då han för
den begångna förseelsen undergår exempelvis sträng arrest.

Av vad jag sålunda anfört torde framgå, att bestämmelsen i
§113 mom. 2 uti 1914 års inskrivningsföroledning icke är avfattad med
erforderlig tydlighet, samt att av de möjliga tolkningarna, den, som
lärer vara antagen i tillämpningen, under viss förutsättning kan leda
till kollision med 38 § strafflagen för krigsmakten. Då enligt förljudande
inskrivningsförordningen lärer vara föremål för revision, har

300

jag därför med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion trott mig böra anmäla detta ärende hos Eders
Kungl. Maj:t till det avseende Eders Kungl. Maj:t må finna förhålandet
föranleda.»

* *

Genom kungörelse den 13 oktober 1916 (Svensk författningssamling
nr 409) har Kungl. Maj:t funnit gott förordna, att § 113 mom,
2 i förordningen den 31 december 1914 angående inskrivning och redor
visning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. (inskrivningsförordningen)
i nedan angivna del skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ H3.

2. Värnpliktig, som blivit fälld till straff för lemning eller för
olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet, eller vilkens
tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete eller omedelbart
ådömt fängelsestraff, får icke såsom fullgjord del av tjänstgöringen
tillgodoräkna sig den tid, han under en och samma tjänstgöring
varit rymd eller undanhållit sig eller hans tjänstgöring sålunda
varit avbruten.

Därest sådan värnpliktig — — — — — del av tjänstgöringein

Värnpliktig, som är — — —--förhindrad att tjänstgöra^

Om vad vid hemförlovning — — — — — i § 110, mom. 2.

9. Skrivelse till Konungen angående icke vapenföra värnpliktiga av
årsklassen 1914 y vid marinen tillkommande penningbidrag
för tjänstgöring före den 1 november 1915.

Härom har militieombudsmannen den 11 maj 1916 till Konungen
avlåtit en skrivelse av följande lydelse:

»Sedan tre icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen 1914 yngre
vid armén anhållit om utredning, vilket penningbidrag rätteligen tillkomma
dem, gjorde jag i underdånig skrivelse den 10 december 1915
framställning till Eders Kungl. Maj:t angående det icke vapenföra
värnpliktiga av nämnda årsklass tillkommande penningbidrag, i syfte

att penningbidraget skulle för tjänstgöring före den ] november 1915,
i den man densamma överstigit en tid av 182 dagar, bestämmas till
50 öre för dag. Till stöd för min framställning hade jag i främsta
rummet att åberopa det förhållandet, att jämlikt § 56 mom. 1 i
reglementet den 11 oktober 1907 för arméns avlöning under fred,
enligt paragrafens lydelse i kungörelsen den 3 juni 1915, värnpliktig
under tjänstgöring i linjen skulle erhålla 50 öre om dagen, samt att,
ehuru enligt denna kungörelse vidfogat övergångsstadgande densamma
skulle träda i kraft den 1 november 1915. övergångsstadgandet tillika
innehölle, att även dessförinnan till värnpliktiga, tillhörande årsklassen
1914 yngre, penningbidrag skulle utbetalas enligt nämnda paragraf för
den tid, varmed tjänstgöringstiden överstege den i 1901 års värnpliktslag
bestämda. Värnpliktslagen av den 14 juni 1901 — anförde jag
vidare i den underdåniga skrivelsen — innehölle icke särskilda bestämmelser
om utbildningstiden för icke vapenföra värnpliktiga utan
likställde dem i detta avseende med de vapenföra. Men genom lagen
den 16 mars 1912 om ändring i vissa delar av värnpliktslagen den
14 juni 1901 hade sådana bestämmelser tillkommit; och enligt dessa
hade icke vapenför värnpliktig, sedan han blivit inskriven, varit
skyldig att, på sätt Konungen närmare förordnade, för sin utbildning
tjänstgöra sammanlagt 182 dagar. Då efter ikraftträdande av berörda
bestämmelse föreskrift meddelades, som hade avseende å värnpliktig
enligt 1901 års värnpliktslag åliggande tjänstgöring, måste föreskriften,
såvitt anginge icke vapenför, tydas såsom avseende 1901 års lag,
sådan den lydde med däri genom 1912 års lag gjorda ändringar. I
enlighet härmed syntes det ifrågakomna stadgandet i kungörelsen den
3 juni 1915 ock, vad anginge icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen
1914 yngre, hava bort tillämpas så, att dylika värnpliktiga från och
med den 183. dagen av tjänstgöringen erhållit penningbidrag till belopp
av 50 öre för dag.

Härutöver hade jag emellertid att till stöd för sagda underdåniga
framställning åberopa riksdagens underdåniga skrivelse den 14 september
1914 i anledning av Eders Kungl. Maj:ts till riksdagen avlåtna propositioner
i fråga om ordnandet av rikets försvarsväsende. I riksdagsskrivelsen
redogöres för den förhöjning av penningbidraget till 50 öre
om dagen under all tjänstgöring i linjen samt till 1 krona om dagen
under reservtruppövning och landstormsövning, som riksdagen beslutit,
samt yttras vidare, att höjningen av penningbidraget emellertid icke
syntes böra inträda förrän den nya värnpliktslagens bestämmelser

302

rörande tjänstgöringstiden trädde i tillämpning, d. v. s. i regel från
och med november 1915, och att för de värnpliktiga, som under
sommaren 1915 fullgjorde första tjänstgöringen, penningbidraget således
borde utgå enligt ''nuvarande’ grunder, dock med iakttagande
därav, att till årsklassen 1914 yngre hörande värnpliktiga erhöll e
penningbidrag till förhöjt belopp för den tid, varmed tjänstgöringstiden
komme att överstiga den ''för närvarande’ bestämda. Riksdagens
beslut återgives längre fram i skrivelsen sålunda, att riksdagen, under
viss angiven förutsättning, beslutit, att det värnpliktig jämlikt § 35
mom. 2 och § 39 mom 1 värnpliktslagen tillkommande penningbidrag
skulle, i och med att den nya värnpiiktslagens bestämmelser rörande
tjänstgöringstiden trädde i tillämpning, utgå under tjänstgöringen i
linjen med 50 öre om dagen och under reservtruppövning och landstormsövning
med 1 krona om dagen. I anslutning till detta riksdagens
beslut anförde jag, hurusom beträffande icke vapenföra värnpliktiga det
syntes vara uppenbart, att den tjänstgöringstid, som den 14 september
1914 angivits såsom den ’för närvarande’ bestämda, varit den, som
stadgats i § 27 av 1901 års värnpliktslag, såsom denna paragraf lydde
enligt lagen den 16 mars 1912, likasom ock att den nya värnpliktslagens
bestämmelser rörande tjänstgöringstiden för dem trätt i tillämpning
med den 183. dagen av tjänstgöringen.

Arméförvaltningens civila departement hade emellertid i särskilda
mål tillämpat en annan uppfattning än den, som enligt min meningfått
sitt uttryck i riksdagens omförmälda beslut och kungörelsen den
3 juni 1915. Sedan i ett av dessa mål underdåniga besvär anförts
mot arméförvaltningens beslut, hade enligt utslag, givet i Eders Kungl.
Maj:ts regeringsrätt den 30 november 1915, klaganden förklarats berättigad
att från och med 183. dagen av ifrågavarande tjänstgöring
komma i åtnjutande av penningbidrag, beräknat efter 50 öre om dagen.
På grund av vad sålunda förekommit förklarade Eders Kungl. Maj:t,
enligt nådigt brev till arméförvaltningens civila departement den 31
december 1915, min underdåniga framställning icke föranleda annat
yttrande än att arméförvaltningen ägde vidtaga erforderliga åtgärder
för utbetalande till icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen 1914
yngre av dem för ifrågavarande tjänstgöring ytterligare tillkommande
penningbidrag.

I cirkulär den 29 januari 1916 föreskrev därefter arme''förvaltningens
civila departement, med stöd av berörda nådiga brev, att till
icke vapenför värnpliktig av årsklassen 1914 yngre skulle för tjänstgöring
före den 1 november 1915, i den mån densamma överskridit

eu tid av 182 dagar, jämlikt don vid kungörelse! den 3 juni 1915,
angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i avlöningsreglementet för
armén, fogade övergångsbestämmelsen utbetalas penningbidrag av 50
öre för dag från och med 183. dagen.

* *

I en till militieombudsmannen inkommen skrift hava värnpliktige
nr 670 12/1914 y It. Swensson och nr 619 12/1914 y Robert Carlson,
under uppgift att de genom pressen erfarit att värnpliktiga vid armén,
tillhörande klassen 1914 yngre, icke vapenföra, som år 1915 inkallats
till 240 dagars tjänstgöring, för den tid, som överskjutit ’180’ dagar,
erhållit penningbidrag efter 50 öre för dag i stället för 20 öre, hemställt,
huruvida icke meningen vid bestämmandet av tillägget varit, att
detsamma skulle utbetalas även till marinen tillhörande icke vapenföra
värnpliktiga av ovannämnda klass. Därest meningen icke varit sådan
samt Swensson och Carlson följaktligen icke kunde erhålla löneskillnaden
utan nytt beslut, hemställde de, att militieombudsmannen måtte söka
utverka, att marinen tillhörande icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen
1914 yngre erhölle det lönetillägg, som rättvisligen syntes böra utbetalas.

I en senare skrift har Swensson meddelat, att han och Carlson
fullgjort fredstjänstgöring vid flottans station i Karlskrona under tiden
från och med den 1 februari till och med den 30 september 1915, att
de därefter kvarhållits för mobiliseringstjänstgöring intill den 28
januari 1916, då de hemförlovats, samt att de icke hos militär myndighet
vid stationen gjort framställning om högre penningbidrag.

Det i min föregående framställning omförmälda riksdagsbeslut,
enligt vilket det värnpliktig jämlikt § 35 mom. 2 och § 39 mom. 1
värnpliktslagen tillkommande penningbidrag skulle, i och med att den
nya värnpliktslagens bestämmelser rörande tjänstgöringstiden trädde i
tillämpning, utgå under tjänstgöring i linjen med 50 öre om dagen
samt under reservtruppövning och landstormsövning med 1 krona om
dagen, synes i tillämpliga delar gälla även beträffande marinen tilldelade
värnpliktiga. Vid underdånig föredragning av 1914 års senare riksdags
skrivelse i anledning av Eders Kungl. Maj:ts propositioner i fråga om
ordnandet av rikets försvarsväsende fann ock Eders Kungl. Maj:t, enligt
nådigt brev till marinförvaltningen den 17 september 1914, gott att
med anledning av innehållet i samma dag utgiven ny värnpliktslag
samt riksdagens av Eders Kungl. Maj:t godkända beslut angående
värnpliktiga tillkommande penningbidrag och penningtillskott anbefalla

304

marinförvaltningen och chefen för marinstaben att gemensamt utarbeta
och till Eders Kungi. Maj:t inkomma med förslag till de nya eller
ändrade bestämmelser, som därav betingades i eller till ersättande av
förordningen angående avlöning för sjörullföringsområdesbefäl och för
flottans värnpliktiga under fredstid in. m. den 12 september 1910. I
det förslag, som till följd härav myndigheterna överlämnade med underdånig
skrivelse den 15 april 1915, upptogs under § 17 ett övergångsstadgande
av innehåll, att bestämmelserna i § 11 mom. 1 om penningbidrag
och penningtillskott skulle beträffande sjökaptener, styrmän och
maskinister samt studenter och med dem enligt § 2 inskrivningsförordningen
likställda, tillhörande årsklasserna 1914 y och 1915 samt
1915 ä och 1915 y tillämpas från och med inryckningsdagen under
juni månad 1915, att i övrigt sagda bestämmelser skulle tillämpas från
och med den 1 november 1915 på värnpliktiga, tillhörande årsklasserna
1914 y och yngre årsklasser, samt att till värnpliktiga, tillhörande
årsklasserna 1914 och 1914 ä penningbidraget skulle utgå enligt bestämmelserna
i förordningen den 12 september 1910 för hela tjänstgöringstiden.

I avseende å övergångsbestämmelserna hade myndigheterna, enligt
vad i deras underdåniga skrivelse den 15 april 1915 yttras, hyst mycken
tvekan. Å ena sidan syntes riksdagen hava avsett, att det högre
penningbidraget med tillskott däri skulle åtnjutas allenast av 1915 års
och följande årsklasser samt av 1914 års yngre klass endast för den
tid, varmed dess tjänstgöring överstege förutvarande vapenövningstid.
Men å andra sidan syntes riksdagen därvid icke hava särskilt betänkt,
att marinen tilldelade värnpliktiga av 1914 års yngre klass komme att
tjänstgöra lika lång tid som och i stor omfattning samtidigt med 1915
års klass. Till belysning av detta förhållande bifogades en grafisk
framställning, till vilken jag längre fram skall återkomma.

Det skulle kunna ifrågasättas, heter det vidare i myndigheternas
skrivelse, att av hänsyn till fullständig formell rättvisa samma förmåner
borde beredas samtliga värnpliktiga, som underkastades hela
den i nya värnpliktslagen föreskrivna övningstid, och sålunda för
marinens vidkommande samtliga årsklasser från och med den, som i
riksdagsskrivelsen benämndes 1914 års yngre klass. Då det emellertid
ostridigt måste betraktas såsom en förmån för en del av nämnda årsklass
att tidigare hava fått börja sin utbildning, hade myndigheterna
ansett sig böra inskränka sitt förslag om utbetalning av det högre
penningbidraget till dem, som började sin vapenövning under juni
månad 1915 eller därefter, samt till alla värnpliktiga med den längre

MOS

utbildningen från och med den 1 november 1915. Till de värnpliktiga
av 1914 års yngre klass, som inryckt den 1 februari 1915, komma det
högre penningbidraget enligt förslaget att utgå efter nio månaders
tjänstgöring. Detta stode i full överensstämmelse med riksdagens beslut.
Men huruvida myndigheternas förslag till övergångsbestämmelser
i övrigt kunde godkännas utan riksdagens medgivande syntes marinförvaltningen
tvivelaktigt och svårt att avgöra på grund av de svävande
ordalagen i riksdagens skrivelse.

Myndigheternas förslag i vad övergångsbestämmelsen angick blev
emellertid icke oförändrat godkänt av Eders Kung]. Maj:t. Förordningen
den 21 maj 1915 angående avlöning för sjörullföringsbefäl och
för marinens värnpliktiga under fredstid in. in. innehåller nämligen,
att förordningen skulle lända till efterrättelse från och med den 1
november 1915, dock att till värnpliktiga, tillhörande årsklassen 1914
äldre, penningbidrag och penningtillskott skulle utgå enligt bestämmelserna
i förordningen den 12 september 1910 jämväl för tiden efter
den 31 oktober 1915.

Den förut omnämnda grafiska framställningen av vissa värnpliktigas
tjänstgöring visar — i överensstämmelse med den från Eders Kungl.
Maj:ts sjöförsvarsdepartements kommandoexpedition den 2 november
1914 utfärdade generalorder, nr 1477, angående tjänstgöringstider för
marinen tillhörande värnpliktiga — att vapenföra värnpliktiga av årsklassen
1914 äldre, som inskrivits till sjötjänst eller till stationstjänst,
hade att under år 1915 fullgöra 300 dagars fredstjänstgöring med inryckning
den 1 februari och utryckning den 29 november’. Då tjänstgöringstiden
för dessa värnpliktiga även enligt 1901 års värnpliktslag
var 300 dagar, förelåg alltså — oavsett att eu del av tjänstgöringen
kom att infalla efter den 1 november 1915 — icke beträffande dem
den av 1914 års senare riksdag för penningbidragets höjande från 20
till 50 öre stadgade allmänna förutsättning. Ej heller de marinen tillhörande
vapenföra värnpliktiga, för vilka med den 1 november 1915
förhöjning i penningbidraget inträdde, hade före sistnämnda dag fullgjort
längre tjänstgöring än dem enligt 1901 års värnpliktslag skulle
ålegat. Men annorlunda förhåller det sig med vissa kategorier av
marinens icke vapenföra värnpliktiga.

Såsom jag i det föregående erinrat blev genom lagen den 16 mars
1912 stadgat, att icke vapenföra värnpliktiga vore skyldiga att för sin
utbildning tjänstgöra sammanlagt 182 dagar. Detta stadgande gällde
även beträffande icke vapenföra värnpliktiga, tillhörande marinen, vilka
enligt den ursprungliga lydelsen av 1901 års värnpliktslag haft skyldighet
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 39

306

att tjänstgöra lika lång tid som de vapenföra eller 300 dagar. Generalordern
av den 2 november 1914 och den av marinförvaltningen och
chefen för marinstaben överlämnade grafiska framställningen visa, att
icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen 1914 yngre, som inskrivits
till sjötjänst eller till stationstjänst, samt halva antalet icke vapenföra
värnpliktiga av samma årsklass, som inskrivits till kustartilleritjänst,
varit under år 1915 inkallade till tjänstgöring i 240 dagar med inryckning
den 1 februari och utryckning den 30 september. Den nya
värnpliktslagen medförde alltså för dessa värnpliktiga en förlängning
i tjänstgöringen med 58 dagar.

Ehuru denna tjänstgöring i sin helhet inföll före den 1 november
1915, vill det dock synas, som skulle ifrågavarande värnpliktiga enligt
grunderna i 1914 års senare riksdags beslut varit berättigade att för
sistnämnda antal, eller 58 dagar, komma i åtnjutande av det högre
penningbidraget av 50 öre för dag. Riksdagens beslut om förhöjning
i penningbidraget i och med att den nya värnpliktslagens bestämmelser
rörande tjänstgöringstiden trädde i tillämpning har emellertid — fastän
uttryckligen godkänt av Eders Kungl. Maj:t enligt nådiga brevet till
marinförvaltningen den 17 september 1914 — icke kunnat vinna sådan
tillämpning, eftersom förordningen den 21 maj 1915 angående avlöning
för sjörullföringsbefäl och för marinens värnpliktiga under fredstid
m. m. icke i likhet med förordningen den 3 juni 1915 om ändrad
lydelse av vissa paragrafer i reglementet för arméns avlöning under
fred den 11 oktober 1907 innehåller någon bestämmelse, på grund varav
penningbidraget till värnpliktiga tillhörande årsklassen 1914 yngre
kunnat vid tjänstgöring före den 1 november 1915 utbetalas med 50
öre för dag för den tid, varmed tjänstgöringen översteg den i 1901
års värnpliktslag bestämda.

Saknaden av en dylik bestämmelse i förordningen den 21 maj
1915 lärer icke kunna bero därpå, att de icke vapenföra värnpliktiga
förbisetts under förarbetena till förordningen. I marinförvaltningens
och chefens för marinstaben underdåniga skrivelse den 15 april 1915
göres visserligen ej något särskilt uttalande om de icke vapenföra, och
vid omnämnandet av riksdagens beslut återgives det av riksdagen använda
uttrycket ’tjänstgöringstid’ med det såsom beteckning för icke
vapenföras utbildningstid väl knappast fullt exakta ordet ’vapenövningstid’,
varförutom kan anmärkas att myndigheternas yttrande
därom, att det högre penningbidraget enligt deras förslag komme att
till de värnpliktiga av 1914 års yngre klass, som inryckt den 1 februari
1915, utgå efter nio månaders tjänstgöring, ej kan gälla i fråga om

307

de icke vapenföra värnpliktiga av sagda klass, som inryckt till tjänstgöring
sistnämnda dag. Men i den grafiska framställningen av tjänstgöringen
upptagas inom varje särskild kategori även de icke vapenföra,
vilket väl måste anses innebära, att myndigheterna avsett att
reglerna om penningbidragets utgående skulle gälla även för dem.
Snarare kan man vara benägen att tro, att marinförvaltningen och
chefen för marinstaben i fråga om de icke vapenföra värnpliktiga haft
den uppfattning, som spåras i arméförvaltningens civila departements
ovan omförmälda beslut, nämligen att vid bedömande av frågan, huruvida
dessa värnpliktiga kunde äga rätt till förhöjning i penningbidraget
på grund av ökad tjänstgöring, avgörande hänsyn borde tagas till den
tjänstgöringsskyldighet, som ålåg icke vapenföra värnpliktiga enligt
den ursprungliga lydelsen av 1901 års värnpliktslag.

Huru än skillnaden mellan bestämmelserna i ämnet för arméns
och marinens värnpliktiga må hava uppkommit, lärer emellertid vara
att förmoda, att någon skillnad i fråga om rätten till penningbidrag
för värnpliktiga inom samma årsklass vid samtidig tjänstgöring inom
de olika vapenslagen icke varit avsedd, likasom väl ock torde kunna
sägas, att allt skäl saknas för att göra eu sådan skillnad. På besvär
av eu värnpliktig i fråga om penningbidrag under värnpliktstjänstgöring
vid armén har Eders Kungl. Maj:ts regeringsrätt genom utslag
den 30 november 1915, enär ovannämnda i kungörelsen den 3 juni
1915 meddelade föreskrift angående penningbidrag till värnpliktiga,
tillhörande årsklassen 1914 yngre, måste anses äga den innebörd, att
sådant bidrag med belopp av 50 öre om dagen skulle jämväl före den
1 november 1915 utgå till dessa värnpliktiga för den tid, varmed
tjänstgöringstiden för dem överstege den, som i vänipliktslagen den
14 juni 1901 med däri sedermera gjorda ändringar varit fastställd,
samt tjänstgöringstiden för icke vapenför värnpliktig under fredstid,
som enligt § 27 av nyssnämnda värnpliktslag, sådant detta lagrum
lydde jämlikt lagen den 10 mars 1912, varit bestämd till sammanlagt
182 dagar, enligt nu gällande värnpliktslag § 27 mom. 2 A uppginge
till sammanlagt 240 dagar, förty och då klaganden ostridigt tillhörde
årsklassen 1914 yngre och såsom icke vapenför med inryckning från
den 1 februari 1915 fullgjort honom åliggande värnpliktstjänstgöring
i fredstid, förklarat klaganden berättigad att från och med den 183.
dagen av ifrågavarande tjänstgöring komma i åtnjutande av penningbidrag,
beräknat efter 50 öre om dagen. Med hänsyn till utgången
av omförmälda besvärsmål samt för vinnande av full överensstämmelse
mellan å ena sidan Eders Kungl. Maj:ts beslut om godkännande av

308

vad 1914 års senare riksdag beslutit angående värnpliktiga tillkommande
penningbidrag och penningtillskott samt å andra sidan övergångsbestämmelsen
i förordningen den 21 maj 1915 angående avlöning
för sjörullföringsbefäl och för marinens värnpliktiga under fredstid
m. m. torde det vara önskvärt, att nådig föreskrift meddelas, att till
marinen tillhörande icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen 1914
yngre skall, utan hinder av sistnämnda övergångsbestämmelse, för
tjänstgöring före den 1 november 1915, i den mån densamma överskridit
en tid av 182 dagar, utbetalas penningbidrag av 50 öre för
dag från och med 183. dagen.

Jämlikt 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion har jag därför trott mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.»

* *

Sedan marinförvaltningen den 8 juni 1916 avgivit underdånigt
utlåtande över militieombudsmannens berörda framställning, har Kungl.
Maj:t i nådigt brev den 20 juni 1916 funnit gott föreskriva, att till
marinen tilldelade icke vapenföra värnpliktiga av årsklassen 1914 yngre
skall utan hinder av övergångsbestämmelsen i nådiga förordningen den
21 maj 1915 angående avlöning för sjörullföringsbefäl och för marinens
värnpliktiga under fredstid m. m., för tjänstgöring före den 1 november
1915, i den mån densamma överskridit en tid av 182 dagar, utbetalas
penningbidrag av 50 öre för dag från och med 183. dagen.

10. Skrivelse till Konungen angående till underbefälsutbildning uttagna
värnpliktigas användande såsom militärarbetare.

I detta ämne har militieombudsmannen den 19 april 1916 till
Konungen avlåtit en så lydande framställning.

»I en den 28 december 1915 till militieombudsmannen ingiven
skrift anhöllo värnpliktiga vid 13. kompaniet av Eders Kungl. Majrts
Svea livgarde nr 35 Ernst Hellberg och nr 41 Edwin A. Fryklund att
få fästa militieombudsmannens uppmärksamhet på de principer, efter
vilka en del av de i N. förlagda värnpliktiga, tillhörande reservunderbefälsskolan,
uttagits för fortsatt utbildning (plutonchefskurs).
Klagandena, som tillhörde första plutonen under befäl av fänriken

309

Sixten Öberg, hade nämligen enligt hans utsago blivit uttagna av
kompanichefen utan Öbergs förord, på den grund att de varit bestraffade
och ansäges hava simulerat.

Från klagandenas sida såges kommenderingen, enligt vad i klagoskriften
vidare yttrades, såsom eu ytterligare bestraffning, isynnerhet
som det med största tydlighet stode klart för dem, att kommenderingen
även från befälets sida räknades som en bestraffning och ingenting
annat. Under skolan i N. hade klagandena sällan eller aldrig
blivit uttagna till befäl, möjligen någon enda gång såsom halvtroppchefer,
vilket förhållande väl borde visa närmaste befäls tanke om
klagandenas befälskompetens.

Uti infordrat yttrande över klagoskriften anförde löjtnanten N. A.
Wattrang såsom chef för nämnda kompani, att det vore riktigt, att
klagandena utan plutonchefens förord uttagits till fortsatt befälsutbildning.
Klagandena hade under beväringsrekrytskolan tillhört 2. kompaniet,
varöver löjtnanten fört befäl tre och en halv månader. De hade
följaktligen varit väl kända av löjtnanten, och han hade ansett sig
kunna bedöma deras duglighet.

Däremot vore det icke riktigt, att de uttagits till fortsatt utbildning
på grund av att de varit bestraffade och ansåges hava simulerat.
De hade uttagits trots att de mot slutet av sin utbildning gjort sig
skyldiga till förseelser, som under vanliga förhållanden skulle gjort
dem olämpliga till befäl. De hade sålunda undergått bestraffning,
Hellberg för undanhållning och Fry blund för underlåtenhet att efterkomma
förmans i tjänsten givna befallning. Hade dessa bestraffningar
medfört, att klagandena, som för övrigt lämpade sig för fortsatt utbildning,
ej uttagits därtill, skulle sannolikt en mycket stor procent
av de uttagna skyndat sig att begå liknande förseelser. Vad simuleringen
beträffade, hade hos en stor del av dem, som kunnat komma i fråga
till fortsatt utbildning — även hos klagandena — kunnat iakttagas,
att de ofta undveko att göra sitt bästa, sannolikt i medvetande om
att de bästa riskerade att bliva kvarhållna i tjänst. Uttagning till
fortsatt utbildning hade förekommit trots simulering men i intet fall
på grund av sådan.

I avgivna påminnelser yttrade därefter klagandena huvudsakligen
följande. I början av underbefälskursen hade Hellberg undergått endast
ett fåtal prövningar, t. ex. tre till fyra gånger att försöksvis kommendera
en pluton. Efter dessa försök hade han regelbundet blivit
förbigången vid följande övningar; han hade aldrig uttagits till troppchef
och endast några få gånger till halvtroppchef, sista gången som

310

ställföreträdai-e, varvid han dock genast blivit bortmotad. Vid samtliga
tillfällen hade han erhållit underbetyg, och efter dessa få försök i
början av kursen hade han ej vidare uttagits till befälstjänst. Att
han under sådana förhållanden börjat tvivla på sin lämplighet vore
väl mindre underligt. Hans tvivel hade snart nog bekräftats, då han
fått se en av fänriken Öberg skriven lista, upptagande numren på de
elever i andra troppen, som vore olämpliga. Vid denna tidpunkt hade
Hellberg begått en förseelse utan sammanhang med den förevarande
saken. När han frigivits från därför ådömt arreststraff, hade han fått
veta, att han under den tid, då han varit arresterad, blivit uttagen
till plutonchefskurs.

Vad beträffade klaganden Fryklund hade hans tillämnade utbildning
till underbefäl med detsamma förtagits av eu längre tids kommendering
som snickare, och han hade sålunda från början blivit efter
vid underbefälskursen. Fänriken Öberg hade genast sett, att Fryklund
vore olämplig till befäl, och ej vidare brytt sig om honom. Fryklund
hade haft befäl över plutonförband blott en gång, medan de lämpliga
plutonchefsämnena väl fått stå framför plutonen ungefär en gång varje
dag. Troppchef hade han ej varit någon gång och halvtroppchef blott
två till tre gånger eller i samma omfattning som de övriga minst
lämpliga. Under den tid, då Fryklund varit med, hade löjtnanten
Wattrang en gång prövat befälsförmågan i 2. troppen. Härvid hade
alla prövats, vilka av plutonchefen rekommenderats såsom antagliga.
Fryklund och de övriga, som voro odugliga, hade icke prövats. Löjtnanten
Wattrang hade aldrig sett Fryklund handhava någon befälssyssla.
Att löjtnanten det oaktat kunde påstå Fryklund vara lämplig
för plutonchefsskolan vore minst sagt underligt.

Härtill kunde läggas, att plutonen under befälsövningarna uppdelats
i tre grupper, de bästa, de medelgoda och de dåliga. I den
sistnämnda gruppen hade båda klagandena placerats. Så vitt klagandena
visste hade från den medelgoda och den dåliga gruppen ej flera än
klagandena kommit i åtanke till plutonchefskursen.

Klagandena kunde icke erkänna, att de gjort sig skyldiga till
simulering. När de, fastän olämpliga, dock av misstag eller av annan
orsak blivit uttagna, läge skulden till det dåliga resultatet i deras
olämplighet och ej i någon simulering. Att alla misstankar mot
klagandena att hava ådragit sig bestraffning för att undgå att bliva
uttagna till fortsatt utbildning vore obefogade, bevisades bäst därav
att de, efter sin ringa framgång i underbefälskursen och befälets vid
samma kurs visade misstroende mot klagandenas kompetens, måst finna

311

det: otänkbart, att de skulle komma i åtanke till den ännu mera
krävande plutonchefskursen. Att för vinnande av antydda syfte låta
bestraffa sig skulle under sådana omständigheter varit meningslöst från
klagandenas sida.

Av vad sålunda anförts syntes det klagandena framgå, att löjtnanten
Wattrang uttagit klagandena till kursen endast som bestraffning
för vad löjtnanten ansett vara simulering och således oavsett deras
lämplighet. Fänriken Öberg hade så att säga satt pricken över i
genom sin öppet inför plutonen avgivna förklaring, att uttagningen
vore bestraffning. Klagandena hemställde att genom militieombudsmannens
bemedling varda befriade från den tvångskommendering, till
vilken de ansåge sig hava blivit med orätt uttagna.

I skrivelse den 28 februari 1916 anhöll jag därefter, att sekundchefen
för bemälda livgarde ville avgiva utlåtande såväl i anledning
av förenämnda klagomål som ock rörande Fryklunds i påminnelseskriften
lämnade uppgift, att hans tillämnade utbildning till underbefäl
hindrats av en längre tids kommendering som snickare, i följd varav
han från början kommit efter vid underbefälskursen.

Sekundchefen insände i anledning härav jämte eget utlåtande
särskilda yttranden av fänriken Öberg och löjtnanten Wattrang. Öberg
anförde, att han icke kunde fullkomligt återgiva ordalagen i det yttrande,
som åsyftades av klagandena, men att lian trodde sig med
största sannolikhet kunna påstå, att han yttrat, att ett par i plutonen
skulle bliva uttagna till fortsatt utbildning trots det de blivit bestraffade
med arrest

Löjtnanten Wattrang anförde, att han föreslagit klagandena till
fortsatt utbildning, enär han ansett dem lämpade därför. De hade
emellertid i N. under tjänstutövning uppträtt på ett sätt, som väl
kunnat bibringa en med dem obekant befälhavare den uppfattningen,
att de vore undermåliga. Därav plutonchefens åtgärd att, som
de själva uppgivit, placera dem vid den sämsta övningsavdelniugen,
uppföra dem på en förteckning över de sämsta eleverna o. s. v.
Klagandenas uppgift att de sällan fått föra befäl torde vara riktig.
Att låta elever, som ej ådagalade god vilja, föra befäl vållade emellertid
sådan tidsförlust och verkade så skadligt på disciplinen, att man
måste undvika det så mycket som möjligt. Men att därför låta en
dylik elev slippa från en fortsatt utbildning, vilken han eljest hade
goda förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig, vore att lämna
trots och självsvåld fritt spelrum och skulle kunna medföra svåra
olägenheter för den fortsatta befälsutbildningen. Fryklund hade någon

312

tid varit kommenderad såsom snickare, vilket naturligtvis i någon
mån fördröjt hans utbildning, dock ej i väsentlig grad.

Sekundchefen hänvisade beträffande Fryklunds tjänstgöring såsom
snickare till löjtnanten Wattrangs yttrande samt anförde i sitt utlåtande
vidare: Det förhållandet, att de värnpliktiga, vilka uttoges till befälsutbildning,
måste kvarstanna i tjänst, under det att övriga hemförlovades,
kunde givetvis tänkas hava det inflytandet på en del värnpliktiga, att
de genom ådagaläggande av brist på intresse samt dåligt uppförande
sökte komma undan den fortsatta utbildningen. Detta måste ovillkorligen
på allt sätt motarbetas, varför sekundchefen ansåge, att det här
statuerade exemplet varit fullt på sin plats, då det uti ifrågavarande
fall alldeles tydligt gällt värnpliktiga, som ansetts lämpliga till fortsatt
utbildning men av ett eller annat skäl önskat undandraga sig densamma,
För övrigt finge sekundchefen på det bestämdaste framhålla,
att det militära befälet bättre än manskapet torde kunna avgöra dettas
lämplighet, och att uttagning till befälsutbildning måste göras av
befälet och ej av manskapet.

Sedan jag av sekundchefen begärt närmare uppgifter i vissa
hänseenden angående Fryklunds kommendering såsom snickare, har
sekundchefen i skrivelse den 22 mars 1916 härom meddelat följande:
Regementets kontingent i N. under tiden den 25 oktober—den 29
december 1915 hade uteslutande utgjorts av till underbefälsutbildning
uttagna värnpliktiga av årsklasserna 1914 ä och y samt en mindre,
för vissa ständiga handräckningsgöromål såsom för mathållningen samt
handräckning i köket och i matsalen avsedd styrka av övriga värnpliktiga,
Under de för nämnda kontingent rådande jämförelsevis mycket
primitiva förläggningsförhållanden hade icke kunnat undvikas, att vissa
reparations- och förbättringsarbeten allt emellanåt måst utföras. Som
dessa tillfälliga arbeten för kostnadernas nedbringande i största möjliga
utsträckning utförts av regementets egen personal, hade icke kunnat
undvikas, att under nämnda period även underbefälselever måst användas
till dessa arbeten, då den till ständiga handräckningsgöromål avsedda
styrkan av till underbefälsutbildning ej uttagna icke räckt till eller
varit upptagen av annan tjänst. På sådant sätt hade även Fryklund
kommit att användas såsom snickare vid utförande av eu del arbeten
för ordnande av förläggningslokalen, som varit inrymd i missionshuset.
Med avseende å den tid, under vilken Fryklund tjänstgjort såsom
snickare, vore det så långt efteråt icke möjligt att bestämt angiva
antalet dagar, under vilka sådan tjänstgöring pågått, men efter vad
som upplysts av de officerare och underofficerare, vilka haft med saken

318

att skaffa, torde denna tjänstgöring icke hava omfattat »längre tid»
utan snarare blott ett fåtal dagar, vilket på intet sätt kunde hava
avsevärt fördröjt Fryklunds utbildning. Så hade tjänstförrättande
kompaniadjutanten nämnt, att tjänstgöringen såsom snickare för Fryklund
utgjort omkring tre dagar.

Av handlingarna framgår, att klagandena av plutonchefen vid
underbefälskursen ansetts olämpliga för fortsatt utbildning, men att de
av kompanichefen föreslagits därtill på grund av det omdöme om deras
lämplighet, som han bildat sig, icke under nämnda kurs utan under
föregående beväringsrekrytskola. Det kan under sådana omständigheter
och med hänsyn till det ringa intresse, som synes hava ägnats klagandena
under deras deltagande i underbefälskursen, icke väcka förvåning, att
klagandena själva kommit att uppfatta kommenderingen till deltagande
i den fortsatta utbildningen såsom en bestraffning för uppgiven simulation.
Med fog kan ock ifrågasättas, huruvida för det allmänna kan
vara förenat med något verkligt gagn att i kurser för fortsatt utbildning
elever kvarhållas, vilka man så mycket som möjligt undviker att låta
föra befäl av farhåga att tidsförlust ävensom risk för disciplinen därav
skulle uppstå. Korrektiv mot simulation i syfte att undgå kvarhållande
till fortsatt utbildning torde vara att söka dels i föreskrifter sådana
som den i generalordern 1202/1915 punkt 11 meddelade, att elev, som
under utbildningens gång visar sig ej kunna tillgodogöra sig densamma,
skall skiljas från underbefälsutbildningen och fortsätta sin utbildningsåsom
soldat, samt dels och framför allt i väl avvägda bestämmelser
om straff för simulation. Att deltagande i utbildning till tjänstgöring
för rikets försvar icke kan få ifrågakomma såsom bestraffning lärer
vara obestridligt, men redan det att eu kommendering till deltagande
i sådan utbildning kan få skenet av en bestraffningåtgärd torde vara
olämpligt och så vitt möjligt böra undvikas. I det skick, vari frågan
om åtgärder mot simulation för närvarande befinner sig, saknar jag
emellertid anledning att närmare ingå på denna del av ärendet.

I viss mån annorlunda förhåller det sig med värnpliktige Fryklunds
kommendering till utförande av snickeriarbete. Frågan i vilken
utsträckning enskilda värnpliktiga kunna med stöd av bestämmelserna
i § 28 värnpliktslagen inkallas till tjänstgöring för rikets försvar har
givit anledning till vitt skilda uttalanden, men även om man finner
det riktigt, att värnpliktiga, som fått tillfälle förvärva högre bildning
Militieombiulsmannens ämbetaberättelse. 40

314

eller utrustats med särskild fallenhet för försvarstjänstgöringen, för
sådan tjänstgöring underkastas större uppoffringar än värnpliktiga i
allmänhet, lär val därav icke rimligen följa, att de jämväl skola kunna
mer än andra uttagas till göromål eller arbeten, som icke ingå i utbildningen
för försvarstjänsten. Den omständigheten, att de må vara
särskilt förtrogna med dylika göromål, kan härutinnan icke tillmätas
någon betydelse. Reparationer och liknande arbeten böra väl, i den
män de icke kunna anförtros åt militärarbetare, utföras genom avlönade
civila arbetare; att av besparingsskäl därtill anlita värnpliktiga, som
uttagits till underbefälsutbildning, torde vara ägnat att såväl omedelbart
som medelbart motverka syftet med anordnandet av kurser för
dylik utbildning. Hvad nu kommenderingen av Fryklund till snickeriarbete
gällt, såsom han uppgivit, en längre tid eller, enligt vad sekundchefen
inhämtat, allenast omkring tre dagar, framgår av sekundchefens
yttrande i ämnet, att sagda kommendering icke varit någon enstaka
företeelse, utan att jämväl andra underbefälselever använts till utförande
av förekommande reparations- och förbättringsarbeten.

De bestämmelser, som utfärdats om anordnande av underbefälskurser,
giva, så vitt jag kunnat finna, icke heller något som helst stöd
för kommenderingar av anmärkta beskaffenhet. Emellertid måste antagas
att vederbörande officer vid kommenderingarna befunnit sig i god tro,
och har jag därför icke ansett mig böra ställa honom till ansvar för
desamma. Men då det synts mig angeläget att bestämmelser varda
meddelade, som för framtiden förebygga, att till underbefälsutbildning
uttagna värnpliktiga användas såsom militärarbetare, har jag trott mig
böra, jämlikt 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion, härom göra anmälan hos Eders Ivungl. Maj:t.»

I departementschefsskrivelse den 10 juli 1916 (nr 873) hava arméfördelningschefer
m. fl. anmodats fästa underlydande truppförbandschefers
uppmärksamhet på, att till befälsutbildning uttagna (inkallade)
värnpliktiga icke böra användas såsom militär arbetare, detta begrepp
taget i dess egentliga bemärkelse, vilket dock givetvis icke hindrade,
att dylika värnpliktiga, då så erfordrades, användes till handräckningsgöromål,
som stode i samband med deras egen utbildning.

11. Skrivelse till Konungen angående meddelande av bestämmelser med
hänsyn till intendenturofflcers anställande såsom byräintendent a
militieombudsmansexpeditionen.

Härom har militieombudsmannen (len 2 juni 1916 till Konungen
avlåtit en så lydande skrivelse.

»I anledning av en av mig till innevarande års riksdag gjord
framställning rörande anställande å inilitieombudsmannens expedition
av en intendenturofficer såsom byråintendent har riksdagen dels fastställt
arvode för en byråintendent vid militieombudsmansexpeditionen
dels ock föreskrivit, att därest en intendenturofficer anställes såsom
byråintendent å ifrågavarande expedition, denne skall, så vitt han ej
erhåller full sysselsättning därstädes, vara skyldig att utan särskild
ersättning fullgöra den tjänstgöring vid arméförvaltningens intendentsdepartement,
som efter medgivande av Eders Kungl. Maj:t må kunna
beredas honom.

Riksdagens beslut i ämnet överensstämde med en av bankoutskottet
gjord hemställan. I motiven till sitt utlåtande anförde utskottet, att
utskottet för sin del funne nödigt, att militieombudsmannen erhölle
biträde av en person, vilken vore fullt förtrogen med de ärenden, som
berörde den militära förvaltningen, och att i detta hänseende en intendenturofficer
torde äga särskilt goda förutsättningar, men att något
hinder för att härtill utse annan lämplig person givetvis icke förelåge,
så mycket hellre som det torde kunna inträffa, att någon intendenturofficer
icke kunde för befattningen erhållas. Oavsett att annan för
befattningen fullt lämplig person än en intendenturofficer endast i
sällsynta undantagsfall kan vara att tillgå, synas mig emellertid de
göromål, som skola tillhöra befattningen, vara sådana, att en intendenturofficer
om möjligt bör förvärvas för densamma, och grundas min
uppfattning härutinnan tillika på det förhållande, att en intendenturofficer,
såsom utbildad jämväl för trupptjänst, bör kunna tillhandagå
militieombudsmannen med råd och upplysningar även i andra militära
frågor än sådana, som angå den militära förvaltningen.

Det av riksdagen för en byråintendent å militieombudsmansexpeditionen
anslagna arvode, nämligen 5,500 kronor med tre ålderstillägg
å 500 kronor att utgå efter resp. fem, tio och femton år, torde
vara så tillmätt att en intendenturofficer i kaptensgraden eller lägre
grad icke skall med hänsyn till avlöningen behöva hysa tvekan om

316

lämpligheten att lämna innehavande beställning för att tillträda byråintendentsbefattningen
å militieombudsmansexpeditionen. Men väl kan
sådan tvekan uppstå av annan anledning. Genom nådigt cirkulär till
generalbefälhavarna i samtliga militärdistrikten den 16 maj 1848 förklarade
Kungl. Maj:t, att nådiga brevet av den 28 december 1832,
enligt vilket militärperson, som av Kungl. Maj:t i nåder utnämndes till
en med ordinarie lön förenad civil tjänst av vad namn och beskaffenhet
som helst, skulle anses vara med detsamma ur krigstjänsten avskedad,
därest han icke efter i behörig väg gjord underdånig anhållan erhållit
Kungl. Maj:ts särskilda nådiga tillstånd att med innehavande grad i
armén kvarstå, därefter skulle äga tillämplighet jämväl på militärperson,
vilken av offentlig ämbetsmyndigket bleve till civil eller annan armén
icke tillhörande tjänst med lön på ordinarie stat utnämnd eller förordnad.
Då vid byråintendentsbefattningens ledigförklarande möjligen flera intendenturofficerare
kunna vilja söka densamma, vore det måhända mindre
lämpligt att dessa var för sig gjorde vederbörlig underdånig ansökning
att få kvarstå med innehavande grad i armén, men för den, som kunde
bliva antagen till byråintendent, vore det å andra sidan ej mindre
olägligt att han i och med detsamma skulle anses avskedad ur krigstjänsten.
Svårigheten härutinnan skulle särskilt framträda första gången
befattningen tillsättes, eftersom sökandena då ej haft tillräckligt tillfälle
att bilda sig en mening om denna befattnings fördelar och olägenheter
i jämförelse med deras respektive militära beställningar. För ett
i viss mån härmed likartat fall stadgade Kungl. Maj:t -— uppå därom
av rikets ständer i underdånighet gjord anhållan — genom nådigt
cirkulär den 6 april 1854, att därest innehavare av annan på allmän
stat uppförd syssla bleve av justitieombudsmannen antagen till sekreterare
i hans expedition, denne tjänsteman, så länge han förtfore att
bestrida nyssnämnda sekreterarbefattning, skulle, under bibehållande
av sin förut ägande befordringstur, vara berättigad till erhållande av
ledighet från sin förra tjänst. Ett så vidsträckt medgivande lärer
emellertid icke billigtvis kunna ifrågasättas för det fall, att en intendenturofficer
vinner anställning såsom byråintendent å militieombudsmansexpeditionen,
eftersom det ju icke är att vänta, att en intendenturofficer
skall kunna under en längre tids tjänstgöring därstädes fullt
bibehålla sin tjänstduglighet som officer. För ändamålet tillräckligt
synes vara, att ovan anförda cirkulär av den 16 maj 1848 förklaras
icke skola äga ovillkorlig tillämpning i avseende å intendenturofficer,
som anställes såsom byråintendent vid riksdagens militieombudsmans
expedition. Genom ett medgivande i sådan riktning bleve det möjligt

317

för vederbörande intendentnrofficer att söka nådigt tillstånd att med
bibehållen befordringsrätt under två år kvarstå såsom lönlös i intendenturkåren,
så att det först vid utgången av den tiden bleve nödigt
att träffa avgörande, huruvida han skulle tvärstanna hos militieombudsmannen
eller återgå till intendenturkåren.

Även ur en annan synpunkt är det angeläget, att en intendenturofficer,
som anställes såsom byråintendent å militieombudsmansexpeditionen,
icke i och med detsamma anses hava avgått ur krigstjänsten.
Riksdagens ovan återgivna beslut om skyldighet för en såsom byråintendent
å ifrågavarande expedition anställd intendenturofficer att
under viss förutsättning fullgöra den tjänstgöring vid arméförvaltningens
intendentsdepartement, som efter medgivande av Eders Kungl. Maj:t
kunde beredas honom, kan visserligen till en del antagas bero därpå,
att byråintendentens arbete även under den del av arbetstiden, då han
icke behöver tagas i anspråk å militieombudsmansexpeditionen, ansetts
böra komma det allmänna till godo, men därjämte och kanske i främsta
rummet torde beslutet vara betingat av den önskan att tillfälle måtte
kunna beredas byråintendenten att genom tjänstgöring i intendentsdepartementet
göra sig förtrogen med timande förändringar inom
intendenturväsendet samt, i den mån sådant genom dylik tjänstgöring
kan ske, på samma gång vidmakthålla och öka sin egen tjänstduglighet.
För detta ändamål borde ifrågakommande tjänstgöring äga rum å endera
av departementets civilmilitära byråer, vilket återigen förutsätter
att byråintendenten tillhör intendenturkåren.

Huru en tjänstgöring skiftesvis i arméförvaltningens intendentsdepartement
och å militieombudsmansexpeditionen skall kunna ordnas,
lärer icke i närvarande stund kunna bestämmas i enskildheter, helst
byråintendentens eventuella anlitande för den ena eller andra uppgiften
inom departementet torde väsentligen komma att bero på hans kvalifikationer.
Meddelandet av närmare bestämmelser härom, vilket synes
böra få ankomma på departementets chef, torde därför kunna anstå
till dess byråintendent blivit anställd å militieombudsmansexpeditionen.
Och då själva lämpligheten av en dylik tjänstgöring icke heller kan
bedömas innan erfarenhet därom vunnits, synes det nådiga medgivande,
som i detta hänseende må kunna ifrågakomma, böra lämnas endast
tillsvidare.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t måtte täckas i nåder förklara

dels att nådiga cirkuläret till generalbefälhavarna i samtliga
militärdistrikten den 16 maj 1848, angående förklaring av nådiga

818

brevet den 28 december 1832 rörande militärpersoner, som erhålla
civila tjänstebefattningar, icke skall äga ovillkorlig tillämpning i avseende
å officer vid intendenturkåren, som må varda anställd såsom
byråintendent å riksdagens militieombudsmans expedition,

dels ock att, därest en intendenturofficer anställes såsom byråintendent
å ifrågavarande expedition men ej erhåller full sysselsättning
därstädes, denne tillsvidare skall äga att utan särskild ersättning fullgöra
den tjänstgöring vid arméförvaltningens intendentsdepartement,
som av chefen för nämnda departement må kunna beredas honom.»

Vid underdånig föredragning av ärendet den 28 juli 1916 har
Kungl. Maj:t funnit gott förklara cirkuläret den 16 maj 1848 icke äga
ovillkorlig tillämpning i avseende å officer vid intendenturkåren, som
kan varda anställd såsom byråintendent å riksdagens militieombudsmans
expedition.

Härjämte har Kungl. Maj:t funnit gott föreskriva, att, därest
dylik intendenturofficer anställes såsom byråintendent å nämnda expedition,
utan att erhålla full sysselsättning därstädes, berörda officer
tillsvidare skall äga att utan särskild ersättning fullgöra den tjänstgöring
vid arméförvaltningens intendentsdepartement. som av chefen
för nämnda departement kan beredas honom.

12. Skrivelse till Konungen angående Kalmar regementes nya

kasärnetablissement.

Härom har militieombudsmannen den 31 augusti 1916 till
Konungen avlåtit en så lydande skrivelse:

»Vid en av mig under sistlidne juni månad verkställd inspektion
av Kalmar regemente tog jag även i betraktande det område invid
Eksjö stad, som anvisats för regementets nya kasärnetablissement. A
platsen pågingo grundläggningsarbeten och eu del planering var verkställd.
Några bergpartier av på sina ställen ända till 2.6 meters höjd
över intill-liggande nedsprängda förbindelsevägar hade emellertid blivit
kvarlämnade på själva kasärngården. Dessa bergpartier, som utgjorde
söndertrasade rester av en vacker och regelbunden kulle, skola ock
enligt byggnadsplanen kvarstå. Hade byggnaderna förlagts efter terrängen
med kanslihuset dominerande på den nämnda bergkullen, skulle

319

dyrbara sprängningsarbeten för vägar m. in. kunnat besparas. Då
resterna av kullen befinna sig en på stora kasärngården, en på gården
mellan kasärn IT a och Idb samt eu mellan kasern Ila och marketenteribyggnaden,
inkräkta de betydligt på den knappt tillmätta kasärngården.
Härtill kommer att de äro i högsta grad vanprydande i sitt
nuvarande skick. Efter på platsen rådande å pris, 5 kronor 40 öre
per kubikmeter berg och 2 kronor 10 öre per kubikmeter jord, skulle
undanskaffandet av massorna, approximativt beräknade till 2,200 kubikmeter
berg och 1,000 kubikmeter jord, uppgå till omkring 14,000
kronor.

Det har synts mig påtagligt, att de ifrågavarande bergpartierna
förr eller senare måste bortskaffas. Men givetvis blir arbetet härmed
billigare, om det kan utföras i sammanhang med övriga planeringsarbeten,
varvid man kan dels utföra sprängningsarbetena utan fördämning
dels ock få användning för.massorna till fyllnad inom byggnadsområdet.
Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag därför trott mig böra anmäla detta ärende
hos Eders Kungl. Maj:t till den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna
omständigheterna föranleda.»

Över berörda framställning infordrade Kungl. Maj:t yttrande av
arméns kasärnbyggnadsnämnd, som i ett den 11 september 1916 avgivet
underdånigt utlåtande anfört bland annat, att det ej, såsom
militieombudsmannen antagit, varit kasärnbyggnadsnämndens mening
att låta det å stora kasärngården belägna bergpartiet kvarstå, utan
skulle detta bortsprängas och användas till makadam för byggnadsföretaget,
varjämte vid berget befintliga jordmassor skulle bortschaktas
och nyttjas till erforderliga planeringsarbeten. Nämnden hade redan
den 24 augusti 1916 gått i författning om borttagande av ifrågavarande
bergparti och beredande av makadam av detsamma. De bergpartier,
som kvarstode mellan kasärnerna II a och II b samt mellan
kasärnen II a och marketenteribyggnaden, inkräktade däremot icke på
utrymmet å uppställningsgården. De mellan byggnaderna anordnade
gårdsplanerna vore nämligen ej avsedda att planeras och grusas utan
skulle, så vitt möjligt, bibehållas såsom naturlig mark. De hade därför
tillsvidare uteslutits ur grundläggnings- och planeringsentoeprenaden,

320

enär det, sedan övriga planeringsarbeten och vägar vore färdiga, lättare
kunde bedömas, huru med sistnämnda gårdsplaner borde förfaras.

Vid föredragning av ärendet den 23 september 1916 fann Kungl.
Maj:t, med hänsyn till vad kasernbyggnadsnämnden sålunda anfört,
militieombudsmannens anmälan icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

13. Skrivelse till Konungen angående fria tjänstledighetsresor för

mobiliserade och till krigstjänstgöring inkallade värnpliktiga.

Härom har militieombudsmannen den 4 april 1916 till Konungen
avlåtit en skrivelse av följande lydelse.

»Uti en till militieombudsmannen den 27 november 1915 ingiven
skrift anhöll värnpliktige vid 6. matroskompaniet nr 503 61/1912
Hansson om upplysning, huruvida samtliga mobiliserade vid flottan vore
berättigade att åtnjuta i Svensk författningssamling nr 248 för år 1915
§ 5 mom. 2 omnämnd kostnadsfri tjänstledighetsresa.

I saknad av fullständiga handlingar för ärendets bedömande nödgades
jag infordra utlåtande från stationsbefälhavaren vid flottans station
i Stockholm.

I avgivet utlåtande anförde stationsbefälhavaren, att, enär generalordern
nr 339 H/1915, enligt vilken Hansson blivit inkallad, avsåge
personal, beordrad till inställelse jämlikt § 28 värnpliktslagen, och
genom sjöförsvarsdepartementets note av den 30 juli 1915 förordnades,
att förordningen av den 11 samma månad med särskilda föreskrifter
angående avlöningsförmåner m. m. vid marinen på krigsfot skulle tilllämpas
jämväl på ifrågavarande värnpliktiga, dessa syntes vara berättigade
till kostnadsfri tjänstledighetsresa.

Uti en den 13 december 1915 hit ingiven skrift anhöll härefter
Hansson ävensom värnpliktige vid 6. matroskompaniet nr 437 74/1912
Sikström enligt uppgift för samtliga till krigstjänstgöring vid flottan
inkallade om min ämbetsåtgärd för erhållande av dylik kostnadsfri
tjänstledighetsresa, därvid förmälande följande. Sedan en del av de
sålunda inkallade inbetalt medel till sin förestående resa under julpermissionen,
hade order givits att fri resa skulle erhållas, och den
erlagda avgiften återbetalades. Den 7 december 1915 hade emellertid
marinintendenten av 2. graden O. von Malmborg resolverat, att medel
till tjänstledighetsresorna skulle inbetalas.

321

L skrivelse till stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm
den 16 december 1915 anmodade jag stationsbefälhavaren att
inkomma med yttrande av marinintendenten av 2. graden von Malmborg
jämte det utlåtande i ärendet, stationsbefälhavaren kunde finna
lämpligt avgiva.

I den förklaring, som marinintendenten av 2. graden von Malmborg
avgav i anledning härav, yttrade lian följande. I gällande reglemente
angående avlöningsförmåner in. in. för marinen på krigsfot uppräknades
i första momentet av § 5 de förmåner, som tillkomme personalen
enligt nämnda förordning. Därpå omnämndes i andra momentet,
att vissa förmånör kunde komma personalen till godo enligt
andra förordningar bland annat kostnadsfri tjänstledighetsresa enligt
reglementet för militärtransporter på järnväg (Svensk författningssamling
nr 110/1911). Detta reglemente avhandlade i del III bestämmelser
gällande för krig. Härvid gjordes skillnad mellan järnvägstransporter
(§ 45)

a) innan krigsjärnvägar avdelats och

b) sedan krigsjärn vägar avdelats.

I förra fallet förekomme bland annat mobiliseringstransporter, för
vilka ersättning beräknades enligt Militärtaxan (Svensk författningssamling
nr 229/1914), vars tjugonde paragraf i mom. 6 under hänvisning
till taxans tredje paragraf föreskreve, att samma bestämmelser
som under fred skulle äga tillämpning för tjänstledighetsresor under
mobilisering. Sedan krigsjärnvägar avdelats, utfördes däremot militärtransporter
å dessa utan kontant betalning (§ 56), således bleve även
tjänstledighetsresorna kostnadsfria. Marinintendentens först .intagna
ståndpunkt, att kostnadsfria tjänstledighetsresor under då rådande förhållande
borde tillerkännas marinens mobiliserade personal, grundade
sig på missuppfattning av hänvisningen i Militärtaxan § 20 mom. 6
till § 3 av samma taxa, såtillvida att marinintendenten i stället trott
hänvisningen vara till mom. 3 av tjugonde paragrafen. Efter noggrannare
studium av såväl krigsavlöningsreglementet som reglementet
för militärtransporter på järnväg hade marinintendenten fått den uppfattning,
som han först anfört, vilken uppfattning marinintendenten
även anmält för kårchefen, som förklarat sig dela densamma och givit
order, att tjänstledighetsresor skulle ersättas av de resande själva.

A berörda yttrande hade chefen för underofficers- och sjömanskårerna
i Stockholm tecknat, att han överlämnade detsamma såsom
eget yttrande.

MUitieombudsmwnnens ämbetsberättelse. 41

322

För egen del åberopade stationsbefälhavaren vad han i sitt förra
utlåtande anfört.

I avgivna påminnelser anförde Hansson och Sikström, att de,
efter att hava tagit del av riksdagens samtliga handlingar, som beröra
nämnda förhållande, funnit det av riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t
den 7 maj 1915 framgå, att de vore berättigade till kostnadsfri tjänstledighetsresa
en gång vid varje inkallelse.

Med skrivelse den 20 januari 1916 överlämnade jag därefter
handlingarna i ärendet till marinförvaltningen med anhållan om dess
utlåtande; och har i anledning härav marinförvaltningen i en den 29
mars 1916 hit inkommen skrivelse anfört följande:

Enligt § 5 mom. 2 i förordningen med särskilda föreskrifter
angående avlöningsförmåner m. m. vid marinen på krigsfot den 11 juni
1915 tillko turné under tjänstgöringstid personal vid mobiliserad del av
marinen bland annat fri resa å järnväg för inställelse vid mobilisering
och vid hemförlovning samt kostnadsfri tjänstledighetsresa enligt reglemente
för militärtransporter på järnväg. Detta stadgande hade aldrig
avsett att skapa någon ny förmån utan endast att erinra om de förmåner,
som enligt särskilda författningar tillkomme all personal under
krigstjänstgöringstid, vilket jämväl framginge av de motiv till ifrågavarande
bestämmelser, som sakkunnige för revision av bestämmelserna
rörande arméns och marinens avlöning under krigstjänstgöringstid anfört
å sid. 113 i sitt den 27 mars 1915 avgivna betänkande med förslag,
vilket förslag i denna del blivit i oförändrat skick antaget och infört
i nämnda förordning.

Med avseende å här omförmäld tjänstledighetsresa hänvisade stadgandet
sålunda till reglemente för militärtransporter på järnväg, vilket
nu gällande reglemente vore av den 11 augusti 1911. På sätt framginge
av del III i nämnda reglemente gällde olika bestämmelser innan
krigsjärnvägar avdelats och sedan så skett. Enligt § 42 i reglementet
bestämde på grundval av indelning i krigsskådeplats och hemort Kungl.
Maj:t på förslag av chefen för generalstaben en motsvarande indelning
av järnvägarna i krigsjärnvägar och järnvägar i hemorten. Någon
sådan indelning hade under nu pågående mobilisering ej skett, i följd
varav stadgandena för järnvägstransporter innan krigsjärnvägar avdelats
skulle tillämpas. Det sätt, varpå marinintendenten av 2. graden von
Malmborg tolkat härom gällande bestämmelser, funne marinförvaltningen
riktigt. Förutsättningarna för att fri tjänstledighetsresa skulle få av de
under nuvarande förhållanden till mobiliseringstjänstgöring inkallade
värnpliktige åtnjutas hade, då några särskilda bestämmelser, som kunde

grunda sådan rätt, icke, marinförvaltningen veterlig!, blivit utfärdade,
därför ej förelegat. Visserligen både riksdagen i den av värnpliktige
Hansson och Sikström åberopade skrivelse bland annat anhållit, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes inkomma med förslag i syfte att de värnpliktiga,
som enligt § 28 värnpliktslagen vore eller bleve inkallade till
tjänstgöring, måtte vid på grund av trängande skäl beviljad permission
erhålla bidrag till gäldande av de med en resa till och från hemorten
förenade kostnader, i vilket ärende armé- och marinförvaltningarna
numera yttrat sig med tillstyrkan. Något beslut av Eders Kungl. Maj:t
och riksdagen om sådant bidrags utgående hade dock icke ännu
hunnit fattas.

Vid sådant förhållande vore under nu pågående mobilisering till
tjänstgöring inkallad värnpliktig ej berättigad att vid tjänstledighet
erhålla fri resa, på sätt de i militieombudsmannens skrivelse omförmälda
värnpliktiga ifrågasatt.

* *

I anledning av väckta motioner anhöll 1915 års riksdag uti underdånig
skrivelse nr 84 av den 7 maj, att Eders Kungl. Maj:t, om möjligt
redan till den då samlade riksdagen, täcktes inkomma med förslag i
syfte att de värnpliktiga, som enligt § 28 värnpliktslagen vore eller
bleve inkallade till tjänstgöring, måtte vid på grund av trängande skäl
beviljad permission erhålla bidrag till gäldande av de med en resa till
och från hemorten förenade kostnader. Såsom motiv för framställningen
anfördes i nämnda skrivelse bland annat, att ifrågavarande kategori
värnpliktiga i allmänhet vore i den ålder, att frånvaron från hemmet
bleve avsevärt mera betungande för dem än för de 20-årige värnpliktiga
i rekrytskolan, för vilka samtidigt en liknande förmån begärts, samt
att nu avsedde värnpliktiga oftast torde vara familjeförsörjare och att
affärsförhållanden och dylikt lika ofta torde påkalla deras närvaro i
hemmen. Riksdagen uttalade tillika den uppfattningen, att förslag i
ärendet borde kunna framläggas utan föregående undersökning av mera
ingående beskaffenhet, vilken skulle medföra att de under nuvarande
orostid inkallade värnpliktiga icke komme i åtnjutande av föreslagna
stöd och uppmuntran.

Värnpliktiga Sikström och Hansson hava ifrågasatt, att vad förordningen
den 11 juni 1915 med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner
m. m. vid marinen på krigsfot innehåller i § 5 mom. 2
om kostnadsfri tjänstledighetsresa skulle bereda till krigstjänstgöring

324

inkallade värnpliktiga den förmån, som avses i riksdagens omförmälda
skrivelse. Att nämnda förordning, som i åsyftade del överensstämmer
med det av Eders Kungl. Maj:t med nådig proposition av den 24 april
1915 till riksdagen överlämnade förslag, icke kan hava sådan innebörd
lärer emellertid få anses vara på ett avgörande sätt visat genom vad
marinförvaltningen anfört i sitt ovan återgivna utlåtande.

Då frågan behandlades vid 1915 års riksdag, förbisågs icke den
möjligheten, att förslag från Eders Kungl. Maj:t icke kunde hinna
framläggas innan riksdagen åtskilts. Riksdagens mening synes emellertid
hava varit, att även värnpliktiga, som vid tiden för beslutets fattande
voro inkallade till tjänstgöring enligt § 28 värnpliktslagen, skulle komma
i åtnjutande av bidrag till gäldande av de med en resa till och från
hemorten förenade kostnader. Enligt vad jag försport hava även
värnpliktiga, som varit inkallade till sådan tjänstgöring, hyst den
uppfattning, att bidrag av statsmedel skulle kunna komma i fråga
till gäldande av kostnaden för redan inträffad tjänstledighetsresa, om
tjänstledigheten beviljats på grund av trängande skäl. Därest sådant
icke skulle kunna medgivas alla till krigstjänstgöring efter en viss
tidpunkt under år 1915 inkallade, vill det synas som borde åtminstone
till tjänstgöring vid flottan inkallade värnpliktiga av klass A
komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån. Med hänsyn till längden
av den tjänstgöring, vari de på grund av rådande förhållanden måst
kvarhållas, torde behovet av en tjänstledighetsresa i allmänhet varit
vida större för dem än för övriga enligt § 28 värnpliktslagen till tjänstgöring
inkallade, likasom även de större uppoffringar, som dessa värnpliktiga
för tjänstgöringen måst underkasta sig, billigtvis torde böra
föranleda, att det understöd, som i detta hänseende kan komma i fråga,
i främsta rummet avses för dem.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion har jag därför i anledning av värnpliktiga Sikströms
och Hanssons framställning trott mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t.»

14. Framställning till Konungen angående rätt för officerare vid kustartilleriet
att söka anställning vid sjökrigshögskolan m. m.

Härom har militieombudsmannen den 13 mars 1916 till Konungen
avlåtit en så lydande framställning:

»Beträffande tillsättande av lärarbefattning vid sjökrigshögskolan

825

stadgas i § 6 av reglementet för sjökrigshögskolan den 23 juli 1908
bland annat, att ansökning, ställd till Konungen, skall ingivas till
chefen för sjökrigshögskolan; att sådan ansökan skall beträffande den,
som innehar fast statstjänst, vara åtföljd av intyg från vederbörlig
myndighet, huruvida denna tjänst medgiver samtidigt utövande av
lärarverksamhet vid högskolan; samt att chefen skall med överlämnande
av inkomna ansökningshandlingar avgiva underdånigt förslag. Med
någon avvikelse härifrån stadgas i § 98 av reglementet för sjökrigsskolan
den 8 oktober 1915, att ansökan till sådan lärarbefattning vid
denna skola, som icke jämlikt § 93 skall bestridas av kadettofficer,
skall för militär eller civilmilitär sökande vara åtföljd av vederbörligt
intyg, att dennes tjänstgöring icke lägger hinder i vägen för bestridande
av den sökta lärarbefattningen. Upprättande av underdånigt förslag
till den lediga befattningens besättande ankommer i detta fall på en
nämnd.

Den anförda bestämmelsen i reglementet för sjökrigsskolan giver
vid handen, att en officer är utesluten från möjligheten att vinna anställning
såsom lärare vid denna skola, om hans chef anser, att hans
tjänstgöring lägger hinder i vägen för bestridande av lärarbefattningen,
och den motsvarande föreskriften i reglementet för sjökrigshögskolan
synes hava enahanda innebörd. Arméns officerare däremot äro icke
underkastade sådan inskränkning i rätten att tävla om lärarbefattningar
vid respektive militärläroverk. Dessa officerare hava att — på sätt
framgår av reglementet för krigshögskolan den 4 november 1904, § 7,
sådan den lyder enligt kungörelsen den 17 juni 1908, reglementet för
artilleri- och ingenjörhögskolan den 22 augusti 1914, § 8, reglementet
för krigsskolan den 22 augusti 1913, § 6, samt reglementet för ridskolan
vid Strömsholm den 26 februari 1904, § 5 enligt dess lydelse i
kungörelsen den 22 september 1905 — om de vilja söka lärarbefattning
vid någon av nyssnämnda skolor eller högskolor, till dess chef insända
sina ansökningshandlingar genom vederbörande militärmyndigheter,
vilka hava att däröver avgiva yttrande. Chefen överlämnar ansökningshandlingarna,
militärmyndigheternas däröver avgivna yttranden samt
eget utlåtande till inspektören för kavalleriet, så vitt fråga är om
lärarbefattning vid ridskolan vid Strömsholm, men eljest till inspektören
för militärläroverken, varefter handlingarna insändas till Konungen
med förord för viss sökande, avgivet i det först omförmälda fallet av
kavalleriinspektören och i övriga fall av krigsundervisningskommissionen.
Enligt reglementet för krigshögskolan gäller vidare, att sökande till
lärarbefattning vid högskolan har att, om han tillhör flottan, insända

326

ansökningshandlingarna direkt till högskolans chef, vilken i tjensteväg
inhämtar vederbörandes yttrande; för övrigt gälla för detta fall samma
bestämmelser som om sökanden tillhör armén. En officer, som vill
söka lärarbefattning vid krigsskolan, krigshögskolan, artilleri- och
ingenjörhögskolan eller ridskolan vid Strömsholm, behöver alltså icke
vid ansökningen foga intyg från vederbörlig myndighet, huruvida
sökandens tjänst medgiver samtidigt utövande av läroverksamhet vid
vederbörande skola eller högskola, än mindre iidyg, alt hans tjänstgöring
icke lägger hinder i vägen för bestridande av den sökta lärarbefattningen.
Tjänstens intressen tillgodoses genom de yttranden, som
vederbörande militärmyndigheter hava att avgiva, men även om dessa
yttranden skulle gå ut på, att sökanden med hänsyn till tjänstens krav
icke bör komma i åtanke vid tillsättning av lärarbefattningen, torde
ansökningen likafullt därvid komma under omprövning.

I en till riksdagens militieombudsman ingiven skrift har kaptenen
vid kustartilleriet Yilhelm Brogren hemställt om vidtagande av åtgärd
i syfte att den olikhet, som i ovanberörda avseende äger rum mellan
sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan, å ena, samt övriga förenämnda
militärläroverk, å andra sidan, måtte upphöra. Kaptenen Brogren har
härutinnan anfört huvudsakligen följande.

År 1913 hade lärarbefattningen i kustfästningslära vid sjökrigshögskolan
med undervisningsskyldighet i högskolans allmänna kurs
kungjorts ledig till ansökning. Enär kaptenen Brogren ansett sig vara
genom dels G års högskolestudier vid arméns och marinens högskolor
dels lärår- och skriftställarverksamhet, mångfaldiga utländska studieresor
med flera andra meriter en av kustartilleriets mest meriterade
officerare för lärarbefattningen, hade även han ämnat söka denna
likasom den nyss upprättade lärarbefattningen i kustfästningslära i
sjökrigsskolan. Någon anledning att misstänka, att regementschefen,
översten friherre II. Wrangel, skulle neka att giva kaptenen Brogren,
som var kommenderad å Oscar Fredriksborg, för ansökningen erforderligt
intyg, att hans tjänstgöring icke lade hinder i vägen för bestridande
av sökt lärarbefattning, hade ej kunnat förefinnas, enär
friherre Wrangel såsom major och högstkommenderande officer å Oscar
Fredriksborg själv innehaft lärarbefattning åren 1905—1907, varunder
han fått inresa till Stockholm och hålla föreläsningar, under det att
två kaptener bestritt hans tjänstgöring å Oscar Fredriksborg. Kaptenen
Brogren hade därför blivit högst förvånad över att samma person —
nu såsom överste — förvägrat honom dylikt intyg för såväl sjökrigsskolan
som sjökrigshögskolan, i synnerhet som Brogrens kaptens -

befattning var betydligt mindre ansvarsfull och krävande än dåvarande
majoren Wrangels alla befattningar å Oscar Fredriksborg. Genom att
det begärda intyget förvägrades kaptenen Brogren både dåvarande
kaptenen K. Rönblom blivit ensam sökande och sålunda erhållit lärarbefattningen
i kustfästningslära såväl i allmänna kursen som i fortsättningskursen.

Många andra officerare, såsom t. ex. kaptenerna Holmström och
Engström samt löjtnanten Beckman, hade sedermera, tack vare de
militärvetenskapliga meriter, som de förvärvat sig i högskolorna, likaledes
velat söka lärarbefattning, men regementschefen hade principiellt
nekat alla att söka sådan befattning. Det enda undantaget från denna
regel hade gjorts för nuvarande majoren Rönblom, vilken, ehuru
tjänstgörande å Vaxholm, fortfarande finge bestrida lärarbefattning i
sjökrigshögskolan.

Härmed hade man enligt kaptenen Brogrens mening inslagit på
en princip, som vore dels fullkomligt okänd vid armén dels fullständigt
förkvävande för vapnets dugligaste officerare.

Kustartilleriets officerskår bestode för närvarande av 120 officerare.
Av dessa vore endast 8 ordinarie förlagda i Stockholm, under det att
de andra hade sin tjänstgöring å kustfästningarna; omkring 0 procent
av vapnets officerare tjänstgjorde sålunda i Stockholm.

Lärarbefattningarna i sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan vore
tillsammans 5—6, som sålunda skulle rekryteras bland 8 officerare,
vilka erhållit sina befattningar i Stockholm, ej på grund av någon
militärvetenskaplig kompetens utan på grund av helt andra orsaker.

Följden av detta system hade också visat sig. Den ende officer,
som från kustartilleriet för närvarande vore kommenderad i marinstaben,
hade, då han sökt lärarbefattningen i kustfästningslära i sjökrigshögskolan,
förklarats inkompetent av högskolans myndighet; en annan
officer, chefens för kustartilleriet 1. adjutant, hade, då han sökt lärarbefattningen
i sjökrigsskolan, blivit slagen av en 12 år yngre officer,
som nyss utan större praktik avslutat sina högskolestudier.

Om lärarbefattningarna öppnades för vapnets alla 120 officerare,
skulle enligt vad kaptenen Brogren vore övertygad om, helt andra
personer, åtminstone i vissa ämnen, erhålla dessa befattningar, nämligen
officerare, som nu vore förlagda å kustfästningarna.

Vid armén återigen kunde alla officerare, som därtill ansåge sig
kompetenta, oberoende av förläggningsplats söka lärarbefattning vid
de militära läroanstalterna. Även om en sökandes arméfördelningsoch
regementschef avstyrkt hans ansökan, hade erfarenheten visat, afct

328

han likväl blivit förordnad därtill, om högskolans myndighet ansett
honom mest kompetent bland de sökande.

För ett vapens utveckling vore det givetvis av stor betydelse,
att de skickligaste officerarna, uttagna efter tävlan mellan vapnets alla
officerare, användes till lärarbefattningarna, ty vapnets hela utveckling
och taktiska förmåga berodde därpå. Speciellt torde det för en liten
stat med mindre materiella resurser gälla att väl utnyttja personalens
förmåga, så att rätta mannen komme på rätta platsen. Som bevis
huru litet kustartilleriet genom det system, som hittills tillämpats, gått
framåt, kunde anföras, att vapnet, som uppsattes år 1902, ännu hade
kvar »1897 års skjutinstruktion för fästningsartilleriet», visserligen
med en del ändringar, under det att fästningsartilleriet, för vilken
instruktionen egentligen skrivits, redan 1909 ersatt densamma med
en annan.

Men betydelsen av att lärarbefattningarna bleve öppna för tävlan
mellan vapnets alla officerare vore även från andra synpunkter av den
största betydelse.

Kustartilleriets förläggningsplatser torde i militärt, ideellt och estetiskt
avseende höra till de mest själsdödande inom Sverige. Det krävdes
där uppbjudande av de högsta moraliska krafter hos en person för
att kroppsligt och själsligt hålla sig vid vigör, i synnerhet som ytterst
litet vore gjort för personalen i detta avseende, i det att exempelvis
ej ens militärbibliotek vore anskaffade.

Givetvis bleve det synnerligen nedtryckande för vapnets kanske
mest begåvade officerare att sålunda se sig uteslutna från möjligheten
att i tävlan med de i Stockholm förlagda eller »stabsofficerarna» få
söka en lärarbefattning och därmed tillgodogöra sig alla de rika militära
möjligheter, som i huvudstaden kunde erbjuda sig för en intresserad
officer, i synnerhet som erfarenheten visat att ombyte mellan
dessa »stabsofficerare» och truppofficerarna vore ytterst ringa i jämförelse
med vad förhållandet vore vid armén och flottan. Tjänstgöringen
för dessa lärarofficerare under den tid, då de i Stockholm bestrede
lärarbefattningarna, kunde, om de ej skulle anses värdiga att bliva
»stabsofficerare», ju ordnas på samma sätt som vid armén, där motsvarande
officerare tjänstgjorde vid generalstaben eller artilleristaben,
eller sålunda i detta fall marinstaben, marinförvaltningen eller chefens
för kustartilleriet stab. Säkerligen vore det för vapnet synnerligen
nyttigt, att därigenom eventuellt olika åsikter angående vapnets utveckling
finge bryta sig mot varandra i likhet med vad som ägde rum
vid armén, där en synnerligen stor tolerans i detta avseende förefunnes,

329

enligt den uppfattning, som kaptenen Brogren erhållit under den tid,
då han såsom kommenderad officer i artilleristaben tillhörde armén. I
såväl pressen som riksdagen hade ofta uttalats, att armén i detta avseende
stode betydligt framom marinen. Genom att sålunda lärarbefattningama
kunde sökas av vapnets samtliga officerare bleve ej heller
beroendet av en enda officer, vapnets chef, så stort som i annat
fall, ty därigenom kunde en duglig men självständig officer erhålla ett
intresserat verksamhetsfält samt säkrare trygga sina befordringsutsikter.

Man måste nämligen givetvis erkänna att vid ett vapen sådant
som kustartilleriet, där en officer med avseende på kommendering och
befordran uteslutande vore beroende av en enda ansvarig person, nämligen
chefen för kustartilleriet, vilkens tid på grund av andra maktpåliggande
uppdrag vore ytterst upptagen, riskerna för felbedömning
vore större än t. ex. vid armén och flottan, där befordringsärenden i
regel handlades av 2 respektive 5 personer, vilka sålunda tillsammans
bedömde en persons militära värde. Kommendant och regementschef
vid kustartilleriet vore i befordringshänseende enligt reglementet
oansvariga myndigheter.

Man behövde ej genomgå många årgångar av arméns och marinens
rullor för att finna, huru nära befordringsväsendet vid såväl armén
som marinen sammanhängde med lärarbefattningarna i militära ämnen
vid krigsmaktens läroanstalter, men därvid vore den stora skillnad att
vid armén vore det inbördes tävlan mellan alla officerare, vid kustartilleriet
vore det endast inbördes tävlan mellan 6 % av vapnets officerare.
Allt talade snarare för att låta urvalet till lärarbefattningar
ske inom hela kustartilleriet just därför att det vore en liten kår med
avseende på antalet officerare i motsats till armén, och dock hade man
slagit in på just den motsatta vägen vid kustartilleriet.

Vad skulle man t. ex. inom universitetsvärlden säga, om chefen
för ecklesiastikdepartementet utfärdade en ukas, att endast i Lund
boende personer finge söka professorsbefattningar vid universitetet i Lund.

En officer, som lyckats i tävlan med vapnets alla officerare erhålla
en militärlärarbefattning, torde, huru självständig han än vore,
därmed hava tryggat sina befordringsutsikter, om ej några verkligt
grava anmärkningar mot honom förefunnes. Man borde vidare betänka,
vilken sporre det vore för en ung officer att genomgå sina militära
högskolor väl, om han visste, att belöning därför stode till buds i en
framtid genom erhållande av verksamhetsfält såsom lärare.

Kaptenen Brogren hade ej haft anledning att vidröra förhållandet
i detta avseende vid flottans officerskår. Givetvis rådde emellertid där

Militieombuds mannens ämbetsberättelse.

330

ett liknande missförhållande i jämförelse med armén, dock betydligt
mindre än vid kustartilleriet, enär 70 % av flottans officerskår torde
hava möjlighet att söka lärarbefattningar.

sjc

På sätt i kaptenen Brogrens ovan anförda framställning utvecklats
torde för en officer betydande fördelar vara förbundna därmed, att han
får tillfälle att tjänstgöra såsom lärare vid militär undervisningsanstalt,
helst om han samtidigt erhåller vidgade möjligheter till fortsatt egen
utbildning. Givetvis stå hans intressen i detta hänseende icke alltid
väl samman med de krav. som måste uppställas med hänsyn till hans
egen tjänst; att i sådant fall de förra måste vika, därom lärer icke
kunna finnas mer än en mening. Men ställningen kan vara sådan, att
avgörandet endast gäller, huruvida inom en viss kategori den ene eller
den andre officeren skall få med den egna tjänsten förena lärarbefattning;
och torde därvid något avseende kunna fästas även vid vederbörande
officerares ovan framhållna intressen. Emellertid kan på detta
område en ytterligare konflikt tänkas nämligen mellan den egentliga
tjänstens krav och undervisningsanstaltens behov av så goda lärarkrafter
som möjligt. Här stå mot varandra två intressen, av vilka
intetdera torde kunna ur principiell synpunkt tillerkännas övervägande
giltighet. Då sålunda en medling mellan dem måste äga rum i varje
förekommande fall samt den risken ligger nära till hands, att vartdera
intresset kan komma att väl ensidigt beaktas av sin särskilda målsman,
torde det vara önskvärt, att avgörandet får ankomma på en utom och
högre stående myndighet. Ur denna synpunkt kan det ifrågasättas,
huruvida det är lämpligt att beträffande militära sökande till lärarbefattningar
vid sjökrigsskolan och sjökrigshögskolan vederbörande
militära myndighet skall hava ensam bestämmanderätt så till vida, att
den kan vägra visst för ansökningens vidare prövning erforderligt intyg,
och om icke den ordning, som i motsvarande hänseende gäller i fråga
om lärarbefattningar vid krigsskolan, krigshögskolan, artilleri- och ingenjörshögskolan
samt ridskolan vid Strömsholm, må vara att föredraga.

* *

I kaptenen Brogrens ovan återgivna framställning beröres även
den särställning, som kustartilleriet intager i fråga om ordningen för
handläggning av befordringsärenden rörande officerskåren. Framställningen
har givit anledning till flera uttalanden i pressen i detta ämne.
Härvid har anmärkts, att chefen för kustartilleriet hade en alldeles

särskilt stark befogenhet med hänsyn till den honom underlydande
officerskåren. Förslag till befordran ända upp till överstelöjtnants
grad avgåves av chefen eusam, utan att vederbörande lugements- eller
kårchefer, som dock givetvis hade större förutsättningar att lära känna
personalen, ägde någon möjlighet att göra sin uppfattning känd inför
Kungl. Maj:t. Härjämte ägde chefen bestämma över officerarnas
placering på regementen och kårer på några få undantag när, och
även i undantagsfallen gällde som regel, att chefen ensam avgäve förslagen
till kommendering. Förflyttningar mellan olika förläggningsorter,
vilka förflyttningar i regel medförde avsevärd utgift, anbefalldes
sålunda av chefen för kustartilleriet, under det att de beträffande all
annan militärpersonal av officers tjänsteställning anbefalldes av Kungl.
Maj:t. Såsom ett önskemål har framhållits åstadkommandet av ett
enhetligt system för befordringar och placeringar inom armén och
marinen, ägnat att tillgodose såväl försvarets som officerskårernas
berättigade intressen.

Vad kaptenen Brogren anfört därom, att kommendant och regementschef
vid kustartilleriet skulle i befordringshänseende enligt reglementet
vara oansvariga myndigheter, synes icke vara fullt riktigt, så
vitt man icke fäster sig uteslutande därvid att reglementet, vad angår
befordran inom officerskåren, saknar föreskrift om skyldighet för vapnets
chef att inhämta yttrande av kommendant eller regementschef i
sådant ämne. Ty om — såsom i pressen uppgivits vara förhållandet
— chefen för kustartilleriet i varje förekommande befordringsfall hör
sina närmaste män inom vapnet, är det ju uppenbart, att dessa för
de yttranden, som de av sådan anledning avgiva, äro underkastade
tjänsteansvar. Tillräcklig grund för att officerare vid kustartilleriet i
fråga om befordran och placering skola stå i annan ställning än övriga
officerare är emellertid måhända icke för handen, och att likställighet
i dessa avseenden uppnås torde för dessa officerare vara ett intresse, vars
betydelse särskilt ur psykologisk synpunkt icke lärer böra underskattas.

»i#

I sammanhang med senast omhandlade förhållanden har inom
pressen även berörts andra frågor angående kustartilleriet. Sålunda
har framhållits, att det för chefen skulle vara hart när omöjligt att
erhålla den omfattande personalkännedom, som särskilt med hänsyn
till befordringsärendena vore nödig, eftersom han komme i beröring
med truppen endast under några få och korta inspektioner. Huruvida
det uppgivna missförhållandet i just detta hänseende kan avhjälpas
genom den jämväl ifrågasatta anordningen, att chefen för kustartilleriet

332

skulle övertaga befattningen som kommendant i Vaxholm, må emellertid
lämnas därhän. Att jag likväl trott mig böra något vidröra befälsförhållandena
vid Vaxholms fästning beror väsentligen på en annan
omständighet, nämligen att kommendantsbefattningen därstädes är
förenad med befattningarna som chef för Vaxholms kustartilleriregemente
och som artilleribefälhavare i Vaxholms fästning. Den erfarenhet
jag under företagna ämbetsresor gjort om en regementschefs ordinarie
arbetsbörda, särskilt vad expeditionsväsendet angår, gav mig
anledning till tvekan, huruvida ens den nuvarande provisoriska kombinationen
av de två sistnämnda befattningarna kunde anses lämplig
med hänsyn till deras behöriga uppehållande. Jag har fördenskull av t. f.
chefen för Vaxholms kustartilleriregemente begärt upplysning angående
omfattningen av den honom såsom t. f. regementschef och t. f. artilleribefälhavare
i Vaxholms fästning åliggande expeditionstjänst, så ock i
vad mån de ifrågavarande göromålen inkräktade på hans övriga åligganden.
Med anledning härav har t. f. regementschefen, överstelöjtnanten
A. L. Törner till mig insänt

l:o) följande fyra uppgifter:

a) »Uppgift å antalet i regementsexpeditionen avd. I under åren
1914 och 1915 handlagda ärenden.

	År 1914	År 1915
Diarieförda.
Ankommande skrivelser............................	4,375	4,581
» » , hemliga..................	163	227
J Rekryteringsärenden .................................	395	311 \|
j Krigsrättsärenden......................................	93	100
j Ärenden rörande värnpliktiges 1''amiljeunder-
stöd från pensionsstyrelsen.....................	676	386
Avgående skrivelser ................................	1,558	1,445
» » , hemliga .....................	170	94
Ärenden rörande värnpliktiges familjeunder-
stöd till pensionsstyrelsen .....................	38	16
Summa	7,468	7,160

Ej diarieförda.

Regementsorder, tjänstemeddelanden, rekvisitioner å båtar m. m.,
straffresolutioner till ett sammanlagt antal av omkring 1,200 per år.
Vaxholm den 19 februari 1916.

E. Engström.

Regementskvartermlistare.»

333

b) »Uppgift å antalet å regementsexpeditionen, avd. II under
åren 1914 och 1915 handlagda ärenden:

	År 1014 st.	År 1915 st.
Ankomna skrivelser....................................	966	1,274
Avgående skrivelser ...............................	478	471
Undersökningsmål ...................................	500	845
Rekvisitioner................................. omkring	1,500	1,500
Diverse smärre ärenden..............................	1,000	1,000
Summa	4,444	5,090

Vaxholm den 22 februari 1916.

Victor Carlson

Regementsintendent.»

c) »Uppgift å under år 1914 och 1915 å tygexpeditionen handlagda
ärenden:

1 1 1	År 1914	År 1915 1
i Ankommande ärenden, diarieförda .................................	590	605
» » '' , »i hemliga.....................	82	86
i Avgående1 » , » .................................	904	724
» » , » , hemliga.....................	48	44
Resolutioner å undersökningsprotokoll och besiktnings-	''	!
instrument...............................................	371 ej diarieförda 1,200	385 684 1,119
Arbetsorder, skriftliga .....................................
Upphandlings- (utlämnings-) order till materialförrådet ...
Uppbördsorder jämte annoteringar.................................	870	825
Prövade anbud, skriftliga............................................	166	101
! Resolutioner angående utlämning av inventarier ... omkr.	jkan ej angivas på grund av mobili-	1 1,000
	1 seringen
Attesterade räkningar......................................... »	300	300 \|
Summa		5,873

Vaxholm den 10 februari 1916.

Hans Malmberg.»

1 Härav flera omfattande ärenden så att konceptboken utgör omkring 1,000 maskinskrivna
sidor för år 1914 och omkring 900 för år 1915.

334

d) »Ungefärlig uppgift å under år 1914 och 1915 å tygintendentens
expedition handlagda ärenden.

	År 1914	År 1915
Avgående skriftliga rekvisitioner till leverantörer..................	1,500	1,122
Utlämningar på grund av rekvisitioner1..............................	1,200	1,119
Antal uppdebiterade inkomstverifikationer 1 ......................	870	825
j Granskade räkningar från tygexpeditionen (även från tyg-
mästaren)...................................................................	2,000	2,000
Avslutade kontrakt angående upphandling för malerialförrådet	27	19
! Antal omförda rekvisitioner från materialuppbörderna .........	850	832
i Handlagda handlingar angående inventarieförrådet..............	101	42
Avgående skriftliga rekvisitioner till varvscheferna i Stock-
holm och Karlskrona ...................................................	56	70
Summa ärenden	6,604	6,029

Vaxholm den 10 februari 1916.

G. Hammarberg.

Tygintendent.»

2: o) Särskilda utredningar angående expeditionstjänsten vid Vaxholms
kustartilleriregemente och tygförvaltningen i Vaxholms fästning
i jämförelse med motsvarande förhållanden vid Karlskrona kustartilleriregemente
och Karlskrona fästning, vilka utredningar innefattades i
nedan intagna tre promemorior.

e) »V. P. M.

Beordrad angiva de omständigheter, som synas föranleda, att
expeditionsgöromålen å regementsexpeditionen avd. I vid Kungl. Vaxholms
kustartilleriregemente äro mera omfattande än de vid Kungl. Karlskrona
kustartilleriregemente, får jag härmed vördsamt anföra följande:

Av nedanstående tabell framgår personalstyrkorna vid Kungl. Vaxholms
och Kungl. Karlskrona kustartilleriregementen.

Äro inräknade i tygmästare^ uppgifter.

335

	Antal personer
	Vaxholms	Karlskrona
	regemente	regemente \|
En årsklass värnpliktiga1 enligt g. o. nr 1/1916 (lantför-		l
svarets), vapenföra.........................................................	559	280
icke vapenföra ................................................	211	153
Stampersonal enligt stat* 3, officerare....................................	68	43
underofficerare ...........................	101	69
manskap...................................	716	446
Summa personal	1,655	991

Då således personalstyrkan vid Vaxholms regemente överstiger
Karlskrona regementes med i regel 664 man — under förutsättning
att en årsklass värnpliktiga är inkallad till tjänstgöring — så torde
därav följa, att de expeditionsgöromål, som beröra denna personal,
såsom redovisning, kommenderingar, värnpliktsärenden m. m. givetvis
måste vara mera omfattande vid det förstnämnda regementet än vid
det sistnämnda.

Vaxholm den 24 februari 1916.

R. Engström

Regementskvartermästare.»

1 Fårösunds kustartilleridetachement ej medräknat.

3 » » medräknat.

336

f) >V. P. M.

De omständigheter, vilka förorsaka, att antalet expedierade ärenden
vid Kungl. Vaxholms kustartilleriregemente överstiger det vid Kungl.
Karlskrona kustartilleriregemente expedierade torde beträffande regementsexpeditionen,
avd. II, vara följande:

	Vaxholms kustartilleriregemente	Karlskrona kustartilleriregemente
1.	Förutom huvudstyrkan finnas Fårösunds detachement och en i Stockholm detacherad avdelning.	Ingen motsvarighet förefinnes. 1
2.	10 kompanier finnas.	8 kompanier finnas.
3.	Regementets huvudsakliga numerär är för-lagd till platser, betydligt avlägsna från rege-mentschefens ämbetslokal, varav följer ett ökat antal skriftliga expeditioner.	Regementets huvudsakliga numerär är för-1 lagd till samma plats som regementschefen, varför många ärenden kunna muntligen av-göras.
4.	För anskaffning av beklädnad, för för-läggning och matinrättningar erforderlig materiel ävensom diverse materialutredning, som ej ur att hänföra till sådan, som på rekvisition kan erhållas från fästningens materialförråd, måste en mängd leverans-avtal träffas dels genom kungörelse dels under hund.	För dylik anskaffning tarvas färre avtal emedan regementet för fyllandet av sina be-hov kan hänvända sig till den närbelägna stationen och varvet, där upphandlingen verkställes av särskild förvaltningsdirektion och av varvschefen.
5.	Ärenden, soin röra sjukvården, äro talrika, emedan sjukvårdsanstalter finnas dels å Vaxholms fort dels vid Oscar Fredriksborg dels ock allmänna garnisonssjukhuseti Stock-holm användes, till vilket sjukhus sådana patienter remitteras, som ej lämpligen kunna vårdas å regementets sjukhus. Vaxholm den 22 februari 1916.	Sjukhusvården bestrides nästan uteslii-1 tande å flottans sjukhus i Karlskrona. •

Victor Carlson

Regementsintendent.»

337

g) »V. P. M.

Beordrad avgiva yttrande angående de omständigheter, som synas
föranleda, att den arbetsbörda, som påvilar tygförvaltningen i Vaxholms
fästning blir större än motsvarande i Karlskrona fästning, får jag vördsamt
framhålla följande:

1. Artilleri-, min- och maskinuppbörderna i fästningens inventarieförråd
samt artilleri- och minammunitionsuppbörderna i materialförrådet
äro större i Vaxholms än i Karlskrona fästning.

2. Torped- och torpedammunitionsuppbörderna samt ballongfartyget
och ballongparken sakna motsvarighet i Karlskrona.

3. Vaxholms fästning, som alltså redan nu omfattar mera materiel
än Karlskrona, skall enligt beslut av 1914 års andra riksdag även utvecklas
starkare och denna utveckling är i flera avseenden redan påbörjad.

4. Tygverkstäderna och laboratoriet för tillverkning av ammunition
— vilket senare är utan motsvarighet vad kustartilleriet beträffar
i Karlskrona — hava nått en större utveckling, vilken delvis framtvingats
genom det större avståndet till flottans varv i Stockholm samt detta
varvs mindre tillgångar, jämfört med Karlskrona varvs.

5. Genom tygförvaltningens försorg tillhandahålles, repareras och
ersättes i huvudsak all den materiel, som användes i Vaxholms kustartilleriregementes
övningar och detta regemente är större än Karlskrona
kustartilleriregemente.

6. Under sommaren lånas från flottan mera båtmateriel för
Vaxholms kustartilleriregementes övningar än för Karlskronas, och
denna materiel handhaves delvis av tygförvaltningen.

7. Tygförvaltningen i Vaxholms fästning omfattar jämväl förvaltningen
för Hörningholms fästning och Norrlands mineringsavdelning,
vilka sakna lokala myndigheter.

Vaxholms fästning den 23 februari 1916.

Hans Malmberg

Tygmästare.

samt 3:o) ett utdrag av chefens för Vaxholms kustartilleriregemente
årsrapport för övningsåret 1914—1915 till chefen för kustartilleriet,
vilket utdrag beträffande utbildningen i allmänhet innehöll
följande:

Sannolikt inkräktade expeditionsgöromål och ekonomiska angelägenheter
icke vid något annat vapenslag så på trupptjänsten som

Militieombudsmannens åmbetsberäitelse. 43

338

vid kustartilleriet. En följd härav bleve, att truppens militära duglighet
icke alltid komme att stå på den nivå, som man på grund av
tjänstgöringstidens längd skulle kunna förmoda. En ändring till det
bättre härutinnan komme givetvis att äga rum i den mån befälstillgången
vid regementet växte.

T. f. regementschefen ansåge sig böra i detta sammanhang framhålla
olägenheten av att regementschefens och artilleribefälhavarens
åligganden vore förenade. Artilleribefälhavaren vore nämligen redan
nu så överhopad med arbete, att enbart detta mer än väl toge en
mans tid och krafter helt i anspråk. Sannolikt komme också detta
arbete att än ytterligare ökas i samband med den nya artillerimaterielens
anskaffning m. m. Då nu regementschefen enligt It. M. III, § 167,
vore ansvarig för regementets krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt,
vore det givetvis nödvändigt, att han finge tillfälle att i så stor utsträckning
som möjligt närvara vid truppens övningar för att tillse,
att desamma bedreves på ett ändamålsenligt och tillfredsställande sätt.
Detta kunde emellertid icke nu äga rum i tillräcklig utsträckning, då,
såsom nämnts, göromålen som artilleribefälhavare i hög grad lade beslag
på den tillgängliga tiden. Om befattningarna således skulle förenas,
torde en given följd härav bliva, att skötandet av den ena bleve i viss
mån tillbakasatt, och på grund av befattningarnas karaktär torde detta
utan tvivel bliva regementschefsbefattningen. T. f. regementschefen
framhölle därför såsom sin åsikt, att de båda nämnda befattningarna
borde bestridas av särskilda personer, därest det skulle bliva möjligt
att sköta befattningarna på ett tillfredsställande sätt.

* *

De av t. f. regementschefen sålunda överlämnade uppgifter utvisa,
att vid regementsexpeditionens båda avdelningar antalet ärenden,
de ej diarieförda inberäknade, utgjort år 1914 omkring 13,112 och år
1915 omkring 13,750. Beträffande tygmästarens och tygintendentens
expeditioner saknas fullständiga uppgifter för år 1914; de delvis på
approximativa beräkningar grundade uppgifterna för år 1915 angiva,
efter avdrag för påvisade dubbelföringar, antalet ärenden å dessa expeditioner
till sammanlagt 10,958. Den officer, som haft att bestrida
befattningarna såsom t. f. regementschef och t. f. artilleribefälhavare,
skulle sålunda i denna sin dubbla egenskap haft att år 1915 taga befattning
med icke mindre än omkring 24,708 ärenden.

339

Givetvis kunna de lämnade uppgifterna ur flera synpunkter föranleda
kritik. Att en betydande del av det uppgivna antalet ärenden
krävt allenast ringa expeditionsarbete för t. f. regementschefen resp.
t. f. artilleribefälhavaren måste väl anses självfallet. Och att beräkna
varje ankommande eller avgående skrivelse såsom ett särskilt ärende
lärer icke vara riktigt, då ju som oftast flera skrivelser växlas angående
samma sak. Men även med skäligt beaktande av dylika anmärkningar
torde man icke kunna undgå att finna de anförda siffrorna giva
stöd för den farhåga, som även tagit sig uttryck i t. f. regementschefens
ovan återgivna uttalande i en rapport till chefen för kustartilleriet,
nämligen att kombinationen av regementschefs- och artilleribefälhavarbefattningarna
icke medgiver regementschefen att ägna nödig
tillsyn åt truppens övningar.

Då kaptenen Brogren med sin i det föregående återgivna framställning
vände sig till militieombudsmannen, utgick måhända kaptenen
från det antagande, att militieombudsmannen skulle kunna genom
remiss till särskilda myndigheter införskaffa vidare utredning. Någon
åtgärd i sådant syfte har jag emellertid ansett mig icke böra vidtaga,
särskilt därför att jag tvekat om militieombudsmannens befogenhet att
infordra yttranden av alla de myndigheter, som tilläventyrs kunde böra
höras i frågan om utsträckt rätt för officerare vid kustartilleriet att
söka lärarbefattningar. Vad angår en av dessa myndigheter — sjökrigsskolekommissionen
— synes nämligen gälla, att den har att avgiva
yttrande endast då så av Konungen i kommandoväg bestämmes.
Beträffande de andra frågor, som berörts här ovan, föreligger väl icke
samma förhållande, men då av flera skäl synts mig antagligt att de
åtminstone till en del komma att prövas i sammanhang med den förstnämnda
frågan, har jag icke heller rörande dessa övriga frågor funnit
mig böra infordra några yttranden. Såsom jag i det föregående beträffande
de särskilda frågorna framhållit, har jag emellertid i ärendets
nuvarande skick trott skäl föreligga, som tala för ändring av gällande
bestämmelser; och får jag därför, med stöd av 16 § i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna
föranleda. >

840

15. Skrivelse till Konung-en angående orten för avtjänande av straffarbete
eller fängelse, ådömt till flottan hörande personal.

I detta ämne har militieombudsmannen den 9 mars 1916 till
Konungen avlåtit en så lydande skrivelse:

»Den av Eders Kungl. Maj:t den 17 december 1915 utfärdade förordning
om vad som bör iakttagas vid tillämpningen av vissa till krigslagstiftningen
hörande bestämmelser (militär bestraffningsförordning)
stadgar i § 29, att krigsman, som blivit dömd till straffarbete, som
enligt strafflagen för krigsmakten bör verkställas i militärhäkte, skall,
då för ändamålet avsett militärhäkte, där straffet kan på föreskrivet
sätt verkställas, icke är inrättat för ifrågavarande avdelning av krigsmakten,
undergå straffet i allmän straffinrättning. Beträffande fängelsestraff,
som enligt strafflagen för krigsmakten bör verkställas i militärhäkte,
stadgar § 30 i berörda förordning, att den straffskyldige, om
för ändamålet särskilt avsett militärhäkte icke är inrättat för ifrågavarande
avdelning av krigsmakten, skall undergå straffet i det häkte,
som eljest finnes vid vederbörande truppförband, skola, fästning, garnison,
station eller annan avdelning av krigsmakten, som den straffskyldige
tillhör; att, om den straffskyldige tjänstgör ombord å fartyg, han i fall,
som nu sagts, bör undergå straffet i militärhäkte vid någon av flottans
stationer; samt att, om till följd därav att straffet icke kan på föreskrivet
sätt verkställas i det ifrågavarande häktet eller på grund av
bristande utrymme eller annan orsak hinder möter för straffets verkställande
i sådant häkte, som förut nämnts, straffet skall avtjänas i
allmän straffinrättning.

Yad flottan angår finnes vid dess station i Stockholm ett mindre
häkte, där fängelsestraff av kort varaktighet undantagsvis verkställts,
men som för övrigt uteslutande användes för avtjänande av disciplinstraff.
Militärhäktet vid flottans station i Karlskrona torde däremot
vara av sådan beskaffenhet, att frihetsstraff kunna där verkställas i
större utsträckning. Om förhållandena vid sistnämnda militärhäkte har
emellertid stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona i ett
till mig avgivet utlåtande anfört, att på grund av det sedan längre
tid tillbaka rådande mobiliseringstillståndet vid stationen och det därav
föranledda stora antalet arrestanter flottans militärhäkte varit så starkt
anlitat för avtjänande av disciplinstraff, att utrymme saknats för att
därstädes även verkställa fängelsestraff, vadan till dylikt straff eller

341

straffarbete dömda militärpersoner överlämnats till Eders Kungl. Maj:ts
befall ningshavande i länet för straffens befordrande till verkställighet i
straffängelset.

Bestämmelserna att straffarbete eller fängelse, som enligt strafflagen
för krigsmakten borde verkställas i militärhäkte, under vissa
förutsättningar skall verkställas i allmän straffinrättning, torde, åtminstone
i fråga om fängelsestraff, kunna och möjligen även böra tolkas
så, att den straffskyldige skall överlämnas till allmän straffinrättning
först sedan det beträffande honom konstaterats, att straffet icke kan
avtjänas i militärhäkte. Av yttranden, fogade vid stationsbefälhavarens
vid flottans station i Karlskrona förenämnda utlåtande, och jämväl av
en till mig inkommen klagoskrift har jag även funnit, att i särskilda
fall menige, hörande till Göteborgs- eller Öresundsavdelningen av flottan,
översänts till Karlskrona för att i därvarande militärhäkte avtjäna
ådömt fängelsestraff, som dock icke kunnat där verkställas. Detta
förfaringssätt har givetvis medfört avsevärd transportkostnad, som kunnat
inbesparas i händelse straffet — med hänsyn till bristande utrymme i
nämnda militärhäkte — fått avtjänas i allmän straffinrättning närmast
den ort, där det varit lämpligast att avpollettera den straffskyldige,
och i det fall, som avses i den omförmälda klagoskriften, skulle genom
en sådan anordning även vunnits, att en tid av två dagar, som åtgått
för transport från Göteborg över Jönköping till Karlskrona av två
värnpliktiga, vilka för närvarande å straffängelset i Karlskrona avtjäna
dem av krigsdomstol ådömt fängelsestraff, fått beräknas såsom strafftid.

Då det bristande utrymmet i militärhäktet vid flottans station i
Karlskrona icke kan anses betingat av rent tillfälliga förhållanden och
annat frihetsstraff än arrest i regel icke lärer kunna verkställas i militärhäktet
vid flottans station i Stockholm, kan det måhända förtjäna att
tagas i övervägande, huruvida icke föreskrift borde utfärdas att för
avtjänande av straffarbete eller fängelse i allmän straffinrättning straffskyldig,
som tjänstgör ombord å fartyg, tillsvidare skall utan hinder
av bestämmelserna i §§ 29 och 30 i 1915 års militärbestraffningsförordning
överlämnas till vederbörande civil myndighet i ort, där avpollettering
lämpligen kan äga rum; och har jag därför, med stöd av
16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion, trott
mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende,
Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»

342

16. Skrivelse till Konungen angående innehållet av krigsdomares

diarium m. m.

I detta ämne har militieombudsmannen den 31 oktober 1916 till
Konungen avlåtit en skrivelse av denna lydelse:

> Enligt § 1 i den av Eders Kungl. Maj:t den 23 juli 1915 utfärdade
instruktion för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler åligger
krigsdomare bland annat att föra anteckningar enligt fastställt formulär
angående de framställningar om hållande av krigsrätt, som till honom
inkommit, samt i anledning därav vidtaga åtgärder. Formulär för
sådant diarium fastställdes därefter av Eders Kungl. Maj:t genom särskild
kungörelse den 31 december 1915, och visas av några exempel i
det kungörelsen bifogade formuläret, huru diariet skall föras. Däremot
synes någon bestämmelse icke hava meddelats i syfte att möjliggöra
en fortlöpande granskning av krigsdomarnas diarier. Sålunda saknas
föreskrifter motsvarande stadgandet i 137 § skiftesstadgan om insändande
till justitiekanslersämbetet av ordförandes i ägodelningsrätt dagbok
och i 9 § utsökningslagen om insändande till överexekutor av kronofogdes
och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål. Och av det sätt, varpå
exemplen i det fastställda formuläret blivit valda, lärer följa, att vissa
förhållanden av intresse vid en granskning av diariet icke varda däri
antecknade. I detta avseende må särskilt framhållas, hurusom av krigsdomarens
diarium icke framgår, huruvida tilltalad är häktad eller
intagen i förvarsarrest, i vilka fall enligt 15 § i lagen om krigsdomstolar
m. m. krigsrättens sammanträde skall utsättas att äga rum sist
inom åtta dagar från den dag, då krigsdomaren erhållit underrättelse
om åtalet. Vidare synes § 2 i förenämnda nådiga instruktion, jämförd
med 189 § strafflagen för krigsmakten, giva vid handen, att krigsrätten
i visst fall bör sammanträda redan inom fyra dagar, nämligen då befälhavaren
vid påkallande av krigsrättens sammanträde framhållit målets
brådskande beskaffenhet, men då en framställning av sådant innehåll
skett, erhåller anteckningen om målet i krigsdomarens diarium icke en
däremot svarande avfattning.

Utan att krigsdomarnas diarier insändas till någon central myndighet
kan emellertid en granskning av dem äga rum vid justitiekanslerns
och militieombudsmannens tid efter annan återkommande
besök. Vid en dylik granskning kan, om krigsrättsprotokollen samtidigt
äro tillgängliga, genom jämförelse med dessa protokoll visserligen

343

efterses, huruvida anmälda mål företagits till handläggning inom tid som
vederbort, men med hänsyn till krigsrättsmålens mängd torde en sålunda
anordnad granskning av diarierna bliva allt för tidsödande. Då lika
fullt en kontroll i nämnda hänseende torde vara lämplig, vill det synas
som borde krigsdomare vara skyldig att i diariet anteckna sådana förhållanden
som att tilltalad är häktad eller intagen i förvarsarrest; att
tilltalad, som varit häktad eller intagen i förvarsarrest, blivit av rätten
ställd på fri fot; att tilltalad, som fått vara på fri fot, av rätten förklarats
skyldig att träda i häkte; samt att befälhavare framhållit
brådskande beskaffenhet av anmält mål. För att anteckning att tilltalad
är häktad eller intagen i förvarsarrest i förekommande fall skall
kunna äga rum redan då målet införes i diariet synes vidare vara
nödigt att befälhavare, i händelse den, som skall rannsakas vid krigsrätt,
är häktad eller intagen i förvarsarrest, meddelar krigsdomaren
detta i remissen eller genom en vartdera fallet motsvarande påstämpling
av remisshandlingen.

Med anledning av bestämmelserna i 16 § av den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion har jag ansett mig böra anmäla
detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t.»

17. Skrivelse till Konungen angående inrättande av särskild krigsrätt för
avdelning av Första eller Andra livgrenadjärregementet, som är förlagd

vid militärskolan i Norrköping.

Härom har militieombudsmannen den 13 november 1916 till
Konungen avlåtit en så lydande skrivelse:

»Vid .inspektion den 14 juni 1916 av den till militärskolan i
Norrköping då förlagda avdelning av Andra livgrenadjärregementet
inhämtade jag, hurusom chefen för nämnda militärskola icke ägde
bestraffningsrätt i disciplinmål. Tidigare hade skolchefen haft sådan
rätt, enär förläggningen ansetts såsom detacherad trupp, men vid början
av innevarande år hade chefen för bemälda regemente förklarat, att
förläggningen icke skulle anses detacherad. Anledningen till regementschefens
åtgärd härutinnan kan icke antagas hava varit någon annan
än den, att, enligt grunderna i nu gällande strafflag för krigsmakten,
rätt att ålägga disciplinär bestraffning icke synes böra tillkomma befälhavare
för militärförläggning av stadigvarande egenskap, med mindre
han äger tillfälle att rådföra sig med auditör, men att chefen för den
avdelning av Första eller Andra livgrenadjärregementet, som på grund

344

av nådiga brevet den 10 juli 1891 förlägges till militäretablissementet i
Norrköping, icke bar biträde av auditör på platsen.

Den auditör, som förordnats att tjänstgöra vid förenämnda två
regementen och Östgöta trängkår, skall enligt nådiga brevet den 23 juli
1915 hava sin bostad i Linköping. Måhända kan han utan hinder
därav vara skyldig biträda chef för eventuellt detacherad avdelning av
något av nämnda truppförband med förläggning i Norrköping; auditören
skulle då enligt § 26 i gällande instruktion äga uppbära resekostnads-
och traktamentsersättning. En sådan tjänstgöring skulle
emellertid, då den att döma av det ringa auditörsarvodet icke lärer
hava tagits i beräkning vid bestämmandet av auditörens löneförmåner,
kunna bliva oskäligt betungande för honom, vartill kommer att anlitandet
av en i Linköping bosatt auditör vid handläggning av disciplinmål
vid militärskolan i Norrköping väl skulle föranleda avsevärd
tidsutdräkt.

För närvarande utövas den disciplinära bestraffningsrätten vid
militärskolan sålunda, att, sedan förhör hållits av skolchefen, protokollet
över förhöret insändes till regementschefen, som förordnar i ärendet
efter auditörens hörande. Regementschefen är härvid praktiskt taget
hindrad att, i händelse av behov, hålla supplerande förhör eller meddela
sig med den, som hållit förhöret vid skolan, innan regementschefen
fattar sitt beslut. Olägenheten av den nuvarande ordningen framträder
särskilt under tid, då vederbörande regemente med dess expedition är
förlagt till Malmslätt, medan auditören bor i Linköping, men även när
regementsexpeditionen är förlagd till Linköping är det helt visst förenat
med för stor omgång och — enligt vad ovan framhållits — även i
övrigt mindre lämpligt, att regementschefen har att i Linköping pröva
disciplinmål från militärskolan i Norrköping.

För att kunna bereda chefen för militärskolan i Norrköping biträde
av auditör — varefter förläggningen rimligtvis kommer att åter förklaras
vara att anse såsom detacherad trupp — torde annan utväg
icke lämpligen kunna anlitas än inrättandet av särskild krigsrätt för
den avdelning av Första eller Andra livgrenadjärregementet, som förlägges
i militäretablissementet i Norrköping. Enligt nådigt brev den
17 december 1915 inrättades särskild krigsrätt för den i Yarberg förlagda
avdelningen av Kronobergs regemente ändå att förläggningen
torde varit av rätt tillfällig art. Mera jämförligt med det ifrågavarande
fallet torde vara inrättandet av särskild krigsrätt i Landskrona
för därvarande avdelning av Skånska husarregementet, vilken sistnämnda
krigsrätt likaledes tillkommit enligt nådigt brev den 17 december 1915.

Framhållas må, att avståndet från Landskrona till Hälsingborg, där
Skånska husarregementets huvudstyrka är förlagd, något understiger
avståndet mellan Norrköping och Linköping. Då nu särskild krigsrätt
är inrättad för de för neutralitetsförsvaret avsedda avdelningar av armén
inom II. arméfördelningens inskrivningsområden, kunde måhända, i
händelse en sådan inrättas vid militärskolan i Norrköping, därjämte
förordnas att sistnämnda avdelningar av armén i stället skola lyda under
denna krigsrätt. Vid den ifrågasatta nya krigsrätten kunde sannolikt
krigsdomaren vid Första och Andra livgrenadjärregementenas samt
Östgöta trängkårs krigsrätter tjänstgöra i enahanda egenskap; och för
auditörsbefattningen torde utan svårighet kunna erhållas en i Norrköping
bosatt behörig person.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t.>

18. Skrivelse till Konungen angående understöd till åtskilliga
värnpliktigas familjer.

I detta ämne har militieombudsmannen den 14 november 1916
till Konungen avlåtit en så lydande skrivelse:

»I särskilda till riksdagens militieombudsman insända skrifter hava
landstormsmännen nr 516 27/1902 K. R. Kindblom, nr 90 54/1900 J. K.
Karlsson, nr 229 54/1900 E. E. Johansson och nr 356 54/1900 P. G. Westerholm,
samtliga tillhörande Östergötlands östra inskrivningsområde, anhållit
om militieombudsmannens bistånd för utbekommande av understöd åt
sökandenas familjer för tid, då sökandena fullgjort militärtjänstgöring. Till
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län ställda ansökningar
om understöd i dessa fall hava varit insända till chefen för Andra
livgrenadjärregementet men från regementsexpeditionen återställts med
förständigande att ansökningshandlingarna, såsom för sent inkomna till
expeditionen, författningsenligt icke kunde upptagas till behandling.

Kindblom har anfört, att han icke blivit underrättad, när hans
ansökan om familjeunderstöd senast skulle komma regementet tillhanda,
och att han icke kunnat söka förrän han fått inkallelseorder till landstormskaderövning,
vilken order icke kommit honom tillhanda förrän
omkring 8 dagar före inställelsedagen.

Uti infordrat yttrande har chefen för Andra livgrenadjärregementet
meddelat, att den tjänstgöring, till vilken Kindblom i egenskap
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 44

346

av landstormsman varit inkallad, utgjoifls av dels en landstormskaderövning
jämlikt lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att deltaga i
kaderövning vid landstormen och nådigt brev den 21 juni 1916, vilken
övning vid regementet pågått i 10 dagar från och med den 27 juli,
samt dels en landstormsövning enligt § 36 värnpliktslagen under 5
dagar med inryckning den 7 augusti samt utryckning den 13 i samma
månad; Och har regementschefen, under hänvisning till § 3 i förstnämnda
lag samt § 3 i förordningen den 10 juni 1912 angående tillämpning
av förordningen den 1 juni 1912 om understöd i vissa fall
åt värnpliktigs hustru och barn, därjämte anfört, att Kindbloms ansökning,
varå fattigvårdsdirektörens i Norrköping påskrift verkställts först
den 17 augusti eller således efter Kindbloms hemförlovning, följaktligen
inkommit för sent för att kunna bifallas, samt att stadgande ej förefunnes
att vederbörande rullförings- eller landstormsbefälhavare vid
varje inkallelse av värnpliktig skulle fästa dennes uppmärksamhet på
möjligheten att utfå familjeunderstöd, och att sådan åtgärd i allmänhet
icke heller ägt rum.

Kindblom har därefter uti avgivna påminnelser sökt göra gällande,
att fattigvårdsdirektören i Norrköping, till vilken ansökningen inkommit
den 2 augusti, bure ansvaret för, att ansökningen icke blivit i rätt tid
insänd till regementschefen. I detta hänseende har Kindblom åberopat
ett intyg av fattigvårdsdirektören Carl Landström av innehåll att en
ansökan om familjeunderstöd för Kindblom i början av augusti månad
inkommit till fattigvårdsbyrån i Norrköping för fattigvårdsdirektörens
påskrift men utan något som angav att handlingen skulle vidarebefordras,
varför densamma fått ligga i avvaktan på att den skulle efterhöras
av någon anhörig till sökanden såsom brukligt varit och vore i
lika fall; att då sedermera på samma sätt inkommit flera sådana ansökningshandlingar,
samt upplysning, vart handlingarna skulle sändas, förgäves
sökts hos pastorsexpeditionen, rullföringsexpeditionen tillfrågats
om saken; samt att denna expedition meddelat, att handlingarna finge
sändas dit, vilket ock genast skett.

Karlsson har anfört, att landstormsmannen nr 100 27/1902 Nilsson
tre veckor före utryckningsdagen av befälhavaren för landstormsområdet
nr 27 a erhållit den upplysningen att ansökningen om familjeunderstöd
kunde göras efter ankomsten till Malmslätt, samt att Karlsson, som
rättat sig efter nämnda upplysning, förty ansåge sig berättigad till
utfående av familjeunderstöd.

Karlsson synes icke hava deltagit i kaderövning utan endast i
landstormsövning.

347

Regementschefen har därefter uti infordrat yttrande hänvisat till
vad han anfört i fråga om Kindbloms ansökan samt bifogat ett
yttrande av landstormsområdesbefälhavaren, överstelöjtnanten C. W.
Lokrantz. I detta yttrande anföres, att landstormsmanneri Nilsson
någon tid före landstormsövningens början sökt överstelöjtnanten för
att förhöra sig angående eventuellt utgående familjeunderstöd till landstormsmännen
under kommande landstormsövning. Såvitt överstelöjtnanten
kunde erinra sig gällde frågan endast, huruvida familjeunderstöd
komme att utgå eller icke, och i förra fallet, av vem det
skulle utbetalas. Det vore möjligt, att överstelöjtnantens svar formulerats
så, att Nilsson därav fått den uppfattningen, som angåves i
Karlssons klagoskrift, detta så mycket mera som överstelöjtnanten då
och ända till dess han kom till Malmen den 12 augusti levde i den
tron, att landstormsmännens ansökningar om familjeunderstöd skulle
behandlas på samma sätt som ansökningar från de värnpliktiga, vilka
vore beordrade till de överstelöjtnanten underställda trupperna, eller
sålunda att ansökningarna skulle ingivas efter inryckningen till tjänstgöring
och utbetalas av regementets kassaförvaltning.

Johansson nämner i sin hit insända skrift, att han varit inkallad
till landstormsövning; någon omständighet till förklaring att hans
ansökan om familjeunderstöd icke inkommit inom tid, som avses i § 3
av förordningen den 10 juni 1912, har han icke uppgivit.

Westerholm, vilken likaledes uppgivit sig hava varit inkallad till
landstormsövning, har dels åberopat vad Kindblom anfört dels ock
förklarat, att han icke vore orsak till att hans ansökan om familjeunderstöd
blivit försenad. Hur och när sådant understöd skulle sökas,
hade icke på något sätt tillkännagivits förrän på kvällen den 8 augusti
då chefen för 2. landstormskompaniet tillkännagivit, att, för den
händelse någon ville söka familjeunderstöd, formulär funnes på kompaniet.

Jämväl beträffande Johanssons och Westerholms ansökningar har
chefen för Andra livgrenadjärregementet uti infordrade yttranden åberopat
vad han anfört i anledning av Kindbloms skrift. I

I en den 21 september 1916 hit inkommen skrift har värnpliktige
nr 240 13/1911 Elowsson, under uppgift att han fullgjorde 25 dagars
reservtruppövning vid Wendes artilleriregemente — framhållit att beträffande
familjeunderstöd upplysts, att ansökan därom skulle varit
inlämnad förut; varest den skulle varit inlämnad hade man emellertid
icke vetat. Detta hade varit en stor missräkning för dem, som hade
familj och hyst den uppfattningen, att man skulle på respektive batterier

348

göra ansökan om familjeunderstöd i likhet med vad som skett under
mobiliseringarna. I kungörelserna angående inryckningen hade icke
funnits angivet, huru understöd skulle sökas.

Vidare hava värnpliktige nr 390 21/1908 K. Vinblad och nr 646
2/1914 E. H. Bergh i skrivelse den 7 oktober 1916 påkallat militieombudsmannens
hjälp för utfående av familjeunderstöd för tiden den
18 september—den 14 oktober, varunder de fullgjorde reservtruppövning
vid Wendes artilleriregemente; Och hava de uppgivit, att 4e ingivit
ansökningar om sådant understöd; att regementschefen emellertid icke
velat tillstyrka deras ansökningar i vidare mån än så vitt anginge
tiden från och med den dag, då de inlämnats, men att viss tid för
inlämnandet ej varit kungjord vid regementet.

Uti infordrat yttrande över sist återgivna framställningar har
chefen för bemälda artilleriregemente erinrat, att inkallelse till tjänstgöring
skedde av rullföringsbefälhavaren och ej genom regementschefen,
vadan regementschefen alltså ej visste (namnligen), vilka komme i tjänst
vid olika tider. Att regementschefen ej hade skyldighet att vidtaga
åtgärder för att upplysa de värnpliktiga före inryckningen till tjänst
angående sättet för understöds sökande vore därför naturligt. Regementschefen
hade emellertid å regementsorder anbefallt, att värnpliktiga
efter sitt inträde i tjänst vid regementet skulle av batterichef eller
batteriadjutant bliva underrättade om hithörande saker, och att så
skedde framginge även av ett bifogat yttrande från batteriadjutanten
vid 12. batteriet. Regementschefen tilläde, att det syntes honom vara
synnerligen önskvärt att så ordnades, att rullföringsbefälhavarna hade
sig ålagt att uti inkallelsekungörelse även införa lämpligt utdrag ur
förordningen angående familjeunderstöd.

Med anledning av en utav värnpliktige nr 448 64/1912 Olof Bernhard
Lagergren från S:t Ibbs socken till chefen för Göta ingenjörkår
ingiven och sedermera till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Malmöhus län översänd ansökning om familjeunderstöd enligt förordningen
den 1 juni 1912 beslöt Eders Kungl. Maj:ts bemälde befallningshavande
genom resolution den 9 oktober 1916, att dylikt understöd
skulle, jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 17 september 1914
utgå med visst belopp jämte angiven förhöjning för tid, varunder
Lagergren deltoge i reservtruppövning eller landstormsövning. I en
därefter till militieombudsmannen insänd skrift har Lagergren hemställt,
huruvida han icke möjligen kunde vara berättigad till familjeunderstöd
från och med inryckningsdagen, den 18 september. Sedan chefen för

349

Göta ingenjörkår uti infordrat yttrande meddelat, att enligt kårexpeditionens
diarium Lagergrens ansökan om familjeunderstöd ingivits till
expeditionen den 30 september 1916, kar Lagergren uti avgivna påminnelser
anfört att han icke förrän den dag, då han inlämnade sin
ansökan, haft vetskap om förordningen den 1 juni 1912 om familjeunderstöd.
Enligt kompaniadjutantens uppgift skulle militärbefälet ej
varit skyldigt att därom upplysa de värnpliktiga, emedan kungörelse i
ämnet blivit uppläst i kyrkorna. Lagergren hade emellertid förvissat
sig om, att någon sådan kungörelse icke förekommit i S:t Ibbs kyrka
eller offentliggjorts på annat sätt. Att så ej heller skett på andra
platser bevisades därav, att samtliga till tjänstgöring inryckta, som
förut varit berättigade till familjeunderstöd, förlitat sig på att samma
förordning gällde som vid mobilisering, och att direkt ansökan icke
behövdes utan understöd skulle utgå som vid föregående period så fort
anmälan gjorts om inryckning till förnyad tjänstgöring.

I en till Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Östergötlands
län ställd ansökan begärde värnpliktige nr 427 24/1912 Kari Helmer
Axén, som synes hava varit inkallad till reservtruppövning vid Göta
ingenjörkår med inryckning den 18 september 1916 och utryckning
den 14 följande månad, familjeunderstöd enligt förordningen den 1
juni 1912. Sedan dylik ersättning till visst belopp för varje tjänstgöringsdag
medgivits genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
resolution den 6 oktober 1916, har Axén i en hit insänd skrift förmält,
att understöd icke utbetalts för längre tid än från och med den
3 till och med den 14 berörde oktober och sålunda icke för tiden från
och med inryclcningsdagen den 18 föregående september. Enligt meddelande
från kompaniexpeditionen skulle understöd utgå endast från
och med den dag, då ansökningen inkommit till kårexpeditionen. Att
Axéns ansökan blivit försenad hade emellertid berott på, att den blivit
liggande på kompaniexpeditionen innan den blivit behandlad samt icke
godkänts förrän Axén två gånger sänt ansökningen från Karlsborg till
Linköping för att få påskrift av pastor och fattigvårdsstyrelsens ordförande,
vilket tagit några dagar i anspråk. På vederbörande kompanibefäl
hade alltså berott, att ansökningen blivit försenad.

Chefen för Göta ingenjörkår, vilkens yttrande infordrats i detta
ärende, har insänt och åberopat ett yttrande av chefen för 6. kompaniet,
vid vilket Axéns reservtruppövning ägt rum. I detta yttrande
meddelas, att Axéns ansökan, då den först ingavs, saknade intyg
av präst och fattigvårdsstyrelsens ordförande, varför Axén anmodades

350

att låta fullständiga ansökningen med dylika intyg. Han hade därpå
inlämnat ansökningen försedd med intyg av präst. Då den fortfarande
saknade intyg av fattigvårdsstyrelsens ordförande, hade Axén åter
anmodats att låta fullständiga densamma. Intyget från sistnämnda
myndighet vore daterat Linköping den 30 september 1916. Den därmed
fullständigade ansökningen hade enligt påskrift inkommit till kårexpeditionen
den 3 oktober 1916. Tidpunkten, då Axén först inlämnade
sin ofullständiga ansökan, erinrade sig icke kompanichefen, men dåvarande
kompaniadjutanten påstode, att det ej varit den 18 september,
då den vord daterad, utan först senare. Enär anskaffandet av de
nämnda intygen ej torde kunna åläggas kompanichef och återlämnande
av felaktig handling för rättelse vore föreskriven i I. Exp. § 2 mom. 3,
bestredes Axéns påstående att ansökningens försenande berott på vederbörande
kompanibefäl.

* *

Att i samtliga här ovan omnämnda fall på sökandena själva
berott, att ansökningarna om familjeunderstöd icke inkommit inom tre
dagar efter den fastställda inryckningsdagen, lärer vara påtagligt.
Likväl synes kunna ifrågasättas, huruvida icke tilläventyrs av nåd
skulle kunna förklaras, att den omständigheten, att ansökningarna om *
familjeunderstöd icke inkommit inom föreskriven tid, icke skall utgöra
hinder för utbetalande till varje särskild sökandes hustru, därest hon
eljest finnes vara därtill författningsenligt berättigad, av dylikt understöd
för hela den tid, under vilken mannen fullgjort här ovan avsedd
tjänstgöring. I någon mån torde till sökandenas förmån böra fästas
nådigt avseende därå, att skiljaktiga bestämmelser meddelats å ena
sidan i fråga om familjeunderstöd vid fredstjänstgöring och å den
andra beträffande understöd i vissa fall åt sådan värnpliktigs familj,
som fullgör tjänstgöring till rikets försvar. Sannolikt hava samtliga
sökandena en eller flera omgångar deltagit i tjänstgöring av sist omförmälda
beskaffenhet, och det lärer knappast kunna vara att förvänta,
att personer i den samhällsklass, som sökandena synas tillhöra, skola
kunna icke blott särskilja de olika slagen av tjänstgöring utan även
känna de olika bestämmelser, som i avseende å familjeunderstöd gälla
vid vartdera slaget av tjänstgöring.

Möjligen förtjänar tagas i övervägande, om icke sagda skiljaktigheter
kunde avlägsnas, åtminstone så till vida att tiden, inom vilken
understöd skall sökas, bleve densamma för båda fallen, varvid bestäm -

mel8en i avseende å den s. k. krigstjänstgöringen såsom medgivande
en längre frist för ansökningens ingivande, torde få anses lämpligare.

Till avsevärd lättnad för de värnpliktiga skulle helt visst även
lända om, såsom chefen för Wendes artilleriregemente framhållit, de
värnpliktiga genom inkallelsekungörelserna erinrades om bestämmelserna
angående familjeunderstöd.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t.»

19. Skrivelse till Konungen angående vissa bestämmelser i reglementet för
Sveriges frivilliga motorbåtskår den 11 juni 1915.

I detta ämne har militieombudsmannen den 16 december 1916
till Konungen avlåtit en skrivelse av följande lydelse.

»Det av Eders Kungl. Maj:t den 11 juni 1915 givna nådiga
reglemente för Sveriges frivilliga motorbåtskår innehåller i § 18 mom. 1
andra stycket den bestämmelse att drivmedel för motorbåtarna tillhandahålles
eller bekostas av kronan såväl under krigstjänstgöring som
ock vid sådan fredstjänstgöring, vartill medlem av kåren enligt § 5
mom. 3 förbundit sig. Kårmedlems föi’bindelse i sistnämnda hänseende
omfattar skyldighet att under den tid av minst fyra år, varunder han
vid inträde i motorbåtsflottilj förbundit sig att tillhöra kåren, stå till
Eders Kungl. Maj:ts förfogande — motorbåtsägare med sin i kårens
rullor inskrivna båt med eller utan besättning — för militära övningar
inom vederbörande flottiljs verksamhetsområde vartannat kalenderår
under högst tio dagar, fördelade på högst tre perioder samt för varje
gång förlagda inom viss av kårstyrelsen på förslag av vederbörande
flottiljstyrelse bestämd seglationsperiod. Kårmedlemmarnas skyldighet
att i minsta detaljer känna farvattnet en var inom visst bestämt område
nödvändiggör emellertid ofta upprepade motorbåtsfärder inom
respektive område och för vinnande och vidmakthållande av erforderlig
kännedom om just detta område äro de övningar, som, omförmälas i
§ 5 mom. 3 av reglementet, helt visst långt ifrån tillräckliga. Då
kårmedlemmarna alltså hava att underkasta sig avsevärda uppoffringar
av tid och kostnader för sin utbildning, synes det icke vara obilligt
att kronan tillhandahåller eller bekostar drivmedel jämväl vid de färder
till och från samt inom tjänstgöringsområdet, som kårmedlem för sin
utbildning företager mellan de obligatoriska övningarna, eller att

352

erforderliga drivmedel för sådana färder åtminstone tillhandahållas av
kronan till självkostnadspris. Erforderlig kontroll synes kunna vinnas,
om rekvisitionerna attesteras av ledamot i flottiljstyrelse på grundval
av anteckningarna i vederbörande kårmedlems loggbok.

Enligt § 14 av reglementet äga kårmedlemmarna under tjänstgöring
inom kåren viss inbördes tjänsteställning, och erhålles underlöjtnants
tjänsteställning vid inträde i kåren. Då särskilda kvalifikationer
icke äro stadgade för vinnande av inträde i kåren samt ägandet
av en motorbåt utan förmåga att föra densamma knappast torde
böra berättiga till tjänsteställning, kan ifrågasättas, om ej vissa kompetensprov
böra uppställas för erhållande av den nyssnämnda tjänsteställningen.

Reglementet förutsätter i § 5 att kårmedlems motorbåt skall
vara sjöduglig och fylla av kårstyrelsen fastställda fordringar. Med
hänsyn till den tjänstgöring, som kan ifrågakomma, torde som ett
önskemål kunna framhållas, att båtarna äro av en enhetlig typ eller
att endast ett fåtal typer förekomma. Möjligen kan detta önskemål
främjas genom åtgärder från det allmännas sida, exempelvis premiering
av lämpliga typer.

Då de frivilliga motorbåtsflottiljerna hava en betydelsefull uppgift
samt organisationen av desamma därför torde böra stödjas och
stärkas, har jag med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion trott mig böra anmäla detta ärende
hos Eders Kungl. Maj:t.»

Anmärkningar beträffande tillämpningen av lagen den 23
oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången

därstädes.

1. Om beräkningen av tiden, inom vilken rannsakning med häktad
eller i förvarsarrest intagen person skall företagas.

I 15 § lagen om krigsdomstolar m. m. den 23 oktober 1914
stadgas, att, då rannsakning med häktad eller i förvarsarrest intagen
person skall förekomma inför krigsrätt, sammanträdet skall utsättas
att hållas sist inom åtta dagar från den dag, då krigsdomaren erhållit
underrättelse om åtalet. Frågan om beräkningen av sålunda stadgad tid
för rannsaknings företagande har varit föremål för tvekan i ett ärende,
som i anledning av anmärkning vid fångförteckningar från ett militärhäkte
kommit under militieombudsmannens prövning.

Enligt inkomna fångförteckningar för första kvartalet 1916 hade
volontären H. den 8 januari 1916 genom kronobetjäningens försorg
införpassats till vederbörande regemente på grund av rymning och
samma dag insatts i förvarsarrest. Först den 20 nämnda månad inställdes
H. inför regementets krigsrätt, som samma dag dömde honom
för första resan rymning m. m. till disciplinstraff av sträng arrest i
sex dagar. Sedan militieombudsmaunen i skrivelse till regementschefen
anhållit om meddelande om anledningen till dröjsmålet med H:s inställande
inför krigsrätten, anförde regementschefen uti avgivet yttrande,
att förhör med H. ägt rum den 9 januari och att regementschefens
resolution, att målet skulle överlämnas till krigsrätt, torde hava meddelats
den 10 januari. Enligt anteckning i regementsexpeditionens
postbok hade handlingarna i målet avgått till krigsdomaren den 11
januari. I övrigt hänvisade regementschefen till ett av krigsdomaren
avgivet yttrande.

Krigsdomaren, som var bosatt i den stad, vilken utgjorde regementets
förläggningsort, anförde för sin del bland annat följande.
Enligt det av honom förda diarium hade framställningen om utsättande

Militieombitdsmannevs ämbetsbercUtelse. År.

354

av krigsrätt för behandling av målet mot H. inkommit den 15 januari
1916; och efter samråd med regementschefen utsattes målet att förekomma
inför regementskrigsrätten den 20 samma månad, till vilken
dag ett förut handlagt mål uppskjutits. Någon skriftlig framställning
om krigsrätt angående H. tunnes icke, utan utgjordes handlingarna
angående honom av

l:o) ett protokoll fört vid förhör med H. den 9 januari 1916,

2:o) en anmälan från H:s kompanichef angående brotten, dagtecknad
den 15 samma månad, och

3:o) ett utdrag ur regementets straffregister rörande H., dagtecknat
den 17 nämnda januari.

Då krigsdomaren sammanställde sagda handlingars innehåll och
data med vad regementschefen i skrivelse till krigsdomaren i anledning
av anmärkningen vid fånglistgranskningen anfört, komme krigsdomaren
till följande sannolika förmodanden. Förhörsprotokollet hade från
regementsexpeditionen avsänts med posten den 11 januari och kommit
krigsdomaren till hända den 12 januari. Vid mottagandet hade han
satt sig i telefonförbindelse med regementsexpeditionen och påpekat,
att förhörsprotokollet icke innehölle någon av vederbörande befäl lämnad
uppgift om vare sig rymningsbrottet eller de förskingrade persedlarna,
utan endast H:s egna uppgifter, samt att förhörsprotokollet ensamt
därför icke kunde bilda underlag för rannsakningen med H., utan att
någon officiell uppgift om, när H. avvek och återkom, samt om de
förskingrade persedlarna vore nödvändig; varjämte krigsdomaren torde
hava hänvisat till bestämmelserna i 9 § 2 stycket av militär bestraffningsförordning.
1 Den 15 januari hade därpå, sannolikt genom en
ordonnans, tillställts krigsdomaren kompanichefens anmälan. Krigsdomaren
hade då, ehuru straffregisterutdraget fortfarande saknades,
ansett sig kunna efter samråd med regementschefen, utsätta tid för
målets handläggning inför krigsrätten. Om, mot krigsdomarens förmodan,
eu framställning per telefon den 10 januari skulle hava hos
honom gjorts angående krigsrätt för behandling av målet mot H., hade
krigsdomaren därpå endast kunnat svara, att framställningen måste
vara åtföljd av de i 9 § 2 stycket av militär bestraffningsförordning
föreskrivna handlingarna, och att krigsdomaren därförutan icke kunde
taga någon befattning med saken. Men även om man ansåge fram 1

Det åsyftade stadgandet lyder: »Då mål hänskjutes till krigsrätt, skall den befälhavare,
som föranstaltar om krigsrättens sammankallande, samtidigt till rättens ordförande överlämna
bestyrkt avskrift av förhörsprotokollet och angivelseskriften eller den anmälan rörande brottet,
■som eljest avgivits, ävensom utdrag av det militära straffregistret rörande den tilltalade.»

ställning om krigsrätt gjord hus krigsdomaren den 12 januari, då förhörsprotokollet
sannolikt kommit honom tillhanda, hade krigsrätten i
allt fall blivit utsatt att hållas inom laga tid eller åtta dagar från det
framställningen gjordes.

I skrivelse till krigsdomaren anmärkte därefter militieombudsrnannen
dels att den omständigheten, att den militäre befälhavaren vid
framställning om utsättande av krigsrättssammanträde underlåtit att i
enlighet med stadgande i en administrativ förordning bifoga vissa handlingar,
icke kunde föranleda därtill, att krigsrättens sammanträde utsattes
inom annan tid än den, som i lag vore föreskriven, dels ock
att, då krigsdomaren senast den 12 januari 1916 fått underrättelse om
åtalet mot H., krigsdomaren bort utsätta krigsrättens första sammanträde
att hållas senast den 19 i samma månad med tillämpning av den
allmänna uppfattningen av motsvarande bestämmelse i förordningen
den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken häktad person bör
ställas inför rätta.

Till bemötande av den sålunda framställda anmärkningen anförde
krigsdomaren i ett nytt yttrande följande. På grund av vissa av
regementschefen lämnade uppgifter hade krigsdomaren såsom »sannolik
förmodan» uttalat, att förhörsprotokollet rörande H. inkommit till
krigsdomaren den 12 januari 1916. Det gåves dock, såsom han vid
närmare eftertanke funnit, åtskilliga omständigheter, som talade mot
sannolikheten av denna förmodan. Den 14 januari hade hållits krigsrätt
vid regementet. Om krigsdomaren dessförinnan i någon form
erhållit underrättelse, att rannsakning med H. påkallades, skulle krigsdomaren
helt säkert hava utsatt målet angående honom till sagda 14
januari. Det hade upprepade gånger förekommit, att skrivelser, som
från regementsexpeditionen uppgivits vara till krigsdomaren avsända
viss dag, icke kommit honom tillhanda — d. v. s. icke åtföljt hans
post — nästpåföljande dag utan först senare ankommit till honom.
Slutligen förefölle det krigsdomaren mindre troligt att han, därest förhörsprotokollet
kommit honom tillhanda den 12 januari, skulle hava i
sitt diarium antecknat framställningen om krigsrätt gjord först den 15
januari. Emellertid vore det, enligt krigsdomarens mening, i förevarande
fall likgiltigt, om underrättelsen om åtalet givits honom den
12 eller den 15 januari. I vilket fall som helst hade krigsrättens
sammanträde blivit utsatt att hållas inom åtta dagar från den dag, då
krigsdomaren erhållit underrättelse om åtalet. Krigsdomaren kände ej
till den allmänna uppfattningen av den motsvarande bestämmelsen i
förordningen den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken häktad

person bör ställas inför rätta. Men stadgandet i 15 § lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes den 23 oktober 1914 syntes honom
fullt klart. Ordföranden i rådstuvurätten i den ovan åsyftade staden
hade ock för krigsdomaren uppgivit, att han mångfaldiga gånger utsatt
rannsakning med häktad person att hållas på åttonde dagen från det
anmälan om häktningen till honom inkom, utan att detta någonsin
föranlett anmärkning från vare sig justitiekanslern eller justitieombudsmannen.

Uttrycket »åtta dagar» användes som bekant i talspråk och även
i skrift ofta för att icke säga oftast såsom beteckning för en tidrymd
av en vecka eller sju dagar. Då detta uttryck eller något därmed
besläktat förekommer i lagstil, åtföljes det stundom av ett förtydligande
tillägg. Detta var exempelvis händelsen i 25 kap. 1 § rättegångsbalken
i 1734 års lag, där det hette att den med häradsrätts dom
eller utslag i huvudsaken missnöjde ägde vädja antingen genast eller
sist innan åttonde dagen gått till ända, den inräknad då domen föll.
Då i 15 § av samma kapitel stadgades, att vad mot rådstuvurätts dom
skulle erläggas inom klockan tolv å åttonde dagen, den dag inräknad,
då domen föll, kan man, om man så vill, i den här införda ytterligare
tidsbestämmelsen, enligt vilken vadetiden utgick klockan tolv å
åttonde dagen, spåra eu erinran om det förhållande, att rådstuvurätten
i regel hade sammanträde den tid, då vad senast kunde erläggas.

1 andra fall lämnar bestämmelsen om tiden för rådstuvurätts sammanträden
tydligt svar på frågan, vad uttrycket åtta dagar betyder. När
sålunda i fråga om rättegångsordningen vid rådstuvurätt i 14 kap.

2 § rättegångsbalken stadgas, att, sedan käranden vid offentligt upprop
skriftligen ingivit sitt käromål, rätten skall, om svaranden då är tillstädes,
därå skriva, att han åtta dagar därefter svara skall, och att.
om svaranden då alldeles utebliver eller han kommer oberedd, utan
laga ursäkt, upprop i saken åter skall äga rum åtta dagar därefter,
lärer det falla av sig självt att uttrycket »åtta dagar», ehuru någon
förklaring om tidens beräkning icke tillfogats, betyder en vecka. Över
huvud taget torde ock kunna påstås, att uttrycket bör fattas på samma
sätt överallt där det förekommer i våra äldre lagar. Då i förordningen
den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken häktad person bör
ställas inför rätta, den föreskrift lämnades, att rannsakningen över häktad
person, som inför stadsdomstol ställes för rätta, bör företagas sist inom
åtta dagar från den dag, då arresteringen med orsaken därtill blivit hos
domaren behörigen anmäld, så framt den häktade till staden ankommit.

räknade lagstiftaren helt visst med det förhällandet, att rådstuvurätt
har ordinarie sammanträde en gäng i veckan; längre uppskov med
första rannsakningens företagande än en vecka skulle därför icke kunna
vara erforderligt.

[ nyare lagar hava emellertid i liknande sammanhang andra uttryck
kommit till användning. Stadgandet ill kap. 5 § rättegångsbalken
att till rådstuvurätt stämmes åtta dagar förut — beträffande vilket
stadgande gällde eu anmärkning i justitieombudsmannens ämbetsberättelse
till 189(1 ars riksdag, att det var lämnat obestämt, huruvida
delgivningsdagen och inställelsedagen skulle inräknas i de stadgade
stämningstiderna och att denna brist i både teori och praxis givit
anledning till olika meningar — har i lagen av den 10 juli 1899
ersatts med ett stadgande om delgivning sist å åttonde dagen före inställelsedagen,
varigenom angivits att delgivningsdagen men ej inställelsedagen
skall inräknas. Och i lagen den 14 juni 1901 har beträdande
tiden för vads erläggande — utan någon förändring i sak — stadgats,
att vad skall anmälas i stad före klockan tolv å sjunde dagen och å
landet sist å sjunde dagen från den dag, då utslaget gavs. Möjligen
kunde härav dragas den slutsats, att i den i 1914 års lag om krigsdomstolar
m. in. förekommande bestämmelse, att sammanträde skall
hållas sist inom åtta dagar frän den dag, då krigsdomaren erhållit
underrättelse om åtalet, uttrycket »åtta dagar» icke såsom i 1810
års förordning bör anses betyda en vecka utan betyder en dag över
en vecka.

En sådan slutsats skulle dock säkerligen vara förhastad. Enligt
vad Kungl. Maj:ts proposition till 1914 års senare riksdag med förslag
till, bland annat, lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes
giver vid handen tillkom nämligen det ifrågavarande stadgandet efter
en framställning av justitieombudsmannen till Kungl. Maj:t, däri påpekades,
att angående den tid, inom vilken krigsdomstol skulle anställa
rannsakning med häktad, i då gällande krigslagstiftning icke funnes
meddelad föreskrift, motsvarande den bestämmelse som i nämnda hänseende
funnes stadgad i förordningen den 10 april 1810 i fråga om
rannsakning inför rådstuvurätt och häradsrätt. När ordalagen i nämnda
förordning i vad den angår rannsakning inför rådstuvurätt därefter
upptogos i 15 § av 1914 års berörda lag, lärer man hava fullt fog för
det antagande, att de i det senare lagrummet hava samma betydelse
som i det förra. Anmärkas må ock att justitieombudsmannen i sin
omförmälda framställning förklarat, att man syntes kunna utgå ifrån
att med en bestämmelse i 1868 års förordning om krigsdomstolar

meningen varit, det krigsdomstol i avseende å tiden för rannsakning
skulle vara likställd med rådstuvurätt.

Något rättsfall rörande tolkningen av anförda bestämmelse i
1810 års förordning är icke känt. Däremot föreligger från senare tid
ett rättsfall rörande bestämmelsen i 8 kap. 1 § giftermålsbalken att i
stad äktenskapsförord skall till rätten ingivas inom åttonde dagen
sedan vigsel skett. Efter det i ett fall, där vigsel ägt rum lördagen
den 22 februari 1913 och ett av de sammanvigda makarna upprättat
äktenskapsförord ingivits till Stockholms rådstuvurätt måndagen den
3 påföljande mars, hustrun i mannens konkurs sökt undansätta henne
på grund av äktenskapsförordet tillhörig enskild egendom, förklarade
rådstuvurätten i dom den 27 januari 1916 — med två röster mot en
— att tiden, inom vilken det ifrågavarande äktenskapsförordet skolat
till rätten ingivas, utgått lördagen den 1 mars 1913. I denna dom
fann Svea hovrätt enligt dom den 28 juli 1916, meddelad utan meningsskiljaktighet,
ej skäl att göra ändring.1 Att med tidsbestämningen i
1810 års förordning och 15 § lagen om krigsdomstolar »sist inom åtta
dagar från» avsetts något annat än med nyss anförda uttryck i 8 kap.
1 § giftermålsbalken »inom åttonde dagen sedan» lärer väl icke kunna
antagas. I det ena fallet såväl som i det andra bör därför utgångsdagen
medräknas.

Med hänsyn till kortvarigheten av de straff, som i allmänhet
åläggas av krigsdomstolarna, betyder förlängning med en dag av häktningstid
eller tid för förvarsarrest påtagligen jämförelsevis mer än
motsvarande förlängning av häktningstid för den, som åtalas vid underrätt
i stad.

2. Om verkställighet av disciplinstraff, alagt genom krigsrätts utslag’.

Enligt 153 § i 1881 års strafflag för krigsmakten gällde, att
disciplinstraff, som blivit av befälhavare ålagt, skulle genast verkställas,
där så kunde ske. För det fall, att disciplinstraff ålagts av krigsrätt,
fanns ej någon motsvarande regel utan måste, även om den dömde
hölls häktad, med straffets verkställande anstå till dess utslaget vunnit
laga kraft. Genom lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i
vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, inträdde
en förändring härutinnan. Utslag, varigenom arrest ådömts, skulle

Se Svensk Juristtidning, arg. 1916, s. 384 f.

enligt denna lag, ändå att utslaget icke ägde laga kraft, genast ga i
verkställighet, därest den dömde förklarat sig nöjd med utslaget och
villig att undergå den ådömda bestraffningen. Nöjdförklaring skulle
avgivas i vittnens närvaro, om den dömde hölls i militärhäkte, inföi
den befälhavare, som hade uppsikt över häktet, om han hölls i annat
häkte, inför tillsyningsmannen eller föreståndaren därstädes. Vid lansfängelse
kunde dock nöjdförklaring upptagas även av Konungens befallnin"skavande.
Hölls den dömde icke häktad, skulle nöjdförklaringen
i vittnens närvaro avgivas inför den militärbefälhavare, som hade att
befordra straffet till verkställighet. För det fall, att den dömde hölls
häktad, var ytterligare stadgat, att nöjdförklaringen icke skulle galla,

där ej vid tiden för dess avgivande utslaget eller rättens eller domarens

bevis om den ådömda bestraffningen och den utgång i övrigt, målet
såvitt den dömde rörde genom utslaget erhållit, kommit den myndighet
tillhanda, som hade uppsikt över häktet, samt den dömde före den
da" då förklaringen avgavs, och efter den dag, då utslaget för honom
vid rätten avkunnades eller, om det ej sålunda avkunnades, hlev
honom annorledes delgivet, inom fängelset haft betänketid under två

dagar i följd. . „ , o1 ,

Sedan nämnda lag av år 1909 trätt i kraft gällde sålunda, att

medan disciplinstraff, ålagt av befälhavare, genast skulle befordras till
verkställighet, sådant straff, där det ålagts av domstol, icke kunde
verkställas med mindre utslaget ägde laga kraft, eller ock den domde
avgivit nöjdförklaring. Enligt såväl Kungl. Maj:ts proposition till
1914 års senare riksdag med förslag till, bland annat, lag om kngsdomstolar
och rättegången därstädes, som lagutskottets första utlåtande
i anledning av samma proposition skulle denna ordning^ komma att
bibehållas. Men då kamrarna vid behandling av sagda utlåtande fattat
skiljaktiga beslut ifråga om disciplinstraffens anordnande och utskottet
i anledning därav hade att avgiva förslag till sammanjämkning, anförde
utskottet i avgivet memorial, jämte det utskottet föreslog bestämmelser
om ådömande av disciplinstraffen skärpt arrest och sträng
arrest tillika, att utskottet ansett särskild bestämmelse böra inforas
därom, att disciplinstraff, som ådömdes av krigsrätt, i regel finge verkställas
genast utan hinder av anförda besvär. I enlighet med utskottets
hemställan tillkom därefter följande i sista stycket av 82 § lagen om
krigsdomstolar m. m. upptagna bestämmelse: .

»Har någon genom krigsrätts utslag blivit fälld till disciplinstraff,
då må, utan hinder av anförda besvär, straffet genast befordras till
verkställighet; såvida den dömde ej tillika blivit fälld till annat frihets -

360

straff eller till böter och detta straff enligt strafflagen för krigsmakten
skall förenas med disciplinstraffet.»

Närmaste anledningen till denna bestämmelse är sannolikt att
söka däri, att på grund av den nya lagstiftningen om disciplinstraff
kunde förväntas att sådant kornme att ådömas av krigsrätt i åtskillig
fall, där straffet enligt dittillsvarande rätt ålagts av befälhavare, och
att för upprätthållande av tukt och disciplin inom krigsmakten kunde
vara lika viktigt att disciplinstraff skyndsamt verkställdes, av vem än
de ålagts.

De i 1909 års lag angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, upptagna bestämmelser
om nöjdförklaring beträffande arreststraff, vilka ju meddelats även för
sådana fall, då arreststraff ålagts av annan domstol än underdomstol
vid krigsmakten, lämnades emellertid oförändrade. Detta förhållande
synes liava givit anledning till tvekan. Knappt hade den nya lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes med 1916 års ingång trätt
i kraft förrän från flera håll till militieombudsmannen inkommo förfrågningar,
huruvida nöjdförklaring i enlighet med 1909 års lag fortfarande
borde upptagas beträffande krigsrätts utslag, varigenom arrest
ålagts. På dylika förfrågningar har militieombudsmannen icke kunnat
giva annat svar än att, då nöjdförklaring enligt 1909 års lag innebure
att den dömde avstode från rätten att anföra besvär mot ett utslag,
vilket i följd härav finge verkställas, men verkställighet enligt 82 °§
lagen om krigsdomstolar m. m. finge äga rum även om den dömde
anfört besvär över utslaget, nöjdförklaring beträffande krigsrätts utslag,
varigenom allenast disciplinstraff adömts, icke vidare borde avvaktas
innan utslaget befordrades till verkställighet.

Vid granskning av fångförteckningar, som från militärhäkten inkommit
till militieombudsmannen, och jämväl under militieombudsmannens
ämbetsresor har iakttagits, att militära befälhavare även efter
1916 års ingång ofta upptagit nöjdförklaring i fråga om arreststraff.
Detta har förekommit jämväl i fall, då den dömde hållits häktad;
antagandet att nöjdförklaring borde avvaktas har i dylika fall medfört
att den dömde icke fått börja avtjäna straffet förrän efter utgången av den
i 1909 års lag stadgade betänketid. Svar på framställda anmärkningar
hava^ givit vid handen att den nya bestämmelsen i ämnet, där missförstånd
om dess förhållande till 1909 ars lag- icke förelegat, varit för
vederbörande befälhavare obekant.

I ett fall har emellertid framställd anmärkning mot dröjsmål
med verkställighet av disciplinstraff, ålagt genom krigsrätts utslag,

mötts med den invändning, att bestämmelsen i 82 § lagen om krigsdomstol
in. in. icke vore ovillkorlig; där heter icke att krigsrätts utslag''
skall verkställas, utan att det må verkställas. Invändningen må i
och för sig vara oemotsäglig; icke desto mindre är upptagande av nöjdförklaring
i fall, som i nämnda bestämmelse avses, en helt och hållet
betydelselös åtgärd, då en sådan nöjdförklaring, även om den tilläventyrs
skulle anses hindra den dömde att överklaga utslaget, icke såsom
beträffande nöjdförklaring enligt 1909 års lag gäller, utgör förutsättning
för utslagets verkställighet.

8. Om förmans rätt enlig t 100 § lagen om krigsdomstolar in. m. att meddela
befallning angående underordnads insättande i militärhäkte.

I fråga om tillsägande av förvarsarrest stadgar 1914 års lagom
krigsdomstolar m. in. i 96 §, att förman är berättigad att, då
underlydande under tjänstgöring gör sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden
eller ordningen inom krigsmakten äventyras, och det för
krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes nödigt, tillsäga
den felande förvarsarrest; att rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för
ordningens upprätthållande finnes nödigt, ock tillkommer förman i avseende
å underlydande, som utom tjänsten stör allmän ordning eller
ordning inom krigsmakten; samt att enahanda rätt tillkommer även
annan överordnad än förman i avseende å underordnad, såvida den
överordnade är av officers eller underofficers grad. I 100 § har samma
lag upptagit bestämmelser om förfarandet med underordnad, som av
starka drycker överlastad träffas inom vederbörande förläggningsort
eller å väg, gata eller annat ställe, varom i 11 kap. 15 § allmänna
strafflagen förmäles; han må, heter det i 100 §, »ändå att sådant fall,
som i 96 § avses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga vårdande
icke annorledes låter sig verkställa, på befallning av förman eller
annan överordnad, vilken är av officers eller underofficers grad, kunna
tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess han återvunnit sina
sinnens bruk». Enligt en sträng bokstavstolkning skulle rätten att
giva sådan befallning, som i sistnämnda paragraf avses, tillkomma förmän
och andra överordnade under samma förutsättning nämligen att
de innehade officers eller underofficers grad, varemot enahanda befogenhet
icke skulle tillkomma underbefäl av manskaps klass ens i
förmans ställning. En sådan anordning förefaller rätt så anmärkningsvärd
i och för sig men ter sig än mera egendomlig vid jämförelse
HiHtieombudsmannens ämbetsberättelse 46

362

med 96 §, enligt vilken rätten att tillsäga förvarsarrest tillkommer
förmän i allmänhet men andra överordnade endast om de äro av officers
eller underofficers grad. Befogenheten att tillsäga förvarsarrest är
utan tvivel större än den befogenhet, varom i 100 § stadgas.

I det förslag till lag om krigsdomstolar m. m., som Kungl. Maj:t
efter lagrådets hörande föreläde 1914 års senare riksdag, hade 100 §
ej fullt samma lydelse som den sedermera erhöll i den promulgerade
lagen. Enligt lagförslaget tillkom den ifrågavarande befogenheten förmän
utan inskränkning till viss grad men däremot ej annan överordnad
än förman. 1 motioner av två militära ledamöter av riksdagen
föreslogs, att i 100 § ordet »förman» skulle utbytas mot »överordnad»,
och anförde motionärerna såsom stöd för sitt förslag, hurusom i de ej
få orter, där mer än ett truppförband av regementes eller motsvarande
styrka funnes förlagt, det torde ligga såväl i den allmänna ordningens
som i disciplinens intresse, att en överordnad krigsman, vilken såge
underordnad tillhörande annat regemente vara av starka drycker överlastad,
vore berättigad att taga honom i förvar utan att härför söka
anträffa någon den felandes förman, vilken det kunde vara förenat med
omgång att finna.

Lagutskottet anförde i sitt första utlåtande i ämnet, att utskottet
väl i likhet med motionärerna funne, att det i vissa fall kunde vara
av betydelse att icke blott förman utan även annan överordnad ägde
rätt att draga försorg om, att överlastad person toges i förvar. Enligt
utskottets mening borde dock sådan befogenhet icke tilläggas
förutom förman — annan överordnad än den, som hade officers eller
underofficers grad. Utskottet föreslog därför sådan lydelse av 100 §
att underordnad skulle kunna, i fall som i paragrafen avsåges, tagas
i förvar och insättas i militärhäkte på befallning av förman eller av
annan överordnad, vilken vore av officers eller underofficers grad.

Vid behandligen i kamrarna av detta utlåtande antog första
kammaren utskottets hemställan härutinnan, varemot andra kammaren
godkände 100 § med den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen. I nytt
memorial i anledning av återremiss och skiljaktiga beslut i flera punkter
hemställde därefter lagutskottet, att andra kammaren i denna del
måtte biträda första kammarens beslut; och blev utskottets hemställan
härom bifallen.

Sedan Kungl. Maj:t föreslagit, att befallning om tagande i förvar
och insättande i militärhäkte skulle kunna meddelas av förman, hade
alltså riksdagens båda kamrar godkänt ett förslag av lagutskottet,
enligt vilket sådan befallning skulle kunna meddelas av förman eller

av annan överordnad, vilken vore av officers eller underofficers grad.
I den skrivelse den 22 september 1914, vari riksdagen hos Kung].
Maj:t anmälde sitt beslut, yttrade riksdagen, i överensstämmelse med
vad lagutskottet anfört i ovan återgivna de] av dess utlåtande, att
enligt rikdagens mening det i vissa fall kunde vara av betydelse att
icke blott förman utan även annan överordnad ägde rätt att draga
försorg om, att överlastad person toges i förvar. Eu sådan befogenhet
syntes dock icke böra tilläggas — förutom förman — annan överordnad
än den, som hade officers eller underofficers grad. En omarbetning
av 100 § hade därför skett i nu angiven riktning.

Men när i fortsättningen av samma skrivelse 100 $ skulle återgivas
med den lydelse, som riksdagen för sin del antagit, kom lydelsen
icke att fullt överensstämma med kamrarnas förut fattade beslut,
lie ord, som det gäller, lyda nämligen i skrivelsen »på befallning av
förman eller annan överordnad, vilken är av officers eller underofficers
grad», medan motsvarande del av paragrafen enligt lagutskottets av
kamrarna godkända förslag lytt »på befallning av förman eller av annan
överordnad, vilken är av officers eller underofficers grad», och
består skiljaktigheten sålunda däri, att ordet »av» framför »annan
överordnad» bortfallit i riksdagens skrivelse, uppenbarligen på grund
av korrektur- eller tryckfel.

Frågar man sig nu, huru paragrafen bör tillämpas, kan svaret
ej gärna bliva mer än ett. Kung!. Maj:t hade föreslagit, att den ifrågavarande
befogenheten skulle tillkomma förmän i allmänhet. Riksdagens
kamrar hade var för sig fattat beslut, som likaledes innebar att befogenheten
skulle tillkomma förmän i allmänhet men därjämte utsträckte
samma befogenhet till överordnade av officers eller underofficers
grad. Riksdagshandlingarna, särskilt kamrarnas protokoll, visa,
att riksdagen icke velat i detta hänseende likställa förmän och andra överordnade
utan gjort en bestämd skillnad mellan dem. Vid sådant förhållande
lärer man icke böra fästa sig vid, att 100 § i riksdagsskrivelsen
och därefter i Svensk författningssamling ej erhållit en lydelse,
som fullt korrekt uttrycker lagstiftarens mening, utan bör man uppenbarligen
fatta paragrafen så, som den enligt lagutskottets förslag varit
avsedd att lyda, helst detta icke ens med bestämmelsens nuvarande
lydelse torde vara helt och hållet omöjligt.

Framställning till riksdagen angående revision av förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.

I eu vid 1907 års riksdag inom första kammaren väckt motion
föreslogs, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning angående lämpligaste
sättet att genom statens försorg, i likhet med vad 1901 års lag om
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete stadgade, försäkra
de värnpliktiga under fredstid från och med samlingsdagen till och
med den dag de hemförlovades, samt låta utarbeta och för riksdagen
framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.
Till stöd för framställningen anförde motionären bland annat, att, då
staten inkallade de unga medborgarna att under avsevärd tid övas
till fosterlandets försvar, staten vore i eminent mening att anse som
dessas arbetsgivare under övningstiden, och att det ej vore mer än
billigt att staten därvid i så många avseenden som möjligt sökte säkerställa
de värnpliktiga för alla de risker, fullgörandet av värnplikten
för dem medförde. Visserligen finge erkännas, att staten redan i någon
liten mån behjärtat de krav på de värnpliktigas tryggande, dessa med
skäl kunde framställa. Men om man toge närmare kännedom om de
ersättningar, som kunde beredas skadade värnpliktiga, vore ersättningarna
ingalunda tillfredsställande. Förmögnare värnpliktiga läte
allt oftare olycksfallsförsäkra sig för övningstiden, men den fördel, de
bättre lottade i samhället sålunda kunnat bereda sig, borde utan vidare
tillkomma en var. Närmast till hands syntes ligga att staten för att
tillmötesgå de billiga krav, som sålunda framställts, i riksförsäkringsanstalten
försäkrade de värnpliktiga mot olycksfall under övningstiden
efter enahanda grunder, som 1901 års lag föreskrivit, likväl så att
ersättning ej utbetalades för den tid, fri vård erhölles genom kronans
försorg. Emellertid kunde sättas i fråga, om ej ett annat sätt för
den föreslagna försäkringens genomförande även borde komma i betraktande.
För att icke behöva belasta förvaltningen med den rätt
vidlyftiga apparat en försäkring med premieinbetalning till riksförsäkringsanstalten
för varje värnpliktig skulle medföra, skulle det ifråga -

varande målet lika effektivt kunna vinnas, om för varje inträffat olycksfall,
alldeles i enlighet med de i 1901 års lag stadgade grunder, eu
livränta eller, vid mindre olycksfall, en tillfällig ersättning genom
riksförsäkringsanstalten av staten anskaffades och till vederbörande
utbetalades.

En motion i enahanda syfte väcktes vid samma riksdag av tre
ledamöter av andra kammaren. I denna motion erinrades, hurusom
den allmänna värnplikten ålade folket en tunga, som vore ganska
avsevärd, i synnerhet vad anginge de klasser, som vore mindre bemedlade
och sålunda vore för sin utkomst hänvisade till eget arbete. Uppoffringen
för fosterlandets försvar kunde och borde ju ingen undandraga
sig. Men vad som borde tillses vore, att, i fall någon, såsom i bland
hände, under övning därför lede skada till liv eller lem, hans närmaste
icke därav ruinerades eller han själv genom större eller mindre skador
gjordes oförmögen att försörja sig själv och sålunda tvingades att kanske
under stora umbäranden framsläpa sitt liv. Att genom en dagavlöning
fullkomligt ersätta den värnpliktige skulle ju vara alldeles för mycket
betungande för statskassan och kunde icke ifrågasättas, helst var och
en medborgare borde vara skyldig att i denna del något offra för
sitt fosterland. Men en liv- och olycksfallsförsäkring borde, på samma
gång som den enligt motionärernas mening vore rättvis, icke heller behöva
bliva så synnerligen betungande för statskassan, helst olycks- eller
dödsfallen ju icke vore jämförelsevis så många i förhållande till den
fara, som vid övningarna icke kunde undvikas.

Den i första kammaren väckta motionen överlämnades till förberedande
behandling av statsutskottet. Detta utskott anförde, att
då den av motionären avsedda förmånen syntes redan tillkomma de
värnpliktiga, utskottet funne den av motionären föreslagna åtgärden
icke vara av behovet påkallad, varför utskottet icke kunde tillstyrka
bifall till motionen.

Den motion i ämnet, som väckts i andra kammaren, blev däremot
hänvisad till ett tillfälligt utskott. I avgivet utlåtande anförde detta
utskott bland annat, att det torde kunna ifrågasättas, huruvida det
vore med billighetens fordringar överensstämmande, att en under
vapenövning skadad värnpliktig icke erhölle högre ersättning än den.
som enligt 1901 års lag om ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete tillkomme skadad arbetare. Rätt allmänt torde väl medgivas,
att de ersättningar, som utginge enligt nämnda lag, vore synnerligen
knappt tillmätta, om hänsyn toges till de levnadsbehov, som
därmed skulle tillgodoses. Att lagen satt ersättningsbeloppen så lågt.

o66

torde huvudsakligen berott på hänsyn därtill, att desamma ofta komme
att drabba arbetsgivare i mindre bärkraftig ställning. Men en sådan
hänsyn torde ej kunna åberopas, då det vore staten, som skulle ersätta
dem, vilka under fullgörande av sin medborgerliga värnplikt tagit
skada till hälsa och förvärvsförmåga för hela sitt kommande liv. Staten
borde, syntes det utskottet, erkänna sig pliktig att bereda de under
vapenövning genom olycksfall eller sjukdom skadade värnpliktiga en
något större ersättning än den, som dittills utgått för deras genom
skadan orsakade förlust av förvärvsförmågan, enär det arbete, under
vilket ifrågavarande skador ådragits, ålades vederbörande såsom en plikt,
vilken de ej kunde undandraga sig.

Riksdagen beslöt därefter — på sätt sist nämnda utskott för
andra kammarens del hemställt — att i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida icke
mera fullständiga och betryggande bestämmelser än de då gällande
kunde meddelas angående ersättning till värnpliktiga, som genom skada
under vapenövning lidit minskning i sin förvärvsförmåga, eller, i händelse
skadan föranlett dödsfall, till deras anhöriga, samt låta utarbeta
och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning.

För den begärda utredningen tillkallades särskilda sakkunniga,
vilka den 17 december 1907 avgåvo betänkande i ämnet. Ett å detta
betänkande grundat förslag framlades genom kungl. proposition vid
1909 års riksdag, och blev förslaget med någon jämkning antaget av
riksdagen. I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdade Kungl.
Maj:t därefter, den 18 juni 1909, förordningen om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Enligt nämnda förordning utgiver staten ersättning då under
militärtjänstgöring i fred olycksfall inträffar, så att tjänstgörande värnpliktig,
volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets
stammanskap, varder skadad, eller person, som nu nämnts,
skadats under tjänstgöring i krig. Ersättning utgives jämväl, om
sjukdom med därav följande skada yppats under eller efter slutad
militärtjänstgöring, och tjänstgöringen skäligen kan antagas hava bidragit
till sjukdomen. Till uppställning och innehåll ansluter sig förordningen
nära till motsvarande delar av 1901 års lag angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete. I överensstämmelse med denna
lag beräknar den ifrågavarande förordningen ersättning i förekommande
tall lika för alla, å vilka den äger tillämpning. Anledningen härtill framgår
av förenämnda betänkande, som i denna del innehåller följ ande uttalande.

;567

» Vid övervägaude av dot viktiga spörsmålet om utmätandet av statens ersättningsskyldighet
i anledning av skada, som värnpliktig ådragit sig, lodcs tanken
självmant till det förhållandet, att de värnpliktiga tillhöra alla samhällsklasser samt
att därföre väsentlig olikhet förefinnes i deras och deras efterlevandes levnadsvanor
med därav beroende levnadskostnad. Sjukhjälp eller livränta till visst belopp, som
för den ene kan vara fullt tillfredsställande för fyllande av levnadsbehoven, kan
däremot av en annan icke anses motsvara mera än eu brakdel av vad han förut
behövt och därföre ej heller synas vara en billig ersättning för den förlorade förmågan
att genom arbete tillfredsställa detta behov. Och då ju ensidigt är att
bestämmelserna om ersättningen såvitt möjligt tillfredsställa alla skäliga anspråk
och förhoppningar, kan nog allvarligt ifrågasättas, huruvida icko de värnpliktiga
borde indelas i vissa klasser med olika ersättning lör varje klass eller åtminstone
ersättningen i varje fall bestämmas i förhållande till den skadades årsinkomst under
ett eller annat år före det, då skadan uppkom.

Å andra sidan bör dock ihågkommas, att värnpliktens fullgörande är en medborgerlig
plikt lika för alla och att staten därföre uti allt, som rörer de värnpliktigas
förmåner, bör behandla dem alla lika. Då de värnpliktiga i allmänhet
under militärtjänstgöringen äro jämförelsevis unga män, som ännu icke hunnit fullt
utveckla och tillgodogöra sig de hos dem inneboende egenskaper, är det ju icke
möjligt att rättvist uppskatta väl det av envars arbetsförmåga. Den arbetsförmåga,
som under tiden intill dess densamma genom skadegörelse förlorades givit ringare
utbyte än en annan, hade kunnat, därest den ej gått förlorad, bära lika om ej

större frukter. .

Klassindelning vore dessutom, även om sådan kunde anses berättigad, synnerligen
svår, om icke omöjlig, att verkställa pa ett i någon man tillfredsställande
sätt. Ett mycket stort antal av de värnpliktiga, som deltaga i fredsövningar,
åtnjuta då ännu icke någon inkomst av arbete, och de; som redan börjat försörja
sig genom eget arbete, torde i de flesta fall icke åtnjuta sa beskaffad arbetsföitjänst,
att densamma låter sig till visst penningbelopp noggrant beräknas. Av
dessa skäl synes ersättningens bestämmande för alla värnpliktiga efter samma
grunder vara icke blott principiellt riktig utan även ur praktisk synpunkt att

föredraga. „ .

Visserligen har uti andra länder beträffande skada i följd av olycksfall i
arbete den grundsats blivit tillämpad, att ersättningen skall utgå i förhållande till
den skadades årsavlöning; och även i vårt land har varit och är ifrågasätta att
med frångående av den nu i lagen den 5 juli 1901 stadgade grund, bestämma ersättningen
på enahanda sätt. Men ifråga om de arbetare, som avses i nämnda och
därmed jämförliga utländska lagar, äro förhållandena väsentligen olika. Dessa
arbetares årsavlöning kan åtminstone i de flesta fall ganska noggrant beräknas, och
det låter sig således göra att beträffande dem så nära som möjligt bestämma dittillsvarande
värdet av "den arbetsförmåga, som genom olycksfall i arbetet gått förlorad.
Årsavlöningen förtjänas ju även just genom det arbete, vari olycksfallet
inträffat och som således medelbart varit orsak till förlusten av arbetsförmågan.
Med avseende härå bör, därest ersättningens bestämmande i förhållande till arbetsförtjänsten
möjligen bleve införd i lagstiftningen om ersättning för skada i anledningav
olycksfall i arbete, ingalunda anses nödvändigt, att i följd därav samma grund -

368

sats borde tillämpas även i fråga om ersättning åt värnpliktig, som skadas under
militärtjänstgöring.

Yad angår volontärer samt flottans och kustartilleriets stammanskap, kunna
deras avlöningsförmåner noggrant beräknas, och. enligt vad förut anmärkts, äro
korpraler och vice korpraler vid sjömanskåren tillförsäkrade i viss mån högre
ersättning för invaliditet än andra, som tillhöra gemenskapen. Men skillnaden i
deras avlöningsförmåner och levnadsbehov kan icke gärna anses vara av den avgörande
betydelse, att endast därav bör betingas olikhet i fråga om ersättning för
tillfällig eller bestående invaliditet. Och om skillnad icke kan eller bör göras
beträffande värnpliktiga, som ej tillhöra stammanskap, utan de alla göras likställda
med gemenskap i allmänhet, skulle det ju otvivelaktigt förefalla oegentligt och
obilligt, att exempelvis eu student, bankbokhållare eller extra ordinarie tjänsteman
Ange åtnjuta lägre ersättning i berörda hänseende än en korpi-al. Bliva, såsom
avsikten är, sjukhjälpens, livräntans och begravningshjälpens belopp bestämda högre
än de högsta, som enligt nu gällande bestämmelser kunna utgå. möter ur synpunkten
av de vid föreslagna lagens trädande i kraft tjänstgörande underofficerskorpralers,
korpralers och vice korpralers redan förvärvade rätt intet hinder för
ersättningens bestämmande för alla efter samma grunder.»

Från 1901 års lag om ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete skiljer sig emellertid 1909 års förordning om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, dels i
fråga om karenstiden dels ock beträffande ersättningsbeloppens storlek.
Karenstiden var enligt 1901 års lag 60 dagar, varemot i 1909 års förordning
bestämmes, att nedsättning av den skadades arbetsförmåga
skall liava varit för banden under tre dagar och att sjukhjälp erkålles
endast för överskjutande tid. Syftet med den i förordningen sålunda
— i enlighet med de sakkunnigas förslag —- bestämda karenstid angives
i de sakkunnigas betänkande vara att förebygga, att vederbörande
myndigheter besvärades med ansökningar om sjukhjälp i en mängd
fall, då sådan hjälp icke skäligen kunde anses vara av verkligt behov
påkallad. Sjukhjälpen, livräntans maximibelopp och begravningshjälpen
utgöra enligt 1909 års förordning en krona 50 öre för dag, fyrahundrafemtio
kronor och sjuttiofem kronor mot resp. en krona, trehundra
kronor och sextio kronor enligt 1901 års lag. Såsom den nyss återgivna
delen av de sakkunnigas betänkande giver vid handen var det
de sakkunnigas mening att det understöd, som i dessa hänseenden
skulle utgå i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
borde sättas högre än de högsta belopp, som kunde utgå enligt
1901 års lag, och förordningens stadganden i ämnet överensstämma
med de sakkunnigas förslag. Till stöd för förslaget i fråga om livräntans
högsta belopp yttrade de sakkunniga följande.

369

] betänkandet anförda, för Danmark och Tyskland gällande bestämmelser
gåve stöd för den av andra kammarens tillfälliga utskott uttalade och av do sakkunniga
biträdda åsikt, att livräntans belopp borde vara icke oväsentligt högre än
det genom lagen den 5 juli 1901 till 300 kronor fastställda, vilket belopp i förekommande
fall lagts till grund för bestämmande av ersättning åt värnpliktig för
invaliditet, orsakad av militärtjänstgöring. Men då utskottet anfört, att skadad
värnpliktig borde åtnjuta »något större» ersättning än den, som sålunda dittills
utgått för förlust av förvärvsförmågan, delade de sakkunniga även den därigenom
angivna uppfattning, att vid höjandet av livräntans belopp nödig försiktighet måste
iakttagas. Do levnadsbehov, som skulle genom livräntan tillgodoses, kunde, betraktade
ur den skadades synpunkt, vara mycket växlande, och det sade sig självt,
att om livräntans belopp icke skäligen borde nedpressas till det minsta möjliga för
livets uppehållande, samma belopp å andra sidan icke kunde bestämmas med hänsyn
till jämförelsevis höga anspråk på livets nödtorft. Den som frivilligt eller för
fullgörande av medborgerlig plikt deltoge i militärtjänstgöring, borde ju rätteligen
själv bära någon del av den därmed förenade risk, vadan ock den, som hade högre
levnadsbehov, borde söka att genom försäkring trygga sig för sin andel i risken.
I sammanhang därmed borde måhända erinras, att år 1904 medeltalet av kostnaden
för full fattigförsörjning åt en person utgjorde för landsbygden 116 kronor och för
städerna 164 kronor. Men liksom det uppenbarligen vore obilligt att bestämma
årliga livräntan till belopp, motsvarande medeltalet av dessa tva summor eller 140
kronor, likaså torde väl icke kunna anses med förhallandena i vårt land överensstämma,
att, såsom den tyska lagen syntes för visst fall medgiva, beloppet skulle
kunna, även då däri icke inginge pension efter långvarig tjänst, uppbringas till
mera än 1,000 kronor årligen.

De fall, då skadegörelse förorsakat fullständig förlust av förvärvsförmågan,
hade visserligen dittills årligen varit och torde även framgent bliva ganska få till
antalet. Livräntebeloppets bestämmande till ett hundratal kronor mera eller mindre
skulle därför måhända icke vara av allt för stor betydelse för statskassan. Men
vid beloppets avvägande måste tagas hänsyn till den verkan, som därav kunde
förväntas inom andra områden. Höjning av beloppet utöver det genom lagen den
5 juli 1901 fastställda medförde givetvis anspråk på motsvarande höjning av den
enligt samma lag utgående ersättning likasom anspråken i fråga om allmän ålderdomsförsörjning
även komme att därigenom stegras. Pensioneringen för avskedade
soldater och båtsmän måste ju ock röna väsentligt inflytande av vad som bestämdes
angående ersättning för invaliditet, ådragen under militärtjänstgöring.

Vid noggrant övervägande av samtliga nu antydda omständigheter hade
de sakkunniga icke vågat föreslå högre belopp för livräntan vid full. invaliditet än
450 kronor eller femtio procent mera än det genom lagen den 5 juli 1901 fastställda.
Det sålunda föreslagna beloppet hade desto hellre synts dem kunna såsom
lämpligt och billigt godkännas, som detsamma ju motsvarade det i gällande bevillningsförordning
för de flesta fall stadgade högsta bevillningsfria avdraget.

I enlighet med grundsatsen om femtio procent förhöjning av de
enligt 1901 års lag utgående livräntebelopp föreslogo de sakkunniga
livränta för änka till belopp av 180 kronor och för minderårigt barn

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

370

till belopp av 90 kronor. Jämväl härutinnan överensstämmer 1909
års förordning med förslaget.

% sfe

Ehuru förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, vilken förordning
trädde i kraft den 1 januari 1910, sålunda icke varit gällande mer än
sju år, synes den i vissa delar tarva revision. Redan den omständigheten,
att ersättningen är bestämd att utgå med samma belopp, evad
skadan ådragits under fred eller i krig, förefaller anmärkningsvärd,
enär för den senare händelsen livräntan såväl för den skadade som för
efterlevande änka och barn väl skäligen borde utgå med högre belopp.
Då emellertid vid inträffande krigstillstånd en omreglering av de särskilda
ersättningar, som deltagande i militärtjänstgöring kan föranleda,
helt säkert kommer att framtvingas av sig själv, torde någon ändring
i det omförmälda förhållandet icke nu behöva vidtagas.

Annorlunda ställer sig frågan, huruvida de ersättningar, som utgå
enligt 1909 års förordning, kunna anses i och för sig tillfredsställande.
Här möter först det förhållandet, att ersättning utgår med samma
belopp för alla, oavsett skiljaktigheter i fråga om samhällsställning,
behov eller uppnådd förvärvsförmåga. För denna anordning föreligger
utan tvivel goda skäl. Det låter sig icke bestrida, att då värnpliktstjänstgöringen
är en allmän medborgerlig skyldighet, det ligger något
tilltalande däri, att ersättningen i anledning av en under sådan tjänstgöring
ådragen skada regleras utan hänsyn till skiljaktigheter av nyss
omförmälda art; att samma skada för den ene kan medföra svårare
förlust än för den andre har ett slags motsvarighet i det förhållandet
att värnpliktens fullgörande kräver olika stora uppoffringar av olika
personer. Och påtagligen medför den nämnda anordningen stora lättnader
vid regleringen av förekommande ersättningsanspråk.

Likafullt kan ifrågasättas, om likställigheten i avseende å skyldigheten
att deltaga i värnpliktstjänstgöring verkligen som en nödvändig
konsekvens kräver likställighet även beträffande ersättning för därunder
ådragen kroppsskada och om icke åtminstone i någon mån hänsyn
borde tagas till behov eller till vunnen förvärvsförmåga eller till båda
dessa förhållanden. Yad i de sakkunnigas betänkande anförts därom,
att de värnpliktiga i allmänhet under militärtjänstgöringen vore jämförelsevis
unga män, är oemotsägligt beträffande den första tjänstgöringen
och har en relativt stor tillämplighet även i fråga om repeti -

371

tionsövningarna. I avseende å den numera under namn av reservtruppövning
tillkomna tjänstgöring samt ännu mera beträffande landstormsövningarna
gäller däremot, att en mycket betydande del av de
värnpliktiga, som inkallats till deltagande i dessa slag av tjänstgöring,
nämligen det största antalet värnpliktiga inom de egentliga kroppsarbetarnas
klass, redan uppnått den förvärvsförmåga och arbetsinkomst
som personer i deras ställning i allmänhet kunna uppnå. Och även
de i den första tjänstgöringen och repetitionsövningarna deltagande
värnpliktiga, som tillhöra arbetsklassen, hava ofta nått en arbetsinkomst,
som skulle kunna läggas till grund för bestämmandet av ersättning
för nedsatt eller förlorad arbetsförmåga. Att ett likaledes stort antal
värnpliktiga, som deltaga i fredsövningar, ännu icke åtnjuta någon
arbetsinkomst eller endast ringa sådan torde icke billigtvis böra hindra
att för dem, beträffande vilka ett motsatt förhållande råder, ersättningen
för skada, som ådragits under militärtjänstgöring, bestämmes
med viss hänsyn till den arbetsinkomst, de under vanliga förhållanden
kunnat bereda sig.

En särskild anledning att låta den skadades eventuella arbetsinkomst
öva inflytande på ersättningens storlek ligger däri, att enligt
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete ersättning
i anledning av sådant olycksfall, där det inträffat efter 1918 års ingång,
kommer att bestämmas i förhållande till den skadades arbetsinkomst,
icke, såsom enligt 1901 års lag om ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete, lika för alla utan hänsyn till vederbörandes inkomst
av arbetet. Mot en tillämpning av samma grundsats i avseende å
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
erinrades i de sakkunnigas betänkande, att, vad anginge möjligheten
att lägga årsavlöningen till grund för bestämmandet av ersättning
i anledning av olycksfall i arbete, årsavlöningen förtjänats även
just genom det arbete, vari olycksfallet inträffat och som således medelbart
varit orsak till förlusten av arbetsförmågan. Denna invändning
— vilken ju icke gäller eller varit avsedd att gälla sådant fall, då
volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets
stammanskap, skadats under militärtjänstgöring — torde likväl icke
för de värnpliktigas del böra tillmätas avgörande betydelse. Förlusten
för den skadade blir ju för övrigt densamma under vilka omständigheter
än skadan uppkommit, och att skadan står i något slags orsakssammanhang
med det arbete, varav den skadade uppburit sin arbetsinkomst,
torde icke kunna berättiga honom till högre ersättning;
snarare kan han väl göra anspråk på större hänsyn, om olyckan träffat

372

honom under en tjänstgöring, som det icke berott på hans fria val
att åtaga sig. Erinras må ock att skadestånd i allmänhet utmätes
efter skadans faktiska omfattning för den skadade, icke efter samma
mått för alla, ävensom att behovsprincipen kommer till tillämpning
vid bestämmande av skadestånd i fall, som avses i 6 kap. 4 § allmänna
strafflagen.

Även om emellertid allt för stora svårigheter skulle finnas möta
att vid bestämmande av ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, lägga uppskattningen av den skadades förvärvsförmåga
till grund för ersättningsbeloppets storlek och sålunda
den nuvarande regeln om lika ersättning för alla måste bibehållas,
torde en väsentlig höjning i de nuvarande ersättningsbeloppen böra
äga rum. Då 1909 års förordning tillkom, avsågs att bereda dem, å
vilka förordningen skulle få tillämpning, ersättning till något högre
belopp än som utgick enligt 1901 års lag. I allmänhet blevo ock,
såsom nämnts, ersättningarna femtio procent högre. Men efter 1918
års ingång blir förhållandet det motsatta; en livränta enligt den nya
lagen om försäkring för olycksfall i arbete kommer vid förlust av
arbetsförmågan att motsvara två tredjedelar av den skadades årliga
arbetsförtjänst och följaktligen i regel att uppgå till avsevärt högre
belopp än 450 kronor, som utgör maximibeloppet för livränta enligt
1909 års förordning. Härtill kommer den än viktigare omständigheten,
att ett belopp av 450 kronor icke numera kan på långt när täcka de
nödvändigaste behoven för den, som fullständigt förlorat sin arbetsförmåga.

En höjning i fråga om livräntebeloppen lärer böra åtföljas av
en höjning jämväl beträffande sjukhjälpen. Även i detta avseende
gäller att en höjning måste anses berättigad med hänsyn till såväl den
reglering av sjukhjälpen, vilken kommer att ske enligt 1916 års nyss
anförda lag, som den nuvarande sjukhjälpens otillräcklighet. Därjämte
torde förtjäna tagas under övervägande, om icke i 1909 års förordning
böra upptagas bestämmelser, motsvarande bestämmelserna i 6 § av
1916 års lag i vad de avse rätt för den skadade till erforderlig läkarvård
så länge sjukdomen varar jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
höjande nödiga hjälpmedel såsom kryckor, enklare konstgjorda
lemmar, glasögon och dylikt. Det synes allt annat än rimligt
att — såsom 1909 års förordning föranleder och, enligt vad jag av
inkomna klagomål funnit, även i verkligheten förekommit — en värnpliktig,
som under militärtjänstgöring ådragit sig obotlig sjukdom,

373

icke ens får något bidrag till bestridande av läkarvård efter den tidpunkt,
från vilken han kommit i åtnjutande av livränta.

Slutligen synes önskvärt, att bestämmelsen om karenstid i 1909
års förordning utbytes mot den i 37 § av 1916 års lag förekommande,
att sjukpenning ej utgår med mindre sjukdomen varat under mer än
tre dagar efter dagen för olycksfallet. Att den skadade, därest sjukdomen
haft sådan varaktighet, får sjukhjälp även för de tre första
dagarna torde vara lämpligt, låt vara att förändringen ej får praktisk
betydelse för det väl vanligast förekommande fallet att den skadade
under sjukdomens första tid åtnjuter underhåll och vård genom militär
myndighets försorg.

Den revision av 1909 års förordning om ersättning i anledning
av kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring, som jag trott mig
böra ifrågasätta, lärer icke kunna företagas utan en föregående noggrann
beräkning av den ökning i kostnaderna för statsverket, som en
höjning i ersättningsbeloppen skulle draga med sig. För verkställande
av en dylik beräkning hava emellertid erforderliga medel icke stått
till mitt förfogande. I övrigt skulle måhända en del statistiska uppgifter
av intresse för frågan kunnat utan större omgång erhållas från
riksförsäkringsanstalten, men för frågans lösning har synts mig lämpligast
att utredningen i dess helhet verkställes i ett sammanhang och
efter riktlinjer, som på förhand, åtminstone i huvudsak, bestämts av
Kungl. Maj:t och riksdagen.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag vördsamt föreslå,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning i syfte att i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, högre ersättning i allmänhet
må komma att utgå än 1909 års förordning i detta ämne medgiver,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan giva
anledning.

Jag hemställer att denna framställning hänvisas till statsutskottet.

Stockholm den 15 januari 1917.

AXEL ÖSTERGREN.

Sture Centerwall.

374

Framställning till riksdagen angående krigstidstillägg eller
krigstidshjälp åt befattningshavare vid militieombudsmannens

expedition.

Sedan Kungl. Maj:t i proposition, nr 212, till 1916 års riksdag
föreslagit riksdagen bland annat att för beredande under år 1916 av
krigstidshjälp åt befattningshavare i statens tjänst i enlighet med angivna
grunder anvisa vissa belopp såsom förslagsanslag, väcktes inom
första kammaren av enskild motionär en motion, nr 124, vari motionären
— under erinran att omförmälda proposition och de i anledning
av densamma väckta motioner syntes icke avse befattningshavare,
anställda hos riksdagen eller i dess verk — hemställt, att, enär det
vore med billighet överensstämmande, att motsvarande förmåner bereddes
även dessa befattningshavare, riksdagen måtte besluta, att för vart och
ett av åren 1915 och 1916 krigstidshjälp skulle i huvudsaklig enlighet
med de grunder, som i nämnda proposition föreslagits, eller de andra
grunder, som kunde befinnas lämpliga och vilka vederbörande utskott
behagade föreslå, utgå till befattningshavare, anställda hos riksdagen
eller i dess verk.

Bankoutskottet, till vilket motionen hänvisats, hemställde i utlåtande
nr 61, punkt 3:o, att militieombudsmannen skulle äga att för
beredande av krigstidshjälp åt befattningshavare vid militieombudsmannens
expedition enligt i betänkandet angivna grunder av förslagsanslaget
till avlöning åt den vid nämnda expedition erforderliga tjänstepersonalen,
till expenser, rese- och tryckningskostnader, hyresersättning
m. m. använda ett belopp av 60 kronor; och blev utskottets hemställan
av riksdagen bifallen.

Jämlikt mig sålunda lämnat medgivande har jag under år 1916
till den vid militieombudsmannens expedition anställde vaktmästare
utbetalt krigstidshjälp till belopp av 60 kronor.

Då den betydande prisstegringen å förnödenheter av allehanda
slag, som föranledde framställningarna till 1916 års riksdag om krigstidshjälp
åt befattningshavare, anställda hos staten eller riksdagen eller

375

i riksdagens verk, sedan dess alltjämt fortgått, lärer det vara att
antaga, att behovet av sådant understöd skall komma att göra sig än
mera gällande under år 1917. Det tiar jämväl ifrågasatts att för detta
år borde begäras icke blott krigstidshjälp åt befattningshavare inom
de kategorier, som under år 191G kommit i åtnjutande av krigstidshjälp,
utan även krigstidstillägg åt övriga befattningshavare i det allmännas
tjänst med undantag dock för de högst avlönade. Ehuru för
de vid riksdagens militieombudsmans expedition anställda befattningshavare
avlönings- eller arvodesstat fastställts så sent som vid 1916 års
riksdag, framgår likväl vid jämförelse mellan denna stat och avlöningsstater
för andra verk att den nämnda staten beräknats efter vanliga
prisförhållanden och utan hänsyn till den av krigstillstånd framkallade
dyrtid, som rådde redan vid statens fastställande. Behovet av krigstidshjälp
eller krigstidstillägg lärer alltså för befattningshavare vid
militieombudsmansexpeditionen vara detsamma som för innehavare av
jämförliga befattningar inom statsförvaltningen.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag vördsamt, att
riksdagen måtte besluta, att de vid riksdagens militieombudsmans expedition
anställda befattningshavare må äga för år 1917 uppbära krigstidshjälp
eller krigstidstillägg i enlighet med de grunder, efter vilka rätt
till krigstidshjälp eller krigstidstillägg kan varda befattningshavare vid
statens ämbetsverk tillerkänd.

Jag anhåller, att denna framställning måtte hänvisas till bankoutskottet.

Stockholm den 15 januari 1917.

AXEL ÖSTERGREN.

Sture Centerwall.

376

Framställning till riksdagen angående förhöjning för åren 1917
och 1918 av anslaget till befordrande av göromålens gång vid
militieombudsmansexpeditionen samt till vikariatsersättning.

På sätt den av mig avgivna allmänna redogörelse för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet under år 1916 utvisar hava av
de från närmast föregående år balanserade 104 ärenden och de under
året inkomna 943 ärenden eller av de sålunda tillhopa 1,047 ärenden, som
under år 1916 förelegat till behandling, sammanlagt 803 ärenden slutbehandlats
under året samt 244 ärenden balanserats till år 1917. I
sistnämnda antal ärenden ingå visserligen 30 ärenden, som vid årets
slut vilade i avbidan på yttrande eller påminnelser, men återstoden av de
balanserade ärendena — eller sådana som syntes vara i det skick att
de kunde företagas till slutlig behandling — uppgick likväl till ej mindre
än 214. Och bland dessa sistnämnda ärenden funnos flera, som inkommit
under åren 1915 eller i början av år 1916.

Beträffande tillströmningen av ärenden kan sägas, att denna
överhuvud och särskilt till den del, som omfattar klagomål, varit långt
större än på förhand kunnat förväntas. Till huvudsaklig del sammanhänger
detta förhållande givetvis med det nuvarande krigstillståndet
inom vissa av våra grannländer och därav föranledda omfattande inkallelser
till rikets försvar. Vid tillämpning av de bestämmelser, som
meddelats i avseende å inkallelserna, synas ibland fel blivit begångna,
och de klagomål, som till militieombudsmannen inkommit rörande felinkallelser,
hava varit jämförelsevis talrika, varjämte åtskilliga ärenden
förekommit rörande ersättning för deltagande i tjänstgöringen till rikets
försvar eller i utbildningskurser, som i nära samband därmed varit
anordnade. Beträffande somliga bland ifrågavarande ärenden har redan
själva utredningen krävt jämförelsevis mycken tid, enär det gällt att
infordra yttranden från flera olika myndigheter. I ärenden av nu
nämnd beskaffenhet, i synnerhet där de äro mera omfattande, torde visser -

:H77

ligen klagandena icke uns under vanliga förhållanden kunna hava rätt
att förvänta besked om militieombudsmannens åtgärd omedelbart efter
det skriftväxlingen är avslutad. Särskilt i sådana fall, där klagomålen
icke under utredningen visat sig eller visats vara obefogade, återstår
ofta mycket arbete, för vars utförande handläggningen av andra ärenden
måste stå tillbaka. Men att klagomål och särskilt anspråk på
ersättning för verkliga eller förmenta fel vid inkallelser och dylikt
icke bliva slutbehandlade förrän mänga månader efter det skriftväxlingen
slutats är påtagligen en stor olägenhet, helst i sådana fall,
där klagomålen härstädes finnas befogade, ytterligare en lång tid i
regel konnner att förflyta innan klaganden slutligen kan få sin rätt.

Det arbete, som erfordras för uppsättande av expeditioner i ärenden,
vilka äro färdiga till avgörande, är emellertid av beskaffenhet att
kunna, åtminstone till avsevärd del, utföras med annan hand än militieombudsmannens
egen, och så har även från början förfarits, i det
att expeditioner, även i större ärenden, uppsatts av sekreteraren ävensom
av amanuens, då biträde av sådan funnits att tillgå. Då likväl
en arbetsbalans, så stor som den redan omnämnda, kunnat uppkomma,
lär det vara tydligt, att densamma icke under nuvarande förhållanden
kan nedbringas utan att särskilda åtgärder därför varda vidtagna. För
det ifrågavarande ändamålet synes erforderligt att militicombudsmannen,
som nu icke kan anställa mer än en avlönad amanuens och med hänsyn
till de obetydliga utsikterna till befordran vid expeditionen icke
kan påräkna att erhålla oavlönat biträde, får möjlighet att anlita dels
ännu eu amanuens dels ock tidvis ett skrivbiträde för så kallad diktamenskrivning.
Någon viss tid, inom vilken balansen kan vara avarbetad,
kan givetvis icke nu fastställas, och ännu mindre kan beräknas, när
tillströmningen av ärenden kan börja avtaga så att förhållandena därutinnan
bliva att anse såsom normala. Med hänsyn härtill torde endast
en tillfällig förstärkning av expeditionens arbetskrafter böra sättas
ifråga, för närvarande lämpligen för de två närmaste åren. Det belopp,
som för ändamålet kan vara erforderligt, synes icke behöva överstiga
2,000 kronor för vartdera året.

På grund av vad jag sålunda anfört och då en så stor tillströmning
av ärenden som den under år 1916 inträffade icke kunde tagas
i beräkning i den framställning om, bland annat, anslag till befordrande
av göromålens gång inom militieombudsmansexpeditionen samt
till vikariatsersättning, som jag gjorde till 1916 års riksdag, hemställer
jag vördsamt, att riksdagen för vart och ett av åren 1917 och 1918
Militieombnclsnianneiis ämbetsbercittelse. IS

måtte ställa ett tillfälligt ytterligare anslag å 2,000 kronor till militieombudsmannens
förfogande att användas till befordrande av göromålens
gång inom expeditionen.

Denna framställning torde böra hänvisas till bankoutskottet.
Stockholm den 15 januari 1917.

AXEL ÖSTERGREN.

Sture Centerwall.