Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 92.
1
Nr 92.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning om särskilda avdrag vid 1917 års taxering
till bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt;
given Stockholms slott den 9 mars
1917.
Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå
riksdagen att antaga bilagda förslag till förordning om särskilda avdrag
vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst- och
förmögenhetsskatt.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Vennersten.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 76 höft. (Nr 92.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.
Förslag
till
förordning
om särskilda avdrag vid 1917 års taxering till
bevillning för inkomst samt till inkomst- och
förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomstoch
förmögenhetsskatt må här i riket mantalsskriven svensk medborgare,
som icke taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av
mera än 3,000 kronor och som har att på grund av försörjningsplikt
underhålla ett eller flera barn, som vid årets början icke fyllt 15 år, av
taxeringsmyndighet, efter prövning av behovet i varje fall, medgivas
särskilda avdrag, enligt vad här nedan sägs.
2 §•
Vid bevillningstaxeringen må den i skattskyldigs mantalsskrivningsort
efter avdrag enligt 12 § i gällande bevillningsförordning återstående
beskattningsbara inkomst nedsättas, om den skattskyldiges sammanlagda
årsinkomst, beräknad i enlighet med 10 § i de vid nämnda
förordning fogade »Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen»,
ej uppgår till 1,200 kronor, med högst 20 procent för varje barn, om
årsinkomsten uppgår till 1,200 kronor men ej till 1,800 kronor, med
högst 15 procent för varje barn samt, om samma inkomst uppgår till
1,800 kronor men ej till 2,400 kronor, med högst 10 procent för varje
barn, dock ej i något fall med mera än 80 procent.
3 §•
Den nedsättning i det taxerade beloppet, som enligt 19 § 2 mom.
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt tillkommer skattskyldig,
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.
må ökas till högst 300 kronor för värjo barn till och med tre samt till
högst 500 kronor för varje barn därutöver, dock för barn, som självt
åtnjuter inkomst, allenast om och i den mån barnets inkomst understiger
beloppet av den för barnet ifrågakommande nedsättning.
Särskilt avdrag, varom nu är sagt, må i fall, som jämväl är hänförligt
till 2 §, icke medgivas, med mindre samtidigt tillämpas där omförmäld
nedsättning.
4 §.
År fråga om äkta makar, skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande
makars taxering stadgas i bevillningsförordningen och förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt.
5 §•
Over prövningsnämnds beslut i fråga om tillämpningen av denna
förordning må klagan icke föras.
6 §•
Har avdrag enligt denna förordning medgivits, åligger det taxeringsnämnden
att införa uppgift därom i inkomstlängdens kolumn för anteckningar
med angivande jämväl av avdragens särskilda belopp, och skall,
då fråga är om avdrag enligt 2 §, i kolumnen för antagen beskattningsbar
inkomst upptagas det efter sådant avdrag återstående belopp.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars
1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Yennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Vennersten, anförde:
1 skrivelse den 21 mars 1916 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte utfärda en av riksdagen i anledning av enskild motion beslutad
förordning om särskilt avdrag vid 1916 års taxering till bevillning för
inkomst av kapital eller arbete. I överensstämmelse härmed utfärdades
den 24 samma månad att genast träda i kraft »Kungl. Maj:ts nådiga
förordning om särskilt avdrag vid 1916 års taxering till bevillning för
inkomst av kapital eller arbete». Denna förordning innehåller följande:
»Om skattskyldig svensk medborgare eller, i fråga om äkta makar,
dessa* tillhopa icke för året taxeras enligt förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp av minst 2,400 kronor, och den
skattskyldige har att på grund av försörjningsplikt underhålla minst tre
barn, vilkas ålder vid taxeringsårets början understiger femton år, må
taxeringsmyndighet, efter prövning av behovet i varje särskilt fall, med
-
b
Kanyl. Majds Nåd. Proposition Nr 92.
giva nedsättning av den i den skattskyldiges mantalsskrivningsort enligt
gällande förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
beskattningsbara inkomsten med följande procent, nämligen,
om den skattskyldiges eller, i fråga om äkta makar, deras sammanlagda
i mantalsskrivningsorten bevillningstaxerade inkomst uppgår till
belopp understigande 1,200 kronor, med högst 80 procent
1,200 kronor men ej till 1,800 » » » 50 »
1,800 » » » » 2,400 » » )» 30 »
Uet åligger taxeringsnämnden att i inkomstlängdens kolumn för
anteckningar införa uppgift om beloppet av det enligt denna förordning
medgivna avdraget.»
Då giltigheten av nämnda förordning begränsats till förra årets
taxering, har jag haft att taga i övervägande, huruvida anledning funnes
för Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärd i syfte av densammas förnyande i
enahanda eller möjligen förändrad form. För sådant ändamål har genom
nådigt brev den 1 sistlidne december kammarrätten anbefallts att jämte
yttrande, huruvida kammarrätten ansåge sig böra förorda, att motsvarande
bestämmelser meddelades för 1917 års bevillningstaxering, inkomma
med förslag till dylika bestämmelser. Med skrivelse den 14 samma
december har kammarrätten härefter överlämnat ett av kammarrätten
utarbetat förslag till »förordning om särskilda avdrag vid 1917 års taxering
till bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt».
I sin berörda skrivelse har kammarrätten anfört följande:
»Spörsmålet huruvida provisoriska skattelättnader av förevarande art höra
förordas jämväl för nästkommande år, är enligt sakens natur väsentligen en social
och statsekonomisk fråga, och faller så till vida dess besvarande utanför kammarrättens
uppgiftsområde, låt vara att behovet för särskilt de mindre bemedlade familjeförsörjarna
av ekonomisk ändring, på grund av allmänt kända förhållanden, kan
sägas ligga i öppen dag. Vad åter angår den skattetekniska synpunkten, har kammarrätten
ej något att erinra mot att, såsom en av förhållandena betingad extraordinär
åtgärd, i angivna syfte jämväl komma till användning lämpliga eftergifter i
skattskyldigheten.
Beträffande den närmare anordningen av dylika skattelindringar synes förordningen
den 24 mars 1916 icke vara i allo tillfredsställande.
Enligt nämnda förordning är rätten till avdrag allenast villkorlig och beroende
av beskattningsnämndens fria skön. Nämnden har att pröva behovet i varje särskilt
fall, och några som helst grunder för denna dess prövning äro icke givna.
Upplysningar saknas visserligen, huru årets beskattningsnämnder, i första hand
taxeringsnämnderna, förfarit vid förordningens tillämpning, men det är tydligt, att
en fullt jämn och rättvis prövning knappast varit möjlig ens inom samma taxerings
-
Kammar
rätten.
6
Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.
distrikt. Att inom en så vid ram, som den förordningen lämnat öppen för det
subjektiva omdömet, gradera det olika behovet i olika fall måste stöta på de största
svårigheter. An mindre lärer det kunna förväntas, att olika nämnder skola följa
enhetliga principer vid tillämpningen. Nästan med nödvändighet måste praxis å olika
orter förete stötande avvikelser. Dylika oegentligheter, likasom givetvis mycket
obehag och besvär för nämnderna själva, torde kunna undvikas, om rätten till avdrag
göres under stadgade förutsättningar ovillkorlig, på sätt också fallet är i fråga
om de vanliga bevillningsfria avdragen.
Redan vid ärendets behandling i riksdagen anmärktes såsom en brist hos det
då föreliggande förslaget, att avdrag skulle kunna fås först om den skattskyldige
hade minst tre minderåriga barn att försörja. Det påvisades under debatten i andra
kammaren, hurusom t. ex. en person med 1,200 kronors inkomst och två barn vore
utesluten från ifrågavarande förmån, medan eu annan, som hade upp till 2,400
kronor i inkomst och tre barn, kunde bliva delaktig därav. Till följd av den förskjutning
av skattetrycket i kommunen, som orsakades av den beskattningsbara
inkomstsummans sänkning, finge den förre till och med något större skattebörda
än förut. En sådan eventualitet synes böra undvikas och lämpligen kunna det, om
skattelindringens storlek ställes i bestämt förhållande till barnantalet och densamma
göres tillgänglig även vid ett lägre mått av försörjningsplikt, nämligen redan för
den som har ett minderårigt barn att försörja. Eu dylik anordning bleve rättvis
och komme även att stå i bättre överensstämmelse med principen för de s. k.
barnavdragen enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Härvid är i
sak utan betydelse, att, av hänsyn till de kommunala skatteförhållandena, avdraget
bibehålies procentiskt och bundet vid visst maximum. Till stöd för avdragsrättens
utsträckande på antytt sätt till även lägre behovsgrader kan jämväl i sin män tala,
att det av större försörjningsskyldighet beroende fakultativa bevillningsfria avdraget
enligt 12 § bevillningsförordningen förutsätter försörjning av mera än tre personer,
vadan det i de flesta fall icke torde vara tillgängligt för skattskyldiga med blott
två minderåriga barn.
Därest omhandlade skattelindring sålunda omlägges, kan det ock bliva
möjligt för vederbörande att vid prövning av besvär i hithörande avseenden sakligt
bedöma rätten till nedsättning i det särskilda fallet. Med nuvarande svävande regler
torde taxeringsnämndens subjektiva uppfattning näppeligen kunna frångås.
Med hänsyn till den subjektiva skatteförmågan har förordningen satt ett till
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp av 2,400 kronor såsom den gräns,
invid vilken rätten till nedsättning upphör. Det inom 1916 års bevillningsutskott
först utarbetade förslaget hade förlagt maximum vid ett taxerat belopp av 3,000
kronor. Sistnämnda gränstal synes vara att föredraga redan från den formella
synpunkten, att detsamma redan förefinnes såsom sådant i andra fall av privilegierade
undantag (19 § 1 och 3 mom. skatteförordningen), varjämte detsamma markerar
en av graderna i degressionsskalan i samma förordnings 18 §. Härtill kommer
för övrigt rent sakligt, att i närvarande stund ett belopp av 3,000 kronor helt visst
ej representerar större ekonomisk styrka än 2,400 kronor vid tiden för stadgandets
tillkomst. Tekniskt lämpligare torde slutligen vara att låta latituden omfatta även
själva gränstalet.
I förordningen den 24 mars 1916 är det särskilda avdragets storlek gjord
beroende av den i mantalsskrivningsorten bevillningstaxerade inkomstens belopp.
i
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 92.
Motiven för bevillningsutskottets förslag, som oförändrat återfinnes i förordningen,
lämna icke någon upplysning om skälet till denna i och för sig svårbegripliga
relation. Ett exempel skall visa, till vilka oegentligheter man därmed kan komma.
A. har 1,100 kronors inkomst av tjänst och 1,299 kronors inkomst av aktier eller
tillhopa 2,399 kronors inkomst, varemot B:s inkomst till samma belopp i sin helhet
härflyter av tjänst. Båda hava tre barn eller A. har tre och B. tio barn. A. kan
då i avdrag få ända till 80 procent av 1,100 kronor, medan B. aldrig får högre
avdrag än 30 procent av sin inkomst. Det synes då kammarrätten vara all anledning
att i stället såsom reglerande förutsättning för de olika procentavdragen upptaga det
för de normala bevillningsfria avdragen gällande villkoret, att den skattskyldiges
efter vissa regler beräknade sammanlagda årsinkomst icke uppgår till visst belopp.
Den innevarande år tillämpade provisoriska skattelindringen har varit inskränkt
till bevillningstaxeringen. Av motiven framgår såsom lagstiftarens skäl härför dels
angelägenheten att undvika varje åtgärd, som kunde verka till minskad statsinkomst,
och dels den omständigheten, att en nedsättning i bevillningen, som för staten vore
av föga betydelse, genom sina konsekvenser på kommunalskatteområdet innebure en
mera effektiv hjälp åt vederbörande skattskyldiga. Emellertid har samtidigt betonats,
hurusom risken av en allt för stark förskjutning i den kommunala skattebördan
måste undvikas. Genom vad kammarrätten bär ovan förordat med avvikelse från
förordningen den 24 mars 1916 komme helt visst, under i övrigt oförändrade förhållanden,
en dylik förskjutning att på många håll göra sig starkare gällande.
Kammarrätten har därför måst taga i övervägande möjligheten av inskränkningar i
andra avseenden. Förordningen upptager tre grupper avdragsberättigade med maximiavdrag
i omvänt förhållande till inkomsten. Inom den tredje gruppen, skattskyldiga
med inkomst uppgående till 1,800 kronor men ej till 2,400 kronor, är maximum 30
procent. Kammarrätten vill ifrågasätta att sistberörda grupp får bortfalla, varigenom
en ej oväsentlig minskning av kommunens risk kan påräknas. I samband därmed
torde utan nämnvärda olägenheter maximisatsen kunna sänkas för den första gruppen,
varest den skulle nås vid ett barnantal av tre, till 75 procent, motsvarande 25
procent för varje barn. För den andra gruppen skulle gälla samma maximum, men
avdraget för varje barn skulle utgöra allenast 15 procent. För den högsta nedsättningen
skulle således här erfordras ett barnantal av minst fem.
Dessa i kommunens intresse ifrågasatta inskränkningar skulle givetvis i
många fall reducera hithörande förmån för den enskilde skattskyldige. Det har
därför synts böra beredas ersättning på annat håll, särskilt för den ovannämnda
tredje gruppen, som ej skulle få någon lindring vid bevillningstaxeringen. Härvid har
kammarrätten måst konstatera, att det ändamål, man med omhandlade skattelindringar
vill nå, närmast är att betrakta som ett verkligt statsändamål, till vars
främjande staten även på förevarande område bör kunna medverka på ett mera
effektivt sätt än genom nedsättningen i den för staten, såsom redan nämnts, relativt
betydelselösa bevillningen.
Vid valet av vägar för beredande av verksam lindring åt familjeförsörjare
även beträffande skattskyldigheten till staten har då synts naturligast och närmast
till hands att bygga på de enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
redan medgivna s. k. barnavdragen, vilka med 100 kronor för varje barn åtnjutas av
skattskyldiga med taxerat belopp av högst 6,000 kronor. I betraktande av den
rådande allmänna prisstegringen torde berörda avdrags höjande till 300 kronor för
tf Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.
varje barn icke kunna anses oskäligt, och billigt synes även, att avdraget ytterligare
ökas vid ett högre mått av försörjningsplikt, förslagsvis till 500 kronor för
varje barn från och med det fjärde.
Ehuru bedömandet av de statsfinansiella konsekvenserna av sålunda höjda
bamavdrag ej direkt tillkommer kammarrätten, har kammarrätten dock, före framläggandet
av något förslag, sökt i någon män överblicka även dessa. Enligt den
officiella statistiken rörande 1913 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
(»Finansstatistiska utredningar», VII, sid. 21*) uppgick antalet taxerade, som åtnjutit
barnavdrag, till 283,711 och medelbeloppet för taxerad till 259 kronor. Det sammanlagda
skattebelopp, som genom de medgivna bamavdragen avkortats, utgjorde
570,725 kronor. Som en avsevärd del härav belöpte på taxeringar över 3,000
kronor, i fråga om vilka varje avdrag å 100 kronor till följd av skatteprogressionen
betyder ett större avkortat belopp än vid lägre taxeringar, torde, med avseende
fäst även vid de fall, då avdrag på 500 kronor skulle förekomma, statens ökade
skatteförlust till följd av eventuell tillämpning 1913 av på angivet sätt förhöjda bamavdrag
sannolikt hava stannat snarare under än över 1,200,000 kronor. Statens
totala skatteförlust under nämnda eventualitet skulle således hava uppgått till
inemot tre gånger det belopp, som ifrågavarande år avkortades. Ett i stort sett
enahanda resultat torde kunna förväntas med avseende å 1917 års taxering.
I överensstämmelse med ovan angivna grunder har kammarrätten utarbetat
ett förslag till »förordning om särskilda avdrag vid 1917 års taxering till bevillning
för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt». Rubrikens omformulering
har betingats dels av det nytillkomna avdraget enligt 3 § och dels därav att taxeringen
till bevillning icke omfattar annan inkomst än av kapital eller arbete,
vadan särskilt omnämnande av dessa inkomstkällor är överflödigt. Vad angår förslagets
särskilda paragrafer, torde, efter vad ovan framhållits, i fråga om dem ej
tarvas någon utförligare specialmotivering.
I 3 § har det utvidgade barnavdraget förbundits med den för det normala
avdraget gällande inskränkningen beträffande barn, som har egen inkomst. Ett
motsvarande förbehåll hade helt visst varit principiellt berättigat även i 2 §. Den
praktiska betydelsen därav har dock ansetts alltför ringa för att uppväga de tekniska
svårigheter, som härför skulle mött i avdragets anordning som procentuell
nedsättning.
Erinras må vidare, att i 4 § upptagits en hänvisning till de allmänna skattelagarnas
regler för äkta makars taxering, varigenom undvikits upprepningar i hithörande
avseenden av vidkommande paragrafer. I 5 § har, till förekommande av
missförstånd vid inkomstlängdens upprättande, uttryckligen föreskrivits, att, då avdrag
enligt 2 § medgivits, i kolumnen för antagen beskattningsbar inkomst skall upptagas
det efter jämväl sådant avdrag återstående beloppet. Att liknande föreskrift
ej ansetts behövlig beträffande avdrag enligt 3 §, beror på att där är fråga om
endast en tillfällig höjning av ett redan bestående avdrag, vilken utan vidare iakttages
i vederbörliga kolumner. I kolumnen för anteckningar torde åter vara tillfyllest
med ett kortfattat omnämnande, att avdrag enligt vidkommande paragraf ägt rum.
Med avseende å den tidpunkt, inom vilken en blivande förordning i ämnet
kan förväntas bliva utfärdad, har redan i kammarrättens förslag förordningen angivits
skola träda i kraft genast efter utfärdandet.»
Det skrivelsen bifogade förslaget var av följande lydelse:
Kumjl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 92.
» F « r s 1 a g
till
förordning om särskilda avdrag vid 1917 års taxering till bevillning
för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt.
1 §•
Vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt
äger här i riket mantalsskriven svensk medborgare, som icke taxeras
till inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av mera än 3.000 kronor och
som har att på grund av försörjningsplikt underhålla ett eller flera barn, som vid
årets början icke fyllt 15 år, tillgodonjuta särskilda avdrag, enligt vad här nedan sägs.
2 §•
Vid bevillningstaxeringen skall den i skattskyldigs mantalsskrivningsort efter
avdrag enligt 12 § i gällande bevillningsförordning återstående beskattningsbara
inkomst nedsättas, om den skattskyldiges sammanlagda årsinkomst, beräknad i enlighet
med 10 § i de vid nämnda förordning fogade »Särskilda anvisningar till ledning
vid taxeringen», ej uppgår till 1,200 kronor, med 25 procent för varje barn
samt, om årsinkomsten uppgår till 1,200 kronor men ej till 1,800 kronor, med 15
procent för varje barn, dock ej i något fall med mera än 75 procent.
3 §•
Den nedsättning i det taxerade beloppet, som enligt 19 § 2 mom. förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt tillkommer skattskyldig, skall utgöra 300 kronor
för varje barn till och med tre samt 500 kronor för varje barn därutöver, dock för
barn, som självt åtnjuter inkomst, allenast om och i den mån barnets inkomst understiger
beloppet av den för barnet ifrågakommande nedsättning.
4 §‘
År fråga om äkta makar, skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande
makars taxering stadgas i bevillningsförordningen och förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt.
Har avdrag enligt denna förordning medgivits, åligger det taxeringsnämnden
att införa uppgift därom i inkomstlängdens kolumn för anteckningar, och skall, då
fråga är om avdrag enligt 2 §, i kolumnen för antagen beskattningsbar inkomst
upptagas det efter sådant avdrag återstående belopp.
Denna förordning träder i kraft genast efter utfärdandet.»
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 76 höft. (Nr 92.)
2
Statistiskn
etniralbyrån.
10 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 92-
Det av kammarrätten framlagda förslaget, vars huvudsakliga nyhet
är den provisoriska skattelättnadens utsträckande till även inkomst- och
förmögenhetsskatten, har synts mig såväl däruti som i vissa andra hänseenden
innebära en avsevärd förbättring i jämförelse med förordningen
den 24 mars 1916, och har för utrönande av förslagets skattefinansiella
verkningar för stat och kommun infordrats statistiska centralbyråns utlåtande
däröver.
I sitt med anledning därav den 31 januari 1917 avgivna utlåtande
i ärendet bär centralbyrån, efter erinran att ämbetsverket givetvis icke
hade att yttra sig över förslaget från annan synpunkt än i vad män
detsamma kunde beräknas å ena sidan verka förskjutande på det kommunala
skattetrycket och å andra sidan leda till minskning av inkomstoch
förmögenhetsskatten, anfört följande:
»Vad först angår det kommunala skattetryckets förskjutning, vill centralbyrån
till en början erinra om att ämbetsverket, med anledning av nådig remiss
den 18 februari 1916, den 29 i samma månad till Eders Kungl. Maj:t överlämnat
en av riksdagens bevillningsutskott begärd utredning rörande verkningarna med
avseende på nämnda förskjutning av en då ifrågasatt provisorisk lindring av bevillningen
för år 1916. Sagda utredning, som, på grund av den knappt tillmätta tiden
för dess utförande, måste inskränkas till att avse ett mycket ringa antal kommuner,
stödde sig på de senaste då tillgängliga mantals- och taxeringslängderna, nämligen
för år 1914, och omfattade 6 egentliga landskommuner med ett därinom beläget
municipalsamhälle ävensom en köping och en stad. Kommunerna, vilka till största
K o in in u n e r i 1 - ■ ........ |
Beskatt-ningsbar Kronor |
Därav |
Utdebi-tering per |
Beräknat avdrag Kronor |
Avdraget |
Ökad j 100 kr. ! |
Sundbybergs köping .................. |
3,859,953 |
82.7 |
4.95 |
125,014 |
3.2 |
l 3.3 |
Flen (Södermanlands län)............ |
2,051,170 |
82. s |
3.o5 |
64,298 |
6.1 |
6.5 |
Därav Flens municipalsamhälle ... |
866,710 |
84.4 |
1 2.oo |
45,980 |
5.3 |
0.6 |
Riseberga (Kristianstads län) ...... |
549,237 |
54.6 |
6.50 |
32,826 |
6.0 |
6.4 |
Skabersjö (Malmöhus län) ......... |
177,281 |
42.5 |
4.31 |
6,937 |
3.9 |
4.1 |
Mollösund (Göteborgso. Bohuslän) |
134,811 |
82.0 |
6.60 |
20,173 |
15.o |
17.7 |
Kristinehamns stad..................... |
4,223,360 |
84.9 |
6.oo |
196,300 |
4.6 |
4.8 |
Boda (Kopparbergs län) ............ |
175,160 |
26.5 |
6.90 |
5,888 |
3.4 |
3.5 |
Söderhamns stad........................ |
5,178,706 |
88.2 |
6.7 2 |
279,796 |
5.4 |
5.7 |
Karl Gustav (Norrbottens län)...... |
280,442 |
71.4 |
8.50 |
21,664 |
7.7 |
8.8 |
1 Avser municipalskatten.
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.
delen utvalts av bevillningsutskottet, representerade olika typer, allt ifrån rena
jnrdbrukssocknar upp till rena fabrikssamhällen.
Då även nu ifrågavarande ärende är av brådskande natur, har centralbyrån
funnit nödigt att låta utredningen omfatta samma år och samma områden som utredningen
av är 191b, dock med tillägg av ytterligare en stad, nämligen Söderhamn,
inom vilken verkningarna av de föreslagna avdragen kunde förväntas bliva jämförelsevis
mera avsevärda. Utredningens resultat är sammanfattat i efterföljande tabell'',
som även meddelar några uppgifter till belysning av de utvalda kommunernas allmänna
karaktär, särskilt i beskattningshänseende.
Frånsett de växlingar i fråga om barnfrekvensen bland de skattskyldiga, som
kunna förekomma inom olika orter och inom olika grupper av inkomsttagare, ligger
det i förslagets natur, att de kommuner, vilkas huvudsakliga skatteobjekt utgöras
av fast egendom, skola bliva jämförelsevis oberörda utav avdragsökningen, medan
äter förskjutningen i det kommunala skattetrycket måste bliva mera kännbar inom
sådana kommuner, där de skattskyldiga till mera övervägande del utgöras av mindre
inkomsttagare. Detta bekräftas även av tabellen, vilken därjämte utvisar, att de
mera nämnvärda skattehöjningarna i allmänhet träffa de samhällen, vilka redan
förut hade att uppvisa utdebiteringar, som ligga något över medeltalen för samtliga
lands- och stadskommuner. Sålunda skulle, därest de nu föreslagna bamavdragen
hade tillämpats vid 1914 års bevillningstaxeringar, den under samma år beslutade
utdebiteringen per 100 kronors inkomst hava behövt höjas i Mollösund med 1.1 r
kronor (till 7.7 7 kronor), i Karl Gustav med 0.7 1 kronor (till 9.21 kronor), i Riseberga
med 0.4E kronor (till 6.92 kronor), i Söderhamn med 0.38 kronor (till 7.io
kronor) och i Kristinehamn med 0.29 kronor (till 6.29 kronor). För övriga kommuner
hade höjningen stannat under O.25 kronor per 100 kronors inkomst.
Jämföras de i tabellens sista kolumn meddelade ökningstalen med motsvarande
uppgifter i 1916 års bevillningsutskotts betänkande nr 12, visar sig det föreliggande
förslaget i regeln innebära en ej obetydligt större förskjutning av det kommunala
skattetrycket än 1916 års förslag. Och härvid är dessutom att märka, att 1916 års
beräkningar måste byggas på förutsättningen, att högsta möjliga avdrag beviljades
åt alla, som formellt kunde komma ifråga, medan åter vid taxeringsförrättningama
avdraget skulle bestämmas efter prövning av behovet i varje särskilt fall. Huru
denna taxeringsmyndigheterna medgivna prövningsrätt i allmänhet tillämpats, är ej
för centralbyrån känt. Enligt några anteckningar i de på grund av Eders Kungl.
Maj:ts nådiga beslut den 20 oktober 1914 till ämbetsverket inkomna utdrag ur 1916
års taxeringslängder skulle emellertid inom såväl hela Norra och Södra Asbo samt
Bjäre härads fögderi av Kristianstads län som hela Villands, Gärds och Albo härads
fögderi av samma län de medgivna avdragen icke hava uppgått till mera än 1.3
procent av den beskattningsbara inkomsten. Inom Riseberga kommun, där avdragen
enligt bevillningsutskottets förenämnda betänkande beräknats kunna uppgå till 24,175
kronor, hava de i verkligheten stannat vid 3,260 kronor, och inom Båstads köping synas
ingå avdrag alls hava medgivits. Dessa förhållanden synas giva stöd för den meningen,
att det nya förslagets verkningar i avseende på förskjutningen i det kommunala
skattetrycket komma att bliva av väsentligt större omfattning i förhållande till 1916
års avdrag, än som framgår av en jämförelse mellan de bägge sifferserierna.
1 Intaeen å sid. 10.
12
Kungl. Maj.ts Nåd..Proposition Nr 92.
Förestående beräkningar avse, såsom redan är nämnt, 1914 års taxeringar
och de under samma år beslutade kommunalskatterna. Vilken inverkan de sedermera
intiädda abnorma lörhållandena kunna komma att hava på avdragens belopp
vid 1917 års taxeringar och på kommunalutskylderna för samma är, är naturligtvis
ytterst svårt att nu avgöra: Några av de undersökta kommunerna uppvisa emellertid
från år 1914 till år 1916 en exceptionell ökning av den beskattningsbara inkomsten
av kapital och arbete och därmed även av hela den inkomst, vard kommunalutskylder
utdebiteras, vilket förhållande otvivelaktigt skulle haft till följd, att den
av de föreslagna avdragen betingade ökningen i utdebiteringen skulle hava blivit
avsevärt reducerad, därest nämnda avdrag tillämpats vid 1916 års taxeringar. Exempelvis
må nämnas, att den bevillningsskyldiga inkomsten ökats i Moliösund från
110,571 kronor till 282,465 kronor, i Kristinehamn från 3,586,142 kronor till 4 976 820
kronor och i Karl Gustav från 200,230 kronor till 672,950 kronor, i andra sidan
synas kommunalskatterna, enligt av centralbyrån införskaffade uppgifter, i allmänhet
hava varit i uppåtgående under de senaste åren. Utdebiteringen per 100 kronors
inkomst utgjorde nämligen:
Enligt beslut år:
Kommuner |
1014 |
1915 |
1910 |
|
Sundbyberg .................... |
........ kronor 4.9 5 |
5.4 0 |
5.9 3 |
|
Flen ............................... |
....... » |
3.5 5 |
4.oo |
3.8 0 |
Riseberga......................... |
....... » |
6.5 0 |
6.6 0 |
7.10 |
Skabersjö........................ |
....... » |
4.3 1 |
ö.oo |
5.05 |
Moliösund......................... |
....... )> |
6.60 |
7.90 |
4.05 |
Kristinehamn ................. |
....... » |
6.oo |
6.00 |
6.oo |
Boda ................................ |
....... » |
6.9 0 |
6.80 |
7.20 |
Söderhamn .................... |
....... » |
6.7 2 |
7.2 6 |
7.70 |
Karl Gustav...................... |
....... » |
8.50 |
lO.oo |
8.3 0 |
I fråga om dessa uppgifter vill centralbyrån i övrigt endast fästa uppmärksamheten
därå, att de två kommuner, Moliösund och Karl Gustav, inom vilka de
föreslagna avdragen skulle, enligt 1914 års förhållanden, bliva i högre grad än inom
Övriga undersökta^ kommuner kännbara för de skattskyldiga, som" ej kunde därav
komma i åtnjutande, år 1916 vant i stånd att väsentligt sänka utdebiteringen tack
vare de nyss omnämnda osedvanliga höjningarna av den bevillningsskyldiga inkomsten.
4 ad vidare angår den skatteförlust, som skulle åsamkas staten genom den
föreslagna ökningen av bamavdraget vid 1917 års taxeringar till inkomst- och förmögenhetsskatt,
leder visserligen den beräkning, som av statistiska centralbyrån i
ämnet verkställts, till ungefär enahanda resultat som den av kammarrätten utförda,
men torde centralbyrån likväl höra här i korthet redogöra för densamma. Med stöd
av den i »Finansstatistiska utredningar», VII, offentliggjorda bearbetningen av 1913
års taxeringslängder har det skattebelopp, som staten sagda år gick förlustig genom
bamavdrag, som medgivits skattskyldiga med ett taxerat belopp om högst 3,000
kronor, beräknats uppgå till 507,000 kronor. Därest avdraget per barn hade utgjort
300 kronor, skulle alltså nämnda förlust hava ökats med 1,014,000 kronor. Detta
belopp bör emellertid å ena sidan ytterligare ökas på grund av förslagets bestämmelse,
att avdraget skall utgå med 500 kronor för varje barn utöver tre, men å
■ Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 92. 10
andra sida» minskas av den anledning, att det enligt skalan beräknade avdraget vid
lägre inkomster och vid stort antal barn kan överstiga det taxerade beloppet. Verkställda
detaljerade undersökningar hava givit vid handen, att dessa biiggo faktorer
skulle hava minskat statens förlust med omkring 90,000 kronor, eller i runt tal till
925,000 kronor, enligt 1910 års taxeringar. Med hänsyn dels till den normala ökningen
från år 1910 till år 1917 av antalet skattskyldiga med ett taxerat belopp
om högst 3,000 kronor, i den mån denna låter sig uppskattas med ledning av tillgängligt
statistiskt material, dels ock till andra härvid ifrågakomma ande omständigheter
synes den anförda skatteförlusten av 925,000 kronor böra för år 1917 förhöjas
med omkring 20 procent eller till 1,200,000 kronor.»
Den av centralbyrån omförmälda, förra året utarbetade tabellen
hade följande utseende:
K o m in u n e r |
Minskning av den beskattningsbara i kronor i procent av inkomsten |
.. Okad utdebite-ring per 100 kr. |
||
Sundbybergs köping .............................. |
105,385 |
2.7 |
2.8 |
|
| Flens socken ....................................... |
41,639 |
4.0 |
1 4.1 |
|
Därav municipalsamhället .................. |
30,939 |
3.6 |
3.7 |
|
Riseberga socken ................................. |
24,175 |
4.4 |
4.6 |
|
Skabersjö socken ................................. |
4,524 |
2.6 |
1 2.6 |
|
Mollösunds socken................................. |
16,090 |
11.i) |
13.6 |
|
Kristinehamns stad................................. |
136,079 |
3.2 |
3.o [ |
|
Boda socken (Kopparbergs län) ............... |
4,457 |
2.5 |
2.6 |
|
Karl Gustavs socken (Norrbottens län) ... |
22,659 |
8.1 |
1 8.s |
Någon särskild undersökning angående förefintligheten av behov å
deras sida, som skulle komma i åtnjutande av skattelättnad av ifrågavarande
art, har jag icke funnit behövlig. Samma oomtvistliga behov,
som var förutsättning för riksdagens beslut i ämnet förra året, kan endast
anses numera vara ytterligare skärpt. Fördyrandet av olika slags livsförnödenheter
har fortgått i ständigt växande grad, vadan särskilt mindre
bemedlade familjeförsörjare säkerligen hava att kämpa med de största
svårigheter att draga sig fram. Jag torde kunna härutinnan inskränka
mig till att åberopa allmänt kända förhållanden. Vid innevarande riksdag
hava ock från olika hall väckts motioner i syfte av fortsatta provisoriska^
skattelättnader i huvudsaklig överensstämmelse med de förra
året tillämpade.
På sätt jag redan antytt, anser jag i likhet med kammarrätten
det vara riktigt, att skattelättnaden fördelas så att även staten därvid
Departements
chefen.
14
Kung/.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.
bidrager på ett mera verksamt sätt, vilket lämpligen sker genom den
föreslagna provisoriska höjningen av de så kallade barnavdragen enligt
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Likaså finner jag
det berättigat att låta skattelättnaden inträda redan för familjeförsörjare
med ett eller två minderåriga barn. Om lättnaden må åtnjutas allenast
av familjer med större barnantal, torde i många fall det verkliga behovet
ej bliva tillgodosett.
Däremot kan jag icke dela kammarrättens uppfattning, att rätten
till de ifrågasatta skattelättnaderna skulle göras, under givna förutsättningar,
ovillkorlig. Genom att ifrågasätta obligatoriska lättnader för vissa
grupper av skattskyldiga bygger kammarrätten sitt förslag på en annan
princip än förordningen den 24 mars 1916 innesluter. Av denna författning
framgår otvetydigt lagstiftarens syfte att bereda möjlighet till lättnad
i speciella fall av särskilt framträdande behov, varvid taxeringsmyndigheterna
visserligen skulle hava initiativrätt men äga skyldighet att undersöka
behovet i varje förekommande fall. Förordningen är att betrakta
som en undantagslagstiftning för enskilda fall och avser icke någon
mera generell lindring i de mindre bemedlades skattskyldighet.
Det huvudsakliga skälet för kammarrättens ståndpunkt synes vara
farhågan för ojämnhet och bristande rättvisa ej endast i skilda taxeringsmyndigheters
sätt att tillämpa förordningen utan ock i en och samma
myndighets behandling av olika fall. Genom en schematisk anordning
undvikes ju självfallet godtycke från myndigheternas sida. Men icke
lärer därmed kunna vinnas rättvisa i den meningen, att samma behov
städse beredes lika stor lättnad. Bunden till val mellan ett fåtal behovstyper
blir taxeringsmyndigheten urståndsatt att smidigt anpassa
lättnaden efter behovet i det särskilda fallet, och i följd av rätten till
lättnad för alla, som passa in i schemat, komma många i åtnjutande
därav, som kanske ej behöva det eller i varje fall äro i mindre behov
därav än många, som icke komma i fråga.
Men även av annan anledning anser jag, att den princip i förevarande
avseende, som riksdagen i fjol fastslog, fortfarande bör tillämpas.
Jag avser skattelättnadens inverkan på de kommunala skatteförhållandena.
Redan centralbyråns, med hänsyn till materialets begränsning,
självfallet ofullständiga utredning antyder rätt betänkliga konsekvenser
av kammarrättens förslag i avseende å skattebördans förskjutning inom
vissa kommuner. Det ligger också i sakens natur, att förskjutningen
måste bliva synnerligen kännbar i kommuner, där de skattskyldiga
till övervägande del utgöras av mindre inkomsttagare. Eu mera generell
nedsättning skulle i många fall ej blott hårt drabba de skatteobjekt i
15
Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.
en dylik kornmun, som icke komme ifråga till skattelindring, utan ock
genom uttaxeringens skärpning väsentligt minska gagnet av skattelättnaden
för de av lättnaden omfattade.
Aven de höjda barnavdragen vid taxeringen för inkomst- och
förmögenhetsskatt synas böra vara fakultativa.
Om jag således finner mig böra bibehålla principen om ifrågavarande
skattelättnaders tillämpande först efter prövning av behovet i
det enskilda t atlet, torde dock ej ändamålet tarva en så oinskränkt diskretionär
befogenhet, som i 1916 års förordning lämnats taxeringsmyndigheten.
. Det synes mig lämpligt, att såsom hållpunkter för myndighetens
prövning stadgas vissa maximiavdrag för varje barn såväl vid bevillningstaxeringen
som vid skattetaxeringen. Därigenom torde ock åtminstone
delvis kunna undvikas de obehag och besvär för nämnderna,
varom kammarrätten talat.
Såsom ett av skälen för sitt förslag, att de provisoriska skattelättnaderna
skulle vara oberoende av taxeringsmyndighetens diskretionära
provning, har kammarrätten jämväl åberopat svårigheten att sakligt bedöma
klagomål i hithörande fall. Kammarrätten avser härvid givetvis besvär, som
skulle anföras över prövningsnämnds beslut hos kammarrätten och över
dennas beslut hos Kungl. Magt. I fråga om rätten att klaga rörande
tillämpningen av 1916 års förordning får anses i tillämpliga delar gälla
vad som stadgats för besvär enligt förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering. Vad den skattskyldige själv beträffar,
torde hans talan gå ut på antingen att erhålla nedsättning, då efter
framställning av honom vederbörande taxeringsmyndighet icke velat medgiva
någon sådan alls, eller ock att få nedsättning, som myndigheten efter
begäran eller på eget initiativ beviljat, bestämd till högre belopp. Någon
rätt för skattskyldig att först hos kammarrätten påfordra skattelättnad,
varom nu. är fråga, får nämligen anses icke vara förhanden. Senast
hos prövningsnämnden måste sådan framställning hava skett. I själva
beskaffenheten av de omständigheter, som skola prövas, ligger, att denna
prövning förutsätter en person- och ortskännedom, som endast kan finnas
hos vederbörande taxeringsmyndigheter. Härav följer ock, att, såsom
kammarrätten påpekat, de högre instanserna bliva urståndsätta att upptaga
anförda besvär till något mera sakligt bedömande. I vad män sådana
besvär för förra året blivit anförda, är visserligen icke ännu känt, men
det torde böra antagas att, sedan tillvaron av förevarande skatteförmåner
blivit mera känd, de skattskyldiga i större utsträckning söka bliva delaktiga
därav, eventuellt genom besvär över taxeringsmyndighets beslut,
som gått dem emot.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.
Vad nu sagts om de skattskyldigas besvär äger givetvis motsvarande
giltighet beträffande besvär, anförda å det allmännas vägnar,
däröver att viss skattskyldig överhuvud taget fått avdrag eller fått det
till för högt belopp.
Då jag, såsom redan antytts, icke kan biträda kammarrättens
förslag att göra hithörande skattelättnader obligatoriska utan på denna
punkt ansluter mig till 1916 års förordning, har jag, vid ovannämnda
förhållanden, måst fråga mig, om eu besvärsrätt, som bleve utan praktisk
nytta för de klagande men givetvis åsamkade vederbörande domstolar
avsevärt arbete, är förtjänt att bibehållas, och har jag härutinnan stannat
vid den meningen, att i en blivande författning någon besvärsrätt över
prövningsnämnds beslut icke bör vara medgiven.
Det har synts mig angeläget att vid framläggandet av ett nytt
förslag i detta ämne tillse att, såvitt möjligt, skattelättnaderna enligt
det nya förslaget icke må bliva mindre än enligt fjolårets bestämmelser.
Enligt dessa kunde nedsättning vid bevillningstaxeringen tillkomma
även inkomsttagare med inkomst från 1,800 till 2,400 kronor. Av hänsyn
till kommunernas intresse har kammarrätten föreslagit, att denna
grupp skulle bortfalla. Om emellertid, såsom jag funnit mig böra föreslå,
såväl rätten till avdrag som avdragets belopp göras beroende av taxeringsmyndighetens
prövning, är tydligt, att förskjutningen i den kommunala
skattebördan ej behöver bliva så stor som enligt kammarrättens förslag.
Jag har därför ansett mig utan ökad risk för kommunerna kunna ej blott
bibehålla gruppen skattskyldiga med 1,800—2,400 kronors inkomst utan
även, till likhet med 1916 års förordning, höja det totala maximum för
avdraget vid bevillningstaxeringen till 80 procent och, därvid följande
kammarrättens förslag, låta maximum vara enahanda för alla tre inkomstgrupperna.
Maximiavdraget för varje barn har jag funnit lämpligen
kunna bestämmas för don lägsta inkomstgruppen till 20 procent, för
mellangruppen till 15 procent och för den högsta gruppen till 10 procent.
Vad skattetaxeringen vidkommer, torde de av kammarrätten i 3 § upptagna
fixa avdragsbeloppen kunna bibehållas såsom maximibelopp.
De provisoriska avdrag vid bevillningstaxeriugen, som enligt ovan
angivna grunder bleve att tillämpa vid 1917 års taxering, behöva, rätt
tillämpade, icke i något fall bliva mindre än motsvarande avdrag enligt
1916 års förordning. Då härutöver öppnas möjlighet till höjda avdrag
vid skattetaxeringen, kan det ligga nära till hands för taxeringsmyndigheten
att av hänsjm till det kommunala intresset begagna sistnämnda
skattelättnad icke jämte utan i stället för avdragen vid bevillningstaxeringen.
Det bör emellertid icke få ifrågakomma, att, där skatt
-
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.
skyldig är formellt berättigad till avdrag enligt både 2 och 3 §§, i
kommunens intresse 3 § uteslutande kommer till användning. Ett uttryckligt
stadgande till förekommande därav synes erforderligt och bör lämpligen
intagas i 3 §.
Av 5 § i kammarrättens förslag, jämfört med dithörande uttalande i
motiveringen, framgår, att i vederbörliga kolumner i inkomstlängden avsetts
skola upptagas de efter vederbörliga avdrag enligt 2 och 3 §§ återstående
till bevillning, respektive inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
belopp, samt att den i 5 § föreskrivna uppgiften i kolumnen för
anteckningar skulle innefatta allenast ett omnämnande, att avdrag enligt
vidkommande paragraf ägt rum. För min del anser jag emellertid, att
det från flera synpunkter bleve av intresse att kunna av inkomstlängden
se, med vilka belopp i varje särskilt fall avdrag medgivits enligt 2 §
eller 3 §, och torde i sådant syfte ett tillägg böra göras i förevarande
författningsrum.
Med de undantag, som framgå av det förestående, finner jag kammarrättens
förslag vara att förorda, jämfört med 1916 års förordning,
och har detta förslag så tillvida kunnat läggas till grund för ett inom
finansdepartementet, med ledning av de synpunkter jag här förut angivit,
utarbetat förslag till förordning om särskilda avdrag vid 1917
års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt.
I de delar jag följt kammarrätten har jag endast att åberopa
de av kammarrätten i olika avseenden anförda motiv.
Åven enligt sistnämnda förslag kunna, med hänsyn främst till
det nytillkomna avdraget vid skattetaxeringen, de ifrågasatta skattelindringarna
bliva avsevärt mera effektiva för de skattskyldiga än de förra
året tillämpade. Jämväl verkningarna i fråga om förskjutning av den kommunala
skattebördan, sådana de antydas i centralbyråns utredning, kunna
ej oväsentligt ökas. Då denna utredning är byggd på kammarrättens
förslag om obligatoriska avdrag, kan dock därav ej utan vidare slutas till
konsekvenserna av det förslag, jag låtit utarbeta. Antagas kan härvid,
att avdragens inskränkande till särskilt undersökta fall kommer att medföra
en reduktion av den totala avdragssumman, som icke fullt uppväges
av avdragen inom den nytillkomna gruppen inkomsttagare. I varje fall
synas berörda konsekvenser ej bliva större än att de låta sig billigt vis
förenas med den av tidsförhållandena påkallade skärpta plikten för kommunerna
att medverka till nödvändigt understöd åt sina mera behövande
medlemmar. Att härvid taga i betraktande är ock att, såsom centralbyrån
framhållit, på många håll ställningen för andra grupper av skattskyldiga
så förbättrats, att skattekraften hos kommunen i dess helhet ökats.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 76 höft. (Nr 92.) 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.
1 fråga om den statsfinansiella sidan av förevarande angelägenhet
har jag icke förbisett riksdagens i dess ovan omförmälda skrivelse med
avseende å den beslutade skattelindringens förläggande till bevillningstaxeringens
och följaktligen främst kommunalbeskattningens område
gjorda uttalande, att den närvarande situationen krävde den största försiktighet
i fråga om varje åtgärd, som kunde verka till minskad statsinkomst.
Enligt de hörda ämbetsverkens beräkningar skulle kammarrättens
förslag medföra en minskning i inkomst- och förmögenhetsskatt
av omkring 1,200,000 kronor, således ett så avsevärt minus i 1917 års
riksstat, att beloppet under i övrigt oförändrade förhållanden skulle vara
ägnat att ingiva vissa betänkligheter. Emellertid är att märka, såsom
också kammarrätten framhållit, hurusom inkomst- och förmögenhetsskatten,
förnämligast till följd av krigskonjunkturerna, är stadd, i stark
ökning. Medan denna skatt i 1916 års riksstat beräknats giva 39,000,000
kronor, har den på grundval av samma års taxering debiterade skatteu
uppgått till 66,175,228 kronor 81 öre. De konjunkturer, som under
förra året rått inom handel och näringar, synas giva grundad anledningantaga,
att även 1917 års inkomst- och förmögenhetsskatt, som i riksstaten
upptagits till 48,000,000 kronor, skall lämna ett betydande överskott.
Härtill kommer att, då barnavdragens höjning enligt 3 § icke
blir obligatorisk, den verkliga skatteminskningen kan antagas komma
att ej oväsentligt understiga det beräknade beloppet 1,200,000 kronor.
Den minskning i inkomst, som kan tillskyndas staten genom förevarande
skattelindringars tillämpande, torde med hänsyn till berörda förhållanden
icke böra stå hindrande i vägen för ett beslut om dessa lindringar.
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst det inom
departementet, efter vad nyss nämnts, utarbetade förslaget till förordning
i ämnet, hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i
proposition föreslå riksdagen att antaga det upplästa förslaget.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen förordna,
att till riksdagen skulle avlåtas proposition i
ärendet av den lydelse, bilagan litt..... till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Jochum Beck-Friis.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917.