JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

avgiven till lagtima riksdagen år 1917;

ännu

Tryckfrihetskommitterades berättelse.

STOCKHOLM 1917

TVÄR HjBGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberåttelse.

Sid

Inledning................................. "

Angående justitieombudsmannens ämbetsbefogenhet ...................it»

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda ämbets- eller tjänstemän: -

1) länsmannnen Anders Lidström, för uraktlåtenhet att anställa åtal (se ämbets -

berättelsen år 1913, sid. 32 o- f.)..................

2) borgmästaren E. Zimdahl, för åtgärd till hindrande av tryckta skrifters sprid ning

(se ämbetsberättelsen till första lagtima riksdagen 1914, sid. 88 o. f.)

3) stadsfiskalen Elias Sandell, rörande behörigheten av företagen häktning (se

ämbetsberättelsen till första lagtima riksdagen 1914, sid. 51 o. f.) • • • •

4) länsmannen C. E. Esseen, rörande obehörigt anhållande m. m. (se ämbetsbe rättelsen

till första laglima riksdagen 1914. sid. 54 o. f.).......•

5) kronofogden A. Dahlqvist i egenskap av tillsyningsman vid kronohäkte, för

felaktigt verkställd förvandling av viten (se ämbetsberättelsen till första lagtima
riksdagen 1914, sid. 83 o. f.)................ •

6) rådmannen F. W. Hallberg m. fl. ledamöter av rådhusrätten i Malmö, för

vägran att i brottmål medgiva vittnesförhör vid annan domstol (se ämbetsberättelsen
år 1916, sid. 18 o. f.)............

7) häradshövdingen H. W. Widén, rörande tillämpningen av 20 § i reseregle

mentet (se ämbetsberättelsen år 1916, sid. 24 o. f.) ■ • • • ■ • • • •

8) t. f. borgmästaren K. H. Westerström m. fl. ledamöter av magistraten i Fal köping,

för viss uraktlåtenhet vid handläggning av ett lagsökningsmål m. m.
(se ämbetsberättelsen år 1916, sid. 64 o. f.)........• ■ • • •

9) extra länsmannen C. A. Olsson, för anställande av obehörigt åtal och för obe hörig

häktning m. m. (se ämbetsberättelsen år 1916, sid. 73 o. f.) . . . .

10) kyrkoherden K. P. A. Österberg, för obehöriga uttalanden från predikstolen

efter högmässopredikan i sammanhang med uppläsande av ett kommunalstämmoprotokoll
(se ämbetsberättelsen år 1915, sid. 33 o- f.) • . • • • •

11) kronofogden B. Helleberg, för försummelse vid utförande av ett utav justitie ombudsmannen

anbefallt åtal (se ämbetsberättelsen år 1916, sid 115 o. f.)

12) poliskommissarien E. Sohlberg, för obehörigt uttagande av expeditionslösen m. m.

(se ämbetsberättelsen år 1916, sid. 7)..........

13) landshövdingen C. Fr. Holmquist och t. f. landssekreteraren O. G. Rydin, rör

viss uraktlåtenhet vid förordnande av syssloman för utmätt fast egendoms
förvaltning (se ämbetsberättelsen år 1916, sid. 107 o. f.)........

31
34

14) kyrkoherden A. M. Junggren, för politiska uttalanden i högmässopredikan . . 36

15) länsmannen C. O. J. Ljungquist, för uraktlåtenhet att verkställa utslag i

handräckningsmål .................... B gg

16) kronofogden G. Bohman, för felaktigt förfarande vid förordnande av fjärdingsman 63

17) extra lantmätaren K. H. Wahlgren, rörande obehörigt uppskov med lantmäteri förrättning

m. m..........................gg

18) kronofogden T. H. A. von Sehéele, för vägran att till sökande återställa för

verkställighet ingivet utslag.......................

19) länsmannen C. G. Collenius, för obehörig häktning av minderårig.....104

20) borgmästaren S. Koch m. fl. ledamöter av rådhusrätten i Falköping, för fel aktigt

utdömande av vite för utevaro från rätten ...........lin

Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal, samt uttalanden
i lagskipningsfrågor.

1) Kommunala handlingars offentlighet. Vägran av skolrådsordförande att på be gäran

tillhandahålla viss till skolrådet ingiven handling...........116

2) Obehörigt uttagande av expeditionslösen vid indrivning av väglagningskostnad.

Tolkning av 35 § sista stycket i 1891 års väglag .............125

3) Angående tillämpning av 35 § 5:te stycket i 1891 års väglag 128

4) Föreligger vittnesjäv för provokatör, som själv är straffri för sin provocerande

handling?....................... jgg

5) Angående införandet i ortspressen av allmänna kungörelser, utfärdade av

myndighet.................................

6) Bör ordförande i rådhusrätt få utöva godmans- och sysslomansuppdrag i kon kurs,

anhängig vid samma domstol? ....................151

7) Är stadgandet i 4 kap. 8 § allmänna strafflagen tillämpligt jämväl med avse ende

å skärpning av disciplinstraff, ådömt enligt strafflagen för krigsmakten? 153

8) Parts rätt att återbekomma under rättegången till domstol ingiven handling 155

9) Olämpligt förfarande av polismyndighet vid undersökning rörande brott .... 163

10) Lagstrid igt åläggande för utlänning att erlägga bevillningsavgift vid erhållande

av tillstånd att hålla allmänt föredrag................175

11) Äger polismyndighet befogenhet att utöva censur å biografbilder, godkända av

statens biografbyrå?.......................I79

12) Fråga om behörigheten av företagen häktning. Tillämpning av de i 19 § 6

mom. 2:dra st. i promulgationslagen till strafflagen meddelade bestämmelser
om häktning..............................

13) Fråga om skyldighet i visst fall för expeditionshavande vid underrätt att på

därom framställd begäran meddela sökande skriftligt beslut rörande vägran
att upptaga konkursansökan till prövning...............205

14) Uraktlåtenhet av ordförande vid kyrkostämma att hålla röstlängd tillgänglig vid

stämman............................212

15) Beräkning av strafftid, då förordnande om verkställighet av straffet meddelats

av annan myndighet än den, som har tillsyn över det fängelse, där den
dömde först intagits .......................216

Sid

16) År fjärdingsman lagligen skyldig att ställa borgen för omhänderhavda upp bördsmedel?

..................••••••••,

17) Fråga, huruvida kommissionär, som på grund av inträffad insolvens icke är i

stånd att redovisa för medel, influtna genom försäljning av i kommission mot
tagna varor, därigenom gjort sig skyldig till brottslig gärning ....

18) Oegentlig avfattning av utslag i mål angående tjuvnadsbrott . . .

19) Felaktig avfattning av utslag vid förordnande om avdrag för häktningstid

20) Rättens utseende av ledamöter i jury i tryckfrihetsmål . • • • • • • •

21) Dröjsmål med införande av vissa kungörelser i Post- och inrikestidningar

22) Domstolspraxis i fråga om avfattningen av domsmotivering ......

224

229

230
232
234
236

III. Framställningar till Konungen.

1) Ang. förening av tingslag i Södertörns domsaga........

2) » delning av Villands och Östra Göinge domsaga eller, alternativt, förening

av domsagans två tingslag ...................253

3) » förening av tingslagen i Västra Hälsinglands domsaga........266

4) » omreglering av tingslagen i Västerbottens västra domsaga . •......270

5) » förening av tingslagen i Aspelands och Handbörds domsaga .....275

6) » » » tingslag i Piteå domsaga............* • • 278

7) » » » tingslagen i Vifolka m. fl. härads domsaga .......284

8) » skyldighet för allmänna åklagarna att meddela vederbörande domhavande,

resp. rådhusrätt direkt underrättelse om företagen häktning......290

9) » förtydligande av 3 § i kungl. kungörelsen den 15 februari 1916 angå ende

vissa inskränkningar i detaljhandeln med brännvin samt försäljningen
av vin och Öl .....................292

10) » edgångstemat i s. k. barnuppfostringsmål........

11) » förslag till vissa bestämmelser rörande minderåriga kvinnliga brottslingar307

12) » förbättrad lagstiftning rörande församlingsfriheten..........313

13) » ändring av 20 § i gällande resereglemente.............359

14) » förstärkning av kammarrättens arbetskrafter............363

15) » stadgande av viss kompetens för ordförande i stadsstyrelse......368

IV. Redogörelse för utgången av vissa hos Konungen eller riksdagen gjorda
framställningar, som under år 1916 avgjorts.

1) Ifrågasatt förening av tingslagen i Norrvikens domsaga............371

2) * » » » » Västmanlands södra domsaga.......372

3) Förening av tingslag i Norra Roslags domsaga.................373

4) Ändrade bestämmelser vid utfärdande av exportförbud.............374

5) Bestämmelser angående offentliga föreställningar i hypnotism..........376

6) Minskning av antalet ledamöter i häradsnämnderna i vissa domsagor......377

7) Preskription av ersättningsanspråk enligt lagen den 5 juli 1901 angående er sättning

för skada till följd av olycksfall i arbete..............378

8) Ändring av kungörelsen den 29 november 1907 om tomträttsböckers inrättande

bch förande.......................... 379

9) » av 16 och 20 §§ i förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883 .......... 380

10) Upphävande av adelsmäns rätt till särskilt forum i vissa mål...... ’ ’ 382

11) Ändring av § 35 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på

landet....................................382

12) Förslag om förtydligande i vissa avseenden av tryckfrihetsförordningen.....383

13) » t> ändring av 14 § konkurslagen...................384

14) » rörande lag om husrannsakan.....................385

15) » om revision av allmänna strafflagen..................386

V. Framställningar till Riksdagen.

1) Ang. ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i lagen den 14 september 1906 ang.

förordnande av rättegångsbiträde åt häktad m. m...........388

2) » ändrad lydelse av 7 § i kungl. förordningen den 19 november 1914 ang.

stämpelavgiften...........................

VI. Inspektionsresor år 1916.

1) Ang. försummelser att insända vissa rättsstatistiska uppgifter........399

2) » tillämpning av 10 § i gällande förordning ang. stämpelavgiften vid hand- -i.''

läggning av lagfartsärenden...................400

3) > visst felaktigt förfarande vid förordnande av förmyndare.......402

4) » försummelser att i fastighetsbok införa jordregisterbeteckning......403

VII. Under år 1916 handlagda klagomål och anställda åtal m. m. 405

Berättelse av kommitterade till tryckfrihetens vård.

409

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse. Sid. i

bil.

I. Tabell över samtliga av 1916 års riksdag avlåtna skrivelser m. m., i nummerföljd

enligt riksdagens protokoll.......................... 3

II. Förteckning över de av 1916 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte

uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av
samma skrivelser....................... 5

in.

IV.

Sid. i
bil

Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1916 ännu voro i sin helhet eller till någon del på

Kungl. Maj:ts prövning beroende..................

Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1916 men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa

ärenden undergått under år 1916...............• • •

Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före år 1916 men vid samma års slut ännu voro
i sin helhet eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattade uppgifter om ärendenas behandling.............

■

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avgiva berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1916. Jag har därvid att till en början

2 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

1 ng. justitieombudsmanens
ämbetsbef''ogenhet.

meddela, att jag, med stöd av 25 § i nämnda instruktion, begagnat mig
av semester under tiden från och med den 26 juni till och med den 10
augusti 1916, under vilken tid min av riksdagen utsedde suppleant och
efterträdare, häradshövdingen i Flundre, Vane och Bjärke härads domsaga
Tycho Colleen förestått ämbetet.

I anseende till jäv för mig hava dessutom under annan tid två ärenden
(diarien:r 235 och 436) avgjorts av häradshövdingen Colleen.

I 1916 års ämbetsberättelse gjorde jag å sid. 193 ett principuttalande
rörande tillämpningen av 3 § i ovannämnda instruktion, i vilken § behandlas
de fall, då justitieombudsmannen efter konstaterande, att ämbetseller
tjänstefel begåtts, ändock må lämna detsamma utan beivran genom
åtal. Med anledning av berörda uttalande anmärktes inom lagutskottet
vid 1916 års riksdag vid granskning av min ämbetsförvaltning (utlåtandet
n:r 1 sid. 5), att av samma uttalande att döma jag syntes mena mig böra
i skärpande riktning frånträda den praxis, som mina företrädare i ämbetet
i förevarande avseende plägat iakttaga och som det likvisst varit syftemålet
med stadgandet i nämnda § att lagfästa. Utskottet tilläde emellertid,
att utskottet vid den verkställda granskningen icke kunnat finna annat,
än att den tidigare praxis blivit i min ämbetsutövning följd.

Med anledning av vad lagutskottet sålunda anfört anser jag mig höra upplysa,
att jag med mitt nämnda uttalande — ehuru de använda ordalagen
uppenbarligen givit anledning till annan tolkning — icke avsett att
frånträda mina företrädares praxis i angivna hänseende utan tvärtom
just åsyftat att såsom norm för ämbetsverksamhetens utövande i omförmälda
fall fastslå berörda praxis i full överensstämmelse med vad
som i motiven till den nya instruktionen blivit anfört av de jämlikt
nådigt bemyndigande av chefen för justitiedepartementet för uppgörande
av förslag i ämnet tillkallade ledamöter av riksdagen (professorn N. Eden,
riksgäldsfullmäktigen, byråchefen greve G. Lagerbjelke och bankofullmäktigen
F. W. Thorsson; dessas utlåtande är bifogat kung], propositionen n:r
5 till 1915 års riksdag med förslag till ny instruktion för justitieombudsmannen
m. m., sid. 23—24 i denna del).

Med detta mitt supplerande uttalande har jag allenast velat framhålla,
att jag i förevarande hänseende således är fullt ense med ovannämnda
såsom sakkunniga i justitiedepartementet tillkallade ledamöter av
riksdagen och med 1916 års lagutskott.

Beträffande den vid lagutskottets utlåtande under mom. a) fogade
reservationen, som två ledamöter av utskottet avgivit rörande frågan om

— 1917 —

justitieombudsmannens tillsynsbefogenhet gentemot ordförande i valnämnd
på landet, ordförande i pensionsnämnd och pensionsstyrelsens ombud, må
det tillåtas mig att här uttala, att jämväl jag för min del anser de av
reservanterna framhållna synpunkterna beaktansvärda. Reservanterna hava
i huvudsak anfört, att det på många orter vore förenat med stora svårigheter
att finna lämpliga personer, som ville åtaga sig dessa arbetsamma
och i regel oavlönade uppdrag; att det kunde befaras att, därest dessa
befattningshavare bleve utsatta för angivelser hos justitieombudsmannen,
det flerstädes bleve omöjligt att få befattningarna på ett tillfredsställande
sätt besatta; samt att, då det med hänsyn till det sociala lagstiftningsarbetets
utveckling bleve nödvändigt, att staten i allt högre grad^ för detsamma
anlitade frivilliga krafter, det syntes oklokt att vidtaga åtgärder,
som kunde verka hämmande på dessa krafter.

Med anledning av detta uttalande anser jag mig böra upplysa, att jag,
med beaktande av ovanberörda synpunkter, icke tänkt mig, att justitieombudsmannen
skulle medelst åtal ingripa mot omförmälda, i viss mån kommunala
befattningshavare, utan allenast avsett, att justitieombudsmannen,
när klagomål mot sådan befattningshavare anföras, borde vara oförhindrad
att annorledes ingripa för att söka åstadkomma rättelse av fel eller försuin
melse, vartill vederbörande gjort sig skyldig. I de fall, klagomål under min
ämbetstid anförts exempelvis mot ordförande i pensionsnämnd, har jag
icke åtgjort annat än att föranstalta om rättelse av förelupet fel och
har sålunda hittills i varje fall lyckats förskaffa vederbörande klagande
den av honom sökta pensionen eller understödet, t rån rent. humanitär
synpunkt skulle det onekligen verka nedslående, därest justitieombudsmannen.
efter mottagande av klagomål i dylikt ämne av. rent foi mella
skäl skulle anses sakna befogenhet att förhjälpa den fattige (i sådana
fåll gäller det alltid obemedlade och verkligt behövande personer)
till hans rätt — denna rätt kan, såsom erfarenheten givit vid handen,
hava förhållits honom exempelvis genom ett rent formfel eller genom
försummelse av pensionsnämndsordföranden. I några fall, då^ utsatt
tid föl-suttits och då på den grund rättelse i laga ordning icke på annat
sätt varit möjlig att åstadkomma, har jag föranstaltat därom, att klaganden
ingått till Kungl. Maj:t med nådeansökan, vilket resulterat i att klaganden
i sådan ordning tillerkänts begärt understöd.

Nu kunna ju ock, särskilt i fråga om klagomål mot ordförande i
valnämnd, sådana fall inträffa, då rättelse i det särskilda fallet över huvud
ej står att vinna. I dylika fall kan emellertid alltid den åtgärden tillgripas,
att justitieombudsmannen i avlåten ämbetsskrivelse fäster valnämndsordförandens
uppmärksamhet på den begångna felaktigheten samt, för be —

1917 —

äktande i framdeles förekommande fall, tillika angiver, huru lagens bestämmelser
rätteligen böra tolkas och tillämpas. Även i nu ifrågakomma
fall kan justitieombudsmannens ingripande således åtminstone medföra rättelse
för framtiden.

Med hänsyn till de i 1916 års ämbetsberättelse (sid. 190—191) i denna
del av mig åberopade skälen och till de här ovan av mig framhållna
synpunkterna skulle jag för min del ej anse fullt tillfredsställande, att
ifrågavarande befattningshavare helt undantoges från justitieombudsmannens
tillsynsbefogenhet. Detta skulle medföra, att justitieombudsmannen skulle
i varje fall, då klagomål mot sådan befattningshavare anfördes, huru befogade
klagomålen än befunnes, vara nödsakad att förklara sig förhindrad
att upptaga klagomålen till prövning och sålunda ock att lämna klaganden
bistånd, även där detta vore väl motiverat och behövligt. .Från
materiell rättssynpunkt skulle detta onekligen vara mindre lyckligt, även
om åt sådan synpunkt givetvis icke får tillmätas vidare betydelse vid
det formella och principiella bedömandet av själva kompetensfrågan. Prejudikat
i denna fråga kan ju emellertid, på sätt lagutskottet antytt, icke
vinnas, med mindre frågan genom anhängiggörande av åtal mot dylik befattningshavare
dragés under domstols prövning. Men med hänsyn därtill,
att dessa befattningar, som sagt, i viss mån äro av kommunal natur samt ofta
utgöra frivilliga och oavlönade förtroendeuppdrag, anser jag, i likhet med
reservanterna inom utskottet, ifrågavarande befattningshavare i det hänseende,
varom här är fråga, icke böra fullt jämnställas med statens ämbets- och
tjänstemän. Av billighets- och lämplighetsskäl bör nämligen, såsom ovan
antytts, enligt min mening ingripande genom åtal mot dessa befattningshavare
helst icke ifrågakomma. — I anledning av ovan återgivna reservation
inom lagutskottet har jag ansett mig böra här närmare klargöra denna
min uppfattning av förevarande fråga.

Efter vedertagen ordning lämnas härefter först redogörelse för sådana
mot ämbets- eller tjänstemän för fel eller försummelse i ämbete eller
tjänst anställda åtal, som under år 1916 blivit slutligen avgjorda eller i
allt fall av någon domstolsinstans prövade.

— 1917 —

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Uraktlåtenhet av allmän åklagare att anställa åtal.

I 1913 års ämbetsberättelse (sid. 32 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
B. Hasselrot, efter klagomål av A. P. Olsson i 1 ersbol,
mot länsmannen i Visnums härad Anders Lidström anbefallt åtal för
tjänsteförsummelse, bestående däri att denne uraktlåtit att såsom allmän
åklagare anställa åtal mot de personer, som varit ansvariga för viss av
kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors i och för framdragande av en elektrisk
kraftledning utan tillstånd företagen nedhuggning av skog å kronans
mark. Åtalet mot Lidström anställdes vid Olme, Visnums och \ äse tingslags
häradsrätt, som genom utslag den 6 maj 1912 på anförda grundei
fann den mot Lidström i malet förda talan icke kunna bifallas, varjämte
häradsrätten förordnade, att statsverket självt skulle vidkännas vad av allmänna
medel utbetalades till vittnen, som från åklagarsidan åberopats i

målet. ...

. Redogörelsen utvisar vidare, att Svea hovrätt, dit justitieombudsmannen''
Hasselrot lät fullfölja talan mot Lidström, genom utslag den 21 november
1912 på anförda skäl, med ändring av häradsrättens utslag, jämlikt
25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen dömde Lidström att för ifrågakomna
försummelse i tjänsten höta 50 kronor samt förpliktade honom att ersätta
statsverket vad av allmänna medel utbetalats eller kunde komma att utbetalas
till i målet hörda vittnen. Av samma redogörelse framgår tillika,
att Lidström hos Kungl. Maj:t anförde besvär över hovrättens utslag.

Dessa besvär äro numera prövade av Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 2 februari 1916, med upphävande av hovrättens utslag, fastställt
häradsrättens i målet meddelade beslut.

2. Åtgärd till hindrande av tryckta skrifters spridning.

I 1914 års förra ämbetsberättelse redogöres (sid. 88 o. f.) för ett av
justitieombudsmannen O. Berger, efter klagomål av Sven Augustsson, mot
borgmästaren Elis Zimdahl anställt åtal, för det denne genom tillsägelse
till en underlydande polisman föranlett, att polisbetjäningen i Alingsås vid

— 1917 —

en i staden hållen inskrivningsförrättning med värnpliktiga förhindrat utdelning
av två tryckta skrifter ävensom omhändertagit tillgängliga exemplar
av samma skrifter, utan att någon av de i 4 § tryckfrihetsförordningen
omförmälda åtgärder varit med skrifterna vidtagen.

Av redogörelsen för åtalet framgår, att Göta hovrätt meddelade utslag
i målet den 11 november 1913, därvid hovrätten på anförda skäl fann vad
emot Zimdahl förekommit icke vara av beskaffenhet att för honom medföra
ansvar för ämbetsfel och förty lämnade den mot honom i målet förda
ansvars- och ersättningstalan utan bifall, varjämte hovrätten stadgade, att
kostnaderna för två inför Kullings häradsrätt såsom vittnen i målet hörda
personers inställelse skulle stanna å statsverket.

De besvär, som, enligt vad redogörelsen vidare utvisar, justitieombudsmannen
Berger lät anföra över hovrättens berörda utslag, äro numera
prövade av Kungl. Maj:t, som genom utslag den 10 februari ISIG ej funnit
skäl göra ändring i hovrättens utslag.

I målets avgörande deltogo fem av högsta domstolens ledamöter, av
vilka fyra (justitieråden Lindbäck, Hederstierna, Gullstrand och Améen)
voro ense om den mening, Kungl. Maj:ts utslag innehåller.

Justitierådet Quensel var av skiljaktig mening och anförde:

»Enär Zimdahl genom att på poliskonstapeln A. J. Petterssons fråga,
huruvida ovannämnda skrifter vore förbjudna att utdelas, lämnat det svar,
att ett förfarande att just vid inskrivningsförrättningen dela ut flygblad
kunde vara opassande och verka störande samt borde förhindras, meddelat
sina underordnade ett besked, som av dem kunde uppfattas sålunda, att
de skulle, på sätt som skett, förhindra skrifternas utdelande; och Zimdahl
sålunda gjort sig skyldig till oförstånd i ämbetet, prövar jag lagligt att,
med ändring av hovrättens utslag, döma Zimdahl, jämlikt 25 kapitlet 17 §
strafflagen, att för vad han sålunda låtit komma sig till last höta 50 kronor
till kronan samt att ersätta statsverket dess utgifter för Carl Johnssons
och Gustaf Valdemar Lundvalls inställelse vid Kullings häradsrätt.»

3. Fråga om behörigheten av företagen häktning.

På sätt av 1913 års ämbetsberättelse (sid. 85 o. f.) framgår, hade
justitieombudsmannen Berger, i anledning av klagomål utav förre poliskonstapeln
Gottfried Jönson, anbefallt åtal mot stadsfiskalen i Lysekil Elias
Sandell, för det denne utan fog insatt Jönson i stadens häkte och sedermera
obehörigen under fyra dygn kvarhållit honom därstädes.

— 1917 —

Redogörelsen för åtalet utvisar, att rådhusrätten i Lysekil, där åtalet
anställdes, genom utslag den 25 november 1912 på anförda skäl ogillade såväl
vederbörande åklagares som oek av målsäganden emot Sandell framställda ansvars-
och ersättningspåståenden. Av samma redogörelse framgår ock, att
advokatfiskalen vid Göta hovrätt på uppdrag av justitieombudsmannen
Berarer hos hovrätten anförde besvär över rådhusrättens utslag, mot vil o ket

jämväl Jönson fullföljde talan.

För hovrättens utslag, som meddelades den 16 juni 1913, lämnas
redogörelse i 1914 års förra ämbetsberättelse (sid. 51 o. f.). Därav
framgår, att hovrätten på anförda skäl fann Sandell hava ägt befogenhet
att förordna om Jonsons intagande i stadshäktet och i följd därav fastställde
rådhusrättens utslag, såvitt åtalet emot Sandell i detta avseende
ogillats. I fråga om Sandells åtgärd att låta Jönson i häktet kvarhållas
under förutnämnda tid fann hovrätten på anförda grunder berörda åtgärd
icke skäligen böra för Sandell föranleda ansvar, och blev förty rådhusrättens
utslag härutinnan av hovrätten gillat, vid vilken prövning överklagade
utslaget jämväl i övrigt fastställdes. Vid målets avgörande i hovrätten
voro två ledamöter av skiljaktig mening och ådömde för sin del
Sandell bötesansvar jämlikt 15 kap. 22 § samt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen
ävensom viss ersättningsskyldighet.

Av sistnämnda redogörelse framgår tillika, att advokatfiskalen, på uppdrag
av justitieombudsmannen Berger, hos Kungl. Maj:t anförde besvär
över hovrättens utslag.

Dessa besvär äro numera prövade av Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 3 februari 1916 ej funnit skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

4. Fråga om obehörigt anhållande m. m.

I 1914 års förra ämbetsberättelse (sid. 54 o. f.) redogöres för ett av
justitieombudsmannen Hasselrot — efter klagomål av juris doktorn Nils
Söderqvist efter uppdrag av socialdemokratiska partistyrelsens verkställande
utskott och såsom ombud för landstingsmannen Albert Zander i Kolsva —
anbefallt åtal mot länsmannen C. E. Esseen, för det denne vid ett den 20
augusti 1911 å landsvägen mellan Köping och Västerås vid Fyrbacken
anordnat politiskt möte obehörigen anhållit Zander och under en för denne
i viss mån skymflig behandling avfört honom till tingshuset i Kolbäck
ävensom för det Esseen efter därstädes med Zander hållet polisförhör

— 1917 —

kvarhållit Zander jämväl under det stämning för brott mot offentlig myndighet
uppsatts och delgivits honom.

Redogörelsen för åtalet utvisar, att Snevringe häradsrätt, där detsamma
anställdes, genom utslag den 14 juli 1913 på anförda grunder fann
Esseen icke kunna mot sitt nekande till ansvar i målet fällas samt ogillade
jämväl av Zander framställt yrkande om skadestånd och ersättning för
kostnader å målet. t

Av redogörelsen framgår tillika, att Svea hovrätt i anledning av de
besvär, som justitieombudsmannen Hasselrot där lät anföra över häradsrättens
utslag, genom utslag den 7 oktober 1913 på anförda skäl fastställde
häradsrättens utslag. Vid målets avgörande i hovrätten uttalade
en ledamot skiljaktig mening såtillvida, att han ansåg tillfälle böra lämnas
Esseen att före målets företagande till avgörande förklara sig över besvären
samt att han, överröstad härutinnan, förklarade sig ej kunna göra ändring
i häradsrättens utslag.

Vid berörda utgång av målet uppdrog justitieombudsmannen Berger
åt advokatfiskal vid hovrätten att genom besvär fullfölja målet hos Kungl.
Maj:t. Jämväl Zander anförde underdåniga besvär över hovrättens utslag.

Dessa besvär äro numera prövade av Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 24 februari 1916 ej funnit skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

I målets avgörande deltogo fem av högsta domstolens ledamöter, av
vilka tre (j ustitieråden Lindbäck, Svedelius och Wedberg) omfattade den i
Kungl. Maj:ts utslag uttalade meningen, varemot j ustitieråden Quensel och
Skarstedt voro av avvikande mening och förenade sig om följande, av den
senare avgivna yttrande: »Enär vad vid ifrågavarande möte förekommit
icke utgjort laga anledning för Esseen att, på sätt skett, anhålla Zander
och avföra honom till tingsstället i Kolbäck, prövar jag lagligt att, med
ändring av hovrättens utslag, på det sätt bifalla den mot Esseen i målet
förda talan, att Esseen dels, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, dömes
att bota 50 kronor till kronan ock dels förpliktas att till Zander utgiva
ej mindre 50 kronor såsom vedergällning för det lidande, som genom
Esseens ifrågavarande förfarande tillskyndats Zander, än även 25 kronor i
ersättning för Zanders inställelse i målet vid häradsrätten.»

5. Felaktigt verkställd förvandling av viten.

1914 års förra ämbetsberättelse (sid. 83 o. f.) innehåller redogörelse
för ett av justitieombudsmannen Berger, efter klagomål av hemmansägaren

— 1917 —

Erik Lindahl i Bygdeträsk, anbefallt åtal mot kronofogden Alarik Dahlqvist,
för det denne i egenskap av tillsyningsman vid kronohåktet i Skellefteå
meddelat förordnande om förvandling till fängelsestraff av viten,
ehuru det av vederbörande häradsrätt meddelade utslag, varigenom Lindahl
fällts att utgiva berörda vitcn, icke vunnit laga kraft, vilket hatt till på
följd, att Lindahl, som hos Svea hovrätt sökt ändring i häradsrättens
utslag och sedermera av hovrätten befriats från vitenas utgivande, oförskyllt
nödgats undergå fängelsestraff under 20 dagar.

Redogörelsen för åtalet utvisar, att Svea hovrätt, varest åtalet anställdes,
den °6 oktober 1913 meddelade utslag, därvid hovrätten på anförda
skäl fann Dahlqvists förfarande, om än i och för nig felaktigt, icke skäligen
kunna anses såsom brottslig försummelse eller vårdslöshet i ämbetet,
på grund varav hovrätten fann mot Dahlqvist i inalet förd ansvars- och
ersättningstalan icke kunna bifallas.

De besvär, som, enligt vad redogörelsen tillika utvisar, justitieombudsmannen
Berger lät anföra över hovrättens utslag, äro numera prövade av
Kungl. Maf.t, som genom utslag den 11 januari 1916 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

I målets avgörande deltogo fem av högsta domstolens ledamöter, av
vilka fyra (justitieråden Lindbäck, Silverstolpe, Berglöf och Améen) förenade
sig om den mening, Kungl. Maj:ts utslag innehåller.

Justitierådet Svedelius var däremot av skiljaktig mening och yttrade:

»Enär Dahlqvist icke, på sätt som bort, före meddelandet av i målet
omförmälda förvandlingsresolutioner förskaffat sig underrättelse, huruvida
mot häradsrättens utslag, varigenom ifrågavarande viten utdömts, talan
blivit efter vad fullföljd,

samt Dahlqvist härigenom förorsakat, att Lindahl, som i hovrätten
fullföljt vadetalan mot nämnda utslag och av hovrätten genom laga kraftvunnen
dom befriats från skyldigheten att utgiva vitena, fått obehörigen
undergå fängelse i tjugu dagar;

alltså och då vad Dahlqvist till sitt fredande i målet invänt enligt
min åsikt icke är av beskaffenhet att kunna befria honom från ansvar och
ersättningsskyldighet,

men omständigheterna dock maste anses synnerligen mildrande,

prövar jao- skäligt, med ändring av hovrättens utslag, döma Dahlqvist,
jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, för vårdslöshet och försummelse han
i sin egenskap av tillsyningsman sålunda låtit komma sig till last att bota
25 kronor, som tillfalla kronan, ävensom förplikta honom dels att i er 3

— Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1911 ars riksdag.

sättning för hinder och brist i Lindahls näring samt för denne tillskyndat
lidande till Lindahl utgiva 160 kronor, dels ock att gottgöra statsverket
för Lindahls underhåll i fängelset under tjugu dagar med 14 kronor
93 öre.»

6. Vägran att i brottmål medgiva vittnesförhör vid annan

domstol.

I 1916 års ämbetsberättelse (sid. 18 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Berger, efter klagomål av aktiebolaget Palmkvistska
margarin-patentet i Stockholm, anställt åtal mot rådmännen F. W. Hallberg
och H. Fr. Ahlström, stadsnotarien S. E. Tillström, stadsaktuarien
Nils Ryding samt e. o. hovrättsnotarien Sven Trägårdh, för det de såsom
ledamöter av rådhusrätten i Malmö deltagit i beslut, varigenom rådhusrätten
vid handläggning av ett brottmål, däri klaganden var part, obehörigen
vägrat klaganden att i enlighet med gjord hemställan få uppgivna
personer såsom vittnen i målet hörda vid annan domstol.

Av redogörelsen för åtalet framgår, att hovrätten över Skåne och
Blekinge den 9 juli 1915 meddelade utslag i målet, därvid hovrätten väl
fann de tilltalade hava förfarit felaktigt genom att förvägra vittnens avhörande
vid annan domstol men, då detta deras förfarande icke kunde anses vara
av den beskaffenhet, att ansvar därför borde äga rum, ogillade åtalet
vid vilken utgång av klaganden förd ersättningstalan ock lämnades utan bifall.

Enligt vad redogörelsen tillika utvisar, anförde jag hos Kungl. Maj:t
besvär över hovrättens utslag, varjämte även målsäganden för sin de] fullföljde
talan i målet.

Dessa besvär äro numera prövade av Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 5 oktober 1916 ej funnit skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

Genom detta utslag torde det få anses fastslaget, att bestämmelserna
i 17 kap. 4 § rättegångsbalken i allmänhet äro tillämpliga jämväl i fråga
om brottmål, pa sätt av justitieombudsmannen Berger och mig blivit i målet
närmre utvecklat (sid. 21—24 i 1916 års berättelse). Det är att hoppas,
att den felaktiga praxis, som på sina håll synes hava insmugit sig hos underdomstolarna
i enlighet med den meningen, att nämnda lagrum skulle
avse vittnesförhör allenast i civila mål, hädanefter skall upphöra. Dylik formalistisk
praxis, som saknar stöd av verkliga sakskäl, ä^r i och för sig onyttig
och medför för den rättssökande allmänheten alldeles onödiga kostnader.

— 1917 —

7. Fråga om tillämpningen av 20 § i resereglemente^

1916 års äinbetsberättclse innehåller (sid. 24 o. f.) redogörelse för
ett av advokatfiskal vid Svea hovrätt på uppdrag av justitieombudsmannen
Berger mot häradshövdingen i lorneå domsaga H. W. VV idén anställt
åtal. för det denne vid åtskilliga av honom å Neder-Torneå tingslags
tingsställe i Haparanda by hållna extra förrättningar i strid emot stadgandet
i 20 § av gällande resereglemente av vederbörande uttagit ersättning
för inställelsekostnad, oaktat avståndet efter närmaste väg mellan
sagda förrättningsställe och Widéns bostad icke utgjorde 2 kilometer.

Av redogörelsen för åtalet framgår, att Svea hovrätt den 19 januari
1915 meddelade utslag i målet, därvid hovrätten på anförda skäl fann
advokatfiskalens i målet förda talan icke kunna bifallas.

Berörda redogörelse utvisar vidare, att justitieombudsmannen Östergren
uppdrog åt advokatfiskal^! att hos Kungl. Maj:t anföra besvär över hovrättens
utslag samt att jag sedermera, på.förekommen anledning, till. advokatfiskal
avlät en skrivelse, däri jag på anförda skäl uppdrog åt advokatfiskal att alternativt
framställa det ''yrkande att, därest yrkat ansvar ansåges skäligen ej
böra utdömas, Widéns åtalade förfarande att tillgodoräkna sig ifrågakomna
ersättning dock uttryckligen måtte förklaras vara felaktigt. 1 sammanhang
därmed fngavs till nedre justitierevisionen viss på mitt föranstaltande åstadkommen
ytterligare utredning rörande i målet ifrågakomna väg- och avståndsförhållanden.

Ifrågavarande besvär äro numera prövade av Kungl. Maj:t, som genom
utslag den 2 mars 1916 utlåtit sig: Enär justitieombudsmannen i ovan
omförmälta, av advokatfiskal åberopade skrivelse förklarat sig med visshet
kunna antaga, att Widén vid debiterandet av ifrågavarande traktamentsersättning
varit i god tro; förty och med hänsyn till vad i övrigt i
målet förekommit funne Kungl. Maj:t som vid det förhållande, att i
målet vore fråga allenast om ansvar å Widén, lämnade utan avseende
ovannämnda yrkande att, därest ansvar ej bleve Widén ådömt, hans åtalade
förfarande i allt fall måtte förklaras vara felaktigt — ej skäl att
göra ändring i det slut, vartill hovrätten kommit.

I målets avgörande deltogo fem av högsta domstolens ledamöter, av
vilka två (justitieråden Bohman och Sundberg) förenade sig om den i Kungl.
Maj:ts utslag uttalade meningen, varemot tre justitieråd i fråga om motiveringen
voro av skiljaktig mening.

Sålunda anförde ''justitierådet friherre Leijonhufvud: »Jag finner av
utredningen i målet framgå, att avståndet från Widéns bostad till tings

— 1917 —

stället utefter den i hovrättens utslag omförmälta väg överstiger 2 kilometer;
och enär följaktligen Widén jämlikt 20 § i gällande resereglemente vant
berättigad att vid ifrågavarande förrättningar tillgodoräkna sig traktamentsersättning,
prövar jag rättvist fastställa det slut hovrättens utslag innehåller.»

Justitierådet Berglöf, med vilken justitierådet Thomasson instämde,
utlät sig: »Lika med hovrätten finner jag vid bedömande av frågan om
Widéns rätt till ifrågavarande ersättning annan väg icke kunna komma i
betraktande än allmänna landsvägen från Haparanda stad västerut förbi
Neder-Torneå kyrka till den så kallade tingshusvägen samt vidare sistnämnda
väg fram till tingsstället. I fråga om längden av sagda väg är
* p I den utöör na^ot mer än 2 kilometer, därav omkring 700
meter falla på vägdelen mellan det av Widén bebodda hus inom Haparanda
stads planlagda område och samma områdes gräns och omkring
1,300 meter på återstoden. Av 20 § i resereglementet den 13 december
1907,. jämförd med 13 § i samma reglemente, framgår visserligen,
att Widén endast för extra förrättning å ställe, beläget mer än 2
kilometer från gränsen för det planlagda området äger tillgodoräkna sig
traktamente; men med hänsyn till avfattningen av förstnämnda paragraf
finner jag det icke kunna föras Widén till last såsom ämbetsfel, att han
räknat med hela avståndet från sin bostad inom det planlagda området till
tingsstället. Jag fastställer förty det slut, hovrättens utslag innehåller.»

I min ovan omförmälda till advokatfiskal vid Svea hovrätt i målet
avlåtna skrivelse, som åberopas i Kung]. Maj:ts utslag, har jag hänvisat
till ett av Kungl. Maj:t i regeringsrätten den 23 augusti 1911° meddelat
utslag (regeringsrättens årsbok 1911, sid. 209) rörande samma rättsfråga.
Kungl. Maj:t har i det fallet uttalat, att gällande resereglemente måste
anses innebära, att vid bedömande av tjänstemans rätt till resekostnads- och
t> aktamentsersättning hänsyn skall tagas till avståndet mellan förrättningsstället
och gränsen för det planlagda stadsområde, där förrättningsraannen är bosatt,
således icke till avståndet mellan förrättningsstället och förrättningsmannens
bostad inom sagda område. Kungl. Maj:ts sistberörda utslag var° enhälligt.

Av de fem ledamöter av högsta domstolen, som deltagit i avgörandet
av nu förevarande mal, hava endast två anslutit sig till regeringsrättens
ovan återgivna mening rörande innebörden av 20 § "i resereglementet. En
ledamot av högsta domstolen har uttalat rakt motsatt mening mot regeringsråtten,
och de två återstående ledamöterna av domstolen, i enlighet
med vilkas votum Kungl. Majrts utslag avfattats, hava icke klart angivit,
huruvida de anse regeringsrättens åsikt eller den motsatta meningen i
frågan vara den riktiga. Då sistnämnda två ledamöter emellertid med

— 1917 —

åberopande av Widéns goda tro funnit åtalet mot honom icke kunna bifallas,
kan deras mening hava varit, att Widén i sjal va verket förfarit felaktigt;
det torde nämligen kunna antagas, att i annat fall god tro hos honom
näppeligen skulle hava åberopats såsom domskäl. Denna slutsats behöver
dock måhända icke med nödvändighet vara riktig.

Då häradshövding Widén emellertid enligt Kungl. Maj:ts utslag befunnits
icke kunna sakfällas i åtalade hänseendet, samt av utslagets motivering
i varje fall icke tydligt framgår, att Widéns åtalade förfarande i
allt fall får anses felaktigt, kan den slutsatsen dragas av utslaget, att den i
Haparanda stad bosatte domhavanden i Torneå domsaga skulle vara berättigad
att för extra förrättningar, hållna å omförmälda tingsställe i Haparanda
by, debitera traktamentsersättning. Såvitt för mig blivit känt, har
ock utslaget av den det gäller tolkats på sådant sätt. En sådan tolkning
av utslaget, till vilken jag dock icke för egen del ansluter mig, skulle innebära,
att Kungl. Maj:t i högsta domstolen och Kungl. Maj:t i regeringsrätten
i det hänseende, varom i förevarande mål varit fråga, på sinsemellan
avvikande och rakt motsatt sätt tolkat 20 § i resereglementet. Härav
skulle följa att, därest en i Haparanda stad boende tjänsteman, från vars
bostad avståndet till tingshuset utgör över 2,000 meter, för extra förrättning
å tingsstället uttager traktamentsersättning samt anmärkning däremot
göres, regeringsrätten — om ärendet i administrativ ordning komme under
dess prövning — i enlighet med 1911 års prejudikat skulle finna förfarandet
olagligt och förplikta vederbörande till återbetalningsskyldighet,
men att högsta domstolen — om frågan genom fiskalisk aktion droges under
domstolens prövning och om det nu givna prejudikatet följdes — skulle finna
samma förfarande icke vara olagligt, åtminstone icke föranleda ansvar och
återbetalningsskyldighet. En sådan sakernas ordning måste uppenbarligen
betecknas såsom otillfredsställande. På grund av stadgandet i 14 § i den
för mig gällande instruktion har jag ansett det vara min ämbetsplikt att
i vad på mig ankommer söka undanröja ett sådant missförhållande, och
har jag fördenskull till Konungen avlåtit framställning om förtydligande
av de till avfattningen ej fullt tydliga och uttömmande bestämmelserna i
nämnda § i resereglementet i ändamål att därigenom få undanröjd möjligheten
till dylik olika tolkning och tillämpning av gällande författning.

I detta sammanhang anser jag mig böra beröra jämväl en annan fråga, vil- Ang. domken
högsta domstolens ifrågavarande utslag giver anledning att upptaga till
behandling. Uti målet hade jag framhållit, att detsamma med hänsyn till fram- fattningen av
deles inträffande fall av liknande beskaffenhet ägde principiell betydelse samt
att jag ansåge huvudvikten i målet ligga därå, att det genom en tydlig

— 1917 —

motivering bleve konstaterat, huruvida den i Haparanda bosatte domaren
för extra förrättningar, verkställda å ifrågavarande tingshus, hade rätt till
traktamentsersättning eller ej. Med åberopande bland annat härav hade
jag, på sätt av redogörelsen härovan framgår, uppdragit åt advokatfiskalen
att alternativt framställa det yrkande att, därest ansvar i målet ansåges
skäligen ej böra ådömas Widén, dennes åtalade förfarande dock uttryckligen
måtte förklaras vara felaktigt.

Pluraliteten inom domstolen eller tre av dess ledamöter hava ock genom
sin domsmotivering tydligt angivit, huru enligt deras mening författningen
bör tolkas och följaktligen också huruvida Widén enligt deras mening förfarit
lagenligt eller ej. Med hänsyn till dessa ledamöters sinsemellan skiljaktiga
meningar har emellertid Kungl. Maj:ts utslag avfattats i enlighet
med minoritetens, de två återstående ledamöternas, mening. 1 enlighet
med denna innehåller utslaget i förevarande del att, enär i målet var fråga
allenast om ansvar å Widén, lämnades berörda alternativa yrkande utan
avseende.

Från j ustitieombudsmansämbetets synpunkt kan jag icke underlåta
att beklaga, därest domstolarna mera allmänt skulle slå in på dylik praxis
att genom otydlig domsmotivering uraktlåta att giva klart besked om sin
uppfattning av den rättsfråga eller det principspörsmål, varom i varje särskilt
fall är fråga. För att t. ex. i ett fiskalisk aktionsmål kunna pröva,
huruvida den tilltalade gjort sig förfallen till laga ansvar eller ej, måste
domstolen i regel i första hand göra klart för sig, huru det lagrum, varom
i målet är fråga, rätteligen bör tolkas; först efter besvarande av detta
spörsmål kan i regel vidare prövas, huruvida ansvar skäligen bör ådömas den
tilltalade eller ej. Någon särskild anledning för domstolarna att avsiktligt
undandraga sig att uttala sin mening i rättsfrågan — frånsett de fall, där
en domstol på grund av tveksamhet om ett lagrums rätta tolkning direkt
önskar komma ifrån svårigheten att giva besked i frågan — synes mig
vid ovan angivna förhållande i regel icke föreligga. Någon laga skyldighet
för domstolarna att i domsmotiveringen alltid tydligt giva till känna sin
mening i rättsfrågan förefinnes visserligen icke utöver vad som följer av
stadgandet i 24 kap. 3 § rättegångsbalken, innehållande att all dom bör
fästas på skäl och lag och ej på godtycke samt att i domen skola utsättas
de huvudskäl och den lag, därå domslutet grundas. Men det behöver å andra
sidan knappast särskilt framhållas, att det från prejudikatsynpunkt är i
högsta grad önskvärt och av synnerlig vikt, att i dylikt avseende klara
och tydliga domsmotiveringar givas av domstolarna, och enkannerligen
gäller detta om högsta domstolen, vars domar och utslag såsom rättsnormerande
uttalanden i tillämpliga fall städse pläga följas av underrätterna

— 1917 —

och hovrätterna. Det synes mig alldeles uppenbart, att tillgodoseendet
av här berörda önskemål är av ej ringa betydelse för lagskipningen och
för rättslivet över huvud taget samt att nu rådande ordning i den mån,
densamma går i den klandrade riktningen, innebär ett verkligt missförhållande
i vårt rättsväsen.

Jämför man i nu förevarande hänseende vårt svenska rättsväsen med
utlandets, finner man — något som ju är ett allbekant faktum —, att vår
rättspraxis i denna punkt står efter utlandets, sannolikt de flesta kulturländers.
Jag behöver allenast såsom exempel framhålla den i våra grannländer
Norge, Danmark och Tyskland i detta hänseende rådande praxis. I dessa
liksom ock, som sagt, i de flesta andra länder lämnas av domstolarna i regel
synnerligen utförliga domsmotiveringar, vilka därför från prejudikatsynpunkt
äga större värde än våra domstolars ofta otydliga eller kortfattade
domar och utslag. Det har ofta, ej minst från rättsvetenskapligt håll, anmärkts
såsom en brist i svensk doinstolspraxis, att domar och utslag äro
alltför snävt och kortfattat motiverade. I viss mån innehålla tvivelsutan
dessa anmärkningar berättigande, och det torde utan vidare kunna medgivas,
att den utländska doinstolspraxis därvidlag innebär en förmån för rättskipningen
och är att föredraga framför vår svenska rättspraxis, där denna
går i annan riktning. Det förtjänar framhållas, att bristen på klargörande
prejudikat, genom vilka dunkla och otydliga lagbestämmelsers tolkning
och tillämpning skulle underlättas och förtydligas, är av betydelse ej blott
för domstolarna och myndigheterna själva vid deras ämbetsutövning utan
även för den stora allmänheten, för vilken det vid upprättande av rättsliga
handlingar, i handel och vandel etc. ofta kan vara av vikt att kunna förskaffa
sig tillförlitlig vetskap om den rätta tolkningen av gällande lags föreskrifter
samt att rätt tillämpa desamma. Domstolarnas praxis att stundom
avfatta domsmotiveringen på sådant sätt, att därav icke framgår, vilken
mening om resp. lagrums tolkning eller i själva den föreliggande rättsfrågan
domstolen omfattat, kan ock vara ägnat att bidraga till främjande av
den uppfattningen, att formalism — och all onödig sådan är självfallet
av ondo — allt för mycket gör sig gällande hos våra domstolar.

Även om sistberörda synpunkt vid bedömande av nu föreliggande spörsmål
måhända är av mindre vikt, har jag emellertid i förevarande sammanhang
velat med detta uttalande framhålla önskvärdheten av att domstolarna
i allmänhet icke genom en vare sig dunkel och otydlig eller alltför
snäv och kortfattad motivering till domar och utslag onödigtvis undandraga
sig att klargöra sin mening i föreliggande lagtolknings- eller andra principiella
rättsfrågor. För lagskipningen kan det, som sagt, endast lända till
båtnad, om rättspraxis därvid alltid ginge i den av mig nu angivna riktning.

— 1917 —

Dessbättre är det icke alltid, som domstolarna förfara på anmärkt
sätt. Redogörelserna härovan för åtalen mot kronofogden Dahlqvist och
mot rådhusrätten i Malmö (avdeln. I n:r 5 och 6; se ock n:r 13 här nedan)
visa exempel på motsatsen. Högsta domstolen själv har också i en mångfald
andra fall förfarit på motsatt sätt. Så har domstolen exempelvis,
ungefär samtidigt med meddelandet av ovan omförmälta utslag, den 8
mars 1916 meddelat utslag rörande åtal mot ledamöter av Stockholms
rådhusrätt samt därvid enhälligt förklarat, att domstolen väl funne de
tilltalade hava vid i målet ifrågakomna tillfällen förfarit felaktigt, men
att, enär med hänsvn till i målet upplysta omständigheter berörda förfarande
icke kunde anses hava varit av beskaffenhet att böra till ansvar
föranleda, åtalet icke kunde bifallas. (Holm, N. J. A. 1916, not. B n:r
173.) En mångfald exempel på fall, i vilka högsta domstolen i fiskaliska
aktionsmål tydligt motiverat sina utslag på liknande sätt som i det sist
refererade rättsfallet,* torde utan svårighet kunna uppletas.

8. Viss uraktlåtenhet vid handläggning av ett
lagsökningsmål m. m.

I 1916 års ämbetsberättelse (sid. 64 o. f.) finnes intagen redogörelse
för ett av justitieombudsmannen östergren, efter klagomål av ledamoten utav
riksdagens andra kammare, redaktören Oscar Bogren, anbefallt åtal mot
dåvarande tillförordnade borgmästaren i Falköping K. H. Westerström,
rådmannen Alf Werner och extra rådmannen Pontus Forsmark, för det
dessa i egenskap av ledamöter utav magistraten i nämnda stad förfarit
felaktigt vid avdömandet av ett mot Oscar Bogrens hustru Emma Bogren
hos magistraten anhängiggjort lagsökningsmål. Det felaktiga förfarandet
hade bestått dels därutinnan, att magistraten, oaktat Oscar Bogren såsom
sin hustrus målsman icke blivit i målet hörd, ålagt hustru Bogren betalningsskyldighet,
dels ock därutinnan att — frånsett nämnda förhållande —
betalningsskyldighet ålagts på grund av en s. k. omslagsrevers utan att
utredning i målet förebragts angående eventuell rätt för hustru Bogren
att vid betalningens fullgörande återfå såsom hypotek för gälden förskrivna
inteckningsreverser.

Samma redogörelse utvisar även, att Göta hovrätt, där åtalet anställdes
och där makarna Bogren framställde vissa ersättningsanspråk, genom
utslag den 26 juli 1915, enär vad mot Westerström, Werner och Forsmark
förekommit icke vore av beskaffenhet att föranleda ansvar eller ersättningsskyldighet,
fann den mot dem förda talan icke kunna bifallas.

- 1917 -

Tillika framgår av redogörelsen, att jag hos Kungl. Maj:t fullföljde
talan i målet samt att järn vill makarna Bogren för sin del överklagade
hovrilttons utslag.

Sedan Westerström, Werner och Forsmark avgivit förklaring över de
sålunda anförda besvären, avgav jag underdåniga påminnelser och anförde
därvid följande:

»Sakens kärnpunkt är, såsom Westerström mycket riktigt angiver,
huru mannen Bogrens påskrift å den av hustru Bogren utgivna förbindelsen
rätteligen skall tolkas. Westerström anser det icke orimligt, att
mannen Bogren, ehuru han genom sin påskrift förklarat sig såsom målsman
för hustrun bekräfta och gilla den av hustrun till säkerhet för huvudförbindelsens
fullgörande gjorda pantförskrivningen, ändock icke skulle hava
godkänt eller samtyckt till ådragandet av den gäld, som hustrun genom
nämnda förbindelses utställande och användande gjort. Jag finner fortfarande
ett sådant antagande orimligt. Har mannen godkänt pantförskrivningen,
så måste enligt min mening däri implicite ligga ett godkännande
av den skuld, till säkerhet för vars fullgörande pantförskrivningen skett.
Hade mannen icke velat lämna sitt samtycke till, att hustrun ådrog sig
ifrågavarande gäld, så skulle han givetvis icke heller hava lämnat sin
medverkan till gäldens ådragande genom att godkänna pantförskrivningen,
som möjliggjort och varit ett villkor för gäldens tillkomst. Westerström
förmenar, att magistraten tolkat påskriften efter dess ordalydelse och att
detta icke kan anses orimligt. Dylik tolkning efter ordalydelsen anser
jag ej kunna godtagas; därför att påskriften blott innehåller ett godkännande
av pantsättningen, kan därav i och för sig ingalunda slutas, att
mannen däremot icke godkände huvudförbindelsen. Rent formell bokstavstolkning
av en handling kan ej i och för sig tillerkännas vitsord, då den
strider mot vad man förnuftigtvis finner vara handlingens mening och
innebörd. För övrigt synes Westerström förväxla lagens uttryck, att gäld
av make gjorts med andra makens samtycke, och att ena maken uttryckligen
åtagit sig betalningsansvar för andra makens gäld; detta är två alldeles
skilda saker, såsom nogsamt framgår vid jämförelse mellan 11 kap.
6 § giftermålsbalken samt föregående §§ i samma kapitel. Har hustru
jämlikt 4 § med mannens ''samtycke gjort gäld i äktenskapet, då skall för
den gäld svara allenast hennes giftorätt och enskilda egendom. Har
mannen under äktenskapet, utöver att han lämnat sitt samtycke till dylik
hustruns gäld, tillika åtagit sig betalningsansvar för samma gäld, då skall
jämlikt 6 §, jämförd med 2 §, för gälden svara samfällda boet och båda
makarnas enskilda egendom. Vidare gör sig Westerström skyldig till van 4

— Justitieombudsmannens ämbetsberiittehe till 1917 års riksdag.

tolkning av lagens bestämmelser genom den exemplifiering, han hämtar
trän 9 kap. 2 § samma balk. Har nämligen ett skuldebrev med medgivande
om inteckning i hustruns enskilda, av mannen förvaltade fasta
egendom underskrivits av båda makarna, vilket enligt sistnämnda lagrum
erfordras för att inteckningsmedgivandet skall vara rättsligen giltigt, så
föreligger gäld gjord av bägge makarna, således det fall, som avses i 2 §,
och 6 § är icke, såsom Westerström förmenar, i ty fall tillämplig.

Av vad jag i mina besvär och härovan anfört framgår såsom min
mening, att magistratens uppfattning, att lagsökningen mot hustru Bogren
avsåg gäld, som i 11 kap. 5 § sägs, d. v. s. av hustrun under äktenskapet
utan mannens samtycke gjord gäld, är fullständigt ohållbar. Därmed bortfaller
helt och hållet försvaret för magistratens uraktlåtenhet att utställa
ansökningen jämväl till mannen Bogrens hörande. Var ifrågavarande gäld,
såsom denne uppgivit, gjord av hustrun före äktenskapet, skulle jämlikt

1 §, förutom hennes enskilda egendom, jämväl hennes giftorätt svara därför.
I sådant fall skulle mannen såsom rätter målsman för hustrun i vad
angick egendom, däri hustrun hade giftorätt, ovillkorligen svara för henne.
Var gälden av hustrun gjord under äktenskapet, skulle, då det med hänsyn
till mannens påskrift enligt min mening är ofrånkomligt, att gälden får
anses vara gjord med mannens samtycke, föreligga tillämpning af antingen

2 § eller 4 §, och i bådadera fallen skulle följaktligen bland annat hustruns
giftorätt svara för gälden. Även enligt detta alternativ borde således ansökningen
rätteligen hava delgivits mannen, som jämväl i dessa fall lagligen
hade att svara för hustrun. Jag vill i detta sammanhang ånyo betona,
att sökanden i lagsökningsmålet ingalunda avsåg att erhålla betalning
ur den hustru Bogren enskilt tillhöriga, intecknade egendomen, detta
så mycket mindre som de pantförskrivna inteckningsreverserna, på sätt
redan förut i målet är framhållet, icke åberopades, än mindre företeddes
i målet.

Jag har av handlingarna fått det intrycket, att vid kommunicerandet
av lagsökningshandlingarna dessa genom förbiseende ej kommo att utställas
till båda makarnas hörande; att detta förhållande vid ärendets avgörande
ej uppmärksammades av den nye ordföranden i magistraten samt att försvaret
för magistratens förfarande först sedermera uppkonstruerats. Vare
sig nu emellertid förbiseende och således försummelse föreligger eller
magistraten, efter uppmärksammande av kommunikationsbeslutet, vid den
slutliga prövningen av målet handlat överlagt i den uppfattning, att mannen
Bogrens hörande icke vore erforderligt, finner jag i varje fall magistratens
försummelse eller oförstånd vara av den beskaffenhet, att påföljd
bör följa därav. Att ålägga en hustru betalningsskyldighet utan att mannen

— 1917 —

såsom laga målsman för henne blivit hörd eller efter delgivning fått tillfälle
att svara för henne, finner jag för min del, där det ej är klart konstaterat,
att hustrun jämlikt 9 kap. 1 § giftermålsbalken äger själv svara i målet,
innefatta tjänstefel. Omständigheterna i detta mål kunna enligt min mening
icke anses innebära laga ursäkt för magistraten. Hovrätten har ju
ock genom sitt utslag i lagsökningsinålet den 15 januari 1915 fastslagit
det lagstridiga i magistratens åtgörande, undanröjt dess utslag och återförvisat
målet till magistraten.

Vad vidare angår magistratens förfarande att utan utredning rörande
hustru Bogrens eventuella rätt att återfå de pantförskrivna inteckningsreverserna
ådöma henne betalningsskyldighet, bestrider jag avseende jämväl
å vad Westerström i sin förklaring i denna del anfört. Att vid avdömande
av lagsökningsmål, däri sökanden grundar sin talan på en omslagsrevers
med påtecknad pantförskrivning, helt hypotekets befintlighet och utan någon som helst utredning i denna del
ålägga gäldenärcn betalningsskyldighet mot återbekommande allenast av
omslagsreversen, synes mig från den allmänna rättssäkerhetens synpunkt
vara mycket betänkligt. Att avvisa betänkligheterna därmed, att en gäldenär,
som uraktlåter iakttaga inställelse och framställa invändning i detta
hänseende, får skylla sig själv, finner jag ej vara riktigt, då detta är en
sak, som det bör tillkomma överexekutor att ex officio uppmärksamma,
vare sig invändning göres eller ej. Klausulen om hypotekets häftande
även för andra makarna Bogrens skulder kan näppeligen inverka vid bedömande
av magistratens felaktiga förfarande i denna del, då magistraten
icke gjorde någon som helst utredning, huruvida dylika skulder funnos
eller ej. Då jag anser magistraten hava gjort sig skyldig till tjänstefel jämväl
i nu angivna avseende, vidhåller jag mina i besvären gjorda yrkanden».

Kungi. May.t bär den 30 oktober 1916 meddelat utslag i målet och
därvid ej funnit skäl göra ändring i hovrättens utslag.

Med hänsyn till avfattningen av sistnämnda utslag synes mig domstolarnas
uppfattning hava varit den, att magistratens ledamöter väl förfarit
felaktigt i åtalade avseendet men att felet icke varit av så svår beskaffenhet,
att de tilltalade därigenom kunde anses hava gjort sig skyldiga
till straffbart tjänstefel. Från prejudikatsynpunkt är det emellertid
högeligen att beklaga, att domstolarna meddela utslag, av vilkas domskäl
icke klart och tydligt framgår utslagets innebörd. I detta ämne har jag
hår ovan under redogörelsen för åtalet n:r 7 (sid. 21 o. f.) gjort ett uttalande.
till vilket här allenast må hänvisas.

— 1917 —

9. Anställande av obehörigt åtal samt obehörig
häktning m. m.

1916 års ämbetsberättelse innehåller (sid. 73 o. f.) redogörelse för ett
av justitieombudsmannen Östergren, efter klagomål av lokomotiveldaren J. L.
Ruthström i Kiruna, emot extra länsmannen G. A. Olsson anställt åtal, för
det denne dels utan Ruthströms samtycke å exekutiv auktion försålt åtskillig
lösegendom, som hos Ruthström tagits i mät för verkställighet av
ett utav Konungens befallningshavande i Norrbottens län meddelat, ännu
icke laga kraft ägande utslag, dels ock obehörigen häktat och vid Jukkasjärvi
lappmarks tingslags häradsrätt för förfalskning åtalat Ruthström.

Enligt vad berörda redogörelse utvisar, har nämnda häradsrätt, varest
åtalet mot Olsson ock anställdes, genom utslag den 18 juni 1915 beträffande
atalets förra del utlåtit sig att, enär genom i målet hörda vittnens
berättelser vore styrkt, att Olsson, innan han å exekutiv auktion den 18
mars 1913 sålt ovan omförmälda, i mät tagna lösören, tillfrågat Ruthström,
huruvida Konungens befallningshavandes ifrågavarande utslag blivit av
honom hos högre rätt överklagat, samt de av Ruthström därvid avgivna
svar måste anses innebära ett samtycke till försäljningen, ansåge häradsrätten
Olsson sålunda icke hava förfarit olagligt i detta avseende och
funne honom förty icke kunna till ansvar härutinnan fällas. Beträffande
åtalet i övrigt fällde häradsrätten, på anförda skäl, Olsson jämlikt 15 kap.
10 §, 25 kap. 17, 18 och 22 §§ samt 6 kap. 3 § strafflagen att höta, för
det han obehörigen häktat Ruthström 100 kronor och för oförstånd i utövning
av sin tjänst 100 kronor eller tillhopa 200 kronor ävensom att
till Ruthström och till statsverket utgiva vissa ersättningsbelopp. Framställt
yrkande om återgäldande till statsverket av den ersättning, som tillerkänts
det åt Ruthström vid rannsakningen med honom inför häradsrätten
förordnade rättegångsbiträde, blev däremot såsom icke styrkt av
häradsrätten ogillat. Likaledes ogillade häradsrätten av Ruthström framställt
yrkande om ersättning för kostnader å förevarande mål.

Av berörda redogörelse framgår vidare, att tjänstförrättande justitieombudsmannen
Appelberg lät i två avseenden hos Svea hovrätt anföra
besvär över häradsrättens utslag, vilket jämväl överklagades av Ruthström,
som därvid yrkade strängare straff å Olsson för den olaga häktningen.
Justitieombudsmannens besvär avsågo dels Olssons förfarande att utan
samtycke av Ruthström försälja omförmälda lösegendom, dels ock frågan
om återgäldande till statsverket av utgiven ersättning till omförmälda
rättegångsbiträde.

— 1917 —

Ifrågavarande besvär äro numera prövade av hovrätten, som genom
utslag den 4 februari 1916 utlåtit sig: Ehuru Olsson uraktlåtit att, på

sätt honom rätteligen ålegat, före försäljningen av den i målet ifrågakomma
utmätta egendomen inhämta uttryckligt samtycke därtill av Ruthström;
likväl och som med hänsyn till det sätt, varpå Ruthström vid i
målet omvittnade tillfälle besvarat av Olsson till honom framställda frågor,
Olsson haft skälig anledning antaga, att Ruthström icke hade något att
erinra mot egendomens försäljning, alltså och då vid sådant förhållande
Olsson icke kunde anses hava genom nämnda åtgärd gjort sig skyldig till
ansvar för tjänstefel, blev häradsrättens domslut, i vad därigenom den
mot Olsson i förevarande del av målet förda ansvars- och ersättningstalan
lämnats utan bifall, av hovrätten fastställt. Vidkommande åtalet mot Olsson
för olaga häktning fann hovrätten ej skäl att göra ändring i häradsrättens
utslag. Som häradsrätten genom sitt i anledning av ovannämnda av
Olsson mot Ruthström vid häradsrätten anhängiggjorda åtal för förfalskning
den 23 april 1913 meddelade utslag slutligen avgjort frågan, huruvida
den ersättning, som i nämnda mål tillerkänts det åt Ruthström vid
rannsakningen förordnade rättegångsbiträde, skulle av Olsson återgäldas
till statsverket, fann hovrätten, att den mot Olsson i förevarande mål
därutinnan anhängiggjorda ersättningstalan icke bort upptagas till prövning,
i följd varav häradsrättens yttrande i denna del av hovrätten undanröjdes.
Beträffande kostnaderna å målet vid häradsrätten blev, med ändring
av överklagade utslaget, Olsson ålagt att till Ruthström utgiva ersättning
med 50 kronor.

Med hänsyn till stadgandet i 4 § i lagen den 14 september 1906
angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad fann jag skäl icke föreligga
att överklaga hovrättens utslag beträffande det ifrågasatta återgäldandet
till statsverket av ovan omförmälda ersättning till Ruthströms
rättegångsbiträde, liksom jag även i övrigt fann mig böra låta bero vid
hovrättens utslag.

Detta har sedermera vunnit laga kraft.

— 1917

10. Obehöriga uttalanden från predikstolen efter högmässopredikan
i sammanhang med uppläsande av ett
kommunalstämmoprotokoll.

1915 års ämbetsberättelse innehåller (sid. 33 o. f.) redogörelse för ett
av justitieombudsmannen Berger, efter klagomål av folkskolläraren Anton
Ekström, anställt åtal mot kyrkoherden K. P. A. Österberg för ämbetsfel.
Detta hade bestått däri, att österberg, omedelbart efter av honom hållen
högmässogudstjänst i Hamra församlings kyrka nyårsdagen 1914, vid uppläsande
från predikstolen av ett kommunalstämmoprotokoll rörande av
kommunalstämman fattat beslut, att landstingsmannavalet 1914 skulle
förrättas å Marie bebådelsedag, dels uttalat sitt ogillande av kommunalstämmans
förenämnda beslut dels ock emot klaganden'', vilken vid beslutets
fattande tjänstgjort såsom ordförande å stämman, framställt förebråelser
för hans deltagande i beslutet.

Atalet anhängiggjordes hos domkapitlet i Visby, som genom utslag
den 13 maj 1914. på anförda grunder icke fann skäligt att döma österberg
till ansvar jämlikt lagen om straff för ämbetsbrott av präst m. m.
den 8 mars 1889 men däremot tilldelade honom en allvarlig föreställning
för hans klandrade tillvägagående med tillagd förmaning att för framtiden
iakttaga större varsamhet vid utövningen av sitt prästerliga kall.

o Berörda redogörelse utvisar, att justitieombudsmannen Berger, vilken
ansåg sig icke kunna åtnöjas med domkapitlets utslag, lät anföra besvär
över detsamma hos Svea hovrätt.

Av redogörelsen framgår vidare, att hovrätten genom utslag den 14
oktober 1914, med ändring av domkapitlets utslag, jämlikt 5 § i ovannämnda
lag dömde österberg för oförstånd i ämbetet till varning, som
genom domkapitlets försorg skulle honom meddelas.

Av redogörelsen inhämtas slutligen, att Österberg anförde underdåniga
besvär över hovrättens utslå0''.

Dessa besvär äro numera prövade av Kungl. Maj:t, som genom utslag
dm 21 december 1916 icke funnit skäl att göra ändring i hovrättens utslå».

— 1917 —

11. Försummelse av åklagare vid utförande av ett utav
justitieombudsmannen anbefallt åtal.

1916 ars ämbetsberättelse innehåller (sid. 115 o. f.) redogörelse för
ett av justitieombudsmannen Östergren anbefallt åtal mot kronofogden
Bertil Helleberg, för det denne, vilken varit förordnad att utföra ett på
uppdrag av justitieombudsmannen vid Asele lappmarks tingslags häradsrätt
anställt åtal mot kronolänsmannen Gustav Lindström för tjänstefel,
uraktlåtit att, i enlighet med vad av justitieombudsmannen uti den rörande
åtalets utförande utfärdade instruktionen blivit Helleberg anbefallt, så snart
ske kunde efter målets avgörande av häradsrätten tillställa justitieombudsmannen
häradsrättens utslag för vederbörlig prövning, huruvida detsamma
borde överklagas eller ej.

Av nämnda redogörelse framgår, att Lycksele lappmarks tingslags häradsrätt,
där det sålunda anbefallda åtalet mot Helleberg anhängiggjordes, den 23
december 1915 meddelade utslag i förevarande mål samt därvid på anförda
skäl visserligen fann, att Helleberg handlat i strid med ovannämnda
instruktion, men likväl ansåg Helleberg genom berörda försummelse icke
halta gjort sig skyldig till tjänstefel samt förty fann åtalet mot honom
icke kunna bifallas.

Med häradsrättens utslag ansåg jag mig icke kunna åtnöjas, utan
uppdrog jag åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att i hovrätten anföra besvär
över utslaget. Därvid anförde jag uti en till advokatfiskalen avlåten ämbetsskrivelse
i huvudsak följande.

Jämlikt en den 15 oktober 1912 av justitieombudsmannen för Helleberg
utfärdad instruktion angående utförande av åtal mot länsmannen
Lindström för obehörigt kvarhållande av beslagtagna fisknät hade
det ålegat Helleberg att så snart ske kunde efter målets avgörande hos
vederbörande häradsrätt tillställa justitieombudsmannen häradsrättens utslag
i målet.

Vederbörande häradsrätt meddelade utslag i målet mot Lindström den
29 april 1914, men Helleberg uraktlät att till justitieombudsmannen insända
utslaget ända till den 31 augusti samma år, då insändandet skedde
på grund av skrivelse i ämnet från justitieombudsmannen, vilken då erhållit
kännedom om, att utslag i målet blivit av häradsrätten meddelat.
Den försummelse, vartill Helleberg sålunda gjort sig skyldig, hade medfört
den påföljd, att häradsrättens felaktiga utslag gentemot justitieom —

1917 —

budsmannen vann laga kraft, ett förhållande som jag med hänsyn till
utslagets innehåll måste beteckna såsom synnerligen otillfredsställande.

Följande omständigheter förtjänade ''i målet framhållas. Av den i
målet mot Lindström förebragta utredning framginge, att Lindströms tilltag
att beslagtaga och sedan utan vidare kvarhålla i målet ifrågakomna
fisknät varit fullkomligt lagstridigt; rätteligen hade, därest ingripande från
Lindströms sida uti ifrågavarande hänseende skulle hava skett, bort förfaras
uti den i 17 § Hagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske stadgade ordning,
vilket emellertid icke skett. Lindströms lagstridiga förfarande hade följaktligen
bort för honom medföra straffpåföljd för det sålunda begångna
tjänstefelet, allra helst som jag icke kunde finna detta hava varit av lindrig
beskaffenhet. Tack vare Hellebergs utförande av åtalet och hans nu åtalade
försummelse att icke före besvärstidens utgång insända utslaget till
justitieombudsmannen hade emellertid Lindström undsluppit all straffpåföljd.
I den mot Lindström uttagna stämningen hade Helleberg visserligen
framställt ansvarsyrkanden i enlighet med justitieombudsmannens instruktion,
men vid målets överlämnande hade Helleberg ändrat dessa yrkanden
sålunda, att de icke kommo att stå i överensstämmelse med instruktionen.
Redan detta hade i viss mån varit en felaktighet. Sedan hade emellertid
häradsrätten i sin ordning felaktigt avdömt"målet mot Lindström, i det
att häradsrätten ådömt honom bötesansvar för en förment försummelse,
som häradsrätten — alldeles felaktigt — ansett innebära tjänstefel, varemot
häradsrätten lämnat det av Lindström verkligen begångna tjänstefelet
obestraffat. På Lindströms klagan hade därefter hovrätten befriat Lindström
från de oriktigt ådömda böterna. Från justitieombudsmannens sida
hade emellertid rättelse ej kunnat vinnas i häradsrättens utslag, huru
önskvärt detta än varit.

Nu hade Lycksele lappmarks tingslags häradsrätt i förevarande mål
funnit straffande omständigheter för Helleberg föreligga uti följande av
honom åberopade omständigheter, nämligen att Lindström genom ovan
omförmälda utslag dock blivit dömd till ansvar; att Helleberg skäligen ej
kunnat avgöra, om utslaget var grundat på laga skäl eller ej; samt att,
då Lindström å sin sida överklagat utslaget, Helleberg trott detta böra
föranleda därtill, att utslaget ej behövde till justitieombudsmannen insändas,
förrän det vunnit laga kraft mot alla parter. De sålunda av Helleberg
till sitt fredande anförda omständigheter kunde emellertid enligt min
mening icke godtagas såsom laga ursäkt för den begångna försummelsen.
Helleberg hade icke haft att på sitt ansvar pröva, huruvida från justitieombudsmannens
sida utslaget borde få vinna laga kraft eller ej. Att denna
prövning ovillkorligen måste tillkomma justitieombudsmannen själv, hade

— 1917 —

Helleberg rimligen bort hava insett. Huruvida Lindström för sin del anförde
besvär över utslaget eller ej, hade därvidlag varit irrelevant. Redan
straffmätningen hade kunnat föranleda överklagande från justitieombudsmannens
sida, och enbart den omständigheten, att utslagets innehåll icke
stod i överensstämmelse med de framställda ansvarsyrkandena, hade för
övrigt bort göra Helleberg betänksam och redan pa denna grund bort
föranleda honom att underställa utslaget justitieombudsmannens prövning.

1 varje fall hade det ålegat Helleberg att, alldeles oavsett innehållet av
häradsrättens utslag, i enlighet med vad i instruktionen för Helleberg
blivit anbefallt, före besvärstidens utgång insända utslaget till justitieombudsmannen
för vederbörlig prövning. Såsom särskilt graverande ansåg
jag böra framhållas den ovan påvisade omständigheten, att det av underdomstolen
begångna felet, varigenom Lindströms lagstridiga, enskild persons
rätt kränkande tilltag lämnats obestraffat, till följd av Hellebergs
försummelse icke kunnat genom besvär till högre instans bliva rättat. Den
påföljd, försummelsen sålunda haft, fann jag ur materiell rättssynpunkt
synnerligen otillfredsställande.

Därtill koinme, att jag funne det i och för sig oriktigt, att försummelse
av underlydande åklagare att ställa sig en av justitieombudsmannen
given instruktion till efterrättelse förklarades icke innefatta tjänstefel. För
exemplets skull vore det icke lyckligt, om icke ändring härutinnan vunnes.
Justitieombudsmannen måste kunna påräkna, att underlydande aktörer i
noggrann enlighet med givna instruktioner utföra de åtal, som jämlikt
förordnande av justitieombudsmannen åt dem uppdragas.

I förevarande fall syntes mig för övrigt genom de av Helleberg anförda,
såsom friande ansedda omständigheterna vara konstaterat, att det
icke varit av rent förbiseende utan fullt avsiktligt, som Helleberg uraktlåtit
att förrän efter anmaning insända utslaget till justitieombudsmannen.
Denna avsiktliga uraktlåtenhet — som, på sätt av Hellebergs svaromål
inför häradsrätten enligt min mening framginge, grundade sig på ej ursäktligt
oförstånd — fann jag snarare böra föranleda straffpåföljd, än
om rent förbiseende förelegat.

Besvären äro numera prövade av hovrätten, som genom utslag den 21
•november 1916 utlåtit sig: Enär Helleberg genom sin uraktlåtenhet att

före besvärstidens utgång till justitieombudsmannen insända omförmälda
utslag gjort sig skyldig till oförstånd i utövningen av sin tjänst, prövade
hovrätten, jämlikt 25'' kapitlet 17 § strafflagen, lagligt att, med ändring
av häradsrättens utslag, döma Helleberg att höta 25 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5 — Justitieombudsmannens åmbetsbarättelse till 1911 års riksdag.

12. Obehörigt uttagande av expeditionslösen m. m.

1915 års ämbetsberättelse (sid. 53 o. f.) innehåller redogörelse för ett
av justitieombudsmannen Berger anbefallt åtal mot poliskommissarien E.
Sohlberg, för det denne vid två särskilda tillfällen dels obehörigen utkrävt
lösen för tillståndsresolutioner, tecknade å till honom ingivna anmälningar
om hållande av offentliga föredrag, dels ock uppställt vissa villkor för därvid
lämnat tillstånd.

Redogörelsen utvisar jämväl, att Sohlberg genom utslag av Södra
Roslags domsagas häradsrätt den 15 juli 1914" för det tjänstefel, han
genom berörda åtgärder låtit komma sig till last, jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen dömdes att höta 25 kronor.

över detta utslag anförde Sohlberg besvär hos Svea hovrätt.

På sätt av 1916 års ämbetsberättelse (sid. 7) framgår, meddelade
hovrätten den 20 april 1915 utslag i målet, därvid hovrätten ej fann skäl
att i häradsrättens utslag göra annan ändring än att, enär Sohlbergs åtgärd
att i anledning av ifrågakomna anmälningar utfärda resolutioner av
i målet omförmält innehåll icke vore av beskaffenhet att kunna till ansvar
för Sohlberg föranleda, beloppet av de böter, vartill Sohlberg i målet gjort
sig förfallen, av hovrätten bestämdes till allenast 15 kronor.

De besvär, som, enligt vad sistnämnda ämbetsberättelse tillika utvisar,
Sohlberg anfört över hovrättens utslag, äro numera prövade av Kunql.
Maj:t, som genom utslag den 21 december 1916 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

13. Fråga om felaktigt förfarande av överexekutor vid förordnande
av syssloman för utmätt fast egendoms förvaltning.

1916 års ämbetsberättelse (sid. 107 o. f.) innehåller redogörelse för
ett av tjänstförrättande justitieombudsmannen Appelberg, efter klagomål
av änkan Karolina Hansen, anbefallt åtal mot landshövdingen C. F. Holmquist
och t. f. landssekreteraren O. G. Rydin för tjänstefel. Åtalet avsåg
följande förhållande. Sedan Konungens befallningshavande i Kopparbergs
län genom utslag den 26 september 1914 fastställt visst belopp till betalning
ur en änkan Hansen tillhörig hemmansdel, hade Konungens befallningshavande
på ansökan av vederbörande borgenär genom beslut den
12 januari 1915, för vilket landshövdingen Holmquist och t. f. landssekreteraren
Rydin voro ansvariga, förordnat syssloman att omhändertaga och
förvalta nämnda fastighet, utan att Konungens befallningshavande dess —

1917 —j

förinnan lämnat änkan Hansen tillfälle att svara ä ansökningen och utan att
ansökningen heller samtidigt utställts till delgivning med änkan Hansen.

Därjämte hade Konungens befallningshavande felaktigt tecknat ifrågavarande
förordnande såsom omslagsresolution å ansökningshandlingarna,
vilka därefter återställts till sökanden. Härav hade följt, att änkan Hansen
sedermera icke kunnat hos Konungens befallningshavande få del av
ansökningen.

Av berörda redogörelse framgår, att Svea hovrätt genom utslag den
3 december 1915, enär det icke lagligen ålegat Konungens befallningshavande
att, innan ifrågavarande förordnande med avseende å den jämlikt
28 § utsökningslagen i mät förklarade fastigheten vidtogs, utställa borgenärens
därom gjorda framställning till fastighetsägarens hörande, samt det
icke ens påståtts, att för åtgärden saknats fog, ogillade åtalet i berörda del.

Beträffande åtalet i övrigt fann hovrätten Konungens befallningshavandes
förfarande i den delen väl vara felaktigt men icke vara att anse
såsom ämbetsfel.

Av redogörelsen framgår slutligen, att jag fann mig ej hava något
att erinra mot hovrättens utslag i sistberörda del, varemot jag beträffande
åtalet i förstberörda del på anförda skäl fann det vara min ämbetsplikt
att underställa målet Ivungl. Maj:ts prövning.

Kungl. Maj:t har den 3 april 1916 meddelat utslag i målet och därvid
ej funnit skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

Då jag hade grundad anledning antaga, att praxis i allmänhet gick i
motsatt riktning mot vad sålunda av domstolarna fastslagits, lät jag efter
meddelandet av Kungl. Maj:ts utslag föranstalta om utredning rörande
omförmälda praxis i hela riket.

Berörda utredning, som nu före utgången av år 1916 slutförts, har
givit vid handen, att praxis med mycket få undantag går i den av mig
såsom riktig angivna riktningen, d. v. s. att överexekutor vid förordnande
av syssloman enligt 81 § utsökningslagen i regel, innan borgenärs ansökan
därom bifalles, bereder gäldenären-fastighetsågaren tillfälle att svara å
ansökningen. Enligt vad högsta domstolen i förevarande mål fastslagit,
innebär detta av överexekutor i regel följda förfarande att i dylika tall till en
början förordna om kommunikation av ansökningshandlingarna ej fullgörande
av en överexekutor enligt lag åliggande skyldighet utan är en överloppsgärning,
huru önskvärt det än må anses vara, att sådant förfarande alltid följes.
Då det emellertid knappast kan anses fullt tillfredsställande, att prejudikat

— 1917 —

från högsta instans och allmän rättspraxis sålunda till följd av brist på uttömmande
bestämmelser i gällande lag gå i olika riktning, och sådan olika
lagtillämpning, som omförmäles i 14 § av den för justitieombudsmannen
gällande instruktion, sålunda i viss mån kan anses föreligga, har jag för
avsikt att för lagfästande av den i regel rådande praxis i ämnet avlåta
framställning om ändring av lagen. Detta har dock icke kunnat medhinnas
före 1916 års utgång.

o O

14. Åtal mot kyrkoherde för politiska uttalanden
i högmässopredikan.

I tidningen »Borås Dagblad» för den 18 mars 1915, varav ett exemplar
insänts till justitieombudsmannen, fanns införd en artikel av innehåll,
att en predikan, som kyrkoherden i Ods pastorat A. M. Junggrcn
första böndagen, den 7 berörda mars, hållit i Molla kyrka, icke kunde
betecknas såsom stående i enlighet med den neutralitet en predikan borde
äga. Tidningen förmälde sig hava erhållit uppgift på flera vittnen, som
kunde intyga, att kyrkoherdens predikan mera varit att betrakta såsom ett
politiskt föredrag, i vilket de frisinnade fått pik på pik. Enligt en framställning,
som tidningen sade sig hava erhållit från trovärdigt håll och fått
bestyrkt av en annan person, hade ifrågavarande predikan innehållit bland
annat följande: Kyrkoherden kunde meddela, att före utbrottet av värdskriget
80,000 ryssar lågo vid finska gränsen redo att anfalla Sverige.
Väktarna på rikets tinnar sago icke eller ville icke se. Flertalet av
Sveriges folk var blint och trodde lögnen. Vidare berördes i förtäckta
ordalag bondetåget såsom ett första medel att väcka folket till besinning.
Nu behövdes kriget för att bliva en rensning även för oss. Men vi
törstode icke och vore blinda och såge icke. En professor, som vore
högre än professor och uppgåve sig vara folkets ledare, kunde nedlåta
sig att kort före krigets utbrott förklara, att vi icke behövde frukta för
ett krig. 200,000 valmän vore ännu i dag dränkta i denna lögn.

Enligt den ena av de två uppgifter, som tidningen sade sig hava
erhållit, skulle den nämnda professorn hava utgivits vara liberal; det vore
i varje fall tydligt, att kyrkoherden åsyftat ledamoten av riksdagen, professor
Eden. Tidningens andre sagesman kunde icke minnas, att han hört
uppgivas siffran 200,000 om de valmän, som ännu vore dränkta i lögnen,
ej heller om precis ordet »dränkta i lögn» förekommit, men han hade
konstaterat, att de frisinnade valmännen tydligt utpekades och kritiserades.

Uti den anförda tidningsartikeln yttrades vidare, att varje reflektion
till denna predikan vore onödig. Nu som förut vore det nog med, att

— 1917 —

man uttalade sin sorg och sin harm över, att våra kyrkor icke kunde lå
vara vad de vore avsedda till, nämligen församlingshus, dit var och en
kunde komma till andlig uppbyggelse utan att behöva finna sig kränkt
och skymfad i sin politiska uppfattning. Kyrkoherdar av herr Junggrens
sort undergrävde hårt kyrkans ställning såsom statskyrka.

Sedan justitieombudsmannen Östergren med överlämnande av omförmälda
tidningscxemplar anmodat kyrkoherden Junggren att inkomma med
yttrande i anledning av den nämnda artikeln, inkom den 26 mars 1015
sådant yttrande från kyrkoherden. 1 detta anfördes i hithörande delar
huvudsakligen följande.

Jäktad av pastorala göromål hela första veckan i mars hade Junggren
ej fått tid för utarbetande av någon böndagspredikan, vadan han lördagsaftonen
den 6 mars Böndagstexterna för 1915» tryckt, av J. A. E—d (biskop Eklund i Karlstad)
författad böndagspredikan. Junggren hade funnit den så hänförande och
Gripande, att han beslutat sig för att följande dag så gott som oid för
ord föredraga den från Molla predikstol. (Något som Junggren eljest aldrig
brukade göra, men vari lian nu spårade en tydlig försynens skickelse.)
Biskop Eklunds botdagspredikan hade föredragits ord för ord med vissa i
Junggrens yttrande närmare angivna förändringar och tillägg.

Junggrens ifrågavarande predikan kunde således ej blott till minsta
småord utan även till minsta bokstav ännu när som helst kontrolleras, ja,
till och med beträffande kursivering. Absurt syntes Junggren blotta antagandet,
att biskop Eklund lika litet som Junggren skulle kunnat nedskriva
sådana fadäser, som ledaren i Borås Dagblad och hans sagesman
lade i deras mun: »en professor, som är högre än professor» in. m. Men
sorgligt förefölle det Junggren, att någon människa skulle kunna höra
biskop Eklunds så geniala, i inspirerad profetisk stil i fruktansvärda allvarstider
författade predikan, utan att den väckte botkänsla. Förelåge icke
här den allra grövsta okunnighet, så befarade Junggren ren förhärdelse.

I ett avseende vore Junggren fullkomligt ense med Borås Dagblads
redaktör: varje reflexion till denna predikan vore överflödig. Men i ett
annat hänseende hyste de diametralt motsatta åsikter: Junggren kunde
omöjligt övertygas om, att homileter av J. A. Eklunds sort undergrävde
vår kyrkas ställning, vare sig såsom Kristi kyrka eller såsom statskyrka.

I sin ämbetsgärning inblandade Junggren aldrig politik, såvitt man
därmed ej förstode, att han predikade över av Kungl. Maj:t förordnade
bibeltexter, vilkas homiletiska behandling stundom tvingade till dagshändelsers
belysning från högre plan, från evighetssynpunkt. För vulgära

— 1917 —

politiska termer såsom liberal och övriga partibeteckningar funnes i likhet
med all annan jordkrypande låghet i Junggrens homiletiska språk
ingen hemortsrätt, lika litet som i biskop Eklunds.

. redaktören för Borås Dagblad M. Enderstedt inkommo därefter
till justitieombudsmansexpeditionen ett brev och två intyg, vilka handlin o-ar
lydde som följer: n

»Till redaktören för Södra Västergötland
Herr M. Enderstedt, Borås.

Härmed intygas på begäran: att uti en ledande artikel i Södra Västergötland
nr 22 för den 19 mars i år, ’En böndagspredikan. De frisinnade
valmännen äro dränkta i lögnen, är med verkliga förhållandet överensstämmande
så till vida: nämligen att ett visst parti, nämligen vänstern,
angreps och utpekades. Visserligen nämndes icke något namn på partiet
i fråga, men hela predikan var helt igenom nästan ett så genomskinlio-t
högerföredrag som något.

I sin predikan nämnde kyrkoherden att före världskrigets början 80-tusen fiender ryssar lågo vid gränsen färdiga att anfalla Sverige men med
kriget drog dessa söder ut till ett annat verksamhetsområde. Före försvarsfrågans
lösning sågo icke väktarna på rikets högsta tinnar’ eller ville
icke se’ den fara, som hotade landet.

Bondetåget omnämndes: Kriget behövdes som en rensning. En viss
professor, ja han . är högre än professor’, har sagt, att vi icke behöva
frukta för ett krig och att hundratusental av valmän eller medborgare
trodde lögnen och äro dränkta i densamma’.

Molla den 12 april 1915.

Otto Oden, f. d. korpral. Pehr Pettersson, Mollaryd.»

»Undertecknad intygar härmed på begäran, att den artikel, som förekom
i Södra Västergötland nr 22 för den 19 mars under rubrik ’En
Böndagspredikan är med innehållet överensstämmande med kvrkoherde
Junggrens predikan i Molla kyrka den 7 mars lista böndagen.

Molla den 12 mars 1915.

Carl Gustafsson.»

»Undertecknade, som åhört den av Borås Dagblad omnämnda predikan
i Molla kyrka av kyrkoherde A. M. Junggren första böndagen, kunna intyga>
att det i tidningen införda var med sanningen överensstämmande.
Vi kunna icke bestämt erinra oss, om det nämndes några siffror, men i
huvudsak är det riktigt. Kyrkoherdens predikan liknade mera ett politiskt

— 1917 —

föredrag, och det var inte möjligt att få annan uppfattning av det hela
— oeh särskilt av det upprepade: ’att icke vilja se är det oförlåtligaste
av allt’ — än att den förra regeringen och de frisinnade för övrigt beskylldes
för att ha handlat medvetet ansvarslöst om icke rent av förrädiskt.

Ladås, Tämta den 13 april 1915.

Johan Petter Johansson. Ellen Emelia Johansson.»

Efter det i ärendet ytterligare inkommit ett exemplar av Borås Dagblad
för den 12 april, som under rubriken »Söndagspredikan i Molla»
innehöll en artikel rörande Junggrens ovan anförda yttrande, överlämnade
jag handlingarna i ärendet till Junggren med anmodan om nytt yttrande.

I en med anledning därav hit insänd skrift anförde kyrkoherden Junggren
bland annat följande.

Till hans förra yttrande vore i sak föga att tillägga förutom det,
att efter de af Junggren till den tryckta texten fogade orden »80,000
stridsmän nära gränsen» uteglömts orden »men beordrades söderut».
Vad de insända intygen anginge, hade ingen intygsgivare vågat påstå, att
Junggren i predikningen talat om vare sig »frisinnade», »valmän», »vänstern»
eller om några som helst politiska sammanslutningar. Och att
samtliga intygsgivare —''efter vad det ville synas, ifriga »frisinnade valmän»
— trott sig »angripna och utpekade», vore sannerligen varken biskop
Eklunds eller Junggrens fel, då ju hela berörda predikan vände sig
till alla utan undantag. Ett »genomskinligt högerföredrag» kunde nämnda
predikan aldrig bliva för den, som förstode, att andliga ting måste andligen
dömas och ej ansåge sig nödsakad att för redaktören Enderstedt anmäla
även — profeten Jesaja. Huru snedvridet den gamle (74-årige) gratialisten
Otto Odén och sockenlantbrevbäraren, hemmansägarsonen Per Pettersson i
Molla uppfattat predikningen, framgihge tj^dligt av deras utsaga: »80 tusen
fiender, ryssar, lågo vid gränsen, färdiga att anfalla Sverige». Sanningsenligt
hette det: »80,000 stridsmän nära gränsen, men beordrades söderut». Här
talades ju ej om »fiender», ej om »anfall», ej om någon bestämd gräns,
utan endast om det hotande läget. Utsagan: »Väktarne på rikets högsta
tinnar» avsåge väl »de som stode på Sveriges vakttorn för att se». Ordet
»bondetåget» visste Junggren sig aldrig hava nämnt i någon predikan, men
skulle visst icke skrämmas från ordet, om det omedelbart inflöte i andligt
sammanhang. Att »krig» stundom kunde »behövas som en rensning»,
visste Junggren sig ej heller hava sagt, men han gillade fullkomligt uttrycket,
om det användes, och kunde bevisa dess sanningsenlighet med både

— 1917 —

den heliga skrift och historien. Historien om »professorn», »högre än
professor», vore ju redan förut »avlivad». Utsagan »dränkta i ”lögn»
visade Enderstedts och hans referenters livliga fantasi och fallenhet ”för
hyperboler. »Doppade i lögn» vore ju icke alldeles detsamma. Men sannerligen
om här talades om några »valmän», vare sig »frisinnade» eller
andra, utan om syndare, som behövde göra bot. Säkert tänkte biskop
Eklund lika litet som Junggren vid ordet »doppade» mera på Enderstedt
och hans frisinnade valmän och intygsgivare än på andra syndare. Med
ovanstående vore ju även varje ord i Carl Gustafssons i Molla intyg vederlagt.
Vad sedan beträffade de utom pastoratet boende intygsgivarna Johan
Petter Johanssons och Ellen Emelia Johanssons vittnesbörd, ansåge Junggren.
detta bäst vederlägga sig självt. Vad biskop Eklunds botdagspredikan
mest liknade syntes de ej hava möjligheter att bedöma, då de
ju icke uppfattat den vare sig helt eller delvis, med eller utan siffror.
»Det i tidningen infördas överensstämmelse med sanningen» vore en
bevisad ren lögn. Och vad som sades om profetordets upprepade grundtanke
och dess tillämpning trodde Junggren omöjligen hava flutit ur
intygsgivarnas egen andliga fatabur.

Vid en i Ods till sista ståplats fullsatta moderkyrka den 18 april
1915 hållen aftonsångsgudstjänst hade Junggren föredragit ord för ord
samma predikan som i Molla kyrka årets botdag, och hade han genom
pålysning från Molla predikstol på förmiddagen särskilt inbjudit intygsgivarna
från Molla och Tämta att än en gång höra årets botpredikan.
Huru nu denna uppfattats i Od med åhörare från pastoratets alla fyra
församlingar och många även från andra pastorat, visade en yttrandet närsluten
lista, vars rubrik upplästes från predikstolen och vilken efter
gudstjänstens slut påtecknades i sakristian. Alla namnen representerade
myndiga medlemmar av svenska kyrkan. Säkert lika många till hade velat
teckna sina namn, men måste begiva sig hem, då det började lida mot
aftonen, hör att undgå till och med skenet af påtryckning hade Junggren ej
velat i Molla utsända någon särskild lista så långt efter botpredikningens
föredragande där (men många Mollabor, som hört predikningen både en
och två gånger, hade påtecknat »Odslistan») utan lämnat åt Molla kyrkoråd,
vars samtliga medlemmar åhört predikningen i sin kyrka (och en del
även i Od) att medelst kyrkorådsprotokoll uttala sin uppfattning. Jämte
vidimerad avskrift av detta protokoll närslötes det båda gångerna använda
predikohäftet. Detta hade ej kunnat sändas före den 18 april.

Den i kyrkoherden Junggrens senare yttrande omnämnda listan befanns
innehålla 133 namn under ett intyg av följande lydelse:

— 1917 —

»Undertecknade, som don 18 april 1915 i Ods kyrka åhört samma
predikan, som kyrkoherde Junggren föredrog i Molla kyrka årets botdag,
enligt vad han under edsplikt betygar, hava funnit denna predikan synnerligen
väckande och uppbygglig och kunna omöjligen betrakta den såsom
ett politiskt föredrag.»

Det i yttrandet likaledes omnämnda kyrkorådsprotokoliet avsåg ett
sammanträde med Molla'' församlings kyrkoråd den 19 april 1915 och innehöll
följande uttalande:

»Med anledning av den pressfejd redaktör Enderstedt i Borås, med
intygsgivare även från Molla, väckt mot församlingens kyrkoherde, betygade0
Molla kyrkovärdar och kyrkorådsledamöter, som i dag äro närvarande
och vilka samtliga voro i Molla kyrka årets botdag, för sin del, att de
funno den då av kyrkoherde Junggren föredragna predikan vara en synnerligen
väckande och uppbygglig botpredikan.»

Ett vid kyrkoherden Junggrens senare yttrande fogat, tryckt häfte
innehöll en högmässopredikan å första böndagen 1915, undertecknad J.
A. E—(j) eller den predikan, som — med vissa ändringar och tillägg.—
Juno-oren uppgivit sig hava föredragit vid högmässogudstjänsten . sistnämnda
dag i Molla församlings kyrka. Med iakttagande av de ändringar
och tillära1,0som Junggren förmält sig hava gjort, hade den utav honom
sålunda hållna predikan innehållit bland annat följande uttalanden.

»Att icke se, att icke vilja det är, när det gäller folkets liv, det oförlåtligaste
av allt.

Detta skall nu, enligt ''utsagan om synernas dal’, på svenska folkets
botdag tillämpas på Sveriges liv.

Det är svårt.

Stoff fattas icke. Jämförelsepunkter fattas icke. Historiska belysande
exempel icke heller. Hur var det t. ex., då man festade och njöt och
skämtade: ''efter oss syndafloden’. Hur var det hos oss i den tiden?

Ämnen fattas icke, om man vill visa, huru det går, då man icke ser
och icke vill se. Det må nu vara en lekfull eller fridfull släkt under
många år, som till sist stängt ögat för allt farligt i livets och folkens
värld. Eller det må vara konsten att slippa se det, som ligger bakom
tingen genom att se och ivrigt syssla med tingen själva.. Eller det må
vara konsten att skymma blicken med den lust, som förblindar, och den
fröjd, som förslöar. Allt ligger i rikt mått för handen. Ämnen fattas ej.

Men det är svårt att tala härom. Ty det är som vågade ingen komma
och kunde ingen komma med profetisk fullmakt och säga: Stanna, Gud

g — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1917 års riksdag.

talar! Sinnet är hos oss tyvärr så sönderslaget, så besmittat, att det är,
som hade Guds uppenbarelse ännu icke fäste hos någon av oss.

Nog kunde man kanske säga: det är oförlåtligt, vad man gjort med •
vart folk och vad vårt folk gjort med sig självt. Men då man försöker
säga det, så sker det kanske med en sjudande harm, då man på samma
gång känner, att det icke är renhet nog, icke enfald nog, icke samkänsla
nog, icke skuldkänsla nog, icke botkänsla nog, för att man skulle kunna
taga i sm mun botens ord.

Men ändå behövde man bedja Gud, om han funne sändebud, som
kund.6 sändas, att han sände dem, medan det än är tid.

Nog kunde det bli tårar som när profeten grät över förödelsen från
Herren Sebaoti synernas dal. Men — huru blandade bli icke tårarna?

Huru långt ifrån hans, som grät över Jerusalem i dess sista besökelses tid?

Kanske om vi mera tänkte på, att Han ännu sörjer över Sveriges
land — kanske kunde vårt sinne mjukna till en sådan kärlek, att vi söride
med'' honom och med honom både för och varnade och kallade vårt folk.
Åtminstone borde vi bedja, att han skickar i sin tid och medan det ännu
ar hd för oss, sådana som hava fullmakt att varna och väcka — och
hugsvala i hans namn. Det är hög tid.

Säkert är: det farligaste är att ingenting se och icke vilja se. Det
är nog ytterst det, kanske alltid det, som för människa och folk i dödens
dom.

Mycket kan sägas om detta: Sverige förstod — Sverige förstår intet.

Det såg ej. . Det ville ej se. Detta redan om man tar den enkla hårda
\erkhgheten
taran för det inre livet, om bot, om Guds hotande dom.

Hurudana voro våra ledare, som styrde folkets öden aftonen före en
av historiens slaktedagar? Huru långt sågo de? Till nästa val? Inte ens
sa ^ano* ®aS° de. De sågo intet, de som stodo på Sveriges vakttorn för
att se. A är väktarrop ljöd ibland dem, så — hånlogo de eller förargades
och sade: tig! ^ b

Vetenskapens män, historiens män? Sades det icke: ’det är frid, frid

och ingen fara mindre än hundra timmar, innan historiens största* kriobröt
ut? °

Och kan man tänka sig en mera bedrövlig roll än den åtskilliga ledamöter
av Sveriges riksdag för mindre än ett år sedan spelade i ett av
världshistoriens farligaste tidevarv, då 80,000 stridsmän stodo nära gränsen,
men beordrades söderut.

Vi sågo ingenting’.

— 1917 —

Nej visst. Men då det gäller folkets liv är detta det farligaste, det
mest oförlåtliga av allt — att icke se.

Gud är ännu både jordens och himmelens, både folkens och själarnas,
både härarnas och folkandarnas Gud. Genom hans barmhärtighet har det
gått så, att våra dalar ännu icke sett ryttarna från Assur.

Hur hade det annars gått? Det är tvåhundra år och mera sedan
vårt folk vann sin sista egentliga seger. Och under det tvåhundraåriga
nederlaget har det visst icke alltid varit för svärd våra slagne fallit. Det
har icke saknats skrämsel och feghet, flykt och förräderi. Huru skulle
det nu hava gått? Huru skulle det nu gå, om ej Gud underbart hulpit?

Nästa gång Sverige förlorar, har det knappast annat att förlora än
sitt liv. Liv i fångenskap hos Assurs barn är ej att räkna för liv.

''Tvinga icke på mig tröst för mitt folks’, för dottern Sveas förstöring.

Ute i folkets massor, där vårt öde är lagt enligt våra egna beslut —
är där ännu särdeles mycket bättre än för ett år sedan? Knappast.

Hundratusen och åter hundratusen gå lugnt fram i svartaste mörker. De
äro sedan åratal doppade i lögn. De se intet och vilja intet se.

Det farligaste av allt är att icke se. Och att icke vilja se. Och ännu
är det mycket klent med viljan att se.»

Dels med sitt senare yttrande dels med särskild skrivelse överlämnade
därjämte Junggren några brev, varibland ett till Junggren från Carl
Gustavsson i Stomlanda och ett likaledes till Junggren från förre korpralen
Otto Odén. Med hänsyftning å de med brevskrivarnas namn undertecknade
intyg eller brev, som förut inkommit i ärendet, innehöllo Carl Gustavssons
och Odéns nu ifrågavarande brev bland annat följande.

l:o) Carl Gustavssons brev: Han hade ej reflekterat något över kritiken
av kyrkoherden Junggrens böndagspredikan, innan han skrivit på.

Då Carl Andersson från Mollaryd den 11 april 1915 kommit med listan,

hade Carl Gustavsson till en början sagt, att han icke tecknade sitt namn,

ty han förstode sig ej på den saken. Carl Andersson hade emellertid ej

tegat, förrän Carl Giustavsson tecknat sitt namn. Men han hade ångrat

det djupt sedan. Hade han först tänkt på, att det skulle bliva kyrkoherden •

till obehag, skulle han ej låtit narra sig. Därför både Carl Gustavsson

kyrkoherden om förlåtelse och återtoge vad han förut intygat.

2:o) Odéns brev: Odén hade söndagen den 11 april 1915 gått

till sin husbonde Carl Andersson i Mollaryd, där Pehr Pettersson från Säryd
var före Odén. Carl Andersson och Pehr Pettersson hade talat om
referatet i tidningen Södra Västergötland rörande kyrkoherdens böndags —

19X7 —

predikan i Molla kyrka den 7 mars. Pelir Pettersson hade menat, att det
var riktigt, samt framkommit med ett intyg, som han satt upp. De hade
bett Oden skriva under intyget, alldenstund han åhört nämnda predikan.
Oden hade skrivit under utan att vidare tänka därpå, men han hade nu
ångrat förseelsen. Han vore gammal, och då bleve man glömsk; han önskade,
att hans namn skulle bliva utstruket och att han ej skulle bli
vidare ihågkommen, samt anhölle om förlåtelse för sitt begångna fel.

Utöver de personer, som undertecknat de av redaktören Enderstedt
insända intygen, uppgav Enderstedt såsom vittnen handlanden Oscar
bjöö, Sparsör, hemmansägaren Carl Andersson, Mollaryd, stationsföreståndaren
Adolf Persson, Dragås, Mollaryd, Arnold Bryngelsson, Horsby, Herrljunga,
och handlanden G. B. Holmgren i Borgstena.

.De förklaringar kyrkoherden Junggren sålunda i ärendet avgivit fann
justitieombudsmannen östergren icke vara tillfredsställande utan anställdeåtal
emot Junggren inför Skara domkapitel. I den skrivelse, varigenom
berörda åtal anhängiggjordes, anförde justitieombudsmannen följande.

Uti 2 kap. 2 § kyrkolagen vore för svenska kyrkans präster stadgat,
att, när en eller annan text giver dem anledning att i predikan tala något
om världsliga saker och beställningar, så måste allt sådant ske med beskedlighet
och varsamhet, utan obetänksamhet och förmätenhet uti tal eller
omdöme om de^ saker, som en del intet förstå och som läroämbetet egentligen
intet angå. Det torde vara uppenbart, att den varsamhet och grannlagenhet,
varmed världsliga ting i allmänhet sålunda skola behandlas, då
omständigheterna föranleda deras berörande i en predikan, i alldeles särskild
grad måste iakttagas beträffande ämnen av politisk innebörd. Det
kunde ifrågasättas, huruvida dylika ämnen överhuvud böra få behandlas
från predikstolarna. I varje händelse måste det anses otillbörligt, att de
särskilda politiska partiernas ståndpunkter till politiska frågor upptagas
till bedömande och göras till föremål för klander eller pris i en predikan;
ett sådant mot kyrkolagens bokstav och anda stridande förfarande skulle
helt visst snart komma att medföra en mot de politiska meningsskiljaktigheterna
svarande söndring i kyrkligt avseende.

I den predikan, som Junggren första böndagen den 7 mars 1915.
höll vid högmässan i Molla församlings kyrka, hade han tilllåtit sig
att gorå uttalanden, vilka ginge långt utöver vad som finge anses tillbörligt
vid behandling av världsliga ting i en predikan. I det ovan
återgivna stycke av hans predikan, som börjar med orden »Hurudana voro

• — 1917 —

våra ledare* förekommo förklenliga yttranden med tydlig hänsyftning på
dåmcra avgångna statsråd. Följande stycke hänförde sig till yttranden,
som enligt uppgift i tidningspressen fällts av en ledamot i riksdagen,
och stycket därefter innehöll dels ett i hög grad kränkande yttrande om
ledamöter av riksdagen dels vidare eu uppgift, om vars sanningsenlighet
Junggren ej torde varit i tillfälle att förvissa sig och som
redan därför ej bort meddelas från predikstolen. Längre fram i samma
predikan yttrades med hänsyftning på personer, som i försvarsfrågan hyst
en viss uppfattning, att de ginge fram i svartaste mörker och att de sedan
åratal vore doppade i lögn.

Utöver de yttranden, som sålunda förekommit i Junggrens berörda
predikan enligt vad hans egen framställning gåve vid handen, innehölle i
ärendet inkomna intyg uppgifter, ägnade att ställa de delar av predikningen,
som innehöllo partipolitiska uttalanden, i eu än bjärtare belysning.
Junggren hade bestritt riktigheten av de nu antydda uppgifterna. Vad
särskilt anginge en av dessa uppgifter, nämligen att Junggren skulle anfört
en professor såsom sagesman för en viss uppgift, förelåge det anmärkningsvärda
förhållande, att på det ifrågakomna stället i den tryckta
text, som Junggren uppgivit sig hava följt vid omförmälda predikan,
funnits ett med blyerts skrivet tillägg, som — ehuru numera nästan fullständigt
utplånat — dock syntes kunna tydas såsom innehållande orden
»en professor i historia t. o. in.»

Genom de uttalanden, som Junggren enligt eget medgivande gjort
uti ovannämnda predikan, fann justitieombudsmannen honom hava gjort
sig skyldig till ämbetsfel av sådan art, att dess beivran icke borde utebliva.
För detta ämbetsfel ställde justitieombudsmannen därför Junggren
under tilltal inför domkapitlet jämlikt 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott
av präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889; och
yrkade justitieombudsmannen, att domkapitlet måtte döma Junggren til)
ansvar, som i nämnda lagrum vore stadgat och domkapitlet funne hans fel
förskylla. Före målets avgörande borde domkapitlet emellertid låta inför
vederbörlig domstol angående innehållet av ifrågavarande predikan, särskilt
i de delar, där Junggrens uppgifter strede mot de emot honom åberopade
intygen, såsom vittnen avhöra vissa angivna personer jämte övriga,
som kunde varda åberopade såsom vittnen, samtliga därest de befunnes
ojäviga.

Beträffande det förhållande, att Junggren å sin sida åberopat omdömen
om innehållet av förberörda predikan, hade justitieombudsmannen
väl funnit det mindre visligt av Junggren, att han, efter det anmärkningar
framställts mot sagda predikan, upptagit frågan om dess

— 1917 —

innehåll till behandling vid sammanträde med Molla församlings kyrkoråd
ävensom upprepat predikningen, såsom han själv uppgivit/ ord
för ord vid annat gudstjänsttillfälle samt därvid skaffat sig intyg om
predikningen i enlighet med ett utav honom själv avfattat, från predikstolen
uppläst omdöme. Men justitieombudsmannen hade icke något att
erinra däremot, att de sålunda tillkomna omdömena tillerkändes enahanda
vitsord, som om de avgivits efter vittnesed, och ansåge sålunda icke vittnesförhör
med dem, som avgivit dessa omdömen, vara erforderligt.

Sedan på begäran av domkapitlet vittnesförhör därefter anställts inför
Gäsene häradsrätt med de i sådant hänseende uppgivna personer samt
jag tagit del av såväl protokollet över berörda vittnesförhör som ett av
domkapitlet från Junggren infordrat yttrande över vittnesmålen, avlät jag
till domkapitlet en ämbetsskrivelse, däri jag anförde följande:

»Av handlingarna i målet framgår med en tydlighet, som icke lämnar
rum för några tvivel, att Junggrens ifrågavarande predikan delvis haft
karaktär av ett politiskt anförande, riktat emot vänstern eller de frisinnade.
Detta bestyrkes tydligt av vissa uttalanden i predikan, om vilka
förmälts uti åtskilliga i målet åberopade intyg och vilka de vid vederbörande
häradsrätt hörda vittnen intygat vara fällda av Junggren. Lydelsen
av predikan framgår för övrigt i huvudsak av det utav Junggren
i malet företedda tryckta häftet, sid. 28—37. Genom de avlagda vittnesmålen
torde jämväl få anses fastslaget, att Junggren i predikan på ett
klandrande sätt, ehuru utan namngivande, omnämnt viss enskild person.

Det ligger i sakens natur, att det icke kan vara för statskyrkans
prästerskap tillåtet att sålunda i ämbetets utövning taga ståndpunkt i dagens
politiska strider och uppträda emot ett visst politiskt parti. Kyrkorna
äro till för religiös uppbyggelse och måste hållas fria från partipolitik,
vare sig åt höger eller vänster. Detta torde få anses förbjudet redan genom
kyrkolagens bud och har ock blivit fastslaget genom åtskilliga utslag
av domkapitel och högre instanser. Denna sida av saken torde vara så
klar, att den ej tarvar vidare utläggning.

Vart skulle det för övrigt bära hän, om prästerna Unge opåtalt driva
politisk propaganda i kyrkorna? Det säger sig självt, att socialdemokratiska
eller eljest vänstersinnade präster då skulle hava lika rätt att i sina
predikningar söka vinna anslutning för sin politiska åskådning och sålunda
söka verka för sitt politiska parti. Genom ett dylikt uppträdande av
präster i deras ämbetsutövning skulle givetvis statens och statskyrkans
auktoritet löpa fara att taga skada. Det synes mig alldeles obestridligt,
att statens tjänstemän i tjänsten måste intaga full oväld och opartiskhet

— 1917 —

i de politiska partistriderna, sedan må nu de särskilda tjänstemännen såsom
enskilda personer hava vilken politisk uppfattning de vilja. Även
om man i försvarsfrågan har samma uppfattning, som Junggren angivit,
måste man fördenskull ändock beteckna det såsom missbruk av
hans ämbetsställning, att han i en predikan givit sådana uttryck därför,
som i berörda predikan skett. Dylikt missbrukande av prästs ämbetsställning
i viss politisk riktning anser jag det på nu anförda skäl vara min
ämbetsplikt att beivra, och detta självfallet vare sig vederbörande prästman
handlat i höger- eller vänstervänlig riktning.

o o o

Junggren har till sitt fredande åberopat bland annat, att ifrågavarande
predikan är författad av viss namngiven biskop. Detta må nu vara riktigt,
men kan givetvis ej befria Junggren från påföljd för hans förfarande.
1 och med det att Junggren hållit sagda predikan, är han därför ansvarig,
vare sig predikan finnes tryckt förut eller ej. Det är först genom predikans
hållande, som förargelse blivit väckt, en påföljd, som vissa vittnen
intygat hava beträffande en del av åhörarna åstadkommits av predikan.
Däremot kan det vid bedömandet av Junggrens åtalade förfarande anses
såsom en förmildrande omständighet, att han följt en utav en biskop författad,
i tryck utgiven predikan.

Junggren har vidare åberopat, att han hållit denna botdagspredikan
i det bästa syfte, nämligen enbart för uppbyggelse och för väckande av
botkänsla, men icke i politiskt syfte. Gärna må medgivas, att Junggren
därvid handlat i bästa välmening och således utan klandervärt syfte. Hans
oförstånd består emellertid just däri, att han icke insett det otillåtna i
hållandet av en dylik predikan med partipolitiskt syfte, huru gripande densamma
nu än må hava befunnits.

Såsom en försvårande omständighet med hänsyn till det i kyrkolagen
däremot stadgade förbud må å andra sidan framhållas, att Junggren i
predikan vänt sig mot viss enskild person, professor N. Edén, som, ehuru
han ej namngivits, så tydligt blivit utpekad, att åtskilliga åhörare förstått,
vem som åsyftats.

Enligt vad som för mig blivit uppgivet, skulle den av Junggren i
Ods kyrka den 18 april 1915 hållna predikan ej fullt överensstämma med
den predikan, som åtalet gäller, i ty att åtskilligt, som medtagits i den
sistnämnda, ej återgavs i den förstnämnda. Härom föreligger emellertid
ingen bevisning i målet.

Vad Junggren i sitt till domkapitlet ingivna yttrande anfört rörande
vittnenas oförmåga att fatta ämnet för predikan samt dess disposition och
andliga innehåll, är uppenbarligen fullständigt irrelevant för detta mål.
Vad Junggren i övrigt i samma skrift anfört synes mig icke vara av be —

1917 —

skaffenhet att förtjäna vidare avseende och tarvar därför intet bemötande.
Det hade varit lämpligt, synes det mig, att Junggren bättre beaktat det
för rättegångar inför världsligt forum gällande stadgandet i 14 kapitlet 5
§ rättegångsbalken av innehåll, att det till saken ej rätteligen hörer ej må
blandas i rättegångsskrifterna in. Därjämte torde man med allt fog kunnat
av en person i Junggrens ämbetsställning fordra ett jämväl i andra avseenden
lämpligare och värdigare skrivsätt.»

Domkapitlet meddelade den 15 mars 1916 utslag i målet, därvid domkapitlet
utlät sig:

Domkapitlet funne ådagalagt, att några personer uppfattat vissa uttryck
i Junggrens ifrågakomna predikan såsom innebärande partipolitiska
uttalanden, under det att åhörarna i allmänhet icke så förstått predikan.
Vidare funne domkapitlet ett par av dessa uttryck — i synnerhet en av
Junggren sålunda formulerad mening: »och kan man tänka sig eu mera
bedrövlig roll, än den åtskilliga ledamöter av Sveriges riksdag för mindre
än ett år sedan spelade i ett av världshistoriens farligaste tidevarv, då
80,000 stridsmän stodo nära gränsen, men beordrades söderut» — vara
sådana, att de lösta ur sitt sammanhang kunde giva stöd åt ifrågavarande
uppfattning; varjämte domkapitlet ansåge Junggren hava i sina målet
bilagda förklaringsskrifter flerestädes uttryckt sig på ett olämpligt och
mindre värdigt sätt. Om emellertid den av Junggren hållna predikan
såges såsom ett helt, funne domkapitlet densamma ingalunda äga någon
partipolitisk karaktär utan vara en av den förelagda texten föranledd botpredikan,
ägnad att väcka besinning inför allvarliga tidshändelser och förhållanden,
vilka det varit predikantens plikt att beröra på den av Konungen
för svenska folket utlysta botdagen. Och om de klandrade uttrycken,
såsom tillbörligt vore, låstes i sitt sammanhang, så varken behövde
eller borde de enligt domkapitlets mening uppfattas såsom partipolitiska
uttalanden, utan de vore ägnade att belysa vårt folks gemensamma
skuld, såsom de ock av församlingen i det hela förståtts. Texten
tillämpades på »Sverige», »Sveriges land», »Sveriges liv», »Vårt folk», på
»oss» alla och därefter specialiserades denna tillämpning i några korta
satser på »våra ledare», »vetenskapens män», »historiens män» — domkapitlet
måste i fråga om detta sista uttryck hålla sig till dess formulering
i det i tryck tillgängliga konceptet, enär det tillägg, som vid det
muntliga framförandet möjligen gjorts, icke kunde med hjälp av de avlagda
vittnesmålen till sin ordalydelse fastställas — och till sist tillämpades
den allmänna satsen om hela vårt folks sorglöshet på »åtskilliga
ledamöter av Sveriges riksdag», varefter allt detta ånyo sammanfattades i

— 1917 —

den gemensamma botbekännelsen » Vi sago ingenting». Sedan talet åter
i massor». Det erkändes, att man sökte »bota de yttre revorna», och att
man ägnade sig åt det »yttre livsförsvaret», liksom Juda rike på profetens
tid vid farans annalkande fick »ett öga för försvarets betydelse». Men
liksom Juda folk, trots »försvarsanstalterna» och »en raångseende försiktighet»,
icke såg och icke ville se Gud i det, som skedde, och därför icke
vide göra bot, så såge vårt folk nu, enligt predikanten, icke Gud, och det
vore ännu hos »vårt folk» mycket klent med »viljan att se», varefter det
såsom bevis därför erinrades om exempel på lättsinne, »köttslig lust» och
»rusande fröjd». Domkapitlet funne, på grund av vad sålunda anförts,
förevarande predikan icke hava överskridit den gräns, som kyrkolagen
angåve, då den pastoralt manade till »beskedlighet och varsamhet» vid behandling
av »världsliga saker» eller då den sade, att predikanterna ingalunda
skulle »av hat och otidig iver anföra sina egna eller andras trätor,
fastmindre av ovilja namngiva någon på predikstolen»; och funne domkapitlet
sålunda Junggren icke hava i denna predikan ådagalagt det oförstånd
i ämbetet, att han borde jämlikt åberopade lagrum till straffpåföljd dömas.

I målets avgörande deltogo stiftets biskop och övriga sju ledamöter
av domkapitlet, av vilka biskopen och sex andra ledamöter förenade sig
om den mening, domkapitlets utslag innehåller.

En ledamot, lektorn Sven Dahlgren, uttalade skiljaktig mening och
förklarade sig anse, att domkapitlets utslag bort erhålla följande lydelse:

»Vid övervägande av vad handlingarna i målet innehålla finner domkapitlet
visserligen, att de inför häradsrätten hållna vittnesförhören ådagalägga,
att vittnena uppfattat den ifrågavarande predikan såsom i vissa
dess delar åsyftande att klandra det politiska parti, som kallas det liberala
eller frisinnade, för dess hållning i en politisk fråga, men att vittnesmålen
på grund av deras svävande och delvis mot varandra stridande beskaffenhet
icke kunde anses innefatta bevisning, att svaranden i sin predikan använt
andra ordalag än han själv medgivit sig hava använt, utom så till
vida, att det måste antagas, att svaranden till orden ''vetenskapens män,
historiens män? sades det icke: det är frid, frid och ingen fara mindre
än hundra timmar, innan historiens största krig bröt ut?’, gjort något tilllägg,
varigenom den i orden uppenbarligen liggande hänsyftningen på ett
visst yttrande av en politisk ledare ytterligare tydliggjorts, vilket svaranden
icke bestämt förnekat, man endast uppgivit sig icke kunna erinra sig.
Med detta undantag finner domkapitlet den av svaranden till handlingarna
fogade tryckta predikan med de av honom däruti gjorda handskrivna till 7

— Justitieombudsmannens ämbetsbevättelse till 1917 års riksdag.

läggen och ändringarna böra läggas till grund för bedömande av svarandens
förhållande. Beträffande denna av annan person författade och av trycket
utgivna predikan, vilken svaranden med några få, mestadels betydelselösa
tillägg och ändringar å första böndagen år 1915 upplåst från predikstolen
i Molla kyrka, finner domkapitlet visserligen, då predikan i sin helhet
betraktas, uppenbart, att den icke haft ett partipolitiskt syfte, utan afsett
att i anslutning till söndagens text straffa svenska folkets lättsinne och
sorglöshet, särskilt såsom de framträtt under nuvarande allvarliga tider, och
domkapitlet finner även, att svaranden icke vare sig på grund av de utav
honom gjorda tilläggen och ändringarna eller eljest kan antagas hava haft
annat syfte än det, som legat till grund för den av honom använda predikan.

Men domkapitlet finner likväl: att den del av predikan, som uppenbarligen
innehåller en tillämpning av orden ''att icke se, att icke vilja se''
på svenska folket med avseende på utrikespolitiska förhållanden under tiden
närmast före och även efter det pågående världskrigets utbrott, innehåller
vissa uttalanden, som varit ägnade att uppfattas såsom riktade mot ett
visst politiskt parti i motsats till ett annat, även om intet parti blivit
nämnt vid namn, och som även på annat sätt varit i hög grad olämpliga
och stridande mot den ''beskedlighet och varsamhet utan obetänksamhet och
förmätenhet uti tal och omdöme’, som enligt kap. 2 § 2 i kyrkolagen skall
i predikan iakttagas, ''när en text giver anledning till att tala något om
världsliga saket och beställningar’, samt att detta åtminstone gäller de tre
på varandra följande stycken, som inledas, det första med orden: ''Hurudana
voro våra ledare, som styrde folkets öden aftonen före en av historiens
slaktdagar?’, det andra med orden: ''Vetenskapens män, historiens män?’
det tredje med orden: ''Och kan man tänka sig en mera bedrövlig roll än
den åtskilliga ledamöter av Sveriges riksdag för mindre än ett år sedan
spelade’, varvid jämväl är att mot svaranden anmärka, att de av svaranden
till det sistnämnda stycket tillagda orden: ''då 80,000 stridsmän stodo nära
gränsen, men beordrades söderut’ svårligen i det sammanhang, i vilket de
förekomma, kunnat förstås på annat sätt än att en främmande makt skulle
vid krigsutbrottet haft en krigsstyrka av nämnda storlek nära sin gräns
mot Sverige för att därmed infalla i detta land, men vid krigsutbrottet
givit den en annan användning, varigenom svaranden rörande en mycket
allvarlig sak såsom ett faktum framställt ett löst rykte, om vars sanningsmilighet
han, enligt vad han bort förstå, icke kunnat äga någon kännedom;

genom vilket allt svaranden måste anses hava visat oförstånd i ämbetet,
vartill kommer, att han i sina försvarsskrifter använt ett skrivsätt, som
varit olämpligt och mindre värdigt;

— 1917 —

på grund varav domkapitlet med stöd av kap. 2 § 2 i kyrkolagen och
§ 5 i lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i
sådana mål den 8 mars 1889 prövar rättvist döma svaranden för vad han
sålunda låtit komma sig till last att emottaga skriftlig varning».

Med den utgång målet sålunda erhållit genom domkapitlets utslag
ansåg jag mig icke kunna åtnöjas, utan uppdrog jag åt advokatfiskal*^
vid °Göta° hovrätt att i hovrätten anföra besvär över utslaget och därvid
yrka, att hovrätten måtte, med ändring av domkapitlets utslag, döma Junggren
för vad han i målet låtit komma sig till last till ansvar jämlikt 5 9
i ovannämnda lag. Uti en till advokatfiskalen avlaten ämbetsski ivelse an
förde jag tillika följande.

Domkapitlet hade till en början funnit ådagalagt, att några personer
uppfattat vissa uttryck i Junggrens predikan såsom innebärande partipolitiska
uttalanden men att åhörarna i allmänhet icke så förstått predikan.
Om nu detta sista påstående än vore riktigt, syntes man därav knappast
kunna draga annan slutsats, än att de åhörare, som hade samma politiska
uppfattning som predikanten själv, gillade eller åtminstone icke funno
nåo-ot att erinra mot predikantens ifrågavarande uttalanden, under det
att de, som voro av annan politisk uppfattning, togo anstöt därav. Det
läge i sakens natur, att åhörare, vilka hylla samma meningar, som komma
till synes i en politiskt färgad predikan, ej hava något att anmärka
emot densamma, åtminstone ej, om predikan icke i hög grad överskrider
tillbörlighetens gränser. Detta förhållande vore emellertid irrelevant för
här föreliggande frågas bedömande, då en predikan allenast skulle tjäna
till religiös uppbyggelse och icke finge hava sadant innehåll, att densamma
av en del — därvid det vore likgiltigt, om det vore en större eller mindre
del av åhörarna — uppfattades såsom ett politiskt anförande, av vilket dessa
kände sig sårade.

Det vore mig omöjligt att i allo medgiva vitsord åt domkapitlets utläggning
av predikans karaktär och innehåll. Väl kunde medgivas, att
predikan i dess helhet — om man frånsåge de partipolitiska delarna därav
— kunde anses vara en väckande och gripande botpredikan över dagens
text. Men därmed ansåge jag ingalunda i likhet med domkapitlet, att nyssberörda
delar av predikan vore på tillfredsställande sätt bortförklarade. I
predikan talades om »våra ledare, som styrde folkens öden» vid ifrågavarande
tidpunkt. För den opartiske bedömaren kunde med detta uttryck
icke hava avsetts andra än den nästföregående året avgångna liberala ministären.
Vidare hette det: »Huru långt sågo de? Till nästa val? Icke
ens så långt sågo de. De sågo intet, de som stodo på Sveriges vakttorn

— 1917 —

för att se. När väktarrop ljöd ibland dem, så — hånlogo de eller förargades
och sade: tig!» Detta måste uppenbarligen anses innebära klander
mot nämnda ministärs utrikespolitik. Uttrycket »till nästa val» visade
just den politiska karaktären av uttalandet. I nästa stycke åsyftades
uppenbarligen ett anförande av en ledamot av riksdagens andra kammare,
en professor i historia, ehuru uttrycket i predikan vore plural. I nästa
stycke återigen talades om den bedrövliga roll, åtskilliga ledamöter av
Sveriges riksdag år 1914 spelat i ett av världshistoriens farligaste tidevarv,
»då 80,000 stridsmän stodo nära gränsen, men beordrades söderut». Med
detta sista uttalande åsyftades tydligen ryska stridskrafter, som skulle
hava stått vid vår finska landgräns. Längre ned hette det, att 100,000
och åter 100,000 ute i folkets massor »gå lugnt fram in i svartaste mörker.
De äro sedan åratal doppade i lögn. De se intet och vilja intet se.»
Härmed syntes predikanten näppeligen hava kunnat åsyfta annat, än att
den vänstersinnade delen av Sveriges folk ginge in i det svartaste politiska
mörker och vore i politiskt avseende doppad i lögn. Man torde icke
vare sig man i och för sig ansåge ifrågavarande uttalanden riktiga
eller ej kunna förtänka de åhörare, som hyllade en politisk uppfattning
motsatt predikantens, att de i åhörandet av predikan icke funnit den religiösa
uppbyggelse, de med sitt gudstjänstbesök åsyftat att erhålla, och
att de känt sig sårade av predikantens ifrågavarande uttalanden.

Det stode således fast, att Junggren i sin predikan på ett klandrande
sätt yttrat sig om rikets föregående regering och om landets riksdag ävensom
talat om politiska val samt, likaledes på ett minst sagt klandrande
sätt, om dem av folkets massor, som hyste en annan politisk uppfattning
än han själv. Att Junggren i nu angivna delar av sin predikan gått utöver
tillbörlighetens gränser, syntes mig uppenbart.

På grund av det ovan anförda och vad i övrigt i målet förekommit
kunde jag ej undgå att, i motsats till domkapitlet, finna Junggren hava
överträtt åberopade stadgandet i 2 kap. 2 § kyrkolagen och förty vara
förfallen till straffpåföljd för oförstånd i ämbetet jämlikt åberopade § i
lagen den 8 mars 1889. Justitieombudsmannens ämbetsberättelser för
föregående ar lämnade åtskilliga exempel på liknande mot präster anhängiggjorda
åtal med fällande utgång. Tillika åberopade jag lektor
Dahlgrens skiljaktiga mening, som i huvudsak sammanfölle med den av
mig sålunda angivna.

Med hänsyn till vad av Junggren anförts i ett av honom till domkapitlet
i målet avgivet yttrande av den 2 februari 1916, vilket i övrigt
vore av beskaffenhet att icke förtjäna bemötande, tilläde jag, att jag ingalunda
utan verkligt tvingande skäl ansåge mig böra anställa åtal mot stats —

1917 —

kyrkans prästerskap för oförstånd, ådagalagt genom hållna predikningar,
— jag beaktade till fullo prästerskapets i våra dagar säkerligen ofta
vanskliga ställning — inen då en kyrkoherde i en högmässopredikan vände
sig med klander mot landets regering oeh riksdag, ansåge jag det vara
min ämbetsplikt att ingripa. Jag vore övertygad om, att statskyrkans
auktoritet, såsom redan förut framhållits, skulle taga skada, om sådant
opåtalt finge passera, sedan den offentliga uppmärksamheten riktats därå.
Och i detta särskilda fall hade den tilltalade genom sitt. sätt att försvara
sig ökat måttet av oförstånd.

Göta hovrätt har den 4 juli 1916 meddelat utslag i målet och därvid
icke funnit skäl göra ändring i domkapitlets utslag.

Med hänsyn till det i 6 § av den för justitieombudsmannen gällande
instruktion förefintliga stadgandet, att i mål, som av justitieombudsmannen
anhängiggjorts vid underrätt, fullföljd av åtalet till högsta domstolen bör
äga rum allenast när synnerliga skäl därtill äro, har hovrättens utslag
fått vinna laga kraft. Det, torde .väl oek vara all anledning antaga, att
åtalets anställande i allt fall skall medföra den åsyftade påföljden, att
återupprepande av förfarande, likartat det åtalade, icke skall äga rum.

15. Uraktlåtenhet av utmätningsman att verkställa utslag i

handräckningsmål.

I en den 30 december 1914 hit ingiven skrift anförde Johan Walfrid
Jansson i Björkholmen i huvudsak följande.

Sedan ett flertal år hade klaganden för en sin broders, Gustaf Verner
Janssons, räkning brukat — och därvid jämväl varit bosatt å — fastigheten
1/8 mantal Salmunge, benämnd Björkholmen, i Skederids socken av Stockholms
län. Nämnda fastighet ägdes till större delen av hemmansägaren
Frans Fälldin, till mindre delar åter av klaganden och en tredje person,
men hade af en föregående ägare upplåtits på arrende till beinälde Gustaf
Verner Jansson. Oaktat arrendeavtalet med denne vore gällande ända
till den 14 mars 1915, hade emellertid Fälldin, sedan Konungens befallningshavande
i nämnda län avslagit hans ansökan om handräckning för
klagandens avhysande från fastigheten, den 18 februari 1913 egenmäktigt
med våld skilt klaganden från besittningen av fastigheten, vilken Fälldin
sedan dess bebott och brukat,

—1917—

I anledning därav anhöll klaganden hos Konungens befallningshavandc
om handräckning för Fälldins avlägsnande och för det rubbade besittningsförhållandets
återställande, vilken framställning emellertid genom utslag
den 23 augusti 1913 blev av Konungens befallningshavande avslagen.

Häröver anförde klaganden besvär hos Svea hovrätt, som genom utslag
den 30 januari 1914 förordnade, att klaganden skulle äga att, på
anmälan, av vederbörande utmätningsman erhålla den sökta handräckningen,
varjämte Fälldin ålades att ersätta klagandens kostnader å målet.
Någon tid därefter lämnade klaganden hovrättens utslag för verkställighet
till kronofogden i Mellersta Roslags fögderi C. F. Dahlgren.

Under tiden hade emellertid Fälldin anfört underdåniga besvär i målet,
men Kungl. Maj:t fastställde den 30 september 1914 hovrättens utslag
samt förpliktade Fälldin att till motparten utgiva ersättning för förklaringskostnaden.

Den 26 oktober samma år ingav klaganden till kronofogden Dahlgren
Kungl. Maj:ts berörda utslag för verkställighet. Icke desto mindre
förgick vecka efter vecka, varunder Fälldin alltjämt satt kvar i orubbad
besittning av fastigheten i fråga. Den 12 påföljande december avlät emellertid
kronofogden till klaganden en skrivelse, däri kronofogden, utan att
omnämna den begärda vräkningsåtgärden, meddelade, att den kostnadsersättning,
som Fälldin av Kungl. Maj:t ålagts att betala, funnes att lyfta
hos kronofogden.

I anledning därav infann sig klaganden den 19 december 1914 å
kronofogdens kontor. Därvid underskrev han, utan föregående genomläsning,
en handling, som skulle utgöra kvitto å det mottagna beloppet. Då
han senare samma dag, åtföljd av annan person, återkom till kontoret
för att avhämta ett vid det tidigare besöket rekvirerat diariebevis rörande
ingivandet av Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag, sökte kronofogden samtidigt
återlämna detta senare, vilket klaganden emellertid vägrade
att emottaga, under förklaring att han vidhölle sin begäran om dess fullständiga
verkställande. Kronofogden hänvisade då till det förut på dagen
underskrivna kvittot, i vilket han, klaganden oåtspord, skulle hava inryckt
eu förklaring av klaganden, att denne icke vidare påkallade verkställighet
av utslaget, i vad anginge återställandet af besittningsförhållandena
å fastigheten. Ehuru klaganden omedelbart muntligt återtog den av
honom underskrivna handlingens innehåll i sistberörda hänseende, sökte
kronofogden påtruga honom utslaget. Klaganden avlägsnade sig dock utan
att hava emottaga detsamma.

Då han senare genomläste diariebeviset fann han, att det innehöll berörda
sanningsman uppgift, att han efter att hava Ivftat det honom till —

1917 —

erkända ersättningsbeloppet skulle hava jitertagit utslaget från vidare verkställighet.
Vidare framgick av beviset att, sedan utslaget den 26 oktober
1914 remitterats till länsmannen C. 0. J. Ljungquist för verkställighet,
denne helt enkelt skickat detsamma tillbaka till kronofogden
med förklaring, att han vid besök hos Fälldin den 26 november samma år —
alltså en hel månad efter utslagets mottagande — funnit, att »vräkningen
på grund af förefintliga hinder icke kunde verkställas». Med denna förklaring
hade kronofogden låtit sig nöja.

I klagoskriften framhölls vidare, att sådan handräckning, varom
här vore fråga, självklart borde lämnas utan dröjsmål; lika klart vore, att
något tänkbart hinder för verkställighet ej under normala förhållanden
kunde förekomma. Även om — vilket bestämt bestredes — hinder skulle
förefunnits någon viss dag att verkställa utslaget, torde dock svårligen
kunna styrkas, att det under hela sju veckor varit omöjligt att avlägsna
Fälldin från fastigheten och bereda klaganden tillträde till densamma.
Med skäl kunde det ifrågasättas, huruvida det ej ålegat kronofogden att
se till, att utslaget verkställdes inom rimlig tid, och huruvida ej kronofogden
gjort sig medansvarig för det förfarande, som läge länsmannen
till last.

Förklaringen till länsmannens förfarande vore för övrigt lätt funnen.
Enligt Fälldins uppgift, som ock bestyrktes av tillgängliga handlingar,
hade länsmannen varit den, som biträtt Fälldin i hans mellanhavande
med klaganden.

Att döma av det sätt, varpå Fälldins talan förts hos Konungens befallningshavande
och överdomstolarna, vore det icke osannolikt, att länsmannen
komme att till sin ursäkt anföra, att enligt hans övertygelse
Gustaf Verner Jansson icke vore laglig innehavare av nyttjanderätten
till ifrågavarande hemman och att klaganden till följd därav utan rätt
suttit där. Oavsett att icke minsta tvivel kunde finnas om arrendekontraktets
fortfarande giltighet, vore det emellertid självklart, att länsmannens
övertygelse om, huru det förhölle sig med arrenderätten, icke
kunde lända honom till ursäkt för uraktlåtenheten att fullgöra en tjänsteplikt,
något varom han ovillkorligen själv måste vara medveten. Länsmannens
handlingssätt tydde på en avsikt att draga ut på tiden, så att
Fälldin skulle kunna sitta kvar på fastigheten till den 14 mars 1915, då
Gustaf Verner Janssons arrendetid utginge, varefter det skulle vara ändamålslöst
för klaganden att söka verkställighet å Kungl. Maj:ts utslag.

Slutligen hemställdes i klagoskriften om vidtagande av de åtgärder,
vartill sakens beskaffenhet prövades föranleda.

— 1917 —

Vid klagoskriften fanns fogat utdrag ur dagboken i utsökningsmål
hos kronofogden i Mellersta Roslags fögderi, varigenom klagandens huvudsakliga
uppgifter bestyrktes.

I anledning av berörda klagomål förständigades kronofogden Dahlgren
att från länsmannen Ljungquist infordra förklaring samt att hit inkomma
med densamma jämte eget yttrande i ärendet.

I sin förklaring genmälte Ljungquist huvudsakligen följande. I klagoskriften
hade på ett ofullständigt och därjämte vilseledande sätt redogjorts
för de ifrågakomna rättsförhållandena mellan klaganden och Fälldin.
För att visa detta och därmed jämväl belysa de exceptionella omständigheter,
som varit avgörande för Ljungquists beslut att vägra verkställighet
av Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag, åberopade Ljungquist åtskilliga vid
hans förklaring fogade handlingar.

Vidare bestred Ljungquist, att han gjort sig skyldig till oskäligt
dröjsmål vid ärendets handläggning, särskilt med hänsyn till dettas beskaffenhet.

Vad anginge insinuationen, att Ljungquist skulle till förmån för
Fälldin eftersatt sin tjänsteplikt, tillbakavisade Ljungquist bestämt en sådan
beskyllning. Det vore visserligen riktigt, att han uti ifrågavarande vräkningsmål
varit Fälldins ombud hos Konungens befallningshavande och i
underrätterna; Fälldins talan hos Kungl. Maj:t hade däremot förts av
annan person. «

Slutligen anhöll Ljungquist, att klagomålen ej måtte föranleda till
någon vidare åtgärd.

De vid Ljungquists förklaring fogade handlingarna voro, bland andra,
följande:

l:o) avskrift av ett den 28 november dagtecknat, av Ljungquist
underskrivet protokoll, av innehåll: att sedan Dahlgren den 26 oktober
1914 för verkställighet till Ljungquist remitterat Kungl. Maj:ts utslag
den 30 september 1914, varigenom, bland annat, förordnats, att Fälldin
skulle från fastigheten i fråga avlägsnas och i sammanhang därmed
klagandens rubbade besittning återställas, utslaget delgivits Fälldin den
31 oktober samma år; att Fälldin därvid protesterat mot den begärda
verkställighetsåtgärden under framhållande därav, att delning, som hemmanet
undergått, dåmera vunnit laga kraft samt att samtliga å fastigheten
befintliga hus på grund av vederbörande häradsrätts den 16
februari 1914 meddelade, laga kraftvunna beslut blivit för delägarnas
gemensamma räkning å offentlig auktion den 8 april 1914 försålda;
att vid ett av Ljungquist, jämte annan person såsom vittne, den 26 no -

1917 —

♦

vember 1914 hos Falldin gjort besök denne på det bestämdaste vidhållit
sin uppfattning, att utslaget ej vore verkställbar med hänsyn till de av honom
angivna omständigheter, som inträffat efter det klagandens ansökning
i ärendet ingivits; samt att Ljungquist, som vitsordade riktigheten av Fälldins
berörda uppgifter, för egen del funnit, att ett sådant faktiskt förhållande
inträtt efter den 25 juni 1913, då klagandens handräckningstalan
anhängiggjorts, att han ansåge den i Kungl. Maj:ts utslag omförmälda
bandräckningsåtgärden ej kunna meddelas;

2:o) Konungens befallningshavandes i Stockholms län den 23 augusti
1913 meddelade utslag, varigenom Konungens befallningshavande avslagit
klagandens ansökning om handräckning för Fälldins avlägsnande från förberörda
hemman och för den rubbade besittningens återställande på Fälldins
bekostnad, vilken ansökning Fälldin uti avgiven förklaring bestritt
under åberopande, att klaganden fortfarande kvarbodde å hemmanet ;

3:o) av Fälldin genom Ljungquist till Svea hovrätt ingiven förklaring
i anledning av de besvär, klaganden anfört över Konungens befallningshavandes
ovan omförmälda utslag, i vilken förklaring anfördes, att Fälldin,
då han den 18 februari 1913 bosatt sig å hemmanet Björkholmen, gjort
detta för att kunna utöva honom tillkommande rättigheter och skyldigheter
såsom lagligen förordnad god man vid omhänderhavande av hemmanets
förvaltning. Något som helst egenmäktigt förfarande hade Fälldin
därvid, enligt eget förmenande, ingalunda låtit komma sig till last, och
klaganden vore fortfarande bosatt å Björkholmen, där jämväl vissa av hans
inventarier och övriga tillhörigheter funnes kvar;

4:o) Svea hovrätts den 30 januari 1914 meddelade utslag på klagandens
nyssberörda besvär, genom vilket utslag hovrätten, enär utrett
vore, att Fälldin den 18 februari 1913 egenmäktigt skilt klaganden från
ifrågavarande av klaganden sedan flera år tillbaka brukade och bebodda
fastighet samt därvid dels ur den å fastigheten befintliga mangårdfbyggnaden
utflyttat klagandens tillhörigheter, dels ock ur en ladugård å
fastigheten'' till annan byggnad bortfört av klaganden omhänderhavda
kreatur, samt ostridigt vore, att Fälldin därefter själv bosatt sig å fastigheten
och brukat densamma, jämlikt 157 § utsökningslagen prövat lagligt
att, med upphävande av Konungens befallningshavandes utslag, förordna,
att klaganden skulle äga att på anmälan av vederbörande utmätningsman
erhålla den begärda handräckningen;

5:o) utdrag av Mellersta Roslags domsagas häradsrätts dombok för
den 20 juli 1912, utvisande att häradsrätten genom samma dag meddelat
utslag, jämlikt 3 § i lagen om samäganderätt den 30 september 1904,
förordnat Fälldin att såsom god man omhänderhava ifrågavarande hem 8

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 191''! års riksdag.

man, intill dess delägarna tillträtt sina genom pågående lantmäteriförrättning
utbrutna lotter däri; samt

6:o) ett den 4 oktober 1913 av två personer under edlig förpliktelse
avgivet intyg av innehåll, att klaganden fortfarande kvarbodde å hemmanet
Björkholmen med en del av sina kreatur och övriga tillhörigheter.

Kronofogden Dahlgren anförde i sin förklaring huvudsakligen följande.
Klagandens redogörelse för sina besök å kronofogdekontoret den 19 december
1914 vore icke med sanningen överensstämmande. Då klaganden
kom för att avhämta de influtna medlen, hade Dahlgren skrivit ett kvitto,
däri han, enär ärendet varit slutbehandlat, även inryckt ett erkännande,
att utslaget återtagits. Härom hade han upplyst klaganden, vilken även,
såsom det förefallit Dahlgren, genomläst kvittot före dess underskrivande.
Efter att hava mottagit såväl utslaget som penningarna hade klaganden
avlägsnat sig. Strax därpå hade han emellertid återkommit, lagt ifrån
sig utslaget, under uppgift att han ej ville hava det, samt begärt diariebevis,
vilket han något senare på dagen avhämtat. Dahlgren hade därjämte
meddelat honom vad i saken förekommit och hänvisat honom att
i händelse av missnöje med länsmannens förfarande lösa protokoll och
anföra besvär hos Konungens befallningshavande.

Beträffande sakfrågan i övrigt kunde det ju — medgåve Dahlgren —
förefalla, som om mot ett Kung!. Maj:ts beslut icke funnes någon appell,
utan att detsamma ovillkorligen måste bringas till verkställighet. Emellertid
hade två fakta tilkommit, som vid utslagets ipeddelande icke varit
för Kungl. Maj:t kända och med skäl kunde anses hava bragt vräkningsfrågan
i ett annat läge, nämligen den delning, som hemmanet undergått,
och de därå befintliga husens försäljning. Det kunde antagas, att Kungl.
Maj:t, om dessa fakta varit kända, icke förordnat om Fälldins avhysande,
vadan det syntes Dahlgren, som om Ljungquist ej saknat skäl för sitt
förfarånde.

I anledning av vad i klagoskriften vidare anförts ville Dahlgren
framhålla att, sedan kronofogde jämlikt 3 § utsökningslagen för visst fall
förordnat länsman att vara utmätningsman i sitt ställe, länsmannen i fortsättningen
handlade på eget ansvar. I dennes åtgärder ägde kronofogden
icke göra ändring, utan den med länsmannens förfarande missnöjde hade
att söka rättelse genom besvärs anförande hos Konungens befallningshavande.

Slutligen anhöll Dahlgren, att klagomålen icke måtte till någon vidare
åtgärd föranleda.

1»17 —

Till bemötande av de i ärendet avgivna förklaringarna inkom klaganden
med påminnelser.

Gentemot Dahlgren vidhöll han riktigheten av sin skildring av de
utav honom omförmälda besöken å kronofogdekontoret, och kunde han,
i fråga om vad som tilldragit sig vid det senare av nämnda besök, åberopa
vittnesintyg av namngiven person.

Det vore visserligen riktigt, att Dahlgren ej vore ansvarig för Ljungquists
vägran att verkställa utslaget liksom även att, om denne vidtagit
någon åtgärd för dess verkställande, Dahlgren ej skulle ägt göra någon
ändring däri. Härom hade emellertid ingalunda varit fråga, men väl hade
Dahlgren bort tillse, att en förrättning, som den av honom förordnade
utmätningsmannen vägrat verkställa, bleve verkställd. Enligt klagandens
uppfattning förelåge alltså redan i Dahlgrens uraktlåtenhet härutinnan ett
tjänstefel. Men även om så ej skulle vara fallet, betvivlade klaganden, att
Dahlgren ägt rätt att underlåta bringa utslaget till verkställighet, sedan
sådan åtgärd berörda den 19 december åter påkallats. Efter sistnämnda
dag hade elva veckor förflutit, utan att någonting gjorts åt saken. Härigenom
hade Dahlgren uppenbarligen för egen del gjort sig skyldig till
samma tjänstefel som det, vilket läge Ljungquist till last.

Det syntes uteslutet, att Dahlgren verkligen skulle hysa den åsikten,
att eu utmätningsman på grund av några sina antaganden rörande
förutsättningarna för tillkomsten av ett Kungl. Maj:ts eller annat laga
kraft ägande utslag ägde vägra att verkställa detsamma. Härtill komme
i detta°fall, att Ljungquists föregivna antaganden, vilka Dahlgren förklarat
sig dela, vore alldeles orimliga; även om de sålunda framhållna
fakta — hemmansdelningen och husens försäljning varit Kungl. Maj:t
bekanta, skulle detta absolut icke kunnat inverka på saken, något som
också måste varit fullt klart för Dahlgren.

För såväl kronofogden som länsmannen måste det hava stått utom
tvivel, att det vore en utmätningsmans ovillkorliga skyldighet att, då ej
en fysisk omöjlighet förelåge, bringa ett till honom överlämnat laga kraft
ägande utslag till verkställighet. För deras handlingssätt gåves därför
absolut ingen ursäkt.

Av vad Ljungquist till sitt försvar anfört framginge, att han efter
att hava den 31 oktober 1914 konfererat med Fälldin om de förevändningar,
som skulle kunna anföras för en underlåtenhet eller vägran att
verkställa utslaget, den 26 november — alltså först en månad efter det
han från Dahlgren mottagit utslaget för verkställighet, vilket dröjsmål
i ett sådant ärende som detta måste betecknas såsom otillåtet — inställt
sig med vittne å Björkholmen för att synas göra ett verkställighetsförsök

— 1917 —

och att lian då, i enlighet med vad förut med Fälldin överenskoinmits,
förklarat sig icke kunna vidtaga den sökta handräckningsåtgärden med
hänsyn till ovanberörda inträffade omständigheter. Det vore dock
tydligt, att varken hemmanets delning eller husens försäljning kunde inverka
pa den rätt, som tillkomme den, som med åberopande av nyttjanderättsavtal
besutte fastigheten. Uppenbart vore, att de motiv, Ljungquist
anfört för sitt handlingssätt, vore uppkonstruerade i syfte att dölja de
verkliga motiven, om vilka i anmälningsskriften givits en antydan.

Därefter inkom, efter ny kommunikation, Dahlgren ånyo med yttrande
i ärendet och överlämnade därvid tillika från Ljungquist infordrad
förnyad förklaring. Båda hemställde under åberopande av de förut i ärendet
avgivna förklaringarna, att vad klaganden anfört måtte lämnas utan
avseende.

Slutligen avgåvos av klaganden förnyade påminnelser, i vilka han i
allo vidhöll sina förut gjorda påståenden.

Efter prövning av vad i ärendet förekommit fann tjänstförrättande
justitieombudsmannen Appelberg beträffande anmälningen mot kronofogden
Dahlgren det vara riktigt — på sätt Dahlgren framhållit — att, sedjfn
han överlämnat utslaget för verkställighet till Ljungqvist, denne på eget
ansvar haft att handlägga ärendet och att alltså, sedan detta bragts till slut
genom Ljungquists beslut att vägra verkställighet av utslaget, det ej
kunde läggas Dahlgren till last, att han uraktlåtit vidtaga ytterligare
åtgärd. °

\ ad i övrigt i förevarande ärende förekommit mot Dahlgren ansåg
justitieombudsmannen ej vara av sådan beskaffenhet, att åtal för tjänstefel
därför borde följa.

I anledning av klagomålen i övrigt anmodade justitieombudsmannen
däremot Konungens befallningshavande i Stockholms län att förordna
åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och
utföra atal mot länsmannen Ljungquist för vad denne uti ifrågavarande
hänseende låtit komma sig till last. I en för åklagaren utfärdad instruktion
rörande åtalets utförande anförde justitieombudsmannen följande.

Vad Ljungquist anfört till försvar för sin åtgärd att vägra verkställighet
av Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag ådagalade en fullständig

1917

(51

missuppfattning av vad saken gällt. Frågan om klaganden med rätt eller
orätt innehaft besittningen av omförmälda fastighet hade icke och kunde
icke hava i ifrågavarande mål varit föremål för bedömande, överexekutor
och sedermera de högre instanserna hade endast haft att konstatera, huruvida
klaganden haft den faktiska besittningen av fastigheten och huruvida
Fälldin egenmäktigt skilt honom från denna. Sedan dessa faktiska förhållanden,
klagandens besittning och Fälldins egenmäktiga förfarande, funnits
styrkta, hade också förordnande om återställande af det rubbade besittningsförhållandet
blivit meddelat.

Endast om det i rättegångsväg hade blivit fastslaget, att klagandens
rätt att besitta fastigheten upphört, eller klaganden i målet medgivit
detta, skulle rättsfrågan kunnat hava övat inverkan.

Även om, på sätt Ljungquist syntes hava förmenat, de av honom
åberopade omständigheterna skulle kunna haft betydelse vid bedömandet
av frågan om klagandens besittningsrätt, skulle de alltså i och för sig icke,
därest de varit för hovrätten eller Kungl. Maj:t kända, hava kunnat öva
inverkan på målets utgång ; än mindre kunde de anses hava utgjort hinder
för verkställighet af det ifrågavarande utslaget.

Genom sin vägran att verkställa Kung]. Maj:ts utslag syntes Ljungquist
förty hava gjort sig skyldig till grovt tjänstefel. Skulle utmätningsmän
ostraffat kunna under åberopande av sådana subjektiva synpunkter som de
av Ljungquist anförda vägra verkställighet av.överexekutors eller domstols
utslag, vore rättssäkerheten i vårt land på ett betänkligt sätt satt i fara.
En hänvisning till att vederbörande haft möjlighet att föra klagan över
utmätningsmannens beslut måste givetvis, helst frågan gällt den faktiska
besittningen av en fastighet och således varje dröjsmål haft stor betydelse,
närmast verka upprörande för den part, som redan fått sin talan bifallen
efter att nödgats låta den genomlöpa tre instanser, ti

Som Kungl. Maj:ts utslag remitterats till Ljungquist den 26 oktober
1914 men han först den 26 påföljande november meddelat sitt beslut i
ärendet, ansåge justitieombudsmannen det jämväl böra läggas Ljungquist
till last, att han obehörigen fördröjt ärendets handläggning.

Vid bedömandet av såväl detta dröjsmål som Ljungquists egenmäktiga
åtgärd att vägra verkställighet av omförmälda utslag måste såsom
en i hög grad försvårande omständighet anses, att Ljungquist i målet
tjänstgjort såsom ombud för klagandens motpart. Han hade vid sådant
förhållande haft alldeles särskild anledning att tillse, att klagandens rätt
icke genom Ljungquists åtgärder i tjänsten åsidosattes. Det vore för vårt
rättsväsen av synnerlig vikt, att icke den tanken vunne insteg hos allmänheten,
att våra exekutorer och åklagare, vilka ju tillätes driva privat

— 1917 —

verksamhet såsom sakförare, läte sig i sina tjänsteåtgärder påverkas av
den omständigheten, att de varit parts privata ombud. Att Ljungquists förtärande
gåve starkt fog för misstanken, att han i sina åtgöranden influerats
av den syn på saken, vilken han vunnit såsom Fälldins ombud,
torde näppeligen vara för mycket att påstå.

För det fel i tjänsten, vartill Ljungquist genom sitt anmärkta förfarande
gjort sig skyldig, borde åklagaren yrka ansvar å honom efter lag
och sakens beskaffenhet. Tillika uppdrog justitieombudsmannen åt åkla°
garen att understödja de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd,
kunde komma att däri framställa.

I enlighet med den sålunda givna instruktionen anställdes åtal mot
Ljungquist vid Mellersta Roslags häradsrätt, som meddelade utslag i målet
den 6 mars 1916. Häradsrätten utlät sig därvid: Enär Ljungquist, som den
26 oktober 1914 för verkställighet bekommit Svea hovrätts den 30 januari
1914 av Kungl. Maj:t den 30 september samma år fastställda utslag,
varigenom förordnats, att klaganden Jansson skulle äga att, på anmälan
av vederbörande utmätningsman, erhålla handräckning för Fälldins avhysande
från fastigheten 1/s mantal Säl in unge, benämnd Björkholmen, i Skederids socken,
efter besök hos Fälldin den 26 november samma år förklarat, att »vräkningen
på grund af förefintliga hinder icke kunde verkställas»; samt Ljungquist
icke ägt att vid verkställigheten av utslaget ingå i prövning av frågan
om Fälldins bättre rätt att besitta fastigheten; alltså och då Ljungquist
väl icke genom vad i målet förekommit vore övertygad att hava
uppsåtligen till förmån för Fälldin eftersatt sin tjänsteplikt, men Ljungquist
genom underlåtenhet att verkställa berörda utslag visat oförstånd0 i
sin tjänst såsom utmätningsman, prövade häradsrätten rättvist döma Ljungquist
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att bota 100 kronor och förpliktades
Ljungquist att ersätta klagandens å målet havda kostnader med 300 kronor
jämte ersättning för protokollslösen.

Vidkommande av klaganden gjort förbehåll att i särskild rättegång
föra talan om skadestånd lät häradsrätten därvid bero.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

— 1917 —

16. Felaktigt förfarande vid förordnande av fjärdingsman.

Handlingarna uti ett genom klagomål av riksdagsmannen K. M. Andersson
i Milsmaden såsom befullmäktigat ombud för sin son kronofjärdingsmannen
Arvid Andersson mot kronofogden i Skara fögderi
C. J. Gottfrid Bohman här anhängiggjort ärende utvisade i huvudsak
följande:

Arvid Andersson, som i oktober 1914 slutligen fullgjort honom såsom
värnpliktig i beväringen åliggande ordinär tjänstgöringsskyldighet,
erhöll den 7 december 1914 mobiliseringsorder, innehållande jämlikt
§ 28 värnpliktslagen utfärdad inkallelse till krigstjänstgöring vid Västgöta
regemente å lägerplatsen Axvall för genomgående av reservunderbefälsutbildning.
Inryckningsdagen var utsatt till den 4 januari 1915. Emellertid
blev Arvid Andersson dessförinnan den 22 december 1914 å kommunalstämma
med Ilärlunda socken utsedd till kronofjärdingsman för
nämnda socken för en tid av tre år. Samtidigt utsågs av kommunalstämman
»till hans ersättare» dittillsvarande fjärdingsmannen för socknen,
Thure Andersson i Skogshyddan. Protokollet rörande valet kungjordes
genom uppläsande i kyrkan den 27 december 1914.

I enlighet med bestämmelserna i § 1 mom. 3 i kungl. kungörelsen
den 28 september 1913 angående frikallelse från inställelse till tjänstgöring
vid mobilisering för vissa beväringsmän m. m. anmälde Arvid Andersson
i skrivelse den 24 december 1914 till befälhavaren för Skara rullföringsområde
n:r 33, att han, på sätt skrivelsen bifogat utdrag av kommunalstämmoprotokollet
utvisade, blivit vald till fjärdingsman, på grund
av vilket laga förfall han anhöll att varda frikallad från inställelsen till
krigstjänstgöring. Den sökta befrielsen beviljades av vederbörande befälhavare
den 29 berörda december.

Protokolls utdrag angående Arvid Anderssons val till fjärdingsman inkom
till kronolänsmannen i Skånings härads södra distrikt K. A. Friberg
den 30 i samma månad. Sedan Friberg därefter införskaffat upplysningar
om Arvid Andersson, insände han protokollsutdraget till kronofogden
Bohman jämte särskilt yttrande.

Den 5 januari 1915 avlät emellertid Friberg en skrivelse till befälhavaren
för nämnda rullföringsområde, i vilken skrivelse Friberg meddelade,
att Arvid Andersson icke vore lagligen förordnad till fjärdingsman
samt att Friberg, enär han genom vad som förekommit ansåge det
uppenbart, att Andersson sökt befattningen för att undandraga sig sin

— 1917 —

värnplikt, komme att hos kronofogden hemställa om nytt val av fjärdingsman
för socknen, därvid lämplig person, som icke vore värnpliktig, borde
kunna erhållas. Med anledning av denna skrivelse lät vederbörande
regementschef genom skrivelse av den 8 berörda januari meddela Arvid
Andersson att, enär kommunalstämmans val ej ägde laga kraft utan antagningsbevis
av kronofogden, men dylikt ej utfärdats, Andersson beordrades
att omedelbart inställa sig på Axvall för krigstjänstgöringens fullgörande.
Denna skrivelse tillhandakom Arvid Andersson den 11 i samma månad, vilken
dag tjänstgöringen ock, såvitt handlingarna föranleda, av honom börjades.

Sedan det av Friberg avsända protokollsutdraget angående valet den
13 januari 1915 ankommit till kronofogdekontoret, förordnade Bohman den
15 i samma månad, »med godkännande av vederbörande kommunalstämmas
val», den utsedde ''ersättaren Thure Andersson att vara fjärdingsman
i socknen tillsvidare under år 1915.

Den 15 mars 1915, då — såvitt av handlingarna kunnat utrönas —
den krigstjänstgöring, till vilken Arvid Andersson inkallats, synes hava
slutat, inkom Thure Andersson till kronofogden med ansökan om avsked
från befattningen såsom »ordinarie» fjärdingsman. Denna ansökning beviljades,
och utfärdade Bohman samma dag, »med godkännande av vederbörande
kommunalstämmas val», förordnande för Arvid Andersson att
»för åren 1915 — 1917» vara fjärdingsman i socknen.

Med företeende av fullmakt av Arvid Andersson inkom sedermera
riksdagsmannen Andersson till justitieombudsmannen med en klagoskrift, däri
han, efter återgivande av det huvudsakliga av det faktiska förloppet vid
fjärdingsmansbefattningens besättande och Arvid Anderssons inkallelse
till krigstjänstgöring, i övrigt anförde följande. Friberg och Bohman hade
givit obefogad anledning till Arvid Anderssons den 8 januari 1915 beordrade
inkallelse till nämnda tjänstgöring. Utan att höra den sistnämnde och
utan att hava något som helst att anmärka mot hans lämplighet för befattningen,
hade Bohman den 15 berörda januari förordnat en annan person
till fjärdingsman i Arvid Anderssons ställe. Till denna åtgärd syntes
Bohman hava blivit påverkad av Fribergs ovan återgivna skrivelse av den
5 i samma månad till rullföringsbefälhavaren. Fribergs uttalande i nämnda
skrivelse, att han ansåge det uppenbart, att Arvid Andersson sökt fjärdingsmansbefattningen
för att undandraga sig sin värnplikt, vore sanningslöst
och vore för såväl klaganden som hans son kränkande. Enär
Bohmans och Fribergs anmärkta förfarande syntes klaganden olagligt samt
Arvid Andersson därigenom tillskyndats obehag och onödiga kostnader,
ansåge klaganden sig icke kunna underlåta att härom göra anmälan till

— 1917 —

förekommande av, att ett dylikt förfarande upprepades, och för den åtgärd,
vartill justitieombudsmannen kunde finna saken böra föranleda.

I infordrad förklaring anförde Friberg huvudsakligen följande.

Av handlingarna framginge, att Arvid Andersson redan två dagar
efter valet anmält detta för rullföringsbefälhavaren och på den grund begärt
befrielse från den militära tjänstgöringen. Vid angivna tidpunkt
hade någon anmälan om valet ännu icke inkommit till vare sig Friberg
eller Bohman, ehuruväl Friberg ändock erhållit kännedom därom. Det
torde säkerligen hava varit för såväl klaganden som hans son bekant, att
den, som blivit å kommunalstämma utsedd till fjärdingsman, hade att
avvakta förordnande av kronofogden, innan han kunde tillträda befattningen
eller åtnjuta därmed förenade förmåner. Uraktlåtenheten att hos
kronofogden göra anmälan om valet och att avvakta hans förordnande
syntes tyda på, att det för Arvid Andersson varit huvudsaken att vinna
befrielse från krigstjänstgöringen. Först med förordnandet i handom hade
han bort göra anmälan om frikallelse hos vederbörande militärbefälhavare.
Den omständigheten, att särskild ersättare för Arvid Andersson utsetts,
hade bibragt Friberg den uppfattningen, att Arvid Andersson ämnade
själv utöva fjärdingsmansbefattningen, då det kunde vara förmånligt för
honom, men i övrigt uppdraga åt ersättaren, vilken vore dittillsvarande
fjärdingsmannen, att sköta om bestyren. I denna uppfattning hade Friberg
styrkts därav, att Arvid Andersson underlåtit ställa ersättaren till förfogande
under den tid i början av året, som givetvis måst tillkomma kronofogden
för att jämlikt gällande bestämmelser pröva den valdes lämplighet,
eu prövning som ej kunde gå för sig utan någon tidsutdrägt. Arvid
Andersson borde hava insett, att denna tidsutdräkt sannolikt skulle
komma att sträcka sig över inryckningsdagen den 4 januari 1915, varför
han bort uppdraga åt ersättaren att bestrida tjänsten, intill dess han erhållit
sitt förordnande av kronofogden. Friberg ansåge sig hava haft fog
för sitt ovannämnda i skrivelsen till rullföringsbefälhavaren gjorda uttalande
angående motiven för Arvid Anderssons åtgörande i saken.

Därjämte ville Friberg tillika framhålla, att fjärdingsmansbefattningarna
sedan långt tillbaka varit mindre eftersökta, men att vid de år

O o

1914 i trakten förrättade fjärdingsmansvalen förhållandet i detta hänseende
blivit ett annat, i det att värnpliktiga då visat sig synnerligen angelägna
om att erhålla ifrågavarande befattningar och i fråga om avlöningen
underbjudit varandra. Enligt allmänna meningen vore orsaken härtill att
söka däri, att fjärdingsman är befriad från krigstjänstgöring, ett förhål 9

— Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1917 års riksdag.

Jande varom allmänheten genom de offentligen anslagna kungörelserna
angående inkallelse till dylik tjänstgöring erhållit kännedom.

Kronofogden Bohman anförde för sin del i avgiven förklaring huvudsakligen
följande.

Vid ett klagandens besök på kronofogdekontoret i början av januari 1915
hade klaganden tillsport Bohman om anledningen därtill, att denne icke
ännu utfärdat förordnande för Arvid Andersson såsom fjärdingsman, vartill
Bohman svarat, bland annat, att protokollsutdrag angående det förrättade
valet ännu icke inkommit och att, ehuruväl det kommit till Bohmans
kännedom, att Arvid Andersson låtit välja sig till fjärdingsman för ifrågavarande
socken, Bohman emellertid tillika försport, att samtidigt till ersättare
för honom utsetts den dåvarande fjärdingsmannen Thure Andersson.
Då denne sedan flera år tillbaka med nit och skicklighet skött ifrågavarande
syssla och det därjämte försports, att valet framkallat en viss
misstämning inom kommunen, varför man kunde hava grundad anledning
antaga, att detsamma komme att överklagas, hade Bohman, även om protokollsutdrag
inkommit, ansett sig tillsvidare och innan valet vunnit laga
kraft vara förhindrad att utfärda förordnande för Arvid Andersson. Emellertid
hade klaganden detta oaktat yrkat på, att Bohman måtte utfärda
förordnande för Arvid Andersson, på det att denne »skulle med förordnandet
i handen hos vederbörande befäl kunna utverka sitt hemförlovande
från krigstjänstgöringen». Vid ett förnyat besök å kronofogdekontoret
omedelbart före riksdagens början hade klaganden upprepat sin begäran
om utfärdande av förordnande för sonen, men hade Bohman avvisat jämväl
denna begäran under hänvisning till de förut angivna skflen.

Sedan Bohman den 13 januari 1915 från Friberg erhållit protokollsutdrag
angående valet samt därvid fått bekräftat, att den förutvarande
fjärdingsmannen Thure Andersson utsetts till ersättare för Arvid Andersson,
hade Bohman i anledning härav och då fjärdingsmansbefattningen
måste av någon upprätthållas, funnit helt naturligt att begagna den
utväg, som genom kommunalstämmans val av ersättare anvisats, d. v. s.
att förordna Thure Andersson att tillsvidare bestrida befattningen.

Vid den tidpunkt, då valet bort hava vunnit laga kraft, hade Bohman
efterhört, huruvida Arvid Anderssons militära tjänstgöring ännu fortfore.
Då därvid detta befanns vara förhållandet, hade Bohman ansett lämpligast
att med utfärdande av antagningsbevis för Arvid Andersson låta
anstå, intill dess denne efter slutad kommendering anmälde sig oförhindrad
att själv övertaga fjärdingsmansbefattningen. Bohman hade nämligen
icke kunnat finna någon rimlig anledning eller laglig skyldighet för

— 1917 —

sig att genom en sin åtgärd frikalla Arvid Andersson från krigstjänstgöringen.
Sedan Thure Andersson den 15 mars 11115 anhållit om entledigande
från befattningen, hade Bohman samma dag utfärdat förordnande
för Arvid Andersson å densamma.

Bohman ville särskilt framhålla, att han »icke låtit^ sitt handlingssätt
bestämmas av den omständigheten, att Arvid Andersson bel linne sig i
värnpliktsåldern».

Beträffande; klagandens uttalande om det kränkande och sanmngslösa
i misstanken, att Arvid Andersson låtit, sig väljas till fjärdingsman i syfte
att dymedelst undandraga sig sin värnplikt eller mobilisering, anförde
Bohman vidare, att såväl klagandens uttalanden till enskilda personer och
hans enträgenhet att omedelbart utbekomma antagningsbevis. för sin son
som ock den senares iver att underrätta vederbörande rullföringsbefål om
sitt val till fjärdingsman i detta avseende talade ett språk, som icke gärna
kunde missförstås. Då Arvid Anderssons värnpliktsförhallanden emellertid,
såsom ovan nämnts, icke inverkat på Bohmans förfarande i saken, för
vilket han ansåge sig hava haft tillräckligt skäl i föreliggande omständigheter,
ansåge Bohman det för frågans bedömande icke vara av något intresse
att få konstaterat, vilka syften klaganden och hans son haft.

Av synnerligen stor betydelse för fragans avgörande vore enligt Bohmans
förmenande däremot det faktum, att ersättare för den valde blivit
utsedd å kommunalstämman.

Efter att vidare hava utvecklat, att Friberg icke genom innehållet i
den klandrade skrivelsen den 5 januari 1915 till rullföringsbefälhavaren
gjort sig skyldig till något fel, hemställde Bohman på grund av det
anförda, att klagoskriften måtte lämnas utan avseende.

Till bemötande av de avgivna förklaringarna inkom klaganden med
påminnelser, därvid han anförde följande.

Klaganden hade aldrig avfordrat Bohman någon förklaring angående
anledningen därtill, att denne icke utfärdat antagnirigsbevis för Arvid
Andersson, utan förhölle det sig så, att klaganden under samtal med
Bohman vid besök å kronofogdekontoret i annat ärende, sedan ''Bohman
meddelat, att han icke ämnade utfärda sådant bevis, därtill genmält, att
Bohman ägde rätt att uppskjuta bevisets utfärdande, till dess kommunalstämmans
val vunnit laga kraft eller efter den 22 januari 1915.

Att valet skulle hava framkallat missnöje inom socknen, vore klaganden
obekant. Förslag om Arvid Anderssons val till fjärdingsman hade a
kommunalstämman framställts av dåvarande fjärdingsmannen Thure Andersson,
och Arvid Andersson hade därefter valts med acklamation.

— 1917 —

^ al et av ersättare vore, enligt klagandens mening, utan betydelse för
sakens bedömande, då ersättaren allenast utsetts »för att stå till disposition
för ordinarie fjärdingsmannen i fall av mobilisering m. in.» Klaganden
ville vidare framhålla att, enär Arvid Andersson efter den 22
januari 1915 till Jlohman insänt protokollsutdrag angående valet, utvisande
att valet vunnit laga kraft, det då ålegat Bohman att utfärda antagningsbevis
för Arvid Andersson. Genom denna sin uraktlåtenhet hade Bohman
ådagalagt ett ovist nit och överskridit sin befogenhet.

Klaganden framhöll tillika, med anledning av vad Friberg i sin förklaring
andragit, att det vore ordföranden i kommunalstämman, som vore
skyldig att insända protokollsutdrag angående valet till kronofogden. Arvid
Andersson hade endast fullgjort sin skyldighet, då han hos vederbörande
militärbefäl anmält det för honom uppkomna laga förfall, så att i hans
ställe annan person skulle kunna inkallas till reservunderbefälskursen.

. Vad Friberg uppgivit därom, att värnpliktiga under år 1914 allmänt
böljat eftersträva fjärdingsmansbefattningar för att sålunda undslippa
'' militär tjänstgöring, ansåge klaganden vara löst prat och obestyrkt. Thure
Andersson hade de senare åren av sin tjänstgöring såsom fjärdingsman
själv antagit en annan person, som skulle biträda honom vid förefallande
behov, och det vore just Thure Andersson, som å kommunalstämman hade
föreslagit, att ersättare för Arvid Andersson tillika skulle utses.

Vid påminnelserna funnos fogade två av bemälte Thure Andersson
utfärdade intyg av innehåll, att Thure Andersson under de senaste åren
själv antagit^ person att vid förfall för honom utöva fjärdingsmansbefattningen;
att Thure Andersson å ifrågavarande kommunalstämma föreslagit,
dels att Arvid Andersson skulle väljas till fjärdingsman efter intygsgivaren själv,
dels ock att stämman jämväl skulle utse ersättare för den ordinarie fjärdingsmannen;
att Arvid Andersson valts med acklamation, »under uttryck
att förslaget var bra för att Härlunda församling skulle få en ung och
kraftig kronofjärdingsman»; samt att Arvid Andersson, som tillträtt°tjänsten
med 1915 ars början, utövat denna till den 10 januari samma år
samt under denna tid åven inkasserat restmedel, vilka han vid sin inkallelse
till krigstjänstgöring överlämnat till Thure Andersson.

Med anledning av de utav klaganden sålunda avgivna påminnelserna
inkom sedermera Bohman med förnyat yttrande i ärendet samt anförde
därvid följande.

Till en början vidhölle Bohman, att klaganden under sitt förut omföimälda
besök a kronofogdekontoret tillsport honom, varför ifrågavarande
förordnande för Arvid Andersson icke utfärdats. Bohman vitsordade, att

— 1917 —

Arvid Andersson den 22 januari 1915 till honom insänt protokollsutdrag
rörande valet, men ansåge sig böra påpeka, att detta utdrag icke utvisade
och icke heller kunde utvisa, att valet då vunnit laga kraft, alldenstund
tiden för anförandet av besvär över beslut av kommunalstämma räknades
från det vederbörande erhållit del av beslutet genom dess uppläsande
från predikstolen, vilket skett först fem dagar efter valet eller den 27
december 1914.

För övrigt utmärkte sig klagandens påminnelser av ofullständighet i
uppgifterna. Framställningen om, huru det vid kommunalstämman tillgått,
tedde sig för den oinvigde ganska enkel och naturlig, men tarvade,
för att förhållandena skulle framstå i sin rätta dager, en komplettering
med avseende å vad som föregått valet. Thure Andersson hade haft för
avsikt att låta sig omväljas till fjärdingsman för perioden 1915—1917
mot ett arvode av 100 kronor för år, en avlöning som långt ifrån kunde
anses skälig i förhållande till det med sysslan förenade arbetet. Efter
att hava erhållit kännedom om denna Thure Anderssons avsikt vidtalade
klaganden och hans son Thure Andersson, vilken från trovärdigt håll
uppgivits stå i ekonomiskt beroende av klaganden, att vid kommunalstämman
begära sitt entledigande från fjärdingsmansbefattningen samt föreslå
Arvid Andersson till densamma, för vars bestridande stämman anvisade
årligt arvode med 75 kronor.

Enligt Bohmans mening torde det kunna fastslås såsom ett faktum,
att valet icke, trots klagandens personliga inflytande inom kommunen,
fått den utgång, det verkligen fick, därest de å stämman närvarande haft
vetskap om vad som låg bakom det hela.

Endast för den händelse, anförde Bohman vidare, att stämman icke
utsett någon ersättare för Arvid Andersson och Bohman detta oaktat tillsvidare
förordnat annan person till fjärdingsman, skulle Bohmans handlingssätt
tilläventyrs hava kunnat stämplas såsom egenmäktigt förfarande,
men hans tillvägagående torde under förhandenvarande förhållanden ingalunda
kunna betecknas vare sig såsom oriktigt eller såsom ovist nit.

Klaganden och hans son hade icke påvisat och kunde icke heller påvisa
någon laglig skyldighet för Bohman att, så länge en av kommunalstämman
vald ställföreträdare fanns tillgänglig, utfärda förordnande för
Arvid Andersson och såmedelst befria honom från en krigstjänstgöring,
som han redan börjat fullgöra.

Bohman vidhölle fortfarande, att det icke varit Arvid Anderssons
egenskap av värnpliktig utan endast de föreliggande omständigheterna,
som varit bestämmande för hans åtgörande i saken. Till stöd härför ansåge
Bohman sig böra nämna, att han, därest ställföreträdare icke varit

— 1917 —

utsedd, skulle hava utfärdat antagningsbevis för Arvid Andersson omedelbart
efter det valet vunnit laga kraft.

Fögderitjänstemännen hade helt naturligt allmänt reagerat mot och
fördömt det hänsynslösa sätt, varpå män i beväringsåldern sökt utnyttja
bestämmelsen, att värnpliktig, vilken tjänstgör såsom fjärdingsman, är befriad
från inkallelse vid mobilisering.

Till belysning av detta missförhållande hänvisade Bohman till ett vid
hans yttrande fogat, den 14 april 1915 av honom till Konungens befallningshavande
i Skaraborgs län avgivet utlåtande över väckt förslag om
ändring av lagen den 29 september . 1899 angående fjärdingsmansbestyrets
utgörande. Enligt ifrågavarande utlåtande skulle vid de i december
1914 inom fögderiet förrättade val av fjärdingsman i flera fall missförhållanden
av angivna beskaffenhet hava förekommit. Sålunda hade värnpliktiga,
i syfte att därigenom undandraga sig militärtjänstgöring, vid sökande
av fjärdingsinansbefattning underbjudit varandra, så att eu del val
urartat till formliga entreprenadauktioner. I ett par socknar hade de ivrigaste
spekulanterna utfäst sig att för befattningens erhållande till kommunen
erlägga visst årligt belopp, i en socken ända upp till 50 kronor.
I andra socknar hade aspiranter erbjudit sig tjänstgöra utan avlöning
eller mot ersättning, som icke ens tillnärmelsevis motsvarade det med
sysslan förenade arbetet.

Sedan därefter tillfälle lämnats kommunalstämman i Härlunda socken
att i ärendet avgiva yttrande rörande anledningen därtill, att i detta fall
särskild ersättare för socknens fjärdingsman blivit utsedd, inkom till mig
sådant yttrande, innehållande i huvudsak följande: Då frågan om val av

fjärdingsman å stämman den 22 december 1914 företogs till behandling,
hade Thure Andersson bestämt förklarat, att han icke önskade bliva omvald,
och föreslog han i sitt ställe Arvid Andersson. Enär denne från
flera håll framhölls såsom synnerligen lämplig för befattningen, blev han
med acklamation enhälligt vald. Vid frågans behandling hade emellertid
ej upplysts, att Arvid Andersson den 7 december 1914 fått order att inställa
sig å Axvall för krigstjänstgöring. Hade detta förhållande å stämman
bekantgjorts, torde detsamma hava kunnat inverka på valet, enär
stämman skulle hava ansett det inkorrekt att i kommunens tjänst taga i
bruk en person, som redan förut fått annan kallelse i fosterlandets tjänst.
Efter det val av fjärdingsman skett, föreslog Thure Andersson, att ersättare
borde väljas för den ordinarie fjärdingsmannen. Detta förslag väckte
överraskning, då, såsom stämmans ordförande erinrade, stämman ej brukade
välja dylik ersättare. Då emellertid Thure Andersson vidhöll sitt yrkande

— 1917 —

härom, beslöt stämman att välja ersättare, och utsågs härtill Thure Andersson,
som därtill förklarade sig villig. Med avseende å klagandens
uppgift, att ersättare valdes »för att stå till disposition för ordinarie fjärdingsmannen
i fall av mobilisering m. in.», vore det väl klagandens mening,
att detta skulle vara andemeningen uti stämmans ifrågavarande beslut,
ty nämnda formulering åter funnes icke i beslutet. Meningen med detta
vore emellertid kort och gott, att ersättare valdes att utöva fjärdingsmansbefattningen
vid förfall för den ordinarie innehavaren.

Uti en ytterligare ingiven skrift åberopade klaganden en skriften
bifogad, den 26 november 1915 av Friberg meddelad order till Arvid
Andersson, innehållande att, sedan Thure Andersson blivit utsedd till ersättare
för Arvid Andersson »såsom inkallelsebud vid mobilisering», Arvid
Andersson anmodades att underrätta Thure Andersson därom samt att
föranstalta om upprättande av kontrakt med honom rörande ifrågavarande
uppdrag enligt medsänt formulär. Kontraktet i fråga, som ock företeddes,
innehöll en förbindelse av Thure Andersson att vid möjligen blivande
mobilisering, i händelse av förfall för Arvid Andersson, fullgöra hans
åliggande att såsom inkallelsebud för Härlunda inkallelseområde n:r 21
sprida inkallelsehandlingarna inom detta område.

Klaganden ansåge sig med berörda handlingar hava styrkt, att ersättaren
för fjärdingsmannen å stämman valts för att stå till disposition såsom
inkallelsebud i fall av mobilisering. I samma skrift anförde klaganden
vidare, att det icke alls vore med sanna förhållandet överensstämmande,
att Thure Andersson, på sätt av Bohman blivit påstått, stode eller
någonsin stått i beroende av klaganden eller att klaganden skulle hava
förmått honom att taga avsked från fjärdingsmansbefattningen. Klaganden
kunde icke minnas, att han under senare år träffat Thure Andersson
mer än å kommunalstämman den 22 december 1914, men varken vid det
tillfället eller förut hade klaganden talat med honom om ifrågavarande
befattning.

Vid prövning av ärendet fann jag länsmannen Friberg icke hava i
något av anmärkta hänseenden gjort sig skyldig till tjänstefel och lämnade
förty de emot honom anförda klagomålen utan avseende.

I anledning av klagomålen i övrigt anmodade jag Konungens befallningshavande
i Skaraborgs län att förordna en åklagare att vid vederbörlig
domstol anställa och utföra åtal mot kronofogden Bohman. I en

O O

särskild instruktion för åklagaren anförde jag följande.

— 1917 -

Uti § 4 i ovannämnda lag angående fjärdingsmansbestyrets utgörande
stadgas bland annat följande: Då fjärdingsman blivit å kommunalstämma

utsedd, skall stämmans ordförande om valet ofördröjligen underrätta kronofogden
i orten; och ankommer det på kronofogden att pröva den utsedde
personens lämplighet för befattningen. Finner kronofogden den
utsedde personen icke lämplig, anmäle han förhållandet hos Konungens
befallningshavande, som äger att, om skäl därtill föranleda, förordna om
nytt val. Antagningsbevis för fjärdingsman utfärdas av kronofogden.

Kvalifikationerna för fjärdingsman angivas i § o *i lagen.

Med hänsyn till vad som sålunda är stadgat i § 4 kunde jag icke
finna, att kronofogden Bohman förfarit lagenligt vid handläggningen ''av
här ifrågavarande ärende. Sedan kommunalstämmans ordförande — icke
den å stämman valde fjärdingsmannen, ty han hade icke, såsom i ärendet
gjorts gällande, någon dylik anmälningsplikt gent emot vare sig länsmannen
eller kronofogden — insänt protokollsutdrag om valet till Bohman,
hade det ålegat denne att pröva Arvid Anderssons lämplighet för
befattningen. Denna prövning kunde givetvis taga en viss tid för införskaffande
av nödiga upplysningar angående Anderssons person och kvalifikationer,
och i varje fall hade Bohman uppenbarligen icke varit pliktig
att meddela något förordnande för honom, förrän valet vunnit laga kraft
och Bohman hunnit därom införskaffa bevis. Valet hade vunnit laga kraft
den 26 januari 1915. Då jämlikt $ 6 uti ifrågavarande lag kronofogde
äger vid uppkommen ledighet förordna lämplig person att uppehålla deri
lediga fjärdingsmansbefattningen, intill dess utsedd fjärdingsman varder
enligt § 4 godkänd, kunde det därför icke anses oriktigt förfaret, att
Bohman, efter mottagandet av officiell underrättelse om det förrättade
valet, den 15 januari 1915 förordnade Thure Andersson att tillsvidare
under året vara fjärdingsman i socknen. Sedan valet emellertid vunnit
laga kraft, därom Bohman själv hade att förskaffa sig visshet, då han nu
ansåg nödigt och beslutat att invänta den tidpunkten för prövning av
frågan om Arvid Anderssons lämplighet, hade Bohman lagenligt haft två
alternativ att välja mellan: antingen hade han bort genast utfärda antagningsbevis
för Arvid Andersson, därest han nämligen funne denne lämplig
för befattningen, eller ock, i motsatt fall, hade han bort anmäla förhållandet
hos länsstyrelsen i syfte att få nytt val till stånd. Den senare
utvägen hade Bohman icke vält och tydligen ansett sig icke kunna välja,
enär, såsom framginge av hans sedermera den 15 mars 1915 utfärdade
förordnande för Arvid Andersson, han icke haft något att anmärka mot
dennes lämplighet för uppdraget, vilken också syntes vara allmänt vitsordad.
I stället för att då förfara enligt det förra alternativet, hade

— 1917 —

Bohman emellertid, enligt min mening utan stud av lag, anlitat en tredje
utväg, nämligen att låta det för Thure Andersson interimistiskt utfärdade
förordnandet gälla, tills Arvid Anderssons ifrågavarande militära tjänstgöring
slutat, samt först då och efter det Thure Andersson begärt avsked
från sitt förordnande utfärda antagningsbevis för Arvid Andersson.

Till stöd för sitt åtgörande hade Bohman åberopat, att kommunalstämman
utsett Thure Andersson till ersättare för ordinarie fjärdingsmannen
samt att Bohman ansett Arvid Andersson vara av sin militära
tjänstgöring förhindrad att själv övertaga befattningen. Bohman kunde
nämligen icke finna någon rimlig anledning eller laglig skyldighet
föreligga att genom en sin åtgärd frikalla Arvid Andersson från nämnda
tjänstgöring.

Uti § 1 i ovan åberopade kungl. kungörelse den 28 september 1913
angående frikallelse från inställelse till tjänstgöring vid mobilisering för
vissa beväringmän in. m. är stadgat, att från dylik inställelse äro, bland
andra, fjärdingsmän frikallade. Fjärdingsman åtnjuta på grund av detta
stadgande befrielse, utan att särskild ansökan därom skall göras; jämlikt
mom. 3 i § 1 är såsom villkor för befrielsen blott stadgat, att vederbörande
skall genom behörigt intyg styrka, att han innehar befattningen
i fråga.

Då Bohman med hänsyn till Arvid Anderssons personliga kvalifikationer
icke funnit honom olämplig, hade det, sedan valet vunnit laga
kraft, varit hans skyldighet att utfärda antagningsbevis för Arvid Andersson,
oavsett huruvida kommunalstämman utsett en ersättare eller ej. Arvid
Andersson hade vid angivna tidpunkt varit berättigad att få sköta den
befattning, vartill han blivit utsedd och befunnits lämplig och vars tillträdande
därför ej bort förhindras. Laga hinder hade icke förelegat i
hans militära tjänstgöring, då det uttryckligen vore stadgat, att innehavande
av fjärdingsmansbefattning utgör laga förfall vid mobilisering och
grund för frikallelse, men ingalunda tvärtom, att mobiliseringsinkaUelse
utgör laga skäl att vägra eller laga hinder för meddelande av förordnande
såsom fjärdingsman. Jag kunde ej undgå att finna, att Arvid Andersson
varit berättigad att omedelbart efter den 26 januari 1915 erhålla
sitt förordnande och att hans rätt blivit kränkt därigenom, att detta icke
meddelats honom då.

Bohman hade visserligen uppgivit, att han icke låtit sitt handlingssätt
bestämmas av den omständigheten, att Arvid Andersson befunnit sig
i värnpliktsåldern, att det icke varit Anderssons egenskap av värnpliktig,
som varit bestämmande för Bohman, men detta påstående strede alldeles
bestämt mot vad Bohman strax förut medgivit, nämligen att det verkliga
10 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till W17 års riksdag.

skälet för hans åtgörande varit, att han icke velat genom en sin åtgärd
frikalla Arvid Andersson från en militär tjänstgöring, som denne redan
börjat fullgöra. Därmed hade Bohman dragit in saken ovidkommande
synpunkter vid prövning av frågan om besättandet av fjärdingsmansbefattningen.
I stället för att enbart pröva, huruvida den valde var lämplig
eller icke, hade Bohman satt sig i vederbörande militära myndighets ställe
och prövat, huruvida han borde genom en sin åtgärd frikalla den valde
från krigstjänstgöring eller ej, en sak varmed han icke ägt befogenhet
att taga befattning; för övrigt ägde icke ens militär myndighet dylik
prövningsrätt, enär författningens stadgande i denna del, såsom ovan framhållits,
vore ovillkorligt. Den omständigheten, att en ersättare av kommunalstämman
blivit utsedd i syfte att han skulle tillfälligtvis fungera
såsom fjärdingsman vid laga förfall för den ordinarie, syntes mig vara
utan betvdelse för sakens bedömande. I ovannämnda la? nämndes intet
om suppleant eller ersättare, och lagen gåve följaktligen icke heller kronofogde
befogenhet att vid utfärdande av antagningsbevis välja mellan
den till ordinarie fjärdingsman utsedde och en till äventyrs tillika utsedd
suppleant.

Hade lagen tillerkänt kronofogde dylik befogenhet eller hade lagen
innehållit något stadgande därom, att till fjärdingsman ej borde utses
eller förordnas den, som av ännu ej fullgjord militär tjänstgöring vore
hindrad att tidvis utöva befattningen eller något dylikt — i vilket
sistnämnda fall jämväl ovanberörda kung], kungörelse bort innehålla annat
än nu gäller om fjärdingsman —, hade självfallet intet varit att erinra
mot det klandrade förfarandet. Med hänsyn till de i ämnet gällande bestämmelser
måste emellertid Bohmans förfarande enligt min mening betecknas
såsom felaktigt. En enskild ämbetsman finge ej opåtalt sätta
sig över gällande lagbud. Väl droge jag icke i tvivelsmål, att Bohmans
handlingssätt förestavats av lojala motiv, men detta förtoge givetvis icke
handlingen dess karaktär av oförstånd i ämbetet.

Vad slutligen anginge det motiv, som enligt de lämnade uppgifterna
skulle föranlett värnpliktiga att söka ifrågavarande befattningar, eller att
de därigenom ville undgå dem åliggande tjänstgöring till rikets försvar,
måste självfallet över ett dylikt nesligt, om brist på ansvar och medborgaranda
vittnande handlingssätt sträng förkastelsedom fällas; därom
borde icke råda mer än en mening. Vad förevarande fall beträffade vore
emellertid förefintligheten av dylikt motiv icke styrkt; klaganden hade
bestritt, att så vore förhållandet. För övrigt torde det, såsom Bohman
ock medgivit, för nu föreliggande frågas bedömande sakna relevans, vilka
syften Arvid Andersson i omförmälda hänseende haft. Åven om dessa

— 1917 —

syften varit illojala, hade Bohman vid sin handläggning av saken icke ägt
att överskrida laglighetens råmärken till förhindrande av sådana syftens
genomförande.

För det fel i ämbetet, vartill Bohman genom det honom till last
lagda förfarandet gjort sig skyldig, uppdrog jag åt åklagaren att i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Bohman med yrkande om ansvar
å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

Det skulle tillika åligga åklagaren att lämna Arvid Andersson tillfälle
att i målet framställa de ersättningsanspråk, vartill han funne fog
föreligga, ävensom att, efter prövning, i män av befogenhet understödja
sålunda framställda anspråk.

I enlighet med mitt ifrågavarande uppdrag blev åtal anställt mot
kronofogden Bohman inför rådhusrätten i Skara, som den 25 september
1916 i målet — i vilket Arvid Andersson uppträdde såsom målsägande —
meddelade följande utslag: Enär Bohman vid handläggningen av ifrå gavarande

ärende rörande tillsättande av fjärdingsman i Härlunda
socken haft att tillse, att fjärdingsmansbefattningen blivit med lämplig
person besatt, samt Bohman på grund av de vid fjärdingsmansvafet
och i samband därmed förekomna omständigheterna haft skäl ifrågasätta
Arvid Anderssons lämplighet för befattningen; ty och som med
hänsyn till Bohmans därav föranledda tvekan att antaga Arvid Andersson
till fjärdingsman dröjsmålet med utfärdandet av antagningsbevis för
denne, hvilket dröjsmål i och för sig ej varit oskäligt långt, finge anses
hava varit berättigat; och då Bohman sörjt för att fjärdingsmansbefattningen
under tiden skötts av annan person, som Bohman vetat vara för
sysslan lämplig, så, även om Bohman vid prövningen av ärendet dragit
in saken ovidkommande synpunkter, funne rådhusrätten likväl vad i målet
lagts Bohman till last ej vara av beskaffenhet att för honom höra föranleda
ansvar och prövade förty rättvist ogilla mot honom i malet framställda
ansvars- och ersåttningsyrkanden.

Detta utslag innefattade den mening, som vid målets avgörande i
rådhusrätten uttalades av två utav dess ledamöter, rådmännen R. Wijkmark
och N. A. Nilson. Ordföranden i rätten, borgmästaren Aug. Nilsson
var emellertid av skiljaktig mening och yttrade följande:

»I målet är utrett, att målsägaren, som i oktober 1914 slutligen fullgjort
honom såsom värnpliktig i beväringen åliggande ordinär tjänstgöringsskyldighet,
den 7 december samma ar erhållit mobiliseringsorder,
innehållande inkallelse till krigstjänstgöring vid kungl. Västgöta regemente

— 1917 —

a Axvall med inryckningsdag den 5 januari 1915 för genomgående av
utbildning till reservunderbefäl; att målsägaren emellertid före inryckningsdagen
blivit å kommunalstämma med Härlunda socken den 22 december
1914 utsedd till kronofjärdingsman för nämnda socken för en tid
av tre år och att å kommunalstämman till hans ersättare utsetts Thure
Andersson i Skogshyddan; att fjärdingsmansvalet vunnit laga kraft den 2(5
januari 1915; att målsägaren dessförinnan i enlighet med bestämmelserna
i l § 3 mom. av kung! kungörelsen den 28 september 1913, angående
frikallelse från inställelse till tjänstgöring vid mobilisering för vissa be\
åringsmän m. m., i skrivelse den 24 december 1914, varvid fogats utdrag
av protokollet över valet, hos befälhavaren för Skara rullföringsområde
n:r bo anmält, att han blivit vald till fjärdingsman och på grund
därav anhållit om frikallelse från inställelsen till krigstjänstgöring; att
den sökta befrielsen beviljats den 19 december 1914 av vederbörande befälhavare;
att målsägaren emellertid, sedan länsmannen Friberg meddelat
befälhavaren för nämnda rullföringsområde, att målsägaren icke
vore lagligen förordnad till fjärdingsman, av vederbörande regementschef
i skrivelse den 8 januari 1915, enär kommunalstämmans val icke ägde
laga kraft utan antagningsbevis av kronofogden, men sådant icke utfärdats,
beordrats att omedelbart inställa sig på Axvall för fullgörande av
krigstjänst; att målsägaren på grund av denna order, som kommit honom
tillhanda den 11 januari 1915, samma dag börjat tjänstgöringen; att
Bohman, sedan protokoll angående fjärdingsmansvalet till honom inkommit
från Friberg den 13 januari 1915, den 15 i samma månad förordna!
rhure Andersson att vara fjärdingsman i Härlunda socken tillsvidare
under år 1915; samt att Bohman, sedan Thure Andersson den
15 mars samma år, då den krigstjänstgöring, till vilken målsägaren inkallats,
slutat, till Bohman inkommit med ansökning om avsked från befattningen
som ersättare, sistnämnda dag förordna! målsägaren att för
åren 1915—1917 vara fjärdingsman i socknen.

Enligt 4 § i lagen angående fjärdingsmansbestyrets utgörande den 29
september 1899 har Bohman såsom kronofogde vid det förhållande, att
lian icke haft något att anmärka mot målsägarens lämplighet för fjärdingsinansbefattningen,
haft skyldighet att ofördröjligen efter den 26 januari
1915, då. målsägarens val till befattningen vunnit laga kraft, utfärda
antagningsbevis för målsägaren å befattningen, och jämlikt 1 § i ovannämnda
kungl. kungörelse har målsägaren vid nyssnämnda tidpunkt varit
berättigad att tillträda den befattning, vartill hån blivit vald och befunnits
lämplig, och att befrias från sin då pågående militära tjänstgöring.

— 1917 —

Enär Bohman till den 15 mars 1915, dä. målsägarens nämnda tjänstgöring
slutat, underlåtit att fullgöra sin berörda skyldighet samt icke
visat laga skäl för denna underlåtenhet, måste han anses hava därigenom
gjort sig skyldig till fel i tjänsten; och dömer jag förty Bohman, jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen, för nämnda tjänstefel, som får anses hava
begåtts under förmildrande omständigheter, att höta 25 kronor till
kronan.

Därjämte förpliktar jag Bohman att utgiva ersättning såväl till
målsägaren med 68 kronor 75 öre för hans utgifter å saken hos justitieombudsmannen,
med 9 kronor 37 öre för mistning av den för ljärdingsmansbefattningen
bestämda lönen under skäligen beräknad tid av en och
en halv månad och för kostnaderna å målet vid rådhusrätten med 51
kronor som ock till åklagaren med 28 kronor för två inställelser vid
rätten.»

Med den utgång målet sålunda erhållit genom rådhusrättens utslag
ansåg jag mig icke böra åtnöjas, utan uppdrog jag åt advokatfiskal vid
Göta hovrätt att anföra besvär över utslaget. Uti en till advokatfiskalen
avlåten ämbetsskrivelse anförde jag bland annat följande.

Vad svaranden Bohman till sitt fredande i målet anfört kunde jag icke
godtaga. De bestämmelser, som lågo till grund för åtalet, innehölle i hithörande
delar i huvudsak följande: Efter det fjärdingsman å kommunal stämma

blivit utsedd samt kronofogden därom erhållit underrättelse, ålåge
det denne att pröva den utsedde personens lämplighet för befattningen.
Finner kronofogden den valde icke lämplig, hade kronofogden ingen annan
laglig väg att gå än att anmäla förhållandet hos vederbörande länsstyrelse,
på vars prövning ärendet sedan ankomme. Endast länsstyrelsen hade befogenhet
att förordna om nytt val. Funne kronofogden den valde däremot
lämplig för uppdraget, hade han att utfärda antagningsbevis för
den valde, enligt min mening senast så snart valet vunnit laga kraft. I
gällande författning vore tillika stadgat, att fjärdingsman äro frikallade
från inställelse till tjänstgöring vid mobilisering.

Granskade man de föreliggande sakförhållandena i förevarande fall,
funne man bland annat följande framgå. Sedan Arvid Andersson å kommunalstämma
den 22 december 1914 blivit vald till fjärdingsman, hade
protokoll härom till svaranden inkommit den 13 januari 1915. Härvid
vore dock att märka, att svaranden, enligt vad av handlingarna framginge,
av kronolänsmannen Friberg erhållit kännedom om valet redan den 30
berörda december eller åtminstone någon av de första dagarna i januari
1915. Då valet väno laga kraft först den 26 i sistnämnda månad, hade

— 1917 —

svaranden intill denna tidpunkt haft fullt tillräcklig tid att införskaffa
nödiga upplysningar angående Anderssons lämplighet för uppdraget. Då
svaranden ansett skäl icke föreligga att anlita utvägen med anmälan till
länsstyrelsen för nytt vals förrättande, hade svaranden varit lagligen pliktig
att den 27 januari 1915 eller så snart han hunnit förskaffa sig visshet
om, att valet ej överklagats, utfärda antagningsbevis för Andersson.

Först under målets handläggning vid rådhusrätten hade svaranden
framkommit med den förklaringen, att han, såsom rådhusrätten formulerat
domskälen i denna del, på grund av de vid valet och i samband därmed
förekomna omständigheter haft skäl ifrågasätta Anderssons lämplighet
för befattningen. Härtill hade rådhusrätten fogat det domskälet, att svaranden
därav föranletts att hysa tvekan att antaga Andersson till fjärdingsman
samt att med hänsyn till denna tvekan dröjsmålet med utfärdandet
av antagningsbevis för Andersson finge anses hava varit berättigat.
Att tvekan i berörda hänseende skulle hava föranlett ifrågavarande dröjsmål,
hade svaranden emellertid själv ingalunda påstått. Granskade man
svarandens i ärendet till mig avgivna förklaringar, funne man otvetydigt,
att det av rådhusrätten sålunda anförda skälet för svarandens handlingssätt
vore efteråt uppkonstruerat och icke stämde med verkliga förhållandet,
åtminstone icke såsom svaranden själv framställt detta. Såvitt man
av den hos mig förda skriftväxlingen kunde finna, hade svaranden icke
ansett Andersson olämplig för uppdraget, vilket ock framginge därav, att
svaranden sedermera, så snart den militära tjänstgöringen slutat, den 15 mars
1915 förordna! Andersson till fjärdingsman. Av förklaringarna och svaromålet
inför rådhusrätten framginge i stället, att det för svaranden i
själva verket avgörande skälet för hans åtgörande att dröja med utfärdande
av antagningsbevis till nyssnämnda tidpunkt varit, att Andersson vid
tidpunkten för valets lagakraftvinnande fullgjorde krigstjänstgöring och på
den grund, enligt svarandens förmenande, var förhindrad att själv övertaga
fjärdingsmansbefattningen samt att jämväl en ersättare för honom
blivit av kommunalstämman utsedd. Svaranden hade i detta hänseende
anfört, att han icke kunde finna någon rimlig anledning eller laglig skyldighet
för sig att genom utfärdande av förordnande för Andersson frikalla
denne från en krigstjänstgöring, som han redan börjat fullgöra. 1
svaromålet inför rätten hade svaranden uttryckligen tillagt, att Anderssons
personliga lämplighet sålunda icke ens varit föremål för särskild prövning
från svarandens sida. Det vore emellertid bland annat just häri det felaktiga
förfarandet läge. I och med det att valet vunnit laga kraft och
svaranden, vilken haft ovillkorlig skyldighet att till dess hava prövat den
valdes lämplighet eller icke-lämplighet, funnit sig sakna anledning att hos

— 1017 —

länsstyrelsen påkalla förordnande om nytt val, både Andersson varit lagligen
berättigad att erhålla antagningsbevis och att inträda i funktion såsom
fjärdingsman samt på den grund ock att frikallas från den militära
tjänstgöringen. Därigenom att svaranden efter den 2G januari 11)15 utan
laga skäl uraktlåtit att utfärda antagningsbeviset ända till den 15 mars
samma år, hade Andersson blivit kränkt i sin rätt och svaranden enligt
min mening gjort sig skyldig till tjänstefel. Jag kunde icke finna detta
förminskat därigenom, att sedermera konstruerats fram ett nytt skål för
det felaktiga förfarandet, nämligen att det, som ovan sagts, skulle varit
hos svaranden förefintlig tvekan om Anderssons lämplighet för uppdraget,
som föranlett uppskovet med antagningsbevisets utfärdande. Svaranden
hade i målet medgivit, att han bort utfärda beviset skyndsamt efter det
valet vunnit laga kraft, men hade därvid framhållit, att uttrycket »skyndsamt»
vore mycket tänjbart och inom administrationen ansetts kunna omfatta
till och med 2 å 3 månader. Ett dylikt försvar funne jag ej hjälpa
upp saken, snarare tvärtom. Något vidare bemötande ansåg jag det
ej tarva.

Rådhusrättens domskäl, som jag, på sätt av det anförda framginge,
ej kunde undgå att delvis finna uppenbart oriktiga, hade jag härmed
bemött.

Svaranden hade i sitt svaromål vid rådhusrätten — efter omnämnande
att kommunalstämman utsett jämväl en ställföreträdare för den välde fjärdingsmannen
att vid förfall för denne bestrida befattningen — vidare anfört"
följande: Det måste för var och en framstå såsom en fullkomligt

onödig omväg att först utfärda antagningsbevis för Andersson samt att,
sedan°på dennes anmälan om förfall på grund av mobiliseringsordcr förordna
ersättaren att under den tid, kommenderingen varade, bestrida Anderssons
tjänst såsom fjärdingsman.

Att döma av detta uttalande syntes svaranden icke hava förstått åtalets
innebörd och tillika hava förbisett stadgandet i åberopade kungl. kungörelsen
den 28 september 1913, att fjärdingsman äro frikallade från
tjänstgöring vid mobilisering. Innehav av fjärdingsmansbefattning utgjorde
således laga förfall vid mobilisering, och följaktligen skulle Andersson
efter antagningsbevis’ utfärdande icke, såsom svaranden tycktes
förmena, hava varit förhindrad att själv bestrida befattningen. I och med
företeende av antagningsbeviset skulle han av vederbörande militårbefäl
lagenligt hava blivit frikallad från vidare krigstjänstgöring för att få
sköta sin ordinarie tjänst. Vad svaranden anfört därom, att Andersson
tvärtom rätteligen bort anmäla laga förfall på grund av nämnda tjänstgöring
och att ersättaren bort i stället förordnas att fungera såsom fjär —

1917 —

dingsman, saknade följaktligen varje stöd i lag och vore fullständigt
felaktigt.

Svaranden hade vidare anfört, att han genom att förordna ersättaren
för Andersson att tillsvidare bestrida tjänsten »brutit mot eu ännu icke
befintlig föreskrift». Att döma av detta uttalande tycktes svaranden icke
heller hava förstått vad instruktionen för åklagaren i denna del innehölle. Att
tala om överträdelse av eu ej befintlig föreskrift vore meningslöst. Att
kommunalstämmorna utse ersättare för fjärdingsman att fungera för dessa, då
laga förfall förelåge, syntes mig vara en god och riktig praxis, ehuruväl
författningen i ämnet icke innehölle några bestämmelser därom. Mot
dylik praxis hade jag icke haft något att erinra. En annan sak vore
emellertid, att kronofogde, då han skall utfärda antagningsbevis för ordinarie
fjärdingsman, icke finge välja mellan den till ordinarie sådan valde
och den utsedde ersättaren. Funne kronofogden icke den förre lämplig,
finge han icke utan vidare utfärda antagningsbevis för den senare, utan
hade lian, såsom ovan framhållits, i så fall intet annat att gorå än att
anmäla förhållandet för länsstyrelsen. I de fall, där i aktiv tjänst varande
indelta soldater varit fjärdingsmän, hade ju laga förfall föreiegat för dem
under den tid, de fullgjort sin militära tjänstgöring såsom soldater. Att
dä för dem utsedda ersättare interimistiskt förordnats att under samma
tid uppehålla respektive fjärdingsmansbefattningar, funne jag därför ej
kunna klandras. I motsats härtill vore det emellertid att märka, att
mobilisering stjänstgöring icke utgör laga förfall, utan tvärtemot att enligt
gällande författning fjärdingsman har såväl rätt som skyldighet att,
med befrielse från sådan tjänstgöring, sköta sin ordinarie tjänst. Det vore
detta, som från svarandesidan syntes vara förbisett. I detta sammanhang
borde ock framhållas, att svaranden utfärdat antagningsbevis för Andersson,
efter det och på grund därav att den till fjärdingsman förordnade
ersättaren begärt entledigande från befattningen. Hade^denne icke gjort
detta den 15 mars 1915, syntes Andersson icke heller då hava erhållit
antagningsbevis.

Med åberopande av visst utav mig i instruktionen gjort uttalande hade
svaranden slutligen anfört, att han genom att omedelbart efter valets lagakraftvinnande
hava utfärdat antagningsbevis för Andersson skulle gjort
sig skyldig till efterföljande delaktighet i eu neslig och ansvarslös handling.
Detta svarandens påstående vore av beskaffenhet att knappast tarva
bemötande. Då Andersson av kommulstämman valts till fjärdingsman —
vare sig nu detta från Anderssons sida skett i angivna klandervärda syfte
eller ej — och svaranden icke befunnit honom olämplig till befattningen,
både det varit svarandens klara och tydliga plikt att förordna honom°så —

1917 —

som fjärdingsman; att påstå, att svaranden genom fullgörande av denna
sin tjänsteplikt skulle kunna anses delaktig i en neslighet, vore ren konstruktion
och saknade uppenbarligen allt fog.

Väl hade jag öppen blick för, att man kunde finna lagen i ämnet bristfällig
och lagändring böra ske i den riktning, att till fjärdingsman ej må utses person,
som av ännu ej fullgjord militär tjänstgöring är hindrad att tidvis
bestrida befattningen, samt att beklädande av sådan befattning icke må
utgöra laga förfall vid mobilisering. Men sådan lagen är skriven, måste
den gälla och åtlydas, framför allt av statstjänstemannen själva, ända tills
densamma bleve i behörig ordning ändrad. En ämbetsman finge självfallet
icke av godtycke, därför att han ej gillade lagens innehåll, sätta sig
över densamma och handla i strid däremot.

Hade svaranden i sina till mig avgivna förklaringar vidgått den förelupna
felaktigheten och utlovat rättelse för framtiden i eventuellt förekommande
fall av liknande beskaffenhet, hade jag ansett mig kunna bedöma
saken annorlunda. Med hänsyn till dels de ohållbara grunder, varpå
svaranden nu sökte stöda sitt ifrågavarande förfarande, dels ock de delvis
uppenbart oriktiga domskäl, varpå rådhusrätten grundat sitt utslag, funne
jag mig emellertid ej kunna underlåta att genom talans fullföljd påkalla
beivrande av det begångna tjänstefelet.

Advokatfiskal borde på anförda grunder, med åberopande jämväl
av borgmästaren Nilssons skiljaktiga mening, yrka bifall till de i åtalet
framställda ansvars- och ersättningsyrkandena, beträffande den fordrade
ersättningen dock allenast till det av borgmästaren Nilsson för inställelsekostnad
utdömda beloppet, 28 kronor.

I enlighet med vad jag sålunda anbefallt anförde advokatfiskalen besvär
i hovrätten över rådhusrättens utslag.

Besvären äro fortfarande beroende på hovrättens prövning. 11

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberäHelst till 1917 års riksdag.

17. Fråga om obehörigt uppskov med lantmäteriförrättning m.m.

Sedan Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län på
ansökan av Ludvig Hansson å Gåsön, Skaftö socken, genom resolution den
16 november 1911 förordnat extra lantmätaren K. H. Wahlgren att verkställa
hemmansklyvning å 1/64 mantal Gåsö, utsatte Wahlgren sammanträde
för hemmansklyvningens verkställande att äga rum hos Hansson den 19
mars 1912. Vid nämnda sammanträde, vid vilket skiftesmannen biträddes
av gode män, företog han besiktning å marken å heminansdelens ägor samt
förklarade efter jämförelse med en vid laga skifte år 1861 upprättad, den
29 maj 1863 lastställd karta över alla ägorna till hemmanet Gäsö, att efter
skiftet delar av hemmansdelens ägor undergått sådana förändringar, att laga
skifteskartan ej kunde läggas till grund för delningen, vadan inägorna och
vissa delar av utmarken måste ånyo kartläggas, samt att även hemmansdelens
rågångar komme att undersökas vid mätningen. Emot det sålunda meddelade
beslutet gjordes, enligt anteckning i protokollet, icke någon invändning.
Därjämte tillkännagavs, att ägomätningen komme att. verkställas
under sommaren och att nytt sammanträde skulle utlysas, sedan utrett
blivit, vilka delägare i hemmanet Gåsö på grund av vistelse utom socknen
borde erhålla särskild kallelse. Till den ifrågavarande hemmansdelen gränsade
nämligen en till hela hemmanet hörande strandplats och, enär gränsen
mot densamma ej syntes vara utmärkt å marken, torde, heter det i sammanträdesprotokollet,
en laga rågångsutstakning bliva nödvändig. Protokollet
för nämnda sammanträde innehåller vidare, att, på grund av det nyss
anförda, uppskov måste göras i förrättningen, tills nödiga kallelser utfärdats;
att kostnaderna för uppskovet, enligt förrättningsmännens beslut, komme
att fördelas på delägarna efter hemmantal; samt att delägarna uppdrogo åt
lantmätaren att anskaffa nödigt mantalslängdsutdrag, vilket han åtog sig.

I en sedermera till justitieombudsmannen den 10 november 1913 inkommen
klagoskrift anförde Hansson bland annat följande. Vid ovanberörda
sammanträde hade icke företagits något av betydelse för hemmansklyvningens
verkställande, men ändock hade av klaganden utkrävts 50 kronor, utan
att författningsenlig räkning företetts och trots att Wahlgren samma dag å
hemmanslotten näst intill hållit sammanträde för hemmansklyvning därå,
för vilken förrättning, som emellertid förklarats inställd, han uttagit ett
arvode av 40 kronor. På sensommaren 1912 hade Wahlgren återkommit
till förrättningsstället utan förutgången kungörelse samt för att, såsom han
uppgivit, dels arbeta på ifrågavarande hemmansklyvning och dels sköta sin

— 1917 —

hälsa vid Gåsö havsbad. Härmed hade lian varit sysselsatt ungefär en vecka,
varunder han bott hos klaganden, och hade Wahlgren utkrävt ytterligare
100 kronor i skiftesarvode, utan att något åtgjorts för förrättningens
bringande till slut. Sedan dess hade förrättningsmannen icke avhörts på
förrättningsstället.

Klaganden uppgav vidare, att klyvningen avsåg fördelning av en areal
om endast 11,1056 hektar mellan tre delägare, samt hemställde, att justitieombudsmannen
ville vidtaga sådana åtgärder beträffande Wahlgren och
hans förfarande med hemmansklyvningen å 1/6i mantal Gåsö, att delägarna
snarast möjligt förhjälptes till sin rätt utan att därför behöva betala mera
än vad lag stadgade.

Wahlgren, som erhöll tillfälle att yttra sig över klagoskriften, anförde
i avgivet yttrande i huvudsak följande. Det vore sannt, att han vid sammanträdet
den 19 mars 1912 uppburit 50 kronor liksom att han vid sammanträde
samma dag för hemmansklyvning å 1/48 mantal Gåsö uppburit 40 kronor,
men Wahlgren ansåge sig härutinnan hava varit i sin fulla rätt, alldenstund
den ena förrättningen blivit uppskjuten och den andra inställd samt han
alltså hade rätt att erhålla ersättning för tidsspillan jämte reseersättningar.
Av beloppet å 40 kronor hade han för egen del bekommit endast 28 kronor,
då skiftesgodemännen tillsammans erhållit 12 kronor. Att vid sammanträdet
den 19 mars intet av betydelse förekommit, såsom yttrades i klagoskriften,
vore osant, alldenstund den utredning om hemmansdelen, som
erfordrades för en hemmansklyvning, just den dagen verkställts. Den 19
augusti 1912 hade Wahlgren återkommit till förrättningsstället utan förut
därom uppläst kungörelse, men som gode männen ej behövde närvara vid
ägomätningen, hade han ej heller utsatt något särskilt sammanträde därför.
Under dagarna från och med den 20 till och med den 23 augusti hade
han dels uppmätt och kartlagt hemmansdelens ägor med två delägare såsom
hantlangare dels ock med ledning av ett vid yttrandet fogat utdrag av
mantalslängden sökt utreda, vilka delägarna i hemmanet Gåsö vore, och
deras vistelseorter för att kunna kalla dem till blivande sammanträde för
utstakning av rågång mot angränsande samfällighet till hela hemmanet Gåsö.
Sistnämnda arbete hade Wahlgren gjort uteslutande för att hjälpa delägarna,
ty det syntes Wahlgren, som tillkomme det dem och ej honom att skalfa
uppgifter om sakägarnas namn och hemvist. Vid avresan från Gåsö den
24 augusti hade Wahlgren uppburit 100 kronor, men detta belopp utgjorde
dels reseersättningar, vartill han på grund av förut gjort uppskov varit
berättigad, dels arvoden för fyra arbetsdagar och dels ersättning för bestridande
av kostnader för mat. Wahlgren hade nämligen väl bott hos klagandne

— 1917 —

men hänvisats att äta på pensionat och, enär det tillkomme sakägare att
anskaffa såväl kost som husrum, hade Wahlgren ansett, att de vid bristande
fullgörande av denna sin skyldighet borde förskottera kostnaderna därför.

Det vore icke Wahlgrens fel, att han icke kunnat bringa förrättningen
vidare, utan torde detta få tillskrivas delägarna, som icke till Wahlgren
inkommit med ett par äskade upplysningar angående rågrannars adresser,
vilka erfordrades för deras kallande till rågångssammanträde. Wahlgren
hade därom skrivit till en hemmavarande delägare, nämligen sjökaptenen
Karl M. Ericsson, men ej erhållit svar. Utsatte Wahlgren nytt sammanträde
utan att rågrannar vore kallade, vållade detta ytterligare uppskov
och kostnader. Om emellertid delägarna sådant påfordrade, hade han
naturligtvis intet att däremot invända, men för närvarande ansåge han sig
ej kunna fullfölja förrättningen, innan han erhållit en fullständig förteckning
på alla delägare i Gåsö och deras hemvist. Hade delägarna velat
sätta sig i förbindelse med Wahlgren genom brev eller telefon, som funnes
i hans bostad, kunde kompletterande uppgifter möjligen hava erhållits och
förrättningen redan varit slutförd.

Anmärkas kunde möjligen, att Wahlgren utsatt sammanträde för
förrättningens påbörjande på därtill mindre tjänlig årstid, men detta hade
gjorts på klagandens särskilda begäran.

Wahlgren vore sålunda ej vållande till uppskovet. Av ett bifogat
»förslag till förskottsräkning», som dock ej delgivits sakägarna, framginge,
att han ej kunde anses hava velat tillgodoräkna sig större ersättning, än
som tillkommit honom, utan snarare tvärtom, då han för inställelse och
uppskov i två förrättningar beräknat ersättning för endast 2 dagar, nämligen
den 20 och den 21 mars 1912, men vid det förhållande, att han ej varit
sysselsatt med andra förrättningar under dagarna den 20 till och tned den
23 mars, kunnat hava skäl taga ytterligare ersättning för uppskov. Wahlgren
anhöll därför, att ifrågavarande anmälan icke måtte föranleda någon
justitieombudsmannens åtgärd.

Vid Wahlgrens yttrande fanns jämte förrättningsakten fogad en den
28 december 1913 dagtecknad »förskottsarvodesräkning för uppskjuten
hemmansklyvning å Ve4 mantal Gåsö och inställd hemmansklyvning å 1/i8
mantal Gåsö i Skäfte socken av Bohuslän». I denna räkning hade Wahlgren
tillgodofört sig för 3 kallelser och 1 kungörelse 80 öre, för resa från Svanesund
till Gåsö den 18 mars 1912 tillhopa 25 kronor 36 öre, därav 5 kronor
52 öre för kost och tidsspillan under resan, för återresa den 20 mars
likaledes 25 kronor 36 öre, för resa från Svanesund till Gåsö den 19
augusti samt för återresa den 24 augusti vardera gången 25 kronor 36

— 1917 —

£5

öre, för tidsspillan enligt 4 § 3 inom. samt 14 § i arvodestaxan under den
20 och den 21 mars 1912 eller 2 arbetsdagar ä 10 kronor tillhopa 20 kronor,
under den 19 mars 1912 för sammanträde med delägarna enligt sistnämnda
paragraf 10 kronor, under den 20—den 23 augusti 1912 för mätning och
kartläggning samt utredningar angående delägarna i Gåsö under 4 dagar
ä 10 kronor likaledes enligt 14 § i taxan tillhopa 40 kronor samt för
utlagd lösen för mantalslängdsutdrag 1 krona 50 öre. Räkningen var lörsedd
med påskrift, att av de debiterade beloppen, tillhopa 173 kronor 74 öre,
delägarna i det 1/48 mantal Gåsö, vara förrättningen den 19 mars 1912
inställts, påförts följande belopp, nämligen x/2 dag för sammanträde 5 kronor,
V2 dag för uppskov 5 kronor och andel i resekostnad 18 kronor eller
sammanlagt 28 kronor.

1 avgivna påminnelser, som inkornmo den 24 januari 1914, erinrade klaganden,
hurusom enligt 35 § skiftesstadgan skiftesförrättningen, sedan don
en gång börjats, bort utan uppskov fortsättas och avslutas. Något laga
hinder hade, sakägarna veterligt, härför ej mött eller blivit vid första och
enda sammanträdet anfört. Och i vilket tall som helst torde det väl icke
vara med lag och rätt samt god ordning överensstämmande, att, sedan en
nödvändig ägodelning blivit i laga ordning sökt och förordnad samt av
förrättningsmannen börjad, vid densamma under mer än 1 år och 10
månader icke företoges annan åtgärd än utkrävande av penningar. Beträffande
de dryga penningbelopp om sammanlagt 150 kronor, som Wahlgren
på grund av klagandens oförstånd och sin tjänstemannaställning uttagit av
klaganden, ville han, jämlikt 23 § 1 mom. andra stycket i arvodestaxan, hemställa,
huruvida de vore uttagna med laglig rätt och icke uppsåtligen till egen
fördel, alldenstund 24 § i samma taxa föreskreve vissa villkor, för att
lantmätare skulle få i särskilda fall uppbära hälften av arvodet för verkställt
arbete mot avlämnande av förskottsräkning. Varken klaganden eller
hans meddelägare hade erhållit någon förskottsräkning av Wahlgren; 150
kronor kunde i varje fall icke vara rättmätigt arvode för hälften av verkställt
arbete, då vid förrättningen icke åtgjorts mer än hållandet av ett
sammanträde under en dag samt några obetydliga undersökningar på marken,
som förrättningsmannen verkställt på egen hand, medan han vistades vid
Gåsö havsbad för att sköta sin hälsa. Skulle nämnda summa utgöra hälften
av arvodet för det ringa arbete, som verkställts, komme slutligen lantmäteriarvodet
att överstiga delägarnas förmåga, enär hemmansdelen vore så ringa,
att ingen av delägarna kunde finna bärgning endast på sin lotts avkastning.
Hemmansdelen hade vid laga skiftet blivit utlagd med bestämda, ostridiga
och, delägarna veterligt, ingen tvist underkastade rågångar. Den bestode

- 1917 —

till stor del av ofruktbara berg. och laga skifteskartan vore av den beskaffenhet,
att den kunde begagnas vid klyvningen med komplettering av de få
förändringar, som ägt rum efter laga skiftet.

Med skrivelse den 24 februari 1914 överlämnade justitieombudsmannen
samtliga då inkomna handlingar i ärendet till Wahlgren samt anmodade
honom att avgiva förnyat yttrande i ärendet och därvid upplysa, i vilket
skick den ifrågavarande förrättningen befunne sig vid den nya förklaringens
avgivande. I anledning därav inkom Wahlgren den 24 april 1914 med
förnyat yttrande. Utöver vad han förut andragit i ärendet anförde han
i detta yttrande huvudsakligen, att han verkligen kartlagt hemmansdelens
ägor och att därvid framgått, att gränserna för angränsande allmänning''
icke vore utmärkta å marken. Av sakägarna hade han återigen sökt fl
nödiga upplysningar om delägarnas i hemmanet Gåsö vistelseorter, men han
hade icke lyckats bekomma någon upplysning och ej ens fått svar å ett
den 21 mars 1914 avlåtet brev, vilket avsänts till delägaren Karl M.
Ericsson å Gåsö, emedan klaganden, som vore sjökapten, enligt uppgift då
icke . vistades hemma. Vid skrivelsen till Ericsson hade fogats förskottsråkning,
lika lydande med den, som vore bilagd koncepthandlingarna.
1 privatbrev till Ericsson likaledes av den 21 mars 1914, hade Wahlgren
erbjudit sig både att snarast fullfölja förrättningen, endast Ericsson ville
lämna äskade upplysningar, och att, om delägarna så önskade, återbära
uppburna, medel, men icke heller på detta brev hade Wahlgren erhållit svar.
för att visa, att han ej vore ovillig gå delägarna tillmötes, hade Wahlgren
emellertid utsatt sammanträde för förrättningens fortsättande till dei° 18
maj 1914, men detta sammanträde syntes honom vara av liten eller ingen
betydelse, alldenstund rågångsutstakningen omkring hemman sdelen på förut
nämnda grunder nog ej kunde då förrättas.

Vid Wahlgrens sistberörda yttrande funnos fogade följande handlingar,
nämligen:

1:°) En med därå tecknade påskrifter så lydande handling:

»Avskrift. Sjökaptenen Herr Karl M. Ericsson, Gåsö.

Härmed översänder jag till Eder dels utdrag av senaste mantalslängden
över Gåsö, vilken Ni torde vara god förse med kompletterande uppgifter
angående delägarnas i Gåsö adresser, och dels en förskottsräkning
i två exemplar, varav det ena exemplaret torde till mig återställas med
erkännande, att jag avlämnat till Eder en lika lydande.

Svanesund den 21 mars 1914.

K. H. Wahlgren.

Extra lantmätare.

1917 —

Att förestående avskrift är lika lydande med ett under n:r 23 för år
1914 i extra lantmätaren K. H. Wahlgrens konceptbok för »Avgående
skrivelser» intaget brevkoncept, betygar: Svanesund den 11 april 1914.

Av domarämbetet:

Sadi Kullberg.

Att undertecknad på anmodan av min principal kuvertera! och till
post befordrat ett med ovanstående avskrift lika lydande brev jämte däri
nämnda handlingar, vilket skedde den 22 sistlidne mars, varder härmed på
begäran intygat under edlig förpliktelse.

Svanesund den 8 april 1914.

Rich. Olsson.

Lantmäterielev.

Bevittnas

Artur Lundgren. Sadi Kullberg»;

2:o) ett med namnet »Carl M. Ericsson» undertecknat mottagningsbevis,
enligt vilket en av Wahlgren den 22 mars 1914 å postanstalten i
Svanesund inlämnad rekommenderad tjänsteförsändelse, adresserad till kapten
Karl M. Ericsson, Gåsö, mottagits av Ericsson den 24 berörda mars; och

3:o) ett den 14 mars 1914 av häradsskrivaren i Orust och Tjörns
fögderi utfärdat utdrag av mantalslängden för Skaftö socken år 1914 rörande
hemmanet 1/i mantal Gåsö n:r 1.

Sedermera inkom från Wahlgren styrkt avskrift av en utav honom
den 23 april 1914 utfärdad, den 26 i samma månad i Fiskebäckskils
kyrka uppläst kungörelse, varigenom för fortsättande av hemmansklyvning
å 1/64 mantal Gåsö sammanträde utsatts att hållas hos sjökaptenen Ludvig
Hansson den 18 påföljande maj samt vederbörande delägare och rågrannar
kallats att därvid tillstädeskomma för att sin talan efter befogenhet föra.

Med anledning av Wahlgrens förnyade yttrande lämnades klaganden
tillfälle att avgiva ytterligare påminnelser, men sådana inkommo ej.

Sedan justitieombudsmannen i skrivelse den 18 juni 1914, med överlämnande
av handlingarna i ärendet, anhållit, att lantmäteristyrelsen ville
avgiva utlåtande i ärendet, inkom styrelsen med sådant utlåtande den 21
påföljande december. I detta utlåtande, vid vilket var fogat ett av lantmäterifiskalen
den 3 september samma år avgivet yttrande, anförde styrelsen
följande.

Wahlgren hade framhållit, att det möjligen kunde anmärkas, att han
utsatt sammanträde för förrättningens företagande på därtill mindre tjänligårstid,
men att detta skett på sökandens eller anmälarens begäran. Sist —

1917 —

berörda uppgift hade visserligen icke bestritts av klaganden, inen å andra
sidan förekomme icke någon omständighet, som tydde på att klaganden med
sin begäran avsett annat än att få förrättningen handlagd så snart som
möjligt, och i allt fall icke att tiden för första sammanträdet skulle utsättas
på sådan årstid, då väderleken lade hinder i vägen för förrättningens
utförande. Såvitt av protokollet för förrättningen framginge, hade väderleken
ej heller utgjort hinder för ägomätningens företagande i samband
med sammanträdet den 19 mars 1912, och, enligt vad lantmäterifiskalen
upplyst, hade vid samma tidpunkt andra lantmätare i länet utfört göromål
ute på marken. Även kunde erinras att, då Wahlgren den 19 mars 1912
kunnat företaga undersökning av den gamla kartan, han även bort kunna
verkställa ägomätning av den ringa omfattning, varom här vore fråga. Då
Wahlgren alltså måste anses utan särskild anledning hava uppskjutit ägomätningen,
vore han ej berättigad till ersättning för den resa till och från
förrättningsstället, som av honom debiterats för den 19 och den 24 augusti
1912.

Såsom anledning till uppskov hade i protokollet föreburits behovet av
särskilt rågångssammanträde på den grund, att en hemman sdelens gräns
mot en till hela hemmanet Gåsö hörande samfällighet ej vore å marken utmärkt.
I denna del hade lantmäterifiskalen anmärkt att, då varken i protokollet
eller eljest omförmäldes, att ifrågavarande gränslinje, som enligt laga
skifteskartan utgjordes av en rak linje, givit anledning till tvetydighet med
avseende å dess rätta sträckning, utan att bristen endast inskränkte sig till
att densamma ej å marken funnes utmärkt, varmed mycket väl kunde
förstås, att ändpunkterna vore ostridiga men att linjen mellan dessa, vilken
i huvudsak syntes sträcka sig över avrösningsjord, ej vore upphuggen eller
eljest utmärkt, kunde med skäl ifrågasättas, huruvida sammanträde med
rågrannarna på grund av föreliggande förhållande varit av behovet påkallat.
Lantmäteristyrelsen funne sig hava så mycket större anledning att fästa
uppmärksamheten vid ovanberörda erinran, som ifrågavarande ägogräns,
vilken ej överstege en längd av 400 meter, såvitt av laga skifteskartan
kunde inhämtas, till fyra femtedelar av dess längd ginge över ett kalt berg.
Utredning saknades emellertid i nu berörda avseenden. Skulle den utredning
i ämnet, som framdeles kunde åstadkommas, visa, att ovanstående
antaganden vore med verkligheten överensstämmande, föranledde detta, dels
att Wahlgren under hela förrättningen icke borde bekomma ersättning för
mer än en resa från hemvistet till förrättningsstället och åter till hemvistet,
dels ock att det med skäl kunde ifrågasättas, huruvida Wahlgren ägt rätt att
påfordra någon som helst förskottslikvid.

Wahlgren hade emellertid icke visat, att han varit förhindrad att under

— 1917 —

deri 20 och den 21 mars sysselsätta sig med andra lantmäterigöromål. Även
om så vore fallet, torde någon ersättning för tidsspillan under dessa dagar
icke kunna ifrågakomma, då Wahlgren enligt vad lantmäteristyrelsen ovan
framhållit varit oförhindrad att företaga ägomätning och alltså själv varit
vållande till uppskovet i förrättningen. Vad däremot anginge ersättningför
den verkställda ägomätningen ansåge styrelsen, att Wahlgren ägt rätt
att medtaga den vid beräkning av det Ibelopp han skäligen kunnat fordra
att utfå, ehuru förrättningen ej avslutats. Och då med hänsyn till förrättningens
ståndpunkt annan lämplig grund för beräkning av sistberörda
ersättning näppeligen stått till buds än dagberäkning, hölle lantmäteristyrelsen
före, att någon befogad anmärkning mot det härför beräknade
arvodet av 40 kronor för närvarande icke kunde göras.

Med anledning av vad sålunda anförts och med stöd av 2, 4, 5 och
24 §§ i nådiga taxan på arvode för lantmäteriförrättningar den 23 december

1909 ansåge lantmäteristyrelsen, att Wahlgren ägt uti förskottsräkning
debitera följande belopp:

För lösen av utdrag av mantalslängd................................. kronor 1: 50

1912 mars den 18 för resa till förrättnings stället.

................................................................ kronor 25: 36

1912 mars den 20 för resa till hemvistet...... kronor 25: 36

Summa » 50: 72

varav efter fördelning med annan förrättning

hälften utfördes ...................................................................... kronor 25: 36

För kallelse och kungörelse................................. » 0: 80

1912 mars den 19 arvode för 1/2 dag ............ » 5:—

1912 augusti 20—23 ägomätning ............... » 40: —

Summa kronor 45: 80

varav jämlikt 24 § i taxan hälften utfördes med .................. 51 22: 90

Summa kronor 49: 76

Av handlingarna inhämtades, att Wahlgren emellertid avfordrat delägare
i hemmanet och även uppburit 150 kronor, utan att han därförut
avlämnat förskottsräkning. I anledning härav funne sig lantmäteristyrelsen
böra meddela, att avgivande av sådan endast undantagsvis förekomme vid
förrättningar av ifrågavarande beskaffenhet. Wahlgrens underlåtenhet härutinnan
ansåge sig lantmäteristyrelsen därför böra bortse ifrån, så mycket
hellre som jämlikt 26 § 2 mom. i förenämnda taxa klander å förskottsräkning
å sakägares sida icke iinge äga rum, innan förrättningen blivit
avslutad och fullständig arvodesräkning avlämnats.

12 — Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1917 års riksdag.

Däremot höllc lantmäteristyrelsen före, att Wahlgren genom att avfordra
sakägare ersättning till sådant belopp, att det måste hava stått klart
för honom, att detsamma väsentligt överstege vad han i förhållande till det
verkställda arbetet haft rätt att påfordra, gjort sig skyldig till tjänstefel.

Lantmäteristyrelsen hade från lantmäterikontoret i Göteborgs och Bohus
län införskaffat handlingarna rörande den i ärendet omförmälda hemmansklyvningsförrättningen
å hemmansdelen 1/i8 mantal Gåsö, vilken förrättning
inställdes vid första sammanträdet den 19 mars 1912. Bland dessa handlingar
funnes emellertid icke någon arvodesräkning, och vore lantmäteristyrelsen
till följd därav urståndsatt att åstadkomma någon utredning
beträffande det belopp, som Wahlgren debiterat för sistnämnda förrättning.
Då det emellertid för bedömande av Wahlgrens förfarande beträffande förrättningen
å V04 mantal Gåsö syntes vara av viss betydelse att få utrett,
huru han debiterat ersättning för förrättningen angående 1/48 mantal, ville
styrelsen ifrågasätta, att utredning i sistberörda del under den fortsatta
behandlingen åstadkommes och att därför även i donna del vidtoges den
åtgärd, vartill förhållandena kunde anses böra föranleda.

Lantmäteristyrelsen utginge därifrån, att rågångssammanträde varit
erforderligt för lagenlig handläggning av förrättningen. Styrelsen delade
emellertid icke Wahlgrens uppfattning, att det skulle vara sakägarnas skyldighet
att anskaffa uppgift på delägarnas i Gåsö hemman, namn och adresser.
Allt vad Wahlgren i denna del anfört ansåge styrelsen vara utan betydelse.
Det borde emellertid medgivas, att en del svårigheter givetvis mötte att i
ett fall som det förevarande erhålla erforderliga uppgifter, men givet vore
dock, att med nutida kommunikationsförhållanden dylika svårigheter med
litet god vilja kunde övervinnas. Och då Wahlgren haft telefon att tillgå
i sin bostad, föranlätes lantmäteristyrelsen till den reflektionen, att, om
Wahlgren använt denna, han torde kunnat införskaffa erforderliga upplysningar
för en kostnad, som knappast överstigit upplupen ränta å det belopp,
han uppburit utöver vad han ägt rätt till. 1 allt fall torde man kunna
antaga, att delägarna utan invändning åtagit sig att gälda denna kostnad.
Wahlgren hade emellertid icke allenast föreburit svårigheterna att anskaffa
ovanberörda uppgifter såsom skäl för, att han icke företagit förrättningen
till fortsatt handläggning, utan även uttalat den förmodan, att rågångsutstakningen
icke kunde verkställas vid det sammanträde, som han utsatt till
den 18 maj 1914. 1 anledning därav funne sig lantmäteristyrelsen böra

fästa uppmärksamheten på angelägenheten därav att, därest utstakningen
då ej kunnat verkställas, undersökning i denna del företoges för att utröna,
om Wahlgren gjort allt vad på honom ankommit för att anskaffa erforderliga
uppgifter. På utgången av denna undersökning berodde nämligen,

— 1917 —

huruvida delägarna eller Wahlgren skulle vidkännas kostnaderna för sistberörda
sammanträde. Wahlgren hade låtit två år förgå efter första
sammanträdet utan att företaga annan handläggning än ägomätning under
ett fatal dagar i samband, enligt obestridd uppgift, med vistelse vid Gåsö
havsbad för rekreation. Då lantinäteristyrelsen, på sätt ovan framhållits,
icke ansåge vad Wahlgren såsom skäl härför framhållit vara av beskaffenhet
att kunna godkännas såsom laga ursäkt, hölle styrelsen före, att
Wahlgren obehörigen uppskjutit ifrågavarande förrättning i en utsträckning,
som måste anses såsom tjänstefel.

För att verkningarna för jordägarnas de! av Wahlgrens handlingssätt
skulle framträda, torde man höra jämföra det resultat, som, såvitt handlingarna
utvisade, hittills framträtt, med det resultat, som följt, i händelse
förrättningen haft ett normalt förlopp. Delägarna hade för ett rätt obetydligt
arbete avfordrats betalning till ett så pass högt belopp som 150 kronor,
utan att något resultat framgått av förrättningen, som obehörigen uppskjuta
under så gott som två år. Med normalt förlopp hade förrättningen
i dess helhet kunnat verkställas inom loppet av en vecka mot en ersättning
till förrättningsmannen, som icke kunde antagas hava uppgått till
högre än ovan angivna belopp, inberäknat å förrättningen belöpande del
av resekostnaden.

Genom den nyligen genomförda omorganisationen av lantinäteristaten
hade lantmätarna blivit oberoende av jordägarna för erhållande av förordnanden
till förrättningar. Det vore emellertid enligt lantmäteristyrelsens
mening angeläget, att det vakades däröver, att icke lantmätarna missbrukade
den förbättrade ställning, som den nya organisationen för dem medfört.
Och då här förelåge ett typiskt fall, där lantmätaren på ett i ögonen
fallande sätt eftersatt jordägarnas intresse och sökt att med sken av författningsenlig
rätt tillskansa sig ekonomisk fördel, utan att några förmildrande
omständigheter förelåge, hölle styrelsen före, att vad Wahlgren låtit komma
sio'' till last borde bliva föremål för beivran.

Sedan justitieombudsmannen Östergren av Wahlgrens till lantmäterifiskalen
insända arbetsförteckning för år 1914 inhämtat, att hemmansklyvningen
å 1/6i mantal Gåsö antecknats vara uppskjuten på grund av
bristande uppgifter om rågrannar, anmodade justitieombudsmannen i anledning
av ifrågavarande klagomål Konungens befallningshavande i Göteborgs
och Bohus län att förordna lämplig person att vid vederbörlig domstol0
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot extra lantmätaren
Wahlgren för tjänstefel.

— 1917 —

I en för åklagaren utfärdad instruktion rörande åtalets utförande
anförde justitieombudsmannen Östergren: I ärendet hade anmärkts, att
Wahlgren vid ifrågavarande förrättning förfarit felaktigt i två avseenden,
nämligen dels därigenom att han obehörigen uppskjutit förrättningen,
dels ock därigenom att han utkrävt förskottsarvode till högre
belopp än som vederbort. Såsom skäl för uppskovet hade uti förrättningsprotokollet
anförts, att då gränsen mot en samfällighet ej syntes vara
utmärkt å marken, en laga rågångsutstakning syntes bliva nödvändig; uti en
i ärendet inkommen skrift hade Wahlgren i fråga härom uppgivit, att vid
den kartläggning av hemmansdelens ägor, som han verkställt sommaren
1912, framgått, att gränserna för samfälligheten ej vore utmärkta på marken.
Wahlgren hade vidare anfört, att det trots upprepade försök icke lyckats
honom att av sakägarna få sådana upplysningar, att lian kunnat kalla
delägarna i hemmanet Gåsö till rågångssammanträde. Huruvida ett dylikt
sammanträde verkligen varit erforderligt, framginge emellertid icke''med
full tydlighet av handlingarna i ärendet utan torde böra bliva föremål för
vidare utredning. Wahlgren hade icke uppgivit, att någon tvetydighet
skulle förekomma beträffande rågångens rätta sträckning, och vid det upplysta
förhållandet, att rågången mot den omnämnda samfälligheten i längd
icke överstege 400 meter samt till fyra femtedelar ginge över ett kalt berg,
torde den omständigheten, att rågången ej vore utmärkt på marken, icke°i
och för sig kunna anses innebära, att tvetydighet om dess rätta sträckning
förelåge. Men för den händelse ett rågångssammanträde skulle erfordras,
torde det jämlikt grunderna för 26 § skiftesstadgan hava ålegat Wahlgren
att anskaffa de uppgifter, som för utsättande av ett dylikt sammanträde
varit erforderliga, och om än med hänsyn till det stora antalet delägare i
hemmanet Gåsö svårigheter därutinnan givetvis måste antagas hava mott,
torde dock Wahlgren såväl vid den av honom i augusti 1912 verkställda
ägomätning som eljest haft tillfälle att skaffa sig nödiga upplysningar. 1
varje fall kunde den omförmälda svårigheten uppenbarligen icke ursäkta
ett uppskov för eu tid av, såvitt i ärendet konstaterats, mer än två år
nio månader. Den av Wahlgren vidtagna åtgärden att till den 18 maj
1914 utsätta ett rågångssammanträde, till vilket utom Skaftö socken boende
delägare i hemmanet Gåsö icke blivit behörigen kallade, kunde härutinnan
ingalunda räknas honom till förtjänst.

I målet vore ostridigt, att Wahlgren i arvode för förrättningen avfordrat
klaganden Hansson och jämväl av honom uppburit tillhopa 150 kronor. Uti en
i ärendet ingiven förskottsarvodesräkning hade Wahlgren för ifrågavarande
förrättning och en inställd hemmansklyvning å Vis mantal Gåsö tillgodofört
sig tillhopa 173 kronor 74 öre, därav för sistnämnda förrättning 28 kronor,

— 1917 -

så att kostnaden för den uppskjutna hemmansklyvningen å 1/64 mantal
Gåsö skulle uppgå till 145 kronor 74 öre. Enligt 24 § i taxan på arvode
för lantmäteriförrättningar den 23 december 190!) gällde, att om
Iantmäteriförrättning är av den vidlyftiga beskaffenhet, att den icke kan
medhinnas första året, eller den varder uppskjuten utan lantmätares vållande,
lantmätare må, efter till sakägare avlämnad, såvitt omständigheterna
medgiva, specifik kostnadsräkning uppbära, jämte full reseersättning,
hälften av arvodet för det av honom verkställda arbete utan pant eller
borgen samt, om dylik säkerhet ställes, ytterligare en fjärdedel. Beträffande
de särskilda förutsättningarna för lantmätares rätt att uppbära förskottslikvid
torde det väl vara uppenbart, att ifrågavarande förrättning icke vore
av den vidlyftiga beskaffenhet, att den ej kunnat medhinnas första året.
Huruvida uppskovet av densamma berott på Wahlgrens vållande eller icke
vore, såsom av det ovanstående framginge, icke fullt klart. Men även om
det antoges, att Wahlgren icke varit vållande till uppskovet, och han sålunda
ägt rätt att uppbära visst arvode i förskott, återstode dock det förhållande,
att han utan att hava avlämnat räkning och ställt säkerhet uppburit mer
än hela den ersättning, som skulle tillkommit honom enligt den av honom
själv gjorda uträkning. Och granskades denna uträkning, befunnes det,
att Wahlgren däri dels tillgodofört sig högre ersättning än som tillkomme
honom för ifrågavarande hemman sklyvning, dels ock upptagit belopp, för
vilka i varje fall förskottsbetalning icke finge uppbäras. Kostnaden för
resan till förrättningsstället den 18 mars 1912 och för återresan den 20
samma månad borde uppenbarligen lika fördelas på denna förrättning och
den inställda hemmansklyvningen å 1/48 mantal, vadan av debiterade 50
kronor 72 öre allenast 25 kronor 36 öre kunde förskottsvis utkrävas
av delägarna i 1/64 mantal Gåsö. Till den fordrade ersättningen
för resa till Gåsö den 19 augusti 1912 och för återresan den 24 samma
månad kunde Wahlgren så mycket mindre anses berättigad, som han dels
icke visat, att något av honom icke vållat hinder mött att i sammanhang
med det första sammanträdet företaga den ägomätning, som han verkställt
under tiden den 20—23 augusti, dels i varje fall, då förrättningen uppskjutits
för hållande av rågångssammanträde, bort till minskande av kostnaderna
företaga ägomätningen i samband med rågångssammanträdet.
Uppskov med en förrättning kunde nämligen icke berättiga lantmätare till
ersättning för andra resor, än som betingades av uppskovet. För själva ägomätningen
hade Wahlgren debiterat 40 kronor, och om denna post för
närvarande antoges vara riktig, finge dock allenast hälften därav eller 20
kronor uppbäras i förskott. För sammanträde med delägarna den 19 mars 1912
hade Wahlgren i räkningen upptagit 10 kronor, varav dock hälften påförts del —

1917 —

ägarna i 1/48 mantal Gåsö. Av återstående beloppet kunde dock blott hälften
eller 2 kronor 50 öre begäras i förskott. I avseende å Wahlgrens anspråk
på ersättning för tidsspillan under den 20 och den 21 mars 1912 förekomme,
dels att Wahlgren icke visat, att han sagda två dagar varit hindrad
företaga andra lantmäterigöromål, dels att i varje fall den fordrade ersättningen
rimligtvis bort fördelas lika på ovannämnda två förrättningar samt
dels, vad anginge ersättningen för den 20 mars, att Wahlgren för denna
dag även tillgodofört sig ersättning för kost och tidsspillan under hemresa
från sammanträdet den 19 mars. På de anmärkningar, vartill sistberörda
anspråk sålunda givit anledning, funne justitieombudsmannen sig dock för
det dåvarande icke böra ingå, eftersom ersättning för tidsspillan vid uppskov
i lantmäteriförrättning icke finge uppbäras i förskott. Av återstående två
poster torde posten för kallelser och kungörelser, 80 öre, böra i förskottsräkning
utföras med halva beloppet, 40 öre, men utlägget för mantalslängdsutdraget
upptagas oavkortat med 1 krona 50 öre. Det belopp, som
Wahlgren ägt rätt att efter avlämnande av räkning men utan ställande av
säkerhet uppbära i förskott, utgjorde sålunda — med sakägarna förbehållen
rätt till klander efter förrättningens avslutande — enligt denna beräkning
49 kronor 76 öre eller icke fullt en tredjedel av vad han uppburit såsom
förskottslikvid.

Att Wahlgren icke bragt den ifrågavarande förrättningen till slut inom
vederbörlig tid samt i förskottsarvode för samma förrättning utkrävt högre
belopp än honom i sådant hänseende rätteligen tillkommit, funne justitieombudsmannen
vara tjänstefel av den allvarliga beskaffenhet, att de
icke borde undgå laga beivran. Åklagaren borde söka dels åstadkomma
utredning angående behovet av ett särskilt sammanträde med rågrannarna
för behandling av frågan om ägogränsen mellan 1/64 mantal Gåsö och "deri
samfällda strandplatsen dels ock till upplysning i målet anskaffa ett exemplar
av den arvodesräkning rörande den inställda hemmansklyvningen å
1/48 mantal Gåsö, som Wahlgren kunde hava utgivit till delägarna i sistnämnda
hemmansdel, samt därefter ej mindre yrka ansvar å Wahlgren
efter lag och sakens beskaffenhet än även i mån av befogenhet understödja
de ersättningsanspråk, som klaganden och hans meddelägare i Vö4
mantal Gåsö, i målet hörda, kunde komma att däri framställa. i

i enlighet med den sålunda givna instruktionen anställdes åtal mot
extra lantmätaren Wahlgren vid Orusts och Tjörns häradsrätt, som den 20
juli 1.916 i målet meddelade följande utslag:

Vidkommande yrkandet om ansvar å Wahlgren för det han icke bragt
den ifrågavarande lantmäteriförrättningen till slut inom vederbörlig tid,

— 1917 —

1)5

vore i målet upplyst, att förrättningen påbörjats den 19 mars 1912, därvid
beslut fattats om uppskov med förrättningens fortsättande i avvaktan på utredning
därom, vilka delägare i hemmanet Gåsö borde på grund av vistelse
utom socknen särskilt kallas till sammanträde för behandling av frågan om
ägogränsen mellan ifrågavarande 1/64 mantal Gåsö litt. E och en för
hemmanet samfälld strandplats; att Wahlgren under augusti 1912 verkställt
ägomätning å berörda litt. E och därvid samtidigt sökt utreda, vilka hemmansägare
i Gåsö borde särskilt kallas till nämnda rågångssammanträde;
att Wahlgren sedermera dels under 1913 och dels under 1914 anmodat
sökanden av ifrågavarande förrättning och under dennes bortovaro eu
annan delägare i litt. E att vara Wahlgren behjälplig med anskaffande av
upplysningar angående vistelseorten för sådana hemmansägare å Gåsö, som
skulle medelst skriftliga kallelser särskilt om rågångssammanträdet underrättas,
men att Wahlgren icke erhållit de av honom sålunda äskade upplysningar;
samt att enligt förste lantmätarens i länet efter på ort och
ställe gjord undersökning meddelade intyg särskilt rågångssammanträde i
ovan angivna syfte vore erforderligt;

och enär Wahlgren måste anses berättigad att för inhämtande av de
för ovanberörda särskilda kallelser nödiga upplysningar påkalla biträde av
delägare i litt. E och Wahlgren förty, då sådana upplysningar icke tillhandahållits
honom, haft laga ursäkt för sin uraktlåtenhet att fortsätta
och avsluta förrättningen, prövade häradsrätten lagligt ogilla den av åklagaren
i nu berörda hänseende förda talan.

Vad därefter beträffade påståendet dels om ansvar å Wahlgren för det
han i förskottsarvode för förrättningen utkrävt högre belopp än honom
i sådant hänseende rätteligen tillkommit och dels om åläggande för
Wahlgren att till sakägare återbära vad han för mycket uppburit, vore
i målet upplyst, att, Wahlgren av klaganden Hansson uppburit 150 kronor,
men att Wahlgren icke ägt att i förskott bekomma mera än 49 kronor 76
öre. På grund härav och då Wahlgrens i målet gjorda invändning därom,
att det uppburna beloppet lämnats honom frivilligt, utan att han avfordrat
sakägarna detsamma, icke förtjänade avseende, prövade häradsrätten lagligt
dels döma Wahlgren jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen jämförd med 27 §
i Kungl. Maj:ts taxa på arvode för lantmäteriförrättningar den 23 december
1909 att bota 25 kronor och dels förplikta Wahlgren att till
klaganden, vilken finge antagas hava å samtliga sakägares vägnar till Wahlgren
guldit förutnämnda 150 kronor, genast återbära 100 kronor 24 öre.

Av klaganden i målet framställt yrkande om åläggande för
Wahlgren att inom viss utsatt tid fortsätta förrättningen funne sig härads O

O O

— 1917 —

rätten mot stadgandet i 36 § skiftesstadgan icke vara behörig att till
prövning upptaga.

Med den utgång målet sålunda erhållit genom häradsrättens utslag
ansåg sig tjänstförrättande justitieombudsmannen Colleen icke böra åtnöjas
utan uppdrog åt advokatfiskalen vid Göta hovrätt att i hovrätten anföra
besvär över utslaget. Uti en till advokatfiskalen avlåten ämbetsskrivelse
anfördes bland annat följande.

Häradsrätten hade ansett Wahlgren ursäktad för sin underlåtenhet att
fortsätta och avsluta klyvningen av ifrågavarande hemman därmed, att
delägare i hemmanet icke, oaktat därom av Wahlgren framställd begäran,
lämnat honom sådan upplysning om rågrannars vistelseort, som erfordrades
för kallelser till ett för klyvningens verkställande nödigt rågångssammanträde,
samt förty ogillat åtalet i denna del.

Att de av häradsrätten sålunda anförda omständigheterna icke kunde
innebära laga ursäkt för Wahlgren uti ifrågavarande hänseende, läge dock
i öppen dag. Skiftesstadgans föreskrift, att lantmätare skall till rågångssammanträde
särskilt kalla utom socknen vistande rågrannar, innebure
skyldighet för lantmätare att ombesörja införskaffande av de för kallelsernas
delgivande erforderliga uppgifterna om rågrannars vistelseort. Av 26 §
skiftesstadgan framginge, att lantmätare, redan innan skiftesförrättning
blivit börjad, äger att åsamka skiftesdelägare viss kostnad för erhållande
av för kallelsers utfärdande erforderliga upplysningar. Att Wahlgren icke
hyst något tvivel om delägarnas skyldighet att även efter förrättnings början
gälda kostnad för sådant ändamål, syntes därav, att Wahlgren i sin förskottsarvodesräkning
upptagit ersättning för under dagarna den 20—den 23 augusti
1912 gjorda försök att själv verkställa utredning om rågrannarnas vistelseort.
Därest efter en lantmäteriförrättnings början uppkomme fråga, huru
sådan utredning lämpligast skulle verkställas, borde frågan i tveksamma
fall tydligen föredragas och avgöras å lantmäterisammanträde. Denna
uppfattning syntes ej heller hava varit för Wahlgren främmande, i det
att han å sammanträdet med delägarna den 19 mars 1912 låtit dessa
uppdraga åt honom att anskaffa inantalslångdsutdrag. Det vore anmärkningsvärt,
att Wahlgren det oaktat och ehuru han genom omförmälda å
ort och ställe gjorda utredningsförsök, som misslyckades, bort hava erfarit,
att inhämtandet av de erforderliga upplysningarna hade sina svårigheter,
icke vidtog annan åtgärd än att han hos enskild delägare uti ifrågavarande
hemman anhöll, att denne skulle åt honom införskaffa de
nödiga upplysningarna. Det syntes dock vara för mycket begärt av
en enskild delägare, att han skulle underkasta sig det antagligen icke

— 1917 —

ringa besvär och den kostnad, som upplysningarnas inhämtande komine
att medföra, utan att hava någon säkerhet för att bliva i någon mån ersatt
därför av Övriga delägare i hemmanet. Genom en sådan hänvändelse till
enskilda delägare kunde Wahlgren icke anses hava fullgjort vad på honom
lagligen ankomme för hemmansklyvningens bringande till slut; och något
laga hinder därför utgjorde uppenbarligen icke delägarens underlåtenhet
att efterkomma den till honom av Wahlgren gjorda framställningen. Värdet
av de försök till utredning, Wahlgren uppgivit sig själv hava gjort,
undandroge sig allt bedömande, då Wahlgren ej funnit lämpligt närmare
angiva, vari försöken bestått eller orsaken till deras misslyckande.

Ansvarspåståendet i denna del av målet borde alltså fullföljas för att
få fastslagen omfattningen av lantmätares ämbetsplikt på ett ingalunda
oviktigt område.

Mot häradsrättens utslag i övrigt funne justitieombudsmannen intet
att erinra.

Besvären äro fortfarande beroende på hovrättens prövning.

18. Vägran av kronofogde att till sökande återställa för verkställighet
ingivet utslag. I

I en hit ingiven klagoskrift anförde advokatfirman Lagercrantz & Dalbo
i Stockholm i egenskap av ombud för godsägaren Karl Gustaf Bergs
hustru Anna Berg följande.

Sedan Nordals och Sundals tingslags häradsrätt den 11 augusti 1914
meddelat utslag i mål mellan makarna Berg angående skillnad till säng och
säte, översände klaganden såsom ombud för hustru Berg den 31 i samma
månad till kronofogden Tage H. A. von Schéele nämnda utslag för verkställighet
med avseende å mannen Berg ådömda rättegångskostnader. Den sistnämnde
hade emellertid fullföljt talan i målet till Göta hovrätt och, sedan
hovrätten meddelat utslag i målet, översände klaganden den 13 februari
1915 till von Schéele jämväl sistberörda utslag med åtecknat lagakraftsbevis.

Sedan von Schéele därefter fullgjort den begärda verkställighetsåtgärden
och avgivit redovisning därför, begärde klaganden uti en den 5 augusti
1915 till von Schéele avlåten skrivelse att återfå ifrågavarande två utslag,
vilka dåmera efter skillnadsårets utgång vore erforderliga för sökande av
definitiv skilsmässa mellan makarna hos Kungl. Maj:t. Klaganden åbero 13

— Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1917 års riksdag.

pade därvid att, då redovisning till överexekutor författningsenligt måste
hava av von Schéele avgivits långt tidigare, intet hinder borde möta för handlingarnas
återbekommande. På denna anhållan meddelade von Schéele emellertid
den 6 berörda augusti det svar, att exekutionshandlingar, på grund
av vilka verkställighet ägt rum, vore arkivhandlingar, som von Schéele
icke ansåge sig berättigad att avhända sig. I föreliggande fall vore kvitto
dock icke tecknat å själva exekutionshandlingarna, och funne von Schéele
sig därför kunna utlämna desamma mot avskrifter att å kronofogdekontoret
förvaras. Ville klaganden erlägga stämpel och lösen för sådana avskrifter,
skulle von Schéele, efter erhållet meddelande därom, återsända
originalhandlingarna.

I klagoskriften framhölls vidare, att den granskning, som enligt 9 §
utsökningslagen ålåge överexekutor att verkställa, vid ovanberörda anhållans
framställande måste varit för länge sedan utförd ävensom att med
hänsyn till den tillämnade ansökan om äktenskapets upplösning utslagen
vore av synnerlig vikt för hustru Berg att utbekomma. Ehuru berörda
kostnader, vilka von Schéele ansåge sig berättigad uttaga, icke kunde
uppgå till något större belopp, funne klaganden sig likväl böra
fästa uppmärksamheten å von Schéeles sålunda uttalade bestämda vägran
att utlämna och återställa exekutionshandlingar uti ett utsökningsärende,
vilket för länge sedan redovisats. Enligt klagandens uppfattning
förelåge från von Schéeles sida ett tydligt tjänstefel, som borde föranleda laga
beivran. Det skulle för allmänheten medföra vådor, om vederbörande
exekutionsmyndigheter i allmänhet toge sig för att behålla exekutionssökandes
utslag och sedermera betunga dem med lösen. Klaganden anhöll
därför, att von Schéele måtte ställas under åtal för vad han i anmärkta
hänseendet låtit komma sig till last samt att därvid tillfälle måtte
beredas hustru Berg att yrka återbekommande av vad hon i och för vinnande
av äktenskapets upplösning sett sig nödsakad att till von Schéele
utgiva för erhållande av officiella avskrifter av de till honom överlämnade
handlingarna.

Sedermera företedde klaganden bevis, att för utbekommande av avskrifter
av utslagen i fråga till von Schéele erlagts dels 3 kronor i stäm -pel och lösen dels ock 60 öre i assurans- och postförskottsporto. Klaganden
förklarade sig i en samtidigt ingiven skrift vidhålla, att hustru
Berg lagligen icke vore skyldig att vidkännas en dylik utgift. I

I infordrad förklaring anförde von Schéele i huvudsak följande.

Kronofogde hade laglig skyldighet att vårda och i sinom tid avlämna
alla till hans tjänst hörande arkivhandlingar. Någon tvekan där —

1917 —

om, att verkställda och redovisade exekutorial vore hänförliga ^ till arkivhandlingar,
ansågc von Schéele icke kunna ifrågakomma. I rånsett den
allmänna förvarings- och vårdnadsplikten vore emellertid handlingar av
ifrågavarande slag för olika ändamål erforderliga eller kunde bliva det.
Bland annat uteslöte icke överexekutors granskning av ett utsökningsärende,
att på grund av därefter gjord anmälan om felaktigt förfarande
eller av annan anledning handlingarna i ärendet från vederbörande infordrades,
då de måste finnas i huvudskrift eller avskrift. Även borde
vid redovisning ävensom vid påstående om bristande sådan eller om annan
felaktighet för nödiga upplysningar om respektive ärende utöver vad rcgistraturet
och utsökningsdagboken innehölle det verkställda beslutet,
mången gång jämte tillhörande protokoll, vara att tillgå, först och
främst den, som handlagt ärendet och vars rätt kunde vara av ärendet
beroende, men även annan, som utövade kronofogdetjänsten, borde i arkivet
hava tillgång till den >verkställda handlingen».

Om vid sådant förhållande exekutionssökanden för något sitt ändamål,
utöver den verkställighet och redovisning han fått åtnjuta, hade behov av
handlingen, vore det uppenbart, att han i stället borde avlämna en vederbörligen
besannad avskrift och för denna, därest den å tjänstens vägnar
ombesörjdes, erlägga därför stadgad avgift i stämpel och lösen, från vilken
han enligt gällande författningar icke ägde åtnjuta frihet.

På sålunda anförda grunder bestrede von Schéele befogenheten av
klagandens anmälan med det tillägg, att, enligt vad han inhämtat, enahanda
förfaringssätt, vilket tillvitades honom såsom olagligt, i allmänhet
användes. 1

1 avgivna påminnelser anförde därefter klaganden bland annat följande.

Val vore det sant, att en kronofogde liksom alla statens tjänstemän
hade att behörigen fullgöra sin vårdnadsplikt beträffande de handlingar,
vederbörande å tjänstens vägnar mottagit, men att de utslag, varom här
vore fråga, eller i allmänhet sådana utslag, som överlämnades till en kronofogde
för verkställighet, vore hänförliga till arkivhandlingar i den mening,
att de för alltid skulle förvaras å kronofogdekontoret, vågade klaganden
på det bestämdaste bestrida. Ehuru klagandens firma sedan mera
än tio år tillbaka bedrivit en omfattande verksamhet för inkassering av
fordringar över hela landet, hade förut icke någon kronofogde eller stadsfogde
sökt göra gällande, att ett av honom för verkställighet emottaget
utslag skulle vara en arkivhandling, vilken förrättningsmannen ägde behålla
och vårda för all framtid. Något positivt lagrum kunde icke

— lön -

100

åberopas till stöd för ett sådant påstående. Von Schéele både icke ens
påstått, att han behövt kvarhålla hovrättens utslag såsom verifikation vid
överexekutors granskning av utsökningsdagboken, enär berörda granskning
uppenbarligen ägt rum långt innan klaganden gjort framställning om utbekommande
av utslaget.

Vid verkställighet av utslag brukade det i allmänhet tillgå sålunda,
att kronofogden behölle det översända utslaget någon tid för att kunna
åberopa handlingen vid överexekutors granskning av utdragen ur dagboken
men sedermera återställde utslaget till sökanden. I Stockholm brukade
sökande alltid inom viss kort tid återfå utslaget med a tecknat bevis om
verkställighet.

Vad von Schéele anfört därom, att utslaget behövt kvarligga i kronofogdens
arkiv, för den händelse anmälan om felaktigt förfarande skulle göras mot
vederbörande förrättningsman i exekutionsärendet, syntes icke förtjäna det
ringaste avseende. Lika litet beaktande förtjänade von Schéeles åsikt om
nödvändigheten att hålla utslaget tillgängligt för det fall, att upplysningar
om utslaget skulle av någon önskas i viss punkt, varom utsökningsdagboken
icke kunde lämna upplysning. Avskrift av utslaget kunde nämligen
alltid erhållas hos vederbörande domstol.

Enligt klagandens mening hade von Schéele förfarit felaktigt, redan
då han vägrade att vid anfordran utlämna hovrättsutslaget till klaganden,
som genom vederbörlig fullmakt styrkt sin behörighet att för hustru Berg
utkvittera detsamma. Då von Schéele sedermera uttagit den olagliga lösen
för utslaget, hade han därigenom gjort sig skyldig till ytterligare
tjänstefel. Han hade icke ens kunnat uppgiva något lagrum till stöd för
sin uppgivna rätt i sådant avseende. Ehuru det olagligen debiterade penningbeloppet
i förevarande fall vore jämförelsevis obetydligt, nödgades klaganden
med hänsyn till sakens principiella vikt att vidhålla °sin hemställan
om atal mot von Schéele. Det vore nämligen högst sannolikt, att
han på liknande sätt under samma omständigheter olagligen betungat även
andra exekutionssökande med lösen av avskrifter för utslag. ” Om så
skulle visa sig vara fallet, vore det av synnerlig vikt, att sådana omfattande
olagligheter beivrades.

\ id övervägande av vad sålunda i ärendet förekommit kunde jag
icke godtaga kronofogden von Schéeles förklaring, utan anmodade jag Konungens
befallningshavande i Älvsborgs län att förordna lämplig person
att såsom åklagare vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra

— lön —

101

och utföra åtal mot von Schéelc. 1 eu för åklagaren utfärda*! instruktion
rörande åtalets utförande anförde jag följande.

1 1) § utsökningslagen vore stadgat, att kronofogde kvartalsvis, inom
14 dagar efter varje kvartals slut, skall till överexekutor insända utdragur
sin dagbok i utsökningsmål för alla under kvartalet inkomna och alla
äldre, före dess början ej avslutade mål. Enligt 3 § i kungl. kungörelsen
den 12 juli 1878 om kronofogdes dagbok i utsökningsmål m. m.
bör ovannämnda utdrag ur dagboken vid insändande till överexekutor
vara åtföljt av de handlingar, som visa, att den sökande erhållit redovisning
in. in. Efter verkställd granskning av dagboksutdraget skola nämnda
handlingar till fogden återsändas. Med hänsyn till berörda stadgande!!
syntes mig kronofogde givet vara berättigad att efter avgiven redovisningbehålla
till honom för verkställighet avlämnade utslag, intill dess överexekutors
kvartalsgranskning ägt rum. I föreliggande fall hade klaganden,
såvitt handlingarna utvisade, emellertid begärt ifrågavarande utslags
återbekommande först efter det en dylik granskning redan ägt rum.

Uttryckliga lagstadganden saknades angående exekutionssökandes rätt
att i sådana fall återbekomma för verkställighet till kronofogde översända
utslag. 1 1G6 § utsökningslagen och i § 18 st. 2 i ovannämnda kungörelse
vore visst förfarande stadgat för de fall, då borgenär äger efter
utmätningsärendets avslutade handläggning återbekomma för utmätnings
vinnande avlämnat fordringsbevis, men vilka dessa fall äro, funnes icke
någonstädes i lag eller författning angivet. 1 första hand hade lagstiftaren
därvid uppenbarligen tänkt på de fall, då endast en del av det utsökta
beloppet erlagts och avskrivits å fordringsbeviset, då utmätningsbara
tillgångar hos gäldenären alldeles saknats och då sökanden återkallat
vidare åtgärd. I dessa fall vore fordringsbeviset, frånsett det fall att återkallandet
skett på grund av direkt till borgenären erlagd betalning, fortfarande
bärare av borgenärens rätt gentemot gäldenären, och det läge
därför i sakens natur — utan att detta behövde vara i lag uttryckligen
utsagt —, att kronofogde är skyldig att i ty fall hålla vederbörande sökande
fordringsbeviset till banda, när han vill återbekomma detsamma.
En exekutionssökandes rätt att i dylikt fall återfå sitt fordringsbevis vore
obestridlig. Detsamma syntes mig emellertid böra gälla för det fall, att
ett för verkställighet överlämnat utslag, förutom åläggande för motparten
att till sökanden utgiva visst eller vissa belopp, tillika innehåller av domstol
i annat hänseende meddelat beslut, som sökanden måste hava i handom
och kunna förete för tillgodoseende av sin rätt. 1 föreliggande fall
vore så förhållandet, i det att genom ifrågavarande utslag dömts till
skillnad i makarna Bergs äktenskap på ett år till säng och säte och det

— 1917 —

102

därför varit nödvändigt för hustru Berg att för vinnande av äktenskapets
upplösning kunna förete detsamma hos Kungl. Maj:t jämlikt bestämmelserna
i 1810 års då gällande förordning i ämnet. Detta fall syntes mig därför
vara analogt med det ovan omförmälda, att ett utslag, därå endast partiell
avbetalning ägt rum, fortfarande är bärare av en borgenärens rätt. Denna
synpunkt syntes mig vid frågans bedömande vara den primära och avgörande,
nämligen huruvida sökanden har vidare behov av ett för verkställighet
överlämnat utslag eller ej. Förelåge för honom behov att för ett
rättsligt intresses främjande återbekomma dylikt utslag, som endast i ett
avseende ännu av honom utnyttjats, kunde kronofogden enligt min mening
icke utan därtill i lag given uttrycklig befogenhet vägra sökanden att återfå
utslaget. Ett berövande av sökandes rätt i sådant avseende strede mot
rätt och billighet, och dessutom skulle handlingens innehållande icke tjäna
något förnuftigt ändamål. Vad von Schéele i detta hänseende anfört angående
utslagets beskaffenhet av arkivhandling och nödvändigheten av
dess fortsatta bevarande å kronofogdekontoret, fann jag nämligen icke
förtjäna avseende. Sedan utmätningsärendet vore slutligen redovisat och överexekutors
granskning för respektive kvartal slutligen verkställd, förelåge
uppenbarligen ingen skälig eller rimlig anledning att kvarhålla handlingen.
Den av von Schéele i denna del anförda motiveringen syntes mig innehålla
rena konstruktioner. Ett domstolsutslaar funnes iu alltid tillgängligt
hos den domstol, som meddelat detsamma, och avskrift därav kunde där
i fall av behov erhållas.

Vid prövning av föreliggande fråga borde för övrigt beaktande ock fästas
vid de allmänna bestämmelserna om parts eller sökandes rätt att återfå till
förvaltande myndighet ingivna handlingar. Bestämmelserna härom återfunnes
i kungl. kungörelserna den 26 april 1853 och den 22 december 1887. Sammanställda
innehölle dessa två författningar, såvitt här vore i fråga, följande:
Sedan till förvaltande myndighet inkommet mål blivit avgjort, vare part
(sökande) berättigad att, då han hos vederbörande tjänsteman sig anmäler,
emot kvitto återtaga de av honom ingivna protokoll och beslut i målet
jämte andra handlingar av sådan beskaffenhet, att desamma finnas hos
offentlig ämbetsmyndighet att i huvudskrift tillgå. Alldeles frånsett vad
ovan av mig utvecklats, syntes mig redan med tillämpning av dessa bestämmelser
klaganden såsom ombud för Anna Berg hava haft obestridlig
rätt att återbekomma omförmälda utslag.

Vad som i föreliggande fall gjorde vederbörande tjänstemans förfarande
desto betänkligare och komme detsamma att framstå i svårare dager vore,
att han genom detsamma förskaffat sig själv ekonomisk vinning genom uttagande
av olaga sportel. Få brott av ämbetsmän syntes mig mera vara av

— 1917 —

lo3

beskaffenhet att till allmänhetens skyddande påkalla mitt äinbetsingripande
än just uttagande av olaga sportler, även när detta, såsom här vore fallet,
allenast skett av oförstånd eller oskicklighet.

På grund av vad sålunda anförts kunde jag ej undgå att finna det
von Schéele till last lagda förfarandet att, först efter det lösen och stämpel
till honom guldits för avskrift av ifrågavarande utslag, till klaganden
såsom sökandens ombud utlämna samma utslå»- vara lagstridigt och innefatta
tjänstefel av beskaffenhet att icke böra lämnas utan laga heivran.

Förty uppdrog jag- åt åklagaren att yrka ansvar å von Schéele för
tjänstefel efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde åklagaren, i
mån av befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som sökanden i utmätningsärendet,
Anna Berg, vilken genom åklagarens försorg borde lämnas
tillfälle att bliva i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

I enlighet med det av mig sålunda givna uppdrag blev åtal mot kronofogden
von Schéele anställt inför rådhusrätten i Vänersborg, som den 6
november ISIG i målet meddelade följande utslag:

I målet vore utrett, att, sedan Nordals och Sundals häradsrätt i utslag
den 11 augusti 1914 dömt till skillnad till säng och säte i äktenskap mellan
Karl Gustaf Berg och Anna Berg och tilldömt den senare rättegångskost O

o O

nader, hade Anna Berg den 31 i samma månad till von Schéele låtit
ingiva berörda utslag för rättegångskostnadernas uttagande, varjämte,
sedan mannen Berg fullföljt talan i målet och Göta hovrätt med anledning
härav meddelat utslag, hon till von Schéele den 13 februari 1915
låtit översända jämväl detta utslag med åtecknat lagakraftsbevis; att, sedan
von Schéele fullgjort den begärda verkställighetsåtgärden och lämnat redovisning
samt därefter så lång tid förflutit, att den överexekutor åliggande
granskningen av ärendet ägt rum, Anna Berg genom sitt ombud,
advokaten Ivar Lagercrantz, i skrivelse den 5 augusti 1915 begärt att
av von Schéele återfå utslagen för att kunna förete dem hos Kung!. Maj:t
vid ingivande av ansökan om fullständig skilsmässa; samt att. von Schéele
vägrat att utlämna utslagen annat än mot lösen och stämpel för avskrifter
av desamma att förvaras i kronofogdens arkiv, varefter Lagercrantz mot
postförskott å 3 kronor 60 öre, därav 3 kronor utgjort lösen och stämpel
samt 60 öre postbefordringsavgift, utbekommit utslagen; och enär berörda
utslå»: vore sådana handlingar, som von Schéele enligt stadgandena i
kung!, kungörelserna den 26 april 1853 och den 22 december 1887 varit
skyldig att till Anna Berg på begäran återlämna och von Schéele sålunda i
anmärkta hänseendet förfarit olagligt, prövade rådhusrätten jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen rättvist döma von Schéele att för oförstånd i ämbetet höta

— 1917 —

104

25 kronor till kronan samt att ersätta Anna Berg dels vad kon utgivit
i lösen och stämpel för berörda avskrifter med 3 kronor och dels
med 75 kronor för nödigt biträde vid klagans författande och ingivande.

Över rådhusrättens utslag har von Schéele anfört besvär hos Göta
hovrätt. Dessa besvär äro på hovrättens prövning beroende.

19. Obehörig häktning av minderårig.

Handlingarna uti ett här anhängigt ärende rörande en av kronolänsmannen
i Åkers skeppslag Carl Georg Collenius företagen häktning av minderårig
person utvisa i huvudsak följande.

Den 17 juni 1915 blev en 14-årig son till kaféidkaren K. G. Hägerstrand
från Stockholm, under sommaren bosatt i Linanäs å Södra Ljusterön,
å sistnämnda plats medelst ett salongsgevär skjuten av sin något äldre
broder, skolynglingen Gustaf Hägerstrand. Den sistnämnde är född den
29 januari 1900 och den döde brodern, Torsten Hägerstrand, var född
den 29 december 1901.

Enligt protokollet över den av Collenius den 18 juni 1915 förrättade
polisundersökningen i saken uppgav Gustaf Hägerstrand därvid följande:
Ifrågavarande dag vid J/2 1-tiden på e. m. hade bröderna, medtagande var
sitt salongsgevär, i båt begivit sig från Linanäs till Dyviken för att meta.
Då de metat en stund, begåvo de sig i land. Torsten gick först ur båten,
medtagande båda gevären. Då Gustaf gått ur båten, bad han om sitt gevär.
Torsten räckte det då åt Gustaf med vänster hand och med kolven
åt honom. Då Gustaf fattade tag i kolven med högra handen, kom han
med långfingret åt trycket, varvid hanen, som stod på halvspänn, slog igen
och skottet brann av. , Sedan Gustaf omedelbart skyndat upp till stället
Dyviksberg efter hjälp, hade han vid återkomsten till sjöstranden, i sällskap
med notarien T. Bonnedal, funnit Torsten liggande på marken och
sett honom först röra något på huvudet men därefter ej visa vidare livstecken.
Gustaf uppgav vid förhöret ytterligare, att det var något fel på gevärets
låsmekanism, så att hanen kunde tryckas igen, även då den stod
på halvspänn. Bröderna hade ofta varit ute tillsammans och haft gevären
med sig för att skjuta kråkor. Någon ovänskap hade ej i*ått dem emellan.
Gustaf vore medlem av en skytteförening och således van att hantera
skjutvapen.

Geväret, som Gustaf innehaft, blev vid förhöret undersökt, därvid det
befanns att, då hanen ställdes på halvspänn, ett ganska hårt tryck behövdes

— 1917 —

105

för att få hanen att falla igen. Gustaf invände då, att vid olyckstillfället
hanen möjligen stått på helspänn.

Förhörsprotokollet, som var undertecknat av Collenius, innehöll slutligen
följande: »Då Gustaf Hägerstrand anses hava genom grov vårds löshet

vid hanterandet av skjutvapen varit vållande till sin broder Torstens
död, förklarades han häktad, varefter han införpassades till straffängelset
i Stockholm för att avbida rannsakning inför vederbörlig domstol». Redan
påföljande dag, den 19 berörda juni, blev ynglingen Hägerstrand emellertid
genom ingripande av Konungens befallningshavande i länet försatt å
fri fot.

Sedan tjänstförrättande justitieombudsmannens uppmärksamhet genom
notiser i tidningspressen blivit fäst på saken, infordrades yttrande från
Collenius, som i avgiven förklaring huvudsakligen bemötte tidningarnas
skildring av förloppet vid häktningens verkställande, vilken skildring Collenius
uppgav vara ytterligt färglagd, förvanskad och osann.

Vad själva sakfrågan beträffade, ansåge sig Collenius hava företagit
häktningsåtgärden i enlighet med strafflagens föreskrifter. Då Gustaf
Hägerstrand vore 15 1/2 år gammal, vore han »fullt ansvarig för sina gärningar».
Han vore fullt utvecklad för sina år så till kropp som i fråga
om själsgåvor och hade, enligt Collenius’ förmenande, gjort sig skyldig till
grov vårdslöshet vid hanterandet av det skjutvapen, varmed brodern dödats.
Därtill komme, att han icke vore någon oövad skytt utan hade tillhört
och tillhörde sin skolas skytteförening och hade därunder fått erforderlig
övning i bruket av skjutvapen. Man* hade sålunda rättighet att ställa
större anspråk på honom i fråga om varsamhet vid skjutvapens hanterande
än på en i sådant avseende fullkomligt ovan person. Med hänvisning i
övrigt till polisförhörsprotokollet hemställde Collenius, att justitieombudsmannen
måtte låta bero vid hans förklaring.

Collenius instämde sedermera Gustaf Hägerstrand till Södra Roslags
domsagas häradsrätts sammanträde den 6 oktober 1915 med yrkande om
ansvar å honom för vållande till annans död.

Vid målets handläggning inför häradsrätten inställde sig icke Collenius
såsom åklagare i målet, utan utfördes åtalet av en tillförordnad
länsman.

Av rätten hörd över åtalet vitsordade Gustaf Hägerstrand polisförhörsprotokollets
riktighet med följande tillägg. Strax innan bröderna begåvo
sig ut för att meta, hade Gustaf gått till en handelsbod i visst ärende.
På vägen dit hörde han, att brodern, som begivit sig till roddbåten, lad 14

— Justitieombudsmannens ämbetsberiittelse till 1917 års riksdag.

106

dåde gevären, varför han ropade till denne att låta bli att ladda dessa.
När han, sedan de stigit i land, bad om sitt gevär, hade han icke tänkt
på, att geväret varit laddat, och icke heller märkt, om hanen stått på heleller
halvspänn. Han hade fattat geväret, som brodern räckt honom hållande
om pipan, om kolvhalsen, därvid han råkat vidröra trycket med långfingret,
utan att han dock haft fingret inne i bygeln. Vid polisförhöret
hade han icke påstått, att geväret stått på halvspänn, utan uppgivit, att
han icke visste, huruvida det stått på hel- eller halvspänn.

Uet vid tillfället använda geväret företeddes inför rätten, och befanns
det att, då hanen stod på helspänn, det endast behövdes en lätt tryckning
å avtryckaren för att få hanen att slå igen, varemot, då hanen stod på
halvspänn, det fordrades en starkare tryckning å avtryckaren.

På begäran av åklagaren hördes vittnen i målet. Av dessa berättade
ovan omförmälde Bonnedal, tjänsteman i järnvägsstyrelsen, att vid
ifrågavarande tillfälle Gustaf Hägerstrand kommit springande upp till Dyviksberg,
ropande på hjälp, enär hans broder läge skjuten. Vittnet hade
genast följt med Hägerstrand, som varit mycket upprörd och, på sätt
vittnet vid polisförhöret uppgivit, under vägen ned till sjön givit vittnet
sin näsduk att förbinda brodern med. Vid en gärdesgård hade Hägerstrand
stannat och icke velat gå längre samt, pekande på det ställe, där brodern
låg, frågat vittnet, om vittnet trodde såret vara farligt. Vittnet fann
brodern ligga framstupa orörlig och till synes livlös.

Byggmästaren K. G. Janssons hustru Elsa Lovisa Jansson uppgav, att
hon, som skyndat till på Gustaf Hägerstrands rop om hjälp, vid olycksplatsen
hört denne säga: »Geväret*var laddat och det visste inte jag».

Mannen Jansson, som varit närvarande vid polisundersökningen, vitsordade,
att därunder Gustaf Hägerstrand, på fråga av Collenius, sagt sig
icke kunna bestämt uppgiva, om hanen stått på hel- eller halvspänn, men
att han antagit, att det senare varit fallet, fiägerstrand hade vidare uppgivit,
att brodern fått patronerna av modern kvällen förut. Båda makarna
Jansson vitsordade, att bröderna alltid varit förtroliga vänner. Mannen
tilläde, att Gustaf Hägerstrand, som han kände sedan sju år tillbaka, vore
synnerligen väluppfostrad och att ingenting annat än gott kunde sägas
om honom.

Tjänstförrättande åklagaren yrkade ansvar å Hägerstrand jämlikt 14
kapitlet 9 § 2 stycket för vållande till annans död genom grov vårdslöshet,
därvid åklagaren särskilt åberopade, att Hägerstrand ägt vetskap därom,
att hanen, även då den stod på halvspänn, vid lindrig tryckning slog igen.

Hägerstrands rättegångsbiträde framhöll, att det vore brodern, som
laddat geväret, och att denne räckt det med pipan emot sig till Gustaf,

— 1917 —

107

vilken med eu ögonblicklig rörelse tagit emot geväret såsom det räckts
honom. Att den sistnämnde därvid gjort sig skyldig till någon vårdslöshet,
vore fullständigt uteslutet. För den händelse sådan kunde anses föreligga,
måste den komma på den döde broderns sida. rI illika åberopades,
att Hägerstrand icke vore fullt straffmyndig.

Häradsrätten meddelade utslag samma dag, berörda den 6. oktober,
samt yttrade därvid: Enär på grund av vad i målet framkommit Gustaf
Hägerstrand måste anses hava förorsakat Torsten Hägerstrands död mera
av våda än av vållande, bleve åtalet mot Gustaf Hägerstrand ogillat; och
skulle statsverket vidkännas vad av allmänna medel utgått till de på åklagarens
begäran hörda vittnena.

Collenius anförde besvär över utslaget hos Svea hovrätt samt
åberopade därvid, att Gustaf Hägerstrand vid polisförhöret uppgivit, att
han sett Torsten ladda båda gevären och att han väl halt vetskap om felet
på, låsmekanismen på ifrågavarande gevär. Enär Gustaf i läroverkets
skytteförening förvärvat sig fullständig kännedom om handhavandet av
skjutvapen, måste hans vårdslösa handskande med geväret ovillkorligen
betraktas såsom grov vårdslöshet. Även om han icke erinrat sig, att vapnet
var laddat, borde han ovillkorligen iakttagit av förhållandena betingad
försiktighet.

Genom utslag den 8 februari 1916, som sedermera vunnit laga kraft,
förklarade hovrätten sig finna skäl ej vara anfört, som föranledde ändring
i häradsrättens utslag. 1

1 anledning av vad sålunda i ärendet förekommit anmodade jag Konungens
befallningshavande i Stockholms län att förordna särskild åklagare
att vid vederbörlig domstol anställa och utföra åtal mot länsmannen Collenius.
I. en för åklagaren utfärdad instruktion anförde jag bland annat
följande.

Collenius hade försvarat den klandrade häktningsåtgärden därmed, att
han ansett synnerligen grovt vällande till annans död föreligga. Straffinaximum
ginge enligt det i målet mot Gustaf Hägerstrand åberopade lagrum
i sådant fall upp till 2 års straffarbete. Vore vållandet icke att anse
såsom synnerligen grovt, vore straffet enligt 14 kapitlet 9 § 1 stycket
strafflagen endast böter eller fängelse. 19 § 6 mom. i kungl. förordningen
den 16 februari 1864 om strafflagens införande m. m. innehölle, såvitt här
vore i fråga, att den, som är misstänkt för brott, varå straffarbete efter
lag kan följa, mä i häkte tagas, d. v. s. häktningsmyndigheten hade i så —

1917 —

108

dant fall laglig befogenhet att företaga häktning, om så prövades skäligt.
Har emellertid den misstänkte stadigt hemvist och kan det ej skäligen befaras,
att han avviker eller att han genom undanröjande av bevis hindrar
sakens tillbörliga utredning, då är i sistberörda lagrum stadgat, att han
skall på fri fot lämnas.

Collenius byggde vidare sitt försvar därpå, att Gustaf Hägerstrand
såsom 15 år gammal vore fullt ansvarig för sina gärningar. Härtill funne
jag mig emellertid böra till en början erinra, att jämlikt 5 kapitlet 2 och
3 §§ strafflagen full »straffmyndighet» icke föreligger beträffande brottslingar
i åldern 15 —18 år.

Beträffande först Collenius’ uppfattning, att synnerligen grovt vållande
förelegat, funne jag densamma fullständigt ohållbar. Allt hade ju från
första början tytt därpå, att ren olyckshändelse förelåge. Den omständigheten,
att Hägerstrand i skolans skytteförening förvärvat kännedom om
skjutvapens handhavande, kunde omöjligen konstituera sådant vållande, som
ovan sagts.

Jag kunde ej undgå att finna den av Collenius verkställda häktningsåtgärden
fullständigt omotiverad. Med stöd av den utav Collenius själv
förrättade polisundersökningen kunde man icke med minsta fog komma
till den uppfattning, att synnerligen grovt vållande till broderns död förelåg.
Collenius hade för övrigt icke gått längre i sina påståenden härvidlag,
än att han förklarat sig anse grov vårdslöshet föreligga, men för att
tillämpning av 2 stycket i 14 kapitlet 9 § skulle äga rum och straffarbete
kunna adömas, fordrades att vårdslösheten vore icke blott grov utan synnerligen
grov. Detta syntes Collenius icke fullt hava uppmärksammat. Redan
på nu antydda grund hade häktningsåtgärden, sedd ur den formella rättens
synpunkt, icke varit befogad.

Vid materiellt bedömande tedde sig saken emellertid betydligt svårare.
Att under de omständigheter, som här förelågo, häkta en 15-årig
skolyngling, vilken för övrigt av alla vitsordats vara välartad och om
vilken endast gott var att säga, visade en så hög grad av oförstånd, att
det måste betecknas såsom grovt tjänstefel. En dylik häktningsåtgärd
kunde ej undgå att verka upprörande för det allmänna rättsmedvetandet,
vilket åtgärden i förevarande fall, såsom tidningspressens notiser i ämnet
utvisade, också i hög grad gjort. Man måste av en tjänsteman, som av lagen
tillerkänts häktningsbefogenhet, med skäl kunna fordra, att han med varsamhet
och förstånd utövar denna synnerligen ansvarsfulla befogenhet.
För en omdömesgill person hade det i förevarande fall efter skedd undersökning
genast bort stå klart, att det skedda hade karaktär av våda och
olyckshändelse och att det icke förelåg laga anledning att häkta Häffer —

1917 —

109

strand, som hade fast hemvist hos sina föräldrar, vilka voro aktade personer.
Häktningsinstitutet kunde icke opåtalt få missbrukas av underordnad
polismyndighet på det uppenbara sätt, som här skett, utan krävde
dylikt missbruk enligt min mening en sträng näpst.

Collenius syntes anse, att 15-åriga brottslingar skulle i det avseende,
varom bär vore fråga, behandlas på samma sätt som äldre straftmyndiga
personer, och tycktes i förevarande fall hava handlat i enlighet med denna
uppfattning. Detta vore givetvis felaktigt. Även om ynglingen Hägerstrand
varit brottslig enligt 14 kapitlet 9 §, hade häktning icke vant befogad
i lika mån, som om det gällt en äldre person. Det läge i sakens
natur, att i fråga om minderåriga, som komme i konflikt med strafflagen,
ofta måste påfordras i viss mån annan behandling än den, som bör
komma straffmyndiga till del. Eu motsatt uppfattning måste betecknas
såsom uppenbart oriktig.

Det oförstånd, Collenius i saken visat, syntes mig ådagalagt även
därigenom, att han icke böjt sig för häradsrättens frikännande utslag utan
överklagat utslaget med vidhållande av sitt yrkande om ansvar för grovt
vållande till annans död. Detta framhärdande i oförståndet syntes mig
vara att i viss mån anse såsom en försvårande omständighet.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog jag åt åklagaren att i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Collenius för vad han i saken
låtit komma sig till last, vilket enligt min mening innefattade grovt tjänstefel,
börande åklagaren yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. I

I enlighet med sålunda givet uppdrag blev åtal mot Collenius anställt
inför Södra Roslags domsagas häradsrätt, som den 30 december 1916 meddelat
utslag i målet och därvid utlåtit sig sålunda:

I målet vore upplyst, att Collenius den 18 juni 1915 tagit i häkte
då 15-årige ynglingen Gustaf Hägerstrand, för det han skulle genom grov
vårdslöshet vid hanterandet av skjutvapen varit vållande till sin något
yngre broder Torsten Hägerstrands död; att genom ingripande av Konungens
befallningshavande i länet Gustaf Hägerstrand emellertid redan påföljande
dag blivit försatt å fri fot; att Collenius sedermera till häradsrätten instämt
Gustaf Hägerstrand med yrkande om ansvar å honom för vållande
till annans död; att häradsrätten genom utslag den 6 oktober 1915, enär
Gustaf Hägerstrand måste anses hava förorsakat Torsten Hägerstrands död
mera av våda än av vållande, ogillat åtalet mot Gustaf Hägerstrand; samt
att Collenius över samma utslag anfört besvär hos Svea hovrätt, som emellertid
genom numera lagakraftvunnet utslag den 8 februari 1916 funnit
skäl ej vara anfört, föranledande ändring i överklagade utslaget.

- 1917 —

Enär ifrågavarande häktningsåtgärd, enligt vad omständigheterna sålunda
och i övrigt gåve vid handen, uppenbarligen icke, även om Gustaf
Hägerstrand, såsom Collenius gjort gällande, kunnat anses hava genom
synnerligen grovt vållande förorsakat Torsten Hägerstrands död, varit lagligen
befogad; dömde häradsrätten Collenius att höta dels jämlikt 15 kap.
10 ■§ strafflagen för det han utan laga skäl häktat Gustaf Hägerstrand
100 kronor dels c-ck jämlikt 25 kap. 17, 18 och 22 §§ samma lag för oförstånd
i utövning av sin tjänst 100 kronor eller tillhopa 200 kronor.

20. Felaktigt utdömande av vite för utevaro från rätten.

Handlingarna uti ett genom klagomål av förre överkonduktören J. M.
Lundin mot rådhusrätten i Falköping här anhängiggjort ärende angående
obehörigt föreläggande och utdömande av vite utvisa i huvudsak följande.

Aktiebolaget Gustaf Carlsson & C:o i Stockholm hade till den 19 oktober
1914 uttagit stämning till nämnda rådhusrätt å Aktiebolaget Centraltryckeriet
i Falköping. Styrelsen för sistnämnda bolag utgjordes av dess
verkställande direktör, redaktören J. L. Sillkung, disponenten J. Haglund
och klaganden Lundin, alla bosatta i Falköping. Stämningen i målet delgavs
endast Haglund. Då målet, som rörde fordringsanspråk, å utsatt dag
förekom vid rätten, iakttog svarandebolaget icke inställelse, men hade dess
verkställande direktör till rättens ordförande insänt en skrivelse, däri han
förmält sig vara av sjukdom hindrad att komma tillstädes. På kärandebolagets
begäran blev målet uppskjutet till den 2 november 1914 och meddelades
därvid svarandebolaget föreläggande att då iakttaga inställelse vid
vite av 25 kronor för en var av styrelsens ledamöter. Svarandebolaget
lät sig emellertid icke avhöra berörda den 2 november, och fällde med anledning
därav rådhusrätten Sillkung, Haglund och Lundin att för bolagets
utevaro från rätten ifrågavarande dag utan anmält och styrkt laga förfall
var för sig utgiva det därigenom försuttna vitet 25 kronor, varjämte målet
utställdes att åter förekomma den 16 november 1914, då svarandebolaget
vid förhöjt vite av 50 kronor för en var av styrelsens omförmälda ledamöter
förelädes att komma tillstädes. Detta rättens beslut blev på föranstaltande
av rättens ordförande den 9 berörda november genom stämningsmål!
delgivet Lundin, liksom ock samma dag, respektive nästföljande dag
övriga två styrelseledamöter.

Ovannämnda dagar, den 19 oktober och den 2 november 1914, handlades
inför rådhusrätten jämväl ett annat, av annan kärande mot Aktie —

1917 —

] 11

bolaget Centraltryckeriet anhängiggjort kravmål. Detta, i vilket stämningen
behörigen delgivits samtliga ledamöter av styrelsen för bolaget, hade första
gången handlagts den 5 oktober 1914, då svarandebolaget genom ombud
kommit tillstädes. Berörda den 19 oktober uteblev emellertid bolaget
även i detta mål, men hade verkställande direktören i en till rättens ordförande
insänd skrivelse åberopat sjukdom såsom hinder för inställelse.
Målet uppsköts då till den 2 berörda november, och gavs därvid enahanda
vitesföreläggande som i förberörda mål. Jämväl i detta mål uteblev bolaget
sistnämnda dag, och dömdes då alla tre styrelseledamöterna att var
för sig utgiva försuttet vite.

I hit insänd klagoskrift framhöll Lundin, att beloppet av vitet, vilket
av honom blivit erlagt, varit för högt tilltaget, när det gällt föreläggande
av vite första gången, varjämte han yrkade att, enär i ovanförstnämnda
mål stämning ej delgivits honom samt vid sådant förhållande rättens ovanberörda
beslut i målet vore mot lag stridande, de ledamöter i rätten, som
deltagit i beslutet, måtte åläggas att till Lundin återbära vitesbeloppet
ävensom ersätta Lundin av det lagstridiga beslutet åsamkade kostnader.

I avgiven förklaring anförde borgmästaren Sigurd Koch, med förmälan
att i beslutet deltagit han själv samt rådmännen Alf Werner och Johan
Håård, i hithörande delar följande. Det vore fullt tillräckligt och i
enlighet med gällande bestämmelser, att stämningen uti ifrågavarande
mål delgivits endast en styrelseledamot. Det ålåge denne att om delgivningen
underrätta övriga styrelseledamöter, på det att bolaget måtte bliva
behörigen företrätt. Att så skett, måste antagas, tills motsatsen visades.
Därest i föreliggande fall Haglund skulle i något hänseende hava eftersatt
sina skyldigheter i fråga om meddelandet av behörig underrättelse till övriga
styrelseledamöter, torde Lundin hava att med sin ersättningstalan
vända sig mot Haglund. Redan med det sålunda anförda ansåye sig
Koch hava visat det obefogade i Lundins anmälan.

Härtill komme emellertid, anförde Koch vidare, att poliskonstapeln A.

J. Norén, som övervarit omförmälda två måls handläggning inför rådhusrätten
den 19 oktober 1914 och som någon dag därefter men före den 2
därpå följande november å en gata i Falköping sammanträffat med Lundin,
vid nämnda sammanträffande underrättat Lundin, att målen förekommit
inför rätten den 19 oktober samt uppskjutits till den 2 november, då bolaget
ålagts inställelse vid vite av 25 kronor för envar av styrelsens ledamöter.
Till stöd för riktigheten av dessa uppgifter bifogade Koch ett av
Norén utfärdat intyg.

Vidare åberopade Koch, att han föranstaltat om delgivning av rättens

— 1917 —

112

beslut rörande vitesutdöinandet med styrelsens alla ledamöter för att bereda
dessa tillfälle att efter befogenhet anföra besvär över beslutet. Då Lundin
emellertid underlåtit detta och beslutet sålunda vunnit laga kraft, torde
Lundins rätt att på beslutet grunda någon ersättningstalan mot rättens
ledamöter vara försutten.

Det upplystes av Koch, att rådmännen Werner och Håård erhållit del
av Lundins klagoskrift, men förklaring av dem avgavs icke.

I avgivna påminnelser åberopade Lundin Kungl. Maj:ts utslag den 2L
september 1899 (Holm N. J. A. 1899, sid. 381) till stöd för sin åsikt, att
vite ej bort utdömas, då stämning ej delgivits honom. Därjämte uppgav
Lundin, att Norén meddelat Koch oriktiga uppgifter, i ty att det varit
först den 2 november 1914 efter de båda målens handläggning, som Norén
sammanträffat och talat med Lundin om förevarande sak. Norén hade
därvid underrättat honom, att styrelseledamöterna dömts att var för sig
utgiva vite med 25 kronor och erhållit föreläggande att vid vite av 50
kronor avgiva svaromål den 16 berörda november. Lundin hade för vinnande
av rättelse visserligen kunnat överklaga rättens olagliga beslut
men hade föredragit att för detta ändamål vända sig till justitieombudsmannen.
I

I ytterligare avgivet yttrande anförde Koch vidare. Det utdömda vitesbeloppet
kunde icke anses på något sätt oskäligt. Rätten hade emellertid
haft särskild anledning att förelägga verksamt vite. Bolagets affärsställning
hade nämligen vid ifrågavarande tidpunkt varit synnerligen svag,
såsom åtskilliga omständigheter tydligt utvisat, och rätten hade därför ansett
det vara sin plikt att söka på verksamt sätt förebygga, att bolaget i
de instämda kravmålen droge ut på tiden och därigenom tillskyndade
borgenärerna d. v. s. kärandena i målen förlust. Beträffande det åberopade
rättsfallet ville Koch framhålla, att i det fallet i domsmotiven anförts, att
styrelseledamoten i fråga varken delgivits eller på annat sätt blivit underrättad
om stämningen och vitesföreläggandet. I förevarande fall hade
emellertid Lundin genom Norén i god tid erhållit underrättelse om vitesföreläggandet,
om än icke på sätt om delgivning av stämning är stadgat.
Norén vidhölle nämligen riktigheten av sitt intyg; och bifogade Koch nytt
intyg av Norén härom. Med hänsyn därtill, att Lundin sålunda haft kännedom
om ifrågavarande föreläggande samt varit i tillfälle att anföra besvär
över vitets utdömande, ansåge Koch fortfarande, att rådhusrätten icke
gjort sig skyldig till felaktigt förfarande.

— 1917 —

113

I en till advokatfiskalcn vid Göta hovrätt avlåten ämbetsskrivelse anförde
jag därefter följande.

II kapitlet 15 § rättegångsbalken innehölle, såvitt här vore i fråga,
följande: År stämning tagen å bolag, varde stämningen delgiven den, som
äger att företräda bolaget eller, där liera, var för sig eller gemensamt, äro
därtill behöriga, någon av dem. Lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag
innehölle (68 §) i detta avseende endast följande: Angående befogenhet
för styrelseledamot, så ock för den, som eljest, ensam eller i förening
med annan, berättigats teckna bolagets firma, att för bolaget mottaga
stämning är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende
gäller äga tillämpning jämväl, då annat meddelande skall delgivas bolaget.

Det vore alltså riktigt, som borgmästaren Koch framhållit, att ett
aktiebolag är lagligen stämt därmed, att stämning delgivits en av ledamöterna
av bolagets styrelse. Sedan bleve det dennes sak att om stämningen
underrätta övriga styrelseledamöter, så att bolaget kunde bliva behörigen
företrätt. Därom vore emellertid icke fråga i förevarande fall.
Att det bolag, vars styrelse Lundin tillhörde, blivit behörigen instämt till
rätten, hade icke blivit av Lundin bestritt. Här gällde det i stället, huruvida
för det fall, att ett instämt bolag utebleve från rätten, bötes- eller vitespåföljd
kunde följa för annan styrelseledamot än den, vilken stämningen delgivits.
Detta hade uppenbarligen icke av rådhusrätten uppmärksammats.
Ginge man till lagmotiven, funne man, att högsta domstolen vid granskning
av det förslag till ändrad lydelse av 11 kap. rättegångsbalken,
som resulterade i lagen den 10 juli 1899, med anledning av de i förslaget
innefattade bestämmelser, genom vilka det för en mängd fåll medgavs
kärandepart att delgiva stämning allenast eu av de flera personer, vilka i
saken äro parter eller hava att företräda part (11 och 13 §§), gjort det uttalande,
att det icke lärer kunna ifrågasättas att mot en utebliven part
eller representant för part tillämpa dylik påföljd, med mindre den uteblivne
bevisligen fått sig stämningen kungjord. I full överensstämmelse härmed
anför justitierådet Trygger i sin kommentar till nyssnämnda lag, att
utebliver någon annan än den, som fått stämning sig delgiven, måste det
styrkas, att den uteblivne erhållit bestyrkt avskrift av stämningen, för att
bötes- eller vitespåföljd skall kunna på honom tillämpas.

Det nu återgivna vore anfört med hänsyftning på de i 11 och 13 §§
oinförmälda fall, i fråga om vilka det dock vore stadgat, att den, som erhållit
del av stämningen, skall svara var och en av övriga delägare för att
han utan dröjsmål erhåller stämningen i besannad avskrift eller att stämningen
på annat angivet sätt kommer till delägarnas kännedom. Mot15
— Justitieombudsmannens ämbetsberäUelse till 1.917 års riksdag.

114

svarande stadgande återfunnes icke i 15 §, och ägde ovan återgivna uttalanden
därför uppenbarligen desto större giltighet beträffande de i denna
paragraf omförmälda fall.

Vad Koch anfört därom, att Lundin haft kännedom om det givna
vitesföreläggandet och att utdömandet av vitet på den grund ej kunde anses
lagstridigt, fann jag icke kunna godtagas. Berörda kännedom skulle nämligen
hava vunnits på det sättet, att en poliskonstapel händelsevis sammanträffat
med Lundin på gatan och därvid för honom omnämnt rättens
beslut rörande föreläggandet. Frånsett att Lundin bestritt riktigheten av
poliskonstapelns ifrågavarande uppgifter, syntes det mig uppenbart, att ett
dylikt samtalsvis gjort omnämnande icke kunde i det avseende, varom här
vore fråga, tillmätas någon rättslig betydelse, allra helst som denna omständighet,
såvitt handlingarna utvisade, icke torde hava varit för rättens
ledamöter känd vid vitets utdömande den 2 november 1914 utan först
efteråt blivit för dem bekant.

Koch hade vidare invänt att, enär det stått Lundin öppet att anföra
besvär över det beslut, varigenom vitet utdömdes, men Lundin uraktlåtit
detta, han därmed försuttit all rätt att på ifrågavarande beslut grunda någon
ersättningstalan mot rådhusrättens ledamöter. Denna invändning fann
jag ej förtjäna avseende. Det vore alldeles uppenbart att, därest en domstol
begått ett tjänstefel, varigenom part blivit kränkt i sin rätt, parten för
att vinna rättelse eller gottgörelse icke vore skyldig att hos högre instans
överklaga domstolens felaktiga beslut utan i varje sådant fall vore befogad
att direkt vända sig till justitieombudsmannen med yrkande om anställande
av åtal mot vederbörande för att sålunda bliva i tillfälle att framställa
ersättningsanspråk. Det vore nämligen härvid att märka, att överklagande
till högre instans i regel skulle bliva en kostsammare utväg att anlita än
en hänvändelse till justitieombudsmannen, vartill komine, att ett överklagande,
som av endera parten fullföljdes ända till högsta instans, kunde
medföra sådan tidsutdräkt, att under tiden preskription hunne inträda i
fråga om möjligheten att anställa åtal för det begångna tjänstefelet.

Vare sig rådhusrätten vid handläggningen av ifrågavarande två mål
den 19 oktober och den 2 november 1914 icke uppmärksammat, att blott
i det ena av målen stämningen delgivits samtliga ledamöter av styrelsen
för det instämda bolaget, eller rådhusrätten trots uppmärksammande härav
meddelat de klandrade besluten, fann jag det i varje fall böra betraktas
såsom ett ganska svårt tjänstefel att döma icke instämda svarandeparter
till påföljd för utevaro. Ett sådant förfarande syntes mig strida mot elementära
juridiska principer. Konsekvensen av ett dylikt förfarande innebure,
att delägare i dödsbo, i gruva eller i gemensamhetsfiske eller leda —

1817 —

115

möter av styrelse för bolag, förening, samfund eller stiftelse, även om
vederbörande delägare eller styrelseledamot vore bosatt å annan ort och icke
hade minsta vetskap om en å dödsboet eller bolaget etc. uttagen stämning,
ändock skulle kunna upprepade gånger dömas till böter och viten för
utevaro från rätten. Orimligheten härav syntes mig ligga i öppen dag.
Därtill kornme, att ovan åberopade rättsfall i den allmänna lageditionen
funnes omnämnt under 11 kap. lo § rättegångsbalken och därför borde
varit för rättens ordförande känt.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog jag åt advokatfiskalen att
inför hovrätten ställa borgmästaren Koch samt rådmännen Werner och
Håård under åtal för tjänstefel, därvid ansvar borde yrkas jämlikt 25
kapitlet 17 § strafflagen. Genom advokatfiskalens försorg borde tillika
klaganden Lundin lämnas tillfälle att i målet framställa de ersättningsanspråk,
vartill han ansåge sig befogad, och ägde advokatfiskalen att biträda
desamma i mån av befogenhet.

Sedan advokatfiskalen i enlighet med det sålunda givna uppdraget
ställt Koch, Werner och Håård under åtal inför Göta hovrätt, har hovrätten
den 15 december 1916 meddelat utslag i målet och därvid utlåtit
sig sålunda:

Enär Lundin icke erhållit del vare sig av stämningen i målet eller,
såvitt visats, av rådhusrättens den 19 oktober 1914 däri meddelade beslut,
samt rådhusrätten förty lagligen icke ägt döma Lundin att utgiva honom
i nämnda beslut förelagt vite, prövade hovrätten, som funne Koch, Werner
och Håård icke böra fällas till ansvar för meddelandet av ifrågakomna
vitesföreläggande, lagligt döma dem jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att
för oförstånd i ämbetet bota Koch 15 kronor samt Werner och Håård vardera
5 kronor ävensom förplikta dem, vilken gälda gitte, att ersätta Lundin
ej mindre det utdömda vitet 25 kronor än även hans utgifter å målet
hos justitieombudsmannen och i hovrätten med 50 kronor; varemot, då
Lundin icke visat, när vitet av honom erlagts, av honom framställt
rånteanspråk icke kunde av hovrätten bifallas.

— 1817 —

116

II. Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett
åtal, samt uttalanden i lagskipningsfrågor.

1. Kommunala handlingars offentlighet.

Vägran av skolrådsordförande att på begäran tillhandahålla
viss till skolrådet ingiven handling.

Uti en till mig insänd klagoskrift anförde folkskolläraren F. Carrl
följande.

Till Söderbärke församlings skolråd hade av föräldrar till barn, som
undervisades i Larsbo småskola, varest klaganden tjänstgjorde såsom lärare,
under april månad år 1914 ingivits en mot honom riktad skriftlig anmälan
av innehåll, att föräldrarna icke ville sända sina barn till nämnda
skola, förrän annan lärare eller lärarinna där blivit anställd eller ock annan
åtgärd vidtagits. Vid sammanträde med skolrådet den 26 april 1914
hade nämnda anmälan upptagits till behandling och lagts till skolrådets
handlingar, såsom framginge av det vid sammanträdet förda protokoll.

Därefter hade klaganden hos skolrådets ordförande skriftligen begärt att
få taga del av den ifrågavarande anmälningsskriften, men vid sammanträde
den 31 maj 1914 hade skolrådet, under ordförandeskap av prosten M. Enhörning,
beslutat avslå denna klagandens begäran. Över berörda beslut hade
klaganden besvärat sig hos såväl Konungens befallningshavande i Kopparbergs
län som domkapitlet i Västerås, vilka myndigheter emellertid funnit
besvären icke till någon åtgärd föranleda. Sedan förstberörda besvär av
klaganden fullföljts hos regeringsrätten, hade Kungl. Maj:t genom utslag
den 3 december 1914, enär klagandens i målet förda talan icke vore av
beskaffenhet att kunna i förevarande ordning till prövning upptagas, funnit
samma talan icke förtjäna avseende.

Sedermera hade klaganden ånyo — denna gång genom fjärdingsmannen
i orten — hos skolrådets ordförande begärt men förvägrats tillstånd att
taga avskrift av anmälningsskriften i fråga.

Emellertid vore det för klaganden en angelägenhet av synnerlig vikt att
få taga kännedom om den hos skolrådet mot honom gjorda anmälan. Och
därtill ansåge han sig äga fullt laglig rätt, enär anmälningsskriften, såsom
ingiven till skolrådet och lagd till dess handlingar, vore att hänföra till
sådana allmänna ärenden rörande handlingar, av vilka enligt § 2 mom. 4
i tryckfrihetsförordningen envar vid anfordran äger taga del. På grund

— 1917 —

117

därav anhöll klaganden, att jag måtte dels ålägga prosten Enhörning såsom
ordförande i församlingens skolråd att för avskrifts verkställande tillhandahålla
klaganden ifrågavarande, i skolrådets protokoll den 26 april 1914
omförmälda skrift, dels ock föranstalta om åtal mot Enhörning för hans
vägran att låta klaganden taga del av ifrågavarande offentliga handling.

Vid klagoskriften funnos fogade följande handlingar, nämligen:

l:o) utdrag av Söderbärke församlings skolråds vid sammanträde den
26 april 1914 förda protokoll, i hithörande del innehållande följande:

»§ 12. Av föräldrar till barn vid Larsbo skola hade till skolrådet
ingivits en anmälan, att de ej ville sända några barn till småskolan, innan
annan lärare eller lärarinna blir anställd eller annan åtgärd vidtages’.

Då ingen laga bestyrkt anklagelse mot läraren eller annat laga skäl
för den nu givna önskan eller anmälan lämnats, fann skolrådet nu denna
anmälan till intet dess åtgörande föranleda. Anmälan skulle läggas till
handlingarna.»

Enligt påskrift av skolrådets ordförande å protokollsutdraget var detsamma
i enlighet med begäran av klaganden honom delgivet den 8 juni 1914;

2:o) utdrag av skolrådets protokoll vid sammanträde den 31 maj 1914,
därav § 1 innehöll följande:

»Hos skolrådets ordförande hade folkskolläraren Carrl begärt erhålla
dels utdrag av skolrådsprotokoll den 26 april 1914, § 12, dels avskrift av
den till skolrådet härför ingivna anmälan.

Då skolrådet i sitt protokoll den 26 april fann den ingivna anmälan
ej till någon skolrådets åtgärd föranleda, enär den syntes ej vara i laga
ordning, ej vara på något sätt bestyrkt, ej på något sätt föranleda till
skolrådets ingripande eller till någon vidare behandling, hade skolrådet
beslutat utan vidare lägga den till handlingarna; och beslöt skolrådet på
grund härav att icke utlämna eller delgiva densamma. Häremot anmälde
ledamoten P. G. Hedlund sin reservation.»

Enligt intyg av ordföranden å utdraget hade klaganden i enlighet med
gjord anhållan erhållit del av protokollet genom utdraget berörda den 8
juni; och

3:o) ett så lydande intyg:

■»Intyg.

Den 30 juli detta år infann jag mig hos skolrådets i Söderbärke ordförande,
kyrkoherden J. M. Enhörning och anhöll på grund av skriftligt
uppdrag av folkskolläraren F. Carrl härstädes att för hans räkning få taga
avskrift av den i skolrådets protokoll av den 26 april 1914 omhandlade
mot bemälde Carrl ingivna anmälan, vilken anhållan av kyrkoherde En -=■

1917 —

118

honung avslogs och vägrade han på det bestämdaste att utlämna berörda
handling till avskrift, betygar

Söderbärke den 6 juli 1915.

P. F. Jacobson.

Fjärdingsman.»

Sedan jag anmodat prosten Enhörning att till mig inkomma med yttrande
över klagomålen, anförde denne i avgiven förklaring, under hänvisning
till ett vid densamma fogat utdrag av skolrådets vid sammanträde
den 1 augusti 1915 förda protokoll, att hans vägran att till klaganden utgiva
eller låta honom taga del av ovannämnda handling vore grundad på
beslut av skolrådet, vars ordförande Enhörning visserligen vore men till
vars beslut i detta fall han ställt sig helt och hållet passiv. Av det företedda
utdraget av skolrådets protokoll för den 1 augusti 1915 framginge
denna omständighet med all önskvärd tydlighet. Det borde således, syntes
det Enhörning, vara mot Söderbärke församlings skolråd och icke mot
Enhörning personligen, som klaganden skulle rikta sin talan eller angivelse.
Skolrådet hyste den uppfattningen, att den handling, varav klaganden vägrats
taga del, ej vore en sådan offentlig handling, varav envar jämlikt
tryckfrihetsförordningen § 2 mom. 4 vore berättigad att taga del. Vidare
och då skolrådet ej ansåge sig vara en sådan Embetsmyndighet eller institution,
som i sagda lagrum omnämnes, hade skolrådet ansett sig kunna
och . böra icke låta klaganden taga del av eller låta till honom utlämna
handlingen i fråga.

Klaganden hade aldrig påstått, att han lidit någon skada, vare sig därigenom
att handlingen tillkommit och ingivits till skolrådet eller därigenom
att klaganden förvägrats att taga del av handlingen. Om han verkligen påvisat
eller kunnat påvisa, att han i det ena eller andra av dessa avseenden lede
eller lidit skada, skulle klaganden kunna sägas hava fog för sin talan, men så
vore ej förhållandet. Genom sitt beslut att ej låta klaganden taga del av handlingen,
ansåge sig skolrådet ej hava kränkt hans rätt i något avseende.

Skolrådet hade alldeles ignorerat den omtalade handlingen och genom
beslut, som vunnit laga kraft, förklarat sig icke ens till behandling vilja
upptaga skriften i fråga. Jämväl denna omständighet ville skolrådet åberopa
såsom stöd för sin åsikt, att handlingen ej vore av offentlig beskaffenhet.
Enhörning hemställde sålunda, att klagandens anmälan måtte av
mig lämnas utan avseende.

Det åberopade skolrådsprotokollet för den 1 augusti 1915 utvisade,
att skolrådet beslutat att i det genom klagandens klagomål här anhängiggjorda
ärendet såsom sin mening uttala, att det vore skolrådet och icke

— 1917 —

119

dess ordförande personligen, som beslutat avslå klagandens begäran om den
mot honom riktade anmälningsskriftens utlämnande till avskrift, varför
klagandens anmälan till justitieombudsmannen närmast rörde skolrådet, ej
dess ordförande; att ifrågavarande till skolrådet ingivna skrift mottagits av
skolrådet, där upplästs och därefter lämnats utan avseende såsom till ingen
skolrådets åtgärd föranledande; att en sådan handling som den ifrågavarande,
vilken lämnats å sido eller utan avseende, ej vore en sådan handlins:,
som för en var är tillgänglig, lika litet som skolrådet vore en sådan
offentlig myndighet, vars förhandlingar och ärenden äro för alla öppna
och vars handlingar eller till densamma ställda skrivelser tillgängliga att
utlämnas eller avskrivas, även om dess protokoll vore offentliga, varför
ock skolrådet nekat utlämna ifrågavarande handling; samt att en annan
orsak till avslagsbeslutet varit den, att skolrådet ansett sig genom sitt beslut
bäst hava gagnat bägge parterna.

Av protokollsutdraget framgick vidare, att skolrådet åt sin ordförande,
prosten Enhörning, lämnat i uppdrag att, i överensstämmelse med det i
protokollet sålunda återgivna beslut, uppsätta och inlämna svaromål i
ärendet.

Uti avgivna påminnelser anförde därefter klaganden följande.

Att Enhörning grundat sin vägran att låta klaganden taga kännedom om
den ifrågavarande skriften på ett beslut av det skolråd, vars ordförande
han vore, kunde på intet sätt försvara hans handlingssätt. Det kunde
givetvis icke vara förenligt med en skolrådsordförandes ämbetsåligganden
att ställa sig till noggrann efterrättelse varje lagstridigt beslut, som det
kunde falla ett skolråd in att fatta.

Skolrådets och dess ordförandes uppfattning, att skolrådet ej vore en
sådan ämbetsmyndighet eller institution, som omnämnes i tryckfrihetsförordningens
§ 2 mom. 4, kunde klaganden ej dela. Fastmera ansåge han ovederläggligt,
att en skrivelse, ställd och ingiven till skolrådet samt vid
dess sammanträde av ordföranden föredragen, av skolrådet gjord till föremål
för överläggning och i skolrådets protokoll omnämnd, ja, till och med
delvis citerad, vore att betrakta såsom en offentlig handling i samma
mening som det justerade protokollet.

Frågan, huruvida klaganden genom handlingens tillkomst och ordförandens
vägran att låta klaganden taga del av densamma lidit någon
skada, hade klaganden icke någon anledning att i detta sammanhang beröra.
Det bleve ett senare spörsmål. Tills vidare fordrade han rätt och slätt
att få i original taga kännedom om en av skolrådets ordförande förvarad
offentlig handling, vilken berörde klagandens person.

— 1917 —

120

Påståendet, att skolrådet »ignorerat» handlingen, vore oriktigt, alldenstund
densamma faktiskt varit föremål för skolrådets överläggiiinof och
beslut. I vilken riktning beslutet gått, vore en omständighet, som icke
vidkomme klagandens begäran att få taga del av själva handlingen.

Då klagandens anmälan vore riktad mot skolrådets ordförande, prosten
Enhörning, och icke mot skolrådet, saknade han anledning att ingå
på vad skolrådet, enligt dess protokoll den 1 augusti 1915, funnit sig
böra orda i ärendet.

I sedermera ytterligare avgivet yttrande framhöll prosten Enhörning,
hurusom uti 25 och 58 §§ i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862, uti 43 § i kungl. förordningen om kommunalstyrelse i
stad den 21 mars 1862 och uti 19 § i kungl. förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd av samma dag stadgas, att av kommunalstämmas,
kommunalnämnds, stadsfullmäktiges och kyrkostämmas protokoll
skall envar, som det åstundar, äga att taga del. En motsvarande bestämmelse
funnes ej beträffande kyrkoråds och skolråds protokoll, vilken
omständighet utgjorde ett stöd för den åsikten, att den omskrivna handlingen
ej vore av offentlig natur.

Skofrådet vore för övrigt av den meningen att, då en handling vore
ställd till skolrådet, detta också måste delgivas handlingen för beslut,
huruvida densamma skulle mottagas till behandling eller förkastas; skolrådet
hade i detta fåll förklarat sig icke hava något att skaffa med handlingen.

Häremot anmärkte klaganden i avgivna förnyade påminnelser, att så snart
eu skrift blivit till skolråd ingiven, densamma naturligtvis också blivit av
skolrådet mottagen och följaktligen måste av skolrådet behandlas. I enlighet
härmed hade ock skolrådet handlat i det nu föreliggande fallet.

Gentemot Enhörnings fortfarande hävdade uppfattning, att skolråds
protokoll icke vore att anse såsom offentliga handlingar, tillgängliga för
varje församlingsmedlem, ville klaganden erinra därom, att numera vore såväl
rätt att föra klagan över kyrko- och skolråds beslut medgiven som ock viss
ordning därför föreskriven. Särskilt egendomligt vore det att finna sagda
uppfattning hos den, som enligt gällande kyrkostämmoförordnings 32 §,
sådan den lyder enligt lag den 29 juni 1908, vore skyldig att själv från
predikstolen offentligen uppläsa kyrko- och skolrådsprotokoll. I detta sammanhang
ville klaganden påpeka, hurusom även det skolrådsprotokoll, vari
den mot honom riktade anmälningsskriften berördes, blivit offentligen uppläst
i Söderbärke kyrka.

lön —

121

Uti en i ärendet ytterligare ingiven skrift anförde klaganden slutligen
följande.

Ifrågavarande ärende hade en stor principiell betydelse, som klaganden
icke torde behöva närmare utveckla. Det syntes än en gång behöva på
officiell väg fastslås, att även på landsbygden den lokala skolmyndighetens
handlingar icke vore att anse som privatpapper, vilka ordföranden efter
gottfinnande kunde visa eller gömma.

Efter prövning av vad i ärendet sålunda förekommit avlät jag till
prosten Enhörning en ämbetsskrivelse, däri jag förklarade, att jag funne
mig förhindrad att kunna godtaga såsom riktigt vad han anfört till försvar
för sitt åtgörande i saken.

Enligt § 31 i ovannämnda förordning ålåge det, framhöll jag, skolrådets
ordförande, bland annat, att ombesörja skriftväxling, att emottaga
alla till skolrådet ställda skrivelser och framställningar samt att vårda
skolrådets handlingar. Ordföranden vore således skyldig att för skolrådets
vidkommande gentemot allmänheten ombesörja all expedition, som ifrågakomme.
Fullgörandet härav ålåge ordföranden på eget ansvar; ordföranden
vore icke skyddad därigenom, att skolrådet fattade ett olagligt beslut
uti en på ordföranden ensam ankommande expeditionsfråga och ordföranden
därefter ställde sig sådant olagligt beslut till efterrättelse. Det ordföranden
såsom expeditionshavande åliggande äinbetsansvar kunde icke på dylikt
sätt utan vidare överflyttas på skolrådets övriga, i sådant hänseende ej
ansvariga ledamöter. På nu angivna grund bure Enhörning ensam ansvaret
för, att klaganden förvägrats att taga del av handlingen i fråga.

Beträffande själva huvudfrågan eller huruvida bestämmelserna i § 2
inom. 4 i tryckfrihetsförordningen äro tillämpliga å skolråd och dess handlingar,
vore det väl sannt, anförde jag vidare, att skolråd, en institution
som tillkommit långt efter nämnda grundlags tillkomst, icke förekommer
i den uppräkning av publika verk in. m., som nämnda mom. innehåller.
I sista stycket av nyssnämnda § stadgas emellertid följande: »I övrigt
och som det bleve för vidlyftigt, att alla förekommande ämnen, mål och
ärenden med noggrannhet utsätta, skall det std var och en fritt att i tryck
allmänt kunnigt göra allt vad som i denna, lag icke finnes uttryckligen förbi''niet.
» Med hänsyn särskilt till detta stadgande syntes mig den mening
vara riktig, att de kommunala myndigheterna böra hänföras till de i samma
§ avsedda publika verk och korporationer. Konstitutionsutskottet vid
1875 års riksdag hade vid behandling av framställning i ämnet gjort

16 — Justitieombudsmannens ämbetilerältelse till 1911 års riksdag.

122

ett uttalande i denna riktning. Prejudikat från högsta instans bestyrkte
också riktigheten av denna uppfattning (Kungl. Maj:ts utslag den 10 augusti
1905; Holm N. J. A. 1905: 368). Beträffande just skolråd innehölle justitieombudsmannens
ämbetsberättelser för år 1904 (sid. 41—44) och 1908
(sid. 24—29) redogörelse för två med här förevarande fall alldeles likartade
rättsfall. I det förra av berörda två fall hade en skolrådsordförande
vägrat eu person, som därom framställt begäran, att taga del av ett skolrådsprotokoll,
och i det senare fallet hade en skolrådsordförande vägrat
tillhandahålla en till skolrådet ingiven skrivelse, som sedermera omförmälts
i skolrådets protokoll och föranlett beslut av skolrådet. I bådadera fallen
förordnade justitieombudsmannen om anställande av åtal mot vederbörande
ordförande och blevo båda dessa av domstol för de sålunda begångna
felen i ämbetsutövning dömda till bötesansvar jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
ävensom förpliktade att i den ordning, tryckfrihetsförordningen stadgar,
tillhandahålla vederbörande klagande resp. protokoll och skrivelse.

Av praxis finge sålunda anses framgå, att den i tryckfrihetsförordningen
stadgade rätten att taga del av offentliga handlingar i princip omfattar
jämväl de kommunala handlingarna. 1912 års tryckfrihetskommitté
hade för sin del ock uttalat sig för offentlighetsgrundsatsens uttryckliga
lagfästande beträffande det kommunala verksamhetsområdet och i enlighet
därmed i sitt förslag till ny tryckfrihetsordning i kap. 2 § 1 mom. 2 inrymt
stadgande därom, att rätt att till avskrivning på stället utbekomma
och i tryck utgiva handling skall ock gälla, bland annat, alla till kommuners
förvaltning hörande myndigheters, styrelsers och nämnders handlingar,
vilkas tillhandahållande skall åligga den, åt vilken dess vård på
grund av meddelad föreskrift eller innehavande tjänst blivit anförtrodd.

Yäl vore det riktigt, att jämväl hithörande kommunalförfattningar i
förevarande hänseende lida av en viss oklarhet, i ty att i fråga om skolrådsprotokoll
icke, såsom beträffande kommunalnämnds, kommunal- och
kyrkostämmors samt stadsfullmäktiges protokoll uttryckligen är stadgat,
finnes någon bestämmelse därom, att envar äger att av protokollet taga
avskrift. Denna i och för sig anmärkningsvärda bristfällighet i nämnda
författningar kunde emellertid ej öva inverkan vid tolkning och tillämpning
av grundlag, vars bud måste gälla framför kommunallagarnas bestämmelser
och oavsett brister i dessa. Frågan om skolrådshandlingars tillgänglighet
för allmänheten borde i första hand bedömas enligt tryckfrihetsförordningen.

Huruvida klaganden genom Enhörnings vägran att låta honom taga
del av ifrågakornna handling tillskyndats ekonomisk förlust eller annan
skada, vore enligt min mening en för prövningen av här föreliggande
principfråga ovidkommande synpunkt. Här gällde det nämligen att fastslå

— 1917 —

123

den ej oviktiga principen om medborgarnas fria tillgång till kommunala
handlingar såsom fallande under tryckfrihetsförordningens bestämmelser,
därvid det uppenbarligen i och för sig vore irrelevant, huruvida skada
uppstått av en handlings undanhållande eller ej.

Med anledning därav att samma sak av klaganden förut dragits under
regeringsrättens prövning, därvid regeringsrätten meddelat utslag av innehåll,
att klagandens talan icke kunde i dylik ordning till prövning upptagas,
ansåge jag mig böra tillägga, att berörda utslag icke innebure annat,
än att sådana frågor anses icke kunna i den för administrativa mål
stadgade ordning komma under bedömande utan tillhöra domstols upptagande.
Denna princip vore för övrigt genom en mångfald prejudikat
förut fastslagen. (Kungl. Maj:ts resolutioner den 20 oktober och den 15
december 1899, den 4 april och den 3 oktober 1903 samt den 21 december
1907.)

På grund av vad sålunda anförts kunde jag icke undgå att finna det
anmärkta förfarandet felaktigt. Då jag emellertid kunde medgiva, att eu
viss oklarhet vidlåder hithörande lagbestämmelser, och det därför vore förklarligt,
att annan uppfattning av deras innebörd än den ovan av mig angivna
hos Enhörning gjort sig gällande, och då jag vidare, med anledning
av vad utav honom i ärendet anförts, vore fullt övertygad om, att hans
förfarande förestavats av goda och lojala motiv, ansåge jag mig i första
hand böra lämna Enhörning tillfälle att vidtaga rättelse av den begångna
felaktigheten genom att nu tillhandahålla klaganden ifrågavarande offentliga
handling. Därest inom tre veckor efter mottagandet av min ämbetsskrivelse
till mig inkomme bevis, att klaganden erhållit del av handlingen
och beretts tillfälle att verkställa avskrift av densamma, funne jag mig,
med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion, kunna låta vid sålunda
vunnen rättelse bero och avskriva ärendet såsom ej föranledande
vidare åtgärd.

I anledning av min nämnda skrivelse inkom prosten Enhörning därefter
med ett av klaganden lämnat skriftligt erkännande, att den ifrågavarande
handlingen dåmera blivit för honom företedd och att han erhållit tilllåtelse
att taga avskrift av densamma.

På grund därav fann jag genom meddelat beslut skäligt låta vid sålunda
vunnen rättelse bero. I

I sammanhang med redogörelsen för ifrågavarande ärende anser jag mig
böra här tillägga, att det finnes ytterligare ett prejudikat från högsta instans,
vilket går i motsatt riktning mot det, som omförraäles i min ovan —

1917 —

124

nämnda skrivelse till Enhörning. Detta upphäver emellertid enligt min
mening icke principen om kommunala handlingars offentlighet i allmänhet
utan torde allenast få anses innebära, att undantag från regeln bör sröras
i fråga om vissa slag av dylika handlingar. Uti ifrågavarande rättsfall
(Kungl. Maj:ts utslag den 25 november 1914; Holm N. J. A. 1914: 506)
gällde frågan, huruvida drätselkammarens i Göteborg protokoll och övriga
handlingar vore offentliga eller ej. Berörda mål avgjordes i högsta domstolen
såsom plenimål, därvid 10 ledamöter av domstolen uttalade sig för
och 10 ledamöter mot offentlighetsgrundsatsens tillämplighet i det föreliggande
fallet (1 ledamot var på grund av sjukdom hindrad att närvara). Då
målet var av brottmåls natur, avfattades utslaget i enlighet med den frikännande
meningen och innehöll i sak, att drätselkammarens protokoll
och övriga handlingar icke vore att anse såsom sådana handlingar, som
jämlikt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen skulle hållas tillgängliga
för envar, som det äskade. De 10 ledamöter, som voro av skiljaktig mening,
uttalade däremot den motsatta meningen, att omförmälda handlingar
vore att hänföra till sådana allmänna ärenden rörande handlingar, som på
grund av åberopade lagrum skulle tillhandahållas envar, som det äskade.

Frånsett att berörda domslut från prejudikatsynpunkt knappast kan
anses vara av rättsnormerande beskaffenhet, då 10 röster avgåvos för och
10 röster mot tillämpligheten av den princip, det här gäller, är det emellertid
vidare att märka, att en drätselkammare intager eu väsentligt annan ställning än
exempelvis ett skolråd, framför allt därutinnan att klagan mot skolråds beslut
får föras hos högre myndighet, under det att beträffande drätselkammaren i
Göteborg i dess reglemente uttryckligen är stadgat, att klagan mot drätselkammarens
beslut ej är tillåten. Vidare kan framhållas, att de flesta
andra kommunala institutioner, såsom fattigvårdsstyrelse, folkskolestyrelse,
kommunalnämnd, byggnadsnämnd, kyrko- och skolråd m. fl., stå i ett
visst nära förhållande till statsförvaltningen, något som däremot ej alls
kan sägas i fråga om drätselkammare. Detta belyses bland annat därav,
att drätselkammare ej är underkastad annan kontroll än genom revision
av de utav stadsfullmäktige utsedda revisorer. Med hänsyn härtill är
det förklarligt, att drätselkammares handlingar ansetts tillhöra stadens
och dess resp. myndigheters disposition.

Härtill kommer, att drätselkammaren i Göteborg är ett affärsdrivande
verk i stor stil med betydande upplånings- och utlåningsrörelse samt förvaltar
donationer till avsevärda belopp, vilka i regel göras inkomstbringande
genom utlåning till enskilda. Det ligger i sakens natur, att därav
föranledda lånetransaktioner lämpligen ej böra vara tillgängliga för granskning
av utomstående. Vidare var i målet upplyst, att i drätselkammarens

— 3 Öl 7 -

125

kontrakt angående obligationslåns upptagande i regel var stipulerat, att
kursen skulle av staden hemlighållas under viss angiven tid; brötes mot
denna bestämmelse — anfördes det — skulle stadens ställning i konkurrensen
på lånernarknaden väsentligt försämras. Slutligen hade i målet
framhållits, att drätselkammaren årligen hade att föra viktiga och grannlaga
underhandlingar om inköp och försäljning av markområden och
andra fastigheter.

Med hänsyn till vad sålunda blivit upplyst i berörda mål kan jag
som sagt ej finna detta prejudikat innebära upphävande av principen om
kommunala handlingars offentlighet i allmänhet. Prejudikatet innebär enligt
min mening allenast, att högsta domstolen i fråga om drätselkammares
protokoll och handlingar på ovan antydda skäl ansett undantag böra
göras från nyssberörda princip. Detta står också i överensstämmelse med
vad 1912 års tryckfrihetskommitté föreslagit, i det kommittén uti ifrågavarande
hänseende undantagit kommunala handlingar angående fastighetsförvärv,
entreprenader, upphandlings- och upplåningsaftärer samt stadsplaneangelägenheter,
allt ärenden som tillhöra drätselkammares förvaltningsområde.

2. Obehörigt uttagande av expeditionslösen vid indrivning av

väglagningskostnad.

Tolkning av 35 § sista stycket i 1891 års väglag.

Av handlingarna uti ett genom klagomål av hemmansägaren Alfred
Andersson i Källhult hos mig anhängiggjort ärende framgick följande:

Sedan vid 1914 års vägsyn å allmänna vägarna inom Kinds härads
västra länsmansdistrikt en klaganden såsom ägare av hemmanet 1/16 mantal
Källhult i Tranerao socken tilldelad väglott befunnits bristfällig samt synemännen
föreslagit påförandet av 10 tunnor makadam för en vid formlig
efterbesiktning å samma väglott uppskattad kostnad av 10 kronor, åtog
sig hemmansägaren J. V. Andersson i Påfarp vid entreprenadauktion,
hållen av t. f. kronolänsinannen Gustav Herder — vilken jämväl förrättat
berörda vägsyn och efterbesiktning — att mot den föreslagna ersättningen
avhjälpa den nämnda väglott påsynade bristen. Efter det entreprenören
verkställt påförandet av makadam å väglotten, därom bevis företetts, lät
Herder, efter mottagande av fullmakt av entreprenören, den 18 december
1915 utskriva en med entreprenörens, J. Y. Anderssons namn i maskinskrift
underskriven, till Herder själv ställd ansökan om handräckning för

— 1917 —

12(3

utfående av omförmälda ersättningsbelopp, 10 kronor, ävensom 6 kronor
expeditionslösen. Sistnämnda belopp avsåg lösen och stämpel för fyra av
Herder, enligt påskrift å handlingarna, på begäran av entreprenören utfärdade
avskrifter, nämligen dels transumt av det vid ordinarie vägsynen,
av det vid efterbesiktningen och av det vid entreprenadauktionen förda
protokoll, dels ock avskrift av ovan omförmälda bevis; varande å var
och en av dessa handlingar debiterat lösen och stämpel med tillhopa 1
krona 50 öre. Sedermera blev det begärda beloppet, 16 kronor, enligt
meddelat uppdrag, genom vederbörande fjärdingsman hos klaganden uttaget.

I en till mig insänd klagoskrift yrkade därefter klaganden återbekommande
av lösenbeloppet 6 kronor, varjämte klaganden tillika såsom anmärkningsvärt
framhöll, att J. V. Anderssons namnteckning under ovan
omförmälda ansökan var skriven allenast med maskinskrift.

Uti avgiven förklaring framhöll Herder, att avskrifterna utskrivits för
entreprenören J. V. Andersson, »vilken behövde dessa handlingar för att
därined kunna styrka sin fordran hos Alfred Andersson». I övrigt anförde
Herder i huvudsak följande.

I egenskap av J. V. Anderssons befullmäktigade ombud sökte Herder
på sin tid hos kronolänsinannen i Kinds härads västra distrikt handräckning
för utbekommande av ifrågavarande ersättning, därvid Herder
jämväl å ansökan skrivit sökandens namn. Huruvida han då skrev J. V.
Anderssons natnn medelst skrivmaskin, kunde han icke erinra sig, men
i vilketdera fallet som helst ansåge Herder sig styrka sin befogenhet i
detta avseende med en i avskrift närsluten fullmakt, utfärdad den 18 december
»1916» av J. Y. Andersson för innehavaren eller den han förordnade
att vid samtliga domstolar och myndigheter anhängiggöra, utföra
och bevaka talan mot klaganden angående fordringsanspråk.

Vidare hade Herder i egenskap av tjänstförrättande kronolänsman i
nämnda distrikt remitterat ärendet i fråga till kronolänsinannen i sagda
härads södra distrikt för laglikmätig verkställighet, varefter sistbemälde
länsman verkställt indrivning av beloppet i fråga, vilket belopp Herder,
efter redovisning från densamme, överlämnat till sökanden J. V. Andersson,
såsom utvisades av i avskrift bifogat kvitto, utfärdat av denne den 2
januari 1916 och lydande å ifrågavarande belopp.

Tillika ville Herder påpeka, att klaganden, som icke ägt utbekomma
de nu ifrågakomna handlingarna, på egen begäran erhöll expeditionerna
av den fjärdingsman, som verkställde indrivningen, vadan klaganden under
alla förhållanden fått valuta för sitt utlägg.

Klagandens omotiverade anmärkning ville Herder karaktärisera såsom

— 1917 —

127

«tt simpelt försök till hämnd, för det Herder vid vederbörande häradsrätt,
åtalat klaganden för den ifrågavarande förseelsen, d. v. s. försummat vägunderhåll,
för vilket klaganden jämväl blivit bötfälld.

Vad sålunda av Herder anförts till stöd för hans ifrågavarande klandrade
åtgörande kunde jag icke godtaga. Uti en till honom avlåten ämbetsskrivelse
anförde jag följande.

I So § sista stycket av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet är stadgat, att kostnad för väglagning,
som enligt nämnda § genom länsmannens föranstaltande utföres, äge
han, d. v. s. länsmannen, hos vederbörande väghållare omedelbart uttaga.
Detta stadgande innebure uppenbarligen ej något annat, än att länsmannen
åligger såsom tjänsteplikt att ofördröjligen uttaga dylik väglagningskostnad
och att tillhandahålla sålunda indrivet belopp åt respektive entreprenör,
som åtagit sig och verkställt botandet av påsynad vägbrist. Entreprenör
hade följaktligen rätt att hos länsmannen påfordra lyftande av ersättningsbeloppet
utan att därvid vara pliktig att vidkännas några som helst
utgifter för avskrift av handlingar för styrkande av sin rätt till ersättningen.
Då länsmannen själv såsom synemän fört protokollet vid vägsynen och
efterbesiktningen samt själv hållit entreprenadauktionen, vore det icke erforderligt
för vederbörande entreprenör att i och för beloppets utfående
inför länsmannen styrka beloppets storlek, utan ålåge det entreprenören
blott att styrka, det arbetet behörigen utförts. Beloppets uttagande hos
den försumlige väghållaren ålåge det länsmannen ex ofticio att självmant
verkställa, vare sig entreprenören därom gjorde särskild ansökan eller ej.
I den mån för detta ändamål protokollsavskrifter eller särskilda bevis vore
erforderliga, ålåge det länsmannen såsom en tjänsteplikt att avgiftsfritt
utskriva sådana för beloppets uttagande.

Denna lagrummets rätta innebörd framginge tydligt redan av dess
avfattning men vore dessutom uttryckligen fastslagen genom prejudikat
(Kungl. JVlaj:ts utslag den 11 februari 1892; Holm N. J. A. 1892: 99).
I berörda rättsfall vore visserligen fråga om tillämpning av äldre i ämnet
gällande lag, men denna vore i förevarande avseende i sak av fullständigt
samma innehåll som den nu gällande.

Herders förfarande att för ifrågavarande fyra avskrifter låta uttaga
expeditionslösen av klaganden måste följaktligen betecknas såsom lagstridigt.
Därest det varit behörigt att uttaga lösen därför, hade för övrigt
i överensstämmelse med i gällande förordning angående expeditionslösen
förekommande bestämmelser samtliga fyra avskrifter bort utskrivas i ett
sammanhang efter varandra å ett enda ark, så att lösen och stämpel ut —

1917 —

128

gjort tillhopa allenast 1 krona 50 öre. Slutligen funne jag det oriktigt,
att Herder såsom vederbörlig ansökan behandlat en allenast med maskinskriven
namnteckning underskriven handling. För att en till myndighet
ställd ansökan skall kunna upptagas till behandling, borde den vara antingen
av sökanden eller av befullmäktigat ombud egenhändigt underskriven.

Ehuruväl jag ansåge uttagande av obehörig sportel i regel innefatta
ett tjänstefel av svår beskaffenhet, vilket till skyddande av allmänhetens
rätt kräver strängt beivrande, funne jag mig emellertid i förevarande fall
kunna antaga, att den begångna felaktigheten härflutit av oförstånd eller
bristande insikt om gällande lagrums rätta tolkning och tillämpning. På
grund därav och med hänsyn tillika därtill, att Herder icke innehade ordinarie
länsmanstjänst, fann jag mig höra lämna henom tillfälle att utan
vidtagande av ytterligare åtgärd från min sida ersätta klaganden den genom
hans fel uppkomna skadan, d. v. s. den obehörigen uttagna expeditionslösen,
6 kronor. Därest inom viss utsatt tid vederbörligen bevittnat
kvitto till mig inkomme, utvisande att klaganden uppburit sagda belopp,
komme jag, med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion, att låta
vid vad i ärendet förekommit bero.

Sedan Herder därefter till mig inkommit med sådant av klaganden
utgivet kvitto, som ovan nämnts, har jag genom i ärendet meddelat beslut
funnit skäligt låta bero vid den sålunda vunna rättelsen samt avskrivit
ärendet.

3. Angående tillämpning av 35 § 5:te stycket i 1891 års väglag.

Handlingarna uti ett genom klagomål av hemmansägaren Mats Åslin
i Västbyn mot kronolänsmannen i Indals distrikt C. G. Berggren här
anhängiggjort ärende rörande felaktigt förfarande vid tillämpning av 35
§ i lagen''den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet in. m. utvisa i huvudsak följande.

Vid ordinarie vägsyn hösten 1915 inom Holms socken befunnos i
fråga om väglotter, vilkas underhåll ålåg klaganden och en hans broder
såsom ägare av tillhopa 12 mål n:r 1 Västbyn inom nämnda socken, vissa
brister i vägunderhållet föreligga och föreslogos av synemännen vissa angivna
åtgärder för bristernas avhjälpande. Tillika förelädes vederbörande
väghållare att, vid laga påföljd, hava de anmärkta bristerna avhjälpta och
de föreskrivna åtgärderna verkställda »inom 10 dagar och senast den

— 1917 —

129

15 maj 1916», varefter ny syn eller efterbesiktning omedelbart skulle
äga rum.

Kungörelse om de sålunda befunna bristerna och de föreslagna åtgärderna
för deras avhjälpande upplästes i socknens kyrka söndagen den 17
oktober 1915 och hölls därefter tillgänglig i sockenstugan. Sedan emellertid
länsmannen Berggren, som vid vägsynen tjänstgjort såsom förrättningsman,
i skrivelse den 13 december 1915 anmodat vederbörande fjärdingsman
att från sockenstugan avhämta och jämte åtecknat bevis, att
kungörelsen därstädes varit tillgänglig, återställa densamma till Berggren,
blev detta av fjärdingsmannen ombestyrt.

Dessförinnan hade klaganden, på åtal av Berggren, den 10 december
1915 av Indals tingslags häradsrätt dömts till böter jämlikt 77 § nämnda
lag för uraktlåtenhet att inom föreskriven tid bättra vid 1914 års ordinarie
vägsyn å samma väglotter befunna brister. Häröver hade klaganden
emellertid anfört besvär hos Svea hovrätt.

I en till mig insänd klagoskrift gjorde Åslin gällande, att ovannämnda
kungörelse bort vara för de väghållningsskyldiga inom socknen tillgänglig
ända till utgången av den vid vägsynen bestämda tid, då de vid synen
befunna bristerna senast skulle vara avhjälpta. Dessa kunde nämligen
med hänsyn till naturförhållandena i regel icke avhjälpas på hösten, efter
det synen hållits, utan måste bristernas botande av angivna orsak i regel
anstå till maj påföljande år. För arbetets utförande borde emellertid
vederbörande väghållare då hava tillgång till kungörelsen, som innehölle
utdrag av vägsyneprotokollet, upptagande jämväl de av synemännen föreskrivna
åtgärderna till bristernas avhjälpande. I annat fall kotume väghållarna
att sakna nödig ledning för arbetets utförande i enlighet med de
givna föreskrifterna. Enligt klagandens mening saknade för övrigt länsman
all befogenhet att återtaga det exemplar av kungörelsen, som översänts till
vederbörande kommunala myndighet och som därefter vore att anse såsom
kommunen tillhörigt.

Klaganden ifrågasatte vidare, huruvida icke vägsyneprotokollet, som
undertecknats allenast av länsmannen Berggren, för att kunna anses vara
i lagligt skick bort underskrivas tillika av de biträdande nämndemännen. I

I avgivet yttrande bestred länsmannen Berggren avseende å klagomålen
under anförande av, bland annat, följande.

Genom allmän kungörelse den 23 oktober 1869 hade Konungens
befallningshavande i Västernorrlands län stadgat, att vägarnas lagning och
grusning skulle ske tidigt på våren och vara verkställd före den 15 juni

17 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

L30

samt vägsyn därefter företagas och vara fullbordad före den 1 påföljande
juli. Emellertid hade från olika delar av länet önskemål framförts därom,
att vägarnas lagning samt vägsyn skulle äga rum på hösten. I anledning
därav hade Konungens befallningshavande, efter kronofogdarnas och länsmännens
samt 1890 års landstings hörande, genom allmän kungörelse den
16 december 1891 föreskrivit, att med bibehållande av stadgandet i 1869
års allmänna kungörelse en syn skulle verkställas jämväl under förra
hälften av oktober månad för bestämmande dels av den mängd grus, som
väghållare borde på sitt vägstycke utföra, dels av andra åtgärder för vägens
nödiga förbättring.

Sedan det emellertid därefter visat sig, vilken ringa betydelse sålunda
föreskrivna vägsyner å hösten hade för vägunderhållet, då ej samtidigt
laga påföljd vore stadgad för försummelse att fullgöra vad vid sådan vägsyn
bestämdes, hade Konungens befallningshavande efter vederbörandes hörande
den 31 december 1910 utfärdat ny kungörelse i ämnet, varigenom med
ändring av allmänna kungörelsen 1869 stadgades, att den i 35 § väglagen
föreskrivna vägsyn skulle inom alla delar av länet verkställas »under
hösten, senast före den 15 oktober». § 2 mom. 1 i samma kungörelse
lydde: »Vid vägsyn skall, i enlighet med bestämmelserna i förenämnda

lag, föras protokoll, vari antecknas förrättningsmännens namn, tiden då
förrättningen hållits, vägar, som besiktigats, samt för varje väglott befunna
brister i vägunderhållet med angivande av det sätt för deras avhjälpande,
som synemännen finna lämpligast — — —.» Ovannämnda, äldre föreskrifter
om tiden för vägsynens hållande hade emellertid så bitit sig in
hos en stor del av väghållarna, att de, trots det att Berggren både offentligt
och enskilt upplyst de inom hans distrikt bosatta om skillnaden mellan
höstsyn enligt Konungens befallningshavandes kungörelse 1891 och höstsjm
enligt kungörelsen den 31 december 1910, likväl förmenade, att den
underrättelse, som efter årets vägsyn kungjordes om de vid vägsynen befunna
brister, avsåge de åtgärder, som väghållarna skulle vidtaga å sina vägstycken
nästa vår. Emellertid kände klaganden för sin del mycket väl till ifrågavarande
skillnad och visste även, att vägsynens huvuduppgift vore att tillse,
att vägarna äro i fargillt skick. Besinnade man, att avsikten med Konungens
befallningshavandes sistnämnda kungörelse vore, att väglagningen skulle
ske på hösten, torde det icke kunna ifrågasättas, att den angående de då
befunna bristerna utfärdade kungörelsen skulle finnas i sockenstugan längre
tid än marken vore bar på hösten. Berggren plägade hålla synen i september
eller första dagarna av oktober. Då i vanliga fall snö icke föll före
början av november, hade väghållarna god tid på sig att både granskakungörelsen
och avhjälpa anmärkta brister. Lagliga tiden därför vore 8

— 191T —

131

dagar, men Berggren plägade av välvilja lämna anstånd till tidigt på våren
av hänsyn till dem, som hade svårigheter att få fram grus, medan marken
vore bar. Till dessa hörde icke klaganden. Han vore bosatt 1,3 kilometer
från sockenstugan: grustaget funnes vid allmänna vägen 205 meter från
hans bostad, vartill komme, att han ofta vore i sockenstugan.

För övrigt föreskreve icke väglagen, huru länge kungörelsen skulle
hållas tillgänglig i sockenstugan.

Allmän praxis vore den av Berggren följda. Att fordra, att kungörelsen
skulle förbli hängande i sockenstugan för alltid, saknade stöd avväglagen
och mötte vissa hinder. Det vore nämligen nödvändigt för länsmannen
att äga tillgång till kungörelsen, då han måste åtala försumliga
väghållare. Å densamma vore tecknade bevis såväl om kungörelsens uppläsande
i vederbörande kyrka som därom, att den hållits i sockenstugan
tillgänglig. Utan dessa bevis, tecknade å originalkungörelsen, kunde åklagaren
ingen vart komma vid åtals utförande. Han vågade icke låta handlingen
kvarligga å sockenstugan längre än som skedde, ty på eftervmtern
upptoges densamma av konfirmationsbarnen, och vid sockenstämmorna lämnades
tillträde dit åt olika slags folk. Ej sällan hände det icke förty, att kungörelsen
vore mer eller mindre sönderriven. Att bestå socknen med en
avskrift därav vore Berggren icke skyldig, lika litet som klaganden ägde fog
föreskriva, huru kungörelsen skulle av Berggren utskrivas. Då den vore
uppställd efter protokollet, såsom ett vid klagoskriften fogat transumt
visade, torde icke större noggrannhet kunna iakttagas.

Vad anginge det av klaganden anmärkta sättet för underskrivande av
vägsyneprotokollet, funnes ingen särskild föreskrift därom, vare sig i
väglagen eller i Konungens befallningshavandes kungörelse, men då det
enligt ordalydelsen i 35 § nämnda lag vore länsman, som skall hålla syn,
och nämndemännen endast vore hans biträden, så ansåge Berggren, att det
tillkomme endast den förre att underskriva protokollet och ansvara för
detsamma. Emellertid hade Berggren icke något emot, att nämndemännen
såsom justeringsmän finge underskriva protokollet, om blott tiden det
tilläte; men denna vore för knapp, och nämndemännen bodde långt åtskilda
samt hade dåliga postförbindelser. På grund av det anförda anhöll Berggren,
att klagomålen måtte lämnas utan avseende.

Uti avgivna påminnelser anförde klaganden: Det vore ingalunda klagandens
uppfattning, att den höstsyn, som nu vore föreskriven, vore jämförlig
med höstsyn enligt äldre stadganden. Dock ville klaganden bestrida
riktigheten av länsmannen Berggrens uppfattning om tiden för avhjälpande
av de vid vägsyn befunna bristerna. Därest väglagningen ovillkorligen

— 1917 —

132

skulle ske på hösten och, såsom Berggren gjorde gällande, den lagliga tiden
för bristernas avhjälpande vore inskränkt till 8 dagar från kungörelsens
uppläsande, vore det ju en tjänsteunderlåtenhet av honom att medgiva,
att med väglagningen finge anstå till våren. Det vore emellertid i
vägsyneprotokollet uttryckligen medgivet, att bristerna skulle få avhjälpas
ända till den 15 maj, ett medgivande, som ju i själva verket utgjorde ett
erkännande därav, att väglagningen på ifrågavarande orter icke kunde
lämpligen verkställas den tid på hösten, som för detta ändamål blivit tillmätt.
Förhållandet vore, att knappast en enda av väghållarna (enl. uppgift
700 ä 900 st.) ännu verkställt den väglagning, som vid sisthållna vägsyn
ålagts dem, och klaganden trodde sig även kunna påstå, att detta för
naturhinders skull icke kunde ske före den 15 maj. De biträdande nämndemännen
hade för klaganden uppgivit, att de icke biträtt beslutet om
tiden för väglagningen.

o o

Klaganden vidhölle, att hans uppfattning vore riktig även i det avseendet,
att kungörelsen om vid vägsyn anmärkta brister vore en handling,
som länsmannen icke ägde laglig rätt att återfordra från kommunen.
Bevis om kungörelsens uppläsande kunde ju erhållas på annat sätt än
genom kungörelsens återtagande. Om nu kungörelsen med de åtecknade
bevisen för honom vore så nödvändiga, vore det oförsvarligt, att den
förvarades på sätt som skett, ty nog kunde kungörelsen förkomma lika
lätt, om den vore anslagen en kortare eller längre tid. Väglagen stadgade,
att kungörelsen skall vara tillgänglig å det ställe inom socknen, som
för sådant ändamål av kommunalstämma utses, men ingenstädes föreskreves
det, att länsman hade rätt att undandraga kommunens medlemmar
densamma.

Efter prövning av ärendet avlät jag till länsmannen Berggren en
ämbetsskrivelse, däri jag till en början förklarade mig finna klagomålen,
såvitt desamma avsåge det förhållande, att vägsyneprotokollet icke underskrivits
av de biträdande nämndemännen, icke vara lagligen grundade och
förty icke föranleda någon min åtgärd.

Vad däremot anginge Berggrens åtgärd att i december 1915 från
sockenstugan låta avhämta kungörelsen om de vid årets vägsyn befunna
bristerna och de för deras avhjälpande föreskrivna åtgärderna, anförde jag
följande.

35 § i ovannämnda lag innehölle, såvitt här vore i fråga, följande bestämmelse:
Underrättelse om de vid vägsynen befunna bristerna och de föreslagna
åtgärderna för deras avhjälpande meddelas de väghållningsskyldiga

— 1917 —

13:$

genom kungörelse, som skall uppläsas i socknens kyrka samt därefter vara
tillgänglig å det ställe i socknen, som för sådant ändamål av kommunalstämma
utses.

Bestämmelse saknades visserligen därom, huru länge kungörelsen skall
vara på angivna sätt tillgänglig för vederbörande väghållare, men det syntes
mig ligga i sakens natur, att den bör vara tillgänglig ända tills den av
synemännen för bristernas avhjälpande förelagda tiden tilländagå^.

Före ikraftträdandet av 1891 års väglag hade gällt en kungl. kungörelse
i ämnet av den 25 maj 1869, innehållande föreskrift att de väghållningsskyldiga
skulle genom kungörelser, som skulle i viss ordning uppläsas
i vederbörande kyrka, underrättas om de vid synen befunna brister, med
antydan att de, vilkas vägar befunnits ogilla, vid laga äventyr skulle inom
8 dagars tid hava dem lagade. Kungörelseförfarandet hade således då inskränkt
sig till uppläsandet i kyrkan.

Sedan 1876 års riksdag genom skrivelse till Kungl. Maj:t påkallat
revidering av gällande stadganden rörande vägunderhållet på landet samt
en av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté därefter utarbetat ett lagförslag
i ämnet, framlades vid 1889 års riksdag kungl. proposition med förslag
till lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. Detta
förslag innehöll i 85 §, att protokoll skulle föras över de vid synen befunna
brister samt att utdrag därav utan lösen särskilt för varje väglott
skulle inom 8 dagar efter syneförrättningens slut av länsmannen avlämnas
till fjärdingsmannen för att genom dennes försorg vederbörande väghållare
eller, där vägfogde funnes, denne ofördröjligen tillställas. Sådant utdrag
skulle tillika innehålla föreläggande för vederbörande att inom viss tid,
vid utsatt äventyr, hava ogin väg lagad.

Särskilda utskottet gjorde ej någon anmärkning mot propositionen
i denna del, men två reservanter inom utskottet ansågo stadgandet,
att utdrag av syneprotokollet skulle tillställas de väghållningsskyldige,
vara mindre lämpligt, enär det skulle medföra mycket arbete och bestyr
och dessutom kunna leda till förvecklingar. Om delgivningen skulle hava
laga verkan, måste den nämligen ske bevisligen, och i händelse av bestridande
skulle det medföra svårigheter och olägenheter att åvägabringa
bevisning. Reservanterna ansågo därför, att det dittills vedertagna sättet
i fråga om sådan kungörelses uppläsande i kyrkan bort bibehållas.

Propositionen avslogs emellertid av 1889 års riksdag. År 1891
blev frågan om ny lagstiftning i ämnet upptagen genom motioner i
båda kamrarna. Lagutskottet, som vid 1891 års riksdag behandlade
frågan, framhöll beträffande 35 §, att delgivning genom utdrag av syneprotokollet
måste föranleda mycket besvär för kronobetjäningen, som

-1917—

134

skulle utan ersättning ombesörja utskrivning och därefter delgivning
av de särskilda protokollsutdragen, och det syntes kunna ifrågasättas,
om det åsyftade ändamålet med detta delgivningssätt vunnes med någon
nämnvärt större grad av säkerhet, än om det dittills brukliga förfaringssättet
uti ifrågavarande avseende fortfarande användes. Utskottet
föreslog därför, att underrättelse om de vid vägsyn befunna brister skulle
meddelas de väghållningsskyldiga genom kungörelse, som dels skulle
uppläsas i kyrkan dels ock därefter vara tillgänglig å det ställe inom
socknen, där kommunalstämma plägade hållas. Detta utskottets förslagblev
också riksdagens beslut. I 35 § hade i denna del sedermera ingen
annan ändring vidtagits, än att uttrycket »det ställe inom socknen, där
kommunalstämma plägar hållas» utbytts mot »det ställe inom socknen,
som för sådant ändamål av kommunalstämma utses».

Av det anförda framginge, att uppläsandet av kungörelse i kyrkan,
vilket delgivningssätt enligt 1869 års författning ensamt var gällande, icke
ansetts tillfyllestgörande utan funnits böra suppleras med annan anordning.
Därvid hade i första hand föreslagits, att särskilda protokollsutdrag angående
de påsynade bristerna skulle tillställas varje vederbörande väghållningsskyldig,
och förslaget härom hade fått förfalla blott på den grund,
att kronobetjäningen därigenom skulle åsamkas för mycket besvär och
onödiga kostnader, samt utbytts mot den nu gällande, betydligt enklare
anordningen, att kungörelsen om vägbristerna och om de föreskrivna förbättringarna
skall efter uppläsandet i kyrkan hållas tillgänglig å lämpligt,
av kommunalstämman bestämt ställe inom socknen, i regel sockenstugan
eller den lokal, där kommunalstämma hålles. Detta innebure tydligen i
överensstämmelse med den ursprungligen tänkta anordningen, att det till
vederbörande kommunala myndighet översända exemplaret av vägsyneprotokollet
— kungörelsen torde nämligen i regel utgöra avskrift eller
utdrag av protokollet — är avsett för de väghållningsskyldigas räkning
och ovillkorligen bör vara för dem å föreskrivet ställe tillgängligt,
ända tills den vid vägsynen för bristernas botande utsatta tiden tilländagått.
Aven om nyssnämnda myndighet givetvis efter den tidpunkten
borde kunna medgiva vederbörande länsman att återbekomma kungörelsen
såsom icke vidare behövlig för de väghållningsskyldiga, vore det emellertid
alldeles uppenbart, att länsmannen icke dessförinnan äger påfordra
kungörelsens återbekommande.

Till försvar för Berggrens åtgärd att i december 1915 låta från sockenstugan
avhämta kungörelsen hade av honom anförts, att densamma, enär
därå tecknats bevis om, att den upplästs i kyrkan och hållits tillgänglig i
sockenstugan, vore för honom oundgängligen nödvändig att i original inne —

1917 —

185

hava i och för anställande och utförande av åtal mot försumliga väghållare
samt att Berggren icke vore skyldig att bestå socknen med en särskild avskrift.
Vad sålunda anförts kunde jag icke godtaga. Även om vid dylika
åtals anställande det alltid skulle anses nödigt att genast styrka, det riktigt
kungörelseförfarande ägt rum, utan att invändning i den delen av svarande
gjorts, kunde erforderliga intyg därom, på rekvisition av Berggren,
av vederbörande pastor och kommunalordförande utfärdas såsom särskilda
bevis och behövde ej med nödvändighet vara åtecknade själva kungörelseexemplaret.
I värjo fall vore de väghållningsskyldiga, såsom jag ovan
utvecklat, berättigade att äga tillgång till kungörelsen intill utgången av
den för bristernas avhjälpande utsatta tiden, och förr kunde för övrigt icke
heller åtal mot försumliga väghållare anställas.

Då i förevarande fall berörda tid utgått först den 15 maj 1916, men
Berggren låtit återtaga ifrågavarande kungörelse redan i december 1915,
vilket haft till påföljd, att de väghållningsskyldiga, som i maj 1916, då
marken blivit bar och källossningen ägt rum, velat avhjälpa å deras väglotter
påsynade brister, utan tillgång till de av synemännen meddelade
föreskrifterna rörande bristernas botande kunnat sakna ledning för arbetets
utförande, kunde jag ej undgå att finna Berggrens berörda förfarande
felaktigt. Med hänsyn till föreliggande omständigheter och då felet tillkommit
endast av ovarsamhet, funne jag mig dock, med stöd av 3 § i
för mig gällande instruktion, kunna låta bero vid vad i saken förekommit,
under förutsättning likväl att Berggren i framdeles förekommande fall
icke läte dylikt felaktigt förfarande upprepas. Ärendet var därmed från
vidare behandling avskrivet.

Efter det jag sålunda avgjort ärendet, har Svea hovrätt den 5 september
1916 meddelat utslag på ovan omförmälda besvär, som klaganden där anfört
över Indals tingslags häradsrätts den 10 decemberl915ineddelade utslag. Hovrätten
har därvid anslutit sig till den av mig uttalade meningen i principfrågan
och utlåtit sig: Enär i målet vore upplyst att, sedan de väghållningsskyldige
förelagts att senast den 15 maj 1915 hava de vid 1914 års ordinarie
vägsyn föreskrivna arbeten och förbättringar verkställda, samt kungörelse
därom i vederbörande ordning upplästs i Holms sockens kyrka och den
26 oktober 1914 anslagits i socknens kommunalrum, Berggren låtit den
18 december 1914, och således innan tiden för avhjälpande av anmärkta
brister tilländagå^, borttaga kungörelsen från kommunalrummet, samt vid
sådant förhållande klaganden icke kunde anses hava i behörig ordning erhållit
del av de vid vägsynen fattade beslut, prövade hovrätten lagligt att,
med ändring av häradsrättens utslag, ogilla Berggrens talan.

— 1917 -

136

4. Föreligger vittnesjäv för provokatör, som själv är straffri för

sin provocerande handling?

Uti ett genom klagomål av Göteborgs cigarrhandlarförenings styrelse
mot polisdomaren Iwar Berger hos mig anhängig]ort ärende rörande ett
utav polisdomstolen i Göteborg den 27 december 1915 i kriminellt mål
mellan allmän åklagare, å ena, samt S. Gångberg, å andra sidan, meddelat
beslut angående vittnesjäv inhämtade jag, att två till vittnen i målet
åberopade personer, handlandena K. Ringius och A. G. Andersson, i syfte
att utröna, huruvida från cigarrkiosken i Trädgårdsföreningens restaurang
i nämnda stad bedreves otillåten försäljning av tobaksvaror, sökt att av
svaranden Gångberg, vilken vid tillfället skött försäljningen i kiosken, i
otillåten ordning tillhandla sig dylika varor. Därjämte upplyste Ringius
och Andersson, att de i liknande syfte å tider, då försäljning av tobaksvaror
icke vore tillåten i butikslokalerna i staden, besökt ett flertal andra
restauranger och utan att å dessa intaga förtäring sökt (således i strid mot
gällande bestämmelser) att i restaurangernas cigarrkiosker få tillhandla sig
cigarrer.

Genom beslut sagda dag, för vilket polisdomaren Berger var ansvarig,
hade polisdomstolen resolverat att, då med hänsyn till vad upplyst
blivit ifrågavarande till vittnen åberopade personer finge anses äya i
saken del, det icke kunde tillstädjas dem att vittna i målet.

Cigarrhandlarföreningens styrelse anförde därefter uti en till mig insänd
klagoskrift i huvudsak följande.

Under loppet av sommaren 1915 hade klagandena till laga åtal anmält
ett flertal restauranginnehavare, för det de, i strid mot lagen den 5
juni 1909 om förbud mot handels idkande under vissa tider av dygnet,
efter den ordinarie butikstängningstiden å sina restauranger försålt tobaksvaror
till andra än restauranggäster. Med anledning av denna anmälan,
vars innehåll varit till riktigheten bestyrkt av två personer, ovanbemälda
Ringius och Andersson, blevo samtliga de anmälda åtalade vid polisdomstolen
samt tretton av dem, efter erkännande av förseelsen, bötfällda. Tre af de
anmälda, nämligen innehavarna av tre utav stadens största restauranger,
Trädgårdsföreningen, Gorensberg och Valand, vilka personer givetvis i betydligt
större skala än de övriga, mera obetydliga restauranginnehavarna
bedrivit den olaga tobaksförsäljningen, funno för gott att bestrida åtalet
under påstående, att försäljningen bedrivits av deras resp. kioskbiträden

— 1917 —

utan deras vetskap. Utan att ens göra sig omaket att inkalla ovannämnda,
som vittnen uppgivna personer, vilka, därest de hörts, mycket väl varit
i stånd att styrka åtalets befogenhet jämväl i fråga om sistnämnda tilltalade,
hade vederbörande åklagare, kommissarien Nils Menser, utan vidare
överlämnat åtalet till domstolens prövning med det givna resultatet,
att de tilltalade frikändes. Missnöjda med den slapphet, som visats å
åklagarsidan vid utförandet av åtalet, hade klagandena anmält åklagarens
förhållande i saken hos justitiekanslersämbetet. Denna deras åtgärd visade
sig hava en synnerligen hälosam effekt i fråga om kommissarien Menser.
Plötsligt upptänd av nit för saken, hade han med ens lagt i dagen en
häpnadsväckande energi, och genom honom startades nu i hast en serie
åtal mot kioskbiträden, vilka utsetts att få bära hundhuvudet för sina
resp. principalers försyndelser.

I ett av de åtal, som, enligt vad sålunda nämnts, anhängiggjordes av kommissarien
Menser — väl att märka, utan någon klagandenas medverkan, ty de
hade funnit det skäligen intresselöst, huruvida några biträden, som uppenbarligen
endast utförde sina principalers order, bötfälldes eller icke, alldenstund
klagandenas aktion huvudsakligen åsyftat att genom de verkligt skyldigas
fällande få stävjad den olaga tobakshandel, som, de legitima tobakshandlandena
till förfång, sedan länge i stor skala pågått i staden — fann ett biträde,
S. Langberg, förmodligen inspirerad av sin principals, innehavarens av Trädgårdsföreningens
restaurang, föredöme, lämpligt att bestrida åtalet, vadan
vederbörande åklagare för åtalets styrkande fann nödigt att såsom vittnen
inkalla de ofvannämnda handlandena Ringius och Andersson. Polisdomaren
Berger, vilken vid det tillfälle, målet förekom, ledde domstolens
förhandlingar, ansåg sig emellertid ex officio böra jäva de som vittnen åberopade
personerna. Den jävsgrund, han därvid åberopade, var den, att
vittnena skulle äga i saken del, därför att de vid det med åtalet avsedda
tillfälle köpt tobaksvaror av den tilltalade. Då åklagaren icke var försedd
med någon ytterligare bevisning, blev påföljden av beslutet, att den tilltalade
vid ett följande rättegångstillfälle måste frikännas.

Som klagandena emellertid trots noggrant övervägande av de omständigheter,
vilka åberopats till stöd för det ifrågavarande jävsbeslutet,
icke kunnat finna, att detsamma vore lagligen grundat, samt det förvisso
i sina konsekvenser vore synnerligen betänkligt, särskilt om det vunne
tillämpning på de förhållanden, som korame under prövning av en polisdomstol,
funne de sig föranlåtna att anmäla berörda beslut av polisdomaren
Berger till mitt övervägande i och för den åtgärd, jag kunde finna av
omständigheterna i saken påkallad.

18 — JustUieom budsmannens ämbetsherältelse till 1917 års riksdag.

138

Uti avgivet yttrande framhöll polisdomaren Berger, att omförmälda
av polisdomstolen genom ifrågavarande beslut jävade personer tillhandlat
sig tobaksvarorna med kännedom om, att handeln var olaglig, och i avsikt
att framkalla lagöverträdelse, som sedermera skulle göras till föremål för åtal.
Enligt Bergers mening utgjorde sådan provokation laga jäv, till stöd varför
av honom åberopades den uti 52 § i kungl. förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning av brännvin intagna »undantagsbestämmelsen», att »ej
vare någon jävig att bära vittne angående olovlig brännvinsförsäljning endast
på den grund, att han därvid tillhandlat sig eller förtärt brännvin».

Häremot anförde klagandena uti avgivna påminnelser, att berörda
stadgande icke innebure en undantagsbestämmelse utan allenast vore
ett markerande av en generellt gällande grundsats. Klagandena förmenade
det icke vara rimligt att jäva till vittnen åberopade personer, som haft
till syftemål endast att få konstaterat, huruvida förseelser av ifrågavarande
slag beginges, och detta i avsikt att för framtiden söka stävjå
sådana. Dylikt förfarande innebure enligt klagandenas mening icke ett provocerande
av den åtalade gärningen; och en sådan uppfattning av det
ifrågavarande jävets innebörd som den av polisdomaren Berger hysta ansåge
klagandena kunna medföra betänkliga vådor för rättskipningens behöriga
utövande.

Efter prövning av vad sålunda i ärendet förekommit avlät jag till
polisdomaren Berger en ämbetsskrivelse av följande innehåll.

Jag fann det klandrade jävsbeslutet vara lagligen grundat så till vida,
att de till vittnen åberopade personerna enligt min mening rätteligen förklarats
jäviga att vittna i målet, varemot den anförda motiveringen enligt
min mening icke vore riktig. Nämnda personer hade av Berger ansetts
hava i saken del. I den juridiska litteraturen rådde, anförde jag vidare, ej
någon meningsskiljaktighet om vad detta jäv rätteligen innebure. Den
ansåges hava i saken del, som visserligen ej uppträdde såsom part i målet,
men som kunde vara part, som således när som helst kunde såsom part
inträda i målet (Wrede, Herslow, Trygger, Engströmer). I brottmål vore i
enlighet härmed målsägande, medgärningsmän och i brottet delaktiga personer
jäviga såsom havande i saken del. Beträffande tolkningen av detta
jävs innebörd torde praxis stå i överensstämmelse med vad doktrinen sålunda
lärde.

Av det sagda framginge, att de uti här ifrågavarande mål till vittnen

— 1917 —

13»

åberopade personer lagligen icke kunde anses hava i saken del; de vore
nämligen varken målsägande eller delaktiga i den åtalade förseelsen. Delaktiga
vore de icke i här avsedd bemärkelse, då deras förfarande att i otilllåten
ordning inköpa tobaksvaror icke vore straffbart. Här förelåge nämligen
ett fall av s. k. concursus necessarius, där den ena medverkande personens
— säljarens — handling vore straffbelagd, under det att den andre
medverkandes — köparens — handling vore strafifri. Den sistnämnde vore
därför icke i brottet delaktig i strafflagens bemärkelse och hade följaktligen
icke heller i saken del enligt 17 kap. 7 § rättegångsbalken.

Beträffande den till stöd för det klandrade jävsbeslutet av Berger
åberopade tolkningen av 52 § i 1905 års förordning om försäljning av
brännvin, kunde jag ej medgiva vitsord åt berörda tolkning. Av Engströmer
(Vittnesbeviset, sid. 177) framhölles, att av lagrummets tillkomsthistoria
framgår, att det ej varit meningen att här stadga ett undantag
från vad eljest skulle gälla, ehuru stadgandet gåve sken av att detta avsetts.
Stadgandet förekom först i kungl. förordningen i ämnet av den 8 januari
1855, och åberopades till stöd för ifrågavarande mening särskilda utskottets
vid 1853—54 års riksdag betänkande n:r 13 (sid. 19). 1 fall av s.

k. concursus necessarius vore således den till brottet medverkande, vars handling
ej är straffbar, icke i och för sig jävig. Delaktighet i brott måste
vara straffbar för att i detta hänseende utan vidare utgöra laga jävsgrund.

Aterstode så slutligen — anförde jag vidare — frågan, huruvida de
till vittnen åberopade personerna på annan grund än den av Berger angivna
kunde anses hava varit jäviga att vittna i målet. Nyss åberopade
lagrum i rättegångsbalken stadgar ock jäv för den, som angivare är, eller
dem, som rykte därom (om brottet) utspritt. Såsom angivare ansåges enligt
doktrinen den, vilken för åtalsberättigad person, åklagare eller målsägande,
i syfte att åvägabringa åtal anmäler annan för begånget brott. Frågan vore
nu — generellt bedömt och utan särskilt avseende å förhållandena uti ifrågavarande
mål —, huruvida s. k. agents provocateurs — därvid blott avsåges
sådana fall, där provokatören själv, såsom ovan sagts, vore straffa för sin
provocerande handling—i jävsavseende vore att betrakta såsom angivare.
Detta kunde säkerligen bliva föremål för olika meningar, men för egen
del anslöte jag mig till den meningen, att jäv i berörda hänseende borde
anses föreligga. Då en person avsiktligt och med full insikt om det lagstridiga
i den åsyftade handlingen framkallar en lagöverträdelse från annans
sida och gör detta i syfte, att åtal mot honom må kunna åvägabringas,
samt sedermera genom inrapporterande av lagöverträdelsen också
åstadkommer åtal, syntes mig hinder ej böra möta att i jävsavseende betrakta
sådan person som angivare. Val kunde det invändas, att provo —

1917 —

140

katören ej alltid inrapporterar lagöverträdelsen direkt till åklagaren utan
ofta till en uppdragsgivare, som av en eller annan anledning har intresse avåtals
anställande mot vederbörande och som därför i sin ordning bringar
anmälan till åklagarens kännedom. I bådadera fallen vore det emellertid
genom provokatörens åtgörande, som åtalet möj liggöres och kommer till
stånd; det vore han, som förorsakar detsamma genom sin anmälan, och
huruvida denna direkt eller genom en mellanhand, som måhända använt
provokatören såsom sitt direkta verktyg, föres fram till åklagaren, syntes
mig ej vara av väsentlig betydelse vid frågans bedömande. Avgörande syntes
mig däremot vara syftet med den provocerande verksamheten och förorsakandet
av åtal genom anmälan om lagöverträdelsen.

Härtill kornme, att provokatören ofta nog och måhända i regel kunde antagas
vänta nytta eller skada av sakens utgång. Det vore nämligen all anledning
antaga, att dylik verksamhet — frånsett de fall, där provokatören
själv har intresse av att få vederbörande fast för lagbrott — icke bedreves
utan ersättning i en eller annan form av uppdragsgivaren, där sådan
funnes, och denna ersättning kunde vidare antagas ofta vara beroende på,
huruvida resultatet av provokationen uppnåddes genom åtal med fällande
utgång eller ej. Därest dylika ersättningsförhållanden med fog kunde antagas
spela in i fråga om provokatörens verksamhet, desto större skäl förelåge
uppenbarligen att anse denne jävig såsom vittne.

Ur principiell synpunkt torde enligt min mening sålunda kunna fastslås,
att en provokatör i ovan angivna fall bör jävas såsom angivare. Vad
förevarande rättsfall särskilt beträffade, fann jag avseende icke kunna
fästas å klagandenas påstående, att här ej skulle föreligga provokation.
Jag ansåg sådan uppenbart föreligga och fann på den grund det slut,
vartill domstolen i jävsfrågan kommit, vara lagligen grundat, ehuru motiveringen,
såsom av det ovan anförda framginge, rätteligen bort vara en
annan, än den domstolen anfört.

Med avlåtande av berörda skrivelse fann jag skäligt avskriva ärendet.

5. Angående införandet i ortspressen av allmänna kungörelser,

utfärdade av myndighet. I 11

I en till militieombudsmannen insänd, av honom med skrivelse den

11 april 1916 till mig överlämnad skrift framställde utgivaren av tidningen
Yästerbottens-Kuriren, redaktören Gustav Rosén i Umeå anmärkningar
rörande, bland annat, sättet för offentliggörandet i ortspressen av de

— 1917 —

141

utav Konungens befallningshavande i Västerbottens län utfärdade kungörelser
angående Inskrivning av värnpliktiga.

I sådant avseende framhöll Rosén, hurusom Konungens befallningshavande
ansåge tillräckligt, att endast en av de i Umeå utkommande tidningarnas,
nämligen högertidningen Umebladets läsare erhölle kunskap
om beväringsinskrivningarna. Vänstermännen inom länet finge däremot
skaffa sig kännedom om sina skyldigheter såsom värnpliktiga på sätt de
funne lämpligt, och om de på grund av Konungens befallningshavandes annonseringssätt
försummade inskrivningsförrättning, bleve påföljden för dem
böter, varjämte för dem kunde följa åtskilliga andra obehag.

Sedan jag med anledning av det sålunda uppgivna förhållandet anmodat
Konungens befallningshavande i Västerbottens län att till mig inkomma
med yttrande, anförde Konungens befallningshavande (landshövdingen
H. Biörklund och landssekreteraren J. Falk) i avgiven förklaring
följande.

Om sättet för inskrivningsförrättningarnas kungörande stadgades i
gällande inskrivningsförordning, att de inskrivningsskyldiga skola till förrättningarna
kallas genom allmän kungörelse, som skall i kyrkorna i länet
offentligen uppläsas, införas i en eller flera av ortens mest spridda tidningar
samt offentligen anslås i varje kommun.

Annonsering i tidning vore sålunda icke det enda sättet för inskrivningskungörelsernas
offentliggörande. De skulle dessutom uppläsas i länets
kyrkor och offentligen anslås i varje kommun. En värnpliktig, som
endast hade tillgång till annan tidning än den, däri dylika kungörelser
pläga införas, behövde sålunda icke av sådan anledning sväva i okunnighet
om förekommande inskrivningsförrättningar.

Sant vore, att Konungens befallningshavande icke läte i Umeå införa
sina kungörelser om inskrivningarna i andra tidningar än Umebladet.
Till intagande av dylika kungörelser i annan tidning i stället för eller
vid sidan av Umebladet förelåge icke heller någon anledning.

Sedan mycket lång tid tillbaka hade den numera dagliga tidningen
Umebladet, som nu utkomme i sin 70:de årgång, inom Västerbottens län
anlitats såsom annonsorgan för officiella kungörelser. Enligt inhämtad upplysning
hade Västerbottens-Kurir en börjat utkomma först för 15 år sedan
och under första tiden av sin tillvaro haft en obetydlig spridning. Sedan
dess hade antalet av tidningens prenumeranter ökats, men så vore även
förhållandet med Umebladet. Då de officiella annonser, som infördes i
Umebladet, i regel även återgåves i Umebladets veckoupplaga, Umeå nya
tidning, utan särskild ersättning, erhölle de tillkännagivanden, som inför —

1917 —

142

des i berörda båda tidningar, nästan lika stor spridning, som om annonserna
skulle intagas i Västerbottens-Kuriren. De olika tidningarnas spridning
den 31 mars 1916 framginge av följande tablå:

Umebladet................................................................ 4,599 ex.

Umeå nya tidning................................................... 1,933 »

Västerbottens-Kuriren............................................ 7,353 »

Västerbottningen.................................................... 553 »

Härav syntes, att Umebladet vore en av ortens mest spridda tidningar.

Den omständigheten, att i orten en ny tidning startades, vilken uppgåve
sig representera en annan politisk åsikt än den, en redan på platsen
befintlig äldre tidning ansåges företräda, syntes icke i och för sig böra
föranleda därtill, att kungörelser av fullkomligt opolitisk natur skulle införas
jämväl i den nya tidningen eller dit överflyttas från den äldre.

Härtill komme, att allmänheten sedan långliga tider tillbaka vore van
att i Umebladet återfinna de officiella annonserna från länsstyrelsen liksom
även andra myndigheters officiella meddelanden. Täta ombyten av
annonsorgan torde uppenbarligen ur allmänhetens synpunkt vara mindre
lämpligt. Skulle den principen fastslås, att val av annonstidning skulle
uteslutande bero på de olika tidningarnas prenumerationssiffror, skulle
dylika mindre lämpliga ombyten lätteligen ofta förekomma, ja det skulle
kunna principiellt ifrågasättas, om ej en undersökning om olika tidningars
spridning borde till och med kvartalsvis verkställas, så att på grund
därav ett nytt annonsorgan borde till följd av någon tillfällig ökning i
prenumerantantalet antagas såsom sådant, medan en förut för ändamålet
använd tidning genom tillfälligtvis minskad spridning finge upphöra som
annonsorgan. Men de osäkerhetstillstånd, som härigenom skulle uppstå
för den kungörelseläsande allmänheten, borde givetvis förhindras.

Emellertid plägade Konungens befallningshavande för att åt viktigare
kungörelser bereda största möjliga spridning och kännedom bland allmänheten
understundom låta intaga i regel kortfattade dylika meddelanden,
som icke droge någon avsevärd kostnad, jämväl i Västerbottens-Kuriren.
Men då nu ifrågavarande kungörelser betingade en dryg annonskostnad
— så t. ex. utgjorde kostnaden under innevarande år för införandet i
Umebladet en gång av inskrivningskungörelserna tillhopa ej mindre än
238 kronor 25 öre — hade Konungens befallningshavande ansett sparsamheten,
som dessutom under nu rådande förhållanden i särskild grad anbefallts
genom olika Konungens befallningshavande tillhandakomna nådiga
cirkulär, lägga hinder i vägen att i onödan införa sådana vidlyftiga
annonser i flera tidningar.

— 1917 —

143

Anmälaren stode icke inom länet ensam i anspråk pa att få tillföra
sin tidning inkomster och ökad betydelse genom införande i densamma
av länsstyrelsens annonser. I Skellefteå utgåves tre olika tidningar, vilka
alla framställt lika anspråk. Skulle dessa krav tillgodoses i länet, Unge
väl konsekvensen fordra, att så även skedde i andra län och större städer,
där tidningar av allehanda skiftande politiska färger utgivas och tävla om
inkomster. Att ett sådant förfarande stode i strid med ovan antydda
sparsamhetsprincip, torde vara uppenbart.

I detta sammanhang ansåge sig Konungens befallningshavande böra
meddela, att Rosén uti en till Konungens befallningshavande den 28 september
1909 ingiven framställning begärt, att Konungens befallningshavandes
allmänna kungörelser måtte införas i Västerbottens-Kuriren.
Emellertid hade Konungens befallningshavande genem resolution den 4
oktober 1909 förklarat, att framställningen icke skulle till någon annan
åtgärd föranleda, än att Konungens befallningshavande framdeles ville
pröva, när särskilda omständigheter ansåges böra föranleda länskungörelsens
intagande i annan tidning än den eljest vanliga.

På grund av det sålunda anförda och då klaganden icke gittat påvisa
något fall, då Konungens b ef al 1 rån gsh avari d es underlåtenhet att införa
ifrågavarande inskrivningskungörelser i tidningen Västerbottens-Kuriren
vållat, att värnpliktig till följd därav försummat iakttaga inställelse vid
inskrivningsförrättning, hemställde Konungens befallningshavande, att Roséns
förevarande anmälan icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

Uti avgivna påminnelser bemötte Rosén den avgivna förklaringen
samt anförde därvid huvudsakligen följande.

Enligt 1901 års värnpliktslag skulle kungörelser rörande inskrivning
av värnpliktiga införas »i en eller flera av ortens tidningar». Värnpliktslagen
av år 1914 föreskreve, att kungörelser skola införas »i en eller flera
av ortens mest spridda tidningar». Om det sålunda enligt den äldre bestämmelsen
var möjligt för Konungens befallningshavande att införa kungörelserna
allenast i en eller flera av de minst spridda tidningarna, förelåge
icke längre denna möjlighet. Det vore uppenbart, att angivna lagändring
icke tillkommit utan skäl, och det vore nogsamt känt, att starka
sådana förefunnits.

Konungens befallningshavande syntes i fråga om tidningarnas större
eller mindre värde som annonsorgan sätta Umebladet främst, dels därför
att tidningen vore 70 år gammal och sedan mycket lång tid tillbaka anlitats
som annonsorgan för officiella kungörelser, dels därför att tidningen
numera vore daglig. Emot Västerbottens-Kuriren talade däremot, enligt

— 1917 —

144

Konungens befallningshavandes mening, att tidningen vore blott 15 år
gammal och att den under första tiden av sin tillvaro haft en obetydlig
spridning. Visserligen vore det en ny erfarenhet, att någon annonsör
vid valet av organ låtit tidningarnas ålder vara avgörande, och Rosén
trodde icke, att denna synpunkt inverkade på bedömandet av deras värde
som annonsorgan, men det borde ändock till rättelse av Konungens befallningshavandes
berörda uppgifter anmärkas, dels att Västerbottens-Kurirens
utgivning började redan år 1900, dels ock att Västerbottens-Kuriren
redan år 1904 hade en avsevärt större spridning än Umebladet. Den
17 november 1904 hade Västerbottens-Kuriren 3,111 postprenumeranter,
men Umebladet endast 1,498 eller mindre än hälften.

Att tidningen Umebladet numera och sedan början av år 1915 vore
daglig, skulle visserligen kunna motivera behovet av den inkomst, som
vore förenad med ifrågavarande kungörelser, men vid avgörandet av tidningarnas
värde såsom annonsorgan saknade även denna omständighet all
betydelse. Konungens befallningshavande hade tidigare i handling visat,
att ett större antal utgivningsdagar icke alls inverkade på dess val av tidning.
Västerbottens-Kuriren hade nämligen under några år utgivits fyra
gånger i veckan, Umebladet endast tre, men trots detta och trots Västerbottens-Kurirens
väsentligt större upplaga, hade Konungens befallningshavande
anlitat Umebladet såsom annonsorgan.

För att ställa sitt förfarande i så gynnsam dager som möjligt hade
Konungens befallningshavande förklarat, att dess kungörelser i regel infördes
i Umebladets veckoupplaga, Umeå nya tidning, utan särskild ersättning,
varigenom dessa kungörelser skulle nå ett nästan lika stort antal
prenumeranter, som om Västerbottens-Kuriren ensam anlitats. Skillnaden
vore dock icke så obetydlig, som Konungens befallningshavande sökt
göra gällande. De siffror, som i sådant avseende anförts i förklaringen,
visade, att kungörelserna genom Umebladet och Umeå nya tidning träffade
6,532 prenumeranter och att de genom Västerbottens-Kuriren skulle
träffa 7,353 eller ytterligare 821.

Nu förhölle det sig emellertid icke så, som Konungens befallningshavande
uppgivit, att kungörelserna i regel infördes i Umeå nya tidning
utan särskild ersättning. Under tiden den 1 november 1915—den 9 maj
1916 hade nämligen-i Umeå nya tidning införts endast en sådan kungörelse,
vilken dessutom debiterats såväl av nämnda tidning som av Umebladet.
Och årets inskrivningskungörelse hade icke alls införts i Umeå nya tidning.

Med dessa upplysningar ansåge sig Rosén hava i huvudsak vederlagt
Konungens befallningshavandes förklaring.

I anledning av Konungens befallningshavandes påstående, att allmän —

1917 —

145

heten sedan långliga tider vore van att i Umebladet finna länsstyrelsens
annonser liksom även andra myndigheters officiella meddelanden, ville
emellertid Rosén framhålla, att »allmänheten» i detta fall väl utgjordes av
tidningarnas läsare. Och då enligt Konungens befallningshavandes egen
uppgift Västerbottens-Kuriren hade ett mycket större antal läsare än någon
annan tidning i länet, måste väl därav följa, att den större allmänheten
icke finge se länsstyrelsens kungörelser. Det vore sålunda fåtalet,
som åtnjöte denna förmån på flertalets bekostnad. Som exempel på, huru
allmänheten nu måste gå tillväga för att få se dessa kungörelser, kunde
Rosén nämna, att i en och annan by, där befolkningen läste endast Västerbottens-Kuriren,
bystämman brukade prenumerera på ett exemplar
av Umebladet, som skulle finnas tillgängligt hos byns ålderman, för att
befolkningen vid förefallande behov skulle få tillfälle att se länsstyrelsens
kungörelser. Rosén kunde för övrigt icke erinra sig någon myndighet,
undantagandes Konungens befallningshavande och befälhavaren i rullföringsområdet
n:r 70, som icke införde sina kungörelser i VästerbottensKuriren.

Den utväg att erhålla de! av länskungörelserna, som Konungens befallningshavande
anvisat för den större delen av allmänheten, den som
icke läste högertidningarna, nämligen att åhöra kungörelsernas uppläsande
från vederbörande predikstolar, vore mindre bekväm, alldenstund det funnes
många tusen människor i Västerbottens län, som hade över 5 mil till
kyrkan, och en mycket stor del av dessa hade ingen väg att taga sig
fram dit. Men det vore svårt att förstå, varför detta delgivningssätt ej
vore lika lämpligt för högerfolket, som i allmänhet bodde närmare kyrkorna.
Det kunde i varje fall inte vara lämpligt att med statsmedel bereda
sådana förmåner som de ifrågavarande endast för dem. som läsa den
mindre spridda högertidningen.

Den av Konungens befallningshavande framhållna faran för täta ombyten
av annonsorgan vore mycket ringa. Sedan många år hade Västerbottens-Kuriren
haft den ojämförligt största postupplagan av de i Västerbotten
utkommande tidningarna.

Vidkommande Konungens befallningshavandes åberopade hänsyn till
sparsamheten, »som i särskild grad anbefallts» genom vissa nådiga cirkulär
och som borde föranleda undvikande av vidlyftiga annonser i flera
tidningar, gjorde Rosén gällande, att över dessa cirkulär dock stode given
lag och att det knappast torde tillkomma Konungens befallningshavande
att pröva, om lagens bestämmelser vore onödiga. Lagen föreskreve i detta
fall, att inskrivningskungörelserna skola införas i en eller flera av de mest
spridda tidningarna, och om Konungens befallningshavande av sparsam19
— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

146

hetsskäl ansåge sig böra anlita endast en tidning i orten, torde ostridigt
den mest spridda böra ifrågakomma.

Då Konungens befallningshavande erinrat därom, att Rosén redan år
1909 gjort en framställning i ämnet till Konungens befallningshavande, vilken
erinran emellertid för det dåvarande ej föranlett någon åtgärd, ville Rosén
å sin sida framhålla, hurusom hans nämnda framställning — såsom
framginge av de därtill hörande, till mig insända handlingarna — innehölle
ett enligt Roséns mening ganska beaktansvärt förslag till iakttagande
av sparsamhet med statens medel, vilket icke blivit följt, i det att kungörelserna
i Umebladet bibehållit sin gamla oerhört skrymmande form.
Ett exempel därpå erbjöde den inskrivningskungörelse för 1916, som enligt
Konungens befallningshavandes uppgift kostat 238 kronor 25 öre.
Ifrågavarande kungörelse hade varit införd i Umebladet för den 15 januari
1916, av vilket tidningsnummer ett exemplar vidfogades påminnelserna.
Enligt klagandens mening skulle denna annons, uppsatt med korpusstil
och utan den onödiga tabelluppställningen med kolumner, hava dragit en
kostnad av omkring 150 kronor eller, om den införts i de båda mest
spidda tidningarna, 300 kronor, vilket alltså skulle hava betytt en jämförelsevis
ringa ökning av kostnaden därför. I detta sammanhang ville Rosén
även fästa uppmärksamheten å länsstyrelsens vid påminnelserna jämväl
fogade kungörelse i Umebladet för den 19 januari 1916 angående inskrivning
av värnpliktiga, tillhörande sjömanshusen. Då det i vanliga fall brukade
finnas några få, kanske 5, sådana i hela länet, kunde det ju ifrågasättas, huruvida
det ej vore mera förenligt med sparsamhet att kort och gott tillkännagiva
plats och tid för denna inskrivning samt i övrigt hänvisa till kyrkorna
och den i varje kommun anslagna kungörelsen. Om i stället för denna
skrymmande annons, som kostat 130 kronor BO öre, infördes den av
klaganden föreslagna mindre kungörelsen för exempelvis 10 kronor i vardera
av de båda mest spridda tidningarna i Umeå skulle Konungens befallningshavande
för tillsammans 320 kronor (150 + 150 + 10 + 10) kunna
nå 11,952 prenumeranter (7,353 + 4,599) i stället för nu 4,599 med en
kostnad av 369 kronor 5 öre.

Konungens befallningshavande hade än vidare anfört att, därest länskungörelserna
skulle införas i flera tidningar, konsekvensen fordrade, att
så även skedde i andra län och större städer, »där tidningar av allehanda
skiftande politiska färger utgivas och tävla om inkomster». I anledning
av denna anmärkning ville klaganden erinra, hurusom redan på grund av
den äldre lagens bestämmelse en del länsstyrelser infört dylika kungörelser
i flera tidningar. I detta avseende hänvisade klaganden till de upplysningar,
som lämnats av kommissionärerna hos 10 länsstyrelser, vilka

— 1917 —

147

tillfrågats om saken och vilkas svar bifogats hans förutnämnda framställning
år 1909 till Konungens befallningshavandc. Av berörda upplysningar
inhämtades, hurusom länsstyrelsen i Göteborg införde sådana kungörelser
i samtliga inom länet då utkommande tidningar, ej mindre än
11 stycken, däribland även en socialdemokratisk, länsstyrelsen i Västernorrlands
län uti 7 tidningar, i Hallands län uti 5 tidningar, i Uppsala
län uti 4 (samtliga inom länet enligt uppgift), o. s. v. Länsstyrelsen i
Jönköping införde värnpliktskungörelser i minst 5 tidningar, däribland i eu
socialdemokratisk tidning. Rosén hade ånyo inhämtat upplysning från
länsstyrelsen i Göteborg rörande annonseringen av inskrivningskungörelser
och därifrån fått ett av Rosén vid påminnelserna fogat svar, utvisande att
kungörelserna uti ifrågavarande län numera införas i 12 tidningar.

De relaterade förhållandena hade icke varit obekanta för Konungens
befallningshavande i Västerbottens län, och därav syntes, att de konsekvenser
Konungens befallningshavande nu fruktade för andra läns vidkommande,
icke vore farliga, alldenstund man för många år sedan gått
före Västerbottens län i detta avseende. Och dock vore det väl särskilt
i Norrland behövligt, om någonstädes, att kungörelserna meddelades
allmänheten genom tidningarna, där sådant i alldeles särskild grad nödvändiggjordes
av bristen på kommunikationer, de oerhörda avstånden och
de vidsträckta kommunerna. Kungörelseuppläsandet i kyrkorna liksom
kungörelsernas anslående inom kommunerna hade för detta läns vidkommande
ytterst liten, om ens någon betydelse.

På grund av det anförda hemställde Rosén, att jag måtte vidtaga
sådana åtgärder, att kungörelser rörande inskrivning av värnpliktiga
inom Västerbottens län måtte offentliggöras i överensstämmelse med gällande
lag. I

I § IG av gällande inskrivningsförordning är stadgat, att allmän kungörelse
om inskrivningsförrättning skall införas i en eller flera av ortens
mest spridda tidningar. Med hänsyn till förordningens berörda avfattning
kunde jag vid prövning av ärendet ej finna, att Konungens befallningshavande,
rent formellt bedömt, förfarit felaktigt i anmärkta hänseendet.
Författningens formella föreskrift var onekligen iakttagen, och något
tjänstefel kunde därför ej anses vara begånget. Fn annan fråga var
emellertid, om det i allmänhet kan anses tillfredsställande och vara nog,
att en myndighet blott följer lagens bokstav utan att taga vederbörlig
hänsyn till lagens anda och mening, det ändamål lagens stadgande har.
Lagens bokstav k an nämligen följas på ett emot lagens anda och mening

- 1917 —

148

stridande sätt, på ett sätt varigenom lagens ändamål icke uppfylles eller
vederbörligen tillgodoses. På den uppställda frågan syntes mig blott det
svaret kunna givas, att ett dylikt förfarande av myndighet icke kan anses
tillfredsställande eller tillfyllest. I förevarande fall tillkom, att, enligt av
Rosén företedda bevis, andra länsstyrelser icke tillämpa sådan praxis i hithörande
avseende som den av Konungens befallningshavande i Västerbottens
län följda utan införa dylika kungörelser i ett flertal ortstidningar, i
åtskilliga län till och med i länets samtliga tidningar. Denna omständighet
kunde jag icke undgå att finna äga en viss betydelse vid bedömande
av lämpligheten av Konungens befallningshavandes förfarande.

Efter övervägande av vad i ärendet förekommit avlät jag till Konungens
befallningshavande i Västerbottens län en ämbetsskrivelse, däri jag i huvudsak
anförde följande:

I ärendet vore visat, att tidningen Västerbottens-Kuriren sedan många
år tillbaka (såvitt handlingarna utvisade ända sedan år 1904) haft större
och numera har väsentligt större spridning än tidningen Umebladet. Vid
sådant förhållande kunde jag icke finna Konungens befallningshavandes
förfarande att låta ifrågavarande kungörelser inflyta endast i den mindre
spridda av de två nämnda ortstidningarna vara lämpligt eller stå i överensstämmelse
med berörda stadgandes rätta innebörd. Ansåges kungörelserna
böra införas allenast i en tidning, borde väljas den mest spridda

tidningen, om icke alldeles särskilda skäl kunde anföras däremot. Några

dylika skäl hade emellertid, enligt min mening, icke blivit i ärendet framlagda.

Med hänsyn till de i detta fall föreliggande omständigheterna ansåge
jag dock, att kungörelserna i fråga icke borde införas i endast en utan
båda de ifrågavarande tidningarna, detta därför, att båda hade stor spridning
och på grund av sin olika politiska färg finge antagas träffa alldeles

olika läsekrets. Ändamålet med kungörelsernas intagande i ortspressen,
eller att deras innehåll i största möjliga mån skulle komma till vederbörande
värnpliktigas kännedom, vunnes följaktligen icke utan att kungörelserna
infördes i båda tidningarna. I fråga om varje lag gäller, framhöll
jag, att den bör tolkas icke enbart efter bokstaven utan städse ock med
vederbörlig hänsyn tagen till lagens anda och mening d. v. s. det ändamål,
som med lagens stadganden avses. Sett ur denna synpunkt måste
det av Konungens befallningshavande hittills följda förfaringssättet betraktas
såsom icke riktigt.

Därtill komme, att med hänsyn till de två tidningarnas olika politiska
färg bland allmänheten den föreställningen lätt kunnat — låt vara

— 1917 -

149

alldeles felaktigt — få insteg, att politiska sympatier spelat in vid valet
av tidning. Redan denna omständighet hade, för avvärjande av varje
misstanke i dylik riktning, enligt min mening bort föranleda därtill, att
icke den mindre spridda högertidningen uti ifrågavarande hänseende ensam
gynnades framför den mera spridda vänstertidningen. — Att i de fall,
där politiska synpunkter kunna spela in, statens myndigheter i tjänstesaker
böra visa samvetsgrann opartiskhet och full oväld, vore en synnerligen
viktig princip, vilken självfallet icke finge överträdas.

Do nådiga cirkulär rörande iakttagande av sparsamhet, som i Konungens
befallningsbavandes yttranden åberopats — därvid, enligt i kungl.
civildepartementet inhämtad upplysning, i främsta rummet torde hava avsetts
nådiga cirkuläret den 23 oktober 1915 angående innehållet i länskungörelserna
—, syntes mig icke lägga hinder i vägen för kungörelsernas
införande i båda tidningarna, om därvid i sparsamhetens intresse vidtoges
den av klaganden föreslagna ändring, att kungörelserna bleve tryckta med
mindre stil och med mindre spaltbredd, än nu vore fallet. Vid granskning
av de kungörelser om inskrivningsförrättningar, som funnos införda
i Umebladet för den 15 och den 19 januari 1916 och som av klaganden
här företetts, kunde jag ej undgå att finna, att desamma voro tryckta på
ett allt för skrymmande och dyrbart sätt. som medfört alldeles onödiga
utgifter för statsverket, ett förfarande som följaktligen ingalunda kunde
anses stå i överensstämmelse med de i ovan åberopade nådiga cirkulär
meddelade föreskrifterna om sparsamhets iakttagande. Bleve kungörelserna
emellertid införda i båda de ifrågavarande tidningarna med användande
av korpusstil eller annan lämplig liten stil och på enkel spaltbredd, torde,
såvitt klagandens härutinnan gjorda beräkningar vore riktiga, därav uppkomma
ringa (om ens någon) kostnad utöver den, som med det nu använda
förfaringssättet åsamkades statsverket.

Det ovan anförda borde enligt min mening i motsvarande mån i tilllämpliga
fall gälla införandet i ortspressen av allmänna kungörelser av
jämväl annat slag än det nu ifrågakomna samt avse tillika kungörelsers
införande uti de i Skellefteå utkommande ortstidningarna (de två mest
spridda bland dem).

Med åberopande av vad sålunda anförts anmodade jag Konungens
befallningshavande att meddela mig, huruvida sådan praxis, som ovan av
mig angivits — vilken jag för övrigt, såvitt utredningen i ärendet gåve
vid handen, fann stå i full överensstämmelse med det hos andra länsstyrelser
i förevarande hänseende tillämpade förfaringssättet —, komme att
av Konungens befallningshavande följas i framdeles förekommande fall.

— 1917 —

150

I anledning av vad jag sålunda anfört förklarade sedermera Konungens
befallningshavande uti en till mig avlåten svarsskrivelse, att Konungens
befallningshavande anslöte sig till de av mig i förevarande avseende
angivna synpunkterna och för framtiden ämnade tillämpa ett i överensstämmelse
därmed ändrat förfaringssätt beträffande offentliggörandet i
ortspressen av allmänna kungörelser.

Vid Konungens befallningshavandes skrivelse var fogat utdrag av ett
den 25 oktober 1916 inför Konungens befallningshavande hållet protokoll,
utvisande att Konungens befallningshavande, med avseende å kungörandet
av meddelanden i ortspressen, då beslutat att tillsvidare tillämpa vissa
angivna regler. Då dessa synas mig fylla alla anspråk på fullständighet
samt vara av lämpligt och riktigt innehåll, har jag ansett Konungens befallningshavandes
berörda beslut såsom efterföljans värt exempel böra i dess
helhet här intasjas:

»Do) I de fall, då kungörande i ortstidning icke vore föreskrivet,
skulle sådant kungörande allenast äga rum, då meddelandets vikt det
krävde, varvid meddelandet i allmänhet skulle kungöras i den mest spridda
tidningen eller, i särskilt betydelsefulla fall, de två mest spridda;

2:o) kungörelser angående inskrivningsförrättningar och andra värnpliktsmeddelanden
samt angående upphandlingar, infordrande eljest av
anbud, auktioner och dylikt samt angående husdjurssjukdomar skulle införas
uti de i Umeå utkommande tidningarna Vasterbottens-Kuriren och
Umebladet samt, i förekommande fall, uti de i Skellefteå utkommande
tidningarna Norra Västerbotten och Skelleftebladet;

3:o) kungörelser om anmälningar till handels- och föreningsregistren
och om släktnamn skulle såsom hittills införas i Umebladet;

4:o) kungörelser på grund av ordningsstadgan, byggnadsstadgan och
brandstadgan för rikets städer och hälsovårdsstadgan för riket skulle, vad
städerna beträffar, införas i de tidningar, däri stadsfullmäktige intaga sina
meddelanden, d. v. s. för närvarande, utom de under 2:o) omförmälda,
jämväl Skellefteå Nya Tidning och, vad landsbygden beträffar, i tidningen
Västerbottens-Kuriren eller, i förekommande fall, Norra Västerbotten
;

5:o) andra meddelanden, som enligt författning eller andra bestämmelser
skola införas i ortstidning, skulle kungöras i den ortstidning,
som hade den största spridningen eller, i viktigare fall och där hinder
ej förelåg för kungörande i flera tidningar, i de två mest spridda;

6:o) kungörelser, som böra införas i ortstidning inom annat län,
skulle införas i denna orts mest spridda tidning eller, om meddelandets
speciella art annat föranledde, i den (eller de) tidningar, varigenom med —

1917 —

151

delandet kunde erhålla största möjliga spridning bland den allmänhet, för
vilken meddelandet vore av särskild betydelse; samt

7:o) vid intagande av kungörelser i ortstidning borde iakttagas, att
sådana stilar och anordningar begagnades, att kostnaderna i görligaste
man begränsades; varom vederbörande avdelningschef hade att giva närmare
föreskrifter.»

Vad ovan av mig anförts gäller jämväl om införande i tidningarna
av allmänna kungörelser, utfärdade av andra myndigheter än länsstyrelser,
i den mån det anförda med hänsyn till gällande bestämmelser äger tilllämplighet
å sådana kungörelser.

6. Bör ordförande i rådhusrätt få utöva godmans- och sysslomansuppdrag
i konkurs, anhängig vid samma domstol?

Av handlingarna i ett genom klagomål här anhängiggjort ärende inhämtade
jag, att borgmästaren i Skara Aug. Nilsson innehade uppdrag såsom
syssloman uti en vid rådhusrätten i nämnda stad anhängig konkurs.

Med anledning av vad jag sålunda inhämtat infordrade jag yttrande
från borgmästaren Nilsson, som i avgiven förklaring anförde, bland annat,
följande.

Redan år 1907 hade Nilsson utsetts till godrnan och syssloman uti
ifrågavarande konkurs. Vid nämnda tidpunkt innehade han emellertid icke
borgmästarbefattningen i staden, vilken befattning han erhållit först år
1912, men hade däremot såsom rådman varit ordinarie ledamot av rådhusrätten.
Detta förhållande hade han dock icke ansett utgöra något hinder
för sig att mottaga nämnda uppdrag.

Då Nilsson år 1889 sökte en rådmanstjänst i Skara, hade det utlovats
honom, att han skulle såsom en välbehövlig biinkomst få uppdraget att
vara rättens ombudsman i konkurser, anhängiga vid rådhusrätten i staden.
Rådmanslönen var nämligen mycket liten. Detta uppdrag både han innehaft,
till dess det år 1897 stadgats förbud för ledamot av stadsdomstol att
vara rättens ombudsman vid den domstol, han tillhörde. Men som det
då icke var eller sedermera blivit i lag förbjudet för ledamot av rådhusrätt
att mottaga godmans- och sysslomansuppdrag i konkurser, anhängiga
vid samma rådhusrätt, hade han från och med år 1898 mottagit dylika
uppdrag jämväl i åtskilliga andra vid rådhusrätten anhängiga konkurser,
och någon olägenhet därav hade honom veterligen icke försports. I rådhusrättens
handläggning av de konkurser, i vilka Nilsson varit godman

- 1917 —

152

eller syssloman, hade lian givetvis icke deltagit, utan hade i sådana fall
extra rådman tillkallats i hans ställe.

Det torde, enligt vad Nilsson hört uppgivas, i många andra städer
vara vanligt, att rådmän voro godemän och syssloman i konkurser, anhängiga
vid de rådhusrätter, av vilka de äro ordinarie ledamöter.

Såsom borgmästare hade Nilsson emellertid icke mottagit något uppdrag
av ifrågavarande slag.

I en därefter till borgmästaren Nilsson avlåten ämbetsskrivelse förklarade
jag mig, på grund av vad sålunda av honom blivit upplyst, finna
anledning till uttalande från min sida icke föreligga i vidare mån än att,
enär det trots frånvaron av förbud i lag för ordförande i underrätt att
vara godman och syssloman i konkurs, anhängig vid samma rätt, måste
anses synnerligen olämpligt och därför icke heller riktigt, att rättens ordförande
utövar dylikt uppdrag, Nilsson efter sin utnämning till borgmästare
lämpligen bort avsäga sig sysslomanskapet uti ifrågakomna konkurs.

Då emellertid någon särskild olägenhet i föreliggande fall ej påvisats
hava följt därav, att Nilsson bibehållit uppdraget efter nämnda tidpunkt,
fann jag skäligt avskriva ärendet.

Vid bedömande av här föreliggande fråga synas mig vissa stadganden
i konkurslagen, särskilt 41, 42, 64 och 67 §§, kunna åberopas till stöd
för den meningen, att ordförande i underrätt ej bör utöva sådant uppdrag,
som ovan sägs.

I 41 § är stadgat, att rättens ombudsman, som utses av rätten eller
domaren, åligger att hava tillsyn över godemännens och sysslomännens
förvaltning samt att hos rätten eller domaren anmäla de frågor, som i
konkurssaken påkalla rättens prövning.

Enligt 42 § ankommer det på rätten eller domaren att, när så skäligt
prövas, entlediga ombudsman och förordna annan i hans ställe.

Jämlikt 64 § ankommer det på rättens ombudsman att hos rätten göra
anmälan, om godemän eller syssloman visa motvilja eller försummelse
vid fullgörande av sitt uppdrag m. m., och äger rätten i sådant fall att
tillhålla godemännen eller sysslomännen att fullgöra sina åligganden eller
genast skilja dem från förvaltningen.

Enligt 67 § skall tvist om arvode till godemän eller syssloman avgöras
av rätten.

Av nu återgivna bestämmelser framgår således, att rådhusrätten,
resp. domhavanden utser rättens ombudsman samt har att kontrollera
det behöriga fullgörandet av ifrågavarande uppdrag och i förekommande

— 1917 —

153

fall att entlediga ombudsmannen. Å andra sidan åligger rättens ombudsman
att kontrollera och övervaka, huru godemännen och sysslomannen
fullgöra sitt uppdrag, samt i händelse av försummelse därom göra anmälan
hos rätten. Att det vid nu angivna förhållanden måste anses olämpligt,
att en borgmästare eller domhavande fungerar såsom godman eller syssloman,
synes mig ligga i öppen dag. Den av rätten själv utsedde ombudsmannen
skulle då komma att utöva kontroll och tillsyn över, huru rättens
ordförande, som ofta nog torde vara hans överordnade, fullgör sina åligganden
såsom godman eller syssloman. Därtill kommer, att rätten kan
komma att besluta om godmans- eller sysslomansarvode åt sin ordförande,
ett förhållande som också måste betraktas såsom olämpligt. Lagstiftaren
torde aldrig hava tänkt sig en dylik anordning, att rättens ordförande skulle
fungera såsom godman eller syssloman i konkurs, anhängig vid samma rätt;
stadgandena i 69 § tyda bland annat därpå.

Ehuru det således icke är i lagen uttryckligen förbjudet, anser jag
det ändock på nu anförda grunder vara ett missförhållande och icke böra
ifrågakomma, att ordförande i underrätt utövar godmans- eller sysslomanskap
i sådan konkurs, som ovan sägs. Detsamma torde nog i viss mån
kunna sägas om annan ordinarie ledamot av rådhusrätt, men då dessa i
mindre städer ofta av sin rådmansbefattning hava mycket ringa inkomst och
det dessutom ofta vid befattningens tillsättande direkt utlovats, att vederbörande
skall erhålla dylika extra uppdrag jämte därmed förenad inkomst,
finner jag någon åtgärd mot den i detta hänseende på åtskilliga håll rådande
praxis skäligen ej böra ifrågakomma.

7. Är stadgandet i 4 kap. 8 § allmänna strafflagen tillämpligt
jämväl med avseende å skärpning av disciplinstraff, ådömt
enligt strafflagen för krigsmakten? I

I 2 kap. 6 § allmänna strafflagen stadgas, att straffarbete på viss tid,
ej över 2 år, kan ådörnas med skärpning genom hårt nattläger vissa dagar
av strafftiden, antingen enbart eller i förening med mörkt enrum, och att
fängelse, som omedelbart för brott ålägges, ock kan ådömas med skärpning
genom hårt nattläger vissa dagar.

I 4 kap. 8 § samma lag är stadgat: Är av straff, som med varandra
förenas, någotdera förbundet med skärpning, varde den tillämpad. Där 20

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

154

jämte meddelas i sistnämnda § bestämmelser, huru förfaras skall, när flera
skärpningar föreligga.

Enligt 18 och 19 §§ i 1881 års strafflag för krigsmakten kunde, beträffande
manskapet, vaktarrest och sträng arrest skärpas genom mistning
av sängkläder.

Enligt 25 § i 1914 års strafflag för krigsmakten skall skärpt arrest
alltid verkställas med hårt nattläger; detta utgör alltså i fråga om dylik
arrest icke någon skärpning av straffet utan ingår städse däri. Enligt 26
§ i sistnämnda lag verkställes stäng arrest i mörkt enrum samt i de fall,
då förordnande därom meddelats i sammanhang med straffets åläggande,
tillika med hårt nattläger.

Med skrivelse den 22 juli 1916 överlämnade militieombudsmannen
till den åtgärd, som justitieombudsmannen kunde finna höra därav föranledas,
en av Konungens befallningshavande i Värmlands län den 1 december
1914 given resolution, varav inhämtades, hurusom Konungens befallningshavande
vid sammanläggning av särskilda straff, som blivit värnpliktige
Birger Fridolf Eriksson från Karlstad ådömda — nämligen bland annat
dels Eriksson den 28 september 1914 av Värmlands regementes krigsrätt
ådömt fängelsestraff i tre månader samt disciplinstraff, bestående i sträng
arrest i åtta dagar, dels ock viss återstod av ett den 16 september 1914 av
krigshovrätten genom sammanläggning bestämt disciplinstraff, vilken återstod
av Konungens befallningshavande beräknats till sex dagars sträng arrest,
därav fyra skärpta genom mistning av sängkläder — förordnat, att Eriksson
hade att i en bot undergå fängelse i tre månader tjugufyra dagar, därav
fyra skärpta genom mistning av sängkläder (hårt nattläger).

Med anledning av innehållet i berörda resolution avlät tjänstförrättande
justitieombudsmannen Colleen till Konungens befallningshavande en ämbetsskrivelse,
däri justitieombudsmannen framhöll, att enär 4 kap. 8 §
allmänna strafflagen icke kunde antagas avse annan straffskärpning, än
som omförmäldes i samma lag, och intet uttryckligt stadgande givits därom,
att med sådan skärpning skulle likställas skärpning förbunden med disciplinstraff
enligt 1881 års strafflag för krigsmakten, hade vid ifrågavarande
straffsammanläggning den ådömda skärpningen enligt justitieombudsmannens
mening bort helt och hållet bortfalla. Justitieombudsmannen anmodade
fördenskull Konungens befallningshavande att meddela, huruvida
Konungens befallningshavande delade justitieombudsmannens sålunda tillkännagivna
uppfattning i ämnet, så att densamma kunde förväntas komma
att lända till efterrättelse i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet.

— 1917 —

155

Uti avlåten svarsskrivelse förklarade Konungens befallningskavande,
som vid behandlingen av förenämnda ärende ansett tveksamt, huruvida den
ådömda skärpningen, vid brist på uttryckligt stadgande därom, kunde vid
sammanläggningen bortfalla och därför låtit densamma kvarstå, att Konungens
befallningshavande i framdeles förekommande fall kornme att, med
stöd av justitieombudsmannens i ämnet uttalade mening, följa en därined
överensstämmande praxis.

Vid slutlig prövning av ärendet fann jag, enär Konungens befallningshavande
sålunda utlovat rättelse för framtiden i anmärkta hänseendet, skäligt
avskriva ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

Vid berörda prövning ansåg jag hänsjm höra tagas därtill, att något
uttryckligt lagstadgande i ämnet ej finnes och att Konungens befallningshavandes
förfarande i ett dylikt tveksamt fall vore fullt ursäktligt.

Vad i det föreliggande fallet sagts om skärpning av disciplinstraff
enligt 1881 års strafflag för krigsmakten torde i lika män gälla sådan
skärpning med hårt nattläger, varom jämlikt den nya strafflagen för
krigsmakten förordnande kan meddelas i sammanhang med åläggande
av sträng arrest.

8. Parts rätt att återbekomma under rättegången till domstol

ingiven handling. 1

1 en till mig insänd klagoskrift anförde godsägaren F. G. Hansson i
Hasslekärr följande.

I ett vid Vartofta och Frökinds häradsrätt anhängigt mål angående
klander av av- och tillträdessyn hade Hansson, som i målet var kärandepart,
vid rättegångstillfället den 31 augusti 1915 till häradsrätten, vars
ordförande då var häradshövdingen Axel Johanson, ingivit ett instrument
i original angående den i målet klandrade synen. Denna handling hade
i vissa delar blivit införd i rättens dombok för nämnda dag.

Sedan målet flera gånger förevarit vid häradsrätten, hade däruti den
30 maj 1916 meddelats dom, mot vilken Hansson erlagt vad. Vid besök,
som han efter vadetidens utgång gjort å domarkansliet, hade han anhållit
att återfå sitt omförmälta syneinstrument. Men detta hade då befunnits
vara inbundet i hösttingets dombok, och häradshövdingen Johanson hade
vägrat att återlämna det, under förklarande att han varken vore skyldig
lämna ut originalet eller ens bestå Hansson en avskrift därav.

— 1917

156

Originalhandlingen vore emellertid — enligt Hanssons mening —
dennes tillhörighet, från vilken han ingalunda avstått därigenom att han
anförtrott densamma åt häradsrätten. Handlingen vore i flera avseenden
för Hansson behövlig, bland annat för att kunna, där så kunde finnas
önskvärt, åberopas under målets handläggning i högre rätt. Häradshödingen
Johansons vägran vore, såvitt Hansson förstode, fullständigt oberättigad,
och Hansson nödgades därför anhålla om justitieombudsmannens bistånd
för att snarast möjligt komma till sin rätt.

Något fall, fullt jämförligt med detta, kände Hansson icke till. Men
justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1902 års riksdag (sid. 98—100)
utvisade, att en borgmästare blivit dömd till böter, emedan han vägrat att
avgiftsfritt tillhandahålla part avskrift av räkningar, vilka av parten ingivits
till rätten och vilka blivit i domboken inhäftade. Den originalhandling,
varom nu vore fråga, vore enligt Hanssons förmenande av ojämförligt
mycket större betydelse än några handelsräkningar.

Hansson hemställde, att jag mot häradshövdingen Johanson ville
vidtaga de åtgärder, vartill ifrågavarande anmälan ansåges böra föranleda.

Uti infordrat yttrande anförde häradshövdingen Johanson huvudsakligen
följande.

Klaganden hade den 10 juni 1916 infunnit sig å domarkansliet,
där även Johanson befunnit sig, och begärt att utfå ett svneprotokoll,
som av honom ingivits uti omförmälda, vid nästföregående allmänna sammanträde
avdömda mål.

Tjänstförrättande domhavanden — själv hade Johanson varit och
vore allt fortfarande tjänstledig för jordregisterarbete — hade därtill svarat,
att det icke läte sig göra att då utlämna handlingen, enär den vore inbunden
i domboken. På grund av sin ledighet hade Johanson visserligen
icke haft med saken att skaffa, men såsom ordinarie domare och då
han personligen väl kände klaganden, med vilken han sedan mer än 3 år
haft en del att gorå, hade även Johanson tagit till orda och jämväl för
sin del framhållit, att domboken ju icke borde spolieras för handlingens
uttagande. Under det korta samtalet dem emellan hade Johanson bland
annat anmärkt, att handlingen blivit av klaganden ingiven såsom bevismedel
i målet, att han gärna kunde hava gjort denna framställning genast
vid handlingens ingivande till domstolen eller åtminstone, innan domboken
blivit inbunden, vilket skett först någon månad tidigare, och slutligen
att Johanson för sin del icke kunde inse, att klaganden hade något behov
av handlingen, då densamma funnes intagen uti rättens honom meddelade
protokollsutdrag.

1917 —

157

Härtill hade emellertid klaganden kort och gott svarat: »Jag trodde,
att man hade rätt att återfå de papper, som inlämnades till rätten», varefter
han avlägsnat sig och saken icke vidare avhandlats. Icke med ett
ord hade han antytt, att han hade behov av handlingen, och någon framställning
om erhållande av en avskrift hade icke gjorts av honom. Klagandens
påstående därom vore därför helt enkelt sanningslöst. Hade han
vid tillfället förklarat, att han behövde handlingen för det ändamål, som
han nu funnit för gott att uppgiva i klagoskriften, eller att han under
föreliggande förhållande varit lika betjänt med eu avskrift, hade otvivelaktigt
saken genast ordnats till ömsesidig belåtenhet. I stället hade
Johanson av klagandens hela uppträdande och yttranden erhållit den bestämda
uppfattning, att hans begäran att återfå handlingen endast varit
ett uttryck av dåligt lynne över att hava tappat det mål, i vilket handlingen
ingivits, och endast haft till syfte att trakassera. Det vore ju
möjligt att Johanson i detta fall gjorde klaganden orätt, men Johanson
ansåge sig stärkt i denna sin uppfattning dels av den omständigheten,
att, efter vad Johanson först efter mottagandet av klagoskriften fått höra,
klaganden några dagar före sitt nämnda besök gjort enahanda framställning
och efter erhållen upplysning, att handlingen vore inbunden, ur
protokollet gjort för honom erforderliga anteckningar, dels därav att, om
ett verkligt behov för uppgivna ändamålet förelegat, det nu av honom
anlitade sättet att vinna detta måste anses något egendomligt.

Då Johanson alltså i egenskap av ordinarie domare stode utom saken,
hade han kunnat inskränka sig till en hemställan, att klagoskriften vad
honom beträffade lämnades utan avseende. Men då han varit ordförande
i rätten vid det tillfälle, då handlingen företetts, och sålunda ytterst bure
ansvaret för densammas inhäftande i domboken, hade han ansett sig höra
med några ord beröra sakfrågan.

Johanson ville då förutskicka den anmärkningen, att han icke haft sis?
bekant, att sakfrågan tidigare varit föremål för bedömande. I klagoskriften
uppgåves väl, att ett liknande fåll omnämnts i justitieombudsmannens
berättelse för år 1902. Detta hade emellertid antingen undgått hans uppmärksamhet
eller också fallit ur minnet.

Som bekant hade emellertid vid landets underdomstolar utbildats en
stadgad praxis därutinnan, att av part ingivna handlingar i stor utsträckning
biläggas domboken. Själv hade Johanson i det hänseendet förfarit
så, att då en ingiven handling vore bärare av en rättighet, som av ägaren
kan utkrävas, bliva föremål för exekution i eu eller annan form, såsom
skuldebrev, testamenten och dylikt, Johanson antingen inskrivit handlingen
i domboken eller gjort en bilaga av densamma, medan han i annat fall och

— 1917 —

158

då handlingen endast och allenast utgjorde ett bevismedel i rättegången,
plägat bilägga handlingen till domboken. Någon olägenhet av denna
praxis hade han aldrig förnummit och under de 26 år, han på eget ansvar
förvaltat domarämbete, hade, såvitt han kunde påminna sig, icke inträffat
något fall, då han behövt spoliera domboken för uttagande av en
inhäftad handling.

Att, såsom klaganden framhölle, part hade äganderätt till av honom
ingivna handlingar, kunde ej falla Johanson in att bestrida. Men däremot
kunde ur principiell synpunkt och på goda skäl ifrågasättas, huruvida icke
med vår rättegångsordning borde kunna åläggas part att, om han begär
en handlings ordagranna intagande i protokollet eller detta eljest är erforderligt,
men han fortfarande vill förfoga över densamma, ingiva handlingen
i såväl huvudskrift som avskrift. Detta bleve visserligen en tunga
för honom, men i de flesta fall av försvinnande liten betydelse i förhållande
till processkostnaderna i övrigt. Och varför skulle icke, då frågan
gäller en handling, som har uteslutande betydelse som bevismedel, part
hava skyldighet, att underkasta sig denna kostnad liksom all annan kostnad
för bevisning i målet. 1 annat fall bleve det i själva verket staten,
som finge bekosta denna del av hans bevisning, vilket icke heller kunde
vara principiellt riktigt, i all synnerhet som parts kostnad till staten för
processen redan nu vore orimligt liten.

Ur praktisk synpunkt spelade denna fråga en stor roll, då det ofta
hänt och hände, att på ett enda sammanträde ingåves handlingar, vilkas
inskrivande i domboken eller avskrivande såsom bilagor toge en persons
arbetskraft i anspråk för ett par dagar — det nu ifrågavarande syneprotokollet
hade visserligen endast omfattat tre tätt maskinskrivna ark, men
även det vore icke en obetydlighet. Då domstolens tid och arbetskraft för
varje år toges allt mera i anspråk samt svårigheterna att erhålla lämpliga
arbetskrafter mot rimlig kostnad i samma mån ökades, torde även vara
skål tillse, att dess tid icke inkräktades av fullkomligt onödigt och domstolen
ovidkommande arbete.

Det oriktiga häri hade landets advokater och även icke juridiskt
bildade sakförare insett, och den praxis hade efter hand alltmera utbildats,
att dessa, då de önska återfå av dem till rätten ingivna handlingar, förete
desamma i såväl huvudskrift som avskrift.

Till slut ansåge sig Johanson även böra framkasta det spörsmålet,
huru länge domstolen rätteligen borde få disponera över en dit ingiven
handling. Borde densamma omedelbart återställas i samband med expeditionen
för handläggningen eller först sedan domstolen skilt målet ifrån
sig? Mången gång vore det nämligen av vikt för domstolen att hava

— 191T —

159

originalhandlingen tillgänglig vid målets avgörande och jämväl därefter,
intill dess rättens utslag vunnit laga kraft.

För att förekomma ett upprepande av det nu inträffade funne Johanson
önskvärt, att justitieombudsmannen meddelade honom sin uppfattning i
saken. Ansåge justitieombudsmannen klaganden berättigad att återfå den
ingivna handlingen och icke skyldig att åtnöjas med en avskrift, skulle
Johanson, vare sig han själv eller vikarie förestode domsagan, tillse att
klaganden erhölle den. Dessförinnan och i sakens dåvarande läge ansåge
•Johanson för sin del, att domboken icke borde spolieras, vilket i varje fall
icke kunde förtänkas honom. Att klaganden skulle åtnöjas med en avskrift,
av densamma kunde Johanson näppeligen ifrågasätta.

Uti avgivna påminnelser förklarade sig klaganden icke kunna dela
häradshövdingen Johansons mening, att han, såsom tjänstledig vid det tillfälle,
då klaganden förgäves anhållit om handlingens återfående, »visserligen
icke hade med saken att skaffa». Handlingen hade blivit inlämnad
till honom såsom rättens ordförande, och det finge väl antagas, att han
såsom ordinarie domhavande låtit föranstalta om handlingens inbindande
i domboken. Det hade också varit Johanson, som givit klaganden det,
såsom av hans egen skrift torde framgå, ganska »korta» beskedet, att
handlingen omöjligen kunde återlämnas. Någon villighet att skaffa klaganden
någon avskrift — om sådan villighet till äventyrs hos Johanson
förefunnits — hade han åtminstone icke visat.

När Johanson syntes vilja klandra den utväg, klaganden valt för att
söka komma till sin rätt, nödgades klaganden påminna om, att det av
honom omtalade besöket varit hans andra fruktlösa försök att på domarkansliet
erhålla sin handling. Och klaganden tilläde, att han ännu vid
påminnelsernas avgivande ej återfått handlingen — icke ens en avskrift
därav.

Om, såsom häradshövdingen påstode, det utbildat sig en »stadgad
praxis» att inbinda parternas enskilda handlingar i domboken, så syntes
det vara synnerligen önskvärt, att en sådan praxis snarast ändrades. För
lång tid sedan — några tiotal år tillbaka i tiden — torde det väl hava
förekommit, att enstaka domare alltid begärde att av parten mottaga avskrift
av varje handling, som denne önskade få tillbaka. Men detta vore,
på goda skäl, för länge sedan bortlagt. Det hände ej numera, såsom
fordom uppgåves hava skett, att exempelvis inteckningsansökningar avslagits,
därför att dublettexemplar saknats. Men om, såsom häradshövdingen
Johanson tycktes mena, parterna skulle anses ha skyldighet att förse protokollsföraren
med avskrifter av originalhandlingar, som ingåves såsom

— 1917 —

160

bevismedel, sä vore det svårt att se, varför enahanda besvär ej borde
kunna utkrävas även i fråga om andra originaldokument. Johansons anmärkning,
att parternas processkostnader till staten vore orimligt små,
syntes icke utgöra ett hållbart skäl för hans ståndpunkt.

Den svårighet, som Johanson syntes hava att sätta sig in i den rättssökande
partens behov, framträdde jämväl i det spörsmål, han ansåge sig
böra framkasta därom, huru länge domstolen bör få disponera över en dit
ingiven handling. Även om det för domstolen mången gång kunde »vara
av vikt att hava originalhandlingen tillgänglig vid målets avgörande»,
kunde detta intresse ju lätteligen tillgodoses därigenom, att domstolen i
sådana fall begärde att få in handlingen, så ofta som den behövdes. Det
finge ej glömmas, att det dock vore partens sak det gällde, att det vore
han, som hade att på egen risk föra sin rättegång, och att hans behov
av obehindrad tillgång till sin egen handling måste hava företräde
framför domarens bekvämlighet. I all synnerhet orimligt bleve det framkastade
anspråket på, att domaren skulle äga kvarhålla partens originalhandling
»jämväl efter målets avgörande, intill dess rättens utslag vunnit
laga kraft».

Just i det nu föreliggande fallet hoppades klaganden kunna använda
sin handling, som endast delvis blivit införd i rättens protokoll, vid sitt
lovliga och lagliga bemödande att söka hindra rättens av klaganden
överklagade utslag från att vinna laga kraft.

Klaganden vidhölle sin anhållan om justitieombudsmannens hjälp
för utbekommande av sin rätt och uttalade den förmodan, att sådant
skulle kunna ske utan en så ledsam påföljd som den av Johanson gång
på gång i utsikt ställda, »dombokens spolierande». Den åtgärd, som behövdes,
vore ju allenast en åtgärd av en kunnig bokbindare för originalhandlingens
uttagande och insättande av en avskrift. Faran läge snarare
däri, att klagandens originalhandling möjligtvis kunde hava blivit svårt
»spolierad», för så vitt den blivit sönderskuren, eller för så vitt protokollsföraren
måhända tillåtit sig att däruti bortstryka de delar, som han icke
låtit inflyta i protokollet.

Slutligen anhöll klaganden att genom justitieombudsmannens försorg
komma i åtnjutande av gottgörelse för de kostnader, som i detta ärende
åsamkats honom. Dessa uppginge, bortsett från en fruktlös resa till domarkansliet,
till 50 kronor i arvode till juridiskt biträde för skrivning i saken,
ävensom lösen. 4 kronor 50 öre, för avskrift av häradshövdingen Johansons
yttrande.

— 1917 —

161

I anledning av innehållet i häradshövdingen Johansons i ärendet avgivna
förklaring framhöll tjänstförrättande justitieombudsmannen Colleen
uti en den 28 juli IDIG till Johanson avlåten skrivelse, (luta att justitieombudsmannens
uppfattning i frågan om parts rätt att återbekomma under
rättegång till underdomstol ingiven handling framginge av justitieombudsmannens
i förevarande ärende omförmälda ämbetsberättelse till 1902 års
riksdag, sid. 98 o. f. (jfr även 1916 års ämbetsberättelse, sid. 134), dels
och, beträffande frågan när sådan handling bör till part återlämnas, att
svar härå lämnades i 17 § i 1883 års förordning angående expeditionslösen.

Genom samma skrivelse lämnade justitieombudsmannen häradshövdingen
Johanson tillfälle att avgiva yttrande angående klagandens i påminnelserna
framställda ersättningsanspråk.

I anledning därav inkom från häradshövdingen Johanson förnyat yttrande
i ärendet, däri han huvudsakligen åberopade innehållet i sin förut
avgivna förklaring, vilken i sakfrågan vore och förbleve absolut riktig,
samt det förhållandet, att han på grund av sin tjänstledighet saknat skyldighet
att taga någon som helst befattning med domsagans angelägenheter.

O DO O DÖD

Då Johanson allt fortfarande vore tjänstledig, nödgades han hänvisa klaganden
till tjänstförrättande domhavanden, som helt säkert komme att
ordna saken. Slutligen meddelade Johanson, att han icke kände sig i
något avseende skyldig att lämna klaganden någon som helst ersättning
för de utgifter, han haft å saken och vilka enligt Johansons mening varit
fullkomligt onödiga.

O O

Uti en därefter av tjänstförrättande justitieombudsmannen den 10
augusti 1916 till häradshövdingen Johanson avlåten ämbetsskrivelse sammanfattades
vad i ärendet utretts sålunda:

Sedan klaganden uti ett av honom vid Yartofta och Frökinds häradsrätt
anhängiggjort mål angående klander av av- och tiilträdessyn å rättens
sammanträde den 31 augusti 1915, därvid häradshöfdingen Johanson tjänstgjorde
såsom rättens ordförande, ingivit instrumentet över synen, blev, oaktat
klaganden ej vid instrumentets ingivande eller sedermera förklarat sig avstå
från sin rätt till handlingen, densamma icke till honom återlämnad jämte
expeditionen i målet för nämnda sammanträde och ej heller därefter. Vid
två särskilda tillfällen gjorde klaganden, efter det målet den 30 maj 1916
av rätten avdömts, å domarkansliet framställning om handlingens återbekommande.
Av den domhavande, som i anledning av Johanson för jordregisterarbete
beviljad tjänstledighet förvaltade domarämbetet i övrigt, erhöll
klaganden därvid det beskedet, att handlingen ej kunde återlämnas,
enär den blivit inbunden i domboken. Vid det senare tillfället, därvid
21 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

162

Johanson själv var närvarande, bekräftade denne tjänstförrättande domhavandens
uppfattning och lät klaganden förstå att han, då handlingen
åberopats såsom bevismedel i målet, bort redan vid handlingens ingivande,
eller åtminstone innan domboken hunnit inbindas, begära handlingens
återfående samt att Johanson ej kunde inse, att klaganden hade något behov
av handlingen.

Därefter anförde justitieombudsmannen vidare:

Ifrågavarande handling, vartill, enligt vad Johanson själv medgivit,
klaganden hade äganderätt, vore ej ställd till rätten eller eljest tillkommen
i och för rättegången. Lika litet i fråga om en sådan handling som
om annat föremål funnes något laga stöd för den uppfattningen, att ägarens
rätt därtill skulle gå förlorad därigenom, att föremålet åberopades
såsom bevismedel vid domstol, och ej heller funnes beträffande underdomstol
något lagstadgande därom, att den, som ingivit sådan handling till
rätten, skulle fullgöra något prestandum för att återfå densamma. För
vilket ändamål parten önskade återbekomma handlingen vore en domaren
fullständigt ovidkommande sak. Det vore således uppenbart, att klaganden
varit berättigad att, änskönt han vid ingivandet till rätten icke uttryckt
någon önskan därom, återbekomma handlingen. Enligt 17 § i kungl.
förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen skulle handling,
som part är berättigad att återfå, utlämnas i samma ordning som
expeditionen för det sammanträde, då handlingen ingavs.

Därigenom att Johanson underlåtit iakttaga berörda föreskrift hade
han förorsakat, att hinder mött för klaganden att återfå handlingen, och
Johansons fel hade i hög grad förstorats därigenom, att han, oaktat berörda
förhållande blivit honom bekant, ej gjort något för att gottgöra försummelsen.
Johansons invändning, att han på grund av tjänstledighet
från de vanliga domargöromålen nu skulle stå utom saken, förtjänade intet
avseende, dels därför att tjänstförrrättande domhavanden stode inför det
fullbordade faktum, att handlingen blivit införlivad med domstolens arkiv,
och dels emedan klaganden hade berättigat anspråk att, därest hinder
mötte för handlingens återfående i original, utan någon kostnad för sig
erhålla avskrift av densamma. Enligt justitieombudsmannens mening vore
Johanson således skyldig ej mindre att utan kostnad för klaganden tillhandahålla
honom handlingen i bestyrkt avskrift, därest han, såsom av
skriftväxlingen härstädes syntes framgå, ej vidhölle sitt yrkande om utbekommande
av handlingen i huvudskrift, än även att ersätta klaganden
hans kostnader för klagomålen härstädes.

På samma gång justitieombudsmannen delgåve Johanson sin uppfattning
i saken, anmodade han honom att snarast möjligt meddela justitie —

1917 —

163

ombudsmannen, huruvida denna uppfattning delades av Johanson, samt
att i sådant fall styrka, att klaganden bekommit berörda afskrift och ersättning.

Sedan häradshövdingen Johanson i anledning av nämnda skrivelse till
mig inkommit med bevis, att han dels tillställt klaganden den ifrågavarande
handlingen, dels ock ersatt honom hans kostnader å ärendet härstädes
med det av klaganden i sådant hänseende begärda belopp, fann jag
skäligt låta bero vid sålunda vunnen rättelse och avskrev ärendet.

9 Olämpligt förfarande av polismyndighet vid undersökning

rörande brott.

Uti en genom advokaten Axel Gård till mig ingiven klagoskrift anförde
förre byggnadssnickaren, numera gårdskarlen J. G. Pettersson i
Uppsala följande.

Den 8 januari 1916 vid 12-tiden på dagen hade två poliskonstaplar
infunnit sig i hans bostad i huset n:r 19 vid Sysslomansgatan i Uppsala
och begärt att få komma in i hans matkällare och vedbod. På klagandens
fråga, av vad anledning denna begäran framställdes, hade han erhållit
det svar, att detta finge han veta på polisvaktkontoret. Sedan han
förevisat källare och vedbod, hade han fått tillsägelse att medfölja till polisvaktkontoret,
vilket han ock utan gensaga gjort. Efter att hava väntat därstädes
någon kort stund hade han införts till poliskomraissarien, stadsfiskalen
Elof Andéhn, som omedelbart vid hans inträde i rummet yttrat:
>Pettersson har tagit ved». Då klaganden förklarat, att han därom ingenting
visste, hade poliskommissarien ånyo yttrat, att klaganden stulit ved
ur länsjägmästaren Lttbecks vedbod. Innan klaganden hunnit genmäla
något därå, hade Andéhn tillsagt honom att bekänna, enär Andéhn i annat
fall skulle häkta klaganden. Någon stund därefter hade klaganden berövats
en del av sina kläder, varefter han införts i en cell, där han fått
sitta ungefär en timma. Sedan han utsläppts, började ånyo ungefär
enahanda förhör som förut, vilket slutat därmed, att Andéhn tillfrågat
klaganden, varifrån han erhållit den ved, han hade i sin vedbod. Sedan
klaganden upplyst om, att han köpt den vid arbetshemmet och i sådant
avseende företett kvitterade räkningar samt några ytterligare repliker växlats,
hade han fått avlägsna sig. Under förhöret ''hade klaganden ett par
gånger tilldelats knuffar.

— 1917 —

164

Klaganden hade sedermera erfarit, att under den tid, han kvarhölls
på vaktkontoret, poliskommissarien Andéhn hade gjort förfrågan angående
honom samt därvid erhållit goda upplysningar och även låtit två konstaplar
undersöka klagandens och jägmästare Liibecks ved, varvid dessa
kommit till det resultatet, att den förres ved ej kunde härstamma från
den senares vedförråd.

Klaganden bestred, att han, på sätt uppgåves uti polisrapporten över
tilldragelsen, därvid skulle vid något tillfälle erkänt sig hava begått det
påstådda brottet och ännu mindre erbjudit sig att härför till jägmästaren
Liibeck framföra sin ursäkt. Då det blivit konstaterat, att han var oskyldig
vore det också egendomligt, om han skulle hava pådiktat sig ett brott,
som han ej begått. Visserligen hade den behandling, han undergått under
förhöret, varit nog så brutal, men han hade icke under något ögonblick
förlorat sitt lugn.

Klaganden framhöll därjämte följande. Det förefölle en i polisväsendets metoder
obevandrad person egendomligt, att så kraftiga åtgärder vidtagits mot honom
på så lösa grunder, som här förelegat, och utan att några som helst förundersökningar
gjorts. Jägmästaren Liibecks besök hos Andéhn hade ägt rum
omedelbart innan klaganden blev avhämtad. Andéhn hade, enligt vad rapporten
gåve vid handen, stött sina påståenden, ej på egna iakttagelser, utan på
misstankar av en, såsom klaganden antoge, för Andéhn fullkomligt okänd
person. För en lekman syntes det enda riktiga hava varit att först höra
denne okände för att verkligen konstatera fakta, särskilt som det gällde
ett så grovt brott som inbrottsstöld och då ingen anledning funnes att
antaga, att klaganden, som under en stor del av sitt liv tillhört Uppsala
samhälle, skulle inom en eller annan timma avvika från platsen. Andéhn
hade sålunda ej på något sätt förvissat sig om, att angivelsen vore riktig
eller att någon som helst grund funnes för de mot klaganden riktade
misstankarna. Trots detta hade han behandlat klaganden som en tjuv,
bestämt förklarat, att han stulit veden, och berövat honom friheten, då
han ej ville erkänna sig skyldig till ett brott, om vilket Andéhn ej ens
visste, huruvida det över huvud var begånget. Icke förty hade Andéhn i
rapporten förklarat klagandens uppförande vara opassande, en uppgift
vars riktighet klaganden bestrede. Att han under förhöret stundom varit
något förvånad såväl över sättet för förhöret som över Andéhns^ bestämda
påståenden, torde vara förlåtligt, men, såsom klaganden förut
framhållit, hade han hela tiden bibehållit sitt lugn i en grad, varöver
han själv efteråt varit förvånad.

Klaganden kunde ej tänka sig, att svensk lag kunde tillåta, att en

— 1917 —

165

oförvitlig person underginge så upprörande behandling som den, för vilken
han varit utsatt.

Visserligen hade Andéhn för klagandens ombud förklarat sig villig
till honom framföra sin ursäkt, men dels ansåge klaganden saken vara av
den betydelse för det allmänna, att den borde bliva utredd, och dels — vilket
vore huvudsaken för honom — hade han från många håll blivit efter
förhöret bemött med mycken misstro, och hade han tydligt märkt, att
man tvivlat på hans ärlighet, vadan någon annan möjlighet att få sin
oskuld offentligen konstaterad väl ej torde finnas än att draga saken inför
offentlig myndighet.

Han hade därför ansett sig böra överlämna saken till den åtgärd, jag
kunde finna skäl vidtaga.

Vid klagoskriften funnos såsom bilagor fogade, bland annat, följande
handlingar, nämligen:

l:o) ett av advokaten Gård utfärdat intyg av följande innehåll: Gård
hade på uppdrag av klaganden den 17 januari 1916 uppsökt poliskommissarien
Andéhn i avsikt att få taga del av rapporten angående det
förhör, som den 8 i samma månad ägt rum med klaganden. Andéhn
hade därvid förklarat, att han uttalade sitt beklagande av det skedda
samt vore villig att framföra en ursäkt till klaganden. På Gards anhållan
att få taga del av rapporten hade Andéhn meddelat, att han av
trägna göromål varit hindrad att uppsätta densamma. På Gards fråga:
»Har jägmästare Lubeck uttryckligen anmält Pettersson för stölden av
veden?» hade Andéhn svarat: »Ja, men jag kunde ej tänka mig, att
’min vän’ (eller något dylikt) Liibeck skulle komma med så oriktiga uppgifter».
Andéhn hade vidare beklagat, att han under förhöret blivit
ond på klaganden, därför att denne stått och skrattat, och att han i anledning
därav under någon kort stund satt in honom i ett förvaringsrum
samt att han, såvitt han kunde minnas, under tiden genom ett par
konstaplar förvissat sig om, att klagandens och jägmästaren Ltlbecks ved
ej vore lika, och att klaganden tydligen vore oskyldig till det förmenta
brottet. Under detta samtal, som varit rätt ingående, hade icke någon
gång nämnts, att klaganden skulle under förhöret hava erkänt sig skyldig,
ehuru anledning syntes Gård hava förekommit att nämna detta, om så
varit förhållandet. Slutligen hade poliskommissarien lovat, att den 19 i
samma månad sända Gård rapporten, vilket också skett;

2:o) en den 19 januari 1916 från Andéhn till Gård avlåten skrivelse,
innehållande bland annat följande uttalande:

»Då av den hållna utredningen framgår, att Pettersson måste vara
oskyldig, föreligger ju ett ledsamt och upprörande misstag, vilket jag är

— 1917 —

166

den förste att på det djupaste beklaga. Skulle Pettersson nöja sig med
min ursäkt, är jag villig att framföra den, i annat fall får jag underkasta
mig följderna»; samt

3:o) den i klagoskriften omförmälda, den 18 januari 1916 av stadsfiskalen
Andéhn upprättade polisrapporten, varav inhämtades i huvudsak
följande:

Den 8 januari anmälde länsjägmästaren R. Ltibeck muntligen för
Andéhn, att ur hans låsta vedbod i huset n:r 12 vid Torsgatan i Uppsala
bortstulits ett mindre parti ved samt att en hos honom anställd vedhuggare,
förre skogvaktaren J. F. Pettersson för honom uppgivit sig misstänka
klaganden, som bodde i samma gård, vara den till tj uvnadsbrottet
skyldige på den grund, att J. F. Pettersson samma dag i klagandens vedbod
sett 4 å 5 vedträd av samma sort som Ltibecks ved. Med anledning
av nämnda anmälan lät Andéhn genom två polismän kalla klaganden till
polisstationen för förhör rörande det angivna brottet. Vid det omedelbart
därefter av Andéhn anställda förhöret med klaganden förnekade denne först,
att han tillgripit någon ved, men medgav sedermera på ytterligare tillfrågan,
»att han tillägnat sig ved och förklarade sig villig att hos Ltibeck
framställa begäran om ursäkt», vilket erbjudande klaganden emellertid kort
efteråt återtog under förklaring, att han vore oskyldig.

Vidare innehöll rapporten, att klaganden, »med anledning av opassande
uppförande blivit under ett uppehåll i förhöret för en kort stund
insatt i ett av förvaringsrummen å polisstationen». Enligt ett av Andéhn
gjort tillägg till rapporten framgick sedermera av den under dagens
lopp slutförda undersökningen, att klaganden »måste vara oskyldig»
till brottet, på grund varav klaganden samma dags eftermiddag fått avlägsna
sig från polisstationen. I

I anledning av klagomålen inkom stadsfiskalen Andéhn med infordrat
yttrande, därvid han åberopade vad han inför magistraten i Uppsala den
Öl januari och den 2 februari 1916 anfört vid förhör, som magistraten
anställt i anledning av vissa uti tidningspressen framkomna beskyllningar
mot Andéhn för tjänstefel, avseende samma förhållanden, som i klagoskriften
omförmäldes.

Vid förklaringen voro fogade utdrag av magistratens vid nämnda förhör
förda protokoll, utvisande att Andéhn därvid — efter att hava vitsordat
riktigheten av ovannämnda polisrapport — anfört huvudsakligen
följande:

Då jägmästaren Ltibeck hos Andéhn gjort anmälan därom, att han
i nistat ved ur sin låsta vedbod, hade Andéhn först tillrått Ltibeck att

— 1917 —

167

märka veden för att därefter säkert kunna konstatera tillgrepp av densamma,
men då Lilbeck upplyst, att skogvaktaren J. F. Pettersson, som
hade bestyret att hugga Ltlbecks ved, samma dag varit inne i klagandens
vedbod och där sett ved av samma sort som Ltlbecks, och då Lilbeck därjämte
uppgivit att nyckeln till Ltlbecks vedbod jämväl passade till klagandens
vedbodlås, hade Andéhn låtit upphämta klaganden till förhör å
polisstationen. Vid förhöret hade klaganden först nekat, att han tillgripit
veden, men, sedan Ltlbecks meddelanden blivit för honom framhållna, yttrat
något som, efter vad Andéhn ville minnas, innefattade, att klaganden
tyckte, att han burit sig dumt åt. På ytterligare anmaning av Andéhn,
att klaganden därför borde bedja Lilbeck om ursäkt, eftersom Lilbeck icke
tänkte påfordra åtal, hade klaganden sagt sig skola hos Lilbeck bedja om
ursäkt. Därmed hade Andéhn trott, att hela saken skulle bringas till slut;
och hade klaganden fått avlägsna sig ur stadsfiskalens tjänsterum.

Då kort därpå en i närgränsande rum varande detektivkonstapel kommit
in till stadsliskalen och upplyst, att klaganden i detektivernas rum
återtagit sitt medgivande, hade Andéhn åter tagit klaganden i förhör; och
då denne nu bestämt nekat till förseelsen och därjämte under hånfullt
skratt pratat en del saker om Gud och religiösa ting, hade Andéhn förehållit
honom det otillständiga i hans beteende, varpå klaganden ånyo förklarat
sig vilja bedja Lilbeck om ursäkt. Med anledning därav, att klaganden
sålunda visat sig svävande i sina uppgifter, hade nu Andéhn beslutat ingå i
närmare undersökning av förhållandena och emellertid låtit kvarhalla klaganden
å polisstationen först i ett av stationens förvarings- eller arrestrum,
där han fått uppehålla sig ungefär tio minuter, och därefter i ett
väntrum inne på stationen.

Emellertid hade Andéhn under förhöret nedsänt en detektivkonstapel
Norling till gården n:r 12 vid Torsgatan för att anställa undersökning.
Återkommen hade Norling rapporterat, att klagandens nyckel icke passade
till Ltlbecks vedbod men att i klagandens vedbod funnes ved, som skogvaktaren
Pettersson påstått vara kommen från Ltlbecks vedbod. Andéhn
hade då ansett ytterligare undersökning nödig och givit detektivkonstaplarne
Stålsvärd och Norling order därom. Sedermera hade Andéhn genom
införskaffade upplysningar funnit, att klaganden för någon tid sedan
köpt 1/2 famn barrved från arbetsheinmets vedhandel, att den från Lilbeck
bortkomna veden varit björkved och att i klagandens vedbod funnits björkved
sammanblandad med barrved, vilket förhållande av klaganden så förklarats,
att han föregående oktober månad inköpt ett lass björkved.

Under det detektivernas sistberörda undersökning pågått, hade Andéhn
för ett tjänsteärende måst begiva sig till artillerikasernen å Polacks —

1917 —

168

backen. Något senare återkommen till sitt hem, hade han i telefon efterhört,
om detektiverna återkommit, men fått nekande svar, vilket föranlett,
att då föreståndaren för baptistsamfundet i Uppsala, varav klaganden vore
medlem, telefonerat till Andéhn och begärt klagandens lössläppande, Andéhn
svarat sig böra avvakta detektivundersökningens resultat. Då Stålsvärd
omkring en kvarts timme därefter i telefon underrättat, att undersökningen
ej lämnat vidare resultat, hade Andéhn givit order, att klaganden
genast skulle släppas lös.

Då uppgifterna om den bortkomna veden lämnats av så sakkunniga
och för pålitlighet kända personer som länsjägmästaren Liibeck och hans
skogvaktare, hade Andéhn haft full anledning antaga, att de på dessa
personers uppgifter stödda misstankarna mot klaganden varit väl grundade.

Av protokollen över magistratens ifrågavarande förhör framgick vidare,
att därvid tillika hörts detektivkonstaplarna Norling och Danielson samt
detektivöverkonstapeln Stålsvärd.

Norling berättade att, sedan han och Stålsvärd å den i rapporten
angivna dag på order avhämtat klaganden till polisstationen, Andéhn i
Norlings och Stålsvärds närvaro anställt förhör med klaganden, varunder
Andéhn framställt åtskilliga frågor; att, innan förhöret avslutats, Norling
nedskickats till klagandens hustru för att efterhöra, var han köpt veden
i sin vedbod: att hustrun upplyst, att mannen köpt en halv famn barrved
och eu halv famn björkved hos arbetshemmets vedhandel före inflyttningen
i gården nästföregående oktober månad samt senare något ved av en
bonde; att klaganden, vid förhöret tillspord om vedköpet, lämnat samma
uppgifter som hustrun; att, då Andéhn vid fortsättning av förhöret, varvid
Norling och Danielson närvarit, upplyst klaganden därom, att jägmästaren
Liibeck icke ville klaganden något ont och ej önskade anställa åtal mot
honom, men att klaganden, enligt Andéhns mening, borde be Liibeck om
ursäkt, klaganden sagt sig skola göra det; att Norling av detta yttrande
fått den uppfattningen, att klaganden erkände förseelsen och att därmed
klaganden skulle få avlägsna sig; att då klaganden lämnat Andéhns rum
och kommit in i det närgränsande, han mumlat några ord till konstapeln
Danielson, antydande att han ej tagit någon ved; att på Danielsons fråga:
»vad säger Ni», klaganden upprepat sitt förnekande, varpå Danielson anmält
detta för Andéhn; att vid åter företaget förhör, varvid Danielson
och Norling varit tillstädes, Andéhn tillfrågat klaganden, om han ej tagit
veden; att, då denne därpå svarat nej, Andéhn i skarp ton tillsagt honom
att ej stå och prata hit och dit samt därefter befallt, att klaganden skulle
insättas i polisstationens förvaringsrum; att, då klaganden dröjt och åter

— 1917 —

1G9

yttrat något om, att lian skulle bedja Ltlbeck om ursäkt, Andöhn fattat klaganden
i armen och vänt honom åt det håll, dit han skulle av konstaplarna
avföras; att, sedan Stålsvärd och Norling på order varit nere i gården
n:r 12 vid Torsgatan för att anställa ny undersökning och efter någon
stund återkommit till polisstationen utan att hava funnit något till vidare
upplysning i saken, Stålsvärd därom underrättat Andéhn i telefon, varefter
klaganden lössläppts.

Tillfrågad om riktigheten av en i Uppsala Nya Tidnings redogörelse
för polisundersökningen förekommande uppgift, att klaganden blivit knuffad
in i arresten och i övrigt bemött på brutalt sätt, svarade Norling att
enligt hans uppfattning Andéhn icke tilltalat klaganden på brutalt sätt
och att, sedan klaganden efter det andra förhöret blivit på vanligt sätt
avvisiterad, han godvilligt gått in i arrestrummet utan att bliva knuffad
eller på våldsamt sätt behandlad.

Danielson berättade att, sedan Norling, som vid första förhöret nedsänts
för undersökning i gården n:r 12 vid Torsgatan, återkommit till polisstationen,
förhöret med klaganden fortsatts inför Andéhn, varvid Danielson och
Norling närvarit; att Andéhn då tillfrågat klaganden, om han tagit någon
ved från Lubeck; att klaganden därpå frammumlat något otydligt svar;
att, då Andéhn upplyst, att Lubeck ej ville väcka åtal mot klaganden,
men att denne borde förstå att skilja på mitt och ditt, klaganden på fråga
av Andéhn sagt sig vilja gå till Lubeck och bedja om ursäkt; att vid utgående
från Andéhns rum Danielson tillsagt klaganden att, om han bett Lubeck
därom, han nog kunde hava fått ved; att klaganden därpå mumlat något
om, att han icke tagit någon ved, och på Danielsons fråga vad han sade,
upprepat sitt förnekande; att då Danielson anmält detta för Andéhn och
klaganden på hans tillsägelse åter intagits till förhör, Andéhn rest sig från
sin plats och i skarp ton yttrat: »vad säger Ni, gubbe; ena gången erkänner
Ni och den andra gången nekar Ni»; och att, då klaganden på order
av Andéhn skulle avföras till arresten, han i trappan till de nedre rummen
upprepat sitt yttrande, att han nog kunde bedja Lubeck om ursäkt. Icke
heller Danielson hade hört Andéhn fälla de i tidningen Uppsala Nya
Tidning uppgivna yttrandena, vilka Danielsson ansåge osannolika, emedan
Andéhn vid förhör med brottslingar ej brukade använda häftiga yttranden
utan tvärtom behandlade sådana personer humant: tilläggande Danielsson
bestämt, att Andéhn icke givit befallning om att klaganden skulle avklädas.

Stålsvärd berättade, att han förenämnda dag beordrats att jämte en
annan detektivkonstapel hos gårdskarlen i gården n:r 12 vid Torsgatan
tillse, om några vedträn funnes i hans vedbod och att medtaga gårdskarlen
till polisstationen; att Stålsvärd och Norling efter verkställd under 22

— Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1.917 års riksdag.

170

sökning tagit klaganden med sig upp till stationen, dock så, att klaganden
fått gå fri framför konstaplarna; att vid första förhöret inför Andéhn
denne i lugna och humana ordalag tillfrågat klaganden, om han tagit
någon ved från jägmästaren Liibeck; att, efter vad Andéhn hade för vana
vid förhör med brottslingar, han icke heller mot klaganden talat i brutal
eller häftig ton; att senare på dagen Stålsvärd beordrats att jämte Norling
göra ny undersökning i gården, och att, då undersökningen ej lett
till vidare resultat, Andéhn i telefon beordrat, att klaganden skulle få gå;
tilläggande Stålsvärd, att klaganden vid frigivandet suttit inne i stationens
väntrum.

Magistratens protokoll utvisade vidare, att Andéhn gentemot vissa av
klaganden vid magistratsförhöret gjorda påståenden erinrat därom, att Andéhn,
efter det han givit order om klagandens nedförande i arresten, icke
vidare hållit något förhör med klaganden utan avlägsnat sig från polisstationen
i annat tjänsteärende.

Slutligen hade Andéhn, med åberopande av vad inför magistraten
blivit upplyst, bestritt riktigheten av de mot honom framställda beskyllningar
för felaktigt förfarande i tjänsten.

Uti därefter avgivna påminnelser förklarade sig klaganden vidhålla,
att förloppet varit ungefär sådant han förut framställt detsamma. Intet av
de vid magistratförhöret hörda vittnena hade påstått, att klaganden skulle
hava erkänt tillgreppet, utan hade de allenast uppfattat vissa yttranden, som
om i dem skulle kunna läggas ett erkännande. I denna punkt hade det
varit av stor betydelse, om vittnena ordagrant hade återgivit såväl Andéhns
fråga som klagandens svar. Då hade en utomstående kunnat bilda sig
ett omdöme om, huruvida i klagandens svar över huvud taget kunnat inläggas
något erkännande eller ej. Ehuru klaganden ej hade något minne
därav, kunde det vara möjligt, att han på något sätt uttryckt något beklagande
av sitt (för övrigt fullt riktiga) förfarande mot jägmästaren Liibeck
i ett annat mellanhavande med denne, därmed avseende, att klaganden
för ägarinnan till fastigheten Sysslomannagatan 19 omförmält, att jägmästarens
hundar osnyggade på gården; men klaganden kunde ej finna annat,
än att, om han haft något yttrande i den vägen, förhöret borde hava
så tillgått, att förhållandet blivit klarlagt. Hade Andéhn vid det av
honom med klaganden hållna förhöret uppfattat något yttrande såsom erkännande,
så hade han uppenbarligen bort söka erhålla kunskap om, hur
tillgreppet hade ägt rum. Det gällde dock ett så svårt brott som inbrottsstöld.
Klaganden bestrede, att han fällt något yttrande, som kunde tydas
såsom ett erkännande. Hade han haft något dylikt yttrande, skulle

- 1917 —

171

Andéhn väl ej underlåtit att anföra detta såsom skäl till klagandens
inmanande i arresten, men han hade ej alls antytt något dylikt vare sig
inför advokaten Gård vid dennes förut nämnda besök hos Andéhn eller —
såsom framginge av ett påminnelserna vidfogat intyg av föreståndaren för
baptistsamfundet i Uppsala, pastor F. Lindberg — vid ett samtal, som
denne haft med Andéhn redan den 8 januari eller dagen för polisförhörets
hållande. Klaganden förmenade därför, att Andéhn saknat varje
skäl till klagandens insättande i arresten.

Genom vad som slutligen konstaterats hade blivit uppenbart, att klaganden
var oskyldig till det brott, varför han anklagats. Detta hade uppdagats
genom undersökning på platsen för »brottet». Enligt klagandens
förmenande hade väl en dylik undersökning, så lätt att göra, bort vara
det första, som företagits. Klaganden hemställde, huruvida det kunde
anses lämpligt handlat av stadsfiskalen Andéhn att på så lösa grunder,
som här varit fallit, utan förhör med det egentliga vittnet eller angivaren,
vad man nu ville kalla skogvaktaren Pettersson, och utan undersökning på
platsen, allenast på misstankar av en mot klaganden avogt stämd person,
låta klaganden undergå ett skarpt förhör samt till och med beröva honom
friheten. Klaganden hemställde vidare, huruvida det kunde anses sannolikt,
att med ett i lugn ton hållet förhör och ett förhör fört på i övrigt lämpligt
sätt och med lämpliga metoder ett så förvirrat och vilseledande resultat
kunde framkomma, som här enligt Andéhns uppgift skulle hava varit fallet.
Vore det vidare riktigt handlat att släppa en för inbrottsstöld tilltalad
person lös, när han erkänner, men införa honom i arresten, då han bestrider?
Bleve ej saken betydligt enklare och sannolikare med den relation
av förloppet klaganden givit än med Andéhns? Klaganden måste därför
bestrida vittnesmålen från de polismäns sida, som hörts, och vågade
påstå, att först vid ett under edgång hållet förhör, där klaganden med
nödigt biträde kunde vara tillstädes, förloppet riktigt kunde komma i
dagen.

Efter prövning av vad i ärendet förekommit avlät jag till poliskommissarien
Andéhn en ämbetsskrivelse, däri jag anförde huvudsakligen
följande.

Jag kunde ej undgå att finna Andéhns förfarande i denna sak i
vissa delar anmärkningsvärt. Den av Andéhn upprättade, i ärendet ifrågakomna
polisrapporten upplyste ej, huruvida Andéhn låtit föranstalta om
undersökning på platsen rörande riktigheten av det påstådda förhållandet,

— 1917 —

172

att några i klagandens vedbod befintliga vedträd varit av samma slag
som Liibecks ved. Detta uppgivna förhållande var dock det huvudsakliga
indiciet, som åberopats till stöd för antagandet om klagandens brottslighet
uti ifrågavarande hänseende.

Visserligen framginge av magistratens förhörsprotokoll, att de två
poliskonstaplar, som av Andéhn beordrats att hämta klaganden till polisstationen,
tillika hade i uppdrag att undersöka, huruvida någon ved funnes
i klagandens vedbod, ett uppdrag som de också fullgjorde, innan de anmodade
klaganden medfölja till stationen. Och vidare hade inför magistraten
uppgivits, dels att detektivkonstapeln Norling, under det förhöret
med klaganden pågick, av Andéhn nedsändes till klagandens bostad för
att av dennes hustru efterhöra, var klaganden köpt den i hans vedbod
befintliga veden, dels ock att sedermera Norling och detektivöverkonstapeln
Stålsvärd beordrats att anställa ytterligare undersökning på platsen.

Det syntes mig emellertid uppenbart att, då anmälan om ett så grovt
brott som inbrottsstöld skedde, vederbörande polismyndighets första åliggande
vore att göra undersökning på platsen och vidare att höra de personer,
som uppgåves kunna eller kunde antagas lämna upplysningar om
det angivna brottet. I förevarande fall hade Andéhn, efter det målsäganden
anmält brottet och med åberopande av annan persons utsagor utpekat klaganden
såsom för brottet misstänkt, omedelbart låtit hämta klaganden till
polisstationen och där undergå förhör angående brottet, utan att dessförinnan
förundersökning — såvitt handlingarna utvisade — gjorts i vidare
mån, än att det genom två polismän konstaterats, att ved fanns i klagandens
vedbod. Rätta förfarandet hade uppenbarligen varit att först noggrant
höra målsägandens sagesman, förre skogvaktaren Pettersson, vidare
att i dennes närvaro på platsen låta undersöka, huruvida veden i klagandens
vedbod vore av samma slag som målsägandens ved, samt att först
därefter, för den händelse förundersökningen därtill gåve giltig anledning,
anställa förhör med klaganden å polisstationen. Att på så lösa grunder,
som i detta fall skett, och utan att först konstatera, huruvida sannolika
skäl för angivelsens riktighet förelåge eller ej, vidtaga sådant åtgörande,
som ägt rum mot klaganden, kunde enligt min mening icke anses lämpligt
eller riktigt. Såvitt handlingarna utvisade, blev det först vid den
undersökning på platsen, som efter förhöret med klaganden, medan denne
dock ännu kvarhölls å polisstationen, av Andéhn beordrades, av detektivkonstaplarna
konstaterat, att klagandens ved icke kunde härstamma från
målsägandens vedförråd. Det vore i förevarande hänseende ock att märka,
att klaganden icke var någon lös person utan ägde fast bostad och fast
anställning samt, enligt vad handlingarna gåve vid handen, städse ansetts

— 1917 —

i7a

vara en redbar och oförvitlig man. Såsom alldeles oskyldig till det anmälda
brottet måste det för honom kännas såsom ett övergrepp att av
polismän upphämtas till polisstationen och där i flera timmar kvarhållas
för förhörs undergående.

Vidare funne jag rapportens avfattning i viss del vara synnerligen
anmärkningsvärd. Det hette nämligen i densamma, att klaganden »medgav,
att han tillägnat sig ved». Med hänsyn till vad som sedermera vid förhöret
inför magistraten blivit upplyst i denna del, måste denna avfattning
betecknas såsom vilseledande. Av Andéhns egna vid nyssnämnda förhör
lämnade uppgifter framginge nämligen, att klaganden skulle hava yttrat
något, som innefattade, att klaganden tyckte, att han burit sig dumt åt,
och att han, på anmaning av Andéhn att bedja målsäganden Lubeck om
ursäkt, sagt sig skola göra detta. De två vid polisförhöret närvarande detektivkonstaplarna,
Nordlig och Danielson, hade icke kunnat intyga, att
klaganden fällt det förra yttrandet, men hade däremot vitsordat, att klaganden,
på hemställan eller fråga av Andéhn, sagt sig skola bedja Lubeck
om ursäkt. Klaganden hade således icke, såsom man av rapportens ordalag
ovillkorligen föranleddes antaga, gjort något uttryckligt eller direkt
medgivande, att han tillägnat sig ved, utan, såvitt genom de närvarande
vittnena vore styrkt, allenast i visst sammanhang fällt yttrande angående
villigheten att bedja om ursäkt, vilket yttrande uppfattats innebära ett erkännande
om brottslighet. Ett uttryckligt erkännande och ett yttrande,
som kan tolkas hava den innebörden, vore dock två skilda saker, och borde
därför rapporten i denna del uppenbarligen hava varit mera korrekt avfattad.
Härvid borde ock beaktas den möjligheten, att klaganden med ifrågavarande
yttrande, på sätt han i avgivna påminnelser gjort gällande,
kunde hava avsett ett annat mellanhavande med Lubeck, nämligen påstådd
försummelse i fråga om renhållningen å gatan utanför ifrågavarande hus,
vilken renhållning ålåge klaganden såsom gårdskarl, eller en därmed sammanhängande,
av klaganden hos husets ägarinna gjord anmälan rörande
ofog av Lubeck tillhöriga hundar. Härmed finge emellertid förhålla sig
huru som helst, det syntes mig i varje fall vara en bestämd brist i ledandet
av förhöret, att Andéhn, då nu klagandens omförmälda yttrande
av Andéhn fattades såsom ett erkännande om brottslighet, icke omedelbart
närmare utfrågade klaganden, huru tillgreppet av honom förövats, och i
övrigt tog reda på omständigheterna vid brottets begående. Om ett erkännande,
vare sig i direkt eller indirekt form, av klaganden gjorts, hade
enligt min mening förhöret, i stället för att avbrytas på sätt som skett,
genast bort fortsättas för vinnande av utredning i angivna hänseende. Det
syntes mig oek anmärkningsvärt, att icke vid någotdera av nedannämnda

— 1917 —

174

två samtal, som angående denna sak av Andéhn förts, det ena på e. m.
samma dag, som polisförhöret ägde rum, med pastor Lindberg, och
det andra den 17 januari 1916 med klagandens juridiska ombud, av Andéhn
på något sätt antyddes, att klaganden under polisförhöret skulle
hava erkänt sig skyldig till det angivna tillgreppet, ehuruväl det legat
synnerligen nära till hands och omständigheterna borde hava föranlett
Andéhn att under ifrågavarande samtal särskilt framhålla berörda förhållande.
Polisrapporten om förhöret vore uppsatt och dagtecknad först dagen
efter sistberörda samtal eller den 18 januari 1916.

Rapporten innehölle vidare, såsom ovan vore återgivet, att klaganden
med anledning av opassande uppförande under ett uppehåll i förhöret blev
insatt i ett av förvaringsrummen å polisstationen. Detta belystes närmare
av vad klagandens ombud i denna del uppgivit, nämligen att Andéhn under
ovan omförmälda samtal med ombudet beklagat, att Andéhn »blivit ond
på klaganden, därför att denne stått och skrattat», och att Andéhn i anledning
därav under någon kort stund satt in honom i ett förvaringsrum.
Ungefär liknande uppgift hade enligt det i ärendet företedda intyget av
pastor Lindberg av Andéhn lämnats till honom. Enligt klagandens egen
uppgift, som dock icke vore genom bevis styrkt, skulle han hava suttit i
arresten ungefär en timma. Andéhns förfarande att endast av ovanberörda
anledning i arrest insätta en person, som å polisstationen underginge
förhör, kunde icke anses lämpligt eller riktigt. Befogenhet att av
sådan anledning låta en person undergå ett slags extra judiciell bestraffning
förelåge uppenbarligen icke i dylika fall för polismyndighet.

Vad klaganden uppgivit därom, att han under förhöret skulle hava
blivit brutalt behandlad och erhållit knuffar av Andéhn, funne jag däremot
med hänsyn till den av magistraten förebragta utredningen icke vara
styrkt.

Vid bedömande av Andéhns åtgörande i saken, i vad detsamma av
mig ansetts olämpligt eller oriktigt, borde emellertid rättvisligen beaktande
ock fästas vid de omständigheter, som ställde åtgörandet i en mildare
dager, nämligen i främsta rummet att angivelsen i fråga, genom vilken
klaganden utpekats såsom den för det uppgivna brottet misstänkte, gjorts
av en vederhäftig person, rörande vars utsagor Andéhn i och för sig icke
haft anledning antaga annat, än att de vore välgrundade, och vidare att
klagandens kvarhållande å polisstationen, under vilket undersökning på
platsen, med friande resultat, genom Andéhns försorg kom till stånd, i
allt fall icke räckt längre än 3Y2 a 4 timmar. Väl syntes mig genom
den i ärendet förebragta utredningen fullt tillfredsställande sådan i alla
på sakens bedömande inverkande detaljer ej hava åstadkommits, men då å

— 1917 —

175

andra sidan inga andra personer varit närvarande vid och åhört polisförhöret
med klaganden ån de inför magistraten i sådant avseende redan hörda
polismännen Norling, Danielson och Stålsvärd, ansåge jag föga sannolikt,
att eu ytterligare utredning i saken skulle medföra något resultat av beskaffenhet
att vid sakens avgörande kunna inverka i motsatt riktning.

Vid slutlig prövning av ärendet fann jag det vara av avgörande betydelse,
att klaganden, som i ärendet icke framställt några ersättningsanspråk
mot Andéhn, förklarat syftet med klagomålen endast vara att få
sin oskuld med hänsyn till det uppgivna brottet offentligen konstaterad.
Genom utredningen i ärendet hade detta syftemål uppnåtts, och klaganden
finge således anses hava vunnit full upprättelse. Med hänsyn härtill och
då Andéhn uti ovanberörda i ärendet företedda skrivelse till klagandens
ombud av den 19 januari 1916 oförbehållsamt erkänt den begångna felaktigheten,
i det Andéhn uttalat, att klaganden måste vara osyldig; att ett
ledsamt och upprörande misstag förelåge, vilket Andéhn vore den förste
att på det djupaste beklaga; att Andéhn, därest klaganden skulle nöja sig
med Andéhns ursäkt, vore villig att framföra sådan; samt att Andéhn
i annat fall finge underkasta sig följderna av det skedda, fann jag omständigheterna
i ärendet skäligen icke böra föranleda någon vidare åtgärd
mot Andéhn, utan lät jag bero vid vad sålunda i saken förekommit.

10. Lagstridigt åläggande för utlänning att erlägga bevillningsavgift
vid erhållande av tillstånd att hålla
allmänt föredrag. I

I Sverige bosatte engelske undersåten E. Aaams-Ray anförde i en
insänd klagoskrift huvudsakligen följande.

Före år 1913 hade klaganden för varje av honom hållen engelsk
föreläsning måst erlägga s. k. artistskatt i enlighet med bestämmelserna
i 4 § av kungl. förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter
för särskilda förminer och rättigheter.

Genom kungl. förordningen den 12 september 1913 om ändrad lydelse
av 4 § i nämnda förordning blev emellertid — i överensstämmelse med
vad riksdagen nämnda år för sin del beslutat — inkomst av offentliga
föreläsningar undantagen från ifrågavarande beskattning. På grund därav
hade klaganden, då han under år 1914 hållit ett flertal föredrag, — i lik —

1917 —

176

het med svenska undersåtar — varje gång erlagt endast den vanliga stämpelavgiften
av 8 kronor.

Emellertid blev klaganden, som i början av april 1916 hos vederbörande
polismyndighet i Stockholm gjort anmälan angående hållande av ett föredrag
på engelska språket över ämnet »Shakespere’s England», i anledning
därav inkallad inför förste notarien hos överståthållarämbetet för polisärenden,
vice häradshövdingen Levin Olbers, vilken för honom förklarade, att
»vederbörande» beslutat, att klaganden skulle i framtiden ånyo betala artistskatt,
utgående med 5 procent av den bruttoinkomst av föredraget,
varpå klaganden varje gång gjorde sig räkning. I förevarande fall hade
klaganden betalt, förutom stämpelavgiften 3 kronor, en avgift av 10 kronor,
d. v. s. 5 procent av den beräknade inkomsten 200 kronor.

Vid klagoskriften fanns fogad överståthållarämbetets resolution den
17 april 1916, utvisande att överståthållarämbetet för polisärenden i anledning
av en utav klaganden gjord ansökan om tillstånd att den 19 april
1916 få hålla en föreläsning på engelska språket, bifallit nämnda ansökan
men därvid föreskrivit, att jämlikt ovanberörda kungl. förordning den
23 oktober 1908 § 4 mom. 1 a), 2 och 9 bevillningsavgift skulle inbetalas
för klagandens inkomst av ifrågavarande föreläsning, vilken inkomst icke
kunde antagas komma att överstiga 200 kronor, med 10 kronor. Enligt
ett klagoskriften likaledes vidfogat kvitto hade berörda belopp av klaganden
erlagts.

Då nämnda beskattningsåtgärd icke vore i enlighet med lag, anhöll
klaganden, att jag måtte med min ämbetsåtgärd förhjälpa honom att
återfå berörda belopp, 10 kronor, ävensom att för framtiden befrias från
liknande beskattningsåtgärder.

I infordrat yttrande av den 18 juli 1916 meddelade överståthållarämbetet
för polisärenden, att enligt ämbetets uppfattning ovan åberopade
förordning den 23 oktober 1908, enligt dess genom förordningen den 12
september 1913 erhållna lydelse, numera efter utfärdandet av en kungl.
kungörelse den 21 januari 1916 angående utlännings rätt att här i riket
hålla föredrag blivit tillämplig å föredrag av utlänning.

För den händelse berörda uppfattning icke delades av justitieombudsmannen,
torde emellertid — anfördes vidare i yttrandet — den av klaganden
erlagda bevillningsavgiften, efter meddelande därom till ämbetet,
kunna till klaganden restitueras.

Efter mottagandet av nämnda yttrande anmodade tjenstförrättande
justitieombudsmannen Colleen överståthållarämbetet för polisärenden att

- 1917 —

177

inkomma med upplysning, huruvida beträffande den i ärendet ifrågakomma
föreläsning förelegat särskilda omständigheter, som föranlett föreskriften
om bevillningsavgifts erläggande, eller om ämbetet, efter det kungörelsen
deri 21 januari 1916 trätt i kraft, i allmänhet föreskrivit bevillningsavgift
för föredrag av utlänning.

1 anledning därav meddelade överståthållarärabetet för polisärenden i
yttrande, som av ämbetet avgavs den 27 juli 1916, att, efter det berörda
kungörelse den 21 januari 1916 trätt i kraft, ämbetet vid meddelande av
tillstånd för utlänning att hålla föredrag föreskrivit bevillningsavgift, då
ersättning för föredraget förekommit och detsamma icke varit att hänföra
till andaktsövning eller föreläsning vid läroanstalt. Dylik föreskrift hade
lämnats vid sju särskilda tillfällen i fråga om bevillningsavgifter till ett
sammanlagt belopp av 102 kronor 95 öre förutom vid det i handlingarna
omnämnda tillfälle.

Uti avgivna påminnelser förnyade klaganden de av honom i klagoskriften
framställda yrkandena, men hade i övrigt intet att ytterligare anföra.

Efter prövning av vad sålunda i ärendet förekommit avlät jag till
överståthållarämbetet för polisärenden en ämbetsskrivelse, däri jag anförde,
bland annat, följande.

Jämlikt 4 § i kungl. förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter enligt dess ursprungliga
lydelse skulle utlänning, som här i riket ville hålla offentligt
föredrag mot avgift från den besökande allmänheten, härför utgöra särskild
bevillningsavgift med visst belopp.

Genom kungl. förordningen den 12 september 1913 om ändrad lydelse
av ovannämnda 4 § upphörde skyldigheten för utlänning att i dylikt
fall utgöra särskild bevillningsavgift för hållande av offentligt föredrag.

Genom kungl. kungörelsen den 21 januari 1916 angående utlännings
rätt att här i riket hålla föredrag av visst slag har stadgats, att utlänning,
som vill här i riket hålla allmänt föredrag, som ej är att hänföra
till andaktsövning eller föreläsning vid läroanstalt, skall göra ansökan
därom, i Stockholm hos överståthållarämbetet för polisärenden, på sätt
närmare stadgas i 2 § i kung], kungörelsen den 31 december 1913 angående
rätt för utlänning med flera att här i riket giva offentlig föreställning
in. in. I ty fall skola vidare bestämmelserna i 3—9 §§ av sistnämnda
kungörelse äga motsvarande tillämpning.

Med hänsyn till de sålunda i ämnet gällande bestämmelser fann jag
den av ämbetet angivna uppfattningen vara uppenbart felaktig. Genom

23 — Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1917 års riksdag.

178

1916 års författning hade införts den ändrade anordningen, att utlänning
för hållande av allmänt föredrag skall söka särskilt tillstånd hos polismyndighet,
något som dessförinnan icke var behövligt. Ändamålet med författningen
hade närmast varit att möjliggöra, att krigförande makts undersåte
skulle kunna förhindras att hålla offentligt föredrag om världskriget
eller därmed omedelbart sammanhängande förhållanden; dylik propaganda
av utlänning kunde nämligen icke anses vara lämplig med hänsyn till rikets
neutralitet. Däremot avsåge denna författning ingalunda att göra ändring
i den 1913 års förordning, varigenom särskild bevillningsavgift för föredrag
av utlänning blev borttagen. 1916 års kungörelse innehöllc intet
om dylik bevillningsavgift, och i kungörelsen den 31 december 1913, till
vilken i fråga om det formella förfarandet vid tillståndsprövningen m. m.
hänvisas i 1916 års kungörelse, förekomme ej heller några stadganden rörande
åläggande av sådan avgift. Kungörelsen den 21 januari 1916 kunde
så mycket mindre tolkas på det av ämbetet angivna sättet, som densamma,
därest ny bevillningsavgift däri föreskrivits, ovillkorligen skulle
hava tillkommit genom medverkan av riksdagen och med dess samtycke.
Nu hade emellertid ifrågavarande kungörelse utfärdats av Kungl. Maj:t i
administrativ ordning utan riksdagens hörande. Därtill komme, att kungörelsen,
därest densamma inneburit ändrade bestämmelser rörande bevillningsavgifter,
skulle hava utfärdats på finansdepartementets föredragning
och icke, såsom nu vore fallet, på civildepartementets.

Jas kunde således icke undgå att finna ämbetets förfarande i anmärkta
hänseendet sakna stöd av lag. Ehuru jag ansåge detta anmärkningsvärt,
önskade jag likväl — då jag ej kunnat finna annat, än att
samma förfarande tillkommit av rent misstag — lämna ämbetet tillfälle
att, för ärendets avskrivande utan vidtagande av vidare åtgärd från min
sida, gottgöra den skada, som genom det felaktiga förfarandet uppkommit.

Därest inom viss utsatt tid medelst företeende av kvitto eller annorledes
visades, att såväl klaganden som ock övriga sju sakägare, å vilka
förteckning borde bifogas, återuppburit hos en var av dem obehörigen uttaget
belopp, tillhopa 112 kronor 95 öre, funne jag mig — under förutsättning
tillika att rätt förfarande i framdeles förekommande fall av liknande
beskaffenhet komme att följas — med stöd av 3 § i den för mig
gällande instruktion kunna avskriva ärendet. 1

1 anledning av min berörda skrivelse överlämnade därefter överståthållarämbetet
för polisärenden med skrivelse den 18 september 1916 bestyrkt
utdrag av ämbetets debiteringslängd för år 1916 å bevillningsav —

1017 -

179

gifter för vissa offentliga föreställningar, utvisande de utländska undersåtar,
vilka efter den 21 januari 1916 erlagt sådan avgift för inkomst av
föredrag, varande å utdraget, i styrkt avskrift, av samtliga nämnda personer
tecknat erkännande, att erlagd avgift med angivet belopp återbekommits.
Summan av de sålunda restituerade avgifterna utgjorde 112 kronor
95 öre.

Sedan överståthållarämbetet för polisärenden sålunda visat, att den
genom det förelupna felet uppkomna skadan blivit gottgjord, och då det
utav ämbetets i ärendet avgivna yttranden framgick, att ämbetet ämnade
för framtiden i liknande fall förfara i lagenlig ordning, fann jag skäligt
låta bero vid sålunda vunnen rättelse och avskrev ärendet.

11. Äger polismyndighet befogenhet att utöva bildcensur ä
biografbilder, godkända av statens biografbyrå?

Handlingarna uti ett genom klagomål av aktiebolaget Fribergs filmsbyrå
hos mig anhängiggjort klagomål utvisa i huvudsak följande.

I skrivelse den 9 oktober 1916 till statens biografbyrå anmälde aktiebolaget
Karlskrona biografteatrar, att polismyndigheten i Karlskrona i ett
flertal fall utövat censur å biografbilder, som blivit godkända av statens
biografbyrå. Sålunda hade polismästaren i staden, L. Levertin, sedan bolaget
under dagarna den 5— den 8 oktober 1916 å biografen Sirius i Karlskrona
förevisat en film, betitlad »Från Newyorks hemliga polis», påbjudit
filmens borttagande. Då därvid upplysts, att någon annan film ej för tillfället
fanns att tillgå i stället, utan att i så fall biografen måste stängas,
till dess nästa program anlänt, hade Levertin dekreterat, att vissa scener
skulle borttagas, i vilket fall filmen i fråga skulle få förevisas programtiden
ut. Då enligt bolagets mening icke några föreskrifter funnes, som
kunde giva polismyndigheten stöd för en sådan åtgärd som att förbjuda
förevisning av film eller att påbjuda borttagande av avdelningar därur,
anhöll bolaget — under särskilt framhållande därav, att vid biografförevisningen
i fråga inga som helst oordningar förekommit — att få erhålla
del av statens biografbyrås mening rörande vad som sålunda förekommit.

Med föranledande av berörda anmälan uttalade föreståndaren för statens
biografbyrå Gustaf Berg, i skrivelse till sistnämnda bolag den 10 oktober
1916, såsom sin bestämda uppfattning, att bolaget hade full rätt att
offentligen förevisa av statens biografbyrå vederbörligen granskade och

— 1917 —

180

godkända bilder i den omfattning de godkänts. De lokala polismyndigheternas
befogenhet i fråga om biografföreställningar hänförde sig till ordnings-
och säkerhetsförhållanden, icke till bildcensur.

Tillika avlät Berg den 11 i samma månad till polismästaren Levertin
en skrivelse, däri han delgav denne sin berörda uppfattning i förevarande
avseende. Visserligen — anförde Berg — kunde ju icke statens biografbyrå
i sakens nuvarande läge vara i tillfälle att bilda sig något omdöme
om, huruvida och i vad mån bolagets framställning kunde grunda sig på
eventuellt missförstånd, och om behörigheten i allmänhet av lokal eftereensur
saknade byrån anledning och befogenhet att i förevarande sammanhang
göra någon erinran. Men under förutsättning, att så mycket läge
till grund för nämnda framställning, att polismästaren Levertin i någor
avseende yppat betänkligheter emot uppförandet av tilmen i fråga, och då
detta med hänsyn till filmens halt och karaktär skulle i ej ringa mån
väcka granskningsmännens av biografbilder förvåning, vore det av värde
för biografbyrån, om Levertin, såsom skett i ett tidigare fall, ville meddela
denna sina synpunkter i nämnda hänseende.

I skrivelse den 16 oktober 1916 till föreståndaren för statens biografbyrå
utvecklade därefter polismästaren Levertin närmare sin åsikt i ämnet.
Han hade med förvåning funnit, hurusom Berg syntes hävda den
ståndpunkten, att en biografägare skulle hava ovillkorlig rätt att utan avseende
å vad Berg kallade »lokal efter censur» av vederbörande polismyndighet
offentligen förevisa »av statens biografbyrå vederbörligen granskade
och godkända bilder i den omfattning de godkänts».

Eftersom Berg sålunda syntes kategoriskt frånkänna polismyndigheten
befogenhet att utöva bildcensur, nödgades Levertin erinra honom om, att
den av Berg sålunda förfäktade åsikten stode i strid mot gällande lag.
§ 2 i kungl. förordningen ang. biografföreställningar den 22 juni 1911
gåve ju nämligen, som bekant, polismyndighet befogenhet att —utan avseende
å, om bild godkänts eller icke av granskningsmännen — förbjuda
förevisandet av bild, som åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet
eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning, eu befogenhet,
varav Levertin för sin del icke komme att underlåta att under tjänsteansvar
begagna sig, därest han skulle finna skäl därtill föreligga.

Gärna medgåve Levertin, att det vore föga sannolikt, att bild av nu
nämnd art kunde varda godkänd av vederbörande granskningsmän, men
redan befintligheten av lagrummet i fråga visade, att lagstiftaren räknat
med eu dydik möjlighet, vadan Levertin icke behövde erinra därom, att
misstag kunde begås även av den mest samvetsgranne och kvalificerade

— 1917 —

181

bedömare samt att åsikterna om vad som må anses otillåtet att förevisa
kunde divergera.

Emellertid ville Levcrtin så mycket mindre påstå, att den ifrågavarande
filmen »Från Newyorks hemliga polis» vore av den natur, att den
åsyftade eller innebure något, som strede mot sedlighet eller allmän lag
och sålunda kunnat av polismyndigheten förbjudas, som Levertin icke ens
själv sett densamma. Naturligtvis hade han icke heller, såsom aktiebolaget.
Karlskrona biografteatrar oriktigt uppgivit, i detta fall lika litet som
i något enda föregående utövat någon bildcensur. Hans åtgörande hade
nämligen inskränkt sig till att på grund av hos honom från flera fullt
omdömesgilla personer gjorda anmärkningar mot den ifrågavarande filmens
lämplighet förfråga sig i telefon hos bolagets verkställande direktör, fru
Augusta Friberg i Karlskrona, huruvida hon, då filmen väckt anstöt, vore
villig att utbyta densamma emot någon annan. Då fru Friberg förklarade
sig, i saknad av reservfilm, icke kunna vidtaga dylikt utbyte, hade
Levertin låtit sig nöja därmed och blott meddelat, att han ämnade taga
filmen i skärskådande vid aftonens föreställning för att bilda sig ett eget
omdöme om dess beskaffenhet. Efter en kort stund hade han emellertid
uppringts från biograf bolagets byrå, varvid det meddelades honom, att vederbörande
beslutit frivilligt utesluta den i filmen befintliga mordscen,
som av Leverans sagesman ansetts anstötlig. Därtill hade Levertin genmält,
att det säkerligen vore tillräckligt att allenast förkorta scenen i fråga,
och förklarat, att då saken sålunda tillfredsställande ordnats på frivillighetens
väg, han icke funne anledning att taga bilden i betraktande.

Levertin ansåge det överflödigt att framhålla, att aktiebolaget Karlskrona
biografteatrar vid sådant förhållande saknat skälig anledning att
vända sig till statens biografbyrå med sin vilseledande framställning, liksom
att under alla förhållanden missnöje med Levertins eventuella åtgöranden
i saken borde anhängiggöras i annan ordning och inför annat forum.

Ungefär på liknande sätt hade det förhållit sig den enda gång, då
Levertin tillförne skulle hava utövat bildcensur, nämligen rörande en film,
varom han på sin tid tillskrivit Berg, varvid Levertins åtgöranden inskränkt
sig till att fråga teaterns föreståndare, huruvida filmen verkligen
vore godkänd till förevisning för barn, något som han på goda grunder
ansett sig böra betvivla.

Efter att sålunda hava redogjort för sina åtgöranden samt för sin uppfattning
av sakens formella sida, ville Levertin i anledning av Bergs i
skrivelsen till Levertin gjorda uppmaning jämväl ingå på dess materiella
sida och meddela sina betänkligheter emot den i det senast förevarande
fallet ifrågakomna filmen »Från Newyorks hemliga polis».

- 1917 —

182

Förhölle det sig så, som för honom uppgivits och varom en av hans
sagesman förklarat sig villig att, om så erfordrades, lämna intyg, att i
nämnda film förekomma förutom en förförelsescen en långvarig, detaljerad
mordscen av synnerligen rå och pinsam beskaffenhet, funne Levertin det
vara uppenbart, att iilmen i denna del icke bort, mot stadgandet i § 6
av biografförordningen, godkännas till förevisning.

Då det vore fara värt, att ledningen för aktiebolaget Karlskrona biografteatrar,
förklarligt nog för resten, tolkade Bergs skrivelse därhän, att
bolaget icke skulle behöva rätta sig efter av poliskammaren eventuellt
beslutade förbud emot förevisande av godkända filmer, hemställde Levertin,
huruvida Berg icke skulle finna det lämpligt att rätta en dylik missuppfattning
och sålunda förtydliga sin föregående skrivelse till bolaget,
att detta visserligen måste ställa sig poliskammarens formliga förbud emot
förevisandet av film, om dylika mot förmodan komma att givas, till efterrättelse,
men att bolaget i vederbörlig ordning kunde hos behörig myndighet
överklaga dylikt beslut liksom även, därest fog därtill ansåges föreligga,
anmäla den, som för beslutet stode i tjänsteansvar, för ämbetsfel.

Med tillmötesgående av Leverans sistberörda hemställan framhöll Berg
i skrivelse till aktiebolaget Karlskrona biografteatrar den 18 oktober 1916,
att bolaget givetvis hade att rätta sig efter av poliskammaren fattade beslut
i avseende på bolagets biografdrift, men också att bolaget, därest
mot förmodan sådana beslut skulle finnas innebära överskridande av poliskammarens
lagliga befogenhet, ägde att i vederbörlig ordning hos behörig
myndighet överklaga dylikt beslut.

1 eu därefter till mig ingiven skrift förklarade sig aktiebolaget Fribergs
filmsbyrå i Stockholm — i uppgiven egenskap av ägare till den
ifrågavarande filmen »Från Newyorks hemliga polis» — vilja till min
kännedom bringa innehållet i en skriften bifogad, i facktidningen »Filmbladet»
för den 15 oktober 1916 införd artikel under rubriken »Eu polismästare,
som censurerar». I nämnda artikel redogjordes i korthet för
polismästaren Levertins åtgörande beträffande nämnda film vid dess förevisande
i Karlskrona.

Sedan jag från polismästaren Levertin infordrat yttrande i ärendet,
åberopade denne i den avgivna förklaringen huvudsakligen vad av honom
anförts i ovan omförmälda, den 16 oktober 1916 avlåtna skrivelse till
föreståndaren för statens biografbyrå. Såsom av nämnda skrivelse ävensom
av den i övrigt i saken förda skriftväxlingen fraraginge, hade någon censurering
av filmen i fråga icke från Levertins sida förekommit. Däremot

— 1917 —

183

hade han i anledning av föreståndarens för statens biografbyrå uttalanden
under berörda skriftväxling ansett sig böra framhålla, att polismyndigheten
enligt gällande lag hade befogenhet — vilket i detta fall torde vara liktydigt
med plikt — att förbjuda förevisande av film, som åsyftar eller
innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder
till svårare oordning.

Riktigheten härav framginge så tydligt ej mindre av § 2 i förordningen
angående biografföreställningar den 22 juni 1911 än även av det till grund
för sagda lagrum liggande, lika lydande stadgandet i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer, att det vore ägnat att väcka förvåning, att en
person i den ställning, föreståndaren för statens biografbyrå beklädde,
velat frånkänna polismyndigheten den nämnda befogenheten och göra
gällande, att polismyndigheten i fråga om biografföreställningar endast
skulle äga att meddela ordnings- och säkerhetsföreskrifter men däremot
icke, även om film befunnes förgriplig på sätt ovan sagts, äga ingå i prövning
av dess beskaffenhet och förbjuda dess förnyade förevisande. Att
detta vore någonting helt annat än utövande av bildcensur i vanlig mening,
sade sig själft, om ock själva åtgärden naturligtvis i och för sig innebure
utövande av en viss form av censur. Då något förbud emot förevisande
av filmen i fråga icke förekommit, inverkade dess beskaffenhet icke på bedömandet
av föreliggande fråga. Att filmen emellertid icke varit så i allo
utmärkt och oskyldig, som aktiebolaget Fribergs filmsbyrå och dess förespråkare,
föreståndaren för statens biografbyrå, ville göra gällande utan
tvärt om i vissa delar lämnat rum för mycket allvarliga anmärkningar,
vore Levertin i tillfälle att styrka med bifogat intyg av flera omdömesgilla
åskådare, därtill särskilt trägna biografbesökare, av vilka ett par, på
grund av det synnerligen obehagliga och pinsamma intryck, den i filmen
förekommande mordscenen på dem gjorde, nödgats lämna föreställningen.

Av det sålunda anförda framginge, att den mot Levertin gjorda anmälningen
varit i hög grad obefogad och opåkallad.

De i förklaringen åberopade intygen voro av följande innehåll:

»Herr polismästare L. Levertin, Karlskrona.

Eder begäran om mitt yttrande angående eu å biografteatern »Sirius»
i Karlskrona förevisad film »Från Newyorks hemliga polis» tillmötesgår
jag så mycket hellre, som jag på sin tid fäst Eder uppmärksamhet å det
betänkliga uti att vederbörande tillåtit förevisandet av en i sina detaljer
så ytterligt realistisk film som denna.

Förutom att föreställningen inledes med rätt betänkliga förförelsescener
emellan en av de manliga huvudpersonerna och hans kvinnliga kon —

1917 —

184

torspersona], har på duken fästs själva mordscenen med det därpå följande
minspelet av mörderskan, vilket allt, i och för sig utmärkt utfört, åtminstone
på mig och min fru verkade så pinsamt, att vi efter denna
scen funno oss föranlåtna att lämna föreställningen.

Jag tilltror mig hava ganska goda nerver, men måste uppriktigt
säga, att jag sällan vid en biografföreställning kant mig så upprörd som
denna gång.

Om man betänker, att bland åskådarna finnas sådana, som knappast
lämnat barnaåren, och andra, som kanske ej kunna skilja på gott och
ont och för vilka en dvlik föreställning säkerligen i sedligt avseende

J O O o

måste anses farlig, kan man ej underlåta att finna det betäklingt att
tillåta uppförandet av en dylik film.

Karlskrona den 21 okt. 1916.

Alarik Lagergréen

Civilingeniör, Karlskrona stads byggnadschef

Uti min mans ovanstående uttalande instämmer jag till alla delar.

Karlskrona som ovan.

Ellen Lagergréen

Uti byggnadschefens och fru Lagergréens ovan uttalade omdöme om
olämpligheten av vissa delar av filmen »Från Newyorks hemliga polis» instämma
undertecknade med tillägg, att jämväl en mot slutet av filmen
förekommande scen, där den förförda flickans fader störtar sig över och
söker strypa förföraren, på grund av sin brutalitet synts oss anstötlig.

Karlskrona som ovan.

Erik Lemnell Greta Lemnell

Köpman

Carl Ehrlin Hanna Ehrlin.»

Marinintendent av 1 graden.

Sedan jag därefter lämnat statens biografbyrå tillfälle att yttra sig i
ärendet, anförde densamma i eu till mig ingiven skrivelse väsentligen följande.
Enligt förordningen angående biografföreställningar den 22 juni
1911 skall biograf bildernas granskning för hela riket å ort, som Konungen
bestämmer, verkställas av en eller flera utav Konungen därtill förordnade
granskningsmän (§ 5). Enda undantaget, som bekräftade regeln och icke
vore på här ifrågavarande fall tillämpligt, gällde aktuella bilder, därest de
ej berörde förhållanden vid krigsmakten, vilka bilder på lokalt polistillstånd
kunde förevisas högst 10 dagar från skildrade händelser räknat (§ 4,
punkt 2). Härigenom måste det vara ställt utom varje tvivel, att en bild,

- 1917 —

185

som av vederbörande granskningsmyndighet, alltså statens biografbyrå,
godkänts för offentlig förevisning i Sverige, också finge uppföras i hela
sin godkända omfattning i normala fall utan lokala myndighetsingrepp.
Ett av de mest framträdande motiven för den centrala förhandsgranskningens
införande hade ju också varit, att »sedan en bildserie blivit
granskad av den centrala censorsmyndigheten, vore det en gång för alla
fastslaget, huruvida den finge eller icke finge offentligt förevisas». (Betänkande
med förslag till förordning angående förevisning av biografbilder,
avgivet den 2 september 1910 av särskilt tillkallade sakkunniga, sid. 20.)
Därigenom hade man ock velat komma ifrån den tidigare ojämna och ofta
inkompetenta filmcensuren, sådan den dittills utövats av lokala polismyndigheter.

Polismästaren Levertins ståndpunkt innebure principiellt en återgång till
förhållandena före biografförordningens tillkomst. Något stöd härför lämnade
icke förordningens § 2, som uppenbarligen avsåge rätt till tillsyn över
ordning och säkerhet m. in. samt till att i vissa utomordentliga fall upplösa
föreställning och förbjuda dess förnyande. Någon rätt till lokal poliscensur
över filmerna torde däremot icke kunna därur härledas. Det enda
fall, då godkänd bildserie kunde tänkas berättiga till visst lokalt polisingripande,
vore väl det, om i en viss situation (t. ex. vid oroligheter eller
upprörda stämningar i orten) en för normala fall oantastlig och som sådan
godkänd bildserie kunde tänkas under förhandenvarande exceptionella förhållanden
verka upphetsande, då av sådan anledning föreställning torde
kunna upplösas eller dess förnyande förbjudas.

Att en återgång till tidigare förhållanden, sådan polismästaren Levertin
principiellt urgerade, ehuru han värjde sig mot påståendena att någonsin
hava tillämpat principen, skulle vara högst ödesdiger för biografväsendet,
belystes bäst av de betänkligheter, som han enbart på hörsägner uttryckt
gentemot filmen »Från Newyorks hemliga polis». Filmen i fråga vore,
etiskt som estetiskt, en av de allra yppersta, som statens biografbyrå haft
att godkänna. Därom hade också hela presskritiken varit fullkomligt ense
vid filmens uppförande i Stockholm våren 1916, vilket bevisades av den till
handlingarna hörande sammanställningen av pressuttalanden. Såsom en
sammanfattning av dem alla gällde t. ex. tidningen Nya Dagligt Allehandas
omdöme, att filmen »utan tvivel hör till det bästa som givits»
under en hel säsong; »handling och spel verka ytterst vederhäftiga i sin
måttfullhet och pjäsen kan betecknas som höjdpunkten av vad biografindustrien
för närvarande kan åstadkomma». När eu så beskaffad film
kunde på hörsägen föranleda en myndighetsperson i en polismästares
ställning att påverka vederbörande till filmens inhiberande, helt eller

24 — Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1917 åra riksdag.

186

delvis, vad skulle då icke annorstädes kunna falla t. ex. en enkel fjärdingsman
in i fråga om upphävande av beslut av statens biografbyrå — ett
upphävande, som Ivungl. Makt genom biografförordningens § 12 förbehållit
sig.

Slutligen framhölls, hurusom den Levertinska principen, omsatt i
handling, lätt skulle kunna föra biografidkarna in i ödesdigra konflikter.
Genom påbud om uteslutningar ur godkända filmer kunde sådana ingrepp
komma i fråga, som förändrade bildseriens karaktär och verkan — förändringar
som i förut citerade sakkunnigbetänkande, oavsett beskaffenheten,
betecknades som »falsarier», vilka »komme att betraktas och bestraffas
såsom förfalskningsbrott» (sid. 27).

På grund av det anförda hemställde statens biografbyrå, att jag rörande
tolkningen av biografförordningen i här förevarande avseende måtte
göra ett principuttalande, som undanröjde den tvekan, Karlskronafallet.
tilläventyrs skulle kunna på ett eller annat håll framkalla.

Uti sina i ärendet avgivna påminnelser yrkade klaganden, att jag
måtte vidtaga sådan åtgärd, som betoge Levertin varje lust att vidare
blanda sig i uppvisandet av för hela riket godkända filmer samt andra att
följa hans exempel. Klaganden anslöte sig helt till den uppfattning av
förordningen, som statens biografbyrå hyste, och påpekade därutöver, att
lagstiftarens mening rörande § 2 i nämnda lag, såsom framginge av
den i ämnet till 1911 års riksdag avlåtna proposition, oförtydbart inriktade
sig mot uppträdande av »varietéartister med plumpa visor eller andra
underhaltiga nummer» o. d., men däremot icke avsåge bildgranskning, för
vilken helt andra och icke mindre otvetydiga bestämmelser stipulerades i
andra paragrafer.

Jämlikt därom framställd begäran erhöll polismästaren Levertin därefter
tillfälle att i ärendet avgiva förnyat yttrande. I detta förklarade han
sig aldrig hava bestritt riktigheten av statens biografbyrås uppfattning, att
enligt förordningen angående biografföreställningar den 22 juni 1911 »biografbildernas
granskning skall för hela riket å ort, som Konungen bestämmer,
verkställas av en eller flera utav Konungen därtill förordnade granskningsmän»
lika litet som att »en bild, som av vederbörande granskningsmyndighet
godkänts för offentlig förevisning i Sverige, också finge uppföras
i hela sin godkända omfattning i normala fall».

Den principiella tvisteji rörde emellertid icke normala fall utan det
dess bättre högst onormala, att godkänd film åsyftade eller innebure något,
som strede mot sedlighet eller allmän lag eller föranledde till svårare

— 1917 —

187

oordning. Ehuru biografio rörd ningen befriat polismyndigheten från skyldigheten
att i allmänhet censurera biografbilder och uppdragit detta bestyr
åt särskilda granskningsmän, vore det uppenbart, att polismyndigheten
därför icke blivit eller ens kunnat bliva satt ur funktion i fråga om rättigheten
och skyldigheten att tillse, att vid biografföreställningar — liksom
vid teater eller andra föreställningar — icke någonting förekomme, som
åsyftade eller innebure något, som strede mot sedlighet eller allmän lag.

Förekomme åter dylikt vid biografföreställning, vilket, då föreställningen
består i förevisande av rörliga fotografiska bilder, måste bero på
själva dessa bilders beskaffenhet, ägde polismyndigheten enligt gällande
lag att, oberoende av om bilderna godkänts eller icke vid föregående granskning,
förbjuda deras förnyade förevisande å deri ort, inom vilken myndigheten
hade ansvaret för ordningens upprätthållande.

Detta borde vara solklart för en och var och icke minst för föreståndaren
för statens biografbyrå. Att denne hade en motsatt uppfattning,
torde svårligen kunna bero på annat än hans livliga övertygelse om ofelbarheten
i granskningsmännens domslut, på grund varav han uppenbarligen
funne det ligga utom möjlighetens område, att film av dylik förgriplig
beskaffenhet skulle kunna varda av granskningsmännen godkänd.

Levertin — i likhet med lagstiftaren, som uttryckligen medgivit polismyndigheten
rätten att ingripa på sätt ovan är nämnt — stode på en
annan ståndpunkt. Utginge man nämligen ifrån, att alla mänskliga institutioner
vore bristfälliga och att statens biografbyrå icke härifrån utgjorde
undantag, torde man i likhet med Levertin kunna tänka sig det fall,
att statens granskningsmän, huru kvalificerade de än vore, kunde misstaga
sig i fråga om en films innebörd och dess verkan på publiken. Ett dylikt
misstag torde, efter allt att döma, föreligga här, trots den proprieborgen,
som statens biografbyrå ansett sig kunna ingå för filmen i fråga, då den
förklarat filmen »Från Newyorks hemliga polis» vara »etiskt som estetiskt
en av de allra yppersta, som statens biografbyrå haft att godkänna».

Förutom de personer, som i avgivna intyg vitsordat filmens anstötlighet,
hade nämligen även av andra åskådare, både i Karlskrona och annorstädes,
bekräftats, att filmen delvis varit av synnerligen vämjelig och ruskig
beskaffenhet.

Levertin vidhölle i allo vad han i sin föregående skrivelse yttrat angående
det olämpliga i föreståndarens för statens biografbyrå uppträdande
i ärendet.

Uti en till mig ingiven skrivelse bemötte därefter föreståndaren för

ö O

statens biografbyrå vad Levertin i sistberörda yttrande anfört. Från ätt

— 1917 -

188

ursprungligen hava yttrat sig i frågan, huruvida en av vederbörlig statsmyndighet
»för offentlig förevisning i Sverige» godkänd biograf bild också
finge utan inskränkningar från lokal polismyndighets sida förevisas i Karlskrona,
sökte polismästaren Levertin, sedan biografbildens ägare fäst min
uppmärksamhet på fallet »Från Newyorks hemliga polis», nu vända frågan
därhän, att den skulle gälla, huruvida filmen i fråga bort lagligen
godkännas eller ej. Levertin, som fortfarande själv ej sett filmen, syntes
nu ^fullt på det klara med, att dess förevisande vore olagligt just enligt
den paragraf, som skulle giva honom censurrätt, samtidigt med det han
medgåve, att han ej tagit filmen i betraktande och icke heller begagnat
sin förmenta censurrätt. Genom denna cirkelargumentering hade Levertin
kommit i det oangenäma läget att, om statens biografbyrå handlat orätt,
själv, från sin ståndpunkt sett, hava handlat icke mindre felaktigt. Nu ansåge
Berg visserligen, att så icke, objektivt sett, vore fallet. Ty dels avsåge
enligt lagstiftarens uttryckliga mening — därvid Berg stödde sig på
statsrådsprotokollet över civilärenden för den 10 mars 1911 — den lokala
poliscensuren enligt § 2 i biografförordningen otvetydigt sådant, som vid
sidan av biografbilderna kunde förekomma vid biografföreställningar, varav
särskilt framhölles uppträdande av varietéartister, dels vore den resumé
av filmen »Från Newyorks hemliga polis», som Levertin i andra hand
åstadkommit, förklarligt nog för resten, icke ägnad att giva en rätt bild
av filmens väsentliga innehåll och tendens.

Då Berg menade, att statens biografbyrås godkännande av film av ifrågavarande
beskaffenhet torde äga vitsord, urgerade han varken för byråns
eller egen del den »ofelbarhet», som tillvitades honom. Påståendet vore
så mycket mera förvånande, som Berg i den enda tjänsteskrivelse, han
förut haft anledning att avlåta till Levertin — den 12 oktober 1915, såsom
svar på en förfrågan från Levertin — meddelat bl. a., att »i det
stora material, som statens biografbyrå bär att behandla, uppträda så
många gränsfall, att i något enstaka sådant väl ett misstag kan ske», varvid
Berg samtidigt framhöll, att därvid »icke torde böra fästas allt för
stort avseende i jämförelse med betydelsen i det hela av den grundliga
utgallring, som äger rum». Skulle sådana misstag från granskningsmännens
sida ske, så vore vägen till rättelse anvisad genom biografförordningens
§ 12, icke — efter statens biografbyrås och Bergs förmenande —
genom § 2.

Till ytterligare utveckling av sin ståndpunkt i principfrågan anförde
sedermera polismästaren Levertin i två till mig insända skrivelser, bland
annat, följande:

— 1917 —

189

Hade meningen från lagstiftarens sida varit, att de enligt § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer gällande föreskrifter i fråga om övervakande
från polismyndighetens sida, att å offentliga föreställningar intet förekomma.
som strede emot sedlighet eller allmän lag, icke skolat i full omfattning
gälla även beträffande biografföreställningar, hade detta naturligtvis
bort uttryckligen uttalas antingen genom ändring i ordningsstadgan eller
föreskrift i biografförordningen. Då så ej skett utan i sistnämnda förordnings
§ 2 ord för ord intagits ordningsstadgaus motsvarande bestämmelser
att utan varje inskränkning gälla även för biografföreställningar,
torde det vara tydligt, att polismyndigheten hade samma befogenhet beträffande
sistnämnda slag av föreställningar som beträffande teater- och andra
föreställningar, samt att befogenheten, då undantag ej gjorts, även sträckte
sig till de förevisade bildernas beskaffenhet.

Visserligen framginge det av föredragandens yttrande till Kung!. Maj:t
vid beslutande av nådig proposition till riksdagen i fråga om lagstiftning
för biografföreställningar, att man haft uppmärksamheten i första hand
fäst å möjligheten att med stöd av berörda stadgande kunna förhindra
anstötliga varietéuppträdanden och dylikt vid biografföreställningar.

Hade meningen emellertid varit att begränsa paragrafens räckvidd
härtill, hade val dock detta tydligt uttalats i stadgandet och detta icke
formulerats så, att det medgåve polismyndigheten att förbjuda förnyandet
icke blott av dessa anstötliga uppträdanden utan av föreställningen i dess
helhet, vari bildförevisandet ju utgjorde huvudsaken, vadan jämväl detta
folie under ordningsmaktens bedömande, ehuru endast i fråga om dess
överensstämmelse med sedlighet och allmän lag.

Det vore dessutom självfallet, att lagtillämparen icke hade någon som
helst anledning eller skyldighet, allra helst när han ansåge klar och tydlig
lag finnas, att till ledning för sitt handlingssätt uppsöka och följa
motiv, som icke i lagens formulering funnit något som helst uttryck.

Att Levertins ståndpunkt i principfrågan måste vara den rätta, frarnginge
yttermera, om man betänkte, att därest ej ordningsmakten ägde ingripa
till förbjudandet av förevisning av film, som strede emot sedlighet
eller allmän lag, det allmänna ej kunde skydda sig, därest statens biografbyrå
klickade i sin granskning. Vore byrån för sträng i sina censurbeslut,
så kunde vederbörande filmägare genom besvär draga beslutet under
Kungl. Maj:ts prövning. Skulle byrån åter vara för mild och släppa
fram anstötliga bilder, funnes ingen part, som vore behörig häröver föra
talan, vartill komme att beslutet ju i regeln icke komme till allmän kännedom,
förrän besvärstiden vore förbi. För dylikt fall måste polismyn -

— 1917 —

190

digheten, sin allmänna plikt likmätigt, finnas till hands för att bevaka
det allmännas intressen.

Antoge man exempelvis, att av en eller annan anledning, såsom bristande
uppmärksamhet eller omdöme, granskningsmännen släppte fram
bild, som faktiskt sårade tukt och sedlighet, skulle då polismyndigheten
lägga armarna i kors och, under hänvisning till att statens biografbyrå
bure ansvaret, tillåta, att brott mot 18 kap. 13 § strafflagen dagligen och
stundligen offentligen beginges?

Levertin vore viss om, att svaret härå ej kunde bliva mera än ett,
eller att den polischef, som handlade så, grovt eftersatte sin lagliga skyldighet
att övervaka den offentliga ordningen.

Det vore ej, anförde Levertin vidare i den senare av sistberörda två
skrivelser, med sanningen överensstämmande, att Levertin, såsom av Berg
påståtts, gjort sig skyldig till någon »cirkelargumentering», utan Leverans
ståndpunkt vore allt fortfarande densamma, som han hela tiden intagit.
lian hade från början betonat, att ett misstag från granskningsmännens
sida förelåge och att den omstridda filmen icke bort mot stadgandet
i 6 § av biografförordningen godkännas till förevisning. Nämnda
ståndpunkt vidhölle Levertin fortfarande.

Huruvida filmen till på köpet innebure eller åsyftade något, som
strede mot sedlighet eller allmän lag och'' sålunda kunnat, jämlikt § 2
i sagda förordning, av polismyndigheten förbjudas till förnyat uppförande,
hade Levertin hela tiden lämnat öppet, på den grund att han icke själv
sett filmen. Att Levertin icke desto mindre kunnat bilda sig ett omdöme
om densamma, berättigande till hans förkastelsedom av filmen,
borde Berg kunna förstå, då vittnesbevisning ej borde vara ett okänt begrepp.
Minst ett dussin omdömesgilla personer, varibland även funnits
erfarna jurister, hade nämligen enstämmigt för Levertin uttalat sin förkastelsedom
över den ifrågavarande filmen i de anmärkta delarna, och
ingen enda av Levertin känd åskådare hade gillat densamma. Levertin
ansåge för sin del det närmast vara en styrka, att han icke grundat sitt
fördömande av filmen på sitt eget subjektiva, av en tillfällig stämning
möjligen påverkade omdöme utan på ett flertal andra, bildade och sakkunniga
personers sammanstämmande utsago och åsikt.

Härtill komme, vilket Berg underlåtit att beröra, att Levertin till ledning
för sitt omdöme haft till sitt förfogande reklamhäftet med dess beskrivning
och avbildningar av filmen, varigenom dennas karaktär tydligt
komme i dagen.

Under åberopande av allt vad sålunda anförts hemställde Levertin,
att jag måtte lämna den gjorda anmälan utan avseende.

— 1917 —

191

Efter prövning av ärendet anförde jag i en till polismästaren Levertin
den 4 november 1916 avlåten ämbetsskrivelse bland annat följande.

Granskar man det sakkunnigbetänkande av den 2 september 1910
och den kungl. propositionen till 1911 års riksdag (n:r 160), som ligga
till grund för kungl. förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställningar,
finner man i det hänseende, varom i ärendet är fråga, följande
framgå av motiven. Före nämnda författnings tillkomst hade ej
sällan inträffat, att samma bildserie av vederbörande polismyndighet tillåtits
på en ort men förbjudits på en annan, varigenom uppkommit osäkerhet,
som länt till skada för filmimportörerna och biografägarna. Det enda
effektiva medlet att vinna rättelse i de sålunda rådande missförhållandena
vore enligt de sakkunnigas mening att låta biografbilderna underkastas
granskning, innan de offentligen förevisades, samt att centralisera denna
förhandsgranskning genom att överlämna den till ett för hela landet gemensamt
organ. Endast därigenom kunde, ansåge de sakkunniga, vinnas
den likformighet i tillämpningen, som måste krävas. En sådan preventiv
biografcensurs centraliserande innebure att, sedan en bildserie blivit granskad
av den centrala censorsmyndigheten, vore det en gång för alla fastslaget,
huruvida den fnge eller icke finge offentligt förevisas, och särskild
granskning för varje gång den flyttades till en ny biografteater obehövlig.

Huruvida, sedan eu bildserie blivit sålunda godkänd, för dess förevisande
därutöver skulle fordras tillstånd av den lokala polismyndigheten,
d. v. s. frågan om biografföreställning överhuvudtaget skulle få äga ruin,
borde enligt de sakkunnigas förslag bedömas efter dittills gällande bestämmelser,
d. v. s. enligt ordningsstadgan för rikets städer. Detta innebar,
att i stad och annat samhälle, där ordningsstadgan föreskrivits skola gälla,
skulle polismyndighets tillstånd till biografförevisning avvaktas, medan å
övriga orter på landsbygden full frihet fortfarande skulle i detta hänseende
råda. Vid ärendets föredragning i statsrådet hemställde emellertid
föredragande departementschefen om ändring i denna del av de sakkunnigas
förslag samt föreslog särskilt på grund av biografernas eldfarlighet,
att ansökan alltid, d. v. s. även i fråga om biografförevisningar å landsbygden,
skulle hos vederbörande polismyndighet göras om rätt att offentligen
förevisa biografbilder, på det att polismyndigheten måtte bliva i tillfälle
att besiktiga lokal, där föreställning skulle givas, och jämväl i övrigt
meddela nödiga ordningsföreskrifter. I enlighet med denna departementschefens
hemställan har ock sedermera § 1 i ovannämnda förordning blivit
avfattad.

Beträffande den av Eder åberopade § 2 i samma förordning anförde
departementschefen, att i densamma i tillämpliga delar upptagits mot —

1917 —

192

svarande bestämmelser, som återfinnas i 13 § av ordningsstadgan och i 5 §
i kungl. kungörelsen angående rätt för utlänning m. fl. att hår i riket
giva offentlig föreställning in. m. Vid granskning av avfattningen finner
man ock, att nämnda § 2 nära nog ordagrant överensstämmer med motsvarande
delar av nyssnämnda två §§.

De sakkunniga hade i denna del framhållit, att bland de missförhållanden,
som förekommit och särskilt å Stockholms biografteatrar uppmärksammats,
hade varit, att å sådana teatrar uppträtt varietéartister med
plumpa visor eller andra underhaltiga nummer. De sakkunniga hade emellertid
ansett, att ett generellt förbud mot varietéprestationer å biograferna
ej borde meddelas, utan att ett reglerande därutinnan lämpligast borde
äga rum genom de lokala polismyndigheterna, vilkas prövning finge antagas
komma att förebygga, det biograferna urartade till dåliga varietéer.
Föredragande departementschefen anslöt sig till denna de sakkunnigas uppfattning
och framhöll att, då polismyndighets tillstånd alltid skulle erfordras
för offentlig förevisning av biografbilder, bleve ju polismyndigheten
i varje särskilt fall i tillfälle att pröva lämpligheten av de prestationer,
som skulle förekomma i samband med biografföreställningen. Och skulle
det visa sig, att olämpliga varieténummer uppfördes, ägde polismyndigheten
återkalla redan meddelat tillstånd.

Av de nu återgivna motiven framgår med en tydlighet, som icke
lämnar något övrigt att önska, att endast den centrala censurmyndigheten,
statens biografbyrå, äger att utöva bildcensur å biografbilder och att polismyndighet
följaktligen alldeles icke äger dylik befogenhet. Det var just
för att komma ifrån den förut rådande ordningen, enligt vilken allenast
polismyndighet jämlikt 13 § ordningsstadgan utövade kontroll över biografteatrarnas
program, som den centrala biografcensuren inrättades. Genom
censurens centraliserande avsågs just att undanröja den på grund av
olika polismyndigheters olikformiga lagtillämpning uppkomna osäkerheten,
huruvida viss bild kunde antagas bliva tillåten att förevisa eller ej. Det
vore ju ock alldeles meningslöst att inrätta ett centralt ämbetsverk för
censurens utövande, därest, efter det en bild av denna myndighet blivit
godkänd, vederbörande polismyndighet, på landet kronofogde och länsman,
skulle äga befogenhet att såsom en slags högre instans i sin ordning öva
censur och pröva, huruvida deri centrala myndigheten förfarit rätt eller
ej, samt eventuellt förbjuda vad densamma godkänt. Det ligger i sakens
natur, att dylik prövningsrätt hos lokal polismyndighet icke kan ifrågakomma,
och dylik har heller icke av lagstiftaren avsetts. Enligt §§ 5 och
6 i förordningen angående biografföreställningar tillkommer det uppenbarligen
allenast statens biografbyrå att pröva, huruvida förevisande av viss

— 1917 —

193

bild kan anses stridande mot lag och goda seder eller ej, d. v. s. pröva
bildens moraliska halt — dock med undantag för de s. k. aktuella bilderna,
om vilka förmäles i § 4 andra stycket av samma förordning men
om vilka i detta ärende ej är fråga. Rätt att pröva, huruvida biografbyrån
vid censurs utövande förfarit riktigt eller ej, lämpligt eller ej, tillkommer
jämlikt § 12 i nämnda förordning endast Kungl. Maj:t.

Efter fastslående a,v regeln att polismyndighet sålunda icke äger någon
som helst befogenhet att öva bildcensur, kvarstår emellertid till besvarande
frågan, vilken innebörd av det Eder åberopade stadgandet i § 2
rätteligen har. Stadgandet innehåller, såvitt hår är i fråga, följande: Visar
sig, att biografföreställning åsyftar eller innebär något, som strider
mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning, äge
polismyndigheten förbjuda dess förnyande. I nu nämnda fall må föreställningen
av polismyndighet inställas eller upplösas. Detta stadgande
kan vid första påseende synas strida mot vad ovan är sagt. Stadgandets
innebörd torde emellertid vara följande.

Polismyndigheten tillkommer det först och främst att kontrollera, att
vid föreställning, varom här är fråga, jämlikt § 4 i förordningen ej förevisas
andra bilder än de, som blivit efter verkställd granskning av statens
biografbyrå godkända. Prövningen, huruvida bilderna i och för sig strida
mot sedlighet eller allmän lag, är, såsom ovan utvecklats, därmed definitivt
verkställd, vadan polismyndighetens kontroll icke får innefatta granskning
av de förevisade bilderna ur sådan synpunkt. Däremot åligger det
polismyndigheten, på sätt av föredragande departementschefens ovanberörda
anförande till statsrådsprotokollet framgår, att just ur denna synpunkt
pröva lämpligheten av de prestationer, som förekomma i samband med
biografföreställningen, således vid sidan av biografbildernas förevisande,
såsom föredrag, varieténummer eller annat. Man kan exempelvis tänka
sig antimilitaristisk propaganda av straffbar beskaffenhet, bedriven i samband
med förevisande av krigsfilmer från slagfälten, filmerna hava såsom
i och för sig icke varande av otillåten beskaffenhet godkänts av biografbyrån,
men föreställningen i sin helhet, omfattande film förevisningen jämte
det därtill anknutna muntliga agitationsföredraget, befinnes åsyfta något
lagstridigt. I sådant fall äger polismyndigheten jämlikt § 2 befogenhet
att upplösa tillställningen och förbjuda dess förnyande. Denna befogenhet
tillkommer ock polismyndighet, så snart biografföreställning föranleder
till svårare oordning, och detta vare sig oordningen föranledes av själva
bildförevisandet eller av annan i samband därmed förekommande prestation.
Sådan oordning kan tänkas uppkomma på grund av rent lokala förhållanden.
Uti en mig från kungl. civildepartementet tillhandahållen prQ25
— Justitieombudsmannens ämbetsbcrältclse till 1911 års riksdag.

194

memoria, som innehåller en kommentar till de särskilda §§:na uti ifrågavarande
förordning, äro som exempel på dylika förhållanden, ägnade att
på viss ort framkalla oro i sinnena, anförda: »Större strejker och lock outer,

pågående mera uppseendeväckande processer, gränsförhållanden». Så
kan exempelvis en av censuren godkänd film, avseende strejkuppträden
och därmed sammanhängande förhållanden, under normala tider utan menliga
påföljder förevisas men under pågående storstrejk, då det råder oro
i sinnena, föranleda oordningar med påföljd, att polismyndigheten bör ingripa
och förbjuda filmens förevisande.

Det är uppenbart, att polismyndighets kontroll över biograferna ur
denna nu behandlade ordningssynpunkt år synnerligen betydelsefull och
att nämnda myndighet här har en viktig uppgift att fylla. Det måste
emellertid noga fasthållas, att polismyndighet i intet av de fall, där densamma
jämlikt § 2 är berättigad att ingripa, därvid äger befogenhet att
utöva partiell bildcensur. Befogenheten innebär icke annat än att upplösa
föreställningen och förbjuda dess förnyande, aldrig att föreskriva uteslutande
av viss del av godkänd film.

Det må medgivas, att en viss otydlighet vidlåder författningen, i ty
att § 2, om denna § icke samman st älles med §§ 5 och 6, lätt kan misstolkas
på sätt, som här skett. Å andra sidan lärer det icke alltid vara
möjligt för lagstiftaren att genom en fullt uttömmande avfattning av lagen
förebygga alla misstolkningar, som sedermera vid lagens tillämpning
kunna uppkomma. Är lagen otydlig eller råder i allt fall meningsskiljaktighet
om dess rätta tolkning, måste man självfallet i dess motiv söka lösning
på de tvistiga frågorna. Att i dylika fall vid vidtagande av åtgöranden
i tjänsten frånse motiven till lagen, vilket av Eder förfäktats vara riktigt,
anser jag självfallet icke kunna försvaras.

Detta om sakens principiella sida; beträffande Edert åtgörande i det
föreliggande fallet kan jag icke undgå att i varje fall finna det olämpligt
förfaret av Eder att på grund allenast av hörsägen om filmens beskaffenhet
och utan att själv taga densamma i betraktande ingripa mot biografinnehavaren.
I ärendet äro lämnade olika framställningar rörande det
sätt, på vilket ingripandet skett. Då emellertid annat icke är i ärendet
visat, än i sådant avseende av Eder uppgivits, finner jag det icke ådagalagt,
att direkt bildcensur av Eder utövats, ehuruväl jag på ovan anförda
grunder finner Edert ingripande obehörigt. En förfrågan från tjänstförrättande
polismästaren till en biografinnehavare, huruvida denne med hänsyn
till viss films olämplighet är villig att utbyta filmen mot annan,
kan av biografinnehavaren knappast fattas annat än som å tjänstens vägnar
uttryckt önskan, att filmen icke bör förevisas.

— 1917 —

195

Vid övervägande av vad i ärendet förekommit fann jag ej skäl att
företaga annan åtgärd än att delgiva Levertin mitt ovan återgivna uttalande.
»lag uttalade därvid jämväl en förhoppning, att detta skulle vara tillräckligt
för vinnande av rättelse för framtiden.

Sedermera har Levertin hit inkommit med ännu en skrift, däri han
ytterligare förfäktat sin ovan angivna uppfattning i saken. Denna skrift
har jag, i den män dess innehåll icke stod i överensstämmelse med den
av mig uttalade meningen, lämnat utan avseende.

I ärendet har, på sätt av det anförda framgår, av mig medgivits, att viss
otydlighet vidlåder författningen i ämnet. Med anledning därav har ock
av mig tagits i övervägande, huruvida från min sida framställning om
förtydligande och ändring av författningen borde avlåtas. Jag har emellertid
tillsvidare ansett tillräckligt att, på sätt som skett, här återgiva vad
i saken förekommit och mitt däri meddelade beslut. Jag hoppas nämligen,
att därigenom syftet med stadgandet i 14 § i den för justitieombudsmannen
gällande instruktion skall uppnås samt att konflikter av dylik beskaffenhet
icke vidare skola förekomma. Skulle emellertid framdeles visa sig, att
polismyndighet i strid mot den här ovan av mig angivna tolkningen av
gällande författning skulle företaga sig att å biografbilder öva sådan censur,
som endast tillkommer statens biografbyrå, anser jag frågan om förförfattningens
förtydligande ånyo böra tagas i övervägande. För närvarande
anser jag, som sagt, lagändring icke behövlig.

12. Fråga om behörigheten av företagen häktning.
Tillämpning av de i 19 § 6 mom. 2:dra st. i promulgationslagen
till strafflagen meddelade bestämmelser om häktning.

I en hit ingiven skrift anförde advokaten Olof Karlsson i egenskap av
befullmäktigat ombud för statdrängen Karl Arvid Forsblom i Tullinge
huvudsakligen följande.

Mellan Forsblom, vilken varit anställd såsom statare å Rikstens gård
vid Tullinge, och befallningsmannen på gården T. A. Assarsson hade den
13 juli 1916 uppstått meningsskiljaktighet angående ersättning åt en Forsbloms
pojke för utfört arbete. Assarsson hade menat, att pojken slarvat
med arbetet, så att han ingen ersättning skulle hava, och fordrade i stället
ersättning av Forsblom, för att pojken skulle genom oförstånd i arbetet
hava anställt skada å ett rovland. Under meningsutbytet hade Assarsson
kallat Forsblom för bl. a. lusorre o. dyl. Uppretad häröver hade denne

— 1917 —

196

med handen tilldelat Assarsson ett slag på örat med påföljd, att eu obetydlig
blödning uppstått å detsamma.

Uppträdet föranledde anmälan och polisförhör med resultat, att Forsblom
av extra länsmannen Sten Vadenius omedelbart förklarades häktad,
för att han skulle hava misshandlat Assarsson.

Då klaganden Karlsson funnit Vadenius’ förfarande egendomligt, hade
han satt sig i förbindelse med Vadenius och därvid fått dennes egen bekräftelse
på, att misshandeln endast varit av ovannämnda obetydliga beskaffenhet,
med det tillägget att Forsblom enligt befallningsmannen Assarssons
uppgift även skulle hava tilldelat den senare en dansk skalle, vilket
dock på det bestämdaste bestredes av Forsblom. Detta bestridande kunde
mycket väl vara med sanningen överensstämmande, då Assarsson ej haft
det minsta märke efter att en dylik verkligen tilldelats honom av Forsblom.
Vadenius försvarade dock sitt handlingssätt med att »fängelse efter
lag kan följa på förseelsen» samt att Forsblom ej hade »stadigt hemvist
och därför kunde misstänkas avvika från orten eller genom undanröjande
av bevis hindra målets behöriga utredning».

Sant vore visserligen, att enligt 14 kap. 13 § strafflagen, den enda av
misshandelsparagraterna som möjligen skulle vara tillämplig, jämförd med
36 § i samma kapitel, fängelsestraff skall följa på en förseelse av ifrågavarande
slag. Straffskalans maximum vore dock, oavsett att misshandeln
varit riktad mot förman, blott 6 månaders fängelse, ty 36 § höjde för detta
fall icke straffmaximum utan stadgade endast att misshandel å förman
skall anses vara en försvårande omständighet. I detta tall komrae likväl
straffet, på grund av misshandelns obetydliga karaktär, säkerligen icke att
överstiga 1 eller allra högst 2 månaders fängelse.

För bedömande av häktningsåtgärden måste man fästa avseende därvid,
att den häktade på grund av både sitt yrke såsom jordbruksstatare
och sina familjeförhållanden (han hade hustru och 2 barn att draga försorg
om) vore för sin och de sinas utkomst tvungen att arbeta och därför
icke gärna kunde tänkas avvika från orten. Han hade heller inte visat
sig vara någon flyttfågel. Den nuvarande tjänsten innehade han visserligen
endast sedan den 24 oktober 1915. Men han hade förut på olika
platser innehaft enahanda tjänst och hans tjänsttider å dessa ävensom hans
uppförande i övrigt vittnade endast om gott.

Ingenting vore väl heller mindre antagligt, än att eu av sin omgivning
allmänt omtyckt person, som aldrig förut varit i någon kontakt med
rättvisans handhavare, skulle bliva så påverkad av fruktan för straff för
en örfil (låt vara att örat av någon anledning kommit att ytterst obetydligt
blöda), att han av sådan anledning genom att avvika skulle lämna hem

— 1917 —

197

och familj i sticket. För sin del ansåge klaganden eu sådan påverkan alldeles
otänkbar.

Lika uteslutet vore, att den häktade i detta fall skulle kunna undanröja
några bevis, om lian lämnats på fri fot. Enligt klagandens förmenande
hade Vadenius genom sin tillämpning av häktningsbestämmelserna
i detta tall, med det lindrigaste bedömande som kunde komma hans handlingssätt
till del, visat ett så betänkligt oförstånd i sin tjänst, att hans
förfarande i rättssäkerhetens intresse inte kunde få lämnas opåtalt. Under
sin verksamhet som advokat hade klaganden ganska ofta märkt, att åklagarna
på landsbygden missbrukade häktningsbestämmelserna, som det ville
synas, utan att i värjo särskilt fall taga i närmare övervägande, vad de
egentligen innehölle.

Vadenius hade i den rapport, som han inlämnat till domhavanden,
gjort gällande, att då Forsblom på sin husbondes yrkande samma dag skilts
från sin lagstadda tjänst, han därigenom vore i saknad av stadig hemvist.
Detta syntes klaganden icke vara rätta tolkningen av fordringarna för att
anses hava stadigt hemvist, ty då Forsblom vore vederbörligen mantalsoch
kyrkoskriven å en plats, måste han anses hava hemvist, änskönt han
blivit uppsagd från eu innehavd plats.

Klaganden ansåge det som en plikt att bringa detta fall till min
kännedom, i avsikt att något bleve åtgjort för att väcka åklagarnas ansvarskänsla,
så att de icke obetänksamt eller av rent godtycke i onödan
tilläte sig ett så stort ingrepp i den personliga friheten, det medborgerliga
anseendet och en persons ekonomiska förvärvsmöjligheter, som ett
tillämpande av häktningsinstitutet innebure.

Saken överlämnades därför till mig för den åtgärd, vartill densamma
kunde föranleda.

Uti avgiven förklaring anförde extra länsmannen Wadenius, bland
annat, följande.

Klaganden hade lämnat eu ensidig och nästan helt oriktig redogörelse
för, huruledes vid det åtalade misshandelsbrottets begående tillgått. Till
bemötande av berörda redogörelse åberopade Wadenius å sin sida ett vid
förklaringen fogat utdrag av det protokoll, som av Wadenius förts vid det
berörda den 13 juli med Forsblom hållna polisförhör.

Enligt vad nämnda protokoll utvisade, hade vid polisförhöret nedannämnda
personer hörts angående omständigheterna vid ifrågavarande misshandels
förövande, nämligen:

1) Befallningsmannen Assarsson, som berättade, att under den mellan
Forsblom och honom uppkomna ordväxlingen, varunder Forsblom på alle —

1917 —

198

hända sätt okvädat Assai’sson, den förre, med uttrycket »här skall du få
din djävla skåning» eller dylikt tilldelat Assarsson ett slag över vänstra
örat, så att blodflöde uppstått; att Assarsson icke försökt att på något sätt
gengälda slaget, utan förhållit sig fullkomligt lugn; att efter en stunds
uppehåll, då de befunnit sig på hemväg, Forsblom ånyo tilldelat Assarsson
ett slag över ansiktet, därpå en s. k. »dansk skalle» samt slutligen
ännu ett slag i ansiktet; att icke heller därvid Assarsson sökt återgälda
något av slagen; samt att Assarsson ansåg den honom ågångna misshandeln
såsom förestavad av hämnd från Forsblom, för det dennes son av ägaren
till Rikstens gård, agronomen Harald Westerström, vägrats ersättning för
sitt ovan angivna arbete.

2) Agronomen Westerström, som uppgav, att han av Assarsson erhållit
kännedom om det otillfredsställande sätt, på vilket Forsbloms son utfört
honom åliggande arbete på gården; att Westerström på grund därav beslutat
att entlediga sonen från sin sysselsättning därstädes; att Westerström
för sådant ändamål sänt bud till Forsblom att tillsammans med
sonen inställa sig å gårdskontoret aftonen före förhöret; att Forsblom
emellertid låtit hälsa Westerström, att »ville han Forsblom något, så
finge han uppsöka honom där han träffades», samt vägrat att ställa sig
husbondens befallning till efterrättelse; att Forsblom senare på kvällen dock
syntes hava ändrat sitt beslut och inställt sig frivilligt hos Westerström;
att Forsblom på tal om sonens arbete blivit uppbragt, förklarat husbondens
förfaringssätt orättvist samt uppträtt obehärskat och oförskämt;
att Westerström följande dag erfarit, att Assarsson, under det han gemensamt
med Forsblom avsynat sonens arbete, blivit misshandlad av Forsblom;
samt att Assarsson vore av Westerström satt i husbondes ställe och
sålunda beklädd med dennes rättigheter och skyldigheter.

3) Rättaren Ivar Karlsson, som berättade, att han vid det ifrågavarande
tillfället varseblivit, hurusom Forsblom två gånger tilldelade Assarsson
slag i huvudet samt en s. k. »dansk skalle»; och att Assarsson vid tillfället
förhållit sig lugn och icke sökt återgälda något av slagen.

4) Astrid Sofia Johansson, som uppgav, att hon iakttagit, hurusom
Forsblom med knuten hand tilldelat Assarsson ett slag över vänstra örat,
och efter en längre stunds uppehåll, sedan båda gått i riktning mot
gården, ånyo ett slag i ansiktet samt en s. k. »dansk skalle», samt att
Assarsson under uppträdet förhållit sig fullkomligt lugn och icke på något
sätt sökt återgälda slagen.

Under polisförhöret uppträdde Forsblom — enligt vad protokollet
vidare utvisade — mycket obehärskat och utmanande mot såväl Wadenius

— 1917 —

199

sou) Westerströra och Assarsson samt vägrade, hörd angående sina levnadsomständigheter,
att därom lämna några upplysningar.

1 sin ovanberörda förklaring anförde Vadenius vidare, att det syntes
honom, som de mot häktningsåtgärden framställda anmärkningarna lämpligast
kunde sammanfattas i följande huvudpunkter: 1 :o) det åtalade brottets
ringhet; 2:o) svarandens stadiga hemvist; samt 3:o) omöjligheten av antagandet,
att svaranden kunnat avvika;

Beträffande punkt 1) anförde Vadenius: Vid häktningstillfället kunde
icke avgöras, huruvida åtalet mot Forsblom skulle anställas jämlikt strafflagens
14 kap. 12 § eller samma kap. 13 §, enär läkarundersökning först
senare kunde äga rum. Enligt vad ett yttrandet bilagt läkarbetyg gåve
vid handen, vore de genom misshandeln tillfogade skadorna avsevärt svårare,
än vad klaganden påstått i sin skrift.

Sedan Forsblom vid Svartlösa häradsrätt av Vadenius ställts under
tilltal för misshandeln, hade han, på fråga vid rättegångstillfället den 26
juli, medgivit, att'' det genom misshandeln uppkomna blodflödet varit sä
ymnigt, att Assarssons krage blivit nedsölad av blod. Skadornas beskaffenhet
framginge för övrigt bäst därav, att Assarsson på grund av desamma
nödgats söka läkarvård. Då klaganden ville göra gällande, att slaget varit
av synnerligen lindrig karaktär, strede detta emellertid mot den häktades
egen uppgift vid rättegångstillfället, därvid han vidgått, att slagen utdelats
kraftigt och med knuten hand. Att således verklig misshandelsavsikt
förelegat, vore ostridigt och framginge ju även därav, att Forsblom utdelat
slagen. i fråga upprepade gånger och med någon stunds uppehåll
mellan varje gång.

Jämlikt 14 kap. 36 § strafflagen skulle för sådan misshandel, varom
nu vore fråga, icke ådömas lägre straff än fängelse. Lagstiftaren hade
därmed velat uttryckligen betona, att dylika brott krävde kraftig näpst.
Grundprincipen för straffminimets höjande syntes i detta fall vara förestavad
av angelägenheten att bevara nödig disciplin. Ty på en lantgård
med stor arbetarstam medförde ett subordinationsbrott, som lämnades obeivrat,
ett oefterrättlighetstillstånd, vars följder vore oöverskådliga och mången
gång omöjliga att stävja. Ett kraftigt ingripande från polismyndighetens
sida i sådant fall syntes Vadenius icke blott ingå i lagstiftningens andemening
utan även vara av omständigheterna oavvisligen påkallat.

Motiven till häktningsåtgärden i fråga framginge även genom besvarandet
av de under punkt 2) och 3) mot Vadenius framställda anmärkningarna.

1 19 § mom. 6 av strafflagens promulgationslag stadgades bl. a. att.

— 1917 —

200

därest den, som ej äger stadig hemvist, misstankes för brott, vara fängelse
efter lag följa kan, han må i häkte tagas, därest skälig anledning förefinnes,
att han avviker.

I detta fall icke blott kunde fängelse följa å brottet utan det skulle
vara en oundviklig följd därav.

Forsblom hade vid häktningstillfället, på yrkande av sin husbonde,
skilts från sin lagstadda tjänst, och familjen hade av husbonden uppsagts
att ofördröjligen avflytta från den av familjen bebodda statbyggnaden.

Påståendet, att Forsblom under sådana förhållanden vid tillfället i fråga
kunde anses äga stadigt hemvist, vore ohållbart. Klaganden hade i sådant
avseende sökt göra gällande, att envar där ägde stadigt hemvist, varest han
vore mantals- eller kyrkoskriven. De tusentals lösdrivare, aom årligen
häktades för lösdriveri, utgjorde ju ett talande bevis för ohållbarheten av
en sådan uppfattning. Dessa skulle nämligen i så fall med framgång
kunna åberopa sitt »stadiga hemvist» som skydd mot häktning, ty så gott
som alla vore någonstädes mantals- eller kvrkoskrivna, fastän de kanske
icke vistats där sedan sina barnaår. Att Forsblom vid häktningsåtgärdens
vidtagande varit i saknad av stadigt hemvist, vore således påtagligt.

Återstode således klagandens tredje punkt till besvarande. Bedömandet
av frågan, huruvida »skälig» anledning förefunnes antaga, att en brottsling
avviker, hade lagstiftaren överlåtit på häktningsförrättaren att i varje särskilt
fall avgöra. Härvid framträdde givetvis som avgörande faktor den rädsla
för straff, som griper den tilltalade och förmår honom att avvika från
orten för undgående av de rättsliga följderna av sitt brott. Att, dä fängelsestraff
måste utkrävas, enbart detta förhållande måste verka avgörande
i sådan riktning och påkalla häktningsåtgärd, vågade Vadenius hålla för
ostridigt.

Ännu en synpunkt torde i detta sammanhang böra något beröras.
Genom den med Vadenius’ tjänst förenade indrivningen av allmänna medel
hade han nämligen vunnit den erfarenheten, att indrivningshandlingar rörande
utskylder och böter åratal cirkulerade i fråga om bl. a. just statdrängar
för att slutligen återkomma med bevis, att vederbörande icke
kunnat anträffas. Visserligen vore de fortfarande någonstädes mantals- eller
kyrkoskrivna, men hade begivit sig därifrån utan att uppgiva sitt nya
hemvist.

Inträffade ett sådant förfaringssätt för att undgå erläggandet av utskylder
och böter, så insåges lätt vad resultatet bleve, då det gällde att
hämta någon åtalad person till ett ting eller befordra ett domstolsutslag,
varigenom någon ådömts urbota straff, till verkställighet. Erfarenheten
hade visat, att endast ett fåtal kunnat befordras till laga näpst, under det

— 1917 —

201

att det stora flertalet undgått de ådömda straffen genom sitt med avvikandet
förenade flyttningssystern.

Med dessa och andra synpunkter för ögonen tvangs man med fog att
allt oftare tillgripa häktningsåtgärd till skydd mot en alltmer tilltagande
ringaktning av lag och rätt, uppkommen genom en lagtolkning, som tillläte
vederbörande att så enkelt kunna undgå dem ådömda straff.

Det vore även mot denna bakgrund, som häktningsåtgärden mot Forsblorn
borde ses och begreppet »skälig anledning» i detta sammanhang
Ange sin rätta tolkning.

Att Forsblom, om vilken man i klagoskriften bibringades den uppfattningen,
att han vore en allmänt omtyckt och fridsam person, icke med
fog kunde tillerkännas sådana egenskaper, torde framgå av en yttrandet
bilagd promemoria.

Slutligen framhöll Vadenius, att Forsblom den 26 juli 1916 av häradsrätten
för åtalade brotten ådömts 2 månaders fängelse.

På grund av vad Vadenius sålunda anfört hemställde han, att den
gjorda angivelsen icke måtte till någon åtgärd föranleda.

Vid förklaringen voro, förutom förutnämnda förhörsprotokoll, fogade
följande tre handlingar, nämligen:

l:o) läkarbetyg, utvisande att Assarsson vid en den 14 juli 1916 företagen
läkarundersökning företett två »c:a hampfröstora hudavskrapningar
å vänstra öronmusslan» samt ett »2-kronestort, något uppdrivet och ömmande
parti» bakom samma öronmussla å benet, men att han, såvitt för
det dåvarande kunde bedömas, icke komme att lida framtida men av
nämnda skador;

2:o) ett intyg av följande lydelse:

»Undertecknad, brukare av Rikstens gård i Botkyrka socken, får härmed
intyga, att hos mig lagstadde statdrängen Karl Arvid Forsblom den
13 sistlidne juli på yrkande av mig blivit från sin tjänst vid gården skild
samt att hans familj blivit uppsagd att omedelbart utrymma den av dem
bebodda statbyggnaden och avflytta från gården, intygas härmed. Riksten
i Botkvrka den 4 augusti 1916.

Rikstens Gård.

H. Westerström»;

3:o) en så lydande promemoria av den 13 juli 1916:

»När statdrängen Karl Arvid Forsblom, som kl. 5,45 e. m. denna dag
härstädes häktats för misshandel, skulle från länsmanskontoret avföras till
polisstationen härstädes, för att i avvaktan på tåglägenhet avföras till
26 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1917 års riksdag.

202

straffängelset i Stockholm, beredde han sig tillfälle att rymma genom kontorsdörren.
Utanför upphanns han av undertecknad, e. kronolänsman, som
uppmanade honom att godvilligt återvända till kontoret. Då Forsblom
vägrade detta, måste våld brukas för hans återförande. Vid den brottning,
som därför uppstod, föllo båda omkull på marken, men genom hjälp av
tillskyndande kronolänsmannen Erik Granlund, polismannen O. V. Eklöf
och kontorsskrivaren Thorsten Gustafsson lyckades det, trots Forsbloms
våldsamma motstånd, att belägga honom med handbojor.

Då Forsblom, efter att först hava ryckt och slitit i polismännens kläder
och i övrigt sökt misshandla oss, insett, att motståndet tjänade till
ingen nytta, företog han sig att genom tjut och skrän väcka allmän förargelse
hos tillkommande människor.

Härefter utfor han i de grövsta tillmålen och hotelser mot kronolänsmannen
Granlund och mig samt sökte misshandla oss genom sparkar. Efter
att hava lyckats undgå dessa tvungos vi, för skydd mot sådan misshandel,
att med rep binda hans ben. Därefter forslades han å vagn till polisstationen,
där han insattes i cell.

Under färden mellan länsmanskontoret och polisstationen utfor Fors blom

i högljudda skrik och skrän, vilket även var förhållandet, då han i

rekvirerad automobil transporterades till fängelset, dit han bevakades av

tvenne fångförare. 0

bom ovan

Sven Vadeni us.»

Till bemötande av Vadenius’ yttrande anförde klaganden i ingivna påminnelser,
bland annat, följande.

I sin förklaring hade Vadenius till en början nämnt, att det vid häktningen
varit omöjligt att konstatera, om 12 eller 13 § i 14 kap. strafflagen
skulle komma i tillämpning, eftersom ännu ingen läkarundersökning
kunnat företagas. Det vore en anmärkningsvärd brist på omdömesförmåga,
om åklagaren verkligen kunnat tänka sig möjligheten av, att 12 §
skulle komma att tillämpas å en misshandel, som åstadkommit endast ett
par »hampfröstora hudavskrapningar å öronmusslan».

Klaganden anmärkte vidare, att Vadenius sökt så mycket som möjligt
försvåra fallet. Den tilltalade hade vid polisförhöret aldrig medgivit, att
slaget var kraftigt eller att något ymnigt blodflöde uppstått. Och vittnena,
som hörts i målet vid häradsrätten, hade därvid uppgivit, att blödningen
varit helt obetydlig, nätt och jämt så mycket, att blod droppat
ned på Assarssons rockkrage.

Ännu betänkligare ansåge klaganden det vara, att Vadenius använt
sin ställning till att gå en privatpersons ärenden. Häktningen hade näm —

1917 —

203

ligen, enligt vad klaganden hade sig bekant, företagits på tillskyndan avägaren
till Rikstens gård endast i syfte att skärpa disciplinen bland statarna
å egendomen. Det skulle till varje pris statueras ett avskräckande
exempel, och för att få eu formell hållpunkt för häktningen skildes Forsblom
från tjänsten. Härigenom skulle han ju enligt Vadenius’ ståndpunkt
komma att sakna stadigt hemvist.

Om denna omständighet finge vara avgörande, så skulle ju varje person
i tjänsteställning kunna berövas sitt stadiga hemvist därigenom, att
man skilde honom från hans anställning.

För att riktigt avgöra en häktningsfråga måste man naturligtvis anlägga
andra synpunkter på saken. Det vore flyttfågeln, »lösker mannen»
den som icke på grund av yrke, sysselsättning eller andra förhållanden
bundes vid någon viss plats utan på obestämda tider flyttade från en ort
till en annan, som i detta avseende kunde tänkas falla under den åberopade
häktningsbestämmelsen. Men en jordbruksstatare med familj, som
vanligtvis flera år arbetade på samma plats och flyttade på bestämda tider,
kunde, så länge han hade detta yrke, aldrig hänföras till ovannämnda
kategori.

Det syntes av Vadenius’ yttrande framgå, att han velat framhålla den
omständigheten, att lagstiftaren överlåtit åt häktningsförrättaren att i varje
särskilt fall avgöra, huruvida häktningsbetingelserna förelåge, såsom någon
slags betäckning för sin åtgärd. Att åklagaren fått en så stor makt i sin
hand, finge han dock icke uppfatta som någon fullmakt in blanco att företaga
vilken åtgärd som helst. Detta förhållande förpliktade honom endast
att pröva varje fall med desto större ansvarskänsla, och med någon sådan
kunde icke vara förenligt, att en åklagare använde häktningsinstitutet endast
som medel att upprätthålla disciplinen åt en enskild arbetsgivare.

Fängelsestraff måste utkrävas, och enbart detta måste verka så avskräckande,
att skälig anledning för avvikande förefunnits, menade Vadenius.
Då han i detta sammanhang talade om rädsla för straffet, så måste
han utan vidare utgå ifrån, att Forsblom känt till, att förseelsen skulle
medföra fängelsestraff’. Dennes bestämda påstående om motsatsen hade
emellertid sannolikheten för sig.

Av häradsrätten hade den tilltalade omedelbart blivit försatt på fri
fot. Utslaget lydde på en månads fängelse för misshandeln, den lindrigast
tänkbara påföljden vid misshandel mot förman, och en månads fängelse
för våldsamt motstånd vid avförandet från länsmanskontoret i Tumba.

Vid häktningsbeslutet hade emellertid endast den förstnämnda förseelsen
kunnat komma i betraktande, ty den senare hade inträffat först
efteråt. När häktningsbeslutet meddelades den tilltalade, hade han enligt

— 1917 —

204

sitt eget påstående förlorat besinningen och börjat bliva oregerlig. Sedan
åtskilliga år tillbaka lede han enligt företett läkarintyg av neurasteniska
anfall, som inställde sig vid upprörd sinnesstämning och yttrade sig dels
i muskelskakningar och dels i förlust av förmågan att behärska sig själv
och sina handlingar. Ett dylikt anfall hade inställt sig vid avkunnandet
av häktningsbeslutet och då medfört det i promemorian skildrade uppträdet
å länsman skontoret.

Häktningsbeslutet vore alltså orsaken till den ena hälften av sträfhet,
som vid det förhållandet, att den tilltalade efter domens meddelande fortfarande
ginge lika lugnt kvar i sin hemtrakt utan att avvika, måste anses
hava varit desto mera onödig, som den tilltalade före anhållandet icke ens
tänkt sig någon efterräkning för »en vanlig örfil».

O o O O

Slutligen hemställde klaganden, att jag måtte vidtaga den åtgärd i
saken, som jag kunde anse erforderlig.

Efter prövning av vad sålunda i ärendet förekommit meddelade jag
följande beslut.

Enligt klagandens till mig lämnade upplysning hade statkarlen Forsblom
efter förövandet av ifrågavarande misshandelsbrott, vilket enligt handlingarnas
föranledande varit av svårare beskaffenhet än av klagoskriften
framgår, på därom av hans husbonde gjord anhållan blivit av e. länsmannen
Vadenius i laga ordning vräkt ur tjänsten. Vid sådant förhållande
måste Forsblom anses därefter hava saknat stadigt hemvist, intill dess han
förskaffat sig annan fast anställning.

Då Forsblom sålunda efter vräkningen ur tjänsten saknat stadigt
hemvist och fast anställning, kunde Vadenius ej anses hava helt och hållet
saknat skälig anledning antaga, att Forsblom för undvikande av efterräkningar
för det mot eu förman begångna brottet, fallande under 14 kap.
13 och 36 §§ strafflagen, skulle avvika från orten.

Ehuruväl jag ansåg, att häktandet av Forsblom, vilken är gift och
har 2 minderåriga barn och som uppgivits förut ej hava varit för brott
tilltalad, icke vore av de föreliggande omständigheterna med nödvändighet
påkallat, kunde jag likväl vid ovan först angivna förhållanden ej undgå
att finna de i 19 § 6 mom. 2:dra stycket i promulgationslagen till strafflagen
den 16 februari 1864 stadgade förutsättningarna för häktning, förmellt
sett, hava förelegat och kunde förty icke betrakta Vadenius’ klandrade
förfarande såsom tjänstefel. På nu anförda grunder fann jag klagomålen
ej föranleda någon vidare åtgärd från min sida.

— 1917 —

20.-,

I detta sammanhang vill jag dock tillägga, att jag anser det önskvärt,
att allmänna åklagarna vid inskridande mot brott, som ej äro av svårare
beskaffenhet än det här ifrågakomna — för vilket ådömts allenast en månads
fängelsestraff'' —, med större varsamhet begagna sig av sin befogenhet
att företaga häktning. Det synes mig alldeles klart, att ett sådant
ingrepp i den personliga friheten, som häktning innebär, ej i någon mån
onödigtvis må äga rum, utan bör dylik åtgärd i de fall, då det enligt
gällande bestämmelser för den häktande myndigheten kan anses föreligga
valfrihet att häkta eller icke häkta, städse vara med större eller mindre
nödvändighet påkallad i rättssäkerhetens intresse. Huru lagens bestämmelser
om häktning skola tolkas, beror ju emellertid i varje särskilt fall i viss
mån på den häktande myndighetens eget omdöme. Vid prövning, i vad
mån förutsättningarna för åtgärdens vidtagande föreligga, lämnas nämligen
rum för visst godtycke, i det olika meningar i det föreliggande fallet kunna
göras gällande därom, huruvida skälig anledning föreligger befara, att den
för brott misstänkte avviker eller att lian genom undanröjande av bevis
eller egendom hindrar sakens tillbörliga utredning. I de fall, då uppenbart
övergrepp emellertid anses hava skett från den häktande myndighetens
sida, har justitieombudsmannen förordnat om åtal mot vederbörande för
olaga häktning. Denna ämbetsberättelse innehåller redogörelse för tre dylika
åtal (avdeln. I n:r 3, 9 och 19), och i äldre Embetsberättelse!'' omförmälas
åtskilliga likartade åtal (se 1913 års berättelse, bil. B sid. 104—
110; jämf. ock 1912 års berättelse sid. 327—328). I 1911 års berättelse har
justitieombudsmannen gjort ett principuttalande i ämnet (sid. 139—147).

Att lagens bestämmelser om häktning äro i viss män bristfälliga och
tarva revision, lärer ock numera vara från de flesta håll erkänt. Frågan
om revision av ifrågavarande bestämmelser är emellertid för närvarande
under utredning. På grund av framställning av justitieombudsmannen
till 1914 års senare riksdag anhöll riksdagen i skrivelse den 11 augusti
1914, att Kungl. Maj:t måtte, i ändamål att i görligaste måtto avhjälpa
bristen på tidsenliga och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning
och häktning i brottmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till lagstiftning i dessa ämnen. Utredningen av frågan och utarbetandet
av förslag till bestämmelser i angivna hänseenden har uppdragits åt särskild
inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig, på sätt här nedan i berättelsen
närmare förmäles (avdeln. IV n:r 14).

1917 —

206

13. Fråga om skyldighet i visst fall för expeditionshavande vid
underrätt att på därom framställd begäran meddela sökande
skriftligt beslut rörande vägran att upptaga
konkursansökning till prövning.

I en till mig ingiven klagoskrift anförde sakföraren Karl Yablén i
Stockholm i huvudsak följande.

Den 9 september 1915 lät klaganden genom ombud till Stockholms
rådhusrätts andra avdelning ingiva ansökan om laga kallelse och stämning
å viss person med yrkande, att dennes egendom skulle avträdas till konkurs.
Till stöd för ansökningen åberopades ett i lagsökningsmål mot gäldenären
meddelat utslag, försett med lagakraftsbevis ävensom bevis, att gäldenären
befunnits sakna tillgångar, samt det till grund för utslaget liggande
fordringsbeviset. Konkursansökningen ingavs i två exemplar, varemot berörda
utslag jämte fordringsbevis allenast företeddes i huvudskrift. Emellertid
erhöll klagandens ombud av vederbörande expeditionshavande den
upplysningen, att rätten icke utfärdade den i ansökningen begärda kallelsen,
med mindre klaganden antingen själv lät göra två besannade avskrifter
av samtliga de handlingar, som bifogats ansökningen, eller ock läte
bekosta afskrifter av desamma. Klagandens ombud begärde då att, därest
rätten ej kunde utfärda den begärda kallelsen i ansökningens befintliga
skick, erhålla rättens beslut därom med besvärshänvisning; föreståndaren
för expeditionen upplyste emellertid, att handlingarna skulle föredragas i
rätten och att desamma vore att avhämta dagen därpå

Följande dag, då klagandens ombud inställde sig i expeditionen för
att avhämta handlingarna, var icke något beslut fattat. Den person, som förestod
expeditionen, framhöll åter, att klaganden skulle låta skriva avskrifter eller
bekosta sådana, och tycktes ej vilja förstå klagandens anhållan om beslut,
för den händelse kallelsen ej kunde utfärdas.

I anledning härav sände klaganden påföljande dag sitt ombud till expeditionen
med en anteckning av följande lydelse: »Därest ej rätten kan

utfärda den begärda kallelsen i ansökans befintliga skick, anhålles om
skriftligt beslut med besvärshänvisning». Efter framlämnandet härav erhöll
ombudet det svar, att rätten icke meddelade vare sig den begärda
kallelsen eller något som helst beslut och att rätten ej alls komme att
befatta sig med ansökningen, om klaganden ej kompletterade den, på
sätt rätten önskade, varjämte handlingarna återlämnades.

Då med klagomålen endast avsåges att underställa mitt bedömande frågan,
om det enligt klagandens mening felaktiga förfarandet av rätten att

— 1917 —

207

vägra att ex officio pröva klagandens ansökan och meddela honom skriftligt
beslut, ansäge klaganden sig ej i sin skrift böra framdraga de skäl, som
talade för ansökningens bifallande i befintligt skick; i detta avseende ville
han endast erinra därom att, därest han skulle underkasta sig att göra avskrifter
av en sådan massa handlingar i eu så ofta förekommande sak som
konkursstämning, detta skulle medföra mycket enligt klagandens mening
onödigt arbete och föranleda större kostnader, än som vore nödvändigt för
att få en person försatt i konkurs, samt att domstolen genom sitt handlingssätt
fråntagit honom rätten att få sin sak prövad av överdomstol.

På grund av vad han sålunda anfört påkallade klaganden min ämbetsåtgärd
och anhöll, att rådhusrätten måtte förständigas att med ansökningen,
då sådan av klaganden förnyades, lagligen förfara.

Sedan klagoskriften kommunicerats med rådhusrättens andra avdelning,
inkom avdelningen med yttrande från civilassesorn Frans Aug. Lind, vilken
såsom expeditionshavande å avdelningen tagit befattning med den i klagoskriften
avsedda konkursansökan. Detta yttrande var i huvudsak av följande
innehåll.

Enligt vad Lind inhämtat, hade ifrågavarande ansökan i två och däri
åberopade originalhandlingar i ett exemplar den 9 september 1915, då
Lind icke tjänstgjorde å andra avdelningens expedition, dit inlämnats av
ett fruntimmer i uppgiven egenskap av ombud för klaganden, och hade,
av anledning att de ansökningen bilagda originalhandlingarna icke vare sig
blivit företedda jämväl i avskrift eller stadgad avskriftslösen vid anfordran
erlades, ombudet vid tillfället underrättats därom, att besked, huruvida, detta
oaktat, kallelseresolution komme att meddelas, skulle lämnas påföljande dag.
Sedermera den 10 i samma månad hade ombudet av vederbörande expeditionshavande
erhållit det besked, att något hinder ej mötte för meddelandet av
den sökta resolutionen, men att denna i allt fall icke komme att utlämnas
till klaganden, med mindre klaganden ingåfve en avskrift av de ansökningen
bilagda handlingarna eller erlade vederbörlig lösen för deras avskrivande
i ett exemplar. Efter att hava sagt sig skola inhämta ytterligare
instruktion av klaganden hade ombudet avlägsnat sig.

Den 12 berörda september infann sig hos Lind å expeditionen ett
fruntimmer, som å klagandens vägnar anhöll att få resolution utfärdad å
ansökningen, varjämte hon företedde en med blyerts skriven, varken undertecknad
eller med överskrift försedd anhållan om skriftligt besked av
rätten, därest resolution ej komme att utfärdas. Då Lind erinrade ombudet
om, att icke blott själva ansökningen utan även de därvid fogade
handlingarna enligt lagens föreskrift skulle företes i två exemplar, förkla —

1917 —

208

rade ombudet, att klaganden ej ville ombesörja någon som helst avskrift
av sistberörda handlingar eller gälda lösen för avskrift av desamma, och
angav ombudet såsom skäl för denna vägran, att kostnaden för handlingarnas
avskrivande vore en enligt klagandens åsikt alldeles onödig utgift. I
anledning därav meddelade Lind ombudet enahanda besked, som ombudet,
såsom ovan nämnts, redan erhållit föregående dag, med tillägg, att under
förhandenvarande omständigheter någon vidare befattning icke komme
att tagas med ansökningen, förrän klaganden ställt sig lagens ifrågavarande
föreskrift till efterrättelse. Ombudet förklarade då självmant, att hon önskade
återtaga ansökningen för att verkställa avskrift av de endast i ett
exemplar företedda handlingarna, varefter samtliga ansökningshandlingar
till henne återställdes. Ansökningen blev sålunda ej föremål för någon
rättens åtgärd.

De ifrågavarande endast i ett exemplar företedda handlingarna hade i
ansökningen varit åberopade till styrkande af, att laga konkursanledning
förelåge, och vid sådant förhållande ansåge Lind det på grund av stadgandet
i'' 141 § konkurslagen, att alla handlingar i konkursmål skola tvefalt
inlämnas, vara höjt över allt tvivel, att klaganden varit skyldig att i
två exemplar förete icke blott själva ansökningen utan även de däri åberopade
handlingarna eller ock vid anfordran erlägga stadgad avskriftslösen.
Enligt den för Stockholms magistrat och rådhusrätt gällande arbetsordning
ålåge det civilassessor å andra avdelningen, bland annat, att utfärda stämningar
och kallelser samt att tillse, det alla handlingar ingivas tvefalt, där
sådant är i lag stadgat, eller ock besörja avskrifter mot lösen av de handlingar,
som ej sålunda ingivits. Någon skyldighet för Lind att utan vidare
ombesörja avskrift av de nu ifrågavarande handlingarna torde emellertid
ej hava förefunnits, då klagandens ombud uttryckligen vägrade att gälda
lösen till avskrifterna.

Vad särskilt anginge Linds förment felaktiga underlåtenhet att till
rättens bedömande hänskjuta frågan angående kallelseresolutions meddelande,
framhöll Lind till en början, att jämlikt sedan decennier å avdelningen
rådande praxis, vilken tagit sig uttryck i anförda stadgande i arbetsordningen
och för övrigt torde vara den allmänt gängse vid större rådhusrätter,
stadsnotarie eller civilassessor, som ju själv vore ledamot av rådhusrätten,
plägade i sådana fall, där laga konkursanledning otvivelaktigt förelåge,
på begäran av borgenär meddela kallelseresolution å gäldenären, utan
att domstolen i det särskilda fallet fattade beslut om dylik resolutions utfärdande.
Vid granskning av de utav klaganden åberopade handlingarna
hade Lind funnit det vara ställt utom allt tvivel att, såvitt desamma gåve
vid handen, konkursanledning jämlikt 3 § konkurslagen förelåg; och hade

— 1917 —

209

han med hänsyn härtill ansett sig berättigad att meddela den sökta resolutionen,
utan att frågan härom förut blivit av domstolen vid särskilt sammanträde
behandlad. Det hade varit denna Linds uppfattning, om vars
berättigande tvivel knappast torde kunna uppstå, soui legat till grund för
det besked Lind, på sätt ovan nämnts, lämnat klagandens ombud. Hade
klaganden ansett sig hava något gagn därav och så påfordrat, skulle Lind
till och med försett ansökningen med den äskade resolutionen, men enligt
sin bestämda åsikt vore Lind icke pliktig att utlämna resolutionen, förrän
klaganden frånträtt sin vägran att avskriva de till ansökningen hörande
handlingarna eller erlägga avskriftslösen. Hade Lind till rättens yttrande
hänskjuta ovanberörda av klagandens ombud företedda och under förutsättning
att »rätten ej kunde utfärda deri begärda kallelsen i ansökans befintliga
skick» gjorda anhållan om skriftligt beslut med besvärshänvisning,
torde rätten endast kommit att uttala, att den begärda resolutionen skulle
utfärdas och tillhandahållas klaganden, så snart han ställt sig till efterrättelse
bestämmelserna i 141 § konkurslagen. Hvad gagn klaganden skulle
hava haft av ett beslut av dylikt innehåll vore ofattbart, helst klaganden
givetvis icke kunnat i högre instans vinna någon ändring i sak. Då därtill
komme, att den förutsättning, varunder nämnda anhållan gjorts, icke förelegat,
hade ett hänskjutande till rätten synts Lind vara såväl onödigt som
ändainålslöst. Därigenom att klagandens'' ombud självmant återtog ansökningshandlingarna,
hade Lind fatt den uppfattningen, att ombudet riktigt
uppfattat det erhållna beskedet och i följd därav dåmera också insett det
lönlösa i att påyrka något beslut av domstolen.

Så gott som dagligen förekomme det, att å avdelningens expedition
ingivna handlingar i ärenden angående konkurs, boskillnad, årsstämningar
och sjöförklaringar in. m. befunnes i ett eller annat avseende ofullständiga
eller felaktiga, och hade i anseende härtill den ej minst från advokaternas
sida uppskattade praxis utbildat sig å avdelningen, att vederbörande i dylika
fall av expeditionshavanden underrättades om de förefintliga felen eller
bristfälligheterna i och för vidtagande av rättelse eller komplettering. Att
handlingarna, även om de vore ställda till rådhusrätten och innefattade yrkande
i ett eller annat avseende, härvid merendels måste för angivna ändamål
återtagas och då ej kunde omedelbart föranleda någon åtgärd från
rättens sida, läge i sakens natur. Att Lind i förevarande fall icke tvekat
att handla i överensstämmelse med nämnda, uteslutande i den rättsökande
allmänhetens intresse och för undvikande av onödiga kostnader för densamma
tillkomna praxis, torde så mycket mindre kunna läggas honom till last,
som han därvid haft att stödja sig på lagens otvetydiga föreskrift i 141
§ konkurslagen, om hvilket stadgandes innebörd klaganden däremot syntes
hava svävat i okunnighet.

27 — Justitieombudsmannens ämbet,sberättelse till 1917 års riksdag.

210

Uti sina i anledning av det inkomna yttrandet avgivna påminnelser
framhöll klaganden, hurusom Lind ej gittat bestrida, att den av klaganden
ingivna konkursansökan eller den anteckning, som ombudet inlämnat,
vilken endast varit avsedd att vägleda ombudet vid utförandet
av uppdraget, rätt citerats i klagandens anmälan.

På grund därav ansa ge klaganden fastslaget, att ifrågavarande konkursansökan
ingivits i två exemplar; att, oaktat klaganden å tre på varandra
följande dagar i expeditionen anhållit om kallelseresolution på densamma
och, för den händelse sådan ej kunde utfärdas, beslut med besvärshänvisning,
sådan likväl icke av vederbörande utlämnats; samt att ombudet,
först efter att hava erhållit sistnämnda, ovan citerade besked, återbekomma
handlingarna.

I förklaringen hade anmärkts, att klaganden icke ställt sig 141 § konkurslagen
till efterrättelse, därigenom att han ej i två besannade avskrifter
bifogat de i ansökningen omnämnda handlingar. Den handling klaganden
önskade ingiva till rätten, nämligen ansökningen, hade emellertid
ingivits i två exemplar, såsom ock av Lind vitsordats. Beträffande de
övriga handlingarna, som åberopats i nämnda ansökan, skulle de ej bifogas,
utan endast företes, som även i ansökningen uttryckligen uppgivits.
Att samtliga handlingar kvarlämnades i expeditionen hade berott därpå,
att det antagits, att vederbörande expeditionshavande icke genast vore i tillfälle
att genomgå desamma och att de för sådant ändamål kunde kvarstanna
på expeditionen och samtidigt med ansökningen återtagas.

Vid påminnelserna var fogad eu konkursansökning å annan person,
som av klaganden den 17 augusti 1915 till rådhusrättens expedition ingivits.
Den då tjänstgörande expeditionshavanden hade meddelat klaganden, att
den i sistberörda ansökning begärda kallelseresolution ej utfärdades med
mindre, än att klaganden genom två besannade avskrifter av den i ansökningen
åberopade dom jämte fordrings-, lagakrafts- och fattigdomsbevis
styrkte, att laga konkursanledning förelåge. Då, enligt klagandens förmenande,
borgenär först vid domstolen, när målet handlägges, vore skyldig
att styrka, att laga konkursanledning förelåge, och då kostnaderna syntes
klaganden alldeles onödiga såväl för anskaffandet av lagakrafts- och fattigdomsbevisen,
om målet ej skulle fullföljas, som ock för avskrivande i tre
exemplar av alla dessa handlingar — ett exemplar behölles nämligen
av rätten, på det andra tecknades kallelseresolutionen, och av detta skulle
gäldenären enligt bestämmelserna för stämnings delgivande hava en besannad
avskrift —, hade klaganden även den gången begärt beslut med
besvärshänvisning.

Påföljande dag hade lian erhållit ansökningen åter, avslagen på helt

— 1917 —

211

andra grunder än vad som förut meddelats honom och utan besvärshänvisning,
såsom syntes av den på ansökningen tecknade resolutionen. Dä
klaganden genom felskrivning i nämnda ansökan ej uppgivit, att ifrågavarande
dom tagit åt sig laga kraft, hade han emellertid ansett det olämpligt
att klaga mot rättens berörda beslut.

Med anledning av de skäl, rådhusrätten anfört för sitt avslag på sistnämnda
ansökan, hade klaganden, när han ingav den i klagoskriften
nämnda ansökan, antagit, att rätten skulle utfärda den däri begärda kallelsen,
om han styrkte, att laga konkursanledning förelåg. På denna
grund och då härigenom åsamkades honom varken kostnader eller arbete,
hade han företett de i ansökningen omnämnda handlingarna, oaktat han
ej funne sig därtill skyldig.

Att utfärda kallelseresolution men vägra att utlämna den till klaganden,
förrän han uppfyllt vissa påstådda skyldigheter, hade naturligtvis
varit gagnlöst för honom, helst som ett sådant beslut knappast kunnat
av honom överklagas och saken således stått på samma ståndpunkt

som nu.

Av 10 § konkurslagen framginge tydligt, att de myndigheter, som
äga utfärda dylik kallelse, ej hade vidsträcktare befogenhet än att antingen
bifalla eller ock avslå, och i detta fall, då ansökningen ej kunde
bifallas, syntes det hava varit vederbörandes ovillkorliga skyldighet att
efter erhållen kännedom därom, att klaganden ej önskade komplettera ansökningen
— att upplysning därom lämnats, hade vitsordats av Lind —
ofördröjligen meddela skriftligt beslut med besvärshänvisning samt att
utan villkor tillhandahålla klaganden detta.

På grund av vad klaganden sålunda anfört, anhöll han, att rådhusrätten
måtte förständigas att, därest klaganden förnyade den i klagoskriften
omförmälda konkursansökan men rätten då fortfarande funne sig förhindrad
att utfärda den begärda kallelseresolutionen, meddela klaganden
skriftligt beslut därom med besvärshänvisning.

o o I

I ärendet hade klaganden sålunda påkallat min prövning allenast rörande
frågan, huruvida klaganden, därest han förnyade den i klagoskriften
omförmälda konkursansökning men rätten eller vederbörande ledamot
av rätten på den grund, att de i ansökningen åberopade, därvid fogade
handlingar icke inlämnats tvefalt och lösen för avskrift av desamma ej
heller erlagts, funne sig förhindrad att utfärda i ansökningen begärd kallelse
å gäldenären, vore berättigad att erhålla skriftligt beslut därom
jämte besvärshänvisning.

— 1917 —

212

Uti eu till Stockholms rådhusrätts andra avdelning avlåten skrivelse
framhöll jag, att jag vid prövning av ärendet funnit giltig anledning
icke föreligga för vederbörande att i ett dylikt fall undandraga sig att
meddela skriftligt beslut jämte besvärshänvisning, där sökanden bestämt
påyrkade att erhålla ett sådant. Sökanden syntes mig nämligen hava obestridlig
rätt härtill. Den omständigheten, att i förevarande fall .klaganden
icke skulle hava något gagn av det beslut, som rätten i så fall komme att
meddela, och att klaganden vid fullföljd av talan till högre instans icke
skulle hava någon utsikt att vinna ändring i beslutet, utgjorde givetvis
icke något giltigt skäl för vägran att meddela skriftligt beslut. Beslutets
innehåll vore givetvis irrelevant vid bedömande av den här föreliggande
frågan, huruvida skyldighet att meddela skriftligt beslut förefunnes eller ej.

Jämte det jag ville bringa denna min uppfattning av saken till avdelningens
kännedom, ansåge jag mig böra tillägga att, enär i det förelupna
fallet klagandens ombud, enligt vad i ärendet blivit upplyst, självmant
återtagit ansökningshandlingarna och därmed uppenbarligen för det
dåvarande avstått från yrkandet om erhållande av skriftligt beslut, jag
funne vederbörande expeditionshavande icke hava. gjort sig skyldig till
något felaktigt förfarande i anmärkta hänseendet.

14. Uraktlåtenhet av ordförande vid kyrkostämma att hålla
röstlängd tillgänglig’ vid stämman.

A extra kyrkostämma med Othems församling den 19 mars 1916
fattades beslut att antaga ett av viss firma avgivet anbud att för ett utsatt
pris ombygga orgeln i församlingens kyrka. Över berörda beslut
anförde G. F. Hejdenberg in. fl. besvär hos Konungens befallningshavande
i Gottlands län med yrkande, att beslutet måtte undanröjas, enär detsamma
på närmare angivna grunder icke vore i laga ordning tillkommet
och stode i strid med gällande författning. Församlingens icke klagande
medlemmar, vilka lämnats tillfälle att förklara sig över besvären, beslöto
å kyrkostämma den 8 maj 1916 att med sitt gillande biträda desamma.
Genom utslag i målet den 23 maj 1916 fann Konungens befallningskavande
på anförda skäl — bland annat med hänsyn därtill att församlingens icke
klagande medlemmar instämt i besvären — skäligt att med undanröjande
av klandrade beslutet visa ärendet åter till kyrkostämman, som ägde att
detsamma ånyo till behandling företaga och därmed vidare lagligen
förfara.

— 1917 —

213

I eu till mig insänd klagoskrift anförde därefter C. A. Lindh i öthern
in. fl., bland annat, följande.

Ovannämnda å den extra kyrkostämman den 19 mars 1916 fattade
beslut hade hos Konungens befallningshavande överklagats bland annat
på den grund, att förfrågan, huruvida någon önskade göra anmärkning
mot röstlängden, icke framställts vid stämman av dess ordförande, kyrkoherden
G. A. Gradelius.

Aven vid den därefter — likaledes under Gradelius’ ordförandeskap
— hållna ordinarie kyrkostämman den 8 maj 1916, då de icke klagande
församlingsmedlemmarna skulle avgiva förklaring över de anförda besvären,
uraktlåt Gradelius att framställa sådan i lag föreskriven förfrågan rörande
röstlängden, som ovan nämts. Då man i anledning därav erinrade stämmans
ordförande om hans skyldighet i berörda hänseende, förklarade häri,
att röstlängd icke funnes tillgänglig och att han icke behövde »springa''»
och skaffa sådan.

Enligt klagandens förmenande ankomme det emellertid på kyrkostämmans
ordförande att tillse, att röstlängd funnes tillgänglig vid kyrkostämmorna,
eftersom ingen annan inom församlingen innehade sådant
uppdrag. Enär Gradelius genom sitt nämnda — för övrigt gång efter
annan upprepade — förfarande, varigenom han även omöjliggjort eventuell
omröstning, gjort sig skyldig till uraktlåtenhet att följa lagens tydliga
föreskrift angående kyrkostämmas hållande, såge sig klagandena nödsakade
att bringa förhållandet till min kännedom. I

I sin över klagomålen avgivna förklaring yttrade kyrkoherden Gradelius
huvudsakligen följande.

Enligt 14 § i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
skall röstlängd upprättas i 2 exemplar, av vilka det ena anslås i sockenstugan
och det andra förvaras hos kommunalnämnden.

Othems sockenstuga funnes å prästgården, men i denna hade aldrig
någon röstlängd varit anslagen. Skälet härtill vore det, att sockenstugan
vore för liten för stämmors hållande därstädes, då den icke kunde rymma
alla stäminobesökande. Härtill komme, att de flesta, som tillhörde Othems
församling, bodde i Slite, en hamnplats cirka 8 kilometer från kyrkan. 1
Slite skolsal plägade kommunalstämmorna hållas, men ej heller där hade
socknens röstlängd varit anslagen, utan förvarades densamma enskilt hos
kommunalstämmans ordförande.

Då kyrkostämmor skolat hållas, hade Gradelius varit utan röstlängd,
men hade han sökt avhjälpa denna brist på det sättet, att han utlyst de
kyrkostämmor, där han ansett någon omröstning kunna ifrågakomma, i

— nu? —

214

Slite skolsal, helst i förening med kommunalstämmorna, och hade då fått
tillgäng till röstlängden. Så hade nästan alltid skett i fråga om de ordinarie
oktober- och decemberstämmorna ävensom extra stämmor, när någon större
utgift varit föremål för stämmans beslut. Mindre viktiga stämmor, såsom
val av ombud, föredragning av räkenskaper och restlängder m. in., hade
Gradelius däremot brukat hålla i Othem, antingen i kyrkans sakristia, som
vore ljus och rymlig, eller i folkskolesalen vid kyrkan. Mot denna anordning
hade han aldrig hört något missnöje yppas, utan hade församlingen
uttryckt sin tacksamhet för det tillmötesgående, Gradelius visat genom
att resa den 8 kilometer långa vägen till Slite för att där hålla
kyrkostämma.

När stämmor hållits, hade Gradelius i överensstämmelse med 6 §
kyrkostämmoförordningen frågat, om anmärkning mot röstlängden funnes,
även om han icke ägt, tillgång till densamma.

Vid kyrkostämman den 8 maj 1916, som hölls i skolsalen i Othem,
hade han tillkännagivit, att han visserligen icke hade röstlängden, men
tillagt, att man ändock finge framställa anmärkning mot densamma.
Någon anmärkning mot röstlängden hade emellertid icke framställts. Det
ärende, som vid sistnämnda stämma skulle avhandlas, hade också varit
av den beskaffenhet, att någon omröstning näppeligen kunde förekomma.
Gradelius skulle nämligen, såsom i ärendet omförmälts, inhämta
de icke klagandes yttrande över de besvär, som anförts över ett å föregående
stämma fattat beslut, och envar hade av Gradelius lämnats tillfälle
att avgiva det yttrande, som han önskade. Någon anmärkning i fråga
om sättet att hålla berörda kyrkostämman den 8 maj kunde således icke
skäligen göras, och ansåge Gradelius därför, att något verkligt skäl till anmälan
om olaglighet vid kyrkostämman icke förefunnes.

Kyrkostämmorna i församlingen hade dittills präglats av bästa samförstånd
och endräkt.

För att undvika även det minsta sken av olaglighet hade Gradelius
någon dag efter kyrkostämman den 8 maj hos kommunalnämnden anhållit
om en särskild röstlängd att begagna vid stämmor, som hölles vid kyrkan,
och denna anhållan hade nämndens ordförande tillmötesgått, så att kyrkostämmans
ordförande hädanefter komme att hava sin egen röstlängd.

Vid förklaringen var fogat ett av två personer — kyrkovärdar i församlingen
— avgivet intyg av innehåll, att Gradelius vid kyrkostämman
med Othems församling den 8 maj 1916 tillkännagivit, att han visserligen
icke hade röstlängden tillgänglig, men att han lämnade en var tillfälle
att framställa sina anmärkningar mot densamma. Någon anmärkning
hade emellertid icke framställts.

— 1917 —

Uti avgivna påminnelser förklarade sig klagandena vidhålla vad de i
sin anmälningsskrift anfört. Att vid stämman den 8 maj ingen omröstning
begärdes, hade varit en lycklig tillfällighet; det kunde förvåna,
att de vid stämman närvarande samfällt instämt uti de hos Konungens befallningshavande
anförda besvären.

Klagandena vore övertygade om, att kommunalnämndens liksom kommunalstämmans
ordförande förut gärna skulle hava tillmötesgått Gradelius
med tillhandahållande av röstlängden, därest de blott fått meddelande
om behovet därav vid kyrkostämmorna.

Vid påminnelserna var fogat ett på begäran av klaganden Lindh till
denne av ordföranden i Othems sockens kommunalstämma C. Ant. Linder
lämnat skriftligt uttalande angående de med klagomålen avsedda förhållandena.

Linder, som tagit del av Gradelius’ i ärendet avgivna yttrande, ansåge
det otvivelaktigt, att dennes sätt att behandla röstlängden vid de
ifrågavarande kyrkostämmorna varit oegentligt, enär faktiskt icke någon
röstlängd därvid företetts. Av Gradelius’ yttrande om det av honom praktiserade
förfaringssättet vid kyrkostämmors hållande, då sådana ägde rum
i Slite, kunde .man få den föreställningen, att röstlängd därvid brukade i
laga ordning tillhandahållas de stämmobesökande. Så hade emellertid icke
varit fallet. Såsom exempel därpå ville Linder erinra om vad som i sådant
avseende förekommit vid ordinarie kyrkostämman i december 1914, därvid,
bland annat, visst val skulle företagas. Först då detta syntes komma att
utfalla mot ordförandens (även då kyrkoherden Gradelius) önskan och
denne därav föranletts att själv begära votering, hade han funnit för gott
att anskaffa röstlängd, vilket tillgått vså, att Linder, som närvarit vid stämman,
skyndsamt tillställt Gradelius röstlängd från kommunalstämmans ai’kiv.

Klagomålen föranledde tjänstförrättande justitieombudsmannen Colleen
att, efter prövning av vad sålunda i ärendet förekommit, till kyrkoherden
Gradelius avlåta en ämbetsskrivelse, däri han anförde följande.

I ärendet vore utrönt, att det inträffat, att vid kyrkostämmor, som
Gradelius i sin egenskap av kyrkoherde i Othems församling hållit därstädes,
han icke tillsett, det gällande röstlängd funnits vid stämmorna tillgänglig.

Av det i 6 § kyrkostämmoförordningen förefintliga stadgandet, att
ordföranden skall, innan något ärende till behandling företages å kyrkostämma,
framställa förfrågan, huruvida någon vill göra anmärkning mot

— 1917 —

216

röstlängden, framginge, att röstlängden — vilken enligt samma förordning
utgöres av den för kommunen gällande och med särskilda anteckningar för
rösträtt å kyrkostämma försedda röstlängden — skall vid kyrkostämma finnas
tillgänglig, och ordföranden ålåge det uppenbarligen att tillse, att så skedde.

Till sitt försvar hade Gradelius anfört, att röstlängden ej funnits att
tillgå å den lokal, där han i vissa fall hållit kyrkostämma, och att han
städse vid kyrkostämmorna framställt förfrågan, huruvida anmärkning
gjordes mot röstlängden, utan att någon anmärkning i anledning av hans
förfrågan blivit gjord. Gradelius hade emellertid ej ens uppgivit, att
hinder för honom mött att av vederbörande erhålla röstlängden, när kyrkostämmor
skolat hållas, och tydligt vore, att tillfälle borde finnas för en
var att, innan å kyrkostämma förhandlingarna toge sin början, genom
granskning av röstlängden göra sig förvissad om, huruvida anledning till
anmärkning mot röstlängden förelåge. Vad Gradelius sålunda anfört kunde
alltså ej godtagas.

Då emellertid Gradelius i ärendet meddelat, att han numera ombesörjt,
att röstlängd skulle finnas vid kyrkostämmorna tillgänglig, funne
justitieombudsmannen sig kunna förvänta, att Gradelius tillsåge, att så
skedde vid kyrkostämmor, som framdeles komme att av honom hållas;
och då någon skada icke, såvitt blivit visat, uppkommit genom Gradelius’
underlåtenhet uti ifrågavarande hänseende, lät justitieombudsmannen bero
vid den av honom sålunda till Gradelius gjorda erinran.

15. Beräkning av strafftid, då förordnande om verkställighet
av straffet meddelats av annan myndighet än den, som har
tillsyn över det fängelse, där den dömde först intagits.

Uti en till militieoinbudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
Karl Evald Karlsson och Johan Harald Nilsson, vilka genom garnisonskrigsrättens
i Karlskrona sedermera lagakraftvunna utslag av den 3 december
1915 dömts för snatteri, första gången, att var för sig hållas i
fängelse två månader, klagomål i nedannämnda hänseende. Sedan de den
25 januari 1916 förklarats häktade och från pansarbåten Tirfing, varest de
voro inmönstrade, för verkställighet av berörda fängelsestraff av militärpatrull
avförts till centralfängelset å Härlanda, hade klagandena följande
dag med fångtransport avsänts till straffängelset i Jönköping för vidare
befordran till straffängelset i Karlskrona, dit de ankommit den 27 januari.
Konungens befallningshavande i Blekinge län hade därefter den 31 januari

— 1917 —

217

1916 genom särskilda resolutioner förordnat, att de klagandena ådömda
fängelsestraff skulle anses hava börjat först den 27 januari och i följd
därav taga slut den 27 mars 1916.

Enär klagandena emellertid redan den 25 januari intagits i häkte, hade;
de vant övertygade om, att straffverkställigheten då började och att de
följaktligen skulle komma att frigivas den 25 påföljande mars. Till följd
av Konungens befallningshavandes i Blekinge län vérkställighetsbeslut den
31 januari 1916 komme emellertid faktiskt en utökning av strafftiden med
två dagar för dem vardera att äga rum.

Då klagandena icke kunde föreställa sig annat, än att sistberörda förfarande
vore felaktigt, anhöllo de, att militieombudsmannen måtte vidtaga
erforderlig åtgärd, för att de skulle kunna frigivas redan den
25 mars.

Med förmälan, att Konungens befallningskavande för sin ämbetsutövning
icke stode under militieombudsmannens utan under justitieombudsmannens
tillsyn samt att sådant fall icke vore för handen, att militieombudsmannen
ändå skulle äga föra talan mot Konungens befallningshavandc
i anledning av dess berörda beslut, överlämnade militieombudsmannen
handlingarna i ärendet till mig för den åtgärd, som på mig kunde ankomma.

I anledning av det sålunda anmärkta förhållandet infordrade jag till
en början yttrande från Konungens befallningshavandc i Göteborgs och
Bohus län, som med tillkännagivande, att någon framställning om verkställighet
av ifrågavarande straff icke till Konungens befallningshavandc
inkommit, såsom eget utlåtande i ärendet åberopade vad direktören vid
centralfängelset å Härianda anfört uti infordrat, till Konungens befallningshavande
avgivet yttrande. I detta upplystes, att klagandena, i anledning
av innehållet i den förpassning, varmed de berörda den 25 januari 1916
ankommit till nämnda fängelse, därstädes upptagits såsom transportfångar
och påförande morgon avsänts med ordinarie fångtransport till
straffängelset i Karlskrona. Någon som helst anledning till annat förfarande
med klagandena hade icke förefunnits, enär i förpassningen tydligen
angivits, att de häktade skulle avföras till sistnämnda ort.

Sedan jag därefter anmodat Konungens befallningshavande i Blekinge
län att till mig inkomma med yttrande i ärendet, gav denna myndighet
följande framställning rörande vad i saken förekommit.

Uti skrivelse, som ankom den 27 januari 1916, meddelade Konungens
befallningshavande i Göteborgs och Bohus län, att klagandena komme° att
med näst avgående ordinarie fångtransport avsändas till straffängelset i

28 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1017 års riksdag.

218

Karlskrona, varjämte Konungens befallningshavande i Blekinge län anmodades
föranstalta därom, att klagandena bleve inför vederbörligt militärbefäl
inställda. Härvid fanns fogad en skrivelse från avdelningschefen för
Göteborgsavdelningen av flottan, dagtecknad den 24 januari 1916 och
ställd till Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län, innefattande
dels anhållan, att genom sistbemälde Konungens befallningshavandes
försorg klagandena måtte med ordinarie fångtransport onsdagen den 26 i
samma månad bliva befordrade till flottans station i Karlskrona för att
därstädes avtjäna ådömt fängelsestraff, dels ock underrättelse att klagandena
komme att förpassas till centralfängelset å Härianda den 25 i
samma månad.

Den 28 januari ankom från straffängelset i Karlskrona en av fartygschefen
å »Tirfing» undertecknad förpassning av den 25 januari, varigenom
klagandena förpassats till centralfängelset å Härianda i och för vidare befordran
med fångtransport till Karlskrona för avtjänande av det jämlikt
garnisonskrigsrättens i Karlskrona förberörda utslag den 3 december
i915 ådömda straff av två månaders fängelse; varande å förpassningen antecknat,
dels att klagandena ankommit till straffängelset i Karlskrona den
27 januari och dels följande: »Passerat Centralfängelset å Härianda såsom

transportfånge den 25/i 1916. F. L. Almén».

I enlighet med Konungens befallningshavandes i Göteborgs och Bohus
län framställda begäran, att klagandena måtte inställas inför vederbörande
militärbefäl, och då Konungens befallningshavande i Blekinge län icke
mottagit någon begäran om, att ifrågavarande straff måtte varda verkställda
i straffängelset, utan måste antaga, att de skulle verkställas i militärhäkte,
översände sistbemälde befallningshavande med skrivelse den 28 januari
förpassningen till stationsbefälhavaren i Karlskrona med tillkännagivande,
att klagandena förvarades i straffängelset i Karlskrona i avbidan
på avhämtning.

Följande dag eller den 29 januari ankom till Konungens befallningshavande
från stationsbefälhavaren en skrivelse, däruti denne, med överlämnande
av garnisonskrigsrättens omförmälda, angående klagandena meddelade
utslag, anhöll att, då tillfälle till straffens verkställande i militärhäkte icke
förefunnes, Konungens befallningshavande måtte låta verkställa de klagandena
ådömda bestraffningarna. Utslaget var försett med följande anteckningar:
»Ankom till Stationsbefälhavarens i Karlskrona civilexpedition

den 4 dec. 1915. överlämnas till AC för Göteborgsavdelningen för åtgärd
i laga ordning. Som ovan. På befallning. Knut Thörn. Ank. till Avdelningschefen
för Göteborgsavdelningen N:r 845 d. 6/i2 15».

Ehuru de för Konungens befallningshavande tillgängliga handlingarna

— 1917 —

21!)

sålunda uttryckligen angivit, att klagandena ända till sin ankomst till
straffängelset i Karlskrona den 27 januari betraktats såsom transportfångar,
satte sig dock Konungens befallningshavande, innan avstraffningsbeslut
meddelades, i telefonförbindelse med stationsbefälhavarens sekreterare,
som kontrasignerat stationsbefälhavarens skrivelse till Konungens
befallningshavande med begäran om straffens verkställande, och fick av
denne bekräftelse därpå, att klagandena icke före sin ankomst till strafffängelset
i Karlskrona börjat avtjäna straffen i fråga. Alltså beräknade
Konungens befallningshavande straffen hava börjat sistnämnda dag eller
den 27 januari 1916.

Därest jag skulle finna, att strafftiden bort räknas från någon tidigare
dag och Konungens befallningshavande därom finge underrättelse,
vore Konungens befallningshavande villig att ändra avstraffningsbesluten
därefter.

Uti därefter avgivet utlåtande anförde fångvårdsstyrelsen följande.

Enligt § 30 i den militära bestraffningsförordningen bör den, som
enligt strafflagen för krigsmakten är dömd till fängelse och som tjänstgör
ombord å fartyg, undergå straffet i militärhäkte vid någon av flottans
stationer men, om hinder härför möter, i allmän straffinrättning. På grund
härav syntes chefen å pansarbåten Thordön hava förfarit riktigt, då han
hos Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län anhållit om
klagandenas befordrande till flottans station i Karlskrona för att därstädes
avtjäna dem ådömt fängelsestraff.

Den omständigheten, att klagandena först intagits vid centralfängelset
å Härianda i avbidan på transporten till Karlskrona, syntes vid nämnda förhållande
icke hava kunnat föranleda därtill, att Konungens befallningshavande
i Göteborgs och Bohus län bort förordna om straffets verkställande, eftersom
denna myndighet väl knappast kunde vara den, som avsåges i 1 § av
lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser om beräkning av
strafftid. »Myndighet, som har att om verkställighet förordna», måste tydligen
i fall, sådana som det nu föreliggande, vara i första rummet den,
som har tillsynen över stationens rnilitärhäkte, där straffet om möjligt
skall avtjänas, och i andra rummet den Konungens befallningshavande,
som har tillsynen över den allmänna straffinrättningen i stationsorten.

Då sistnämnda lagrum bestämmer, att strafftiden skall räknas, i händelse
utslaget vunnit laga kraft, när det ankommer till den om verkställigheten
beslutande myndigheten, från ankomstdagen, hade uppenbarligen
Konungens befallningshavande i Blekinge län icke kunnat förordna, att
straffet skulle räknas från någon dag före den 27 januari, före vilken dag

— 1917 —

220

utslaget uppenbarligen icke kommit nämnda befallningshavande i händer.
Någon felaktighet från dess sida torde således, enligt fångvårdsstyrelsens
förmenande, icke föreligga därutinnan, att ej straffet beräknats redan från
och med den 25 januari.

Efter prövning av vad sålunda i ärendet förekommit avlät jag till
Konungens befallningshavande i Blekinge län en ämbetsskrivelse, däri jag
anförde följande.

Efter vad som under skriftväxlingen i ärendet blivit upplyst funne jag det
uppenbart, att strafftiden för klagandena blivit av Konungens befallningshavande
rätteligen bestämd med början den 27 januari 1916 och följaktligen
med slutdag den 27 påföljande mars. Det i 1 § av lagen den 1 juli
1898, innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid, förekommande
stadgandet, att strafftiden skall räknas från den dag, då den dömde
för straffets undergående intages i fängelse, däröver tillsyn utövas av myndighet,
som är behörig att om verkställigheten förordna, sammanställt med
den i kungl. kungörelsen den 10 december 1909 angående förordnande
om verkställighet av utslag, varigenom frihetsstraff ådöints, förekommande
bestämmelsen, att dylikt förordnande skall meddelas av tillsyningsmannen
vid det fängelse, där den dömde för straffets undergående intages eller,
om tillsyningsman ej finnes, av Konungens befallningshavande i det län,
där fängelset är beläget, syntes mig ej medgiva sådan beräkning av strafftiden,
som klagandena förmenat vara den riktiga.

En annan fråga är, huruvida ifrågavarande lagbestämmelser kunna
i det hänseende, varom i förevarande ärende varit fråga, anses vara i sak
tillfredsställande. Detta är enligt min mening icke förhållandet. I sammanhang
med meddelande av beslut i annat, ännu under handläggning
varande ärende, som berör likartat principspörsmål, anser jag det böra
tagas under övervägande, huruvida ej framställning om lagändring bör avlåtas,
gående ut därpå att i fall, sådana som det förevarande, förordnande
om verkställighet av utslag skall meddelas av vederbörande, som har tillsyn
över det fängelse, där den aömde först lida ges. Det synes nämligen icke
förenligt med billighet och rättvisa, att den tid, som i dylika fall åtgår för
transport mellan olika fängelser, icke skall inräknas i strafftiden. Transportdagarna
komma för sådana fångar att alldeles oförskyllt utgöra en
extra påökning av det ådömda straffet, en endast av lagens avfattning föranledd
påökning, som i och för sig är omotiverad. Ett dylikt missför —

1917 —

221

hållande bör enligt min mening därför genom lagändring undanröjas.
Nyssnämnda ärende är emellertid för närvarande på remiss hos fångvårdsstyrelsen
för avgivande av utlåtande i ämnet.

16. Är fjärdingsman lagligen skyldig att ställa borgen för
omhänderhavda uppbördsmedel?

I eu till mig insänd skrift anförde fjärdingsmannen Atto Peto i Slättaröd
klagomål däröver, att han, som å kommunalstämma med Norra Åkarps
socken valts till fjärdingsman för socknen och sedan av kronofogden i
Göinge fögderi C. II. Areskoug blivit därtill antagen, av länsmannen L. W.
Wolfi avlordrats borgen för de medel, han i egenskap av fjärdingsman
kunde komma att omhänderhava.

Klaganden anhöll om upplysning, huruvida han vore skyldig lämna
sådan borgen eller om länsmannen ej i detta fall överskridit sin befogenhet.

rlill bestyrkande av de i klagoskriften lämnade uppgifterna hade klaganden
vid densamma fogat avskrift av ett med vad därå fanns tecknat
så lydande tjänstebrev:

»Kronofogden i Göinge Fögderi.

Tjänstebrev. Bokbindaren Atto Peto i Slättaröd varder härmed antagen
och förordnad att under tre år från den 1 instundande januari vara kronofjärdingsman
inom Norra Åkarps socken; vid utövning av vilken befattning
Peto skall ställa sig gällande instruktion och författningar samt förmäns
bud och befallningar till noggrann efterrättelse.

Hässleholm i kronofogdekontoret den 31 december 1915.

C. IT. Areskoug.

Kronolänsmannen i Verums distrikt.

Till kronofjärdingsmannen Atto Peto.

Emot förväntande kvitto härå överlämnas härjämte tjänstebrev för
Tider att vara kronofjärdingsman i Norra Åkarps socken.

Vittsjö den 24 februari 1916.

L. W. Wolff.

Till kronofjärdingsman Atto Peto.

Härmed får jag anmana Eder att till mig avlämna borgen för de
medel, Ni i egenskap av fjärdingsman kan komma att omhänderhava.
Vittsjö den 24 februari 1916.

L. W. Wolff.»

— 19X7 —

222

I anledning av klagomålen infordrade jag yttrande från kronofogden
Areskoug och länsmannen Wolff.

Den sistnämnde förmälde i sin förklaring, att han avfordrat klaganden
boro-en, enär han ej ansåge klaganden ekonomiskt vederhäftig, särskilt som
uppbörden av krono-, kommunal- och andra utskylder i Norra Akarps socken
uppginge till så avsevärt belopp som 5,000 å 6,000 kronor, samt enär Wolff
såsom kronolänsman vore inför kronofogden ansvarig för uppbörden.

Därtill komme, att kronofogden Areskoug i order den 8 januari 1916
anbefallt Wolff att till klaganden överlämna hans tjänstebrev såsom kronotjärdingsman
samt föreskrivit Wolff att, därest denne ej ville ikläda sig själv
ansvaret, tillhålla klaganden att till Wolff avlämna godkänd borgen för de
medel, klaganden i egenskap av fjärdingsman kunde komma att omhänderhava.

Kronofogden Areskoug anförde i hithörande delar följande.

Sedan på kommunalstämma i Norra Akarps socken den 8 september
1915 till fjärdingsman för socknen valts klaganden, hade Areskoug den
13 påföljande november till Konungens befallningshavande ingått med anhållan
om valets upphävande, enär han ansåge klaganden olämplig såsom
fjärdingsman, huvudsakligast på grund av klagandens mindre göda ekonomiska
ställning, vilken vore en av de viktigaste synpunkterna från kronofogdes
sida vid tillsättande av fjärdingsmansbefattning, enär fjärdingsman
vore uppbördsman ej på eget ansvar utan på kronofogdens och det dessutom
med all säkerhet folie sig svårt för en person, som själv vore i ekonomiska
bekymmer, att hos andra verkställa utmätningar. Uti denna skrivelse
hade Areskoug anhållit att, därest Konungens befallningshavande ej
skulle finna skäl föreligga för upphävande av valet, Konungens befallningshavande
måtte dels förordna viss person i Bjärnum att vara särskild utmätningsman
dels ock ålägga Bjärnums stationssamhälle att hålla särskild
polis, till vilken befattning klaganden saknade varje förutsättning. Efter
samråd med landssekreteraren i Kristianstads län hade Areskoug emellertid
återtagit ifrågavarande anhållan, sedan han erhållit löfte att, därest
klaganden ej ställde borgen för den uppbörd, som han kunde komma att
hava om händer, erhålla förordnande för särskild utmätningsman.

Med anledning härav hade Areskoug givit kronolänsmannen Wolff
order att, samtidigt som han överlämnade till klaganden av Areskoug utfärdat
tjänstebrev för klaganden såsom fjärdingsman, anmana honom att
avlämna uppbördsborgen.

Till upplysning i ärendet meddelade Areskoug därjämte, att under år
1915 inom fögderiet för indrivning till vederbörande länsmän remitterats
restlängder beträffande

— 1017 —

223

kronoskatter.................................................................................. kronor 48,126: 99

komraunalutskylder..................................................................... » 86,182: 84

pensionsavgifter, prästutskylder in. in.............................. > 36,560: 04

Därtill komme från andra orter utom fögderiet begärd handräckning
för avsevärda belopp.

Sedan därefter tillfälle lämnats klaganden att i anledning av berörda

Ö o

förklaringar avgiva påminnelser, men sådana icke inkommit, infordrade
jag utlåtande från Konungens befallningshavande i Kristianstads län, vilken
myndighet i huvudsak anförde följande.

Sedan klaganden blivit vald till fjärdingsman för Norra Akarps kommun
och protokoll om valet inkommit till kronofogden Areskoug, anmälde
denne, såsom även framginge av hans yttrande i ärendet, i en till länsstyrelsen
ingiven skrift, att han ansåge klaganden icke lämplig till fjärdingsman
på grund av hans mindre goda ekonomiska ställning. Innan
detta ärende avgjordes av länsstyrelsen, infann sig emellertid Areskoug
å landskansliet och erhöll då underrättelse, att länsstyrelsen ansåge sig
icke hava skäl att på grund av uppgivna omständigheten underkänna klaganden
såsom fjärdingsman och förordna om val av annan person i hans
ställe. I följd av denna upplysning begärde Areskoug att få återtaga sin
anmälan, vilket även medgavs honom. Vid samma tillfälle uppgav Areskoug,
att han under sådant förhållande för att säkerställa sig mot förlust
måste söka skaffa sig borgen för den uppbörd, som kunde anförtros
klaganden, och förfrågade sig samtidigt därom, huruvida, därest klaganden
icke ville eller kunde skaffa dylik borgen, länsstyrelsen vore villig att på
begäran av Areskoug förordna särskild utmätningsman såsom biträde åt
vederbörande kronolänsman vid indrivning av utskylder och allmänna avgifter
inom Norra Akarps kommun. Landssekreteraren i länet, till vilken
denna förfrågan närmast blivit riktad, förklarade sig för sin del anse,
att något hinder icke förefunnes för bifall till en sådan begäran. Någon
framställning i detta hänseende hade dock ännu icke hit inkommit.

Givetvis förefunnes icke någon laglig skyldighet för klaganden att
ställa borgen för de belopp, som genom honom skulle indrivas, och efter
vad det förefallit syntes det icke heller hava varit Areskougs mening att
av klaganden ovillkorligen kräva sådan borgen utan endast att lämna
honom tillfälle att genom densammas ställande förekomma den för honom
mindre behagliga åtgärden av tillsättandet av en annan utmätningsman

no o o

för den indrivning, som eljest skolat åligga honom.

- 1917 —

224

Vid prövning av ärendet ansåg jag ostridigt, att laglig skyldighet för
klaganden att ställa sådan borgen, varom i klagoskriften förmäldes, icke
förefunnes; men enär kronofogden Areskoug förordnat klaganden till fjärdingsman
utan att därvid fästa såsom villkor, att klaganden skulle avlämna
någon borgen; alltså och då Areskoug genom avfordrandet av borgen
allenast velat lämna klaganden — vilken upplysts vara i mindre god ekonomisk
ställning och åt vilken Areskoug därför ansett sig, därest ej borgen
presterades, icke kunna anförtro den till avsevärda belopp uppgående
uppbörden av utskylder och allmänna avgifter inom socknen, allra helst
som uppbörden ägde rum på kronofogdens ansvar — tillfälle att genom
borgens ställande förekomma tillsättande av en särskild utmätningsman för
indrivning av nämnda utskylder in. m., fann jag klagomålen ej föranleda
någon åtgärd utan avskrev ärendet från vidare handläggning.

O o Oo O

17. Fråga, huruvida kommissionär, som på grund av inträffad
insolvens icke är i stånd att redovisa för medel, influtna
genom försäljning av i kommission emottagna varor,
därigenom gjort sig skyldig till brottslig gärning.

Handlingarna i ett genom klagomål av förre poststationsföreståndaren

K. Dahlgren i Eskilstuna här anhängiggjort ärende utvisa, bland annat,
följande.

I brev den 30 juni 1912 anmodade klaganden agenten N. Pehrson
i Skåne-Tranås att i kommission för klagandens räkning försälja ett parti
böcker. Sedan Pehrson lämnat samtycke därtill, fick han från klaganden
sig tillsända två partier böcker, varefter Pehrson den 30 december 1912
i Skåne-Tranås höll auktion å en del av böckerna, vilken auktion inbragte
en försäljningssumma av 111 kronor 40 öre. Sedermera mottog Pehrson
från klaganden ytterligare ett bokparti, varefter samtliga återstående från
klaganden översända böcker av Pehrson försåldes på en den 20 mars 1913
hållen auktion för ett belopp av 153 kronor 20 öre. Hela summan
av vad båda auktionerna inbragt utgjorde sålunda 264 kronor 60 öre.

Någon tid för redovisning av de vid auktionerna influtna medlen hade
ej avtalats mellan klaganden och Pehrson, men av ett utav den sistnämnde
till klaganden den 4 oktober 1913 avlåtet — av klaganden icke besvarat —
brev framgick, att Pehrson ansett sig på grund av i orten gällande sed
hava ägt rätt till anstånd med redovisningen i sex månader räknat från
det uppdraget slutförts, eller således till den 20 september 1913. I samma

— 1917 —

225

brev erbjöd sig Pehrson att till klaganden lämna kontant redovisning för
auktionerna enligt en i brevet åberopad, den 22 september 1913 dagtecknad
kontokurant, utvisande — sedan från ovanberörda auktionssumma, 264 kronor
60 öre, fråndraga utgifter för frakt, annonser, skjuts, vård av böckerna
och andra av auktionerna föranledda kostnader samt provision, 1/u av
auktionssuraman — ett saldo klaganden till godo av 179 kronor 15 öre.

Redan dessförinnan hade emellertid klaganden på grund av eu den 10
september 1913 dagtecknad ansökning erhållit stämning å Pehrson till
Ingelstads och Järrestads häradsrätt med yrkande om — förutom åläggande
för Pehrson att till klaganden utbetala de till följd av bokauktionerna
influtna försäljningssummorna — jämväl ansvar å Pehrson jämlikt 22 kap.
14 § strafflagen för utebliven redovisning och förskingring av de honom
i kommission anförtrodda boksamlingarna. Stämningen delgavs Pehrson
den 9 oktober 1913. Under den sålunda uppkomna rättegången förklarade
klagandens ombud — vilkens fullmakt emellertid icke innefattade befogenhet
för honom att ingå förlikning — vid andra rättegångstillfället
den 19 januari 1914, såsom häradsrättens protokoll för nämnda dag utvisar,
att klaganden »avstode från det ansvarsyrkande, som kunde anses
framställt i stämningsansökningen, varvid häradsrätten lät bero.»

Av häradsrättens protokoll i målet framgår vidare, beträffande tiden,
då Pehrsons redovisningsskyldighet inträtt,

att den sistnämnde inför rätten förklarat sig anse, att ortssed medgåve
honom en månads respittid utöver de i dylika fall hävdvunna sex månadernas
anstånd med redovisning;

att klaganden å sin sida i brev till sitt rättegångsombud sagt sig
beräkna en anståndstid för redovisningen av fem månader från auktionsdagen; samt

att klagandens ombud inför rätten vitsordat, att vid bokauktioner
i orten sex månaders betalningsanstånd vore vanligt.

Genom utslag den 16 februari 1914 utdömde häradsrätten det i ovanberörda,
kontokurant — vars riktighet i huvudsak av parterna vitsordats
— upptagna saldot, 179 kronor 15 öre, jämte 6 % ränta därå från den dag,
eller förutnämnda den 20 september 1913, då ifrågavarande belopp skulle
av Pehrson hava redovisats till klaganden, tills betalning komme att ske.
Häradsrättens utslag tog åt sig laga kraft, sedan hos hovrätten över Skåne
och Blekinge av Pehrson i viss del av målet anförda besvär genom utslag
den 29 maj 1914 förklarats deserta.

Då vid en sedermera hos Pehrson anställd utmätningsförrättning för
utfående av klagandens fordran enligt häradsrättens berörda utslag Pehrson
befanns sakna utmätningsbar tillgång till gäldande av samma fordran, för29
— Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1917 ärs riksdag.

226

sattes Pehrson under år 1914 på ansökning av klaganden i konkurs. Bouppteckningen
i konkursen utvisade emellertid brist på tillgångar, till följd
varav konkursen, utan att någon utdelning ägde ruin, blev avskriven.

I en den 5 november 1915 dagtecknad, till länsmannen i Tryde distrikt
ställd angivelseskrift anhöll härefter klaganden om laga åtgärders vidtagande
mot Pehrson, för det denne brustit uti ifrågavarande redovisning.
Såsom framginge av berörda bouppteckning, saknades de medel, som redovisningen
skulle hava avsett, och alltså hade de av Pehrson, såvitt de av
honom inkasserats, blivit förbrukade.

A berörda angivelseskrift tecknade t. f. länsmannen Oskar Hederström
den 13 december samma år resolution av innehåll, att enär — enligt vad
som framginge av häradsrättens protokoll i ovannämnda mål — klaganden
avstått från de av honom vid häradsrätten först framställda ansvarsyrkanden
för det med angivelsen avsedda brott, därvid häradsrätten låtit bero,
vilket häradsrättens beslut vunnit laga kraft, Hederström ansåge sig lagligen
förhindrad att vidtaga någon tjänsteåtgärd i ärendet.

Klaganden anhöll i anledning därav i skrivelse den 16 februari 1916
hos kronofogden i Ingelstads och Järrestads fögderi, under framhållande
att det vid häradsrätten av honom framställda ansvarsyrkandet mot Pehrson
ej varit föremål för häradsrättens prövning samt fördenskull kunde
åter upptagas, om förständigande för vederbörande länsman att ofördröjligen
vidtaga de av klaganden påyrkade laga åtgärderna mot Pehrson för
förskingring. Kronofogden i fögderi et A. Bergen gren fann sig emellertid,
enligt resolution den 4 mars 1916, enär klagandens ansvarsyrkande syntes
hava blivit den 19 januari 1914 återkallat, icke böra för det dåvarande
föranstalta om åtal mot Pehrson.

Konungens befallningshavande i Kristianstads län, varest klaganden i
skrivelse den 6 mars 1916 förklarade sig vidhålla sin angivelse och anhållan
om åtals anställande mot Pehrson, fann genom resolution den 16
mars 1916 klagandens anmälan ej föranleda någon åtgärd.

Slutligen anhöll klaganden i förnyad angivelseskrift hos vederbörande
länsman, under åberopande av 22 kap. 11 och 14 §§ strafflagen, om laga
åtgärders vidtagande mot Pehrson; men förklarade tjänstförrättande länsmannen
i distriktet Arvid Nilsson genom resolution den 29 april 1916,
under hänvisning till Konungens befallningshavandes ovanberörda resolution
den 16 mars 1916, varemot besvär ej anförts, att han vore förhindrad
anställa det begärda åtalet, helst som efter sistnämnda resolutions
meddelande icke någon ny omständighet framkommit, som kunde giva anledning
till åtal.

— 1917 —

227

l en till mig ingiven klagoskrift anhöll klaganden derefter om min
ämbetsåtgärd i anledning därav, att vederbörande länsman sålunda, enligt
klagandens förmenande utan fog, vägrat att efter klagandens angivelse
ställa Pehrson under tilltal för förskingring eller trolöshet mot huvudman.
Klaganden anförde i sin skrift bland annat, att den omständigheten, att
det uti förutnämnda mål mot Pehrson framställda ansvarsyrkandet under
målets handläggning återkallats, varit beroende därpå, att Pehrsons ekonomiska
ställning då ännu ej varit känd, men att det därefter genom
dennes konkurs blivit konstaterat, att tillgångar till redovisningen saknades
och att förskingring sålunda förelåge. — Vederbörande länsman hade
genom sin vägran att upptaga klagandens anmälan under ett halvt års tid
fördröjt ärendet och därigenom vållat klaganden förlust på flerehanda sätt.

Sedan klagoskriften av mig utställts till kommunikation med länsmannen
i Tryde distrikt, inkom länsmannen Hederström med yttrande i
ärendet, därvid han anförde följande.

Då klaganden inför häradsrätten återkallat sina ansvarsyrkanden mot
Pehrson samt häradsrätten låtit vid förlikningen bero, vore det fortfarande
Hederströms uppfattning, att åtal för samma brott ej finge anställas.

Klagandens påstående, att Hederström ett halvt års tid fördröjt ärendet,
vore icke med verkliga förhållandet överensstämmande. Såsom frarnginge
av handlingarna, hade första"''angivelsen ankommit till Hederström
den 8 november 1915. Då angivelsen emellertid icke varit bevittnad, hade
Hederström den 17 i samma månad översänt handlingarna till stadsfiskalen
i Eskilstuna med anhållan, att klaganden måtte anmodas dels låta bevittna
angivelsen och dels meddela, huruvida skriftlig överenskommelse
träffats mellan klaganden och Pehrson angående bokauktionens hållande
samt, därest så skett, tillhandahålla Hederström denna förbindelse. Handlingarna
hade återkommit från stadsfiskalen den 24 november och Hederströms
resolution, som dagtecknats den 13 december 1915, hade klaganden
fått emottaga den 17 i samma månad. Ärendet hade således icke fördröjts
hos länsmannen mer än från den 8 till den 17 november samt från
den 24 november till den 13 december, en tidrymd, som icke torde vara oskälig,
då Hederström under tiden även måst besöka Pehrson för hans hörande,
däröver dock intet protokoll förts. Med åberopande av vad sålunda
anförts hemställde Hederström, att anmälningen måtte lämnas utan avseende.

Efter prövning av vad sålunda i ärendet förekommit meddelade jag
den 19 juni 1916 däri följande beslut.

Av handlingarna i ärendet inhämtades, att vederbörande länsman och

— 1917 —

228

kronofogde funnit sig förhindrade att med anledning av klagandens ifrågavarande
angivelser föranstalta om åtal mot Pehrson på den grund, att
klaganden genom sitt rättegångsombud under en år 1913 av klaganden mot
Pehrson anställd rättegång angående ansvar och redovisning förklarat sig avstå
från det i målet jämlikt ovannämnda lagrum framställda ansvarsyrisande,
därvid vederbörande domstol låtit bero. Med hänsyn till stadgandet i 19 §
4 mom. i kungl. förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens
införande m. m. samt den tolkning, som genom Kungl. Majrts utslag den
20 september 1912, refererat i Nytt juridiskt arkiv år 1912, sid. 375,
givits åt berörda stadgande, oeh då domstolens ovannämnda beslut, att vid
ansvarsyrkandets återkallande skulle bero, ingalunda innebure, att domstolen
ingått i saklig prövning av åtalet, funne jag väl den sålunda av
allmänna åklagarna anförda motiveringen vara oriktig. Men enär Pehrson
varken på grund av därom med klaganden träffat avtal eller på annan
grund kunde anses hava varit lagligen pliktig att för klagandens räkning
hålla de i ärendet ifrågakomna penningmedel, för vilka Pehrson fortfarande
vore till klaganden redovisningsskyldig, avskilda från sina egna tillgångar,
samt vid sådant förhållande Pehrsons uraktlåtenhet och sedermera
inträffade oförmåga att redovisa medlen till klaganden icke vore av beskaffenhet,
att ansvar därför vare sig enligt något av ovannämnda eller
enligt annat lagrum kunde Pehrson ådömas, fann jag likväl allmänna åklagarnas
och Konungens befallningshavandes i länet beslut att ej föranstalta
om åtal mot Pehrson i angivna hänseende vara lagligen grundade. Klagomålen
föranledde förty ej någon vidare åtgärd från min sida.

Det kommer enligt min mening således i dylika fall an därpå, huruvida
kommissionären på grund av det mellan uppdragsgivaren och honom
träffade avtal eller på annan särskild grund är skyldig att för uppdragsgivarens
räkning såsom honom tillhöriga från egna medel hålla avskilda
de penningbelopp, som inflyta genom de i kommission mottagna varornas
försäljning. Åligger dylik skyldighet icke kommissionären, är denne berättigad
att, under tiden intill dess redovisning skall avgivas, i sin rörelse
disponera över de sålunda influtna beloppen. Råkar kommissionären under
tiden på obestånd med påföljd, att uppdragsgivaren icke kan erhålla redovisning
för sin fordran, kan kommissionären — med frånseende här, huruvida
något brottsligt i annat hänseende kan läggas honom till last — icke
därför göras kriminellt ansvarig. Den omständigheten, att kommissionären
bliver insolvent oeh icke kan fullgöra sin åtagna betalningsskyldighet,
innebär självfallet icke i och för sig, såsom klaganden i förevarande fall
synts förmena, något brottsligt förfarande. I detta fall gäller den gamla

— 1917 —

1229

regeln i 18 kap. 4 § handelsbalken: haver någon fått fullmakt att för
annan göra och låta, och tager den skada därav, som fullmakt gav, skylle
sig själv, som sig ej bättre föresåg.

1 det föreliggande fallet fann jag följaktligen det slut, vartill allmänna
åklagarna i de meddelade resolutionerna kommit, vara riktigt, varemot
den anförda motiveringen, på sätt av mitt beslut närmare framgår,
enligt min mening var felaktig.

Såsom prejudikat i ämnet må hänvisas till Holm, Nytt juridiskt arkiv
1907 sid. 251, 1911 sid. 498 och 1912 sid. 332; jämför ock 1880 sid.
351, 1912 sid. 268 och 1915 sid. 203.

18. Oegentlig avfattning av utslag i mål angående tjuvnads brott.

Vid den under det förflutna året verkställda granskning av fångförteckningar
från fängelserna i riket har iakttagits, att i ett avsevärt
antal fall minderåriga i åldern 15—18 år blivit genom underrätts utslag
förklarade saker eller dömda till ansvar för första resan stöld eller första
resan snatteri.

I anledning av vad sålunda iakttagits har jag i berörda fall till vederbörande
domhavande eller rådhusrätt avlåtit ämbetsskrivelse, däri jag
för beaktande i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet
erinrat vederbörande därom att, då jämlikt 5 kap. 4 § strafflagen
brott, som någon begått, innan han fyllt 18 år, ej må honom tillräknas
till förhöjning av straff för återfall i brott, den tilltalade bort ådömas
straff för det i varje särskilt fall ifrågakomna brottet utan att i utslaget
utsatts, att det vore »första resan». Den klandrade formuleringen måste
med hänsyn till åberopade lagrum anses oriktig och vore med hänsyn till
sina eventuella verkningar olämplig, då densamma lätt kunde föranleda
domstol att, vid återfall i tjuvnadsbrott, oriktigt döma vederbörande för
andra resan. I

I andra fall har befunnits, att underrätt dömt tilltalad person till ansvar
för »stöld och snatteri». Aven denna avfattning av utslag i mål rörande
tjuvnadsbrott har jag funnit oegentlig. Enligt 20 kap. 9 § strafflagen
skall den, som å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott eller
sådant brott och snatteri samt därför på en gång lagföres, straffas efter ty i 4
kap. 3 § samma lag sägs, d. v. s. för fortsatt brott. Sammanställes härmed

— 1917 —

230

stadgandet i 8 § i samma kapitel, att den, som under en lagföring är förvunnen
att hava å särskilda ställen och tider förövat snatteri, skall, där
det tillgripnas sammanlagda värde överstiger 15 kronor, straffas för stöld,
följer av dessa bestämmelser, att den sakfällde i dylika fall bör dömas
enbart för stöld och icke för stöld och snatteri.

Jämväl om sålunda anmärkt oegentlighet i granskade utslag har jag
genom särskilda skrivelser, för beaktande i framtida fall, erinrat vederbörande
domhavande eller rådhusrätt.

19. Felaktig avfattning av utslag vid förordnande om avdrag

för häktningstid.

Vid företagen granskning av de från straffängelset i Kalmar hit inkomna
fångförteckningarna för första kvartalet 1916 bemärktes, att Karl
Johan Ersson — vilken den 30 januari 1916 börjat avtjäna honom genom
Stockholms rådhusrätts utslag den 27 januari 1916 för första resan stöld
i förening med inbrott ådömt straffarbete 8 månader med avdrag för 15
dagars straffarbete, — skulle hava till fullo undergått sitt straff den
14 september 1916 i stället för, på sätt vederbort, den 15 i sistnämnda
månad.

På anmodan av tjänstförrättande justitieombudsmannen Colleen inkom
sedermera direktören vid ovan nämnda straffängelse med transumt avberörda
utslag, varav framgick, bland annat, att Stockholms rådhusrätts
fjärde avdelning genom utslaget förordnat, att vid tillämpning av det
Ersson ådömda straffet skulle afräknas 15 dagars straffarbete, »så att
straffarbetstiden för Ersson bliver 7 månader 15 dagar». Genom resolution
den 4 februari 1916, som tecknats å utslaget, hade överståthållarämbetet
förordnat, att den Ersson genom utslaget ådömda bestraffning skulle
sluta berörda den 14 september.

Enär, om i utslaget icke tillagts, att straffarbetstiden för Ersson skulle
bliva 7 månader 15 dagar, hade, med tillämpning av bestämmelserna i
lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning av
strafftid, den 15 september 1916 rätteligen skolat beräknas såsom slutdag,
och infordrade justitieombudsmannen i anledning härav yttrande från rådhusrättens
nämnda avdelning.

Uti avgivet yttrande medgav avdelningen, att ovan återgivna tillägg
i utslaget tillkommit i följd av bristande aktsamhet därå, att enligt sist"

— 1917 —

231

nämnda lag vid straffets verkställighet strafftiden rätteligen kunde komma
att bliva eu annan än den i utslaget angivna, men hemställde att, då Ersson
icke genom det anmärkta förbiseendet lidit något förfång, lag måtte

t u n o o7 i» n

låta vid den avgivna förklaringen bero.

I anledning härav avlät jag till rådhusrättens ifrågavarande avdelning
en ämbetsskrivelse, däri jag anförde att, då den förelupna felaktigheten
oförbehållsamt medgivits och i förevarande fall den dömde icke
genom berörda förbiseende lidit någon skada samt jag i anledning av
vad i ärendet förekommit ansåge mig kunna utgå från, att i framdeles
förekommande fall av liknande beskaffenhet riktig lagtillämpning skulle
av avdelningen följas, jag med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion
funne skäligt låta bero vid den i ärendet avgivna förklaring.

På grund av vad som vid granskning av de från straffängelset i Stockholm
hit insända fångförteckningarna för första kvartalet 1916 iakttagits lät
jag från direktören vid nämnda fängelse infordra ett av Sotholms häradsrätt
den 23 februari 1916 meddelat utslag rörande tyske undersåten Fritz
Wilhelm Frischkorn. Häradsrätten hade genom bero/da utslag dömt denne
att för särskilda misshandelsbrott undergå fängelse i sammanlagt 3 månader
ävensom förordnat, att straffet skulle anses till 21 dagar verkställt
genom Frischkorns hållande i häkte, i följd varav denne, enligt utslagets
ordalydelse, på grund av utslaget skulle undergå fängelse 2 månader 9
dagar. Sedan Frischkorn den 26 i nämnda månad förklarat sig nöjd med
det honom ådömda straffet, förordnade Konungens befallningshavande i
Stockholms län genom resolution den 28 i samma månad, att berörda
straff, som tagit sin början nyssnämnda den 26 februari, skulle sluta den
5 maj 1916.

På sätt förut i ovan återgivna fall ock blivit anmärkt, fann jag det
icke riktigt, att häradsrätten efter förordnande om avdrag för häktningstiden
särskilt utsatt den rest av straffet, som den dömde efter avdraget
hade att utstå. Sådant förfarande av domstol kunde nämligen i vissa fäll
obehörigen inverka vid vederbörande administrativa myndighets beräknande
och bestämmande av strafftiden, så att slutdagen för denna bleve annan
än den rätteligen skulle bliva, därest häradsrätten, på sätt vederbort, underlåtit
att särskilt utsätta berörda rest av straffet. Då häradsrättens anmärkta
förfarande, som stode i strid med gängse praxis, sålunda kunde inverka
vid tillämpandet av föreskrifterna i 2 § av ovannämnda lag den 1
juli 1898 på det sätt, att den dömde därigenom kunde komma att undergå
frihetsstraff någon dag mindre eller mera än vederbort, beroende

— 1917 —

232

på det olika dagantalet i olika månader, måste förfarandet betecknas såsom
felaktigt.

Då emellertid i förevarande fall genom häradsrättens ifrågavarande
förfarande någon skada ej förorsakats, i ty att slutdagen för straffet enligt
båda beräkningsgrunderna råkade bliva densamma, fann jag vad i ärendet
blivit anmärkt icke böra föranleda annan åtgärd från min sida än att delgiva
häradsrättens ordförande min uppfattning av saken för beaktande i
framtida fall av liknande beskaffenhet (se ock anmärkning i 1912 års ämbetsberättelse,
sid 305).

20. Rättens utseende av ledamöter i jury i tryckfrihetsmål.

Vid utseende av jury i mål rörande åtal för tryckt skrifts innehåll
äger domstolen (vederbörande rådhusrätt) jämlikt § 5 mom. 2 i tryckfrihetsförordningen
att välja 5 ledamöter av juryn, av vilka vardera parten
utan anförande av skäl bör utesluta en.

I fråga om kvalifikationsgrunder för jurymän är — frånsett att de
böra vara bosatta i staden eller inom länet samt att de skola av rätten
befinnas ojäviga — stadgat allenast det, att de skola vara för medborgerlig
dygd väl kända personer.

I vår tid, då de politiska meningarna bryta sig synnerligen skarpt mot varandra
och då, såsom 1912 års tryckfrihetskommitté framhållit, nya strävanden
och åskådningar ofta i en otålig och revolterande form giva sig
luft i tidningspressen, förekomma allt oftare dylika tryckfrihetsmål, som
hava en viss politisk anstrykning, mål rörande åtal för »åsiktsförbrytelser».

Fall hava under sistförflutna år förekommit, då klander offentligen
framförts mot domstols val av jurymän i sådana mål. Klandret har gått
ut därpå, att rätten till jurymän utsett personer av utpräglad politisk
meningsriktning, och det har gjorts gällande, att åsyftade jurymän på
grund av sin kända partipolitiska åskådning måste å priori betraktas
såsom partiska och såsom bestämda motståndare till meningar, som
förfäktats i de åtalade skrifter, vilkas innehåll jurymännen haft att pröva,
samt att rättens val enligt anmärkarnas mening på den grund icke kunnat
betraktas såsom fullt opartiskt och oväldigt.

Härvid måste till en början uttryckligen framhållas, att det icke kan
bliva tal om att anse sådant förfarande, i den mån det må hava förekommit,
såsom felaktigt ur den formella rättens synpunkt. Då nämligen andra
begränsningar i fråga om domstols val av juryledamöter icke finnas stad —

1917 —

233

gade än de ovan återgivna, är domstolen nämligen formellt berättigad att
därtill utse exempelvis även veterligen kända politiska motståndare till den
meningsriktning, som företrädes av svaranden i målet. Inom ramen av
de i § 5 mom. 2 i sagda förordning givna bestämmelser står det, om man
endast håller sig till lagens ordalydelse, domstolen öppet att utse vem som
helst, oavsett hans politiska meningsriktning och befarad partiskhet.

Om man emellertid icke fäster sig enbart vid den formella sidan av
saken, bliver det eu annan fråga, om det ändock kan anses fullt lämpligt
och tilltalande för allmänna rättsmedvetandet, att domstol utsåge jurymän
på antydda sätt. För egen del kan jag ej undgå att finna det önskvärt,
att i tryckfrihetsmål, som kunna anses hava politisk innebörd, av rätten
till juryledamöter icke utses aktiva politici eller eljest personer av känd
utpräglad partipolitisk meningsriktning utan i stället i sådant avseende mera
opartiska och neutrala personer, i den mån detta låter sig göra. Ett sådant
förfarande torde otvivelaktigt bäst stå i överensstämmelse med den objektivitet
och upphöjda oväld, varmed all rättvisa bör utövas, och med avseende
å rättsväsendets auktoritet kan det därför endast lända till båtnad.
Det ligger däremot i sakens natur, att det näppeligen är möjligt att stadga
uttryckligt lagbud härom. Tillfredsställande lösning av frågan synes mig
därför kunna vinnas endast genom cn utan undantag genomförd rättspraxis
i antydd riktning.

Det må emellertid här framhållas, att tryckfrihetskommittén föreslagit
ett lagstadgande, som i viss mån går i angivna riktning. I 7 kap. 4 §
av 1912 års förslag till tryckfrihetsordning är nämligen föreslaget, att
till jurymedlemmar höra väljas omdömesgilla, för självständighet och oväld
kända personer. Det är dock härvid att märka, att enligt nämnda förslag
jury ej skall utses i varje tryckfrihetsmål utan att för viss tid skall utses
en (s. k. prekonstituerad) jurykår, ur vilken i varje dylikt mål genom lottning
uttages nödigt antal jurymän.

Tryckfrihetskommittén har beträffande denna fråga, som utförligt av
kommittén behandlats, såsom sin mening uttalat, att domarkallets ansvar
torde vara den bästa samt av tiders och förhållandens omskiftelser mest
oanfäktade borgen för opartiskhet vid utövandet av ifrågavarande värv. Om
ock missförhållanden naturligtvis kunna yppa sig i fråga om bristande
förmåga hos domare att i mål av politisk färg hålla sig tillräckligt fria
från påverkan av sina personliga åsikter i sådant avseende, så bör, anför
kommittén, å andra sidan besinnas, att anmärkarna själva esomoftast äro
så starkt engagerade i den politiska striden, att de hava en viss svårighet
att såsom opartisk uppfatta en handläggning eller en dom, som går deras
egna intressen och synpunkter emot.

30 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

234

Att kommitténs sistberörda omdöme är riktigt, bar erfarenheten nogsamt
givit vid handen. I stort sett synas mig ock, i överensstämmelse
med kommitténs mening, de i förevarande hänseende framställda anmärkningarna
icke vara befogade. Undantag kunna emellertid, på sätt kommittén
jämväl anmärker, någon gång förekomma. Till min kännedom hava kommit
två fall, i vilka fog för uttalat klander kan anses hava förelegat.

Jag vågar emellertid uttala den förhoppning, att domstolarna, sedan
nu den offentliga uppmärksamheten blivit fäst på saken, städse skola i förevarande
hänseende förfara i enlighet med det av mig här ovan angivna
önskemålet.

21. Dröjsmål med införande av vissa kungörelser i Post- och

inrikestidningar.

I 1916 års ämbetsberättelse (sid. 144—148) lämnade jag redogörelse
för en av justitieombudsmannen Östergren år 1915 påbörjad, av mig fullföljd
undersökning för utrönande, i vad mån gällande bestämmelser om
kungörande i allmänna tidningarna av vissa utav domstolar och andra
myndigheter meddelade beslut vore av vederbörande iakttagna.

Åsyftade kungörelser voro de, som avses i följande författningar,
nämligen:

1) kungl. kungörelsen den 11 maj 1774 rörande omyndigförklaringar;

2) 5 och 18 §§ i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad;

3) 1 § i lagen den 1 juli 1898 om bodelning vid äktenskapsskillnad
in. m.;

4) 136 § i skiftesstadgan den 9 november 1866;

5) 4 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och
prokura;

6) 78 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar; samt

7) kungl. förordningen den 27 november 1854 huru förhållas bör
med egendom som tillhört den, vilken längre tid varit borta utan att låta
höra av sig.

Av redogörelsen framgick att, enligt vad den verkställda undersökningen
givit vid handen, vederbörande i stor utsträckning åsidosatt att inom
föreskriven tid låta i tidningarna införa ifrågavarande kungörelser.
Dröjsmål uppgående ända till ett halvt år och därutöver hade i vissa fall
förekommit. Jag uttalade då emellertid den förhoppningen, att det så —

1917 —

235

lunda gjorda offentliga påpekandet av saken skulle vara till fyllest för
vinnande av rättelse för framtiden.

Med hänsyn därtill, att det icke torde alldeles sakna vikt, att allmänna
kungörelser offentliggöras i lagstadgad ordning, har undersökning uti ifrågavarande
hänseende pågått jämväl under år 1916. Denna undersökning
har givit det resultat, att hithörande föreskrifter om omedelbart expedierande
av ifrågakomna kungörelser numera efterlevas i långt högre grad än vad
förut varit fallet. Den uttalade förhoppningen om rättelses vinnande har
således i väsentlig mån gått i uppfyllelse.

Vid den under år 1916 verkställda granskningen i ämnet har jämväl befunnits,
att kungörelser om offentlig stämning i konkurs stundom varit bristfälligt
avfattade. Ej sällan hava dylika kungörelser saknat uppgift om
dagen, då konkursen är börjad. Sammanställas emellertid bestämmelserna
i 14 och 15 §§ i konkurslagen, synes därav framgå, att kungörelserna
böra innehålla uppgift jämväl i berörda hänseende. Att erhålla upplysning
om dagen för konkursens början, kan givetvis stundom vara av vikt
för borgenär.

Vidare har iakttagits, att i kungörelser av sistberörda slag stundom
icke utsatts vare sig namnet på tingsställe eller häradsrättens namn, utan
endast angivits platsen, varifrån kungörelsen utfärdats, i följd varav det
kan hava varit förenat med svårigheter för borgenärer att blott på grund av
uppgifterna i kungörelsen bevaka sina fordringar i konkursen. Självfallet
är, att kungörelse om offentlig stämning i konkurs skall innehålla uppgift
om konkursdomstolens namn eller om den domhavande — d. v. s.
med uttryckligt angivande av tingslaget eller domsagan — inför vilken
bevakning av fordringar i konkursen skall äga rum. Det sjmes mig vara
en betänklig brist i avfattningen av dylika kungörelser, att därav icke
tydligt framgår, inför vilken domare eller domstol borgenär har att bevaka
sin fordran. Ändamålet med kungörelsen är i sådant fall tydligen
ej vunnet.

I samtliga de fall, där anmärkning i nu berörda hänseende gjorts, har
jag genom avlåten ämbetsskrivelse fäst vederbörandes uppmärksamhet
härpå för beaktande i framdeles förekommande fall.

Vad angår kungörelser om offentlig stämning i konkurs har saken
även tidigare behandlats av justitieombudsmannen (se 1903 års ämbetsberättelse
sid. 36—38).

— 1917 —

236

22. Domstolspraxis i fråga om avfattningen av domsmotivering.

Med anledning av visst rättsfall har jag ansett mig böra framhålla
såsom ett ^önskemål ändring av en hos domstolarna i viss mån rådande
praxis att alltför kort och otydligt avfatta motiveringen till domar och
utslag. Då emellertid mitt uttalande i ämnet, ehuru gällande mål i allmänhet
och alla domstolsinstanser, är föranlett av och står i nära samband
med ett härovan i berättelsen omförmält fiskaliskt åtal, har jag funnit
uttalandet lämpligast böra inflyta närmast efter och i omedelbart sammanhang
med redogörelsen för berörda åtal, något som jag här allenast velat
anmärka, och hänvisas i övrigt till avdeln. I n:r 7 härovan (sid. 21).

— löi? —

237

III. Framställningar till Konungen.

Genom skrivelse den 19 maj 1915 anhöll riksdagen, att Kung!. Maj:t
måtte taga under övervägande, bland annat, huruvida genom ändrade bestämmelser
i fråga om tingssammanträdens hållande och därmed sammanhängande
åtgärder rättskipningen å landet kunde göras snabbare och
lättare tillgänglig för de rättssökande med särskild hänsyn till orter med
mera sammanträngd befolkning.

På sätt jag i 1916 års ämbetsberättelse (sid. 231 — 235, 237—239)
närmare utvecklat, ansåg jag förening av tingslag i domsagor, som bestå
av två eller flera sådana, vara en nära till hands liggande åtgärd att vidtaga
för vinnande av det sålunda av riksdagen uttalade önskemålet om åstadkommande
av snabbare rättskipning å landet. För att i vad på mig ankom
söka bidraga till uppnående av berörda önskemål avlät jag, på sätt
av nämnda, ämbetsberättelse tillika framgår, under år 1915 en cirkulärskrivelse
till häradshövdingarna i de domsagor, beträffande vilka jag ansåg
förening av tingslag kunna ifrågasättas, och anhöll om yttrande, huruvida
dylik förening lämpligen kunde äga rum. Beträffande ett 20-tal domsagor
gingo de inkomna svaren i tillstyrkande riktning.

Under år 1915 blev jag i tillfälle att till Konungen avlåta framställning
i ämnet beträffande två domsagor, nämligen Västra Hälsinglands och
Norra Roslags domsagor. Båda dessa framställningar åro numera av Kungl.
Maj:t avgjorda, och lämnas på annat ställe i denna berättelse redogörelse
för Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut.

Under år 1916 har jag avlåtit ytterligare sju framställningar rörande
reglering av tingslag, däribland en förnyad framställning rörande Västra
Hälsinglands domsaga. De övriga sex framställningarna röra följande
domsagor, nämligen:

1. Södertörns domsaga,

2. Villands och östra Göinge domsaga,

3. Västerbottens västra domsaga,

4. Aspelands och Handbörds domsaga,

5. Piteå domsaga, samt

6. Vifolka, Valkebo och Gullbergs domsaga.

Ifrågavarande sju framställningar åro intagna här nedan. Beträffande de
återstående domsagorna, om vilka här är fråga och vilka finnas uppräknade å
sid. 234—235 i 1916 års ämbetsberättelse, torde flertalet av dem under

— 1917 —

238

är 1917 kunna bliva föremål för underdånig framställning i berörda
hänseende.

1. Framställning angående förening av tingslag i Södertörns

domsaga.

1 detta ämne (se 1911 års ämbetsberättelse, sid. 241—243), har jag den
7, resp. den 8 februari 1916 till Konungen avlåtit två så lydande skrivelser:

»Av företrädare i justitieombudsmansämbetet hava den 27 maj 1902
och den 19 november 1910 gjorts underdåniga framställningar angående
förening av tingslag i Södertörns domsaga, för närvarande utgörande till
antalet tre, nämligen Svartlösa, Oknebo och Sotholms tingslag. Genom
nådigt beslut den 12 oktober 1906 fann Eders Kungl. Maj:t med hänsyn
till de av domsagans invånare ävensom av myndigheter avgivna yttranden,
som då nära nog enhälligt gått i avstyrkande riktning, den förra framställningen
icke för det dåvarande föranleda någon förändring i avseende
å tingsordningen inom domsagan. Den senare framställningen är för närvarande,
efter det vederbörande blivit i ärendet hörda, beroende på Eders
Kungl. Maj:ts prövning. Med anledning härav och då vissa under utredningen
framkomna alternativ rörande reglering av domsagans tingslag synas
mig mindre tillfredsställande, har jag föranletts att gorå ett uttalande i
frågan.

Under utredningen i ärendet har jämväl framkastats den tanken, att
frågans lösning lämpligen stode att vinna uti en delning av domsagan i
två domsagor. Därvid har avsetts, att Sotholms härad skulle utgöra en
domsaga för sig, eventuellt med inbegripande av Nacka kommun och Saltsjöbadens
köping, vilka för närvarande tillhöra Svartlösa härad. Vid 1915
års ingång utgjorde folkmängden i Sotholms härad c:a 16,200 personer.
Denna folkmängd är uppenbarligen för liten, för att häradet lämpligen
skulle kunna utgöra egen domsaga. Tillädes nyssnämnda kommun och
köping, som vid samma tidpunkt hade en folkmängd av c:a 8,900 personer,
finge den ifrågasatta domsagan följaktligen ett invånarantal av över
25,000 personer, räknat efter folkmängdssiffrorna vid 1915 års ingång.
Dessa komma givetvis att stiga efter hand, men föga sannolikt är, att Sotholms
härad med dess nuvarande omfattning inom närmare framtid erhåller
sådan ökning i folkmängd, att detta härad ensamt kan bilda en
domsaga. Beträffande införlivandet av Nacka kommun och Saltsjöbadens
köping med en blivande Sotholms härads domsaga torde det vara alldeles

— 1917 —

23»

säkert, att såväl kommunen som köpingen, vilka båda hava sina kommunikationsförbindelser
inriktade på Stockholm, bestämt komma att motsätta
sig sammanslagning med ifrågavarande härad under annan förutsättning,
än att tingsstället bleve förlagt till Stockholm. Och med hänsyn till
kommunikationsförhållandena skulle det mot invånarnas vilja rimligen icke
kunna föreskrivas, att deras tingställe skall vara vare sig det nu för Sotholms
härad använda, i Västerhaninge, eller i Nynäshamn, såsom ock föreslagits.
Detta skulle nämligen innebära, att invånarna i Nacka och Saltsjöbaden
vid tingsbesök skulle nödgas att först per båt eller järnväg resa
till Stockholm och därifrån per järnväg fara till Västerhaninge eller Nynäshamn.
Något dylikt bör enligt min mening icke ifrågasättas.

Fråga är emellertid, om ej Nacka och Saltsjöbaden kunna väntas
framdeles bliva inkorporerade med Stockholms stad. Väl är det sant,
att frågan härom för närvarande ej är aktuell och troligen ej heller under
de allra närmaste åren bliver det, men å andra sidan är det möjligt,
att med Hammarbyledens tillkomst staden får större intresse av en dylik
inkorporering och att en sådan på den grund då kommer till stånd.
Frågan härom undandrager sig dock för närvarande ett säkert bedömande.
Kommer denna inkorporering framdeles att äga rum, lärer det emellertid
vara visst, att frågan om Sotholms härads utbrytning såsom särskild domsaga
därmed finge anses vara förfallen.

Under ärendets utredning har från flera håll uttalats, att frågan om
domsagans delning inom snar framtid, 10 å 15 år, torde bliva aktuell.
Med hänsyn till närbelägen heten till Stockholm, befintligheten inom domsagan
av ett stort antal villasamhällen och industricentra samt den ekonomiska
livaktigheten inom densamma, särskilt inom Svartlösa härad, är jag
fullt ense med dem, som uttalat denna mening. Att frågan om förening
av tingslag därför nu kan vinna endast en provisorisk lösning, är vid
sådant förhållande uppenbart. Med det anförda vill jag emellertid hava
framhållit, att om det lämpligaste sättet för genomförande av domsagans
framtida delning ännu intet kan med visshet sägas och att det i varje fall
synes föga sannolikt, att Sotholms härad framdeles lämpligen bör utbrytas
såsom en domsaga för sig. Till en dylik eventualitet torde därför ej böra
tagas någon hänsyn vid prövning av den nu föreliggande frågan.

Andra uppslag i fråga om domsagans framtida delning hava framkommit.
Sålunda liar domhavanden påvisat den möjligheten, att Öknebo härad
och Södertälje stad, lagd under landsrätt, lämpligen skulle kunna förenas
till en domsaga. Frågan härom sammanhänger emellertid med den under
utredning varande stora rättegångsreformen, och torde det ännu vara för
tidigt att närmre giva sig in på detta spörsmål.

— 1917 —

240

Ett tredje uppslag har nu framlagts för mig av en ledamot av riksdagens
första kammare, representant för Södermanlands län. Detta går
ut på sammanslagning av öknebo härad med Daga härad av Nyköpings
domsaga och Villåttinge härad i nuvarande Oppunda och Villåttinge härads
domsaga till ett tingslag och en domsaga med tingsställe i Gnesta, där
Daga härad nu har sin tingsplats. Vissa skäl synas onekligen tala för
detta förslag. Nyköpings samt Oppunda-Villåttinge domsagor äro båda
ganska stora och omfattande; folkmängden utgjorde vid 1915 års ingång
i den förra c:a 47,400 och i den senare c:a 51,700 personer. Folkmängden
i de tre tingslag, som sålunda föreslås skola förenas till ett, utgjorde
vid samma tidpunkt:

i öknebo härad.................................................. c:a 7,800 personer,

» Daga » .................................................. » 8,900 *

» Villåttinge » ................................................... 8 14,600_»_

eller sammanlagt c:a 31,300 personer.

Den föreslagna domsagan skulle följaktligen med hänsyn till folkmängden
bliva av lämplig storlek. Detsamma torde kunna sägas om de
tre domsagor, ur vilka ifrågavarande tingslag skulle utbrytas, såsom framgår
av följande siffror:

Södertörns domsaga ............................................ c:a 36,400 personer,

Nyköpings » (incl. Trosa).................... » 39,300 »

Oppunda » ............................................. » 37,100 »

Beträffande frågan om tingshusbyggnaderna i de tre tingslagen, som
skulle sammanslås, torde denna icke lägga hinder i vägen för eller försvåra
en dylik sammanslagning. I Gnesta, dit det gemensamma nya tingsstället
skulle förläggas, finnes ett rymligt tingshus i gott stånd, som med
fördel skulle kunna användas för den nya domsagan. I Malmköping, som
nu är tingsställe för Villåttinge härad, finnes däremot en äldre tingshusbyggnad,
enligt uppgift av trä och i dåligt skick. Redan år 1884
anmärkte nya lagberedningen i sitt då avgivna betänkande, att tingslokalen
i Malmköping vore för låg och för trång. För öknebo härad
finnes ej något tingshus, utan anlitas för ändamålet rådhuset i Södertälje.
Den ifrågasatta sammanslagningen av tingslag skulle följaktligen
ej föranleda uppförandet av något nytt tingshus och ej heller göra onyttig
någon nyare, för sitt ändamål fortfarande lämplig tingshusbyggnad.

Mot den sålunda ifrågasatta regleringen av tingslag kan anföras, att
öknebo härad tillhör Stockholms län men de två övriga tingslagen, Daga
och Villåttinge, däremot Södermanlands län. Att låta en domsaga omfatta

— 1917 -

241

delar av olika lan torde ej böra ifrågakomma, utan lärer för förslagets
genomförande böra förutsättas, att öknebo härad bleve överfört till sistnämnda
län. Frågan om Stockholms läns uppdelning på angränsande län
står ännu öppen, men, oavsett huru den frågan kommer att lösas, synes
mig öknebo härads överförande till Södermanlands län hava visst fog för
sig. Detta härad skjuter nu in i sistnämnda län väster om Södertälje
kanal; mera naturligt synes vara, att denna utgjorde länsgräns, allra
helst sedan numera genom öppnandet av statsbanan Jama—Nyköping direkt
järnvägsförbindelse kommit till stånd mellan häradet och residensstaden
Nyköping. Skulle denna reglering av länsområdena framdeles komma
till utförande, torde samtidigt det förhållande böra rättas, att östertälje
kommun, som är belägen öster om Södertälje kanal och som i judiciellt
hänseende hör till Svartlösa härad, likväl i administrativt avseende ingår i
Öknebo härad; jämväl i sistnämnda avseende bör denna kommun tillhöra
Svartlösa härad.

I underdånig framställning den 31 december 1915 angående sammanslagning
av tingslag i Norra Roslags domsaga har jag såsom ett önskemål
framhållit, att varje domsaga bör utgöra allenast ett tingslag,
då i dylika domsagor rättskipningen alldeles otvivelaktigt är snabbast och
för allmänheten lättast tillgänglig. Detta önskemål skulle bliva tillgodosett
genom en sådan omreglering av ifrågavarande domsagor, som ovan
angivits. Därigenom komme nämligen Södertörns, Nyköpings och Oppunda
domsagor ävensom den nya domsagan att var för sig utgöras av allenast
ett tingslag. Vill man uppnå berörda önskemål beträffande dessa domsagor,
synes annan lösning lämpligen knappast stå till buds. Ehuru
denna fråga för närvarande icke är direkt aktuell, har jag likväl med
hänsyn till de fördelar, förslaget synes innebära, redan nu velat rikta
uppmärksamheten därå.

Av det ovan anförda lärer man emellertid kunna draga den slutsatsen,
att den nu föreliggande frågan om provisorisk reglering av tingslagen
i Södertörns domsaga helst bör ske på sådant sätt, att man vid eu
förestående uppdelning av domsagan har fullt fria händer att verkställa
delningen på det sått, som då kan befinnas lämpligast. Såsom av det sagda
framgår, torde åtskilliga alternativ därvidlag kunna komma i fråga. En i
viss mån föregripande verkan härvidlag synes mig emellertid följa av en
sådan lösning av det föreliggande spörsmålet, att domsagan, på sätt Svea
hovrätt i sitt yttrande föreslagit, bleve uppdelad i två tingslag, Svartlösa
och Öknebo härad å ena sidan samt Sotholms härad å andra sidan. Det
synes nämligen icke uteslutet, att eu sådan reglering skulle kunna verka
försvårande för en framtida uppdelning av domsagan enligt annat alternativ.

31 — Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1017 års riksdag.

242

Redan från nu angivna synpunkt anser jag mig icke böra förorda
hovrättens förslag. Därtill komina emellertid andra, mera tungt vägande
skäl, som göra, att jag finner mig böra för min del avstyrka en lösning
av frågan i enlighet med berörda förslag.

I likhet med den av de tingshusbyggnadsskyldiga för frågans utredning
utsedda kommittén anser Svea hovrätt, att tingslagens sammanslagning
till ett enda kommer att medföra den snabbaste rättskipningen, vilket
också är alldeles ovedersägligt, ävensom att en sådan anordning kommer
att för domsagan i dess helhet bliva i ekonomiskt hänseende minst betungande.
Vid dessa förhållanden finner jag för min del, lika med kommittén,
synnerligen tungt vägande skäl i motsatt riktning böra förebringas,
för att frågan ändock bör lösas på annat sätt än det sålunda angivna.

Ett sådant tungt vägande skäl har hovrätten funnit föreligga däruti,
att genom anordningen med endast ett tingslag det egentliga tingsarbetet
kan befaras komma att tillfälligtvis så anhopas, att därigenom
vållas försening av expeditionsgöromålen eller framtvingas en fördelning
mellan flera ordförande i häradsrätten vid tingens förrättande, en anordning
som hovrätten anser mindre lämplig. Hovrätten anser försiktigheten
bjuda att, intill dess erfarenhet vunnits rörande arbetsbördans fördelning
å de särskilda tingssammanträdena, välja anordningen med två tingslag,
varigenom göromålen för domaren skulle komma att fördelas på längre
tid. I likhet med hovrätten finner jag väl anordningen med två ordförande
i häradsrätten under olika dagar av samma tingssammanträde i och
för sig icke vara lämplig och helst böra undvikas. Jag är emellertid
långt ifrån övertygad, att farhågan om nödvändigheten av en dylik eventualitet
behöver besannas, även om domsagan komme att utgöra endast
ett tingslag. Hovrätten synes närmast hava tänkt på förhållandena i Södra
Roslags domsaga. Sådana dessa förhållanden voro före domsagans uppdelning
i två domsagor kunna de emellertid icke med fog anföras till stöd
för antagandet, att likartade förhållanden skulle bliva rådande i Södertörns
domsaga efter därvarande tingslags sammanförande till ett. Det är
nämligen att märka, att folkmängden i Södra Roslags domsaga före dess
uppdelning i två domsagor utgjorde c:a 83,600 personer, därav c:a 50,400
personer tillhörde domsagan i dess nuvarande omfattning, sådan denna
blivit efter den verkställda utbrytningen av Sollentuna och Färentuna
härad såsom särskild domsaga. Till jämförelse må framhållas, att folkmängden
i Södertörns domsaga vid samma tidpunkt eller 1915 års ingång utgjorde
c:a 44,200 personer.

Nu torde man få antaga, att de missförhållanden, som må hava visat
sig i den odelade Södra Roslags domsaga med ett invånarantal av över

— 1917 —

241!

83.000 personer, skola vara undanröjda i och med domsagans delning,
och skälig anledning synes mig ej föreligga för antagande, att vare sig i
den nuvarande Södra Roslags domsaga eller i Södertörns domsaga, även
om denna kommer att utgöras av allenast ett tingslag, behov skall uppstå
av tingsgöromålens fördelning på två ordförande under samma tingssammanträde.
Då beslutet om Södra Roslags domsagas delning trätt i kraft
den 1 januari 1916, torde någon erfarenhet därifrån ännu icke vara att i
ämnet åberopa.

Ovan omförmälda av de tingshusbyggnadsskyldiga utsedda kommitté
har efter gjord statistisk utredning för sin del kommit till det resultat,
att med hänsyn till den domhavanden åliggande arbetsbördan den i och
för sig önskvärda anordningen med ett tingslag är möjlig att genomföra.
De av kommittén anförda statistiska siffrorna synas mig på ett ganska
övertygande sätt visa, att kommitténs uppfattning är välgrundad Enligt
kommiténs uppgifter hava under år 1914 i domsagan handlagts 1,058 mål
samt 3,296 ansöknings- och anmälningsärenden. Med tio allmänna tingssammanträden
om året bliver detta i medeltal c:a 106 mål å sammanträde
och, under förutsättning att en del ärenden komma att vinna handläggning
å de två slutsammanträdena, 300 å 330 ärenden å varje allmänt sammanträde.
Dessa siffror synas icke överväldigande. Beräknar man, att i medeltal
60 mål kunna medhinnas å sammanträdesdag, bliver det sammanlagt
18 sammanträdesdagar om året — frånsett slutsammanträdena,
då några mål icke handläggas —, en siffra som domhavanden också i detta
avseende uppgivit. Förutsätter man, att första sammanträdet under hösttinget,
då göromålen pläga vara mest anhopade, komme att omfatta tre
sammanträdesdagar samt att detta komme att bliva förhållandet med jämväl
något eller några andra av de allmänna sammanträdena, skulle följaktligen
för en del sammanträden behöva åtgå allenast en dag.

Med hänsyn till ovan angivna förhållanden kan jag icke finna annat,
än att det torde mycket väl låta sig göra att sammanslå tingslagen till ett
enda. Man torde ock böra taga vederbörlig hänsyn därtill, att domhavanden
själv kommit till den bestämda övertygelse, att en sådan anordning
är genomförbar och kan ske utan olägenheter. Hans uppfattning
därvidlag synes mig böra väga tungt. Av intresse är emellertid att anställa
jämförelse med domsagor, av närmast motsvariga storlek, bestående
av blott ett tingslag. Medtager man domsagor med en folkmänd av c:a

40.000 personer, äro dessa domsagor — förutom Södra Roslags domsaga
— följande, nämligen:

1. Askims m. fl. härads domsaga, folkmängd c:a 59,600

2. Luggude » » » . » 56,100

— 1917 —

244

5.
G.

8.
9.

Uppsala läns norra domsaga, folkmängd c:a 52,700

Tveta, Vista och Mo
Torna och Bara
Rönnebergs m. fl. härads
Björkekinds » »

Södra Möre
Mellansysslets

46,400

43,100

42,300

40,600

39,800

39,500.

Enligt de rättsstatistiska uppgifterna för år 1912, som är det sista år,
för vilket dylika uppgifter finnas i tryck tillgängliga, handlades under nämnda
år i Askims m. fl. härads domsaga 975 mål och 2,894 ärenden, i Rönnebergs
m. fl. härads domsaga 889 mål och 3,234 ärenden samt i Luggude
domsaga 618 mål och 3,169 ärenden. Särskilt jämförelsen med förstnämnda
domsaga är av intresse, då densamma, i likhet med Södertörns
domsaga, är belägen intill en större stad, Göteborg, och inrymmer ett
stort antal villasamhällen och industricentra. T denna domsaga, som har
en folkmängd av över 15,000 personer mer än Södertörns domsaga, är
antalet mål och ärenden föga understigande motsvarande siffror från Södertörns
domsaga. Jag har genom samtal med häradshövdingen i Askims
m. fl. härads domsaga inhämtat, att inga svårigheter där yppat sig för
domhavanden att medhinna tingsarbetet mellan sammanträdena och att en
anordning med två tingslag enligt hans mening icke skulle vara mera
lämplig. Endast i enstaka, mycket få undantagsfall plägade utslags meddelande
i slutförda mål uppskjutas .över ett sammanträde. Däremot förekomme
oftare, att under handläggning varande mål uppskötes på sådant
sätt, dock i regel endast på uttrycklig begäran därom av ombuden i målen,
ett förfarande som för övrigt vore ur praktisk synpunkt synnerligen lämpligt,
då vederbörande ombud därigenom bleve i tillfälle att taga del avprotokollet
i målet före dess nästa handläggning. Vidare har jag av
häradshövdingen i Uppsala läns norra domsaga inhämtat, att enligt hans
mening anordningen med ett tingslag i den domsagan visat sig lämplig
och att inga svårigheter i fråga om tingsarbetets medhinnande i behörig
ordning där yppat sig. Häradshövdingen E. Bergelmer har med stöd av
föregående tingstjänstgöring i Tveta, Vista och Mo domsaga gjort enahanda
uttalande beträffande sistnämnda domsaga. Likaså är mig bekant,
att enahanda uppfattning i berörda hänseende är gällande beträffande
Luggude, Torna och Bara samt Rönnebergs m. fl. härads domsagor, ehuruväl
det tidvis ställer sig synnerligen arbetsamt för domhavanden och
hans biträden.

Av det anförda synes mig framgå, att erfarenheten från de domsagor,

— 1917 —

24f)

som i anseende till folkmängden äro ännu större än Södertörns domsaga eller,
med hänsyn till såväl folkmängd som göromål, därmed närmast jämförliga,
ganska bestämt talar för möjligheten och lämpligheten av en anordning
med allenast ett tingslag. Att folkmängden och därmed också tinjjsjföromålen
i Södertörns domsaga skulle under närmast kommande år ökas i så hög
grad, att därav med nödvändighet skulle framtvingas en uppdelning i två
tingslag, synes mig — med tanke på Askims m. fl. härads samt Luggude
domsagor, som båda äro betydligt folkrikare och inom vilka den ekonomiska
livaktigheten torde vara ungefär lika stor som i Södertörns domsaga
— vara mycket litet sannolikt. I varje fall torde det knappast vara
lämpligt att, på sätt hovrätten synes förorda, först införa en anordning
med två tingslag för att sedermera, om erfarenheten rörande arbetsbördans
fördelning å de särskilda tingssaminanträdena kommer att giva
stöd därför, förena tingslagen till ett sådant samt därefter i sinom tid
slutligen uppdela domsagan i två domsagor. Då synes det mig i och för
sig vara mera önskvärt och praktiskt lämpligt att förfara i motsatt riktning
och låta domsagan från början utgöra ett tingslag samt låta därvid
förbliva, tills en uppdelning av domsagan eller omreglering med angränsande
domsagor kan ifrågakomma.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att särskilt i en domsaga
med sådan belägenhet som Södertörns, intill en större stad som Stockholm
och inrymmande så stort antal villasamhällen, industricentra m. in.,
byggnadsverksamheten är mycket stor, vilket åter i sin ordning medför,
att befolkningen har kännbart behov av relativt täta tingssammanträden för
att få sina lagfarts- och inteckningsärenden av häradsrätten behandlade.
I detta avseende år det en väsentlig skillnad, om det hålles tingssammanträde
en gång i månaden eller i regel allenast ett varannan månad, tolf sammanträden
om året eller blott sju, inberäknat i bådadera fallen de särskilda
slutsammanträdena. Med hänsyn härtill kan jag ej undgå att för
min del anse införandet av en anordning med två tingslag innebära en
icke tillfredsställande lösning av frågan.

Nu har det, bland annat, invänts, att den önskvärda snabbheten i
rättskipningen trots sammanslagning till ett tingslag i själva verket ej skulle
uppnås på den grund, att målens handläggning och utslags avkunnande
ofta nog komme att uppskjutas över ett tingssatnmanträde till det därpå följande
samt att expeditionerna i ansökningsärenden ofta ändock ej skulle kunna
medhinnas att få färdiga till närmast följande sammanträde. Jag är för min
del föga böjd att medgiva vitsord åt denna invändning. Erfarenheten från
Askims m. fl. härads domsaga, som är den största med blott ett tingslag, talar

— 1917 —

246

åtminstone i motsatt riktning. Det torde härvidlag huvudsakligen komma
an på förmåga hos domhavanden att organisera arbetet å domarkansliet
på lämpligt och ändamålsenligt sätt. Finnas tillräckliga arbetskrafter å
kansliet, torde de nödiga göromålen kunna medhinnas mellan sammanträdena.
I de fall, då vederbörande rättegångsombud begära uppskov
med mål till sammanträdet efter det närmast följande för att före nästa
handläggning kunna taga del av protokollet, synes mig detta, särskilt beträffande
vidlyftigare mål, vara en praktisk och lämplig anordning, som
ej bör klandras.

Såsom ett skäl emot sammanslagning till endast ett tingslag har ock
anförts, att därigenom nämndens betydelse skulle komma att minskas. Med
anledning därav vill jag framhålla, att i fråga om rättskipningen på landet
nämndens betydelse enligt min mening ingalunda är ringa. Med hänsyn till
såväl nämndens ingående kännedom om orts- och personförhållanden inom
resp. socknar eller valkretsar som ock andra förhållanden — exempelvis i
fråga om straffmätningen i brottmål — anser jag nämndens betydelse inom
häradsrätterna icke böra underskattas. I de fall, då sammanslagningar av
tingslag skett, har emellertid denna fråga ofta ordnats på tillfredsställande
sätt därigenom, att nämnder för de förutvarande särskilda tingslagen fått
var för sig tjänstgöra olika dagar under tingssammanträdena, därvid mål
från resp. förutvarande tingslag i största möjliga mån utsatts till handläggning
motsvarande dagar. Så torde denna fråga jämväl här kunna
ordnas.

Vid slutlig prövning av den föreliggande frågan om tingslagens
reglering synes man rättvisligen ej böra förbise, att en bestämd majoritet
inom domsagan uttalat sig för frågans lösning genom anordning med ett
tingslag. Inom ovannämnda kommitté hava 9 av 14 ledamöter uttalat
sig därför, likaså Oknebo häradsbor och öknebo häradsrätt, Svartlösa häradsbor
med undantag av ombudet för en enda socken, vidare häradshövdingen
i domsagan och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms
"län. Att lösa frågan i strid mot en från så många håll hyllad
uppfattning om fördelarna av sammanslagning till ett tingslag och om
möjligheten att utan olägenheter kunna genomföra en dylik anordning,
synes mig böra förutsätta starkare sakskäl, än som från motsatt håll i
ärendet kommit till synes. Jag åberopar härvidlag mitt bemötande härovan
av de utav hovrätten anförda skälen.

Hovrättens mening har omfattats av, förutom en för tillfället tjänstgörande
t. f. ordförande i Svartlösa häradsrätt, dels en minoritet av 5
ledamöter inom kommittén, dels ombud för 3 utav de 12 kommunerna i

— 1917 —

247

Sotholins härad, d!iri inberäknat Nynäshamns köping såsom eu kommun,
dels ock nämnden i Sotholms häradsrätt. Motståndet mot frågans rationella
lösning genom inrättande av blott ett tingslag kommer sålunda
huvudsakligen från Sotholms härad. Dess representanter hava, med undantag
för ombudet för nyssnämnda köping, icke visat samma vidsynthet
eller kunnat frigöra sig från lokala intressen i samma mån som representanterna
för öknebo härad, vilket dock enligt det av dem förordade förslaget
kommer att mista sitt tingsställe i Södertälje och i stället få det
förlagt till Stockholm. Väl är det sant, att Sotholmsborna med tingsstället
jämväl för dem förlagt till Stockholm i egenskap av parter, ombud
eller vittnen få påkosta sig längre tingsresor, än om tingsplatsen vid
Västerhaninge kyrka bleve för dem bibehållen, men eu för rättskipningen
så utomordentligt viktig fråga som regleringen av tingslag i en domsaga
synes mig alldeles icke böra lösas efter snäva lokala intressen; det
stora helas intressen böra gå före de skilda delarnas särintressen. 1
detta sammanhang må citeras vad en av representanterna för Öknebo
härad i ärendet anfört: »man måste låta egoistiska synpunkter falla och se
saken i stort». Det ligger i sakens natur, att det till tingsstället i ett
tingslag knutna lokalintresset städse motsätter sig en reglering, som medför
tingsställets förflyttning till annan ort, men skulle dylikt motstånd
vara i varje särskilt fåll avgörande, torde sällan eller aldrig förening av
tingslag kunna komma till stånd.

1 förevarande fall tillkommer, att vid ortsinvånarnas sammanträde
inför Sotholms häradsrätt, endast 3 utav häradets 12 kommuner voro
representerade. Nu är emellertid förhållandet, att ösocknarna Näinndö,
Ornö och Utö, möjligen jämväl Muskö, ävensom kustsocknarna Dalarö
och Tyresö hava sina kommunikationer båtledes direkt på Stockholm,
vadan invånarna därstädes vid tingsresor till Västerhaninge i regel färdas
å ångbåt till Stockholm och därifrån med järnväg till Västerhaninge. För
dessa 5 eller 6 socknar måste det således anses innebära en direkt fördel
att få tingsplatsen förflyttad till Stockholm. Därtill kommer, att representanten
för Nynäshamns köping uttalat sig för omreglering till ett
tingslag och tingsställets förläggande till Stockholm, därvid det måhända
inverkat, att vissa snabbgående tåg mellan Nynäshamn och Stockholm
ej göra uppehåll vid Västerhaninge station.

över huvud taget synes det mig olämpligt att hava tingsställen förlagda
till mindre orter å landet, där det för den tingsbesökande allmänheten
ofta kan möta hinder eller åtminstone svårigheter att i fall av
behov erhålla mat och logi. Ett önskemål synes mig vara, att tingsstället
i varje tingslag är förlagt till centrum eller det största och mest

— 1917 —

248

betydande samhället i tingslaget, dit goda kommunikationsförbindelser
leda. Sett ur denna synpunkt lärer det knappast kunna bestridas, att
tingsstället för domsagan i dess helhet helst bör förläggas till Stockholm,
som har de bästa kommunikationsmöjligheterna i fråga om både järnväg och
ångbåt och som lärer få anses såsom den naturliga huvudorten för hela
Södertörn, således även för Sotholms härad. Västerhaninge kan icke anses
såsom något centrum eller huvudort för häradet, vartill kommer, att det
där befintliga tingshuset, en äldre byggnad av trä, uppgives på grund av
ålder och andra orsaker vara i bristfälligt skick samt olämpligt och otillfredsställande
för sitt ändamål. Från Västerhaninge till Stockholm är
endast ungefär en timmas järnvägsresa.

Det behöver knappast framhållas, vilka störa fördelar för domhavanden
och tingsarbetets utförande tingslagens sammanslagning till ett enda
med tingsplats, domsagans arkiv och domarkansliet förlagda till ett ställe
i Stockholm kornme att medföra. Därigenom skulle undvikas tidsspillan med
ofta återkommande tingsresor, och särskilt vad arkivfrågan beträffar torde
det för arbetets behöriga bedrivande vara synnerligen önskvärt att hava
arkivet i dess helhet förlagt till samma plats som domarkansliet. Det är
ovedersägligt, att med en anordning sådan som den här angivna arbetsbördan
för domhavanden skulle i ej ringa mån underlättas.

Slutligen vill jag framhålla, att, därest frågan skulle lösas genom en
anordning med två tingslag, den preliminärt träffade överenskommelsen
om förhyrande av det s. k. gamla stadshuset å Södermalm här i Stockholm
såsom tingslokal, enligt vad för mig uppgivits, komrae att förfalla,
överenskommelsen är nämligen träffad under förutsättning, att samtliga
nuvarande tingslag skulle få gemensamt tingsställe i Stockholm, och det
uppgives vara fullständigt ovisst, huru frågan om tingslokal i Stockholm
kan ordnas, om blott två av tingslagen, Svartlösa och öknebo, skola svara
för den sakens ordnande. Ej heller vet man, i vad mån Sotholms häradsbor
äro villiga att bidraga till arkivlokal i Stockholm, därest deras tingsställe
skulle komma att bibehållas i Västerhaninge. Även i nu angivna
hänseenden skulle således svårigheter kunna möta, därest tingslagens reglering
komme att ordnas på annat sätt än det härovan förordade.

Då all erforderlig utredning synes mig hava vunnits i ämnet och det
högeligen är på tiden, att frågan, som redan år 1902 väcktes av dåvarande
justitieombudsmannen, nu erhåller sin lösning, hemställer jag, att, vilken
mening Eders Ivungl. Maj:t än kommer att omfatta, frågan icke, såsom
från visst håll påyrkats, måtte ytterligare uppskjutas genom att underkastas
förnyad utredning.

— 1917 —

249

Eå grund av det ovan anförda får jag härmed i underdånighet för
min del tillstyrka, att de tre nuvarande tingslagen i Södertörns domsaga
förenas till ett tingslag med tingsställe i Stockholm.»

»Sedan jag den 7 innevarande februari till Eders Kungl. Maj:t avgivit
underdånigt yttrande i frågan angående förening av tingslag i Södertörns
domsaga, har jag från statistiska centralbyrån infordrat rättsstatistiska
uppgifter angående antalet under åren 1913 och 1914 handlagda
mål och ärenden i samtliga de domsagor, som var för sig hava en folkmängd
av minst c:a 40,000 personer och bestå av blott ett tingslag. Dessa
domsagor äro, såsom framgår av en såsom bilaga 1 härvid fogad promemoria,
till antalet 9.

De sålunda infordrade uppgifterna visa sig emellertid icke stämma
överens med de av kommittén i ärendet anförda statistiska siffrorna. Till
en del kan detta möjligen bero därpå, att åtskilliga av kommittén i dess
uppgifter inberäknade »mål» av centralbyrån hänförts till gruppen »ärenden».
Härpå tyder åtminstone det förhållande, att enligt kommitténs
uppgifter antalet mål överstiger, men antalet ärenden understiger motsvarande
av centralbyrån uppgivna antal för ifrågavarande år. I övrigt
kan jag ej utleta någon förklaring till olikheten i sifferuppgifterna.

De av mig uppdragna jämförelserna mellan antalet handlagda mål
och ärenden i Södertörns domsaga, å ena, och i vissa av ovannämnda domsagor,
å andra sidan, tarva emellertid med hänsyn till de nu erhållna
rättsstatistiska uppgifterna i viss mån en korrigering. I fråga om de
tre domsagor, som med avseende å göromålens mängd närmast komma
i paritet med Södertörns domsaga, ställer sig jämförelsen rätteligen på
följande sätt:

Södertörns domsaga............................

Åskhus m. fl. härads domsaga.......

Luggude domsaga..............................

Rönnebergs m. fl. härads domsaga

Antalet handlagda
mål: ärenden:

1913	1914	1913	1914
938	795	3,787	3,554
921	1,006	3,575	3,684
570	413	4,165	3,323
726	878	3,465	3,524

Det visar sig således, att i Askims m. fl. härads domsaga antalet såväl
mål som ärenden år 1913 föga understeg och år 1914 till och med

32 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1917 års riksdag.

250

översteg motsvarande antal för Södertörns domsaga. Beträffande de under
år 1914 handlagda målen uppgår det sålunda överskjutande antalet i den
förra domsagan till över 200. I Rönnebergs in. fi. härads domsaga översteg
antalet år 1914 handlagda mål med ungefär 80 motsvarande antal
för Södertörns domsaga, under det att antalet under samma år handlagda
ärenden var ungefär detsamma i båda domsagorna. I Luggude domsaga
åter översteg antalet år 1913 handlagda ärenden med inemot 400 motsvarande
antal för Södertörns domsaga.

Enligt statistiska centralbyråns nu lämnade uppgifter angående antalet
under år 1914 i Södertörns domsaga handlagda mål, utgörande allenast
795, skulle följaktligen å varje allmänt tingssammanträde förekomma i
medeltal endast c:a 80 mål, vilket innebär en högst väsentlig reducering
av det utav kommittén i detta hänseende beräknade antalet per sammanträde.
Medeltalet för ärenden per sammanträde bliver däremot ungefär
detsamma enligt kommitténs och centralbyråns uppgifter med den reducering
i antalet, som betingas därav, att viss del av dessa ärenden städse
handlägges å slutsammanträdena, vartill hänsyn icke tagits vid beräknandet
av ifrågavarande medeltal. I detta sammanhang må framhållas, att i sådana
domsagor som Södertörns och Askims in. fl. härads brottmålen till ganska
stor procent pläga utgöras av mål angående smärre ordningsförseelser,
vilka i regel torde vara skriftligen erkända och därför ej erfordra egentlig
handläggning inför rätten. Dylika mål lära däremot till väsentligt mindre
antal förekomma i de egentliga lantdomsagorna. Därav torde emellertid
till ej ringa del bero det relativt stora antal mål i ovannämnda domsagor.

De anförda siffrorna hava ytterligare styrkt mig i den förut uttalade
uppfattningen, att hinder ej bör anses möta för Södertörns domsagas
omreglering till ett tingslag. Då sådan anordning visat sig fungera utan
olägenheter i domsagor med lika stor och stundom till och med större
arbetsbörda än den här ifrågavarande, synas mig skäl saknas för antagande,
att ej denna anordning skulle utan vådor kunna jämväl i förevarande
fall genomföras.

Såsom bilaga 2 fogas härvid en från statistiska centralbyrån införskaffad
uppgift å antalet sammanträdesdagar under allmänna sammanträdena
åren 1913 och 1914 i ovannämnda domsagor. Därvid har icke
medräknats det antal dagar, som åtgått för särskilda slutsammanträdens
hållande.»

De i den sista skrivelsen åberopade bilagorna voro, bil. 1 i transumerat
skick, av följande lydelse:

— 1917 —

251

»Bil. 1.

P. M. frän kungl. statistiska centralbyråns rättsstatistiska avdelning.
Under aren 1913 och 1914 handlagda mål och ärenden.

	Tvistemål och brottmål	Under året slutligt hand-lagda ärenden
År 1913. 1. Södertörns domsaga (3 tingslag)..............................	938	3,787
2. Uppsala läns norra domsaga ....................................	576	2,272
3. Björkekinds m. fl. härads domsaga ........................	240	1,893
4. Tveta, Vista och Mo domsaga................................	500	2,273
5. Södra Möre domsaga ...................................................	675	2,461
0. Luggade » ...................................................	570	4,165
7. Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga.........	726	3,465.
8. Torna och Bara domsaga ..........................................	358	3,048
9. Askims, Hisings och Sävedals domsaga ...............	921	3,575
10. Mellansysslets domsaga...............................................	526	2,108
År 1914. 1. Södertörns domsaga (3 tingslag)............................	795	3,554
2. Uppsala läns norra domsaga ....................................	498	1,881
3. Björkekinds m. fl. härads domsaga........................	302	1,658
4. Tveta, Vista och Mo domsaga ................................	510	2,145
o. Södra Möre domsaga ..................................................	598	2,301
6. Luggude » ..................................................	413	3,323
7. Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga.........	878	3,524
8. Torna och Bara domsaga ..........................................	373	2,902
9. Askims, Hisings och Sävedals domsaga ............... 10. Mellansvsslets domsaga................................................	1,006	3,684
474	1,916»

252

»Bil. 2.

	Antalet saminanträdesdagar vid allmänna tingssam-roanträdena
År 1913	År 1914
1. Södertörns domsaga.....................................................	25	22
2. Uppsala läns norra domsaga ....................................	30	30
3. Björkekinds m. fl. härads domsaga ........................	13	11
4. Tveta, Vista och Mo domsaga .................................	21	21
5. Södra Möre domsaga .................................................	30	30
6. Luggude » ...................................................	30	30
7. Rönnebergs m. fl. härads domsaga ........................	20	20
8. Torna och Bara domsaga ..........................................	19	19
9. Åskhus, Hisings och Sävedals domsaga ...............	31	30
10. Mellansysslets domsaga................................................	23	21»

Kuvgl. Ma.j:t har sedermera genom beslut dels den 15 februari 1916
bifallit det av mig förordade förslaget om förflyttning av tingsstället
för Sotholms härad från Västerhaninge kyrka till Stockholm, dels ock den
29 i samma månad i övrigt förordnat, att domsagan skall från och med
den 25 augusti 1916 vara indelad i två tingslag sålunda, att Svartlösa
och öknebo nuvarande härad tillsammans skola bilda ett tingslag under
benämningen Svartlösa och Öknebo tingslag samt Sotholms härad fortfarande
utgöra ett tingslag under benämning Sotholms tingslag ävensom
att de båda nybildade tingslagen i domsagan, i vilken till följd av denna
reglering lagtima ting skola hållas enligt stadgandena i förordningen den
17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om
häradsting, skola hava gemensamt tingsställe i Stockholm (svensk förfsaml.
år 1916 nr 174).

2. Framställning- angående delning av Villands och Östra Göinge
domsaga eller, alternativt, förening av domsagans
två tingslag.

1 detta ämne bär jag deri 27 april 1916 till Konungen avlåtit följande
framställning:

»Villands och östra Göinge domsaga är numera den enda under hovrätten
över Skåne och Blekinge lydande, vilken hestår av mer än ett tingslag
och i vilken på den grund ‘ den i 2 § av förordningen den 17 maj
1872 föreskrivna anordningen med tio allmänna tingssammanträden om
aret, förutom särskilda slutsammanträden, icke kunnat genomföras. Domsagan
är delad i två tingslag, Villands med tingsställe i Fjälkinge och
Östra Göinge med tingsställe i Broby. Vid 1915 års ingång hade det förra
tingslaget 25,292 och det senare 28,050 invånare, hela domsagan således
ungefär 53,300.

Jämlikt nyssnämnda förordning hållas följaktligen årligen, förutom
slutsammanträden, endast fem allmänna tingssammanträden i vartdera tingslaget.
Med hänsyn till önskvärd snabbhet i rättskipningen synes det mig
emellertid otillfredsställande och ter det sig som ett missförhållande, att i
en så tätt beb)^ggd och befolkad domsaga, inom vilken i fråga om handel
och industri synnerligen livaktiga förhållanden råda, dylik tingsordning
fortfarande skall gälla.

Redan för 30 år sedan fästes uppmärksamheten å berörda missförhållande.
Då domsagan — i vilken häradshövdingbefattningen till följd av
häradshövdingen C. F. Wahlboms nyligen timade frånfälle för närvarande
är till ansökan ledig — förra gången var vakant, väcktes nämligen fråga
om domsagans delning i två domsagor. Framställning härom gjordes dels
i slutet av år 1886 hos Eders Kung!. Maj:t av domsagans landstingsmän
dels ock vid 1887 års första riksdag genom motion (n:r 166) av dåvarande
representanten för Villands härad i riksdagens andra kammare. Såsom
motiv för framställningen anfördes i bådadera fallen i främsta rummet domsagans
storlek; den ägde redan då en folkmängd av något över 51,000
personer och den var till invånarantalet den tredje i riket. Vidare ansågos,
med stöd av den officiella statistiken, de i domsagan förekommande mål
och ärenden vara av sådan mångfald och omfattning, att för deras noggranna
behandling och utredning redan för det dåvarande väl behövdes
mer än en domares krafter, och förväntades därtill göromålen framdeles

254

komma att i betydlig grad ökas. Därjämte åberopades, att tidsutdräkt i
fråga om handläggning av mål och ärenden vore en oundgänglig följd av
den rådande anordningen med två tingslag och att på den grund flera allmänna
tingssammanträden än fem om året vore behövliga. Slutligen framhölls,
att för domsagans delning ej erfordrades byggande av tingshus, enär
i vartdera tingslaget funnes sådant.

Ifrågavarande hos Eders Kungl. Maj:t gjorda framställning blev, efter
nådig remiss, tillstyrkt av häradenas invånare, av t. f. domhavanden i domsagan,
av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län samt
avC hovrätten över Skåne och Blekinge. Av ombuden för ortsinvånarna
framhölls därvid såsom det viktigaste skälet för delning av domsagan
önskvärdheten och behovet av flera sammanträden under tingen. Med instämmande
häruti framhöll t. f. domhavanden i sitt yttrande i övrigt, att
berörda önskemål väl skulle kunna vinnas även genom tingslagens förening
till ett tingslag och inrättande av gemensamt tingsställe för bada
häradena, men då dessa hade rymliga, bekväma och solida tingshus, vilka
emellertid ej vore lämpliga att använda för annat ändamål och därför
svåra att försälja, och då inrättandet av gemensamt tingsställe skulle i
allmänhet förorsaka de tingsbesökande längre, kostsammare och besvärligare
resor än med rådande anordning erfordrades, ansag t. f. domhavanden detmed
visshet kunna antagas, att häradenas invånare ej skulle befinnas villiga
att gå med på uppförande av ny gemensam tingsstad. Inkomsterna för en
blivande häradshövding i vartdera tingslaget syntes t. f. domhavanden
bliva tillräckliga.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ansåg .för sin del domarens
ämbetsgöromål i vartdera häradet — och särskilt i Östra Göinge härad på
grund av där rådande processlystnad och det där förekommande stora antalet
såväl tvistemål som rannsakningar med häktade — vara så omfattande,
att på den grund en delning av domsagan i två vore motiverad. Därest
inkomsterna för domaren i vardera av de föreslagna nva domsagorna icke
skulle bliva tillräckliga, ett spörsmål som Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke tilltrodde sig att bedöma, ansåg denna myndighet att för
vinnande av den önskade större snabbheten i rättskipningen annan utväg
icke funnes än förening av tingslagen till ett sådant och inrättande av
gemensam tingsstad.

Hovrätten ansåg det för åstadkommande av en snabbare rättskipning
och för beredande av tätare tillfällen till handläggning av ansökningsärenden
vara av behovet påkallat att åvägabringa sådan anordning av tingen,
att de allmänna tingssammanträdenas antal bleve det högsta i lag medgivna
eller tio om året. Den ifrågasatta utvägen att sammanslå de båda

— 1917 —

255

tingslagen till ett sådant fann hovrätten på de av t. f. domhavanden anförda
skälen ej kunna försökas och ansåg nämnda utväg ej heller vara
lämplig på den grund, att göromålen i den vidsträckta och folkrika domsagan
vore av sådan omfattning, att deras behöriga skötande lämpligare
borde fördelas på två domare, i vilket fall en var av dem kunde antagas
erhålla ett för en domares krafter väl avpassat verksamhetsfält. Beträffande
inkomsterna av domsagan kunde sportlerna, enligt uppgift av t. f.
domhavanden, beräknas i runt tal uppgå till 8,000 kronor. Med lön, 4,500
kronor, och tjänstgöringspenningar, hälften av 2,100 kronor, komrne, efter
tudelning av sportlerna, den samfällda inkomsten för vardera av häradshövdingarna
i de föreslagna domsagorna att utgöra ungefär 9,550 kronor,
en avlöning som hovrätten ansåg tillräcklig. Enär emellertid sportelinkomsterna
i Villands härad uppginge till något mindre belopp än i Östra
Göinge härad, föreslog hovrätten, att av de till häradshövdingen i den
odelade domsagan anslagna tjänstgöringspenningarna måtte något mer än
hälften tilldelas häradshövdingen i den blivande Villandsdomsagan.

Två ledamöter i hovrätten voro emellertid av skiljaktig mening i
huvudsaken och ansågo, att den önskvärda snabbheten i rättskipningen
lätt och utan betungande för statsverket kunde tillgodoses genom häradenas
förening till ett tingslag med tingsställe i Kristianstad, dit båda häradenas
inbyggare hade god och bekväm samfärdsel medelst flera järnvägar.
Dessa ledamöter ansågo de i domsagan förekommande mål och ärenden
varken med avseende å mängd eller beskaffenhet nödvändigt påkalla domsagans
delning. Vidare framhölls, att det torde böra tillses, att en fullt
oberoende ekonomisk ställning bereddes domare å landet men att det, även
om gjorda beräkningar rörande domsagans inkomster och utgifter kunde
vara riktiga, till följd av ändring i desamma lätteligen skulle kunna efter
domsagans delning inträffa, att det för domaren oeftergivliga ekonomiska
oberoendet äventyrades. I huvudsak på sålunda anförda grunder funno
dessa ledamöter sig för det dåvarande sakna skäl att tillstyrka bifall till
den föreliggande framställningen.

Beträffande den vid 1887 års riksdag väckta motionen i ämnet hemställde
statsutskottet (utlåtandet n:r 14, 6:o) att, då frågan redan förut
blivit väckt och ännu vore beroende på Kungl. Maj:ts prövning, motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. På grund av riksdagens
sedermera inträffade upplösning kom motionen icke att undergå vidare behandling
i riksdagen.

Kungl. Maj:t meddelade emellertid den 22 april 1887 beslut i saken,
innefattande avslag å den gjorda framställningen om domsagans delning.

Därefter har frågan, mig veterligen, icke tagits upp till behandling,

— 1917 —

256

förr än jag under kusten 1915 avlät cirkulärskrivelse till häradshövdingarna
i åtskilliga domsagor — däribland ock till häradshövdingen uti nu
ifrågavarande "domsaga — angående ifrågasatt sammanslagning av tingslag.
Häradshövdingen Wahlbom avgav den 19 oktober 1915 yttrande i ämnet,
därvid han emellertid, enär i cirkulärskrivelsen ej berörts frågan om
domsagans delning, yttrade sig allenast om den av mig ifrågasatta
sammanslagningen av domsagans två tingslag till ett sådant. En dylik
sammanslagning ansåg häradshövdingen Wahlbom både lämplig och önskvärd,
särskilt därför att behovet av tätare tingssammanträden för behandling
av lagfarts- och inteckningsärenden — till eu del beroende på utvidgad
egnahemsrörelse inom domsagan -—- gjort sig allt mera kännbart. Med
hänsyn till den snabbare rättskipning i fråga om såväl tvistemål som
brottmål, som skulle bliva en följd av tingslagens sammanslagning, förordades
förslaget härom jämväl på denna grund. Skulle förening av tingslagen
ske, borde på anförda skäl den gemensamma tingsstaden förläggas
till Kristianstad, dit domsagans invånare hade lika lätt, om ej lättare att
komma än till de nuvarande tingsställena. Emot den ifrågasatta sammanslagningen
talade endast två skäl, nämligen dels att domarens arbete eu
eller annan gång kunde bliva särdeles betungande dels ock att de tingsh
usbyggnadsskyldiga i domsagan komme att drabbas av ganska avsevärda
utgifter för byggande av nytt tingshus. Beträffande det förra skälet ansåg
emellertid häradshövdingen Wahlbom något avseende ej böra eller kunna
fästas därå och vidkommande det senare ansåg han fördelarna av tingslagens
förening bliva för häradsborna så stora, att de mer än väl komme
att uppväga kostnaderna för en dylik nybyggnad, helst som rätt så betydande
köpeskillingar torde kunna förväntas vid försäljning av de nuvarande
tingshusbyggnaderna med tillhörande tomter.

T. f. domhavanden i domsagan har sedermera, efter anmodan av
mig, den 20 innevarande april inkommit med yttrande i ärendet samt
därvid framhållit, att en sammanslagning av tingslagen till ett sådant med
tingsställe och domarkansli i Kristianstad skulle medföra ej blott eu
snabbare rättskipning än även en avsevärd lättnad och utjämning i domarens
arbetsbörda, men kunde det likväl ifrågasättas, om därigenom åstadkomna
lättnader vore tillfyllest. T. f. domhavanden, vilken i sådan egenskap
tjänstgjort i domsagan i nära sju manader, vore böjd lör att tro, att
domarens arbetsbörda vore så stor, att vartdera tingslaget hellre borde
omdelas till egen domsaga. På sätt häradshövdingen Wahlbom framhållit,
mötte det de största svårigheter för en person att i följd efter varandra
hålla två allmänna tingssammanträden, däri dock ej inbegripet det första
under varje ting, då utslag ej meddelades. Därest delning av domsagan

257

korame till stånd, ansåg t. f. dorahavanden tingsstället i Östra Göinge härad
fortfarande böra vara förlagt i Broby, varemot Villands härads tingsställe
på anförda skäl borde flyttas från Fjälkinge till Kristianstad.

Av det ovan anförda framgår, att redan för 30 år sedan såväl ortsinvånarna
som alla hörda myndigheter varit ense om, att för åstadkommande
av större snabbhet i rättskipningen ändring i gällande tingsordning
borde ske; blott i fråga om sättet för ändringens genomförande, i
fråga om den utväg som borde anlitas för ändamålets vinnande, gjorde
olika meningar sig gällande, något som alltjämt är förhållandet. De två
alternativen äro: domsagans delning i två domsagor eller oek dess bibehållande
såsom en domsaga under förutsättning av de två tingslagens förening
till ett tingslag med tingsställe i Kristianstad. I bådadera fallen vinnas
ju i lika mån de förmåner i avseende å ökat antal rättegångstillfällen
m. m., som 1872 års förordning medgiver beträffande domsagor, bestående
av blott ett tingslag.

O O

Avgörande för frågans bedömande bliver uppenbarligen i första hand,
huruvida domarens arbetsbörda kan anses vara så stor, att den nödvändiggör
eller åtminstone fullt motiverar domsagans delning. Därjämte måste
det i viss mån inverka, huruvida inkomsterna av domsagan kunna antagas
bliva tillräckliga för eu domare i vartdera tingslaget. Slutligen spelar
den ekonomiska frågan för de tingshusbyggnadsskyldiga invånarna i domsagan
en rätt så viktig roll, d. v. s. frågan om möjligheten att fortfarande
använda redan befintliga tingshus eller nödvändigheten av ny tingshusbyggnads
uppförande.

Beträffande först frågan om arbetsbördans storlek hänvisar jag i
främsta rummet till hovrättens utlåtande av år 1887 samt vidare till
den av t. f. domhavanden i domsagan nu lämnade utredningen härutinnan
i det till mig avgivna yttrandet jämte därvid fogade bilagor1). Särskilt
de upplysningar, som innefattas i bil. 5, synas mig i förevarande
avseende vara av synnerlig vikt. Därav framgår nämligen, att utav de 14
årliga tingssammanträdena i domsagan, däri alltså inberäknat de 4 slutsaminanträdena,
framlidne häradshövdingen Wahlbom i regel icke medhunnit
att själv hålla mera än hälften eller något därunder. Under tids *)

Bilagorna äro ej här återgivna.

33 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

258

perioden 1888—1915. omfattande således 28 år, höll Wahlbom av de 14
sammanträdena

endast ett enda år själv 8,

under 12 år » 7,

> 6 » 5 8,

» 3 > > 5,

» 2 > » 4,

> 1 > » 3,

» 3 » >2.

Denna statistik synes inig på ett tämligen övertygande sätt visa, att
arbetsbördan för domaren verkligen är så stor, att den bör delas på två
ordinarie domare. Det är nämligen att märka, att Wahlbom var en synnerligen
plikttrogen och oerhört arbetsam man, som ägnade så gott som
all sin arbetstid åt ämbetsgöromålens fullgörande och, beträffande tiden
före 1915, mig veterligen ej heller av ohälsa tvangs till tjänstledighet.
Då Wahlbom — såvitt jag har mig bekant endast med ett enda undantag —
ej heller av allmänna uppdrag hindrades att ägna sig åt arbetet i domsagan,
måste man antaga, att han på grund av göromålens mängd ej medhann att
hålla flera tingssammanträden än ovan angivits. Då sålunda får anses visat,
att för domargöromålens fullgörande fordras två tjänstförrättande domhavande,
synes det mig i och för sig lämpligare och riktigare, att dessa
båda göras till ordinarie domare, om icke eljest vägande skäl tala däremot.

Av bil. 6 framgår, att sedan 1880-talet antalet årligen i domsagan
handlagda brottmål och ansökningsärenden i ej ringa grad ökats, varemot
antalet årligen avdömda tvistemål i stort sett icke i någotdera tingslaget
har tillvuxit.

År 188fi var ifrågavarande domsaga den tredje i riket i anseende till
folkmängden. Av de två, som då hade större folkmängd, östra och Västra
Värends domsagor, har den senare sedermera delats i två, benämnda resp.
Västra och Mellersta Värends domsagor. För närvarande är Villands och
Östra Göinge domsaga den sjätte i riket till invånarantalet, såsom framgår
av bil. 7. Statistisk redogörelse för antalet under åren 1908—1913
och år 1915 handlagda mål och ärenden i domsagor med folkmängd över
50,000 personer lämnas i bil. 8. Denna utvisar, att ifrågavarande domsaga
beträffande antalet årligen avdömda tvistemål är en bland de mest
arbetstyngda; åren 1909 och 1913 står den nämligen — om man bortser
från den sedermera delade Södra Roslags domsaga — i detta avseende
främst av alla i riket, åren 1908, 1912 och 1915 är den n:r 2 och åren
1910 och 1911 n:r 3 i riket. Vidkommande antalet årligen förekomman —

lön -

259

de ansöknirigsärenden är domsagan under näinnda år den tredje å sjätte i
riket. Vad åter angår antalet förekommande brottmål kommer densamma
däremot längre ned i ordningen, ett förhållande som emellertid synes mig
vara av mindre vikt för frågans bedömande, då det i åtskilliga domsagor —
särskilt sådana, inom vilka finnas talrika municipal- och industrisamhällen —
förekommande stora antalet brottmål ofta beror på mängden av erkända
ordningsförseelser och dylika smärre brottmål, vilka ej för domhavanden
föranleda något nämnvärt arbete eller tidsspillan. Vid uppskattande av
arbetsbördan för en domare torde antalet handlagda tvistemål vara den viktigaste
faktorn att taga hänsyn till; uppsättandet av domboken och författandet
av utslag i dessa mål äro, framför allt ur kvalitativ synpunkt, utan
tvivel att räkna till domarens mest maktpåliggande göromål och även i
motsvarande mån tidskrävande.

I detta sammanhang åberopas vidare det av särskilda sakkunniga
inom justitiedepartementet (f. d. revisionssekreteraren Sjöstrand in. 11.) år
1912 avgivna betänkandet angående åtgärder till förbättrande av de hos
häradshövdingarna anställda rättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden.
Enligt nämnda sakkunniga är ifrågavarande domsaga i anseende till domarens
arbetsbörda den tredje i ordningen av alla i riket, sedan den sedermera
delade Södra Roslags domsaga ävensom Södertörns efter Brännkyrka
sockens frånskiljande minskade domsaga frånräknats. Enligt denna gruppering
komma Gästriklands samt Askims in. 11. härads domsagor före nu
ifrågavarande domsaga. Vad angår sistnämnda två domsagor, synes det
mig vid inträffande vakans eller där så eljest ske kan höra tagas i övervägande
och noggrannt prövas, huruvida en delning av resp. domsaga
ej är av förhållandena påkallad. Beträffande båda två finner jag en blivande
delning med fog kunna ifrågasättas. Vad Södertörns domsaga angår
rådde under den nyligen företagna utredningen om reglering av tingslagen
i denna domsaga fullständig enighet därom, att domsagan inom
viss framtid med hänsyn till domargöromålens mängd måste delas, och
har jag i detta avseende redan framlagt ett preliminärt förslag inför Eders
Kungl. Maj:t.

Varder Villands och Östra Göinge domsaga delad, skulle de två nya
domsagorna få en folkmängd av resp. c:a 25,300 och 28,000 personer.
Icke mindre än 22 domsagor hava, på sätt bil. 9 utvisar, mindre folkmängd
än Villands härad, och lägre invånarantal än Östra Göinge härad
(28,050) hava ej mindre än 42 domsagor, således flera än 1/3 av samtliga
i riket. Det kan följaktligen icke med fog invändas, att de föreslagna
domsagorna skulle bliva för oansenliga till storleken, d. v. s. i anseende
till folkmängden. Beträffande domargöromålens mängd under senare

— 1917 —

260

år i domsagor med folkmängd under 30,000 personer meddelas uppgifter
härom i bil. 10. Jämför man denna med bil. 8 i vad densamma avser
Villands och östra Göinge domsaga och därvid halverar de i bil. 8 för
sagda domsaga upptagna statistiska siffrorna, torde man i likhet med hovrätten
och länsstyrelsen i deras utlåtanden av år 1887 finna — vilket enligt
min mening framgår redan av det ovan anförda —, att en domare i
vartdera av de två ifrågavarande tingslagen kan antagas erhålla ett väl avpassat
verksamhetsfält.

Jag kommer så till frågan, huruvida domsagans inkomster kunna anses
tillräckliga att, efter tillskott av en ny häradshövdinglön, delas på två
domare. Denna frågas besvarande beror i väsentlig mån därpå, till vilket
belopp sportelinkomsterna från domsagan kunna i medeltal beräknas. År
1887 beräknade hovrätten desamma med stöd av uppgift utav dåvarande
t. f. domhavanden i domsagan, till i runt tal 8,000 kronor. Jag förmodar,
att sportlerna under de gångna snart 30 åren icke minskats utan snarare
ökats. Ovannämnda 1912 års sakkunniga hava beräknat bruttot av dessa
inkomster till ungefär 11,600 kronor, vilket alltså innebär en ökning av
cirka 3,600 kronor. Domsagans inkomster i deras helhet beräknades av
hovrätten år ,1887 till 14,600 kronor, därav behållen inkomst 12,600 å
13,100 kronor. De sakkunniga hava upptagit bruttoinkomsten till c:a 18,200
kronor och den behållna inkomsten till c:a 14,300 kronor. I saknad av senare
uppgifter uti ifrågavarande hänseende skall jag emellertid här icke
närmare ingå på saken i denna del. Väl har jag öppen blick för vådan
särskilt i vår tid med dess ständigt stegrade levnadsomkostnader
av att tillskapa alltför små domsagor med otillräcklig inkomst för vederbörande
domare, enär nämligen en fullt oberoende ekonomisk ställning
för domarkåren alldeles givet är ett synnerligen viktigt och till och med
oeftergivligt önskemål, men av allt att döma synes mig i här föreliggande
fall knappast böra möta betänkligheter i berörda hänseende. Det^ framhålles
ofta, att stora och givande domsagor helst ej böra delas i mindre,
enär därigenom omöjliggöres att, såsom givetvis alltid är önskvärt, förvärva
särskilt skickliga och meriterade jurister till resp. häradshövdingbefattningar,
och lärer det, enligt mig meddelad uppgift, i någon män
hava varit med tanke fästad härpå, som frågan om domsagans delning
förra gången tick förfalla. Uppenbart är ock, att denna synpunkt i och för
sig har mycket stort berättigande, men att av denna^ anledning alltid
ställa sig avvisande mot eljest befogade delningar av domsaga, synes mig
å andra sidan vara att gå för långt och således ej vara riktigt. Ett, avskräckande
exempel kan åtminstone nämnas; då den numera delade Södra
Roslags domsaga sista gången var vakant, lärer då väckt fråga om delning

— 1917 -

261

av densamma hava för det dåvarande förfallit just av nu angivna skål.
Vilka missförhållanden, som till följd av den abnormt stora arbetsbördan
för domaren sedermera uppkommo i fråga om denna domsaga, torde vara
väl bekant utan att jag därmed vill i något hänseende likställa ifrågavarande
två domsagor. Lämpligheten av att bibehålla domsagor odelade, där
de å domaren vilande göromålen äro av sådan omfattning, att de ej kunna
handhavas under en enda persons överinseende och ansvar, synes mig
emellertid starkt kunna ifrågasättas. Såsom av det ovan anförda framhår,
föreligger här ett sådant fall. Skulle det befinnas, att inkomsterna från
domsagan, därest densamma bleve delad i två domsagor, komrne att bliva
väl knappa för två domare, står alltid den utvägen öppen att höja beloppet
av de nu anslagna tjänstgöringspenningarna. Vid delning av domsagor
plägar väl i regel så tillgå, att tjänstgöringspenningarna, utan förhöjning
i anslaget, fördelas mellan de nya domsagorna. Motsatt princip har emellertid
ock tillämpats och nytt anslag för ändamålet lämnats till eu av de
nybildade domsagorna. Så skedde vid delningen av förutvarande Södra,
Ångermanlands domsaga och vid utbrytandet av Gällivare domsaga. Skulle
i här föreliggande fall hinder för eu delning anses möta i nyss angivna
avseende, synes mig förslaget ej böra stranda därpå utan antydda utväg
höra anlitas.

Återstår så att behandla frågan om tingshusförhållandena i domsagan.

1 nya lagberedningens betänkande av år 1884 angående rättegångsväsendets
ombildning anföres, att tingshusen i Fjälkinge och Broby äro i utmärkt
gott skick och för ändamålet mycket lämpliga. Enligt till mig lämnad
uppgift äro båda tingshusbyggnaderna stenhus och ungefär 40 år gamla,
möjligen något mera, det i Fjälkinge belägna något äldre än det ? Broby.
År 1907 renoverades emellertid tingshuset i Fjälkinge och försågs
med så ^ gott som fullständigt ny inredning och möblering. Detsamma
skedde för ungefär 10 år tillbaka i fråga om Broby tingshus, därvid bostad
för tingsvaktmästare tillbyggdes och inreddes. För dessa reparationer,
tillbyggnader och inredningar hava de tingshusbyggnadsskyldiga fått vidkännas
ganska stora utgifter. Också vitsordas nu enstämmigt, att tingshusen
äro i synnerligen gott stånd och fullt tillfredsställande för sitt
ändamål. Detta synes mig ytterligare vara ett skäl, som talar för domsagans
delning, då nämligen i så fall tingshusfrågan redan är löst och ej
synes påkalla vidare utgifter för häradenas invånare — möjligen med undantag
för nödiga kostnader för beredande av full brandfrihet åt arkiven
i tingshusen.

Skulle emellertid huvudfrågan lösas på det sätt, att domsagan bibehålles
såsom en och de två tingslagen sammanslås till ett, kan uppenbar —

1917 —

262

ligen ej ifrågakomma annat än att det gemensamma tingsstället för de båda
häradena förlägges till Kristianstad, varest således ett nytt tingshus i så
fall finge uppföras.

Jag har i saken överlagt med de sex ledamöter av riksdagen, som
äro bosatta inom domsagan. Dessa hava enstämmigt, med vitsordande av
behovet utav snabbare och lättare tillgänglig rättskipning i domsagan, uttalat
sig för dennas delning och bestämt avstyrkt sammanslagning av tingslagen,
detta på grund av den stora kostnad det senare alternativet skulle
medföra för de tingshusbvggnadsskyldiga genom uppförandet av ett nytt
tingshus i Kristianstad. Berörda kostnad har av nämnda riksdagsledamöter
ansetts onödig, då det redan finnes lämpliga och goda tingslokaler. Denna
invändning skulle emellertid delvis förlora sitt berättigande, därest utsikter
förefunnes för en fördelaktig försäljning av de nuvarande tingshusen.
Detta har häradshövdingen Wahlbom, såsom av hans yttrande framgår, ansett
kunna förväntas. Så lär emellertid knappast vara förhållandet. Både
i Fjälkinge och Broby har ortens sparbank tidigare förhyrt lokal i tingshuset,
och det hade med anledning härav kunnat tänkas, att vederbörande
sparbank velat övertaga resp. tingshus. Nu hava emellertid båda sparbankerna
under senare år inköpt och bebyggt egen fastighet, vadan den antydda
möjligheten i fråga om tingshusens framtida användning icke vidare föreligger.
I Broby uppgives taxeringsvärdet å fastigheter hava nedgått, efter
det dervarande gästgivargård indragits, och än ytterligare skulle förmodligen,
uppgives det, berörda taxeringsvärde sjunka, därest häradets tingsstad
förflyttades därifrån. Skedde detta, skulle samhället, som har endast
något över 500 invånare, sannolikt gå tillbaka och möjlighet knappast föreligga
för försäljning av dåvarande tingshus. Beträffande tingshuset i Fjälkinge
har jag ej kunnat utröna, i vad mån möjlighet skulle föreligga att
finna annan användning för detsamma, men det uppgives vara små utsikter
därtill. Nu är det ju möjligt, att svårigheterna att få tingshusen försålda
eller finna annan användning för dem än den nuvarande i någon
mån ansetts större, än de i verkligheten måhända äro. Därom fä emellertid,
därest ärendet utställes till vederbörandes hörande, häradenas invånare
och häradsrätterna tillfälle att yttra sig.

Beträffande kommunikationsförhållandena synes det onekligen tvivelaktigt,
huruvida från denna synpunkt de nuvarande tingsställena äro att
föredraga framför Kristianstad. Ovedersägligt är i varje fall, att järnvägsförbindelserna
från de flesta orter i bägge tingslagen till Kristianstad äro
synnerligen goda. Från örkeneds socken, som är belägen längst i nordost
i östra Göinge härad, angränsande Småland i norr och Blekinge i öster,
äro kommunikationerna på grund av socknens avskilda läge dåliga såväl

— 1917 —

till Broby som till Kristianstad, men i övrigt finnas direkta järnvägsförbindelser
med Kristianstad från nära no g alla delar av domsagan. Beträffande
Broby kunna dock å andra sidan kommunikationerna dit ej heller
sägas vara dåliga. Det har uppgivits, att från Loshults och Osby socknar
järnvägsförbindelsen över Hässleholm till Kristianstad skulle vara bättre än
till Broby på grund av de mindre trafikmöjligheterna å järnvägen Hästveda—Karpalund.
Därom känner jag mig dock ej fullt övertygad.

Vad åter angår jämförelse ur kommunikationssynpunkt mellan Fjällvinge
och Kristianstad synes det mig uppenbart, att företräde därvid måste
givas åt Kristianstad, hör alja de tingsbesökande, som betjäna sig av järnvägarna
från Glimåkra och Ahus, måste Kristianstad ändock passeras och
tågombyte till fjälkinge där ske. För dem återigen, som vid tingsresor
begagna sig av järnvägen från Sölvesborg, vid vilken järnväg Fjälkinge är
beläget, är det av ringa betydelse, om de fortsätta resan till Kristianstad,
som är beläget endast på en mils avstånd därifrån. Även om frågan nu
skulle lösas på det sätt, att Fjälkinge för närvarande skall bibehållas såsom
tingsställe, synes mig detta i en framtid givet böra flyttas till Kristianstad.

1 allmänhet torde det vara lämpligare, att tingsställena äro förlagda
till städer eller större platser, som domsagans invånare hava anledning att
besöka jämväl för andra angelägenheters ombesörjande än för tingsbesök.
Sett ur denna synpunkt är Kristianstad givetvis att föredraga framför de
nuvarande tingsställena. Beträffande Broby lära visserligen möjligheter
finnas för tingsbesökande att i fall av behov erhålla mat och logi, men
endast i viss begränsad utsträckning.

Att de tingsbesökande genom tingsplatsens förläggande till Kristianstad
skulle få längre och kostsammare tingsresor än vid nu rådande anordning,
synes mig endast till en del vara riktigt och för övrigt i detta fall,
där det gäller jämförelsevis mycket små avstånd, icke böra tillmätas någon
större betydelse. Beträffande den relativt stora kostnad, som häradenas
invånare för ett 10-tal år tillbaka fått Ad kännas för de nuvarande tingshusens
möblering och inredning må framhållas, att möblerna och övrig
lös inredning kan överflyttas till och komma till användning i ett nytt
tingshus i Kristianstad. Dessa utgifter skulle således i allt fall icke för
framtiden vara gjorda förgäves, därför att ett dylikt tingshus komme till
stånd.

Slutligen må ock framhållas, att eu förening av tingslagen med förläggande
av tingsställe, arkiv och domarkansli till en och samma plats
måste, särskilt med hänsyn till de ofta återkommande tingsresornas upp —

191T —

264

hörande, i hög grad verka tidsbesparande för domaren och underlätta arbetet
för honom och hans biträden.

Av det anförda framgår, att goda skäl kunna i viss mån anföras för
båda alternativen. Frågans lösning torde väl bliva beroende på den ytterligare
utredning, som efter remitterande av ärendet kan komma till stånd.
Å ena sidan föreligger önskemålet att — därest arbetsbördan i domsagan
över huvud anses medgiva dennas bibehållande i odelat skick — kunna
förvärva en så väl kvalificerad domare som möjligt och att åt honom bereda
en god ekonomisk ställning, å andra sidan tingslagsinvånarnas intresse
att ej onödigtvis betungas med dryga kostnader för ny tingshusbyggnad.
Med hänsyn härtill och under åberopande av riksdagens underdåniga
skrivelse den 19 maj 1915 angående ändrade bestämmelser rörande
rättskipningen å landet, med vilken skrivelses syftemål denna framställning
torde stå i full överensstämmelse, får jag härmed i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
Villands och östra Göinge domsaga må delas i två domsagor eller ock,
därest så befinnes icke böra ske, domsagans nuvarande två tingslag må
varda förenade till ett tingslag med tingsställe i Kristianstad.»

Av de åberopade bilagorna må här medtagas allenast följande statistiska
redogörelse.

Statistisk redogörelse

för antalet handlagda mål och ärenden i domsagor med folkmängd över
50,000 personer under åren 1908—1913 och år 1915.

Beträffande åren 1908—1912 avser

kolumn I antalet avdömda tvistemål,

» II » handlagda ansökningsärenden,

»III » » brottmål.

Beträffande åren 1913 och 1915 avser

kolumn I antalet avdömda tvistemål ävensom brottmål, däri ansvarstalan
ej förts,

» II antalet avgjorda ärenden,

» III » avdömda brottmål, däri ansvarstalan förts.

För år 1914 saknas ännu uppgifter.

1917 —

Justitieombudsmannens ämbetsberdUelsc till 1317 års riksdag.

	1908	1909	1910	1911	1912	1913	1915
I	II	III	1	II	in	I	II	\|III	I	II	in	I	II	III	I	II	in	I	II	in
1. Gästriklands domsaga	393	3,002	303	176	2,865	344	146	2,967	291	238	2,646	395	142	3,023	525	120	2,799	255	183	3,055	308
2. Askims m. fl. härads		128	3,608	498	113	3,229	437	109	2,980	549	106	3,595	624	141	2894	617	165	3,575	485	2>
3. Ostra Yärends	*	238	2,792	370	252	2,647	196	194	3,686	243	168	3,459	271	141	3,431	247	203	3,630	160	234	3,336	251
4. Luggude	>	146	3,126	97	167	2,739	159	193	3,114	159	145	3,086	194	188	3,169	219	159	4,165	196	161	3,295	140
5. Östbo och Yästbo	»	174	2,562	181	229	3,180	284	233	2,903	241	210	3,046	476	148	3,387	218	126	3,026	233	159	3,327	221
6. Villands o. Ö. Göinge		275	3,110	153	261	2,606	170	193	2,879	219	182	2,953	227	177	2,953	230	232	2,927	204	189	3,101	210
7. Uppsala läns norra		93	1,862	219	119	1,834	207	96	2,074	162	82	1,784	163	90	1,901	236	109	2,272	254	99	1,822	143
8. Västernärkes	>	104	2,033	101	128	2,392	164	99	2,371	158	50	2,248	201	82	2,336	200	103	2,352	22b	95	2,324	184
9. Oppunda o. Villättinge		88	2,287	375	81	2,192	401	68	2,004	305	63	2,157	377	69	2,115	521	64	2,252	395	95	2,297	486
10. Västerbottens södra	>	81	2,248	234	84	2,122	280	75	2,018	188	83	2,233	208	96	2,094	170	66	2,555	195	70	2,707	143
11. Medelpads östra	>	150	1,763	429	129	1,821	399	138	2,063	473	149	1,881	475	114	1,945	685	131	2.029	392	174	1,818	429
12. Södra Koslags t)	»	271	10,542	759	304	9,902	832	309	10,397	970	325	11,582	964	393	10,649	1,019	493	9,418	949	531	7,559	661
13. Marks m. fl. härads		105	2,252	173	92	2,292	188	119	2,273	359	71	2,389	204	114	2.335	248	96	2,556	184	74	2,305	275

l) Beträffande denna domsaga är att märka, att densamma numera är delad i 2 domsagor.
) Uppgift saknas för denna domsaga för år 1915.

266

I den till årets riksdag avlåtna statsverkspropositionen har Kungl.
Mnj:t gjort framställning om delning av Villands och östra Göinge domsaga
och om anslag till eu därav föranledd ny häradshövdinglön (andra
huvudtiteln sid. 35—57).

3. Framställning angående förening av tingslagen i
Västra Hälsinglands domsaga.

I detta ämne (se 1916 års ämbetsberättelse, sid. 235—237) har jag den 5
oktober 1916 avlåtit förnyad framställning till Konungen av följande lydelse:

»Sedan jag genom underdånig skrivelse den 15 november 1915 hemställt,
att Éders Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
Västra Hälsinglands domsagas nuvarande två tingslag må varda förenade
till ett tingslag med tingsställe i Ljusdal, hava i ärendet infordrade yttranden
numera inkommit från ombud för ortsbefolkningen samt från vederbörande
myndigheter.

Nämnda ombud hava liksom häradsrätterna i båda tingslagen och
tillförordnade domhavanden i domsagan avstyrkt den ifrågasatta föreningen
av tingslagen, varemot Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Gävleborgs län samt Svea hovrätt för sin del tillstyrkt densamma.

Efter att hava tagit del av de inkomna yttrandena anser jag mig
böra i korthet bemöta de huvudsakliga skäl, som anförts till stöd för
avstyrkande av min framställning.

Såsom huvudskäl emot en förening av tingslagen har anförts, att arbetet
i den redan nu svårskötta domsagan skulle efter tingslagens sammanslagning
bliva domhavanden övermäktigt, i ty att svårigheter kunde
befaras möta för lämplig fördelning av doinargöromålen. Jag kan icke
undgå att finna den sålunda uttalade farhågan betydligt överdriven. Det
synes böra framhållas, att arbetet för domhavanden självfallet icke ökas
därigenom, att de två tingslagen förenas till ett sådant; i bådadera fallen
"måste arbetets kvantum för domaren vara detsamma, låt vara att arbetet
vid vissa tidpunkter möjligen kan bliva mera hopat, om domsagan
utgör blott ett tingslag. Med nödig hjälp av ett eller flera tingsbiträden
samt med lämplig organisation och fördelning av arbetet synes mig domhavanden
emellertid böra kunna gå i land med doinargöromålens behöriga fullgörande
även i sistberörda fall. Detta synes mig framgå redan därav,
att ifrågavarande domsaga ingalunda är en av de största i riket samt att
ett stort antal större och mera svårskötta domsagor utgöra allenast ett

- 1917 -

267

tingslag, utan att sådan anordning, mig veterligen, visat sig medföra
hinder eller svårigheter för fullgörandet av det domhavanden påvilande
arbetet. I denna min uppfattning har jag blivit ytterligare styrkt vid
överläggning i saken med nuvarande t. f. domhavanden i domsagan. —
I detta sammanhang må ock framhållas, att förutvarande t. f. domhavanden
i domsagan W. Norén, som avgivit utlåtande i ärendet och
därvid yttrat sig i avstyrkande riktning, vid tidpunkten för utlåtandets
avgivande tjänstgjort i domsagan endast några månader, under vilka,
enligt vad han meddelat mig, arbetet för domaren rent tillfälligtvis varit
i särskilt hög grad anhopat (särskilt på grund av rekvisition av cirka 900
gravationsbevis samt svåra ägodelningsrätt.särenden), en omständighet som,
enligt vad Norén meddelat mig, torde hava i någon mån influerat på utlåtandets
innehåll. Dylik tillfällig anhopning av arbetet bör emellertid
givetvis icke få inverka vid bedömandet av den nu föreliggande frågan.

Ytterligare må bemärkas — vilket redan förut blivit framhållet såväl
av mig i min framställning i ämnet som ock av hovrätten i dess utlåtande
— att anordningen med ett tingslag måste i och för sig för domhavanden
medföra lättnader i arbetet. Domsagans domarkansli är inrymt
i tingshuset i Ljusdal, vilket därtill lämnar ändamålsenligt utrymme.
Det är givet, att domargöroinålens förläggande till ett. för hela domsagan
gemensamt tingsställe, där domarkansliet ock är förlagt och i vars närhet
domaren har sin bostad, måste innebära den bästa möjliga anordningen.
Därigenom bortfalla tidsödande resor för domaren till annat tingsställe
för hållande av tingssammanträden, rannsakningar med häktade, konkurssammanträden
m. m. Sett ur denna synpunkt bör det vara för domaren
önskvärt att få till stånd en förening av tingslagen. På ovan anförda
grunder anser jag för min del det emot dylik förening anförda huvudskälet
icke böra tillerkännas vitsord.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har i sitt yttrande särskilt
berört den eventuella svårigheten för de tingshusbyggnadsskyldiga i Arbrå
och Järvsö tingslag att kunna på tillfredsställande sätt realisera tingshuset
i Järvsö. Det må emellertid framhållas att, under det tingshuset i
Ljusdal är en mera dyrbar stenbyggnad, nyssnämnda tingshus allenast är
en träbyggnad, vars uppförande således icke kunnat för tingslagsborna
medföra några mera avsevärda kostnader, vartill kommer att, enligt mig
lämnad uppgift, huset är ganska gammalt. Aven om frågan om byggnadens
framtida användning för annat ändamål icke genast skulle finna en
tillfredsställande lösning, synes mig vid nu angivna förhållanden denna
omständighet icke böra tillmätas någon avgörande betydelse. I varje fall
lärer genom det gemensamma tingsställets förläggande till Ljusdal några

— 1917 —

268

avsevärda utgifter för de tingshusbyggnadssbyldiga i Järvsötingslaget icke
behöva ifrågakomma. Enligt vad jag av tillförordnade domhavandena fått
bekräftat, är nämligen tingshuset i Ljusdal i gott stånd och har alldeles
otvivelaktigt tillräckligt utrymme att kunna tjäna till gemensam tingsstad
för hela domsagan. Ortsombudens påstående, att byggnaden är otillräcklig
för detta ändamål, måste därför avvisas såsom oriktigt. Någon
om- eller tillbyggnad lärer icke vara för ändamålet behövlig i vidare mån,
än att arkivet, som utgör en särskild påbyggnad på ena gaveln av tingshuset,
torde behöva i någon mån utökas, något som utan svårighet eller
större kostnad lärer kunna ske.

Det har vidare invänts, att huvudändamålet med tingslagens förening,
vinnandet av snabbare rättskipning, näppeligen skulle uppnås genom en
dylik förening. Denna invändning kan jag för min del knappast finna
äga något berättigande. Aven om praxis skulle i fråga om vidlyftigare
och svårare mål bliva, att målens fortsatta handläggning eller meddelandet
av utslag skulle komma att uppskjutas över näst infallande sammanträde
till det därefter följande, är det dock uppenbart, att beträffande det
stora flertalet mål dessas handläggning, därest ej rättegångsombuden begära
annat, bör uppskjutas till första därefter infallande sammanträde.
Motsvarande bör gälla i fråga om meddelande av utslag i flertalet slutligen
handlagda mål. Därtill kommer, att det beträffande småprotokollsärendena
innebär en väsentlig skillnad, om handläggning av dylika ärenden
äger rum 12 gånger eller allenast 7 gånger om året. Den omständigheten,
att från ortsinvånarnas sida icke uttalats något missnöje med
den nuvarande tingsanordningen eller behov av ändrad sådan, synes mig
icke vara av någon avgörande betydelse. Det lärer vara mera sällan,
som fråga om förening av tingslag uppkommit på grund av framställning
från ortsinvånarna.

I ärendet har ock framhållits, att en sammanslagning av tingslagen
skulle inverka menligt i fråga om de olika orternas representation i
häradsrätten, i ty att minskning av antalet nämndemän lätt skulle kunna
föranleda, att orts- och personalkännedomen inom nämnden bleve sämre
än nu. Härtill må blott anmärkas, att det ingalunda är givet, att antalet
nämndemän på grund av sammanslagningen behöver minskas. Lämpligaste
anordningen torde vara att låta nämnd från Ljusdals tingslag tjänstgöra
de två första dagarna av varje tingssammanträde samt nämnd från det
andra tingslaget den tredje och eventuellt, om en fjärde dag är behövlig,
jämväl denna dag. Mål från respektive tingslag böra då av domhavanden
utsättas till handläggning dag, då nämnd från samma tingslag tjänstgör.

— 1917 —

209

Därigenom tillförsäkras åt nämnden fortfarande nödig orts- och personalkännedom.

Det har slutligen framhållits, att den föreslagna tingslagsregleringen
komme att medföra ökade kostnader för tingsuppvaktning för såväl åklagare
och nämnd som de rättssökande i Järvsötingslaget. Detta är obestridligen
riktigt, fastän, såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i
sitt yttrande vitsordat, kommunikationerna till Ljusdal äro goda från så
gott som alla håll i domsagan. Dylik invändning kan emellertid göras i
vartenda fall, då fråga om sammanslagning av tingslag föreligger, och
måste anses beröra en olägenhet av mindre vikt, jämfört med de fördelar
i fråga om rättskipningens snabbhet och möjligheten att vid flera tillfällen
få ansökningsärenden av domstolen handlagda, som en sammanslagning
ovedersägligen medför.

Att det ortsintresse, som är knutet till ett hittillsvarande tingsställe,
med iver förfäktar den nuvarande anordningens bibehållande och sätter
sig emot tingsstadens förläggande till annan ort, ligger i sakens natur
och lärer aldrig kunna undvikas. Skulle hänsyn tagas allenast eller förnämligast
därtill, skulle aldrig någon än så önskvärd förening av tingslag
kunna genomföras. En av mina företrädare i justitieoinbudsrnansämbetet
har uti en den 7 juli 1914 avlåten underdånig framställning i likartat ärende
framhållit, att dylika ärenden gälla ett viktigt statsintresse, att staten i
frågor om ordnandet av landets rättskipning bör göra sin myndighet gällande
gent emot mer eller mindre ensidiga bygdeintressen, samt att någon
slags lokal självstyrelse på det området ej bör tillstädjas. I detta
uttalande vill jag livligt instämma.

Då, såsom jag redan förut framhållit, de föreliggande omständigheterna
mycket sällan torde vara så gynnsamma för en förening av tingslag
som i förevarande fall; då de emot sammanslagningen anförda skälen enligt
min mening äro av föga vägande beskaffenhet; och då en sammanslagning,
såsom hovrätten framhållit, ur rättsvårdens synpunkt obestridligen
är fördelaktig, får jag, under åberopande av vad ovan anförts, härmed
i underdånighet hemställa, att Eders Kung]. Maj:t måtte bifalla min
ifrågavarande framställning.»

Kungl. May.t har emellertid sedermera genom beslut den 13 oktober
1916 lämnat framställningen utan bifall.

- 1917 -

270

4. Framställning angående reglering av tingslagen i Västerbottens
västra domsaga.

1 detta ämne (se ämbetsberättelserna år 1913, sid. 220 o. f. samt år
1916, sid. 270) har jag den 7 december 1916 till Konungen avlåtit en så
lydande skrivelse:

»I skrivelse den 6 december 1912 gjorde dåvarande justitieombudsmannen
underdånig framställning om delning av Västerbottens västra domsaga
i två domsagor eller, alternativt, om införande av ändrad tingsordning
i ändamål att åstadkomma en snabbare och lättare tillgänglig rättskipning
uti den i dessa hänseenden synnerligen vanlottade domsagan.

Genom beslut den 9 september 1915 har Eders Kungl. Maj:t funnit
åtgärd för delning av domsagan icke böra för det dåvarande vidtagas men
förordnat, att i vartdera av domsagans nuvarande båda tingslag, Lycksele
lappmarks och Asele lappmarks tingslag, skall från och med år 1916 tills
vidare årligen hållas tre lagtima ting, varjämte Eders Kungl. Maj:t tillika
beslöt infordra yttranden över ett av Svea hovrätt i ärendet framställt
förslag av innehåll, att Åsele o lappmarks tingslag måtte uppdelas i två
tingslag, det ena bestående av Åsele och Fredrika socknar med tingsställe
i Åsele kyrkby samt det andra bestående av Vilhelmina och Dorotea
socknar med tingsställe i Vilhelmina kyrkby, samt att i vartdera av dessa
tingslag skulle årligen hållas tre ting.

Sedan samtliga infordrade yttranden nu inkommit, har tillfälle beretts
mig att taga del av handlingarna i ärendet.

Häradshövdingen C. Lilienberg har avstyrkt bifall till hovrättens ifrågavarande
förslag huvudsakligen på den grund, att dess genomförande
skulle föregripa en framtida lämpligare reglering av domsagans tingslag
och eventuell delning av densamma i två särskilda domsagor, en reglering
och delning varom fråga säkerligen komme att väckas efter inlandsbanans
färdigbyggande genom domsagan. Enligt ett tidigare av häradshövding
Lilienberg framlagt förslag borde en tudelning av domsagan vid angivna
tidpunkt ske på det sättet, att den ena domsagan komme att omfatta Dorotea,
Vilhelmina, Stensele, Tärna och Sorsele socknar, utgörande ett tingslag
med tingsställe i Vilhelmina kyrkby, samt den andra omfatta återstoden
av den nuvarande domsagan, fördelad på två tingslag, nämligen
Lycksele och örträsks socknar såsom ett samt Åsele och Fredrika socknar
såsom ett annat tingslag med respektive tingsställen bibehållna i Lycksele
och Åsele. Såsom huvudsakligaste skälet för en dylik reglering av tingslagen
har anförts, att efter inlandsbanans öppnande all trafik i de orter,

— 1917 —

271

som banan skall genomlöpa, kommer att förläggas längs denna trafikled,
varigenom åter de hittills brukade trafiklederna längs landsvägarna och
älvdalarna mellan exempelvis Lycksele, å ena, samt Stensele och Sorsele,
å andra sidan, säkerligen komma att förlora sin betydelse.

Åsele lappmarks häradsrätt har, under ordförandeskap av eu t. f. domhavande,
förordat uppdelning av tingslagen på nu antydda sätt. Lycksele
lappmarks häradsrätt har däremot icke haft något att erinra mot hovrättens
ovanberörda förslag.

Av tingslagsborna hava kimnolänsmännen i Vilhelmina och Dorotea
distrikt samt ombuden för dessa två socknar tillstyrkt bifall till hovrättens
förslag med förmälan, att det vore en samstämmig önskan hos socknarnas
invånare, att delning av Åsele tingslag på sålunda föreslaget sätt komme
till stånd. Ombudet för Åsele socken förmälte sig icke vilja motsätta sig
den föreslagna delningen, om den visade sig behövlig, varemot ombuden
för Lycksele, Stensele och Sorsele socknar ansågo, att frågan borde anstå,
tills inlandsbanan bleve till sin sträckning bestämd, då omständigheterna
kunde föranleda annan indelning av tingslagen än den nu föreslagna.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet har i avgivet yttrande,
enär genom beslut av 1916 års riksdag inlandsbanans framdragande från
Vilhelmina över Stensele till Sorsele kyrkby blivit definitivt bestämd, för
sin del ansett, att det tidigare åberopade skälet för anstånd med domsagans
delning därigenom förfallit. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
har i enlighet med denna sin uppfattning funnit sig förhindrad förorda
hovrättens förslag, då dess genomförande skulle undanskjuta frågan
om domsagans delning, samt i stället tillstyrkt bifall till justitieombudsmannens
förslag av år 1912, d. v. s. domsagans uppdelning i två domsagor,
motsvarande de nuvarande två tingslagen, samt de två nya domsagornas
indelning i sammanlagt fem tingslag, nämligen Lycksele och örträsks
socknar ett, Stensele och Tärna socknar ett samt Sorsele socken ett
tingslag, tillhopa utgörande den ena domsagan, vidare Åsele och Fredrika
socknar ett samt Vilhelmina och Dorotea socknar ett tingslag, tillhopa
utgörande den andra domsagan. Tillika har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
hemställt, att omförmälda reglering måtte träda i kraft
samtidigt med att inlandsbanan färdigbyggts till Sorsele.

Svea hovrätt har i sitt yttrande häremot invänt att, då inlandsbanan
icke beräknas kunna öppnas för trafik förr än år 1922, synes utan olägenhet
kunna anstå med domsagans delning ännu någon tid, under vilken
frågan om den lämpligaste tingslagsindelningen kunde bliva föremål för
ytterligare utredning och övervägande. Hovrätten har tillika uttalat, att
antagande av dess förslag enligt hovrättens tanke icke skulle föregripa det

— 1917 —

272

slutliga avgörandet i fråga om domsagans delning. På grund härav och
på i övrigt anförda skäl har hovrätten hemställt att, därest med beslut
om domsagans delning funnes fortfarande böra anstå, Åsele lappmarks
tingslag måtte uppdelas i två tingslag i enlighet med hovrättens ovan
återgivna förslag samt att i vartdera av dessa tingslag måtte årligen hållas
tre ting.

Av särskilt ombud, utsett av Vilhelmina och Dorotea kommuner att framföra
sockneruännens önskan rörande domsagans uppdelning i flera tingslag
med tingsställes förläggande till Vilhelmina, hava till mig ingivits åtskilliga
skrifter i ärendet, i vilka på anförda skäl förordas bifall till hovrättens
förslag. Kommunalstämmor med socknemännen i sistnämnda två kommuner
bava enhälligt beslutat instämma uti vad ombudet sålunda i saken
anfört.

I ärendet har framhållits, att rättskipningens långsamhet och kanske
ännu mera de delvis oerhört stora avstånden till de nu befintliga två
tingsställena — ända till 25 mil och därutöver — samt därav föranledda
långa, tidsödande och dyrbara tingsresor för såväl parter som vittnen äro
de missförhållanden, som med nu ifrågasatta åtgärder avses att undanröjas.
I sistnämnda hänseende har beträdande åklagarmål kostnadsfrågan
jämväl för statsverket en viss betydelse. Så har exempelvis länsmannen
i Dorotea distrikt i ärendet upplyst, att ett tiotal av honom för något år
tillbaka anställda åtal för fylleri och oljud på grund av de långa tingsresorna
för vittnena förorsakat statsverket flera tusen kronor i vittnesersättningar
samt att han i andra fall ansett sig ej böra beivra mindre förseelser
för att ej betunga statsverket med dylika betydande kostnader. Det
är uppenbart, att frågan om undanröjande av nu berörda missförhållanden
ej kan vinna slutgiltig lösning utan genom domsagans uppdelning i flera
tingslag, varigenom tingsställena bliva flera. En ökning av tingslagen till
fem, såsom föreslagits, torde återigen ej kunna genomföras utan i sammanhang
med domsagans delning i två domsagor, enär arbetet för blott
en dornhavande i fem tingslag skulle bliva alltför splittrat och dess behöriga
utförande omöjligt att medhinna. Alla i ärendet hörda myndigheter
förefalla emellertid vara ense om — och därom synes mig icke heller
mer än en mening rimligen kunna råda — att delning av domsagan lämpligen
ej kan genomföras, förrän inlandsbanan bliver färdigbyggd och öppnad för
trafik till Sorsele. Enligt av mig från järnvägsstyrelsen infordrad upplysning
kan detta icke förväntas ske förrän år 1922, och det lärer väl icke
vara omöjligt, att denna tidpunkt kan komma att framflyttas ytterligare

- 1917 —

‘27:?

något år. Vid sådant förhållande synes mig icke något vägande skäl föreligga
att icke för mellantiden, omfattande (i å 7 år, genomföra den väsentliga
förbättring av rättskipningen, som hovrättens förslag innebär för
en del av domsagan. Den omständigheten, att frågan definitivt och för
hela domsagan först i en framtid kan lösas, bör rimligen icke föranleda,
att den rättssökande allmänheten undanhålles den partiella förbättring, som
tack vare inlandsbanans färdigbyggande till Vilhelmina nu är möjlig att
utan olägenheter eller avsevärda kostnader vinna och som av de domsagans
invånare, vilka därav beröras, visats vara ivrigt eftersträvad. Jag
kan för min delej undgå att finna den uttalade farhågan ogrundad, att
uppdelandet av Asele tingslag i två tingslag skulle medföra ett uppskjutande
av frågan om domsagans delning. Vare sig denna tinsslaiisreiderino;
nu kommer till stånd eller ej, måste enligt min mening förväntas, att nyssberörda
fråga i varje fall skall vinna sin lösning vid ovan angivna tidpunkt,
d. v. s. då inlandsbanan bliver färdig upp till Sorsele. Att genomförandet
av hovrättens förslag skulle på något sätt föregripa den slutliga
lösningen, domsagans delning, synes mig alldeles uteslutet. Huru frågan
nämligen än löses, lärer tingsställe i varje fall alltid komma att vara förlagt
till Vilhelmina,o såsom nu föreslagits av hovrätten, liksom ock att alltjämt
bibehållas i Asele. På nu anförda skäl får jag således helt ansluta
mig till hovrättens i ärendet gjorda hemställan.

Vad beträffar den framtida delningen av domsagan, har av häradshövding
Lilienberg framkastats den tanken, att någon del av Västerbottens
södra domsaga, vilken har jämförelsevis stort invånarantal, skulle kunna
förenas med någon av de två nybildade domsagorna. I saknad av all utredning
i denna fråga kan jag icke för närvarande uttala något omdöme
härom, men uppslaget synes mig i allt fall icke böra alldeles förbises utan
vara värt att vid blivande ytterligare utredning i ämnet komma under
övervägande. Häradshövding Lilienbergs ovan angivna, av Åsele häradsrätt
understdöda förslag om domsagans delning och tingslagens bestämmande
kan jag däremot, i överensstämmelse med Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
och hovrätten, icke finna lämpligt. Häradshövding Lilienberg synes
alldeles förbise, att inlandsbanan skall kompletteras av tvärbanor och
att en av dessa med allra största sannolikhet kommer att framdragas över
Lycksele och i så fall sannolikt ock kommer att följa Ume älvs floddal till
Stensele. I vilket fall som helst synes det knappast kunna med fog antagas,
att efter inlandsbanans öppnande å dess ifrågavarande sträckning så
gott som all trafik skall omläggas till denna bana; även därefter torde trafiklederna
längs floddalarna komma att äga betydelse, delvis tack vare blivande
tvärbanor. En blivande delning av domsagan bör därför jämväl

35 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1,917 års riksdag.

274

enligt min mening ske i enlighet med den nuvarande tingslagsindelningen,
på sätt justitieombudsmannen år 1912 föreslagit. Genom en dylik uppdelning
kunna ock, på sätt i ärendet framhållits, domsagans arkivalier utan
svårighet fördelas mellan de två nya domsagorna, varemot en delning av
domsagan på annat sätt skulle med nödvändighet medföra verkställandet
av dryga protokollsavskrifter in. m. och därav föranledda kostnader.

Jag känner mig emellertid ej övertygad om nödvändigheten eller ens
lämpligheten av att uppdela den blivande Lyckseledomsagan i tre tingslag.
År 1912 kunde icke förutses, huruvida och i så fall när inlandsbanan
koraine att framdragas till Sorsele. Frågan om Sorsele sockens avskiljande
såsom eget tingslag synes mig därför komma i ett annat läge i och med
tillkomsten av järnvägsförbindelse mellan Stensele och Sorsele. Enligt uppgift
finnes för närvarande ej någon direkt landsvägsförbindelse mellan
nämnda två orter, utan måste vägen nu tagas ned över Lycksele. Vid sådant
förhållande var det helt naturligt, att Sorsele socken år 1912 föreslogs
böra utgöra eget tingslag. Å järnväg lärer för resan från Sorsele till
Stensele, enligt uppgift i handlingarna, icke komma att åtgå mer än 1 eller
IY2 timma, och sannolikt lärer i sammanhang med järnvägsbygget körväg
också komma att utläggas mellan dessa platser. Sorsele socken hade vid
1915 års utgång allenast 3,750 invånare, en ovanligt ringa folkmängd för
ett tingslag. Kommunalstämman i socknen, som av mig lämnats tillfälle
att yttra sig i frågan, tycks också hava insett sannolikheten av socknens
sammanförande med Stensele och Tärna socknar till ett tingslag, enär
kommunalstämman utan därtill särskilt given anledning självmant yttrat
sig om ett sådant alternativt förslag.

På nu anförda skäl anser jag mig redan i sakens nu befintliga skick,
innan frågan om tvärbanornas sträckning blivit av statsmakterna bestämd,
böra förslagsvis ifrågasätta, huruvida icke de av justitieombudsmannen år
1912 föreslagna två nya domsagorna lämpligen borde, när Eders Kungl.
Maj:t finner avgörande i den frågan böra träffas, uppdelas i vardera två
tingslag, därav Lyckseledomsagans ena tingslag borde omfatta Stensele,
Tärna och Sorsele socknar. Det blivande bestämmandet av tvärbanornas
läo-e synes mig knappast kunna komma att inverka å sakens bedömande i
denna del. Komme vardera domsagan att bestå av endast två tingslag,
vunnes därigenom den förmånen, att förordningen den 17 maj 1872 kunde
lättare, i den mån så visade sig önskvärt och behövligt, göras tillämplig i
samtliga tingslag.»

— 11*17 —

275

5. Framställning angående förening av tingslagen i Aspelands

och Handbörds domsaga.

I detta ämne har jag den 8 december 1910 till Konungen avlåtit följande
framställning:

»Aspelands och Handbörds domsaga består för närvarande av två
tingslag, Aspelands härad och Handbörds härad, med resp. tingsställen
belägna i Målilla och Staby. Sistnämnda tingsställe ligger i närheten av
Högsby station å Kalmar - Berga järnväg. Domsagan hade vid 1916 års
ingång 30,360 invånare, därav i runt tal 13,800 i Aspelands härad och
16,400 i Handbörds härad.

I sammanhang med uppkommen fråga om uppförande av nytt tingshus
i Handbörds härad väcktes år 1910 av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Kalmar län förslag om tingslagens förening till ett sådant.
Såsom skäl därför anfördes huvudsakligen, att en dylik förening skulle
medföra den stora fördelen av snabbare rättskipning för domsagan i dess
helhet. Den gemensamma tingsstaden ansågs därvid med hänsyn till
kommunikationsförhållandena böra förläggas till Berga. Vid sammanträde
med tingslagsborna motsatte sig emellertid ombuden för Aspelands härad
enhälligt den föreslagna föreningen av tingslagen, huvudsakligast av det
skäl att därigenom avståndet till tingsstället skulle för ifrågavarande härads
invånare bliva i väsentlig mån större, än dittills varit förhållandet, och att
därav skulle följa ökade kostnader vid tingsresor. Ombuden från Handbörds
härad förordade däremot, med ett enda undantag, berörda förslag.
Kronofogden i orten uttalade sig för sammanslagning av tingslagen såsom
i många hänseenden ländande till fördel, så ock häradshövdingen i domsagan
Rob. Olson.

Uti ett av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande infordrat yttrande,
avgivet den 19 mars 1912, framhöll häradshövdingen Olson, hurusom den
på många håll alltför långsamma rättskipningen å landsbygden givit
anledning till ofta återkommande klagomål från den rättssökande allmänhetens
sida. För ernående av åstundad större snabbhet i rättskipningen
vore det därför en bjudande nödvändighet att, såvitt möjligt, förena tingslagen
i domsagor, bestående av två eller flera sådana. Därigenom vunnes
fördelen att i det sammanslagna tingslaget få tio allmänna tingssammanträden
om året i stället för fem, såsom hittills varit förhållandet uti ifrågavarande
domsaga. Kommunikationsförhållandena inom densamma ansågos
av häradshövding Olson vara sådana, att de skäligen icke borde
utgöra hinder för tingslagens förening.

- 1917 —

276

På grund av det motstånd, förslaget om sammanslagning rönte inom
Aspelands härad, lät Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande emellertid
förslaget förfalla.

Med anledning av riksdagens underdåniga skrivelse den 19 maj 1915
rörande åtgärder för åstadkommande av en snabbare och för de rättssökande
lättare tillgänglig rättskipning å landet avlät jag på sin tid till
häradshövdingarna i de domsagor, bestående av två eller liera tingslag,
beträffande vilka jag ansåg en förening av tingslag kunna ifrågasättas, en
cirkulärskrivelse med anhållan om yttrande, huruvida förening av tingslag
i vederbörande domsaga lämpligen kunde äga rum. På sätt jag i 1916
års ämbetsberättelse (sid. 231 — 234 och 237—239) närmare utvecklat, torde
dylik förening i sin mån bidraga till främjande av det utav riksdagen
uttalade önskemålet om åstadkommande av större snabbhet i rättskipningen.
Yttrande i berörda hänseende avgavs den 5 november 1915 av
häradshövding Olson, vilken därvid, under åberopande av sitt ovanberörda
yttrande i ämnet, fortfarande uttalade sig för sammanslagning av tingslagen
såsom både önsklig och lämplig. Efter år 1912 hade visserligen
sakläget så till vida förändrats, att för Handbörds härad nytt tingshus med
bostadsvåning för häradshövdingen samt arkiv- och arrestlokaler numera
vore under uppförande i omedelbar närhet av Högsby järnvägsstation. Denna
omständighet syntes emellertid sakna betydelse vid bedömande av den nu
föreliggande frågan om lämpligheten av tingslagens sammanslagning, helst
något slutligt avgörande beträffande ny- eller ombyggnad av Aspelands
härads tingshus i Målilla kyrkby ännu icke förelåge. Häradshövding
Olson ansåge, att gemensam tingsstad för hela domsagan borde förläggas
till det under byggnad varande tingshuset i Högsby, vilket med avseende
å storleken av såväl tingssal som kansli-, arkiv- och arrestlokaler vore
för hela domsagans behov fullt tillräckligt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har uti infordrat, den 19 maj
1916 dagtecknat yttrande också vitsordat, att de nya tingslokalerna i Högsby
torde bliva fullt tillräckliga efter sammanslagning av tingslagen; även
belägenheten i Högsby borde kunna godkännas. Därjämte har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande meddelat upplysning, att frågan om uppförande
av nytt tingshus för Aspelands härad i närheten av Målilla järnvägsstation
för närvarande är under omprövning. Häradets gamla och bristfälliga
tingshus i Målilla kyrkby har av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
ansetts ej längre böra bibehållas såsom tingsstad.

Sedermera har jämväl Göta hovrätt den 19 juni 1916 avgivit utlåtande
i ärendet. Hovrätten har funnit det uppenbart, att en förening av tings —

1917 —

277

lagen skulle för rättskipningens snabbhet inom domsagan vara synnerligen
fördelaktig, samt med hänsyn till tingshusbyggnadsfrågornas läge i båda
häradena ansett den för åtgärdens vidtagande lämpliga tidpunkten nu vara
inne. Enligt hovrättens mening torde de olägenheter, som genom sammanslagningen
kunde tillskyndas invånarna i Aspelands härad, ej komma
att bliva av den betydenhet, att från deras sida förväntat motstånd borde
få utgöra hinder för åtgärdens genomförande.

Uti en av ombud för Aspelands häradsbor till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet ingiven skrift, varav jag fått tillfälle att
taga del, hqr såsom skäl emot tingslagens förening i huvudsak anförts, att
avståndet från vissa delar av häradet till tingsstället i Högsby skulle bliva
mycket stort, 4 å 5 mil och ännu längre; att detta förhållande skulle för
den rättssökande allmänheten medföra olägenheter och verka betungande
genom rättegångarnas fördyrande och svårigheten för parter och vittnen
att kunna inställa sig vid rätten; järnvägsförbindelser visserligen funnes
inom domsagan men att man på sina håll hade flera mil till lämplig järnvägsstation,
vadan landsvägsskjuts dit i allt fall finge anlitas; att lämpliga
tåglä^enheter icke alltid stode till buds, utan övernattande å tingsstället
stundom måste ske; samt att de små fördelarna av en sammanslagning
enligt ombudens mening ej kunde uppväga nu angivna olägenheter.

Vad nämnda ombud sålunda anfört innehåller otvivelaktigt synpunkter,
som äga visst fog. A andra sidan är det uppenbart att, därest berörda
synpunkter skulle tillmätas avgörande betydelse vid prövning av frågor
om förening av tingslag, sådan förening sällan eller aldrig skulle kunna
komma till stånd. För en del av tingslagens befolkning måste tingsstadens
förflyttning till annan plats nämligen alltid medföra längre avstånd till det
nya tingsstället och till följd därav också något dyrare tingsresor. I föreliggande
fall synas mig emellertid olägenheterna vara i någon mån överdrivna.
Jämför man avståndsförhållandena med motsvarande förhållanden i mellersta
och norra Sverige, synas de av ombuden i detta hänseende lämnade uppgifterna
icke verka avskräckande. Avståndet mellan Målilla och Högsby
är endast 32 kilometer, och för järnvägsresa mellan dessa orter åtgår, inberäknat
tågombyte i Berga, i fråga om snälltåg icke mer än 50 minuter
å 1 timma; för resa med andra tåg åtgår något längre tid. Vidare
är att märka, att de norr om Målilla och således längst bort från det föreslagna
nya tingsstället belägna socknarna Lönneberga, Järeda och Gårdveda
genomskäras av järnväg och att kommunikationerna därifrån till Högsby
följaktligen icke kunna anses dåliga.

Gentemot de åberopade olägenheterna, vilka jag för min del anser ej
böra tillmätas någon större betydelse, må dock framhållas den obestridliga för —

1917 —

278

män, en sammanslagning skulle innebära, nämligen att antalet tingssamman
träden bleve ökat till det dubbla, från 5 till 10, samt att lagfarts-, intecknings-
och andra småprotokollsärenden kunde vinna handläggning å
12 i stället för, såsom nu är fallet, å allenast 7 sammanträden. I en domsaga,
inom vilken ekonomisk livaktighet råder, torde behov förefinnas av
antydda förbättring i rättskipningen.

Att lokalintresset i den ort, som skulle mista sin gamla tingsstad,
städse motsätter sig en tingslagsförening, som medför dylik påföljd, är
helt naturligt, men då rättskipningens ordnande är ett viktigt statsintresse,
synes mig staten i sådana frågor böra göra sin myndighet gällande gentemot
mer eller mindre ensidiga och delvis måhända på känsloskäl grundade
bygdeintressen.

Beträffande denna domsaga har redan nya lagberedningen i sitt år
1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning föreslagit
de båda tingslagens förening jämte Stranda härad, tillhörande Norra
Möre och Stranda domsaga, till ett tingslag. Då samtliga myndigheter,
som yttrat sig i saken, eller vederbörande kronofogde, häradshövding, länsstyrelse
och hovrätt enhälligt uttalat sig för tingslagens förening, har jag,
trots det från Aspelands härads sida resta motståndet, ansett mig ej kunna
underlåta att draga frågan under Eders Kungl. Maj:ts prövning, och får
jag förty i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i
övervägande, huruvida Aspelands och Handbörds domsagas nuvarande två
tingslag lämpligen må förenas till ett tingslag med tingsställe i Högsby.»

6. Framställning angående förening av tingslag i Piteå

domsaga.

I detta ämne har jag den 21 december 1916 till Konungen avlåtit
en så lydande framställning:

»Med anledning av riksdagens underdåniga skrivelse den 19 maj 1915
angående åtgärder för åstadkommande av snabbare och för de rättssökande
lättare tillgänglig rättskipning å landet avlät jag på sill tid cirkulärskrivelse
till häradshövdingarna i åtskilliga domsagor med anhållan om yttrande,
huruvida förening av tingslag i resp. domsaga lämpligen kunde äga
rum. På sätt jag i 1916 års ämbetsberättelse (sid. 231—234 och 237 —
239) närmare utvecklat, anser jag nämligen förening av tingslag vara en
av de åtgärder, som i sin mån bidrager till åstadkommande av ovan

— 1917 —

279

antydda av riksdagen uttalade önskemål angående rättskipningen å landet.
Av vederbörande häradshövdingar tillstyrktes åtgärd i åsyftad riktningbeträffande
åtskilliga domsagor, däribland Piteå domsaga.

Denna består för närvarande av icke mindre än fyra tingslag, nämligen
Piteå, Älvsby, Arvidsjaurs sockens och Arjeplogs lappmarks tingslag
med tingsställen resp. i Piteå gamla stad (öjebyn), Älvsby kyrkby,
Arvidsjaurs kyrkstad och Arjeplogs kyrkstad. Hela domsagan hade
vid 1916 års ingång en folkmängd av 36,637 invånare, därav i Piteå tingslag
c:a 20,400, i Älvsby tingslag c:a 6,300, i Arvidsjaurs sockens tingslag
c:a 6,700 och i Arjeplogs lappmarks tingslag c:a 3,000.

Det är självfallet, att denna splittring i så många tingslag måste föranleda
långsamhet i rättskipningen. I skrivelse den 6 december 1912
(1913 års ämbetsberättelse sid. 226—227) har också dåvarande justitieombudsmannen
framhållit denna olägenhet beträffande Piteå domsaga. Den
då gjorda framställningen avsåg emellertid endast, att förordningen den
17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om
häradsting måtte vinna tillämpning inom Piteå tingslag. Genom beslut
den 19 mars 1915 biföll Eders Kungl. Maj:t i viss mån berörda framställning,
i det Eders Kungl. Maj:t förordnade, att under vartdera av vårtinget
och hösttinget i tingslaget skulle hållas två allmänna tingssammanträden
samt att nämnda förordning skulle i tillämpliga delar vara gällande i tingslaget
(1916 års ämbetsberättelse sid. 270; svensk författningssamling 1915
n:r 107).

I vart och ett av de tre övriga tingslagen hållas årligen allenast två
lagtima ting enligt gamla tingsordningen.

Med hänsyn till nu rådande förhållanden i domsagan synes mig denna
anordning icke vara tillfredsställande och tiden vara inne för sammanslagning
av tingslag till vinnande av större snabbhet i rättskipningen och
bättre fördelning av arbetet för domhavanden.

Tjänstförrätt ande domhavanden i domsagan har uti ett den 21 augusti
1915 avgivet yttrande rörande frågan om Piteå stads förenande i judiciellt
hänseende med domsagan för sin del uttalat, att ökat antal tingssammanträden
i Piteå tingslag vore önskvärt och erforderligt men att det för
vinnande av berörda önskemål vore en oavvislig nödvändighet, att de sedan
år 1890 åtskilda Piteå och Älvsby tingslag åter förenades. Domhavanden
ansåge det självklart, att hållandet av sammanlagt sex lagtima ting årligen
i de tre mindre tingslagen — förutom fyra allmänna tingssammanträden
i Piteå tingslag enligt nya tingsordningen (som började först med 1916
års ingång) — skulle i så hög grad upptaga domarens tid och medföra
sådan splittring i arbetet, att det icke bleve tillräcklig tid över att ägna

— 1917 —

280

åt "öromålen i sistnämnda tingslag, som krävde det ojämförligt största arbetet
av domaren. Bibehållande av Älvsby tingslag med ett invånarantal
av allenast något över 6,000 personer vore enligt domhavandens mening
ingalunda av sakernas ordning betingad. De vid tingen i sistnämnda
tingslag förekommande mål och ärenden vore såväl till antal som beskaffenhet
°av föga betydenhet. Sedan numera kommunikationsförhållandena
också ordnats° genom tillkomsten av järnvägen Älvsby—Piteå, kunde, ansåg
domhavanden, icke något som helst skäl med fog framföras mot en
sammanslagning av dessa två tingslag.

Häradshövdingen i domsagan O. D. Krook har uti avgivet utlåtande
uttalat sig för berörda sammanslagning såsom synnerligen lämplig för beredande
av snabbare rättskipning och snabbare handläggning av ansökningsärenden,
en omständighet som torde vara av vikt jämväl för andra
än °tin"slagsborna. Häradshövdingen Krook har vidare anfört: Piteå och
Älvsby°tingslag hade intill år 1890 utgjort ett tingslag, och uppdelningen
nämnda år° hade skett huvudsakligen på den grund att Alvsby sockens
invånare skulle få kortare väg till tingsstället. Genom den nya järnvågen
till Piteå hade de emellertid nu fått en lätt och bekväm förbindelse dit.
Antalet mål och ärenden vid Älvsbytingen vore, såsom av rättsstatistiken
framginge, så ringa, att för deras handläggning socknen icke behövde utföra0
eget tingslag, så mycket mindre som tingslagsborna i de flesta fall
fäto si ° vid häradsrätten företrädas av ombud i såväl mål som ärenden.

Häradshövdingen Krook har jämväl framhållit, att förening av ifrågavarande
två tingslag skulle nödvändigt föranleda uppförande av ett nytt
tingshus för det nyreglerade tingslaget, något som i och för sig vore synnerligen
önskvärt, då de nuvarande tingslokalerna i öjebyn och Alvsby
kyrkbv vore små och olämpligt inredda samt fördenskull icke motsvarade
nutida fordringar. De byggnader, som för närvarande vore upplåtna för
tino-en, användes jämväl till åtskilliga andra ändamål, nämligen båda två
till skola samt dessutom den förra till bostad för skolläraren och den senare
till telegraf- och telefonstation, sparbank samt bostad för sjuksköterska
och vaktmästare. Ingendera byggnaden skulle följaktligen. bliva, utan
användning, för den händelse nytt tingshus komme att uppföras i Piteå stad.

De skäl, som sålunda anförts för föreningen av Piteå och Älvsby
tingslag, synas mig övertygande. Anledningen till den år 1890 verkställda
uppdelningen i två tingslag, de dåvarande kommunikationsförhållandena,
har numera upphört att vidare föreligga. Avståndet mellan Älvsbyn och
Piteå är allenast något över 5 mil, och med den nu tillkomna järnvägen tager
resan mellan dessa orter blott ungefär 2 timmar i anspråk. Vidare har

— 1917 —

281

Ålvsby tingslag, som blott utgöres av socknen med samma namn, så liten
folkmängd, något över 6,000 personer, och äro där förekommande mål och
ärenden, på sätt närslutna rättsstatistiska tablåer för åren från och med
år 1907 utvisa, av så ringa antal och betydenhet, att anledning icke heller
ur dessa synpunkter synes föreligga att låta socknen utgöra eget tingslag.
Därtill kommer att, enligt av domhavanden lämnad upplysning, i båda
tingslagen de för tingens hållande använda byggnaderna äro gamla trähus,
som måste anses synnerligen otidsenliga och otjänliga för detta ändamål
och som också huvudsakligen användas för andra ändamål. Därför
föreligger i tingslagen kännbart behov av nytt tidsenligt tingshus, men
att uppföra nytt sådant i båda tingslagen vore ju ur kostnadssynpunkt i
och för sig mindre önskvärt. Även ur denna synpunkt bleve det således
en förmån för tingslagsborna att få till stånd en sammanslagning, varigenom
gemensamt tingshus kunde bliva uppfört. Detta bör lämpligast förläggas
till Piteå stad; någon annan plats därför synes mig ej rätt gärna
kunna komma i fråga.

Efter en sammanslagning kunde ovannämnda förordning av den 17
maj 1872 fullt genomföras i det nya tingslaget, så att i detsamma komme
att hållas fem allmänna tingssammanträden om året.

Förut har icke varit på tal förening jämväl av Arvidsjaurs och Arjeplogs
tingslag. Det är ock självfallet, att inom lappmarksområdena med
deras vidsträckta omfattning och oerhörda avstånd samt därav föranledda
bristfälliga kommunikationer man endast i undantagsfall kan ifrågasätta
dylik förening. I förevarande fall synes det emellertid tänkbart. Kastar
man en blick på de rättsstatistiska bilagorna, finner man nämligen, att
antalet mål och ärenden i Arjeplogs tingslag är försvinnande litet i jämförelse
med i andra tingslag. Under åtskilliga år har antalet avdömda tvistemål
utgjort allenast 1 eller 2 för år, antalet avgjorda brottmål har
vissa år uppgått till endast 6, 8, 11 och antalet handlagda ansökningsärenden
har somliga år ej uppnått 100-talet. Folkmängden i tingslaget
är allenast något över 3,000 personer. Det synes mig uppenbart, att
denna socken ur nu angivna synpunkter är alldeles för liten att utgöra
eget tingslag. Avståndet mellan Arjeplog och Arvidsjaur är visserligen
rätt betydande, 11 å 12 mil, men orterna äro förbundna med direkt landsväg.
Då ombud oftast lära vid rätten företräda parter och sökande, torde
de rättssökande själva i regel ej komma att företaga tingsresa till Arvidsjaur,
utan torde detta oftast göras allenast av ett färre antal ombud, vid vilket förhållande
det stora avståndet synes vara av jämförelsevis mindre betydelse.
I Arjeplog finnes icke något nytt tingshus utan användes därtill en jämväl
för kommunala ändamål anlitad byggnad, som i händelse av tingsstadens
36 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

282

förflyttning i allt fall torde komma att få full användning. Huruvida
tingshuset i Arvidsjaur, dit den gemensamma tingsstaden borde förläggas,
framgent lämpligen kan användas såsom tingshus i det nya tingslaget eller
nytt tingshus behöver uppföras i Arvidsjaur, torde bliva föremål för utredning.

I detta tingslag lärer ej behov föreligga av genomförande av 1872
års förordning, utan torde det vara tillräckligt, att här hölles tre lagtima
ting årligen enligt bestämmelserna i 1734 års lag.

Slutligen må framhållas, att med nu rådande indelning i fyra tingslag,
i vilka hållas sammanlagt fyra tingssammanträden och sex lagtima
ting förutom alla slutsammanträdena, arbetet för domhavanden bliver synnerligen
splittrat. Förenades tingslagen till två, skulle tidsödande tingsresor"
i mindre utsträckning förekomma och det skulle jämväl i övrigt för
domhavanden vara en väsentlig förmån att få tingsarbetet fördelat på
allenast två tingslag.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag härmed i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida Piteå domsagas nuvarande fyra tingslag må varda förenade till
två tingslag, nämligen Piteå och Älvsby tingslag till ett samt Arvidsjaurs
sockens och Arjeplogs lappmarks tingslag till ett med tingsställen resp.
i Piteå stad och Arvidsjaurs kyrkstad.»

De åberopade bilagorna voro av följande lydelse:

Rättsstatistik för Piteå domsaga

1) åren 1907—1912. Piteå tingslag:	Avdömda tvistemål.	Avgjorda brottmål.	Handlagda ansök-nings- och anmäl-ningsärenden.
år 1907 .....................................	29	123	1,082
> 1908 ......................................	48	104	1,077
» 1909 ......................................	45	104	1,130
» 1910 ....................................	44	120	1,013
» 1911 .....................................	56	87	1,084
> 1912 ..................................... Älvsby tingslag:	18	180	1,179
år 1907 ......................................	12	64	350
» 1908 ......................................	17	30	357
» 1909 ......................................	11	54	267
» 1910 ...................................	6	63	349
* 1911 .....................................	8	24	301
* 1912 ....................................	5 — 1917 —	46	411

283

Arvidsjaurs tingslag: 1907 ...................................	Avdömda tvistemål. ......... 6	Avgjorda brottmål. 15	Handlagda ansök-nings- och anmäl-ningsärenden. 244
1908 ..................................	......... 6	19	231
1909 ...................................	11	21	169
1910 ......	......... 7	25	243
1911 ...................................	......... 16	23	255
1912 ..................................	......... 7	61	257
Arjeplogs tingslag:
1907 ..................................	......... 1	6	88
1908 .................................	......... 1	12	149
1909 ...................................	......... 13	11	97
1910 ...................................	......... 2	8	137
1911 ................................	......... 2	31	114
1912 ..................................	........ 1	40	125
Piteå tingslag:
1913 ..................................	......... 17	315	932
1914 ...................................	........ 13	106	1,328
1915 ...................................	......... 17	69	1,200
2) åren 1913—1915.	Avdömda tvistemål ävensom brottmål,	Avdömda övriga	Handlagda ansöknings- och
Älvshy tingslag: 1913 ..................................	i vilka talan om	brottmål.	anmälningsärenden.
ansvar ej förts. .......... 10	55	312
1914 ..................................	.......... 11	19	318
1915 ...................................	.......... 9	36	332
Arvidsjaurs tingslag:
1913 .................................	......... 15	57	256
1914 ..................................	......... 5	41	315
1915 ..................................	.......... 11	26	335
Arjeplogs tingslag:
1913 ...................................	......... 1	32	77
1914 ...................................	.......... 0	19	106
1915 ...................................	.......... 2	40	11.0

— 1917

284

7. Framställning angående förening av tingslagen i Vifolka,
Valkebo och Gullbergs domsaga.

1 detta ämne har jag den 2 januari 1917 till Konungen avlåtit följande
framställning.

»Uti det för närvarande på Eders Kungl. Maj:ts prövning beroende
ärendet angående ifrågasatt förening av tingslagen i Vifolka, Valkebo
och Gullbergs domsaga får jag härmed i underdånighet anföra följande.

I ärendet har förslag ock framställts, huruvida ej ifrågavarande domsaga
lämpligast borde sammanslås med de två angränsande domsagorna
på det sätt, att Vifolka härad jämte Lysings och Göstrings nuvarande
domsaga komme att utgöra en domsaga samt Valkebo och Gullbergs härad
jämte Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds nuvarande domsaga en domsaga.
Förslaget härom har på det livligaste tillstyrkts av Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Östergötlands län. Jämväl Göta hovrätt har funnit
beaktansvärda skäl föreligga för genomförande av detta förslag. För egen
del ansluter jag mig i denna del obetingat till vad nämnda två myndigheter
härutinnan anfört. Det synes mig alldeles uppenbart, att det i detta
fall är av de föreliggande förhållandena påkallat att på angivna sätt sammanslå
ifrågavarande tre domsagor till två. Alla tre äro försedda med i
stort sett synnerligen goda kommunikationer samt äga jämförelsevis liten
omfattning. Samtliga tillhöra de mindre domsagorna i riket, Lysingsdomsagan
och Åkerbodomsagan till och med de minsta, såsom av hovrätten
framhållits. Folkmängden utgjorde vid 1916 års ingång i:

Åkerbo in. fl. härads domsaga.............................. 22,980

Lysings och Göstrings » .............................. 24,425

Vifolka in. fl. härads > .............................. 26,810.

Delades sistnämnda domsaga upp på de två övriga på omförmälda
sätt, skulle folkmänden i båda de nya domsagorna bliva ungefär
37,000 personer eller, i anseende till invånarantalet, lagom storlek för en
domsaga. Icke beträffande någondera domsagan kan, på sätt av hovrätten
vitsordats, arbetsbördan för domaren antagas bliva för stor; tvärtom synas
båda domhavandena i de ifrågasatta domsagorna komma att erhålla ett
med hänsyn till göromålens omfattning väl avpassat verksamhetsområde.
Något verkligt fog för antagande, att efter en dylik sammanslagning arbets -

1917 —

285

bördan skulle bliva för stor för någondera domaren, finner jag icke föreligga;
handlingarna föranleda knappast till dylikt antagande, och kastar
man en blick på rättsstatistiken för de tre nuvarande domsagorna, torde
man bliva bestyrkt där uti, att de av motståndare till förslaget i sådan riktning
uttalade farhågorna icke äro befogade.

Till nu anförda omständigheter kommer ock, att tingshusbyggnadsfrågan
kan anses vara redan i förväg så gott som löst. Tingsställena i
de nya domsagorna skulle nämligen — med bortseende här från Lysings
hårad, vars eventuella sammanslagning med den övriga delen av domsagan
till ett tingslag bleve en senare fråga — i enlighet med resp. tingslagsbors
önskningar och i överensstämmelse med vad kommunikationsförhållandena
betinga givetvis bliva förlagda till Linköping i Åkerbodomsagan
och till Mjölby i Lysingsdomsagan. På båda dessa platser finnas förut
jämförelsevis nya, tidsenliga tingshus i gott stånd, vilka även efter domsagornas
sammanslagning fortfarande lära för sitt ändamål kunna användas
i de utvidgade tingslagen, det i Linköping dock först efter viss
tillbyggnad och förändring. Någon vidlyftigare kostnadsfråga av beskaffenhet
att böra förhindra eller motverka domsagans uppdelning på angivet
sätt synes mig i varje fall icke uti ifrågavarande hänseende behöva uppkomma.
Tvärtom förefaller tingshusbyggnadsfrågan för invånarna i Vifolkadomsagan
bäst och billigast kunna lösas på detta sätt, särskilt om man
tager hänsyn därtill, att tingshusen i Valkebo och Gullbergs härad äro omkring
100 år gamla byggnader av trä samt på grund av sin beskaffenhet
och bristande utrymmen alldeles otjänliga för sitt ändamål, vadan det
föreligger trängande behov att få dem ersatta av nya. Jag hänvisar i
denna del till häradshövdingen Hj. Berghs den 22 december 1915 till mig
avgivna yttrande, av vilket jämväl framgår, att utsikt lärer förefinnas
att i händelse av tingsställenas förflyttning finna annan användning för
byggnaderna i fråga.

Såsom stöd för förslaget om Vifolkadomsagans delning och sammanslagning
med de två övriga omförmälda domsagorna anser jag ock häradshövdingarnas
i sistnämnda två domsagor tillstyrkande yttranden värda
beaktande. Vad däremot av häradshövdingen Bergh anförts emot en dylik
lösning av frågan anser jag delvis innefatta uppkonstruerade skäl och icke
förtjäna avseende. Det må ock framhållas, att häradsnämnderna i Lysings,
Göstrings och Vifolka tingslag ävensom i Åkerbodomsagan tillstyrkt dylik
delning av Vifolkadomsagan.

Vidare vill jag betona ytterligare en synpunkt, nämligen att alltför
små domsagor, som giva domaren ringa inkomst av ämbetet, icke äro
önskvärda. Den statistik rörande häradshövdingarnas inkomster av sina

— 1917 —

286

domsagor, som under nästlidet år genom infordrade uppgifter förebragts i
justitiedepartementet, lära ådagalägga, att domarnas inkomster i de minsta
domsagorna äro så ringa, att det från det allmännas synpunkt knappast kan
anses tillfredsställande. Det må tillåtas mig här upprepa vad jag uti ett
likartat ärende framhållit, nämligen att, enär en fullt oberoende ekonomisk
ställning för domarkåren alldeles givet är ett synnerligen viktigt och till
och med oeftergivligt önskemål, det måste anses vara ett missförhållande
att, där det kan undvikas, bibehålla små domsagor, som giva otillräcklig
inkomst åt vederbörande domhavande. Även ur denna synpunkt innebär
den föreslagna delningen således en önskvärd förändring av de nu bestående
förhållandena.

Emellertid är förhållandet, att häradshövdingen Bergh icke är på grund
av åldersgräns skyldig att avgå från domarämbetet i Vifolka m. fl. härads
domsaga förrän under år 1923 och att någon delning av domsagan förrän
vid inträffande vakans icke kan ifrågakomma. Då uppställer sig frågan,
huruvida den nuvarande tingslagsindelningen med tre tingslag, i vilka
den gamla tingsordningen enligt 1734 års lag med tre ting om året
gäller, fortfarande bör få bestå under mellantiden, intill dess vakans inträffar.
Härpå anser jag för min del böra svaras ett bestämt nej.

Såväl domsagans invånare som alla hörda myndigheter synas vara alldeles
ense om, att från synpunkten av större snabbhet i rättskipningen en
ändring till det bättre är av behovet högeligen påkallad. Både Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande och hovrätten framhålla också detta. Det synes
mig ock vara ett alldeles avvita missförhållande, att en mitt på Östgötaslättlandet
belägen domsaga, inom vilken förefinnas jämförelsevis små avstånd
och goda kommunikationer, skall fortfarande vara hänvisad till den på
grund av långsamheten i rättskipningen otillfredsställande gamla tingsordningen.
Och att låta denna ordning fortfara ytterligare 6 ä 7 år i avbidan
på inträdandet av en bättre sakernas ordning, därtill synes mig
giltig anledning saknas, då frågan mycket väl utan olägenhet nu kan erhålla
en provisorisk lösning.

Av de i sistnämnda hänseende föreliggande alternativen anser jag förslaget
om samtliga tre tingslags förening till ett sådant med tingsställe i
Linköping innebära den rationellaste lösningen av frågan. Att förlägga
det gemensamma tingsstället till Mjölby, anser jag för min del, på de
av häradshövdingen Bergh och från annat håll anförda skälen, icke kunna
ifrågakomma.

Såväl Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande som hovrätten hava
ansett den oförenliga meningsskiljaktigheten mellan Vifolka häradsbor,
å ena, samt de två övriga häradenas invånare, å andra sidan, i fråga om

— 1917 —

287

platsen för det blivande gemensamma tingsstället, Mjölby eller Linköping,
utgöra tillräckligt vägande skäl för avstyrkande av förslaget om samtliga
tre tingslagens sammanslagning till ett sådant. För egen del kan jag
icke gå med på denna mening. De skål, som i detta hänseende anförts
från Vifolka tingslagsbors sida, synas mig vara mycket litet vägande och
ingalunda avgörande. Av allt att döma tycks överenskommelse kunna
komma till stånd med de tingshusbyggnadsskyldiga i Åkerbodomsagan om
användande av tingshuset i Linköping under mellantiden, intill dess
frågan efter häradshövdingen Berghs avgång kan vinna definitiv lösning.
Någon vidlyftigare kostnadsfråga synes sålunda icke behöva uppkomma av
en provisorisk lösning av tingslagsregleringen på det av mig förordade sättet.

Linköping ligger visserligen utom domsagan, men denna omständighet
bör ej utgöra hinder för förslagets genomförande, när i allt fall de
två häradenas invånare för sin del gått med på förslaget. Precedensfall
föreligger i fråga om Lysingsdomsagan, vars tingsställe ligger i Mjölby,
således utom domsagan. Berörda omständighet synes mig i och för sig
vara av sekundär betydelse; av vikt är däremot, att tingsstället förlägges
till en huvudort, dit domsagans invånare redan förut hava sina ekonomiska
och andra intressen förlagda. Detta kan utan tvivel för hela domsagans
vidkommande sägas vara förhållandet i fråga om Linköping. Linköping
är säte för länsstyrelsen; där är ock domhavanden i domsagan sedan
en del år tillbaka bosatt och domarkansliet beläget. Vidare äro fögderiets
kronofogde och häradsskrivare där bosatta, liksom ock länets hypoteksinrättning
är där belägen. Jämväl Mjölbyborna och övriga invånare i
Vifolka härad hava följaktligen anledning att även för annat ändamål än
tingsuppvaktning besöka Linköping. I detta sammanhang må ock påpekas,
att det för den rättssökande allmänheten är av vikt att i och för
rättegångars utförande och andra tingsärenden kunna å den ort, där tingsstället
är beläget, anlita juridiskt biträde samt att Linköping i detta hänseende
äger bestämt företräde framför Mjölby. Det förtjänar vidare framhållas,
att avståndet mellan nämnda två platser är endast 32 kilometer och
att resan däremellan tager i anspråk å snälltåg endast cirka l/2 timma
och å persontåg ungefär 3/4 timma. Med hänsyn härtill och de täta tågmöjligheterna
synes mig talet om den tidsspillan, de längre tingsresor och
de väsentligt ökade kostnader, som för Vifolkaborna skulle följa av tingsställets
förflyttande från Sya till Linköping, ej förtjäna vidare avseende.
Särskilt må för övrigt framhållas, att efter tillkomsten av BränningeVäderstads
järnväg de tre nordligaste socknarna i Vifolka härad, Normlösa,
Västerlösa och Härberga socknar, numera hava direkt järnvägsförbindelse
med Linköping, men däremot icke med Mjölby.

— 1917 —

288

Av hovrätten har invänts, att det för hela domsagan gemensamma
tingsställets förläggande till Linköping antagligen skulle försvåra den i
framtiden avsedda delningen av domsagan. Att frågans framtida definitiva
lösning skulle föregripas av eu provisorisk anordning i antydda riktning,
synes mig emellertid ej med fog kunna antagas. Under den tid,
som den provisoriska anordningen skulle räcka, kan icke ifrågakomma
annat än förhyrande av tillfällig tingslokal i Linköping, helst i Akerbodomsagans
tingshus. Frågan om domsagans framtida delning och bestämmandet
av de blivande tingsställena för de skilda delarna av den nuvarande
domsagan — vilka tingsställen då för övrigt självfallet måste bliva
resp. Mjölby och Linköping — skulle fortfarande stå öppen och kan enligt
min mening på den grund icke försvåras av den föreslagna provisoriska
anordningens genomförande under mellantiden. Att Vifolka tingslagsbor
under 6 å 7 år få sitt tingsställe provisoriskt förlagt till Linköping
och därefter, om förslaget om domsagans delning framdeles bliver
genomfört, till Mjölby, synes mig icke innebära någon olägenhet av beskaffenhet
att böra förhindra en eljest synnerligen önskvärd lösning av
frågan i dess nuvarande skick.

Med hänsyn till det av såväl tingslagsborna som myndigheterna allmänt
vitsordade önskemålet om snabbare rättskipning är det dock en
väsentlig skillnad, om 10 allmänna tingssammanträden eller blott 5 sådana
hållas i resp. tingslag. Icke blott beträffande den egentliga rättskipningen,
handläggningen och avgörandet av tvistemål och brottmål, utan även
i fråga om ansökningsärenden, lagfarter och inteckningar in. m., är det
för den rättssökande allmänheten Önskvärt och av vikt, att rätten årligen
sammanträder mer än o gånger (7 gånger inberäknat slutsammanträdena).

Med avseende å det motstånd, som från tingslagsborna i Vifolka
härad blivit rest mot förslaget om alla tre tingslagens förening till ett
sådant, vill jag ytterligare åberopa vad justitieombudsmannen uti en den
19 november 1910 angående förening av tingslagen i Södertörns domsaga
avlåten underdånig skrivelse i hithörande hänseende anfört, nämligen att
det förklarliga motstånd, justitieombudsmannens framställning mött från
domsagan, icke borde få hindra genomförandet av en i och för sig nyttig
reform. Detta justitieombudsmannens uttalande kan med samma fog åberopas
i förevarande ärende. På sätt jag förut i ärenden av likartad beskaffenhet
framhållit, är det givet att, då fråga föreligger om förening av
tingslag med därav följande förflyttning av tingsställen, de olika lokalintressena
söka göra sig gällande och söka främja frågans lösning på ett
sätt, som i första hand tillgodoser berörda intressen. Efter dylika lokalpatriotiska
synpunkter synes mig en så viktig fråga som rättskipningens

— 1917 —

289

ordnande inom eu domsaga emellertid icke bura lösas. Med bortseende
från mer eller mindre ensidiga bygdeintressen, vilka, enligt min mening
i sådana fall böra vika för vad som från det allmännas synpunkt är önskvärt
och lämpligt, torde dylika frågor därför böra vinna sin lösning på
det sätt, som för domsagan i dess helhet är förmånligast. Att något
lokalintresse därvid bliver lidande, ligger i sakens natur men bör näppeligen
inverka avgörande.

Det av hovrätten tillstyrkta förslaget om domsagans uppdelning tillsvidare
i två tingslag, i vartdera av vilka skulle hållas blott 5 allmänna
tingssammanträden, kan icke anses tillfredsställande beträffande en domsaga
med sådant läge, med sådan relativt ringa omfattning och därav
följande små avståndsförhållanden samt med sådan ekonomisk°livaktighet,
som ifrågavarande domsaga har. För min del kan jag icke annat ån° avstyrka
en sådan anordning, varigenom ändamålet med den åsyftade förändringen
av tingsordningen delvis skulle förfelas. I detta sammanhang
må ock bemärkas, att detta förslag också mött en alldeles enhällig opposition
inom Valkebo och Gullbergs härad, såsom i ärendet företedda kommunalstämmobeslut
från samtliga socknar inom dessa härad utvisa.

I ärendet är upplyst, att domsagan till en del utgöres av länets
bördigaste och tätast bebyggda områden; att stora industrisamhällen finnas
mom densamma — i vilket avseende ock framhållits, att de inom domsagan
befintliga vattenfallen i Motala ström inom snar framtid torde komma att
monteras och vattenkraften utnyttjas, varigenom ytterligare industricentra
torde komma att uppstå — samt att egnahemsrörelsen tagit livligt uppsvin^
inom domsagan. Genom allt detta har behovet av den gamla tingsordningens
utbytande mot en tidsenlig, snabbare rättskipning blivit allt mera
oavvisligt, och, därest icke absolut tvingande skäl tala däremot, kan jag
med hänsyn till de beträffande denna domsaga föreliggande förhållandena
icke undgå att anse lämpligast, att steget tages fullt ut och samtliga
tingslag föi enas till ett enda. Såsom av det ovan anförda framgår, hava
enligt mitt förmenande några dylika skäl i motsatt riktning ingalunda
anförts. Domsagan är den enda i Östergötlands län och en av de få under
Göta hovrätt, som icke åtnjuter förmånen av 1872 års tingsordning.

Det _ ock väckta förslaget om den nya tingsordningens införande
allenast i Vifolka härad och den gamla ordningens bibehållande i övriga
två tingslag anser jag, med hänvisning till vad ovan blivit anfört, icke
förtjäna minsta avseende.

Slutligen tillåter jag mig ytterligare betona att, därest frågan löses
på det av mig förordade sått — först provisoriskt genom alla tingslagens
37 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1917 års riksdag.

290

förening till ett sådant med tingsställe i Linköping och sedan definitivt
o-enom ”domsagans uppdelning och sammanslagning med angränsande två
domsagor — någon nybyggnadsfråga med därav föranledda vidlyftiga kostnader
icke kommer att uppstå; den föreslagna ändringen av Akerbodomsagans
tingshus i Linköping torde nämligen icke medföra så avsevärda kostnader
för°de tingshusbyggnadsskyldiga i Valkebo och Gullbergs härad, och dessa
hava ju från denna synpunkt heller icke motsatt sig den framtida sammanslagningen
med nyssnämnda domsaga, utan tvärtom uttalat sig för
densamma. '' Uppförandet av någon ny tingshusbyggnad i Linköping på
grund av en blivande sammanslagning lärer, såvitt utredningen i ärendet
giver vid handen, icke vara behövlig.

Kommer en sammanslagning av tingslagen till stånd, torde antalet
nämndemän inom det nya tingslaget självfallet höra begränsas, därom särskild
utredning i så fall torde böra äga rum.

På grund av vad sålunda anförts och då eu sammanslagning av tingslagen
uppenbarligen dessutom skulle stå i f ull överensstämmelse med riksdagens
skrivelse den 19 maj 1915 rörande astadkominande av snabbare
och för de rättssökande lättare tillgänglig rättskipning å landet, får jag
härmed i underdånighet tillstyrka bifall till det i ärendet väckta förslag,
att de tre nuvarande tingslagen i Vifolka m. fl. härads domsaga måtte
— i avvaktan på domsagans framtida uppdelning och sammanslagning med
Åkerbo m. fl. härads samt Lysings och Göstrings härads domsagor förenas
till ett tingslag med tingsställe i Linköping.»

8. Angående skyldighet för allmänna åklagarna att meddela
vederbörande domhavande, resp. rådhusrätt direkt
underrättelse om företagen häktning.

I detta ämne avlät jag den 22 juni 1916 till Konungen en så iydändö
skrivelse:

»I skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 31 december 1902 hemställde
justitieombudsmannen, såsom ämbetsberättelsen till 1903 års riksdag (sid.
35 o. f.) utvisar, att Eders Kungl. Maj t måtte utfärda föreskrift därom
att, då åklagare å landet, kronofogdar eller länsmän, för begånget brott
på eget ansvar häktat eller låtit häkta någon person, åklagaren skulle
vara pliktig att, så snart ske kunde, om häktningen och anledningen därtill
till vederbörande domare insända underrättelse med anhållan om
rannsaknings anställande med den häktade.

— 1917 —

291

År 1909 blev den i berörda skrivelse orahandlade frågan ånyo till
behandling upptagen av justitieombudsmannen, som i sistnämnda års ärabetsberättelse
på anförda skäl (sid. 148 o. f.) uttalade den förhoppningen,
att länsstyrelserna i de län, där sådant ej redan förut skett, måtte på
lämpligt sätt tillhålla länsmän och övriga allmänna åklagare å landet att
om häktning, som av dem på eget ansvar verkställts, direkt och så snart
sig göra läte, lämna vederbörande domhavande underrättelse.

Med kännedom därom, att det av justitieombudsmannen år 1909 sålunda
gjorda uttalandet i ämnet haft till resultat, att länsstyrelserna i ett
flertal län förståndigat underlydande åklagare å landet att direkt till vederbörande
domare meddela underrättelse om företagna häktningar, och
då det syntes mig angeläget, att samma praxis enhetligt bleve tillämpad
över hela riket, föranleddes jag att i slutet av år 1915 genom cirkulärskrivelse
till länsstyrelserna i de län, där praxis i förevarande hänseende
icke .var för mig med full visshet känd, anhålla om upplysning rörande
den i angivna hänseende inom länet rådande praxis.

Av de inkomna svaren framgick, att de flesta länsstyrelserna följde
den praxis, som av justitieombudsmannen betecknats såsom riktig. Övriga
länsstyrelser förmäl te samtliga, att de efter cirkulärskrivelsens mottagande
förståndigat eller omedelbart komme att förständiga underlydande
allmänna åklagare att för framtiden meddela jämväl vederbörande domhavande
direkt underrättelse om företagen häktning.

I detta sammanhang anser jag mig böra erinra, att jag under skriftväxlingen
med vederbörande länsstyrelser framhållit, det länsstyrelserna
såsom högsta polismyndighet var i sitt län fortfarande borde äga tillfälle
att pröva, huruvida en av åklagare företagen häktning vore befogad och
huruvida rannsakningen av åklagaren begärts vid behörig domstol, samt
att därför åklagarna samtidigt därmed, att de avsände underrättelse om
häktningen till vederbörande domhavande, givetvis tillika borde till länsstyrelsen
insända anmälan om häktningen för den kontroll och prövning,
som sålunda ankomme på sistnämnda myndighet.

Närmare redogörelse för frågans behandling hos justitieombudsmannen
finnes intagen i min till 1916 års riksdag avgivna ä mbetsberättelse,
sid. 178—184.

Med åberopande av det anförda och då sålunda det av justitieombudsmannen
i ovanberörda underdåniga skrivelse av den 31 december 1902
uttalade önskemålet i ämnet numera blivit uppfyllt samt enhetlig praxis
uti ifrågavarande avseende från och med innevarande år redan är rådande
i hela riket, finner jag mig böra i underdånighet hos Eders Kung!. Maj:t

- 1917 -

292

återkalla den i nämnda skrivelse gjorda framställning samt anhålla, att
ärendet måtte varda från vidare behandling avskrivet.»

Uti ovan omförmälda, i 1916 års ämbetsberättelse intagna redogörelse
framhöll jag särskilt, att vad jag där i ämnet anfört avsåge endast allmänna
åklagarna å landet. Beträffande av allmänna åklagarna i städerna, stadstiskalerna
— beträffande Stockholm gälla dock, erinrade jag, avvikande
bestämmelser därvidlag — verkställda häktningar hade jag ansett mig ej
böra vidtaga någon särskild åtgärd för deras förständigande i berörda avseende.
Jag fann det nämligen närmast böra ankomma på justitiekanslersämbetet,
varunder stadsfiskalerna direkt och närmast lyda, att pröva,
huruvida dylikt förständigande jämväl för dessa vore erforderligt.

Justitiekanslersämbetet har med anledning därav genom ett den 23
oktober 1916 utfärdat cirkulär till de under ämbetet lydande stadsfiskaler
i riket erinrat om angelägenheten därav, att i de fall, då stadsfiskal på
eget ansvar häktat någon för brott, begånget inom stadens domvärjo, anmälan
om häktningen utan onödigt dröjsmål göres hos rådhusrätten eller
vederbörande domhavande för rannsaknings företagande.

Kungl. Maj.t har med anledning av min nu gjorda återkallelse genom
beslut den 17 november 1916 avskrivit ifrågavarande ärende såsom ej föranledande
någon vidare Kungl. Maj:ts åtgärd.

9. Framställning rörande förtydligande av 3 § i kungl
kungörelsen den 15 februari 1916 angående vissa
inskränkningar i detaljhandeln med brännvin
samt försäljningen av vin och ÖL

I detta ämne avlät tjänstförrättande justitieombudsmannen Colleen
den 10 augusti 1916 till Konungen följande framställning:

»Uti en till justitieombudsmannen inkommen skrift hava för den åtgärd,
som kunde därav föranledas, tre i Örnsköldsvik bosatta personer anmält,
att 3 § 3 mom. i nådiga kungörelsen den 15 februari 1916 angående
vissa inskränkningar i detaljhandeln med brännvin samt försäljningen av
vin och öl enligt deras mening öppet överträddes av handlande i Örnsköldsvik,
vilka före berörda kungörelses trädande i kraft haft rätt att

— 1917 —

29:5

försälja vin till avhämtning och drivit sådan försäljning i samband med
handel med andra varor än alkoholhaltiga eller tillagade alkoholfria drycker
eller svagdricka (specerihandlare). Efter det kungörelsen trätt i kraft
hade nämligen, oaktat sådant undantag, som i nämnda lagrum sägs, icke
medgivits för någon av omförinälda handlande,

1) en del av dem fortsatt försäljning av vin på rekvisition (vanligen
per telefon) till försändning (genom springpojkar) till köpare; och

2) en viss handlande (J. L. Sellberg) i sina handelslokaler inrättat
en särskild butik med egen ingång för vinhandeln och därifrån fortsatt
sin försäljning av vin till avhämtning. «»

Stadsfiskalen i Örnsköldsvik har i yttrande, som med anledning av
anmälningen från honom infordrats, med bekräftande av riktigheten utav de
däri sålunda lämnade uppgifterna, förklarat sig anse, att någon lagöverträdelse
i intetdera fallet ägt rum. Lagligheten av det i första fallet avsedda
förfarandet framginge enligt hans mening tydligt vid en jämförelse
emellan 1 och 3 mom. i 3 § av kungörelsen; och förfarandet praktiserades
också såväl i Härnösand som i en del andra städer. Beträffande Sellbergs
vinhandel, som enligt ett av stadsfiskalen åberopat, av två personer avgivet
intyg bedreves i lokal, bestående dels av en handelslokal, som vore fullständigt
avstängd från annan i fastigheten befintlig försäljningslokal, och
dels av ett särskilt kontor, som vore avsett allenast för vinhandeln, berördes
densamma icke av ifrågavarande kungörelse.

Enligt förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av vin och
öl (14 §) är endast den, som äger att till avhämtning försälja vin, berättigad
att försälja vin på rekvisition till försändning till köpare. Ett upphävande
av den förra rätten medför således utan vidare, att den senare
rättigheten går förlorad. Att i ovannämnda kungörelse ej avsetts att
göra någon ändring i detta förhållande, framgår av motiven till det
av kontrollstyrelsen och socialstyrelsen enligt nådigt uppdrag utarbetade
förslag till restriktioner i rusd^ckshandeln, vilket ligger till grund för
kungörelsen. Dessa motiv utvisa, att med förbudet mot vinhandel i öppen
bod i samband med handel med andra varor åsyftats att förhindra, att billigt
vin bleve så lätt tillgängligt för allmänheten, att det koinme att brukas
såsom ersättning för spritdrycker, vilket syfte tydligen endast ofullständigt
skulle uppnås, därest det vore tillåtet för specerihandlare, som genom
kungörelsen, åtminstone för viss tid, gått förlustig rätten till vinförsäljning
till avhämtning, att i stället på rekvisition till köpare utsända vin.

Ehuru stadsfiskalens åsikt beträffande fallet 1) således ej torde vara
riktig, måste det likväl medgivas, att han ej helt saknar stöd för sin mening.
Sedan i 3 § 1 mom. i kungörelsen talats om såväl försäljning av

- 1917 -

294

vin till avhämtning som försäljning av vin på rekvisition till försändning
till köpare, utan att därvid på något sätt antytts, att det senare försäljningssättet
ej kan såsom en särskild rättighet utövas, omnämnes vid föreskrivandet
i 2, 3 och 4 momenten av inskränkningar i rätt till vinhandel
allenast rätten till försäljning till avhämtning. Härav får en läsare, som
ej har i minnet 14 § i vinförsäljningsförordningen, givetvis den uppfattningen,
att nyssnämnda tre moment icke avse försäljning av vin på rekvisition
till försändning. Härtill kommer, att specerihandlare, som vid
tillkomsten av kungörelsen ägde rätt till försäljning av vin till avhämtning
för obegränsad tid, genom samma kungörelse icke blivit helt berövad sin
försäljningsrätt utan endast fått den suspenderad under kungörelsens giltighetstid.
Han kan således sägas fortfarande besitta nämnda rättighet, ehuru
den ej får under viss tid utövas.

Det synes mig på grund av det anförda synnerligen tvivelaktigt,
huruvida en i fallet 1) avsedd handlande, som åtalades för däri omförmält
förfarande, kunde därför fällas till ansvar. Av det ovan sagda framgår
ock, att kungörelsens avfattning jämväl lämnar rum för tvivel, huruvida de i
3 § 2 mom. givna bestämmelserna gälla försäljning av vin och öl på rekvisition
till försändning till köpare och huruvida sådan försäljning får
ske från utskänkningsställe.

Vidkommande det i fallet 2) omnämnda förfarandet är det klart, att
detsamma ej kan, sådan kungörelsen är avfattad, åtkommas. På grund
av ovan omförmälda motiv kan emellertid antagas, att med 3 § 3 mom.
avsetts, att varje handlande, som vid tiden för kungörelsens ikraftträdande
ägde att sälja vin till avhämtning och drev sådan handel i samband
med handel med andra varor än alkoholhaltiga eller tillagade alkoholfria
drycker eller svagdricka, skulle underställa Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
prövning, huruvida han finge fortsätta vinhandeln eller ej. För
uppnående av vad med lagstadgandet sålunda må hava åsyftats måste tydligen,
såsom Sellbergs förfarande visar, stadgandet omredigeras.

Särskilt med tanke på den möjligheten, att kungörelsens giltighetstid
varder utsträckt, har jag ansett mig böra fasta Eder Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på ovanberörda förhållanden för den åtgärd, vartill Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

Kungl. Mnj:t har den 3 november 1916 utfärdat ny kungörelse i
ämnet (svensk förf.-saml. nr 448), i vilken ovanberörda av justitieombudsmannen
uttalade synpunkter vunnit beaktande. Den i 2, 3 och 4 momenten
av 3 § i kungörelsen den 15 februari 1916 förefintliga otydligheten i avfattningen
har nämligen genom den nya kungörelsen undanröjts, i det att

— 1917 —

295

försäljning, på rekvisition, till försändning till köpare i de fall, som omförmältes
i nyssnämnda 2, 3 och 4 inom. av förut gällande 3 §, nu uttryckligen
likställts med försäljning till avhämtning. Ifrågavarande bestämmelser
inrymmas i den nya kungörelsen i 3 § 1 och 2 mom. samt 4 § 1 mom.

10. Angående edgångstemat i s. k. barnuppfostringsmål.

1 skrivelse den 14 juni 1916 anmodade jag medicinalstyrelsen att
avgiva yttrande över deist ett av häradshövdingen, f. d. hovrättsrådet E.
Bergelmer uti en i Juridisk tidskrift (häftet 2, år 1916) tryckt uppsats
om edgångstemat i s. k. barnuppfostringsmål framställt förslag, att medicinalstyrelsen
måtte angiva gränserna för konceptionstiden med hänsyn
till fullgånget foster, till ofullgånget foster samt, om möjligt, till övermoget
eller övertidigt foster ävensom meddela de lätt iakttagbara kännetecken,
som utmärka vart och ett av fostrets nämnda utvecklingsgrader,
dels och ett av mig i samma skrivelse framlagt förslag, att domstolarna
borde för normala fall beräkna konceptionstiden från och med den 240:de
till och med den 300:de dagen, med skyldighet att, där omständigheterna
syntes böra föranleda avvikelse från huvudregeln, inhämta yttrande av
medicinalstyrelsen.

Uti min ifrågavarande skrivelse anförde jag huvudsakligen följande.

Med anledning därav, att rikets hovrätter numera äro sista instans
för prövning av edgångsbeslut i berörda mål, hade hovrätterna enat sig
om att vid meddelande av sådana beslut följa viss enhetlig praxis, nämligen
att låta edgångstemat för normala fall, d. v. s. där handlingarna i
målet icke utvisa någon särskild omständighet, som bör verka till konceptionstidens
inskränkande eller utsträckande, omfatta tiden från och med
den 200:de till och med den 300:de da(/en före barnets födelse. I anslutning
härtill hade hovrätterna i utsända cirkulär fäst underdomstolarnas uppmärksamhet
på angelägenheten av att i barnuppfostringsmål söka vinna erforderlig
upplysning om, huruvida i varje föreliggande fall några för konceptionstidens
beräknande särskilt anmärkningsvärda omständigheter förekomme.

Professor A. Key-Aberg hade uti en av honom verkställd utredning
om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet, såsom bilaga
vidfogad lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m.,
del III, ansett sig kunna konstatera, att ett foster kan födas fullgånget, beträffande
havandeskapstidens nedre gräns, 240 dagar efter kohabitationen,
endast i sällsynta fall ännu en eller annan dag tidigare, varemot ett ofull —

1917 —

Skrivelse till
medicinalstyrelser
.

296

(fånget foster kan framfödas långt tidigare och förbliva vid liv. Praktiskt
taget borde man vid bestämmande av havandeskapstidens längd kunna
draga en gräns mellan mogna och icke mogna foster. Avsevärda vanskligheter
kunde dock härvid erbjuda sig.

Av vad lagberedningen i detta ämne för egen del anfört åberopade
jag följande. Lagberedningen ansåge minimigränsen den 200:de dagen
uppenbarligen vara alldeles för låg i fråga om ett fullgänget foster. Om
i det särskilda fallet den legala konceptionstiden vore för lång åt någondera
sidan, kunde detta leda till obillighet mot den såsom barnafader uppgivne
mannen, leda till ett resultat, som strede mot verkligheten. Faran
för att en bestämmelse om viss legal konceptionstid skulle leda till materiella
orättvisor minskades naturligtvis, anförde lagberedningen vidare,
därest det medgåves domstolen att på grund av utredning om barnets utvecklingsgrad
vid födelsen eller andra sådana omständigheter i det särskilda
fallet antaga annan konceptionstid. Lagberedningen ansåge därför,
att konceptionstiden icke bör en gång för alla fastslås utan av domstolen
bestämmas i varje särskilt fall, men förutsåge, att en enhetlig praxis dock
skulle utbildas med avseende å denna tids bestämmande i fall av de vanligaste
typerna. Därvid torde enligt lagberedningen i de fall, då barnet
vid födelsen varit normalt utvecklat och omständigheterna i övrigt icke
föranledde avvikelse, konceptionstiden icke böra anses sträcka sig över så
lång tidrymd, som den under senare år av domstolarna använda formuleringen
av edgången inneburit. Såväl i Danmark som i Norge brukade
för dylika fall tiden beräknas avsevärt kortare. Lagberedningen hade
emellertid icke för egen del närmre preciserat den konceptionstid, som för
normala fåll borde beräknas, men uttalade sig för, att för främjande av
materiell rättvisa utredning i förekommande fåll borde förebringas angående
de omständigheter, som kunna bidraga till bedömandet av havandeskapstidens
längd.

Vidare erinrade jag därom, att presidenten I. Afzelius uti en i Svensk
juristtidning (häftet 3, år 1916) införd uppsats, »Några ord om edsformuleringen
i s. k. barnuppfostringsmål», uttalat, att det vid övervägande
av den utav lagberedningen i ämnet förebragta utredningen syntes kunna
ifrågasättas, huruvida icke tidsbestämningen, omfattande den 200:de till
och med den 300:de dagen före födseln, vore för vid och om icke särskilt
den nedre gränsen borde för de vanliga fallen sättas högre, t. ex. till
230:de eller 240:de dagen före födseln, så att för antagande av kortare
konceptionstid borde fordras förekomsten av särskilda skäl. Den sålunda
ifrågasatta begränsningen av tidsbestämningen hade emellertid presidenten
Afzelius ansett sig för närvarande sakna anledning att föreslå. En avvi —

1917 —

297

kelse från en fastslagen normal tid, anfördes vidare i samma uppsats,
måste bliva beroende av särskilda omständigheter i det föreliggande fallet,
hänförande sig till barnets utvecklingsgrad vid födseln eller, mera i undantagsfall,
avseende förhållanden beträffande modern; i tvivelaktiga fall,
där avvikelse från normaltiden kunde ifrågasättas, torde utlåtande från
medicinalstyrelsen böra inhämtas.

Av Key-Åbergs i min skrivelse återgivna, av karolinska institutets
lårarkollegii delegerade och av medicinalstyrelsen biträdda uttalande samt
av lagberedningens yttrande syntes man med fog hava för normala fall,
d. v. s. då skäl ej föreligga till annat antagande, än att fostret vid födseln
varit fullgånget, och omständigheterna i övrigt icke heller föranleda
avvikelse, bort kunna fastställa konceptionstiden att omfatta från och med
den 240:de till och med den 300:de dagen. Då genom den utav den medicinska
vetenskapen förebragta statistiken ansetts konstaterat, att ett fullgånget
foster endast i sällsynta undantagsfall kan födas en eller annan
dag tidigare än 240 dagar efter kohabitationen, samt minimigränsen av
200 dagar således, på sätt lagberedningen uttryckligen framhållit, uppenbarligen
vore alldeles för låg i fråga om ett sådant foster, syntes det mig
riktigare och mera främjande materiell rättvisa att för normala fall fastställa
den 240:de da

O O

Den av domstolarna nu använda minimigränsen, 200:de dagen, syntes
mig kunna i vissa hänseenden medföra uppenbara vådor. Sålunda kunde
exempelvis en kvinna, som blivit gravid och efter det hon vunnit visshet
därom, under tiden mellan den 240:de och 200:de dagen förskaffa sig
könsumgänge med annan man än den verklige barnafadern — i ekonomiskt
hänseende bättre situerad än denne — i syfte att få den person,
med vilken hon sålunda under havandeskapet idkat dylikt umgänge, av
domstol förklarad såsom barnafader. Bestämmandet av en sådan minimigräns
för konceptionstiden möjliggjorde med andra ord för en gravid
kvinna att med domstols tillhjälp överflytta underhållsskyldigheten gentemot
det blivande barnet från den person, som i själva verket var barnafadern,
till annan man, mot vilken kvinnan ansåg fördelaktigare att i förevarande
hänseende vända sig. Före den 240:de dagen före barnets födelse
torde kvinnan i regel väl knappast kunnat hava erhållit visshet om sitt havandeskap.
Tillämpandet av en sådan minimigräns kunde ock medföra, att
en svarandepart i barnuppfostringsmål, vilken haft könsumgänge med käranden
under tiden mellan den 240:de och 200:de dagen inen icke före
förstnämnda dag och vilken, när umgänget ägde rum, hade visshet om,
att käranden då redan var havande, efter ådömande av värjemålsed anser
sig med gott samvete kunna gå eden, ehuru han därvid, med hänsyn till
38 — Justitieombudsmannena ämbetsberättelse till 1917 ärs riksdag.

298

laborator

Vestberga

yttrande.

edgångstemats lydelse, otvivelaktigt begår menedsbrott. Att domstolarna,
sålunda genom användande av olämpligt edgångstema ofrivilligt kunna bidraga
att fresta en till edgång dömd svarandepart att gå en oriktig ed,
vore självfallet fullständigt förkastligt och borde enligt min mening följaktligen
undvikas.

Med anledning av denna min framställning infordrade medicinalstyrelsen
utlåtande från ledamoten av dess vetenskapliga råd, laboratorn A.
Vestberg, vilken anförde följande.

Att, såsom häradshövdingen Bergelmer ifrågasatt, dels angiva gränserna
för konceptionstiden var för sig med hänsyn till omoget, moget och
övermoget foster, dels ock meddela de lätt iakttagbara kännetecken, som utmärka
vart och ett av dessa fostrets utvecklingsskeden, för att på sådant
sätt uppställa ett allmängiltigt schema, efter vilket domstolen i det konkreta
fallet hade att formulera eden, torde möta allt för störa vanskligheter.
De olika konceptionstider, som motsvara dessa tre utvecklingstillstånd
hos foster, grepe på grund av stora variationer i havandeskapslängden
under vardera av de tre förutsättningarna in på varandra, så att några
fixa gränser icke kunde uppställas mellan konceptionstiden under den ena
och under den andra förutsättningen. Ett omoget foster kunde i ett fall
framfödas efter en längre och ett övermoget efter en kortare havandeskapstid
än ett moget foster i ett annat fall, och den i det enskilda fallet
möjliga avlingstiden förskötes i enlighet härmed. Om minimitiden för
avling av ett moget foster t. ex. sattes till 240 dagar före dess födelse,
så kunde ett samma dag fött omoget foster mycket väl vara avlat icke
obetydligt före denna tid, o. s. v. Men även om det på vetenskapens nuvarande
ståndpunkt till äventyrs vore görligt att med en viss grad av
approximation bestämma de möjliga förskjutningarna av konceptionstiden
för ett omoget resp. övermoget foster innanför gränsvärdena av konceptionstiden
för ett moget foster, så torde tillämpningen av ett sådant
schema, utan medicinskt sakkunnig hjälp i det enskilda fallet, ställa allt
för störa krav på domstolarna. Den av förslagsställaren tänkta förutsättningen
för denna tillämpning, meddelande av lätt iakttagbara kännetecken,
efter vilka fostren kunde av domstolen klassificeras såsom omogna, mogna,
resp. övermogna, torde nämligen icke med praktiskt användbar exakthet
kunna realiseras. Särskilt skulle de s. k. övermogna fostren härvid
bereda svårighet, då »övermogenhet» i utveeklingshänseende ingalunda alltid
innebure övertidighet med hänsyn till havandeskapslängden.

I alla dessa icke normala fall, där ett foster födes med tecken på
omogenhet eller övermogenhet, kunde, förutom havandeskapslängden, om —

1917 —

299

ständigheter influera, vilka delvis visserligen icke ännu äro vetenskapligt
utredda men som, så långt de äro kända och i det konkreta fallet eruerbara,
måste såsom helhet sakkunnigt övervägas för att en individualiserad
bestämning av konceptionstiden, i den mån det överhuvud läte sig göra,
skulle kunna ske. På detta särskilt vanskliga område torde icke en schematiserad
praxis böra få föregripa den vetenskapliga utvecklingen, utan
genom påkallande av sakkunnig utredning i varje särskilt fall möjlighet
böra beredas till utnyttjande i och för rättsfrågans belysning av vetenskapeps
successiva framsteg.

Åtminstone för sådana abnorma fall av notorisk förtids- elller senbörd
måste således från medicinsk synpunkt bestämt fasthållas vid principen
om fri bevisprövning i det konkreta fallet.

På antydda grunder funne Vestberg för sin del det Bergelmerska
förslaget, för så vitt det avsåg konceptionstiden för omoget eller för övermoget
foster, icke böra tillstyrkas.

Något annorlunda ställde sig enligt Vestbergs mening frågan beträffande
konceptionstiden för foster med vid födelsen normal utveckling, s. k.
mogna eller fullgångna foster. Dessa utgjorde ju också det långt övervägande
flertalet av alla levande födda barn och borde därför omfatta
huvuddelen av de i rättspraxis förekommande fallen. Och att ett levande
fött barn, såsom i justitieombudsmannens förslag förutsattes, finge antagas
tillhöra denna kategori, där inga särskilda omständigheter kunna ådagaläggas,
vilka antyda annat förhållande, däremot torde från medicinsk synpunkt
intet vara att invända.

Dock torde därvid böra betonas nödvändigheten av att domstolen i
varje fall låter sig angeläget vara att efterforska sådana omständigheter
och icke blott åtnöjer sig med det faktum, att till äventyrs ingendera parten
självmant förebragt någon bevisning i detta hänseende. Särskilt måste,
under förutsättning av en i praxis använd förkortad, för normala fall beräknad
konceptionstid såsom norm för edgångsformuleringen, varje erkännande
från svarandens sida av samlag med käranden, visserligen icke under
tid, som faller inom denna konceptionstids gränser, men väl på tid,
som ligger i deras närhet, eller t. o. m. kärandens påstående om sådant
förhållande, föranleda noggrann omprövning, huruvida omständigheter
kunna föreligga, som föranleda konceptionstidens utsträckning i det förevarande
fallet.

När frågan om bestämmande av konceptionstiden inskränktes till att
omfatta endast de normala fallen med fullgånget foster, stode man dock,
anförde Vestberg vidare, på en vida bredare erfarenhetsgrund än beträffande
undantagsfallen av förtids- eller senbörd. Och en del mer och mindre

— 1917 -

300

oberäkneliga faktorer, särskilt patologiska moment, som spela in i de abnorma
fallen, borde få anses uteslutna vid de normala. För dessa senare
torde sålunda en för rättspraxis användbar begränsning av konceptionstiden
kunna en gång för alla fastställas att tillsvidare gälla.

Visserligen vore de allra yttersta gränserna för den möjliga avlingstiden
icke ens med hänsyn till fullgånget foster vetenskapligt fastslagna,
men den möjlighet till faderskap, som genom värjemålseden skall uteslutas,
finge naturligtvis icke tänkas så vidsträckt, att den skulle omfatta även
de ovissa möjligheter, som kunna ligga utanför gränserna för redan fastslagen
vetenskaplig erfarenhet. Med andra ord, konceptionstiden måste
inskränkas till den tidrymd, som positiv erfarenhet visat vara möjlig avlingstermin.
Och icke ens till de yttersta erfarenhetsgränserna i fråga
om avlingsmöjlighet torde konceptionstiden böra sträcka sig, när den fastställes
såsom norm för edgångsbeslut. Det vore nämligen påtagligt, att
sannolikheten av att ett konkret fall skulle tillhöra kategorien av de mycket
sällsynta, kanske enstaka fallen med en avlingstid i närheten av
dessa gränser är så ringa, att en därefter lagd norm skulle till förfång
för materiell rättvisa i de allra flesta fall otillbörligt gynna den ena parten
(kvinnan).

Därtill komme, att den vetenskapliga beviskraften med hänsyn till
avlingstidens möjliga längd hos de vid gränsområdena liggande jämförelsevis
få erfarenheterna alltid måste vara mer och mindre diskutabel.

I följd därav måste gränspunkterna för en fixerad konceptionstid alltid
bliva i viss mån konventionella, även då problemet inskränktes att omfatta
de »normala» fallen, och principiellt syntes Vestberg även därvidlag
den sakkunniga prövningen in casu riktigare än fastslående av en
allmän regel. Men då utfallet av en sådan prövning i en stor del fall
kunde anses vara på förhand givet, så vore det av praktiska skäl givetvis
bättre, om dessa fall kunde expedieras utan omgången med denna sakkunniga
prövning.

Från denna synpunkt sett, ställde sig problemet om bestämmande av
konceptionstidens gränser så, att dessa gränser borde omfatta den tidrymd,
inom vilken man under alla förhållanden måste förklara ett vid födelsen
moget fosters avlingstid kunna ligga.

Denna formulering av uppgiften strede, så vitt Vestberg kunde finna,
icke emot de i det föregående utvecklade grundsatserna, och den framhölle
med skärpa, att särskilda omständigheter kunde givas, på grund av
vilka konceptionstiden i det enskilda fallet efter sakkunnig omprövning
måste ytterligare utsträckas för att, så långt det vore möjligt, förverkliga
rätten.

— 1917 —

301

Den av justitieombudsmannen föreslagna begränsningen av konceptionstiden
för normala fall syntes Vestberg ungefär motsvara de av honom
sålunda framhållna fordringarna.

För sin del skulle Vestberg kunna vara med om eu sänkning av
minimigränsen, exempelvis till 235:te dagen före födseln, i närmaste överensstämmelse
med vad presidenten Afzelius ifrågasatt, men funne å andra
sidan den föreslagna 240:de dagen vara tillräckligt låg gräns under den

O O O O O

gjorda förutsättningen, att domstolarna icke schablonmässigt följa normen
i fall, som i någon mån åro tvivelaktiga.

Något mera tveksam ställde sig Vestberg till den föreslagna övre

O O O O

gränsen för konceptionstiden, den 300:de dagen.

Såsom av Vestberg antytts vore gränserna mellan begreppen »moget»
och »övermoget» foster i verkligheten mycket flytande, och slutsatsen om
kausalitetsförhållande mellan »övermoget» foster och förlängt havandeskap
vore vida osäkrare än i fråga om sådant förhållande mellan omoget foster
och förkortat havandeskap. Den övre gränsen för den möjliga avlingstiden
med avseende på moget foster torde med andra ord på vetenskapens
närvarande ståndpunkt icke kunna med samma grad av approximation
bestämmas som den nedre. Det torde till och med kunna ifrågasättas,
om någon sådan gräns strängt taget finnes, d. v. s. om en även betydligt
protraherad senbörd alltid behöver motsvaras av ett abnormt starkt utvecklat
(»övermoget») foster. Å andra sidan vore sådana mycket förlängda
havandeskap så ytterligt sällsynta, att det för visso skulle leda till svår
orättvisa, om normalkonceptionstidens övre gräns förskötes till att omfatta
även möjlighet av sådan mycket sällsynt förlängning av havandeskapet.
Man nödgades här alltså gå en medelväg, vilket redan gränsvärdet 300
dagar torde innebära.

Då man emellertid på grund av antydda svårigheter å ena sidan kunde
förutse, att inför domstolarna icke lätt torde kunna framkomma skäl att
frångå regeln beträffande den övre gränsen, och då å andra sidan en medicinsk
utredning i ett enskilt fall av ifrågavarande art ej torde kunna
komma särdeles långt utöver den allmänna regeln, kunde det ifrågasättas,
om icke en ytterligare höjning av maximigränsen, exempelvis med 5 eller
kanske 10 dagar, kunde innebära en praktisk fördel utan att oskäligt
gynna kärandeparten.

På grund av vad sålunda anförts föreslog Vestberg, att medicinalstyrelsen
måtte tillstyrka mitt förslag antingen oförändrat eller med en eller
annan mindre modifikation, som han i sitt utlåtande ifrågasatt, sålunda att
konceptionstiden för normala fall, d. v. s. de fall då barnet vid födelsen
varit normalt utvecklat och omständigheterna i övrigt icke föranleda av —

1917 —

302

vikelse, måtte beräknas sträcka sig från och med den 300:de (eventuellt
den 305:te eller 310:de) till och med den 240:de (eventuellt 235:te) dagen
före barnets födelse, med skyldighet för domstolarna att, där omständigheterna
synas böra föranleda avvikelse från huvudregeln, inhämta yttrande
av medicinalstyrelsen.

^IseTut I ett den 4 oktober 1916 till mig inkommet yttrande utlät sig där!ttendenU
efter medicinalstyrelsen för egen del i huvudsak sålunda.

Att på det av häradshövdingen Bergelmer föreslagna sätt dels angiva
gränserna för konceptionstiderna var för sig med hänsyn till omoget, moget
eller övermoget foster, dels ock meddela de lätt iakttagbara kännetecken,
som utmärka vart och ett av dessa fostrets utvecklingsskeden, för att på
sådant sätt uppställa ett allmängiltigt schema, efter vilket domstolen i det
konkreta fallet hade att formulera eden, torde möta alltför stora vanskligheter.
De olika konceptionstider, som motsvara dessa tre utvecklingstillstånd
hos foster, grepe på grund av stora variationer i havandeskapslängden
under en var av de tre förutsättningarna in på varandra, så att
några fxa gränser icke kunde uppställas mellan konceptionstiden under
den ena och under den andra förutsättningen. — Men även om det på
vetenskapens nuvarande ståndpunkt tilläventyrs vore görligt att med en
viss grad av approximation bestämma de möjliga förskjutningarna av konceptionstiden
för omoget, resp. ett övermoget foster innanför gränsvärdena
av konceptionstiden för ett moget foster, så torde tillämpningen
av ett sådant schema utan medicinsk sakkunnig hjälp i det enskilda fallet
ställa alltför stora krav på domstolarna.

På grund av vad sålunda anförts avstyrkte medicinalstyrelsen det av
häradshövdingen Bergelmer framställda förslaget, för så vitt det avsåge
konceptionstiden för omoget eller för övermoget foster. För bestämmande
av konceptionstiden med hänsyn till foster av sistnämnda två slag torde
en sakkunnig utredning för varje särskilt fall bliva nödvändig.

Beträffande moget foster torde däremot — anförde medicinalstyrelsen
vidare — ett bestämmande av konceptionstiden vara tänkbart. Under nuvarande
förhållanden torde detta emellertid icke låta sig göra, då nödig
statistisk utredning, avseende svenska förhållanden, icke förefunnes. Enligt
medicinalstyrelsens mening erfordrades sålunda såsom en nödvändig förutsättning
för ovannämnda ändamål en omfattande statistik över svenska
fosters utvecklingsgrader, och torde vid utarbetande av nämnda statistik
ett gott material föreligga i de å barnbördshusen förda journalerna ävensom
i de anteckningar, som föras av praktiserande barnmorskor.

På grund av vad i det sistberörda del anförts meddelade medicinal -

1917 —

303

styrelsen, att, därest jag ansåge mig böra därom hos Kungl. Maj:t göra
hemställan, styrelsen för sin del vore beredd att, om styrelsen erhölle sådant
uppdrag, låta verkställa utredning för bestämmande av konceptionstiden
beträffande moget foster.

I min förutnämnda skrivelse till medicinalstyrelsen hade jag, med
hänvisning till ett uttalande av lagberedningen i dess förslag till revision
av gifterrnålsbalken m. m. (del III, sid. 166), tillika anhållit om upplysning,
huruvida förslag till ytterligare bestämmelser, utöver de nu i ämnet
gällande, av medicinalstyrelsen utarbetats rörande skyldighet för läkare
och barnmorska, som biträder vid förlossning, att efterse och anteckna de omständigheter,
som äro av betydelse för bedömande av havandeskapstidens längd.

Med anledning därav meddelade medicinalstyrelsen uti ett den 26 oktober
1916 inkommet yttrande huvudsakligen följande.

I § 5 av nådiga reglementet för barnmorskor den 8 september 1909
stadgas, att barnmorska skall i den dagbok, som hon i egenskap av
legitimerad barnmorska år skyldig föra, efter varje av henne utförd förrättning,
vid förlossning eller missfall, ofördröjligen verkställa vederbörliga
anteckningar. Till barnmorskas skyldigheter i sådant hänseende hör
att i härför avsett formulär anteckna, huruvida det framfödda fostret är
ofullgånget eller full gånget. Barnmorska år vidare skyldig anteckna fostrets
vikt. Emellertid har av medicinalstyrelsen i fråga om berörda anteckning
den 17 maj 1916 fastställts nytt formulär till dagbok att användas från den
1 januari 1917, varigenom jämväl an teckning om fostrets längd blir obligatorisk.

Beträffande förvaring och tillhandahållande av den av barnmorska
förda dagbok hänvisade medicinalstyrelsen till §§ 3 och 5 av ovannämnda
reglemente. Därav framginge, att barnmorska är skyldig städse för granskning
tillhandahålla dagboken åt såväl förste provinsialläkaren som åt
sin närmaste förman, vilken sistnämnde utgöres av resp. provinsial-,
extra provinsial-, stads-, köpings- eller municipalläkare. Av sistnämnda
författningsrum framginge även, att dagboken skall avlämnas till barnmorskas
förman, hos vilken den sedan förvaras.

Därjämte anförde medicinalstyrelsen, att i den vid barnraorskeundervisningsanstalterna
använda lärobok i ämnet meddelas undervisning jämväl
rörande de kännetecken av relativt underordnad betydelse, som bruka finnas
hos det mogna fostret, såsom exempelvis utvecklingen av fostrets naglar
och hår. Några föreskrifter rörande anteckning härom vid av barnmorska
utförd förlossning funnes emellertid för närvarande icke, men kunde

— 1917 —

304

Skrirelsfc till
Konungen

sådana föreskrifter möjligen göras, då kunskapen om sistnämnda kännetecken
kunde underlätta ett bedömande av fostrets mogen hetsgrad.

Även i ett annat hänseende kunde en komplettering av hithörande
bestämmelser möjligen vara önskvärd. I de fall, då förlossningen utföres
av läkare med barnmorskas biträde, torde det, enligt den lydelse ovannämnda
stadgande har, ej med tillräcklig tydlighet framgå, att barnmorska
är skyldig göra vederbörliga anteckningar; då läkaren näppeligen verkställer
ifrågavarande anteckningar, torde dessa i dylika fall vanligen utebliva.
Vidare borde beaktas, att för de visserligen få fall, då läkare ensam
utför förlossning, stadgande om anteckningars förande alldeles saknas.
I sist anförda två fall borde således meddelas föreskrifter om skyldighet,
i förra fallet för den vid förlossning biträdande barnmorska, i senare fallet
för läkare, som ensam utför förlossning, att verkställa de i § 5 av ovanberörda
reglemente föreskrivna anteckningar. I sådant avseende anmärkte
medicinalstyrelsen än vidare, att i ett flertal förlossningsfall varken läkare
eller barnmorska är närvarande. Sådana fall förekomme vida oftare än
sådana, då läkare ensam utför förlossning. För dessa fall, då varken läkare
eller barnmorska utför eller biträder vid förlossning, kunde självfallet inga
föreskrifter givas om verkställande av anteckningar.

I detta sammanhang framhöll medicinalstyrelsen, att det i åtskilliga
fall vore synnerligen vanskligt även för en läkare att bilda sig ett omdöme
om ett fosters mogenhetsgrad. Då det givetvis för en barnmorska med
hennes mera elementära utbildning vore vida svårare än för läkaren att
riktigt bedöma tvivelaktiga fall, torde för ett framtida utfärdande av föreskrifter
rörande anteckningar i meranämnda hänseende förtjäna övervägas,
huruvida icke ur formuläret borde utgå den punkt, där svar av barnmorska
lämnas, huruvida fostret är ofullgånget eller fullgånget, samt åt
barnmorskan lämnas allenast att föra anteckningar om föreliggande fakta,
såsom fostrets vikt och längd m. m.

Under hänvisning till vad medicinalstyrelsen i sitt föregående yttrande
i ärendet anfört angående verkställande av utredning för bestämmande
av konceptionstiden beträffande moget foster framhöll medicinalstyrelsen
slutligen, att, därest nya föreskrifter för verkställandet av anteckningar
vid förlossning befinnas önskvärda, en utredning i detta hänseende
dessförinnan bör ske och lämpligen kan företagas i sammanhang
med den i styrelsens nyssnämnda skrivelse omnämnda.

Därefter har jag den 31 oktober 1916 till Konungen avlåtit en framställning
i ämnet, i vilken jag, efter redogörelse för den i ärendet
förda, här ovan återgivna skriftväxlingen, anfört följande:

— 1917 —

305

»Med stud av den medicinska utredning, som återgivits i lagberedningens
förslag till lag om barn utom äktenskap, samt lagberedningens eget
yttrande i frågan har jag i min ovannämnda skrivelse framhållit, att det
vore riktigare och mera främjande materiell rättvisa att för normala fall
räkna den 240:de dagen före födseln såsom minimigräns nedåt i stället
för, såsom nu av domstolarna i allmänhet torde praktiseras, den 200:de
dagen. Jag har tillika sökt påvisa, att den nu följda praxis kan i vissa
hänseenden medföra uppenbara vådor, särskilt därutinnan, att till edgång
dömda svarandeparter i vissa fall därigenom kunna frestas att gå en
oriktig ed.

De medicinska auktoriteterna synas vara alldeles ense i sin uppfattning,
att ett foster kan födas fullgånget redan 240 dagar efter kohabitationen
men endast i sällsynta fall ännu en eller annan dag tidigare. Enligt
den danske vetenskapsmannen K. Pontoppidan (Bergelmers ovannämnda
uppsats sid. 36 och 40) har tidrymden från och med den 238:de till och
med den 310:de dagen av danska sundhetskollegium angivits såsom den
normala konceptionstiden vid födsel av fullmoget barn. Ledamoten av
medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, laboratorn A. Vestberg har uti det
på anmodan av styrelsen i detta ärende avgivna utlåtande föreslagit tillstyrkande
av mitt ovanberörda förslag, antingen oförändrat eller med en
mindre modifikation, nämligen sålunda att konceptionstiden för normala
fall borde beräknas sträcka sig från och med den 240:de, eventuellt den
235:te dagen till och med den 300:de, eventuellt den 305:te eller den
310:de dagen före barnets födelse.

Uti ett rättsfall, refererat i Holm, Nytt juridiskt arkiv, avd. I, år
1913 sid. 643, har medicinalstyrelsen uti infordrat utlåtande förklarat, att
ett barn, som vid födelsen företett vissa i målet uppgivna rnognadstecken,
icke kunde vara avlat allenast 223 dagar före födelsen. Högsta domstolen,
som anslöt sig till medicinalstyrelsens berörda uppfattning, har således i
det fallet fastslagit, att 223 dagar finge anses vara för kort konceptionstid.
I ett annat rättsfall (Holm, 1893 sid. 315) har högsta domstolen å
andra sidan ansett 243 dagar beträffande fullgånget foster vara tillräcklig
konceptionstid för presumtion om faderskap. På sätt av min ovannämnda
skrivelse närmare framgår, har presidenten I. Afzelius uttalat, att det vid
övervägande av den utav lagberedningen i ämnet förebragta utredningen
syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke den nedre gränsen för konceptionstiden
borde för de vanliga fallen sättas till 230:de eller 240:de dagen före
födseln, så att för antagande av kortare konceptionstid borde fordras förekomsten
av särskilda skäl. Lagberedningen har i sitt yttrande bestämt
uttalat, att minimigränsen den 200:de dagen uppenbarligen är alldeles för

39 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.917 års riksdag.

306

Lagberedningens
utmätande.

låg i fråga om ett fullgånget barn, utan att lagberedningen dock dervid
föreslagit viss annan minimigräns nedåt. Uti en i dagarna av trycket utkommande
uppsats om »faderskap till barn utom äktenskap» har emellertid
lagberedningens ordförande, f. d. justitierådet Hj. Westring med avseende
å innehållet i den föreliggande medicinska utredningen uttalat sig
för konceptionstidens beräknande för vanliga fall till tiden från omkring
240:de dagen till omkring 300:de dagen före födelsen.

Då jag anser det vara en angelägenhet av största vikt, att hos domstolarna
varder i förevarande hänseende genomförd en praxis, som främjar
materiell rättvisa och billighet; då emellertid för bestämmande av konceptionstiden
beträffande fullgånget foster enligt medicinalstyrelsens mening
erfordras såsom en nödvändig förutsättning en utredning och statistik
över fosters utvecklingsgrader — en utredning, som styrelsen är beredd
att låta verkställa —; och då en dylik utredning ock bör vara av
betydelse vid kommande tillämpning av den nya lagstiftningen i ämnet,
vilken lärer komma att föreläggas 1917 års riksdag, får jag, med stöd av
17 § i den för mig gällande instruktion, härmed i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande att uppdraga
åt medicinalstyrelsen att låta verkställa omförmälda statistiska utredning
ävensom utredning rörande behovet av nya föreskrifter angående verkställande
av anteckningar vid förlossning.»

Efter nådig remiss har sedermera lagberedningen den 14 december
1916 avgivit underdånigt utlåtande i ärendet. Lagberedningen anförde
därvid följande.

Såsom justitieombudsmannen närmare framhållit, är det av stor vikt,
att en såvitt möjligt enhetlig och för rättssäkerheten betryggande domstolspraxis
i förevarande hänseende varder utbildad. Och detta skulle antagligen
främjas, om genom medicinalstyrelsens försorg utarbetades närmare
upplysningar i ämnet att tillhandahållas domstolarna. Då emellertid medicinalstyrelsen
förklarat sig icke kunna framlägga sådana upplysningar
utan att företaga en särskild utredning, synes lagberedningen skäl föreligga,
att åtgärd vidtages för åstadkommande genom medicinalstyrelsens
försorg av en sådan utredning.

Beredningen har i sitt ovannämnda betänkande framhållit betydelsen
därav, att i faderskapsprocessen utredning förebringas angående de omständigheter,
som kunna bidraga till bedömande av havandeskapets längd,
samt ifrågasatt, huruvida icke i administrativ väg borde meddelas ytterligare
bestämmelser om skyldighet för läkare eller barnmorska, som biträder
vid förlossning, att efterse och anteckna de omständigheter, som

- 1917 —

307

äro av betydelse för bedömande av havandeskapstidens längd, samt om
förvarande och tillhandahållande av dessa anteckningar. Medicinalstyrelsen
har nu tillkännagivit, att även för dylika bestämmelsers meddelande en
särskild utredning kräves. Beredningen kan vid sådant förhållande ej
annat än förorda, att en sådan utredning må genom medicinalstyrelsens
försorg verkställas.

Därjämte framhåller lagberedningen, att densamma i sitt förut avgivna
betänkande med förslag till lag om barn utom äktenskap på angivna
skäl ansett för domstolarna bindande bestämmelser angående konceptionstidens
beräknande icke böra meddelas samt att beredningen alltjämt vidhåller
denna sin uppfattning.

I sistberörda avseende är jag fullt ense med lagberedningen; någon i
denna punkt avvikande mening har icke härovan av mig uttalats. Tvärtom
framgår tydligt av min ovan intagna skrivelse till Konungen, att jag
genom mitt ifrågavarande förslag allenast velat med stöd av sakkunnigt
utlåtande från medicinalstyrelsen få till stånd en ändrad praxis hos domstolarna
uti den av mig angivna riktning men alldeles icke åsyftat åvägabringande
av lagbestämmelser angående konceptionstidens beräknande.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 22 december 1916, med bifall till Kungi. Maj:u
min i ämnet gjorda framställning, uppdragit åt medicinalstyrelsen att M n ‘
verkställa utredning uti de av mig angivna hänseendena.

Ärendets vidare handläggning är följaktligen beroende på den av
medicinalstyrelsen nu igångsatta utredningen i ämnet.

11. Förslag till vissa bestämmelser rörande minderåriga
kvinnliga brottslingar.

I detta ämne har jag den 18 december 1916 till Konungen avlåtit
följande framställning:

»Vid inspektion, som den 25 sistlidne september av mig förrättades
å diakonissanstaltens skyddshem å Viebäck i Jönköpings län, vilket hem
av Eders Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 16 juni 1906 erkänts
såsom allmän uppfostringsanstalt för minderåriga kvinnliga förbrytare,
framhöllos av föreståndarinnan för hemmet vissa på dess verksamhet influerande
missförhållanden, vilka härflöto av bristande lagföreskrifter i

— 1917 —

308

ämnet och vilkas avhjälpande genom utfärdandet av särskilda bestämmelser
ansågos synnerligen önskvärt.

Vid genomgående av doinstolsprotokoll och utslag rörande de ä
skyddshemmet intagna eleverna inhämtade jag, att flertalet av dessa ägnat
sig åt otuktigt leverne, innan de — i regel på grund av begånget tjuvnadsbrott
— inför domstol åtalats och domstolen förordnat om deras insättande
i uppfostringsanstalt. En följd av berörda leverne visade sig
ofta, upplyste föreståndarinnan, däruti att elever vid intagandet å hemmet,
lede av veneriska sjukdomar. Då elever på grund härav vore i behov av
särskild läkarvård, som icke kunde lämnas dem å hemmet, måste dessa
sjuka genast eller, därest sjukdomen icke omedelbart av dem själva yppades
eller eljest bemärktes, en tid efter intagandet inläggas å länslasarettets
i Jönköping avdelning för könssjukdomar. Särskilt då detta skedde efter
en tids vistelse i hemmet, vore det enligt föreståndarinnans mening med
hänsyn till anstaltsvistelsens ändamål att åstadkomma rättelse och förbättring
hos eleven synnerligen olämpligt, att denna vistelse på dylikt sätt
avbrötes. A sjukhuset komrne de där intagna eleverna från hemmet nämligen
i regel i beröring med prostituerade kvinnor och moraliskt mera
förhärdade personer, vilka säkerligen övade ett dåligt inflytande å eleverna.
I varje fall motverkades enligt föreståndarinnans mening den uppfostran,
som hemmet avsåge att lämna, genom dylika avbrott och vistelse
å lasarettets nämnda avdelning.

I någon män torde ovanberörda missförhållande kunna avhjälpas
genom en bestämmelse, att dylik minderårig, innan hon intages i
hemmet, genom vederbörande myndighets försorg skall vara av läkare
undersökt och befunnen fri från venerisk åkomma, som kräver sjukhusvård;
befinnes hon däremot vid läkarundersökningen behäftad med
sådan åkomma, bör vederbörande först undergå sjukhusbehandling därför
och vara från resp. sjukhus utskriven såsom frisk eller i allt fall
ej vidare i behov av sjukhusvård, innan hon intages å hemmet. Därigenom
kunde uppfostran och utbildningen i hemmet fortgå i en följd utan dylika
menliga avbrott, något som givetvis torde få anses medverka till lättare
uppnående av ett gott resultat av anstaltsvistelsen.

Över det sålunda framlagda förslaget till omförmälda missförhållandens
avhjälpande har jag lämnat Svenska diakoniss-sällskapets styrelse
ävensom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i nämnda län, åt vilken
myndighet uppdragits att öva uppsikt över skyddshemmet, tillfälle att till
mig inkomma med yttrande.

Diakoniss-sällskapets styrelse har för sin del framhållit, att bestämmelser
i de av mig angivna hänseendena vore synnerligen av behovet på —

1917 —

30»

kallade samt att antydda missförhållanden skulle genom de föreslagna åtgärderna
på ett lyckligt sätt undanröjas. Läkarundersökning borde därför
enligt styrelsens mening alltid äga rum före elevs mottagande å hemmet,
och i de fall, då läkaren funne den sjuka ej kunna erhålla erforderlig
vård å hemmet, borde sjukhusvården föregå anstaltsvården.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har, såsom i dess nu avgivna
yttrande antytts, redan tidigare i annat sammanhang uttalat att, enär
det i flera fall förekommit, att elever någon tid efter intagandet å hemmet
måst avföras till kuranstalt, det vore uppenbart, att det förelåge behov av
en lagbestämmelse därom, att kvinna, som intages på dylik uppfostringsanstalt,
skall vara fri från smittsam könssjukdom. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande vill emellertid ifrågasätta lämpligheten därav, att kvinnlig
minderårig skall i varje fall före intagandet å hemmet undergå läkarbesiktning
för utrönande, huruvida hon är behäftad med smittsam könssjukdom.
Alla minderåriga kvinnor, som dömas till tvångsuppfostran, finge nämligen
icke antagas hava hängivit sig åt skörlevnad eller eljest haft otillåtna
könsförbindelser, och på de uti ifrågavarande hänseende oförvitliga skulle
en dylik läkarundersökning möjligen hava en menlig inverkan. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande funne sig därför icke böra tillstyrka förslaget
om obligatorisk läkarundersökning före intagandet i hemmet. Om
däremot skålig anledning funnes antaga, att dylik minderårig lede av könssjukdom,
som krävde behandling, syntes hon böra undergå sådan undersökning;
bekräftades därvid misstanken, borde hon icke transporteras till
hemmet, utan torde i sådant fall diakonissanstalten av vederbörande länsstyrelse
underrättas därom, på det att kvinnan måtte direkt översändas till
något av anstalten anvisat sjukhus eller hem för nödig vård.

Fattigvårdslagstiftningskommittén har i sitt betänkande n:r III, omfattande
lagstiftningen rörande minderåriga förbrytare, ock behandlat detta
ämne (sid. 97—100). Kommittén har funnit det svåraste i frågan vara att
finna den lämpliga platsen för elevernas vistelse, så länge de äro smittförande
eller eljest behöva åtnjuta särskild behandling. Kommittén framhåller
i detta hänseende fyra möjligheter, nämligen följande:

1) elevernas intagande å kuravdelning vid allmänt sjukhus; en utväg,
som tydligen ej utan mycket tvingande skäl bör tillgripas;

2) elevernas kvarstannande och vårdande å skyddshemmet, under förutsättning
att därvid toges erforderliga anordningar för de sjukas behandling; ett
förfarande, som av flera anledningar ej under alla förhållanden läte sig gorå;

3) elevernas intagande å diakoniss-sällskapets eget sjukhus i Stockholm
för vård och fostran därstädes; en anordning, som sällskapets styrelse
emellertid ansett icke vara möjlig eller lämplig; samt

— 1917 —

310

4) elevernas intagande å särskilt, för ändamålet lämpligt sjukhus, med
vars ledning sällskapets styrelse kunde träffa avtal i berörda hänseende.

Kommittén har icke förordat något visst av dessa alternativ utan
stannat vid att uttala, att bästa utvägen syntes vara att låta diakonisssällskapet
efter förhandenvarande omständigheter sörja för vård av dylika
sjuka elever, därvid statsverket borde vidkännas kostnaden för elevernas
vård. Kommittén har i förevarande hänseende ej föreslagit annan lagändring
än en bestämmelse av innehåll att, därest elev bliver sjuk och ej
kan å anstalten erhålla erforderlig vård, anstaltens styrelse må föranstalta
om hennes intagande å sjukvårdsinrättning, där sådan vård kan åtnjutas.
Genom en dylik bestämmelse bleve den nu måhända tvivelaktiga kostnadsfrågan
utan vidare löst, då nämligen, enligt kommitténs mening, av
bestämmelsen utan vidare följde, att staten skulle ansvara för kostnaden
för ifrågavarande vård, tills eleven bleve utskriven från uppfostringsanstalten.

Med anledning därav, att kommittén icke föreslagit obligatorisk läkarundersökning
av elev före intagandet å skyddshemmet, har diakonisssällskapets
styrelse framhållit, att det särskilt i svårare fall, då vederbörande
lede av könssjukdom i akut smittsamt stadium och då vården
måste ske å särskilt därför avsett sjukhus, givetvis vållades dels risk för
smitta dels ock onödigt besvär och omgång, därest sjukhusvården kunde
beredas först efter elevens mottagande å hemmet och sedan besök hos den
avlägset från hemmet bosatte läkaren hunnit äga rum.

För egen del får jag, jämte det jag i allo instämmer uti vad kommittén
anfört och föreslagit, tillika framhålla, att kommitténs förslag
synes mig lämpligen kunna kompletteras med en bestämmelse av det
utav mig angivna innehållet. Anstaltens styrelse har livligt understött
förslaget härom, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har ock vitsordat
behovet av en dylik bestämmelse samt tillstyrkt föreskrift om läkarundersökning
av eleverna i omförmälda hänseende före deras intagande å
hemmet, dock med den modifikationen, att sådan undersökning bör företagas
blott i de fall, då skälig anledning finnes att antaga, att elev lider
av könssjukdom av beskaffenhet att kräva behandling eller att hon är i
havandeskap. Mot denna, modifikation av den föreslagna bestämmelsen
har jag i och för sig icke något att erinra, ehuruväl jag icke anser den
med nödvändighet av förhållandena påkallad. Såvitt jag vid inspektionen
å Viebäck av handlingarna rörande eleverna kunde inhämta, torde de allra
flesta av dessa före intagandet å hemmet hava ägnat sig åt otuktigt leverne,
och beträffande de jämförelsevis få undantagsfallen behöver man
kanske ej nödvändigtvis befara, att vederbörande skola röna skadlig in —

1917 —

311

verkan av den ifrågasatta läkarundersökningen. Dessutom bliver det i de
fall, där det icke av domstolsprotokollen direkt framgår, att eleven i fråga
idkat skörlevnad, måhända ofta tveksamt nog att avgöra, huruvida skälig anledning
till undersökningens företagande föreligger eller ej. Denna detaljfråga
synes mig emellertid vara av mindre vikt; huvudsaken torde vara,
att de av hemmets ledning redan i årsberättelsen för år 1914 påpekade
samt av diakoniss-sällskapcts styrelse och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
vitsordade missförhållandena bliva på ett betryggande och ändamålsenligt
sätt avhjälpta.

Vad beträffar platsen för den erforderliga behandlingen och vården av de
sjuka synes mig alternativ 2 innebära den mest tillfredsställande lösningen.
För närvarande är å Viebäck under uppförande en tredje och större anstaltsbyggnad,
och det är ju möjligt, att inom densamma en särskild sjukavdelning
kan inrymmas för vården av ifrågavarande sjuka. En dylik anordning
kräver anställande av en särskild sjuksyster, som fått utbildning
för dylik sjukbehandling. Läkare finnes emellertid icke att tillgå på närrnare
håll än i Nässjö, dit dock från Stolpens hållplats endast är c:a 25
minuters järnvägsresa med persontåg. Skulle det visa sig möjligt för
diakoniss-sällskapets styrelse att med någon av de där bosatta läkarna, som
vore förfaren i dylika sjukdomars behandling, träffa avtal om skötseln och
behandlingen av ifrågavarande sjuka å hemmet, synes mig detta alternativ
givet vara att förorda. Eleverna skulle då även under sjuktiden vara
under hemmets fostrande vård. Detsamma gäller, om alternativ 3 kunde
genomföras, vilket ju emellertid sällskapets styrelse synes anse icke vara
möjligt. Därest intetdera av dessa två alternativ kan ifrågakomma, lärer
väl saken alltid kunna ordnas i enlighet med alternativ 4, som ock innebär
en tillfredsställande lösning. Det viktigaste torde vara, att alternativ 1
undvikes. Närmare föreskrifter i detta ämne torde emellertid lämpligen ej
kunna meddelas, förrän sällskapets styrelse lämnats tillfälle att yttra sig över de
olika alternativen och själv framlägga förslag i ämnet. Att statsverket
bör vidkännas alla av ifrågavarande sjukvård för diakonissanstalten föranledda
kostnader, synes mig självfallet.

Mitt här ovan framlagda förslag angående obligatorisk läkarundersökning
behöver uppenbarligen icke föranleda lagändring, utan torde erforderliga
bestämmelser kunna av Eders Kungl. Maj:t utfärdas i administrativ
ordning.

Vid ovan omförmälda inspektion inhämtade jag vidare, att det i många
fall, enligt vad elever för hemmets föreståndarinna uppgivit, skulle hava
hänt, att polismän, som beordrats att såsom bevakning medfölja eleverna
och till hemmets personal avlämna dem vid Malmbäcks järnvägsstation

— 1917 —

312

(numera i regel Stolpens hållplats), betett sig obehörigt och närgånget mot
resp. elever. I åtskilliga fall vore möjlighet till dylikt missförhållande
utesluten därigenom, att vaktkvinna från resp. fängelse eller ock en
diakonissanstaltens diakonissa av vederbörande myndighet beordrats åtfölja
elev till Malmbäck. Möjligen vore detta numera förhållandet i hälften av
förekommande fall. Särskilt i de fall, då övernattande under uppehåll i
resan till Malmbäck ägde rum, vore det emellertid med hänsyn till dylikt
förekommande missförhållande synnerligen olämpligt, att icke i varje fall
kvinnlig bevakning under hela resan åtföljde elev vid intagandet i hemmet.
Hinder därför borde icke möta, enär, även om vaktkvinna från fängelse
icke stode att för sådan transport erhålla, det alltid torde vara möjligt att
för ändamålet anlita en på platsen, varifrån avresan skulle ske, bosatt
diakonissa. En bestämmelse i nu antydda riktning vore enligt föreståndarinnans
mening synnerligen önskvärd och av behovet påkallad.

Vad sålunda föreslagits har tillstyrkts av både anstaltens styrelse och
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande. Styrelsen har ock förklarat sig
villig att, efter därom i varje särskilt fall gjord framställning, i den utsträckning,
som är möjlig, för ändamålet ställa till förfogande i diakonissanstaltens
tjänst anställd syster. Enligt vad jag förvissat mig om, torde
diakoniss-systrar vara att tillgå i alla de städer, varifrån transport av
elever kan komma att äga rum, till följd varav något hinder i sådant
hänseende ej torde behöva möta för meddelande av föreskrift i ämnet.
Dylik föreskrift torde lämpligen kunna meddelas genom tillägg till nådiga
kungörelsen den 12 september 1910 angående transport av minderårig,
som skall i allmän uppfostringsanstalt insättas.

Under åberopande av vad sålunda blivit anfört får jag, med stöd av
17 § i den för mig gällande instruktion, härmed i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande att meddela bestämmelser
därom, att kvinnlig minderårig, som jämlikt 2 § i lagen den
27 juni 1902 angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran
skall genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg
överlämnas till allmän uppfostringsanstalt, skall (när skälig anledning
därtill föreligger) före överlämnandet till anstalten på Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavandes föranstaltande undergå läkarundersökning för utrönande,
huruvida hon är behäftad med könssjukdom eller annan smittsam
åkomma; att, därest detta visar sig vara förhållandet, Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande skall därom underrätta styrelsen för diakonissanstalten
i Stockholm samt, för den händelse nödig behandling och vård ej kan
beredas den sjuka å särskild sjukavdelning inom diakonissanstaltens skyddshem,
låta transportera den minderåriga till det sjukhus, som av styrelsen

— 1917 —

anvisas; att transporten av dylik minderårig från sjukhuset, sedan hon
blivit därifrån utskriven, till skyddshemmet, skall ombesörjas av diakonissanstalten;
samt att kvinnlig minderårig, som skall genom Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavandes försorg överlämnas direkt till diakonissanstaltens
skyddshem, skall föras dit under kvinnlig vårdares tillsyn.»

12. Framställning angående förbättrad lagstiftning
rörande församlingsfriheten.

I detta ämne har jag den 2 januari 1917 till Konungen avlåtit följande
framställning.

»Under år 1915 drogos under min prövning vissa ärenden, i vilka
klagomål anförts över kränkning av den s. k. församlingsfriheten. Vad
som i dessa ärenden förekommit gav mig anledning taga i övervägande,
huruvida gällande lagstiftning i ämnet kan anses vara° tillfredsställande
eller revision av hithörande bestämmelser må anses vara av behovet påkallad.

__ Innan jag redogör för gällande lags stadganden eller eljest närmare
ingår på ämnet, har jag ansett det vara av intresse att här lämna en
kortfattad historik rörande församlingsfrihetens utveckling i vårt land och
den lagstiftning, som reglerat hithörande förhållanden. Denna historik
är — såvitt rörer tiden före utfärdandet av 1864 års strafflag — grundad
på utlåtanden, som av vederbörande utskott inom riksdagen avgivits,
då berörda fråga där varit föremål för behandling.

Lagstiftningsåtgärderna rörande församlingsfriheten synas under 1700-talet hava utgått från den grundsatsen, att allmänna sammankomster voro
onödiga, enär uti den rätt, som hos oss från äldre tider tillkom enskilda,
liksom ock kommuner och korporationer samt rikets ständer att hos
överhet och densamma underordnade myndigheter framlägga sina besvär,
funnos angivna alla de utvägar, som ansågos erforderliga för att bereda
medborgare tillfälle att tillkännagiva sina tankar i allmänna ärenden.’
Där allmänna sammankomster ifrågakomme, hade man att rätta sig efter
Konungens och Dess befallningshavandes bud och iakttaga laglydnad. I
missgärningsbalkens 6 kap. innehöllos sålunda stränga straffbestämmelser
för förbrytelser av folkförsamling. Med stöd härav kunde Konungen eller
Dess befallningshavande upplösa varje församling av män, vare sig de voro
församlade flera eller färre, i slutna kretsar eller till en folkförsamling

O''

40 — Justitieombudsmannens ämbetsbwättclse till 1917 års rfastlag.

214

vare sig att de utgjorde eu stadigvarande förening eller en större tillfällig
folksamling. Den ofullständighet, som vidlådde dessa lagbud, har
sin förklaring i den rätt, som tillkom överheten att utfärda de föreskrifter,
som vidmakthållande av allmän ordning och säkerhet i varje särskilt fall
kunde kräva. Exempel på sådana föreskrifter, varigenom församlad
menighets överläggningsfrihet begränsades, finnas i kungl. förordningen
den 24 december 1720, skrivelsen den 14 mars 1748 och kungl. förordningen
den 8 januari 1793 in. fl. Men lagstiftaren sökte även genom
inskränkande band på rättigheten att sammankalla menighet att förekomma
möten, av vilka kunde befaras oroligheter eller misshagliga
demonstrationer. På rikets ständers tillstyrkan utfärdades sålunda i anledning
av det då ännu ej fullt stillade dalupproret, en kungl. förordning
den 1 juli 1743 angående »Budkaflors utskickande och omkringbärande
i Landsorterna». Häri stadgades: »Then, af hvad Stånd, Em bete

eller wärde han wara må, som fördristar sig under något uptänkligit
sken, och under hwad förewändning thet wara må, utsända någre
Budkaflor, skriftelige eller munteliga befalningar, til Almogens sammankallande,
Gärders eller almänna skiutzningars utgiörande, skal utan nåde
efter föregången Laga ransakning och Dom mista högra handen samt
sedan halshuggas och steglas.» Vidare stadgades bland annat: »Om någon

Almoge på sådane oloflige bud samlas, så böra the anses såsom Uprorsmän,
och therföre efter almänna Lagen dömas och straffas.»

Som man finner av denna redogörelse för 1700-talets lagstiftning i
ämnet, har församlingsrätten ingalunda alltid varit erkänd i vårt land,
under 1700-talet nära nog icke alls, vill det synas. Det var också synnerligen
drakoniska straffbestämmelser, som hotade dem, vilka överträdde
de då gällande författningarna i ämnet. Det är följaktligen eu fullständig
villfarelse, att församlingsfrihet sedan urminnes tid skulle hava
varit rådande i Sverige. Tvärtom synes denna frihet under flydda tider
hava varit synnerligen minimal.

1743 års förordning, som, ehuru otillämpad, ej formligen upphävdes
förrän år 1849, hade dock dessförinnan i flera hänseenden väsentligt mildrats
genom kungl. kungörelsen den 26 november 1816. Denna innehöll
särskilda föreskrifter för det fall, att »någon Innevånare i en Landsort
kunde önska att för Ortens gemensamma fördel i sådane tillåtliga Allmänna
ärenden, hvilka, enligt Författningarne, ej annorlunda böra behandlas,
samrådas med flere Socknars eller Häraders Innebyggare och, i sådant afseende,
finna tillfällen att få dem hörde.»

»Till befordrande af detta ändamål och då Vi äre lika sorgfällige att,
med bibehållande af en Laglig frihet under öfverläggningarne, lemna en

- 1917 —

316

Menighet rätt att öfver sina samfälta angelägenheter rådpläga, som att, med
en bibehållen Laglig ordning, för sådane tillfällen, hindra antingen Lagstridiga
företag, eller så beskaffade beslut, som, i följd af bristande upplysning,
kunde leda till Menighetens betungande genom onyttiga utgifter,
eller till misskännande av Styrelsens omvårdnad», stadgades i sistberörda
kungörelse följande förfaringssätt för sammankallande av möten i nämnda
syfte: rätt att sammankalla sådana möten tillkom bland enskilda personer
endast fastighetsägare. När en sådan »skulle öfver någon, Orten samfält
rörande angelägenhet, vare sig Rättegångs- eller Oekonomiskt Ärende,
åstunda gemensam öfverläggning med flera Socknar eller Härader», borde
han därom anmäla sig hos kronofogden och, ifall inbyggare eller deras ombud
från flera härad skulle sammankallas, hos varje behörig kronofogde för
att erhålla deras påskrift på de likalydande kungörelser, Indika skulle uppläsas
från predikstolen i de olika socknar kallelsen omfattade. Kungörelserna
borde »uttryckligen och bestämdt utvisa ärendet». Prästen var förbjuden vid
ansvar såsom för ämbetsförseelse att uppläsa sådan kungörelse, om den ej
var försedd med kronofogdens påskrift. Kronofogden skulle genast underrätta
Konungens befallningshavande om saken och var skyldig att övervara
sammankomsten, varför han enligt resereglementet åtnjöt ersättning
av dem, som begärt och besörjt kungörelsen. Han skulle under
sammankomsten, »utan att inblanda sig i öfverläggningen om det förekommande
Ärendet, tillhandagå med upplysningar af hvad Lag och Författningar
därom föreskrifva, samt tillse, att ordning och skick bland de
församlade vidmakthållas.» »Förrän sammankomsten af kronofogden upplöses»,
borde ett skriftligt, av vederbörande underskrivet exemplar av beslutet
överlämnas till honom »till deras egen säkerhet och ortens framtida
efterrättelse».

»Enskild Man — stadgades det till slut — som på annat än nu påbudet
sätt, låter kungöra eller föranstalta en så beskaffad Allmännare
Sammankomst skall, ehvad Sammankomsten inträffat eller icke, bota från
Femtio till Trehundrade Riksdaler». Vidare skulle »där, under förevändning
af ett lofligt Ärende, öfverläggning på ett eller annat sätt skulle rigtas
till olydnad eller lagbrott, sådant, utan den ringaste förskoning, efter
Lagens stränghet anses och behandlas.»

Det modärna församlingsväsendet hade emellertid vid sidan av dessa
stränga bestämmelser börjat utveckla sig under förra hälften av 1800-talet, och de ovan återgivna stadgandena, som endast avsågo landsbygden,
hade haft föga praktisk tillämpning. För städerna fanns i detta hänseende
ingen lagsiiftning alls.

Särskilt i anledning av oroligheterna i Stockholm mot slutet av

— lott —

316

1830-talet ansågs emellertid en mera moderniserad lagstiftning vara
av nöden, och Kungl. Maj:t gav år 1839 lagkommittén i uppdrag
att överse gällande lagar och stadganden om ansvar för upplopp och säkerheten
störande folksamlingar samt vad vid deras dämpande borde iakttagas,
ävensom föreslå nödiga ändringar däri. Uti sitt samma år färdiga förslag
till »förordning angående uppror, upplopp eller olofliga sammankomster»
inryckte kommittén också en paragraf, avsedd att begränsa och skydda
det lovliga församlingsväsendet. Den tick i den kungl. propositionen till
rikets ständer följande lydelse: »§ 9: Ej vare menighet å landet eller i
stad förment att sammankomma till överläggning om mål eller ärende,
som den gemensamt angår; ej eller må sådan sammankomst av offentlig
myndighet upplösas, där ej därvid företages något, som mot lag stridande
är eller eljest allmän ordning störer. Om tid och ställe för sådan sammankomst
skall dock offentliga myndigheten i orten eller staden så långt
förut underättas, att den kan därvid till städes vara, om så nödigt anses.
Underlåtes sådan anmälan, vare den, som sammankomsten föranstaltat,
förfallen till böter från 50 till 300 riksdaler.»

Lagförslaget möttes, då det framlades för 1840—1841 års riksdag,
med åtskillig misstro och utgick ur riksdagsförhandlingarna i så förändrat
skick, att Kungl. Maj:t sedan icke fann sig föranlåten att sanktionera detsamma.
Rikets ständer hade sålunda, vid antagandet av förslaget, bland
andra ändringar och tillägg, dels föreskrivit, att militär finge inskrida
endast på civil myndighets anfordran, dels insatt en särskild paragraf,
stadgande ansvar och straff för den civile ämbetsman, som vid upprors
eller upplopps stillande missbrukade sin myndighet till kränkning av allmän
eller enskild rätt eller säkerhet eller underläte sin ämbetsplikt, och
för den militärbefälhavare, som inskrede med vapenmakt, innan han anlitats
av civil myndighet, eller eljest i oträngt mål sig förginge.

Yad den nyss anförda paragrafen rörande församlingsrätten vidkommer,
erkände emellertid rikets ständer i sin skrivelse, att »stadgandena i
denna § hava rikets ständer funnit för menigheters frihet att till överläggning
i lofliga ärenden sammankomma i vida större mån betryggande
än kungl. kungörelsen den 26 november 1816». Dock ansågo rikets ständer
för sin del, att bötesansvaret för uraktlåten anmälan kunde utan våda
betydligt nedsättas, och nedsatte det även i sin avfattning av paragrafen
till 25 —100 riksdaler. Därjämte undantogos från anmälningsskyldigheten
sådana sammankomster, som voro medgivna eller bestämda genom lag
eller särskild författning.

Skarpa invändningar gjordes för övrigt inom riksdagen under överläggningarna
mot anmälningsplikten, företrädesvis i borgar-och bondestånden. Man

— 1917 —

317

ansåg, att paragrafen skulle »endast lända till ökande av kronoåklagares bötesmedel».
Bondeståndet gav sitt bifall först sedan ståndet »vann underrättelse
om grunden (till paragrafen) i 1816 års kungl. kungörelse», varjämte
undantaget för sammankomster, som voro medgivna och bestämda
genom lag eller särskild författning, gjorde paragrafen för ståndet antagligare.
Yrkanden, som framkommo i präste- och bondestånden, att ordet
»menighet» måtte förtydligas, på det att ej blott kommunala sammanträden,
utan ock sammankomster av enskilda personer skulle vara otvetydigt
tillåtna, lände icke till någon åtgärd.

Ärendet vilade nu till 1847—48 års riksdag, då det åter kom före
genom enskilda motioner. Dessa ledde till, att riksdagen för sin del antog
en lag »angående förändrade stadganden mot uppror och olofliga
sammankomster», vilken sedan sanktionerades av Kungl. Maj:t och utfärdades
såsom kungl. förordning den 6 februari 1849, genom vilken bland
annat kungl. förordningen den 1 juli 1743 och kungl. kungörelsen den 26
november 1816 uttryckligen upphävdes. Den nya förordningen var utarbetad
i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl. Maj:ts och ständernas
båda avfattningar av 1840—41; dock var den särskilda paragrafen om
ansvar för civil och militär myndighet vid maktmissbruk här utesluten.
Förordningen innehåller också paragrafen rörande församlingsrätten (§ 8)
i väsentlig överensstämmelse med det förut framlagda förslaget (§ 9) och
har denna rätt därmed för första gängen i Sverige blivit upphöjd till lag.
Erkänd församlingsrätt har således icke mer än bortåt 70-årig hävd här i
landet.

§ 8 i 1849 års förordning lydde sålunda:

»Ej vare menighet å landet eller i stad förment, att sammankomma
till överläggning om mål eller ärende, som menigheten rörer: ej eller
må sådan sammankomst av offentlig myndighet upplösas, så framt därvid
ej företages något, som emot lag stridande år eller eljest allmän ordning
störer. Om tid och ställe för sammankomsten, där den ej redan, genom lag
eller särskilt stadgande, bestämd är, skall dock anmälan göras hos offentliga
myndigheten i orten eller staden, så långt förut, att den kan därvid
tillstädesvara, om så nödigt anses. Sker sammankomst utan sådan anmälan;
vare den, som sammankomsten föranstaltade, förfallen till böter från 25
till 100 riksdaler.»

Inom rikets ständer hade lagen tillkommit genom de tre högre ståndens
beslut. Bondeståndet åter hade förkastat lagen, dels emedan det ej
stadgats ansvar för civil och militär myndighet, som missbrukade sin befogenhet,
dels emedan det hade föreskrivits skyldighet att anmäla sammankomst.
Ståndet ansåg nämligen, att »det ej borde ådraga någon an —

1917 —

318

svar, om häri i lofliga ärenden sammankallar folk utan att först kungöra
sådant för vederbörande myndighet.»

Egentligen genomförd tillämpning erhöllo emellertid icke de sålunda
genomförda nya bestämmelserna rörande församlingsrätten, åtminstone
icke såvitt rörde den därigenom föreskrivna anmälningsplikten.

Under tiden efter 1849 höllos talrika möten, i synnerhet i representationsfrågan,
utan att man tänkte på någon anmälan. Skarpskytterörelsen
uppstod, och skarpskyttekårerna samlades med och utan vapen till övningar
och överläggningar, under tak och under bar himmel, utan att anmälan förekom
vid andra tillfällen, än då man själv önskade polis för att upprätthålla
ordningen.

Den 1(1 september 1850 utfärdade överståthållarämbetet en kungörelse,
varigenom förordnades, att var och en, som ville inom huvudstaden giva
offentliga föreställningar såsom bl. a. allmänna föredrag, skulle, vid vite
av 25 riksdaler banko, innan kungörande om tillställningen ägde rum genom
tidningarna, anslag eller annorledes, därom hos poliskammaren skriftligen
eller muntligen göra anmälan och överståthållarämbetets tillåtelse
därtill avvakta samt. sedan sådan tillåtelse erhållits, ställa sig till efterrättelse
av ämbetet meddelade föreskrifter i avseende å allmänna ordningen.

Justitieombudsmannen fann vid granskning av berörda kungörelse, att
överståthållarämbetet genom dess utfärdande överskridit sin befogenhet och
därför kunde bliva underkastad laga ansvar. Det hade nämligen icke,
justitieombudsmannen veterligen, genom gällande föreskrift givits någon
behörighet åt överståthållarämbetet att meddela eller vägra tillåtelse till
dylika tillställningar, vilka dessförinnan icke varit beroende av något särskilt
utverkat tillstånd utan fått obehindrat anställas. Särskilt föreskriften om
avbidande av överståthållarämbetets tillåtelse till anmäld tillställning ansåg
justitieombudsmannen onödigt sträng och föranledande till missnöje; utan
skada för allmän ordning hade den kunnat undvikas, enär det syntes hava
varit för ändamålet tillräckligt, att en tillställning endast viss tid före dess
hållande bleve hos ämbetet anmäld. Då justitieombudsmannen emellertid
fann ämbetets berörda förfarande icke innefatta ingrepp i den allmänna
lagstiftningen utan närmast utgöra intrång i Kungl. Maj:ts administrativa
lagstiftningsmakt och då ett åtal mot ämbetet, änskönt ledande till ansvarspåföljd,
enligt justitieombudsmannens mening desto mindre skulle fylla
sitt ändamål, som det icke kunde tillkomma domstol att undanröja kungörelsens
gällande kraft, anlitade justitieombudsmannen i stället den utvägen
att avlåta framställning i ämnet till Kungl. Maj:t (den 31 oktober
1850; 1851 års åmbetsberättelse sid. 108).

— 191? —

319

-Justitieombudsmannen framhöll därvid, att ärendets egentliga vikt läge
i blottandet av »det mångfaldiga äventyret av missbruk i en art av lagstiftningsmakt»,
vilken med eller utan behörighet utövades av inånga
underordnade myndigheter, länsstyrelser, magistrater och poliskamrar, varpå
av dem utfärdade polisförordnanden i varjehanda ämnen utgjorde bevis.
Justitieombudsmannen hemställde, huruvida icke Kungl. Maj:t skulle
finna skäligt anbefalla överståthållarämbetet att vidtaga sådan ändring i
berörda kungörelse, att föreskriften om avvaktande av ämbetets tillåtelse
till bl. a. allmänna föredrag, som utan sådan tillåtelse förut kunnat lovligen
äga rum, försvunne, samt att föreskrifterna i övrigt bleve närmre
bestämda och ej finge utsträckas vidare, än en nödvändig omsorg för allmänna
ordningen krävde.

Genom beslut den 22 augusti 1851 fann Kungl. Maj:t, med avseende
å vad överståthållarämbetet i infordrat yttrande anfört, icke skäl att i anledning
av justitieombudsmannens framställning vidtaga någon åtgärd.

Justitieombudsmannen uttalade emellertid vidare i detta sammanhang,
att han genom förebragt utredning av frågan om behörigheten av underordnad
polismyndighets lagstiftningsåtgärder hoppades hava ådagalagt det.
verkliga behovet av en i behörig ordning tillkommen lagstiftning rörande
de till allmän ordning och säkerhet hörande ämnen, genom vilken lagstiftning
de underordnade myndigheternas godtyckliga förfarande kunde i
möjligaste måtto »umbäras».

I ovannämnda underdåniga skrivelse hemställde justitieombudsmannen
tillika, att Kungl. Maj:t måtte låta företaga en allmän revision av de utav
lokalmyndigheter för särskilda orter uti ordnings- och polismål utfärdade
påbud och stadganden samt uppgöra förslag till förändrade bestämmelser -i dessa ämnen, därvid i möjligaste måtto borde tillses, att lokala förfoganden
i ämnen, som vore för hela riket gemensamma, kunde ändras till allmänna
författningar.

Redan före avlåtandet av justitieombudsmannens berörda framställning
var emellertid frågan om »nya ordningsstadgar» för städerna föremål för
utredning från Kungl. Maj:ts sida, på sätt ett den 26 september 1840 utfärdat
nådigt cirkulär utvisar. Den 19 oktober 1855 förordnade emellertid
Kungl. Maj:t en kommitté att avgiva utlåtande och förslag till kungörelse
angående stadganden i ordnings- och hushållningsmål för rikets städer.
Av denna kommitté, i vilken justitiekanslern var ordförande och justitieombudsmannen
ledamot, utarbetades sedermera förslag, som i sinom tid
resulterade i ännu gällande ordningsstadga för rikets städer av den 24
mars 1868, om vars innehåll i hithörande delar här nedan närmre förraäles.

— 1917 —

320

Den kungl. förordningen den 6 februari 1849 inrycktes sedan med oväsentliga
ändringar i förslaget till ny strafflag, som framlades för 1862—
63 års riksdag; paragrafen rörande församlingsrätten upptogs, utom i fråga
om bötessatserna, oförändrad i strafflagens kap. 10 § 14. Rikets ständer
beslöto emellertid nu att stryka anmälaingsslyldigheten, att i stället föreskriva
bötesansvar för ohörsamhet mot myndighets bud om upplösning
av sammankomst samt att uttryckligen betona, att på ifrågavarande sammankomster
även allmänna ärenden skulle få behandlas. Paragrafen
erhöll av riksdagen denna lydelse:

Kap. 10 § 14: »Sammankommer menighet å landet eller i stad till
överläggning om allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, då må
tillträde till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må
sammankomsten av myndigheten upplösas, så framt därvid ej företages
något, som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning störer. Den,
som underlåter att hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffes med
böter från och med 10 till och med 200 riksdaler».

I sin motivering till ifrågavarande stadgande anförde lagutskottet, bland
annat, följande: »I 14 § beröres ett synnerligen viktigt ämne eller den så kallade
församlingsrätten. Stadgandet är visserligen, så när som på en obetydligare
förändring af bötesbeloppet, ordagrant lika med 8 § i kungl. förordningen
den 6 februari 1849; men denna omständighet har så mycket mindre
kunnat afhålla utskottet från att nu, då fråga är om en ytterligare bekräftelse
därå, pröfva lämpligheten af dess innehåll, som åtminstone i ett afseende klagan
däröfver försports. Ser man på det medgifvande, som i denna § uttalas,
så inskränker det sig till det i första meningen förekommande: ''ej vare meniyhet
å landet eller i stad förment att sammankomma till öfverläggning om
mål eller ärende, som menigheten rörer''. Allt det öfriga utgör restriktioner.
Men restriktioner synas innefattade jämväl i det nyssnämnda medgifvandet.
Tv för det första synes ordet menighet, om man därmed jämför
uttrycket mål eller ärende som menigheten rörer, samt den längre ned
i paragrafen gjorda förutsättning, att sammankomsten redan kan vara
''genom lag eller särskildt stadgande bestämd’, endast afse en sådan menighet,
som utgör en i judiciellt-administrativt hänseende redan bildad
kommun, såsom" ett härad eller en socken, hvaraf man skulle kunna förledas
till den slutsats, att offentliga sammankomster af personer, som icke
representera en sådan menighet, skulle vara förbjudna. Och för det andra
synes uttrycket mål eller ärende som menigheten rörer’ syfta endast på
frågor, som direkt röra menigheten såsom sådan, såsom kommun, hvarifrån
åter skulle kunna hämtas stöd för den mening att bland föremålen
för sammankomstens öfverläggning ej skulle få förekomma frågor t. ex. om

— 1917 —

321

afgifvande af opinionsyttringar i andra för fäderneslandet viktiga frågor,
såsom politiska in. fl. Sådana restriktioner är o dock icke af förhållandena
hos oss betingade: de strida emot Svenska folkets urgamla frihet, samt är o
öfverjlödiga med afseende å den sans, hvaraf folket vid dess utöfvande
visat sig mäktigt. Seden har ock i detta fall gått före lagen: offentliga
sammankomster för hvarjehanda ändamål föranstaltas öfver allt i riket, utan
att den allmänna ordningen däraf störes. De äro tvärtom ett bland villkoren
för denna ordning, såsom utgörande luftrör, hvarigenom den allmänna
meningen får andas ut. Genom att helt enkelt utstryka ifrågavarande
paragraf skulle väl följden blifva, att sammankomster af alla slag,
enär de icke voro i lag förbjudna, borde anses tillåtna; men då beröfvades
ock polismakten alla vapen, i händelse samlingsfriheten skulle någon gång
missbrukas till brottsliga företag. Utskottet har där före, och då det förty
är af vikt att tillträde till sådana sammankomster varder genom lag tillförsäkradt
den offentliga myndigheten och att denna må äga upplösa desamma,
så framt därvid företages något, som emot lag stridande är eller
eljest allmän ordning störer, gifvit åt denna paragraf en redaktion, hvarigenom
dessa rättigheter fortfarande förbehållas den offentliga myndigheten,
men som för öfrigt icke direkt uttalar något medgifvande i afseende å
församlingsfriheten, utan förutsätter denna såsom gifven. Och har utskottet
därjämte funnit nödigt att stadga straff för den, som underlåter att hörsamma
myndighetens bud med afseende å sammankomstens upplösning.

Däremot har utskottet ansett stadgandet, att sammankomst skall hos
den offentliga myndigheten förut anmälas, böra ur förslaget utgå. Klagan
har nämligen försports öfver den omgång och den tidsutdräkt, som härigenom
å landet ofta förorsakas, då den offentliga myndighetens representant
är boende på långt afstånd eller ej kan anträffas; och med den utsträckning,
offentligheten hos oss vunnit, lärer ej skäligen kunna befaras att
sådan sammankomst skulle kunna hållas hemlig. Åsyftades någon gång
sådant, i afsikt att träffa brottsliga rådslag, vore den återhållande kraften
i detta lagbud säkerligen ingen, såvida man ej ville skärpa straffet för
underlåtenhet till en grad, som åter för vanliga fall vore alltför obillig.»

I den form, rikets ständer sålunda givit åt 10 kap. 14 § strafflagen
upptogs densamma sedermera, efter Kungl. Maj:ts sanktion, uti 1864 års
strafflag och kvarstår där fortfarande oförändrat, numera — efter år 1887
genomförda lagändringar i 10 kapitlet — såsom 15 § i nämnda kapitel.

Vad som av denna historiska återblick framgår kan i korthet sammanfattas
sålunda:

att lagstiftningen rörande församlingsrätten varit till väsentlig del
41 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1917 års riksdag.

322

administrativ intill 1849 och att med utfärdande av den kungl. förordningen
av den 6 februari nämnda år denna rätt blev föremål för lagstiftning
av konung och riksdag gemensamt;

att lagstiftningen i detta ämne intill nämnda år gällt allenast landsbygden,
medan för städerna bestämmelser saknades;

att församlingsrätten från och med utfärdandet av kungl. förordningen
den 6 februari 1849 uttryckligen är i lag medgiven, men underkastad
vissa begränsningar för så väl land som stad, men att 1864 års strafflag
låter den förutsättas som given, medan inskränkningarna däri fastställts
genom lag, stiftad av konung och riksdag gemensamt;

att omfånget av de ärenden, som på offentliga sammankomster fått
behandlas, i lagstiftningen gradvis utvidgats, tills omsider i 1864 års
strafflag uttryckligen erkändes, att även allmänna ärenden där finge utgöra
föremål för överläggning, men att i detta avseende sed gått före lag;

att anmälningsplikt varit föreskriven sedan 1816, men uppkallat emot
sig stigande motstånd, tills den, enligt rikets ständers beslut, vid den nya
strafflagens antagande avskaffades för så väl stad som land, särskilt med
hänsyn till de myckna besvärligheter, varmed iakttagandet av denna skyldighet
var förknippat på landsbygden, men att även i detta avseende sed
delvis gått före lag.

Sedermera hava icke i av konung och riksdag beslutad lag några bestämmelser
givits rörande församlingsfriheten. Däremot har Kungl. Maj:t,
efter den nya strafflagens tillkomst, på administrativ väg i berörda ämne
utfärdat en del stadganden, vilka återfinnas i ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868 med därstädes sedermera, såvitt här är i fråga,
genom kungl. kungörelsen den 10 december 1886 vidtagna ändringar
och tillägg.

§ 13 i nämnda stadga innehåller, såvitt här är i fråga, i huvudsak följande:
Var och en, som vill i stad eller å dess område hålla allmänt föredrag,
som ej är att hänföra till andaktsövning eller föreläsning vid läroanstalt,
hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar av vad beskaffenhet
som helst, vilka genom allmän tidning, anslag eller annorledes
kungöras, eller vartill inträdeskort försäljas eller avgift på ett eller annat
sätt från allmänheten fordras, begäres eller mottages, eller till vilka allmänheten
eljest har tillträde, skall därom göra anmälan hos polismyndigheten.
I fall tillställningen kungöres genom allmän tidning, skall denna
anmälan ske före kungörandet och eljest, där så ske kan, minst 24 timmar
före tillställningens början. Den, som anmäler tillställningen, är pliktig,
när det av polismyndigheten påfordras, ej mindre att styrka, att den upp —

1917 —

323

givna lokalen eller platsen blivit av ägaren eller innehavaren upplåten för
ändamålet, än även att om tillställningens ändamål och beskaffenhet lämna
polismyndigheten de upplysningar, denna äskar för att kunna meddela erforderliga
ordningsföreskrifter; allt vid äventyr att tillställningen eljest anses
ickevara behörigen anmäld. — Skall tillställning äga rum på gata, torg eller
annan allmän plats eller på annat under bar himmel beläget ställe, till
vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, skall polismyndighetens
tillstånd avvaktas. — Den, som gjort anmälan om tillställning, vare sig
tillstånd erfordras eller icke, har att ställa sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter,
som kunna av polismyndigheten meddelas. — Där sig
visar, att tillställning, som ovan omförmälts, åsyftar eller innebär något,
som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare
oordning, äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda. 1 nu nämnda
fall, ävensom då tillställningen utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse äger
rum eller bland de närvarande uppkommer oordning av svårare beskaffenhet,
den där icke genom deltagarnas i densamma avlägsnande kan undanröjas,
må sammankomsten av polismyndigheten upplösas.

Vidare innehåller 13 § vissa straffbestämmelser.

I § 30 av ovannämnda ordningsstadga bestämmes vidare, att vad i
stadgan föreskrives om stad även skall i tillämpliga delar gälla för köping,
hamn, fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd befolkning, då
Konungens befallningshavande, efter vederbörandes hörande, sådant förordnar
genom beslut, som skall Kungl. Maj:ts prövning underställas. När
omständigheterna därtill föranleda, kan jämväl förordnas, att vad i ovan
omförmälda § 13 är föreskrivet skall tillämpas å visst område invid eller
i närheten av stad. — För landsbygden i övrigt saknas däremot helt och
hålles motsvarighet till ovan återgivna stadgande!! för stad.

Genom dessa båda §§ i ordningsstadgan tillkommo en del mer eller
mindre inskränkande bestämmelser rörande församlingsrätten, sådan den i
1864 års strafflag blivit fastställd. Skillnaden framgår i huvudsak av
följande översikt av vad som gällde enligt 1868 års ursprungliga stadga.

1) Anmälningsplikten vid bötesansvar återinfördes för stadssamhällena
och omfattar uttryckligen offentliga föredrag, medan offentliga sammankomster
ej äro därifrån undantagna;

2) sammankomster under bar himmel gjordes beroende av polismyndighetens
tillstånd;

3) tillädes polismyndighet befogenhet att under vissa förhållanden
förbjuda offentligt föredrags eller annan »tillställnings» förnyande;

4) lades i polismyndighets hand att upplösa »tillställning», som hålles
utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse;

— 1017 —

324

5) dessa bestämmelser, rörande stadssamhällena, kunna utsträckas till
andra orter med större sammanträngd befolkning.

De enligt 1868 års ordningsstadga ursprungligen gällande bestämmelserna
i förevarande avseende blevo sedermera i skärpande riktning
ändrade genom ovanberörda kungörelse den 10 december 1886. Genom
denna kungörelse gjordes nämligen följande ändringar:

1) anmälningsplikten och övriga bestämmelser utsträcktes uttryckligen
till att gälla för »allmänt sammanträde» och över huvud för alla »tillställningar»,
vid vilka allmänheten har tillträde;

2) åtskilliga föreskrifter gåvos, rörande tid etc., utan vilkas uppfyllande
anmälan icke kunde sägas behörigen vara gjord;

3) ordningsstadgan kunde utsträckas till att gälla kommuner och
områden vid eller i närheten av stad.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att församlingsrätten i
svensk rätt numera icke är i den mening lagfäst, att varken grundlag
eller allmän lag innehåller några konstitutiva bestämmelser till skydd för
eller reglering av densamma. Lagstiftningen i ämnet inskränker sig till
ovan omförmälda stadganden i strafflagen och i ordningsstadgan för rikets
städer,. vilka stadganden visserligen torde kunna sägas förutsätta församlingsfriheten
såsom en i princip erkänd medborgerlig rättighet, men som
icke innebära något uttryckligt hävdande av densamma utan snarast äro
att anse såsom vissa i den allmänna ordningens intresse givna begränsningar
av denna rätt, innefattande garantier mot dess missbrukande.

Berörda förhållande har föranlett därtill, att frågan om särskild lagstiftning
rörande församlingsfriheten — i mån som densamma kommit att
spela en alltmera viktig roll i den politiska, sociala och ekonomiska
samhällsutvecklingen — blivit i allt högre grad uppmärksammad och slutligen,
under senast förflutna kvartssekel, upprepade gånger gjorts till
föremål för riksdagens prövning.

Sålunda hava vid sex tillfällen, nämligen åren 1890, 1892, 1893,
1911, 1914 och 1916 inom riksdagen förslag framkommit om införande
av lagbestämmelser i grundlagen, åsyftande att uttryckligen garantera
själva församlingsrättens grundsats, varemot beträffande dennas närmre utformning
hänvisades till en särskild av Konung och riksdag gemensamt
stiftad lag, som framdeles skulle tillkomma. Därutöver var frågan på
grund av väckt motion föremål för riksdagens behandling år 1891.

— 1917 —

425

Deri törsta motionen i ämnet, framburen vid 1890 års riksdag i
andra kammaren av V. Vahlin och P. Andersson i Högkil, utmynnade
i yrkande på följande tillägg till 16 § regeringsformen: »Ej må det
förmenas svenske medborgare att sammankomma för överläggning i
allmänt eller enskilt ärende. De föreskrifter, som erfordras till förekommande
av missbruk av denna församlingsrätt, meddelas i lag, som stiftas
av Konungen och Riksdagen gemensamt.»

1 motiveringen framhölls att, medan regeringsformen tillförsäkrade
svenska folket religionsfrihet, tryckfrihet och skydd till person och egendom
mot maktmissbruk, innehölle nämnda grundlag ingenting om församlingsrätten
och att i vår nu gällande strafflag ej heller införts något
stadgande till betryggande av nämnda rättighet, vilken, enligt vad riksdagen
i sin skrivelse till Kungl. Maj:t om strafflagens antagande anfört,
förutsattes »såsom given». Emellertid hade detta haft till följd, att församlingsrätten
blivit gång efter annan i administrativ väg inskränkt, nämligen
dels genom ordningsstadgan den 24 mars 1868, dels ytterligare
genom den år 1886 vidtagna ändringen i nämnda stadga.

Vidare framhölls, att endast Konung och riksdag borde besluta i ett
ärende, som vore av sådan vikt för medborgarna, varjämte hänvisades därtill,
att i Danmark, Nederländerna, Belgien, Preussen, Österrike och Italien
funnos grundlagsstadganden om församlingsrätten.

Motionen behandlades av konstitutionsutskottet, som i sitt däröver
avgivna yttrande anförde, bland annat: Även om lagstiftaren ansett

nödigt att i grundlagen uttryckligen garantera församlingsrätten och fördenskull
i § 16 regeringsformen upptagit densamma bland de övriga därstädes
berörda allmänt medborgerliga rättigheterna, skulle detta i och för
sig ej hava lagt något hinder i vägen för att församlingsfriheten kunnat
bliva närmare bestämd genom föreskrifter, meddelade av Konungen på
grund av den honom enligt § 89 regeringsformen tillkommande lagstiftningsmakt.
Regeringsformens 16 §, som förutsatte, att där omnämnda
rättigheter kunde begränsas, meddelade nämligen ingen bestämmelse om,
huru sådana begränsningar skulle fastställas. Huruvida dessa kunde bestämmas
av Konungen ensam eller vore underkastade Konungens och riksdagens
gemensamma beslutanderätt, detta berodde på förhållanden, som
ej berördes i denna §, vilken alls icke avsåge att uppdraga någon gräns
mellan Konungens och riksdagens makt. Fördenskull kunde ej heller
saknaden i grundlagen av ett allmänt erkännande av församlingsfriheten
i något som helst avseende betraktas såsom orsak till, att, såsom motionärerna
förmenade, genom Konungens lagstiftning vissa inskränkningar i
densammas utövning blivit gjorda.

— 1917 —

326

Därest, såsom motionärerna föresloge, i § 16 regeringsformen intoges
ett uttryckligt stadgande därom, att de föreskrifter, som erfordrades till förekommande
av missbruk av församlingsrätten, skulle meddelas i lag, som
stiftades av Konungen och riksdagen gemensamt, skulle därigenom beträffande
församlingsfriheten i § 16 upptagas en bestämmelse, som innebure
ett för paragrafen i övrigt främmande reglerande av Konungens och riksdagens
inbördes maktställning. Behovet av en dylik grundlagsändring
kunde utskottet ej anse vara ådagalagt. Motionärerna hade icke på något
sått visat, att de av Konungen meddelade ordningsföreskrifter i förevarande
ämne överskridit vad som erfordrades för upprätthållande av allmän
ordning och för förekommande av församlingsfrihetens missbruk. Men
även om hithörande stadganden i vissa avseenden skulle kräva en ny lagstiftning,
så vore det genom ändring av dessa stadganden, rättelse borde
åstadkommas, och en förändring i grundlagen för detta ändamål kunde ej
anses nödvändig.

Då således, enligt utskottets åsikt, ett bekräftande av församlingsfriheten
genom intagande i § 16 regeringsformen av ett allmänt stadgande
därom ej vore behövligt, vid det förhållande att församlingsfriheten hos
oss även utan dylik bestämmelse ansåges för given, samt då utskottet
hölle före, att även om en förändrad lagstiftning skulle vara av nöden i
fråga om förevarande ordningsföreskrifter, denna likväl ej påkallade den
föreslagna förändringen i grundlagen, hemställde utskottet, att motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Riksdagens båda kamrar biföllo utskottets hemställan, dock efter en
längre debatt i andra kammaren, varest motionen samlade 79 röster
mot 108.

Vid den därefter följande riksdagen år 1891 upptogs frågan ur en
annan synpunkt i en motion i andra kammaren av J. Mankell.

Denne motionär hade tagit fasta på konstitutionsutskottets vid 1890
års riksdag gjorda uttalande, att rätta vägen för vinnande av det med då
förevarande motion avsedda syfte vore ändring i de församlingsfriheten
rörande stadganden eller ordningsföreskrifter. I anslutning därtill påyrkade
motionären, att riksdagen måtte besluta en skrivelse, att Kungl.
Maja täcktes i de församlingsrätten berörande administrativa stadganden
vidtaga de ändringar, varigenom denna rätt betryggades i överensstämmelse
med de av 1862—1863 års riksdag godkända grunder.

Till stöd för nämnda yrkande åberopade motionären huvudsakligen
— efter redogörelse för tillkomsten av stadgandet i 10 kap. 15 § strafflagen
— lagutskottets vid 1862 — 1863 års riksdag ovan återgivna uttalande.

— 1917 —

327

»På. grund av detta lagutskottets yttrande beslöt Riksdagen» — anförde
motionären vidare — »borttaga de viktigaste inskränkningarna, särskilt
anmälningsplikten, och bestämmelsen om församlingsrätten fick uti 1864
års strafflag den lydelse, den äger i kap. 10 § 15 av nu gällande strafflag.
Och därmed tycktes i lag och på lagenligt sätt fastslaget, att några
i förväg lagda hinder för svenska medborgares rätt att sammankomma till
överläggning icke ens i form av anmälningsplikt skulle få förekomma.

Ihågkommas bör, att detta skedde i en tid, då talrika möten ägde
rum med anledning av den då åsyftade representationsförändringen, och i
synnerhet att hela landet då var uppfyllt av väpnade skaror, nämligen
skarpskyttarna, vilka så gott som dagligen samlades till övning i vapnens
bruk för fosterlandets försvar, utan att anmälningsskyldighet därför i någon
form förefanns och utan att ordningen därvid i någon män stördes.

Detta oaktat intogos, såsom ovan är nämnt, i 1868 års ordningsstadga
för städerna allmänna föredrag bland de »tillställningar», vilka
borde föregås av anmälningar och tillstånd, ävensom i 1886 års kungörelse
allmänna sammankomster. Och härmed blev församlingsrätten, i strid
med riksdagens vilja, faktiskt beroende av ordningsmakten och dess underordnade
redskap.

I vad mån denna utsträckning av Konungens administrativa lagstiftningsrätt
gjorde intrång på riksdagens rätt eller icke, vill jag — anförde
motionären ytterligare — här ej granska. Därom ordades tillräckligt vid
1890 års riksdag inom andra kammaren. Men säkert är, att nyssnämnda
bestämmelser stredo mot andemeningen i riksdagens av Konungen sedermera
stadfästade beslut, även som att detta missförhållande skulle kunna
avhjälpas helt enkelt genom samma bestämmelsers uteslutande.

Måhända skulle man häremot vilja invända att ur praktisk synpunkt
dock någon slags skyldighet till anmälan borde förefinnas, på det’tillfälle
skulle beredas offentlig myndighet att närvara vid den sammankomst, till
vilken enligt strafflagens ‘kap. 10 § 15 tillträde ej må densamma förvägras.
Men just ordet »förvägras», i stället för »beredas», antyder att sådant
av 1863 års riksdag ansågs obehövligt, enär offentlig myndighet själv
borde kunna skaffa sig reda på tiden och rummet för allmänna föredrag
eller sammanträden, vilka numera i de allra flesta fall i tillräckligt långtid
på förhand annonseras. De, som icke annonseras, torde vara så få och
så obetydliga, att offentlig myndighet från dem saklöst kan utebliva. Och
att härigenom ingen olägenhet förorsakas, framgår bäst genom ovan antydda
förhållanden före utfärdandet av 1868 års stadga.

Min mening är således, att åt församlingsrätten i städerna skulle
kunna återges dess helgd genom uteslutande av orden: »hålla allmänt före —

1917 —

328

drag, som ej är att hänföra till andaktsövning eller föreläsning vid läroanstalt,
hålla allmänt sammanträde» ur 1886 års stadga, och av motsvarande
ställe i 1868 års stadga, samt genom utbytandet av ordet »andra» (tillställningar)
mot ordet dylika, ävensom att riksdagen därom, i överensstämmelse
med sistlidna riksdags konstitutionsutskotts antydan, i en skrivelse
borde göra framställning hos Kungl. Maj:t. En sådan skrivelse torde vid
frågans nuvarande ställning vara så mycket lämpligare, som i bästa fall
en grundlagsändring skulle förorsaka en tidsutdräkt av flera år och i alla
händelser vara svårare att åvägabringa. Och anser jag skrivelsen kunna
avlåtas, utan att därigenom på något sätt Kungl. Maj:ts rätt till administrativ
lagstiftning i förevarande fall erkännes eller ett särskilt grundlagsstadgande
till församlingsrättens upprätthållande göres obehövligt.»

Andra kammarens första tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisades,
förklarade sig — med hänsyn därtill att ordningsstadgans för
rikets städer bestämmelser rörande församlingsrätten med få undantag
förefölle mindre lämpliga, i det de dels lämnade åt polismyndigheten en
allt för omfattande och godtycklig makt med hänsyn till denna viktiga
medborgerliga rättighet, dels ock vore oändamålsenliga — benäget att
nära nog fullständigt instämma med motionären i hans yrkande, att
samma tillstånd i avseende å församlingsrätten måtte återställas, som
rådde före ordningsstadgans utfärdande. Däremot mötte emellertid vissa
betänkligheter, för vilka närmare redogjordes.

Emellertid delade utskottet motionärens uppfattning av församlingsfrihetens
betydelse och det mindre tillfredsställande sätt, varpå lagstiftningen
sörjt för densammas reglerande. I sådant avseende anförde utskottet: »Församlingsfriheten

intager i samhällen med utvecklat offentligt liv
en knappast mindre viktig plats bland medborgerliga rättigheter än tryckfriheten.
I vår tid, för vilken frivillig samverkan mellan medborgare till
främjande av allehanda allmänna intressen och syftemål är ett utmärkande
drag, har föreningsväsendet uppnått en utbredning som aldrig tillförne
sedan medeltiden, och församlingsväsendet står i omfattande betydelse
knappast efter sin motbild under antiken, medan det överträffar den i
mångfalden av sina uppgifter. Vid sidan av det tryckta ordet utgör församlings-
och föreningsväsendet ett huvudmedel för samhällsutvecklingen.
Det kan sägas, att om tryckfriheten är det nutida fria samhällets ena
lunga, så är förenings- och församlingsfriheten dess andra.

Under sådana förhållanden, och då även i vårt land så väl föreningssom
ock församlingsväsendet i synnerhet under de senare årtiondena tagit
stor omfattning och numera spelar en synnerligen framskjuten roll i sam —

1517 —

32‘J

hallslivet, kan det svårligen anses tillbörligt, att viktiga delar av församlingsrätten
samordnas med så underordnade och med densamma olikartade
föremål, om vilka för övrigt är fråga i ordnings.-tadgans ovan anförda
§18. Församlingsväsendets särskilda uppgifter och villkor kräva påtagligen
en särskild lagstiftning. Likaså måste anses oförenligt med dess störa
medborgerliga betydelse, att så huvudsakliga delar av densamma, som äro
inrymda i ordningsstadgan, utgöra föremål för administrativ lagstiftning.
I detta sammanhang bör ock uppmärksammas, att genom ordningsstadgan
på administrativ väg införts för stadssamhällena den anmälningsplikt, som
på grund av rikets ständers beslut en gång utstrukits ur allmän lag. Med
samma rått, som Kungl. Maj:t utfärdat de nämnda föreskrifterna att gälla
för stadssamhällena och som länsstyrelserna tillerkänts rätt att, efter Kungl.
Maj:ts prövning, utsträcka dem att gälla även för vissa lantkommuner,
kan Kungl. Maj:t påtagligen efter hand eller med ens göra dem gällande
i rikets övriga kommuner och därigenom faktiskt upphäva och ändra
gällande lag.*

Utskottets ståndpunkt i frågan borde närmast — anfördes slutligen

— föranleda en hemställan från dess sida till riksdagen om en skrivelse
till Kungl. Maj:t om utarbetande och framläggande för riksdagen av lämpliga
lagbestämmelser rörande församlingsrätten, varigenom denna bleve
bättre tryggad än erfarenheten utvisade, att gällande lagstadganden i vissa
avseenden förmådde.

Då en sådan hemställan emellertid ej läge inom utskottets befogendet,
stannade utskottet vid att föreslå andra kammaren att till Kungl.
Maj:t avlåta en skrivelse med anhållan, det Kungl. Maj:t täcktes låta omarbeta
§ 13 i ordningsstadgan för rikets städer, i huvudsakligt syfte att
de därstädes givna bestämmelserna, för så vitt de rörde allmänna föredrag
och allmänna sammankomster, måtte, till förekommande av missförstånd
och godtycke, ändras och förtydligas.

Under den vid ärendets föredragning i andra kammaren förda debatt
uttalade Adolf Hedin och A. Lilienberg starka betänkligheter mot ett
bifall till utskottets hemställan. Enär nämligen Kungl. Maj:t — enligt de
nämnda talarnas mening — överskridit sin grundlagsenliga befogenhet,
då Kungl. Maj:t förut i administrativ ordning meddelat föreskrifter, varigenom
inskränkningar gjorts i församlingsrätten, skulle — ansågo talarna

— ett sådant bifall till utskottets skrivelseförslag innebära en uppmaning
från riksdagens sida till Kungl. Maj:t att fortgå på den administrativa
lagstiftningens väg genom meddelande av ytterligare bestämmelser rörande
församlingsrätten. Ett bifall skulle sålunda vara liktydigt med ett godkännande
av Kungl. Maj:ts berörda grundlagsstridiga förfarande. Då

42 — Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1917 års riksdag.

330

riksdagens strävan i stället borde gå ut på att få lagstiftningen angående
församlingsrätten överflyttad från den administrativa lagstiftningen till det
lagstiftningsområde, där lag stiftas av Konung och riksdag gemensamt,
yrkade talarna, som framför bifall till skrivelseförslaget föredrogo ett uppskov
med frågan till ett kommande år, då lagstiftning i ämnet kunde ske
på vederbörligt sätt, avslag å utskottets hemställan.

I enlighet med berörda avslagsyrkande fattade också andra kammaren
sitt beslut.

I följd därav kom frågan icke att vid denna riksdag behandlas av
första kammaren.

Vid 1892 års riksdag förnyade V. Vahlin och P. Andersson i Högkil
den av dem vid riksdagen år 1890 väckta motionen, därvid de framställde
ett yrkande av enahanda lydelse som det sistnämnda år framställda.

Aven J. Mankell framförde emellertid nu, i en inom andra kammaren
väckt motion, förslag om införande i grundlagen av bestämmelser
till församlingsfrihetens betryggande. Yrkandet i sistnämnda motion innebar

dels att mellan de i § 16 regeringsformen förekommande orden »ingen
från ort till annan förvisa» och »ingens samvete tvinga» måtte införas
följande tillägg: ingen hindra i församlingsfrihetens utövande,

dels ock att till församlingsfrihetens ytterligare betryggande måtte i
§ 86 regeringsformen införas detta tillägg:

Med församlingsfrihet förstås svenske mäns rättighet att utan föregående
anmälan eller tillstånd sammankomma för överläggning om allmänt
eller enskilt ärende samt att med överläggningen fortfara, sä länge
intet mot lag stridande förekommer. Närmare bestämmelser i avseende på
denna rätts utövande meddelas genom lag, som stiftas i den ordning § 87
mom. 1 regeringsformen föreskriver.

Till stöd för detta senare förslag anförde Mankell, att fastän tryckfriheten
vore genom särskild grundlag betryggad, hade dock ansetts nödvändigt
att i regeringsformens § 86 närmare bestämma dess omfång och
begränsning. Då för församlingsfriheten, även om nyssnämnda tillägg i
§16 infördes, skulle saknas eu dylik bestämmelse, syntes så mycket mera
skäligt att i regeringsformen införa en sådan, som det föreslagna tillägget

O o o 7 O Oo

till § 16 utan närmare bestämning kunde giva anledning till misstydning.

Enligt motionärens förmenande vore både anmälningsskyldighet och
tillstånds inhämtande obehövliga för svenske medborgares rätt att sammankomma
till överläggning. Då båda delarna likväl på administrativ väg
skulle kunna stadgas, om uttrycket församlingsfrihet »utan i förväg lagda
hinder» begagnades ensamt, torde ett förtydligande tillägg vara behövligt.

— 1917 —

331

Nämnda uttryck kunde vara tillfyllestgörande i avseende på tryckfriheten,
vars beskaffenhet närmare angåves genom särskild lag, men skulle i förevarande
fall kunna giva anledning till misstydning.

Emellertid vore det för församlingsfriheten icke tillräckligt, att menighet
finge samlas, utan även nödigt, att yttrandefriheten, som vore församlingsrättens
egentliga mål, därvid upprätthölles. Ty eljest kunde offentlig
myndighet genast efter samlingen utan tillfyllestgörande anledning upplösa
sammankomsten. I följd därav syntes behövligt, att sådant genom
en särskild mening i grudlagsstadgandet förekommes i andra fall än nödigt
vore. Vilka dessa fall vore, stadgades för närvarande i strafflagens 10
kap. <§§ 14 och 15.

I det betänkande, konstitutionsutskottet avgav i anledning av motionerna,
hävdades utskottets vid 1890 års riksdag intagna ståndpunkt och
hemställdes om avslag å båda motionerna. Utöver en hänvisning till
utskottets utlåtande i ämnet år 1890 anförde utskottet bland annat:
jDå rikets ständer togo del i bestämmandet av det stadgande, som nu
återfinnes i 10 kap. 15 § strafflagen, utövade de härvid icke någon annan
befogenhet än den, som enligt 87 § regeringsformen tillkom ständerna
att gemensamt med Konungen stifta allmän kriminallag. Men därav att
riksdagen deltagit i denna kriminella lagstiftning följer alldeles icke, att
föreskrifter, som blott hava till ändamål att i sin utövning ordna församlingsfriheten
och således icke hava sin plats vare sig i strafflag eller allmän
civillag, falla inom området för Kungl. Maj:ts och riksdagens gemensamma
lagstiftning; och därför, om än Kungl. Maj:t i likhet med riksdagen
ansett, att strafflagen ej borde stadga anmälningsskyldighet för rättigheten
att sammankomma till offentlig överläggning, har Kungl. Maj:t
icke inkräktat på riksdagens maktbefogenhet, då Kungl. Maj:t i avseende
på församlingsrättens utövande i städerna och vissa andra orter
med sammanträngd befolkning föreskrivit sådan anmälningsskyldighet och
utfärdat föreskrifter i övrigt, förutan vilka det icke ansetts möjligt att där
upprätthålla allmän ordning samt förekomma missbruk av församlingsfriheten.
Att berörda ordningsföreskrifter skulle innehålla något till inskränkande
eller upphävande av yttrandefriheten, hava motionärerna väl
påstått men ej förmått visa; enligt utskottets uppfattning är församlingsfriheten
genom samma föreskrifter blott ordnad och begränsad.*

Därefter anförde utskottet vidare: Vad anginge Mankells förslag att i
grundlagen införa en bestämmelse, varigenom skulle stadgas rättighet för
menighet såväl i stad som på landsbygden att sammankomma utan föregående
anmälan eller tillstånd, så vore detta förslag grundat på en åsikt om
svenska menigheters sans och laglydnad, som, då den sammanställdes med

— 1917 —

332

det av motionären själv förutsedda förhållande, att vid dylika sammankomster
lagstridiga handlingar kunde förekomma, syntes lida av en inre motsägelse.
Nödvändigheten av, att i stad gjordes anmälan hos ordningsmakten om offentlig
sammankomst och att i vissa fall rättigheten att där sammankomma
bleve beroende av ordningsmaktens tillstånd, läge så i öppen dag och vore
så allmänt erkänd, att utskottet icke ansåge behövligt att därom vidare
orda. Orsaken varför rikets ständer vid 1862 — 1863 års riksdag ansågo
att det i Kungl. Maj:ts då framlagda förslaget till ny strafflag intagna och
då ännu gällande stadgande, att sammankomst skulle hos den offentliga
myndigheten förut anmälas, borde utgå ur förslaget, var, såsom framginge
av rikets ständers underdåniga skrivelse, att klagan försports över den
omgång och den tidsutdräkt, som genom skyldighet att anmäla sammankomst
å landet, ofta förorsakades, då den offentliga myndighetens representant
vore boende på långt avstånd eller ej kunde anträffas, samt att
rikets ständer ansågo, att det ej skäligen kunde befaras att, med den utsträckning
offentligheten hos oss vunnit, sådan sammankomst skulle kunna
hållas hemlig. Då emellertid, enligt Mankells förslag, varken anmälningsskyldighet
eller tillstånds inhämtande skulle få ifrågakomma, borde
motionären hava gjort åtminstone en antydan om, vad de bestämmelser
i avseende på församlingsrättens utövande till äventyrs skulle komma att
innehålla, vilka jämlikt samma förslag skulle av Konung och riksdag gemensamt
stiftas.

Mot konstitutionsutskottets förenämnda hemställan om avslag å motionerna
reserverade sig emellertid utskottets samtliga andrakammarledamöter,
av vilka flertalet förordade ett tillägg till § 86 regeringsformen i
huvudsaklig överensstämmelse med Mankells yrkande, i vad detsamma
avsåg nämnda paragraf, dock med uteslutande av orden »utan föregående
anmälan eller tillstånd». — En av reservanterna, Adolf Hedin, yrkade
i särskild reservation, att det av Mankell föreslagna tillägget till § 86
borde erhålla följande lydelse: »Med församlingsfrihet förstås stenske

mäns rättighet att utan föregående tillstånd sammankomma» (o. s. v. lika
med motionärens förslag).

Då ärendet förekom i andra kammaren, bifölls den förstnämnda reservationen
med 96 röster mot 93 för utskottets hemställan. Första kammaren
antog däremot utan votering konstitutionsutskottets avslagsyrkande,
på grund varav frågan förföll.

Vid 1893 års riksdag framfördes frågan emellertid ånyo, denna
gång genom en av Daniel Persson i Tallberg i andra kammaren väckt
motion. Med återupptagande av det förslag, som innefattades i ovannämnda.

— 1917 —

33:5

av andra kammaren år 1892 bifallna reservation, hemställde motionären %
sålunda, att riksdagen måtte antaga följande tillägg till § 86 regeringsformen
:

»2. Med församlingsfrihet förstås svenske måns rättighet att sammankomma
för överläggning om allmänt eller enskilt ärende samt att med
överläggningen fortfara, så länge intet mot lag stridande förekommer.

Närmare bestämmelser i avseende på denna rätts utöfvande meddelas
genom lag, som stiftas i den ordning, 87 § 1 mom. stadgar.»

Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen — under åberopande av huvudsakligen
enahanda skäl, som förut av samma utskott anförts emot förslag
om församlingsrättens grundlagsfästande. Samtliga andrakarnmarledarmöter
reserverade sig emellertid till förmån för motionen, som utan votering
bifölls i andra kammaren, under det att första kammaren vidhöll sin stånd:
punkt i frågan, varmed denna ånyo förfallit.

Frågan om lagstiftning rörande församlingsrätten blev därefter under
en avsevärd följd av år icke föremål för prövning av riksdagen, nämligen
icke förrän år 1911, då E. Söderberg i Stockholm m. fl. i en inom andra
kammaren väckt motion — närmast i överensstämmelse med J. Mankells
ovan omförmålda motion vid 1892 års riksdag — föreslog införande i regeringsformen
av dels ett allmänt uttalande om församlingsrätten i 16 § dels
och: ett tillägg till 86 §, innehållande ett angivande av vad med församlingsfrihet
skulle förstås ävensom ett stadgande därom, att de närmre bestämmelserna
i avseende å församlingsrättens utövande skulle meddelas genom
lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. regeringsformen föreskriver. Förstberörda
ändring av 16 § var formulerad på enahanda sätt som i J. Mankells
sistnämnda motion, under det att tillägget till 86 § hade erhållit
samma lydelse som i andra kammarens förutnämnda beslut i ämnet vid 1892
och 1893 års riksdagar.

1 motiveringen till den ifrågavarande motionen anfördes till en början:
»Då 1809 års män beslutade och stadfäste våra nu gällande grundlagar,
byggde de därmed upp den plattform för svenskt statsskick och samhällslif,
varpå vi, deras arvtagare, ännu i stort sett stå. Efter sin uppfattningsökte
de genom grundlagsbestämmelser trygga folkets frihet och självbestämmanderätt.
— — — — — — — — — — — — _ — -1 —

När i regeringsformens 16 § bland annat åt religionsfriheten gavs
grundlags helgd, så var denna frihet särskilt uppmärksammad av lagstiftarne.
Behovet av lagligt tryggad religionsfrihet hade nämligen framstått;
man erkände dess riktighet och gav detta erkännande den högsta
form, lagen känner. Och när i regeringsformens 86 § åt tryckfriheten

— 1917 —

334

gavs samma betydelse, så framgår oförtydbart, att man ansåg även denna
frihet vara en av hörnstenarne i ett fritt samhällsskick. — — — — —

Att icke alla medborgarnes fri- och rättigheter nära berörande frågor
så starkt beaktades av dessa våra lagstiftare, torde berott på, att de ej
ansågos vara i behov av grundlagsenligt skydd, emedan de av ålder så
invuxit särskilt i svenskt samhällsliv, att de för dem framstodo såsom
givna och oförytterliga,

Hit hör frågan om församlingsfriheten.»

Efter att hava lämnat en översikt av den föreliggande frågans behandling
vid olika riksdagar alltsedan år 1862 anförde motionärerna
vidare: Under den långa tid, som församlingsfriheten och den

därmed sammanhängande demonstrationsrätten här i landet reglerats
av Kungl. Maj:ts vid sidan om riksdagens beslut givna förordningar,
hade i stor utsträckning medborgarna, och framför allt arbetarna, fått erfara
verkningarna härav. Den tidigare »såsom given» ansedda församlingsrätten
hade allt mera gjorts beroende av myndigheternas uppfattning om,
hur långt och vitt de administrativa stadgandena skulle tillämpas.

Då motionärerna nu påkallade riksdagens uppmärksamhet på den för
arbetarklassen i all synnerhet viktiga frågan om församlingsrätten och
demonstrationsrätten, så föranleddes de därtill av dels den ständigt existerande
faran av att medborgerliga fri- och rättigheter, vilka visserligen ej
vore lagfästa, men dock allmänt ansetts såsom oförytterliga och givna,
kunde kringskäras genom godtyckligt och efter subjektiva uppfattningar
tillämpade administrativa stadganden, dels av den under årens lopp vunna
erfarenheten av att så verkligen ägt rum. Särskilt ordningsstadgan för
rikets städer av år 1868 samt landshövdinginstruktionen av 1855 hade
lagt uti resp. myndigheters hand en maktbefogenhet av utomordentlig
räckvidd.

Till följd av sin elastiska beskaffenhet hade de administrativa förordningarna
under årens lopp mer och mer kunnat av myndigheterna tilllämpas
på ett sätt, som bibringat arbetarklassen den uppfattningen att
myndigheterna tagit parti i den sociala striden. Många utav de hinder,
trakasserier och straff, som drabbat arbetarna, då de enligt sin egen uppfattning
endast utövat dem tillkommande fri- och rättigheter, skreves
sålunda av en stark opinion på vederbörande myndigheters bristande
opartiskhet. Rätten för menige man att fritt sammankomma och avhandla
för dem viktiga frågor, löpte fara att helt glida undan, om ej en bestämd
gräns uppdroges, över vilken myndigheterna ej finge gå. Denna gräns
borde angivas genom lag, stiftad av Konung och riksdag gemensamt.

Bland allt annat, som onekligen vittnade om en fortgående strävan

— 1917 -

335

hos de administrativa myndigheterna att öka maktfullkomligheten på detta
område, erinrade motionärerna om de nu mera rätt talrikt förekommande
anmälningarna till riksdagens justitieombudsman från medborgare, som
ansett sig orättfärdigt behandlade och dömda av dessa myndigheter. 1
flera fall hade justitieombudsmannen givit de klagande upprättelse.

Sedan därefter i motionen följt eu längre förteckning — enligt
uPPo^t hämtad ur officiell källa — på mötes- och deinonstrationsförbud
under storstrejksåret 1909, uttalade motionärerna: »Enbart denna officiella
relation giver vid handen, hur illusorisk församlingsrätten var för arbetarklassen
under denna tid. Vi våga antaga att, hade 1809 års grundlagstiftande
män kunnat blicka ett sekel in i framtidens Sverige och föreställt sig, att
sa skulle förhållandena utveckla sig, hade de säkerligen ej dröjt att i
grundlagen inrista helgd åt församlingsfriheten. Och vi våga även hålla
före att rikets ständer, som år 1863 betraktade församlingsfriheten »såsom
given», hade ännu kraftigare givit sin mening tillkänna för Kungl.
Maj:t, om de kunnat förutse den utveckling av inskränkning i församlingsfriheten,
varom den ovan refererade officiella utredningen vittnar».

lifter att hava framhållit, huru godtyckligt de olika straffsatserna för
övertilidelse av berörda, år 1909 utfärdade förbud voro satta av olika
myndigheter, samt efter att ur den officiella redogörelsen hava angivit antalet
åtal, som anstallts på grund av berörda förbud, anfördes ytterligare
i motionen:

»Så långt de missförhållanden, som av det anförda tydligt framstå,
kunna bero av lagarna och förordningarna själva, måste den lagstiftande
församlingen låta sig angeläget vara, att fortast möjligt söka undanröja
dem,. genom att giva lagarna ett klarare och på samma gång ett folkligt
innehåll, genom att draga upp bestämdare gränser i berörda fall
för huru långt Kungl. Maj:ts administrativt lagstiftande makt bör sträcka
sig. Medborgarnas fri- och rättigheter få ej vara avhängiga av ordningsstadgar
och landshövdinginstruktioner, som tillämpas efter administrativt
godtycke. Alla skäl tala alltså för att i svensk grundlag åt församlingsfriheten
nu gives det skydd, som den bör ha.

Att under nuvarande förhållanden blott söka avvakta den dag, då
maktens administrativa utövande gentemot arbetarklassen skall ske genomgående
humant och förstående, endast som en följd av myndigheternas
vidgade uppfattning om sitt rätta uppträdande i klassernas ekonomiska
och sociala strider, synes oss de vunna erfarenheterna icke inbjuda till.
Det riktigaste och säkraste torde för visso vara, att betryggande lag här
skapas och att klara, bestämda former givas, vilka de maktutövande myndigheterna
skola följa vid handhavandet av det ansvarsfulla kall, på vars

— 1917 —

336

Tätta utövande så inånga medborgares frihet och samhälleliga lycka så
ofta beror».

Ifrågavarande motion av Söderberg in. fl. avstyrktes av konstitutionsutskottet.
I utskottets utlåtande gjordes till en början gällande, att — då
motionärerna anfört, att saknaden av bestämmelser i 1809 års regeringsform
med hänsyn till församlingsfrihetens tryggande torde berott därpå,
att den av våra lagstiftare ej ansågs vara i behov av grundlagsenlig!
skydd, emedan den av ålder så invuxit i svenskt samhällsliv, att den för
dem framstod såsom given och oförytterlig — motionärernas antaganden härutinnan,
såsom av historiken av frågan framginge, ej torde vara med det
verkliga förhållandet överensstämmande. Vidare framhölls — i avseende å
den av .motionärerna framställda åsikten, att Kungl. Maj:t genom de i
ordningsstadgan för rikets städer meddelade föreskrifter i fråga om församlingsrätten
gjort ett ingrepp i den lagstiftningsmakt, som rätteligen
skulle tillkomma Konung och riksdag gemensamt, — att utskottet i berörda
avseende delade den av 1892 års konstitutionsutskott anförda, här
ovan återgivna mening, enligt vilken nämnda åsikt vore oriktig. Därutöver
ville utskottet blott tillägga, att den av motionärerna omnämnda s. k.
demonstrationsrätten vore ett från församlingsrätten skilt begrepp, som ej
innefattades uti den i strafflagens kap. 10 § 15 omförmälda rätt för menighet
att sammankomma till överläggning om allmänt eller menigheten
särskilt rörande ärende.

Sedan utskottet därefter utvecklat, på vad sätt och i vilken omfattning
församlingsrätten reglerats i åtskilliga främmande länder, framhöll utskottet,
att motionärerna ej framlagt ens grundlinjerna till den lag, som efter det
av dem föreslagna andra momentet till § 86 regeringsformen skulle närmare
bestämma församlingsrättens utövande. Då emellertid utskottet ansåge,
att det vore olämpligt att i regeringsformen införa ett stadgande
med hänvisning till en särskild lag, vars innehåll icke blivit närmare angivet,
funne sig utskottet redan av detta skäl böra avstyrka de framlagda
förslagen.

Då församlingsfriheten vore allmänt erkänd och obestridd i Sverige,
funne utskottet ett stadgande härom i grundlagen överhuvud vara överflödigt,
utan att utskottet därför underkände vikten av, att riksdagen tillerkändes
inflytande på lagstiftningen angående församlingsfriheten. Det
lämpligaste sättet för vinnande av större stadga uti ifrågavarande avseende
syntes utskottet vara att genom en av Konung och riksdag gemensamt
stiftad lag de allmänna grunderna för denna rättighets utövande angåves,
under det att Kungl. Maj:t såsom högsta administrativa myndighet hade
att giva de närmare föreskrifter, som i särskilda tall kunde finnas erfor —

1911 —

337

derliga för församlingsrättens utövande, så att allmän ordning och säkerhet
ej stördes.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hemställde sex av utskottets
ledamöter om bifall till motionärernas yrkande, i vad detsamma avsåg
ändrad lydelse av § 86 regeringsformen.

Konstitutionsutskottets avstyrkande hemställan bifölls av första kammaren
utan votering. Andra kammaren däremot anslöt sig med 107 röster
mot 94 till reservationen. På grund av vad sålunda förekommit hade frågan
jämväl denna gång förfallit.

Vid 1914 års senare riksdag framlade E. Söderberg i Stockholm in. fl.
ånyo motion i andra kammaren med yrkande om ändring av och tilllägg
till 16 och 86 §§ regeringsformen. Denna motion skilde sig från
den vid 1911 års riksdag väckta motionen endast därigenom, att under
församlingsfriheten, sådan den i § 86 bestämdes, nu inbegreps jämväl rättigheten
för svenska medborgare att »genom offentliga demonstrationståg
under lagliga former giva uttryck för sina uppfattningar i allmänna angelägenheter».

Till stöd för sin hemställan åberopade motionärerna, förutom motiveringen
till den år 1911 framlagda motionen i samma ämne, jämväl följande uttalande:
Den tid som gått sedan 1911 hade ej varit ägnad att borttaga den uppuppfattning,
som givit sig uttryck i 1911 års motion, utan fastmer att stärka
densamma. Om ej förhållanden av den karaktär, som utmärkt 1909 års
stora strid mellan kapital och arbete, varit framträdande i den omfattning,
som det året var fallet, så hade det oaktat varje år händelser passerat, vilka
mer än tydligt ådagalagt myndigheternas begär att spela rollen av förmyndare,
i all synnerhet över arbetarna, och förhindra dem i deras berättigade
frihet. Såväl den dagliga pressens krönika som studium av justitieombudsmannens
ämbetsberättelser bure vittne därom.

Att polismyndigheterna vid de av arbetarna anordnade demonstrationer
i allt större utsträckning börjat på förhand granska inskriptionerna å de
fanor och standar, som medfördes i arbetarnas demonstrationståg, och endast
tillåta dem, som vunne polisens gillande, vore för bekant för att
behöva särskilt påpekas. Därtill kointne polisens beslagtagande på flera håll
av demonstrationsfanor och standar, vilkas inskriptioner ansetts förgripliga,
allt efter samma myndigheters subjektiva uppfattningar. Att emellanåt på
förhand vilja granska vad en talare på ett möte kunde hava att andraga
vore också ett utslag av det administrativa förmynderskapet, som myndigheterna
på vissa orter ej visat sig främmande för. — — —

Motionärerna hölle före, att den tid nu vore inne, då församlings 43

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

338

rättens fria utövande måste finna ett stöd i Sverges grundlag. Inrymdes
denna frihet bland grundlagsbestämmelserna, så torde även medborgarnas
rätt att utöva densamma vila på ett säkert plan och ej bliva beroende av
administrativt godtycke.--—

Församlingsrättens fria utövande, erkänt i grundlagen, vore det väsentliga.
Bleve denna rätt av grundlagen fundamentalt erkänd, vore säkerligen
de närmare bestämmelserna om utövandet av densamma en lagstiftningsåtgärd,
som statsmakterna skulle visa sig vara vuxna.

Konstitutionsutskottets utlåtande gick denna gång i tillstyrkande riktning,
i det att utskottet förordade bifall till motionärernas förslag, i vad
detsamma innefattade tillägg till 86 § regeringsformen, med uteslutande
dock av ovanberörda tillägg angående demonstrationsrätt.

I sitt utlåtande anförde utskottet:

»Utskottet delar ovanberörda (1911 års) konstitutionsutskotts uppfattning,
att församlingsfriheten hos oss är att betrakta såsom i princip given, ehuru
uttryckligt lagstadgande därom icke finnes. Så mycket mindre rimligt
måste det från denna utgångspunkt te sig, att en så viktig medborgerlig
rättighet som den, varom här är fråga, skall till sin praktiska tillämpning
vara utlämnad åt Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftning utan möjlighet
för riksdagen att direkt öva inverkan därpå. Självfallet är nämligen, att
de ordningsföreskrifter, som för församlingsrättens utövning äro erforderliga,
alltid innebära större eller mindre inskränkningar i denna rätt själv.
Då allmänt normerande bestämmelser saknas, är under sådana omständigheter
icke uteslutet, att de i administrativ ordning uppdragna gränserna
göras snävare, än skäligt är. Härtill kommer, att saknaden av allmänna
bestämmelser alstrar ett osäkerhetstillstånd och öppnar möjlighet
till ett godtycke, som det i rättssäkerhetens intresse är av vikt att i möjligaste
mån undvika.--—

Utskottet är fördenskull av den meningen, att församlingsfriheten bör
till sin utövning närmare regleras i första hand genom en av Konung och
riksdag gemensamt stiftad lag, i vilken givetvis föreskrifter böra i förevarande
hänseende meddelas såväl för rikets städer som för landsbygden.
Härutöver anser utskottet emellertid, i likhet med motionärerna, att i betraktande
av församlingsrättens stora medborgerliga betydelse principen
därom bör fastslås i grundlagen. Så torde ock merendels hava skett i
utländsk lagstiftning.

Vad vidkommer den närmare utformningen av det ifrågasatta grundlagsbudet
har utskottet funnit lämpligt upptaga det stadgande om tillägg
till 86 § regeringsformen, som, i nära anslutning till förslag i ämnet vid
1892 och 1893 årens riksdagar, vid 1911 års riksdag framlades av reser -

1917 —

339

vanterna i denna fråga. Något stadgande härutöver i 16 § regerings O

O O o O o

formen, på sätt motionärerna föreslagit, har utskottet däremot icke ansett
erforderligt.»

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen,
i anledning av ifrågavarande motion, måtte antaga såsom vilande till vidare
grundlagsenlig behandling följande »Förslag till ändrad lydelse av §
86 regeringsformen. — — — Med församlingsfrihet förstås svenska medborgares
rättighet att sammankomma för överläggning om allmänt eller
enskilt ärende, samt att med överläggningen fortfara, så länge intet mot
lag stridande förekommer. Närmare bestämmelser i avseende på denna
rätts utövande meddelas genom lag, som stiftas i den ordning 87 § 1
mom. regeringsformen föreskriver.»

Mot konstitutionsutskottets hemställan anfördes reservation av tio utav
dess ledamöter. Första kammaren avslog utskottets hemställan med 69
röster mot 47, medan andra kammaren biföll densamma med 125 röster
mot 70. Kamrarna hade sålunda åter stannat vid olika beslut.

Vid 1916 års riksdag väckte E. Söderberg m. fl. ånyo motion i
förevarande ämne. I motionen framhölls, bland annat, hurusom den
senaste tidens erfarenheter kraftigare än förut ådagalagt det alldeles
ofrånkomliga däri att, om Sveriges befolkning skulle känna sig tryggad
i utövandet av denna sin såsom oförytterlig påstådda församlingsrätt, densamma
måste skyddas av sådana lagbestämmelser, att myndigheterna ej
finge i sin makt att göra den illusorisk.

Motionen utmynnade i samma yrkande, som framställts i 1914 års
motion i ämnet, dock med den ändrade lydelse av det föreslagna tillägget
till § 86 regeringsformen, att orden »samt att med överläggningen fortfara,
så länge intet mot lag stridande förekommer» nu borttagits, vilket
syntes hava skett med föranledande av vissa anmärkningar, vilka Karl Staaff,
vid frågans behandling i andra kammaren vid sistnämnda riksdag, riktat
mot det stadgande, som innefattades i de anförda orden och som enligt hans
mening kunde leda till betänkliga inskränkningar i församlingsfriheten.

Uti sitt i anledning av motionen avgivna utlåtande erinrade utskottet
därom, att församlingsfriheten, ehuru icke uttryckligen lagfäst, dock vore
i princip erkänd enligt svensk rätt. Sålunda hade bestämmelsen i 10 kap.
15 § strafflagen — som tillerkänner myndighet rätt att närvara vid sammankomst
av »menighet å landet eller i stad till överläggning om allmänt,
eller menigheten särskilt rörande ärende» och att upplösa sammankomsten,
därest vid densamma »företages något, som emot lag stridande är eller
eljest allmän ordning störer» — avsiktligt fått en avfattning, som gåve

— 1917 —

340

vid handen, att församlingsfriheten förutsattes såsom given. Indirekt framginge
ock av detta stadgande, att offentlig myndighet icke äger påfordra
tillträde till andra sammankomster än sådana, som äro att anse såsom offentliga.
Då vidare ordningsstadgan för rikets städer dels i vissa fall föreskriver
anmälan till polismyndighet om tillämnade sammankomster, dels i
andra fall uppställer som villkor för sammankomster, att tillstånd erhålles
av myndigheten, så hade därmed samtidigt vissa gränser angivits beträffande
myndigheternas befogenhet att hindra sammankomsters hållande. Det
borde även märkas, att ordningsstadgan endast är gällande för städer och
vissa andra platser med större sammanträngd befolkning, vadan alltså de
däri upptagna inskränkningarna i församlingsfriheten icke gälla för landsbygden
i övrigt. Genom åtskilliga domstolsutslag hade ock erkännande givits
åt den grundsats, att församlingsfriheten är en medborgerlig rättighet,
endast underkastad de i la^ angivna begränsningar.

Utskottet ansåge det icke desto mindre vara angeläget, att denna viktiga
medborgerliga rättighet erhölle uttryckligt skydd i lag.

Efter att därpå hava hänVisat till vad konstitutionsutskottet vid 1914
års senare riksdag yttrat i anledning av den då föreliggande motionen
tilläde utskottet tillika, att det även av de administrativa myndigheterna
ofta torde kännas som en brist, att en närmare reglering av församlingsfriheten
icke givits i lag.

Efter att vidare hava erinrat därom, att utskottet vid sistnämnda
riksdag förordat och andra kammaren bifallit ett av utskottet formulerat
förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen samt att utskottet
därvid valt en formulering, som vid flera tidigare tillfällen
godkänts av andra kammaren, förklarade sig emellertid utskottet — med
hänsyn till vissa anmärkningar, som under debatten i andra kammaren
vid 1914 års senare riksdag framställts mot ordalagen i utskottets förslag och
i betraktande jämväl av det önskvärda däri, att förslag till kompletterande
lagstiftning av allmän lags natur kunde föreligga till behandling samtidigt
med grundlagsförslaget — böra tillstyrka, att även spörsmålet om grundlagsbudets
avfattande underställdes Kungl. Maj:ts prövning. På grund därav
hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning framlägga förslag
till sådana ändringar i regeringsformen, genom vilka dels församlingsfrihetens
princip grundlagfästes, dels den närmare regleringen av denna
princip i tillämpningen ävensom de begränsningar, som därvid kunde prövas
nödvändiga, hänvisades till av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad
lag.

Mot utskottsutlåtandet anmälde nio av utskottets ledamöter reservation.,

— 1017 —

341

Av dera förenade sig sex om ett gemensamt yttrande, däri anfördes: »Såsom
utskottet framhållit, råder intet tvivel därom, att församlingsrätten redan
är i svensk lag erkänd. Det väsentliga i de förändrade bestämmelser
därom, som kunna befinnas av nöden, tillhör emellertid icke grundlagstiftningens
område, och spörsmålet om införande i grundlagen av
stadgande!! rörande församlingsrätt synes icke lämpligen kunna avgöras,
förrän den civila lagstiftningen på området föreligger utarbetad och av statsmakterna
godkänd. Om vad denna lagstiftning bör innehålla, äro för närvarande
dock icke några riktlinjer framlagda, än mindre av riksdagen
prövade. Hela frågan om innehållet i denna lagstiftning har därtill icke
ens kunnat av utskottet upptagas eller behandlas, då den ej tillhör utskottets
kompetensområde. Att under sådana förhållanden föreslå en skrivelse
till Kungl. Maj:t har synts oss i och för sig oriktigt och i detta fall
så mycket mindre lämpligt, som motionärernas egen framställning icke är
av beskaffenhet att inbjuda till åtgärder för grundlagsstiftning i den av
dem ifrågasatta riktningen.»

Konstitutionsutskottets hemställan godkändes av andra kammaren
med 131 röster mot 62, vilka avgåvos för avslag å såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen. Första kammaren däremot beslöt
med 76 röster mot 43 att med avslag å utskottets hemställan bifalla ovan
återgivna reservation. Därmed hade frågan jämväl för nämnda riksdag
förfallit.

Såsom ovan framhållits, hava frågor om kränkning av församlingsfriheten
vid upprepade tillfällen varit föremål för justitieombudsmannens
prövning, och hava i åtskilliga fall i detta ämne anföida klagomål föranlett
åtal mot vederbörande myndighet för ämbets- eller tjänstefel. Här
följer en kortfattad redogörelse för sålunda anställda åtal, 14 till antalet.

1. Åtal mot magistraten i Linköping för obehörigt förbud mot hållande

av föredrag.

I anledning av klagoskrift från filosofie licentiaten Knut Wicksell lät
justitieombudsmannen inför Göta hovrätt anställa åtal mot ledamöter av
magistraten i Linköping, för det magistraten genom beslut den 9 juni
1887 under åberopande av 13 § i ordningsstadgan för rikets städer förbjudit
Wicksell att, på sätt han anmält sig ämna, samma dag i arbetarföreningens
lokal i Linköping mot avgift hålla ett annonserat, förut i laga

— 1917 —

342

ordning anmält föredrag »om folkökningen i Sverige och de faror den
medför för det allmänna välståndet och för sedligheten».

Genom utslag den 20 november 1888 dömde hovrätten, jämlikt 25
kap. 17 § strafflagen, de tilltalade magistratsledainöterna att för åtalade
förseelsen höta, borgmästaren 30 kronor samt en var av de övriga ledamöterna
20 kronor.

Kungl. Maj:t, varest de tilltalade anförde besvär, fann enligt utslag
den 16 december 1889 ej skäl att i hovrättens utslag göra ändring.

(Ämbetsberättelsen 1889 sid. 62 och 1891 sid. 5.)

2. Åtal mot borgmästaren i Jönköping för obehörigt förbud mot hållande

av föredrag.

I anledning av klagoskrift utav samme klagande lät justitieombudsmannen
anhängiggöra åtal inför Göta hovrätt emot borgmästaren i Jönköping,
för det denne, under åberopande av ovannämnda § i ordningsstadgan
för rikets städer, den 6 juni 1887 meddelat Wicksell muntligt
förbud att i Jönköping hålla ett allmänt föredrag över enahanda ämne,
som ovan omförmäles, vilket föredrag varit avsett att påföljande dag hållas
å Stora hotellet i nämnda stad.

Genom utslag den 20 november 1888 dömde hovrätten borgmästaren
att för åtalade förseelsen bota 30 kronor.

Kungl. Maj:t, varest borgmästaren anförde besvär, fann enligt utslag
den 16 december 1889 ej skål att göra ändring i hovrättens utslag.

(Ämbetsberättelsen (889 sid. 73 och 1891 sid. 6.)

3. Åtal mot magistraten i Lund för obehörigt förbud mot hållande av

föredrag.

I anledning av klagoskrift utav V. E. Lennstrand lät justitieombudsmannen
inför hovrätten över Skåne och Blekinge anställa åtal emot
ledamöter av magistraten i Lund, för det magistraten dels genom resolution
den 22 november 1888 i anledning av eu utav Lennstrand ingiven
anmälningsskrift, däri han förklarat sig ämna i uppgiven lokal i Lund
hålla föredrag å angivna dagar och tider över ämnet »Finns''det ett liv
efter detta?» och över ämnet »Är kristendomen en religion för vår tid?»,
förbjudit de anmälda föredragens hållande, dels ock, sedan Lennstrand därpå
likaledes den 22 november 1888 efter varandra ingivit sex skriftliga anmäl —

1917 —

343

ningar, att han ämnade angivna dagar hålla föredrag och diskussionsmöten
för behandling av olika ämnen av religiös och annan beskaffenhet, predikan
och bibeluppläsning, med anledning av nämnda anmälningsskrifter genom
särskilda beslut berörda den 22 november förklarat sig icke tillåta hållandet
av de sålunda anmälda sammankomsterna.

Genom utslag den 30 december 1890 dömde hovrätten, jämlikt 4 kap.
3 § samt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, magistratens ledamöter att höta:
för det första beslutet borgmästaren 30 kronor samt en var av hans medparter
20 kronor och för övriga besluten borgmästaren 00 kronor samt de
Övriga i denna del tilltalade vardera 40 kronor.

Kungl. Maj:t, varest de dömda anförde besvär, fann genom utslag
den 5 augusti 1892 ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.
(Ämbetsberättelsen 1891 sid. 77 och 1893 sid. 54.)

4. Åtal mot landshövding ämbetet i Östergötlands län för fastställande av
kommunalstämmubeslut, varigenom församlingsrätten gjorts beroende av
kommunalnämndens tillstånd.

1 anledning av anförda klagomål lät justitieombudsmannen inför
Göta hovrätt anställa åtal emot landssekreteraren och landskamreraren i
Östergötlands län, för det landshövdingämbetet i nämnda lån genom
resolution den 30 januari 1890 godkänt och till efterrättelse fastställt,
såsom icke överklagat och innefattande, efter vad erfarenheten
visat, behövliga ordningsstadganden, ett av kommunalstämman i S:t
Johannes församling den 28 december 1889 fattat beslut, varigenom
bland annat stadgats böter dels för »den jordägare eller arrendator
inom församlingen, som upplåter plats för offentliga möten, vilka ej äro
att till andaktsövning hänföra, eller andra tillställningar av vad beskaffenhet
som helst, vilka genom allmän tidning, anslag eller annorlunda kungöras
eller vartill inträdeskort säljas eller avgift på ett eller annat sätt
från allmänheten fordras, begäres eller mottages, utan att hava hos kommunalnämnden
först sådant anmält och dess tillstånd därtill utverkat»,
dels ock för en var, som utan sådan tillåtelse inom församlingen föranstaltade
sådant möte eller tillställning.

Hovrätten dömde genom utslag den 17 februari 1891, på anförda
grunder, de tilltalade såsom ansvariga för ifrågavarande åtgärd,
varigenom landshövdingämbetet i strid mot 75 § i kungl. förordningen
om kommunalstyrelse på landet fastställt ett mot allmän lag och författ —

1917 —

344

ning stridande beslut, att för nämnda ämbetsfel jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen var för sig bota 30 kronor.

Kungl. Maj:t, där de tilltalade besvärade sig, fann genom utslag
den 26 november 1891, enär med avseende å innehållet, av 30 § andra
stycket ordningsstadgan för rikets städer de tilltalade genom att till efterrättelse
fastställa ifrågavarande beslut måste anses hava visat oförstånd i
ämbetsutövning, ej skäl att göra ändring i det slut, vartill hovrätten
kommit.

(N. J. A. 1891 sid. 600.)

5. Åtal mot t. f. borgmästaren i Arboga för olagligt upplösande av en

sammankomst.

För det tjänstförrättande borgmästaren i Arboga söndagen den 26
juni 1898 utan laga skäl, under åberopande av 10 kap. 15 § strafflagen,
upplöst ett för allmänheten under bar himmel i närheten av mekaniska
verkstaden i Arboga hållet nykterhetsmöte med föredrag av redaktören
Alfred Sterner i Köping på den grund, att i föredraget skulle hava förekommit
upphetsande yttranden, ägnade att undergräva de laga myndigheternas
auktoritet och därigenom uppegga till ohörsamhet mot desamma,
lät justitieombudsmannen inför Svea hovrätt anställa åtal emot t. f. borgmästaren.

Genom utslag den 28 september 1898 dömde hovrätten t. f. borgmästaren,
jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, att höta 25 kronor
med i huvudsak den motivering, att de av Sterner i föredraget fällda
yttranden, ehuru uppenbarligen ägnade att genom förargelseväckande anspelningar
nedsätta vederbörande myndigheter, likväl icke innebure försök
att förleda till ohörsamhet emot laga myndighet eller eljest varit mot lag
stridande.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

(Ämbetsberättelsen 1899 sid. 79 och 1900 sid. 6.)

6‘. Åtal mot magistraten i Hedemora för påbjuden inskränkning i redan
meddelat tillstånd till anordnande av offentliga föreställningar m. m.

Emot magistraten i Hedemora lät justitieombudsmannen vid Svea hovrätt
anhängiggöra åtal, för det magistraten genom beslut den 19 juni 1905
skulle hava obehörigen inskränkt ett tillstånd, soin magistraten förut den

— 1917 —

345

15 i samma månad meddelat en person att vissa tider å dagen under viss
tid tillhandahålla allmänheten en karusell in. in. Berörda inskränkande
hade bestått däri, att magistraten förbjudit givande av föreställningar
under vissa dagar vid midsommaren nämnda år, då ett s. k. ungdomsoch
nykterhetsmöte skulle hållas i staden.

Sedan hovrätten genom utslag den 23 maj 1906 dömt magistratens
ledamöter till böter och förpliktat dem utgiva viss ersättning, förklarade
emellertid Kungl. Maj:t, varest de dömda besvärade sig, genom utslag
den 14 mars 1907 på anförda skäl, med upphävande av hovrättens utslag,
att den mot de tilltalade förda talan icke kunde bifallas.

(Ämbetsberättelsen 1907 sid. 20 och 1908 sid. 10; N. J. A. 1907
sid, 136.)

7. Åtal mot polismästaren i Hälsingborg för kränkning av yttrande och

församlingsfriheten.

Med anledning av anförda klagomål lät justitieombudsmannen vid
hovrätten över Skåne och Blekinge anställa åtal emot polismästaren i
Hälsingborg, för det denne utan laga skäl den 22 juli 1908 upplöst ett
av en socialistisk ungdomsklubb hållet möte i A-salen i »Folkets hus» i
nämnda stad, därvid bland annat föredrag över ämnet »Socialdemokrati
och revolutionär socialism» varit avsett att hållas av redaktören Hinke
Bergegren.

Hovrätten dömde genom utslag den 30 mars 1909, jämlikt 25 kap. 17
§ strafflagen, polismästaren att för oförstånd i ämbetet bota 25 kronor.

Kungl. Magt, varest polismästaren anförde besvär, fann enligt utslag
den 22 juli 1910 väl, att denne för sin ifrågavarande åtgärd icke ägt
stöd i gällande lag, men befriade honom från ådömt ansvar, enär berörda
åtgärd med hänsyn till de omständigheter, varunder densamma företagits,
ej vore af beskaffenhet att böra till ansvar såsom för tjänstefel för honom
föranleda.

Tre av de i målets avgörande deltagande sju justitieråden voro emellertid
av skiljaktig mening och förklarade sig ej finna skäl att göra ändring
i hovrättens utslag.

(Ämbetsberättelsen 1910 sid. 21 samt 1911 sid. 7; N. J. A. 1910
sid. 407.)

44 — Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1917 års riksdag.

346

8. Åtal mot kronofogde för kränkning av församlingsfriheten.

I anledning av anförda klagomål lät justitieombudsmannen vid Rönnebergs,
Onsjö och Harjagers häradsrätt anställa åtal emot kronofogden
i Rönnebergs m. fl. härads fögderi, för det han, iförd uniform, inträngt å
en enskild konferens, som Skånes distrikt av socialistiska ungdomsförbundet
den 25 juli 1908 avhållit i Eslöv.

Häradsrätten ansåg enligt utslag den 30 november 1908 det framgå,
att kronofogden förfarit felaktigt, samt dömde honom, med hänsyn till
föreliggande förmildrande omständigheter, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
att höta 15 kronor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, varest kronofogden besvärade sig, fann
enligt utslag den 19 april 1909 kronofogden i det honom till last lagda
hänseendet hava förfarit felaktigt, men då förfarandet icke vore av beskaffenhet,
att ansvar därför borde äga rum, befriades kronofogden från
de ådömda böterna.

Kungl. Maj:t, varest kronofogden besvärade sig under yrkande, att
den emot honom förda talan måtte ogillas, fann enligt utslag den 9 december
1909 vad i besvären anförts icke kunna komma under bedömande.

(Ämbetsberättelsen 1909 sid. 57 och 1910 sid. 4.)

9. Åtal mot magistraten i Söderhamn för kränkning av församlingsfriheten.

I anledning av anförda klagomål lät justitieombudsmannen anställa
åtal inför Svea hovrätt emot ledamöter av magistraten i Söderhamn, för
det denna utan laga skäl dels, sedan till magistraten anmälts, att resetalaren
O. L. Ljungdahl ämnade den 3 februari 1909 å den s. k. verdandisalen
i Söderhamn hålla föredrag över ämnet »Religion och vidskepelse
eller helgat vanvett», givit vederbörande stadsfiskal order att
inhämta upplysningar angående beskaffenheten av föredraget samt, i händelse
dylika upplysningar icke lämnades, förhindra hållandet av detsamma
såsom icke behörigen anmält, på grund varav stadsfiskalen förbjudit
föredragets hållande, dels ock, sedan anmälan gjorts, att Ljungdahl
ämnade den 7 berörda februari å ovannämnda lokal hålla föredrag över
samma ämne, anmodat stadsfiskalen att avfordra vederbörande upplysning
om beskaffenheten och det huvudsakliga innehållet av föredraget med erinran
att, därest sålunda begärd upplysning ej lämnades, tillställningen
skulle anses icke vara behörigen anmäld.

— 1917 —

347

Hovratten dömde genom utslag den 9 februari 1910 de tilltalade magistratsledamötcrna
att för åtalade förseelsen, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§
strafflagen, höta, borgmästaren 50 kronor och eu var av de övriga 25
kronor.

Kungl. Maj:t, varest de dömda besvärade sig, fann enligt utslag den
19 maj 1911 ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

(Ämbetsberättelsen 1911 sid. 20 och 1912 sid. 2; N. J. A. 1911
sid. 268.)

10. Åtal mot magistraten i Linköping för kränkning av församlingsfriheten.

I anledning av anförda klagomål lät justitieombudsmannen anställa
åtal inför Göta hovrätt emot ledamöter av magistraten i Linköping, för
det magistraten genom beslut den 9 september 1909, under åberopande av
13 § 1 stycket sista punkten i ordningsstadgan för rikets städer, såsom
villkor för att ett föredrag, som anmälts den 10 i samma månad skola
av distributören Birger Svahn hållas över uppgivet ämne i »Folkets hus»
i nämnda stad, skulle anses i behörig ordning anmält, utan laga skäl
stadgat, att koncept till föredraget skulle inom viss utsatt tid till magistratens
ordförande inlämnas.

Hovrätten dömde genom utslag den 13 maj 1910 de tilltalade magistratsledamöterna,
för det de genom det åtalade förfarandet överskridit sin
befogenhet, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för oförstånd i ämbetsutövning
var för sig bota 25 kronor.

Kungl. Magt, varest de dömda besvärade sig, fann genom utslag den
19 maj 1911 ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

(Ämbetsberättelsen 1911 sid. 43 och 1912 sid. 4.)

11. Åtal mot magistraten i Enköping för kränkning av församlingsfriheten.

I anledning av anförda klagomål lät justitieombudsmannen ställa magistraten
i Enköping under tilltal inför Svea hovrätt, för det magistraten
genom beslut den 30 augusti 1909 i anledning av en samma dag ingiven

O o n c'' o

anmälan rörande avhållande av offentligt möte i »Folkets park» i Enköping,
därvid föredrag skulle hållas av Aug. Palm över uppgivet ämne,
utan stöd av lag föreskrivit, att berörda föredrag inom utsatt tid skulle
å stadens polisvaktkontor företes, vid äventyr att anmälningen eljest icke
komme att anses vara behörigen gjord.

— 1917 —

348

Genom utslag den 2 juni 1910 dömde hovrätten de tilltalade magistratsledamöterna
för åtalade förseelsen jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
att bota, borgmästaren 50 kronor samt en var av de övriga 25 kronor.

Kungl. Maj:t, varest de dömda besvärade sig, fann genom utslag den
19 maj 1911 ej skål att göra ändring i hovrättens utslag.
(Ämbetsberättelsen 1911 sid. 50 och 1912 sid. 4.)

12. Åtal mot borgmästaren i Alingsås för kränkning av församlingsfriheten.

För det borgmästaren i Alingsås dels den 31 mars 1910, under åberopande
av 13 § i ordningsstadgan för rikets städer, såsom villkor för att
ett till hållande den 11 april samma år å arbetarföreningen »Enighetens»
lokal i nämnda stad anmält föredrag skulle anses behörigen anmält, utan
stöd av lag föreskrivit, att upplysningar skulle lämnas borgmästaren rörande
föredragets beskaffenhet, dels ock, då upplysning i berörda hänseende
före föredragets hållande ej kommit honom tillhanda, ovannämnda den 11
april, då föredraget skulle hållas, infunnit sig å den bestämda lokalen och
förbjudit föredragets hållande såsom icke behörigen anmält, lät justitieombudsmannen
ställa borgmästaren under tilltal inför Göta hovrätt, som genom
utslag den 3 mars 1911 jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömde
borgmästaren för det åtalade förfarandet att för oförstånd i ämbetet höta
25 kronor.

Kungl. Maj:t, varest borgmästaren besvärade sig, fann enligt utslag
den 29 november 1911 ej skal att göra ändring i hovrättens utslag.

(Ämbetsberättelsen 1912 sid. 7.)

13. Åtal mot magistraten i Jönköping för vägran att meddela tillstånd
till hållande av föredrag ä viss allmän plats.

I anledning av anförda klagomål lät justitieombudsmannen inför Göta
hovrätt anställa åtal emot ledamöterna av magistraten i Jönköping, för det
magistraten genom beslut den 26 augusti 1912 avslagit en av Jönköpings
socialdemokratiska ungdomsklubb ingiven ansökning om tillstånd att för

“Do

föredrag, som skulle hållas av två utav den s. k. »röda bilens» talare den
1 påföljande september kl. 3 e. m., få förfoga över planen utanför allmänna
läroverket i Jönköping, vid vilket besluts meddelande magistraten

— 1917 -

349

dock förklarat, att de avsedda talarna finge, därest de så önskade, i stället
uppträda å Nya torget ifrågavarande dag mellan kl. 3 och 5 e. m.

Genom utslag den 20 mars 1913, vilket sedermera vann laga kraft,
fann hovrätten magistraten icke hava saknat fog för sin åtgärd att vägra
upplåta ifrågavarande plats för hållande av det tillämnade föredraget, i
följd varav den emot de tilltalade i målet förda talan lämnades utan bifall.

(Ambetsberättelsen till förra riksdagen 1914 sid. 9.)

14. Åtal mot länsstyrelsen i Stockholms län för meddelande av förhud

mot offentlig sammankomst.

1 anledning av en utav ledamöterna av riksdagens andra kammare,
borgmästaren Carl Lindhagen och kommunalordföranden G. W. Källman
i Sundbyberg ingiven klagoskrift lät justitieombudsmannen inför Svea
hovrätt anställa åtal emot länsstyrelsen i Stockholms län, för det denna
genom resolution den 9 augusti 1916, på framställning av vederbörande
militärbefäl, meddelat förbud vid vite av 100 kronor att berörda den
9 augusti inom förläggningsort för trupper i Österhaninge och Västerhaninge
socknar eller i närheten av sådan ort hålla föredrag eller möte
ävensom vid enahanda vite förbjudit folksamling av varje slag, till följd
av vilket förbud två av det socialdemokratiska partiet till samma dag å
enskild mark vid Vendelsö i den förra socknen och Skogsekeby i den senare
socknen utlysta valmöten måst inställas.

Hovrätten fann genom utslag den 20 juli 1915 på anförda skäl länsstyrelsen
icke hava genom utfärdandet av omförrnälda resolution gjort sig
skyldig till ämbetsfel samt ogillade förty den i målet förda talan.

Hovrätten motiverade sitt utslag i huvudsak med hänvisning till de
vid ifrågavarande tidpunkt till följd av det omedelbart dessförinnan utbrutna
världskriget rådande exceptionella förhållandena.

Kungl. Maj:t, varest justitieombudsmannen anförde besvär, fann enligt
utslag den 17 november 1915 ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

(Ambetsberättelsen 1916 sid. 85.)

Klagomål rörande ingrepp i församlingsfriheten hava i åtskilliga andra
fall än de ovan omförrnälda, som resulterat i anställande av åtal mot vederbörande,
gjorts till föremål för justitieombudsmannens prövning. Jag
skall här i korthet redogöra för tre bland dessa fall, där omständigheterna
icke ansågos påkalla åtals anställande utan endast föranledde justitieombudsmannen
att i erinringens form delgiva vederbörande myndighet sin

O O JO

— 1917 —

350

uppfattning angående obehörigheten av det förfarande från myndighetens
sida, som klagomålen i det särskilda fallet avsågo.

För ett av berörda ärenden — anhängiggjort hos justitieombudsmannen
genom klagomål av O. Ljungdahl mot kronofogden i Södra
Hälsinglands fögderi — redogöres i 1910 års ämbetsberättelse (sid. 130
—131). Av redogörelsen framgår, att klagomålen avsågo ett av kronofogden
den 10 mars 1909 meddelat förbud för klaganden att nämnda dag i
godtemplarlokalen i Bollnäs hålla ett föredrag över ämnet »skapelseteori
och Gudstron», samt att kronofogden i avgiven förklaring motiverat berörda
förbud därmed, att klaganden uraktlåtit såväl att i vederbörlig ordning
anmäla föredraget som även att efterkomma en av kronofogden framställd
begäran att före föredragets hållande av klaganden erhålla »erforderliga
upplysningar om föredragets ämne och beskaffenhet».

Efter prövning av ärendet fann sig justitieombudsmannen föranlåten
att i avlåten skrivelse erinra kronofogden därom, att polismyndighet endast
under den i 13 § 5 mom. första punkten av ordningsstadgan för rikets
städer angivna förutsättningen äger i förväg förbjuda föredrag, men att
denna förutsättning i förevarande fall icke syntes hava förelegat.

Den i 13 § 1 mom. av ordningsstadgan meddelade föreskrift om skyldighet
för anmälare av tillställning, som i paragrafen omförmäles, att om
tillställningens ändamål och beskaffenhet lämna polismyndigheten upplysningar
linge uppenbarligen icke — anförde justitieombudsmannen vidare —
då fråga vore om föredrag, tolkas sålunda, att anmälaren eller föredragshållaren
skulle vara pliktig att redogöra för det tilltänkta föredragets innehåll,
vadan »polismyndigheten måste inskränka sig till att avfordra upplysningar
om föredragets ämne och huruvida vid detsamma skola förekomma
några särskilda anordningar, som kunna påkalla föreskrifter för
undvikande av oordning, eldfara eller dylikt.»

Ett annat av åsyftade ärenden omförmäles i 1913 års ämbetsberättelse
(sid. 117—119). Av handlingarna i detta ärende, anhängiggjort genom
klagomål av Gustaf Svensson, framgick i huvudsak, att, sedan klaganden
den 30 augusti 1911 hos kronofogden i Luleå fögderi skriftligen anmält
sig ämna hålla ett föredrag samma dag kl. 8 e. m. i godteraplarlokalen
i Boden över ämnet: »Varför beundrar man kriget?», hade anmälningsskriften
av kronofogden försetts med påskrift, att föredraget anmälts
angivna dag kl. 10 f m. och att anmälningsskriften skulle uppvisas
för vederbörande polisuppsyningsman; att polisuppsyningsmannen i
Boden å skriften därefter tecknat bevis, att handlingen blivit för honom
företedd; att polisuppsyningsmannen emellertid låtit dels delgiva vice vär —

1917 —

351

den för ovanberörda godtomplarlokal bevis, att föredraget ej vore i behörig
ordning anmält, enär anmälan skett för sent eller först kl. 10 f. in.
berörda den 30 augusti, dels ock erinra honom om det ansvar, lokalens
upplåtande i sådant fall medförde; samt att på grund därav lokalen
av vice värden blivit stängd.

I ardedning härav avlät justitieombudsmannen till kronofogden en
ämbetsskrivelse, däri i huvudsak framhölls, att den i 13 § i ordningsstad för rikets städer förekommande bestämmelse, att anmälan av tillställning
skulle, där så ske kunde, göras minst 24 timmar före tillställningens
början, icke vore ovillkorlig, utan kunde av polismyndigheten eftergivas;
att det vid sådant förhållande vore av vikt, att polismyndighetens påskrift å
en inkommen anmälan uttryckligen angåve, om anmälningsskyldigheten
ansetts behörigen fullgjord eller brister däri funnits föreligga, enär det i
annat fall lätteligen skulle kunna inträffa, att en person, som t. ex. anmält
sig ämna hålla ett föredrag, bleve utan hänsyn därtill, att hans anmälan
lämnats utan någon som helst erinran, utsatt för de i § 13 mom.
5 stadgade menliga påföljder för uraktlåtenhet att göra vederbörlig anmälan;
samt att sålunda de anteckningar, med vilka ifrågavarande anmälningsskrift
försetts av kronofogden och polisuppsyningsmannen, varit missledande för
klaganden, som — med hänsyn till desamma — haft all anledning att
antaga, att föredraget ansetts i behörig ordning anmält. På det fel, som
härutinnan blivit av kronofogden begånget, ansåge sig justitieombudsmannen
böra fästa hans uppmärksamhet.

Omständigheterna i det tredje av de åsyftade fallen voro, enligt vad
handlingarna föranleda, följande.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län utfärdade den 14 augusti
1909 ett generellt förbud vid vite av 10 kronor mot föredrags hållande
samt anordnande av eller deltagande i sammankomster å allmänna
vägar på länets landsbygd.

I anledning av inkommen klagoskrift, vari jämväl uppgavs, att berörda
förbud fortfarande vore gällande och tillämpades, infordrade justitieombudsmannen
förklaring från Konungens befallningshavande, som i avgivet
yttrande hävdade förbudets behövlighet och behörighet samt till stöd
för sin befogenhet att utfärda detsamma åberopade § 10 i landshövdinginstruktionen
10 november 1855.

Då det anförda lagrummet enligt justitieombudsmannens förmenande
emellertid icke medförde befogenhet att meddela förbud av ifrågavarande
beskaffenhet annat än för ett eller flera särskilda tillfällen eller med an —

1917 —

352

nan lämplig begränsning, men å andra sidan med avseende ä nämnda stadgandes
obestämda avfattning Konungens befallningshavandes beslut icke
kunde stämplas såsom tjänstefel, för vilket åtal kunde ifrågakomma, avlät
justitieombudsmannen till Kungl. Maj:t, för vinnande av rättelse, en skrivelse,
vari han framlade förhållandet för den uppmärksamhet, Kungl. Maj:t
kunde finna saken förtjäna (1911 års ämbetsberättelse sid. 178—180).

Den av justitieombudsmannen i sistberörda ärende uttalade uppfattning
rörande innebörden i förenämnda avseende av bestämmelserna i § 10
i landshövdinginstruktionen överensstämmer med ett regeringsrättens utslag
(refererat i Regeringsrättens årsbok 1910, sid. 42 o. f.). Omständigheterna
i berörda rättsfall voro följande.

Sedan det tillkännagivits, att politiskt möte komme att äga rum på
landsvägen i närheten av Eds järnvägsstation å viss utsatt tid med föredrag
av fru Kåta Dalström, meddelade Konungens befallningshavande i
Älvsborgs län genom resolution den 26 juli 1909, med stöd av ovanberörda
§ 10 i landshövdinginstruktionen, förbud för Kåta Dalström vid vite av
200 kronor att å allmän väg inom Älvsborgs län hålla föredrag eller på
annat sätt föranleda folksamling.

Sedan Kåta Dalström anfört underdåniga besvär över Konungens befallningshavandes
resolution, meddelade Kungl. Maj:t i regeringsrätten
utslag den 9 februari 1910 och yttrade därvid att, enär förbud av
ifrågavarande beskaffenhet ej finge meddelas annat än för ett eller
flera särskilda tillfällen eller med annan lämplig begränsning, men Konungens
befallningshavandes resolution icke innehölle någon sådan inskränkning
i avseende å förbudets giltighet, bleve samma resolution på
det sätt ändrad, att det däri stadgade förbudet förklarades hava gällt
allenast för det omförmälda tillfället.

Berörda fråga om lagligheten av länsstyrelses förbud mot hållande
av föredrag eller anordnande av sammankomst å allmän väg har vid ett
tillfälle gjorts till föremål för interpellation i riksdagen.

C. E. Svensson i Nyköping framställde nämligen den 27 maj 1911
i andra kammaren till chefen för civildepartementet en interpellation rörande
det förhållande, att landshövdingen i Södermanlands län »tillämpade
sin administrativa befogenhet i fråga om församlingsrätten på ett sätt,
som helt och hållet för stora delar av befolkningen upphävde den av ålder

— 1917 —

353

som given ansedda rättigheten att fritt sammankomma till rådplägning i
lovliga syften».

Anledningen till interpcllationen var — enligt vad interpellanten
upplyste — ett av Konungens befallningshavande i Södermanlands län till
den underlydande kronobetjäningen utfärdat cirkulär, däri det inledningsvis
erinrades, att från socialistiskt håll en kraftig agitation vore planlagd att
hållas under sommaren, därunder det kunde befaras, att man sökte hålla
föredrag eller anordna sammankomster å allmän väg. Cirkuläret innehöll
därefter följande hänvisning: »Då därigenom hinder, svårigheter och obehag
kunna uppstå för samfärdseln å vägen och även den allmänna ordningen
äventyras, har Konungens befallningshavande ansett sig böra fästa
Eder uppmärksamhet på, att Konungens befallningshavande enligt 10 paragrafen
landshövdinginstruktionen har befogenhet att för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet stadga erforderliga viten i sådana fall,
där ansvar icke i lag är bestämt. Om ni genom annonser, anslag eller
på annat sätt erhåller kännedom om att föredrag eller sammankomst
tillämnats å allmän väg, äger ni, för den händelse vitesförbud mot föredragets
eller sammankomstens hållande synes eder vara erforderligt, att
skyndsamt — — — hos Konungens befallningshavande göra framställning
om utfärdande av dylikt förbud.»

Effekten av berörda cirkulär hade — anförde interpellanten vidare —
blivit den, att krouobetjaningen funnit sig skyldig att i strid mot andemeningen
i ovanberörda prejudikat begära förbuds utfärdande mot alla
lands vägsmöten, även om det varit uppenbart, att »svårigheter och obehag
för samfärdseln icke vore att befara» och att icke heller den »allmänna
ordningen» äventyrades. Därigenom hade den planerade föredragsverksamheten
i stor utsträckning blivit hindrad å länets landsbygd. I tillämpningen
hade cirkuläret endast drabbat socialdemokraterna, under det andra
meningsriktningar förblivit oberörda därav. Förbudet måste, enligt interpellantens
mening, betraktas såsom ett ingrepp i den urgamla rätten för
medborgarna att fritt sammankomma till rådplägning i lovliga syften.

Interpellationen blev emellertid icke i sak besvarad på den grund, att
den framställts så nära riksdagens avslutning.

I sammanhang med den ovan lämnade redogörelsen förde av justitieombudsmannen
mot myndigheter anställda åtal eller eljest handlagda ärenden
rörande kränkningar av församlingsfriheten torde det vara på sin plats
att här jämväl omnämna, att inom riksdagens lagutskott år 1890 framställ 45

— JaxUiieomfjuds nia nuens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

354

des anmärkning, för det justitieombudsmannen i visst fall uraktlåtit att
efter klagomåls anförande genom åtal ingripa till skydd för nämnda frihet.

Lagutskottets nämnda år avgivna utlåtande i anledning av verkställd
granskning av förvaltningen av justitieombudsmansämbetet är nämligen åtföljt
av en reservation av två ledamöter av andra kammaren, häradshövdingen
A. A. Lilienberg och dåvarande hemmansägaren Hans Andersson
i Nöbbelöv, vilka anmärkte följande. Vid granskning av justitieombudsmannens
ämbetsdiarium hade befunnits, att justitieombudsmannen den 12
februari 1889 funnit åtgärd icke föranledas av klagomål, vilka anförts
bland annat däröver, att polischefen i Hälsingborg genom särskilda resolutioner
den 3 november 1888 — med hänvisning till ett av magistraten i
nämnda stad samma dag meddelat förbud för V. E. Lennstrand att där
hålla ett förnyat diskussionsmöte — förbjudit tre av andra personer anmälda
tillställningar, nämligen ett diskussionsmöte, en sällskapsfest och
en av utilistiska föreningen anordnad fest, vilka samtliga tillställningar
synas hava stått i samband med och föranletts av Lennstrands uppträdande
i staden. Reservanterna anförde, att enligt deras förmenande någon
giltig anledning icke förefunnits att vägra hållandet av berörda tre tillställningar,
och då här vore fråga om en så viktig medborgerlig rättighet som
församlingsrätten, hade reservanterna ansett, att giltigt skäl varit för handen
till anställande av åtal för de i avseende å dessa anmälningar meddelade
resolutioner, detta i all synnerhet, som det av polischefens till justitieombudsmannen
avgivna förklaring visat sig, att polischefen rörande
det lagstadgande, varom här vore fråga, hyste den oriktiga mening, att
för hållande av sådan tillställning som de ifrågasatta fordrades polismyndighetens
tillstånd, ej blott en enkel anmälan.

Här må omnämnas ytterligare två prejudikat, som beröra tillämpning
av 13 § ordningsstadgan.

Det ena avser följande rättsfall.

Efter angivelse av finske undersåten H. V. Berghell ställde advokatfiskal
sämbetet vid Göta hovrätt borgmästaren i Jönköping under
tilltal inför hovrätten, för det han dels, utan att vederbörande husägare
därom gjort anhållan, genom poJisbetjäningen låtit nedriva åtskilliga
av Berghell, som ärnade å uppgiven lokal i staden hålla offentligt
föredrag över visst religiöst ämne, å hus och byggnader anbragta
affischer om föredraget, dr Is ock förbjudit ett föredrag av samme person
under förmenande, att detsamma vore ett förnyande av ett tidigare sådant,
för vars innehåll Berghell ställts under tilltal, ävensom låtit nedtaga
om sistberörda föredrag uppsatta affischer.

— 1917 —

355

Efter det bergmästaren av hovrätten fällts till böter i båda de åtalade
hänseendena, samt borgmästaren däröver anfört besvär, meddelade Kungl.
Maj:t utslag den 10 februari 1893. Enligt detta ansågs borgmästaren för
förstberörda åtgärd förvunnen till bötesansvar, 20 kronor, men i övrigt
befriades han från ansvar i målet, enär med avseende å innehållet i det
föredrag, därför Berghell tilltalats och sedermera jämväl fällts till ansvar,
skälig anledning förelegat att till förekommande av brottets förnyande
meddela Berghell förbud att hålla ifrågakoinna föredrag ävensom att nedtaga
aflischerna rörande detta. (N. J. A. 1893 sid. 69.)

Vidare förefinnas eu del prejudikat rörande 13 §:ns i ordningsstadgan
tillämpning å frälsningsarmens sammankomster (N. J. A. 1884 sid. 348,
1887 sid. 139, 1888 sid. 271, 1890 sid. 197 och 280, 1893 sid. 424), men
då dessa i förevarande sammanhang torde sakna intresse, lämnas de här
å sido.

1 det andra av ovan åsyftade rättsfall voro omständigheterna följande.

Sedan uti en i Ystad utkommande tidning för den 4 februari 1911
meddelats, att viss namngiven person den 7 berörda februari skulle hålla
föredrag å Folkets hus i staden över ämnet »Ljus över landet», till vilket
föredrag allmänheten inbjöds av Ystads socialdemokratiska ungdomsklubb,
gjordes den 6 i samma månad anmälan hos borgmästaren i Ystad rörande
ifrågavarande offentliga möte.

Åtal anställdes därefter mot ledamöterna av klubbens styrelse, för det
mötet icke blivit före kungörandet i tidningen anmält hos polismyndigheten
och anmälan således icke skett inom behörig tid. I målet invändes,
att mötet omändrats från offentligt till enskilt klubbmöte, som utlysts
med inbjudan till allmänheten om medlemskaps förvärvande mot viss bestämd
avgift, motsvarande entréavgiften till mötet, 15 öre. Åklagaren
framhöll, att denna omändring endast varit ett sken och tillkommit i
syfte att kringgå lagen; eljest vore inträdesavgiften i klubben högre.

Kungl. Maj:t fastställde vederbörande rådhusrätts i målet meddelade
utslag, genom vilket en var av de tilltalade jämlikt 13 § ordningsstadgan
dömts till böter, 25 kronor. Rådhusrätten fann föredraget hava varit
att anse såsom sådan tillställning, varom anmälan enligt nämnda §
skulle göras hos polismyndigheten före kungörandet i tidning (N. J. A.
1914:350).

Av den här ovan lämnade redogörelsen framgår, med vilket stort intresse
frågan omfattats inom riksdagen. Från 1890-talets början har

-1917 -

356

motion i ämnet väckts vid icke mindre än sju riksdagar, nämligen 1890,
1891, 1892, 1893, 1911, 1914 och 1916, men frågan har de flesta gånger
fallit på grund av första kammarens motstånd.

Redogörelsen för de i justitieombudsmannens årsberättelser behandlade
rättsfallen rörande församlingsfriheten utvisar, att under åren 1889
—1916 icke mindre än 14 åtal för kränkning av församlingsfriheten av
justitieombudsmannen anställts mot olika myndigheter, nämligen kronofogde,
polismästare, borgmästare, magistrat och länsstyrelse. I 11 av dessa
fall hava de tilltalade dömts till bötesansvar för ämbetsfel eller har resp.
domstol i allt fall förklarat, att vederbörande förfarit felaktigt i åtalade
hänseendet.

Redan nu framhållna omständigheter tyda på, att gällande lagstiftning
i ämnet, vars innehåll framgår av historiken härovan, knappast kan
vara av tillfredställande och ändamålsenlig beskaffenhet. Det missnöje med
hithörande lagbestämmelser, som tagit sig uttryck i framställningarna inom
riksdagen, och de ofta förekommande slitningarna mellan allmänheten och
de administrativa myndigheter, som närmast hava att tillämpa samma bestämmelser,
visa enligt mitt förmenande otvetydigt, att klarare, tydligare
och mera uttömmande bestämmelser äro önskvärda och av behovet påkallade.

Vederbörande utskott vid 1891 års riksdag har, såsom framgår av
historiken, såsom sin mening uttalat, att ordningsstadgans bestämmelser
rörande församlingsrätten med få undantag förefalla mindre lämpliga, i
det att de lämna åt polismyndigheten en med hänsyn till denna viktiga
medborgerliga rättighet alltför omfattande och godtycklig makt och
jämväl i övrigt äro oändamålsenliga. Jämväl 1914 års konstitutionsutskott
har uttalat sig för ändrad lagstiftning i ämnet.

För mig: står det ock alldeles klart att, då lagens bristfällighet

c5 ''er o

giver ofta återkommande anledning till sådana slitningar, som ovan omförmälas,
samt lämnar rum för olika tolkningar — en bristfällighet, som
icke kan anses vara till fullo hävd genom föreliggande prejudikat — det
bör vara en förmån för jämväl vederbörande myndigheter — vilket också
av representanter för dem inom riksdagen vid hithörande frågors behandling
där upprepade gånger blivit framhållet — att få de nu gällande bristfälliga
bestämmelserna ersatta med nya sådana av bättre och ändamålsenligare
innehåll samt med tydligare avfattning. Därigenom borde berörda
slitningar mellan myndigheterna och allmänheten rimligen komma att upphöra.
En sålunda förbättrad lagstiftning skulle följaktligen lända till båtnad
för båda parterna.

En särskilt betänklig brist i nu gällande lagstiftning består dessutom
däri, att densamma, vad § 13 i ordningsstadgan angår, gäller blott

— 1917 —

257

för städer samt i allmänhet köpingar och inunicipalsamhallen ävensom en
del andra orter med större, sammanträngd befolkning. För den rena landsbygden
finnas däremot ingå som helst bestämmelser, motsvarande de i
nämnda § förefintliga. Att denna olikhet mellan stad och land icke innebär
en tillfredställande sakernas ordning, synes mig ligga i öppen dag.

Beträffande formen för den nya lagstiftningen i ämnet förefinnas tre
möjligheter, nämligen:

1) församlingsfrihetens lagfästande i grundlag;

2) församlingsfrihetens reglerande genom en av Konung och riksdag
stiftad lag; och

3) ändring av hithörande bestämmelser genom administrativ lagstiftning.

1891 års tillfälliga utskott har ansett det knappast vara tillbörligt,
att viktiga delar av församlingsrätten samordnas med så underordnade och
med densamma olikartade föremål, om vilka i övrigt är fråga i § 13 av
ordningsstadgan (maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning, akrobatiska
konststycken, konstridning, djurförevisning). Församlingsväsendets
särskilda uppgifter och villkor kräva påtagligen en särskild lagstiftning.
Likaså, anför utskottet vidare, måste det anses oförenligt med dess stora
medborgerliga betydelse, att så huvudsakliga delar av densamma, som äro
inrymda i ordningsstadgan, utgöra föremål för administrativ lagstiftning.
Även reservanter i 1891 års utskott ifrågasatte, huruvida icke bestämmelserna
rörande församlingsrätten under rådande samhällsförhållanden hade
den vikt, att de borde upptagas i civil lag.

1911 års konstitutionsutskott har icke heller velat underkänna vikten
av, att riksdagen tillerkännes inflytande på lagstiftningen angående församlingsrätten.
Det lämpligaste sättet syntes utskottet vara, att genom en av
Konung och riksdag gemensamt stiftad lag de allmänna grunderna för
denna rättighets utövande angåves, under det att Kungl. Maj:t såsom
högsta administrativa myndighet hade att giva de närmare föreskrifter,
som i särskilda fall kunde finnas erforderliga för församlingsrättens utövande,
så att allmän ordning och säkerhet ej stördes.

Då tidigare lagbestämmelser i ämnet, 1849 års förordning, tillkommit
genom medverkan av Konung och riksdag, synes det mig självfallet, att
den erforderliga nya lagstiftningen bör komma till stånd genom en av
Konung och riksdag stiftad lag. Att döma av frågans behandling vid
riksdagarna 1911, 1914 och 1916 synes numera något annat knappast
heller ifrågasättas från något håll. Tämligen enhällig mening tycks inom
riksdagen hava rått därom, att en dylik lag är behövlig, som borde in —

1917 —

358

rymma åtminstone huvudbestämmelserna rörande församlingsrätten. Vidare
detaljbestämmelser, som må bliva erforderliga, torde lämpligen kunna meddelas
i administrativ ordning.

Beträffande åter frågan, huruvida församlingsrättens tryggande med
nödvändighet skall anses kräva grundlagsändring, d. v. s. berörda rätts
lagfästande i grundlagen, har jag för min del kommit till den uppfattning,
att detta åtminstone icke i första hand är absolut nödvändigt. Betydelsen
därav, att ordet församlingsrätt eller församlingsfrihet inskrives i regeringsformen
utan att en supplerande lag samtidigt kommer till stånd,
synes mig betydligt överdriven. Huvudvikten synes mig ligga därpå, att
man erhåller en klar och tydlig lag med bestämda föreskrifter rörande
vad som är tilllåtet och vad som är förbjudet; först därigenom vinner man
det ändamål, som eftersträvas. För den, som sätter realiteter före form,
förefaller frågans lösning i första hand böra sökas i den av mig angivna
riktningen. Frågans behandling vid samtliga riksdagar, vid vilka densamma
varit före till behandling, talar ett bestämt språk, att lösningen
i varje fall säkrast står att vinna på denna väg. Församlingsrättens lagfästande
i regeringsformen synes mig i sakens nu befintliga läge mera vara
en fråga av teoretiskt intresse. Huruvida, efter det allmän lag i ämnet
framdeles tillkommit, stadgande om berörda rätt behöver inflyta jämväl i
grundlagen, bliver med min uppfattning en senare fråga, som från den
synpunkt, jag ser saken, icke nu torde behöva upptagas till besvarande.

Beträffande en blivande lagstiftnings innehåll synes mig detta böra
bero på utredning i ämnet eller i varje fall kräva sådant förarbete, som
endast genom Eders Kungl. Maj:ts försorg lärer kunna komma till stånd.
I viss mån torde 1891 års grundliga utskottsutlåtande kunna läggas till
grund för berörda arbete. Uppenbart är, att lagens bestämmelser böra
avvägas så, att å ena sidan församlingsfriheten vederbörligen skyddas mot
godtycke och övergrepp från polismyndigheters sida, men att å andra sidan
myndigheterna icke göras maktlösa utan tillerkännas all den befogenhet,
som är erforderlig för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.
Församlingsrättens utövning bör på ett tillfredsställande sätt betryggas,
men desslikes måste nödiga garantier bestämmas mot missbruk av
samma rätt.

Att härvidlag opartiskt skifta rätt åt båda sidor och utfinna rättvist
avvägda bestämmelser, som tillfredsställa båda parterna, bliver för visso
ingen lätt sak, men ett resultat lärer väl å andra sidan icke vara omöjligt
att åstadkomma genom samarbete mellan representanter för olika intresseriktningar.

• °

- 1917

359

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla behovet av lagens
förtydligande jämväl i ett annat hänseende, som med det ovan behandlade
ämnet har nära samband. Jag syftar härvid på 10 kap. 14 §
strafflagen. Det där förekommande uttrycket »menighet eller folksamling»
har av Eders Kungl. Maj:t genom utslag den 6 september 1916 i det bekanta
målet mot redaktören Z. Höglund in. fi. obestridligen tolkats på
annat sätt, än som förut varit förhållandet i rättspraxis, och givits annan,
vidsträcktare innebörd, än begreppet enligt rättsdoktrinen ansetts äga.
Detta prejudikat har därför medfört en viss osäkerhet vid tolkningen
av nämnda lagrum, en osäkerhet som det torde vara önskvärt och av
vikt såväl för föreningar och sammanslutningar i allmänhet som ock för
vederbörande myndigheter att få bragt ur världen. Jag anser därför fullgoda
skäl föreligga att i samband med frågan om församlingsrätten fästa
Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på behovet av sådan ändring eller
förtydligande av berörda lagrum, att därigenom all osäkerhet om dess rätta
tillämpning i förenäinnda avseende undanröjes.

Med stöd av den befogenhet, som 17 § i den för mig gällande instruktion
förlänar mig, har jag härmed i underdånighet velat för Eders
Kungl. Maj:t framhålla behovet av lagändring i ovan angivna hänseenden
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.
»

13. Framställning angående ändring av 20 § i gällande

resereglemente.

I detta ämne har jag den 2 januari 1917 till Konungen avlåtit följande
framställning.

»I 13 § av reseregleraentet den 13 december 1907 stadgas bland
annat, att jvw/ostnm/.versättning ej må av förrättningsrnan beräknas för
färd inom stads, köpings eller annat därmed jämförligt samhälles planlagda
område.

Vidare är i 20 § av samma reglemente stadgat, att för i ämbetet
eller tjänsten verkställd extra förrättning, som utföres inom det planlagda
området för stad, köping eller annat därmed jämförligt samhälle, varest
förrättningsmannen är bosatt, eller på avstånd ej överstigande 2 kilometer
från hans bostad, må, därest icke annorledes år särskilt stadgat, traktamente
ej åtnjutas.

— 1917 —

360

13 § har enligt förefintligt prejudikat i förenämnda hänseende tolkats
sålunda, att för i stad bosatt förrättningsman skall vid förrättning
utom staden avståndet beräknas från gränsen av stadens planlagda område.
I det antydda rättsfallet voro omständigheterna följande.

Länsveterinären A. Bergstrand, som var bosatt i Linköping, företog
tjänsteresor till egendomen Tornby i S:t Lars socken samt begärde därför
i avgivna räkningar resekostnads- och traktamentsersättning med vissa
belopp. Vid granskning av räkningarna inom medicinalstyrelsen anmärktes
att, enär nämnda egendom läge på mindre avstånd än 2 kilometer
från stadens gräns och förrättningarna sålunda ägt rum å plats på mindre
avstånd än 2 kilometer från förrättningsmannens station, vissa belopp
borde å räkningarna avgå. I enlighet härmed godkände medicinalstyrelsen
räkningarna till betalning med allenast vissa lägre belopp än som
yrkats. Häröver klagade Bergstrand hos Eders Kungl. Maj:t och åberopade
därvid, att resorna börjat och slutat vid hans bostad inne i staden
och icke vid stadsgränsen samt att avståndet mellan bostaden och förrättningsstället,
sålunda beräknat, vore mer än 2 kilometer, varför han ägde
beräkna reseersättning enligt resereglementet. Genom utslag den 23 augusti
1911 förklarade emellertid Eders Kungl. Maj:t i regeringsrätten (enhälligt), att
resereglementet måste anses innebära att, vid bedömandet i nu ifrågavarande
avseende av tjänstemans rätt till resekostnads- och traktamentsersättning,
hänsyn skulle tagas till avståndet mellan förrättnini/sstället och dt-t [danlayila stn årsbok 1911 sid. 209).

Det torde särskilt bemärkas, att i berörda rättsfall var fråga om både
resekostnads- och traktamentsersättning och att regeringsrättens utslag förty
innebär tolkning och tillämpning icke blott av 13 utan jämväl av 20 § i reseregleinentet.

Emellertid har sedermera Eders Kungl. Maj:t i högsta domstolen i
ett fiskaliskt aktionsmål meddelat ett utslag, som går eller åtminstone kan
tolkas gå i annan riktning beträffande tillämpningen av 20 § av nämnda
reglemente. Jag avser härvid ett på sin tid av justitieombudsmannen O.
Berger mot häradshövdingen i Torneå domsaga H. Widén väckt åtal för
ämbetsfel, bestående däri att Widén, som är bosatt i Haparanda stad, för
extra förrättningar, verkställda å Neder-Torneå tingslags tingshus i Haparanda
by, tillgodoräknat sig traktamentsersättning. 1 målet var upplyst,
att avståndet mellan Widéns bostad inne i staden och tingshuset utefter
allmänna landsvägen utgjorde 2,00 L meter, men att avståndet mellan gränsen
för stadens planlagda område och tingshuset utefter samma väg icke
uppgick till 7u0 meter.

— 1917 —

Enligt den tolkning, som regeringsrätten givit åt 20 § i reglementet, skulle
Widén följaktligen icke vara berättigad till den uttagna traktamentsersättningen.
Endast två ledamöter av högsta domstolen anslöto sig emellertid
till denna mening; dessa anförde i hithörande del: Av 20 § i resereglemente!,
jämförd med 13 § i samma reglemente, framginge, att Widén endast
för extra förrättning å ställe, beläget mer än 2 kilometer från gränsen
för det planlagda området, ägde tillgodoräkna sig traktamente.

En annan ledamot var däremot av rakt motsatt mening och anförde
att, enär avståndet från Widéns bostad till tingsstället utefter omförmälda
väg överstege 2 kilometer, Widén följaktligen jämlikt 20 § i gällande
resereglemente varit berättigad att vid ifrågavarande förrättningar tillgodoräkna
sig traktamentsersättning.

De två återstående ledamöterna av domstolen, vilka deltogo i målets
avgörande, undveko att angiva sin ståndpunkt i principfrågan, i det att de
under åberopande i huvudsak av Widéns goda tro funno åtalet mot honom
icke kunna bifallas. I enlighet med sistnämnda två ledamöters votum blev
Eders Kungl. Maj:ts utslag avfattat (Holm, N. J. A. 1916 not. B n:r 146;
J. 0:s ämbetsberättelser år 1916 sid. 24 och år 1917 sid. 19).

Huru Eders Kungl. Maj:ts utslag rätteligen skall tolkas, må här lämnas
därhän. Förhållandet är i varje fall att, enligt till mig lämnad uppgift,
tjänstemän på grund av detta frikännande utslag anse sig i fall, likartade
med det i målet omförmälda, vara lagligen berättigade att tillgodoräkna
sig traktamentsersättning.

En sådan tolkning av utslaget innebär, att Eders Kungl. Maj:t i högsta
domstolen och Eders Kungl. Maj:t i regeringsrätten i det hänseende, varom
i förevarande mål varit fråga, på sinsemellan avvikande och rakt motsatt
sätt tolkat 20 § i resereglemente^ Härav skulle följa att, därest en i stad
boende tjänsteman, från vars bostad inom stadens planlagda område avståndet
till förrättningsstället utgör något över 2,000 meter, ehuru avståndet
dit från nämnda områdes gräns understiger 2,000 meter, för extra
förrättning å berörda ställe uttager traktamentsersättning samt anmärkning
däremot göres, regeringsrätten — om ärendet i administrativ ordning
komme under dess prövning — i enlighet med 1911 års prejudikat skulle
finna förfarandet olagligt och förplikta vederbörande till återbetalnino-s8kylighet,
men att högsta domstolen — om frågan genom fiskalisk aktfon
droges under domstolens prövning och om det nu givna prejudikatet
följdes — skulle finna samma förfarande icke vara olagligt, åtminstone
icke föranleda ansvar och återbetalningsskyldighet. En sådan sakernas
ordning måste uppenbarligen betecknas såsom otillfredsställande. På »rund
av stadgandet i 14 § i den för mig gällande instruktion har jag därför
46 — Justitieombudsmannens ämbelaberättelse till 1917 års riksdag.

362

ansett det vara min ämbetsplikt att i vad på mig ankommer söka undanröja
ett sådant missförhållande genom att påkalla ändring eller förtydligande
av de oklara bestämmelserna i nämnda § i resereglementet i ändamål
att därigenom få undanröjd möjligheten till dylik olika tolkning och
tillämpning av gällande författning.

Beträffande den riktning, i vilken paragrafens ändring bör gå, åberopar
jag statskontorets här i avskrift bifogade, i ovan först omförmälda mål
avgivna utlåtande av den 29 juni 1911, i vilket jag finner mig kunna instämma.
Den däri uttalade uppfattningen är också upprepade gånger av Eders
Kungl. Maj:t i regeringsrätten fastslagen såsom riktig. Antoge man den motsattta
meningen såsom riktig, skulle därav följa, att bland befattningshavare,
boende i samma stad, somliga på ett avstånd av något över 2,000 meter
från förrättningsstället och andra på ett avstånd därifrån av något under
2,000 meter, de förra skulle vara berättigade till traktamentsersättning
men ej de senare. Skulle exempelvis, för att återgå till det här ovan
refererade rättsfallet, Widén förlägga sin bostad till huset intill det, där
han nu är boende, åt det håll, åt vilket tingshuset i fråga år beläget,
skulle avståndet dit från bostaden bliva mindre än 2,000 meter och Widén
således förlora den rätt till ersättning, vartill han enligt berörda mening
nu är berättigad. Vore detta riktigt, skulle rätten till ersättning
följaktligen i varje särskilt fall bero därpå, i vilken stadsdel en tjänsteman
för tillfället har sin bostad. Detta förefaller otillfredsställande och
föga rimligt samt kan knappast vara åsyftat av lagstiftaren.

Sammanställer man 18 och 20 §§, synes framgå, att lagstiftarens mening
varit, att färd inom stads och därmed jämförligt samhälles planlagda
område icke skall berättiga till vare sig resekostnads- eller traktamentsersättning.
År detta av lagstiftaren åsyftat, synes desto större anledning
föreligga att, då 20 § på grund av sin otydlighet nu anses hava
tolkats olika av olika domstolar och därför kan för framtiden alltjämt föranleda
olika tillämpning, genom förtydligande bringa sistnämnda § till
uttrycklig överensstämmelse med 13 §.

Den otydlighet, som sålunda vidlåder 20 §, har för övrigt även uppmärksammats
inom riksdagen vid behandling av väckt motion rörande revision
av resereglementet. Jag hänvisar i detta avseende till första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4 vid 1916 års riksdag (sid.
6 och 12).

Jag bifogar tillika en av föredraganden i ovan omförmälda fiskaliska

O O O

aktionsmål upprättad promemoria i ämnet.

Då jag på ovan anförda skäl anser ändring av 20 § i resereglementet
vara av behovet påkallad, har jag, med stöd av 17 § i den för mig gäl —

1917 —

363

lande instruktion, härmed i underdånighet velat fästa Eders Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på ifrågavarande förhållande för det avseende, Eders
Kungl. Maj:t kan finna saken förtjäna.»

14. Framställning angående förstärkning av kammarrättens

arbetskrafter.

1 detta ämne har jag den 2 januari 1917 till Konungen avlåtit följande
framställning.

»Handlingarna uti ett genom klagomål av Aktiebolaget svenska biografteatern
i januari 1916 hos mig anhängiggjort ärende utvisa i huvudsak
följande.

Ehuru bolaget den 30 juni 1912 överlåtit sin å Lidingön ägande
fastighet jämte därstädes bedriven rörelse till Nordiska filmfabriken, hade
bolaget av misstag av taxeringsnämnden i Lidingö köping påförts bevillning
för 20,000 kronors inkomst under det räkenskapsår, som börjat den 1 juli
1912. Härom hade bolaget fått underrättelse först genom erhållande av
kronodebetsedeln i slutet av år 1914, då ingen annan utväg till rättelses
vinnande stått bolaget öppen än anförande av besvär hos kammarrätten.
Sådana besvär hade också omedelbart anförts och ingivits till länsstyrelsen
i Stockholms län i december 1914. Sedan dess hade mer än ett år förflutit,
utan att kammarrättens beslut i ärendet avhörts, och vid upprepade
förfrågningar därstädes hade icke annat svar kunnat erhållas, än att det
vore ovisst, när utslaget vore att vänta. Under tiden hade emellertid
bolaget på grund av berörda, uppenbart oriktiga taxering nödgats erlägga
krono- och kommunalskatt med inemot 1,000 kronor.

Det hade synts bolaget, som om ifrågavarande klart liggande beskattningsfråga
bort kunna av kammarrätten avgöras på kortare tid än ett år,
och påkallade bolaget på den grund min äinbetsmedverkan i ändamål, att
ärendets avgörande icke måtte längre fördröjas.

I ett med anledning härav avgivet yttrande anförde kammarrätten,
att handlingarna i ärendet efter slutad skriftväxling först i augusti 1915
i komplett skick inkommit till kammarrätten. Upplysningsvis meddelade
kammarrätten tillika, att kammarrättens arbetsbörda under senare år så
väsentligt ökats, att ett lottat beskattningsmål, som föredroges i sin ordning,
i regel ej kunde beräknas bliva avgjort förr än inemot ett år efter
det detsamma inkommit till ämbetsverket.

— 1917 —

364

I avgivna påminnelser anförde bolaget, att det måste anses högst
beklagligt, att beskattningsmål — och i all synnerhet ett av så enkel
beskaffenhet som det ifrågavarande — skulle för prövningen i kammarrätten
erfordra en tid av ett helt år efter skriftväxlingens slut. Bolaget
hade sig väl bekant det allmänna missnöje, som rådde med det långa
dröjsmål, som rättssökande hos kammarrätten måste underkasta sig. Bolaget
hemställde på den grund, att jag måtte taga under övervägande,
huruvida ej åtgärder vore på sin plats för åstadkommande av ökning av
kammarrättens arbetskrafter eller tör införande av ändrad arbetsordning,
varigenom mål av enklare beskaffenhet kunde bliva behandlade framför
mera tidskrävande sådana.

Sedermera meddelade kammarrätten den 31 maj 1916 utslag i omförmälda
mål och undanröjde därvid den obehöriga taxeringen.

Vad sålunda kommit till min kännedom fann jag mig icke kunna
lämna utan beaktande. Med hänsyn till den rättssökande allmänhetens
intressen kan det icke anses tillfredsställande, att klagande i beskattningsmål
årvis få vänta på kammarrättens utslag. Gäller det taxeringar till
höga belopp, såsom ofta nog för bolag exempelvis, kan det uppgå till ej
oväsentliga belopp, som klagande under tiden enligt gällande bestämmelser
nödgas erlägga i — måhända alldeles oriktigt — påförda skatter och
utskylder.

Redan från berörda synpunkt måste det således anses vara ett missförhållande,
att prövning av beskattningsmål i kammarrätten tager så lång
tid i anspråk.

Anledningen till långsamheten i handläggningen av mål hos kammarrätten
är självfallet att söka i den alltmer ökade mängden inströmmande
mål och ärenden, alltså den växande arbetsbördan, samt i den omständigheten,
att ämbetsverkets arbetskrafter icke ökats i samma mån som arbetsmängden
vuxit.

Sedan år 1908 finnas å kammarrättens ordinarie stat uppförda 8
kammarrättsråd. Sedan 1910 års lagstiftning angående inkomst- och förmögenhetsskatt
trätt i tillämpning, varigenom de hos kammarrätten inkomna
beskattningsmålen blivit mera invecklade och vidlyftiga samt därför
också mera tidskrävande än motsvarande mål förut varit, inträdde,
i likhet med vad även förut varit fallet, åter behov av extra ledamöter
för minskande av den ökade arbetsbalansen. Från och med höstsessionen
1912 har kammarrätten för detta ändamål sett sig nödsakad anlita 2
adjungerade ledamöter, till vilkas avlöning till en början Eders Kung!.

— 1917 —

3G5

Maj:t och sedermera riksdagen beviljat anslag. På grund av den alltjämt
växande arbetsbördan har kammarrätten från september 1915 anlitat ytterligare
2 adjungerade ledamöter, således tillhopa 4 sådana ledamöter. Under
höstsessionen 1915 och hela år 1916 hava följaktligen i ämbetsverket
tjänstgjort inalles 12 ledamöter.

1 underdånig framställning den 26 oktober 1916 har kammarrätten,
med åberopande av statistiska uppgifter angående arbetsbalansen under
åren 1901—1915, påvisat, att den beviljade förstärkningen med 4
adjungerade ledamöter icke varit tillräcklig ens för avarbetande av
det inkommande arbetsmaterialet och att fördenskull, därest ett nedbringande
av balansen och därmed ett förkortande av väntetiden
för klagande kommuner och enskilda skulle kunna åstadkommas,
än kraftigare åtgärder behöva vidtagas, därvid ingen annan utväg lärer
stå öppen än att ytterligare öka antalet föredragande ledamöter. Kammarrätten
utvecklar i nämnda framställning vidare att, därest någon avsevärd
nedgång i balansen skall vara att påräkna, 14 föredragande ledamöter
bliva under avsevärd tid framåt behövliga. Med bibehållande av kammarrättsrådens
antal vid 8 skulle detta innebära adjungerande av 6 extra ledamöter.
På anförda skäl anser kammarrätten detta icke böra ifrågakomma
utan hemställer, att å ordinarie stat måtte uppföras ytterligare 2 kammarrättsråd.
Sedan dessa 2 nya befattningar tillkommit, böra enligt kammarrättens
mening fortfarande anlitas 4 adjungerade ledamöter, så att de föredragande
ledamöternas antal kommer att uppgå till det erforderliga antalet
av 14.

Granskar man närmre de nådiga propositioner, som avlåtits till 1915
och 1916 års riksdagar angående förstärkning av kammarrättens arbetskrafter
(n:r 114 år 1915 och n:r 188 år 1916), kan man ej undgå att
finna den i ämnet presterade utredningen på ett otvetydigt sätt visa, att
i den rättssökande allmänhetens intresse verkligt trängande behov av förstärkning
av ämbetsverkets arbetskrafter föreligger och att annorledes en
minskning av den alltmer hopade arbetsbalansen icke är möjlig. Av den
förebragta utredningen har jag för min del blivit övertygad om, att 14
ledamöter, på sätt av kammarrätten utvecklats, äro för ändamålet behövliga.

Fråga är emellertid, om denna ökning av arbetskrafterna kan anses
vara endast mera tillfälligt erforderlig eller behovet därav är permanent.
Vid undersökning rörande de omständigheter, som må hava föranlett arbetsbalansens
ökning, finner man, att beträffande den nya beskattningslagstiftning,
som i sin mån medverkat härtill, vissa författningar äro av rent
provisorisk beskaffenhet, varav följer, att den av dessa författningars tilllämpning
föranledda ökning av arbetsmaterialet för kammarrätten är av

— 1917 —

366

tillfällig beskaffenhet och framdeles kommer att upphöra. Detta gäller
om besvärsmål rörande värnskatt och krigskonjunkturskatt.

frånsett dessa slag av mål lärer tvivel emellertid icke kunna råda, att
ökningen av arbetsmaterialet i övrigt måste antagas vara av permanent
natur, till största delen beroende på de genomgripande förändringar inom
beskattningslagstiftningen, som ägt rum under senare tid. Besvärsmål
rörande taxering till bevillning samt till inkomst- och förmögenhetsskatt
kräva numera, såsom ovan antytts, en helt annan handläggning än enligt
äldre lagstiftning i ämnet. Numera måste, då besvär i sådant avseende
anförts exempelvis av ett aktiebolag, bolagets bokföring företes och granskas,
vilket ofta bliver ett synnerligen tidsödande arbete. Vidare hava
tillkommit nya grupper av mål, som förr icke tillhörde kammarrättens
handläggning. Hit höra mål rörande taxering till skogsaccis och skogsvårdsavgift
och angående kyrkobokföringsort. Mål angående avgiftsplikt
enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring äro däremot utan vidare
betydelse uti nu ifrågavarande hänseende, enär föredragningen av berörda
mål överflyttats på kammarrättens advokatfiskal. 1 förbigående må anmärkas,
att i den av kammarrätten förebragta statistiken ingå icke i någon
nämnvärd mån mål angående krigskonjunkturskatt, enär endast något enstaka
sådant ännu hösten 1916 varit föremål för kammarrättens prövning.

Att ökningen av arbetsmaterialet emellertid i stort sett måste anses
vara av permanent natur, torde, som sagt, knappast vara tvivel underkastat.
Aid sådant förhållande synes den mest rationella lösningen vara
att öka de ordinarie ledamöternas antal. En allvarlig invändning häremot
kan dock möjligen göras, nämligen att inrättandet av ett riksrevisionsverk
kan tänkas medföra minskning i kammarrättsledamöternas arbete med
påföljd, att någon kammarrättsrådsbefattning skulle kunna indragas. De
inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning angående
åvägabringande av ökad enhetlighet och effektivitet i statens centrala
räkenskaps- och revisionsväsende (statskommissarien C. L. Tenow och revisionskommissarien
R. Vide) hava i själva verket ansett detta och för sin
del föreslagit indragning av en kammarrättsrådsbefattning i sammanhang
med inrättande av ett riksrevisionsverk. Kammarrätten har emellertid
bemött detta de sakkunnigas förslag och ansett någon sådan indragning
icke kunna ifrågakomma.

Härmed må förhålla sig huru som helst; berörda omständighet synes
mig likväl icke böra inverka vid prövning av den nu genom kammarrättens
framställning väckta frågan om förstärkning av ämbetsverkets arbetskrafter
med 2 nya kammarrättsråd. Aven om man nämligen antoge — ett
spörsmål varom jag icke kan uttala någon mening — att inrättandet av

— 1917—

!J67

det föreslagna riksrevisionsverket skulle medföra indragning av eu dylik
befattning, kvarstår enligt den av kammarrätten framlagda beräkningen,
enligt vilken 14 föredragande ledamöter äro erforderliga och mot vilken
någon befogad invändning icke synes kunna göras, i allt fall åtminstone
tillsvidare behov av detta antal ledamöter för nedbringande av arbetsbalansen.
Sedan denna avarbetats, är det ju möjligt, att — därest nämligen
icke alltjämt det inströmmande arbetsmaterialet ökas i stegrad progression
— antalet ledamöter kan minskas med 1 eller 2 ledamöter, ehuruväl
detta icke synes särskilt sannolikt och i varje fall icke är säkert. Att emellertid
ökningen av arbetsbördan är av så konstant natur, att det erforderliga
ledamotsantalet framdeles icke kan antagas nedgå under 11, är jag för
min del tämligen förvissad om. Skulle nu riksrevisionsverkets inrättande
böra medföra indragning av 1 ledamotsbefattning, skulle i allt fall kvarstå
10 ledamöter såsom absolut behövliga för framtiden, vare sig förslaget
om riksrevisionsverk bliver verklighet eller ej. Enligt min mening kan
därför bifall till kammarrättens förevarande förslag icke innebära ett föregripande
av frågan om inrättande av ett riksrevisionsverk.

Därmed är den enda sakligt vägande invändning, som, såvitt jag kan
finna, kan göras mot nyssnämnda förslag, bragt ur världen. Jag skall så
beröra den för mig viktigaste synpunkten vid sakens bedömande. Enligt
kammarrättens instruktion prövas t. ex. beskattningsmål av allenast 3
ledamöter. Enligt vad i ärendet är upplyst, har det upprepade gånger
hänt, att i prövningen av dylika mål icke deltagit någon ordinarie ledamot
utan allenast adjungerade ledamöter. Att sådant kunnat på grund
av de föreliggande förhållandena förekomma, finner jag vara ett verkligt
missförhållande, som icke kan lämnas obemärkt. Det må framhållas, att
kammarrätten numera i vissa mål, nämligen fattigvårds-, kyrkobokföringsoch
mantalsskrivningsmål, är högsta instans. Att i överdomstols prövning
av besvärsmål endast adjungerade ledamöter deltaga, bör i rättssäkerhetens
intresse aldrig få förekomma.

Systemet med extra ordinarie ledamöter i överdomstol är över huvud,
när det anlitas över eu viss gräns, enligt min mening förkastligt. Hos
nämnda ledamöter lärer man i regel icke kunna förvänta att finna samma
erfarenhet och mognad i omdömet och heller icke alltid samma självständighet
som ordinarie ledamöter böra besitta. Då frågan om lönereglering
av rikets hovrätter sist var uppe till behandling, framhöllos dessa synpunkter
med stor skärpa, och den hos dessa, domstolar i stor utsträckning
begagnade utvägen att anlita adjungerade ledamöter (som emellertid för
hovrätternas vidkommande är i viss mån absolut oundviklig) ansågs såsom
ett missförhållande, vilket i den mån det vore möjligt borde undanröjas.

— 1917 —

368

Då ur sistberörda synpunkt förordnandet av ytterligare adjungerade
ledamöter för att tillgodose det ofrånkomliga behovet av förstärkta arbetskrafter
i kammarrätten måste anses förkastligt och om möjligt bör undvikas,
har jag ansett det vara min plikt att, då saken nu genom klagomål
i visst avseende dragits under min prövning, i rättssäkerhetens intresse
betona vikten därav, att den nödiga förstärkningen av arbetskrafterna måtte
ske genom ökning av antalet ordinarie ledamöter och icke genom förordnande
av ytterligare extra ordinarie sådana.

Med stöd av 17 § i den för mig gällande instruktion har jag funnit
mig böra göra detta uttalande i frågan för det avseende, Eders Kungl.
Maj:t, på vars prövning saken nu närmast lärer vara beroende, må finna
detsamma förtjäna.»

15. Framställning angående stadgande av viss kompetens
för ordförande i stadsstyrelse.

I detta ämne har jag den 2 januari 1917 till Konungen avlåtit följande
framställning:

»Med anledning av vad vid inspektion hos stadsstyrelser i städer utan
egen jurisdiktion av mig inhämtats fann jag under år 1916 anledning att
till behandling upptaga frågorna, huruvida ej föreskrift borde meddelas,
att till ordförande i dylik stadsstyrelse ej må förordnas annan än lagfaren
person, och huruvida ej ifrågavarande städer borde åläggas skyldighet att
avlöna stadsstyrelsens ordförande med skäligt belopp, som av vederbörande
myndighet skulle fastställas. Genom skrivelser den 25 augusti 1916 anmodade
jag stadsstyrelserna i samtliga städer utan egen jurisdiktion att inkomma
med yttrande, huruvida enligt resp. stadsstyrelses mening erfarenheten
givit vid handen, att till ordförande i sådan styrelse lagenligt ej
borde få utses annan än juridiskt bildad person, ävensom huruvida stadgande
kunde anses vara av behovet påkallat rörande skyldighet för ifrågavarande
städer att avlöna stadsstyrelsens ordförande på sätt ovan sägs.

Av de inkomna svaren gingo de flesta i den riktning, att ordföranden
i sådan styrelse, åtminstone i de större städerna, borde vara lagfaren;
vore icke ordföranden detta, borde, enligt några stadsstyrelsers mening,
stadsstyrelsens sekreterare vara rättsbildad. Andra stadsstyrelser höllo
emellertid före, att en i kommunal verksamhet erfaren person kunde fylla
platsen lika väl som en jurist och att därför en lagföreskrift i den av
mig antydda riktningen icke vore önskvärd.

— 1917 -

369

För närvarande är i de av Eders Kungl. Maj:t utfärdade reglementena
för de särskilda stadsstyrelserna icke stadgad någon som helst kompetens
för ordföranden, utan brukar reglementet i denna del endast innehålla,
att stadsstyrelsens ordförande för 4 år i sänder förordnas av Eders Kungl.
Maj:ts vederbörande befallningshavande. Beträffande stadsstyrelsers åligganden
har i regel stadgats, att det i alla de fall, där icke i lag eller
författning finnes annorlunda stadgat, tillkommer dem att handhava alla
de bestyr och åligganden, som ankomma på magistrat i stad med egen
jurisdiktion, dock med undantag beträffande vissa åligganden enligt brandstadgan
för rikets städer. Att sekreterare skall finnas anställd hos stadsstyrelse,
är icke föreskrivet, ehuru sådan befattningshavare i regel finnes.

För närvarande innehavas ordförandebefattningarna i stadsstyrelserna
av rättsbildade personer i de flesta ifrågavarande städerna. Det är nämligen
förhållandet i alla utom i Nässjö, Huskvarna och Tidaholin.

Då man besinnar, att fullgörandet av magistratsåligganden i regel
kräver åtminstone någon juridisk insikt och att dessa åligganden ofta nog
kunna vara av besvärlig och invecklad beskaffenhet — såsom exempel
har framhållits fall av tillämpning av § 47 i förordningen den 21 mars
1862 om kommunalstyrelse i stad, i vilket lagrum stadgas skyldighet för
magistrat, d. v. s. i förevarande fal) stadsstyrelse, att pröva, huruvida
av stadsfullmäktige fattat beslut är lagstridigt eller ej, samt att i det förra
fallet vägra handräckning till verkställighet av beslutet — synes det mig
med fog kunna ifrågasättas, att det åtminstone för de större städernas vidkommande
borde stadgas, att till ordförande i stadsstyrelse blott må förordnas
lagfaren person. Att meddela lagföreskift därom, att sekreterare skall
finnas anställd hos stadsstyrelse, synes mig däremot knappast behövligt.
På sina håll, såsom i Huskvarna, skulle det måhända möta svårigheter att
besätta en sådan befattning mot skäligt arvode, då ingen jurist finnes
bosatt på platsen.

Beträffande den avlöning, som för närvarande utgår till ordförandena
i stadsstyrelserna, uppgår denna avlöning enligt mig meddelade uppgifter
till följande belopp:

i Djursholm...........	.......... 1,000 kronor
» Nässjö ..................	......... 1,500
» Huskvarna...........	- »
» Borgholm ............	......... 1,500
» Hässleholm .........	......... 1,000 »
»Eslöv.....................	......... 1,500 »
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

370

i Trollhättan .................. 2,000 kronor

»Tidaholm ..................... — >

» Arvika .......................... 1,200 »

»Haparanda..................... 600 »

Katrineholm och Sollefteå äro icke här medtagna, då dessa samhällen
inträtt i dem förlänade stadsrättigheter först med 1917 års ingång.

De inkomna svaren gå i denna del enhälligt i den riktning, att det
lagligen bör åligga städerna att avlöna stadsstyrelsens ordförande med
skäligt belopp och att antingen Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som förordnar ordföranden, eller Eders Kungl. Maj:t bör fastställa avlöningens
storlek.

För egen del anser jag ock riktigt, att stadsstyrelses ordförande bör
äga rätt till skälig avlöning och att bestämmandet av dennas belopp icke bör
tillkomma en tillfällig majoritet inom stadsfullmäktige, där i våra dagar
även en dylik sak kan göras till partifråga och bedömas från sakligt
sett ovidkommande synpunkter. På den grund anser jag riktigast, att
föreskrift meddelas därom, att ordförande tillkommande avlöning skall, efter
förslag av stadsfullmäktige och efter Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
hörande, fastställas av Eders Kungl. Maj:t. Såvitt man ej, såsom
på sina håll hittills ansetts, vill betrakta dessa uppdrag närmast såsom
mer eller mindre oavlönade förtroendeuppdrag — en uppfattning som
i längden kanske icke går att tillämpa —, torde avlöningen till styrelsens
ordförande böra utgå med högre belopp, än nu är fallet. Flera stadsstyrelser
framhålla, såsom det synes mig med fullt fog, att det nuvarande
arvodet är oskäligt litet.

Med stöd av 17 § i den för mig gällande instruktion har jag ansett
mig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på ovanberörda förhållanden
för den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

— 1911 —

371

IV. Redogörelse för utgången av vissa hos Konungen
eller riksdagen gjorda framställningar, som
under år 1916 avgjorts.

Beträffande några före år 1916 hos Konungen gjorda framställningar
i ämnen, däri under innevarande år förnyade framställningar gjorts av mig,
har redogörelse för ärendenas utgång lämnats här ovan under avdelning
111 i berättelsen. Detta är förhållandet i fråga om tidigare framställningar
i nedannämnda ämnen, nämligen rörande:

1) förening av tingslag i Södertörns domsaga (III: 1);

2) förening av tingslagen i Västra Hälsinglands domsaga (III: 3); och

3) skyldighet för allmänna åklagarna att meddela vederbörande domhavande
direkt underrättelse om företagen häktning (III: 8).

Därutöver har Kungl. Maj:t under år 1916 meddelat beslut med anledning
av framställningar från justitieombudsmannen i nedan angivna
ämnen.

Här lämnas ock redogörelse för vissa av justitieombudsmannen hos
riksdagen gjorda framställningar, som under år 1916 resulterat i ny lagstiftning.

Slutligen meddelas här redogörelse för vissa tidigare av justitieombudsmannen
till Konungen avlåtna framställningar, vilka överlämnats till
utredning av kungl. kommitté eller tillkallade sakkunniga för uppgörande
av förslag i resp. ämne och vilka därefter genom beslut under år 1916
av Kungl. Maj:t förklarats ej föranleda vidare åtgärd. När av vederbörande
kommitté eller sakkunniga avgivet betänkande med förslag till lag
i visst ämne framdeles resulterar i utfärdandet av ny lag, torde därför
böra. redogöras i kommande ämbetsberättelse.

1. Ifrågasatt förening av tingslagen i Norrvikens domsaga.

i underdånig skrivelse den 12 september 1914 (1915 års ämbetsberättelse,
sid. 75 o. f.) hemställde justitieombudsmannen Berger, att
Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida Norrvikens dom —

1917 —

372

sagas båda tingslag, av vilka det ena utgjordes av Vätte härad med tingsställe
i Strömstad och det andra av Kville, Tanums och Bullarens härad
med tingsställe vid Hede, kunde förenas till ett tingslag med tingsställe i
Strömstad.

Efter det i ärendet infordrade yttranden av vederbörande avgivits, har
KungK Mnj:t genom beslut den 3 mars 1916 lämnat justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning utan bifall.

Därvid har Kungl. Maj:t emellertid tillika anbefallt Dess befallningshavande
i Göteborgs och Bohus län att, därest det efter verkställd utredning
skulle befinnas, att frågan om tingshus för Kville, Tanums och Bullarens
härads tingslag icke skulle kunna erhålla en tillfredsställande lösning
utan att nytt tingshus uppföres, ofördröjligen göra anmälan därom
hos Kungl. Maj:t, på det att Kungl. Maj:t må bliva satt i tillfälle att, innan
dylikt nybyggnadsarbete ifrågasattes, taga frågan om förening av domsagans
båda tingslag under förnyad omprövning.

2. Ifrågasatt förening av tingslagen i Västmanlands södra

domsaga.

1 1915 års ämbetsberättelse (sid. 77 o. f.) återgives en den 26
september 1914 av justitieombudsmannen Berger till Konungen avlåten
skrivelse, innefattande hemställan, att Kung]. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida de båda tingslagen i Västmanlands södra domsaga,
Snevringe härad med tingsställe i Kolbäck samt Tuhundra, Siende och
Ytter-Tjurbo härad med tingsställe i Västerås, kunde förenas till ett tingslag
med tingsställe i Västerås.

Efter inhämtande av yttranden från vederbörande har Kungl. Mnj:t
genom beslut den 25 februari 1916 lämnat justitieombudsmannens ifrågavarande
framställning utan bifall.

Emellertid har Kungl. Maj:t i anledning av densamma tillika anbefallt
Dess befallningshavande i Västmanlands län att, därest — genom yppande
av tillfälle till fördelaktigt avyttrande av tingshuset i Kolbäck eller eljest
— ändrade förhållanden av betydelse för bedömandet av det ekonomiskt
fördelaktiga för Snevringe tingslagsbor av en tingssammanslagning i den
av justitieombudsmannen föreslagna riktning komme att inträda, ofördröjligen
därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t.

— 1917 —

373

3. Förening av tingslag i Norra Roslags domsaga.

Deri 31 december 1915 avlät jag, såsom 1916 års ämbetsberättelse
utvisar (sid. 237 o. f.), underdånig skrivelse till Konungen med hemställan,
att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida de tre
tingslag, av vilka Norra Roslags domsaga bestode, eller Väddö och Häverö
skeppslag med tingsställe i Ortalalund, Närdinghundra härad med tingsställe
vid Knutby järnvägsstation samt Frösåkers härad med tingsställe i
Östhammar, kunde förenas till två tingslag sålunda, att Väddö och Häverö
skeppslag samt Närdinghundra härad ävensom Edebo socken av Frösåkers
härad bildade ett tingslag med tingsställe i Häverösund samt Frösåkers
härad med undantag av Edebo socken utgjorde ett tingslag med tingsställe
i östhammar.

Därjämte innefattade min ifrågavarande framställning förslag till viss
reglering av länsmansdistrikten inom domsagan, så att dessa, som nu äro
till antalet fyra, skulle i sammanhang med ändrad tingslagsindelning minskas
till tre.

Kanyl. Mnj:t har den 28 juli 1916 meddelat beslut i ärendet och därvid
bifallit min framställning i avseende å tingslagsindelningen inom domsagan
samt vidare förordnat, att de nya tingslagen skola benämnas, det ena.
Väddö och Närdinghundra tingslag samt det andra Frösåkers tingslag och
att den sålunda beslutade tingslagsindelningen skall gälla från och med
den 1 januari 1918.

Kungl. Maj:t har tillika dels förordnat, att den i 3 § av förordningen
den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser
om häradsting föreskrivna tingsordning skall tillämpas i domsagan, till följd
varav i vartdera tingslaget årligen skall hållas fem allmänna tingssammanträden,
dels meddelat bestämmelser angående antalet nämndemän i vartdera
tingslaget, dels ock, beträffande Väddö och Närdinghundra tingslags
ägodelningsrätt, bestämt, att av de valda ägodelningsrättsledamöter, som
den 1 januari 1918 må kvarstå i tjänst, skola i rätten tjänstgöra de tre,
som rättens ordförande för varje gång därtill kallar, intill dess genom avgång
från befattningen samma ledamöters antal nedgått till tre.

Slutligen har Kungl. Maj:t förordnat, att min framställning, i vad densamma
avser reglering av länsmansdistrikten i domsagan, skulle för vidare
handläggning överlämnas till civildepartementet.

I sistberörda del är ärendet ännu på Kungl. Maj:ts prövning beroende
(se bilaga V vid denna berättelse n:r 38).

— 1917 —

374

4. Ändrade bestämmelser vid utfärdande av exportförbud.

I detta ämne avlät jag den 31 december 1915 (1916 års ämbetsberättelse,
sid. 246—252) framställning till Konungen. Under åberopande
av hos mig anförda klagomål framhöll jag därvid, att gällande straffbestämmelser
rörande olovlig varuutförsel i visst hänseende vore obilliga
och för stränga. Jämte det jag uttryckligen betonade, att jobberi med
utförsel av vare sig livsmedel eller andra förnödenheter givetvis borde
med all kraft av statsmakterna stävjas och förhindras, syntes det mig dock icke
förenligt med billighet och rättvisa, att en exportör, som faktiskt var i
god tro, skulle drabbas av bötesansvar och påföljden av varans förverkande.
Den omständigheten, att ifrågavarande efter världskrigets utbrott
i stor mängd utfärdade exportförbud i regel trätt i kraft redan dagen
efter det kungörelsen om förbudet i svensk författningssamling utkommit
av trycket, kunde lätt förorsaka, att i en avlägsen landsort bosatta affärsmän,
utan vetskap om ett dagen förut utfärdat exportförbud och således
i god tro, för utförsel ur riket avsände sålunda exportförbj liden vara. Såsom
exempel härpå anfördes av mig det fall, som i klagomålen avsågs. 1 berörda
fall hade en å landsbygden i Värmland bosatt person dagen efter det exportförbud
beträffande pitprops utfärdats avsänt ett parti sådan vara till
Norge, såvitt i ärendet var utrönt, utan minsta vetskap om det meddelade
förbudet. Vidare vore det, såsom erfarenheten visade, ofta synnerligen
tveksamt, huru bestämmelserna i ett exportförbud och tulltaxan rätteligen
skulle tolkas, d. v. s. tvekan rådde, huruvida den eller den varan skulle
anses inbegripen uti det i förbudet angivna varuslag. Jämväl i detta
hänseende kunde en exportör vara i god tro. Bestämmelser syntes mig
därför böra meddelas, varigenom den lojalt bedrivna handelns och industriens
intressen bättre kunde tillgodoses, därvid dock bestämmelser av
beskaffenhet att kunna missbrukas av exportörer, som icke vore i god tro,
borde undvikas. Utgående från nu angivna synpunkter framlade jag förslag
till vissa ändrade bestämmelser i ämnet.

Min ifrågavarande framställning remitterades av Kungl. Maj:t till generaltullstyrelsen,
som i sin ordning hörde de lokala tullmyndigheterna i
Stockholm, Göteborg och Malmö. Tulldirektören i sistnämnda stad förklarade
sig till alla delar instämma uti de av mig framhållna synpunkterna
och fann de föreslagna ändringarna vara lämpliga samt med billighet och
rättvisa överensstämmande. Tulldirektören i Göteborg förklarade sig, med

— 1917 —

375

full anslutning till min motivering, med tillfredsställelse instämma i mitt
förslag till ändring i de allmänna bestämmelserna rörande exportförbud.
Packhusinspektionen i samma stad tillstyrkte jämväl mitt förslag såsom
med billighet och rättvisa överensstämmande. Tullbevakningsinspektionen
i Stockholm tillstyrkte utfiirdandet av ändrade bestämmelser i ämnet men
föreslog, att Konungens vederbörande befallningshavande —: och icke, såsom
ock blivit ifrågasatt, generaltullstyrelsen — borde tillkomma att efter nödig
utredning rörande exportörens goda tro förordna, huruvida åtal i
varje särskilt fall skulle anställas eller ej. Tullbevakningsinspektionen
var emellertid ense med mig därom, att exportör, som befunnes hava
handlat i god tro, icke borde åtalas och drabbas av varans konfiskation.
Jämväl packhusinspektionen i Stockholm ansåg det oriktigt, att en varuägare
enbart på grund av okunnighet om utfärdandet av ett exportförbud
eller ovetenhet om, vilka varor som rätteligen skulle kunna anses falla
under förbudet, skulle kunna tillskyndas avsevärd förlust genom beslagtagande
av varan, och tillstyrkte förty ändring av gällande bestämmelser
uti den av mig angivna riktning. Därvid tillstyrktes tillika förslaget,
att föreskrift borde meddelas därom, att avsändare av beslagtagen vara
städse skulle underrättas om verkställt beslag, varigenom skulle förhindras
att, på sätt stundom inträffat, beslagtagen vara försålts, utan att ägaren
därvid kunnat bevaka sina intressen.

Gceneraltullstyrelsens i ärendet avgivna utlåtande innehöll allenast, att
inom finansdepartementet tillkallade särskilda sakkunniga dåmera redan
utarbetat förslag till ny författning i ämnet samt att i detta förslag intagits
de bestämmelser, vartill min ifrågavarande framställning givit anledning.

Statens handelskommission avgav sedermera utlåtande över nyssberörda
förslag och uttalade därvid, att i de fall, då överträdelse av exportförbud
ägde rum oavsiktligt, beroende antingen på obekantskap med utfärdade
exportförbud eller på rådande tolkningar av gällande tulltaxas bestämmelser,
konfiskationspåföljden borde jämlikt prövning av den dömande
myndigheten i varje särskilt fall kunna bortfalla. Beträffande frågan, i
vilken myndighets hand avgörandet, huruvida efter gjord angivelse åtal
borde anställas eller ej, lämpligast borde läggas, uttalade sig handelskommissionen
för generaltullstyrelsen såsom därför mera lämpad än Konungens
befallningshavande.

Det må här tilläggas, att ungefär samtidigt med framläggandet av
mitt förslag i ämnet statens industrikommissions arbetsutskott gjorde en
framställning i samma riktning. Utskottet föreslog också, att oavsiktliga

O O O 7 O

överträdelser av exportförbud skäligen icke borde bestraffas med varans

— 1917 —

376

förlust, varjämte utskottet tillika ifrågasatte, huruvida ej ifrågavarande
mål borde upptagas och avgöras av administrativ myndighet, i så fall
helst generaltullstyrelsen.

Kun (fl. May. t har sedermera genom kungl. förordningen den 3 mars
1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. (svensk förf.-saml. n:r 49)
meddelat bestämmelser i " ämnet. I dessa hava de av mig framförda
synpunkterna vunnit beaktande. I 8 § stadgas, att åtal och beslag —
som skall verkställas av vederbörande allmänna åklagare — ej må äga
rum, utan att Konungens befällningshavande i det län, där åtalet skall
utföras, därtill giver lov. Vid sådan prövning skall hänsyn tagas jämväl
därtill, om synnerlig svårighet förelegat för gärningsmannen att vid den
tidpunkt, då ” den olovliga varu utförseln eller försöket därtill ägde rum,
förskaffa sig kännedom om det utförselförbud, som överträtts, eller att
avgöra, om förbudet avsett gods av sådan beskaffenhet som det ifrågavarande.

Genom dessa bestämmelser torde det vara på tillfredsställande sätt
sörjt för, att rent oavsiktliga överträdelser icke, på sätt enligt förut gällande
bestämmelser lätt kunde ske, skola föranleda åtal och beslag.

Vidare är i 8 §, i enlighet med vad av mig föreslagits, stadgat, att
det åligger vederbörande myndighet att, där ägarens vistelseort är för myndigheten
känd, ofördröjligen underrätta honom om kvarhållande av gods
och forslingsredskap och om anledningen därtill.

Beträffande ifrågavarande paragrafs bestämmelser därom, vilken åklagare
som skall utföra åtal för dylika överträdelser, har ändring sedermera skett
genom kungl. kungörelsen den 12 maj 1916 ang. åklagare i vissa fall i
mål rörande brott mot ovannämnda förordning den 3 mars 1916 (svensk
förf.-saml. 1916 n:r 184).

5. Bestämmelser angående offentliga föreställningar

i hypnotism.

Genom en den 31 oktober 1914 till Konungen avlåten skrivelse, som
är återgiven i 1915 års ämbetsberättelse (sid. 78 o. f.), fäste justitieombudsmannen
Berger Kungl. Maj:ts uppmärksamhet därpå, att gällande lagbestämmelser
icke, på sätt öuskligt vore, lämnade myndigheterna medel att
förhindra anordnandet av offentliga föreställningar med hypnotiska
eller liknande experiment. Enligt medicinalstyrelsens i ämnet uttalade
mening innebure dock dylika föreställningar vådor för folkhälsan och

— 1917 —

377

kunde även i övrigt verka skadligt. Enär § 13 i ordningsstadgan för rikets
städer icke rnedgåve myndigheterna sådan rätt, och enär ej heller gällande
stadgmden i fråga om hälsovården syntes vara tillräckliga för ändamålet,
ansåg justitieombudsmannen en ny författning i ämnet vara av behovet
påkallad.

I anledning av berörda framställning har KungI. Mnj:t, efter vederbörandes
hörande, den 26 maj 1916 utfärdat förordning angående offentliga
föreställningar i hypnotism ra. m. (svensk förf.-saml. 1916 n:r 199).

Genom de sålunda utfärdade nya bestämmelserna har syftet med
justitieombudsmannens ovanberörda framställning till alla delar vunnits.
Offentlig föreställning, vid vilken skall förekomma hypnotiska eller andra
därmed likartade experiment, må ej givas, med mindre tillstånd därtill
sökts och erhållits hos vederbörande poliskammare, magistrat, stadsstyrelse
eller Konungens befallningshavande. Tillstånd må ej meddelas, med mindre
sökanden företett intyg av medicinalstyrelsen därom, att styrelsen anser
föreställningen kunna utan våda honom tillåtas.

6. Minskning av antalet ledamöter i häradsnämnderna

i vissa domsagor.

Uti en till Konungen den 3 maj 1901 avlåten skrivelse anförde riksdagen
i anledning av enskilda motionärers förslag, att riksdagen i princip
gillade, att antalet nämndemän i alla tingslag begränsades till 12. Av
praktiska skäl fann emellertid riksdagen det ej vara lämpligt att överallt
genomföra denna begränsning, utan ansåg riksdagen, att det fortfarande
såsom förut borde bero på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida och i vilken
mån nedsättning av nämndemännens antal i de genom sammanslagning
uppkomna tingslag borde äga rum. I sammanhang härmed anhöll riksdagen,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i vilken mån nämndemännens
antal i tingslag, där det överstege 12, lämpligen kunde nedbringas, samt
utfärda de bestämmelser därom, till vilka utredningen kunde föranleda.

Såsom framgår av 1913 års ämbetsberättelse (sid. 202 o. f.) avlät justitieombudsmannen
Hasselrot den 22 juli 1912 till Konungen en framställning,
däri justitieombudsmannen, i anslutning till riksdagens skrivelse
i ämnet, hemställde, att Kungl. Maj:t måtte, i överensstämmelse med vissa
i skrivelsen angivna önskemål, förordna om begränsning av antalet nämndemän
i vissa uppräknade tingslag, där sådan begränsning, med stöd av viss
48 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1911 års riksdag.

378

utav vederbörande hovrätt eller justitieombudsmannen verkställd utredning,
blivit ifrågasatt.

I anledning av riksdagens skrivelse och i enlighet med justitieombudsmannens
berörda framställning meddelade Kung!. Maj:t därefter, på sätt
av ämbetsberättelsen till 1914 års förra riksdag (sid. 183) framgår, genom
beslut den 13 juli 1913 föreskrifter i ämnet beträffande vissa domsagor.

Beträffande åter vissa andra domsagor, inom vilka tingslag bildats genom
förening av två eller flera sådana, har sedermera utredning pågått angående
lämpligheten av minskning utav det nuvarande antalet nämndemän.
Genom beslut den 14 juli och den 13 oktober 1916 har Kunyl. Maj:t,
med föranledande av berörda utredning, förordnat, att antalet nämndemän
skall i följande tingslag nedbringas sålunda: i Hedemora tingslag inom
domsagan med samma namn till 24, i Nora tingslag av domsagan med samma
namn till 12, i Lits och Rödöns tingslag av Jämtlands norra domsaga
till 12, i Tiunda tingslag inom Uppsala läns mellersta domsaga till 36, i
Aska, Dals och Bobergs härads tingslag till 24 samt i Vartofta och Frökinds
härads tingslag till 22.

7. Preskription av ersättningsanspråk enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete.

1 1912 års ämbetsberättelse (sid. 267 o. f.) återgives en av justitieombudsmannen
Hasselrot den 22 april 1911 till Konungen avlåten framställning
rörande ändring av 13 § i lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete. Jämlikt nämnda
lagrums lydelse kunde nämligen preskription av arbetares ersättningsanspråk
hos arbetsgivare enligt ifrågavarande lag avbrytas allenast genom
delgivande av stämning eller påkallande av skiljeavtals tillämpning, däremot
icke genom fordringens bevakning i arbetsgivarens konkurs. Då
denna brist i lagen kunde leda till synnerligen oegentliga resultat, ansåg
justitieombudsmannen ändring i lagen böra vidtagas.

Berörda framställning överlämnades på sin tid till ålderdomsförsäkringskommittén
för att tagas i övervägande vid kommitténs arbeten för
revision av ovannämnda lag. Sedan kommittén inkommit med betänkande
och lagförslag i ämnet, avlät Kungl. Maj:t till 1916 års riksdag proposi —

1917 —

379

tion med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete, och antog
riksdagen i anledning därav för sin del lag i ämnet.

Därefter har Kung!. Mnj:t, med upphävande av 1901 års lag i ämnet,
den 17 juni 1916 utfärdat lag om försäkring för olycksfall i arbete (svensk
förf.-saml. 1916 n:r 235).

Enligt den nya lagen är arbetares rätt till ersättning för skada till
följd av ° olycksfall i arbete grundad på obligatorisk försäkring. Enligt
13 § i lagen skall vederbörande försäkringsinrättning efter erhållen underrättelse
om olycksfallet, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord,
bestämma den ersättning, som enligt lagen skall utgivas. Den bristfällighet,
som i anmärkta hänseendet vidlådde 1901 års lag, är genom de nya
bestämmelserna således borteliminerad.

8. Ändring av kungörelsen den 29 november 1907 om tomträttsböckers
inrättande och förande.

.7 På sätt 1913 års ämbetsberättelse (sid. 185 o. f.) utvisar, avlät justitieombudsmannen
Hasselrot den 16 april 1912 till Konungen framställning
rörande behovet av vissa författningsändringar i fråga om tomträttsoch°vattenfallsrättsinstituten.
I vad berörda framställning avsåg ändringar
i förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen, föranledde
densamma utfärdandet av nådig kungörelse i ämnet den 17 december 1915
(1916 års ämbetsberättelse sid. 262; svensk förf.-saml. 1916 n:r 609).

Uti ifrågavarande framställning erinrade justitieombudsmannen tillika,
hurusom i sammanhang med införandet i svensk lagstiftning av vattenfallsrättsinstitutet
vissa ändringar genom lagar den 22 juni 1911 vidtagits
i författningarna angående tomträtt.

Genom lagarna den 22 juni 1911 om tillägg till lagarna den 14 juni
1907 dels om inskrivning av tomträtt samt av fång till sådan rätt dels
ock om inteckning i tomträtt föreskrevs nämligen uti de nytillagda 17
resp. 23 §§, att vad i 1907 års nämnda lagar var stadgat angående tomträtt
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om vattenfallsrätt. Därav
följde, att vid vederbörande underrätt skall föras bok över inskrivningar
av och inteckningar i vattenfallsrätt in. m., på sätt i fråga om tomträtter
redan förut var stadgat (resp. 16 och 22 §§).

Med anledning härav ansåg justitieombudsmannen jämkning vara på-»
kallad i kungörelsen den 29 november 1907 om tomträttsböckers inrättande
och förande.

1917 —

380

Kungl. har genom kungörelse den 19 maj 1916 om ändrad ly delse

av 1 § i nådiga kungörelsen den 29 november 1907 om tomträttsböckers
inrättande och förande samt om tillägg till samma kungörelse,
(svensk förf.-saml. 1916 n:r 141) utfärdat bestämmelser om inrättande och
förande av särskilda vattenfallsrättsböcker. Därmed har syftet med justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning vunnits.

9. Ändringar i 16 och 20 §§ av förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883.

Under åren 1912 och 1913 avlät justitieombudsmannen Hasselrot till
Konungen två särskilda framställningar, avseende ändringar i 16 och 20 §§
i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883.

I skrivelse den 11 januari 1912, vilken finnes återgiven i 1913 års
ämbetsberättelse (sid. 165 o. f.) påkallade sålunda justitieombudsmannen
rättelse av visst missförhållande, vartill avfattningen av fjärde stycket av
16 § i nämnda förordning gav anledning. Enligt bestämmelserna i nämnda
stycke skulle nämligen i visst fall expedition, som part endast på grund
av egen begäran var skyldig att lösa, ej behöva hållas honom till hända
förr än 14 dagar efter rekvisitionens framställande. Detta förhållande
innebure i vissa fall en oegentlighet och något giltigt skäl för stadgande
av så lång expeditionstid förelåge ej, då vanlig sådan vore blott 6 dagar.

Vidare avlät justitieombudsmannen den 14 augusti 1913 (1914 års
förra ämbetsberättelse sid. 131 o. f.) framställning rörande ändring av 16
och 20 §§ i samma förordning. Justitieombudsmannen hade dessförinnan
till samtliga häradshövdingar och rådhusrätter i riket avlåtit cirkulärskrivelse
med förfrågan, huruvida och i sådant fall i vilken mån jämkning
av de i förordningen innefattade bestämmelser om tid för expeditions
tillhandahållande kunde anses erforderlig eller önskvärd. Efter redogörelse
för innehållet i de inkomna svarsskrivelsema framhöll justitieombudsmannen,
hurusom han genom den sålunda åstadkomna utredningen vunnit
bekräftelse därpå, att de ifrågavarande bestämmelserna icke vore i allo
lämpade för nutida förhållanden. Justitieombudsmannen hemställde förty
om revision av samma bestämmelser, i vad de avsåge häradsrätterna och
rådhusrätterna.

Av utredningen framgick, att från domstolarnas sida i huvudsak följande
önskemål framställts, nämligen,

att i fråga om lagtima ting eller särskilt sammanträde, varå sådant
ting avslutas, stadgandet i första stycket mom. a) av 16 § angående ex —

1917 —

381

peditionstid borde ändras därhän, att dels viss tid efter tingsavslutningen
bestämdes för expeditions tillhandahållande i sak, som icke blivit handlagd
å avslutningsdagen, dels oek, beträffande sak som då handlagts, längre
expeditionstid än föreskrivna 14 dagar för vissa fall medgåves;

att det allmänt sammanträde under lagtima ting avseende stadgandet
i mom. b) i samma stycke angående tid för tillhandahållandet av expedition
i annan sak än slutligen avgjort mål borde undergå jämkning, varigenom
part berättigades att i mål eller ärende, som uppskötes till nästa
allmänna sammanträde under tinget, undfå expeditionen någon tid före
sammanträdets början, även i de tingslag, där 10 allmänna sammanträden
årligen hållas;

att den i mom. c) i första stycket i avseende å urtima ting eller annan
extra förrättning föreskrivna expeditionstid borde utsträckas från 6
till 14 dagar;

fall, då anmälan om fullföljande av talan gjorts m. in., borde utsträckas;

att den i tredje stycket av samma § bland annat för rådhusrätterna föreskrivna
expeditionstid av 6 dagar efter muntligen avkunnat beslut också
borde utsträckas;

att beträffande bestämmelserna i femte stycket av ifrågavarande § rörande
expeditioner, som begäras av annan än part, föreskrifterna om tillhandahållande
av sådana expeditioner »genast eller så snart som möjligt»
tarvade någon jämkning, varigenom för normala fall viss maximitid bleve
bestämd;

att rörande 16 § i allmänhet en bestämmelse syntes erforderlig, som
berättigade underrätt till avvikelse från de eljest stadgade tidsbestämmelserna,
där sådant i undantagsfall, på grund av särskilda skäl, prövades oundgängligt,
i vilket fall underrättelse borde meddelas part om den tid, inom
vilken expedition skulle vara att tillgå;

samt att den i första stycket av 20 § för rådhusrätt föreskrivna, till
4 dagar begränsade expeditionstiden för utslag angående häktad ävensom
utslag, varigenom icke häktad person ådömts frihetsstraff, borde utsträckas
till 6 dagar.

Kungl. Maj:t har genom kungörelse den 2 juni 1916 om ändring i
vissa delar av förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
utfärdat bestämmelser i förevarande ämne, varigenom i allt väsentligt
de uti justitieombudsmannens ifrågavarande framställning uttalade
önskemålen vunnit beaktande (svensk förf.-saml. 1916 n:r 201).

— 1917

382

10. Upphävande av adelsmäns rätt till särskilt forum

i vissa mål.

I en till 1911 års riksdag gjord framställning, vilken linnes
intagen i samma års ämbetsberättelse (sid. 284 o. f.) hemställde justitieombudsmannen
Hasselrot — efter redogörelse för de förslag, vilka tid
efter annan av lagkommittén och inom riksdagen framställts rörande upphävande
av den jämlikt 8 kap. 2 § rättegångsbalken och § 6 i ridderskapets
och adelns privilegier den 26 oktober 1723 adeln tillkommande
rättighet till s. k. forum privilegiatum, — att riksdagen måtte i skrivelse
till Konungen anhålla, att Kungl. Maj:t, efter utredning av sådana förhållanden,
som kunde anses äga samband med en eventuell fråga om upphörande
av den för adeln ännu bestående rättigheten att i vissa mål och
ärenden hava hovrätt till första domstol, täcktes låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till erforderliga lagbestämmelser i syfte att adelns
omförmälda rättighet måtte upphävas.

Justitieombudsmannens ifrågavarande framställning bifölls av riksdagen,
som i skrivelse till Konungen den 16 februari 1911 gjorde framställning
i enlighet med justitieombudsmannens hemställan.

I anledning därav lät Kungl. Maj:t, efter inhämtande av utlåtande från
rikets hovrätter samt förmyndarkammaren i Stockholm, utarbeta förslag till
lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän. Sedan
Kunsrl. Maj:t inhämtat dels lagrådets utlåtande dels ock, jämlikt 114 §
regeringsformen, yttrande av ridderskapet och adeln, som för sin del godkände
förslaget, framlade Kungl. Maj:t proposition i ämnet till 1916 års
riksdag, och blev densamma av riksdagen bifallen.

Kungl. Maj:t har därefter den 24 mars 1916 (svensk förf.-saml. 1916
n:r 91) utfärdat lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående
frälsemän, vilken lag trätt i kraft den 1 januari 1917. Genom denna lag
har i enlighet med justitieombudsmannens ifrågavarande framställning
forum privilegiatum för frälsemän helt och hållet upphävts.

11. Ändring av § 35 i förordningen den 21 mars 1862 om
kommunalstyrelse på landet.

Såsom ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag närmare utvisar (sid.
272 o. f.), gjorde jag hos riksdagen framställning om ändrad lydelse av § 35

- 1917 —

388

i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet. Det
hade nämligen visat sig, att det år 1913 tillkomna mom. f) i nämnda §,
vilket moment innehåller viss hänvisning till § 17 i samma lag, på grund
av sin avfattning föranlett missuppfattning och vantolkning av stadgandets
avsedda innebörd. Genom den föreslagna omredigeringen av $ 35 skulle
av lagrummets lydelse tydligt framgå, att alltid kommunalstämma (eller
distriktsstämma), men aldrig kommunalfullmäktige, äger befogenhet att
besluta om dag för kommunalstämmas hållande.

Sedan riksdagen i anledning av min framställning för sin del beslutat
lag om ändrad lydelse av ifrågavarande §, har Kungl. Mnj;t den 5 maj
1916 (svensk förf.-saml. 1916 n:r 198) utfärdat lag i ämnet.

12. Förslag om förtydligande i vissa avseenden av
tryckfrihetsförordningen.

Under åren 1909 och 1910 avlät justitieombudsmannen Hasselrot till
Konungen särskilda framställningar rörande behovet av förtydligande i
vissa avseenden av tryckfrihetsförordningen.

Sålunda avläts den 16 september 1909 (1910 års ämbetsberättelse,
sid. 224 o. f.) en skrivelse, däri justitieombudsmannen — efter redogörelse
för omständigheterna uti ett av enskild person mot ansvarige utgivaren
av en tidning anhängiggjort tryckfrihetsåtal, avseend^ vissa i tidningen införda
artiklar av anonym författare, vid vilket måls handläggning domstolen
medgivit anställande av vittnesförhör rörande tillkomsten av de åtalade
artiklarna — framhöll vikten därav att, till förebyggande för framtiden
av sådan lagtillämpning, tryckfrihetsförordningens bestämmelser förtydligades
i syfte att bereda erforderligt skydd åt anonvmitetsrätten och det
fria ordet.

Den 8 februari 1910 (1911 års ämbetsberättelse, sid. 186 o. f.) avlät
justitieombudsmannen till Konungen framställning rörande förtydligande
av 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen i den riktning, att därigenom
måtte omöjliggöras sådan tolkning av nämnda lagrum, att vederbörande
ämbets- eller tjänsteman skulle äga giltigt skäl att vägra att på begäran
tillhandahålla offentlig handling på den grund, att det ärende, till vilket
handlingen hörde, ännu icke blivit av vederbörande myndighet slutbehandlat.

1917 —

384

Slutligen avlät justitieombudsmannen, på sätt 1911 års ämbetsberättelse
(sid. 220 o. f.) jämväl utvisar, den 3 juni 1910 framställning till
Konungen rörande förtydligande av stadgandet i 5 § 2 mom. tryckfrihetsförordningen
därom, att de, som må väljas till jurymän, skola vara »för
medborgerlig dygd väl kända». Därvid åberopades, hurusom såväl inom
statsrättsdoktrinen som i rättspraxis olika meningar gjort sig gällande rörande
innebörden av berörda för valbarhet till juryman uppställda villkor,
nämligen i det avseendet, i vad mån ådömt frihetsstraff borde utgöra
diskvalifikationsgrund i nämnda hänseende.

Den oklarhet, som vidlådde ifrågavarande stadgande, innebar enligt
justitieombudsmannens mening en fara för obegränsat godtycke i rättstillämpningen,
och det vore därför av vikt, att stadgandet bleve så omformulerat,
att möjlighet uteslötes att i förevarande hänseende diskvalificera
personer, vilka enligt allmänna rättsuppfattningen vore fullt hedervärda
medborgare.

Ovanberörda tre framställningar hava den 7 juli 1916 blivit inför
Kungl. Maj:t föredragna, och har Kunyl. Maj:t därvid — under hänvisning
därtill, att de särskilda kommitterade, som den 11 september 1909
förordnats att inom justitiedepartementet biträda med revision av tryckfrihetsförordningan,
i sitt den 20 december 1912 avgivna betänkande med
förslag till ny tryckfrihetsordning tagit hänsyn till ifrågavarande framställningar
— förklarat desamma icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd.

13. Förslag om ändring av 14 § konkurslagen.

Genom en den 7 januari 1910 till Konungen avlåten framställning
(1911 års ämbetsberättelse sid. 183) framhöll justitieombudsmannen
Hasselrot, hurusom den i 14 § av gällande konkurslag förefintliga bestämmelsen,
att i den offentliga stämningen å borgenärerna i konkurs bevakning
skall utsättas att äga rum innan kl. 12 på dagen, flerstädes visat
sig vara av beskaffenhet att förorsaka avsevärda olägenheter för såväl
vederbörande domhavande som konkursborgenärerna. På grund därav
ansåg justitieombudsmannen ändring böra ske i den mindre tillfredsställande
anordning, som uti förevarande avseende sålunda gällde.

Kuncfl. Mnj:t har genom beslut den 7 juli 1916 — under hänvisning
därtill, att den kungl. kommitté, som tillsatts för att företaga revision

— 1917 —

385

av gällande konkurslagstiftning, i sitt den L4 november 1911 avgivna betänkande
med förslag till konkurslag in. in. tagit hänsyn till justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning — förklarat densamma icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

14. Förslag rörande lag om husrannsakan.

Sedan justitieombudsmannen Hasselrot hos 1910 års riksdag (1910
ärs ämbetsberättelse sid. 283 o. f.) gjort framställning, att riksdagen måtte
i skrivelse till Konungen anhålla om utarbetande och framläggande av
förslag till lag om husrannsakan, samt riksdagen, med bifall till berörda
framställning, avlåtit underdånig skrivelse i ämnet, avlät justitieombudsmannen
Hasselrot den 19 februari 1913 (1914 års förra ämbetsberättelse
sid. 118 o. f.) framställning till Konungen i samma ämne. Sistnämnda
framställning var föranledd av de över riksdagsskrivelsen i ämnet infordrade
yttranden, av vilka de utav vissa länsstyrelser, överståthållarämbetet
och justitiekanslersämbetet avgivna gått i avstyrkande riktning, samt innehöll
närmast ett bemötande av sistberörda yttranden.

Med anledning av framställning utav justitieombudsmannen Berger (1914
års senare ämbetsberättelse sid. 27 o. f.) anhöll 1914 års senare riksdag
i skrivelse den 11 augusti 1914, att Kungl. Maj:t måtte, i ändamål att
avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning
och häktning i brottmål, låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning i dessa ämnen (1916 års ämbetsberättelse
sid. 180—181).

Närmast med anledning av sistnämnda riksdagsskrivelse har chefen för
justitiedepartementet efter därtill den 9 oktober 1914 erhållet nådigt bemyndigande
tillkallat advokaten Eliel Löfgren att såsom sakkunnig inom justitiedepartementet
biträda vid utredning av frågan om ny lagstiftning
angående förundersökning och häktning i brottmål ävensom vid uppgörande
av de lagförslag, vartill nämnda utredning kan föranleda. I detta
uppdrag ingår även att utarbeta och framlägga förslag till lag om husrannsakan.
Arbetet med ifrågavarande lagstiftning har sedermera inom
departementet upptagits och fortgått under samarbete med de personer,
åt vilka den förberedande utredningen angående reformen av processlagstiftningen
är överlämnad (processrättskommissionen), men har ännu icke
avslutats (1915 och 1916 års berättelser om vad i rikets styrelse sig tilldragit,
sid. 115 resp. 111).

49 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1017 års riksdag.

386

Under hänvisning till det åt advokaten Lövgren sålunda lämnade
uppdrag har Kun yl. Maj:t genom beslut den 7 juli 1916 förklarat, att
justitieombudsmannens ovan omförmälda framställning av den 19 februari
1913 ej föranleder någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

15. Förslag om revision av allmänna strafflagen.

1 en den 4 januari 1909 till Konungen avlåten skrivelse (1910 års
ämbetsberättelse sid. 165 o. f.) gjorde justitieombudsmannen Hasselrot
framställning om en allmän revision av 1864 års strafflag. Justitieombudsmannen
framhöll därvid en del synpunkter, som vid en blivande revision
av lagen enligt hans mening borde tagas i beaktande, nämligen:

att en del straffmått kunde i någon mån reduceras för att uppväga
den förlängning av strafftiden, som blivit en följd av lagen den 22 juni
1906, genom vilken rätt till avdrag i strafftiden för den, som avtjänade
straffarbete i enrum, alldeles bortfallit;

att jämkning i övrigt av vissa strafflatituder vore av omständigheterna
påkallad, därvid straffminima å ena sidan i avseende å vissa förbrytelser,
särskilt de som behandlas i 8, 9 och 10 kapitlen, i överensstämmelse med
humanitetens allmänna fordringar skäligen borde sänkas och större utrymme
medgivas för förmildrande omständigheter, men å andra sidan
höjas i andra fall, t. ex. beträffande ämbetsbrott enligt 25 kap. 17 §;

att i fråga om dödsstraff den allmänna rättsåskådningen i vårt land
syntes kräva, att detsamma icke ådömdes i andra fall än då synnerligen
försvårande omständigheter äro för handen;

att det borde övervägas, huruvida ej å ena sidan vissa stadganden

— såsom 7 kap. 1 och 2 §§ samt möjligen 18 kap. 10 § — vore att anse
såsom antikverade eller eljest olämpliga och följaktligen borde ur strafflagen
utmönstras eller åtminstone erhålla ett väsentligen ändrat innehåll
samt å andra sidan vissa handlingar, som nu ej upptagas såsom brottsliga

— t. ex. kränkning av död mans minne — borde beläggas med straff;

att lämpligt korrektiv behövde vinnas mot den allmänt erkända bristen
i fängelsestraffets effektivitet, närmast sålunda, att berörda straff ej komme
till användning i de fall, då det kunde antagas vara otillräckligt, utan i
sådan händelse ersattes med straffarbete, samt att fängelsestraffets tillämpning
begränsades till sådana brott, som icke kunde antagas hava sin grund
i ett samfundstientligt eller synnerligen rått eller ondskefullt sinnelag;

att den offentliga åtalsrätten syntes i vissa fall kunna utan fara
inskränkas;

- 1917 —

387

samt att — vilket vore ett av de allra viktigaste spörsmålen vid berörda
lagrevision — den nu stadgade straffpåföljden förlust av »medborgerligt
förtroende» borde ur lagen utplånas för att efter den nya norska
strafflagens mönster i vissa fall vid ådömande av straffarbete ersåttas av
förlust av vissa, i lagen särskilt angivna rättigheter.

Beträffande sistberörda fråga, i vilken justitieombudsmannen Hasselrot
i annat sammanhang gjorde förnyad framställning den 5 juli 1912 (1913
års ämbetsberättelse sid. 194 o. f.), må här omnämnas, att de inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning av vissa till strafflagstiftningen
hörande frågor, åt vilka uppdragits bland annat att verkställa
utredning och avgiva förslag i fråga om borttagande ur lagstiftningen av
straffpåföljden förlast av medborgerligt förtroende, den 30 september 1915
avgivit betänkande jämte lagförslag i detta ämne.

Under hänvisning därtill, att Kungl. Maj:t åt professorn J. C. W. Thyrén
uppdragit att verkställa revision av strafflagen samt att han under början av
år 1916 framlagt förberedande utkast till allmänna delen av strafflagen,
vars vidare granskning i första hand uppdragits åt den av Kungl. Maj:t
den 10 mars 1916 tillsatta strafflagskommissionen, har Kungl. Mnj;t genom
beslut den 7 juli 1916 förklarat, att justitieombudsmannens ifrågavarande
framställning av den 4 januari 1909 ej föranleder någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd.

— X91T —

388

V. Framställningar till riksdagen.

1. Framställning angående ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i
lagen den 14 september 1906 angående förordnande av
rättegångsbiträde åt häktad m. m.

Sedan min uppmärksamhet blivit fäst därå, att bestämmelserna i lagen
den 14 september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt
häktad i vissa hänseenden ej kunde anses tillfredsställande, särskilt därutinnan
att lagen har avseende allenast å biträde åt häktad vid underdomstol,
men icke å sådant biträde åt häktad vid talans utförande och
bevakande i högre rätt, lämnade jag styrelsen för Sveriges advokatsamfund
tillfälle att till mig avgiva yttrande, i vad mån enligt styrelsens mening
ändring av ifrågavarande lag vore erforderlig eller önskvärd.

Med anledning därav inkom styrelsen med yttrande, i vilket styrelsen
i ovan angivna hänseende framhöll vissa önskemål, vilkas tillgodoseende
enligt dess erfarenhet syntes behövligt. Styrelsen anförde i huvudsak
följande.

Förordnande såsom försvarsadvokat borde lämnas åt den, som av den
häktade själv föreslås, så snart denne icke kunde anses vara olämplig för
uppdraget; uttryckligt stadgande härom vore på sin plats.

I de tall, då den häktade ej föreslagit någon viss person, vore det
naturligtvis önskvärt, att förordnande lämnades åt rättsbildad advokat, där
sådan funnes. Att, såsom mångenstädes vore brukligt även å orter, där
god tillgång till rättsbildade advokater funnes, uppdraget i stället lämnades
åt yngre landsstatstjänstemän utan erfarenhet i rättegångsväsendet,
ledde otvivelaktigt därtill, att ändamålet med ifrågavarande lag onödigtvis
förfelades. Bleve det gängse sed, att lagen av länsstyrelserna exploaterades
till biinkomster åt länsstyrelsernas extra tjänstemän, så hade
det måhända rent av varit bättre, att lagen aldrig kommit till, enär genom
befintligheten av rättegångsbiträdet domstolens uppmärksamhet åt att tillvarataga
den häktades intressen kunde slappas, utan att den häktade finge

- 1917 -

389

motsvarande stöd i rättegångsbiträde^ om denne vore främmande för hithörande
angelägenheter.

Lagen hade på många håll tolkats på det sätt, att domstol ansett sig
förhindrad att tillerkänna biträdet annan ersättning än för inställelse vid
rätten. Givetvis borde ersättning beredas ej blott för de direkta kostnader,
som vore nödiga för ett ändamålsenligt och legitimt utförande av
försvaret, utan även för det besvär och arbete, rättegångsbiträdet kunde
hava haft utom rätta i och för försvarets beredande, såsom besök hos den
häktade, besök och samtal med andra personer, forskningar efter vittnen,
konferenser med sakkunniga, anskaffande av sakkunnigas utlåtanden, uppsättande
av skrifter m. m. dylikt, vilket arbete i vidlyftigare saker vore
långt mera krävande än blotta inställelsen inför rätten. Ett förtydligande
av lagen i denna riktning vore därför synnerligen önskvärt.

Det vore också önskvärt, att i lagen gåves föreskrift därom, att åt den
förordnade försvararen lämnades underrättelse om den tid, då ett mål,
som förklarats vilande, skulle upptagas till vidare behandling. Att brottmål
förklaras vilande, vore numera mycket vanligt, särskilt för inhämtande
av yttrande av fängelseläkare och av medicinalstyrelsen, och med nu gällande
författningar funnes ingen garanti för vare sig att rättegångsbiträdet bleve
i förvåg underrättat om tiden för målets upptagande eller att den häktade
därom bleve underrättad i så god tid, att han, även om övriga förutsättningar
därför funnes, kunde underrätta sitt biträde om tiden för rannsakningens
återupptagande.

En häktad svarandes behov av biträde upphörde emellertid ingalunda
därmed, att målet blivit avdömt av underdomstolen. Även om det torde
vara sällsynt, att man därefter kan åstadkomma väsentliga rättelser i bevismaterialet,
så hände det så mycket oftare, att saken även i överrätterna
behövde rättskunnig belysning ur den tilltalades synpunkt. Det vore alldeles
säkert, att de biträden, som genom fängelsemyndigheternas eller länsstyrelsernas
försorg bestås åt häktade vid uppsättande av besvärsskrifter,
ytterst sällan ägde erforderlig juridisk sakkunskap och att de knappast
någonsin toge någon befattning med bevismaterialets förbättrande. Lagen
borde därför utsträckas att gälla även biträde vid överrätterna. Förordnande
borde i sådana fall meddelas av vederbörande länsstyrelse och torde
även kunna från början meddelas, avseende eventuellt alla tre instanserna.
Om ersättning borde vederbörande domstolsinstans jämlikt 15 kap. 12 §
rättegångsbalken besluta.

— 1917 —

390

De av styrelsen för Sveriges advokatsamfund sålunda uttalade önskemålen
synas mig värda beaktande. De peka på bristfälligheter i lagstiftningen,
vilkas avhjälpande synes mig vara av behovet påkallat. Den mest
påfallande bristen, som uti ifrågavarande hänseenden vidlåder lagen, är
enligt mitt förmenande den av mig ovan anmärkta, eller att lagen icke har
avseende å rättegångsbiträde åt häktad i de två högre instanserna.

Enligt 1 § i lagen äger Konungens befallningshavande på därom av
den häktade framställd begäran förordna lämplig person att honom biträda
vid rätten, d. v. s. vid häradsrätt eller rådhusrätt, såsom av lagens innehåll
i övrigt framgår. Under vissa förutsättningar äger i stället rätten
förordna biträde åt den häktade.

Ifrågavarande lag kompletteras emellertid av bestämmelserna i 12 §
i lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken. Enligt sistnämnda §
åligger det Konungens befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte
tillse, att häktad person, som i målet vill anföra besvär eller avgiva annan
inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej saknar
nödigt biträde.

Sistberörda bestämmelse kan emellertid ej anses på ett tillfredsställande
sätt fylla sitt ändamål. Vid förordnande av dylikt biträde åt häktad
kan förfaras på två olika sätt. Antingen förordnas den häktades
rättegångsbiträde från underrätten att biträda honom jämväl med skrifters
uppsättande m. in. vid utförande av talan i högre rätt, eller ock får någon
fångvårds- eller landsstatstjänsteman, med eller utan särskilt förordnande,
i uppdrag att i angivna hänseende biträda den häktade. Nu är emellertid
att märka, att de i 4 § av 1906 års lag förekommande bestämmelserna
rörande ersättning av allmänna medel åt häktads rättegångsbiträde hava
avseende allenast å sådant biträde, som jämlikt 1 § i samma lag förordnas
att biträda den häktade vid underrätten. Rörande ersättning åt
den person, som jämlikt 1901 års promulgationslag får i uppdrag att vid
uppsättande av skrifter till högre rätt m. m. biträda den häktade, finnes
däremot ej någon som helst bestämmelse. Därav har ansetts följa, att
för biträde i sistberörda hänseende ersättning ej kan utdömas. Härpå
finnes klart och tydligt prejudikat från högsta instans (Holm N. J. A.
1911 sid. 47). I ett rättsfall har dock högsta domstolen tillerkänt fängelsepastor,
vilken såsom tolk biträtt häktad, finsktalande person med uppsättande
av förklaring till Konungen, ersättning av allmänna medel. (N.
J. A. 1909 sid. 177).

Då emellertid den, som förordnas biträda häktad vid exempelvis
besvärs anförande, icke anses äga rätt till ersättning därför av statsverket

— 1917 —

.191

— och av den häktade kan biträdet i regel ej utfå gottgörelse, då denne
oftast lärer vara medellös — torde det i praxis ofta eller oftast bliva någon
fångvårdstjänstemän, som får i uppdrag att biträda den häktade i sådana
fall. Naturligt är då, att, enär sålunda förordnade tjänstemän i regel sakna
närmre kännedom om målet och ofta dessutom kanske nödig kompetens,
uppdraget i regel måste bliva sämre utfört, än om detsamma lämnats åt
praktiserande jurist, som biträtt den häktade vid underrätten och på den grund
förut är inne i målet samt dessutom besitter erfarenhet i rättegångsväsendet.

Med den obegränsade rätt, som enligt svensk lag förefinnes för parter
att i högre instans förete nya bevis, och med hänsyn till det i överrätterna
helt och hållet skriftliga rättegångsförfarandet kan det emellertid för den
häktade vara av lika stor vikt att i högre instans erhålla sakkunnig juridisk
hjälp i rättegången som vid underrätten.

Enligt min mening måste det betecknas såsom en verklig brist i lagen,
att den häktade på grund därav, att ersättning av allmänna medel i sådant
fall icke utgår, icke jämväl vid talans utförande i högre rätt kan få biträde
av den advokat, vilken uppträtt såsom hans försvarsadvokat inför underrätten.
I en del fall kan visserligen denne vara villig att utan särskild
ersättning biträda sin klient även i överdomstolarna, men givet är, att
ersättningsfrågan i andra fall kan öva inverkan, så att försvarsadvokaten
från underrätten vid fullföljd av målet icke är villig att vidare åtaga sig
den häktades sak.

Promulgationslagens ifrågavarande bestämmelse synes mig vara byggd
på den förutsättningen, att någon tjänsteman skall biträda den häktade
allenast med uppsättandet av skriftliga handlingar men icke alls lämna
sin medverkan till åstadkommande av eventuellt behövlig ytterligare utredning
i saken, förebringande av motbevisning eller dylikt. Denna till
synes till grund för nämnda bestämmelse liggande uppfattning anser jag
emellertid icke riktig. Stundom kan ett mål genom underrättens utslag
komma i delvis nytt läge, exempelvis därigenom att rätten tillämpat annat
lagrum än som från svarandesidan under rannsakningen förväntats. Ny
utredning i målet kan då med anledning av underrättsutslaget bliva nödvändig
att åvägabringa för att med utsikt till framgång kunna överklaga
utslaget. I sådana — och även i andra — fall kan den häktade vid talans
fullföljd till högre rätt hava kanske större behov av försvarsadvokat än
vid underrätten. På ovan anförda skäl anser jag lagbestämmelserna böra
ändras i den riktning, att Konungens befallningshavande tillerkännes befogenhet
att förordna rättegångsbiträde åt häktad jämväl vid talans utförande
eller bevakande i högre rätt samt att även sålunda förordnat rättegångsbiträde
tillerkännes rätt till ersättning av allmänna medel.

- 1917 —

392

Beträffande vidare de av advokatsamfundets styrelse i övrigt framförda
önskemålen, finner jag det riktigt att, där den häktade begär förordnande
för viss person att biträda honom, den sålunda föreslagne också
bör förordnas, om han ej befinnes olämplig, samt att stadgande härom
inflyter i lagen, även om det icke skulle vara alldeles nödigt, då det
nämligen i allmänhet torde vara praxis redan nu.

Viktigare anser jag emellertid vara, att i lagen stadgas, att till rättegångsbiträde
för häktad bör i främsta rummet förordnas rättsbildad advokat,
där sådan finnes på platsen eller ändock utan alltför stor kostnad
är att för ändamålet tillgå. Att utnyttja lagens bestämmelser till att medelst
dylika uppdrag förskaffa landsstatstjänstemän biinkomster, varom advokatsamfundets
styrelse ordat, kan jag icke undgå att finna förkastligt. Det
synes mig ligga i sakens natur, att det, där icke hinder därför möter, bör
vara en praktiserande jurist, åt vilken sådant advokatuppdrag gives. Lagens
ändamål kan, på sätt jag ovan antytt, eljest förfelas, då nämnda tjänstemän
i regel icke lära hava samma förutsättningar för uppdragets utförande
som advokater, inom vilkas vanliga verksamhetsområde dylika uppdrag falla.

Att ersättning för uppdraget, på sätt samfundets styrelse framhållit,
bör omfatta både biträdets å saken havda utgifter och arvode för sakens
utförande, synes mig uppenbart. Tolkas gällande lag på sina håll i motsatt
riktning, är det desto större skäl, att lagen i denna del förtydligas.

Att ålägga vederbörande domstol att, då rannsakningsmål angående
häktad förklarats vilande och därefter åter utsättes till behandling inför
domstolen, underrätta den häktades rättegångsbiträde om tiden för rannsakningens
förnyade företagande, synes mig vara av mindre vikt och icke
äga någon större praktisk betydelse. Jag föreställer mig nämligen, att i
de allra flesta dylika fall rättegångsbiträde t på ett eller annat sätt före
den utsatta rannsakningsdagen bliver därom underkunnig och att det således
endast är i enstaka undantagsfall, som rättegångsbiträde icke därom
erhållit underrättelse i behörig tid. Då advokatsamfundets styrelse emellertid
påyrkat meddelande av lagföreskrift i ämnet och detta yrkande måste
antagas vara grundat på praktisk erfarenhet hos ledamöter av samfundet,
vill jag icke undandraga mig att lämna min medverkan till undanröjande
av det missförhållande, som sålunda vitsordats föreligga. Emellertid anser
jag saken i allt fall icke vara av den vikt, att lagändring för ändamålet
behöver ske. Det torde vara tillräckligt att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på saken med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte genom cirkulär
anmoda föreståndarna för rikets fängelser och kronohäkten att i dylika
fall, efter det besked erhållits om utsatt tid för förnyad rannsaknings företagande,
därom ofördröjligen underrätta den häktades rättegångsbiträde.

— 1917 —

393

Detta synes mig vara det enklaste sattet att nä det åsyftade målet. I varje
fall förefaller det lämpligare att låta detta åliggande vila på fängelsets
eller häktets föreståndare än på domstolen. Föreståndaren måste antagas
alltid i god tid erhålla vetskap om tiden för en sådan förnyad rannsakning,
så att han bliver i tillfälle att i sin ordning underrätta biträdet.

Vice häradshövdingen Axel Carlson har uti en till mig i detta ämne
ingiven skrift fäst min uppmärksamhet därå, att försvarsadvokat för häktad
bäst behöves under den tid, då polisundersökning rörande det brott, för
vilket han häktats, pågår och då möjligheter för anskaffande av motbevisning
till hans fredande äro ojämförligt mycket större än efter en tids
förlopp.

Jämväl i sistberörda ämne har styrelsen för advokatsamfundet avgivit
yttrande.

På detta spörsmål skall jag emellertid icke ingå här av den anledning,
att detsamma såsom en detalj ingår i den fråga av större räckvidd,
uti vilken 1914 års senare riksdag avlåtit skrivelse till Konungen.
Jag syftar härvid på riksdagens skrivelse den 11 augusti 1914, varigenom
riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t måtte, i ändamål att avhjälpa bristen
på tidsenliga och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning och
häktning i brottmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till

O 7 O OO o

lagstiftning i dessa ämnen. Denna fråga är fortfarande, på sätt annorstädes
i denna berättelse omförmäles (avdeln. II n:r 12 och avdeln. IV n:r
14), på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Slutligen må anmärkas, att den föreslagna ändringen i 1 § av 1906
års lag förutsätter däremot svarande ändring i 12 § av 1901 års prornulgationslag.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag härmed vördsamt hemställa,

att riksdagen måtte för sin del antaga följande två
lagar, nämligen:

l:o Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i lagen den 14
september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 4 §§ i lagen den
14 september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad skola erhålla följande ändrade lydelse:

50 — Justitieombudsmannens ämbelsberäitelse till 1917 års riksdag.

394

1 §•

Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt
för brott, varå straffarbete efter lag följa kan, hjälp i
rättegången och säger han sig ej själv kunna biträde
anskaffa, förordne Konungens befallningshavande lämplig
person att honom i målet biträda. Kommer den, som
till biträde förordnats, ej vid rannsakningen tillstädes,
eller framställes först vid rätten begäran om biträde,
varde biträde av rätten förordnat, om lämplig person
finnes att tillgå. Ej må den omständigheten, att biträde
ej kan av rätten anskaffas, utgöra hinder mot rannsakningens
företagande. Innan biträde blivit i målet hört,
må dock icke, mot den häktades bestridande, slutligt
utslag av rätten meddelas.

Konungens befallningshavande äge och, efter därom
av dm häktade framställd begäran, förordna biträde åt
honom vid talans utförande och bevakande i högre rätt.

2 §•

Begär häktad att såsom rättegångsbiträde få använda
viss person, bör denne förordnas, där han ej bejinnes
olämplig.

Till biträde hör, där sådan finnes att tillgå, företrädesvis
föror dna s person, vilken allmänneligen såsom
rättegångsfullmäktig brukas.

Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den,
som därtill förordnats, äger han ej ånyo förordnande
påkalla, där ej rätten finner honom hava giltig anledning
att med .den förordnade ej åtnöjas.

4 §.

Rättegångsbiträde, varom i denna lag sägs, njute
av allmänna medel gottgörelse för sina å saken havda
utgifter och skäligt arvode, efter ty rätten bestämmer.
Beslut om sådan ersättning gånge i verkställighet, ändå
att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet
skall utan avgift genast tillhandahållas biträdet.

— 1917 —

395

I slutliga utslaget pröve rätten, huruvida ersättningen
skall till statsverket återgäldas, vare sig av allmän åklagare
eller av enskild part. Ej må åklagare eller målsägande
därtill förpliktas i annat fall, än då åtalet blivit
utan skäl anställt, ej heller den tilltalade, där han ej
varder till ansvar i målet dömd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

2:o Lag

om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1901
om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen
om ändring i vissa delar av rättegångsbalken.Jj

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 14 juni 1901
om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen
om ändring i vissa delar av rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

I stället — — — — — — — — — förordnas:
Konungens befallningshavande eller tillsyningsman
vid häkte åligger tillse, att häktad person, som i målet
vill anföra besvär eller avgiva annan inlaga till högre
rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej saknar

nödigt biträde. Om förordnande av sådant biträde, så
ock om ersättning till honom gäller vad särskilt är stadgat.
Ingiver---— — — — — — delgivandet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

2. Framställning angående ändrad lydelse av 7 § i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Vid inspektion, som under år 1915 av justitieombudsmannen förrättades
hos Konungens befallningshavande i Jämtlands län, anmärktes bland
annat, att Konungens befallningshavande uti ett av barnavårdsnämnden i
Rödöns församling underställt ärende rörande ett barns skiljande från hemmet
uraktlåtit att stämpelbelägga sitt i ärendet meddelade utslag.

Vid inspektionen medgavs av landssekreteraren i länet, att utslaget
rätteligen bort beläggas med stämpel.

- 1917 —

396

Enär barnavårdsnämnd ej är upptagen bland de inrättningar, styrelser,
föreningar m. fl., vilka jämlikt 7 § i kungl. förordningen den 19
november 1914 angående stämpelavgiften äro från dylik avgift enligt 1
kapitlet i samma förordning befriade (d. v. s. berättigade att erhålla statsmyndigheters
expeditioner utan erläggande av stämpelavgift), är det ock
enligt min mening tydligt, att Konungens befallningshavandes ifrågavarande
utslag lagligen bort åsättas stämpel.

Vad jag sålunda inhämtat gav mig emellertid anledning taga under
övervägande, huruvida det icke i själva verket vore önskvärt och fullt
överensstämmande med de principer, som förut gjort sig gällande vid
stadgande av undantag från skyldigheten att erlägga stämpelavgift enligt
I kap. i stämpelförordningen, att barnavårdsnämnder komme i åtnjutande
av samma förmån i avseende å frihet från dylik avgift, som enligt förutnämnda
§ i förordningen tillkommer t. ex. fattigvårdsinrättningar, pensionsinrättningar,
registrerade sjukkassor, allmänna sjukvårdsinrättningar, registrerade
understödsföreningar, fromma stiftelser m. fl. Det är mig bekant,
att en del barnavårdsnämnder anfört klagomål över, att de nödgas
erlägga stämpelavgift för erhållande av Konungens befallningshavandes utslag
i ärenden av ovan antytt slag.

Enligt min mening tala goda skäl för medgivandet av sådan stämpelfrihet
åt barnavårdsnämnder" Enligt lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn hava barnavårdsnämnderna
till uppgift att i enlighet med lagens bestämmelser taga vård om de
inom nämndens distrikt befintliga barn, vilka på grund av föräldrars eller
målsmäns lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att ägna barnen nödig tillsyn
äro i sedligt avseende så försummade, att särskilda åtgärder anses vara erforderliga
för att förekomma deras vanartande, eller äro så vanartade, att
hemmets och skolans uppfostringsmedel befinnas otillräckliga för deras
tillrättaförande. Särskilt med hänsyn till det rent humanitära syfte, som
dessa nämnders verksamhet sålunda avser att främja, och till de samhälleliga
uppgifter, som anförtrotts dem såsom av staten auktoriserade organ,
anser jag barnavårdsnämnderna böra i förevarande hänseende likställas
med ovan uppräknade inrättningar. Jag har därför ansett mig böra föreslå
ett tilläggsstadgande till 7 § i stämpelförordningen, varigenom barnavårdsnämnder
berättigas att kostnadsfritt hos statsmyndigheter erhålla erforderliga
expeditioner.

Emellertid har genom de senare årens sociallagstiftning tillskapats
ytterligare två slag av liknande nämnder, beträffande vilka motsvarande
synpunkter i förenämnda hänseende torde kunna anläggas. Jag åsyftar
härvid de i lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård omförmälda foster —

1917 —

397

barnsnämlider, åt vilka befattningen med och övervakandet över fosterbarnsvården
kan uppdragas, där den ej handhaves av hälsovårdsnämnd eller
kommunalnämnd, ävensom de nykterhetsnämnder, som numera, enligt lagen
den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister, skola finnas i varje
kommun. I likhet med barnavårdsnämnderna avse dessa nämnders verksamhet
ett humanitärt syfte, och de fylla viktiga samhälleliga uppgifter.
Konsekvensen synes fordra, att den ifrågavarande förmånen av befrielse
från stämpelavgift varder medgiven även för fosterbarnsnämnder — resp.
hälsovårdsnämnder och kommunalnämnder i ärenden rörande fosterbarns
vård — och nykterhetsnämnder.

I detta hänseende torde styrelser för allmänna anstalter för vård av
alkoholister böra likställas med sistnämnda slags nämnder. Därjämte torde
person, om vars intagande å dylik anstalt förordnande givits, höra i likhet
med häktad person åtnjuta frihet från stämpel i mål enligt sistnämnda lag.
Då sådan person klagar över beslut rörande sin internering å alkoholistanstalt,
vore det orimligt, att han skulle betala stämpelavgift för nödiga
expeditioner. Fattigvårdslagstiftningskommittén har för övrigt i sitt betänkande
med förslag till lag om behandling av alkoholister (sid. 7) i viss
mån berört denna fråga, ehuru kommittén i detta hänseende blott uttalat
sig om de kommunala myndigheterna d. v. s. nykterhetsnämnderna.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag härmed vördsamt hemställa,
att riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 7 § i kungl. förordningen den 19
november 1914 angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 7 § i kungl. förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Från stämpelavgift enligt detta kap. är kronan befriad.

Dessutom äro från stämpelavgift enligt detta kap.
befriade:

akademier — — — arrende- eller nyttjanderätt;

barnavårdsnämnder;

fattigvårdssamhällen--— delgivas;

— 1917 —

398

fosterbarnsnämnder ävensom, i ärenden angående
tillämpning av lagen om fosterbarns vård, hälsovårdsnämnder
och kommunalnämnder;

hushållningssällskap--— — i ämbetet eller

tjänsten.

Frihet från stämpel enligt detta kap. — dock icke
med avseende å avskrift och bevis, som på begäran utfärdas
till annan än part — äger jämväl rum i — —

---— ursprungsbeteckning; i ärenden angående

arbetarskyddslagstiftningens tillämpning, vilka handläggas
av befattningshavare inom yrkesinspektionen; sä ock i
mål och ärenden angående tillämpning av lagstiftningen
om behandling av alkoholister.

Konungen---hamnar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i
Svensk författningssamling.

o O

— 1917 —

399

VI. Inspektionsresor år 1916.

Mina ämbetsresor under år 1916 hava omfattat Jönköpings län i dess
helhet samt delar av Jämtlands, Västerbottens och Malmöhus län. Under
dessa resor har inspektion skett hos Konungens befallningshavande i Jönköpings
län, samtliga rådhusrätter, magistrater och häradshövdingar inom
samma län, stadsstyrelserna i Nässjö och Huskvarna, straffängelset i Jönköping,
häradshövdingen i Härjedalens domsaga, rådhusrätten i Umeå,
häradshövdingen i Västerbottens södra domsaga och kronohäktet i Umeå,
rådhusrätterna och magistraterna i Landskrona, Lund och Ystad, häradshövdingarna
i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga samt Torna och
Bara domsaga ävensom kronohäktet i Ystad.

Dessutom har inspektion förrättats vid statens uppfostringsanstalt å
Bona och vid Svenska diakoniss-sällskapets skyddshem å Viebäck, vilket
sistnämnda av Kungl. Maj:t erkänts såsom allmän uppfostringsanstalt för
minderåriga kvinnliga förbrytare.

Under inspektionen har jämväl ägnats behörig uppmärksamhet åt
domstolarnas arkiv.

Redogörelse för vad vid nämnda inspektioner förekommit lämnas i de
därunder förda diarier. Dessa ävensom justitieombudsmansexpeditionens
diarium och registratur komma att i sedvanlig ordning för granskning
överlämnas till riksdagens lagutskott.

Vid såväl fjolårets som närmast föregående års inspektioner har iakttagits,
att efterlevnaden av vissa särskilda lagföreskrifter hos ett stort antal
domstolar åsidosattes. Vad sålunda iakttagits gäller visserligen icke
försummelser av svårare beskaffenhet, men då ett påpekande här emellertid
kan medverka till införandet av riktig rättspraxis på andra håll, där
måhända enahanda felaktigheter fortfarande begås, har jag ansett lämpligt
att här i korthet anmärka vad jag uti ifrågavarande hänseenden inhämtat.

1. Försummelser att insända vissa rättsstatistiska uppgifter.

Genom kungl. kungörelserna den 19 december 1913 ang. omorganisation
av rättsstatistiken, den 23 oktober 1914 ang. vissa uppgifter till
rättsstatistiken och den 23 december 1915 ang. rättsstatistiken (svensk
förf.-saml. år 1913 n:r 335, år 1914 n:r 312 och år 1915 n:r 571) har

— 1917 -

400

föreskrivits skyldighet för häradsrätter och rådhusrätter att till statistiska
centralbyrån insända särskilda uppgifter rörande, enligt 1734 års giftermålsbalk,
mål om upplösning av äktenskap och om skillnad till säng och
säte samt, enligt nya giftermålsbalken, om äktenskapsskillnad, återgång av
äktenskap eller ogiltighet av vigsel och om hemskillnad (rättsstatistiska
formulären n:r 20 resp. 21).

I ovannämnda kungörelser (2 § i 1915 års kungörelse) är föreskrivet, att
anteckning angående dagen, då dylik uppgift avsändes, skall göras å brädden
av det i målet förda protokollet.

Vid ovan omförmälda inspektioner utröntes, dels att i vissa fall anteckningen
i brädden av protokollet saknades, dels ock att i andra fall
uppgifter i berörda hänseende icke alls blivit avsända. Av överdirektören
och chefen för statistiska centralbyrån har jag sedermera inhämtat, att å
centralbyråns rättsstatistiska avdelning ock bemärkts, att sålunda föreskrivna
uppgifter icke alltid bleve behörigen dit insända.

Emellertid är det för kyrkobokföringen av synnerlig vikt, att dessa
uppgifter av domstolarna varda i behörig ordning expedierade. De underrättelser,
som för kyrkobokföringen erfordras uti ifrågavarande hänseenden,
åligger det nämligen centralbyrån att meddela vederbörande ofördröjligen,
efter det uppgiften till centralbyrån inkommit och domstolens beslut
rörande äktenskapsskillnaden etc. vunnit laga kraft.

Jag vågar uttala den förhoppningen, att efter detta påpekande av
saken underdomstolarna hädanefter skola mera noggrant ställa sig till
efterrättelse föreskrifterna om ifrågavarande uppgifters expedierande.

2. Angående tillämpning av 10 § i gällande förordning ang. stämpelavgiften
vid handläggning av lag fartsärenden.

Enligt 8 § i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
skall avhandling om köp av fast egendom, då den för lagfart företes,
i regel förses med stämpel av 60 öre för varje fulla 100 kronor av egendomens
värde samt i vissa fall med stämpel till dubbla beloppet.

I 10 § i samma förordning är vidare stadgat att, därest för fast egendom
icke finnes särskilt taxeringsvärde, skall såsom sådant anses det
värde, vartill egendomen skattas enligt intyg av trovärdiga män eller efter
domarens prövning. Motsvarande stadgande saknades i förut gällande förordning
i ämnet.

1914 års berörda förordning trädde i kraft den 1 januari 1915.

— 1917 —

401

Vid 1915 års Embetsresa visade det sig, att endast några få av de
domstolar, som då inspekterades, uppmärksammat den nya föreskriften i
10 § i ovannämnda förordning. Övriga domstolar följde fortfarande den
gamla praxis, d. v. s. i brädden av protokollet antecknades: »taxeringsvärde
ej åsatt» och stämpelbelades avhandlingen efter den däri angivna
köpeskillingen.

Vid 1916 års inspektion befanns det, att åtskilliga domstolar fortfarande
följde berörda praxis, beroende därpå, att vederbörande tydligen icke
uppmärksammat föreskriften i fråga. Då detsamma sannolikt torde fortfarande
vara förhållandet i fråga om andra underdomstolar, anser jag det
vara på sin plats att här fästa uppmärksamhet på saken för föreskriftens
behöriga beaktande.

Beträffande dess tillämpning torde det vara mera sällan, att domaren
— i så fall med biträde av nämnden — är i stånd att verkställa prövningen
rörande egendomens värde. På sina håll fann jag detta emellertid
praktiseras så, att domaren, efter samråd med nämnden rörande värdets
uppskattning, i brädden av protokollet antecknade, att värdet ej översteg
köpeskillingen. I den mån denna uppskattning av domare och nämnd
bliver tillförlitlig, vartill dock hos åtminstone någon av rättens ledamöter
fordras ingående lokal kännedom om den fasta egendomen i fråga, synes
mig intet vara att erinra mot denna praxis. Dock kan mot densamma
invändas, att den lätt kan urarta dithän, att anteckningen av domaren
göres utan att någon verklig prövning rörande värdet ägt rum. Därigenom
skulle ändamålet med stadgandet förfelas; i den mån berörda
praxis går i sådan riktning, måste den därför anses förkastlig. Vill domstolen
icke anlita denna utväg, bör sökanden i lagfartsärendet tillhållas,
därest vid ansökningens ingivande intyg av trovärdiga män icke är bifogat,
att under expeditionstiden inkomma med dylikt intyg. Nu är ju visserligen
ofta eller till och med oftast förhållandet, att det icke vid tinget utrönes,
att en fastighet, därå lagfart sökes, ännu icke åsatts taxeringsvärde, utan
bliver detta i regel domaren bekant, först då infordrat taxeringsbevis från
häradsskrivaren inkommer. I så fall torde lämpligen genom ett meddelande
under hand till sökanden eller hans ombud det erforderliga intyget
kunna införskaffas eller ock kan lagfartsärendet — något SOiu i regel
torde kunna ske utan risk, då sådant föranledes av bristfällighet i handlingarna
— upptagas till behandling först vid nästa sammanträde, för
att nödig komplettering av handlingarna i förevarande hänseende då må
kunna ske.

51 — Justitieombudsmannens åmbelsberättelse tiU 1,917 års riksdag.

402

3. Visst felaktigt förfarande vid förordnande av förmyndare.

I åtskilliga domsagor ävensom rådhusrätter, som av mig inspekterats,
har anmärkts viss, ej sällan förekommande felaktig praxis vid förordnande
av förmyndare.

I regel torde förmyndare av rätten förordnas i sammanhang med inregistrering
av bouppteckning. Därvid är denna ofta försedd med påskrift
av den föreslagne förmyndaren, att han är villig åtaga sig uppdraget.
Företes icke skriftligt medgivande av den föreslagne, kan dock den, som
begär förordnande för honom, ofta muntligen vid rätten lämna den upplysning.
att han är villig att åtaga sig förmynderskapet. Sker icke heller
detta, kan stundom inom nämnden eller (beträffande mindre städer) inom
rådhusrätten vinnas upplysning angående den föreslagnes villighet i berörda
hänseende.

Vid granskning av förmynderskapsprotokoll har jag emellertid funnit,
att underrätt ej sällan till förmyndare förordnat föreslagen person, utan
att denne, såvitt protokollet utvisade, förklarat sig villig åtaga sig förmynderskapet
eller ens erhållit tillfälle att yttra sig i saken. Att på dylikt
sätt förordna en person utan hans hörande och, såsom åtminstone i ett
fall bevisligen skett, utan att han därom ägt någon vetskap, måste anses
felaktigt. Genom kungl. brev den 19 januari 1811 har föreskrivits att, då
någon hos hovrätten anmäles till förmyndare, bör hans förklaring däröver
infordras, innan han därtill förordnas. Denna föreskrift bör emellertid
anses gälla generellt, således även för underdomstolarnas vidkommande.
För övrigt synes det mig ligga i sakens natur, att ingen ohörd bör tilldelas
dylikt uppdrag. Sådant förfarande kan medföra, bl. a., den menliga
påföljden, att vederbörande myndlings egendom stundom under kortare
eller längre tid bliver lämnad utan behörig vård och tillsyn, innan den
förordnade förmyndaren erhåller vetskap om förordnandet, vilket han då
måhända är ovillig att mottaga.

Uti ett fall har dylik uraktlåtenhet av häradsrätt föranlett anställande
av åtal mot dess tjänstförrättande ordförande, vilken därför ådömts bötesansvar
(1916 års ämbetsberättclse sid. 102—106).

Enligt min mening är det icke behövligt, att domstolen i varje fall,
då skriftligt medgivande av den föreslagne förmyndaren saknas, utställer
ansökningen i ärendet till kommunikation med honom, utan torde det
vara till fyllest, att detta sker i de fall, då icke annorledes för rätten tillförlitlig
upplysning står att vinna rörande den föreslagnes villighet. Har
sökanden eller ombud för honom muntligen lämnat dylik upplysning, som
ansetts tillförlitlig, eller är det ändock för rätten veterligt, alt den före —

1917 —

403

slagne liar vetskap om saken och är villig åtaga sig förmynderskapet, läror
det emellertid vara lämpligt att härom göra anteckning i protokollet.

4. Försummelser att i fastu/hetsbok införa jordregisterbeteckning.

Enligt § 24 i förordningen den 1-3 juni 1908 angående jordregister
åligger det domhavande, bland annat, att med ledning av fastighetsböckerna
och enligt särskilda anvisningar i förteckning enligt formulär E
för varje i förteckningen införd fastighet anteckna dess ägare och dennes
åtkomst samt att i särskild förteckning enligt formulär F upptaga sådana
genom avsöndring eller expropriation tillkomna lägenheter, å vilka lagfart
beviljats, utan att avsöndringen varit föremål för prövning och fastställelse
hos konungens befallningshavande.

I sammanhang med verkställandet av berörda anteckningar i förteckningen
enligt formulär E åligger det jämlikt 1 § i kungörelsen den
25 juni 1909 om införande i fastighetsbok av beteckning, varunder fastighet
upptagits i jordregistret, domhavanden att i fastighetsbok införa registerbeteckningen
för varje där upptagen fastighet, som i jordregistret
är upptagen under gällande registernummer. Med avseende å de lägenheter,
som upptagas i förteckningen enligt formulär F, äro bestämmelser
meddelade i syfte, att jordregisterbeteckningarna för dem skola varda införda
i fastighetsboken omedelbart efter det jordregistret för resp. socken
anmälts vara upplagt.

Enligt 2 § i nämnda kungörelse skall anteckning om jordregisterbeteckningen
i regel göras i kolumn 2 i lagfartsboken i det rum, som upptager
det senaste fånget till fastigheten, i vissa angivna undantagsfall därdäremot
i överskriften till fastighetens upplägg i lagfartsboken eller i vederbörande
rum å fastighetens upplägg i inteckningsboken.

Vidare är i 4 § av samma kungörelse stadgat att, sedan registerbeteckning
för fastighet blivit på något av angivna sätt införd i fastighetsbok,
domhavanden skall för betecknande av fastigheten använda både fastighetens
äldre beteckning enligt boken och registerbeteckningen.

Vid ovan omförmälda av mig förrättade inspektioner har jag funnit,
att domhavandena i åtskilliga domsagor icke ställt sig sistberörda föreskrift
till efterrättelse. Det befanns nämligen i vissa domsagor genomgående
vara förhållandet att, ehuru registerbeteckningen för viss fastighet
blivit införd t. ex. i lagfartsboken, vid därefter meddelad lagfart å eller
inteckning i samma fastighet registerbeteckningen ändock icke utsatts i

— 1917 —

404

resp. protokoll, liksom ej heller i resp. fastighetsbok vid den beviljade lagfartens
eller inteckningens införande däri.

1 åtskilliga domsagor hade det förfarandet tillämpats, att först efter
det arbetet med registerbeteckningarnas införande i fastighetsböckerna beträffande
exempelvis ett helt tingslag slutförts, domhavanden i och med
uppsättandet av lagfarts- och inteckningsprotokollen för första därefter infallande
ting eller tingssammanträde i tingslaget börjat tillämpa ifrågavarande
föreskrift.

I de domsagor, vilka under hösten 1916 av mig inspekterades och i
vilka domhavandena låtit dylik försummelse komma sig till last, utlovades
rättelse från och med hösttinget 1916. Uti ifrågavarande domsagor hade
emellertid jordregisterarbetet fortgått sedan ett eller flera år tillbaka och
registerbeteckningarna hade under denna tid successivt införts å vederbörligt
rum eller upplägg i fastighetsböckerna. Under mellantiden kan lagfart
å fastighet, för vilken sålunda registerbeteckning blivit i lagfartsboken
införd exempelvis år 1914, en eller flera gånger därefter hava blivit meddelad,
utan att därvid registerbeteckningen för fastigheten vare sig i lagfartsprotokollet
eller vid införandet i lagfartsboken blivit utsatt jämte den
äldre beteckningen i mantal eller dylikt.

I anmärkta hänseendet begångna försummelser kan jag ej undgå att
flnna ganska betänkliga, ty genom dylik uraktlåtenhet att följa föreskriften
i 4 § kan ändamålet med registerbeteckningarnas införande i fastighetsböckerna
i viss man förfelas. Berörda föreskrift innebär uppenbarligen att,
så snart registerbeteckningen för viss fastighet under jordregisterarbetets
gång blivit införd i fastighetsbok, ifrågavarande fastighet alltid skall betecknas
med, förutom den äldre beteckningen i mantal eller dylikt, tillika
registerbeteckningen, således icke blott i lagfarts- och inteckningsprotokollen
utan ock vid sökt lagfarts och intecknings införande i resp. fastighetsbok
ävensom i gravations- och äganderättsbevis angående fastigheten.

Jag vågar hoppas att, sedan uppmärksamhet här blivit fäst å saken,
rättelse av ovanberörda missförhållande skall vidtagas i samtliga de domsagor,
där ifrågavarande föreskrift hittills av domhavanden icke beaktats.

- 1917 —

405

VII. Under år 1916 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1916 — däri inbegripna
10 av tryckfrihetskommitterade handlagda ärenden — har uppgått
till 737.

Vid 1916 års början voro — frånsett ett ej ringa antal från år 1915
balanserade ärenden av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål
eller eljest mot ämbete- eller tjänstemän anhängig gjorda ärenden fortfarande
under handläggning härstädes .......................................................................... 103

Under år 1916 hava anhängiggjorts ärenden mot ämbets- eller tjänstemän
:

genom inkomna klagomål ett antal av ................................................... 333

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes ett antal av ......... 310

Summa från år 1915 balanserade och under år 1916 inkomna
sådana ärenden........................................................................................................ 746

Av berörda 746 ärenden hava under år 1916:

1) såsom återkallade avskrivits................................................................. 10

2) till riksdagens militieombudsman eller till överinspektören för

sinnessjuk vården i riket överlämnats............................................................... 6

3) på grund därav, att klaganden erhållit gottgörelse eller eljest

rättelse vunnits, avskrivits................................................. 26

4) efter vederbörandes hörande, med eller utan erinran, eljest av skrivits

........................................................................................................................ 302

5) » annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits 261

6) till åtal hänvisats ................................................................................. 15

7) föranlett framställning till Kungl. Maj:t........................................ 3

och äro vid 1916 års slut:

8) i avbidan på infordrad förklaring eller påminnelsers avgivande

vilande.................................................................................................................. 66

9) i avbidan på domstols utslag eller annan myndighets beslut

vilande...................................................................................................................... 21

10) på prövning beroende .................................................... 36

Summa 746

— 1917 —

406

Till jämförelse må här intagas följande uppgift å antalet till justitieombudsmannnen
under åren 1900—191G inkomna klayoskrifter, utvisande

vilken betydande ökning	av antalet dylika skrifter	som sedan förstnämnda
år ägt rum:
År	1900...................	...... 70	År 1909......	.................... 309
	1901..................	...... 65	* 1910.....	..................... 347
»	1902....................	... . 97	» 1911...	..................... 385
»	1903....................	...... 103	» 1912.....	..................... 341
»	1904...................	...... 106	» 1913.....	..................... 287
»	1905....................	...... 102	» 1914.....	..................... 278
>	1906...................	...... 106	» 1915.....	..................... 291
	1907...................	...... 186	» 1916......	................... 333
	1908....................	...... 254

Under år 1916 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 15
ärenden beslutits anställande av åtal mot ämbets- och tjänstemän, nämligen:

på grund av förd klagan ......................................................................... 13

av annan anledning....................................................................................... 2

Summa 15

De sålunda beslutade åtalen äro riktade mot nedannämnda ämbetseller
tjänstemän för nedan angivna fel eller försummelser i ämbetet eller
tjänsten:

1) länsmannen C. G. Collenius, för obehörig häktning av minderårig (19);

2) borgmästaren S. Koch m. fl. ledamöter av rådhusrätten i Falköping,

för felaktigt utdömande av vite för utevaro från rätten (20);

3) kronofogden G. Bohman, för felaktigt förfarande vid förordnande av

fjärdingsman (16);

4) kronofogden T. H. A. von Schéele, för vägran att till sökande åter ställa

för verkställighet ingivet utslag (18);

5) länsmannen G. Widgren, för obehörig debitering av utmätningskost nader; 6)

t. f. domhavanden Hugo Krok, för obehörigt förordnande om kvar hållande

i häkte;

7) Stockholms rådhusrätts sjätte avdelning, för obehörigt föreläggande och

utdömande av vite i två särskilda mål;

8) polisuppsyningsmannen J. E. Berglund, för lagstridigt beslagtagande av

tryckt skrift;

9) kronofogden B. Falk, för felaktig tillämpning av 13 § i ordningsstad gan

för rikets städer;

— 1917

407

10) kronofogden B. Falk, för felaktig tillämpning av 8 § i kung!, förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av alkoholfria drycker
m. in.;

11) radmannen J. Lundgren, rörande handläggning av mål trots förefintligheten
av domarjäv;

12) komministern E. Ydén, för kränkande utpekande av enskild person i
högrnässopredikan;

13) rådhusrätten i Linköping, för obehörigt förfarande vid avdömande
av tvistemål;

14) länsmannen L. Ljungholm, för anställande av obehörigt åtal; samt

15) komministern F. Näsström, för förande av oriktigt kyrkorådsprotokoll.

(De inom parentes utsatta siffertalen hänvisa till motsvarande nummer
under den i innehållsförteckningen under ardeln. I intagna redogörelsen
för åtal, vilken redogörelse enligt häfdvunnen praxis, på sätt å sid. 12 här
ovan påpekats, blott avser de åtal, vilka under År 1916 prövats av någon
domstolsinstans. För övriga under det förflutna året beslutade åtal kommer
redogörelse alltså i vedertagen ordning att lämnas i kommande års ämbetsberättelse.
)

Bland frågor rörande ifrågasatta lagändringar, som äro föremål för
utredning eller eljest på prövning beroende, må här allenast — på grund
av det särskilda intresse därför, som från olika håll alltjämt kommer till
syne9 — omnämnas den av mig till behandling upptagna frågan om bemannings!
ag. I detta ärende har under år 1916 utredning åvägabragts
genom inhämtande av yttranden från nedannämnda föreningar, korporationer
och myndigheter, nämligen:

Svenska sjömansunionen;

Svenska transportarbetarförbundet genom dess förtroendeman;

Sveriges fartygsbefälsförening;

direktionerna vid de större sjömanshusen, nämligen i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Norrköping, Gävle, Hälsingborg, Nyköping och Luleå;
Förste fartygsinspektören i Göteborgs distrikt;

Socialstyrelsen; och
Kommerskollegium.

Ärendet är för närvarande på remiss hos Svenska sjömansunionen
samt Sveriges fartygsbefälsförening och införväntas slutliga yttranden från
dessa sammanslutningar under februari 1917.

Av sistnämnda förening har utarbetats förslag till s. k. bemannings —

1917 —

408

skala, som i viss mån torde kunna läggas till grund för blivande lagförslag
i ämnet.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksmöte någon förklaring
av lag, i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer, icke blivit
av Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från de särskilda statsdeparteinenten införskaffats uppgifter rörande
dela vilka åtgärder som blivit vidtagna i anledning av 1916 års riksdags
skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden, vilka vid 1916 års
början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder
som blivit med sistnämnda ärenden vidtagna under nästlidna år.

De sålunda vunna upplysningarna, som angiva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången av år 1916, innefattas i tre särskilda, såsom
bilagor (bil. II, III ock IV) till denna berättelse vidfogade förteckningar.
Såsom bilagor äro ock intagna en tabell över de skrivelser, 1916 års
riksdag avlåtit till Kungl. Maj: t (bil. I), och en förteckning över ärenden,
som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före år 1916 men som vid samma års slut ännu voro på
Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte kortfattade uppgifter om den behandling,
dessa ärenden hittills undergått (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1917.

VIKTOR PETRÉN.

Eric Gyllenstierna.

— 1917 —

40»

Berättelse av kommitterade till tryckfrihetens vård;

avgiven år 1917.

Till RIKSDAGEN.

Kommitterade hava under år 1916 haft att pröva nio från chefens för
justitiedepartementet ombud inkomna anmålningar om tryckta skrifters
indragning jämlikt 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen.

Förordnande om indragning hava av nämnda ombud meddelats beträffande: dels

tidningen »Antikrigsorder» n:r 6, för den 12 november 1916;

dels två tryckta brevkort, det ena återgivande i tryck första sidan av
tidningen »Försvarsnihilisten» för november 1914 samt det andra företeende
bilden av en kvinna, spetsad på en bajonett, och försedd med
överskrift »Militarismens heliga uppgift»;

dels ock följande broschyrer, upprop eller flygskrifter, nämligen:

»Res generalsträjk mot krig!» (.indragen två gånger);

» Antimilitaristisk katekes!»;

»Revolutionens förkämpar II, Mikael Bakunin, tänkaren och kämpen»;

»Ungdom vakna!»; och

»Den 6 november» (indragen två gånger).

Indragning av ovan uppräknade skrifter m. in. har ägt rum vid följande
truppförband, nämligen:

52 — Justitieombudsmannens ämbetsberätteise till 1917 års riksdag.

410

vid truppförband i Boden (två gånger);

i Alvsborgs fästning;

vid Livregementets husarer (två skrifter vid ett tillfälle):

» Svea artilleriregemente:

» Skaraborgs regemente;

» Västernorrlands regemente; och
* Upplands infanteriregemente.

De av vederbörande ombud meddelade förordnanden om skrifts indragning
hava kommitterade, efter prövning av de insända handlingarna,
med . ett undantag funnit böra äga bestånd, varom kommitterade i varje
särskilt fall genom avlåten skrivelse meddelat resp. ombud underrättelse.

Med förberörda undantag förhöll sig på följande sätt:

I insänd skrivelse hade chefens för justitiedepartementet ombud i
Uppsala H. Siljeströra hos kommitterade anmält, att ombudet på framställning
av chefen för Upplands infanteriregemente förordnat om indragning
av en inom regementets kasernområde anträffad flygskrift med
rubrik »Jultankar. Ett ord till de kristna», tryckt å Oscar Malmborgs
tryckeri.

Vid prövning av detta ärende beslöto kommitterade den 9 december
1916 att, enär skriftens innehåll icke vore av den beskaffenhet, att bestämmelserna
i § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen vore å skriften tilllämpliga,
det av ombudet meddelade förordnandet icke skulle äga bestånd.

Underrättelse om detta kommitterades beslut, varigenom det av ombudet
meddelade förordnandet om indragning sålunda blivit upphäft, avsändes
omedelbart till ombudet.

Stockholm i januari 1917.

VIKTOR PETREN.

OSCAR MONTELIUS. TEOFRON SÄVE. E. A. KARLFELDT.
ERNST TRYGGER. SIXTEN von FRIESEN. K. SCHLYTER.

Eric Gyllenstierna.

BILAGOR

till

JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÅMBETSBERÄTTELSE

till 1917 års riksdag.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1916 års riksdag avlåtna skrivelser m. m., i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll; det andra
siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits i den
såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

1	127	18	x)	38	204	58	88	77	138	97	141
2	30	19	2)	39	80	59	206	78	93	98	15
3	32	20	77	40	81	60	89	79	63	99	142
4	34	21	2	41	82	61	90	80	94	100	99,
5	70	22	3)	42	36	62	91, 227	81	139		143
6	72	23	3)	43	37	63	207	82	230	101	233
- 7	128	24	3	44	38	64	228	83	14, 140	102	234
8	201	25	3)	45	39	65	208	84	231	103	235
9	225	26	3)	46	40	66	209	85	95	104	236
10	33, 35,	27	132	47	26	67	13	86	232	105	237
	71, 73,	28	4	48	83	68	210,	87	42	106	238
129, 202,	29	78	49	84		229	88	96	107	239
226	30	79	50	12, 85	69	136	89	97	108	240
11	74	31	5	51	205	70	137	90	43	109	45
12	130	32	6	52	86	71	211	91	212	no	241
13	75	33	7	53	133	72	41	92	98, 213	in	242
14	1	34	8	54	134	73	92	93	44	112	243
15	131	35	9	55	135	74	64	94	214	113	217
16		36	10, 203	56	60	75	61	95	* 215	114	244
17	76	37	11	57	87	76	62	96	216	115	245

*) Skrivelser till fuHmäktige i riksbanken. — a) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
3) Utfärdade förordnanden.

116	246	143	50	171	17	197	114	223	269	250	----1 278
117	247	144	149	172	158	198	115	224	270	251	124
118	248	145	103	173	106	199	116	225	172	252	125
119	100,	146	104	174	54	200	29	226	271	253	179
	249	147	150	175	67	201	27	227	272	254	279
120	46	148	151	176	262	202	23	228	59	255	180
121	144	149	65	177	263	203	55	229	273	256	181
122	218	150	152	178	107,	204	28	230	274	257	182
123	219	151	153		159	205	223	231	117	258	183
124	250	152	154	179	19	206	164	232	275	259	184
125	251	153	155	180	108	207	224	233	x)	260	185
126	252	154	156	181	20	208	165	234	118	261	186
127	253	155	105	182	160	209	166	235	173	262	187
128	254	156	16	183	222	210	167	236	119	263	126
129	145	157	157	184	21	211	168	237	174	264	188
130	3)	158	51	185	22	212	56	238	175	265	189
131	3)	159	220	186	109	213	265	239	176	266	190
132	3)	160	255	187	264	214	266	240	2)	267	191
133	146	161	52	188	24	215	169	241	120	268	192
134	3)	162	256	189	25	216	57	242	121	269	193
135	3)	163	257	190	161	217	68	243	122	270	194
136	101	164	53	191	no	218	170	244	31	271	195
137	147	165	258	192	in	219	58,	245	177	272	196
138	148	166	259	193	112		69	246	178	273	197
139	102	167	221	194	113	220	171	247	123	274	198
140	47	168	18	195	162	221	267	248	276	275	199
141	48	169	»260	196	163	222	268	249	277	276	200
142	49	170	261

1) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
3) Utfärdade förordnanden.

Förteckning

Bilaga II.

över de av 1916 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av

samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

I. Justitiedepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 15 februari 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts
i punkterna 20—24 under 2:dra huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till uppfostringsanstalten för minderåriga
förbrytare. (14.)

1916 den 18 februari i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

2. av den 6 mars, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (21.)

1916 den 24 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

3. av samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (24.)

1916 den 24 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

4. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förbud i vissa fall mot överlåtelse till utlänning av svenskt fartyg
eller andel däri. (28.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 mars 1916 (se svensk författningssamling n:r 47).

5: av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande ändring i gällande stadganden om nattvardsgång. (31.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1916 (se svensk författningssamling n:r 92).

6. av den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 3 mom. i förordningen den 30 maj 1759
om biskops- och superintendentsval. (32.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1916 (se svensk författningssamling n:r 93).

— 1917 —

7. Riksdagens skrivelse av den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10
juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som
förorsakats av ämbets- eller tjänsteman. (33.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1916 (se svensk författningssamling n:r 86).

8. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken. (34.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1916 (se svensk författningssamling n:r 85).

9. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän. (35.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1916 (se svensk författningssamling n:r 91).

10. av samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om nyttjanderätt till gravplats samt lag om ändrad lydelse av 1 kap.
8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14
juni 1907. (36.)

Lagar i ämnet utfardadade den 24 mars 1916 (se svensk författningssamling n:r 94 och 95).

11. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. (37.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1916 (se svensk författningssamling n:r 90).

12. av den 18 mars, i anledning av särskilda motioner om ändrad lydelse av § 13
b) i förordningen om kommunalstyrelse på landet, § 29 mom. 1 b) i förordningen
om kommunalstyrelse i stad, § 24 d) i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd och § 10 b) i förordningen om landsting. (50.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. av den 18 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag innefattande bestämmelser angående skyldighet för städer och vissa
andra samhällen att bekosta fastighetsregisters uppläggande och förande
m. m., dels ock Kungl. Maj:ts i punkten 28 under andra huvudtiteln gjorda
framställning om anslag till bidrag till städer och därmed jämförliga samhällen
till kostnader för inrättande av fastighetsregister. (67.)

1916 den 9 juni i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

14. av den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m.
samt lag om ändrad lydelse av 8 kap. 25 § strafflagen. (83.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande, utfärdades lagar i ämnet den 17 april 1916 (se

svensk författningssamling n:r 103 och 105).

— 1917 —

15. Riksdagens skrivelse av den 6 maj, i anledning av väckta motioner om
ändrad lydelse av 1 § i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall
mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. (98.)

1916 den 17 november i statsrådet anmäld samt remitterad till socialstyrelsen för utlåtande.

16. av den 23 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag m. m., dels ock i anledning därav väckta
motioner. (156.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande, utfärdades lagar i ämnet den 30 maj 1916 (se svensk

författningssamling n:r 156—161).

17. av den 26 maj, i anledning av dels Kungl. Haj:ts proposition med förslag
till lag om fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara
eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (171.)

Efter det lagrådets utlåtande inhämtats, utfärdades lag i ämnet den 30 maj 1916

(se svensk författningssamling n:r 167).

18. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronohäktet i Svanesund. (168).

1916 den 9 juni i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

19. av den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik samt
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen. (179.)

Lag i ämnet utfärdades den 30 juni 1916 (se svensk författningssamling n:r 312

och 314).

20. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om inskränkning i inmutningsrätten, dels ock en i anledning därav
väckt motion. (181.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 juni 1916 (se svensk författningssamling n:r 189).

21. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet. (184.)

1916 den 9 juni i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

22. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 18 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom. (185.)

1916 den 9 juni i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

— 1917 —

23. Kiksdagens skrivelse av den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förfogande över viss egendom vid krig,
krigsfara eller andra utomordentliga av krig föranledda förhållanden. (202.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande, har lag i ämnet utfärdats den 9 juni 1916 (se svensk
författningssamling n:r 187).

24. av den 2 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av § 7 i förordningen den 16 november
1863 angående allmänt kyrkomöte samt lag om ändrad lydelse av 2 § l:o
i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, i vad propositionen
angår sistnämnda lag, dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 § 14:o i lagen om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt. (188.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 och 30 juni 1916 (se svensk författningssamling
n:r 206 och 313).

25. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 9, 38 och 37 §§ i lagen den 31

augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning, dels ock i ämnet
väckta motioner. (189.)

Sedan lagrådets utlåtande inhämtats, har lag i ämnet utfärdats dén 17 juni 1916
(se svensk författningssamling n:r 204).

26. av den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av § 7 i förordningen den 16 november 1863

angående allmänt kyrkomöte samt lag om ändrad lydelse av 2 § l:o i
lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, i vad propositionen
angår lagen om allmänt kyrkomöte. (47.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1916 (se svensk författningssamling n:r 205).

27. av den 6 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om expropriation m. m., dels ock i anledning därav väckta
motioner. (201.)

1916 den 27 oktober i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

28. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg
mellan utrikes orter samt lag om utsträckt tillämpning av lagen den 6 mars
1916 om förbud i vissa fall mot överlåtelse av svenskt fartyg eller andel däri
samt mot tidsbefraktning av fartyg, dels ock en i ämnet väckt motion. (204.)

Lagar i ämnet utfärdade den 8 juli 1916 (se svensk författningssamling n:r 270
och 272).

— 1917 —

29. Riksdagens skrivelse av den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om ändrad lydelse av 18 § 1, 2, 8, 9, 31, 44 och 52 punk terna

i lagen om val till riksdagen. (200.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 juni 1916 (se svensk författningssamling n:r 186).

30. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens andra
huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (2.)

1916 den 30 juni i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

31. av den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gott görelse

till aktuarien i Svea hovrätt G. Liliequist och aktuarien i Göta

hovrätt F. Klinghammer för minskade inkomster. (244.)

1916 den 30 juni i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

2. Utrikesdepartementet.

32. Riksdagens skrivelse av den 14 juni 1916, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3.)

1916 den 30 juni i statsrådet föredragen, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att riksdagens
i punkterna 1—46 och 18—21 av skrivelsen anmälda beslut skulle delgivas
statskontoret till kännedom och efterrättelse i vad på detta ämbetsverk ankom me, varjämte
Kungl. Maj:t med anledning av vad riksdagen i fjärde punkten anmält fastställde
ny avlöningsstat att från den 1 januari 1917 lända till efterrättelse.

Med anledning därav att under punkt 2 i samma skrivelse anmälts, bland annat,
att riksdagen till provisorisk förstärkning av utrikesdepartementets arbetskrafter m. m. å
extra stat för år 1917 beviljat ett anslag av 36,075 kronor, har Kungl. Maj:t vid
underdånig föredragning den 22 december 1916 meddelat beslut rörande användningen
av berörda belopp.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

33. av den 14 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde
huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)

Anmäldes den 4 september 1916 i den del, som tillhörde utrikesdepartementets handläggning,
därvid Kungl. Maj:t godkände det beslut, som blivit av riksdagen fattat enligt
punkten 32 i skrivelsen rörande pension till kansli vaktmästaren vid svenska generalkonsulatet
i London Frederick Berwick; och anbefalldes därvid statskontoret att verkställa
vad Kungl. Maj:t och riksdagen sålunda beslutat.

2* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

3. Lantförsvarsdepartementet.

34. Riksdagens skrivelse av den 13 juni 1916, angående reglering av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantforsvarsdepartementet.
(4.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 21 juni 1916 fastställde Kungl. Maj:t till
efterrättelse riksdagens i nämnda skrivelse fattade beslut.

Beträffande punkten 40 anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningens civila departement
att verkställa av riksdagen begärd utredning.

I fråga om punkterna 14 och 41 anbefalldes vederbörande myndigheter att,
med beaktande av vad i riksdagsskrivelsen anförts, inkomma med förslag till användning
av där ifrågavarande anslag.

Därjämte anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltuingens artilleridepartement att
med anledning av vad i punkten 41 av skrivelsen anförts verkställa en fullständig omräkning
av där omnämnt anslag.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

35. av den 14 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 juli 1916 förordnade Kungl. Maj:t, att riksdagens
i punkterna 12—18 och 33—46 av samma skrivelse fattade beslut skulle
delgivas vederbörande myndigheter för kännedom och efterrättelse.

Vidare föreskrev Kungl. Maj:t till följd av riksdagens beslut under punkten 14, att
de i brevet den 18 oktober 1907 meddelade bestämmelser rörande utdelande av
understöd till vissa pensionerade underofficerare skulle lända till efterrättelse under
år 1917.

Slutligen föreskrev Kungl. Maj:t på grund av riksdagens beslut under punkten 18:

beträffande det i sistnämnda punkt omförmälda anslagets förvaltning,

att arméförvaltningen skulle årligen inom den tid, då de till statsregleringen
hörande ärenden borde vara till Kungl. Maj:t inkomna, till Kungl. Maj:t avlämna uppgift
angående dels de personer, vilka under det löpande året åtnjutit understöd från
ifrågavarande anslag, dels de till dessa personer utbetalda belopp, dels de understödstagare,
vilka under året avlidit eller eljest såsom behöriga avgått, dels ock det anslagsbelopp,
som kunde beräknas för nästpåföljande år bliva erforderligt för ifrågavarande

ändam ^ prövningen av ansökningar om understöd och sättet för

utbetalningen av sådant,

— 1917 —

att arméförvaltningens civila departement skulle, med iakttagande av de i riksdagsskrivelsen
angivna villkor, pröva och avgöra inkommande ansökningar om understöd,
vilka borde vara åtföljda av erforderliga handlingar till styrkande av, att understödstagarna
vore i liyet och i behov av det sökta understödet, samt att understödet skulle
till underhållstagarna genom vederbörande kassaförvaltningar utbetalas halvårsvis i sammanhang
med utbetalandet av gratialen från Vadstena krigsmanshuskassa.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

36. Riksdagens skrivelse av den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av brand- och dyrkfri valv inom generalstabens
ämbetshus. (42.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 7 april 1916 bemyndigade Kungl. Maj:t

överintendentsämbetet att i huvudsaklig överensstämmelse med av ämbetet uppgjort
förslag jämte tillhörande kostnadsberäkning låta anordna ifrågavarande brand- och dyrkfri
valv för generalstaben för en kostnad av högst 53,000 kronor, att gäldas från
fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

37. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp förande

av eu laboratoriebyggnad å Karlsborg. (43.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 7 april 1916 bemyndigade Kungl. Maj:t

arméförvaltningeus artilleridepartement att, i huvudsaklig överensstämmelse med ingiven
ritning, beskrivning och kostnadsberäkning, låta inom Karlsborgs fästning uppföra
ifrågavarande laboratoriebyggnad för en kostnad av 20,000 kronor ävensom anordna
värme-, vatten- och avloppsledningar, elektrisk belysning, åskledare samt inhägnad och
planering för en kostnad av sammanlagt 11,500 kronor att med tillhopa högst
31.500 kronor gäldas av fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

38. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående verk ställande

av vissa tillbyggnadsarbeten m. m. vid Karlskrona grenadjärregementes
kasernetablissemang i Karlskrona. (44.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 7 april 1916 bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartement dels att i enlighet med ingiven ritning, situationsplan
och kostnadsförslag låta för en kostnad av 8,972 kronor utföra föreslagen
tillbyggnad av regementets matsal, dels att för en sammanlagd kostnad av 10,031
kronor 80 öre låta anskaffa ny ångpanna med iakttagande, att densamma, såvitt möjligt,
skulle vara användbar även för eldning med torv, samt verkställa erforderliga
ändringsarbeten i regementets nuvarande pannrum, dels att ej mindre för en kostnad.
av 1,395 kronor låta inköpa och inmontera två nya ångkokapparater än även i enlig —

1917 —

het med ingivet kostnadsförslag låta för en kostnad av 2,427 kronor 20 öre utföra eu
tillbyggnad till regementets diskrum, dels ock slutligen att för en kostnad av 8,525
kronor låta utföra erforderlig tillbyggnad till regementets köksbyggnad.

Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att samtliga härav föranledda kostnader, tillhopa
högst 31,341 kronor, skulle gäldas av fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Maj:ts prövning.

39. Riksdagens skrivelse av den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar
av vissa förskottsvis utgivna medel. (45.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 april 1916 föreskrev Kungl. Maj:t, att av
fjärde huvudtitelns allmänna besparingar ett belopp av 230,933 kronor 45 öre skulle
tagas i anspråk till gäldande av vissa i skrivelsen närmare angivna, av arméförvaltningens
civila departement förskottsvis utgivna medel.

Ärendet kommer ej vidare att bliva* föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

40. av samma dag, i anledning av Kungl. Majjjs proposition angående ersättande
av vissa förskottsvis utgivna medel för anskaffande av flygmateriell
m. m. (46.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 7 april 1916 föreskrev Kungl. Maj:t, att till
gäldande av ifrågavarande förskott, till den del desamma icke ersatts från Björkquistska
fonden för grundande av en luftflotta, skulle utgå 14,590 kronor 94 öre från fjärde
huvudtitelns allmänna besparingar samt 12,097 kronor 91 öre från femte huvudtitelns
allmänna besparingar.

Ärendet, som handlagts vid gemensam beredning mellan lånt- och sjöförsvars-''
departementen, kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

41. av den 12 april, angående utredning rörande arméns gifta underofficerares
inkvarteringsförhållanden. (72.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning och utremitterat till arméförvaltningens
fortifikations- och civila departement för avgivande av utlåtande.

42. av den 2 maj, i anledning av Kungl. Haj:ts i punkterna 36 och 37 under
Qärde huvudtitelns av statsverkspropositionen gjorda framställningar angående
premiering och anskaffning av lastautomobiler m. m. (87.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 12 maj 1916 dels bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens intendentsdepartement att omhänderhava och förvalta det i riksstaten
nyuppförda ordinarie anslaget »Premiering av lastautomobiler, reservationsanslag» dels
och anbefallde samma departement att utarbeta underdånigt förslag till kungörelse angående
premiering av krigsdugliga lastautomobiler m. m. i huvudsaklig överensstämmelse

— 1917 —

med det i punkten 36 av statsverkspropositionen omförmälda förslag av särskilt tillkallade
sakkunniga.

Vidare bemyndigade Kung!. Maj:t intendentsdepartementet ej mindre att omhänderhava
och förvalta det av riksdagen å extra stat för år It) 17 anvisade anslaget för anskaffning
av lastautomobiler m. m. än även att för eu kostnad av tillhopa högst
303,600 kronor dels gå i författning om inköp av dylika automobiler, att användas
jämväl vid förekommande körslor i fredstid, dels ock anordna erforderliga automobilstall
och drivmedelsförråd, varjämte det skulle åligga arméförvaltningeus civila departement
att, i den mån så erfordrades, av omhänderhavande medel under år 1916 förskjuta
sistnämnda belopp för att framdeles ersättas av förevarande extra anslag.

Sedermera har Kungl. Maj:t den 10 november 1916 förordnat, att kungörelse
angående premiering av för krigsbruk lämpliga lastautomobiler skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Haj:ts prövning.

43. Riksdagens skrivelse av den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående användande av uppkommet överskott å anslag till uppförande
av mässbyggnader för underofficerare och manskap vid vissa truppförband
m. m. (90.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 19 maj 1916 anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att av förefintlig behållning å de av 1908—1911
års riksdagar för uppförande av mässbyggnader för underofficerare och manskap vid vissa
truppförband å extra stat anvisade medel till byggmästarfirman S. Johansson i Luleå utbetala
ett belopp av 5,700 kronor såsom ersättning för en del av firman åsamkad förlust
vid uppförandet av dylik mässbyggnad vid Norrbottens regemente.

Därjämte förordnade Kungl. Maj:t, att för täckande av uppkommen brist i de för
uppförande av kasernetablissemang för Västerbottens regemente av 1904 års riksdag beviljade
medel skulle tagas i anspråk dels av behållningen å förenämnda av riksdagen
för uppförande av mässbyggnader anvisade medel ett belopp av 37,057 kronor 66 öre
dels ock av försäljningssumman för Skånska dragonregementets gamla kasernetablissemang
i Ystad ett belopp av 17,532 kronor 46 öre.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Maj:ts prövning.

44. av den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis utgivna
medel. (93.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 19 maj 1916 föreskrev Kungl. Maj:t, att av
fjärde huvudtitelns allmänna besparingar ett belopp av 121,575 kronor 45 öre skulle
tagas i anspråk till gäldande av de i riksdagsskrivelsen närmare angivna, av fortifikationsdepartementet
förskottsvis utgivna medel.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1917 —

45. Kiksdagens skrivelse av den 26 maj, i anledning- av Kuugl. Maj:ts proposition
angående markutbvte beträffande Kalmar regementes kasernområde, fl 09.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 26 maj 1916 förordnade Kungl. Maj:t, att ett
i skrivelsen angivet område skulle för angivet ändamål överlåtas till Kalmar regementes
officerskår, mot det att officerskåren till kronan överlämnade ett annat likaledes i skrivelsen
närmare angivet område för att tilläggas regementets kasernområde ävensom till
arméförvaltningens fortifikationsdepartement erlade ett kontant belopp av 600 kronor,
vilket belopp skulle tillgodoföras lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

46. av den 10 maj, i anledning av väckt motion om rätt för värnpliktig, vars
hustru och barn åtnjuta familjeunderstöd, att oavkortat lyfta honom tillkommande
penningbidrag. (120.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 19 maj 1916 förordnade Kungl. Maj:t, att
kungörelse om understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd)
skulle i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

47. av den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 41 under fjärde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående fullbordande
av befästningsarbetena vid Boden. (140).

Vid föredragning av denna skrivelse den 26 maj 1916 bemyndigade Kungl. Maj:t dels
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att gå i författning om inköp av det i punkt
41 av Kungl. Maj:ts proposition omförmälda, med IX betecknade markområde, innehållande
omkring 19 hektar, dels arraéförvaltningens civila departement att för detta inköp
förskjuta ett belopp av högst 32,000 kronor, att sedermera ersättas av ifrågavarande,
utav riksdagen beviljade anslag å 286,500 kronor, dels ock fortifikationsdepartementet
att, då återstoden av samma anslag bleve tillgängligt, inköpa övriga i samma punkt av
propositionen omförmälda, med III-VIII samt X betecknade markområden om tillhopa
cirka 1,230 hektar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

48. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för vissa beställningshavare å staten för artilleriets fabriker och tygstater
att för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring.
(141.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 21 juni 1916 förordnade Kungl. Maj:t, att riksdagens
beslut i ärendet skulle delgivas arméförvaltningens artilleri- och civila departement
för kännedom.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1917 —

49. Riksdagens skrivelse av den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:s proposition
angående anläggning av skjutbana för Norrlands dragonregemente. (142.)

Vid föredragning av denna skiivelse den 2 juni 1916 bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att i enlighet med utarbetat förslag låta anlägga
ifrågavarande skjutbana, varjämte Kungl. Maj:t föreskrev, att bärav föranledda kostnader,
18,000 kronor, skulle bestridas av fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

50. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående verkställande
av vissa ändringsarbeten i Skånska dragonregementets skosmedjelokaler. (143.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 2 juni 1916 bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att i enlighet med ingivna ritningar och kostnadsförslag
låta utföra ifrågavarande ändringsarbeten, varjämte Kungl. Maj:t föreskrev, att
härav föranledda kostnader, högst 14,900 kronor, skulle bestridas från fjärde huvudtitelns
allmänna besparingar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

51. av den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond åt avlidne barberaren
I. A. Dahlins änka Netty Magdalena Dahlin, född Svedberg, och fem minderåriga
barn. (158.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 juni 1916 förordnade Kungl. Maj:t, att till
bemälde Dahlins änka och'' fem minderåriga barn skulle från beväringsmanskapets invalid-
och pensionsfond utbetalas ersättning så som om Dahlin avlidit under sådana förhållanden,
att förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, varit tillämplig.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

52. av den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av Tierps kronopark m. m. (161.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 21 juni 1916 förordnade Kungl. Maj:t, att riksdagens
beslut skulle delgivas arméförvaltningens artilleridepartement och domänstyrelsen,
varjämte Kungl. Maj:t anbefallde artilleridepartementet och domänstyrelsen att, med iakttagande
av vad riksdagen i samma skrivelse uttalat, uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag till plan för vård och förvaltning av ifrågavarande kronopark.

När ifrågavarande förslag till plan överlämnats, kommer ärendet åter att föredragas
för Kungl. Maj:t.

53. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av två till föTra majorsbostället Gudhem n:r 1—9 i Gudhems socken
hörande områden. (164.)

— 1917 —

Vid föredragning av denna skrivelse den 9 juni 1916 anbefallde Kungl. Majrt arméförvaltningens
intendentsdepartement att låta försälja ifrågavarande områden enligt i propositionen
angivna grunder med villkor, att köparna skulle vara pliktiga att efter köpets
avslutande dels ofördröjligen uppsätta och sedermera för framtiden ensamma underhålla
stängsel omkring de försålda områdena dels ock söka fastställelse å avsöndringarna samt
ensamma gälda lagfarts- och övriga med köpet förenade kostnader.

Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att de för områdena inflytande köpeskillingarna,
tillhopa 190 kronor, skulle tillgodoföras lantförsvarets fond för byggnader och andra
försvarsändamål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

54. Kiksdagens skrivelse av den 30 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående engångskostnader för försvaret.
(174.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 21 juni 1916 beträffande lantförsvarets engångskostnader,
fann Kungl. Maj:t gott ställa de utav riksdagen anvisade medel till
förfogande av arméförvaltningens vederbörande departement för därmed avsett ändamål,
varjämte Kungl. Maj:t föreskrev, att de av riksdagen för år 1917 anvisade 5,000,887
kronor till anskaffande av intendenturmateriell skulle av civila departementet i mån av
behov redan under år 1916 förskjutas av tillgängliga medel.

Tillika föreskrev Kungl. Maj:t, att samtliga engångskostnader rörande lantförsvaret
för år 1917, tillhopa 10,521,165 kronor, skulle bestridas av statsverkets värnskattefond.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

55. av den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 och 2, § 5 mom. 3 och 4, § 6
mom. 1 och 4, § 7, § 8 mom. 1 samt §§ 9—11 i lagen den 24 maj
1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner
för krigsmaktens behov. (203.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 juli 1916 förordnade Kungl. Maj:t, att
lag om ändring i vissa delar av lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för
kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov skulle i vanlig
ordning utfärdas, varjämte Kungl. Maj:t i samband härmed utfärdade »förordning
med närmare bestämmelser för verkställighet av lagen den 24 maj 1895 angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov
(rekvisitionsförordning)» ävensom »kungörelse angående tid, varå vissa sammanträden med
de i gällande rekvisitionslag omförmälda värderingsnämnder tillsvidare skola hållas m. m.»

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

56. av den 7 juni, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition angående
anvisande av medel för anordnande under åren 1916 och 1917 av kurser

— 1917 —

för befäls- och annan särskild utbildning vid landstormen, dels ock Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet för vissa värnpliktiga
att undergå befäls- eller annan särskild utbildning vid landstormen. (212.)
Vid föredragning av denna skrivelse den 21 juni 1916 utfärdade Kungl. Maj:t lagom
skyldighet för vissa värnpliktiga att deltaga i kaderövning vid landstormen, varjämte
Kungl. Maj:t meddelade för övningarna erforderliga föreskrifter.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

57. Riksdagens skrivelse av den 13 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående reglemente för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningsreglemente)
jämte två i ämnet väckta motioner. (216.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 juli 1916 anbefallde Kungl. Maj:t, som
förklarade sig framdeles ärna utfärda förevarande reglemente, att gälla under år
1917, arméförvaltningens civila departement att, i anledning av vad riksdagen uti sin
ovanberörda skrivelse anfört, till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag, så
att proposition i ämnet kunde i god tid föreläggas 1917 års riksdag.

Sedermera har Kungl. Maj:t den 24 november 1916 förordnat, att nytt reglemente
för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningsreglemente) skulle i vanlig
ordning utfärdas.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

58. av den 13 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition n:r 21 9 angående
vissa åtgärder för sjöförsvarets stärkande, dels ock Kungl. Majrts proposition
n:r 220 angående vissa åtgärder för lantförsvarets stärkande. (219.)

Kungl. Majrts beslut uti förevarande ärende den 14 juli och den 18 september 1916
äro beträffande lantförsvaret av hemlig natur.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

59. av den 7 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av den inom staden Marstrands hamnområde belägna Hedvigsholraen
eller Kvarnholmen m. m. (228).

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning och remitterat till arméförvaltningens
fortifikationsdepartement för avgivande av yttrande.

4. Sjöförsvarsdepartementet.

60. Riksdagens skrivelse av den 24 mars 1916, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående anslag till bestridande av vissa hyresutgifter
under femte huvudtiteln. (56.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 31 mars 1916 beslöt Kungl. Majrt vissa
erforderliga åtgärder.

3* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

61. Riksdagens skrivelse av den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar av kabyssinredningen å vissa av flottans
fartyg. (75.)

Anmäldes den 17 april 1916 inför Kungl. Maj:t, och beslöts därvid erforderlig
åtgärd.

62. av samma dag, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående anskaffning
av gyroskopkompassanläggningar till vissa flottans fartyg. (76.)

Anmäldes inför Kungl. Maj:t den 17 april 1916, och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

63. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av fonden för krigsfartygs byggande till anskaffning av två
motorbåtar för rekognosering av militärleder m. m. (79.)

Anmäldes den 17 april 1916 inför Kungl. Maj:t, och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

64. av den 5 maj, angående spisordning för flottans fartyg. (74.)
Anmäldes den 19 maj 1916 inför Kungl. Maj:t, och anbefalldes därvid marin förvaltningen
att verkställa utredning i ärendet, därvid försök med utspisning ombord av
skattefri maltdryck borde anställas.

I anledning härav har marinförvaltningen inkommit med yttrande av den 1
november 1916.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

65. av den 19 maj, i anledning av Kung]. Haj:ts proposition angående tilläggspension
åt konstruktören och ritaren hos lotsstyrelsen L. F. Lindberg.
(149.)

Anmäldes den 2 juni 1916 inför Kungl. Maj:t, och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

66. av den 30 maj. i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående engångskostnader för försvaret. (174.)

Anmäldes i de delar, som anginge sjöförsvarsdepartementet, den 30 juni 1916 inför
Kungl. Maj:t, som därvid meddelade erforderliga föreskrifter.

67. av samma dag, i anledning av väckt motion angående förnyad utredning
rörande hela flottstationsfrågan. (175.)

Anmäldes den 14 juni 1916 inför Kungl. Maj:t, som därvid beslöt uppdraga åt en
kommitté att verkställa en allsidig ur militär, sjöfartsteknisk och ekonomisk synpunkt
sakkunnig utredning angående hela frågan om flottstationen i Stockholms skärgård.

Kommitténs förslag har ännu ej inkommit.

68. av den 13 juni, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående
förordning med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner m. m.
vid marinen på krigsfot jämte en i ämnet väckt motion. (217.)

— 1917 —

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 augusti 1916 har Kung!. Maj:t förklarat
sig vilja framdeles utfärda förordning i ämnet att gälla under år 1917 ävensom
anbefallt marinförvaltningen att, i anledning av vad riksdagen uti sin ifrågavarande
skrivelse anfört, till Kung! Maj:t inkomma med yttrande och förslag, så att ny proposition
i ämnet kunde i god tid föreläggas 1917 års riksdag.

Kung! Maj:t har därefter den 24 november 1916 utfärdat förordning med
särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner m. m. vid marinen på krigsfot, att
träda i kraft den 1 januari 1917 och gälla till och med utgången av samma år.

69. Riksdagens skrivelse av den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder för sjöförsvarets stärkande m. m. (219.)

Vid föredragning härav den 14 juni 1916 beslöt Kungl. Maj:t erforderliga åtgärder
i vissa delar av ärendet ävensom att särskilda sakkunniga skulle tillkallas för utredning
angående de marina försvarsbehov, som enligt vad krigets erfarenheter givit vid
handen i främsta rummet borde tillgodoses.

De i enlighet härmed tillkallade sakkunniga hava den 15 augusti 1916 avgivit
betänkande.

70. av den 14 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)

Vid föredragning den 21 juni 1916 har Kungl. Maj:t, med godkännande av riksdagens
beslut rörande anslagen under femte huvudtiteln i vad besluten avvika från
Kungl. Maj:ts förslag, förordnat om erforderliga åtgärder.

71. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Anmäldes den 22 juli 1916 inför Kungl. Maj:t de på sjöförsvarsdepartementets handläggning
beroende delar av ärendet, och meddelades därvid beslut av Kungl. Maj:t.

5. Civildepartementet.

72. Riksdagens skrivelse av den 15 juni 1916, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)

Anmäldes den 30 juni 1916, utom vad angick punkterna 44, 63 och 74, därvid
beträffande punkten 23, angående iståndsättande av Sandvikens hamn, Konungens
befallningshavande i Kalmar län anbefalldes att från Persnäs kommun införskaffa för —

1917 —

bindelse rörande hamnens underhåll m. m. Sedan sådan förbindelse inkommit, anmäldes
ärendet ånyo den 24 november 1916, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

Beträffande punkten 40, angående förvärv av mark för utvidgning av Växjö
hospital, anbefalldes medicinalstyrelsen att verkställa ytterligare utredning rörande frågan.
Sådan utredning bar ännu icke inkommit.

Beträffande övriga av skrivelsens ifrågavarande delar beslötos erforderliga
åtgärder.

I fråga om punkten 44, angående uppförande av ett spetälskesjukhns i Dalarne,
punkten 62, angående anslag till riksförsäkringsanstalten ro. m., punkten 63, angående
ändringar i avlöningsstaten för socialstyrelsen m. m., punkten 74, angående
anslag till alkoholistvården, och punkten 88, angående bidrag till byggande av järnvägssträckan
Torved—Stenbrotorp, hänvisas till vad under riksdagens särskilda skrivelse
därom meddelats. (Jämför nedan 94, 96, 97, 111 och 125.)

73. ^Riksdagens skrivelse av den 14 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (10.)

Anmäldes den 30 juni 1916 i delar, som tillhörde civildepartementets handläggning,
och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

74. av den 24 januari, angående val av deputerade att, jämlikt § 54 regeringsformen
och § 50 riksdagsordningen, med Konungen överlägga. (11.)

Anmäldes den 28 januari 1916, därvid förordnades, att skrivelsen, såsom icke föranledande
någon åtgärd, skulle läggas till handlingarna.

75. av den 12 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
arvode till regeringsrådet Anders Lindstedt såsom ordförande i en kommitté.
(13.)

Anmäldes den 22 februari 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

76. av den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 3 juni 1915 om
eftergift vid krig eller krigsfara från vissa bestämmelser om arbetstid för
minderåriga och kvinnor. (17.)

Anmäldes den 22 februari 1916, därvid lag i ämnet utfärdades.

77. av den 4 mars, i anledning av Kung]. Maj:t i statsverkspropositionen
under titel »utgifter för kapitalökning statens affärs verksamhet» gjorda
framställning i fråga om anslag för anskaffande av rullande materiell
vid statens järnvägar. (20.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

- 1917 —

78. Riksdagens skrivelse av den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående utgifter för kapitalökning
i avseende å telegrafverket. (29.)

Anmäldes den 26 april och den 30 juni 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

79. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sättet
för likviderande av förfallen skuld å statslån till östra centralbanans
järnvägsaktiebolag. (30.)

Anmäldes den 31 mars 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

80. av den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
samt särskilda till riksdagen avlåtna propositioner gjorda framställningar
angående anslag för kapitalökning å statens järn vägslånefonder. (39.)

Anmäldes den 14 april 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

81. av den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse av mark från kronoegendomen Stora kungsladugården n:r 1 i
S:t Nikolai socken av Södermanlands län till Oxelösund—Flen—Västmanlands
järnvägsaktiebolog för utvidgning av bolagets järnvägsstation i Nyköping.
(40.)

Anmäldes den 14 april 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

82. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst
medgivande i fråga om framtida låneunderstöd av staten till järnväg från
Gullabo till Torsås. (41.)

Anmäldes den 11 augusti 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

83. av den 18 mars, i anledning av justitieombudsmannens till innevarande
riksdag avgivna ämbetsberättelse, i vad rör framställningen angående
ändrad lydelse av § 35 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet. (48.)

Anmäldes den 5 maj 1916, därvid lag i ämnet utfärdades.

84. av den 18 mars, i anledning av väckt motion om införande i förordningen
om kommun al styrelse på landet av bestämmelse rörande förfarandet,
när ordinarie ledamot av kommunal- eller municipalnämnd
avgår före slutet av tjänstgöringstiden. (49.)

Anmäldes den 5 maj 1916, därvid lag i ämnet utfärdades.

— 1917 -

85. Riksdagens skrivelse av den 18 mars, i anledning av särskilda motioner

om ändrad lydelse av § 13 b) i förordningen om kommunalstyrelse på

landet, § 29 mom. 1 b) i förordningen om kommunalstyrelse i stad,
§ 24 d) i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd och

§ 10 b) i förordningen om landsting. (50.)

Överlämnad till justitiedepartementet.

86. av samma dag, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående årliga
understöd åt vissa befattningshavare vid postverket. (52.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

87. av den 29 mars, angående reglering av provinsialläkares arvoden. (57.)
Kungl. Maj:t har den 30 juni 1916 uppdragit åt en kommitté att verkställa utredning
och avgiva förslag i fråga om reglering av avlöningsförhållandena för förste provinsialläkare
och provinsialläkare m. m. Kommittén har inkommit med förslag till
provisoriska anordningar i syfte att avhjälpa svårigheterna att besätta mera avlägset
belägna ordinarie och extra provinsialläkardistrikt, över berörda förslag har medicinalstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande, vilket ännu icke inkommit.

88. av den 4 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen

gjorda framställningar angående utgifter för kapitalökning i avseende å
postverket. (58.)

Anmäldes den 25 april, den 30 juni och den 24 november 1916, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

89. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt
understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket ävensom i ämnet
väckta motioner. (60.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

90. av den 5 april, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl Maj:t

rörande viss ändring i kungörelsen angående skatt för hundar. (61.)

Anmäldes den 28 april 1916, därvid överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande
i länen anbefalldes att, sedan vederbörande kommunala myndigheter lämnats
tillfälle att yttra sig, avgiva utlåtanden i ärendet. De infordrade utlåtandena
hava ännu icke fullständigt inkommit.

91. av den 5 april, i anledning av väckta motioner om vidtagande av
åtgärder för åstadkommande av erforderlig vedtillgång i landet m. m.
(62.)

Sedan skrivelsen i vad densamma avser nedbringande av transportkostnaderna på ved

— 1917 —

överlämnats från jordbruksdepartementet, har livsmedelskommissionen anbefallts att
avgiva utlåtande i ärendet.

Det infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

92. Kiksdagens skrivelse av den 29 april, angående åtgärder för ordnande
och framtida förvaring av kommunala arkivalier. (73.)

ånmäldes den 3(1 juni 1916, därvid Konungens befallningshavande i samtliga län
anbefalldes att avgiva utlåtanden i ärendet.

De infordrade utlåtandena hava ännu icke fullständigt inkommit.

93. av den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till arbetslöshetens bekämpande. (78.)

Anmäldes den 19 maj 1916, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

94. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar
i avlöningsstaten för socialstyrelsen m. m. (80.)

Anmäldes den 26 maj 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

95. av den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årliga
understöd åt postvaktmästaren Karl Herman Lundbäcks änka och
barn. (85.)

Anmäldes den 12 maj 1916, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

96. av den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 72 under sjätte
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag
till alkoholistvården. (88.)

Anmäldes den 12 maj och den 17 juni 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

97. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 41 under sjätte
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående uppförande
av spetälskesjukhus i Dalarne. (89.)

Anmäldes den 16 maj 1916, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att avgiva utlåtande
i ärendet. Sedan sådant utlåtande inkommit och överintendentsämbetet i*
ärendet avgivit infordrat utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

98. av den 5 maj, i anledning av väckt motion angående statsbidrag till
avlönande av folk- och småskollärare vid vissa kustsanatorier m. m.
(92.)

Anmäldes den 2 juni 1916, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att, efter folkskolöverstyrelsens
hörande, avgiva utlåtande i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

— 1917 —

99. Riksdagens skrivelse av den 5 maj, angående utredning om inrättande
av ett penninglotteri för statens räkning. (lUO.)

Överlämnad till finansdepartementet.

100. av den 10 maj, angående omhändertagande i sedlighetens intresse av
vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit
fattigvården till last. (119.)

Anmäldes den 2 juni 1916, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

101. av den 20 maj, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående inköp
av ett område vid karantänsanstalten vid Fejan. (136.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

102. av den 16 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om skyddskoppympning, dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 127 och 128 §§ i strafflagen för
krigsmakten den 23 oktober 1914, dels ock åtta med anledning av förstnämnda
proposition väckta motioner. (139.)

Anmäldes den 2 juni 1916, därvid lagar utfärdades.

103. av den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ i lagen den 24 juli 1903
om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i
riket. (145.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid lag i ämnet utfärdades.

104. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 33 under tionde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående pension
åt skrivbiträdet Hulda Andrietta Katarina Ström. (146.)

Anmäldes den 2 juni 1916, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

105. av den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder för bekämpande av arbetslösheten bland stenarbetare.
(155.)

Anmäldes den 2 juni 1916, därvid uppdrogs åt en stenleveran scen träl att handhava

övervakandet av leveranserna av gatusten och därmed sammanhängande göromål samt

beslötos övriga erforderliga åtgärder.

106. av den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande
för telegrafverkets räkning av en fastighet i Fieu. (173.)

Anmäldes den 17 juni 1916, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

— 1917 —

2f>

107. Riksdagens skrivelse av den 31 maj, angående åtgärder till förhindrande
att entreprenörer vid uppförande av statens byggnader undandraga sig
att erlägga betalning för arbetskraft och materialier. (178.)

överlämnad till finansdepartementet.

108. av den 30 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ny förordning om automobiltrafik, dels ock i ämnet väckta motioner.
(180.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid författningar i ämnet utfärdades.

109. ay den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
ävensom i särskilda till riksdagen avlåtna propositioner gjorda framställningar
av vissa anslag för utgifter för kapitalökning i avseende å statens
järnvägar och vattenfallsverk jämte i dessa ämnen väckta motioner. (186.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

110. av den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utredning
rörande frågan om förbättrade sjöfartsförbindelser med England. (191.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid uppdrogs å järnvägsstyrelsen att verkställa en
allsidig utredning rörande frågan om anordnande genom svenska statens försorg av
en daglig regelbunden förbindelse medelst ångfärjor eller ångfartyg mellan Göteborg
och engelsk hamn m. m.; och föreskrevs tillika, att järnvägsstyrelsen skulle äga att vid
utredningens verkställande samarbeta med av Kungl. Maj:t utsedda sakkunniga.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

111. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ifrågasatt
överenskommelse mellan Kungl. Haj:t och kronan, å ena, samt
Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag, å andra sidan, angående
vissa förutsättningar för eventuell framtida inlösen för svenska statsverkets
räkning av bolagets järnväg mellan Torved och Gullspång m. m.
(192.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

112. av den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m. samt en i ärendet väckt motion. (193.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid utfärdades förnyat avlöningsreglemente för tjänstemän
vid statens järnvägar och beslötos övriga erforderliga åtgärder.

113. av samma dag, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning
angående eu för stora fartyg användbar farled mellan Baggensfjärden
och Lilla Värtan m. m. (194.)

4* — Justitieombudsmannens ämbetsberäUelse till 1917 års riksdag.

Anmäldes den 25 augusti 1916, därvid uppdrogs åt kanalkommissionen att verkställa

den begärda utredningen.

Sedan utredning har ännu ej inkommit.

114. Riksdagens skrivelse av den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående tillfälligt lönetillägg åt viss personal av lägre grad vid
statens järnvägar jämte i ärendet väckta motioner. (197.)

Anmäldes den 17 juni 1916, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

115. av den 8 juni, angående regleringen av utgifter för kapitalökning i avseende
å statens järnvägar. (198.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

116. av samma dag, angående regleringen av utgifter för kapitalökning i avseende
å statens vattenfallsverk. (199.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

117. av den 14 juni, angående fastställande av telegrafverkets stat för driftkostnader
för år 1917 m. m. (231.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

118. av den 8 juni, i anledning av väckt motion angående pension åt förra
poststationsförestånderskan Anna Broberg. (234.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

119. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar m.
m., i vad densamma avser ändring i lagen den 4 juli 1910 angående
rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar. (236.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid utfärdades lag om ändrad lydelse av 1 och 2

§§ i nämnda lag.

120. av den 8 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 13, 16 och 41 §§ i lagen om
arbetarskydd den 29 juni 1912 samt till lag om utsträckt rätt att i
visst arbete använda manliga minderåriga av viss ålder, dels ock två i
ämnet väckta motioner. (241.)

Anmäldes den 17 juni 1916, därvid lagar i ämnet utfärdades.

121. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkring för olycksfall i arbete, till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken, till lag om ändrad lydelse av

— 1917 —

14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar och till lag angående tillämpning med avseende å
elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 188b angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, dels ock i anledning
därav väckta motioner. (242.)

Anmäldes den 17 juni 1916, därvid lagar i ämnet utfärdades.

122. Riksdagens skrivelse av den 13 juni, angående fastställande av postverkets
stat för driftkostnader år 1917. (243.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

123. av den 8 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden, dels ock i ämnet väckta motioner.
(247.)

Anmäldes den 17 juni 1916, därvid reglemente angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden
utfärdades och övriga erforderliga åtgärder beslötos.

124. av samma dag, angående åtgärder för undanröjande av de olägenheter,
som vid genomförandet av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
kunna uppstå för stenindustrien på grund av skyldigheten att erlägga försäkringsavgifter.
(251.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid socialstyrelsen anbefalldes att, efter stenleveranscentralens
hörande, avgiva utlåtande i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

125. av samma dag, angående anslag till riksförsäkringsanstalten in. m. (252.)
Anmäldes den 30 juni 1916, dä vid fastställdes stat för riksförsäkringsanstalten från
och med år 1917 och utfärdades kungörelse angående villkor och bestämmelser för
åtnjutande av de i staten upptagna avlöningsförmåner, varjämte övriga åtgärder beslötos.

126. av den 15 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition medförslag
till ny förordning angående villkoren för postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter, dels ock i ämnet väckta motioner. (263.)

Anmäldes den 17 juni 1916, därvid förordning i ämnet utfärdades.

6. Finansdepartementet.

127. Riksdagens skrivelse av den 8 juni 1916, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna. (1.)

— 1917 —

Vid föredragning den 30 juni 1916 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att innehållet av skrivelsen skulle meddelas riksmarskalksämbetet och statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

128. Riksdagens skrivelse av den 8 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7.)

Vid föredragning den 30 juni 1916 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t, med godkännande
av riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde huvudtiteln, i vad besluten
skilde sig från Kungl. Majtts framställningar i ämnet, förordnat, att riksdagens
ifrågavarande skrivelse skulle delgivas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i
vad på detta ämbetsverk ankomme, ävensom att innehållet i de delar, som rörde
andra ämbetsverk och myndigheter, skulle meddelas dessa.

129. av den 14 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Vid föredragning den 17 juni 1916 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att skrivelsen skulle jämte Kungl. Maj:ts beslut i anledning av densamma meddelas
statskontoret, till kännedom och efterrättelse i vad på statskontoret ankomme.

130. av den 8 februari, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med förslag
till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen
av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897
och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. (12.)

Den 8 februari 1916 utfärdade Kungl. Maj:t en lag och eu kungörelse i ämnet.

131. av den 16 februari, i anledning av riksdagens revisorers framställning
om ändrad lydelse av instruktionen för riksdagens revisorer vid riksbankens
avdelningskontor i orterna. (15.)

Den 18 februari 1916 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse i ämnet.

132. av den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av medel till bestridande av kostnader, som avses i § 63 regeringsformen.
(27.)

Den 10 mars 1916 har innehållet i denna riksdagens skrivelse meddelats statskontoret
till kännedom.

133. av den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt biträdena hos mynt- och justeringsverket A. E. Holmström och
E. A. Zetterberg. (53.)

Anmäldes den 7 april 1916, och beslöts erforderlig åtgärd.

— 1916 -

134. Riksdagens skrivelse av den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt myntgravören vid mynt- och justeringsverket
J. A. Lindberg. (54.)

Anmäldes den 7 april 1916, och beslöts erforderlig åtgärd.

135. av den 21 mars, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
12 § 1 mom. tredje stycket i gällande förordning angående bevillning
av fast egendom samt av inkomst. (55.)

Den 24 mars 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

136. av den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förstärkning av arbetskrafterna å statskontorets riksbokslutsbyrå. (69.)

Anmäldes den 14 april 1916, därvid beslöts erforderlig åtgärd.

137. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg
åt aktuarien i statistiska centralbyrån J. A. Carlson. (70.)

Anmäldes den 28 april 1916, och beslöts erforderlig åtgärd.

138. av den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 49 under sjunde

huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående förstärkning
av arbetskrafterna hos kontrollstyrelsen. (77.) *

Anmäldes den 12 maj 1916, och beslöts erforderlig åtgärd.

139. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande
för statsverkets räkning av den vetenskapsakademien tillhöriga
fastigheten n:r 5 i kvarteret Grönlandet norra i Stockholm. (81.)

Sedan kammarkollegium jämlikt av Kungl. Maj:t den 17 april 1916 kollegium meddelat
uppdrag genom sitt advokatfiskalsämbete för Kungl. Maj:ts och kronans räkning
ingått avtal om inköp för en summa av 650,000 kronor av nämnda fastighet, uppdrog
Kungl. Maj:t den 22 juli samma år åt överintendents ämbetet att uppgöra och
till Kungl. Haj:t inkomma med förslag rörande användandet av ej mindre berörda
fastighet än även den Kungl. Maj:t och kronan redan förut tillhöriga fastigheten i
kvarteret Grönlandet norra. Dylikt förslag har sedermera inkommit till Kungl. Maj:t
och är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

140. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor
m. m. samt lag om ändrad lydelse av 8 kapitlet 25 § strafflagen. (83.)

Den 17 april 1916 utfärdade Kungl. Maj:t i justitiedepartementet lag angående vissa
utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m.

141. av den 9 maj, i anledning av väckt motion angående utredning och
förslag i fråga om lag rörande kontroll av handeln med metall, järnskrot
m. m. (97.)

-r 1917 —

Den 30 juni 1916 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att
tillkalla sakkunnig person att verkställa den av riksdagen avsedda utredningen rörande
kontroll över viss handelsrörelse samt till Kungl. Maj:t inkomma med av nämnda
utredning föranledda förslag till lagbestämmelser i ämnet. Sedan chefen för finansdepartementet
tillkallat sakkunnig person, har denne avgivit dylikt förslag, som sedermera
remitterats till kommerskollegium, som ännu icke inkommit med sitt utlåtande
i ämnet.

142. Riksdagens skrivelse av den 5 maj, angående vissa synpunkters beaktande
vid utredning beträffande malmfyndigheters tillgodogörande. (99.)

Den 30 juni 1916 förordnade Kungl. Maj:t att riksdagens förevarande skrivelse
skulle överlämnas till den av Kungl. Maj:t den 10 mars 1916 tillsatta gruvlagstiftningskommittén,
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén
lämnade uppdrag.

143. av samma dag, angående utredning om inrättande av ett penninglotteri
för statens räkning. (100.)

^.rendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

144. av den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Haj:t att meddela befrielse från vissa tull- och
andra avgifter för gåvor och understöd in natura till krigsfångar m. m.
(121.)

Anmäldes den 19 maj 1916, därvid beslöts erforderlig åtgärd.

145. av den 17 maj, angående val av ordförande och tre fullmäktige i riksgäldskontoret
jämte tre suppleanter för samtlige fullmäktige i nämnda
verk. (129.)

Den 17 juni 1916 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

146. av samma dag, angående val av två fullmäktige i riksbanken och av
tre suppleanter för riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda verk. (133.)

Den 17 juni 1916 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

147. av den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande av kronans rätt till danaarv efter banvakten Martin Andersson
Andrén från Smedsbol i Holms församling m. fl. (137.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid beslöts erforderlig åtgärd.

— 1917 —

148. Riksdagens skrivelse av den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående disposition av den statsverket vid expropriation tillfallna
löseskillingen för fastigheten n:r 1 i kvarteret Memnon i Stockholm. (138.)

Anmäldes den 14 juli 1916, och beslöts, att innehållet av denna skrivelse jämte
Kungl. Maj:ts beslut i ämnet skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

149. av samma dag, angående åtgärder för underlättande av vintertrafiken
utmed Norrlandskusten och på de norrländska hamnarna. (144.)

Sedan kommerskollegium och lotstyrelsen avgivit infordrat gemensamt utlåtande i
anledning av denna skrivelse, har ärendet remitterats till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län för viss
utredning. Dylik utredning har ännu icke inkommit från samtliga nämnda län.

150. av den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt verkmästaren vid mynt- och justeringsverket O. G. Eklöf. (147.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

151. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
understöd åt genom olyckshändelse under tjänstutövning omkomne
tillförordnade gränsridaren i Kopparbergs län Rer Erik Staffanssons son
Cingal. (148.)

Anmäldes den 7 juli 1916, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

152. av den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
förordning om ändrad lydelse av 11 § i förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering. (150.)

Den 8 juni 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

153. av samma dag, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående ut sträckning

av tiden för tullfri disposition av tullpliktiga utställningsföremål,
som införts till Baltiska utställningen i Malmö år 1914. (151.)

Anmäldes den 30 juni 1916, och beslöts erforderlig åtgärd.

154. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

ändrad lydelse av § 8 mom. 2 i förordningen med tulltaxa för inkommande
varor den 9 juni 1911. (152.)

Den 30 juni 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

155. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrau

— 1917 —

lydelse av § 13 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa
för inkommande varor. (153.)

Den 8 juli 1916 liar Kungl. Haj:t utfärdat förordning i ämnet.

156. Riksdagens skrivelse av den 20 maj. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående utförsel av socker under
viss tid utan erläggande av sockerskatt m. m. (154.)

Den 9 juni 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

157. av den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen angående sparbanker den 29
juli 1892 och till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 18 september
1903 angående tillsyn å vissa penninginrättningar, som driva sin
rörelse utan av Konungen stadfäst reglemente. (157.)

Kungl. Maj:t har den 17 juni 1916 utfärdat två lagar i ämnet.

158. av den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. (172.)

Den 8 juli 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat lag i ämnet.

159. av den 31 maj, angående åtgärder till förhindrande att entreprenörer

vid uppförande av statens byggnader undandraga sig att erlägga betalning
för arbetskraft och materialier. (178.)

Sedan ifrågavarande skrivelse den 13. juni 1916 remitterats till centralupphandlings sakkunniga

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag, hava

nämnda sakkunniga i ett av dem den 15 augusti 191é( avgivet betänkande med

förslag till leveransförordning tagit hänsyn till berörda skrivelse.

160. av den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av sista stycket i övergångsbestämmelserna till
lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg. (182.)

Den 17 juni 1916 utfärdade Kungl. Maj:t lag i ämnet.

161. av den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:t proposition angående förstärkning
av arbetskrafterna hos kammarkollegiet. (190.)

Anmäldes den 9 juni 1916, därvid beslöts erforderlig åtgärd.

162. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av räntan å lån från fonden för rederinäringens understödjande. (195.)

Den 17 juni 1916 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse i ämnet.

— 1917 —

163. Riksdagens skrivelse av den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrade bestämmelser för lån från fonden för befrämjande
av hantverk och därmed jämförlig mindre industri. (1!16.)

Den 17 juni 1916 har Kungl. Maj:t förordnat, att innehållet av denna riksdagens
skrivelse skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse i vad på statskontoret
ankomme, samt utfärdat kungörelse i ämnet.

164. av den 8 juni, i anledning av riksdagens år 1915 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1914. (206.)

Anmäldes den 17 juni 1916, därvid dels beslöts att skrivelsen skulle i vissa delar
överlämnas till lånt- och sjöförsvarsdepartementen för vidare åtgärd, dels chefen för
finansdepartementet bemyndigades att tillkalla sakkunnig person för att inom nämnda
departement verkställa utredning, huru anslagen i övrigt, vilka ej betecknades såsom
ordinarie, borde behandlas och bokföras i avseende å uppkommande besparingar.
Sedan sakkunnig person tillkallats, har denna med skrivelse den 2 november 1916
överlämnat den begärda utredningen, varefter fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit
utlåtande i ärendet.

Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

165. av samma dag, angående de i 63 § regeringsformen föreskrivna kreditivsurnmor.
(208.)

Den 17 juni 1916 har Kungl. Maj:t förordnat, att innehållet av denna skrivelse
skulle meddelas statskontoret till kännedom.

166. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anvisande av anslag till riksdags- och
revisionskostnader m. m. (209.)

Den 17 juni 1916 har Kungl. Maj:t förordnat, att innehållet av denna skrivelse

skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

167. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anvisande
av anslag till räntor å statsskulden. (210.)

Den 17 juni . 1916 har Kungl. Maj:t förordnat, att innehållet av denna skrivelse

skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

168. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anvisande
av anslag för avbetalning å statsskulden. (211.)

Den 17 juni 1916 har Kungl. Maj:t förordnat, att innehållet av denna skrivelse

skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

5* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1911 års riksdag.

169. Riksdagens skrivelse av den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående användande av överskott i Djurgårdskassan till vissa
byggnads- m. fl. arbeten vid Ulriksdals, Haga och Drottningholms slott
m. m. (215.)

Anmäldes den 10 juni 1916, och beslöts erforderlig åtgärd.

170. av den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidsbjälp
under år 1916 åt befattningshavare i statens tjänst jämte i
ämnet väckta motioner. (218.)

Den 8 juli 1916 utfärdades kungörelse i ämnet.

171. av den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av kostnader, som avses i § 63 regeringsformen, samt en i ämnet
väckt motion. (220.)

Anmäldes den 17 juni 1916, därvid beslöts, att denna skrivelse skulle jämte
utdrag av statsrådsprotokollet i vederbörliga delar i avskrift för erforderlig åtgärd
överlämnas till lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen.

172. av den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av änkesäte åt Hennes Kungl. Höghet Kronprinsessan. (225.)

Anmäldes den 30 juni 1916, och beslöts erforderlig åtgärd.

173. av den 8 juni, i anledning av väckt fråga om begränsning eller upphävande
av riksgäldskontorets skyldighet att tillhandahålla kassaförstärkning
åt statsverket. (235.)

Anmäldes den 8 juli 1916, därvid utredning av frågan uppdrogs åt en kommitté,
som ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

174. av samma dag, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående
krigstidshjälp under år 1916 åt befattningshavare i statens tjänst, såvitt
angår, pensionsväsendet. (237.)

Den 8 juli 1916 utfärdades kungörelse i ämnet.

175. av samma dag, i anledning av väckt motion om krigstidshjälp åt f. d.
statstjänare med pension, ej överstigande 800 kronor. (238.)

Den 21 juni 1916 anbefalldes löneregleringskommittén att verkställa den begärda
utredningen, som ännu icke inkommit.

176. av den 15 juni, med reglemente för riksgäldskontoret. (239.)

Den 30 juni 1916 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och jämte
därvid fogade bilaga lagd till handlingarna.

— 1917 —

177. Riksdagens skrivelse av den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående användande av överskott i Djurgårdskassan till vissa
restaureringsarbeten å Ulriksdals slott. (245.)

Anmäldes den 30 juni 1916, och beslöts erforderlig åtgärd.

178. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av medel till bestridande av kostnader, som avses i § 63
regeringsformen. (246.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid beslöts erforderlig åtgärd. (Skrivelsen jämte

utdrag av prot. överlämnad för kännedom till lantförsvardepartementet.)

179. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag för gäldande av kostnader för införandet av statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket. (253.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid beslöts erforderlig åtgärd.

180. av den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tonnageavgift ävensom i ämnet väckta motioner. (255.)

Den 17 juni 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

181. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda
personer med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket, dels ock i ämnet väckta motioner. (256.)

Den 17 juni 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

182. av den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om utvidgad rätt till ersättning i vissa fall i anledning
av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. (257.)

Den 17 juni 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

183. av samma dag, i anledning av väckt motion angående tillägg till bestämmelserna
om ersättning till följd av statsmonopol å tobakstillverkningen.
(258.)

Den 17 juni 1916 har Kungl Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

184. av samma dag, i anledning av väckt motion om tullfrihet för v-d tråltillverkning
använt grovt trålgarn. (259.)

Den 30 juni 1916 anmäldes skrivelsen, i konselj, därvid densamma remitterades

till generaltullstyrelsen och kommerskollegium för gemensamt utlåtande, som ännu ej

inkommit.

— 1917 —

185. Riksdagens skrivelse av den 15 juni, i anledning av väckt motion om
ändring i visst hänseende av förordningen angående försäljning av vin
och Öl. (260.)

Den 25 juli 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

186. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnadsfri
ledighet åt förste kontrollörerna vid sockerraffinaderierna i riket.
(261.)

Den 30 juni 1916 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och såsom

ej föranledande någon Kungl. Maj:ts åtgärd lagd till handlingarna.

187. av samma dag, angående förslag till förordning om ändrad lydelse av

§§ 13, 14 och 19 i förordningen om frihamn den 15 november 1907
och förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 15 och 19 i förordningen
om frilager den 20 december 1912. (262.)

Den 18 september 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat två författningar i ämnet.

188. av samma dag, angående vissa ändringar i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften. (264.)

Den 27 juni 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

189. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om spirituosaaccis m. m., dels ock en i ämnet
väckt motion. (265.)

Dnn 10 november 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

190. av samma dag, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående ändring
av § 4 mom. 1 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning.
(266.)

Den 30 juni 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

191. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom., 3 § 1 mom., 8

och 23 §§ samt 25 § 2 mom. i förordningen den 7 augusti 19U7
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m. (267.)

Den 30 juni 1916 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och såsom

icke föranledande någon Kungl. Haj:ts åtgärd lagd till handlingarna.

192. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning om krigskonjunkturskatt. (268.)

Anmäldes den 30 juni 1916, varvid utfärdades förordning i ämnet, varjämte cirkulär

utfärdats till överståthållarämbetet och samtliga Kungl. Haj:ts befallningshavande.

— 1917 —

198. Riksdagens skrivelse av den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om krigsmateriellskatt m. m. (''269.)
Den 30 juni 1916 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

194. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning angående skattefrihet för ersättning eller understöd, som
av staten utgives enligt förordningen den 15 december 1914 om vad
iakttagas skall i avseende å införande avstatsmonopol å tobakstillverkningen
i riket m. m. (270.)

Den 17 juni 1916 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

195. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning om ändrad lydelse av 26 § 1, 3 och 4 mom. och om

tillägg till 42 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av brännvin. (271.)

Den 10 november 1916 har Kungl. Haj:t utfärdat förordning i ämnet.

196. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

ändrad lydelse av rubrikerna n:r 192 och 193 för maltdrycker och mjöd
i gällande tulltaxa. (272.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid beslöts att denna skrivelse såsom icke föranledande
någon Kungl. Majrts åtgärd skulle läggas till handlingarna.

197. av samma dag, angående beräkning av bevillningarna för år 1917. (273.)

Den 30 juni 1916 har Kungl. Maj:t förordnat, att vad riksdagen i förevarande

ämne beslutit skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

198. av samma dag, i anledning av väckt motion om användande av statsverkets
fond av rusdrycksmedel för av kristiden föranledda utgifter för
sociala ändamål m. m. (274.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid beslöts erforderlig åtgärd.

199. av samma dag, angående statsregleringen för år 1917. (275.)

Den 30 juni 1916 har Kungl. Maj:t förordnat, att vad riksdagen i förevarande

ämne beslutit skulle i erforderliga delar meddelas statskontoret till kännedom och

efterrättelse.

200. av samma dag, med överlämnande av ny riksstat. (276.)

Den 30 juni 1916 har Kungl. Maj:t förordnat, att vad riksdagen i förevarande

ämne beslutit skulle i erforderliga delar meddelas statskontoret till kännedom och
efterrättelse.

— 1917 —

7. Ecklesiastikdepartementet.

201. Riksdagens skrivelse av den 15 juni 1916, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni, den 8 och den 14 juli, den 4 augusti, den 12, den
23 och den 29 september, den 6, den 13 och den 27 oktober, den 3, den
10, den 17 och den 24 november samt den 1, den 15 och den 30 december
1916 slutligt avgjort skilda delar av ärendet. Dock äro nedan omförmälda punkter
ännu icke slutbehandlade.

Punkten 9, angående nattlig bevakning vid kungl. biblioteket.

Kungl. Haj:t har den 8 november 1916 anbefallt statskontoret att avgiva utlåtande
i detta ärende.

Sådant utlåtande bär ännu icke inkommit.

Punkten 29, angående resestipendier åt prästmän.

Kungl. Maj:t har den 30 december 1916 förordnat, att med åtgärder för stipendiernas
utdelande skall tills vidare anstå.

Punkten 97, angående röntgenarbeten vid serafimerlasarettet.

Kungl. Haj:t har den 10 november 1916 anbefallt universitetskanslersämbetet
att avgiva förnyat utlåtande i detta ärende.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

Punkten 101, angående anslag till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1916 anbefallt överståthållarämbetet att från
stadsfullmäktige i Stockholm infordra och tilll Kungl. Maj:t överlämna yttrande, huruvida
de äro villiga att uppfylla ett vid anslaget fäst villkor.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 109, angående resestipendier åt ordinarie lärare och vissa andra tjänstemän
vid rikets universitet samt karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Kungl. Maj:t har den 30 december 1916 förordnat, att med åtgärder för stipendiernas
utdelning skall tills vidare anstå.

Punkterna 132—134, angående dels resestipendier åt lärarpersonalen vid enskilda
läroanstalter, dels resestipendier och studieunderstöd åt föreståndarinnor och lärarinnor
vid lärarinneutbildningsanstalter i huslig ekonomi ävensom åt skolkökslärarinnor
vid andra läroanstalter, dels ock resestipendier åt lärarpersonalen vid kommunala
mellanskolor.

Kungl. Maj:t har den 30 december 1916 förordnat, att med åtgärder för stipendiernas
utdelning skall tills vidare anstå.

Punkten 138, angående anslag till provårskurser vid folkskoleseminarierna.

— 1917 —

Kungl. Maj:t har genom särskilda beslut den 14 juli och den 10 november
1916 anbefallt folkskolöverstyrelsen att i samråd med läroverksöverstyrelsen utarbeta
förnyat förslag till stadga angående provår vid folkskoleseminarium.

Sådant förslag har ännu ej avgivits.

Punkten 139, angående anslag till täckande av brist i folkskoleseminariernas
stater.

Kungl. Maj:t har den 24 november 1916 anbefallt statskontoret att efter ingången
av år 1917 utbetala 25,224 kronor 20 öre för det med anslaget avsedda
ändamålet.

Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 152, angående understödjande av fortbildningskurser för lärare och
lärarinnor vid folk- och småskolor.

Sedan folkskolöverstyrelsen inkommit med förslag till villkor för understöds utgående,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 153, angående fortbildningskurser i gymnastik för folkskollärare och
folkskollärarinnor.

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1916 anbefallt direktionen över gymnastiska centralinstitutet
och folkskolöverstyrelsen att till Kungl. Maj:t inkomma med gemensamt
utlåtande och förslag beträffande användningen av anslaget.

Sådant utlåtande och förslag har ännu icke avgivits.

Punkten 154, angående fortbildningskurser i gymnastik för småskollärarinnor.

Sådant utlåtande och förslag har ännu icke avgivits.

Punkterna 151—160, angående dels resestipendier åt rektorer samt övriga
lärare och lärarinnor vid folkskoleseminarierna, dels resestipendier åt lärarpersonalen
vid högre folkskolor, dels resestipendier åt folkskollärare och folkskollärarinnor, dels
ock resestipendier åt lärare och lärarinnor vid småskoleseminarier samt mindre folkskolor
och småskolor ävensom biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor.

Kungl. Maj:t har den 30 december 1916 förordnat, att med åtgärder för utdelning
av dessa stipendier skall tills vidare anstå.

Punkten 171, angående anslag för upplysnings- och undervisningsverksamhet
till nykterhetens främjande m. m.

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1916 ställt anslaget till vederbörandes förfogande
med undantag av ett belopp å 56,000 kronor till anordnande under år 1917 av
kurser i alkohologi och hälsolära, i vilket avseende ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Punkten 183, angående resestipendier åt föreståndare, lärare och lärarinnor
vid rikets abnormskolor.

- 1917 —

Kungl. Maj:t har den 30 december 1916 förordnat, att med åtgärder för stipendiernas
utdelning skall tills vidare anstå.

Punkten 185, angående anslag till nybyggnad m. m. för tekniska högskolan.

Anslaget har ännu ej ställts till vederbörandes förfogande.

Punkten 19.9, angående resestipendier åt föreståndare och facklärare vid lägre
tekniska läroanstalter.

Kungl. Maj:t har den 30 december 1916 förordnat, att med åtgärder för stipendiernas
utdelning skall tills vidare anstå.

Punkten^ 204, angående understödjande av idrotten.

Sedan styrelsen för Sveriges centralförening för idrottens främjande samt över-,
styrelsen för svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund inkommit med
gemensamt utlåtande och förslag i avseende å användningen av anslagsmedlen, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 203, angående understödjande av skididrotten bland ungdomen.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 220, angående beredande av tillfälle för svenska forskare till vetenskapligt
arbete vid utländska biologiska stationer.

Kungl. Maj:t har den 30 december 1916 förordnat, att- med åtgärder för afdelning
av understöd från ifrågavarande anslag skall tills vidare anstå.

Punkten 221, angående resestipendier åt journalister.

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1916 i överensstämmelse med i ämnet utfärdad
kungörelse anmodat centralstyrelsen för svenska journalistföreningen, styrelsen för publicistklubben
och styrelsen för svenska tidningsutgivarföreningen att vardera välja
två personer att vara ledamöter av den nämnd, som skall avgiva förslag till utdelning
av ifrågavarande stipendier, och två personer att vara suppleanter för de utsedda
ledamöterna samt före den 1 februari 1917 till Kungl. Maj:t inkomma med
uppgift å de sålunda valda personerna.

Dessa uppgifter hava ännu ej fullständigt inkommit.

Punkten 223, angående bidrag till bestridande av kostnaderna för eu antarktisk
expedition åren 1915—1919.

Ärendet är ännu beroende på Kungl. Maj:ts provning.*

Punkten 225, angående utarbetande av en historisk-statistisk handledning över
befolkningsförhållandena i Sverige m. m. under äldre tid.

Anslaget har ännu ej ställts till vederbörandes förfogande.

202. Riksdagens skrivelse av den 14 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (10.)

Kungl. Maj:t har, i vad på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommer, den 30
juni, den 4 och den 23 september, den 13 oktober samt den 8 december 1916

- 1917 -

slutligt avgjort skilda delar av ärendet. Dock är nedan omförmälda punkt ännu
icke slutbehandlad.

Punkten 72, angående personlig professur för medicine doktorn C. G. A:son
Forssell.

Ärendet är i huvudsakliga delar slutligt avgjort. Beträffande viss del av detsamma
har Kungl. Maj:t den 10 november 1916 anbefallt universitetskanslersämbetet
att avgiva förnyat utlåtande.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

208. Riksdagens skrivelse av den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om nyttjanderätt till gravplats samt lag
om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom den 14 juni 1907. (36.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1916 anbefallt samtliga Konungens befallningshavande
och domkapitel, Stockholms stads konsistorium och hovkonsistorium att avgiva
utlåtanden i ärendet.

Sådana utlåtanden hava ännu ej fullständigt inkommit.

204. av den 15 mars, angående ändring i visst, jämlikt kungl. stadgan
den 28 maj 1897 föreskrivet villkor för prövning vid under offentlig
kontroll stående seminarium för anställning såsom lärare vid småskola
och mindre folkskola eller såsom biträdande lärare vid folkskola. (38.)

Kungörelse i ämnet har utfärdats den 17 juni 1916.

205. av den 18 mars, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 12
§ i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd. (51.)

Lag i ämnet har utfärdats den 28 april 1916.

206. av den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 27 § i lagen om reglering av prästerskapets
avlöning den 9 december 1910 m. m. (59.)

Lagar och kungörelse i ämnet hava utfärdats den 4 april 1916.

207. av den 5 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av mark från kyrkoherde- och klockarboställena i Lyrestads församling.
(63.)

Kungl. Haj:t har den 15 november 1916 anbefallt kammarkollegium att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

6* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

208. Riksdagens skrivelse av den 11 april, i anledning av vissa framställningar
rörande anslag under åttonde huvudtiteln. (65.)

Kungl. Haj:t har den 12 maj, den 14 juli och den 29 september 1916 slutligt
avgjort skilda delar av ärendet.

Dock är nedan omförmälda punkt ännu icke slutbehandlad.

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet avgivit förslag i ämnet, har
Kungl. Maj:t den 13 oktober 1916 ställt beviljat anslag till direktionens förfogande
ävensom anbefallt direktionen att genom en kommission av sakkunniga låta utarbeta
förslag till ifrågavarande handledning och överlämna detsamma till Kungl. Maj:t.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

209. av den 8 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning
av de biskoparna anslagna prebenden. (66.)

Kungl. Maj:t har den 14 april 1916 anbefallt kammarkollegium och statskontoret
att avgiva utlåtande i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

210. av den 8 april, angående beredande av skydd för vissa fågelarter. (68.)
Ärendet har den 13 april 1916 överlämnats till jordbruksdepartementet.

211. av den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkterna 6 och 48
under tionde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa pensioner. (71.)

Kungl. Maj:t har den 28 april 1916 meddelat slutligt beslut i ärendet.

212. av den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för småskollärarinnan Anna Olsson till lönetursberäkning under ledighet
för fullgörande av offentligt uppdrag. (91.)

Kungl. Maj:t har den 19 maj 1916 meddelat slutligt beslut i ärendet.

213. av samma dag, i anledning av väckt motion angående statsbidrag till
avlönande av folk- och småskollärare vid vissa kustsanatorier m. m. (92.)

Ärendet har den 12 maj 1916 överlämnats till civildepartementet.

214. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstårsberäkning
för professorn L. V. A. Stavenow med avseende å hans rätt
till ålderstillägg. (94.)

Kungl. Maj:t har den 19 maj 1916 meddelat slutligt beslut i ärendet.

— 1917 —

215. Riksdagens skrivelse av den 5 maj, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition
angående uppförande av laboratoriebyggnad m. m. för tekniska
högskolans fackskola för kemisk teknologi. (95.)

Kungl. Maj:t har den 13 oktober 1916 meddelat slutligt beslut i ärendet.

216. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i punkt 92 under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen, dels ock i särskild proposition,
n:r 114, gjorda framställningar rörande karolinska mediko-kirurgiska
institutet. (96.)

Ärendet har i huvudsakliga delar slutligt avgjorts. Beträffande viss del av ärendet,
nämligen användningen av vissa i karolinska institutets biblioteksbyggnad belägna lokaler,
anbefallde Kungl. Maj:t den 12 maj 1916 överintendentsämbetet och lärarkollegiet
vid institutet att inkomma med utredning.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

217. av den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av övre och nedre klosterträdgården i Vadstena. (113.)

Kungl. Maj:t har den 12 maj 1916 uppdragit åt Konungens befallningshavande i
Östergötlands län att vidtaga åtgärder för inköp av ifrågavarande fastigheter samt att,
sedan lagfart erhållits, göra underdånig anmälan.

Sådan anmälan har ännu ej inkommit. •

218. av den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till folkskoleseminariets i Lund nybyggnad. (122.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1916 meddelat slutligt beslut i ärendet.

219. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för ordnande av tomtområdet vid folkskoleseminariet i Uppsala. (123.)

Kungl. Maj:t har den 26 maj 1916 meddelat slutligt beslut i ärendet.

220. av den 24 maj, angående åtgärder till beredande av en mera tryggad
ställning åt lärare vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande
lärare vid folkskolor. (159.)

Kungl. Maj:t har den 9 juni 1916 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i detta ärende.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

221. av den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i punkt 162 under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning om
lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor, dels ock i punkterna

— 1917 —

168, 167 och 177 under samma huvudtitel ävensom i särskild proposition,
n:r 115, gjorda framställningar angående tillfällig löneförbättring
åt viss lärarpersonal jämte i ämnet väckta motioner. (167.)

Kungl. Maj:t har den 12 och den 23 september 1916 utfärdat kungörelser i ämnet.

222. Riksdagens skrivelse av den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag innefattande tillägg till lagen om reglering
av prästerskapets avlöning den 9 december 1910. (183.)

Kungl. Maj:t har deri 9 juni 1916 utfärdat lag i ämnet.

223. av den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i föreskrifterna om avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter m. m. (205.)

Kungl. Maj:t har den 27 juni 1916 förklarat skrivelsen ej föranleda någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

224. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för anordnande av undervisning i fortsättningsskolor. (207.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1916 utfärdat kungörelse i ämnet.

8. Jordbruksdepartementet.

225. Riksdagens skrivelse av den 13 juni 1916, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9.)

Anmäldes den 21 juni 1916, därvid Kungl. Maj:t godkände de i skrivelsen anmälda
besluten, i vad de blivit fattade med ändring av eller utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit,
samt förorduade, att kungörelse skulle utfärdas med föreskrifter i anledning av
fastställda ändringar i staten för statens skogsförsöksanstalt, varjämte av skrivelsen i
övrigt föranledda åtgärder beslötos.

226. av den 14 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Anmäldes den 3 juli 1916 i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning,
därvid Kungl. Maj:t godkände det beslut, som utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit
blivit av riksdagen fattat enligt punkt 95 i skrivelsen; och förordnades, att vad
Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat skulle delgivas vederbörande ämbetsmyndigbeter.

— 1917 -

227. Riksdagens skrivelse av den 5 april, i anledning av väckta motioner om

vidtagande av åtgärder för åstadkommande av erforderlig vedtillgång i
landet m. m. (62.)

Anmäldes den 14 april 1916, därvid beslöts remiss till statens livsmedelskommission
och domänstyrelsen, varefter bemälda kommission lämnats tillfälle yttra sig över domänstyrelsens
utlåtande. Sedan kommissionen inkommit med utlåtande, har ärendet den 6
oktober 1916 å nyo anmälts, varvid Kung]. Maj:t, som den 15 augusti samt den 26
och 29 september 1916 fattat vissa beslut i det i riksdagens skrivelse avsedda ämne,
fattade i övrigt erforderliga beslut.

228. av den 5 april, i anledning av Kung!. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning om anvisande av anslag till byggande av fiskehamnar.
(64.)

Anmäldes den 14 april 1916, därvid riksdagens beslut i vad de avveke från vad
Kungl. Maj:t i detta ämne föreslagit godkändes, varjämte i övrigt erforderliga beslut i
ämnet fattades.

229. av den 8 april, angående beredande av skydd för vissa fågelarter. (68.)
Anmäldes den 14 april 1916 och beslöts remiss till vetenskapsakademien. Sedan
akademien inkommit med utlåtande, föredrogs ärendet den 3 juli 1916, varvid beslöts,
att detsamma skulle överlämnas till de inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga
för utredning och avgivande av förslag angående tillgodogörande av kronans
fisken och jakten å viss kronomark, vilka för ändamålet skulle förstärkas med två sakkunniga
personer. Utlåtande i ämnet har ännu icke inkommit från dessa sakkunniga.

230. av den 12 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen

gjorda framställning angående specialundersökningar rörande de norrländska
skogarnas föryngring. (82.)

Anmäldes den 14 april 1916, varvid erforderliga beslut i ärendet fattades.

231. av den 13 maj, angående utredning i fråga om tillhandahållande av byggnads-
och rörelsekapital åt nyinrättade andelsmejerier i Norrland och Dalarna.
(84.)

Anmäldes den 9 juni 1916, därvid beslöts remiss till lantbruksstyrelsen, som hade
att efter vederbörande hushållningssällskaps hörande avgiva utlåtande i ämnet. Styrelsen
har den 23 december 1916 inkommit med förberedande yttrande.

232. av den 29 april, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition n:r 25, angående
driftkostnader under år 1917 för statens domäner. (86.)

Anmäldes den 12 maj 1916, varvid erforderliga åtgärder beslötos.

233. av den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp —

1917 —

låtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (101.)

Anmäldes den 19 maj 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Haj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas kommerskollegiet och domänstyrelsen till kännedom.

234. Riksdagens skrivelse av den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor.
(102.)

Anmäldes den 19 maj 1916, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

235. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående eller
upplåtande i vissa fall av mark från kronoegendomar. (103.)

Anmäldes den 19 maj 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom.

236. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa områden av Hanekinds härads allmänningar Kolbyttemon,
Åsdymlingen och norra allmänningen. (104.)

Anmäldes den 19 maj 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län
till kännedom och för vederbörandes underrättande.

237. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av gällande bestämmelser rörande fonden för fiskerinäringens befrämjande.
(105.)

Anmäldes den 19 maj 1916, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

238. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användandet
av ett till anläggning av en statens fiskodlingsanstalt vid Motala
anvisat anslag till anläggning av en dylik anstalt vid Borenshult. (106.)

Anmäldes den 19 maj 1916, varvid erforderliga beslut fattades.

239. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för föreståndaren för Bjurfors skogsskola G. Lundberg att för ålderstillägg
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (107.)

Anmäldes den 19 maj 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och för vederbörandes
underrättande.

240. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
under år 1916 av behållning å norrländska avdikningsanslaget
för år 1915. (108.)

— 1917 —

Anmäldes den 19 maj 1916, därvid förordnades, att vad Kungl Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande.

241. Riksdagens skrivelse av den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avskrivning av viss avgäld för utrivning av en till kronoegendomen
Åkerholmen i Skaraborgs län hörande kvarn. (110.)
Anmäldes den 19 maj 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt
för vederbörandes underrättande.

242. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för trädgårdsmästaren och preparatorn vid skogshögskolan K. F. Eklöf att
för ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring, (ill.)

Anmäldes den 19 maj 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande.

243. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
ur jämtländska renbetesfjällens skogsfond till anläggning av en enskild väg
inom Offerdals socken av Jämtlands län. (112.)

Anmäldes den 19 maj 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län och statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

244. av den 13 maj, i anledning av väckt motion angående villkoren för åtnjutande
av statsbidrag från norrländska avdikningsauslaget och allmänna
avdikningsanslaget. (114.)

Anmäldes den 9 juni 1916, därvid beslöts remiss till lantbruksstyrelsen. Sedan styrelsen
inkommit med utlåtande, anmäldes ärendet å nyo den 28 juli 1916, varvid kungörelser
i ämnet utfärdades.

245. av samma dag. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (115.)

Anmäldes den 2 juni 1916, därvid riksdagens beslut, i vad de avveke från vad Kungl.
Haj:t i dessa ämnen föreslagit, godkändes, samt förordnades, att vad Kung!. Maj:t och
riksdagen beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte
i övrigt erforderliga beslut fattades.

246. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående förbud mot tjurars utsläppande på allmänt bete. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

— 1917 —

247. Riksdagens skrivelse av den 13 maj, i anledning av väckta motioner om
åvägabringande av utredning huru medel må kunna anvisas till fortsättande
av den genom vederbörande skogsvårdsnämlider bedrivna verksamheten
för skogsvårdens befrämjande å hemmansskogar i Norrbottens och
Västerbottens län. (117.)

Sedan infordrade utlåtanden inkommit från domänstyrelsen samt Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Västerbottens och i Norrbottens län, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

248. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i gällande villkor
och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen. (118.)

Anmäldes den 9 juni 1916, därvid beslöts remiss till lantbruksstyrelsen, som hade att
efter hushållningssällskapens förvaltningsutskotts hörande inkomma med utlåtande i ämnet.
Sedan lantbruksstyrelsen numera inkommit med berörda utlåtande, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

249. av den 10 maj, angående omhändertagande i sedlighetens intresse av vissa
sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården
till last. (119.)

Ärendet har överlämnats från civildepartementet i vad detsamma avser omhändertagande
av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården till last. Anmäldes den
30 augusti 1916, varefter och sedan infordrade utlåtanden inkommit från fattigvårdslagstiftningskommittén
och kammarrätten, ärendet remitterades till socialstyrelsen, som ännu
ej inkommit med yttrande.

250. av den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående norrländska avdikningsanslaget. (124.)

Anmäldes den 21 juni 1916, därvid riksdagens beslut, i vad det avveke från vad Kungl.
Maj:t i ämnet föreslagit, godkändes, varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

251. av den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Pålsboda nr 1 och Folkasboda
nr 1 i Örebro län. (125.)

Anmäldes den 26 maj 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen, varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

252. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1913 angående vård
av enskildes skogar på Öland. (126.)

Anmäldes deu 26 maj 1916, därvid lag i ämnet utfärdades.

253. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring

— 1917 —

i gällande grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt. (127.)
Anmäldes den 26 maj 1916, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

254. Riksdagens skrivelse av den 13 maj, i anledning av väckta motioner om
skrivelse till Kungl. Maj:ts dels angående åtgärder till varaktigt främjande
av en planmässig nationell kraft- och bränslepolitik, dels angående
utredning rörande frågan om torvens användande som bränsle m. m. (128.)

Anmäldes den 17 juni 1916, varvid dels 1916 års torvkommitté anbefalldes att avgiva
yttrande över skrivelsen i vad densamma avsåge åstadkommande av omedelbar
utökning av tillverkningen av bränntorv samt om anvisande av medel för samma ändamål,
dels ock koramerskollegiet, lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och fullmäktige i järnkontoret anbefalldes att avgiva särskilda utlåtanden över skrivelsen
i; vad den rörde frågan, huruvida och på vilket sätt, med synpunkt företrädesvis inriktad
på upprättande av någon vetenskaplig-praktisk institution, staten skulle kunna medverka
till varaktigt befrämjande av en planmässig kraft- och bränslepolitik. Sedan utlåtande
nkommit från bemälda torvkommitté samt yttrande däröver infordrats från lantbruksstyrelsen,
anmäldes ärendet den 6 oktober 1916 i den del, vari detsamma blivit till
torvkommittén remitterat. Övriga utlåtanden hava ännu ej inkommit.

255. av den 24 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående anordnande av utbildningskurser för kvinnliga ladugårdskötare i
Norrland och Dalarna. (160.)

Anmäldes den 9 juni 1916, därvid beslöts remiss till lantbruksstyrelsen, som efter
vederbörande hushållningssällskaps hörande hade att inkomma med utlåtande i ämnet.
Sedan utlåtande numera inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

256. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (162.)

Anmäldes den 2 juni 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte i
övrigt erforderliga beslut i ämnet fattades.

257. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet i Västmanlands län.
(163.)

Anmäldes den 9 juni 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt
erforderliga beslut i ämnet fattades.

258. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående över7*
— Justitieombudsmannens ömhet »berättelse till 1917 års riksdag.

låtande på staden Falun av kronans rätt till vissa områden invid nämnda
stad. (165.)

Anmäldes den 9 juni 1916, därvid förordnades, att vad Kung!. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt
erforderliga beslut i ämnet fattades.

259. Riksdagens skrivelse av den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående driftskostnader under år 1917 för egnahemslånefonden.
(166.)

Anmäldes den 9 juni 1916, därvid förordnades, att till kännedom och efterrättelse i
vad på statskontoret berodde skulle dit överlämnas tryckta exemplar av omförmälda
proposition och riksdagens ifrågavarande skrivelse.

260. av den 6 juni, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för jordbrukets främjande m. m. (169.)

Anmäldes den 3 juli 1916, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla sakkunniga personer för utredning och förslag angående
spannmålslagerhus och kylhus m. m. Därjämte anbefalldes lantbruksstyrelsen att
efter hörande av hushållningssällskapens förvaltningsutskott inkomma med utlåtande
angående de ytterligare åtgärder, som syntes böra vidtagas för jordbrukets främjande.

261. av samma dag, i anledning av väckt motion om anslag för anordnande
av försöksgårdar å myrjord i Norrland och Dalarna m. m. (170.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid beslöts remiss till lantbruksstyrelsen, som efter
hushållningssällskapens förvaltningsutskotts hörande hade att inkomma med utlåtande
i ämnet. Svar å remissen har ännu ej inkommit.

262. av den 31 maj, angående utredning av frågan om frigivande av laxfisket
i Mörrumsbukten eller fredningslinjens inflyttande närmare Mörrumsåns
utlopp i bukten. (176.)

Anmäldes den 14 juli 1916, därvid kammarkollegiet anbefalldes att verkställa utredning
i ämnet. Sådan utredning har ännu ej inkommit.

263. av samma dag, angående åtgärder till hämmande av genom handel med
jordegendom uppkommande vanhävd av sådan egendom m. m. (177.)

Anmäldes den 28 juli 1916,. därvid beslöts remiss till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i samtliga län. Sedan sådana utlåtanden numera inkommit, är frågan beroende
på Kung]. Maj:ts prövning.

264. av den 7 juni, i anledning av Kungl, Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (187.)

— 1917 —

Anmäldes den 21 juni 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen, varjämte i övrigt erforderliga beslut
fattades.

265. Riksdagens skrivelse av den 7 juni, i anledning av väckta motioner om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående omorganisation av statens fiskeriadministration.
(213.)

Anmäldes den 17 juni 1916, därvid lautbruksstyrelsen anbefalldes att i samband med
verkställandet av utredning och avgivandet av utlåtande med anledning av inkomna framställningar
om inrättande av en statens fiskeriundersökningsanstalt jämväl verkställa utredning
och avgiva utlåtande i det uti riksdagens ifrågavarande skrivelse angivna hänseende.
Sådant utlåtande bar ännu ej inkommit.

266. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av områden från kungsladugården Skälby i Kalmar län. (214.)

Anmäldes den 21 juni 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt
erforderliga beslut fattades.

267. av samma dag, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning i vad
angår jordbruksärendena. (221.)

Anmäldes den 21 juni 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande myndigheter, varjämte i övrigt erforderliga beslut
fattades.

268. av samma dag, angående vissa ändringar i gällande stat för veterinärinrättningen
i Skara. (222.).

Anmäldes den 21 juni 1916, därvid Kungl. Maj:t fastställde stat för berörda inrättning.

269. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående eftergivande
av en kronans fordran på grund av borgen för betalning av från
kronoskog sålt virke m. m. (223.)

Anmäldes den 17 juni 1916, därvid förorduaaes, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län till kännedom
och efterrättelse.

270. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbetalande
av visst belopp såsom lösen för vissa äldre hamnbyggnader vid
Kiviks hamn i Kristianstads län. (224).

Anmäldes den 17 juni 1916, därvid förordnades, att vad Kungl, Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till kännedom, varjämte i övrigt
erforderliga beslut fattades.

— 1917 —

271. Riksdagens skrivelse av den 7 juni, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition
angående anställande under år 1916 av ökat antal extra skogsingenjörer
och extra tillsyningsman för tillsyn å enskildas skogar i Västerbottens
och Norrbottens läns kustland. (226.).

Anmäldes den 17 juni 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas statskontoret och domänstyrelsen till kännedom, varjämte i
övrigt erforderliga beslut i ämnet fattades.

272. av samma dag, angående statsbidrag till kostnader för laga skifte i Killinge
by i Norrbottens län. (227.)

Anmäldes den 21 juni 1916, därvid beslöts, att vad Kungl. Haj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Norrbottens län till kännedom,
varjämte ifrigt erforderliga beslut i ämnet fattades.

273. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Stockholms läns landsting av ett område av kronoegendomen
Mörby i Stockholms läu. (229.)

Anmäldes den 21 juni 1916, därvid riksdagens beslut i vad detsamma avveke från
vad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, godkändes, samt förordnades, att vad Kungl. Maj:t
och riksdagen beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse,
varjämte i övrigt erforderliga beslut i ämnet fattades.

274. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtskilliga
med den pågående avvittringen inom Västerbottens läns lappmark
sammanhängande förhållanden samt en i ämnet väckt motion. (230.)

Anmäldes dels den 21 juni 1916, därvid vissa av Kungl Maj:ts och riksdagens beslut
föranledda åtgärder beslötos, dels ock den 30 december 1916, varvid kungörelse om
tilläggsavvittring utfärdades.

275. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (232.)

Anmäldes den 17 juni 1916, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt
erforderliga beslut fattades.

276. av den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en statens hästavelsfond. (248.)

Anmäldes den 3 juli 1916, varvid Kungl. Maj:t godkände riksdagens beslut i vad detsamma
avveke från vad Kungl. Maj:t föreslagit, varjämte förordnades, att underrättelse
om beslutet skulle meddelas statskontoret och stuteriöverstyrelsen, varjämte i övrigt
erforderliga beslut fattades.

— 1917 —

277. riksdagens (skrivelse av den 9 juni, i anledning av Kuugl. Maj:ts proposition
angående inrättande av ett statsstuteri vid Ottenby. (249.)

278. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidsbjälp
under år 1916 åt befattningshavare i statens tjänst i vad propo*
sitionen rör under jordbruksdepartementet lydande ärenden. (250.)

Anmäldes den 28 juli 1916, därvid Kungl. Maj:t, som den 8 juli 1916 utfardat kungörelse
angående krigstidshjälp under år 1916 åt befattningshavare i statens tjänst, förordnade,
att vad Kungl. Maj:t och riksdagen sålunda beslutat skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och iakttagande i vad på styrelsen berodde.

279. av den 14 juni, i anledning av väckt motion om anslag till beredande
av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor. (254.)

Anmäldes den 30 juni 1916, därvid beslöts, att statens livsmedelskommission skulle anbefallas
att avgiva förslag till användning av det utav riksdagen beviljade anslaget.
Sedan statens livsmedelskommission inkommit med sådant förslag, har ärendet å nyo
anmälts den 13 oktober 1916, varvid kungörelse utfärdades.

1917 —

Bilaga 111.

Särskild förte ökning över

sådana i förteckningen under bilaga II härovan upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1916 ännu voro i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för vaqe ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer enligt
fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

12. Riksdagens skrivelse av deu 18 mars 1916, i anledning av särskilda
motioner om ändrad lydelse av § 13 b) i förordningen om kommunalstyrelse
på landet, § 24 a) i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd och § 10 h) i förordningen om landsting. (50.)

15. av den 6 maj, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 1 §
i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs
skiljande från tjänst eller arbete. (98.)

2. Lantförsvarsdepartementet.

41. Riksdagens skrivelse av den 12 april 1916, angående utredning rörande
arméns gifta underofficerares inkvarteringsförhållanden. (72.)

52. av den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av Tierps kronopark m. m. (161.)

59. av den 7 juni, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående försäljning
av den inom staden Marstrands hamnområde belägna Hedvigsholmen
eller Kvarnholmen m. m. (228.)

— 1917 —

3. Sjöförsvarsdepartementet.

(54. Riksdagens skrivelse av den 5 maj 1916, angående spisordning för flottans
fartyg. (74.)

67. av den 30 maj, i anledning av väckt motion angående förnyad utredning
rörande hela flottstationsfrågan. (175.)

69. av den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för sjöförsvarets stärkande. (219.)

4. Civildepartementet.

72. Riksdagens skrivelse av den 15 juni 1916, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
civildepartementet. (6.)

87. av den 29 mars, angående reglering av provinsialläkares arvoden. (57.)

90. av den 5 april, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande viss ändring i kungörelsen angående skatt för hundar. (61.)

91. av samma dag, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åt gärder

för åstadkommande av erforderlig vedtillgång i landet m. m. (62.)

92. av den 29 april, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arkivalier. (73.)

97. av den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 41 under sjätte

huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående uppförande
av spetälskesjukhus i Dalarne. (89.)

98. av samma dag, i anledning av väckt motion angående statsbidrag till

avlöning av folk- och småskollärare vid vissa kustsanatorier m. m. (92.)

100. av den 10 maj, angående omhändertagande i sedlighetens intresse av
vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit
fattigvården till last. (119.)

110. av den 5 juni, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående ut redning

rörande frågan om förbättrade sjöfartsförbindelser med England.

(191.)

— 1917 —

113. Eiksdagens skrivelse av den 6 juni, i anledning av väckt motion om
åvägabringande av utredning angående en för stora fartyg användbar
farled mellan Baggensfjärden och Lilla Vårtan m. m. (194.)

124. av den 8 juni, angående åtgärder för undanröjande av de olägenheter,
som vid genomförandet av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
kunna uppstå för stenindustrien på grund av skyldigheten att erlägga
försäkringsavgifter. (251.)

5. Finansdepartementet.

139. Riksdagens skrivelse av den 13 april 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förvärvande för statens räkning av den vetenskapsakademien
tillhörande fastigheten n:r 5 i kvarteret Grönlandet norra i
Stockholm. (81.)

141. av den 9 maj, i anledning av väckt motion angående utredning och
förslag i fråga om lag rörande kontroll av handeln av metall, järnskrot
m. m. (97.)

142. av den 5 maj, angående vissa synpunkters beaktande vid utredning beträffande
malmfyndigheters tillgodogörande. (99.)

143. av samma dag, angående utredning om inrättande av ett penninglotteri
för statens räkning. (100.)

149. av den 20 maj, angående åtgärder för underlättande av vintertrafiken
utmed Norrlandskusten och på de norrländska hamnarna. (144.)

159. av den 31 maj, angående åtgärder till förhindrande att entreprenörer

vid uppförande av statens byggnader undandraga sig att erlägga betalning
för arbetskraft oah materialier. (178.)

173. av samma dag, i anledning av väckt fråga om begränsning eller upphävande
av riksgäldskontorets skyldighet att tillhandahålla kassaförstärkning
åt statsverket. (235.)

— 1917 —

175. Riksdagens skrivelse av den 8 juni, i anledning av väckt motion om
krigstidshjälp åt f. d. statstjänare med pension, ej överstigande 800
kronor. (238.)

184. av den 15 juni, i anledning av väckt motion om tullfrihet för vid tråltillverkning
använt grovt trålgarn. (259.)

G. Ecklesiastikdepartementet.

201. Riksdagens skrivelse av den 15 juni 1916, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8.)

202. av den 14 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och iudragningsstaterna.
(10.)

203. av den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med för slag

till lag om nyttjanderätt till gravplats samt lag om ändrad lydelse
av 1 kap. 8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom den 14 juni 1907. (36.)

207. av den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från kyrkoherde- och klockarboställena i Lyrestads
församling. (63.)

208. av den 11 april, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

209. av den 8 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning
av de biskoparna anslagna prebenden. (66.)

216. av den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i punkt 92 under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen, dels ock i särskild proposition,
n:r 114, gjorda framställningar rörande karolinska medikokirurgiska
institutet. (96.)

217. av den 10 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inköp
av övre och nedre klosterträdgården i Vadstena. (113.)

8* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1U17 års riksdag.

220. Riksdagens skrivelse av den 24 maj, angående åtgärder till beredande
av en mera tryggad ställning åt lärare vid småskolor och mindre folkskolor
samt biträdande lärare vid folkskolor. (159.)

7. Jordbruksdepartementet.

229. Riksdagens skrivelse av den 8 april 1916, angående beredande av skydd
för vissa fågelarter. (68.)

231. av den 13 maj, angående utredning i fråga om tillhandahållande av byggnadsoch
rörelsekapital åt nyinrättade andelsmejerier i Norrland och Dalarne.
(84.)

246. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående förbud mot tjurars utsläppande på allmänt bete. (116.)

247. av samma dag, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning
huru medel må kunna anvisas till fortsättande av den genom
vederbörande skogsvårdsnämnder bedrivna verksamheten för skogsvårdens
befrämjande å hemmansskogar i Norrbottens och Västerbottens läu. (117.)

248. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i gällande villkor
och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen. (118.)

249. av den 10 maj, angående omhändertagande i sedlighetens intresse av vissa
sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården
till last. (119.)

254. av den 13 maj, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t dels angående åtgärder till varaktigt befrämjande av en planmässig
nationell kraft- och bränslepolitik, dels angående utredning rörande frågan
om torvens användande som bränsle m. m. (128.)

255. av den 24 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående anordnande av utbildningskurser för kvinnliga ladugårdsskötare i
Norrland och Dalarne. (160.)

260. av den 6 juni, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för jordbrukets främjande m. m. (169.)

— 1917 —

261. Riksdagens skrivelse av den 6 juni, i anledning av väckt motion om
anslag för anordnande av försöksgårdar å myrjord i Norrland och Dalarne
m. ra. (170.)

262. av den 31 maj, angående utredning av frågan om frigivande av laxfisket
i Mörrumsbukten eller fredningslinjens inflyttande närmare Mörrumsåns
utlopp i bukten. (176.)

263. av samma dag, angående åtgärder till hämmande av genom handel med
jordegendom uppkommande vanhävd å sådan egendom m. m. (177.)

265. av den 7 juni, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående omorganisation av statens fiskeriadministration. (213.)

— 1917 —

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Moj:t anhängig gjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1916 men vid samma års början varit i sin helhet eller
till någon del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden

undergått under år 1916.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 3 mars 1893, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av 105 § i skiftesstadgan. (7.)

De i senaste ämbetsberättelsen omnämnda sakkunniga hava ännu ej avgivit förslag
i ämnet.

2. av den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande av osedlighet. (90.)
Ärendet år beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. av den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärv av jordegendom
i vissa delar av landet. (119.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

4. av den 8 maj 1897, angående beredande av ordnade förhållanden med
avseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarna. (80.)

Förslag härutinnan har ännu ej avgivits av fattigvårdslagstiftningskommittén, till vilken
ärendet överlämnats.

5. av samma dag, angående vidtagande av åtgärder för kontroll över vården
och förvaltningen av fromma stiftelser inom landet. (82.)

De i senaste ämbetsberättelsen omnämnda sakkunniga hava ännu ej avgivit förslag
i ämnet.

— 1917 —

Öl

6. Riksdagens skrivelse av den 11 maj 1898, med begäran om utarbetande
av förslag till ny legostadga. (102.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. av den 12 maj 1899, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 2, 20 och 21 §§ i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
samt 6 § i lagfartsförordningen. (127.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

8. av den 8 maj 1900, i anledning av väckt motion angående tillägg till
11 kap. strafflagen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. av den 9 maj 1900, i anledning av riksdagens år 1899 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. av den 20 mars 1901, i anledning av väckt motion angående ändring av
117 § i skiftesstadgan. (27.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

11. av samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring av 20 kap.
4 § i byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga
lokaler för häradsrätternas sammanträden. (28.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. av den 1 maj 1901, i anledning av riksdagens år 1900 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

13. av den 1 juni 1901, i anledning av väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande av jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalarne. (128.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. av den 15 april 1902, i anledning av väckta motioner om åstadkommande
av förbättrade bestämmelser till skydd för omyndigas egendom. (41.)

De i senaste ämbetsberättelsen omnämnda sakkunniga hava ännu ej avgivit förslag

i ämnet.

— 1917 —

15. Riksdagens skrivelse av den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser,
avseende skydd för djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kung]. Maj:ts prövning.

16. av den 7 maj 1902, i anledning av väckt motion om ändring av vissa
delar av lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring den
27 juni 1896. (62.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

17. av den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. av den 10 maj 1902, i anledning av riksdagens år 1901 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)

Ärendet har under år 1916 varit föremål för behandling inom justitiedepartementet.

19. av den 11 maj 1902, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
och till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen.
(87.)

Ärendet har under år 1916 ej varit föremål för behandling.

20. av den 13 maj 1902, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken ra. m., så vitt angår
den vid behandlingen av propositionen inom riksdagen väckta frågan om ett
vidsträcktare användande av fyllnadsed. (94.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. av den 20 maj 1902, i anledning av väckt motion med förslag dels till lag
innefattande särskilda bestämmelser i avseende å vissa bolag, dels till lag
angående ändring av vissa paragrafer i lagen om aktiebolag den 28 juni
1895. (135.)

Kungl. Maj:t har den 7 april 1916 avlåtit proposition i ämnet.

22. av den 20 maj 1902, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter om
boktryckerier och om tillsynen över tryckta skrifters offentliggörande. (139.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. av den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

De i senaste ämbetsberättelsen omnämnda sakkunniga hava den 29 januari 1916

— 1917 —

avgivit förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen angående

handelsböcker och handelsräkningar, varefter ärendet är beroende på Kurigl. Maj:ts prövning.

24. Riksdagens skrivelse av den 18 mars 1903, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 9 kap. 1 § giftermålsbalken m. m. (33.)

Lagberedningen bar ännu ej avgivit förslag i ämnet.

25. av den 2§ mars 1903, i anledning av väckt motion i fråga om lagfart
å fång till tomt i municipalsamhälle eller köping m. m. (41.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. av den 22 april 1903, i anledning av väckt motion angående ändrade
bestämmelser om sammanträffande af brott m. m. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. av den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad
lydelse af 17 kap. 7 § handelsbalken. (24.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. av den 7 april 1904, i anledning av väckt motion om ändring av 136 §
i skiftesstadgan m. m. (34.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

29. av samma dag, i anledning av väckt motion angående undanskiftande i
mindre bemedlade dödsbon av medel till minderårigt barns underhåll och
uppfostran. (37.)

Lagberedningen har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

30. av samma dag, i anledning av väckt motion om tillägg till 14 kap. 45 §
strafflagen. (38.)

Den kommitté, till vilken ärendet överlämnats, har ännu ej däri avgivit förslag.

31. av den 13 april 1904, i anledning av dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade
personers inställande för domstol, dels ock två i liknande syfte avgivna
motioner. (65.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

32. av den 10 maj 1904, i anledning av väckta motioner angående ändringar
i gällande vattenrättslagstiftning. (97.)

De i senaste ämbetsberättelsen omnämnda sakkunniga hava ännu ej avgivit förslag

i ämnet.

— 1917 —

33. Riksdagens skrivelse av den 19 maj 1904, i anledning av väckta motioner

om skrivelse till Kungl. Maj:t dels med begäran om framläggande av förslag
till lag angående gemensamhetsskogar för kommuner, korporationer och
enskilda, dels ock i fråga om viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser
den 24 juli 1903. (166.)

Den kommitté, till vilken ärendet överlämnats, har ännu ej avgivit förslag i ämnet.

34. av den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning av kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet bär varit föremål för fortsatt behandling inom civildepartementet.

35. av den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser i
syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet mot förlust i de
fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller flyttas fråii ort till annan. (117.)

Ärendet har under år 19 L6 ej varit föremål för behandling.

36. av den 12 maj 1905, i anledning av väckt motion angående utarbetande

av förslag till lag om försäkringsavtal. (132.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. av den 19 maj 1905, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående inrättande av ett nytt statsdepartement för handel,
industri och sjöfart. (182.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

38. av den 20 februari 1906, i anledning av väckta motioner angående skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag
rörande invallning. (4.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

39. av den 28 mars 1906, i anledning av väckt motion angående revision av
skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar. (41.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

40. av den 2 maj 1906, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag om dödande
av bortkomna handlingar. (97.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. av den 8 maj 1906, i anledning av väckta motioner angående dels revision
av konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma lag. (104.)

Kungl. Maj:t bar på grund av nådigt bemyndigande tillkallat sakkunnig person att biträda

inom justitiedepartementet vid fortsatt behandling av frågan om ny koukurslagstiftning.

— 1917 —

42. Riksdagens skrivelse av den 12 maj 1906, om ändring eller upphävande
av mom. 7 i kungl. brevet den 17 oktober 1778 m. m. (136.)

Över lagberedningens förslag till lag om barn utom äktenskap m. m. har lagrådets
utlåtande inhämtats. Sedan dylikt utlåtande numera avgivits, är ärendet föremål för
fortsatt behandling i justitiedepartementet.

43. av den 25 maj 1906, i anledning av ifrågasatt inskränkning av de ordinarie
häradshövdingarnas tjänstledighet samt skärpta kompetensvilkor för erhållande
av domarförordnande. (18*.)

Ärendet har under år 1916 icke varit föremål för behandling.

44. av den 15 mars 1907, i anledning av väckta motioner angående skrivelse

, till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lagbestäm melser

mot användande av mutor eller bestickning vid ekonomiska uppgörelser.
(31.)

Patentlagstiftningskommittén har i sitt betänkande med förslag till lag om illojal konkurrens
m. m. avgivit förslag till lagbestämmelser i ämnet. Ärendet är
härefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45 av den 20 mars 1907, angående sociala regeringsärendenas sammanförande
under ett statsdepartement m. m. (59.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

46. av den 19 april 1907, i anledning av väckta motioner i fråga om utom
äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga ställning. (75.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 42. meddelats.

47 av den 22 april 19i»7, i fråga om skogslikvider vid laga skiften och
hemmansklyvningar. (78.)

I fråga om denna skrivelse häuvisas till vad under 1. meddelats.

48. av den 30 april 1907, i fråga om ändring av lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. (93.)

Ärendet är behandlat i Kungl. Maj:ts proposition till 1916 års riksdag n:r 95 angående
expropriationslagstiftningen.

49. av den 19 februari 1908, i anledning av justitieombudsmannens framställning
om ändring av vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen. (13.)

Ärendet har under år 1916 icke undergått någon behandling.

50. av den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående behörighet för gift kvinna att under vissa villkor vara förmyndare
för sin man, som förklarats omyndig. (24.)

Lagberedningen bar ännu ej avgivit förslag i ämnet.

9* — Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1917 års riksdag.

51. Riksdagens skrivelse av den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående lag om adoption. (25.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande över lagberedningens förslag i ämnet, är ärendet föremål
för behandling inom justitiedepartementet.

52. av den 24 mars 1908, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om förekommande av
olägenheter i följd av bebyggande av områden, som därtill äro ur hälsosynpunkt
otjänliga. (38.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts prövning.

53. av den 8 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!.
Maj:t angående undersökning av sinnesbeskaffenheten bos tilltalad, som av
underrätt dömts till döden eller straffarbete på livstid. (56.)

Medicinalstyrelsens i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.

54. av den 25 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående revision av gällande bestämmelser om bötesstraffet
m. m. (62.)

Professorn J. C. W. Tbyrén har under år 1916 avgivit förberedande utkast till strafflag
kap. 1—XIII, varefter Kungl. Maj:t tillsatt en kommission att avgiva yttrande bland
annat däröver.

55. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående sådan ändring i gällande lag, att gift person må kunna erhålla
livförsäkring, mot trygghet att försäkringssumman kommer hans familj
till godo. (63.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

56. av den 25 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående övervakande av villkorligt dömda och villkorligt frigivna
förbrytare m. m. (68.)

De i ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag omnämnda sakkunniga hava ännu ej avgivit
förslag i ämnet.

57. av den 6 maj 1908, i anledning av väckt motion om ändring av 20, 21
och 22 §§ i lagen om hemmansklyning, ägostyckuing och jordavsöndring
den 27 juni 1896. (lOK.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 1. meddelats.

58. av den 22 maj 1908, angående rätt att i vissa fall utöva rösträtt vid riksdagsmannaval
genom valsedels insändande till valförrättaren. (137.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

— 1917 —

59. Riksdagens skrivelse av den 22 maj 1908, angående åtgärder för tillgodoseende
av kravet på en mera enhetlig och sakkunnig behandling av de
ärenden, som angå kommunikationer och allmänna arbeten. (138.)

Ärendet år föremål för behandling inom justitiedepartementet.

60. av samma dag, angående ifrågasatt ändring av 4 § tryckfrihetsförordningen.
(139.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. av samma dag, angående ifrågasatt ändring av 5 § 2 och 3 mom. tryckfrihetsförordningen.
(140.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. av den 1 juni 1908, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående stämpelavgiften. (215.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. av den 9 mars 1909, i anledning av väckta motioner dels om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående vidgad rätt för medlem av svenska kyrkan att
därur utträda, dels ock om ändrad lydelse av 4 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd. (26.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts prövning.

64. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående borttagande ur strafflagen av påföljden förlust av medborgerligt
förtroende. (29.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omnämnda utlåtanden numera inkommit, är ärendet

föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

65. av den 16 mars 1909, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om framläggande av förslag i fråga om rätt att förändra
fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss. (47.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

66. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 5 kap. 3 §
strafflagen. (48.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omnämnda utlåtandena numera inkommit, är ärendet

föremål för behandling inom justitiedepartementet.

67. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
om villkorlig doms användande utan inskränkning beträffande fylleri eller
därmed sammanhängande förseelser. (49.)

— 1917 —

De i ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag omnämnda sakkunniga hava ännu ej avgivit
förslag i ämnet.

68. Riksdagens skrivelse av den 27 april 1909, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kuugl. Maj:t angående avskaffande av edgång m. m. (98.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts provning.

69. av den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande av
husdjur vid slakt. (152.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

70. av den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 33, 35 och 37 §§ i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, till lag om ändrad
lydelse av 79 och 104 §§ utsökningslagen, till lag om särskild värdering
av avsöndrad lägenhet samt till lag om ändrad lydelse av 1 § andra stycket
och 2 § andra stycket i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttar-,
soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall fråu ansvar för inteckning i
stamhemmanet, dels ock en i samband därmed stående motion. (217.)

Ärendet har under år 1916 icke varit föremål för någon behandling.

71. av samma dag, med hemställan om utredning angående stiftsbaadets upphörande
och framläggande av förslag härom. (218.)

Domkapitelskommittén, till vilken ärendet överlämnats, har ännu ej avgivit förslag i ämnet.

72. av den 4 mars 1910, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen angående lag om husrannsakan. (25.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

73. av den 11 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för kvinna att innehava klockarbefattning. (29.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts prövning.

74. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående beredande av möjlighet för vissa samhällen att på mindre betungande
villkor med full äganderätt komma i besittning av gatumark, som
upplåtits till allmänt begagnande. (31.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

75. av den 30 april 1910, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av den till Hanekinds häradsbor anslagna kronolägenheten Måshult
n:r 1 i Skeda socken. (76.)

Kungl. Maj:t har den 22 september 1916 meddelat bestämmelser i ämnet.

— 1917 —

76. Riksdagens skrivelse av den 30 maj 1910, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
n:r 50—53 angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i gruvestadgan
m. m. (153.)

Kungl. Maj:t har den 10 mars 1916 för behandling av ärendet tillsatt en kommitté,

som ännu ej avgivit förslag i ämnet.

77. av den 16 februari 1911, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen om upphävande av adelsmäns rätt till särskilt forum
i vissa mål. (13.)

Kungl. Maj:t har den 21 januari 1916 avlåtit proposition i ämnet.

78. av den 17 mars 1911, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m. (25.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

79. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 1 § i
lagen om inteckning i fartyg. (33.)

Ärendet är beroende på Kungl. Haj:ts prövning.

80. av den 21 mars 1911, i anledning av väckt motion om tillägg till 37 §
i lagen angående stadsplan och tomtindelning. (47.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

81. av den 7 april 1911, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
11 § i lagen angående äganderätt till skrift. (55.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. av den 20 maj 1911, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i
den proportionella valmetoden. (138.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

83. av den 20 februari 1912, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen angående ändring av bestämmelserna om danaarv. (19.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

84. av den 24 februari 1912, i anledning av dels utav justitieombudsmannen
dels ock av enskild motionär hos riksdagen väckta förslag om vissa ändringar
i lagen angående villkorlig straffdom. (24.)

De i ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag omnämnda sakkunniga hava ännu icke avgivit
förslag i ämnet.

85. av samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående avsöndring av lägenheter från prästerskapets löneboställen
under löpande arrendetid. (30.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1917 —

86. Riksdagens skrivelse av den 6 mars 1912, i anledning av väckta motioner
om ändring i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.
(34.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

87. av den 15 mars 1912, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning och förslag i fråga om ägande- och dispositionsrätten till såväl allmän
väg som förutvarande sådan väg. (39.)

Den kommitté, till vilken ärendet överlämnats, har ännu ej avgivit förslag i ämnet.

88. av den 17 april 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligheter. (63.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

89. av den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkares kompetens i
rättspsykiatriskt avseende. (81.)

I ärendet infordrat utlåtande från medicinalstyrelsen har ännu ej inkommit.

90. av den 17 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning angående förvärvande
och förlust av medborgarrätt. (132.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

91. av den 4 mars 1913, i anledning av väckt motion om ändring i 6 kap.
4 § strafflagen. (21.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

92. av den 8 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående anordnande av tillsyn över förvaltningen av donerade medel
och stiftelser. (22.)

De i senaste ämbetsberättelsen omnämnda sakkunniga hava ännu ej avgivit förslag

i ämnet.

93.. av den 13 mars 1913, i anledning av väckt motion angående ändring i
27 § i lagen den 1 juni 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete
i Sverige. (30.)

Ärendet har under år 1916 varit föremål för bearbetning inom justitiedepartementet

(renbetesdelegationeu).

94. av den 21 april 1913, angående utredning och förslag i fråga om beredande
av möjlighet för utom äktenskapet fött barn att erhålla kännedom om sin
fader. (56.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 42. meddelats.

— 1917 —

95. Riksdagens skrivelse av den 21 april 1913, i anledning av väckta motioner
om dels ändring av 24 kap. 3 § strafflagen, dels ock skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om inskränkning i rätten
att plocka skogsbär å annans mark. (60.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

96. av den 17 juli 1914, i anledning av väckt motion om beredande av rätt
för gift kvinna att föra annans talan vid domstol eller bos annan myndighet.
(70.)

Kungl. Maj:t har den 14 januari 1916 avlåtit proposition i ämnet.

97. av den 18 juli 1914, i anledning av uppkommen fråga om åtgärder till
skydd för rösträtten i sådana fall, där röstlängd förkommit. (74.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

98. av den 11 augusti 1914, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om inställande
för häradsrätt av personer, som häktats för brott. (139.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

99. av den 26 augusti 1914, angående anordnande av arbete i det fria för
tvångsarbetsfångar och straffångar. (209.)

De i senaste berättelsen omnämnda sakkunniga hava avgivit yttrande till fångvårdsstyrelsen,
varefter styrelsen till Kungl. Maj:t inkommit med en framställning i ärendet,

som är föremål för behandling inom departementet.

100. av den 22 september 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om upphävande av
befintliga familjefideikommisstiftelser m. m. (279.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

101. av den 23 april 1915, i anledning av väckt motion om förslag till ändrade lagbestämmelser
i fråga om utlännings rätt att besitta fastighet i Sverige. (60.)

Kungl. Majt har den 7 april 1916 avlåtit proposition i ämnet.

102. av samma dag, i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till ändring i visst syfte av 17 kap. handelsbalken.
(61.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

103. av den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förändrade bestämmelser rörande ersättning till vittnen och
sakkunniga i rättegångsmål. (126.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1917 —

104. Kiksdagens skrivelse av den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion
med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj
1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting
m. m. (127.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

105. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 §
i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd.
(130.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omnämnda utlåtandena numera inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

106. av den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning
rörande bevisning inför rätta. (199.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

107. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag till lag om rätt för stat, kommun och
municipalsamhälle att försälja vissa fastigheter med servitut, innefattande företrädesrätt
till återköp. (204.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

108. av samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om dels undersökning rörande verkningarna av lagen den
25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne
samt lagen samma dag om arrende av viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne ävensom förslag till förbättringar i dessa lagar, dels ock ändring
i vissa angivna avseenden uti förstnämnda lag. (206.)

Kungl. Maj:t har på grund av nådigt bemyndigande tillkallat sakkunnig person att
biträda inom justitiedepartementet vid ärendets behandling.

109. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i 18 kap. 16 §
strafflagen. (208.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omnämnda utlåtanden numera inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro således de under 21, 48, 75, 77, 96 och 101 upptagna
slutligen avgjorda, de under 1, 3, 4, 5, 7, 10, 12, 14, 16, 18, 24, 28, 29, 30,

31, 32, 33, 34, 37, 38, 39, 41, 42, 45, 46, 47, 50, 51, 53, 54, 56, 57, 58,

59, 64, 65, 66, 67, 71, 72, 76, 84, 87, 88, 89, 92, 93, 94, 98, 99, 100, 104

och 108 omförmälda föremål för behandling av särskilda kommitterade eller sakkun niga,

lagberedningen eller annan myndighet eller ock föremål för annan utredning samt
de övriga på prövning beroende.

1917 —

2. Utrikesdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 20 maj 1915, angående ersättning till vissa diplomatiska
och konsulära tjänstemän i utlandet för kursförlust i anledning
av kriget. (112.)

Vid föredragning den 11 februari 1916 avgjordes ärendet i viss del, nämligen
beträffande ersättning åt konsul C. 6. Puke, vilken erhållit avsked från sin konsulsbefattning
i Chicago, men beslöt Kung! Maj:t, att handläggning av ärendet i övrigt
skulle tills vidare anstå. Ärendet är alltså fortfarande beroende på Kung! Maj:ts
prövning.

3. Lantförsvarsdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 14 maj 1899, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvaret.
(63.)

Ärendet är vilande i avvaktan på vidare utredning och avgörande i sammanhang med

frågan om ny inkvarteringsförordning.

2. av den 24 februari 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående upphörande av den i värnpliktslagen föreskrivna
mönstring med de värnpliktiga m. m. (31.)

Ärendet är vilande i avvaktan på vidare utredning.

3. av den 5 mars 1912, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning i syfte att åstadkomma förenkling i sammansättningen av
inskrivuingsnärand. (33.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövuing.

4. av den 30 maj 1912, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
bestämmelser för användningen av kronans område å viss del av Vaxön
jämte en i ämnet väckt motion. (265.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

5. av den 30 maj 1913, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, omfattande anslagen till lantforsvarsdepartementet.
(4.)

10* — .Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1917 års rilisdag.

Vid föredragning av denna skrivelse den 18 juli 1913 anbefallde Kung!. Maj:t, bland
annat, arméförvaltningen att avgiva förslag till en mera rationell uppställning av utgifter
under fjärde huvudtiteln. Sådant förslag har ännu ej inkommit.

6. Biksdagens skrivelse av den 27 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse till lantförsvaret av viss del av det till
förra majorsbostället Gudhem n:r 1—9 med Holmäng n:r 1 Hulegård i
Skaraborgs län hörandeutskiftet Helle. (94.)

Äreudet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den
del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond till
följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

7. av den 12 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till lantförsvaret av mark från förra häradsskrivarbostället
Stora Vänsberg n:r 1 i Värmlands län. (142.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den
del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond till
följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

8. av den 14 september 1914, i anledning av Kungl. Majrts proposition i
fråga om ordnandet av rikets försvarsväsende. (1.)

Ärendet är i vissa delar överlämnat till sakkunniga för verkställande av vidare utredning.

9. av den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av visst område för att tilläggas Gottlauds
infanteriregementes övningsfält. (228.)

10. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av vissa kronoegendomar för att tilläggas övningsfältet för
i Linköping förlagda truppförband jämte en i ämnet väckt motion. (230.)

11. av den 7 maj 1915, angående rätt i vissa fall till fria resor till och från
hemorten för till tjänstgöring inkallade värnpliktige. (84.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1917 —

12. Riksdagens skrivelse av den 27 maj 1915, i anledning av Kung! Majrts
proposition angående anvisande av medel till vissa byggnadsföretag vid
armén. (149.)

Ärendet är uti de delar, detsamma icke redan förut blivit avgjort, beaktat uti Kung!
Maj:ts propositioner n:r 87 och 220 till 1916 års riksdag.

13. av deu 18 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse av mark till lantförsvaret att användas till förläggningsplats
och övningsfält för fälttelegrafkåren jämte två i ämnet väckta motioner.
(120.)

Ärendet förekommer uti Kung]. Maj:ts proposition u:r 87 till 1916 års riksdag.

14. av den 27 maj 1915, i anledning av Kuugl. Mnj:ts proposition angående
reglemente för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningsreglemente)
m. m. (170.)

Ärendet är behandlat uti Kungl. Maj:ts proposition n:r 125 till 1916 års riksdag.

15. av den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m. (88.)

Ärendet är ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. av den 29 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om utbildning av landstormsbefäl. (222.)

Ärendet är överlämnat till särskilda sakkunniga för behandling.

17. av den 25 maj 1915, angående ersättning i vissa fall för inkvartering,
som föranletts av den under år 1914 anbefallda mobilisering av vissa av
rikets stridskrafter. (184.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 april 1916 förordnade Kungl. Maj:t, att
ersättning för inkvartering, som jämlikt gällande rekvisitionslag lämnats eller lämnas
under den under år 1914 anbefallda mobiliseringen av vissa av rikets stridskrafter,
skulle utgå enligt vissa närmare angivna grunder, vare sig ersättningen avsåge tiden
före den 2 juli 1915 eller tiden därefter, dock, att ersättning icke i något fall finge
utgå för de första trettio dagarna, varunder inkvartering ägt eller äger rum och ej
heller med högre belopp än vederbörande kvartervärd begärt; samt att ersättning finge
utgå allenast i de fall, då antagas kunde, att särskilda kostnader eller avsevärda olägenheter
genom inkvarteringen åsamkats vederbörande kvartervärd.

Därjämte föreskrev Kungl. Magt, att ersättningsbeloppen skulle utbetalas av
vederbörande militära förvaltningsmyndigheter samt förskjutas av arméförvaltningens

— 1917 —

civila departement för att aumälas till ersättande i samband med övriga kostnader för
upprätthållande av rikets neutralitet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro således de under 12, 13, 14 och 17 upptagna slutligen
avgjorda, de under 1, 2, 5, 8 och 16 omförmäla föremål för behandling av annan
myndighet eller särskild utredning samt de övriga på prövning beroende.

4. Sjöförsvarsdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande av
den svenska sjöfartsnäringen och till främjande av svenska alsters avsättning
i utlandet. (120.)

De sakkunniga, åt vilka på grund av nådigt brev den 20 juni 1913 uppdraga att
verkställa omarbetning av upprättade förslag till skeppsmätningsförfattningar m. m.,
hava ännu icke fullgjort detta uppdrag.

2. av den 14 maj 1900, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde (tionde) huvudtitel. (180.)

Ärendet har under år 1916 ej undergått någon särskild behandling och är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. av den 24 maj 1911, i fråga om ändrade grunder i vissa fall för sjöavlöning
m. fl. förmåner, tillkommande personalen vid flottan under sjökommendering.
(166.)

Detta ärende, som under år 1916 icke varit föremål för någon särskild behandling,
är fortfarande beroende på prövning i sammanhang med andra frågor.

4. av den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att
verkställa avsöndring från hemmanet. (210.)

Från lotsstyrelsen infordrat utlåtande i ärendet har ännu ej inkommit.

5. av den 30 maj 1913, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)

Jämlikt nådigt brev den 21 juni 1916 hava sakkunniga tillkallats för att inom departementet
biträda med utledning rörande ej mindre lämpligheten av att ordna varvsdriften
vid flottans station i Karlskrona så, att varvet sattes i stånd att utföra reparationer
och nybyggnad av andra för staten avsedda fartyg än krigsfartyg, än även de åtgärder,
som härför kunde bliva erforderliga utöver dem, vilka angåves i ett av särskilda

— 1917 —

kommitterade för utredning rörande utvidgning och modernisering av nämnda varv den
23 mars 1915 avgivet betänkande, ävensom till Kungl. Maj:t inkomma med det yttrande
och förslag, som härav kunde föranledas.

Sådant yttrande och förslag har ännu ej avgivits.

6. Riksdagens skrivelse av den 14 september 1914, i fråga om ordnande

av rikets försvarsväsen. (1.)

I de delar, vari förevarande skrivelse ej avgjorts vid föredragning inför Kungl. Maj:t

den 17 september 1914 samt senare tillfällen före den 1 december 1915, hava följan de

åtgärder under ifrågavarande tid vidtagits.

Genom nådigt brev den 17 december 1915 har Kungl. Maj:t uppdragit åt kustbefästningskommissionen
att inkomma med förslag efter hand, i mån som de hunne utarbetas,
beträffande utförande av de a!''beten och anskaffningar för stärkande av det fasta
kustförsvaret, vilka borde påbörjas under år 1916.

Av kommissionen hava under ifrågavarande tid avgivits åtskilliga förslag i sådant
hänseende; ocii har Kungl. Maj:t i anledning därav genom särskilda nådiga brev av hemlig
natur meddelat erforderliga föreskrifter.

Genom nådigt brev den 8 december 1916 har kommissionen för år 1917 erhållit
enahanda uppdrag, som meddelats densamma för år 1916.

De sakkunniga, åt vilka på grund av nådigt brev den 11 juni 1915 uppdragits att
verkställa förberedande utredning och uppgöra preliminärt förslag beträffande frågan om
lönereglering för marinens personal, hava den 19 januari 1916 överlämnat betänkande
och förslag i detta ärende.

Frågan om upprensning av östra inloppet till Karlskrona har icke på sjöförsvarsdepartementets
föredragning varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning under år 1916.

Av dessa ärenden äro således de under 1, 4, 5 och 6 föremål för behandling av
annan myndighet eller sakkunniga och de övriga på prövning beroende.

5. Civildepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 11 mars 1902, i anledning av väckt motion
om förklaring av 7 kap. 3 § strafflagen. (11.)

Ärendet är fortfarande beroende på utredning inom socialstyrelsen.

2. av den 11 april 1903, angående användning av torv till eldning vid statens
järnvägar och övriga verk. (53.)

Överlämnad till jordbruksdepartementet.

— 1917 —

3. Riksdagens skrivelse av den 6 maj 1903, angående kompeteusvillkoren för
lokomotivpersonalen vid järnvägarna. (80.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. av den 11 maj 1903, angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars
spridning. (87.)

De utlåtanden, som infordrats över den s. k. reglementeringskommitténs betänkande och
förslag, hava ännu icke fullständigt inkommit.

5. av den 9 mars 1904, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande av inspektion å enskilda
järnvägars rullande materiell. (14.)

Den i föregående ämbetsberättelse omförmälde sakkunnige har ännu icke fullgjort sitt
uppdrag att inom civildepartementet biträda med upprättande av förslag till erforderlig
författning i anledning av trafiksäkerhetskommitténs betänkande, vari avgivits yttrande i
detta ärende.

6. av den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning av kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälde sakkunnige för utredande av hithörande
frågor har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

7. av den 12 maj 1906, angående en allmän polisförfattning för rikets städer
och därmed jämförliga orter. (135.) •

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. av den 19 februari 1907, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeten. (15.)

Ärendet, i vad det angår anslag till iståndsättande av hamnen i Abekås, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. av den 28 mars 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder till betryggande av avtal rörande leverans av
elektrisk energi m. m. (62.)

De yttranden, som infordrats över den s. k. elektriska kraftkommitténs betänkande, hava
ännu icke fullständigt inkommit.

10. av den 30 april 1907, med begäran om utredning och förslag rörande
inrättandet av en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands
bosatta svenskar. (91.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med utlåtande i ärendet.

— 19X7 —

11. Kiksdagens skrivelse av den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet
efter utgången av år 1920. (135.)

Den i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omförmälda kommittén bar ännu icke
avgivit sitt betänkande i ämnet.

12. av den 29 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete skadad
arbetare. (217.)

Sedan de från vederbörande myndigheter infordrade yttrandena inkommit, avlät Kungl.
Maj:t den 10 april 1916 proposition med förslag till lag om försäkring för olycksfall
i arbete. (.Jämför I: 121.)

13. av den 2 juni 1908, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande frågan om Stockholms läns upphörande såsom administrativ enbet hava överståthållarämbetet
och Konungens befallningshavande i Uppsala län anbefallts att däröver
avgiva utlåtanden.

Det från Konungens befallningshavande i Uppsala län infordrade utlåtandet har
ännu icke inkommit.

14. av den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående revision av lagen om fosterbarns vård. (23.)

Fattigvårdskommittén har ännu ej avslutat den begärda revisionen.

15. av den 6 maj 1908, angående vidtagande av åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande. (113.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. av den 20 maj 1909, i anledning av väckt motion om anslag till rättegångsbiträden
att tillhandagå genom olycksfall i arbetet skadade arbetare
eller deras efterlevande för utbekommande av dem enligt lag tillkommande
ersättning. (192.)

17. av den 25 maj 1909, angående ändrade bestämmelser rörande automobiltrafik.
(245.)

Kung!. Maj:t har den 31 december 1915 avlåtit proposition till riksdagen med förslagtill
ny förordning om automobiltrafik. (Jämför I: 108.)

— 1917 —

18. Riksdagens skrivelse av den 29 mavs 1910, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels idkande å viss tid
av sön- och helgdag, är i övriga delar fortfarande beroende på utredning inom socialstyrelsen.

19. av den 3 maj 1910, angående utredning i fråga om mindre kostbara järnvägars
med 0,6 meters spårvidd betydelse för den ekonomiska utvecklingen.

(91.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med den anbefallda utredningen i ämnet.

20. av den 31 maj 1910, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m. (145.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med det infordrade utlåtandet i ämnet.

21. av den 30 maj 1911, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Nionde punkten i skrivelsen, angående omreglering av förste provinsialläkar- och provinsialläkarväsendet,
har under år 1916 icke varit föremål för någon behandling.

22. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens nionde
huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9.)

Ärendet, i vad det rör hamnanläggningen vid Torekov, är fortfarande beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

23. av den 27 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
om- och tillbyggnad av Stockholms hospital m. m. (190.)

Medicinalstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat yttrande i anledning av vad
riksdagen i omförmälda skrivelse anfört i fråga om verkställande av utredning rörande
det inom riket befintliga antalet för omgivningen vådliga idioter m. m.

24. av den 29 maj 1911, angående åvägabringande av utredning rörande
åtgärder mot faran av kronisk arsenikförgiftning. (205.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunniga hava
ännu icke inkommit med den begärda utredningen.

25. av den 29 maj 1911, i fråga om med sjukvård sysselsatta kvinnors
arbetsförhållanden. (206.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omförmälda sakkunniga numera
fullgjort sitt uppdrag, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

- 1917 —

26. Riksdagens skrivelse av den 31 maj 1911, angående åvägabringande av
utredning rörande de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden. (208.

De i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag ornförmälda sakkunniga hava ännu icke
fullgjort sitt uppdrag.

27. av samma dag, i anledning av riksdagens av 1910 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och fövaltning under år 1909. (242.)

Generalpoststyrelsen har ännu icke inkommit med anbefalld utredning i vad mån de i
poststadgan förekommande bestämmelserna angående försäkring av värdeförsändelser borde
omarbetas i syfte att för allmänheten bereda större frihet vid och ökad möjlighet till
sådan försäkring m. m.

28. av den 30 maj 1912, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande punkten 41, angående utredning i fråga om erforderliga åtgärder för
tillgodoseende av behovet av ökad sinnessjukvård i riket, har medicinalstyrelsen ”ännu icke
inkommit med slutligt förslag rörande nya sinnessjukanstalter. I fråga om punkten
64 angående inköp av vissa områden i Sorsele och Dorotea socknar för nomadlapparnas
behov av renbete m. m., har Kungl. Maj:t på given anledning ännu icke
meddelat beslut.

29. av den 13 april 1912, angående förkortande av stadgade tider för inlämnande
av ansökning och Överklagande av förslag till vissa tjänster. (58.)

Den i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälde sakkunnige
har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

30. av den 24 maj 1912, angående ändring i sättet för redovisning av genom
exekutiv myndighet indrivna allmänna kommunala utskylder. (214.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. av samma dag, angående visst tillägg till byggnadsstadgan för rikets
städer. (226.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års senare lagtima riksdag ornförmälda sakkunniga
hava ännu icke inkommit med infordrat utlåtande.

32. av den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag till en

svensk utvandringslag. (229.)

Från socialstyrelsen infordrat förslag till förändrad lagstiftning rörande emigrationen
ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka kunde finnas påkallade,
har ännu icke inkommit.

11* — Justitieombudsmannens ämbetgbevättdse till 1917 åre riksdag.

33. Riksdagens skrivelse av den 30 maj 1912, i anledning av Kung! Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående vissa utgifter för
kapitalökning, i vad angår eivildepartementsärénden. (232.)

1 fråga om trettioförsta punkten, om verkställande av utredning angående lämpligheten
av att upplägga en statens lånefond för finansiering av företag, vilka avse utbyggandet
av statens vattenfall förmedelst vattenfallslätt, hava de i ämbetsbei ättelsen till 1915 års
riksdag omförmälda sakkunniga för verkställande av ifrågavarande utredning ännu icke
fullgjort sitt uppdrag.

34. av den 28 maj 1912, angående utredning om åtgärder för bekämpande av
spetälskesjukdomen i Sverige. (233.)

Kungl. Maj:t har i punkten 41 under sjätte huvudtiteln av statsverkspropositionen till
1916 års riksdag gjort framställning angående uppförande av spetälskesjukhus i Dalarne.
(Jämför I: 97.)

35. av den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kommunernas
arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete under
tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat yttrande i ärendet.

36. av den 13 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Konungen i fråga om utarbetande och framläggande av förslag till bestämmelser
rörande utseende av suppleanter för stadsfullmäktige. (24.)

Ärendet är fortfarande beroende på särskild utredning inom civildepartementet.

37. av den 29 mars 1913, angående lindring i de mindre bemedlades kostnader
för hospitalsvård. (31.)

De från vederbörande myndigheter infordrade utlåtandena hava ännu icke fullständigt
inkommit.

38. av den 8 april 1913, angående åstadkommande av en effektiv tandvård,
särskilt vid landsbygdens små- och folkskolor. (52.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunniga hava
ännu icke inkommit med utredning och förslag i ämnet.

39. av den 6 maj 1913, angående förbud mot vilda djurs kringförande till
förevisning. (71.)

Kungl. Maj:t har den 30 december 1916 utfärdat kungörelse i ämnet.

40. av den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga om åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

— 1917 —

Den i Embetsberättelse!! till 1914 års första lagtima riksdag omfönnälda utredningen
har ännu icke inkommit.

41. Riksdagens skrivelse av den 1 juni 1913, i anledning av väckta motioner
angående utredning och förslag i fråga om upprensning ocli nyanläggning
på statens bekostnad av inre farleder i Bohusläns skärgård. (146.)

Sedau väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lotsstyrelsen inkommit med det infordrade
förslaget rörande sättet för utredningens verkställande samt chefen för mariustaben avgivit
infordrat utlåtande, uppdrog Kungl. Maj:t den 20 oktober 1916 åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att låta verkställa undersökningar och uppgöra förslag till anordnande
av inre farleder i Bohusläns skärgård.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

42. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
bestämmelser angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän samt
verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar m. m. (241.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
inkommit med förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. av den 31 maj 1913, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning, i vad
angår civildepartementsärenden. (252.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda utredningar
beträffande förbättring av Haparanda nuvarande uthamn Salmis m. m. hava ännu icke
inkommit.

44. av den 2 mars 1914, i anledning av väckta motioner angående åvägabringande
av sådan ändring i förordningen om kommunalstyrelse på landet,
att bestämmelsen om kommunalstämmoprotokolls uppläsande i kyrka borttages.
(5.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälde sakkunnige, till vilken handlingarna i ärendet
överlämnats för beredning i sammanhang med det honom den 12 september 1913
lämnade uppdraget att utarbeta förslag till ändrade bestämmelser rörande det administrativa
besvärsförfarandet m. in., har ännu icke fullgjort berörda uppdrag.

45. av den 1 mars 1914, i anledning av väckta motioner om dels ändring
i lagen om förbud mot handels idkande under vissa tider av dygnet, dels
ock meddelande av lagbestämmelser i syfte att på lämpligt sätt begränsa
den tid å sön- och helgdagar, under vilken matvaru-, frukt- och blomsterbutiker
må hållas öppna. (56.)

Socialstyrelsen liar ännu icke inkommit med i ämbetsberättelsen till 1914 års senare
lagtima riksdag omförmälda utredning och förslag.

— 1917 —

46. Riksdagens skrivelse av den 6 augusti 1914, i anledning av väckta motioner
om ökning av allmänna jämvägslånefonden. (198.)

Kungl. Maj:t har den 21 januari 1916 avlåtit proposition i ämnet till riksdagen.
(Jämför I: BO.)

47. av den 26 augusti 1914, i anledning av väckt motion om utledning angående
avlöningsförhållandena i vissa fall vid extra befattningshavares vid
telegrafverket befordran till ordinarie tjänst vid verket. (202.)

Sedan telegrafstyrelsen avgivit förnyat utlåtande i ärendet, har Kungl. Maj:t i en till
riksdagen den 14 januari 1916 avlåten proposition angående fastställande av telegrafverkets
stat för driftkostnader för år 1917 föreslagit viss ändring i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid telegrafverket i det av riksdagen i skrivelsen avsedda syfte. (Jämför
I: 117.)

48. av samma dag, angående åtgärder för beredande av bättre vård i vissa fall
åt barnsängskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Medicinalstyrelsen och socialstyrelsen hava ännu icke inkommit med infordrade utlåtanden
i ärendet.

49. av samma dag, angående semester åt arbetare och med dem likställda
personer med stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen. (210.)

Från vederbörande ämbetsverk infordrade yttranden hava ännu icke fullständigt inkommit.

50. av den 28 maj 1915, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Punkten 64, angående anslag till alkoholistvården, anmäldes den 3 mars 1916 i de
delar, punkten ej varit föremål för behandling, och beslöts därvid erforderliga åtgärder.

51. av den 21 april 1915, angående skyldighet för tillverkare av frukt- och
bärsafter m. m. att å varans etikett och omslag angiva tillverkarens namn
och varans ingredienser. (57.)

Överlämnad till kommittén för verkställande av utredning och avgivande av förslag till
enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning, vilken ännu icke avgivit sitt betänkande.

52. av den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet har ännu ej varit föremål för behandling.

53. av samma dag, angående utredning i fråga om bidrag av statsmedel till
kommun, som i sin tjänst anställer examinerad sjuksköterska. (78.)

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälda sakkunniga hava ännu icke inkommit med
förslag i ämnet.

— 19X7 —

54. Riksdagens skrivelse av den 18 maj 1915, i anledning av väckt motion
om visst medgivande i fråga om rätt för arrendatorer av staten tillhöriga
tomter i Trollhättan att inköpa de arrenderade tomterna. (116.)

Sedan det från vattenfallsstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, har Kungl. Maj:t den
30 juni 1916 meddelat beslut i ärendet.

55. av den 19 maj 1915, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag rörande reglering av nattarbetet
inom bagerier, konditorier och s. k. hembagerier. (124.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat förslag rörande verkställandet av
den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen.

56. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

Sedan de från överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande i länen samt
domkapitlen och Stockholms stads konsistorium infordrade utlåtandena inkommit, har
socialstyrelsen anbefallts att avgiva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke
inkommit.

57. av den 21 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r 78
med förslag till lag om skyddskoppympning. (172.)

Kungl. Maj:t har den 1 februari 1916 avlåtit proposition till riksdagen med förslag till
lag om skyddskoppympning. (Jämför I: 102.)

58. av den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete
av män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat förslag rörande verkställandet av
den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen.

Av dessa ärenden äro alltså de under 12, 16, 17, 34, 39, 46, 47, 50, 54

och 57 upptagna slutligen avgjorda, det under 2 upptagna överlämnat till annat departement,
de under 1, 4, 5, 6, 9, 10, 11, 13, 14, 18, 19, 20. 23,24, 26, 27,

28, 29, 31, 32, 33, 35, 36, 37, 38, 40, 41, 43, 44. 45, 48, 49, 51, 53, 55,

56 och 58 upptagna föremål för behandling av särskilda sakkunniga eller annan myndighet
eller ock föremål för annan utredning samt de övriga på prövning beroende.

— 1917 —

6. Finansdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande
av förslag till lärlingslag. (91.)

Kommerskollegium och socialstyrelsen hava ännu icke avgivit utlåtande över de sakkunnigas
betänkande.

2. av den 5 maj 1897, i anledning av väckt motion om ändrade grunder för
den kommunala beskattningen. (65.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. av den 10 maj 1899, i anledning av riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897, i vad
skrivelsen avser fråga om ersättning av järnvägstrafikmedel till tullverkets
personal för övertidsarbete. (103.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke avgivit utlåtande.

4. av den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn till transport av
timmer sjöledes m. m. (80.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. av den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag av fabriksdrift. (52.)

Åtskilliga av de verk och myndigheter, till vilka kommittébetänkandet remitterats, hava
ännu icke avgivit utlåtande.

6. av den 13 maj 1904, angående undersökning rörande antalet vanföra och
lyfta i Sverige. (102).

Ärendet är under handläggning av statistiska centralbyrån.

7. av den 11 mars 1905, angående lagstiftningsåtgärder för stävjande av
illojal konkurrens. (20.)

Sedan patent- och registreringsverket den 30 mars och kommerskollegium den 27 maj
1916 avgivit infordrade yttranden över patentlagstiftningskommitténs förslag till lag om
illojal konkurrens m. m., har chefen för finansdepartementet den 25 juli 1916, jämlikt
nådigt bemyndigande samma dag, tillkallat sakkunnig person för att inom departementet
biträda med bearbetande av de inkomna yttrandena.

8. av den 18 maj 1905, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inredande i fastigheten n:r 1 i kvarteret Lejonet i Stockholm av lokaler för

— 1917 —

utrikesdepartementet m. m. samt angående uppförande av ny byggnad för
Kungl. Maj:ts kansli. (170.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. Riksdagens skrivelse av den 3 mars 1906, i anledning av väckt motion
angående åtgärder mot tobaksförbrukning bland ungdom. (28.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. av den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904, i vad
skrivelsen avser frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder utgående
tolagsersättningen. (87.)

Kommunalskattekommitterade, åt vilka ärendet överlämnats, hava ännu icke fullgjort sitt
uppdrag.

11. av den 19 maj 1906, i anledning av väckt motion om avskrivning av
återstående köpeskillingen för hemman och lägenheter, som få till skatte
lösas. (133.)

Sedan kammarkollegium den 11 april 1916 inkommit med utlåtande, daterat den 10
december 1915, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. av den 6 april 1907, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av egendomen n:r l i kvarteret Sjöhästen i Klara församling i
Stockholm samt ett inom riksdagen väckt förslag i ärendet. (64.)

Någon åtgärd utöver den i 1911 års förteckning angivna har icke företagits.

13. av den 8 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående skyldighet för staten att erlägga skatt till kommun för staten
tillhörig fastighet eller industriell anläggning. (55.)

Kommunalskattekommitterade, åt vilka ärendet överlämnats, hava ännu icke fullgjort sitt
uppdrag.

14. av den 25 april 1808, i anledning av väckt motion om förbud mot drift
av sulfitfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande av luft
eller vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd och dess befolkning.
(61.)

Åtskilliga av de verk och myndigheter, till vilka kommittébetänkandet remitterats, hava
änna icke avgivit utlåtande.

15. av den 3 juni 1908, angående utredning om kommunernas bärkraft i förhållande
till dem åliggande skattebördor m. m. (226.)

— 1917 —

Den 8 juli 1916 har chefen för finansdepartementet, jämlikt nådigt bemyndigande samma
dag, tillkallat sakkunniga med uppdrag att efter samråd med komrounalskattekommitterade
utreda, huruvida, i avbidan på definitiva anordningar för åstadkommande av större
likformighet i det kommunala skattetrycket, provisoriska åtgärder kunde vidtagas för
åvägabringande av skattelindring i kommuner med oskäligt hög utdebitering för kommunala
ändamål samt utarbeta det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

16. Riksdagens skrivelse av den 2 mars 1909, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning angående tullverkets och varuemot tagares

ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i fall, då tullavgift för inkommen
vara oriktigt uppdebiterats, m. m. (22.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. av den 22 maj 1909, i anledning av väckt motion om stämpel å bevis om

tillstånd att köra med automobil å allmän väg eller gata m. m. (197.)

Ärendet är överlämnat till vägkommissionen.

18. av den 2 juni 1910, angående åtgärder mot användande av denaturérat brännvin
såsom berusningsmedel. (159.)

Den 31 januari 1916 har nykterhetskommittén avgivit betänkande, vilket den 22 februari
1916 remitterats till kontrollstyrelsen för yttrande efter hörande av överståthållarämbetet
och samtliga Konungens befallningshavande.

19. av den 9 juni 1910, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst,
dels ock i ämnet väckta motioner. (198.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. av den 6 maj 1911, i anledning av väckta motioner avseende utredning
rörande undanröjande av en på äktenskapsfrekvensen menligt inverkande
oegentlighet i skattelagstiftningen. (108.)

Utredning och förslag i ämnet hava ännu icke fullbordats av kommunalskattekommitterade.

21. av den 20 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av egendomen nr 2 i kvarteret Päronträdet i Ulrika Eleonora
församling i Stockholm m. m. (130.)

Det från överintendentsämbetet infordrade förslag till villkor, under vilka försäljningen
borde äga rum, har ännu icke inkommit.

22. av den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.) i

— 1917 —

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. Riksdagens skrivelse av den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om bankrörelse och till lag om
ändrad lydelse av 10 § i lagen den 5 juni 1909 angående cmissionsbanker,
dels ock i ämnet väckta motioner. (237.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. av den 31 maj 1911, i anledning av riksdagens år 1910 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill börande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909. (242.)

Den i 1911 års förteckning omförmälda utredning har ännu icke fullbordats av över intendentsämbetet.

25. av den 24 februari 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkterna 11
och 27 under sjunde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tullverket. (22.)

191*1 års tullkommission har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

26. av den 7 maj 1912, angående beredande av möjlighet för municipalsamhällen
att erhålla lån från vissa pensionsanstalter och kassor. (100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. av den 11 maj 1912, i anledning av väckt motion med begäran om ut
redning och förslag angående utlämnande av lån åt kommuner från konungariket
Sveriges stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens
verkställande. (125.)

Statskontoret och svenska stadsförbundets styrelse hava ännu icke avgivit infordrade utlåtanden.

28. av den 24 maj 1912, angående utredning rörande skogsarbetarnas i Norrland
och därmed jämförliga landsdelar ställning och levnadsförhållanden. (147.)

Kommerskollegium har ännu icke besvarat den avlåtna remissen.

29. samma dag, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas i
tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälliga understöd
åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. av den 22 maj 1912, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
pensionering av distriktsveterinärer. (204.)

De sakkunniga, till vilka skrivelsen remitterats, avgåvo utlåtande den 15 januari 1916.

12* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

Den 30 juni 1916 anbefalldes statskontoret att, efter hörande av samtliga Konungens
befallningshavande, som skulle anmodas inhämta yttrande från vederbörande landsting,
samt efter det distriktsveterinärföreningeus styrelse lämnats tillfälle yttra sig, inkomma
med utlåtande.

31. Riksdagens skrivelse av den 28 maj 1912, i anledning av dels Kung].
Maj:ts proposition med förslag till förordning anågende tullrestitution i
vissa fall vid återutförsel av utländsk vara, dels ock en i ämnet väckt
motion. (220.)

Generaltullstyrelsen bar i vissa av skrivelsen föranledda frågor ännu icke avgivit utlåtande.

32. av den 24 maj 1912, angående utredning rörande möjligheterna för en inhemsk
tillverkning av mineraloljor och svavel m. m. (227.)

De sakkunniga hava ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

33. av den 29 maj 1912, angående vidtagande av åtgärder till värnpliktigas
skyddande mot förlust av innehavda anställningar i statens tjänst eller vid
dess arbetsföretag på grund av inkallande till tjänstgöring. (259.)

Löneregleringskommittén har ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

34. av samma dag, angående utfärdande av vissa bestämmelser, avseende lättnader
vid inbetalning av kronoutskylder. (261.)

Statskontoret har ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

35. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
expropriation i vissa fall av torp och andra lägenheter å rekognitionshemman
m. m. (271.)

Kommittén för utredning av åborättsfrågan har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

36. av den 3 maj 1913, angående Kungl. Djurgårdens bevarande i största
möjliga utsträckning såsom naturlig park. (69.)

De sakkunniga hava ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

37. av den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för
statens räkning m. m. (82.)

Den 15 augusti 1916 hava de sakkunniga avgivit förslag till förordning ang. leveranser
och arbeten för statens behov m. m. Vid föredragning härav den 13 oktober 1916
beslöts remiss till åtskilliga verk och myndigheter, av vilka endast en del ännu inkommit
med utlåtande. I övrigt hava de sakkunniga ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

38. av samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

— 1917 —

Ärendet är beroende på Kungl. Mnj:ts prövning för att avgöras i samband med frågan
om fastställande av nya formulär för den kommunala finansstatistiken.

39. Riksdagens skrivelse av den 30 maj 1913, i anledning av väckt motion

om ändring i 7 § 2:o) b) förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
m. m. (140.) %

Ärendet är föremål för utredning inom finansdepartementet.

40. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts två särskilda propositioner
med förslag till ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering,
den ena avseende jämväl ändring av de vid nämnda förordning fogade
formulär, dels ock en i ämnet väckt motion. (251.)

Skrivelsen, i vad den innefattar begäran om utredning i visst avseende, är föremål för
behandling inom finansdepartementet.

41. av deu 20 maj 1913. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlämnande till lantförsvaret av viss del av förra raajorsbostället Gudhem
n:r 1—9 jämte Holmäng n:r 1 Hulegård i Skaraborgs län i och för
användning till remontdepå m. m. (100.)

Deu 6 november 1916 inkom statsbokföringskommittén med en promemoria i ärendet.
Detta är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. av den 1 juli 1914, i anledning av riksdagens år 1913 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1912. (15.)

Överintendentsämbetet har den 31 oktober 1916 avgivit infordrat utlåtande i fråga om
föreskrifter beträffande inköp av inventarier för av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté eller
liknande beredning m. in.

43. av den 29 augusti 1914, angående stadgande av skatteplikt till stat och
kommun för vissa därifrån nu fritagna utlänningar. (222.)

De sakkunniga hava ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

44. av den 17 april 1915, i fråga om förbud mot införsel av fjädrar av vilda
fåglar. (56.)

Kommerskollegium har äunu icke avgivit infordrat utlåtande.

45. av den 30 april 1915, angående vidtagande av förberedande åtgärder för
begagnande av de utvecklingsmöjligheter, som efter världskrigets upphörande
kunna erbjuda sig för Sveriges handel, industri och sjöfart. (58.)

Kommerskollegium har ännu icke avgivit utlåtande.

— 1917 —

46. Riksdagens skrivelse av den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna
för Sveriges officiella statistik i samband med omläggning av
grunderna för densamma. (173.)

Kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen hava ännu icke avgivit
infordrat gemensamt utlåtande.

47. av den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Den 30 juni 1916 uppdrog Kungi. Maj:t åt kommerskollegium att med tillhjälp av
sakkunniga verkställa utredning angående sjömanshusen i riket m. m.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 3, 5. 6, 7, 10, 13, 14, 15, 17. 18.
20, 21, 24, 25, 27, 28, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 39, 40, 42, 43, 44,
45, 46 och 47 omförmälda föremål för behandling av särskilda kommitterade, sakkunniga
eller annan myndighet eller ock föremål för annan utredning samt de övriga
på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 11 maj 1898, i anledning av riksdagens år

1897 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1896. (84.)

Yttrande över av direktören Sven Nissvandt och förste revisorn K. Beckman upprättat
förslag till nytt formulär för Uppsala universitets huvudbok har under år 1910
avgivits av kanslern för rikets universitet. Därefter hava statskontoret och kammarrätten
anbefallts att i ärendet avgiva utlåtanden.

Dessa utlåtanden hava ännu icke inkommit.

2. av den 8 maj 1900, angående undervisning i teknisk hygien m. m.
vid rikets tekniska läroverk. (61.)

Sedan Kungl. Maj:t den 4 oktober 1907 tillsatt en kommitté för avgivande av utlåtande
och förslag, huru den lägre tekniska undervisningen i riket lämpligen bör
ordnas, överlämnades ärendet till denna kommitté. Den 11 juni 1912 avgav kommittén
utlåtande och förslag, och därefter hava åtskilliga myndigheter m. fl. yttrat
sig i ärendet.

Sedermera har åt särskilda, jämlikt nådigt bemyndigande den 3 november 1916
tillkallade sakkunniga uppdragits att inom ecklesiastik- och finansdepartementen biträda
vid den fortsatta utredningen av frågorna om den lägre tekniska undervis -

1917 —

ningen, fortsättningsskolan och den lägre handelsundervisningen samt det inbördes
förhållandet mellan dessa olika undervisningsområden. Dessa sakkunniga hava ännu
icke avgivit utlåtande.

3. Riksdagens skrivelse av den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan.
(49.)

Sedan domkapitlen, överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och kommittén för
revision av lagen angående skydd mot yrkesfa m. m. ar avgivit utlåtanden i ärendet,
har Kungl. Maj:t den 12 maj 1916 uppdragit åt folkskolöverstyrelsen att inkomma
med förslag till de ändringar i gällande författningar, vartill riksdagens
ovannämnda skrivelse samt i ärendet gjorda framställningar och förhållanden i övrigt
anses höra föranleda.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

4. av den 11 april 1903, angående användning av torv till eldning vid
statens järnvägar och övriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. av den 22 maj 1903, angående ny katekesutveckling för skolans behov.
(158.)

Kungl. Maj:t har den 24 mars 1911 för en tid av tre år tillsatt en nämnd med
uppdrag att granska förslag till läroböcker i den kristna tros- och sedeläran och den
19 december 1913 medgivit, att nämndens verksamhet må fortsätta tills vidare under
ytterligare tre år, räknat från och med den 1 maj 1914.

y6. av den 27 april 1905, i anledning av väckt motion angående grunderna
för avlöning av lärare vid fortsättningsskolor. (101.)

I ärendet hava folkundervisningskommittén den 1 augusti 1914 och lärarlönenämnden
den 8 november 1915 avgivit utlåtanden, varjämte åtskilliga myndigheter däröver
avgivit yttranden.

Frågan om fortsättningsskolan har sedermera överlämnats till utredning av särskilda
sakkunniga (jfr under 2. här ovan).

7. av den 30 maj 1907, angående reglering av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 33, angående uppförande av byggnader för landsarkivet i Östersund.
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. av den 6 maj 1908, i anledning av väckt motion om upphävande av
bestämmelsen om kapellförsamlings skyldighet att deltaga i moderkyrkans
byggnad och underhåll. (109.)

— 1917 —

Kammarkollegium har anbefallts att anmoda Konungens befallningshavande i samtliga
län och domkapitlen att efter vederbörandes hörande avgiva yttranden i detta ärende
samt med dessa yttranden jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma.

Detta uppdrag är ännu ej fullgjort.

9. Riksdagens skrivelse av den 31 maj 1910, angående åtgärder för skolungdomens
fostran till sparsamhet. (150.)

Kungl. Maj:t har den 12 fehruari 1915 anbefallt styrelsen för postsparbanken samt
läroverks- och folkskolöverstyrelserna att avgiva gemensamt underdånigt utlåtande i
ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

10. av den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Kungl. Maj:t har den 29 september 1911 utfärdat kungörelse i viss del av ämnet
samt beträffande den återstående delen av ärendet, efter det vitterhetsakademien däri
avgivit infordrat utlåtande, den 21 november 1913 uppdragit åt en kommitté att
under samarbete, i den mån frågan rör överintendentsämbetet, med de den 29 oktober
1913 tillkallade sakkunniga för behandling av frågan om överintendentsämbetets
omorganisation m. m. avgiva utlåtande och förslag till omorganisation av fornminnesvården
i riket samt att undersöka möjligheten av och, i den mån omständigheterna
därtill föranleda, avgiva förslag till ekonomiskt understödjande av fornminnesmuseerna.

Sådant utlåtande och förslag har ännu ej inkommit.

11. av den 29 maj 1911, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Punkten 7, angående viss ändring i § 11 av nu gällande reglemente för småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

Sedan lärarlönenämnden den 8 november 1915 avgivit betänkande angående
grunder för småskollärarnas pensionsinrättning och därvid jämväl upptagit till behandling
det under förevarande punkt omförmälda ärende, hava åtskilliga myndigheter
erhållit befallning att avgiva yttranden över ifrågavarande betänkande.

Dessa yttranden hava ännu ej fullständigt inkommit.

12. av den 30 april 1912, angående åtgärder för motarbetande av missbruk
av tobak och kaffe. (80.)

Ärendet har, i vad det angår åtgärder för motarbetande av missbruk av tobak, överlämnats
till finansdepartementet.

Sedan utlåtande i ärendet inkommit från medicinalstyrelsen, har Kungl. Maj:t

— 1917 —

den ] oktober 1914 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva yttrande angående åtgärder
för motarbetande av missbruk av kaffe.

Sådant }7ttrande har ännu icke inkommit.

13. Riksdagens skrivelse av den 24 maj 1912, angående utredning beträffande
en planmässigt bedriven nykterketsundervisning såväl inom som
utom skolan. (213.)

Sedan av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga
den 16 mars 1915 avgivit utlåtande och förslag i ärendet, hava åtskilliga myndigheter
däröver avgivit infordrade yttranden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. av den 28 maj 1912, angående utredning i fråga om beredande av

statsbidrag för å epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö fallandesjuk. (236.)

Sedan medicinalstyrelsen avgivit utlåtande i detta ärende, har detsamma den 10 maj
1916 överlämnats till civildepartementet.

15. av den 29 maj 1912, angående vidtagande av åtgärder till värnpliktigas
skyddande mot förlust av innehavda anställningar i statens tjänst eller
vid dess arbetsföretag på grund av inkallande till tjänstgöring. (259.)

Löneregleringskommittén har den 31 december 1914 anbefallts att avgiva utlåtande
ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

16. av den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till

Kungl. Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder
för biskoparnas avlöning. (39.)

Sedan vissa förberedande åtgärder för ärendets utredning inom ecklesiastikdepartementet
blivit fullbordade, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. av den 12 april 1913, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av undervisning i skogsvård jämväl vid andra statsunderstödda

skolor än folkskolor och med dem jämförliga läroanstalter. (54.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1916 meddelat slutligt beslut i ärendet.

18. av den 9 maj 1913, angående åstadkommande av läkarundersökning av
små- och folkskolebarn. (79.)

Sedan medicinalstyrelsen och folkskolöverstyrelsen avgivit utlåtanden»! ärendet, har detsamma
den 21 oktober 1916 remitterats till statskontoret, som ännu ej inkommit
med det infordrade yttrandet.

19. av den 27 maj 1913, angående vidtagande av åtgärder för anordnande
av skolbad vid landsbygdens folkskolor. (144.)

- 1917

Kungl. Maj:t bar den 5 februari 1914 anbefallt folkskolaverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Detta utlåtande bär ännu icke inkommit.

20. Riksdagens skrivelse av den 30 maj 1913, angående regleringen av
utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 234, angående förbättrande av gymnastikundervisningen vid landsbygdens
folkskolor.

Kungl. Maj:t bar den 13 november 1914 anbefallt folkskolöverstyrelsen att inkomma
med utlåtande i ärendet.

Detta utlåtande har ännu ej avgivits.

21. av den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för församling
att utse ordförande i skolrådet. (8.)

Kungl. Maj:t bar den 10 februari 1915 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Detta utlåtande bär ännu icke inkommit.

22. av samma dag, angående åtgärder för beredande av ökad trygghet åt
folk- och småskollärarinnor, som hava sin bostad i ensamt liggande skol .

bus. (54.)

Kungl. Maj:t har den 10 november 1916 anbefallt folkskolöverstyrelsen att vidtaga
åtgärder i ärendet.

T vissa delar är detsamma fortfarande beroende på Kungl. Haj:ts prövning.

23. av den 19 juni 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 44 av
åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda framställning om inköp
av visst område av ön Björkö i Mälaren. (12.)

Anmälan om köpets verkställande har numera inkommit.

24. av den 8 augusti 1914, i fråga om åtgärder till främjande av vetenskaplig
forskning och undervisning i publik och privat internationell rätt.
(137.)

Bniversitetskanslerp anbefalldes den 21 augusti 1914 att i ärendet avgiva yttrande.

Sådant yttrande har ännu icke inkommit.

25. av den 26 augusti 1914, angående regleringen av utgifterna under
riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

1917 —

Punkten 17, angående iståndsättande av nationalmuseibyggnadens fasader.

Kungl. Maj:t har den 6 augusti 1915 ställt en del av anslaget till förfogande
av överintendentsämbetet.

Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 157, angående anslag till uppförande av gymnastikbyggnad samt tillbyggnad
av lärohuset för folkskoleseminariet i Strängnäs.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 191, angående anslag till föreläsningskurser vid Göteborgs högskola.

Kungl. Haj:t har den 28 april 1916 meddelat slutligt beslut i ämnet.

Punkten 199, angående anslag till uppförande av byggnader för drottning
Sofias stiftelse.

Kungl. Maj:t har den 4 augusti 1916 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 202, angående anslag till nybyggnad m. m. för tekniska högskolan.

Det för år 1915 beviljade anslaget, 1,000,000 kronor, har genom särskilda beslut
ställts till vederbörandes förfogande.

26. Riksdagens skrivelse av den 30 april 1915, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående villkor för det av riksdagen anvisade anslag
till restaurering av det s. k. klosterhuset i Vreta klosters församling. (76.)

Kungl. Maj:t har den 28 maj 1915 ställt anslaget till överintendentsämbetets förfogande
samt anbefallt ämbetet att, sedan reparationsarbetena blivit utförda, därom
göra anmälan.

Anmälan om arbetenas avslutande har ännu icke inkommit.

27. av den 18 maj 1915, i anledning av riksdagens år 1914 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1913. (85.)

Framställning i ämnet har avlåtits till 1916 års riksdag. (Jfr. ovan II: 223.)

28. av den 27 maj 1915, i anledning av väckta motioner angående skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran dels om framläggande av förslag i fråga
om beredande åt Stockholms stad av egen stiftsstyrelse och egen biskop,
dels ock om utredning och förslag i fråga om ändring i stiftsindelningen.
(202.)

Kungl. Maj:t har den 3 september 1915 anbefallt kommittén för utredning av frågan
om de kyrkliga konsistoriernas omorganisation m. m. att i sammanhang med det
kommittén givna uppdrag verkställa den begärda utredningen.

Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

13* — Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1917 års riksdag.

29. Riksdagens skrivelse av den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kung! Maj:t angående beredande av tillfälle för innehavare
av lägenheter å ecklesiastika boställen att friköpa de innehavda
lägenheterna. (205.)

Kung! Haj:t har den 26 juni 1915 uppdragit åt de av statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om upplåtelse
av kronojord till egna hem att verkställa jämväl utredning i förevarande avseende
och till Kung! Maj:t ingiva härav föranlett förslag.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

30. av samma dag, angående reglering av utgifterna under riksstatens åttonde
huvudtitel, inuefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 28, angående resestipendier åt prästmän.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1916 års riksdag. (Jfr ovan IT: 201
punkten 29.)

Punkten 94, angående anslag till eu poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Kung! Maj:t har den 28 januari 1916 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 98, angående resestipendier åt ordinarie lärare och vissa andra tjänstemän
vid rikets universitet samt karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1916 års riksdag. (Jfr. ovan II: 201
punkten 109.)

Punkten 118, angående jämkning beträffande grunderna för utdelning av anslag
till de högre enskilda lärarinneseminarierna m. m.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1916 års riksdag. (Jfr. ovan II: 223.)

Punkten 119, angående anslag till nybyggnad åt fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala samt till anordnande av utbildningskurser för lärarinnor i huslig ekonomi.

Kungl. Haj:t har den 9 juni 1916 meddelat slutligt beslut i detta ärende.

Punkterna 121, 122 och 124, angående dels resestipendier åt lärarpersonalen
vid enskilda läroanstalter, dels resestipendier och studieunderstöd åt föreståndarinnor
och lärarinnor vid lärarinneutbildningsanstalter i huslig ekonomi ävensom åt skolkökslärarinnor
vid andra läroanstalter, dels ock resestipendier åt lärarpersonalen vid kommunala
mellanskolor.

Framställningar hava avlåtits till 1916 års riksdag. (Jfr. ovan II: 201 punkterna
132—134.)

Punkten 138, angående anslag till fortbildningskurser för lärare och lärarinnor
vid folk- och småskolor.

Kungl. Maj:t har den 14 april 1916 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkterna 143—146, angående dels resestipendier åt rektorer samt övriga
lärare och lärarinnor vid folkskoleseminarierna, dels resestipendier åt lärarpersonalen
vid högre folkskolor, dels resestipendier åt folkskollärare och folkskollärarinnor, dels

— 1917 —

ock resestipendier åt lärare och lärarinnor vid småskoleseminarier samt mindre folkskolor
och småskolor ävensom biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor.

Framställningar hava avlåtits till 1916 års riksdag. (Jfr. ovan II: 201 punkterna
157—160.)

Punkten 156, angående anslag till upplysnings- och undervisningsverksamhet
för nykterhetens främjande m. in.

Kungl. Maj:t har den 5 maj 1916 meddelat slutligt beslut i detta ärende.

Punkten 164, angående resestipendier åt föreståndare, lärare och lärarinnor vid
rikets abnormskolor.

Framställning i detta ärende har avlåtits till 1916 års riksdag. (Jfr. ovan
II: 201 punkten 183.)

Punkten 166, angående anslag till nybyggnad m. m. för tekniska högskolan.

Av det för år 1916 beviljade anslaget å 1,400,000 kronor har ett sammanlagt
belopp av 635,000 kronor ställts till vederbörandes förfogande.

Punkten 168, angående anslag för uppehållande av verksamheten vid tekniska
skolan i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 28 januari 1916 meddelat slutligt beslut i detta ärende.

Punkten 16,9, angående anslag till provisorisk lönereglering åt befattningshavare
vid tekniska skolan i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 28 januari 1916 meddelat slutligt beslut i detta ärende.

Punkten 179, angående resestipendier åt föreståndare och facklärare vid lägre
tekniska läroanstalter.

Framställning har avlåtits till 1916 års riksdag. (Jfr. ovan II: 201 punkten 199.)

Punkten 183, angående anslag till understödjande av idrotten.

Kungl. Maj:t har den 21 januari 1916 meddelat slutligt beslut i detta ärende.

Punkten 184, angående anslag till understödjande av skididrotten bland ungdomen.

Framställning har avlåtits till 1916 års riksdag. (Jfr ovan II: 201 punkten 205.)

Punkten 198, angående beredande av tillfälle för svenska forskare till vetenskapligt
arbete vid utländska biologiska stationer.

Framställning har avlåtits till 1916 års riksdag. (Jfr. ovan II: 201 punkten 220.)

Punkten 199, angående resestipendier åt journalister.

Kungl. Maj:t har den 10 mars 1916 meddelat slutligt beslut i detta ärende.

Punkten 201, angående bidrag till bestridande av kostnaderna för en antarktisk
expedition åren 1915—1919.

Framställning har avlåtits till 1916 års riksdag. (Jfr. ovan II: 201 punkten 223.)

31. Riksdagens skrivelse av den 29 maj 1915, rörande revision av förordningen
angående antagande av släktnamn m. m. (218.)

Sedan av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga

— 1917 —

100

den 15 september 1915 avgivit förslag i ärendet, hava utlåtanden över förslaget inhämtats
från samtliga ecklesiastika konsistorier och Konungens befallningshavande,
överståthållarämbetet, pensionsstyrelsen, statistiska centralbyrån samt patent- och registreringsverket.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro de under 17 och 27 omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen
avgjorda, det under 14 omförmälda överlämnat till annat departement, de
under 1, 2, 3, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 12, 15, 18, 19, 20, 21, 23, 24, 26, 28 och
29 upptagna föremål för behandling av särskilda kommitterade sakkunniga eller
annan myndighet eller ock föremål för annan utredning samt de övriga på prövning
beroende. •

8. Jordbruksdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömrensningen. (20.)

Ärendet är fortfarande under beredning inom justitiedepartementet.

2. av den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i
Göteborgs och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. av den 12 maj 1899, i anledning av väckt motion om ändringar i gällande
lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års riksdag omförmälda kommittén har den 29
april 1915 inkommit med betänkande. Betänkandet anmäldes den 30 i nämnda
månad, därvid beslöts remisser till vissa ämbetsverk och myndigheter. Samtliga de
infordrade utlåtandena hava ännu icke inkommit.

4. av den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar
bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen genom remiss den 18 maj 1900 infordrade
utlåtandet rörande de delar av ärendet, i fråga om vilka Kungl. Maj:t icke
förut fattat beslut, har ännu icke inkommit.

5. av den'' 19 april 1901, i anledning av väckt motion om utarbetande av
skärpta lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgiva bidrag till underhåll av
oäkta barn. (38.)

Se under 3. här ovan.

— 1917 —

J Öl

6. Riksdagens skrivelse av den 17 maj 1901, i anledning av väckt motion
om ändring i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte
att undanröja vissa med densamma förenade olägenheter för gränskommunerna.
(88.)

Se under 3. här ovan.

7. av den 1 juni 1901, i anledning av väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande av jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne. (128.)

De i ämbetsberättelseu till 1912 års riksdag omförmälda sakkunniga hava ännu icke
avgivit utlåtande i den del av ärendet, som angår ändring i vissa delar av flottningsstadgan
den 30 december 1880.

8. av den 12 april 1902, i anledning av väckt motion om ändring av 15 §

i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871. (32.)

Se under 3. här ovan.

9. av den 10 mai 1902, angående vissa förhållanden vid Malmberget och

Kiruna. (85.)

Sedan det i ämbetsberättelsen till 1914 års andra lagtima riksdag omförmälda, från
Konungens befallningsbavande i Norrbottens län infordrade utlåtande inkommit, har
ärendet föredragits den 18 februari 1916 och förklarats icke föranleda någon Kung!
Maj:ts åtgärd.

10. av den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband

stående ämnen. (136.)

Ärendet är i vad det rör jordbruksdepartementet oavgjort endast beträffande sockenallraänningar
m. m. i de norra länen, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén
avgivit betänkande.

11. av den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion om ändring av § 5 i
förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den
26 januari 1894. (26.)

Den i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda skogslagstiftningskommittén
har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

12. av den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande eller lindring

av olägenheterna för skärgårdsbefolkningen av sjöfarten inomskärs vinter tiden.

(65.)

De i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda, inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning rörande väghållningsbesvärets utjämnande m. m.
hava den 15 december 1916 avgivit förslag i ämnet.

— 1917 —

102

18. Riksdagens skrivelse av den 12 maj 1905, i anledning av väckta motioner
om revision av fattigvårdslagstiftningen m. m. (131.)

Se under 3. här ovan.

14. av den 20 maj 1905, med anhållan om utredning angående den enskilda
och kommunala sinnessjukvårdens förbättrande. (169.)

Se under 3. här ovan.

15. av den 23 maj 1906, i anledning av Kungl. Majt:s proposition angående
disposition av den för statsverkets räkning utarrenderade delen av kronolägenheten
Halmstads slottsjord. (173.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. av den 23 april 1907, angående användande av skogsvårdsavgifter till
inköp av allmänningsskogar. (77.)

Se under 11. här ovan.

17. av den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till

Kungl. Maj:t angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och
ekar å häradsallmänningar. (185.)

Se under 11. här ovan.

18. av den 25 april 1908, i anledning av väckta motioner dels om ändrad

lydelse av 6 § i lagen om vård av enskildes skogar den 24 juli 1903,
dels ock om skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av lagstiftningen
om vården av enskildes skogar. (64.)

Se under 11. här ovan.

19. av den 30 mars 1909, i anledning av väckt motion om skrivelse till

Kungl. Haj:t med anhållan om förslag till lag angående obligatorisk kontroll
å beredda kraftfodermedel m. m. (58.)

Sedan hushållningssällskapens år 1915 församlade ombud efter remiss inkommit

med yttrande den 22 november 1915, är ärendet beroende på Kungl. Maj:t,s prövning.

Ärendet bar den 1 augusti 1916 överlämnats till finansdepartementet.

20. av den 1 april 1909, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av lagbestämmelser för betryggande av skogens återväxt å område, varest
avverkningsrätt upplåtits åt utlänning. (63.)

Se under 11. här ovan.

21. av den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga

om anordnande av lantbruksbögskolundervisning. (92.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1917 —

loa

22. Rikdagens skrivelse av den 15 maj 1909, i anledning av väckta motioner
om begränsning av rösträtten ä vägstämma. (153.)

Se under 12. här ovan.

23. av den 24 maj 1909, angående bestämmelser rörande skyldighet att

vid allmän tlottled uppföra bostäder för flottningsmanskapet. (234.)

Se under 7. här ovan.

24. av den 23 april 1910, angående tjänstårsberäkning för länsjägmästare

vid anställning inom skogsstaten. (75.)

Se under 11. här ovan.

25. av den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion om åvägabringande

av lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård av

och hushållning med enskildes skogar. (112.)

Se under 11. här ovan.

26. av samma dag, i anledning av väckt motion angående omläggning av
förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.
(114.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda sakkunniga för utredning
angående förvaltning och skötsel av kronans och andra allmänna skogar i
mellersta och södra delarna av riket den 17 december 1915 inkommit med sitt betänkande,
har detta den 4 januari 1916 remitterats till åtskilliga ämbetsverk och
myndigheter. Samtliga de sålunda infordrade utlåtandena hava ännu ej inkommit.

27. av den 27 mars 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för skogsägare
till väg över annans mark för skogsprodukters framforslande.
(44.)

Samtliga Konungens befallningshavande hava ännu icke inkommit med infordrade
utlåtanden. Ärendet har remitterats till de inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga
för utredning rörande väghållningsbesvärets utjämnande m. m., vilka ännu
icke avgivit utlåtande i ämnet.

28. av den 26 april 1912, i anledning av riksdagens år 1911 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1910. (48.)

Sedan samtliga i ärendet infordrade yttranden inkommit, remitterades ärendet till de
den 7 november 1913 tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning och upp —

1917 -

104

görande av förslag beträffande en förändrad bokföring rörande statens domäner. Svar
å remissen har ännu icke inkommit.

29. Riksdagens skrivelse av den 24 maj 1912, angående åtgärder till förekommande
av viss skadegörelse å ungskog. (119.)

Se under 11. här ovan.

SO. av samma dag, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostads- och
fiskerättsförhållanden. (120.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. av samma dag, i fråga om utredning och förslag angående upplåtande till
försäljning af vissa kronoegendomar. (121.)

Ärendet, som beror på ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. av den 29 maj 1912, i fråga om åtgärder för vinnande av större överskådlighet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner
m. m. (253.)

Sedan utlåtande från kammarrätten inkommit, har detta den 29 februari 1916 remitterats
till skogsbokföringssakkunniga. Dessa hava därefter den 31 augusti 1916
avgivit en andra del av sitt betänkande angående ändrad bokföring vid statens domäner
nr,, m., vilket remitterats till domänstyrelsen, som ännu icke avgivit utlåtande däröver.

33. av samma dag, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom
försumpning. (263.)

Sedan skogsbögskolans och skogsförsöksanstaltens styrelse inkommit med infordrat utlåtande,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. av den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande för renskötselns upphjälpande i Västerbottens och Norrbottens län
av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens lappfond.
(75.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. av den 8 augusti 1914, i anledning av en inom riksdagen väckt motion
angående utredning och förslag i fråga om minskning eller avskrivning av
den avgäld, som utgår från de hemman, som varit delägare i Ätrans åsänkningsföretag.
(116.)

Sedan utlåtande inkommit från statskontoret, har ärendet den 28 januari 1916 anmälts,
därvid beslöts proposition till riksdagen.

— 1917 —

105

36. Riksdagens skrivelse av den 29 augusti 1914, i anledning av en inom riksdagen
väckt motion angående lånefond till understöd åt kommuner för inköp
av skogsmark för varaktigt skogsbruk. (185.)

Se under 11. här ovan.

37. av samma dag, i anledning av inom riksdagen väckt motion angående utredning
och förslag i fråga om rätt att till fullgörande av skyldighet att
underhålla enskild väg taga väglagningsäranen å annans mark. (191.)

Ärendet har den 24 januari 1916 remitterats till de inom finansdepartementet tillkallade
sakkunniga för utredning rörande väghållningsbesvärets utjämnande m. in., vilka
ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

38. av den 28 augusti 1914, i anledning av inom riksdagen väckt motion angående
förvärvande för statens räkning av öu »Jungfrun» i Kalmarsund såsom
fridlyst nationalpark. (208.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kung!. Maj:ts prövning.

39. av den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av områden från kungsladugården Skälhv med Yärsnäs i Kalmar
län ävensom i ämnet väckta motioner. (234.)

Sedan domänstyrelsen inkommit med utlåtande i ärendet, anmäldes detsamma den 31
mars 1916, varvid beslöts proposition till riksdagen.

40. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Pålsboda n:r 1 och Folkasboda n:r 2
i Örebro län. (237.)

Sedan domän styrelsen inkommit med utlåtande i ärendet, anmäldes detsamma den 25
februari 1916, varvid beslöts proposition till riksdagen.

41. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från kronoegendomen Stora och Lilla Åvesta i Kopparbergs
län. (238.)

Från domänstyrelsen i detta ärende infordrat utlåtande har ännu icke inkommit.

42. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Lådberga n:r 2 med Eknö n:r 2 i
Västmanlands län. (239.) *

Sedan domänstyrelsen inkommit med utlåtande i ärendet, är detsamma beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

43. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från Kungsörs kungsladugård i Västmanlands län. (240.)

Se under 41. här ovan.

14* — Justitieombudsmannens ämbetsberältebe till 1917 års riksdag.

106

44. Riksdagens skrivelse av den 29 augusti 1914, i anledning av Kung!. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld.
(244.)

Den från domänstyrelsen och järnvägsstyrelsen infordrade utredningen har ännu icke
inkommit.

45. av den 18 september 1914, i anledning av inom riksdagen väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om
ändrade villkor för upplåtelser av odlingslägenbeter å kronoparker och överloppsmarker
i de sex nordligaste länen m. m. (273.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag omförmälda sakkunniga den 28
april 1916 inkommit med yttrande och förslag i viss del av ärendet, förordnade
Kungl. Maj:t den 2 maj 1916 om eu inventering av odlingsjord å kronomark i Norrland
och Dalarne. Därefter har Kungl. Maj:t den 30 juni 1916 uppdragit åt eu
kommitté att verkställa utredning och avgiva förslag för främjande av kolonisation å
kronans mark i Norrland och Dalarne in. m.

46. Riksdagens skrivelse av den 18 maj 1915, i anledning av riksdagens år
1914 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1913. (85.)

Remitterades den 1 juli 1915 till domänstyrelsen i de delar, som rörde jordbruksdepartementet.
Det infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit,

47. av den 10 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande
till nationalpark av ett område norr om Torne träsk i Norrbottens
län jämte två i ämnet väckta motioner. (100.)

Sedan Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län inkommit med utlåtande i
ärendet, hava infordrade utlåtanden avgivits av domänstyrelsen och vetenskapsakademien,
varefter ärendet remitterats till de inom jordbruksdepartementet tillkallade
sakkunniga för utredning rörande fiske- och jakträtt å kronomark. Dessa hava
ännu icke inkommit med utlåtande.

48. av samma dag, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av en förbättrad och ökad ullproduktion i Sverige. (101).

Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen hava den 23 december 1916 inkommit med
förberedande yttrande i ärendet.

49. av den 20 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag ifråga om bidrag av statsmedel
till kostnaderna för indelning, förbättring och underhåll av enskilda vägar
å landet m. m. (139.)

Den 15 januari 1916 överlämnades handlingarna i ärendet till de inom finansde —

1917 —

107

partementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande väghållningsbesvärets utjämnande
m. m., vilka ännu icke avgivit utlåtande däröver.

50. Riksdagens skrivelse av den 20 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till statens lantbrukskonsulent i England
för kursförlust i an- ledning av kriget. (147.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. av den 29 maj 1915, angående vidtagande av vissa åtgärder från statens
sida till främjande av landsbygdens förseende med elektrisk kraft. (176.)

Kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och vattenfallsstyrelsen hava den 28 december
1916 inkommit med förberedande yttrande i ärendet.

Av dessa ärenden äro de under 9, 35, 39 och 40 omförmälda av Kungl.

Mai:t slutligen avgjorda, det under 19 upptagna överlämnat till annat departement,

de under 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 11, 13, 14, 16, 17, 18, 20, 22, 23, 24, 25, 26,

27, 28, 29, 32, 36, 37, 41, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49 och 51 upptagna före mål

för behandling av särskilda kommitterade eller sakkunniga eller av annan myndighet
eller ock föremål för annan utredning samt de övriga på prövning beroende.

— 1917 —

Bilaga V.

Förteckning

ever a™nden, som hos Kungl. Maj:t anhängigqjorts genom skrivelser frän
justitieombudsmannen före år 1916 men vid samma års slut ännu voro
i sin helhet eller till någon del pa Kungl. Maj:ts prövning beroende,
jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1903 den 24 december (n:r 324), (

angående ändring i kungl. kungörelsen Ärendet är beroende pa Kungl. Maj:ts
angående indrivning och redovisning av prövning.

böter och viten den 29 januari 1861. ! (Justitiedepartementet.)

1906 den 31 december (n:r 262),
angående förtydligande av gällande
föreskrifter om lasarettsläkares skyldighet
att meddela intyg rörande å lasarett vårdad
person.

1907 den 2 oktober (n:r 255),

angående upphävande av kungl. kungörelsen
den 9 november 1896 om upphörandet
av posträtter m. m.

1908 den 31 januari (n:r 47),
angående domstolarnas arkiv m. m.

1910 den 7 januari (n:r 37),

angående domstolarnas arkiv m. m.

1917

Skrivelsen har överlämnats till medi:
cin alstyrelsen för att tagas i övervägande
i i sammanhang med avgivande av yttrande
rörande ordnandet av rättsmedicinalväsendet.

Sådant yttrande har ännu icke inkommit.

(Civildep artementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(J ustitiedepartementet.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen
omförmälda utlåtandena numera inkommit,
är ärendet på Kungl. Maj:ts prövning
beroende.

(J ustitiedepartementet.)

109

1908 den 5 mai (tur 167),

angående revision av lagens bestämmelser
om rättegångskostnadsersättning.

1908 den 1 juni (n:r 197),

angående förtydligande eller ändring
av bestämmelserna i 29 § av förordningen
angående fattigvården den 9 juni
1871.

1908 den 30 november (tur 399),
angående förbud mot användande i

firma av beteckningen »riks» eller därmed
jämförligt uttryck.

1909 den 2 januari (n:r 26),
angående ändring av bestämmelserna

om rätt för domstol att förklara någon
ovärdig att föra andras talan inför rätta.

1909 den 13 februari (n:r 88),

angående upphävande av bestämmelser
om förord vid förslag till ämbetens och
tjänsters tillsättande.

1909 den 2 mars (n:r 116),

angående ifrågasatt ändring av 6 § i
lagen angående vård av enskildes skogar
den 24 juli 1903.

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

Ärendet remitterades den 4 juni 1908 till
i fattigvårdslagstiftningskommittén. Kommittén
har den 29 april 1915 inkommit
i med betänkande, varöver utlåtanden infordrats
från ett flertal myndigheter m. fl.
Samtliga dessa utlåtanden hava ännu ej
inkommit. (Jordbruksdepartementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(J ustitiedepartementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(J ustitiedepartementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

Ärendet remitterades den 3 mars 1909
till domänstyrelsen. Sedan nämnda styrelse
den 23 april samma år avgivit det infordrade
utlåtandet, remitterades ärendet till
skogslagsti ftningskommittén. Kommittén
har ännu icke avgivit betänkande i ämnet.

(J ordbruksdepartementet.)

— 1917 —

il.

1909 den 5 oktober (n:r 442),

'' angående skyndsammare behandling av i Skrivelsen har överlämnats till fattiglösdrivare,
som äro eller antagas vara j vårdslagstiftningskommittén, som ännu ej
utlänningar. avgivit förslag i ämnet (jmfr n:r 13 här

nedan). (Justitiedepartementet.)

1910 den 4 februari (n:r 67),

angående ändring av gällande bestämmelser
om överlämnande till vederbörande
anatomiska institutioner i Uppsala, Stockholm
och Lund av lik efter självmördare
in. m.

1910 den 18 februari (n.r 86;,

angående ändring av lagen angående
lösdrivares behandling.

1910 den 13 april (n:r 206),

angående avlöningsförhållanden för juridiskt
bildade biträden hos häradshövdingarna
m. m.

Ärendet remitterades den 10 februari

1910 till universitetskanslern, som avgav
utlåtande. Den 3 januari 1911 anbefalldes
medicinalstyrelsen att yttra sig,
och, sedan dess utlåtande inkommit, infordrades
genom nådig remiss den 27 juni

1911 yttranden såväl uti ifrågavarande

i ärende som över en av Konungens befallningshavande
i Uppsala län gjord fram‘
ställning i liknande syfte från fångvardsj
styrelsen, universitetskanslern, överståthållarämbetet
och Konungens befallningshavande
i vederbörande län. Samtliga dessa
yttranden hava inkommit, och ärendet beror
på Kungl. Maj:ts prövning.

(Ecklesiastikdepartementet.)

13.

Ärendet har överlämnats till fattigvårdslagstiftningskommittén,
som ännu ej
j avgivit förslag i ämnet (jmfr n:r 11 här
I ovan). (Justitiedepartementet.)

14.

Ärendet är föremål för behandling inom
justitiedepartementet (se vidare anteckning
härom i 1916 års berättelse).

(Justitiedepartementet.)

1917 —

1910 den 30 april (n.r 276),

angående ändring i instruktionen för
landshövdingarna den 10 november 1855.

15.

Skrivelsen har överlämnats till sakkunniga
för beredande av frågan om fögderiförvaltningens
omorganisation för att tagas
i övervägande vid utarbetande av förslag
till ändringar i nämnda instruktion. Sådant
förslag har ännu icke inkommit.

(Civildepartementet.)

16.

1910 den 8 november (n:r 577),

angående ändring i lagen om handels- Ärendet är beroende på kungl. Maj:ts
delsregister, firma och prokura den 13 prövning (jmfr n:r 21 och 28 här nedan),
juli 1887. (Justitiedepartementet.)

1911 den 15 mars (n:r 169),

angående meddelande av lagbestämmelse
om skyldighet för vederbörande att
i vaije stärbhus upprätta ett officiellt dokument,
utvisande boets delägare och ekonomiska
ställning.

1911 den 18 mars (n:r 172),

angående ändring i bestämmelserna om
rätt för utlänning att här i riket driva
handel.

1911 den 23 september (n:r 499),
angående ändring av lagen den 29
juli 1892 angående sparbanker.

Lagberedningen, till hvilken ärendet
överlämnats, har ännu ej avgivit förslag
i ämnet.

(Justitiedepartementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(J ustitiedepartementet.)

Sedan bankinspektionen den 29 september
1911 avgivit infordrat utlåtande,
är ärendet, liksom ock det av kommittén
för utredning av frågan om kontroll
över rikets sparbanker den 20 juni 1911
avgivna betänkande, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

— 1917 —

(Finansdepartemen tet.)

112

20.

1911 den 28 september (n:r 508),

angående meddelande av bestämmelser Ärendet är beroende på Kung!. Majrts
till förebyggande av felaktiga samman- prövning.

räkningar vid proportionella val. ! (Justitiedepartementet.)

1912 den 8 januari (n-.r 35),

angående ändring eller förtydligande
av bestämmelserna i 16 § av lagen angående
handelsregister, firma och prokura,
den 13 juli 1887.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning (jfr n:r 16 och 28).

(Justitiedepartementet.)

1912 den 6 februari (n:r 94),

angående ändring i uppbördsreglementet
den 19 maj 1911.

22.

Sedan överståthållarämbetet och Konungens
befallningshavande i länen avgivit
nfordrade utlåtanden, har skrivelsen den
il december 1912 remitterats till statskontoret,
som ännu icke avgivit utlåtande.

(Finansdepartementet.)

23.

1912 den 23 maj (n:r 313),

angående ersättning för syn å kloc- j Sedan ärendet varit remitterat till
karboställe. de särskilda grupper av sakkunniga, som

| jämlikt nådiga bemyndigande!! blivit av
chefen för ecklesiastikdepartementet den
j 1 februari 1912 och den 26 januari
i 1915 tillkallade för att inom departementet
biträda med fortsatt utredning av
frågan om ändrade bestämmelser rörande
klockarinstitutionen, är detta ärende, jämte
: andra frågor rörande klockarinstitutionen,
; beroende på fortsatt särskild utredning
inom departementet.

(Ecklesiastikdepartementet.)

— 191T —

113

1912 den 7 juni (n:r 334),

angående ändring i förordningen den
12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter
om utmätning för krono- och kommunalutskylder,
allmänna avgifter m. m.

1912 den 5 juli (n.-r 378),

angående ändring i lagarna om villkorlig
straffdom och villkorlig frigivning
samt i bestämmelserna om förlust av
medborgerligt förtroende.

1913 den 28 januari (n:r 50),
angående förslaget till kreditregister i

vad det avser äktenskapsförord.

1913 den 29 januari (n:r 51),

angående bristande överensstämmelse
mellan lagen om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar
den 1 juni 1912 samt stadgandena
i 8 kap. giftermålsbalken.

24.

Skrivelsen, som under hand överlämnats
till fögderiförvaltningskommittén, är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

(Finansdepartementet.)

25.

Ärendet är föremål för behandling
inom justitiedepartementet.

(J ustitiedepartementet.)

26.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(J ustitiedepartementet.)
27.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(J ustitiedepartementet.)

1913 den 17 februari (n:r 79),

angående ändring i lagen om handelsregister,
firma och prokura den 13 juli
1887.

1913 den 19 februari (n:r 82),
angående lag om husrannsakan.

28.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning (jmfr n:r 16 och 2 1 här ovan).

(Justitiedepartementet.)

29.

Ärendet har överlämnats åt advokaten
Eliel Löfgren, vilken inom justitiedepartementet
tillkallats såsom sakkunnig att,
under samarbete med processrättskommissionen,
biträda vid utredning av frågan
om ny lagstiftning rörande förundersök -

15* _ Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag.

114

ning och häktning i brottmål ävensom
vid uppgörande av lagförslag i ämnet
Något förslag har ännu icke avlämnats
(se vidare 1915 och 1916 års berättelser
om vad i rikets styrelse sig tilldragit,
sid. 115, resp. 111).

(Justitiedepartementet)

1913 den 23 februari (n:r 88),

angående förtydligande av 163 § i
lagen om försäkringsrörelse den 24 juli
1903.

1913 den 25 februari (n:r 110),

angående förbättrade ämbetslokaler för
landskansliet i Gävleborgs län.

30.

Sedan försäkringsinspektionen inkommit
| med infordrat yttrande i ärendet, har
Kungl . Maj:t den 30 december 1916
! avlåtit proposition till riksdagen angående
| ny försäkringslag. (Civildepartementet.)

31.

Sedan infordrat utlåtande över skri|
velsen avgivits av överintendentsämbetet
den 7 december 1915 samt av vitterhets-,
i historie- och antikvitetsakademien den 2
| maj 1916, har överintendentsämbetet
: genom remiss den 19 i sistnämnda månad
| anbefallts att avgiva förnyat utlåtande i
ärendet. Ämbetets utlåtande av den 28 november
1916 har inkommit den 13 december
1916, varefter ärendet torde komma
att bliva föremål för ytterligare utredning.

(Finansdepartementet.)

1915 den 5 februari (n:r 86),

angående förbud för ämbets- och tjänstemän
i patent- och registreringsverket samt
eventuellt för andra befattningshavare att
mot betalning åtaga sig enskilda uppdrag
inom området för deras tjänsteverksamhet.

Sedan patent- och registreringsverket
avgivit infordrat utlåtande, har skrivelsen
den 26 mars 1915 remitterats till löneregleringskommittén,
som den 14 november
1916 avgivit utlåtande i ämnet. Ärendet
är därefter beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Finansdepartementet.)

IJ5

1015 den 30 mars (n:r 167),

angående tullbehandlingsattesters offentlighet.

Skrivelsen remitterades den 31 mars
1915 till generaltullstyrelsen, som ännu
icke avgjvit utlåtande.

(Finansdepartementet.)

1015 deri 20 september (n:r 321),

angående insändande av vissa balansförteckningar
från länsstyrelserna över de
till urbota bestraffning dömda, icke häktade
personer.

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts
i prövning.

(Justitiedepartementet.)

35.

1015 den 31 december (n:r 580),

angående meddelande av särskilda be- j Ärendet är beroende på Kungl. Majrts
stämmelser rörande hemliga handlingars j prövning.

förvarande hos civila myndigheter m. m. ° (Justitiedepartementet.)

36.

1015 den 31 december (n:r 506),
angående revision av bestämmelserna
rörande avgifter för registrering i handelsoch
föreningsregistren.

överståthållarämbetet och Konungens
befallningshavande i länen hava anbefallts
att avgiva yttrande över skrivelsen. Dessa
yttranden hava ännu icke fullständigt inkommit.

(Finansdepartementet.)

37.

1015 den 31 december (n:r 597),

angående val av nämndemän för de I Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
under landsrätt lydande städer. prövning (kungl. proposition i ämnet torde

framläggas vid 1917 års riksdag.)

(J ustitiedepartementet.)

— 1917 —

116

1915 den 31 december (n:r 598),

angående reglering av länsmansdistrikten
i Norra Roslags fögderi (i sammanhang
med redan beslutad reglering av
tingslagen i domsagan, se avdeln. IV n:r
3 här ovan.)

Sedan framställningen i förevarande
del jämlikt Kungl. Haj:ts beslut den 28
juli 1916 från justitiedepartementet överlämnats
till civildepartementet, har kammarkollegium
anbefallts att i ärendet avgiva
utlåtande, som ännu icke inkommit.

(Civildepartementet.)

39.

1915 den 31 december (n.-r 600),

angående skogsvårdsstyrelses befogen- Ärendet remitterades den 19 januari
het att bevilja anslag till skogsvårdsåt- | 1916 till skogslagstiftningskommittén, som
gärder å skyddsskogsområde. ännu icke avgivit betänkande i ämnet.

(Jordbruksdepartementet.)

— 1917 —