Kung!,. Maj:t,s Nåd. Proposition Nr 367.
1
Nr 367.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden: given Stockholms
slott den 19 maj 1917.
Under åberopande av bi lagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag med vissa bestämmelser
mot oskäliga pris under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Steno Stenberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand.. 320 käft. (Nr 367.)
1
2
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 367.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser mot oskäliga pris under utomordentliga, ar krig
föranledda förhållanden.
Härigenom förordnas som följer:
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden skola, under den tid Konungen
förordnar, de i 2—12 §§ upptagna bestämmelserna äga tillämpning.
2 §■
Den, som vid avyttring av livsmedel, vara, som är avsedd att
genom sin förbränning alstra värme eller ljus, beklädnadsvara eller
annan dylik för människors uppehälle erforderlig förnödenhet eller ock
foder för kreatur eller gödningsämnen tager eller betingar sig vederlag,
som han insett eller bort kunna inse vara med hänsyn till föreliggande
omständigheter uppenbart oskäligt, straffes med böter från och med
tjugufem till och med tiotusen kronor eller med fängelse från och med
en månad till och med ett år.
Samma lag vare, där någon utbjuder sådan vara till avyttring
mot vederlag, som nyss är sagt.
Såsom vederlag skall anses värdet av alla för varan tågna, betingade
eller fordrade förmögenhetsförmåner, ändå att de till döljande
av “vederlagets verkliga storlek upptagas såsom förmåner, vilka gärningsmannen
i annat avseende tagit, betingat sig eller fordrat.
3 §•
Undanhåller den, som för avyttring tillverkat, framvunnit eller
annorledes förvärvat vara, som i 2 § sägs, varan från avyttring under
sådana omständigheter, att undanhållandet, ensamt eller i förening med
Kunyl. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 367.
dylikt förfarande av andra, medför uppenbar fara för oskälig stegring
av priset vid varans övergång till förbrukaren, värde, där han insett
eller bort kunna inse faran, straffad med böter från och med tjugufem
till och med tiotusen kronor eller med fängelse från och med en månad
till och med ett år.
Vad nu är stadgat skall icke gälla, där Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigar för visst fall eller i därom utfärdad
kungörelse meddelat tillstånd att lägga vara å lager.
4 §•
Köper någon för avyttring eller förvärvar han eljest såsom
mellanhand vara, som i 2 § sägs, och sker det under sådana omständigheter,
att åtgärden, ensam eller i förening med dylikt förfarande
av andra, medför uppenbar fara för oskälig stegring av priset
vid varans övergång till förbrukaren, varde, där han insett eller bort
kunna inse faran, straffad med böter från och med tjugufem till och
med tiotusen kronor eller med fängelse från och med en månad till
och med ett år.
5 §•
Idkar enskild person, bolag eller förening såsom mellanhand, yrkesmässigt
eller annorledes, handel med vara, som i 2 § sägs, och finnes
denna verksamhet, ändå att den icke innefattar brottsligt förfarande, varom
i 2, 3 eller 4 § förmäles, motverka det allmännas åtgärder beträffande
folkhushållningen, äge Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar
förbjuda den enskilde, bolaget eller föreningen att idka handel med
sådana varor, som i 2 § avses, i vidare mån än som erfordras för avyttring
utan onödigt dröjsmål av vara, vilken förvärvats före förbudets
delgivning. Å den, som meddelat förbudet, skall ankomma att vidtaga
erforderliga åtgärder för övervakning av avyttringens behöriga gång.
Bryter någon mot delgivet förbud, straffes med fängelse från och
med en månad till och med två år. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må till böter från och med tjugufem till och med tiotusen
kronor dömas.
6 §•
Förövas brott, som i 2, 3 eller 4 § sägs, av den, som förut begått
brott mot något av nämnda lagrum, vare straffet fängelse från och
med en månad till och med två år eller straffarbete från och med två
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
månader till och med två år. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må till böter från och med tjugufem till och med tiotusen
kronor dömas.
7 §.
Fälles någon till straff för brott, som i 2 § första stycket sägs,
eller för brott mot 3 eller 4 §, må domstolen, efter ty skäligt finnes,
kunna förplikta gärningsmannen att utgiva, helt eller delvis, i det
förstnämnda fallet värdet av taget eller betingat vederlag, vid brott
mot 3 § värdet av vara, som på sätt i samma lagrum sägs undanhållits
från avyttring, samt vid brott mot 4 § värdet av vara, som gärningsmannen
på sätt där omförmäles förvärvat för avyttring.
8 §•
Fortsätter den, som är ställd under åtal för brott, varom i 2, 3,
4 eller 5 § förmäles, samma brott, varde dömd till särskilt ansvar för
varje gång stämning delgivits.
9 §•
Livsmedelsnämnd eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd
åligger att ägna synnerlig uppmärksamhet däråt, att brott mot denna
lag angivas till åtal.
10 §•
Det åligger allmän åklagare att åtala brott, varom i denna lag
förmäles.
Åklagaren äger, för utrönande, huruvida sådant brott blivit
begånget, låta verkställa undersökning av salubod, magasin, kontor
eller annan lägenhet, där vara, som i 2 § sägs, kan antagas förvarad,
så ock taga del av näringsidkares handelsböcker och andra dylika
handlingar. Av det, som därvid eller vid övervakning, varom i 5 §
förmäles, inhämtats, må icke yppas annat, än som erfordras för avgörande
av frågan om åtals anhängiggörande och för åtals utförande.
11 §.
i: Åklagare åligger att till den, som Konungen jämlikt 5 § be
myndigat
meddela sådant förbud, som där omförmäles, eller, därest
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 367. 5
dylikt bemyndigande icke givits, till jordbruksdepartementet insända
ej mindre anmälan om åtal, som åklagaren anhängigjort för brott
mot denna lag, än även utslag, varigenom blivit slutligen dömt
angående åtalet.
12 §.
Av böter, som ådömas enligt denna lag, så ock av vad gärningsmannen
enligt 7 § förpliktats utgiva, tillfälle hälften, dock högst femtusen
kronor, åklagaren och återstoden kronan. Finnes särskild angivare,
tage han hälften av åklagarens andel. Saknas tillgång till böternas
fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och gäller till och med den 30 april 1918. Förordnande, som avses i
1 §, samt förbud och annan bestämmelse, som enligt 5 § meddelats,
skola ej gälla längre än till och med'' sistnämnda dag. I fråga om
sådan under tiden lör lagens giltighet begången förseelse, som i lagen
avses, skall vad där är stadgat fortfarande gälla.
6
Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 367.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.i- Konungen i statsrådet å Stockholms slott
tisdagen den 15 maj 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern SWARTZ,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindmak.
Statsråden: von Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
Mårten Ericsson,
ÅKERMAN,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Stenberg:
den utredning, som — efter det särskilda sakkunniga tillkallats
för att inom justitiedepartementet biträda bland annat med verkställande
av utredning, huruvida icke ett samhällsskadligt konstlat åstadkommande
av knapphet på förnödenheter eller begagnande av sådan
knapphet kunde och borde under vissa omständigheter beläggas med
straff — blivit med skrivelse den 31 maj 1916 av bemälda sakkunniga
avlämnad till dåvarande chefen för justitiedepartementet, samt
folkhushållningskommissionens underdåniga skrivelse den 14 april
1917 med framställning om lagstiftning till förhindrande av oskäliga
7
Katigt. Moj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
pris vid handeln med livsförnödenheter in. in., vilken framställning tillstyrkts
av statens livsmedelskommission.
De sakkunnigas berörda utredning och skrivelse ävensom folkhushållningskommissionens
omförmälda framställning skulle fogas vid
detta protokoll (bil. Ji och C).
Etter att hava redogjort för berörda handlingars innehåll anförde
föredragande departementschefen:
»De sakkunnigas uppdrag har avsett undersökning om lämpligheten
av en lagstiftning, som medförde
dels straff för den, vilken på ett samhällsskadligt sätt begagnade
förekommande knapphet på förnödenheter,
dels ock straff för ett samhällsskadligt konstlat åstadkommande
av knapphet på förnödenheter.
De sakkunniga hava kommit till det resultat, att de, på grund
av vad under utredningen förekommit, funnit sig icke böra tillstyrka en
lagstiftning i omförmälda avseenden.
Däremot hava kommissionerna på anförda skäl hemställt om strafflagstiftning
snarast möjligt i syfte att dels förhindra sådan prisstegring
vid handeln med livsförnödenheter, vilken föranleddes därav att vid
försäljning- av sadana varor beräknades mer än skälig'' vinst, dels förbjuda
sådan lagring av livsförnödenheter, varigenom dessa utan tvingande
skäl undanhölles den inhemska konsumtionen, dels ock slutligen
motverka förekomsten inom handeln av större antal mellanhänder än
som för varudistributionen kunde befinnas oundgängligen nödvändigt.
Såsom förhållandena numera utvecklat sig, måste jag finna det i
^ög grad önskvärt, att en strafflagstiftning i den av folkhushållningskommissionen
antydda riktningen åvägabringas. I allt större omfattning
och med allt större styrka gör sig knappheten å förnödenheter
gällande, och detta har bidragit till skapande av eu prisnivå, vilken
med ellei utan anlitande av konstlade medel stegras till en höjd, som
verkar ytterst betungande särskilt för de mindre bemedlade i samhället.
Under sådana omständigheter anser jag det vara av synnerlig vikt, att
även på strafflagstiftningens väg åtgärder vidtagas, som motverka
oskäliga pris.
De skäl, som de sakkunniga i omförmälda utredning anfört till
stöd för sin uppfattning i frågan, äro givetvis förtjänta av beaktande.
De sakkunniga hava yttrat, att en lagstiftning i deD ifrågasatta riktningen
antagligen skulle bliva utan verkan för det åsyftade ändamålet.
8
Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 367.
För min del anser jag det icke låta sig göra att med någon grad av
säkerhet på förhand bedöma effektiviteten av en sådan lagstiftning.
Men å andra sidan synes den nuvarande situationen på folkhushållningens
område kräva, att intet medel lämnas oförsökt, som kan tänkas
medföra någon lindring i dyrtidens tryck.
Det torde ej kunna bestridas, att många enskilda utan hänsyn
till samhällets intresse utnyttjat de förhandenvarande konjunkturerna
på ett sätt, som tillfört dem själva omåttliga vinster men ökat de
svårigheter, mot vilka befolkningens alldeles övervägande flertal har
att kämpa, och detta innebär ett missförhållande, som bör, så långt
sig göra låter, motarbetas jämväl genom en däremot riktad strafflagstiftning.
Även om en författning, varigenom ett sådant förfarande
belägges med straff, icke skulle hava all oneklig verkan, innebär dock
själva kriminaliserandet av de nu avsedda åtgärderna ett brännmärkande
av desamma i den allmänna meningen, och det borde kunna antagas,
att straffhotet skall verka återhållande på tendenser i samhällsskadlig
riktning.
Vid övervägande av frågan om önskvärdheten av en sådan lagstiftning
som den nu ifrågasatta bör icke heller förbises, att densamma
skulle äga stödet av eu rättsuppfattning, som i vida kretsar av folket
gör sig gällande med synnerlig styrka.
De sakkunniga hava antytt möjligheten av att en lagstiftning i
den ifrågasatta riktningen skulle kunna medföra ett skadligt hämmande
av nyttiga ekonomiska åtgärder. I anseende till vad de sakkunnigas
utredning härom innehåller, vågar jag icke förneka en sådan möjlighet.
Men då jag väger de olägenheter, som den nya lagen till äventyrs
skulle medföra, mot vad man, på sätt jag förut anfört, genom
densamma torde kunna vinna, anser jag dessa olägenheter icke böra
utgöra hinder för lagstiftningens genomförande.
Beträffande främmande, krigförande eller neutrala, länders lagstiftning
i ämnet, får jag hänvisa till den i de sakkunnigas utredning
avgivna redogörelsen. Sedan nämnda utredning avlämnats, har emellertid
ytterligare ett antal författningar tillkommit, bå har i Öster like
i stället för förordningen av den 7 augusti 1915 trätt en förordning
den 21 augusti 1916 " angående befolkningens försörjande med oumbärliga
förnödenheter, vilken sistnämnda förordning numera ersatts av
en förordning den 24 mars 1917. Huvudbestämmelsen mot »Preistreiberei»
är emellertid i huvudsak oförändrad. Tillkommit har bland
annat stadgande om straff för den, som driver »Kettenhandel» eller
inlåter sig på andra manipulationer, som äro ägnade att verka pris
-
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
stegrande. Därjämte har i förordningen intagits en del föreskrifter,
avseende att på administrativ väg utestänga olämpliga mellanhänder.
Sålunda kan rättigheten att förse vissa anstalter, orter eller trakter
med livsmedel och fodermedel inskränkas till kommun eller allmännyttig
inrättning eller en eller flera producenter, handlande eller andra
näringsidkare och därvid jämväl lämnas föreskrifter beträffande deras
rörelse och särskilt i fråga om återförsäljning och pris. Uppköp av
livsmedel och fodermedel för återförsäljning samt handel med dylika
varor är från den 1 juli 1917 med vissa undantag för detaljister och
producenter tillåten endast för den, som därtill erhållit tillstånd efter
ikraftträdandet av förordningen den 24 mars 1917. Under tiden mellan
detta ikraftträdande och den 1 juli 1917 är vederbörande administrativa
myndighet befogad att förbjuda de personer eller företag, mot vilkas
sätt att bedriva affärer yppa sig betänkligheter — särskilt misstanke
för »Kettenhandel» —, att driva handel med dylika förnödenheter.
I Tyskland hava liknande bestämmelser den 24 juni 1916 införts
genom förordning rörande handel med livsmedel och fodermedel samt
till bekämpande av »Kettenhandel».
I ingendera författningen har begreppet »Kettenhandel» på något
sätt definierats. Med förbud mot »Kettenhandel» synes man emellertid
vilja träffa för varuomsättningen överflödig mellanhandel, vars verksamhet
orsakar en eljest icke inträdd fördyring av varan vid dess
övergång till förbrukaren.
Även i Danmark har, på sätt i folkhushållningskommissionens
skrivelse omförmäles, den 1 februari 1917 utfärdats en författning avseende
att motverka otillbörlig prisstegring.
Folkhushållningskommissionens hemställan avser i första hand en
strafflagstiftning i syfte att förhindra sådan prisstegring vid handeln
med livsförnödenheter, vilken föranledes därav, att vid försäljningen
beräknas mer än skälig vinst. Enligt min mening bör man göra
bedömningsgrunden något vidare. Såsom jag förut nämnt, bör lagstiftningens
syfte vara att motverka oskäliga pris. Man bör vid avgörande
av frågan, om försäljningen är brottslig från nu angivna synpunkt,
taga hänsyn till alla de omständigheter, som böra beaktas enligt
gängse rättsuppfattning — därvid vederbörligt utrymme bör lämnas
även åt den uppfattning, som inom handelsståndet är den allmänna.
Att inskränka de omständigheter, som få inverka, till att avse endast
den oskäliga vinsten synes ej lämpligt. Är marknadspriset en normal
produkt av krigstidsförhållandena, kan det ej lämnas helt utom räkningen.
Men ett marknadspris, som uppkommit genom t. ex. illojala lagringsBihung
till riksdagens protokoll ly!7. 1 sand. 320 käft. (Nr 367.) 2
10 Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 367.
manipulationer eller jobbande mellanhänder, får ej beaktas. Att i lagstiftningen
närmare angiva alla de olika omständigheter, som böra
spela in vid bildandet av ett omdöme om handlingens tillåtlighet från
ovan angivna synpunkt, torde ej vara möjligt, och att uppräkna en
del exempel kan lätt medföra, att en oproportionerlig vikt i det
enskilda fallet lägges på förekomsten eller frånvaron av en dylik särskilt
nämnd omständighet. Begränsas lagstiftningen till att avse de
mera uppenbara fallen, torde ock praxis kunna övervinna svårigheterna
utan dylik ledning.
Den i folkhushållningskommissionens skrivelse jämväl upptagna
frågan om förbud mot sådan lagring av livsförnödenheter, varigenom
dessa utan tvingande skäl undanhållas den enskilda konsumtionen, har
jag ansett böra lösas i nära anslutning till vad jag sagt om förbudet
att taga oskäligt pris. Här bör det mål, man eftersträvar, vara att
motverka en oskälig prisstegring. En lagring, som i sistnämnda avseende
saknar betydelse, torde man, även om den eljest är skadlig,
ej lämpligen kunna direkt bestraffa.
Vad nu är sagt om lagringen gäller även den av folkhushållningskommissionen
berörda förekomsten av större antal mellanhänder
än som för varudistributionen kan befinnas oundgängligen nödvändigt.
Här torde emellertid jämväl ett ingripande på administrativ väg i individuella
fall — såsom enligt maximiprislagen och förfoganderättslagen
kan ske mot olämplig lagring — vara ett välbehövligt komplement
till den direkta straffbestämmelsen.
I överensstämmelse med nu angivna grunder har jag låtit inom
justitiedepartementet utarbeta ett förslag till lag med vissa bestämmelser
mot oskäliga pris under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Såsom rubriken antyder, bör lagen uppfattas såsom en skyddslagstiftning
för den nu rådande, på det ekonomiska området i så hög
grad abnorma situationen. Bakom lagstiftningen ligger den huvudtanken,
att under nuvarande utomordentliga förhållanden det enskilda
handlingssättet i många fall erhållit en i så hög grad stegrad betydelse
för det helas välfärd, att helt andra krav än under normala förhållanden
kunna därpå ställas och, vid behov, inskärpas genom hot om straff.
Att emellertid den ifrågasatta lagstiftningen, i den mån den kan
vara ägnad att skydda mot personer, som icke vilja motsvara dessa
ökade krav, också kan, genom att utgöra ett i viss män återhållande
moment vid all spekulation i prisstegring, medföra ett hämmande av
handeln även i dess nyttiga funktion av initiativtagande och förmed
-
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
lande länk mellan producent och konsument, är ofrånkomligt, och ett
dylikt missförhållande avhjälpes endast ofullständigt genom att den
marginal, inom vilken den nödvändiga spekulationen kan röra sig,
icke göres alltför snäv. Ovissheten om lagens räckvidd kommer alltid
att i någon mån verka återhållande på företagsamheten. Jag
har därför ansett, att bestämmelserna huvudsakligen icke böra sträcka
sig utöver de varor, vilka äro nödvändiga för att tillgodose ett
ständigt förefintligt konsumtionsbehov hos var man. Beträffande
dessa varor blir det i långt högre grad än eljest stridande mot
rättsmedvetandet, att rådande knapphet ekonomiskt utnyttjas på
ett hänsynslöst sätt utan tanke på ett sådant förfarandes återverkningar
på samhället i dess helhet. Fruktan för brist på sådana nyttigheter
skapar också lätteligen en panikartad efterfrågan, som i större
eller mindre omfattning gör det möjligt att taga pris vida utöver vad
som påkallas av marknadens verkliga läge. Den föreslagna lagstiftningen
avser därför endast livsmedel, vara av beskaffenhet att genom
sin förbränning alstra värme eller ljus, beklädnadsvara eller annan
dylik för människors uppehälle erforderlig förnödenhet och därjämte
foder för kreatur samt gödningsämnen. Formuleringen ansluter sig närmast
till maximiprislagens stadgande, men en något större skärpa i
begränsningen av de avsedda varorna har eftersträvats med anledning
därav, att förevarande lagförslag, som ju direkt bestämmer straff för
otillåtet förfarande med där angivna varor, i första hand ställer anspråk
på den enskilde att pröva, vilka varor kunna anses falla under
lagstiftningen.
Som nyss nämnts, torde den önskvärda företagsamheten, särskilt
i dessa tider av visserligen ovanliga vinster men också ovanliga
risker och svårigheter, ej böra hämmas genom en alltför snäv marginal
för den legitima spekulationen. Straffhotet bör avse endast den,
som vid avyttring av vara, som nyss sagts, tager eller betingar sig
vederlag, som med hänsyn till föreliggande omständigheter är uppenbart
oskäligt. Att man vid bedömande av oskäligheten skall taga
hänsyn ej blott till individuella omständigheter såsom den oskäliga
vinsten — därvid t. ex. vid handel bör beaktas, utom inköpspris, bland
annat även ersättning för erforderligt arbete, riskpremie, ränta å
kapital och andel i allmänna omkostnader — utan även till marknadspriset,
i den mån detsamma kan tänkas uppkommet utan illojala
åtgöranden, har förut påpekats.
I 3 § har lagstiftningen vänt sig mot ett förfarande, som är särskilt
ägnat att framkalla oskälig prisstegring. Underlåter den, som
12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
för avyttring tillverkat, framvunnit eller annorledes förvärvat vara,
som i lagen avses, att avyttra densamma i den ordning, som inom
den ifrågavarande näringsgrenen är vanlig, och sålunda undanhåller
varan från avyttring, kan, om han, ensam eller jämte andra, som förfara
på samma sätt, disponerar över någon avsevärd del av varan, en
knapphet i marknaden uppstå, som är långt större än som betingas
av den verkliga tillgången å varan. Undanhållandet medför då fara
för oskälig prisstegring.
En sådan lagring torde kunna hava den under vissa förhållanden
nyttiga funktionen att åstadkomma nödig besparing för ännu
hårdare tider, men den enskilde spekulantens beräkning, att en ännu
större knapphet skall inträda, kan visa sig felaktig, och omständigheterna
kunna för övrigt vara sådana, att man, även med risk av
en större knapphet i framtiden, måste fylla det för ögonblicket förefintliga
behovet. En lagring åter för ett tillfälligt uppdrivande av
priset med snart därefter följande utförsäljning, sedan det högre priset
ernåtts, torde kunna under nuvarande förhållanden betecknas såsom
obetingat skadlig.
Att lämna krafter, som bestämmas av helt andra synpunkter än
hänsyn till samhällsnyttan, fritt spelrum i fråga om en för folkhushållningen
för närvarande så viktig företeelse som lagringen synes alltså
ej tillrådligt. Föreligger på grund av lagring uppenbar fara för oskälig
prisstegring, måste den, som för avyttring förfogar över varan, vara
skyldig att i överensstämmelse med det för hans näring sedvanliga
förfaringssättet utföra varan i marknaden. På Kungl. Maj:t eller den
Kungl. Maj:t därtill bemyndigar torde det få ankomma att bestämma,
huruvida av hänsyn till allmänt intresse eller från billighetssynpunkt
undantag härifrån må beviljas.
Givetvis bör den omständigheten, att maximipris är åsatt sådan
vara, beträffande vilken lagring äger rum, icke få i och för sig anses
utesluta tillämpning av straffbestämmelsen i 3 §. Erfarenheten giver
vid handen, att, i den mån avsevärd knapphet gör sig gällande, lagstadgad
maximering kan bliva ineffektiv. Efter hand som knappheten
ökas, inträder fastmera ofta nog i stor utsträckning en prisbildning
utan hänsyn till de fastställda maximiprisen. Jämväl den i dylikt fall
föreliggande faran för oskälig prisstegring bör således vid tillämpning
av 3 § beaktas.
Vad 4 § beträffar, har man där sökt träffa en företeelse, vars
prisstegrande verkningar huvudsakligen sammanhänga därmed, att den,
såsom den franska lagen av den 20 april 1916 uttrycker saken, åstad
-
Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367. 13
kommer förhöjning utöver det pris, som skulle hava inträtt i händelse
av en naturlig och fri konkurrens. Oskäligheten i prisstegringen
grundar sig i kanske de flesta fallen därpå, att en avsevärd del av den
för marknaden tillgängliga kvantiteten av varan uppsamlas på en hand
eller ock på flera händer, som, efter överenskommelse eller därför att
deras gemensamma intresse kommer dem att därförutan handla på samma
sätt, höja marknadspriset till en nivå, som står i oskäligt förhållande
till den verkliga tillgången på varan. Samma verkningar inträda vid
uppköp även av mindre partier under tider av panikartad stämning.
Och slutligen kan redan i och för sig den omständigheten, att varan,
såsom under nu rådande förhållanden endast allt för ofta sker, passerar
genom ett onödigt stort antal mellanhänder, vilka var för sig pålägga
varupriset ett tillägg, avsett att täcka kostnaden för deras skäligen
opåkallade ingripande och giva dem någon handelsvinst därutöver, vara
av så allmänfarlig beskaffenhet, att ett ingripande enligt 4 § kan
anses befogat. Den åsyftade mellanhandstrafiken är nämligen icke
sällan av den natur, att det bör stå klart för mellanhänderna, att deras
åtgöranden, utan att på gagneligt sätt bidraga till varans framförande
till konsummenterna, endast åstadkomma oskälig stegring av priset å
varan eller fara därför.
Den vida avfattningen av 4 § torde visserligen ställa stora krav
på försiktighet även å den legitima handeln, då givetvis under paragrafen
kunna komma gränsfall, där utan illojalt spekulationssyfte företagits
uppköp, vilka medföra i paragrafen omförmäld fara. Den begränsning,
som företagits av de varuslag, vilka falla under lagstiftningen,
minskar emellertid det betänkliga i ett så obestämt stadgande. Med
hänsyn till den stora vikten av, att dessa nödvändighetsvaror under
farande utomordentliga förhållanden tillhandahållas befolkningen till
så låga pris som möjligt, torde man ock få begära av köpmännen en
försiktighet långt utöver vad som under andra förhållanden vore skäligt.
Det låga straffminimum, som, liksom i 2 och 3 §§, satts för överträdelse
av paragrafen, betecknar också, att ett bristande i erforderlig
försiktighet ej är att jämställa med det ojämförligt svårare brott, som
en verkligt illojal spekulation i varuknapphet och dyrtid innebär.
Den av folkhushållningskommissionen omförmälda obehövliga
mellanhandelns skadlighet framträder emellertid ej blott i de avseenden,
som omförmälas i 4 §. Även där uppenbar fara för oskälig stegring
av priset vid varans övergång till förbrukaren ej förelegat och även där
ett i det individuella fallet uppenbart oskäligt pris vid mellanhandens
försäljning av varan ej kan påvisas och förty straff jämlikt 2 § ej kan
14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
ådömas, kan mellanhandens verksamhet på mångahanda sätt motverka
det allmännas åtgärder beträffande folkhushållningen, ej blott genom
rent illojala åtgöranden utan jämväl därigenom att han ingår i den
kategori av mellanhänder, som folkhushållningskommissionen betecknar
såsom för varudistributionen icke oundgängligen nödvändiga. Ett
radikalt sätt att motverka förekomsten av dylika mellanhänder vore
förvisso att, såsom skett i Tyskland och Österrike, föreskriva, att endast
de, som erhållit vederbörande myndighets auktorisation, finge idka handel
med ifrågavarande förnödenheter. En dylik allmän inskränkning i
näringsfriheten beträffande handel med dessa förnödenheter har emellertid
synts mig alltför ingripande och vansklig att i ett slag införa. Däremot
torde avgörande betänkligheter icke möta mot en anordning, som
avser att i enskilda fall från vidare handelsverksamhet under kristiden
avstänga dem, som efter företagen noggrann prövning finnas icke motsvara
de krav, som under nuvarande allvarliga tider böra ställas på
dem, som yrkesmässigt, och i synnerhet på dem, som tillfälligt befatta
sig med förvärv och avyttring av i lagstiftningen avsedda, för folket
särskilt viktiga förnödenheter.
För att emellertid ett sådant lagstadgande skall i praktiken bliva
effektivt, fordras möjlighet att följa en dylik handlandes verksamhet i
detalj ävensom varans gång från den ena mellanhanden till den andra.
Av dessa skäl och då överhuvud befogenhet för åklagarmyndigheterna
att jämväl utan anslutning till vissa angivna eller misstänkta brott
bedriva utforskande verksamhet är nödvändig för hela lagstiftningens
effektivitet, har i lagförslaget intagits ett stadgande om befogenhet för
åklagaren att för utrönande, huruvida brott blivit begånget, låta företaga
erforderliga undersökningar ej blott av allehanda lokaler, där i lagen
avsedda varor kunna antagas förvarade, utan även av näringsidkares
handelsböcker och andra dylika handlingar. Skulle därutöver övervakning
av i 5 § omförmäld, från förbudet undantagen avyttring
av vara finnas erforderlig, bör det ankomma på den, som meddelat
förbudet, att vidtaga särskilda åtgärder för detta ändamål såsom t. ex.
tillsättande av en särskild kontrollant över avyttringen med samma
granskningsmöjligheter som åklagaren.
Till sist vill jag hava framhållit, att en lagstiftning av ifrågavarande
innebörd kan bliva till gagn ej minst för de lojala utövarna
av handelsverksamhet. De illojala åtgöranden, som under de rådande
krisförhållandena förekommit med avseende å handeln med livsförnödenheter,
hava givetvis i synnerligt hög grad varit till skada och olägenhet för
handelns rättskaffens utövare. Saknaden av en för ändamålet avpassad
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 367. 15
lagstiftning torde stundom hava nödgat till statliga ingripanden, vilka
drabbat handeln över huvud taget hårdare än av det allmänna läget
varit oundgängligen betingat. I den här ifrågasatta lagstiftningen riktas
det erforderliga statliga ingripandet direkt och uteslutande mot den
eller dem, beträffande vilka skyddsåtgärder från det allmännas sida äro
behövliga.
Att lagstiftningen är avsedd att gälla endast under kristiden framgår
redan av lagens rubrik, och torde slutdagen för lagens giltighetstid
kunna bestämmas till den 30 april 1918.
Föredragande departementschefen uppläste härefter det utarbetade
lagförslaget, av den lydelse bilagan A vid detta protokoll utvisar, samt
hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
Israel Myrberg.
16
Kunijl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
Bil. A.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser mot oskäliga pris under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden skola, under den tid Konungen
förordnar, de i 2—12 §§ upptagna bestämmelserna äga tillämpning.
2 §•
Den, som vid avyttring av livsmedel, vara, som är avsedd att
genom sin förbränning alstra värme eller ljus, beklädnadsvara eller
annan dylik för människors uppehälle erforderlig förnödenhet eller ock
foder för kreatur eller gödningsämnen tager eller betingar sig vederlag,
som han insett eller bort kunna inse vara med hänsyn till föreliggande
omständigheter uppenbart oskäligt, straffes med böter från och med
tjugufem till och med tiotusen kronor eller med fängelse från och med
en månad till och med ett år.
Samma lag vare, där någon utbjuder sådan vara till avyttring
mot vederlag, som nyss är sagt.
Såsom vederlag skall anses värdet av alla för varan tågna, betingade
eller fordrade förmögenhetsförmåner, ändå att de till döljande
av vederlagets verkliga storlek upptagas såsom förmåner, vilka gärningsmannen
i annat avseende tagit, betingat sig eller fordrat.
3 §•
Undanhåller den, som för avyttring tillverkat, framvunnit eller
annorledes förvärvat vara, som i 2 § sägs, varan från avyttring under
sådana omständigheter, att undanhållandet, ensamt eller i förening med
Kunjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367. 17
dylikt förfarande av andra, medför uppenbar fara för oskälig stegring
av priset vid varans övergång till förbrukaren, varde, där han insett
eller bort kunna inse faran, straffad med böter från och med tjugufem
till och med tiotusen kronor eller med fängelse från och med eu månad
till och med ett år.
Vad nu är stadgat skall icke gälla, där Konungen eller den Konungen
därtill bemyndigar för visst fall eller i därom utfärdad kungörelse meddelat
tillstånd att lägga vara å lager.
4 §.
Köper någon för avyttring eller förvärvar han eljest såsom
mellanhand vara, som i 2 § sägs, och sker det under sådana omständigheter,
att åtgärden, ensam eller i förening med dylikt förfarande
av andra, medför uppenbar fara för oskälig stegring av
priset vid varans övergång till förbrukaren, varde, där han insett
eller bort kunna inse faran, straffad med böter från oqh med tjugufem
till och med tiotusen kronor eller med fängelse från och med en månad
till och med ett år.
5 §•
Idkar enskild person, bolag eller förening såsom mellanhand, yrkesmässigt
eller annorledes, handel med vara, som i 2 § sägs, och finnes
denna verksamhet, ändå att den icke innefattar brottsligt förfarande, varom
i 2, 3 eller 4 § förmäles, motverka det allmännas åtgärder beträffande
folkhushållningen, äge Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar
förbjuda den enskilde, bolaget eller föreningen att idka handel med
sådana varor, som i 2 § avses, i vidare mån än som erfordras för avyttring
utan onödigt dröjsmål av vara, vilken förvärvats före förbudets
delgivning. Å den, som meddelat förbudet, skall ankomma att vidtaga
erforderliga åtgärder för övervakning av avyttringens behöriga gång.
Bryter någon mot delgivet förbud, straffes med fängelse från och
med en månad till och med två år. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må till böter från och med tjugufem till och med tiotusen
kronor dömas.
6 §•
Förövas brott, som i 2, 3 eller 4 § sägs, av den, som förut begått
brott mot något av nämnda lagrum, vare straffet fängelse från och
med eu månad till och med två år eller straffarbete från och med två
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 320 höft. (Nr 367.) 3
18
Kung’. Maj.is Nåd. Proposition Nr 367.
månader till och med två år. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må till böter från och med tjugufem till och med tiotusen
kronor dömas.
7 §•
Fälles någon till straff för brott, som i 2 § första stycket sägs,
eller för brott mot 3 eller 4 §, må domstolen kunna förplikta gärningsmannen
att utgiva, i det förstnämnda fallet värdet av taget eller betingat
vederlag, vid brott mot 3 § värdet av vara, som på sätt i samma
lagrum sägs undanhållits från avyttring, samt vid brott mot 4 §
värdet av vara, som gärningsmannen på sätt där omförmäles förvärvat
för avyttring.
8 §•
Fortsätter den, som är ställd under åtal för brott, varom i 2, 3,
4 eller 5 § förmäles, samma brott, varde dömd till särskilt ansvar för
varje gång stämning delgivits.
9 §•
Livsmedelsnämnd eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd
åligger att ägna synnerlig uppmärksamhet däråt, att brott mot denna
lag angivas till åtal.
10 §.
Det åligger allmän åklagare att åtala brott, varom i denna lag
förmäles.
Åklagaren äger, för utrönande, huruvida sådant brott blivit
begånget, låta verkställa undersökning av salubod, magasin, kontor eller
annan lägenhet, där vara, som i 2 § sägs, kan antagas förvarad, så ock
taga del av näringsidkares handelsböcker och andra dylika handlingar.
Av det, som därvid eller vid övervakning, varom i 5 § förmäles, inhämtats,
må icke yppas annat, än som erfordras för avgörande av
frågan om åtals anhängiggörande och för åtals utförande.
11 §•
Åklagare åligger att till den, som Konungen jämlikt 5 § bemyndigat
meddela sådant förbud, som där omförmäles, eller, därest
19
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 367.
dylikt bemyndigande icke givits, till jordbruksdepartementet insända
ej mindre anmälan om åtal, som åklagaren anhängiggjort för brott
mot denna lag, än även utslag, varigenom blivit slutligen dömt angående
åtalet.
12 §.
Av böter, som ådömas enligt denna lag, så ock av vad gärningsmannen
enligt 7 § förpliktats utgiva, tillfälle hälften, dock högst femtusen
kronor, åklagaren och återstoden kronan. Finnes särskild angivare,
tage han hälften av åklagarens andel. Saknas tillgång till böternas
fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Penna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och gäller till och med den 30 april 1918. Förordnande, som avses i
1 §, så ock tillstånd enligt 3 § samt förbud och annan bestämmelse,
som enligt 5 § meddelats, skola ej gälla längre än till och med sistnämnda
dag. I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången
förseelse, som i lagen avses, skall vad där är stadgat fortfarande
gälla.
20
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 367.
Bil. B.
Till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet.
Undertecknade, som tillkallats för att inom justitiedepartementet
biträda bland annat vid verkställande av utredning, huruvida icke ett
samhällsskadligt konstlat åstadkommande av knapphet på förnödenheter
eller begagnande av sådan knapphet kan och bör under vissa
omständigheter beläggas med straff, samt vid utarbetande av de lagförslag,
vartill nämnda utredning kunde föranleda, få härmed vördsamt
avlämna den i anledning därav verkställda utredningen.
Stockholm den 31 maj 1916.
ALGOT BAGGE. FOLKE P:SON WETTER. SVEN BRISMAN.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
21
Det meddelade uppdraget avser undersökning om lämpligheten av
en lagstiftning, som medför dels straff för den, vilken på ett samhällsskadligt
sätt begagnar förekommande knapphet på förnödenheter, dels ock
straff för ett samhällsskadligt konstlat åstadkommande av knapphet på förnödenheter.
Försök att genom strafflagstiftning åtkomma dylika för folkhushållningen
skadliga företeelser hava under krigstiden ingalunda saknats
i utlandet.
Särskilt i Österrike och Tyskland hava ansträngningar gjorts av
lagstiftare och domstolar att med hjälp av dylik lagstiftning motarbeta
de prisförhöjningar, som kunde anses hava uppkommit genom ett illojalt
begagnande av rådande konjunkturer.
Jämväl lagstiftning mot lagring och annat konstlat åstadkommande
av knapphet på förnödenheter har införts i åtskilliga länder,
men endast undantagsvis kommit till användning.
Syftet med en lagstiftning av nu angivna beskaffenhet är, såsom
av det sagda framgår, uteslutande ekonomiskt. Med lagstiftningen i
dess förra del avses att genom straffbestämmelser — utan försök att
reglera tillgång eller efterfrågan — motarbeta såsom oskäliga ansedda
förhöjningar av de i handel och vandel förekommande priserna; med
lagstiftningen i den senare omförmälda delen avses att genom förhindrande
av samhällsskadliga, konstlade inskränkningar i utbud eller tillgång
söka förebygga, att dylika manipulationer få inverka på prisbildningen.
Vad först beträffar de ifrågasatta åtgärderna mot ett samhällsskadligt
begagnande av knapphet på förnödenheter; är det tydligt, att den
vanliga ockerlagstiftningen icke är användbar för ovan antydda ändamål.
Den vanliga ockerlagstiftningen — vare sig den avser kreditocker eller
22 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 367.
vid rättshandlingar inom förmögenhetsrätten i övrigt utövat så kallat
sakocker — bygger väsentligen därpå, att den ockrande begagnat sig
av en enskild medkontrahents individuella trångmål, oförstånd, lättsinne
eller dylikt och att ett uppenbart missförhållande förefinnes mellan
de förmåner, som å ömse sidor presteras eller betingas.
Ett sådant missförhållande kan under inga omständigheter anses
föreligga, om det tagna priset icke överstiger marknadspriset — det
betingade priset må hava varit för köparen personligen så ofördelaktigt
eller för säljaren så fördelaktigt som helst. Så snart det finnes
en marknad för förnödenheter till det pris, som tagits, detta må i förhållande
exempelvis till säljarens självkostnad hava varit synnerligen
överdrivet, har förnödenheten det värde, för vilket priset är ett uttryck,
och något ocker i den bemärkelse lagstiftningen tager detta ord
föreligger icke. Motiverna till den norska strafflagen, där eu mycket
långt gående ockerbestämmelse finnes intagen, uttrycker detta på följande
sätt: »missförhållandet kan, då över huvud taget ingen självgiltig
norm finnes för de olika föremålens inbördes värdeförhållande, icke
bestå i annat än en uppenbar och stark avvikelse från vad som är
föremålets gängse pris i handel och vandel—: —:. Här är därför icke
tal om att söka genom straffhot inverka på de allmänna prisreglerna».
Detta uttalande torde stå i full överensstämmelse med andra länders
lagstiftning i ämnet.
Att utsträcka de svenska straffbestämmelserna för ocker, vilka
som bekant avse endast kreditocker, till att omfatta även sakocker
torde alltså för ovan angivna ändamål ej äga någon avsevärd betydelse.
Att en ockrare straffas på grund därav, att han begagnat sig av en
eller annans individuella trångmål, oförstånd, lättsinne etc. för att taga
ett pris, som överstiger rådande marknadspris, kan visserligen vara tillfredsställande
för den allmänna rättskänslan, men torde vara utan betydelse
för stävjande av de strävanden på det ekonomiska området,
som de sakkunniga hava att behandla.
En lagstiftning, som avser att genom straffbestämmelser stinka^ priserna,
måste utgå från helt andra förutsättningar. Yad som i sådant
fall måste förbjudas, är redan själva utnyttjandet av den allmänna
konjunktur, som skapats av de i samband med kriget stående utomordentliga
förhållandena, alldeles oberoende av huruvida samtidigt utnyttjas
en viss persons individuella trångmål o. s. v. Ett förbud av
detta innehåll kan tydligen icke tillägga avgörande betydelse åt marknadspriset,
vilket endast är ett uttryck för den allmänna konjunkturen.
I stället måste uppställas en av marknadspriset oavhängig norm för
23
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 307.
skiljande mellan tillåtna och otillåtna priser. En sådan norm kan
tänkas såsom ett för alla lika pris, vilket staten fastställer såsom det
för en viss vara vid en given tidpunkt skäliga, vare sig genom att i
lagen utsätta visst belopp eller exempelvis genom att angiva det förhållande,
vari det tillåtna priset skall stå till en tid efter annan genom
offentlig myndighet beräknad genomsnittlig självkostnad. Staten
uppställer på detta sätt maximipriser, vilkas överskridande vid straffhot
förbjudes.
En i syfte att öva pristryck uppställd gräns mellan tillåtna och
otillåtna priser kan emellertid även tänkas dragen efter subjektiva
kriterier. Man tager sikte på den enskildes vinst vid affärstransaktioner
med vissa varor och straffar envar enskild, som utnyttjar krigskonjunkturerna
till att taga en vinst, som med hänsyn till hans individuella
självkostnader bör anses oskäligt stor. Har marknadspriset för
viss vara stigit utöver beloppet av vad varan i allmänhet dragit i produktions-
eller anskaffningskostnad jämte skälig vinst, skulle genom en
sådan lagstiftning marknadspriset på varan nedtryckas med skillnaden
mellan detta pris och ovannämnda belopp. Har självkostnaden i det
särskilda fallet varit ovanligt låg, skulle nedtryckningen bliva än större
än den nyssnämnda. Har åter självkostnaden i det särskilda fallet varit
högre än den genomsnittliga och endast understigit marknadspriset så
mycket att det återstår en skälig vinstmarginal, komme i detta fall
ett pristryck att helt utebliva.
Vid sidan av bestämmelser om maximipriser — vilken fråga hos
oss redan varit föremål för lagstiftarnas handläggning — har den utländska
krigslagstiftningen som förut nämnts försökt den nu antydda
utvägen att åstadkomma pristryck genom att straffbelägga tagandet av
oskäligt pris, nämligen ett pris, som med hänsyn till den individuella
självkostnaden bör anses oskäligt stort. En översikt av den utländska
lagstiftningen i detta ämne, vilken gör ett långt mera trevande och
osäkert intryck än i fråga om maximipriserna, ävensom en kort redogörelse
för de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av nämnda
lagstiftning, torde till en början här vara på sin plats.
De länder, där tagandet av oskäliga priser straffbelagts, äro Österrike,
Tyskland och Schweiz.
De österrikiska bestämmelserna framkoinmo först i en förordning
av den 1 augusti 1914, »genom vilken bestämmelser träffas rörande
befolkningens förseende med oumbärliga livsförnödenheter under de
genom krigstillståndet orsakade utomordentliga förhållandena». Denna
förordning har sedan ersatts med nu gällande förordning av den 7
24 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 367.
augusti 1915. Huvudbestämmelsen mot tagandet av oskäliga priser
återfinnes i § 14 mom. 1 i denna förordning och är likalydande med
§ 7 mom. 1 i den ursprungliga förordningen. Enligt detta lagrum
straffas den, som begagnar sig av de genom krigstillståndet framkallade
utomordentliga förhållandena till att fordra uppenbart oskäliga
priser för oumbärliga förnödenheter.
Svårigheterna med en lagstiftning av ifrågavarande slag visade
sig genast vid tillämpningen. Uttrycket »uppenbart oskäliga priser»
tolkades vid domstolarna på mycket olika sätt. De först fällda domarna
voro nästan utan undantag frikännande, men på skilda grunder. Mest
uppmärksamhet väckte en dom av LaNDESGERICHT i Wien, som förklarade
det allmänt gällande marknadspriset normerande. Den anklagade,
som icke överskridit detta pris, frikändes utan avseende å den förtjänst
han haft på affären. Motiveringen gick ut på, att den ifrågavarande
förordningen förbjöd att taga oskäligt pris, icke en oskälig vinst.
Till ungefär samma resultat leder en annan motivering (KreisGERICHT
KORNEUBURG), enligt vilken det pris, till vilket en köpman
kunde komplettera sitt lager, borde vara normerande. I ett tredje fall
(Kreisgericht Marburg) ansågs maximipriset avgörande. Enär detta
överskridits, fälldes den anklagade, oaktat han blott fatt en ringa vinst.
Av en annan domstol åter (Kreisgericht St. Pölten) frikändes den anklagade,
trots att han överskridit maximipriset, med den motiveringen,
att maximipriset »för länge sedan överskridits» på den öppna marknaden.
På denna växlande praxis gjordes ett slut först genom ett prejudikat
av Österrikes högsta domstol der Oberste Gerichis- u. KassaTIONSHOF,
som meddelades den 16 mars 1915. Här tillämpades en helt
ny lagtolkning, som är av stort intresse. Det förklarades, att det
normerande skulle vara självkostnadspriset (die Gestehungskosten) jämte
normal affärsvinst (der ubliche Gewinn). Så snart en producent eller
handlande överskrede denna gräns, vore han förfallen till straff, även
om han hållit sig under gällande marknadspris eller till och med under
det fastställda maximipriset. Domen ifråga gällde en handlande i Wien,
som sålt mjöl till för högt pris. Mjölet hade i anskaffning kostat 67.7
heller per kilogram. Den tilltalade hade först tagit ett försäljningspris
av 76 och sedan 80 heller, ehuru enligt domstolens mening varan
bort med vanlig förtjänst kunnat säljas till 72 heller. För en annan
sort, som kostat honom 73.-t heller, tog han först 80 heller och sedan
84 heller. Han frikändes av LaNDESGERICHT i Wien med den motiveringen,
att han blott tagit det allmänt gällande marknadspriset. Ett
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367. 25
pris, som hölle sig inom gränserna för det allmänt radande marknadspriset,
kunde enligt denna domstols åsikt aldrig betraktas som »uppenbart
oskäligt . En köpmans självkostnader förklarades på denna grund
vara fullständigt utan betydelse, så snart lian hölle sig inom gränserna
för det rådande marknadspriset.
Denna lagtolkning underkändes emellertid av den högsta domstolen,
som i stället satte den ovan anförda principen om självkostnaderna
jämte vanlig handelsvinst såsom avgörande. Motiveringen går i
korthet ut därpå att på grund av den nästan fullständiga avspärrningen
av centralmakterna från utlandet tillgången hade minskats i de fall,
där behovet av varan delvis måste täckas genom införsel utifrån, medan
efterfrågan snarast ökats. Den sålunda rubbade jämvikten kunde emellertid
icke återställas med prisets hjälp. Ett stegrat pris kunde icke
öka tillgången. Det kunde ej heller minska efterfrågan. Arméns behov
måste tillgodoses till vad pris som helst, och en motsvarande minskning
av befolkningens konsumtion vore ej möjlig. Följden vore. att
det på marknaden rådande priset ej längre bestämdes av förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan, utan vore något rent godtyckligt.
Marknadspriserna vore »genom säljarens godtycke bestämda priser».
»Det psykiska inflytandet av fruktan för brist behärskar marknaden
och uppväcker hos nästan alla, som äga förråd och driva handel därmed,
det hänsynslösa strävandet att till det yttersta utnyttja det gynnsamma
läget genom att fordra allt högre priser». — »Priserna bestämmas
av den, som fordrar mest.» Ett dylikt fullständigt godtyckligt
uppskruvande av priserna kunde icke godkännas. Det enda riktiga
vore, att var och en finge ersättning för sina produktions- eller anskaffningskostnader
och därutöver normal handelsvinst.
. Dpnna princip har genom senare prejudikat, särskilt ett av den
15 juni 1915, ytterligare fastslagits. Genom en senare dom har det
även förklarats, att en köpman är skyldig att hålla olika priser på
samma vara, om olika partier därav betingat olika anskaffningskostnader.
Grundsatsen att produktionskostnaderna jämte normal handelsvinst
höra vara avgörande för priset har även officiellt accepterats av
regeringen i olika kungörelser. I Erlass des Ministerium des Innern av
den 22 juli 1915 angives sålunda för de olika förvaltningsorganen såsom
det avgörande »de° sorgfälligt och sakkunnigt prövade självkostnaderna,
vilka givetvis i många fall hava undergått en viss stegring i förhållande
till fredstiden, jämte tillägg av skälig vinst. Under inga omständigheter
går det an att betrakta marknadens prisnoteringar, som ju ofta
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 320 höft. (Nr 367.) 4
2G Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
tillkommit på grundvalen av rent ocker, såsom i och för sig laglig
prisgrundval». . ,
I trots av att lagen tillämpats i enlighet med nu angivna tolkning
och en mängd fällande domar tillkommit, kan emellertid någon
märkbar inverkan på prisutvecklingen icke spåras. Redan när den
högsta domstolens första utslag kom, voro de allmänt härskande priserna
sådana, att de vida överstego produktionskostnaderna jämte en mycket
rikligt tilltagen vinst. Det var emellertid ej nog med att de talrika
domarna mot »Preistreiberei» icke kunde bringa någon ändring i detta
förhållande. De kunde ej ens hindra prisstegringen att fortgå med
ännu starkare fart än förut. För att blott taga ett exempel, så började
en kort tid efter den högsta domstolens utslag en våldsam prisstegring
på kreatur. Statens egna myndigheter måste följa med strömmen
vid sina inköp och för att citera ett yttrande av en östen lkisk
juridisk författare »den mot uppskruvandet av priserna upprättade
leo-ala skyddsvallen störtade fullständigt omkull». Myndigheterna måste
här fastställa särskilda »Richtpreise», som ansågos lagliga, ehuru de
oerhört överstego produktionskostnaderna.
Likadant blev resultatet för andra varor.
Prisnivån för livsmedel har i Österrike med all säkerhet stigit
högre än i något annat land i världen. I det ovan omnämnda »Erlass
des Ministeriums des Innern» säges även uttryckligen, att något väsentligt
resultat av de många domarna för »Preistreiberei» tyvärr icke uppnåtts.
Följden har blivit en situation, som med skäl kan betecknas
som ohållbar. Man anklagar och dömer personer till frihetsstraff for
»Preistreiberei», ehuru de endast tagit allmänt gällande priser för sina
varor Staten själv måste vid sina inköp betala priser, för vilka producenter
och handlande dömas. »Direkt förnuftsvidrigt måste det
synas för bonden, när staten genom sina uppköpare erbjöd och betalade
priser, vilkas fordrande samma stat besvarade med straff», säger en
österrikisk juridisk författare med all rätt.
Även bland konsumenterna synes lagen ej vara populär. Angivelser
förekomma nästan aldrig, trots att regeringen i kungörelse
uppmanat därtill. Under det att enligt uppgift från åklagarehåll
åklagaren eljest i minst åttio procent av förekommande fall erhåller
kunskap om begångna förbrytelser genom angivelser, är han i fråga
om åtal för »Preistreiberei» hänvisad till undersökningar, som kunna
göras av polismyndigheten. Det ligger då i sakens natur, att det
huvudsakligen blir de fall, då höga priser fordras vid försäljning ti
konsumenterna, som åtalas. De personer, som drabbas härav, äro van
-
27
Kungl. Majf:s Nåd. Proposition Nr 307.
ligen detaljhandlare, någon gång bönder, som sålt exempelvis potatis
direkt till konsumenter. Mellanhänderna mellan jordbrukarna och konsumenterna,
exempelvis spannmåls- eller kreatursuppköparna, äro
givetvis svåråtkomliga. Därtill kommer, att ju högre upp inom affärsvärlden
ett ingripande försökes, dess mera invecklad och svår att åstadkomma
blir bevisningen med hänsyn till erforderliga utredningar
rörande omständigheter av alla de slag, som inverka på självkostnaden.
»Särskilt domstolarna hava den motbjudande känslan, att de
äro tvuhgna att medverka till en olika behandling av särskilda samhällsklasser,
att de måste straffa småfolk för handlingar, som äro tilllåtna
för marknadens stormakter. Man har väl aldrig förut hört
satsen om de små och stora tjuvarna så ofta som nu», säges i en uppsats
i en österrikisk juridisk tidskrift.
Härtill komma en del andra olägenheter. En sådan är, att om
lagen fullt efterleves, olika priser på samma vara skulle framtvingas.
Som ovan anförts, har av Österrikes högsta domstol uttalats, att till
och med samma handlande är skyldig att hålla olika priser för olika
partier av samma vara, allt efter inköpskostnaderna. En självklar
följd härav är, att olika handlande måste taga olika priser för samma
vara, då inköpskostnaderna väl sällan äro desamma för alla. Till ännu
mera invecklade förhållanden leder det givetvis, när samma princip
skall tillämpas även för producenterna.
Dessutom komma de fällda domarna ofta att för den allmänna
opinionen framstå såsom oberättigade ej blott av det skälet, att huvudsakligen
detaljhandlare och smärre producenter drabbas därav, utan
även på grund av ett annat förhållande. Det drager vanligen en ganska
lång tid mellan brottets begående och domens fällande. Under tiden
har i regel priset stigit på den allmänna marknaden och resultatet
blir, att den anklagade dömes för att hava tagit ett pris, som, då
domen fälles, måhända anses ytterst billigt. Härigenom framstår ju
lagstiftningens gagnlöshet i synnerligen skarp dager.
I Tyskland vidtogos bestämmelser av denna art först omkring ett
år efter krigsutbrottet genom förordningen mot oskälig prisstegring av
den 23 juli 1915. Bestämmelserna i denna förordning hava sedan
kompletterats genom förordningarna den 22 augusti och den 23 september
1915 samt den 23 mars 1916. Det stadgas straff för den, som för förnödenheter
för det dagliga behovet, särskilt för närings- och fodermedel
av varje slag, för råvaror, bränsle och lyse ävensom för krigsförnödenheter
fordrar priser, som med hänsyn till samtliga föreliggande
omständigheter, särskilt marknadsläget, innebära en oskälig vinst. Här
-
28
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
med likställes den, som tager emot eller betingar sig eller annan sådana
priser. Jämte straffet kan domen lyda på konfiskation av de förråd,
till vilka den brottsliga handlingen hänför sig, utan hänsyn till
om de tillhöra den dömde eller icke.
Enligt ovannämnda kungörelse av den 22 augusti 1915 skulle
bestämmelserna om straff för tagande av oskäliga priser m. m. icke
gälla varor, för vilka maximipriser fastställts. Då maximipriser i stora
delar av riket gälla för det övervägande flertalet viktigare förnödenheter,
innebar ju detta en betydelsefull'' inskränkning i nämnda bestämmelsers
tillämpningsområde. Denna inskränkning upphävdes emellertid
enom förordningen den 23 mars 1916.
Enligt ordalydelsen äro sådana priser otillåtna, som med hänsyn
till samtliga omständigheter, särskilt marknadsläget, innebära en oskälig
vinst. Det visade sig emellertid vid tillämpningen, att även denna den
tyska lagens formulering var allt för oklar för att lämna tillräcklig
ledning för praxis. Lagen erhöll till eu början ej någon nämnvärd
tillämpning. Man beivrade endast ett och annat enstaka tall, där man
ansåg något särskilt flagrant missbruk föreligga.
En juridisk författare i BerliNER Tageblatt för den 18 april 1916
uppger härom: »De åklagande myndigheterna stodo länge mera tvekande
gent emot denna förordning än mot maximiprislagen. Mångahanda
missförhållanden, vid vilkas bekämpande denna lag bort kunna vara
till hjälp, förblevo fortfarande opåtalade. Man såg lugnt på, att säljarna
läto priserna språngvis gå i höjden nästan överallt, där knapphet
på vissa livsmedel eller det väntade beslagtagandet av dylika varor
föranledde allmänheten att samla förråd därav. Myndigheterna efterforskade
icke i vad mån denna prisstegring var rättfärdigad såsom
innebärande en skäligt stor och därför berättigad fördel för säljaren.
Höll sig säljaren inom gränsen för det rådande marknadspriset, så fann
man ingenting i hans förhållande, som kunde giva anledning till ett
straffrättsligt inskridande.»
I Tyskland synes man sålunda i början hava följt samma system,
som först tillämpades vid flertalet av de österrikiska underrätterna.
Det allmänt gällande marknadspriset ansågs såsom avgörande; vad man
sökte komma åt var endast mera flagranta missbruk d. v. s. handlingar,
som närmast kunde rubriceras såsom sakocker.
Det blev emellertid tydligt, att med denna tolkning lagen blott
skulle kunna tillämpas i några enstaka undantagsfall. I ett par fall
dömdes därför vid underrätt säljaren till straff, oaktat han hållit sig
inom gränsen för det rådande marknadspriset. Dessa domar överkia
-
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367. 20
gades på den grund, att tagandet av ett pris, som icke översteg gällande
marknadspris, icke kunde anses vara brottsligt.
Tysklands högsta domstol, Reichsgericht, anslöt sig till den uppfattningen,
att marknadspriset icke är avgörande. Denna domstol uttalade
samtidigt på ett otvetydigt sätt, att lagens syfte vore att åstadkomma
en sänkning av marknadspriset och att den vore att betrakta såsom
ett led i de åtgärder, vilka vidtagits för att tillgodose befolkningens
behov av livsmedel. Ifrågavarande förordningar avsåge att ernå,
»att de däri angivna förnödenheterna förbliva tillgängliga för alla
befolkningslager». En handlande hade icke rätt att ställa sina
egna priser efter marknadspriset. »Därigenom skulle just det kunna
inträffa, som skall förebyggas. De i förordningen angivna förnödenheterna
skulle kunna bliva fördyrade för konsumenterna i en sådan
utsträckning, att det blott skulle bliva möjligt för ett fåtal att förskaffa
sig dylika.» I en annan dom heter det ännu tydligare: »Skulle
man blott på grund av tillvaron av ett marknadspris, som i sig självt
medför en oskälig vinst, anse detsamma för avgörande, skulle man
icke uppnå det mål, som avses med bestämmelsen i § 5 och som går
ut på ett förbilligande av priset, utan raka motsatsen skulle inträffa.
Det av lagen föreskrivna hänsynstagandet till marknadsläget kräver i
dylika fall i stället ett underskridande av marknadspriset.» Lagens bestämmelse
år »att motverka den uppfattningen, att en köpman vid
handel med där angivna förnödenheter skulle hava rätt att taga samma
priser som andra och sålunda inhösta vilken vinst som helst som
kan uppnås».
Lagens syfte anses sålunda vara pristryck. Man har icke rätt
att utan vidare följa det rådande marknadspriset. Om detta medför
oskälig vinst, är tagandet av detta pris straffbart.
. .. ^an står då emellertid inför frågan vad som skall anses vara
oskälig vinst. I denna betydelsefulla punkt lämna emellertid den högsta
domstolens utslag föga ledning. I motsats till vad fallet är i Österrike,
har ingen bestämd gräns mellan tillåtna och otillåtna priser dragits.
Iteichsgericht nöjer sig med att underkänna de synpunkter, som anförts
av de åtalade, men sätter själv ingen avgörande grundsats i
stället. Emellertid finnas i de olika prejudikaten en del uttalanden
av intresse.
Betydelsefullast äro utlåtandena om den vikt, som bör tillskrivas
marknadsläget. Av lagens formulering får man närmast den uppfattningen,
att det är det på marknaden rådande förhållandet mellan tillgång
och efterfrågan, som skall vara avgörande. Emellertid är detta
30 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 367.
icke fallet enligt uppfattningen i praxis. Av Reichsgericht framhålles
först och främst, att själva marknadsläget kan hava uppkommit genom
i lag förbjudna eller eljest samhällsskadliga handlingar, åsyftande att
framkalla en konstlad knapphet på vissa förnödenheter. »Beror marknadspriset
på ett marknadsläge, som tillkommit genom illojala åtgöranden
eller genom handlingar, som strida mot goda seder i handel
och vandel och som sålunda rättsligt måste ogillas, så kan marknadsläget
självklart av rätten icke betraktas såsom avgörande för frågan,
huruvida oskälig vinst föreligger eller icke.»
Frågan är då, huruvida ett pris, som grundar sig på ett utan
dylika otillbörliga åtgöranden uppkommet marknadsläge, skall anses avgörande.
REICHSGERICHTS uttalanden tyda på att så ej är fallet.
För det första framhålles i ett prejudikat, att marknadsläget icke
är den enda faktor, som bör tagas med i räkningen. Marknadspriset
bör, heter det vidare i ett annat prejudikat, på intet sätt tilläggas en
utslagsgivande eller ensamt avgörande betydelse, utan hänsyn till detsamma
bör tagas endast tillsammans med och vid sidan av andra förhållanden,
som äro bestämmande för prisbildningen. Yilken vikt domstolen
i varje särskilt fall bör tillägga marknadsläget jämte andra förhållanden
är en bevisprövningsfråga. Även i en annan dom inskärpes,
att marknadsläget blott betecknar eu av de omständigheter, som äro
att beakta vid prövningen av frågan, om en viss vinst är oskälig
eller icke.
Marknadsläget bildar sålunda enligt tysk praxis ej någon säker
utgångspunkt för bedömandet av frågan, huruvida tagandet av ett
visst pris är straffbart eller icke. Någon annan bestämd utgångspunkt
angives ej heller av Reichsgericht. Så mycket är dock klart av dess
motivering, att det är vinstens storlek, som är avgörande. Vad lagen
förbjuder är en oskälig vinst. Såsom jämförelsepunkt vid bedömandet
av vinstens oskälighet skall emellertid enligt domstolens mening icke
tagas varans marknadspris, utan den vanliga vinsten, en vinst som
även eljest vid försäljningen av de i förordningen angivna varorna är
vanlig och tillräckligt stor för att åstadkomma en allmännyttig handel
med dessa varor, »en vinst, som rättfärdigas av samtliga förhållanden,
särskilt marknadsläget, och som sålunda är sakligt grundad». »Det
är förbjudet att efter behag skruva priserna i höjden för att utnyttja
det fördelaktiga marknadsläget och den av kriget uppkomna nöden till
en penningvinst, som köpmannen under normala omständigheter i regel
icke skulle hava erhållit av varan och som icke finner något stöd i de
rådande förhållandena.»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367. 31
Dessa uttalanden äro som synes ganska oklara. Det talas dels
om eu vinst, som är tillräckligt stor för att hälla en allmännyttig
handel i gång, en vinst som ej är större än den som köpmannen under
normala förhållanden skulle erhållit på varan. Detta synes tyda på
en tankegång av samma art som den, vilken varit bestämmande för
Österrikes högsta domstol. Å andra sidan förklaras eu vinst vara
tillåten, så snart den har tillräcklig grund i de rådande förhållandena,
varvid särskilt hänvisas till marknadsläget. Detta tyder å andra sidan
på att hänsyn bör tagas även till annat än den normala vinsten, särskilt
till det rådande förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, i den
mån detta icke påverkats av otillbörliga åtgöranden.
Av intresse är, att man efter lagens tillkomst känt behov av att
skapa en säkrare grund för dess tillämpning än den givna tolkningen
av dess formulering erbjöd. I den ena kommunen efter den andra inrättades
livsmedelskommittéer, som hade till en av sina viktigaste uppgifter
att för varje viktigare förnödenhet undersöka, vilka priser som
vore berättigade med hänsyn till de lokala förhållandena. Denna tanke
upptogs av de statliga myndigheterna och i en förordning av den 25
september 1915 stadgades, att alla kommuner med mer än tio tusen
innevånare äro skyldiga och andra kommuner berättigade att inrätta
s. k. prisprövning skommissioner. Dessas främsta uppgift är att på grundvalen
av deras kännedom om marknadsförhållandena och med hänsyn
tagen till produktions-, bearbetnings- och andra självkostnader undersöka,
vilka priser som äro berättigade med hänsyn till de lokala förhållandena.
Det blir tydligen dessa utredningar, som domstolarna
närmast komma att följa vid avgörandet av frågan om tagandet av
visst pris är brottsligt eller icke; detta framgår även därav, att prisprövningskommissionerna
hava att till domstolar och förvaltningsmyndigheter
avgiva utlåtanden om prisernas tillbörlighet.
Om på detta sätt fastställas lokala »skäliga» priser och överskridandet
av sådana priser straffas med användande av ifrågavarande
förordning, har man i själva verket på en omväg kommit tillbaka till
lokala maximipriser med straff för överträdande av desamma. Lokala
maximiprisers lämplighet torde ej behöva här behandlas; det torde
vara nog att konstatera den utveckling, som leder över från straffbestämmelser,
vilka bygga på subjektiva kriterier, fram till bestämmelser
med maximipriser jämte straffsanktion. Att på en sådan omväg
kunna ernå mera än man anser sig kunna åstadkomma genom direkta
maximiprisbestämmelser synes ej vara möjligt.
Ett strafförfarande mot personer, vilka endast taga ett pris, som
32
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 367.
är gemensamt för samtliga säljare över hela riket, kan, frän vilken
synpunkt man än ser saken, äga en mening endast under den förutsättningen,
att övriga säljare i avsevärd omfattning därigenom föranledas
att sänka sina priser. Yisar det sig att »den legala skyddsvall»,
som straffbestämmelsen skulle utgöra, under trycket av den ekonomiska
situationen störtat omkull, har lagstiftningen — man må sedan hava
vilken åsikt som helst om lämpligheten av att priserna hållas nere —
förlorat sitt berättigande och tillämpningen har i bästa fall endast
samma verkningar, som ett straff för sakocker, men blir i andra fall ett
på slump tillkommet, ändamålslöst ingripande mot några enstaka personer,
som icke förfarit vare sig mera omoraliskt eller direkt samhällsskadligt
än flertalet av befolkningen i motsvarande ställning. Detta
synes vara den närvarande situationen i Tyskland liksom i Österrike.
Prisutvecklingen på den tyska och österrikiska livsmedelsmarknaden
torde tillfyllest bevisa detta.
Att lagen varit ineffektiv framgår även indirekt av en skrivelse
från det preussiska inrikesministeriet till polismyndigheterna, av vilken
en sammanfattning tillställdes pressen och offentliggjordes den 29 april
1916. Det heter däri, att de på livsmedelsmarknaden härskande missförhållandena
föranlett inrikesministern att framhålla, att polismyndigheterna
äro förpliktade att verksamt skydda allmänheten mot uppskörtning
vid inköp av livsmedel. Särskilt hänvisas till de måttlösa
priser, som fordras för sådana förnödenheter, för vilka maximipriser
icke finnas, samt till livsmedlens försvinnande från marknaden, så snart
försäljningspriserna på något sätt begränsas. De lagliga möjligheterna
att inskrida häremot har polisen i förordningarna om maximipris, om
ocker o. s. v. För att göra dessa effektiva anbefallas polismyndigheterna
att samarbeta med kommunalförvaltningarna. Här framhålles
sålunda, att omåttliga priser fordras just för de varor, vilkas priser
förordningen av den 23 juli 1915 avsåg att hålla nere.
Utom i Tyskland och Österrike har lagstiftning mot oskäliga
priser införts jämväl i Schweiz1). Där utlärdades kort efter krigsutbrottet
en förordning mot fördyrande av näringsmedel och andra oumbärliga
förnödenheter av den 10 augusti 1914. I dess första paragraf i)
i) Mindre betydelse torde äga en i Finland av generalguvernören den 5 augusti 1914 utfärdad
obligatorisk föreskrift med förbud mot att vid försäljning av livsförnödenheter och andra
nödvändighetsartiklar ävensom av foder för hästar och boskap fordra överhövan höga priser, som
icke motsvara de verkliga fölhållandena och således på mindre samvetsgrant sätt förskaffa sig
materiell fördel. Överträdelse av förbudet drabbas av straff.
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
stadgas straff för den, som för näringsmedel eller andra oumbärliga
förnödenheter fordrar priser, vilka med hänsyn till inköpspriset skulle
medföra en vinst, som överstiger vanlig affärsvinst.
Ur teoretisk synpunkt är denna lag av intresse. För det första
inskränker den sig till handlandena; genom att inköpspriset lagts till
grund, äro producenterna undantagna från lagens område. Vidare har
man där angivit en bestämd grund för avgörandet, om ett pris är
orättmätigt eller icke. Försäljningspriset får nämligen överstiga inköpspriset
endast med den vanliga affärsvinsten. Som synes är detta samma
princip, som genom prejudikat blivit fastslagen i Österrike.
Denna lagbestämmelse har emellertid blivit utan praktisk betydelse.
Den har tillämpats endast i tre fall och numera är den att
anse såsom fullständigt satt ur spelet. För regleringen av livsmedelsmarknaden
har man i stället utbildat en omfattande expropriationslagstiftning,
vilket visat sig vara det effektivaste medlet för uppnåendet
av detta mål. Det synes även företrädesvis vara på denna väg man
slagit in i flertalet av de länder, där lagstiftning om straff för tagande
av oskäliga pris icke vunnit insteg.
Tager man en översikt över de nu skildrade förhållandena, så är
det till en början tydligt, att en lagstiftning mot tagandet av oskäliga
priser under alla omständigheter icke kan få någon betydelse för de
varor, vilka i större skala importeras eller exporteras och vilkas värde
sålunda i väsentlig mån bestämmes av läget på världsmarknaden. Reglerandet
av priserna på dessa varor är en uppgift för sig, och flera
viktiga åtgärder hava i Sverige även vidtagits i detta syfte, vilka
otvivelaktigt bidragit till den relativt gynnsamma ställning med avseende
på livsmedelspriserna, som Sverige intager i förhållande till
andra länder.
I länder, vilka ej äro avskurna från världsmarknaden, skulle en
strafflagstiftning mot oskäliga priser knappast kunna tänkas få någon
betydelse annat än för sådana varor, å vilka finnes en given tillgång,
d. v. s. varor, vilka antingen på grund av sin natur föga deltaga i
utrikeshandeln eller vilkas import av någon anledning blivit hämmad.
Att man i Tyskland och Österrike försökt sig på en strafflagstiftning
mot oskäliga priser torde ock sammanhänga med den isolerade ställning
på marknaden de för närvarande intaga. Man har ju där även
saknat den möjlighet till prisreglering i samband med utrikeshandeln,
som i andra länder, ej minst vårt eget land, visat sig vara den lättast
ramkomliga vägen.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 320 Käft. (Nr 367.)
5
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
Det är emellertid även under nu berörda omständigheter att
handla i strid med de ekonomiska lagarna att genom strafflagstiftningsöka
åstadkomma ett generellt pristryck. Det pris, som av sig självt
uppstår på marknaden, är icke något godtyckligt, som efter behag utan
vidare kan ändras. Priset är en funktion av det rådande förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan, och det stannar på den punkt, där
dessa motsvara varandra. Ändrar man priset, medan tillgång och efterfrågan
kvarstå oförändrade, åstadkommas ekonomiska rubbningar med
farliga konsekvenser i olika riktningar.
Detta är ett väl känt sakförhållande, som icke kan förbises. När
man emellertid i Tyskland och Österrike i trots härav framkommit
med en lagstiftning, sorn enligt ovan omförmälda prejudikat avser att
åstadkomma pristryck, så beror detta därpå, att man anser, att den
nyss anförda nationalekonomiska lagen i huvudsak upphävts under de
i nämnda länder nu rådande abnorma förhållandena. Detta framgår
otvetydigt av det ovan anförda österrikiska prejudikatet och samma
tankegång ligger tydligen även till grund för den tyska högsta domstolens
utslag. Denna tankegång torde kunna formuleras på följande
sätt.
Yad som gör att under vanliga förhållanden ekonomisk jämvikt
är möjlig vid ett visst pris, är den omständigheten, att en förändring
av priset framkallar en ändring i tillgången och efterfrågan eller i endera
av dessa faktorer. Detta förhållande har emellertid, anser man,
upphävts genom kriget. Tillgången är nu given; stiger priset, så kommer
den ändock icke att ökas. Detta behövde visserligen icke betyda
så mycket, då det även under normala förhållanden är vanligt, att
priset icke omedelbart påverkar tillgången, utan ofta först efter en
längre tid. Viktigare är då, att även efterfrågan enligt denna uppfattning
i stor utsträckning blivit oelastisk. Stiger priset på de viktigaste
förnödenheterna, så minskas efterfrågan i allt fall icke. Allmänheten
måste nödvändigt hava en viss kvantitet därav, och denna går åt, vare
sig priset är högt eller lågt.
Denna åsikt är otvivelaktigt riktig för enstaka varor och inom
vissa gränser. Såsom exempel kan nämnas någon för en industri nödvändig
råvara, som blott finnes i begränsad mängd. Om denna gäller
det tydligen, att inom vissa gränser efterfrågan blir åtminstone tillnärmelsevis
oförändrad, vare sig priset är högt eller lågt. Här äro
otvivelaktigt flera jämviktslägen möjliga och det kan vara till fördel
att staten genom någon åtgärd, exempelvis maximipris, fastslår ett så
lågt pris som möjligt.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367. 35
Erfarenheten har emellertid visat, att detta blott kan gälla någon
enstaka vara. För det störa flertalet varor är otvivelaktigt efterfrågan
fortfarande elastisk, om även i mindre grad än förr. Särskilt gäller
detta livsmedlen. Efterfrågan på dessa rättar sig fortfarande tydligt
efter prisets storlek. Elasticiteten är visserligen mindre än under normala
förhållanden, så att det, för att framtvinga en viss inskränkning
i konsumtionen, behöves en starkare prisstegring än eljest. Men i
huvudsak gäller det fortfarande, att priset är det främsta medel, som
det ekonomiska livet har till sitt förfogande för att tvinga konsumtionen
att rätta sig efter de förefintliga förråden.
Detta har på ett slående sätt visat sig genom de erfarenheter
man i Tyskland och Österrike haft av maximipriserna. Försöken att
nedpressa priset på enskilda varor, utan att samtidigt vidtagits några
andra åtgärder i syfte att reglera tillgång eller efterfrågan, hava såsom
känt är visat sig fullständigt misslyckade, särskilt på den grunden,
att, när priset sänktes, konsumtionen blev större än som motsvarades
av den givna tillgången. Först genom att reglera konsumtionen har
man lyckats finna en tillfredsställande lösning på svårigheterna.
Att genom strafflagstiftning söka nedpressa de på den fria marknaden
uppkomna priserna får sålunda anses såsom en olöslig uppgift.
Detta innebär icke, att under alla förhållanden priset bör helt lämnas
åt sig självt och jämvikten på marknaden upprätthållas enbart genom
dess reglerande inflytande. Genom priset kan visserligen städse efterfrågan
avpassas efter tillgången, men detta kan ske på ett sätt, som
är föga lämpligt ur social synpunkt. De, som genom en prisstegring
tvingas att inskränka sin konsumtion, äro nämligen de mindre bemedlade
klasserna, medan de förmögnares efterfrågan förblir tämligen oförändrad
även vid ganska betydande prisstegringar.
Att undanröja dessa olägenheter torde för närvarande ej kunna
ske på annat sätt än genom att tvinga jämväl de förmögnare att inskränka
sin konsumtion och därigenom få jämvikt mellan tillgång
och efterfrågan vid ett så lågt pris, som är erforderligt för att varan
skall bliva tillgänglig även för de mindre bemedlade. Åtgärder i denna
riktning hava vidtagits i Tyskland genom införande av kortsystem för
ett antal viktigare livsmedel.
En liknande åtgärd kan i Sverige Konungens befallningshavande
vidtaga enligt den 31 maj utkommen lag om fastställande av högsta pris
& vissa varor vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden m. m. Konungens befallningshavande kan nämligen,
då Konungen förklarat utomordentliga, av krig föranledda för
-
36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
hållanden vara för handen, för kommun eller del av kommun föreskriva,
att vid detaljhandel med livsmedel, foder för kreatur eller vara,
som är avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft,
ej mer än viss angiven myckenhet av varan må på en gång eller under
viss tid säljas till samme förbrukare eller samma hushåll. Sådan föreskrift
kan ock innehålla förbud mot att sälja av viss sådan vara annorledes
än mot avlämnande av skriftliga, av livsmedelsnämnd utfärdade
anvisningar.
Ett än mera effektivt men också betydligt mera ingripande stadgande
innehåller det av Kungl. Maj:t jämväl till innevarande års riksdag
framlagda förslaget till lag om förfogande av viss egendom ° vid krig,
krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhallanden. )
Finnes med hänsyn till sådana förhållanden, att genom fri föryttring
eller förbrukning av vara, som är av betydelse för det allmänna, svårighet
kan uppstå att tillgodose allmänt behov, är innehavare av varan,
om den uppenbarligen ej är för honom eller hans hushåll oundgängligen
behövlig, pliktig att, där Konungen så förordnar, mot ersättning
avstå varan till kronan.
Härigenom är möjlighet given till en reglering av konsumtionen
av ännu mera ingående art än genom kortsystem.
Hur ingripande en sådan åtgärd som den senast omförmälda än
kan göras, om så kräves, har den dock en elasticitet, som möjliggör
att lämpa den även efter relativt gynnsamma förhållanden. Så är däremot
icke förhållandet med den strafflagstiftning mot oskäliga priser,
som ovan behandlats.
Det bör därför i detta samband erinras om ett annat förhållande,
som gör att en sådan strafflagstiftning synes föga påkallad i vårt land.
Det är att märka, att de enda länder, där man sökt giva någon effekt
åt en dylik lagstiftning, äro Tyskland och Österrike. Just i dessa länder
äro emellertid som bekant på grund av utrikeshandelns hämmande
alldeles speciella förhållanden rådande. När man där tillgripit en lagstiftning
av dylik art, så beror detta på att man befinner sig i ett rent
nödläge, där även de yttersta medel försökas, ofta kanske huvudsakligen
för att inverka lugnande på den allmänna opinionen.
I vårt land ställa sig emellertid förhållandena i detta avseende
annorlunda. Sverige befinner sig nämligen med hänsyn till priserna på
livsförnödenheter i ett i jämförelse med andra länder ganska gynnsamt
läge.
r) Förslaget har antagits av riksdagen och lag i ämnet har utkommit den 10 juni 1916.
67
Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 367.
Kriget har på världsmarknaden medfört en prisstegring, som antagit
oerhörda proportioner. Vid bedömandet av prisutvecklingen i
vårt land kan man ej underlåta att taga hänsyn till detta förhållande.
I vilken omfattning den internationella prisnivån förskjutits framgår
tydligast av Sauerbecks och Economists kända statistiska serier över
grosshandelspriserna i England. Dessa visa följande siffror:
1914 |
Economist |
Sauerbeck |
1915 |
Economist |
Sauerbeck |
Juni............... |
... 115.9 |
81.2 |
Juni ............. |
147.7 |
106.4 |
Juli |
116.6 |
82.4 |
Juli ............. |
.. 149.) |
106.4 |
Augusti.......... |
122.6 |
87.9 |
Augusti........ |
. 149.8 |
107 |
September ... |
126.4 |
89.3 |
September ... |
151.6 |
107.8 |
Oktober ...... |
124.2 |
89.8 |
Oktober ....... |
153.2 |
no |
November |
125.5 |
88.8 |
November ... |
159.1 |
113.1 |
December ... |
. 127.3 |
91.6 |
December |
165.1 |
118.4 |
1915 |
1916 |
||||
Januari......... |
. 136.5 |
96.4 |
Januari........ |
.. 174.5 |
123.6 |
Februari....... |
.. 142.3 |
100.9 |
Februari ....... |
182.2 |
127 |
Mars ............. |
.. 150.2 |
103.7 |
Mars ........... |
.. 182.4 |
130.4 |
April .......... |
.. 151.2 |
105.9 |
April ............. |
.. 190.5 |
_ |
Maj .............. |
. 151.2 |
107.2 |
Economists index har sålunda stigit från omkring 116 vid krigsutbrottet
till över 190, d. v. s. med 64 procent. Sauerbecks serier
visar till och med mars 1916 en stegring från cirka 82 till över 130,
motsvarande 59 procent.
Det är uppenbart, att vårt land lika litet som andra länder
kunnat undgå att beröras av en dylik prisrevolution, som med all
säkerhet är den våldsammaste, som någonsin förekommit på världsmarknaden.
Uppgiften för vårt land kan ej bliva annan än att i den
mån det är praktiskt möjligt söka modifiera verkningarna därav.
I vad mån detta lyckats beträffande den totala prisnivån är icke
möjiigt bedöma, då i vårt land ingen allmän prisstatistik finnes. Däremot
kan man med tämligen stor säkerhet följa prisutvecklingen för
den varugrupp, som i detta samband är den viktigaste, nämligen livsmedlen.
Den bästa statistiken över livsmedelsprisens stegring föreligger
för England, och det är även av största intresse att få en jämförelse
till stånd med detta land, som är centrum för hela världens livsmedels
-
38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
marknad. Den med vår egen närmast jämförbara statistiken finnes i
den av Board of Träde utgivna La BORR Gazette. Siffrorna avse genomsnittspriser
i detaljhandeln för livsmedel, vägda efter sin relativa betydelse
i hushållet. Den motsvarande statistiken över livsmedelspriserna
i detaljhandeln för vårt land, som publiceras av Socialstyrelsen i
Sociala Meddelanden, är visserligen icke direkt jämförbar med Board
of Trades statistik, då uppgifterna icke sammanföras till ett enhetligt
indextal. Ett dylikt har emellertid här konstruerats genom uträknandet
av ett gemensamt indextal för följande varor:
1. Animaliska livsmedel: oskummad mjölk, bordsmör, växtmargarin,
ägg, färskt nötkött (dubbelräknat), salt fläsk och salt sill.
2. Vegetabiliska livsmedel: ärter, vetemjöl, rågmjöl, rågsikt, havregryn,
risgryn, potatis (dubbelräknat), kaffe och socker.
Det sålunda erhållna indextalet kommer visserligen ej att fullt
motsvara det engelska, då delvis andra varor ingå och då vågning ej
skett mer än i ett par fall. De båda siffrorna torde dock få anses
vara någorlunda jämförbara. Resultatet ter sig på följande sätt.
1914 |
England |
Sverige |
England |
Sverige |
|
September ...... |
no |
108 |
Augusti............ |
..... 134 |
133 |
Oktober |
...... 112 |
112 |
September ...... |
...... 135 |
130 |
November |
....... 113 |
116 |
Oktober............ |
..... 140 |
129 |
December....... |
116 |
118 |
November ...... |
..... 141 |
132 |
December ...... |
...... 144 |
133 |
|||
1915 |
|||||
Januari........... |
....... 118 |
120 |
|||
Februari ........ |
....... 122 |
123 |
1910 |
||
Mars................. |
....... 124 |
126 |
Januari |
...... 145 |
134 |
April .............. |
....... 124 |
130 |
Februari ......... |
...... 146.5 |
134 |
Maj ................. |
....... 126 |
131 |
Mars.................. |
..... 148 |
133 |
Juni................. |
132 |
130 |
April ............... |
...... 149 |
— |
Juli |
....... 132.5 |
132 |
Maj ................. |
..... 155 |
— |
Det framgår härav, att prisstegringen på livsmedel förlöpte tämligen
jämnt i Sverige och England ända till hösten 1915, sålunda
under något mer än det första krigsåret. Sedan dess har emellertid
utvecklingen undergått en väsentlig förändring.
I England inträder med hösten 1915 en stark stegring, som sedan
oabrutet fortgått och som ännu icke visat någon tendens att avtaga.
Denna prisstegring inskränker sig icke till livsmedlen. Av de siffror,
Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 367. 3!)
som förut anförts för den totala internationella prisnivån, framgår, att
den drabbat det stora flertalet varor och att den sålunda varit av
generell natur.
Beträffande prisutvecklingen i Sverige råder emellertid det märkliga
förhållandet, att denna väldiga våg av prisuppgång på den internationella
marknaden lämnat vårt eget land nästan alldeles oberört,
åtminstone vad livsmedlen beträffar. Livsmedelspriserna hava i stort
sett stått stilla på den punkt, som uppnåddes i april 1915, sålunda
under ungefär ett år. Den stegring, som sedan dess möjligen kan påvisas,
är i alla händelser ytterst obetydlig.
Resultatet har blivit, att medan enligt ovan angivna siffror livsmedlen
i England stigit med över hälften, så belöper sig i Sverige
stegringen till ungefär en tredjedel. Allt för stor vikt kan visserligen
icke fästas vid de precisa siffrorna på grund av materialets olika beskaffenhet.
Tendensen är emellertid fullt tydlig; man kan utan tvekan
fastslå, att livsmedlen i England stigit högst väsentligt mera än i
vårt land.
En närmare jämförelse av prisutvecklingen för olika varugrupper
försvåras av att Board of Trades statistik ej lämnar för detta ändamål
användbart material. En sammanställning av grupperna animaliska
och vegetabiliska livsmedel i Sverige, uträknade på sätt, som ovan angivits,
med motsvarande grupper i Sauerbecks statistik torde emellertid
kunna vara av intresse. 1
1. Animaliska livsmedel.
1914 |
England |
Sverige |
Juli ................. |
...... 101.5 |
100 |
Augusti............ |
...... 103.6 |
101 |
September ...... |
..... 101 |
102 |
Oktober........... |
..... 100. i |
108 |
November ...... |
98.4 |
112 |
December.......... |
..... 104.3 |
115 |
1915 Januari............. |
..... 107.9 |
117 |
Februari .......... |
..... 112.1 |
115 |
Mars.................. |
.... 123.7 |
114 |
April ............... |
..... 125 |
115 |
Maj ................... |
..... 134.5 |
117 |
England |
Sverige |
|
Juni.................. |
..... 127.5 |
121 |
Juli ................. |
..... 130.3 |
125 |
Augusti........... |
..... 131.8 |
132 |
September ....... |
...... 129.3 |
135 |
Oktober............. |
..... 123.4 |
142 |
November ....... |
..... 120.4 |
146 |
December ....... |
..... 128.1 |
147 |
1916 |
||
Januari............. |
..... 127.8 |
145 |
Februari .......... |
..... 137.5 |
145 |
Mars.................. |
..... 147.2 |
144 |
40 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
2. Vegetabiliska livsmedel.
1914 |
England'') |
Sverige |
England |
Sverige |
|
Juli .................... |
100 |
100 |
Juni.................... |
143 |
138 |
Augusti............... |
... 114 |
112 |
Juli .................... |
146 |
138 |
September |
121 |
113 |
Augusti................. |
147 |
133 |
Oktober.............. |
120 |
116 |
September ........... |
. 140 |
125 |
November ....... |
... 126 |
119 |
Oktober................ |
153 |
118 |
December ......... |
... 129 |
120 |
November ........... |
157 |
120 |
1915 |
December ........... |
164 |
121 |
||
Januari............... |
.... 143 |
123 |
|||
Februari |
151 |
130 |
1916 |
||
Mars.................. |
.... 147 |
136 |
Januari................ |
. 175 |
122 |
April ............. |
151 |
142 |
Februari ........... |
176 |
122 |
Maj |
153 |
142 |
Mars...................... |
170 |
123 |
Beträffande |
de animaliska livsmedlen framgår |
sålunda, |
att de |
svenska siffrorna i regel hållit sig högre än de engelska. Under tiden
mars—juli 1915 var visserligen förhållandet det motsatta, men den
starka stegringen på dylika livsmedel i Sverige på hösten detta år
bragte åter de svenska siffrorna långt över Englands. Det märkliga
är emellertid att även i detta avseende en omkastning ägt rum. Från
november 1915 hava priserna på de animaliska livsmedlen i Sverige
hållit sig på en konstant eller till och med något sjunkande nivå. I
England åter har under de sista månaderna en ofantlig stegring ägt
rum. som medfört, att även för de animaliska livsmedlen prisnivån i
England stigit högre än i Sverige. Den huvudsakliga skillnaden mellan
den svenska och den engelska prisnivån ligger emellertid på de vegetabiliska
livsmedlen. Här ställa sig de svenska siffrorna särskilt efter de senaste
månadernas stora prisstegring i England ojämförligt lägre.
Givetvis måste även här försiktighet iakttagas vid dragandet av
slutsatser ur de föreliggande siffrorna på grund av vissa olikheter i
materialet; särskilt bör observeras, att de engelska siffrorna basera sig
på grosshandelspriser, men de svenska på detaljhandelspriser. I det
stora hela torde emellertid läget vara riktigt uttryckt i de ovanstående
tabellerna. De visa, att Sveriges läge, särskilt beträffande de viktiga
vegetabiliska födoämnena, är synnerligen gynnsamt i förhållande till
Englands. Enligt i Sociala Meddelanden vid olika tillfällen gjorda
sammanställningar har även i jämförelse med andra länder, jämväl våra
i) För jämförelsens skull hava Sauerbecks siffror omräknats med utgångspunkt från juli 1914.
41
Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
grannländer, de svenska siffrorna tett sig ganska gynnsamma. Detta
förhållande framgår även tydligt av de uppgifter rörande livsmedelspriserna
i olika länder, som meddelats i Statens Livsmedelskommissions
under titeln »Folienärinjens tryggande under rådande kris» utgivna årsberättelser.
Det nu sagda innebär naturligtvis icke ett förnekande av de
ökade svårigheter den allmänt rådande exceptionella dyrtiden medfört
för de mindre bemedlade jämväl i vårt land, men väl ett skäl för att
dyrtidens verkningar i Sverige icke böra föranleda ett experimenterande
med lagstiftning, vars värde är synnerligen tvivelaktigt och som man
på allvar sökt genomföra endast i två på grund av krig och isolering
särskilt hemsökta länder.
\ id sidan av det allmänna förbud mot tagandet av oskäliga priser,
som ovan diskuterats, finnas emellertid i Tyskland och Österrike samt
även i en del andra länder vissa bestämmelser med samma syftemål
men av mera inskränkt räckvidd och betydelse. I Österrike har sålunda
i förordningen av den 7 augusti 1915 påbjudits, att vid all yrkesmässig
försäljning av livsmedel och jämväl vid all försäljning av sådan
vara å torg priserna skola finnas tydligt anslagna; vidare har förbjudits
såväl att avhålla någon från att torgföra oumbärliga förnödenheter
som att uppköpa sådana varor, vilka äro på väg till torg, eller
att därstädes uppköpa dylika varor före eller efter den officiellt bestämda
torgtiden. Dessutom är det förbjudet att, för att skaffa sig
företräde framför annan köpare, överbjuda det av säljaren fordrade
priset eller, om intet pris fordrats, det dittills rådande marknadspriset.
I Tyskland kunna de lokala polismyndigheterna påbjuda anslående av
priserna i affärslokalen. Detta kan även ske genom prisprövningskommissionerna,
och dessa såväl som de lokala myndigheterna hava att
upplysa befolkningen angående prisutvecklingen och dess orsaker.
Dylika smärre åtgärder torde vara av betydelse huvudsakligen i
den mån de kunna förhindra eller mildra rent lokala störingar på livsmedelsmarknaden.
I Sverige hava i detta avseende i den nya lagen om
fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m. synnerligen omfattande
bestämmelser införts. Enligt denna lag har Konungens befallningshavande,
förutom rätt att, på förslag av livsmedelsnämnd,
kommunalnämnd eller magistrat eller eljest, för detaljhandeln fastställa
kommunala maximipriser för livsmedel, kreatursfoder och för vara, som
är avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, jämväl
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 320 höft. (Nr 367.) 6
42
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 367.
befogenhet att under samma omständigheter och för samma slag av
varor meddela särskilda föreskrifter angående skyldighet för handlande
att i eller vid försäljningslokalen hava uppsatt anslag med prisuppgifter
av viss beskaffenhet, varjämte samma myndighet har rätt att
meddela annan dylik föreskrift, som kan vara ägnad att motverka
oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning
av vara. Genom de sålunda föreslagna bestämmelserna'' erhålla
myndigheterna en så vittgående befogenhet att ingripa mot lokala
prisstegringar, att ytterligare stadganden med samma syfte torde få
anses vara överflödiga.
* *
*
Yad härefter beträffar den ifrågasatta strafflagstiftningen mot
samhällsskadligt konstlat åstadkommande av knapphet på förnödenheter, har,
såsom förut nämnts, de straffstadganden, vilka i utlandet riktats mot
dylikt förfarande, hittills ej visat sig besitta någon högre grad av
effektivitet. Tillämpning av sådana straffbestämmelser har endast i
undantagsfall förekommit och att blotta tillvaron av lagstiftningen
ifråga skulle i någon avsevärd mån inverkat, synes ej framgå av vad
därom kunnat inhämtas.
Den utländska strafflagstiftningen i detta ämne har företrädesvis
vänt sig mot lagring av vissa förnödenheter och avser dels lagring över
huvud, dels lagring såsom medel att åstadkomma prisstegring. Vid
sidan av dessa straffbestämmelser förekomma även straffstadganden mot
andra, mindre betydelsefulla åtgärder, vilka medföra knapphet på förnödenheter.
I den schweiziska förordningen av den 10 augusti 1914 stadgas
straff för den, som i avsikt att begagna en prisstegring till att gorå
affärsvinst inom landet uppköper näringsmedel eller andra oumbärliga
förnödenheter, som avsevärt överstiga den köpandes vanliga affärs- eller
hushållsbehov. Den 18 april 1916 utfärdades en omarbetad bestämmelse
i ämnet, enligt vilken straffstadgandet skulle gälla den, som i
avsikt, varom ovan förmäles, inköper näringsmedel eller andra oumbärliga
förnödenheter för att, om också endast under kortare tid,
undandraga förnödenheterna från den användning, för vilken de enligt
deras beskaffenhet äro bestämda.
Lagring är således straffbar oberoende av om åtgärden föranlett
prisstegring eller avsett att åstadkomma en dylik. Bestämmelsen avser
icke producenter. Vidare bör anmärkas, att lagring i ändamål,
43
Kung!. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 337-
»om ovan sägs, straffas, även om den lagrande icke åsyftat att göra
sådan oskälig vinst, som förutsättes i förordningens bestämmelse om
straff för fordrande av oskäliga priser.
Närmast denna förordning ifråga om långt gående bestämmelse!-står den danska kungörelsen av den 15 juli 1915, som förbjuder, att
dansk spannmål (omalen eller malen) eller danska fodervaror inköpas
eller lagras i Danmark för utländsk räkning eller i övrigt under sådana
förhållanden, att varorna undandragas den inhemska förbrukningen.
Huruvida för straffbarheten förutsättes, att undandragandet skall
avse all framtid och således det lagrade förrådet vara förlorat för den
inhemska konsumtionen, synes tvivelaktigt. Särskilt på grund av
sammanställningen med lagring för utländsk räkning synes en sådan
tolkning möjlig. Stadgandet torde dock avse även temporär lagring
och är följaktligen av synnerlig vittgående beskaffenhet, då således
andra förutsättningar för straffbarheten än själva lagringsåtgärden ej
uppställts.
Någon tillämpning av de schweiziska och danska stadgandena
har icke förekommit.
I den tyska förordningen av den 23 juli 1915 förekomma dels eu
särskild föreskrift om lagring, dels eu allmän bestämmelse om åtgärder,
vilka kunna åstadkomma prisstegring.
I förstnämnda avseende straffas den, som, i avsikt att genom
föryttring gorå en oskälig vinst, innehåller för det dagliga behovet
erforderliga och för föryttring producerade eller förvärvade förnödenheter,
särskilt närings- eller fodermedel av varje slag, råvaror samt
bränsle och lyse ävensom krigsförnödenheter.
Vid en jämförelse med de schweiziska och danska lagarna framträder
den tyska bestämmelsens begränsning. Såsom förutsättning för
straffskyldighet stadgas i tyska lagen avsikt att genom lagringen erhålla
en oskälig vinst. Spekulativ lagring i syfte att erhålla allenast
en skälig vinst är således, i motsats till vad fallet är i den schweiziska
och danska lagstiftningen, undantagen från straff. Därigenom har
ifrågavarande bestämmelse i Tyskland väsentligen erhållit karaktären
av en förberedelsehandling till sådant tagande av oskäligt pris, som
förut i den tyska förordningen förklarats i och för sig straffbart.
Beträffande härefter den allmänna bestämmelsen rörande åtgärder,
vilka äro ägnade att åstadkomma prisstegring, stadgar den tyska förordningen
straff för den, som, i syfte att stegra priset på ovannämnda
förnödenheter, förstör lager, inskränker produktionen av förnödenheterna
eller handeln därmed eller företager andra illojala manipulationer.
44 Kurtjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
Straffet avser alltså i allmänhet åtgärder, företagna i syfte att stegra
priset, utan hänsyn till om åtgärden varit objektivt ägnad att verka
i sådan riktning och riktar sig mot såväl handlande som producentei.
Dessa straffas vidare oberoende av om de för egen del åsyftat oskälig
eller skälig vinst. De i lagen uttryckligen omnämnda exemplen, nämligen
förstörande av lager och avsiktligt begränsande av produktion
och handel, äro samtliga av beskaffenhet att åstadkomma knapphet i
tillgången på eller utbudet av varan.
Även i Österrike förekomma förbud mot åstadkommande av knapphet
på förnödenheter, varigenom prisstegring kan uppkomma. Enligt
förut omförmälda förordning av den 7 augusti 1915 straffas dels den
som uppköper oumbärliga förnödenheter eller inskränker produktionen
av sådana eller handeln därmed i syfte att driva upp priset till oskälig
höjd, dels den, som skadar, förstör eller gör värdelösa sådana förnödenheter
i syfte att minska utbud därav å marknaden. Huvudbestämmelsen
om uppköp och lagring är alltså såtillvida mera begränsad, att
dessa åtgärder straff as endast om syftet är att stegra priset till oskälig
höjd. Däremot straffas förstörande och därmed likställda handlingar
oberoende av (bevisligt) syfte att överhuvud påverka priset å lörnödenheterna
ifråga.
Genom lag den 20 april 1916 har jämväl i Frankrike straffbelagts
åtgärder, som åstadkomma prisstegring. Den ursprungligen föreslagna
bestämmelsen avsåg uteslutande lagring, men utvidgades imder förhandlingarne
i deputeradekammaren att omfatta åtgärder i allmänhet
av beskaffenhet att verka i ovannämnda riktning. Enligt det första,
av vederbörande utskott i samförstånd med regeringen framlagda förslaget
straffades den, som i syfte att framkalla prisstegring från marknaden
undanhölle närings- eller fodermedel, råvaror, lantmannaprodukter,
bränsle, lyse eller krigsföniödenketer, vilka gärningsmannen inköpt
i och för återförsäljning. Under överläggningen i kammaren anfördes såsom
exempel på missbruk av detta slag partiköp av vissa grönsaker, varigenom
i den ena kommunen efter den andra uppköpts samtliga tillgängliga
förråd. Förslaget ansågs emellertid icke tillfyllest och bestämmelsen
förändrades därför att omfatta åtgärder i allmänhet av
beskaffenhet att förorsaka prisstegring. I sin slutliga lydelse avser
lagen en var. som i och för otillåten spekulation, d. v. s. spekulation,
som icke är rättfärdigad genom behovet av proviantera eller av ett
legitimt betryggande av industriens eller handelns behov, åstadkommer
eller söker åstadkomma förhöjning av priset på livsförnödenheter eller
andra varor utöver det pris, som skulle hava inträtt i händelse av eu
45
Jurnal. Muj.in Nåd. Proposition Nr 367.
naturlig och fri konkurrens. Å ena sidan omfattar denna lydelse till
skillnad från förenämnda förslag varje åtgärd av nyss angiven beskaffenhet,
även om densamma icke har karaktären av ett undanhållande av
varor från marknaden, och avser dessutom icke blott handlande utan
även producenter. Å andra sidan straffas lagring allenast för så vitt
den innebär ett orsakande av prisstegring eller försök därtill. På grund
av sin obestämda avfattning blev den slutliga bestämmelsen antagen i
deputeradekammaren först efter en livlig opposition. Bland annat
framhölls den faran, att huvudsakligen smärre detaljhandlare skulle
komma att straffas, under det att de större företagarna alltid skulle
kunna till sitt fredande åberopa de i lagen omnämnda undantagsfallen.
Vidare underströks med skärpa svårigheten för att icke säga omöjligheten
att avgöra, vad som i det särskilda fallet utgör »ett legitimt
betryggande av industriens och handelns behov». En lagring skulle ur
denna synpunkt bliva rättsenlig, därest den lagrande riktigt beräknat
den framtida tillgången, men icke blott ekonomiskt förlustbringande
utan även straffbar, om han i samma avseende missräknat sig. Även
har en författare i l’Ec0N0MISTE FEANQAIS givit uttryck åt den uppfattningen,
att bestämmelsen med all sannolikhet komme att bliva omöjlig
att tillämpa och på grund därav ineffektiv.1)
De stadgande!! av ifrågavarande art, som finnas i den utländska
lagstiftningen, hava, även där en längre tids erfarenhet kan åberopas,
endast i undantagsfall föranlett fällande dom. Närmaste anledningen
torde vara den i debatten rörande den franska lagen framhävda svårigheten
att åstadkomma en lagbestämmelse med erforderlig skärpa.
Denna svårighet har sin grund i arten av de företeelser man vill genom
strafflagstiftningen hämma. Deras skiftande beskaffenhet gör, att de
icke låta fånga sig i en strafflagsformel.
Ett samhällsskadligt konstlat åstadkommande av knapphet på
förnödenheter föreligger främst vid vissa fall av lagring. Men lagring
i tid av knapphet kan ock vara ett oundgängligt led i folkhushållningen
till förebyggande av än större knapphet i framtiden. Lagringens
samhälleliga nytta i dylika fall beror av, om den lagrande räknar rätt
däri, att knappheten i framtiden skall bliva större. Exempel på lagring,
som under alla omständigheter uppenbarligen är samhällsskadlig,
är åter det fall, då lagringen allenast utgör ett led i försök att genom
1) Den ovan omförmäida finsna författningen straffar den som ingår överenskommelse av
något slag eller använder andra medel för att på konstlat sätt höja priserna på förut angivna
varor och artiklar.
46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
begränsning av utbudet hålla priset på en högre nivå än som betingas
av det faktiska förhållandet mellan tillgången och efterfrågan. Att
skilja mellan lagring, som företages i det ena eller andra syftet, torde
emellertid i regel vara förenat med mycket stora svårigheter.
Yad nu sagts om lagring gäller även om vissa andra i den utländska
lagstiftningen uppmärksammade åtgärder, som äro ägnade att
åstadkomma knapphet på förnödenheter. De kunna avse uppdrivande
av priserna, men de kunna ock lätteligen försvaras ur synpunkter,
vilkas berättigande är svårt att underkänna utan en ingående kunskap
om de därmed sammanhängande ekonomiska detaljerna. Så är fallet
med inskränkning av produktionen. Åven beträffande förstörande av
förråd, vilket i en del länder straffbelagts, torde samma förhållande
få anses gälla. Att man velat skydda sig mot en så paradoxal åtgärd
beror därpå, att ett dylikt handlingssätt kan vara vinstgivande i det
fall, då tillgången är given. Det är då möjligt att genom förstörande
av någon del av ett förråd höja priset så mycket, att vinsten vid försäljningen
av den återstående delen blir större, än om hela förrådet
försålts till ett lägre pris. För att nå detta mål är emellertid ej nödvändigt,
att den överblivna delen förstöres. En dylik direkt förstöring*
torde ock knappast förekomma i nämnvärd utsträckning. Det ovan berörda
förfaringssättet torde i stället, där det är av någon praktisk
betydelse, taga den formen, att en del av förrådet, i stället för att
förstöras, kommer till någon ekonomiskt mindre givande användning,
såsom då brödsäd och för människoföda lämplig potatis användes till
utfodring av kreatur. I dylika fall torde emellertid vara synnerligen
svårt att avgöra, var gränsen går mellan ett lojalt och ett illojalt
handlingssätt.
Den omständigheten att spekulativ lagring eller andra åtgärder,
som medföra en temporär eller stadigvarande begränsning av utbudet,
under vissa omständigheter måste betecknas såsom fullt lojala eller till
och med samhällsgagneliga, men under andra förhållanden äro samhällsskadliga,
har, såsom framgår av den ovan avgivna redogörelsen för den
utländska lagstiftningen, medfört att lagstiftaren i regel ansett sig
nödsakad att knyta straffbeläggandet vid vissa mer eller mindre inskränkande
förutsättningar. Den tyska lagstiftningen förutsätter sålunda
syfte att genom den lagrade varans föryttring göra en oskälig vinst
eller, vid förstörande av förråd eller inskränkning i produktion eller
handel, avsikt att därigenom stegra priserna. Den österrikiska lagstiftningen
stadgar såsom förutsättning för straff vid förstörande, att
inskränkning i utbudet därmed åsyftas, och. vid uppköp eller inskränk
-
47
Kungl. Maj:(tf Nåd. Proposition Nr H(i7.
ning i produktion eller handel, att avsikten är att driva upp priserna
till en oskälig höjd. I båda ländernas lagstiftning förutsättes alltså
en utredning om syftet, som kan bliva vansklig nog, och därtill komma
de förut berörda svårigheterna att bestämma vad som är oskälig vinst
eller oskälig höjd på priset. Den franska lagstiftningen har lagt tyngdpunkten
på frågan huruvida spekulationen är att anse såsom otillåten
d. v. s. ej rättfärdigad av legitima behov och tydligen ansett att detta
innebure en presumtion i avseende på syftet. Emellertid har därigenom
utredningssvårigheterna ej i någon män minskats. Att bedöma, var
gränsen går mellan straffvärda och icke straffvärda åtgärder av ifrågavarande
slag synes lika svårt vare sig man väljer den ena eller den
andra utvägen.
Ej heller undvikas svårigheterna genom att, såsom skett i Schweiz
och till synes även Danmark, lagring rätt och slätt förbjudits. Tillämpning
av dessa drakoniska bestämmelser har väl icke på allvar ifrågasatts
beträffande lagring av samhällsgagnelig natur, och ett bedömande
av de olika fallen av lagring hava därför ej heller genom eu sådan
bestämmelse kunnat undvikas.
Det nu sagda synes kunna utgöra eu förklaring till, att de i utlandet
förekommande straffstadgandena mot företeelser av ifrågavarande
slag i så ringa utsträckning som skett kommit till användning.1)
ö Sedan de sakkunnigas utredning avlämnats, har underrättelse inkommit, alt den österrikiska
bestämmelsen om sträf! för den, som uppköper oumbärliga förnödenheter för att driva
deras pris till oskälig höjd, i en del fall använts mot vad man ansett vara skadlig mellanhandel.
1 ett liögstadomstolsutslag av den 21 februari 1916 yttras härom bl. a.: »1 överensslämmelse med
andemeningen i förordningen den 7 augusti 1915 är icke den organiskt nödvändiga mellanhandeln,
vars huvuduppgift är att föra varan från producenten eller grosshandlanden till detaljhandlanden
eller konsumenten, i allmänhet förbjuden. Endast den mellanhandel, som är för folkhushållningen
varken nödvändig eller nyttig, bör förhindras av det välgrundade skälet, alt priset på varan stiger
med antalet mellanhänder, som avsluta affärer rörande densamma — :—:. I korthet sagt: mellanhandel
i form av rena spekulationsaffärer, vilken framkallar konstlade prisfluktuationer, som icke med
nödvändighet betingas av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, och därigenom skadar konsumenten
och medelbart även staten och dess försvarskraft, är såsom en elakartad utväxt på
handeln förbjuden och straffbar.» I enlighet härmed har förordningens ifrågavarande stadgande
tolkats så att däri fordrad avsikt att driva priset till en oskälig höjd ansetts föreligga, då köparen
förvärvat varan endast i ändamål att spekulera i prisstegring. Man har nämligen ansett, att genom
att. varan passerar köpare, som förvärvar densamma i nu nämnda avsikt och således i tanke att
höja dess pris vid försäljningen, priset på varan stegras så alt detsamma måste betecknas såsom
oskäligt i förhållande till det pris den skulle betingat, om icke sådant spekulationsköp ägt rum
Man har således undvikit svårigheten att bestämma prisets oskälighet genom jämförelse med självkostnaden
och i stället utgått från spekulationsköpets obehövlighet ur folkhushållningens synpunkt
och den därav beroende onödigheten i den med köpet förenade prisstegringen samt satt likhetstecken
däremellan och oskäligheten. Vid avgörandet av den svåra frågan, om spekulationsköp av
48
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
I Sverige torde hittills under krigstiden ett samhällsskadligt
konstlat åstadkommande av knapphet på förnödenheter icke hava försökts
i större utsträckning — om man ej vill därunder inbegripa de
uppköp och uppläggande av exportförbjudna varor, som ägt rum i förhoppning
om exportlicensers beviljande — men detta förhållande innebär
givetvis ej någon säkerhet för, att landet under den återstående
delen avs kriget skulle vara befriat från dylika företeelsers förekomst i
större skala.
Trots de svårigheter, som föreligga för att, såsom grundval för
8traffstadganden, i allmänna drag angiva skillnaden mellan samhällsskadliga
och icke samhällsskadliga åtgärder av ifrågavarande slag samt
att med stöd härav i praktiken bedöma de enskilda tallen, trots de
farhågor, som måste förefinnas för att grovt verkande straffstadganden
av nu berörd art skola hämma jämväl för folkhushållningen oundgängliga
åtgärder och trots de föga uppmuntrande erfarenheterna från till -lämpningen utomlands, skulle därför, om ej annat medel förelåge, möjligen
ett försök böra göras att åstadkomma en lagstiftning mot samhällsskadlig
spekulativ lagring och andra dylika åtgärder för åstadkommande
av knapphet på förnödenheter.
Emellertid torde ett betydligt smidigare och i föreliggande fall
effektivare medel finnas än beläggande med straff.
Det ovannämnda förslaget till lag om förfogande över viss egendom
vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden, som Kungl. Maj:t förelagt riksdagen till antagande, innehåller
som förut nämnts en synnerligen vidsträckt befogenhet för
Konungen att förordna om expropriation. Denna befogenhet skall enligt
förslaget inträda även i det fall att svårighet kan uppstå att tillgodose
allmänt behov därigenom att vara, som är av betydelse för det
allmänna, undanhålles från förbrukning. Är varan uppenbarligen ej
för innehavaren eller hans hushåll oundgängligen behövlig, skall han
vara pliktig att, där Konungen så förordnar, mot ersättning avstå varan
till kronan. !)
nu nämnda beskaffenhet förelegat, har man ansett avseende höra fastas särskilt vid de förhållanden,
under vilka köpet avslutats, såsom då varor (ofta av vitt skilda slag) inköpts utan påvisbart
behov i sådan mängd att köparens ekonomiska ställning uteslutit möjligheten av kontant betalning,
då vidare köparen saknat kännedom om varubranschen eller hans sysselsättning i övrigt föranlett
antagande att endast spekulationsköp av ifrågavarande slag förelegat eller då platsen för avtalets
ingående varit misstänkt, (i Wien finnas särskilda kaféer, där dylika avtal företrädesvis uppgöras)
etc.
3) Log i ämnet utkommen den 10 juni 1916.
49
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 367.
Därigenom skulle möjlighet givas, att, där förhållandet mellan
utbud och efterfrågan förskjutits genom åtgärder i prisuppdrivningssyfte
av ovan angivet slag, utjämna förhållandet genom att i marknaden
utsläppa de med stöd av ovan omförmälda befogenhet exproprierade
varorna.
Har maximipris åsatts viss vara, föreligger dessutom möjlighet att
låta tvångsförsälja varan till det fastställda priset, minskat, där på
grund av särskilda omständigheter så finnes skäligt, med högst tio
procent.
Nu berörda åtgärder kunna givetvis ej tillgripas i händelse av
ett plötsligt förstörande utan omsvep av ett varuförråd, men någon
anledning att i särskild lagstiftning söka säkerställa sig mot dylika
tänkta, hittills i vårt land ej förekomna och antagligen med verkligheten
litet överensstämmande fall synes ej föreligga.
* afc
*
Såsom en sammanfattning av det resultat, vartill de sakkunniga
vid den anbefallda utredningen kommit, torde alltså kunna anföras, att
en lagstiftning i den ifrågasatta riktningen antagligen skulle bliva utan
verkan för det åsyftade ändamålet och möjligen kunna medföra ett
skadligt hämmande av nyttiga ekonomiska åtgärder, samt att de medel,
varöver de administrativa myndigheterna redan förfoga eller enligt av
Kungl. Maj:t redan för riksdagen framlagda lagförslag skulle komma
att förfoga för åtgärder mot ett samhällsskadligt konstlat åstadkommande
av knapphet på förnödenheter eller begagnande av sådan knapphet,
synas med hänsyn till såväl effektivitet som frånvaro av skadliga
biverkningar avgjort vara att föredraga framför den ifrågasatta strafflagstiftningen.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 320 höft. (Nr 367.)
7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
Bil C.
Till Körningen.
I en till statens livsmedelskommission i slutet av år 1915 överlämnad
P. M. rörande vissa önskemål angående de kommunala myndigheternas
befogenheter med avseende på livsmedelsprisernas reglering under
rådande kristid hade svenska stadsförbundets livsmedelskommitté bland
annat väckt förslag rörande lagstadgande om förbud mot bedrivande av
ocker vid handeln med livsförnödenheter.
Det sålunda föreslagna lagstadgandet var av följande lydelse:
»Var, som vid krig eller krigsfara, vari vårt land befinner sig,
eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden,
håller i § 1 omförmäld vara1) till salu för pris, som är väsentligt
högre än förhållandena påkalla, varde, där han dymedelst söker bereda
sia- oskälig; vinst, dömd till böter från och med 100 till och med 10,000
o ö 7
kronor.
Till enahanda ansvar vare den förfallen, vilken under i första
stycket nämnda förhållanden, i avsikt att därigenom bereda sig oskälig
vinst, från förbrukning undanhåller i § 1 omförmäld vara1, som uppenbarligen
ej är för honom eller hans hushåll oundgängligen behövlig».
Statens livsmedelskommission, som i yttrande till chefen för jordbruksdepartementet
den 22 januari 1916 avgav utlåtande över här berörda
P. M., uttalade därvid beträffande nyss åberopade förslag, att
kommissionen, som ägnat denna fråga stor uppmärksamhet, i en tidigare
redaktion av sitt samtidigt överlämnade lagförslag angående förhindrande
av oskälig prisstegring och om andra åtgärder för folknäringens
tillgodoseende vid krig eller krigsfara med mera, infört bestämmelser
jämväl i angivna syfte, men hade kommissionen funnit lämpligt
låta dessa stadganden utgå, sedan statsrådet och chefen för justitie
ij
Har avsedda varor voro livsmedel, foder för kreatur, vara, som vore avsedd att genom
sin förbränning alstra varme, ljus eller kraft, beklBdnadsvara eller annan dylik förnödenhet.
Kungl. Ma):ts Nåd. Proposition Nr 3(>7. 51
departementet jämlikt nådigt bemyndigande den 7 december 1015 tillkallat
sakkunniga för att inom nämnda departement biträda vid verkställande
av utredning i bland annat nämnda hänseende samt utarbeta
do laglörslag, vartill utredningen kunde föranleda. Kommissionen framhöll
emellertid, att eu etter förhållandena avpassad dylik lagstiftning
syntes kommissionen vara ett nödvändigt komplement till den utvidgade
kristidslagstiftning, som kommissionen föreslagit, och sålunda borde
komma till stånd samtidigt med denna.
Den nu åberopade inom justitiedepartementet verkställda utredningen
överlämnades den 31 maj 1916. Utredningen avsåg undersökning,
huruvida icke ett samhällsskadligt konstlat åstadkommande av
knapphet på förnödenheter eller begagnande av sådan knapphet kunde
och borde under vissa omständigheter beläggas med straff. Såsom eu
sammanfattning av de resultat, vartill de sakkunniga vid den anbefallda
utredningen kommit, anförde de, att en lagstiftning i den ifrågasatta
riktningen antagligen skulle bliva utan verkan för "det åsyftade ändamålet
och möjligen kunna medföra ett skadligt hämmande av nyttiga
ekonomiska åtgärder samt att de medel, varöver de administrativa myndigheterna
redan förfogade eller enligt av Eders Kungl. Maj:t då redan
för riksdagen framlagda lagförslag skulle komma att förfoga för åtgärder
i antytt syfte, med hänsyn till såväl effektiviteten som frånvaro av
skadliga biverkningar avgjort syntes vara att föredraga framför den
i frågas åtta s träff 1 agsti ftningen.
Det lagförslag, som härovan åsyftades eller förslaget till lag om
förfogande över viss egendom vid krig, krigsfara etc., blev sedermera
av riksdagen godkänt. Den nu snart ettåriga erfarenheten rörande
denna lags tillämpning torde emellertid ha givit vid handen, att den
icke vant ett tillräckligt effektivt vapen för motverkande av sådana åtgärder
i den fria marknaden, varigenom en oskälig prisstegring å vissa
förnödenheter kunnat avägabringas. Visserligen har en dylik prisstegring
med hjälp av nämnda lagstiftning kunnat hämmas beträffande
sådana varor, vilka jämlikt lagens bestämmelser bragts under det allmännas
disposition. Men dels har lagens verkan sålunda begränsats
till det fåtal varor, för vilka en sådan åtgärd ansetts böra ifrågakomma,
dels har ock en sådan verkan icke kunnat göras effektiv tidigare än
från den tidpunkt räknat, då här berörda varor lagts under beslag.
Ett betydande antal viktiga varor ha sålunda icke kunnat nås med
denna lagstiftning och även å sådana förnödenheter, över vilka förfogats
för det allmännas räkning, har prisstegringen kunnat fortgå
ohämmad, ända till dess att beslaget trätt i kraft.
52
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 367.
Gällande maximiprislagstiftning, vilken i vissa avseenden är att
betrakta såsom ett komplement till förfogandelagen, giver visserligen
även en, om ock ofullkomlig, möjlighet att i förekommande fall stävja
prisuppskrnvningar. Liksom förfogandelagen tager denna. emellertid
icke sikte närmast på den speciella prisökning, som enskilda producenter
eller köpmän under utnyttjande av en tillfällig konjunktur låta
vissa varor, vilka äro i deras besittning, undergå. Det har synnerligen
ofta under särskilt det sista året visat sig, att en dylik prisökning, som
omfattat vida mera än eu rimlig vinst utöver varans anskaffningskostnad,
blivit av stor och ödesdiger betydelse för varans prisbildning även
inom övriga marknadsområden än de, som närmast berörts av den enskildes
åtgöranden.
Det synes med hänsyn härtill vara synnerligen önskvärt att erhålla
en i dessa avseenden supplerande lagstiftning, varigenom,, såvitt
detta över huvud genom lagens inverkan kan nås, en prisstegring av
oskäliga mått må kunna förhindras. Detta torde under nu rådande förhållanden
vara så mycket mera nödvändigt, som en tilltagande knapphet
på flertalet förnödenheter alltmera gör sig gällande och en näraliggande
följd härav, såsom erfarenheten från det senaste året nogsamt
visar, bliver en prisnivå, vilken med eller utan anlitande av konstlade
medel understundom stegras till eu orimlig höjd. Under sådana omständigheter
torde det med fog få anses vara ett helt naturligt önskemål,
att någon trygghet skapas för, att prisen å de viktigaste förnödenheterna
icke utan tvingande skäl pressas onaturligt i höjden.
Det kan i sådant sammanhang framhållas, att man i Danmark
genom en kungörelse angående åtgärder till förebyggande av otillbörligt
utnyttjande av konjunkturerna den 1 februari 1917 stadgat förbud
mot att vid försäljning av varor vare sig från producenten, mellanhandeln
eller detaljisten beräkna en ökning av det dittills gällande
priset, som icke bevisligen kan återföras till en ökad utgift försäljaren
vid varans förvärv (framställning, köp eller omkostnader). I författningen
stadgas vidare, att en sålunda ökad utgift må medföra en motsvarande
ökning av försäljningspriset men att, därest eu vara efter den
30 januari 1917 köpts till ett pris, som innehåller en av förändrade
konjunkturer motiverad ökning, en sådan förhöjning icke må berättiga
varans fortsatta försäljning till ökat pris.
Bland de orsaker, som i vårt land framkallat såväl en ökad
knapphet som en prisstegring å inom landet tillgängliga förnödenheter,
må jämväl framhållas dels den talrika förekomsten inom olika handelsområden
av mellanhänder, vilkas verksamhet för varans fördelning bland
53
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
konsumenterna är helt obehövlig men däremot medför en ofta betydande,
konstlad prisstegring — särskilt bör här uppmärksammas den s. k.
kedjehandeln — dels ock den lagring för utländska köpares räkning,
vilken av olika skäl torde förekomma i en icke ringa utsträckning. I
skrivelse den 3 innevarande månad till statsrådet och chefen för finansdepartementet
har statens handelskommission fäst Eders Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på denna fråga och föreslagit lagstiftningsåtgärder till
förhindrande av sådan lagring. Kommissionen vill för sin del icke
underlåta att i detta sammanhang understryka det synnerliga behovet,
jämväl beträffande lagring av livsförnödenheter, av stadganden i här
antydd riktning, vilka lämpligen torde kunna innefattas i den av kommissionen
här berörda lagstiftningen.
Med stöd av vad sålunda anförts vill folkhushållningskommissionen
hemställa, att Eders Kung]. Maj:t ville efter vederbörlig utredning
föranstalta om lagstiftning snarast möjligt i syfte att dels förhindra
sådan prisstegring vid handeln med livsförnödenheter, vilken föranledes
därav att vid försäljning av sådana varor beräknas mer än skälig vinst,
dels förbjuda sådan lagring av livsförnödenheter, varigenom dessa utan
tvingande skäl undanhållas den inhemska konsumtionen, dels ock slutligen
motverka förekomsten inom handeln av större antal mellanhänder
än som för varudistributionen kan befinnas oundgängligen nödvändigt.
Stockholm den 14 april 1917.
Underdånigst
HENNING ELMQUIST.
G. Lagercrantz.
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
Protokoll, hållet i Kungl. Maj ds lagråd fredagen den 18 maj
1917.
Närvaran de:
Justitieråden Gullstrand,
von Seth,
Wedberg,
Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 15 maj 1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av revisionssekreteraren Algot Bagge.
Justitierådet von Seth anförde:
*Det kan icke förnekas, att de företeelser på förnödenhetshandelns
område, man velat träffa med förslaget, äro av synnerligen motbjudande
art, och att ett kriminaliserande av handlingar, som i vinningslystet
syfte företagas, utan hänsyn till att de motverka det allmännas
åtgärder beträffande folkhushållningen, särskilt under rådande förhållanden
måste te sig som önskligt.
Ifrågasättas kan emellertid, om det sätt, på vilket förslaget i
vissa delar söker nå nämnda företeelser, med sin imåktning icke så
mycket mot ett visst handlande som mot själva effekten, den oskäliga
prisstegringen, är ägnat att ingiva förhoppning om något resultat.
55
Kung!. Maj du Nåd. Proposition Nr 367.
Att genom straffbestämmelser söka inverka på prisbildningen inom en
på ekonomisk frihet grundad folkhushållning lärer icke hava utsikt
att i nämnvärd män lyckas. De skål, som i detta och andra hänseenden
mot den ifrågasätta lagstiftningen anförts av de inom departementet
tillkallade sakkunniga, torde i stort sett kvarstå ovederlagda.
uru vansklig en lagstiftning av förevarande slag är, framgår av det
våga satt, pa vilket de i förslagets 2—4 §§ förekommande brottsbesknvningarna
mast avfattas och som gör, att desamma säkerligen
icke komma att vinna tillämpning annat än i ett fåtal fall. Om iaooaktat
det anförda anser mig icke böra avstyrka förslaget i angivna
det utlutande i den förhoppningen, att detsamma, upphöjt
lag \ erkligen skall kunna få åtminstone de moraliska verkningar
om vilka departementschefen talar. 8
Mot stadgandena i 5 § har jag däremot intet att erinra.»
r n •!?tlt|e:rädei31 Gallstrand och Wedberg samt regeringsrådet Plantinq(xyllenbaga
lamnade forslaget utan annan erinran än dels att den i 1%
domstolen medgivna befogenhet syntes lämpligen kunna utsträckas så,
att domstolen agde, efter ty skäligt funnes, förplikta gärningsmannen
. utgrva hela eller blott en del av det ifrågavarande värdet, och dels
att vad slutstadgandet mnehölle om giltigheten av tillstånd enligt 3 8
borde såsom överflödigt utgå. 8
lo, Justitierådet von Seth instämde i vad sålunda av lagrådets Övriga
ledamöter anmarkts beträffande 7 § och slutstadgandet.
In fidem
Erik Öländer.
56
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 367.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
lördagen den 19 maj 1917.
Närvarande:
Hane excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden: von Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
Mårten Ericsson,
Åkerman,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Stenberg anmälde, efter
gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet lagrådets
den 18 innevarande maj avgivna utlåtande over det den 15 i sam
månad till lagrådet remitterade förslaget till lag med vissa
mot oskäliga pris under utomordentliga, av krig föranledda /brAaZ/a«d«n.
Föredraganden redogjorde för utlåtandets innehåll samt formaide
att han låtit i förslaget vidtaga de detaljändringar, om vilka lagrådet
hemställt. Därefter uppläste föredraganden det sålunda 01«aJ^ade
förslaget samt hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87 regerings
formen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Israel Myrberg.
STOCKHOLM. ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917-