1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

i

Nr 45.

Kungl. May.ts nådiga proposition till riksdagen angående viss
nedsättning av sockerskatten; given Stockholms slott den
6 februari 1917.

Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollen
över jordbruksärenden och finansärenden för denna dag vill Kungl
Maj:t härmed föreslå riksdagen att — under förutsättning att svenskasockerfabriksaktiebolaget
och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag
förbinda sig att till odlare av sockerbetor för deras räkning under år
1917 utbetala ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med i ovan
åberopade statsrådsprotokoll över jordbruksärenden av chefen för jordbruksdepartementet
förordade grunder — antaga bilagda förslag till
kungörelse angående viss nedsättning av sockerskatten.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 37 käft. (Nr 45.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

Förslag

till

kungörelse angående viss nedsättning av sockerskatten.

Härigenom förordnas, att, utan hinder av bestämmelserna i 1 §
av förordningen den 11 oktober 1907 angående beskattning av socker,
för allt socker, som inom riket tillverkas eller dit införes, skall, på sätt
i nämnda förordning närmare bestämmes, vid sockrets utlämnande till
fritt bruk under tiden från och med den 1 mars 1917 till och med den
31 oktober samma år erläggas skatt med 11 öre för varje kilogram,
dock att förödet socker, som tillverkas vid de redan anlagda råsockerfabrikerna
i Östergötland och Västergötland samt på Öland och utlämnas
till fritt bruk antingen omedelbart från samma fabriker eller från raffinaderiet
i Lidköping efter där verkställd raffinering, skatten under omförmälda
tid utgår med 5 öre för varje kilogram.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 45.

8

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6
februari 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet friherre Beck-Friis
anförde efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet:

Den 4 augusti 1914 — alltså genast vid det nuvarande världskrigets
början — utfäste sig svenska sockerfabriksaktiebolaget att icke
höja prisen å raffinadsocker i annan mån än som kunde betingas av
ökade tillverkningskostnader. Några dagar förut eller den 1 augusti
1914 hade beslutats höjning med i genomsnitt 1V2 öre per kilogram.

Priset på socker blev därefter oförändrat intill utgången av år
1915, då priset höjdes med 2 V2 öre, sedan bolaget framlagt kalkyler,
utvisande att inträdda merkostnader betingade en dylik höjning.

På framställning av statens livsmedelskommission utfärdades den

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

27 juni 1916 förordning angående maximipris å socker och sirap, varigenom
en mängd kvaliteter av socker och sirap åsatts högsta pris, som
äro olika vid försäljning direkt till allmänheten i öppen bod och vid
försäljning i annan ordning. Vid försäljning av tillverkaren eller för
hans räkning skall å prisen göras avdrag med minst 2 procent.

Sockertill verkningen är som bekant skyddad genom tull. Tullsatsen
är enligt de av riksdagen år 1913 antagna principer och
riksdagens beslut år 1915 genom kungörelse den 11 juni 1915 bestämd
för raffinerat socker och för oraffinerat socker av visst ljusare slag
till 10.5 öre samt för mörkare oraffinerat socker (råsocker) till 7.5 öre,
allt för kilogram. Dessa tullsatser äro enligt uttalande av 1913 års
riksdag i skrivelse nr 75 avsedda att gälla till 1917 års slut, varefter de
till 1918 års slut böra sänkas med 0.5 öre till respektive 10 och 7 öre
per kilogram. Å sirap och melass finnes tull å 5 öre per kilogram.

För såväl importerat som inom landet tillverkat socker skall vid
sockrets utlämnande till fritt bruk erläggas särskild skatt, vilken enligt
kungörelsen den 15 december 1914 utgår med 16 öre för varje kilogram.
För det socker, som tillverkas vid de redan anlagda råsockerfabrikerna
i Östergötland och Västergötland samt på Öland och utlämnas
till fritt bruk antingen omedelbart från samma fabriker eller från raffinaderiet
i Lidköping efter där verkställd raffinering, utgår dock skatten
under tiden till 1918 års utgång med endast 12 öre för varje kilogram.
Matsirap och melass av vanliga typer draga icke sockerskatt.

Slutligen bör erinras, att Kungl. Maj:t den 13 oktober 1916 utfärdat
förordning angående reglering av förbrukningen av socker genom
folkhushållningskommissionens försorg, vilken förordning gäller från och
med den 1 november 1916 tillsvidare. Landets hela sockertillverkning
distribueras under inseende av nämnda kommissions sockerbyrå och
dess underlydande organ.

Sockertillverkningen i riket äger rum genom två bolag, av vilka
det ena, svenska sockerfabriksaktiebolaget, med verksamheten förlagd
huvudsakligen i Skåne, intager en dominerande ställning på sockermarknaden
i landet, under det att det andra, yngre bolaget, mellersta
Sveriges sockerfabriksaktiebolag, bär en mindre omfattande verksamhet,
förlagd till Östergötland, Västergötland och Öland.

Nu hava framställningar gjorts dels från bemälda bägge sockerfabriksaktiebolag
om höjning av maximipriset å socker, dels ock från
sockerbetsodlarna om ökad betalning för till bolagen levererade betor.
Sistnämnda fråga är ju i vanliga fall en sak, som bör avgöras direkt
mellan bolagen och betodlarna, men då staten genom åsättande av

5

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 45.

maximipris begränsat möjligheten för bolagen att genom höjning av
prisen å sina produkter göra sig betäckta för sina ökade omkostnader,
har även denna fråga måst bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Det är desto viktigare för staten att hava sin uppmärksamhet riktad
även på sistnämnda fråga, som landets sockertillgång under nu rådande
förhållanden är direkt beroende av betodlingens omfattning och skörderesultat
samt det är nödvändigt att redan nu söka, i den mån det kan
låta sig göra, säkerställa en sockertillgång, som kan motsvara landets
behov under nästa konsumtionsår.

Vad beträffar sockerbolagens framställningar är först att märka en
skrift av den 16 juni 1916 från mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag,
vari hemställes, dels att Kungl. Maj:t måtte lämna sockerbolagen
friare händer att reglera sockerprisen till det läge, som betingades av
de oerhört stegrade merkostnaderna å alla vid tillverkningen använda
förbrukningsartiklar samt av önskvärdheten av betodlingens uppehållande
till det för konsumtionens tillgodoseende erforderliga omfånget, dels
ock att den bolaget medgivna skattelindringsperioden måtte förlängas i
förhållande till den tid, under vilken sockerbetsodlingens och sockertillverkningens
utveckling i mellersta Sverige hämmats eller drivits tillbaka
genom världskriget. I skriften framhålles, att enligt kontrollstyrelsens
berättelse rörande de accispliktiga näringarna under tillverkningsåret
1914—1915 konsumtionen av socker hastigt ökats, nämligen
från 27.39 kilogram år 1913 till 28.7 1 kilogram år 1914 och 31.36
kilogram år 1915, allt per invånare. Detta berodde nog på de höga
pris, som måste betalas för andra livsmedel. Men sockret hade, oavsett
de tillfälliga konjunkturerna, alltmer blivit en betydelsefull del av folknäringen.
Sockertillverkningen vore även indirekt av största betydelse
genom att sockerbetsodlingen satte jorden i högre kultur, som komme
även övriga grödor till godo. Mellansveriges sockertillverkning hade
— såsom i skriften närmare belystes med sifferuppgifter — under de
senaste åren utvecklats på ett sätt, som överträffade även de högsta
beräkningar vid riksdagens behandling av detta ärende år 1913. Allt
talade ock för, att denna utveckling skulle, om icke opåräknade omständigheter
inträffat, hava fortgått på normalt sätt och att företaget
skulle under de beviljade fem skattelindringsåren hava vuxit sig så
livskraftigt-, att det kunnat utan ytterligare särskilt understöd av staten
därefter intaga en med den skånska sockerindustrien jämbördig fast
ställning. Världskriget hade emellertid kullkastat dessa beräkningar.
Bolagets merkostnader genom prisstegring å förbrukningsartiklar och

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

frakter m. m. både under tiden från den 1 augusti 1914 till den 1 april
1916 utgjort icke mindre än 726,911 kronor, mest på grund av bränsle.
Blott i ringa grad hade dessa ökade utgifter motvägts av prishöjningen
å socker med 2 Va öre per kilogram vid 1916 års ingång. Prisökningen
å förbrukningsartiklar syntes emellertid komma att fortfara och detta
gjorde situationen ännu svårare. Det vore då naturligast, att priset å
produkten, sockret, höjdes. Otaliga andra varors pris hade stigit med
20—30 procent men sockrets blott med omkring 4 procent. Om ej
sockerbolagen kunde lämna högre betpris, skulle betodlingen minskas
och jordbrukaren övergå till andra mer lönande odlingar och då skulle
den utveckling till högre jordkultur, som betodlingen framkallade, avbrytas.
Denna fara förelåge redan, i det att år 1916 i de odlingsområden,
som läge intill bolagets fabriker, antalet betodlare minskats
med 315 och den med betor besådda arealen med 1,000 hektar.

Den 11 oktober 1916 inkom till jordbruksdepartementet en den
10 i samma månad dagtecknad skrift från svenska sockerfabriksaktiebolaget
med anhållan att för alla i maximiprisförordningen den 27 juni
1916 upptagna sockerkvaliteter priset måtte från den 1 november 1916
ökas med 3 öre per kilogram. Den sockerbetskörd, som bolaget då
ginge att bearbeta, komme att draga ytterligare ökade kostnader utöver
dem, som motiverat höjningen den 1 januari 1916. Dels hade
prisen å materialier, såsom stenkol m. m., högst avsevärt stigit, dels
hade arbetslönerna ökats enligt nya löneavtal och dels hade bolaget år
1916 för att öka betodlingen och i någon mån utjämna de stegrade
kostnaderna för denna utfäst ett extra tilläggspris per hektar odlade
vitbetor. Dessa merkostnader beräknades uppgå till 3 öre per kilogram
raffinad. Allt socker från tidigare tiilverkningsperioder vore slutsålt
och det socker, som framdeles såldes, droge sålunda de dyrare tiilverkningskostn
åder na.

Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag anhöll vidare i skrivelse
den 17 oktober 1916 om förhöjning i maximiprisen med 4V2 öre för
alla sockersorter från den 1 november 1916 av enahanda skäl, som det
stora bolaget anfört.

Statens livsmedelskommission yttrade sig över sistnämnda bägge
framställningar den 20 oktober 1916. Beträffande svenska sockerfabriksaktiebolagets
skrift anförde kommissionen, att densamma icke av
vad i skriften anförts eller av eljest inhämtade upptysningar funne
styrkt, att hela den ifrågasatta prisförhöjningen kunde betecknas såsom
erforderlig för täckande av sökandens verkliga merkostnader för produktionen
under innevarande konsumtionsår. Då kommissionen dess -

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

utom, med kännedom bland annat om resultatet av bolagets ekonomiska
verksamhet under sistförflutna räkenskapsår, funne sig hava anledning
förutsätta, att även i någon mån stegrade merkostnader skulle utan
prisförhöjning kunna av bolaget bäras utan avsevärd uppoffring, hemställde
kommissionen, att framställningen icke måtte föranleda vidare
åtgärd. — Då ej heller beträffande det mellansvenska bolaget det syntes
styrkt, att prisförhöjningen vore erforderlig för merkostnadernas
täckande, gjorde kommissionen även angående detta bolags skrift enahanda
hemställan.

Hos mig hade samtidigt framställningar under hand gjorts från
betodlarorganisationer om medverkan för åstadkommande av högre betpris.
Jag beredde mig därför tillfälle till överläggningar med representanter
för såväl sockerbolagen som betodlarna rörande frågan i dess
helhet, och ägde förhandlingar i ämnet rum även i närvaro av andra
statsrådsledamöter. Vid dessa förhandlingar ingavs ett utdrag av protokoll
vid sammanträde med styrelsen för Skånes betodlares centralförening
den 6 november 1916, innefattande en beräkning att odlingskostnaderna
per tunnland stigit med 115 kronor 35 öre, vilket efter en
skörd av 130 deciton rentvättade betor per tunnland motsvarade 89 öre
per deciton betor.

Senare ingåvos nya beräkningar, dagtecknade den 20 november
1916. De skånska betodlarna beräknade därvid kostnadsökningen per
tunnland i jämförelse med odlingskostnaderna år 1912, vilka legat till
grund för det år 1913 antagna femårskontraktet, till 118 kronor 5 öre,
motsvarande nära 91 öre per deciton vid en skörd av 130 deciton per
tunnland, samt anförde för öAoågt följande:

»Tillfölje bristen på arbetskraft vid betodlingen och de oerhört stegrade
kostnaderna för konstgödningsmedel, arbetskraft m. m. hava betodlarna funnit svårigheterna
vara så stora, att de, för såvitt dessa ökade utgifter ej bliva något så
när ersatta genom ökad betalning för sockerbetorna, bliva nödsakade att inskränka
betodlingen högst väsentligt, stödjande sig på § 2 i gällande betodlingskontrakt.
vilken berättigar till dylik inskränkning.

De synnerligen svåra väderleksförhållanden, som hela hösten varit rådande,
hava också i hög grad påverkat betodlarna till olust för sockerbetsodling.

De anförda omständigheterna göra, att sockerbetsodlingen detta år medför
avsevärd förlust för odlarna, och då det är en naturlig sak, att en produktion, som
ej lönar sig, går tillbaka, kommer detta att ske även med sockerbetsodlingen, om
ej kraftiga åtgärder vidtagas däremot. Dylika åtgärder äro så mycket nödvändigare,
som en nedgång i produktionen skulle hava till följd sockerbrist i landet,
enär den nuvarande odlingen knappast fyller konsumtionsbehovet.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

På grund av vad här ovan anförts anse vi, att klok omtanke fordrar, att
sockerbetspriset för 1917 ökas med minst 90 öre per 100 kilogram, samt dessutom
att betodlarna till utjämnande i någon mån av de oförutsedda merkostnader för
sockerbetsodlingen, som 1916 drabbat dem, måtte för detta år erhålla ett tilläggspris
av minst 50 öre per 100 kilogram under 1916 levererade sockerbetor.»

Av representanter för betodlarna inom Östergötland och Västergötland
beräknades merkostnaderna i dessa landsdelar från år 1913 till
år 1917 per tunnland till 125 kronor, motsvarande för en i dessa trakter
till allenast 120 deciton per tunnland uppskattad skörd av tvättade betor
1 krona 4 öre per deciton betor. Nämnda representanter anförde
vidare:

»Vi få tillika framhålla, att det belopp av 125 kronor, som från vår sida
angivits, endast utgör en tämligen knappt beräknad ersättning för de meromkost nader,

som faktiskt inträtt.------Skulle betodlarna erbjudas blott sagda

summa, vilken motsvarar en prisförhöjning av 1.04 öre per 100 kilogram betor,
innebure detta emellertid, att betodlingen försattes i ett läge, som i själva verket
vore vanskligare än det, som rådde innan nuvarande extra ordinära förhållanden
uppstode.

Allmänt bekant och oomstritt torde vara, att redan de omständigheter, under
vilka betodlarna under de gångna krigsåren arbeta, äro sådana, att inom av oss
representerade landskap betarealerna minskats med cirka 2,000 tunnland. Men
härtill kommer nu, att de osäkra förhållanden på arbetsmarknaden, som kriget medfört
eller kan beräknas komma att medföra, i alldeles särskilt hög grad göra odlingen
riskabel med dess enorma krav på riklig arbetskraft. (Vi vilja som exempel
blott anföra, att medan en man behöver 14 dagar för att upptaga ett tunnland
betor, samma man med maskin kan på en dag avmeja cirka 10 tunnland säd.)

Skall någon utsikt finnas att för sockerbristens avhjälpande väsentligt öka
betarealen, måste enligt vårt förmenande ett pris åsättas av 4 kronor per 100
kilogram betor, vilket innebär en höjning av T krona 50 öre.»

I en promemoria den 21 november 1916 förklarade sig svenska
sockerfabriksaktiebolaget kunna ansluta sig till den förra av de bägge
av de skånska betodlarna framlagda prisökningskalkylerna, upptagande
en merkostnad per tunnland av 115 kronor 35 öre. Bolaget anförde
vidare:

»Emot denna beräkning anse vi oss dock böra göra den anmärkningen, att skörderesultatet
upptagits till allenast cirka 13,000 kilogram betor per tunnland eller den
skörd, som kan anses bliva medelskörd för åren 1915 och 1916, medan medeltalet
för de 10 sista årens betodling uppgår till cirka 15,000 kilogram betor per tunnland.
Ett sådant skörderesultat skulle emellertid öka det beräknade merpriset, kronor
115.35 per tunnland,med 3 kronor eller till kronor 118.35. Då emellertid betodlarnas
representanter anse, att en ökning av priset per 100 kilogram betor med mindre belopp
än 90 öre icke skulle komma att uppmuntra till ökad betodling, hava vi för vår del
icke ansett lämpligt föreslå någon reduktion i den kalkyl, som framkommer efter

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45. 9

ett ökat odlingspris av kronor 115.3 5 per tunnland och en beräknad skörd av
13,000 kilogram.

På grund härav erbjuda vi oss att för sockerbetor, som levereras till våra
råsockerfabriker under kampanjen 1917 -1918, utöver det för sådana betor redan
kontraherade priset, betala ett tillägg, beräknat efter 90 öre per 100 kilogram betor.
Vi förbehålla oss att avgöra, huruvida detta tilläggspris skall utgå enbart efter
viktenhet eller till någon del efter arealenhet.

Förutsättningen för detta erbjudande är, dels att nu gällande maximipris för
raffinerat socker senast den 1 december 1916 höjes i sådan grad, att denna höjning
motsvarar ej mindre det nu erbjudna til läggspriset för sockerbetor än även de
merkostnader för sockertillverkningen, varför vi redan begärt en höjning av maximipriset
å socker med 3 öre per kilogram raffinad, dels att före utgången av mars
månad 1917 garantier lämnas oss, att det sålunda bestämda priset icke nedgår före
den 1 oktober 1918 eller en eventuell prissänkning evalveras i en motsvarande
minskning av sockerskatten, dels också att, om kostnaderna för förarbetandet av
100 kilogram vitbetor till raffinerat socker skulle ökas utöver den merkostnad för
dylikt förarbetande, som inbegripes i ovan angivna av oss begärda 3 öres förhöjning
i maximipriset, utan att motsvarande ökning av raffinadpriset kan erhållas, betodlarna
skola deltaga i en sådan ökning med hälften.

Då betodlarnas representanters till oss inlämnade promemoria jämväl innehåller
en framställning om ett tillägg för 1916 års skörd av 50 öre per 100 kilogram
betor, kunna vi för vår del icke hava något att däremot erinra under ovan
givna förutsättningar och sålunda, att jämväl denna ökning medför en motsvarande
ytterligare höjning av maximipriset.»

I en ny promemoria den 7 december 1916 meddelade sistnämnda
bolag, att årets betskörd, som i bolagets tidigare framställningar beräknats
lämna ett utbyte av 138,436 ton råsocker, i det allra närmaste vore
bärgad och avverkad. Resultatet hade på grund av de ogynnsamma
förhållandena såväl för betodlingen och skörden som även för avverkningen
visat sig utfalla med allenast omkring 126,650 ton råsocker,
motsvarande efter 90 procent rendement 113,985 ton raffinad. Av denna
raffinadkvantitet hade till gällande maximipriser då redan försålts och
beräknades intill årets slut bliva försålt tillsammans 23,283 ton. Med
bibehållande av de primtal för merkostnaderna, som legat till grund för
bolagets förut inlämnade beräkningar, och med reduktion av dem bland
dessa tal, som påverkades av den minskade avverkningen, visade det
sig, att bolaget för att bliva betäckt för de merkostnader, 1916—1917
års sockertillverkning betingade, då dessa merkostnader skulle fördelas
allenast å försäljnings kvanti teten efter den 31 december 1916, måste
göra anspråk på en ökning av maximipriset utöver redan för bolagets
del begärda 3 öre per kilogram raffinad med ytterligare 2 öre — detta
frånsett den ökning, som kunde betingas av betodlarnas krav på ett
ytterligare tillägg till betpriset. Bolaget måste alltså fordra, att maximiBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 37 höft. (Nr 45) 2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

priset höjdes med 5 öre per kilogram raffinad till täckande av bolagets
nu kända merkostnader. Alltså bleve en modifikation av den tidigare
höjningen av maximipriset för bolagets del från 3 öre till nu angivna
5 öre per kilogram raffinad från och med den 1 januari 1917 en av
förutsättningarna för att bolaget skulle kunna vidbliva sitt åtagande att
betala för 1917—1918 års sockerbetor ett tilläggspris av 90 öre per 100
kilogram, respektive för 1916 års sockerbetor ett tilläggspris av 50 öre
per 100 kilogram. De övriga förutsättningarna för samma åtaganden
vidhölles därjämte oförändrade. Vid skrivelsen var fogad en tablå, utvisande
hur bolaget beräknat de utgifter, som skulle föranleda den begärda
prisökningen.

Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag förklarade sig i en
promemoria den 21 november 1916 icke kunna göra några väsentliga
anmärkningar mot de mellansvenska betodlarnas kalkyl den 20 i samma
månad, enligt vilken merkostnaden upptogs till 125 kronor för tunnland,
motsvarande för en skörd av 120 deciton rentvättade betor per tunnland
1 krona 4 öre per deciton betor. Då emellertid efter krigets början
bolaget till betodlarna redan lämnat en höjning i betpriset med 15 öre,
skulle det nu gälla en höjning med 89 öre, motsvarande en prishöjning
per kilogram raffinad av 6 V2 öre. Om härtill lades den av bolaget
förut hos Kungl. Maj:t begärda höjningen med 4 Va öre såsom motvikt
mot bolagets redan inträdda merkostnader, bleve totala höjningen 11
öre per kilogram.

För ytterligare utredning i frågan samt närmare prövning av de
framställda anspråken täcktes Eders Kungl. Maj:t bemyndiga mig att
tillkalla sakkunniga personer och anmodade jag på grund härav ledamöterna
av riksdagens första kammare landshövdingen A. Hammarström
och förlikningsmannen K. G. Karlsson, ledamöterna av riksdagens andra
kammare hovstallmästaren G. Tamm, A. von Sneidern och A. Nilsson i
Kabbarp ävensom juris doktorn J. C. Lembke och lektorn vid lantbruks- och
mejeriinstitutet vid Alnarp L. Forsberg att biträda mig för sagda ändamål.

Till dessa sakkunniga ingåvos eller överlämnades ytterligare skrifter
i frågan.

De sakkunniga avgåvo utlåtande den 14 december 1916 i form
av en till mig ingiven promemoria. De hava i denna först berört bolagens
framställningar om höjning i sockerprisen och därvid lämnat en redogörelse
för svenska sockerfabriksaktiebolagets beräkningar över merkostnaderna
för bolagets tillverkningar. De sakkunniga, som erhållit tillfälle
att under hand taga del av vissa räkenskaper in. m. rörande detta

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

bolag, hava vid jämförelse mellan bolagets merkostnader och de ur prisförhöjningar,
siraps- och melasstillverkning eller eljest härflutna belopp,
vilka enligt de sakkunnigas åsikt borde gå i avräkning mot merkostnaderna,
funnit, att merkostnaderna icke allenast bleve av detta belopp
betäckta utan lämnade ett överskott. De sakkunniga hava fördenskull
förklarat sig icke finna några skäl föreligga för beviljande av
svenska sockerfabriksaktiebolagets anhållan om förhöjning'' av priserna
å socker i syfte att betacka bolagets merkostnader vid tillverkningen
av dess produkter.

Svenska sockerfabriksaktiebolaget har sedermera i en den 31
januari 1917 inkommen skrift återkallat sin ansökning om täckning
genom maximiprisets höjning av de kostnadsökningar, som för bolagets
sockertillverkning uppstått från krigets början till och med
år 1916.

Rörande mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolags ansökan av
liknande innehåll hava de sakkunniga anfört bland annat:

I eu ingiven beräkning hade detta bolags merkostnader uppgivits till 682,320

kronor. .

Råsockertillgången beräknades uppgå för år 1916 — 1917 till 9,000 ton, vilket
efter 92 procent rendement skulle lämna ett utbyte av 8,280 ton raffinadsocker.
Utbytet av melass beräknades uppgå till cirka 2,000 ton. Matsirap tillverkades icke.

För prisstegringarna den 1 augusti 1914 med 1.5 öre och den 2 januari 1916
med 2.5 öre, allt per kilogram raffinad, borde ett belopp av 331,200 kronor gå i
avdrag på merkostnaderna.

Enligt lämnad uppgift avsattes melassen huvudsakligast till betodlarna, och
skulle priset såväl år 1914 som ock 1916 hava hållit sig vid ungefär samma höjd
eller omkring 8 öre per kilogram. De sakkunniga hade icke vant i tillfälle att
närmare granska denna uppgift, enligt vilken således någon av prisstegring förorsakad
merinkomst icke syntes hava härflutit ur melassförsäljningen.

Enligt bolagets uppgifter skulle således dyrtiden hava förorsakat bolaget en
merkostnad av 351,120 kronor.

De sakkunniga hava vidare yttrat följande:

»Beträffande åtgärderna för säkerställande av sockerbetsodlingen för år 1917
vilja de sakkunniga som sin mening uttala, att en ökning av betpriset är erforderlig.
Vid avvägandet av den skäliga storleken av denna ökning ha de sakkunniga utgått
från den förutsättningen, att det gällande betpriset är lämpligen avpassat efter
normala förhållanden, varför den tillfälliga ökning, som skulle utgå för 1917 års
odling, bör så avvägas, att den täcker betodlarnas verkliga merkostnader, sådana
dessa kunna beräknas för ifrågavarande års odling.

Såsom framgår av de till herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet
från betodlarorganisationerna ingivna promemorior beräknas av de
skånska betodlarna vid ett skördeutbyte av 130 deciton sockerbetor per tunnland
de merkostnader, som anses drabba 1917 års odling i jämförelse med 1913 ars, till

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

118.05 kronor per tunnland eller till 91 öre per deciton sockerbetor, under det att
de mellansvenska betodlarna vid en beräknad skörd av 120 deciton sockerbetor per
tunnland komma till en ökad odlingskostnad av 125 kronor per tunnland eller 104
öre per deciton sockerbetor.

Vid av de sakkunniga i förevarande avseende verkställda beräkningar bär,
vid ett skördeutbyte av 300 deciton sockerbetor per hektar — som torde kunna
betraktas som normalskörd, (d. v. s. 40 deciton större betskörd per hektar än Skåneodlarna
utgått ifrån) — som resultat framgått, att, efter avdrag för förefintligt
högre värde å betmassa och blast, de ökade omkostnaderna vid 1917 års sockerbetsodling
i jämförelse med 1913 års kunna uppskattas till 226.65 kronor per hektar
eller 75.6 öre per deciton sockerbetor. Vid en skörd av blott 260 deciton per
hektar — den skörd, med vilken Skåneodlarna räknat — erhålles åter enligt de
sakkunnigas kalkyler en ökad odlingskostnad per deciton av 87.2 öre.

Ehuru från betodlarnas sida ej ifrågasatts större prisförhöjning än som motsvarar
merkostnaderna, hava de sakkunniga dock — med anledning av inom deras
krets gjord erinran, att hänsyn i detta sammanhang borde tagas även därtill, huruvida
annan växtodling kunde under nuvarande förhållanden bliva mera inkomstbringande
— ansett sig böra utföra jämförande beräkningar dels mellan foderbetsodling
och sockerbetsodling, dels mellan kornodling och sockerbetsodling. Av dessa
kalkyler framgår, att ett pris av respektive 3.18 och 3.15 kronor per deciton sockerbetor
är erforderligt, för att sockerbetsodlingen under nuvarande krisförhållanden
skall kunna konkurrera med foderbetsodlingen och kornodlingen, d. v. s. göra sockerbetsodlingen
ur privatekonomisk synpunkt lika lockande och inkomstbringande som
dessa båda andra kulturer. Dessa beräkningar kunde sålunda tyckas giva stöd åt
en höjning av priset per deciton sockerbetor med 90 öre — från nuvarande 2.2 5
kronor (medelpris) till 3.15 kronor per deciton.

Av ovanstående kalkyler framgår, att ett förhöjt pris av 90 öre per deciton
sockerbetor visserligen bäst vore ägnat att säkerställa en för landets sockerbehov
tillräcklig areals användning för betodling; men i betraktande ej mindre därav, att
den största försiktighet bör iakttagas, då det gäller att vidtaga åtgärder, som måste
komma att höja priset på en för folkhushållningen så viktig artikel som socker,
än även därav, att sockerbetsodlingen under tidigare år givit lantmännen en ej
ringa vinst och städse medför stora indirekta fördelar för såväl växtodlingen som
husdjursskötseln, hava de sakkunniga ansett en höjning av priset med 75 öre per
deciton sockerbetor under år 1917 böra i tillräcklig grad kunna uppmuntra till
odling av en areal, stor nog att tillförsäkra vårt land erforderlig sockertillgång.
De sakkunniga hava sålunda velat tillstyrka sagda prisförhöjning, som i själva verket
motsvarar betodlarnas egna krav på ersättning för havda merkostnader, sådana
dessa merkostnader framgå av de sakkunnigas beräkningar.

Beträffande den av Skånes betodlares centralförbund gjorda framställningen
om erhållande av ett tilläggspris av minst 50 öre per deciton för under år 1916
levererade sockerbetor för utjämnande i någon mån av de oförutsedda merkostnader
för sockerbetsodlingen, som under år 1916 drabbat densamma, anse sig de sakkunniga
icke kunna tillstyrka detta yrkande dels av rent principiella skäl dels ock emedan
någon garanti för den nuvarande odlingsarealens bibehållande under 1917 icke därigenom
skulle åstadkommas.

De mellansvenska betodlarnas framställning om en särskild större prisförhöjning

in

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

för dem iin den, som enligt vad ovan anförts skulle tillgodokomma betodlarna inom
övriga delar av landet, anse sig de sakkunniga ej kunna tillstyrka.

För realiserandet av den prisförhöjning för 1917 års betskörd, som de sakkunniga
sålunda velat förorda, lärer krävas medverkan av respektive sockerbolag,
vilka såsom köpare av betorna skulle hava att utbetala prisförhöjningen, men vilka
naturligtvis måste erhålla ersättning för vad de sålunda i förhöjt pris utgivit. Denna
ersättning synes böra komma dem till godo i form av motsvarande förhöjning av
priset å deras produktion. Med hänsyn till den betydelse, som matsirap och melass
hava, den förra för den mindre bemedlade befolkningen och den senare såsom fodermedel,
torde prisförhöjningen lämpligen böra läggas uteslutande å konsumtionssockret.
En undersökning om vilken prisförhöjning å socker, som skulle motsvara
den förordade prisförhöjningen för vitbetorna — 75 öre per deciton — giver vid
handen, att denna förhöjning för svenska sockerfabriksaktiebolagets räkning skulle
belöpa sig till 8.8 8 öre eller i runt tal 9 öre per kilogram under förutsättning, att
denna prisförhöjning träffar den kvantitet socker — 86,607 ton — som enligt detta
bolags uppgift är tillgänglig vid årets utgång, d. v. s. att prisförhöjningen träder i
kraft med ingången av januari månad 1917.

Motsvarande beräkning för mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolags räkning
har i saknad av erforderlig noggrann kännedom om detta bolags inneliggande lager
m. m. icke av de sakkunniga kunnat utföras, men, att döma av detta bolags övriga
beräkningar i framställning den 21 november 1916, synes en sådan prisförhöjning
kunna av bolaget godtagas. I detta ämne torde dock måhända erfordras en närmare,
kompletterande utredning, som de sakkunniga icke varit i tillfälle att utan ytterligare
tidsutdräkt utföra.

En höjning av sockerpriset med 9 öre per kilogram torde även vid den
inskränkning i den enskilda förbrukningen, som förorsakats av kontingenteringen,
emellertid innebära en rätt kännbar tunga för mången konsument. Med hänsyn
härtill har bland de sakkunniga ifrågasatts, huruvida icke i stället för en sådan på
ett års förbrukning beräknad prisförhöjning borde förordas en uppdelning av bördan
på två år. Vid närmare undersökning har dock visat sig, att en dylik anordningskulle
bliva förenad med så stora svårigheter i tekniskt hänseende och annorledes,
att de sakkunniga icke varit i stånd att framlägga något dylikt förslag utan sett
sig nödsakade att förorda beloppets uttagande genom prisförhöjning allenast under
tiden, intill dess raffinad av nästa års skörd föres i marknaden. Ifrågasättas torde
dock kunna, huruvida icke åtminstone någon del av bördan skulle kunna avlyftas
från konsumtionen genom motsvarande nedsättning av sockeraccisen; ett ämne i
vilket emellertid de sakkunniga av lätt insedda skäl icke ansett sig böra avgiva förslag.

I enlighet med vad sålunda anförts hemställa de sakkunniga, att maximipriset
på socker, alla''i maximiprisförordningen specificerade slag, måtte från och
med den 1 januari 1917 höjas med 9 öre per kilogram under förutsättning, att
respektive sockerholag dessförinnan förbundit sig att med avseende å nästkommande
års vitbetsodling utbetala till odlarna ett pris utöver det kontraherade av 75 öre
per deciton av levererade vitbetor.»

Vid detta de sakkunnigas utlåtande voro fogade särskilda bilagor,
av vilka en innehåller en kalkyl över merkostnaderna för odling av en

14

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 45.

hektar sockerbetor år 1917 i jämförelse med år 1913, då det nu gällande
betodlingskontraktet ingicks. Denna kalkyl har följande utseende:

Konstgödsel:

Chili 350 kg. ä ............................................

Superfosfat 300 kg. å ................................

Kalisalt 200 kg. å........................................

Arbetskostnader:

Hackning, gallring, upptagning:

Kontant ........................................................

Naturaförmåner, bränsle, mjölk, potatis....

Höstbruk, vårbruk, hösthackning, bortforsling:

Mansdagsverken, 17 st. å 0.75 ................

Dragarepardagsverk. 16 st. å 3.— ...........

Järnväg sfrakter 300 DT å 2 öre ................

Döda inventarier 50 proc. av 44.— ........

Allmänna omkostnader1) 40 proc. av 110.—

Avgår:

Okat värde av betmassa 1,050 FE å 3.—
» » » blast 500 » å 4.—

1917

1913

36.—

20.-4-

16.—

56.—

17.—

7.—-4

10.—

30.—

16.20

11.50 4-

4.70

9.40

95.40

200.—

160.—

1 1

ö ö

Tp iH

12.75

48.—

110.75

6.—

22.—

44.—

Summa kronor 278.15

31.50

20-—_ 5Lso

226.65

Mer per DT sockerbetor

226.65

~300

= 75.6

260 deciton betor per har

226.65

260

= 87.2 öre.

öre eller efter en skörd av endast

Två andra bilagor ådagalägga förhållandet i ekonomiskt hänseende
mellan å ena sidan sockerbetsodling och å den andra dels foderbetsodling
dels kornodling samt giva såsom resultat, att sockerbetorna böra,
för att lämna lika stor förtjänst som nyssnämnda odlingar, betalas med
resp. 3.18 och 3.15 kronor per deciton.

Vid de sakkunnigas utlåtande voro vidare fogade två reservationer.
I den ena anför herr Nilsson i Kabbarp följande:

»Den gjorda framställningen om statsåtgärder för åstadkommande av förhöjning
av priset å sockerbetor kan jag för min del ej undgå att finna i hög grad
osympatisk. Här gäller det nämligen icke att hjälpa en grupp yrkesidkare, som
genom ogynnsamma tidsomständigheter råkat i oförskylld nöd. Tvärtom befinner
sig jordbruket för närvarande i en högkonjunktur, som bereder denna näring excep 9

Förvaltningskostnader, diverse kostnader för jordbruket, d:o för lanthushållningen, försäkringar,
amortering och underhåll av byggnader oeh grundförbättringar in. m.

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

tionella fördelar. Ett rent avslag å betodlarnas framställning läge därför närmast
till hands och vore i och för sig ungefär lika berättigat som herrar sakkunnigas
avslag å det stora sockerbolagets begäran om höjt maximipris.

Genom en omkastning av eljest vanliga förhållanden har emellertid odlingen av
sockerbetor blivit mindre fördelaktig än odling av korn eller foderbetor. Och detta
har i sin ordning framkallat farhågor för en väsentligen minskad sockerbetsodling
under år 1917 och därav följande sockerbrist. Äro dessa farhågor berättigade —
vilket jag icke kan bestrida — torde det vara erforderligt att vidtaga särskilda åtgärder
för att säkerställa odlingen av sockerbetor. Dessa åtgärder behöva dock icke nödvändigtvis
gå ut på höjning av betpriset. Syftet kunde nås lika säkert genom att
träffa effektiva bestämmelser, som gjorde den "konkurrerande odlingen mindre lukrativ
och som sålunda beredde den lämpliga balans, som under förut vanliga förhållanden
åstadkommits därigenom, att sockerbruken icke tillåtit sockerbetsodling utöver ett
visst mått.

Därest sådana bestämmelser — som jag i första hand vill tillråda — icke
kunna träffas, torde det nu ej förefinnas annan utväg att tillförsäkra landets befolkning
socker i tillräcklig mängd än att bereda lantmännen en avsevärt ökad betalning
för sockerbetorna. Herrar sakkunniga hava tillstyrkt en ökning av betpriset med 7 5
öre per 100 kilogram. En så stor ökning finner jag ej vara tillräckligt motiverad.
Av bilaga I framgår det, att de sakkunniga i sin merkostnadskalkyl inräknat tre poster,
som angiva beräknad höjning av värdet av egna naturaprestationer. Dessa poster
böra efter min mening hållas utanför. Enligt protokollet vid sammanträdet med
styrelsen för Skånes betodlares centralförening den 6 november 1916 har också
styrelsen då till allra största delen uteslutit dessa imaginära merkostnader. A andra
sidan finner jag mig vid sådant förhållande ej heller berättigad att från summan av
de verkliga merkostnaderna subtrahera den i kalkylen angivna ökningen i värdet av
betmassa och blast. De faktorer, som enligt min uppfattning konstituera merkostnaden
vid sockerbetsodling per hektar år 1917 i jämförelse med samma odling år
1913, bliva följaktligen dessa:

Konstgödsel ............................................................ kronor 95: 4o

Hackning, gallring och upptagning (kontant).... » 40: —

Naturaförmåner .................................................... » 10: —

Jämvägsfr akter .................................................... » 6: —

Döda inventarier .................................................... » 22: —

Summa kronor 173: 40.

Vid en medelskörd av 30,000 kilogram per hektar skulle denna merkostnad
av 173 kronor 40 öre behöva täckas av ett med 57.8 öre förhöjt betpris.

Därest herr statsrådet icke finner det möjligt att genom annan prisregleringvinna
det åsyftade målet, får jag alltså tillstyrka, att betpriset måtte höjas med
57.8 öre per 100 kilogram.

Med en sådan förhöjning är jag övertygad, att åtminstone de medelstora och
mindre jordbrukarna i Skåne skola med nöje fortsätta sin odling av sockerbetor i
vidgat omfång. Och då det icke kan vara möjligt för storbruket att helt upphöra
med nämnda odling, så torde därmed saken vara klar.

Det låter dock tänka sig, att de abnorma förhållanden, som nu råda, vålla

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

ytterligare förskjutningar till förmån för annan kultur. Det kan därför vara skäl
att överväga, huruvida icke det villkoret bör förknippas med demia prishöjning, att
tillräcklig betareal skall vara tecknad inom bestämd tid.

Den förhöjning av betpriset med 75 öre, som de sakkunniga tillstyrka, har
av dem evalverats i en höjning av maximipriset å raffinad, belöpande sig till 8.5 öre
per kilogram från den 1 januari 1917. Motsvarande siffra skulle vid den förhöjning
av betpriset med 57.8 öre, som jag under angiven förutsättning anser påkallad, bliva
6.5 öre per kilogram raffinad. Jag finner det emellertid omöjligt att tillråda en höjning
av sockerpriset även med detta lägre belopp. Att belasta konsumtionen, d. v. s.
i tusentals fall halvsvältande människor, med dessa miljoner kronor för att bereda
vissa grupper av jordbrukare ökade vinstmöjligheter, det kan inte verka tilltalande
och det skulle, fastän merkostnaden per huvud bleve ganska ringa, i vida kretsar
av vårt folie väcka stor bitterhet. Jag anser det därför lämpligast, att det för betodlarna
avsedda extra beloppet åstadkommes genom nedsättning av accisen. Den
förlust, som därigenom skulle åsamkas statskassan, borde i sådant fall ersättas genom
direkt beskattning av de större inkomsterna, måhända genom den oväntat lukrativa
krigskonj unkturskatten.

Endast under en förutsättning kan jag tillstyrka, att viss del av beloppet
uttages genom en höjning av maximipriset med ett par öre, den förutsättningen
nämligen, att Kungl. Maj:t icke heller under ifrågavarande odlingsår tillåter någon
import av utländsk arbetskraft. Galizierimporten är för landets arbetarklass lika
skadlig som förhatlig, den har t. o. m. under detta års ovanligt svåra skördeförhållanden
visat sig obehövlig, och den bör då framdeles kunna undvaras. Den
ökade arbetsersättning, som enligt merkostnadskalkylen utgör en av de faktorer,
som motivera det ökade betpriset, bör också komma landets egna arbetare till godo.

I övrigt instämmer jag i de uttalanden, som gjorts av de sakkunnigas flertal. »

Lektor Forsberg har i reservation förklarat sig finna den av de
sakkunnigas flertal föreslagna prisökningen med 75 öre per deciton för
ringa. Under erinran att de sakkunniga upprättat kalkyler såväl över
merkostnaden för sockerbetsodling sedan år 1913 som över nuvarande
resultatet av sockerbetsodling i jämförelse med foderbets- och kornodling,
uppkastar reservanten frågan, vilken av dessa kalkyler, som bör tillerkännas
största beviskraften, då det gäller att säkerställa sockerbetsodlingen
år 1917. Han anför:

»Jämförelsekalkylen besvarar frågan klarast och tydligast och den visar att,
för att sockerbetsodlingen skall för lantmannen bliva lika lockande och inkomstbringande
som odlingen av korn eller foderbetor, erfordras en höjning av priset på
sockerbetor med 90 — 93 öre per deciton, d. v. s. en höjning av betpriset, som med
15—18 öre per deciton överstiger det beräknade merkostnadspriset, 75 öre, vilket
pris sakkunnigmajoriteten ansett sig böra stanna vid att tillstyrka. Ku lider enligt
min mening intet tvivel om, att, därest utgången blir den, att betodlarna endast
tillerkännes en höjning av betpriset med 75 öre per deciton, den betodlande allmänheten
ej finner med sina ekonomiska intressen förenligt att ens kvarstå vid den
sockerbetsareal, som den tidigare odlat, och sålunda långt mindre kan bli benägen

Kung). Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 4ii. 17

att företaga någon utökning av arealen, vilket i en tid, då allvarlig sockerbrist
råder inom landet, skulle hava varit ett högst önskvärt förhållande. Man torde
därtill med säkerhet kunna räkna med, att ett stort antal under 11)111 tillkomna
betodlare och överhuvud sådana odlare — äldre och nyare — som hava för sockerbetsodling
relativt svag jord eller länga och besvärliga transportförhållanden — med
ett ord att odlare, som pläga erhålla ett skördeutbyte, som understiger normalmedelskörd
— 300 deciton sockerbetor per hektar, och för vilka sockerbetsodlingen
överhuvud ställer sig föga eller dåligt räntabel, komma att starkt inskränka, ja, i
många fall helt nedlägga sin sockerbetsodling för att i stället giva ökad omfattning
åt andra, mera räntabla kulturer. Det behöver väl knappast erinras om, att de
mellansvenska betodlarna med ogynnsammare förhållanden i avseende på klimat och
jordens allmänna kulturtillstånd vid en allt för låg prisförhöjning på» sockerbetor
komma i eu långt ofördelaktigare ställning än deras yrkesbröder inom andra betodlingsdistrikt
och särskilt inom Skåne. Och dock vore det en högst behjärtansvärd
sak, att de mellansvenska betodlarna finge den handräckning, som tillförsäkrar
dem gynnsammare utsikter för ett framgångsrikt bedrivande av sockerbetsodlingen.
Sockerbetsodlingen är i dessa tider med knapp och dyr arbetstillgång och enormt
stegrade konstgödselpriser i högsta grad förtjänt av stöd — och ett verkligt tryggande
sådant — ty den är förvisso förenad med vida större besvärligheter och risker än
någon annan odling. Erfarenheterna från år 1916 med sällsynt ogynnsamma väderleksförhållanden,
bristande tillgång på mänsklig arbetskraft, som starkt äventyrade
särskilt sockerbetornas upptagning, och dåligt skördeutbyte med högst otillfredsställande,
ja, i de flesta fall starkt förlustbringande ekonomiskt resultat — dessa
erfarenheter från 1916 hava ställt sockerbetsodlingen i en mycket ogynnsam dager,
och dessa dystra minnen torde ej så snabbt skingras eller förgätas — alla de indirekta
fördelar sockerbetsodlingen medför till trots.

Och om nu en inskränkning av sockerbetsodlingen i dessa tider, då inom
landet redan en allvarlig sockerbrist förefinnes, inträffar — så kommer enligt min
mening att ske, därest ej kraftiga åtgärder till sockerbetsodlingens främjande bliva
vidtagna och detta snarast möjligt — vad blir då följden? Härpå torde jag emellertid
ej behöva ingå i svaromål, ty frågan ligger fullt klar. Sockerbetsodlingen och
sockerindustrien äro tvenne grundväsentliga faktorer att räkna med i fråga om vår
livsmedelsproduktion. Sockerbetan avkastar per ytenhet ett större näringsvärde för
både människor och djur än någon annan kulturväxt, ett förhållande, som under
nuvarande knappa tillgång på födo- och fodermedel, då vi i huvudsak äro hänvisade
att leva av inhemsk produktion, förtjänar sitt fulla beaktande. Sockret åter är en
både viktig och närande födoartikel och det är kanske i dessa dyrtider det billigaste
todomedlet i förhållande till näringsvärdeinnehållet. En ringa fördyrning av sockret
är i dessa tider ej det mest avskräckande — detta ligger fastmera i brist på socker
för vårt lands befolkning.

Alltnog, fara är å färde, att vårt land skall tryckas av sockerbrist, och skall
denna fara kunna avvärjas — så måste till varje pris ske — kräves, att kraftiga
och betryggande åtgärder vidtagas, ty extraordinära förhållanden påkalla extraordinära
mått och steg. Mig synes därför att i en stund, då landet i ett inträffat nödläge
tillropar sina sockerbetsodlare att utvidga sockerbetsodlingen för tryggande av
sockertillgången under nästkommande år — frågan gäller ju nu blott 1917 års
odling — klokhet och ansvar fordra, att odlarna tillförsäkras en så rikligt tilltagen
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 37 höft. (Nr 45.) 3

Departements chefen.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

höjning av priset per deciton sockerbetor, att den krävande och riskfyllda sockerbetsodlingen
har utsikt till att bliva lika inkomstbringande för odlaren som vilken annan
odling som helst. På grundval av ovan anförda skäl och sakförhållanden vill jag
därför för min del kraftigt påyrka en höjning i det nu gällande sockerbetspriset
med 90 öre per deciton sockerbetor — en ofrånkomlig höjning, för såvida en tillräckligt
stor sockerbetsareal skall erhållas under nästkommande år.»

Enär de sakkunnigas kalkyler grundade sig på de pris å chilisalpeter
och superfosfat, som gällde i december år 1916, hava dessa
kalkyler omräknats med iakttagande av de pris, vari dessa gödselmedel
komma att våren 1917 stå enligt Kungl. Maj ds numera av riksdagen
bifallna proposition om prisreglering å desamma, nämligen 35 kronor för
chilisalpeter och 15 kronor 80 öre för 20-procentig superfosfat, allt för
deciton. Omräkningen har icke medfört större förändringar än att de
sakkunnigas pris av respektive 75.6 öre och 87.2 öre per deciton betor
sänkts till respektive 73.2 öre och 84.4 öre samt att i jämförelse med
kornodling priset per deciton betor sänkts från 3 kronor 15 öre till 3
kronor 13 öre.

Å andra sidan är att märka, att fraktkostnaderna något ökas till
följd av numera beslutade provisoriska tilläggsavgifter å järnvägarna, så
att någon effektiv minskning i de sakkunnigas pris icke torde kunna
tagas i beräkning.

I förberörda, den 31 januari 1917 inkomna skrift, vari svenska
sockerfabriksaktiebolaget återkallat sin framställning om höjning i maximipriset
för täckning av bolagets merkostnader, har bolaget även anfört
följande:

»Vad åter angår den ifrågasatta höjningen av vitbetspriset för 1917 års odling,
måste bolaget för ett åtagande att medverka härtill förbehålla sig ej blott en däremot
svarande höjning av maximipriset å socker utan ock betryggande garantier
för de ytterligare prisökningar å kol m. m., som efter 1916 inträffat eller kunna
förutses.»

I överensstämmelse med de av mig tillkallade sakkunnigas enstämmiga
mening finner jag utredningen tydligt ådagalägga, att någon
åtgärd från statens sida i syfte att bereda svenska sockerfabriksaktiebolaget
ersättning för de merkostnader, som detta bolag enligt egen
uppgift hittills fått vidkännas vid sockertillverkningen, icke bör ifrågakomma.
De sakkunnigas utredning har visat, att när detta bolags hela
rörelse, såsom sig bör, tages såsom en enhet, icke blott dessa ökade
kostnader blivit ersatta utan till och med någon vinstökning uppkommit.
Framställningen om dylik ersättning har förövrigt beträffande tiden
intill 1916 års utgång numera återkallats av bolaget.

19

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 45.

Mellersta Sveriges sockerläbriksaktiebolag har däremot enligt de
sakkunnigas utredning icke kunnat fullt uppväga utgiftsökningen medelst
ökade inkomster, huvudsakligen enär detta bolag icke driver sirapstillverkning.
Differensen har för innevarande år av de sakkunniga uppskattats
till 351,120 kronor. Då statens åtgärd att åsätta, maximipris
berövat bolaget möjlighet att genom höjning av prisen å sina fabrikat
förskaffa sig ersättning för dessa ökade utgifter, torde vissa billighetsskäl
kunna anses föreligga för att staten åtminstone i någon män bereder
bolaget dylik ersättning. Till frågan, huru och i vilken utsträckning
detta bör ske, återkommer jag senare.

Vad därefter angår frågan om höjda betpris, bör denna fråga
enligt min mening, så vitt statens intresse av densamma vidkommer,
bedömas uteslutande ur synpunkten av att säkerställa eu så stor sockerbetsodling,
att det kan antagas, att med normal skörd landets behov av
socker för nästa konsumtionsår bliver fyllt. Då någon garanti för ökad
sockerbetsodling år 1917 icke skulle — såsom de sakkunniga också
framhållit — vinnas genom att staten föranstaltade om att betodlarna
nu i efterskott erhölle ökad betalning för de betor, som de redan odlat under
år 1916 samt levererat till fabrikerna, samt dessutom mot en sådan anordning
möta rent principiella skäl, kan jag icke understödja de skånska
betodlarnas framställning i detta hänseende.

Däremot anser jag det nödvändigt, att åtgärder oförtövat vidtagas
för att åstadkomma, ''att under år 1917 sockerbetsodlingen icke blott bedrives
i samma omfattning som föregående år utan även utvidgas.
Skälen härför hava i de anförda framställningarna och utredningarna
utförligt utvecklats och jag torde ej behöva nu upprepa dem. Genom
den av Kungl. Magt och riksdagen beslutade prisregleringen å gödselmedel
har redan ''ett steg tagits i riktning mot att förbilliga odlingskostnaderna
och alltså göra sockerbetsodlingen ekonomiskt fördelaktigare.
Verkningarna av detta steg få dock icke överskattas, vilket förberörda
omräkning av de sakkunnigas kalkyler nogsamt utvisar. Sagda åtgärd
kommer för övrigt även åtskilliga med sockerbetsodlingen konkurrerande
odlingar till godo. I varje fall krävas vida kraftigare åtgärder för att
under instundande vår i erforderlig mån stimulera odlingen av sockerbetor.

Den enda verkligt effektiva åtgärden i detta syfte är uppenbarligen
att göra sockerbetsodlingen mera ekonomiskt fördelaktig än den
numera är, sedan kostnaderna stigit i så hög grad. Att använda den
av eu reservant bland de sakkunniga förordade metoden att genom särskilda
åtgärder sänka vinsten av andra odlingar kan jag icke tills yrka.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

Därigenom skulle nämligen uppstå oöverskådliga konsekvenser till största
fara för landets behov av livsmedel, såväl direkt som indirekt. Även
denne reservant har för övrigt funnit sig böra i andra hand tillstyrka
en viss höjning av betpriset. Denna utväg är också enligt min mening
den enda framkomliga.

I avseende å storleken av sådan höjning hava derå förslag framlagts.
För bedömande av dessa förslag är det av betydelse att erfara,
hur prisen ställt sig under år 1916. De sakkunniga hava grundat
sina beräkningar på ett medelpris av kronor 2: 2 5 per deciton.
Enligt gällande kontrakt angående sockerbetsodling för svenska sockerfabriksaktiebolagets
räkning är emellertid betpriset per deciton tvättade
betor vid höstleverans (oktober och november) kronor 2: 2 0 och vid
vinterleverans kronor 2: 4o. Härvid förutsättes viss sockerhalt, och
för högre sockerhalt lämnas tilläggspris.

Enär skillnaden mellan höstpris och vinterpris beror på att de
betor, som levereras under vintern, hava dragit vissa kostnader för
odlarna, samt dessa kostnader även framdeles måste ersättas, och då
även tilläggspris för högre sockerhalt fortfarande skola utgå, bör här
såsom norm tagas höstpriset eller kronor 2: 2 0.

Vad gödslingsbidraget angår vill jag i detta sammanhang beträffande
de sakkunnigas kalkyler erinra, att vid deras jämförelse mellan
odlingskostnaden år 1913 och år 1917 icke något avdrag gjorts för det
gödslingsbidrag, som bolagen år 1916 lämnat. Det torde emellertid
icke finnas tillräcklig anledning för statsmakterna att från bolagen under
år 1917 avlyfta kostnaden för dylikt gödslingsbidrag. Det stora bolaget
torde även för år 1917 vara i stånd att utan större svårigheter bära
denna kostnad, och beträffande det mellansvenska bolaget har jag redan
förmält mig vilja senare återkomma till frågan. I detta sammanhang
bör alltså med allt skäl beräkningen utgå från att bolagen fortfarande
av egna medel lämna minst 40 kronor per hektar i gödslingsbidrag.

Om till utgångspriset av kronor 2: 2 0 lägges den av de sakkunniga
beräknade merkostnaden, 75 öre, erhålles ett pris av kronor
2: 9 5 för betor med kontraktsenlig sockerhalt. Jag måste för min del
finna, detta pris vara alltför lågt för att medföra åsyftat resultat, en
kraftig ökning av sockerbetsodlingen instundande vår. Denna min uppfattning
bär blivit bekräftad under förhandlingarnas gång och genom
överläggningar i frågan med personer, som äga kännedom om förhållandena
i de betodlande trakterna. Särskilt de osäkra förhållandena i flera
hänseenden, vilka kunna medföra opåräknade kostnadsökningar, och
framför allt svårigheten att erhålla tillräcklig arbetskraft göra enligt

21

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

vad jag inhämtat många av betodlarna ytterst betänksamma mot någon
mer utvidgad sockerbetsodling. De av de sakkunniga framlagda jämförelsekalkylerna
peka också — såsom de själva erkänt — på en större
höjning än den av dem föreslagna nämligen till kronor 3: i r> å 3: 18.
Och dock avse dessa sistnämnda kalkyler endast att utvisa det pris, vid
vilket betodlingen icke skulle bli mindre lönande iin de med densamma
jämförda odlingarna. Det är då enligt min mening för att uppmuntra
till densamma nödvändigt, att vid betprisets fastställande uppnå ungefär
sistnämnda siffror. Jag finner mig därför böra tillstyrka, att man nu
beräknar för innevarande år en prishöjning till kronor 3: 15 per deciton
betor. Detta pris innebär en ökning av 90 öre gent emot de sakkunnigas
beräknade utgåugspris, kronor 2: 2 5, och med 95 öre gent emot det
av mig antagna utgångspriset, som, gödslingsbidraget oräknat, utgör
kronor 2: 2o.

Jag kan meddela, att i Danmark priset blivit genom överenskommelse
fastställt till kronor 3: 3 0 per deciton. Detta pris är dock på
grund av särskilda bestämmelser angående frakter, vinstandel, bolagens
driftsrisk m. m. icke direkt jämförbart med det svenska.

Till den sålunda utav mig förordade höjningen i betpriset med 95
öre gent emot det enligt odlingskontraktet stipulerade priset för betor
med normal sockerhalt, bör enligt vad jag förut framhållit bolagen beräknas
bidraga med minst lika belopp som fjolårets gödslingsbidrag.
För en skörd per hektar av 300 deciton motsvarar detta bidrag 13 öre
och för en skörd av 260 deciton 15 öre per deciton. Jag anser, att
man i detta fall kan godtaga det senare priset. Dels synes det mig
nämligen vara väl högt att för den mellansvenska sockerbetsodlingen
räkna med eu medelskörd av 300 deciton per hektar och dels synes
det skånska bolagets ställning, såsom de sakkunnigas utredning utvisar,
medgiva att, om så finnes erforderligt för betodlingens utvidgande,
en mindre höjning av gödslingsbidraget sker, så att detta även vid eu
skörd av 300 deciton per hektar motsvarar 15 öre per deciton. Om 15
öre alltså avdragas från ovanberörda belopp av 95 öre, återstå 80 öre per
deciton, vilket belopp bolagen icke skäligen torde kunna tillförbindas att
utbetala, om icke ersättning därför på ett eller annat sätt beredes dem.

Då jag nu övergår till frågan, huruledes medel skola tillföras
bolagen för att sätta dem i stånd till denna utbetalning, är det först
av vikt att beräkna det totalbelopp, vartill denna utbetalning skulle uppgå.

Den är tydligtvis beroende av mängden skördade betor. Enligt
officiella siffror utgjorde skördemängden i medeltal under åren 1910—

22

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 45.

1913 omkring 912,000 ton. Detta belopp bör numera böjas, och synes
mig ej mindre skörd än i runt tal 1,000,000 ton böra beräknas, under
förutsättning att ej alltför stora svårigheter möta för anskaffande av erforderliga
gödselmedel. Efter 80 öre per deciton eller 8 kronor per
ton drager då den ökade betalningen för betorna en totalkostnad av 8
miljoner kronor.

Rent principiellt synes det mig riktigast, om man för gäldande av
sagda utgift kunde hålla sig till den sockermängd, som erhålles av den
betskörd, för vars frambringande utgiften göres. Sambandet mellan
utgift och resultat bleve härigenom det naturligaste, i det att ökad
utgift till betodlarna motsvarades av ökad sockermängd. Denna metod
skulle medföra även vissa betydelsefulla praktiska fördelar. Då nämligen
hela sockermängden av 1917 års skörd under ovan angivna förutsättning
kan beräknas bliva mycket större än den numera återstående
delen av innevarande produktionsårs socker till verkning, skulle det erforderliga
ersättningsbeloppet, per kilogram socker räknat, bliva vida
mindre än om endast det nuvarande sockerlagret toges till grundval för
beräkningarna. Härtill kommer, att under de rådande förhållandena på
livsmedelsområdet det är synnerligen önskligt att icke nu fördyra hushållssockret,
ifall detta kan undvikas.

Emellertid möta mot ett dylikt arrangemang svårigheter, vilka jagmåste
tillerkänna avgörande betydelse. Till en viss del lärer det vara
nödvändigt att låta prisökningen uttagas av konsumenterna genom höjning
av maximipriset å socker. Det sålunda förhöjda maximipriset
skulle då garanteras gälla under en avsevärd del av år 1918, eventuellt
ända till konsumtionsårets slut den 1 november nämnda år. Även frånsett
att ingen nu kan förutsäga, om det höjda sockerpriset med större
lätthet kan bäras under nästkommande år än under det innevarande, är
det dock ytterst vanskligt att utsträcka en dylik garanti så långt i
framtiden. År konsumtionen fri, skulle staten kunna därigenom åsamkas
utgifter till belopp, vilkas storlek undandrager sig varje beräkning.
Endast under den tid, då sockerkonsumtionen är underkastad statlig
reglering, kan staten hava det hela i sin hand.

Jag finner det därför nödvändigt att, oaktat de fördelar den först
antydda metoden skulle erbjuda, endast det nuvarande sockerlagret
tages i beräkning vid de behövliga medlens anskaffande. Vid överläggning
med chefen för finansdepartementet har jag också inhämtat, att
han för sin del, med hänsyn till de övriga statsinkomster, som kunna
beräknas inflyta under år 1917, finner en begränsad sänkning av socker -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45. 23

skatten under någon del av innevarande år icke möta avgörande betänkligheter.

För att utröna storleken av det kvarvarande sockerlagret av 1916
ärs skörd, har jag från folkhushållningskommissionens sockerbyrå inhämtat
vissa uppgifter. Av dessa framgår, att enligt kompletterade uppgifter
från de bägge bolag-en utbytet av råsocker av 1916 års betskörd
utgjorde 136,790 ton. När 10 procent avdroges, erhölles härav 123,111
ton raffinad, vilket nästan jämnt motsvarade den beräknade tillgången
enligt kommissionens regleringsplan. Härav återstod vid utgången av
januari månad år 1917 omkring 84,000 ton och anses vid utgången av
februari månad komma att återstå omkring 75,000 ton. Enligt nyssnämnda
plan skulle till industriellt behov och restauranger avses 15,000
ton för hela konsumtionsåret. Härav återstod vid januari månads slut
ungefär 11,000 ton.

Det är emellertid nödvändigt att även träffa sådana anordningar,
att kostnaderna för den nu pågående sockerregleringen, vilka särskilt
för sockerbyråerna i de olika landsdelarna samt för trycksaker äro ganska
stora, bliva täckta vid realiserandet av det nuvarande sockerlagret. Sagda
kostnader beräknas till i runt tal 600,000 kronor.

Inalles böra alltså medel anskaffas till belopp av 8,600,000 kronor.

Att för detta ändamål i lika mån lita till allt sockret, oberoende
av användningsändamål, har icke ansetts lämpligt. Förenämnda socker
för industriers och restaurangers behov har synts erbjuda en lämpligmöjlighet
till extra prisökning, vilken borde uttagas genom en särskild
avgift. I betraktande av de ändamål, till vilka detta socker användes,
har icke någon betänklighet ansetts böra möta mot att sätta denna
avgift så högt som till 25 öre per kilogram. Kungl. Maj:t har också
den 3 februari 1917 utfärdat kungörelse härom. Den härav drabbade
kvantiteten socker kan beräknas till minst 10,500 ton, medförande en
inkomst av 2,625,000 kronor. Om med det sålunda inflytande beloppet
i första hand gäldas kostnaderna för sockerregleringen, skulle till
främjande av betodlingen återstå minst 2,000,000 kronor. Om detta
belopp avdrages från förenämnda 8,000,000 kronor, kvarstår ett belopp
av 6,000,000 kronor, som måste täckas på annat sätt.

Jag vill föreslå, att detta sker genom att för tiden från och med
den 1 mars till och med den 31 oktober 1917 dels maximiprisen å socker,
alla slag, men icke å sirap, höjas med 3 öre, varigenom beräknas för
det då kvarvarande sockerlagret inflyta 2,250,000 kronor, och dels
sockerskatten sänkes med 5 öre, vilket kan antagas medföra för bolagen
en minskad utgift och för statsverket en minskad inkomst å 3,750,000

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

kronor. Genom denna anordning kommer allenast mindre delen av det
för ändamålets vinnande erforderliga beloppet att uttagas av sockerkonsumenterna.
Detta anser jag vara desto mera på sin plats, som
sockret för närvarande är underkastat statlig reglering, enligt vilken
allas individuella konsumtion antages vara lika stor.

Vad beträffar det sätt, på vilket höjningen i betpriset skulle tillgodokomma
betodlarna, kan det möjligen befinnas lämpligt, att viss del
därav utgår efter areal och resten efter skördens vikt. Härom torde
det böra tillkomma Kungl. Maj:t att efter förhandlingar med de intresserade
parterna meddela erforderliga föreskrifter.

Några från bolagens sida under förhandlingarnas gång gjorda
framställningar kräva här ett särskilt omnämnande.

Sålunda bär påyrkats, att därest deras tillverkningskostnader
skulle ökas utöver de nu av dem angivna, dessa ökade kostnader måtte
antingen täckas genom höjning av sockerpriset eller ock fördelas lika
mellan bolagen och betodlarna. Det synes mig omöjligt att nu träffa
något avgörande i denna fråga. Därest dylika merkostnader uppkomma,
vilka icke täckas genom merinkomster av tillverkningen, bör frågan
efter noggrann utredning företagas till omprövning och det beslut fattas,
vartill omständigheterna då kunna föranleda.

Från samma håll har även påyrkats garanti för att de skola
kunna erhålla stenkol till sin drift vid förarbetande av 1917 års betskörd.
Det är ju uppenbart, att regeringen icke lärer underlåta att, så
vitt på densamma kan ankomma, tillse, att sockerindustrien likaväl som
annan för landet nödvändig eller gagnelig industri erhåller behövligt
bränsle för sin drift, men att nu lämna någon garanti av det innehåll,
bolagen önskat, är av lätt insedda skäl icke möjligt.

Jag kan icke lämna någon säkerhet för att de erbjudanden, som
innefattas i mina nu framlagda förslag, accepteras av bolagen och betodlarna.
Under förhandlingarnas gång hava många förslag framställts
och prövats utan att leda till resultat. Jag har därför funnit det lämpligast
att på grund av det förebragta materialet intaga en ståndpunkt i
frågan. I varje fall bör det kunna förutsättas, att en sänkning av
skattesatsen icke skall från någondera sidan åberopas såsom skäl för
betodlingskontrakts uppsägning enligt § 17 i det stora bolagets kontrakt,
som ger rätt till uppsägning vid ändring i skatten.

Jag vill slutligen återkomma till frågan om beredande av särskild
ersättning åt det mellansvenska sockerbolaget för dess merkostnader,
vilka av de sakkunniga uppskattats till 351,120 kronor. Jag kan icke

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 45.

tillstyrka, att full ersättning härför må utgå. Av statens åtgärder och
beslut på livsmedolsmarknadens område hava så många andra näringsidkare
rönt menlig inverkan i sina privatekonomiska förhållanden, att
ett gottgörande av dessa följder skulle medföra oberäkneliga konsekvenser.
Emellertid synes det mig, särskilt med hänsyn till de vägande skäl,
som förut förmått riksdagen att genom skattelindring understödja detta
bolag, i detta fall billigt, att sagda bolag må, för att kunna i någon
mån ersätta sina förluster och fortfarande i önskvärd utsträckning bedriva
sin för jordbruket uti ifrågavarande trakter viktiga verksamhet,
för tiden från och med den 1 mars till den 1 november 1917 erhålla
2 öres nedsättning i sockerskatten. Inalles skulle nedsättningen för
detta bolag alltså utgöra 7 öre.

Den av samma bolag gjorda framställning om förlängning av den
tid, under vilken bolaget åtnjuter nedsatt sockerskatt, torde i sinom tid
bliva föremål för föredragning av chefen för finansdepartementet.

Då den framställning till riksdagen, som nu torde böra ske vid
gillande av vad jag härovan anfört, allenast berör sockerskatten och
alltså ankommer på föredragning av chefen för finansdepartementet,
hemställer jag att Eders Kungl. Maj:t måtte förordna, att ifrågavarande
ärende skall för vidare handläggning överlämnas till nämnda departement.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle utdrag av protokollet rörande
detta* ärende överlämnas till finansdepartementet.

Ur protokollet:

Julius Söderhjelm.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 37 höft. (Nr 45.)

4

26

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 45.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
(i februari 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Föredragande departementschefen, statsrådet Vennersten, g av tillkänna,
att han i anslutning till vad chefen för jordbruksdepartementet
tidigare i dag yttrat angående nedsättning av sockerskatten under viss
del av innevarande år låtit inom finansdepartementet utarbeta förslag
till kungörelse angående viss nedsättning av sockerskatten, samt yttrade
vidare:

Visserligen framgår av § 60 regeringsformen, att Kungl. Maj:t i
allmänhet äger rätt nedsätta acciser. Med avseende åter på förhållandet
mellan de avgifter, som äro avsedda att utgå för socker från olika delar
av riket, lärer riksdagens medgivande böra inhämtas, och då förslaget
lämpligen bör i ett sammanhang prövas, torde detsamma böra i sin
helhet föreläggas riksdagen till antagande,

27

Kungi. Maj:lx Nöd. Proposition Nr 45.

Föredragande departementschefen hemställde härefter, att Kungl.
Maj:t måtte i nådig proposition föreslå riksdagen att — under förutsättning
att svenska sockerfabriksaktiebolaget och mellersta Sveriges
sockerfäbriksaktiebolag forbonde sig att till odlare av sockerbetor för
deras räkning under år 1917 utbetala ersättning i huvudsaklig överensstämmelse
med av chefen för jordbruksdepartementet förordade grunder
— antaga förenämnda förslag till kungörelse angående viss nedsättning
av sockerskatten.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
nådigt bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bil. litt. — vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gunnar Schumacher.