Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

1

Nr 68.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående tillläggspensioner
till förre tågmästaren vid statens järnvägar
L. G. Andersson och förre lokomotivföraren vid
statens järnvägar J. J. Lindblom Blomberg; given Stockholms
slott den 16 februari 1917.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,

dels att förre tågmästaren vid statens järnvägar Lars Gustaf Andersson,
vilken jämlikt lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension
för tjänstemän vid statens järnvägar uppbär pension med 1,210 kronor
för år, må därutöver från och med den 1 januari 1917 under sin återstående
livstid åtnjuta en årlig tilläggspension av 202 kronor, att utgå
av trafikmedel,

dels ock att förre lokomotivföraren vid statens järnvägar Jonas
Jonsson Lindblom Blomberg, vilken jämlikt nämnda lag uppbär pension
med 1,500 kronor för år, må därutöver från och med den 1 februari
1917 under sin återstående livstid åtnjuta en årlig tilläggspension av 176
kronor, likaledes att utgå av trafikmedel.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 54 käft. (Nr 68.)

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 16 februari 1917.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallknberg,
Statsråden Von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Uti särskilda till Kungl. Maj:t ingivna skrifter hava förre tågmästaren
vid statens järnvägar Lars Gustaf Andersson och lokomotivföraren
vid statens järnvägar Jonas Jonsson Lindblom Blomberg anhållit
om förhöjning i de jämlikt lagen angående rätt till pension för tjänstemän
vid statens järnvägar den 4 juli 1910 dem tillkommande pensioner.

I sina ansökningar hava Andersson och Blomberg meddelat, att de
tidigare varit anställda vid Hudiksvall—Näsvikens järnväg, Andersson
sedan år 1874 och Blomberg sedan år 1879, tills nämnda järnväg den
1 oktober 1887 övergick i statens ägo. Andersson hade den 1 december
1914 på grund av fyllda 63 år avgått ur statens järnvägars tjänst,
och Blomberg komme att den 1 januari 1917 efter fyllda 60 år avgå
ur samma tjänst. Då Andersson och Blomberg därigenom ej erhölle
full pension utan endast en pension, beräknad efter 26, respektive 27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 08. 3

tjänstår, hava de anhållit att, i likhet med personal från andra av staten
inköpta enskilda järnvägar, erhålla fyllnadspension, räknat från deras avskedstagande,
till ett belopp, motsvarande två tredjedelar av skillnaden
mellan det enligt nu gällande grunder utgående pensionsbelopp och det,
en var skulle hava erhållit, om han fått tillgodoräkna sig sin sammanlagda
ordinarie tjänstetid vid Hudiksvall—Näsvikens järnväg och statens järnvägar.

*

Såväl Andersson som Blomberg hava framhållit, att 1914 års senare Liknande
riksdag och 1915 års riksdag medgivit liknande förmåner åt förre
stationsmästaren P. Tollstedt och förre stationskarlen Olof Lundgren, vilka senare riksdag
båda förut varit anställda vid Hudiksvall—Näsvikens järnväg och seder- oc(iksd„g.r8
mera övergått i statens järnvägars tjänst.

I fråga om sistnämnda pensionsfråga ber jag få erinra följande.

I proposition (nr 28) till 1915 års riksdag föreslog Kungl. Maj it
riksdagen medgiva, att Lundgren, vilken jämlikt lagen den 4 juli 1910
angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar uppbar
pension med 671 kronor för år, finge därutöver från och med år 1916
under sin återstående livstid åtnjuta en årlig tilläggspension av 192 kronor,
att utgå av trafikmedel.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 5 februari 1915
erinrade jag, att 1913 års riksdag meddelat bestämmelser angående
förbättrade pensionsvilfkor för viss personal, som i anledning av statens
inköp av enskilda järnvägar, övergått i statens järnvägars tjänst. Jag
anförde vidare följande:

»1913 års riksdagsbeslut avsåg endast befattningshavare, som förut tillhört
västkustbanan, Malmö—Kontinentens järnväg och Örebro—Köpings järnväg.
Ifrågavarande beslut, som tillkom på grund av en kungl. proposition i ämnet
och i enlighet med vilket bestämmelser av Kungl. Maj:t meddelats genom nådigt
brev den 13 juni 1913, innebar i huvudsak, att vid bestämmande av pensioner
och fyllnadspensioner av statsmedel till nämnda befattningshavare jämväl tjänstår ,
vid respektive enskilda järnvägar enligt vissa grunder skulle få medräknas, något
som enligt dittills gällande bestämmelser icke fått ske. Närmare angivet innefattade
beslutet till den del, som för bedömande av föreliggande pensionsfråga
är av intresse, att, därest beloppet av den pension, vederbörande vid avgång ur
tjänsten vore berättigad att erhålla från enskilda järnvägarnas pensionskassa, understege
beloppet av den pension, han skulle med tillämpning av lagen den 4 juli
1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar hava erhållit
av trafikmedel, om han såsom ordinarie tjänstår i statens järnvägars tjänst finge
enligt grunder, som kunde av Kungl. Maj:t fastställas, tillgodoräkna sig sin
sammanlagda ordinarie tjänstetid vid den enskilda järnvägen och statens järnvägar,
i vissa fall finge till honom efter avskedstagandet ur statens tjänst av
trafikmedel utbetalas fyllnadspension, motsvarande två tredjedelar av skillnaden
mellan sagda båda pensionsbelopp. Beslutet innebar därjämte, att vad sålunda

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68.

skulle gälla beträffande fyllnadspensioner finge tillämpas å personal, som från
ingången av år 1911 eller därefter avgått eller avginge ur tjänsten, dock att sådan
fyllnadspension icke i något fall finge utgå för tiden före den 1 januari 1914.

Genom dessa bestämmelser hava statsmakterna visat sig behjärta behovet
av förbättrade pensionsvillkor för den enskilda järnvägar förut tillhöriga personal,
som efter övergång till statens järnvägars tjänst vid uppnådd pensionsålder icke
kunnat erhålla pension fullt motsvarande det belopp, som skulle utgått enligt
1910 års pensionslag, om vederbörandes tjänstår i den enskilda järnvägen fått
tillgodoräknas. Ehuru berörda bestämmelser, såsom nyss nämnts, hava avseende
å allenast viss personal, torde rättvisa och billighet fordra, att bestämmelserna i
de fall, då omständigheterna i övrigt äro ungefär likartade, analogivis utsträckas
att gälla jämväl för andra tjänstinnehavare än de i nämnda riksdagsbeslut avsedda.
Ifrågavarande, ovan återgivna bestämmelser kunna visserligen icke direkt
tillämpas å Lundgren, då denne lika litet som förutnämnde förre stationsmästaren
Tollstedt vid avgången ur statens järnvägars tjänst tillhörde enskilda järnvägarnas
pensionskassa. Men enahanda grunder, varå dessa bestämmelser vila, kunna
givetvis, såsom järnvägsstyrelsen föreslagit, vinna analog tillämpning i nu föreliggande
fall. Enligt 1913 års riksdagsbeslut skall fyllnadspension utgå till ett
belopp, motsvarande två tredjedelar av skillnaden mellan pensionen från nyssnämnda
pensionskassa och full pension enligt 1910 års lag, d. v. s. den pension,
som eldigt nämnda lag skulle utgå, därest vederbörande finge medräkna sin
tjänstetid jämväl hos enskild järnväg. I förevarande fall har järnvägsstyrelsen
föreslagit, att fyllnadspension må utgå till ett belopp, motsvarande två tredjedelar
av skillnaden mellan den Lundgren jämlikt nämnda lag — utan tillgodoräknande
av hans tjänstetid hos enskild järnväg — tillerkända pensionen, å ena,
samt full pension enligt samma lag i den bemärkelse ovan angivits, å andra
sidan.

Den omständigheten, huruvida en numera hos statens järnvägar anställd
befattningshavare förut tillhört den ena eller den andra av staten förvärvade enskilda
järnvägen, bör rimligen icke i någon mån inverka på frågan om hans rätt
till pension av statsmedel, under den självfallna förutsättning dock, att olikhet i
fråga om rätt till pension ur enskild pensionskassa ej i de skilda fallen föreligger.
Att 1913 års proposition och riksdagsbeslut i ämnet hade avseende å den förutvarande
personalen endast vid de ovan angivna enskilda järnvägarna, torde hava
sin naturliga förklaring däri, att denna personal veterligen omfattade de enda
större grupperna av de statens järnvägars tjänstemän, vilka förut haft anställning
hos enskild, av staten övertagen järnväg.

Till den mening, jag här ovan uttalat, har ock 1914 års senare riksdag anslutit
sig, då riksdagen beträffande ovannämnde Tollstedt yttrat, att det syntes
riksdagen skäligt, att jämväl Tollstedt bereddes motsvarande förmåner, vilka tillerkänts
personalen vid västkustbanan. Någon sådan skillnad synes mig ej förefinnas
i sakförhållandena mellan berörda fall och det nu föreliggande, att man
på den grund vid bedömande av själva huvudfrågan, huruvida tilläggspension bör
beviljas eller ej, beträffande Lundgren skäligen kan komma till annat resultat än
i fråga om Tollstedt.

Beträffande beloppet av pensionsförhöjningen har jag ej något att erinra
mot vad järnvägsstyrelsen därutinnan föreslagit. Styrelsens förslag innebär nämligen,
såsom ovan redan framhållits, ett analogt tillämpande av de genom 1913
års riksdagsbeslut fastställda grunder för fyllnadspension i de då avsedda fallen.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 68. 5

I skrivelse den 12 mars 1915 (nr 27) meddelade riksdagen, att
riksdagen icke funnit annat att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag än att
billigheten syntes fordra, att Lundgren, på sätt jämväl statskontoret i sitt
i ärendet infordrade utlåtande ifrågasatt, redan från och med år 1915
komme i åtnjutande av den föreslagna pensionsförhöjningen. Riksdagen
medgav alltså, att Lundgren finge utöver den till honom utgående pensionen
från och med år 1915 under sin återstående livstid åtnjuta eu
årlig tilläggspension av 192 kronor, att utgå av trafikmedel.

Över Anderssons och Blombergs nu ifrågavarande ansökningar har
järnvägsstyrelsen avgivit infordrat utlåtande den 31 oktober 1916 och
därvid yttrat:

Verkställd utredning har givit vid handen, att sökandena varit anställda
vid Hudiksvall—Näsvikens järnväg, Andersson sedan år 1874 och Blomberg sedan
år 1879, intill dess nämnda järnväg den 1 oktober 1887 övertagits av statens
järnvägar; att de då övergått i statens järnvägars tjänst, där de sedermera
erhållit ordinarie anställning, Andersson den 1 oktober 1888 och Blomberg den
1 januari 1890; att Andersson, som är född den 10 juli 1851, erhållit avsked ur
statens järnvägars tjänst från ingången av december månad 1914 med rätt att
åtnjuta en årlig pension av 1,210 kronor; samt att Blomberg, som är född den
8 maj 1856, ännu kvarstår i tjänst men beräknas bliva pensionerad från ingången
av år 1917 med en årlig pension av 1,500 kronor.

Såsom framgår av förestående uppgifter hava sökandena under sin anställning
såsom järnvägstjänstemän förvärvat en så lång tjänstetid, att de, därest å
dem finge tillämpas de utav 1913 års riksdag antagna, genom nådigt brev den
13 juni 1913 meddelade bestämmelser angående förbättrade pensionsvillkor för
viss personal, som i anledning av statens inköp av vissa enskilda järnvägar övergått
i statens järnvägars tjänst, skulle komma i åtnjutande av en fyllnadspension,
motsvarande två tredjedelar av skillnaden mellan det dem efter deras tjänstårsberäkning
såsom ordinarie tjänstemän vid statens järnvägar tillkommande pensionsbeloppet
och beloppet av den jämlikt pensionslagen den 4 juli 1910 till person
i enahanda tjänsteställning utgående högsta pension. Vidkommande Andersson
uppgår denna skillnad till 302 kronor, medan densamma beträffande Blomberg
beräknas komma att utgöra 264 kronor.

Då det syntes skäligt, att jämväl sökandena bereddes motsvarande
förmåner, som tillerkänts ovanberörda personal, hemställde järnvägsstyrelsen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, ej mindre att
Andersson finge, räknat från ingången av år 1917, under sin återstående
livstid av trafikmedel uppbära, utöver den pension av 1,210 kronor,
som utginge till Andersson jämlikt ovanberörda lag den 4 juli 1910,
en årlig tilläggspension av 202 kronor, än även att Blomberg Ange,
räknat likaledes från ingången av år 1917 eller den senare tidpunkt, då
avsked ur statens järnvägars tjänst kunde bliva honom beviljat, äga att

Järnvägs Btyrelaen.

(5

Statskontoret.

Järnvägs styrelsens promemoria.

Departements chefen.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 68.

under sin återstående livstid åtnjuta, utöver den honom efter avgången
ur statens järnvägars tjänst jämlikt berörda lag tillkommande pension,
en årlig tilläggspension, att utgå av trafikmedel, till så stort belopp,
att detsamma motsvarade två tredjedelar av skillnaden mellan nyssnämnda
pensionsbelopp och beloppet av den en lokomotivförare jämlikt samma
lag tillkommande högsta pension.

1 ett den 13 november 1917, till följd av erhållen remiss, i ärendet
avgivet utlåtande har statskontoret tillstyrkt bifall till järnvägsstyrelsens
hemställan.

Sedermera har byråchefen å kameralbyrån i järnvägsstyrelsen i en
till civildepartementet ingiven promemoria av den 6 februari 1917
meddelat, att Blomberg erhållit avsked med utgången av januari månad
1917 samt att genom styrelsens beslut den 25 i nämnda månad en
årlig pension av 1,500 kronor tillförsäkrats honom att utgå jämlikt
bestämmelserna i förenämnda lag. Då högsta pension, som tillkomme
en lokomotivförare enligt samma lag, utginge med ett belopp av 1,764
kronor om året, skulle Blomberg enligt styrelsens förslag berättigas att
från och med den 1 februari 1917 under sin återstående livstid uppbära
en årlig fyllnadspension av 176 kronor.

Samma av mig förut återgivna skäl, som lågo till grund för förhöjning
av de till förre stationsmästaren Tollstedt och förre stationskarlen
Lundgren beviljade pensioner, tala för, att de pensioner, som nu
utgå till förre tågmästaren Andersson och förre lokomotivföraren Blomberg,
jämväl måtte höjas.

Beträffande beloppen av pensionsförhöjningarna har jag ej något
att erinra mot vad från järnvägsstyrelsen därutinnan föreslagits. Detta
förslag innebär nämligen ett analogt tillämpande av de genom av
mig förut åberopade riksdagsbeslut fastställda grunder för fyllnadspension
i de då avsedda fall. Tilläggspensionen åt Andersson skulle enligt,
denna styrelsens beräkning uppgå till 202 kronor och det honom tillkommande
pensionsbeloppet i dess helhet således till 1,412 kronor.
Blombergs tilläggspension skulle åter uppgå till 176 kronor och hela
det honom tillkommande pensionsbeloppet till 1,676 kronor. I enlighet
med vad som föreslagits torde den förhöjda pensionen böra utgå, för
Andersson från och med den 1 januari 1917 och för Blomberg från
och med den 1 februari 1917.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 68.

7

På grund av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att förre tågmästaren vid statens järnvägar
Lars Gustaf Andersson, vilken jämlikt lagen den 4
juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän
vid statens järnvägar tippbär pension med 1,210 kronor
för år, må därutöver från och med den 1 januari 1917
under sin återstående livstid åtnjuta en årlig tilläggspension
av 202 kronor, att utgå av trafikmedel,

dels ock att förre lokomotivföraren vid statens
järnvägar Jonas Jonsson Lindblom Blomberg, vilken
jämlikt nämnda lag uppbär pension med 1,500 kronor
för år, må därutöver från och med den 1 februari
1917 under sin återstående livstid åtnjuta en årlig
tilläggspension av 176 kronor, likaledes att utgå av
trafikmedel.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t, Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.